Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande åldringsvården jämte i ämnet väckta motioner.

1957-11-20 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:170, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande åldringsvården jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

1

Nr 170

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa frågor rörande åldringsvården jämte i ämnet

väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 38 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10 januari 1957, anhållit

om riksdagens yttrande angående de av föredragande departementschefen

angivna riktlinjerna för åldringsvården.

Utskottet har i samband härmed till behandling förehaft följande motioner,

nämligen

från första kammaren

I: 388 av herr Sigfrid Larsson m. fl.,

I: 389 av herrar Edström och Huss,

1:390 av fröken Andersson,

1:391 av herr Ohlon,

I: 392 av herrar Sunnc och Huss samt

från andra kammaren

II: 484 av herr Hansson m. fl.,

II: 485 av herr Ståhl,

II: 486 av fru Lindskog,

II: 487 av herr von Friesen m. fl.,

11:488 av fröken Vinge och herr Nihlfors,

II: 489 av fru Boman m. fl. samt

II: 490 av fröken Höjer m. fl.

Yrkandena i motionerna redovisas i det följande.

Propositionen

I propositionen redovisas åldringsvårdsutredningens betänkande angående

åldringsvård (SOU 1956: 1). Beträffande det närmare innehållet i betänkandet

och de däröver avgivna remissyttrandena får utskottet hänvisa till

framställningen å s. 3—51 i propositionen. I det följande redovisas föredragande

departementschefens ställningstaganden till utredningens överväganden

och förslag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 170

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1057

Åldringarnas sociala och ekonomiska läge i vårt samhälle har på relativt

kort tid radikalt förändrats. Med samhällets åldringsvård avser vi därför

i dag något helt annat än man gjorde låt säga ännu på 1930-talet. Såsom åldringsvårdsutredningen

framhållit, har de tidigare understöds- och anstaltsmetoderna

fått ge vika för mera differentierade metoder för att tillfredsställa

åldringarnas behov av hjälp, tillsyn och vård samt deras behov av

ekonomisk trygghet och goda bostäder.

Åldringarnas ekonomiska situation har på senare år påverkats

dels av den fulla sysselsättningen, dels av folkpensioneringen. I den

mån krafter och färdigheter står bi, kan de förvärvsarbetande numera i

allmänhet räkna med en något så när tryggad arbetsinkomst fram till pensionsåldern

och inte sällan även därefter. Möjligheten att åstadkomma ett

visst sparande för ålderns dagar — t. ex. i form av ett eget hem eller en

tjänstepension — har blivit verklighet för allt flera.

Det sagda belyses av uppgifter om utvecklingen av kostnaderna för åldringarnas

folkpensioner. Dessa kostnader — som alltså inte innefattar invalid-

och änkepensionerna — uppgick år 1946 till 210 miljoner kronor

för att, i samband med folkpensionsreformens genomförande 1948, stiga

till 625 miljoner kronor. Motsvarande siffra för 1956 var 1 480 miljoner

kronor. Emellertid har antalet ålderspensionärer successivt stigit och utgjorde

530 000 ar 1946, 575 000 ar 1948 och 687 000 år 1956. De medelpensioner,

som utbetalats under de nämnda tre åren, utgjorde sålunda i avrundade

siffror resp. 390, 1 090 och 2 150 kronor. Härvid har medräknats samtliga

folkpensionstagare över 67 år, sålunda även sådana som år 1946 hade

endast s. k. avgiftspension. Vidare har hänsyn tagits till alla slag av tillägg,

såsom bostadstillägg och hustrutillägg. Omräknas de nämnda beloppen för

medelpensionerna åren 1946 och 1948 till nuvarande penningvärde erliålles

beloppen 600 och 1 530, som skall jämföras med 2 150 kronor för 1956. Ökningen

av pensionsstandarden är alltså mycket betydande.

Åldringsvårdsutredningens undersökningar har gett vid handen, att en

stor del av åldringarna — omkring två tredjedelar — har inkomster vid

sidan om folkpensionen. För åtminstone en tredjedel av ålderspensionärerna

torde dessa sidoinkomster kunna betraktas som relativt betydande i det

att de uppgår till belopp motsvarande omkring eller mera än hälften av den

statligt fastställda ålderspensionen för ensamstående.

Av väsentlig ekonomisk betydelse för åldringarna är vidare den sedan

1955 gällande allmänna sjukförsäkringen. En stor del av de gamla saknade

tidigare det skydd mot alltför betungande ekonomiska påkänningar

vid sjukdom som medlemskapet i en sjukkassa ger. Sjukvårdsförsäkringen

i erkända sjukkassor omfattade 1954 endast 25,1 % av de åldringar, som

fyllt 67 år, medan nu så gott som alla åldringar tillhör de allmänna sjukkassorna

och åtnjuter sjukvårdsförsäkringens förmåner utan att erlägga

någon avgift. De ersättningar för utgifter för läkarvård, läkemedel samt

resor i samband med sjukdom, som nu lämnas envar genom sjukförsäkringen,

är av särskilt stor betydelse för de gamla. Sjukhusvård vid akuta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957 3

sjukdomsfall medför i de allra flesta fall inga direkta kostnader för åldringarna.

