Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.

1957-11-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:161, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 161—162

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

1

Nr 161

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillskapande

av en fond att användas för kulturellt samarbete mellan

Sverige och Finland.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Ohlon m. fl. (I: 127) och den andra inom andra kammaren av fru Sandström

m. fl. (II: 122), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om en skyndsam utredning i fråga om möjligheterna för tillskapande

av en fond att under i motionerna angivna förutsättningar användas

för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.

Till stöd för detta yrkande har i motionerna anförts huvudsakligen följande.

Det nordiska samarbetet har under efterkrigstiden alltmer utbyggts och

fördjupats. Under det andra världskriget kom relationerna mellan Sverige

och Finland av omständigheternas makt att få alldeles särskilt stor omfattning.

Bland annat knöt den då tillskapade fadderortsrörelsen Finlands omkring

600 kommuner i direkt kontakt med motsvarande antal kommuner

i Sverige. Vidare har föreningarna Norden genom vänortsrörelsen ytterligare

ulbyggt de direkta kontakterna över de nordiska ländernas gränser.

Vad fadderortsrörelsen beträffar har man i Finland ansett de kontakter

som uppstått inom dess ram så värdefulla, att man velat fortsätta verksamheten

även sedan de förhållanden som framskapade rörelsen blivit förändrade.

Ursprungligen var rörelsen baserad på behovet av materiell hjälp

från Sverige till Finland. När detta behov under efterkrigstiden inte längre

förefanns ville man behålla de kontakter som uppstått till att bli ett fortsatt

utbyte länderna emellan på kulturell basis med uppehållande av de

personliga vänskapsband som knutits under kriget. För Finlands del reorganiserades

Finlands fadderortsråd till Centralförbundet för fadderortsverksamheten

Finland—Sverige. Detta skedde i maj 1955. Centralförbundet blev

härvid topporganisation för ett stort antal finska organisationer, bland vilka

kan nämnas General Mannerheims Barnskvddsförbund, Samfundet Folkhälsan

i svenska Finland, Pohjola-Norden och Finlands Röda kors. Kyrkliga

organisationer liksom Finlands stadsförbund och Finlands Svenska landskommuners

förbund ingår också i det nybildade Centralförbundet.

Den närmaste motsvarigheten till det finska centralförbundet är i vårt

land Sveriges Finlandsföreningars riksförbund. För den direkta kontakten

mellan den finska och den svenska organisationen har bildats ett samarbetsråd

med svenska och finska medlemmar av respektive sammanslutningar.

De stora möjligheter till kulturellt och personligt utbyte, som kan ske

inom de här nämnda organisationerna, är emellertid i viss mån avhängiga

av de ekonomiska resurser som står till buds. På svensk sida är hela detta

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 161—162

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

arbete beroende på enskildas offervilja. Om detta stöd skulle bortfalla, har

den svenska rörelsen i fråga inte stora möjligheter att motsvara de förhoppningar

man pa finsk sida har för fortsatt arbete inom den här nämnda ramen.

I januari 1954 begärdes i en motion i den svenska riksdagen, att en fond

för de kulturella förbindelserna Sverige—Finland måtte tillskapas. I motionens

ingress heter det att i det nordiska samarbetet och bland de nordiska

länderna intar Finland i många fall en särställning, betingad av bl. a. dess

geografiska läge. Detta har medfört att Finland på en råd områden inte kunnat

knyta an till den nordiska gemenskapen på sätt som vore önskvärt. Att

ytterligare stärka de kulturella förbindelserna över Bottenhavet framstår

därför som något eftersträvansvärt.

Motionärerna tänkte sig härvid att vissa medel av de sammantagna kronkrediterna

i form av lån till finska staten under krigsåren skulle kunna

avsättas för att användas till främjandet av de kulturella förbindelserna

mellan Sverige och Finland. Motionärerna hade därvid främst föreningarna

Norden i Sverige och Finland i åtanke. Vederbörande utskott, som hade

motionen till behandling, ansåg, att ett förstärkt utbyte mellan de båda

länderna var av stor betydelse. Den väg till finansiering, som motionärerna

föreslagit, ville emellertid utskottet inte biträda. Man vände sig inte mot

tanken på att det allmännas medel härvid kunde komma till användning,

men det borde i så fall ske över statsbudgeten och inte i den form motionärerna

föreslagit. Motionen vann sålunda inte riksdagens bifall.

