Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
1957-11-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1957:161, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
Dokumentets text
Nr 161—162
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
1
Nr 161
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillskapande
av en fond att användas för kulturellt samarbete mellan
Sverige och Finland.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 127) och den andra inom andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (II: 122), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning i fråga om möjligheterna för tillskapande
av en fond att under i motionerna angivna förutsättningar användas
för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
Till stöd för detta yrkande har i motionerna anförts huvudsakligen följande.
Det nordiska samarbetet har under efterkrigstiden alltmer utbyggts och
fördjupats. Under det andra världskriget kom relationerna mellan Sverige
och Finland av omständigheternas makt att få alldeles särskilt stor omfattning.
Bland annat knöt den då tillskapade fadderortsrörelsen Finlands omkring
600 kommuner i direkt kontakt med motsvarande antal kommuner
i Sverige. Vidare har föreningarna Norden genom vänortsrörelsen ytterligare
ulbyggt de direkta kontakterna över de nordiska ländernas gränser.
Vad fadderortsrörelsen beträffar har man i Finland ansett de kontakter
som uppstått inom dess ram så värdefulla, att man velat fortsätta verksamheten
även sedan de förhållanden som framskapade rörelsen blivit förändrade.
Ursprungligen var rörelsen baserad på behovet av materiell hjälp
från Sverige till Finland. När detta behov under efterkrigstiden inte längre
förefanns ville man behålla de kontakter som uppstått till att bli ett fortsatt
utbyte länderna emellan på kulturell basis med uppehållande av de
personliga vänskapsband som knutits under kriget. För Finlands del reorganiserades
Finlands fadderortsråd till Centralförbundet för fadderortsverksamheten
Finland—Sverige. Detta skedde i maj 1955. Centralförbundet blev
härvid topporganisation för ett stort antal finska organisationer, bland vilka
kan nämnas General Mannerheims Barnskvddsförbund, Samfundet Folkhälsan
i svenska Finland, Pohjola-Norden och Finlands Röda kors. Kyrkliga
organisationer liksom Finlands stadsförbund och Finlands Svenska landskommuners
förbund ingår också i det nybildade Centralförbundet.
Den närmaste motsvarigheten till det finska centralförbundet är i vårt
land Sveriges Finlandsföreningars riksförbund. För den direkta kontakten
mellan den finska och den svenska organisationen har bildats ett samarbetsråd
med svenska och finska medlemmar av respektive sammanslutningar.
De stora möjligheter till kulturellt och personligt utbyte, som kan ske
inom de här nämnda organisationerna, är emellertid i viss mån avhängiga
av de ekonomiska resurser som står till buds. På svensk sida är hela detta
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 161—162
2
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
arbete beroende på enskildas offervilja. Om detta stöd skulle bortfalla, har
den svenska rörelsen i fråga inte stora möjligheter att motsvara de förhoppningar
man pa finsk sida har för fortsatt arbete inom den här nämnda ramen.
I januari 1954 begärdes i en motion i den svenska riksdagen, att en fond
för de kulturella förbindelserna Sverige—Finland måtte tillskapas. I motionens
ingress heter det att i det nordiska samarbetet och bland de nordiska
länderna intar Finland i många fall en särställning, betingad av bl. a. dess
geografiska läge. Detta har medfört att Finland på en råd områden inte kunnat
knyta an till den nordiska gemenskapen på sätt som vore önskvärt. Att
ytterligare stärka de kulturella förbindelserna över Bottenhavet framstår
därför som något eftersträvansvärt.
Motionärerna tänkte sig härvid att vissa medel av de sammantagna kronkrediterna
i form av lån till finska staten under krigsåren skulle kunna
avsättas för att användas till främjandet av de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och Finland. Motionärerna hade därvid främst föreningarna
Norden i Sverige och Finland i åtanke. Vederbörande utskott, som hade
motionen till behandling, ansåg, att ett förstärkt utbyte mellan de båda
länderna var av stor betydelse. Den väg till finansiering, som motionärerna
föreslagit, ville emellertid utskottet inte biträda. Man vände sig inte mot
tanken på att det allmännas medel härvid kunde komma till användning,
men det borde i så fall ske över statsbudgeten och inte i den form motionärerna
föreslagit. Motionen vann sålunda inte riksdagens bifall.