Det har alltså ägt rum en överflyttning till socialförsäkringen av en

allt större del av kostnaderna för de gamlas försörjning. Till allra största

delen bestrides kostnaderna för socialförsäkringens förmåner till de gamla

med skattemedel. En fördelning av dessa kostnader på hela samhället har

därmed skett, och den enskildes ekonomiska ansvar för sina gamla föräldrar

— ofta särskilt tungt att bära på grund av samtidiga försörjningsplikter

mot egna barn — har lättats väsentligt.

Den angivna utvecklingen återspeglas i statistiken över kommunernas

fattigvård. Antalet understödda hushåll, i vilka hushållsföreståndaren var

67 år och däröver, uppgick år 1946 till 82 200 och år 1948 till 52 100 samt

har senare ytterligare nedgått så att antalet år 1954 utgjorde endast 27 300.

Det kan antagas att sjukförsäkringens genomförande sedermera medfört

en inte obetydlig minskning av understödsfallen, sedan vissa övergångssvårigheter

under år 1955 övervunnits.

Kommunernas utgifter för fattigvårdsändamål har visserligen ökat, särskilt

för den slutna vården, trots socialförsäkringens utveckling. Emellertid

skulle denna ökning ha blivit långt större, om socialförsäkringen inte reformerats.

Kommunernas totala nettoutgifter för fattigvårdsändamål har stigit

från 100 miljoner kronor år 1946 till 187 miljoner kronor år 1954, en ökning

som måste anses vara mycket måttlig i betraktande av det ändrade

penningvärdet, den förbättrade understöds- och vårdstandarden samt de

ökade lönekostnaderna inom den slutna vården.

Då fattigvården i dessa dagar upphört i sina gamla former har man skäl

att anta, att denna hjälpform och dess efterträdare, socialhjälpen, med avseende

på ekonomiskt bistånd till åldringar har i huvudsak inskränkts till

ett relativt fåtal fall av tillfälligt nödläge.

Den fulla sysselsättningen och socialförsäkringens utbyggnad har gett

åldringarna en allt större frihet i konsumtionsvalet. Denna frihet har hl. a.

kommit till synes, då det gäller bostadsförsörjningen.

Åldringar, som inte är intagna på anstalter, hor företrädesvis i det äldre

lägenhetsbeståndet. Då det är först under de senaste två till tre decennierna,

som nya bostäder mer allmänt har utrustats med vad vi nu kallar moderna

bekvämligheter, är det därför inte ägnat att förvåna, att ett betydande antal

gamla saknar vatten och avlopp, wc och centralvärme i sina bostäder. Sådana

brister utmärker alltjämt en betydande del av vårt bostadsbestånd.

Man vet samtidigt att åldringarna i avsevärd utsträckning har bostäder

av godtagbar standard. Åldringsvårdsutredningens undersökningar från början

av 1954 ger vid handen, att av de ca 600 000 åldringarna, som då levde

utanför vårdanstalterna, mer än eu femtedel eller ca 125 000 personer hade

fullt moderna bostäder. Det stora flertalet av åldringarna hade lägenheter

av godtagbar standard. I fråga om bostädernas storlek fördelade sig pensionärerna

med eu dryg tredjedel på trerumslägenhetcr eller större och en

knapp tredjedel på vardera tvårums- och ettrumslägenhetcr.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

Det torde vara mycket svårt att fastställa, huruvida åldringarna i jämförelse

med hela befolkningen blivit eftersatta eller inte, då det gäller bostadsförsörjningen.

Av allt att döma är åldringarna i fråga om bostädernas utrymmesstandard

inte sämre lottade än befolkningen i övrigt. Av särskilt

stor positiv betydelse i fråga om standardutvecklingen i övrigt har varit de

särskilda åtgärder, som vidtagits på bostadsområdet för åldringarna -— här

erinras om produktionen av pensionärsbostäder i pensionärshem och flerfamiljshus

samt på låne- och bidragsverksamheten till förbättring av äldre

bostäder. En viktig positiv faktor har även varit utformningen av bostadstilläggen

inom folkpensioneringen. Bostadstilläggen har på många håll —

och inte minst i större städer — utformats så, att de gjort det möjligt även

för de pensionärer, som inte har andra inkomster än folkpension, att framgångsrikt

konkurrera med andra hushåll på den öppna bostadsmarknaden.