I slutet av år 1955 uppvaktade representanter för Sveriges Finlandsföreningars

riksförbund regeringen med begäran om att en fond skulle tillskapas

för att främja det kulturella arbetet mellan Sverige och Finland.

Förslagsvis antyddes att en sådan fond kunde komma till stånd med användande

av en del räntemedel influtna från Finlands statsskuld till Sverige.

Denna begäran har lämnats utan åtgärd.

Vid 1956 års riksdag inlämnades motioner gällande användningen av den

Längmanska s. k. A-fondens medel. Med anledning av dessa motioner och

uttalanden från statsrevisorerna i samma ämne föreslog statsutskottet, att

riksdagen i skrivelse hos regeringen skulle anhålla om utredning angående

användningen av berörda donationsmedel, vilka av motionärerna antagits

kunna komma till användning för kulturellt samarbete Sverige—Finland.

Statsutskottets förslag bifölls av riksdagen.

Vid Nordiska rådets session 1955 togs frågan om de nordiska kulturfonderna

upp i ett medlems förslag, där det bland annat lämnas en redogörelse

för olika befintliga fonder för nordiskt kultursamarbete. Bortsett

från Wenner-Gren-samfundet, som är speciellt inriktat på forskning, finns

endast en större fond, som berör fler än två nordiska länder, den Lackmanska

fonden, som främjar samarbetet mellan Danmark, Norge och Sverige.

Finland är icke medtaget. För samarbetet mellan Danmark och Sverige

har under senare år bildats två fonder med vardera 300 000 kronor i fondkapital,

och dessutom finns två stipendiefonder. Det svensk-norska utbytet

främjas av två svensk-norska samarbetsfonder, en i vartdera landet. Fondkapitalet

är här 2 300 000 svenska kronor, respektive 3 000 000 norska kronor.

Dessa medel härrör från svenska Norge-hjälpen.

Någon motsvarighet till dessa svensk-danska och svensk-norska samarbetsfonder

finns inte när det gäller Sverige—Finland.

Inom Nordiska rådet behandlas frågan om en för alla fem länderna gemensam

nordisk kulturfond, och bildandet av en sådan är av allt att döma

avhängigt av den fortsatta utredningen om vilka reella uppgifter en sådan

fond skulle få. Under alla förhållanden kommer en sådan fond — om den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

3

blir verklighet — att verka för ändamål, tjänande utbyte mellan alla de

till rådet anslutna länderna. Det goda syftet med en sådan fondbildning

och de möjligheter till kontakter de fem länderna emellan, som detta kan

ge, kan emellertid inte inverka på de möjligheter till utbyte mellan Sverige

och Danmark samt Sverige och Norge, som de redan befintliga fonderna

för dessa ändamål nu har. Inte heller kan det förhållandet bortskymmas,

att Finland, som tidigare påpekats, intar cn särställning i här berörda hänseende.

Den starka vilja till fortsatta kontakter inom fadderortsrörelsens

ram, som dokumenterats i Finland, kan vi i Sverige inte bortse ifrån. Det

förhållandet att man i Nordiska rådet diskuterar en gemensam nordisk kulturfond

torde inte förhindra den svenska riksdagen att ta upp frågan om

tillskapandet av en speciell fond för svensk-finskt kulturellt samarbete.