I slutet av år 1955 uppvaktade representanter för Sveriges Finlandsföreningars
riksförbund regeringen med begäran om att en fond skulle tillskapas
för att främja det kulturella arbetet mellan Sverige och Finland.
Förslagsvis antyddes att en sådan fond kunde komma till stånd med användande
av en del räntemedel influtna från Finlands statsskuld till Sverige.
Denna begäran har lämnats utan åtgärd.
Vid 1956 års riksdag inlämnades motioner gällande användningen av den
Längmanska s. k. A-fondens medel. Med anledning av dessa motioner och
uttalanden från statsrevisorerna i samma ämne föreslog statsutskottet, att
riksdagen i skrivelse hos regeringen skulle anhålla om utredning angående
användningen av berörda donationsmedel, vilka av motionärerna antagits
kunna komma till användning för kulturellt samarbete Sverige—Finland.
Statsutskottets förslag bifölls av riksdagen.
Vid Nordiska rådets session 1955 togs frågan om de nordiska kulturfonderna
upp i ett medlems förslag, där det bland annat lämnas en redogörelse
för olika befintliga fonder för nordiskt kultursamarbete. Bortsett
från Wenner-Gren-samfundet, som är speciellt inriktat på forskning, finns
endast en större fond, som berör fler än två nordiska länder, den Lackmanska
fonden, som främjar samarbetet mellan Danmark, Norge och Sverige.
Finland är icke medtaget. För samarbetet mellan Danmark och Sverige
har under senare år bildats två fonder med vardera 300 000 kronor i fondkapital,
och dessutom finns två stipendiefonder. Det svensk-norska utbytet
främjas av två svensk-norska samarbetsfonder, en i vartdera landet. Fondkapitalet
är här 2 300 000 svenska kronor, respektive 3 000 000 norska kronor.
Dessa medel härrör från svenska Norge-hjälpen.
Någon motsvarighet till dessa svensk-danska och svensk-norska samarbetsfonder
finns inte när det gäller Sverige—Finland.
Inom Nordiska rådet behandlas frågan om en för alla fem länderna gemensam
nordisk kulturfond, och bildandet av en sådan är av allt att döma
avhängigt av den fortsatta utredningen om vilka reella uppgifter en sådan
fond skulle få. Under alla förhållanden kommer en sådan fond — om den
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
3
blir verklighet — att verka för ändamål, tjänande utbyte mellan alla de
till rådet anslutna länderna. Det goda syftet med en sådan fondbildning
och de möjligheter till kontakter de fem länderna emellan, som detta kan
ge, kan emellertid inte inverka på de möjligheter till utbyte mellan Sverige
och Danmark samt Sverige och Norge, som de redan befintliga fonderna
för dessa ändamål nu har. Inte heller kan det förhållandet bortskymmas,
att Finland, som tidigare påpekats, intar cn särställning i här berörda hänseende.
Den starka vilja till fortsatta kontakter inom fadderortsrörelsens
ram, som dokumenterats i Finland, kan vi i Sverige inte bortse ifrån. Det
förhållandet att man i Nordiska rådet diskuterar en gemensam nordisk kulturfond
torde inte förhindra den svenska riksdagen att ta upp frågan om
tillskapandet av en speciell fond för svensk-finskt kulturellt samarbete.