Denna utveckling mot en ökad konkurrensförmåga för pensionärerna på

bostadsmarknaden tar sig bl. a. det uttrycket, alt åldringar, sedan deras barn

lämnat hemmet och även sedan de blivit ensamstående, i större utsträckning

än tidigare bor kvar i sina familjebostäder. Även då det gäller ledigblivna

eller nybyggda mindre lägenheter torde åldringar i viss utsträckning

framgångsrikt konkurrera med andra bostadssökande.

Frågan om utformningen för framtiden av samhällets

åtgärder för åldringarna bör enligt föredragande departementschefens

mening ses mot den nu tecknade bakgrunden av de allra senaste decenniernas

snabba välståndsutveckling för folket i dess helhet och för åldringarna.

Det är inte längre på grund av massfattigdom, som åldringarna

ställer anspråk på särskilda samhällsåtgärder. Oberoende av de ekonomiska

behoven måste samhället emellertid vidta särskilda åtgärder för de gamla.

Samhällets åldringsvård synes böra avse den efterfrågan, som grundas på

åldersbetingade behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service. Denna

efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.

I detta sammanhang anknytes till åldringsvårdsutredningens

uttalande, att samhällets åldringsvårdande åtgärder inte får bindas till vissa

bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Vad folkpensionerna beträffar har åldringsvårdsutredningen

framhållit, att bostadstilläggen i många kommuner inte utformats så, att

åldringarna kan konkurrera om de moderna lägenheterna. Utredningen understryker

betydelsen av att bostadstilläggen i möjligaste mån anknytes till

de faktiska bostadskostnaderna. I remissyttrandena har denna mening vunnit

stor anslutning. Svårigheten att individuellt fastställa bostadskostnaden

har framhållits av pensionsstyrelsen med hänvisning hl. a. till det

stora antalet egnahemsägare.

Sedan åldringsvårdsutredningen framlade sitt betänkande har höjningar

av de kommunala bostadstilläggen ägt rum på åtskilliga håll. Under 1956

genomförde mer än 100 kommuner höjningar, som i en del större och medelstora

städer var ganska betydande.

Om pensionsberedningens förslag förverkligas, kommer måhända frågan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

5

om bostadstilläggens utformning i ny dager. Ehuru departementschefen i

princip instämmer i åldringsvårdsutredningens mening om önskvärdheten

av vidgade konkurrensmöjligheter för åldringarna på bostadsmarknaden och

med tillfredsställelse hälsar de höjningar av bostadstilläggen som ägt rum,

anser han därför, att någon preciserad ställning till denna fråga inte bör

tas just nu.

Av liknande skäl är departementschefen inte beredd att uttala sig om utformningen

av de särskilda åtgärder för tillgodoseende av åldringarnas b ostadsförsörjning,

som beröres av åldringsvårdsutredningen utan inskränker

sig till att konstatera, hurusom åldringsvårdsutredningens undersökningar

visar, att alltjämt ett stort antal åldringsbostäder — uppskattat

till 40 000 lägenheter — är undermåliga, och att sålunda intensiva förbättrings-

och upprustningsåtgärder är i hög grad befogade. Under sitt fortsatta

arbete kommer bostadspolitiska utredningen att pröva de olika stödåtgärder,

som hittills har vidtagits i fråga om åldringarnas bostadsförsörjning, varvid

åldringsvårdsutredningens förslag på detta område skall beaktas.

Åldringsvårdsutredningens undersökningar visar, att en avsevärd del av

åldringarna över 67 år vid intervjutillfället hade förvärvsarbete.

Särskilt hög var frekvensen av förvärvsarbetande naturligt nog i åldersåren

närmast efter 67-årsdagen. Av männen i åldern 67—69 år hade sålunda

nära hälften förvärvsarbete på heltid eller deltid. Utredningen förordar åtgärder

i syfte att bereda åldringarna ökade möjligheter att stanna kvar i

yrkesarbete. I remissyttrandena har utredningens önskemål i allmänhet

understrukits.

Åldringsvårdsutredningens överväganden har i lörsta hand gällt åldringar

över 67 år, d. v. s. folkpensionärer. Departementschefen påpekar, att problemet

om den äldre arbetskraften berör även personer i något lägre ålder. Då

det gäller dessa sistnämnda råder särskilda problem för de helt eller delvis

arbetsföra personer, som inte har sin pensionsfråga ordnad på annat sätt än

genom folkpensioneringen och som tvingas lämna sitt arbete före 67-årsåldern.

För dessa uppstår ett omedelbart försörjningsproblem, som arbetsförmedlingen

måste försöka lösa genom återinpassning i arbetslivet. För

de stats- och kommunalanställda samt vissa grupper privatanställda, som

har en hygglig pension redan före 67-årsåldern, är det inte försörj ningsfrågan

som blir avgörande då frågan om deltagande i arbetslivet uppkommer,

och detsammma gäller i stort sel t om ålderspensionärerna. Det är uppenbart,

att arbetsmarknadsmyndigheternas ansträngningar i första hand

måste gälla den äldre arbetskraft, som skall försörja sig genom eget arbete.