De tankegångar som tidigare framförts beträffande finansieringen av

en sådan fond "borde kunna tas upp till förnyad prövning. Tanken på att

vissa lättnader kunde åstadkommas i fråga om den finska statsskulden till

Sverige har nyligen diskuterats i Finland. Då den diskussionen torde böra

betraktas som en intern finsk angelägenhet skall den inte här närmare

beröras. Det torde dock stå klart, att även om man i Finland inte vill göra

någon hemställan härom, skulle det hälsas med tillfredsställelse, om någon

del av den finska ränteskulden kunde avsättas till en fond för fortsatta

kontakter de båda länderna emellan. Om en fond på detta eller annat sätt

kunde komma till stånd, borde riktlinjerna för dess användning och förvaltning

kunna dras upp i samråd med såväl föreningarna Norden i de

båda länderna som Samarbetsrådet Sverige—Finland. Det varma intresse

för fortsatta kontakter med Finland, som funnits och finns hos breda lager

inom vårt svenska folk, bör göra det naturligt för den svenska riksdagen

att ta upp denna fråga till behandling och därvid skapa de ekonomiska

förutsättningarna för fullföljandet av dess syften.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden i ärendet av

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret,

Sveriges Finlandsföreningars riksförbund och svenska föreningen Norden.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört följande.

Fullmäktige erinrar om att fullmäktige till 1954 års riksdag yttrade sig

över motioner i samma fråga (SU 1954: 181). Fullmäktige uttalade då utan

att taga ställning till vad i motionerna anfördes rörande främjandet av de

kulturella förbindelserna med Finland, att om det ansåges motiverat, att

stöd lämnades från svenska statens sida för att främja de kulturella förbindelserna

med Finland, delta icke borde ske i den form som motionärerna

tänkt sig, nämligen genom att en del av avkastningen av Sveriges'' fordran

på Finland togs i anspråk för ändamålet. I enlighet med vedertagna

principer borde i stället medel anvisas på statsbudgeten. Fullmäktige intar

alltjämt samma ståndpunkt i frågan.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha anfört följande.

Det torde icke tillkomma fullmäktige att uttala sig i frågan huruvida den

av motionärerna ifrågasatta kulturfonden bör komma till stånd eller icke.

Vad angår de finansiella möjligheterna att tillskapa en sådan fond har motionärerna

nu ånyo upptagit tanken på att för ändamålet använda någon del

av den finska ränteskulden till Sverige. Såsom av motionerna framgår har

detta spörsmål så sent som år 1954 varit föremål för prövning av riksdagen

i anslutning till då väckta motioner med i huvudsak samma syfte som de nu

föreliggande. I ett till statsutskottet vid nämnda riksdag avgivet yttrande över

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

dessa motioner (se utskottets uti. 181/1954) framhöll fullmäktige i riksbanken

att därest det ansåges motiverat att lämna stöd från svenska statens

sida för att främja de kulturella förbindelserna med Finland detta icke

borde ske i den form som motionärerna tänkt sig, nämligen att en del av

avkastningen av Sveriges fordran på Finland skulle ställas till förfogande

för ifrågavarande ändamål. I enlighet med vedertagna principer borde i

stället under nämnda förutsättning medel anvisas över budgeten.

Fullmäktige anser sig beträffande de nu förevarande motionerna kunna

helt instämma i bankofullmäktiges ovan åberopade yttrande.

Statskontoret har anfört följande.

Den i motionerna lämnade redogörelsen giver vid handen, att de fonder,

som för närvarande finnes för främjande av kulturellt samarbete mellan

de nordiska länderna, tillkommit i annan ordning än genom anslag av statsmedel

för ändamålet. Då frågan om åtgärder från statsmakternas sida aktualiserades

genom motioner i ämnet till 1954 års riksdag, uttalade statsutskottet,

att anvisandet av medel över statsbudgeten borde ske, därest så

kunde befinnas erforderligt (statsutskottet nr 181). Emellertid erinrades om

de medel som utginge till föreningen Norden ur det under åttonde huvudtiteln

uppförda anslaget till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.

Det borde närmast ankomma på denna förening, framhöll utskottet, att taga

de initiativ, som föreningen kunde finna påkallade och hos Kungl. Maj :t

göra framställning i ämnet. Utskottet, som förutsatte, att Kungl. Maj :t med

intresse följde utvecklingen på området, kunde icke biträda det motionsvis

framförda yrkandet.