De tankegångar som tidigare framförts beträffande finansieringen av
en sådan fond "borde kunna tas upp till förnyad prövning. Tanken på att
vissa lättnader kunde åstadkommas i fråga om den finska statsskulden till
Sverige har nyligen diskuterats i Finland. Då den diskussionen torde böra
betraktas som en intern finsk angelägenhet skall den inte här närmare
beröras. Det torde dock stå klart, att även om man i Finland inte vill göra
någon hemställan härom, skulle det hälsas med tillfredsställelse, om någon
del av den finska ränteskulden kunde avsättas till en fond för fortsatta
kontakter de båda länderna emellan. Om en fond på detta eller annat sätt
kunde komma till stånd, borde riktlinjerna för dess användning och förvaltning
kunna dras upp i samråd med såväl föreningarna Norden i de
båda länderna som Samarbetsrådet Sverige—Finland. Det varma intresse
för fortsatta kontakter med Finland, som funnits och finns hos breda lager
inom vårt svenska folk, bör göra det naturligt för den svenska riksdagen
att ta upp denna fråga till behandling och därvid skapa de ekonomiska
förutsättningarna för fullföljandet av dess syften.
Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden i ärendet av
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret,
Sveriges Finlandsföreningars riksförbund och svenska föreningen Norden.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört följande.
Fullmäktige erinrar om att fullmäktige till 1954 års riksdag yttrade sig
över motioner i samma fråga (SU 1954: 181). Fullmäktige uttalade då utan
att taga ställning till vad i motionerna anfördes rörande främjandet av de
kulturella förbindelserna med Finland, att om det ansåges motiverat, att
stöd lämnades från svenska statens sida för att främja de kulturella förbindelserna
med Finland, delta icke borde ske i den form som motionärerna
tänkt sig, nämligen genom att en del av avkastningen av Sveriges'' fordran
på Finland togs i anspråk för ändamålet. I enlighet med vedertagna
principer borde i stället medel anvisas på statsbudgeten. Fullmäktige intar
alltjämt samma ståndpunkt i frågan.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha anfört följande.
Det torde icke tillkomma fullmäktige att uttala sig i frågan huruvida den
av motionärerna ifrågasatta kulturfonden bör komma till stånd eller icke.
Vad angår de finansiella möjligheterna att tillskapa en sådan fond har motionärerna
nu ånyo upptagit tanken på att för ändamålet använda någon del
av den finska ränteskulden till Sverige. Såsom av motionerna framgår har
detta spörsmål så sent som år 1954 varit föremål för prövning av riksdagen
i anslutning till då väckta motioner med i huvudsak samma syfte som de nu
föreliggande. I ett till statsutskottet vid nämnda riksdag avgivet yttrande över
4 Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
dessa motioner (se utskottets uti. 181/1954) framhöll fullmäktige i riksbanken
att därest det ansåges motiverat att lämna stöd från svenska statens
sida för att främja de kulturella förbindelserna med Finland detta icke
borde ske i den form som motionärerna tänkt sig, nämligen att en del av
avkastningen av Sveriges fordran på Finland skulle ställas till förfogande
för ifrågavarande ändamål. I enlighet med vedertagna principer borde i
stället under nämnda förutsättning medel anvisas över budgeten.
Fullmäktige anser sig beträffande de nu förevarande motionerna kunna
helt instämma i bankofullmäktiges ovan åberopade yttrande.
Statskontoret har anfört följande.
Den i motionerna lämnade redogörelsen giver vid handen, att de fonder,
som för närvarande finnes för främjande av kulturellt samarbete mellan
de nordiska länderna, tillkommit i annan ordning än genom anslag av statsmedel
för ändamålet. Då frågan om åtgärder från statsmakternas sida aktualiserades
genom motioner i ämnet till 1954 års riksdag, uttalade statsutskottet,
att anvisandet av medel över statsbudgeten borde ske, därest så
kunde befinnas erforderligt (statsutskottet nr 181). Emellertid erinrades om
de medel som utginge till föreningen Norden ur det under åttonde huvudtiteln
uppförda anslaget till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.
Det borde närmast ankomma på denna förening, framhöll utskottet, att taga
de initiativ, som föreningen kunde finna påkallade och hos Kungl. Maj :t
göra framställning i ämnet. Utskottet, som förutsatte, att Kungl. Maj :t med
intresse följde utvecklingen på området, kunde icke biträda det motionsvis
framförda yrkandet.