När det gäller pensionärerna — vare sig de är under eller över 67 år

diskuteras åtgärder i syfte att bereda dem tillfälle att kvarstå i arbete efter

den tid då de får pension i form av tjänstepension. Departementschefen är

angelägen påpeka, att frågan om pensionsåldern och däri inbegripen fråga

om eu glidande pensionsålder, som möjliggör för åldringar att kvarstå längre

i sina arbeten, i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter. För civila statstjänstemän har sistnämnda frågor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

varit föremål för överläggningar med personalorganisationerna, som resulterat

i uppgörelse om införande av pensioneringsperioder i stället för fixa

avgångsåldrar. Även efter pensioneringsperiodens slut kan en statstjänsteman

tagas i anspråk för arbete för statens räkning, vilket kan ske antingen

genom beviljande under vissa förutsättningar av anstånd med avsked eller

genom återanställning. Motsvarande bestämmelser har meddelats i fråga

om icke-statliga befattningshavare tillhörande statens pensionsanstalts verksamhetsområde.

Emellertid är det inte bara ur de enskilda människornas utan även ur

folkhushållets synpunkt viktigt, att åldringarnas arbetskraft tillvaratages

så långt detta kan ske utan att andra intressen åsidosättes. Full sysselsättning

är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra, utan även beträffande

de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill ställa

sig till arbetsmarknadens förfogande. På senare år har efterfrågan på arbetskraft

i förening med särskilda åtgärder från arbetsförmedlingens och

arbetsvärdens sida med all säkerhet medfört, att lielt eller delvis arbetsföra

åldringar kunnat kvarstå i eller få arbete i öppna marknaden i större

utsträckning än tidigare. Om andelen åldringar i aktivt förvärvsarbete därmed

ökat är emellertid osäkert. Man skall nämligen ha klart för sig, att

många människor efter ett strävsamt arbetsliv med tillfredsställelse lämnar

arbetet i den mån deras ålderdomsförsörjning är tryggad.

Den förbättrade folkpensioneringen och utbyggnaden av andra pensionsanordningar

har troligen bidragit till den minskning av antalet förvärvsarbetande

i hög ålder, som har ansetts kunna konstateras mellan 1945 och

1950 års folkräkningar. Ehuru någon full jämförbarhet inte föreligger mellan

å ena sidan folkräkningarnas uppgifter och å andra sidan åldringsvårdsutredningens

nyssnämnda undersökning, kvarstår intrycket, att de

förvärvsarbetande åldringarnas antal ytterligare minskat efter 1950. Detta

intryck förstärkes av föreliggande statistiska uppgifter om antalet förvärvsarbetande

personer över 67 år med obligatorisk grundsjukpenningförsäkring.

Antalet förvärvsarbetande åldringar 1954 uppskattades av åldringsvårdsutredningen

till ca 125 000. Enligt sjukförsäkringsstatistiken är det

f. n. endast 83 000, d. v. s. 12 % av alla åldringar, som har ett förvärvsarbete

med minst 1 200 kronor i årsinkomst.

Den ytterligare effektivisering av folkpensioneringen, som föreslår, kommer

måhända alt innebära ännu ett steg i samma riktning. Vad som här

sker är sålunda en ökning av möjligheterna till fritt val även mellan arbete

och fritid pa ålderdomen. Departementschefen håller det ingalunda för

otroligt att detta val, allteftersom levnadsnivån bland de gamla stiger, kommer

att i än högre grad falla på fritiden. Någon arbetskraftsreserv av väsentlig

betydelse bland de gamla tror han inte att man bör räkna med.

Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande över åldringsvårdsutredningens

uttalanden i denna fråga strävar styrelsen att i samarbete med

olika arbetsgivare öka arbetsmöjligheterna för äldre arbetskraft.

Arbetsanskaffning åt sådan arbetskraft ingår i arbetsförmedlingens nor
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

7

mala verksamhet. Arbetsförmedlingstjänstemännen bär instruerats att i det

dagliga förmedlingsarbetet särskilt ge akt på den äldre arbetskraftens placeringsmöjligheter.

Det är givet, att det är betydligt svårare för arbetsförmedlingen att omplacera

en äldre än en yngre person. Trots detta är den registrerade arbetslösheten

inom de liögre åldersgrupperna låg. Av de ca 17 000 personer, som

registrerades som arbetslösa i oktober 1956, var ca 3 000 eller knappt 18 %

över 60 år. Ca 1 200 personer eller inte fullt 7 % hade fyllt 67 år.

Det sagda illustrerar ytterligare, att antalet åldringar, som söker arbete

och har svårigheter att få något, är litet. Därmed är dock inte sagt, att

antalet åldringar som skulle vilja ha förvärvsarbete är lika litet. Olika undersökningar,

vilkas kvalitet inte kan bedömas, har gett intryck av att

önskemålen bland åldringarna om arbetstillfällen är utbredda.