Förenämnda anslag till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete har

for innevarande budgetår höjts från 250 000 till 300 000 kronor. Större möjligheter

bar härigenom skapats för Kungl. Maj :t att tillgodose de mest framträdande

önskemålen. Då statskontoret har svårt att föreställa sig, att statsmedel

i annan ordning kan ställas till förfogande, torde särskild utredning

knappast vara av behovet påkallad. Däremot kan spörsmålet om särskilda

fondmedel för samarbete Sverige—Finland måhända komma under bedömande,

därest utredning skall ske om användningen av Längmanska donationen

(se Kungl. Maj:ts skrivelse nr 34/1957).

Sveriges Finlandsföreningars riksförbund har anfört huvudsakligen följande.

Gemenskapen mellan Sverige och Finland kommer alltid huru än tiderna

växla att ha ett särpräglat, djupt betydelsefullt innehåll på grund av

geografiskt och historiskt givna betingelser.

Under krigsåren knötos otaliga band av gemenskap mellan Sverige och

Finland inte minst genom fadderortsrörelsen, som innebar att Finlands alla

kommuner trädde i direkt kontakt med svenska kommuner. Verksamheten

syftade då till att bringa Finland hjälp genom översändande av penningmedel,

varor och förnödenheter. Ett bestående resultat av denna hjälpverksamhet

blev de många hälsogårdar som uppbyggdes och alltjämt äro i verksamhet

till stort gagn för hälsovården hland barn och ungdom i Finland.

Efter kriget och sedan förhållandena i Finland ändrats därhän att materiell

hjälp från Sverige inte längre är av nöden, har det visat sig att de

gemenskapsband, som kommunvis och personligt knöts under ofärdsåren,

kunnat bestå och i många fall fördjupats. I många av de på grund av språket

isolerade finska kommunerna har kontakten utåt kunnat fortsätta i och

med den verksamhet, som fadderortsrörelsen alltjämt bedriver. Det finns

alltjämt ett levande intresse för Sverige inom alla samhällsskikt i Finland.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

5

Som etl bevis härpå kan nämnas hurusom den reorganiserade fadderortsrörelsen,

Centralförbundet för fadderortsverksamheten Finland—Sverige,

där uppbäres av institutioner sådana som Finlands kyrka, Finska och Svenska

landskommunernas förbund, General Manncrheims Barnskyddsförbund,

Finska Röda korset, Stadsförbundet, Samfundet Folkhälsan i Svenska Finland,

föreningen Norden i Finland och Hembygdsförbundet m. fl. I reorganisationen

ingår bildandet av fadderortskommitléer i socknarna.

Den svenska motsvarigheten till den finska organisationen är Sveriges

Finlandsföreningars riksförbund, vars kärna är den gamla fadderortsrörelsen.

Samarbetet mellan de båda organisationerna kännetecknas av återkommande

studieresor och gruppbesök av mångfaldig art från Sverige till

Finland och från Finland till Sverige. Vänskapliga och personliga kontakter

ha därvid knutits och visat sig vara av oskattbart värde. Vidare förekommer

upplysande föreläsningsserier, utställningar m. in. samt ungdomstävlingar

berörande de båda ländernas historia, litteratur och övriga förhållanden

lika väl som konst, musik och sång. För att stå till tjänst med

råd och dåd i dessa företag och särskilt för att underlätta de förbindelser,

som knutits mellan län och orter i det ena landet med motsvarande i det

andra är det nödvändigt att i Stockholm hålla en centralbyrå.

Verksamheten inom den svenska fadderortsrörelsen har såväl under kriget

som senare varit helt grundad på frivilliga insatser och enskilda bidrag.

För att utvidga och fördjupa förbindelserna under anknytning till vad som

hittills uträttats på detta område erfordras emellertid kraftigt ekonomiskt

stöd. Det blir allt svårare för enskilda att tillskjuta kapital för ideella ändamål

huru behjärtansvärda de än kunna vara.

Sveriges Finlandsföreningars riksförbund tillstyrker därför varmt det förslag

som framställts om tillskapandet av en fond för kulturellt samarbete

mellan Sverige och Finland. Fn sådan fond kunde möjliggöra förverkligandet

av ett framtida arbetsprogram i anslutning till den hittills redan bedrivna

ideella verksamhet som satt djupa spår och fått fasta rötter på båda

sidor om Bottenhavet. Genom stiftandet av Samarbetsrådet Sverige—Finland

har ett högre organ för den här berörda verksamheten skapats, vilket

består av medlemmar såväl från Sverige som från Finland.