Förenämnda anslag till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete har
for innevarande budgetår höjts från 250 000 till 300 000 kronor. Större möjligheter
bar härigenom skapats för Kungl. Maj :t att tillgodose de mest framträdande
önskemålen. Då statskontoret har svårt att föreställa sig, att statsmedel
i annan ordning kan ställas till förfogande, torde särskild utredning
knappast vara av behovet påkallad. Däremot kan spörsmålet om särskilda
fondmedel för samarbete Sverige—Finland måhända komma under bedömande,
därest utredning skall ske om användningen av Längmanska donationen
(se Kungl. Maj:ts skrivelse nr 34/1957).
Sveriges Finlandsföreningars riksförbund har anfört huvudsakligen följande.
Gemenskapen mellan Sverige och Finland kommer alltid huru än tiderna
växla att ha ett särpräglat, djupt betydelsefullt innehåll på grund av
geografiskt och historiskt givna betingelser.
Under krigsåren knötos otaliga band av gemenskap mellan Sverige och
Finland inte minst genom fadderortsrörelsen, som innebar att Finlands alla
kommuner trädde i direkt kontakt med svenska kommuner. Verksamheten
syftade då till att bringa Finland hjälp genom översändande av penningmedel,
varor och förnödenheter. Ett bestående resultat av denna hjälpverksamhet
blev de många hälsogårdar som uppbyggdes och alltjämt äro i verksamhet
till stort gagn för hälsovården hland barn och ungdom i Finland.
Efter kriget och sedan förhållandena i Finland ändrats därhän att materiell
hjälp från Sverige inte längre är av nöden, har det visat sig att de
gemenskapsband, som kommunvis och personligt knöts under ofärdsåren,
kunnat bestå och i många fall fördjupats. I många av de på grund av språket
isolerade finska kommunerna har kontakten utåt kunnat fortsätta i och
med den verksamhet, som fadderortsrörelsen alltjämt bedriver. Det finns
alltjämt ett levande intresse för Sverige inom alla samhällsskikt i Finland.
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
5
Som etl bevis härpå kan nämnas hurusom den reorganiserade fadderortsrörelsen,
Centralförbundet för fadderortsverksamheten Finland—Sverige,
där uppbäres av institutioner sådana som Finlands kyrka, Finska och Svenska
landskommunernas förbund, General Manncrheims Barnskyddsförbund,
Finska Röda korset, Stadsförbundet, Samfundet Folkhälsan i Svenska Finland,
föreningen Norden i Finland och Hembygdsförbundet m. fl. I reorganisationen
ingår bildandet av fadderortskommitléer i socknarna.
Den svenska motsvarigheten till den finska organisationen är Sveriges
Finlandsföreningars riksförbund, vars kärna är den gamla fadderortsrörelsen.
Samarbetet mellan de båda organisationerna kännetecknas av återkommande
studieresor och gruppbesök av mångfaldig art från Sverige till
Finland och från Finland till Sverige. Vänskapliga och personliga kontakter
ha därvid knutits och visat sig vara av oskattbart värde. Vidare förekommer
upplysande föreläsningsserier, utställningar m. in. samt ungdomstävlingar
berörande de båda ländernas historia, litteratur och övriga förhållanden
lika väl som konst, musik och sång. För att stå till tjänst med
råd och dåd i dessa företag och särskilt för att underlätta de förbindelser,
som knutits mellan län och orter i det ena landet med motsvarande i det
andra är det nödvändigt att i Stockholm hålla en centralbyrå.
Verksamheten inom den svenska fadderortsrörelsen har såväl under kriget
som senare varit helt grundad på frivilliga insatser och enskilda bidrag.
För att utvidga och fördjupa förbindelserna under anknytning till vad som
hittills uträttats på detta område erfordras emellertid kraftigt ekonomiskt
stöd. Det blir allt svårare för enskilda att tillskjuta kapital för ideella ändamål
huru behjärtansvärda de än kunna vara.
Sveriges Finlandsföreningars riksförbund tillstyrker därför varmt det förslag
som framställts om tillskapandet av en fond för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland. Fn sådan fond kunde möjliggöra förverkligandet
av ett framtida arbetsprogram i anslutning till den hittills redan bedrivna
ideella verksamhet som satt djupa spår och fått fasta rötter på båda
sidor om Bottenhavet. Genom stiftandet av Samarbetsrådet Sverige—Finland
har ett högre organ för den här berörda verksamheten skapats, vilket
består av medlemmar såväl från Sverige som från Finland.