I syfte bl. a. att uppmuntra pensionärer att kvarstå i förvärvsarbete även

efter folkpensionsåldern har man undan för undan mildrat avdragsreglerna

beträffande folkpensioneringens inkomstprövade delar. De avdragsfria beloppen,

vilka ännu för tio år sedan för en ensamstående pensionär uppgick

till endast 200 kronor per år, höjdes från och med 1948 till 400 kronor och

från och med 1954 med ytterligare 150 % till 1 000 kronor. Äldringsvårdsutredningen

understryker liksom flera remissorgan betydelsen av att avdragsreglerna

inte är för stränga. Utan att ta ställning till denna fråga,

som torde få prövas i samband med pensionsberedningens kommande förslag,

påpekar departementschefen att en mildring av avdragsreglerna kan få

betydande finansiella konsekvenser för staten och kommunerna. De som

gynnas av åtgärder i denna riktning är inte endast förvärvsarbetande pensionärer

utan även personer med andra inkomster, t. ex. tjänstepension, vid

sidan om folkpensionen.

Departementschefen är helt överens med åldringsvårdsutredningen och remissorganen

om angelägenheten av att minska svårigheterna vid övergång

från arbetslivet till pensionärstillvaron. Det är emellertid uppenbart, att de

praktiska åtgärderna i en successiv anpassningsprocess — t. ex. i fråga om

arbetets ansträngningsgrad, arbetstidens längd etc. — i de individuella fallen

måste vidtas av arbetsgivarna, eventuellt efter överenskommelse mellan

arbetsmarknadens parter. Därvid har staten i sin egenskap av arbetsgivare

helt naturligt anledning att uppställa goda exempel. Här erinras om de åtgärder

för att ta tillvara de partiellt arbetsföras och däribland de äldres arbetsförmåga

inom statsförvaltningen, som beslutades av 1956 års riksdag;

däri ingick inrättandet av statens nämnd för partiellt arbetsföra.

I detta sammanhang pekas också på den förestående arbetstidsreformen.

Det har inte ansetts uteslutet, alt en allmänt förkortad arbetstid sknlle

kunna möjliggöra för äldre arbetskraft att kvarstå i arbetet längre än nu.

Reformen kunde också tänkas medföra en ökning av tillfällena till deltidsarbete

lämpat för åldringar.

Det alldeles övervägande flertalet åldringar har alltid levat i sina hem,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

d. v. s. utanför anstalterna. Det råder ingen oenighet om att allt bör göras

för att även i framtiden så många gamla som möjligt skall kunna få leva

kvar i sina invanda miljöer. I strävan att hålla tillbaka behovet av anstaltsvård

måste man emellertid i vår tid med dess utpräglade hushållssplittring

vidta särskilda hjälpåtgärder för de gamla i deras hem, s. k. öppen åldringsvård.

Även med avsevärda finansiella insatser är en sådan verksamhet

dessutom direkt ekonomiskt gynnsam för samhället med hänsvn

till de höga anläggnings- och driftkostnaderna för vårdanstalter.

Åldringsvårdsutredningen har med gillande återgivit uppgifter om den

sociala hemhjälpen, den snabbt växande verksamheten med särskild hemhjälp

eller s. k. hemtjänst för gamla — vanligen bedriven med deltidsanställd

personal — samt andra serviceåtgärder i syfte att underlätta de gamlas

liv i sina hem. Utredningen förutsätter att dessa verksamheter bygges

ut i sina hittillsvarande former. I remissyttrandena har i stort sett inga

andra meningar framkommit, ehuru svårigheterna alt organisera hemtjänst

i glesbebyggda kommuner betonas. I några yttranden uttalas önskemål om

statsbidrag även till hemtjänstverksamheten.

För egen del konstaterar departementschefen att den sociala hemhjälpen

kan utnyttjas även för omvårdnad av gamla i deras hem och att tydligen så

sker i betydande utsträckning. Även om den s. k. hemtjänsten för gamla

vuxit ut förhållandevis snabbt under de senaste åren, spelar hemvårdarinnornas

verksamhet inom den sociala hemhjälpen alltjämt den avgjort större

rollen som åldringsvårdande institution. I årets statsverksproposition (V ht

punkt 16) har föreslagits en avsevärd ökning av statens finansiella insatser

för den sociala hemhjälpen. Denna åtgärd torde komma också åldringsvården

tillgodo genom att medverka till en utbyggnad av hemhjälpen. Den synes

även kunna frigöra ekonomiska resurser för eu utbyggnad av den helt

kommunala hemtjänsten för gamla.

Det är enligt departementschefens mening eu väsentlig uppgift för kommunerna

att befordra hemtjänstens utveckling i de former den hittills fått.