Samarbetsrådet Sverige—Finland har i ett av Sveriges Finlandsföreningars

riksförbund överlämnat yttrande förordat det i de nu föreliggande motionerna

framställda förslaget om eu skyndsam utredning av möjligheterna

alt skapa en fond för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.

Svenska föreningen Norden har anfört följande.

På anmodan av riksdagens statsutskott avgav föreningen Norden den 25

september 1954 yttrande över två motioner av väsentligen samma innebörd

som de nu aktuella. Föreningen underströk kraftigt behovet av en svensk—

finländsk kulturfond och tillstyrkte eu utredning i enlighet med motionärernas

förslag. Tyvärr ansåg sig statsutskottet icke kunna biträda förslaget

och riksdagen följde utskottet i sitt beslut.

Att tanken ånyo väckts inom riksdagen hälsar föreningen med stor tillfredsställelse.

Behovet av eu fond som den föreslagna har under de gångna

åren icke minskat. Tanken alt eu del av Sveriges kronkredit till Finland

skulle användas till syftet finner föreningen alltjämt mycket tilltalande.

För utbyte mellan Finland och annat nordiskt land har en fond — den

första i sitt slag — nu tillkommit i Norge på initiativ av norska föreningen

Norden. Fonden uppgår till 400 000 nkr. Medlen härrör från under kriget

bedriven insamlingsverksamhet till förmån för Finland. För utbyte mellan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

Sverige och Finland existerar alltjämt ingen fond, vilket föreningen Norden

sålunda betraktar som en allvarlig brist.

I sitt ovannämnda yttrande av den 24 september 1954 framhöll föreningen

bl. a.: »Utan tvivel erbjuder den finansiella situation, som motionärerna

hänvisar till, ett utomordentligt tillfälle för den svenska staten att utan

alltför kännbara offer göra en insats som på lång sikt skall visa sig gagnerik

och fruktbärande, ej endast för Sverige och Finland utan för Norden

som helhet. Tillfället torde knappast återkomma, och om det får gå outnyttjat

förbi, torde möjligheterna att senare reparera skadan vara små. Att en

statlig insats är nödvändig för att få till stånd en fond av det format, som

erfordras, torde vara uppenbart.»

Detta är alltjämt ett uttryck för föreningens uppfattning i frågan, varför

föreningen livligt vill tillstyrka att en utredning företages i enlighet med

motionärernas förslag.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha motioner i

föreliggande ämne tidigare behandlats av riksdagen.

I motionerna I: 4 och II: 2 vid 1954 års riksdag om vissa åtgärder i syfte

att stärka de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Finland hemställdes

sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om omedelbar

utredning och förslag angående förverkligande av motionernas syften.

I dessa motioner ifrågasattes om icke en del av avkastningen av Sveriges

fordran på Finland kunde tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 181) i anledning av motionerna

framhöll statsutskottet betydelsen av ett alltjämt förstärkt utbyte på det

kulturella området mellan alla de nordiska länderna. Ett främjande av de

kulturella förbindelserna mellan Sverige och Finland borde emellertid enligt

utskottet icke lämpligen ske i den form motionärerna tänkt sig utan —

därest så kunde befinnas erforderligt —• genom anlitande av medel över

statsbudgeten. Det syntes närmast böra ankomma på föreningen Norden att

taga de initiativ för ett förstärkande av samarbetet mellan Sverige och något

eller några av de andra nordiska länderna, som föreningen kunde finna

påkallade, och hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet. Utskottet förutsatte,

att Kungl. Maj:t med intresse följde utvecklingen på det område,

som hänförde sig till det kulturella samarbetet mellan de nordiska länderna

och därvid hade sin uppmärksamhet riktad på i vad mån en förstärkning

av kulturutbytet Sverige—Finland kunde befinnas särskilt framträdande.