Samarbetsrådet Sverige—Finland har i ett av Sveriges Finlandsföreningars
riksförbund överlämnat yttrande förordat det i de nu föreliggande motionerna
framställda förslaget om eu skyndsam utredning av möjligheterna
alt skapa en fond för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
Svenska föreningen Norden har anfört följande.
På anmodan av riksdagens statsutskott avgav föreningen Norden den 25
september 1954 yttrande över två motioner av väsentligen samma innebörd
som de nu aktuella. Föreningen underströk kraftigt behovet av en svensk—
finländsk kulturfond och tillstyrkte eu utredning i enlighet med motionärernas
förslag. Tyvärr ansåg sig statsutskottet icke kunna biträda förslaget
och riksdagen följde utskottet i sitt beslut.
Att tanken ånyo väckts inom riksdagen hälsar föreningen med stor tillfredsställelse.
Behovet av eu fond som den föreslagna har under de gångna
åren icke minskat. Tanken alt eu del av Sveriges kronkredit till Finland
skulle användas till syftet finner föreningen alltjämt mycket tilltalande.
För utbyte mellan Finland och annat nordiskt land har en fond — den
första i sitt slag — nu tillkommit i Norge på initiativ av norska föreningen
Norden. Fonden uppgår till 400 000 nkr. Medlen härrör från under kriget
bedriven insamlingsverksamhet till förmån för Finland. För utbyte mellan
6
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
Sverige och Finland existerar alltjämt ingen fond, vilket föreningen Norden
sålunda betraktar som en allvarlig brist.
I sitt ovannämnda yttrande av den 24 september 1954 framhöll föreningen
bl. a.: »Utan tvivel erbjuder den finansiella situation, som motionärerna
hänvisar till, ett utomordentligt tillfälle för den svenska staten att utan
alltför kännbara offer göra en insats som på lång sikt skall visa sig gagnerik
och fruktbärande, ej endast för Sverige och Finland utan för Norden
som helhet. Tillfället torde knappast återkomma, och om det får gå outnyttjat
förbi, torde möjligheterna att senare reparera skadan vara små. Att en
statlig insats är nödvändig för att få till stånd en fond av det format, som
erfordras, torde vara uppenbart.»
Detta är alltjämt ett uttryck för föreningens uppfattning i frågan, varför
föreningen livligt vill tillstyrka att en utredning företages i enlighet med
motionärernas förslag.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha motioner i
föreliggande ämne tidigare behandlats av riksdagen.
I motionerna I: 4 och II: 2 vid 1954 års riksdag om vissa åtgärder i syfte
att stärka de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Finland hemställdes
sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om omedelbar
utredning och förslag angående förverkligande av motionernas syften.
I dessa motioner ifrågasattes om icke en del av avkastningen av Sveriges
fordran på Finland kunde tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 181) i anledning av motionerna
framhöll statsutskottet betydelsen av ett alltjämt förstärkt utbyte på det
kulturella området mellan alla de nordiska länderna. Ett främjande av de
kulturella förbindelserna mellan Sverige och Finland borde emellertid enligt
utskottet icke lämpligen ske i den form motionärerna tänkt sig utan —
därest så kunde befinnas erforderligt —• genom anlitande av medel över
statsbudgeten. Det syntes närmast böra ankomma på föreningen Norden att
taga de initiativ för ett förstärkande av samarbetet mellan Sverige och något
eller några av de andra nordiska länderna, som föreningen kunde finna
påkallade, och hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet. Utskottet förutsatte,
att Kungl. Maj:t med intresse följde utvecklingen på det område,
som hänförde sig till det kulturella samarbetet mellan de nordiska länderna
och därvid hade sin uppmärksamhet riktad på i vad mån en förstärkning
av kulturutbytet Sverige—Finland kunde befinnas särskilt framträdande.