Frivilliga organisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran

och stöd. Även om inga särskilda kompetensvillkor uppställes är

det av vikt, att den anlitade arbetskraften uppfyller vissa krav i fråga om

kunnighet och smidighet. Detta förutsätter att ersättningen för arbetet —

oberoende av vilka avgifter som tas ut av de gamla — inte sättes för lågt.

Ur folkhushållets synpunkt är det av värde, att man tar till vara arbetsförmågan

och yrkeskunnigheten hos de kvinnor — husmödrar eller andra utanför

den vanliga arbetsmarknaden — som det här oftast gäller. Några statsbidrag

till hemtjänstverksamheten förordas inte.

Vidare understrykes värdet av den verksamhet för att bereda de gamla

förströelse, som växer fram på många håll.

I fortsättningen behandlas närmast frågan om vården av sjuka åldringar

samt vården på ålderdomshem.

Åldringsvårdsutredningen har utförligt diskuterat hur vården av olika

grupper av mera kvalificerat vårdbehövande åldringar enligt dess mening

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

9

bör ordnas. I remissyttrandena har denna fråga visats särskilt stort intresse.

Av den förda diskussionen framgår, att stora svårigheter råder då

det gäller att definiera olika vårdbehov och att skilja olika grupper av

vårdbeliövande från varandra. Våra bristfälliga kunskaper om åldrandets

natur och om möjligheterna att komma till rätta med olika krämpor hos

åldringar bidrar till den osäkerhet som råder, då det gäller utformningen

av vården av sjuka och skröpliga åldringar. Åldringsvårdsutredningen har

i betydelsefulla avseenden funnit sig böra avstå från mera bestämda ställningstaganden

också av det skälet, att en allmän översyn av hälso- och sjukvården

i riket för närvarande pågår genom en särskild kommitté.

Det torde emellertid inte råda några delade meningar om önskvärdheten

av en sådan utbyggnad av vår sjukvård, att det blir möjligt att ge alla sjuka

åldringar en vård som syftar till att så långt våra kunskaper räcker återföra

dem till hälsa eller relativ hälsa. Allmänt understrykes den numera

vunna erfarenheten, att även gamla människor i stor utsträckning kan

behandlas med framgång för olika slag av krämpor, som tidigare ansetts

obotliga. Då det föreslås, att beteckningen kroniskt sjuk utmönstras och ersättes

med långvarigt sjuk, är detta ett uttryck bland många för den optimistiska

syn på den medicinska vetenskapens möjligheter, som utmärker

vår tid.

De från olika håll framförda synpunkterna och förslagen torde få tas i

beaktande vid pågående utredningar rörande olika problemkomplex inom

vår hälso- och sjukvård samt upptas till prövning av vederbörande statliga

och kommunala myndigheter. Det förtjänar emellertid erinras därom, att

våra resurser i fråga om läkarvård och sjukhusvård befinner sig i en relativt

kraftig utveckling, som dock hämmas av knappheten på utbildad personal

och av det otillräckliga utrymmet för investeringar. Samtidigt bör det

konstateras, att vår sjukvård, som naturligt är, i avsevärd mån utnyttjas av

våra gamla. Den allmänna sjukförsäkringen har ökat de gamlas möjligheter

att söka vård för sina krämpor. Att åldringarnas antal befinner sig i

stark ökning ställer ständigt större krav på sjukvårdens resurser.

Även på sjukvårdens område gäller, att olika former av öppen vård bör

uppmuntras i syfte att minska behovet av anstaltsvård. Man måste dock

samtidigt vara på det klara med att en kvalificerad öppen vård kräver väl

utbildad personal och att en svår avvägning här måste ske då det gäller utnyttjandet

i olika vårdformer av tillgängliga personella resurser.

Departementschefen övergår så till frågan om ålderdomshemmen och

framhåller först att dessa i princip inte tillhör sjukvårdsorganisationen. Ålderdomshemmen

är inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka personer.

Då statsmakterna 1947 tog ställning till ålderdomshemmens uppgifter och

utformning var det främst två för den dåvarande ålderdomshemsvården

utmärkande olägenheter, som man ville komma till rätta med. Man ville

i ljuset av den beslutade folkpensionsreformen avskaffa ålderdomshemmens

karaktär av fattigvårdsanstalter, där omhändertagandet helt eller delvis

motiverades av försörjningssvårigheter. Man ville vidare avskaffa den s. k.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

klientelblandningen. På många av dessa hem hystes sinnessjuka, efterblivna,

kroppssjuka och fysiskt invalidiserade människor i olika åldrar tillsammans

med friska s. k. försörjningsfall. Möjligheter till aktiv vård fanns ofta

inte för någon grupp; ålderdomshemmen var i betydande utsträckning förvaringsanstalter.