Utskottet, som alltså icke fann sig kunna biträda det i motionerna gjorda

yrkandet, hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

I detta sammanhang får utskottet erinra om att i motioner till 1956 års

riksdag (I: 15 och II: 23) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan om användande

av den Längmanska A-fondens avkastning till främjande av det

kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland i enlighet med motionernas

syfte samt, därest så visade sig möjligt, vidtaga åtgärder till förverkli
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

7

gande härav. I sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 94) fann

statsutskottet en utredning om användningen av fonden väl motiverad. Utskottet

var däremot icke berett att uttala sig till förmån för något visst ändamål,

för vilket fonden framdeles kunde komma att utnyttjas. Frågan

härom syntes böra närmare prövas under utredningsarbetets gång, varvid

tillbörligt beaktande borde skänkas de synpunkter som framlagts, bland

annat, i nyssberörda motioner.

I de nu föreliggande motionerna har tanken på att taga i anspråk en del

av Finlands ränteskuld till Sverige för att tillskapa en fond för kulturellt

samarbete mellan Sverige och Finland ånyo framförts. Åstadkommande på

annat sätt av en fond för ändamålet har också ansetts kunna komma i

fråga.

Utskottet är alltjämt av den uppfattningen alt ett främjande av de kulturella

förbindelserna mellan Sverige och Finland icke lämpligen bör ske

genom att en del av avkastningen av Sveriges fordran på Finland tages i

anspråk. Utskottet får erinra om att medel till främjande av nordiskt-kulturellt

samarbete finnas anvisade på riksstaten. För innevarande budgetår

finnes sålunda under åttonde huvudtiteln uppfört ett anslag å 300 000 kronor

för ändamålet. I staten för anslaget ha upptagits sammanlagt 100 000

kronor såsom bidrag till svenska föreningen Norden för lektoratsverksamliet

samt för lärarutbyte inom det allmänna skolväsendet, abnormundervisningsväsendet

och folkhögskolorna mellan Sverige, Norge, Danmark och

Finland. Därjämte finnes i staten upptaget ett belopp av 98 400 kronor till

Kungl. Maj :ts disposition. Vederbörande föreningar kunna sålunda hos

Kungl. Maj :t göra framställning om bidrag till sin verksamhet från nämnda

anslag.

För närvarande finnas vissa fonder för främjande av samarbetet mellan

Danmark—Norge—Sverige, Danmark—Sverige, Sverige—Norge och Norge—•

Finland. Dessa fonder ha tillkommit i annan ordning än genom anslag av

statsmedel. Det är enligt utskottets mening beklagligt att någon motsvarande

fond icke finnes för främjande av det kulturella samarbetet mellan

Sverige och Finland. Utskottet får emellertid erinra om att chefen för ecklesiastikdepartementet

jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 9 juli

1957 tilkallat tre sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda

utredningen rörande användningen av den i Längmanska donationsmedlen

ingående A-fonden. Såsom förut framhållits borde enligt vad i ovannämnda

utlåtande 1956:94 förutsatts frågan om användande av fondens avkastning

till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland

under utredningsarbetet upptagas till närmare prövning. Med anledning av

de nu föreliggande motionerna I: 127 och II: 122 vill utskottet understryka

betydelsen av all genom utredningen klarhet snarast vinnes huruvida viss

del av nämnda donationsmedel kan tagas i anspråk för det i motionerna angivna

ändamålet. Utskottet förordar att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t giver till känna vad utskottet anfört.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 127 och

II: 122, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet

anfört.

Stockholm den 19 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson, Gillström,

Näsström, Boman, Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Thun, Holmqvist,

Rikard Svensson, fröken Ranmark, herrar Nils Theodor Larsson, Jacobsson,

Anders Johansson och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Malmborg, Petterson i Degerfors, Thapper, Persson i Växjö, Svensson i

Alingsås, Gustafsson i Stockholm, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson,

herr Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge, herrar Gerhard Nilsson i Gävle,

Helén och Svensson i Stenkyrka.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:379 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av sjukgymnastutbildningen m. to. a1 i texten