Utskottet, som alltså icke fann sig kunna biträda det i motionerna gjorda
yrkandet, hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
I detta sammanhang får utskottet erinra om att i motioner till 1956 års
riksdag (I: 15 och II: 23) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan om användande
av den Längmanska A-fondens avkastning till främjande av det
kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland i enlighet med motionernas
syfte samt, därest så visade sig möjligt, vidtaga åtgärder till förverkli
-
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
7
gande härav. I sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 94) fann
statsutskottet en utredning om användningen av fonden väl motiverad. Utskottet
var däremot icke berett att uttala sig till förmån för något visst ändamål,
för vilket fonden framdeles kunde komma att utnyttjas. Frågan
härom syntes böra närmare prövas under utredningsarbetets gång, varvid
tillbörligt beaktande borde skänkas de synpunkter som framlagts, bland
annat, i nyssberörda motioner.
I de nu föreliggande motionerna har tanken på att taga i anspråk en del
av Finlands ränteskuld till Sverige för att tillskapa en fond för kulturellt
samarbete mellan Sverige och Finland ånyo framförts. Åstadkommande på
annat sätt av en fond för ändamålet har också ansetts kunna komma i
fråga.
Utskottet är alltjämt av den uppfattningen alt ett främjande av de kulturella
förbindelserna mellan Sverige och Finland icke lämpligen bör ske
genom att en del av avkastningen av Sveriges fordran på Finland tages i
anspråk. Utskottet får erinra om att medel till främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete finnas anvisade på riksstaten. För innevarande budgetår
finnes sålunda under åttonde huvudtiteln uppfört ett anslag å 300 000 kronor
för ändamålet. I staten för anslaget ha upptagits sammanlagt 100 000
kronor såsom bidrag till svenska föreningen Norden för lektoratsverksamliet
samt för lärarutbyte inom det allmänna skolväsendet, abnormundervisningsväsendet
och folkhögskolorna mellan Sverige, Norge, Danmark och
Finland. Därjämte finnes i staten upptaget ett belopp av 98 400 kronor till
Kungl. Maj :ts disposition. Vederbörande föreningar kunna sålunda hos
Kungl. Maj :t göra framställning om bidrag till sin verksamhet från nämnda
anslag.
För närvarande finnas vissa fonder för främjande av samarbetet mellan
Danmark—Norge—Sverige, Danmark—Sverige, Sverige—Norge och Norge—•
Finland. Dessa fonder ha tillkommit i annan ordning än genom anslag av
statsmedel. Det är enligt utskottets mening beklagligt att någon motsvarande
fond icke finnes för främjande av det kulturella samarbetet mellan
Sverige och Finland. Utskottet får emellertid erinra om att chefen för ecklesiastikdepartementet
jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 9 juli
1957 tilkallat tre sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen rörande användningen av den i Längmanska donationsmedlen
ingående A-fonden. Såsom förut framhållits borde enligt vad i ovannämnda
utlåtande 1956:94 förutsatts frågan om användande av fondens avkastning
till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland
under utredningsarbetet upptagas till närmare prövning. Med anledning av
de nu föreliggande motionerna I: 127 och II: 122 vill utskottet understryka
betydelsen av all genom utredningen klarhet snarast vinnes huruvida viss
del av nämnda donationsmedel kan tagas i anspråk för det i motionerna angivna
ändamålet. Utskottet förordar att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t giver till känna vad utskottet anfört.
8
Statsutskottets utlåtande nr 161 år 1957
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 127 och
II: 122, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 19 november 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson, Gillström,
Näsström, Boman, Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Thun, Holmqvist,
Rikard Svensson, fröken Ranmark, herrar Nils Theodor Larsson, Jacobsson,
Anders Johansson och Domö; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Petterson i Degerfors, Thapper, Persson i Växjö, Svensson i
Alingsås, Gustafsson i Stockholm, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson,
herr Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge, herrar Gerhard Nilsson i Gävle,
Helén och Svensson i Stenkyrka.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:379 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av sjukgymnastutbildningen m. to. a1 i texten