Det var dessa förhållanden jämte ålderdomshemmens i

allmänhet låga standard, som skapat en utbredd skräck bland de gamla inför

denna vårdform. Genom en allmän standardhöjning — bl. a. innebärande

att det gamla samboendesystemet skulle ersättas med enskilda rum

för dem som så önskade — ville man skapa en vårdform, som de gamla

kunde godta utan fruktan och motvilja när krafterna tröt.

I det av riksdagen godtagna departementschefsanförandet i 1947 års proposition

uttalades, att förutsättningar förelåg för ett fullföljande av en utveckling,

som innebar att de på ålderdomshem intagna betraktades inte

som understödstagare utan närmast som inackorderingsgäster. I princip

borde ålderdomshemmen reserveras för åldringar och invalider, som vore

i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men för vilka dock inte erfordrades

vård på sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt.

Den förordade avgränsningen av ålderdomshemmens klientel förutsatte

dock, uttalades det, att vårdmöjligheterna för sinnessjuka, sinnesslöa och

kroniskt sjuka byggdes ut.

I reaktion mot de rådande förhållandena gjordes i detta sammanhang uttalanden,

som senare på sina håll uttolkats därhän, att — såsom åldringsvårdsutredningen

uttrycker det -— ålderdomshemsvården skulle vara avsedd

för och till och med förbehållen åtminstone relativt friska, vad man kallat

normalt åldrande människor, och att annan än rent tillfällig sjukvård inte

hörde få förekomma på hemmen.

Sedan 1947 har viktiga förändringar skett inom ålderdomshemsvården

främst i form av en upprustning och modernisering av hemmen. En del

gamla hem med otillfredsställande utrustning har nedlagts, andra har

byggts om, och eu avsevärd nybyggnad har skett. Det totala antalet platser

har emellertid ökat endast obetydligt och utgör nu ca 34 000 på de egentliga

ålderdomshemmen, vartill kommer ca 5 000 platser på godkända sjukavdelningar.

Av stor betydelse för denna utveckling har varit dels de genom

kommunreformen och det ökade skatteunderlaget ökade kommunala resurserna,

dels de statsbidrag som införts för ny- och ombyggnad av ålderdomshem.

Enligt senast framkomna uppgifter har 230 ålderdomshem med ca

9 500 platser färdigställts efter 1947, och ytterligare 70 hem med 2 800 platser

är under uppförande. Färdiga planer för hem med över 4 000 platser

föreligger.

Det torde inte råda något tvivel om att betydande framsteg gjorts sedan

1947 i fråga om vården på ålderdomshem. Fattigvårdskaraktären, som i praktiken

efter hand försvunnit, har även formellt undanröjts genom att den gamla

fattigvårdslagen nu avskaffats och med den de regler om ålderdomshem

— i första hand disciplinföreskrifterna — som gjorde hemmen till i viss

män slutna anstalter; en faktor av stor betydelse är också att åldringarna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

11

på hemmen inte behöver betraktas som försörjningsfall utan kan betala för

sig med folkpensionen. Vid framläggandet av förslaget till lag om socialhjälp,

där de nya bestämmelserna om ålderdomshemmen av praktiska skäl

infördes, uttalade departementschefen, att de kommunala socialvårdsanstalterna

borde vara helt öppna hem, i vilka vårdsökande toges emot då de

av fri vilja — om också ofta under de yttre omständigheternas tryck —- sökte sig dit. Vårdkostnaderna borde betraktas som en sak och tillgodoseendet

av vårdbehovet som en annan.

Vad angår klientelblandningen är utvecklingen inte i lika hög grad positiv.

Olika undersökningar som återgivits av åldringsvårdsutredningen ger

närmast intrycket, att totalt sett andelen sjuka på ålderdomshemmen sedan

1950 varit ungefär konstant. Möjligen kan det antas, att andelen sinnesabnorma

minskat — klassificeringen är emellertid osäker — medan andelen

kroppssjuka ökat. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att den för ålderdomshemmens

gäster ofta plågsamma blandningen av olika kategorier är

oförändrad. Utbyggnaden av öppen och sluten vård av kropps- och sinnessjuka,

psykiskt efterblivna och alkoholister samt av kroniskt sjuka har medfört

en bättre differentiering av de specialvårdsbehövande. Genom de nyeller

ombyggda ålderdomshemmens utformning och ökningen av de nya

storkommunernas resurser har —- ehuru inga tillförlitliga statistiska uppgifter

kan lämnas härom — en successivt bättre differentiering av vårdtagarna

otvivelaktigt skett; sålunda har omdispositioner av anstaltsbeståndet

på många håll kunnat ske och olika byggnader tagits i anspråk för olika

grupper av vårdbehövande.

I allmänhet är det nu så, att den gamla skräcken för ålderdomshemmet

försvunnit. De som anordnar nya ålderdomshem erfar nu inte sällan, att

åldringar självmant söker sig till hemmen i en utsträckning som överträffar

platstillgången. Som redan sagts vårdas emellertid alltjämt ett stort antal

sjuka åldringar på ålderdomshem. Även om man i många fall har skäl

att bedöma den vid ålderdomshemmen bedrivna sjukvården positivt är

det säkerligen så, att många av dessa vårdtagare skulle få en bättre vård

och kanske återföras till hälsa, om de kunde beredas plats vid sjukvårdsanstalter.

Då det gäller att fatta ståndpunkt till ålderdoms he in mens s t ä 11- ning och uppgifter i dag och framdeles är det enligt departementschefen

viktigt att — utöver den nyss beskrivna utvecklingen och det faktiska

läget —- göra vissa påpekanden.

Liksom tidigare enligt fattigvårdslagen föreligger det nu enligt socialhjälpslagen

en skyldighet för kommunerna att i vissa fall ombesörja att

den som är i behov av vård erhåller sådan. Vidare åligger det enligt socialhjälpslagen

kommun att anordna och driva ålderdomshem, d. v. s. hem för

åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som icke

eljest tillgodoses. Visserligen stadgas i den nu gällande sjukhuslagen —

och i det nyligen framlagda förslaget till ny sjukhuslag (SOU 1956: 27) har

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

upptagits en bestämmelse av i stort sett samma innehåll — att det åligger

landsting samt stad som ej deltar i landsting att för dem som har sin vistelse

eller hemort inom landstingsområdet eller staden ombesörja anstaltsvård

för sjukdom, skada eller kroppsfel, i den mån inte annan drar försorg

om sådan vård. På grund av platsbrist på de egentliga sjukvårdsanstalterna

har emellertid kommunernas skyldighet att bereda vård åt personer som

är i behov härav lett till att de fått ta hand om sjuka personer på ålderdomshemmen.

Om man vill slå vakt om den enskildes rätt att vid behov

få vård måste man, så länge platsbristen på de egentliga sjukvårdsanstalterna

består, acceptera att ålderdomshemmen förblir upptagningshem för

åtskilliga sjuka och i viss utsträckning också under längre tid hyser sjuka

personer.

Åldringsvårdsutredningen och remissorganen synes vara i stort sett eniga

om att godta den nuvarande regleringen av kommunernas skyldighet att

bereda vård åt dem som är i behov därav. Lika eniga är de å andra sidan

om att inte vilja acceptera att ålderdomshemmen blir sjukvårdsinrättningar.

1 stort sett råder således enighet om att ansvaret för sjukvården inte är en

primärkommunal angelägenhet men att kommunerna alltjämt bör ha ansvaret

för den typ av socialvård, som ålderdomshemmen är avsedda att bereda.

Med denna åsikt om kommunernas ansvar förenas i allmänhet också

den principiella uppfattningen, att kommunerna måste ges stor frihet att

ordna denna gren av sin socialvård.

Enligt departementschefens mening behöver ålderdomshemmens ställning

i princip för närvarande inte regleras på annat sätt än som skedde

genom 1955 års riksdags beslut om socialhjälpslagen. Åldringsvårdsutredningen

har i stort sett inte heller föreslagit något annat. Utredningen har

visserligen ansett, att man av psykologiska skäl borde bryta ut lagreglerna

om ålderdomshemmen ur socialhjälpslagen och utfärda en särskild lag om

ålderdomshemmen, men utredningen anser inte att frågan om sättet för

den legala regleringen längre har nämnvärd betydelse. I likhet med åtskilliga

kommuner anser departementschefen, att bestämmelserna utan olägenhet

kan kvarstå i socialhjälpslagen och föreslår därför ingen ändring härvidlag.

Ålderdomshemmens uppgifter regleras, framhålles det, för närvarande

i första hand av en hård verklighet. Ehuru departementschefen, såsom framgått

av det föregående, anser att ålderdomshemmen inte bör bli sjukvårdsanstalter,

måste man ha klart för sig att hemmen under avsevärd tid framöver

kommer att som hittills hysa ett stort antal sjuka åldringar.

Då det gäller att uppdraga riktlinjer för ålderdomshemsvården kan man

inte gärna undgå att ta hänsyn till detta faktum. Att så sker får givetvis

inte tolkas som ett uttryck för åsikten att det rådande läget är tillfredsställande

och ej heller åberopas som ett skäl för återhållsamhet då det gäller

att utbygga speciella vårdgrenar.

Med hänsyn till den situation, som faktiskt föreligger och som enligt det

nyss anförda måste antagas komma att föreligga under en avsevärd tid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

13

framöver, kan man enligt departementschefens mening inte nu fastställa

regler, som över lag utestänger sjuka åldringar från ålderdomshemmen.

Av den i det föregående omnämnda meningen, uttalad vid socialhjälpslagens

tillkomst, att ålderdomshemmen skall vara helt öppna anstalter,

följer att hemmen inte kan utnyttjas för sinnessjuka eller andra som på

grund av sitt tillstånd inte får röra sig fritt. Därefter uppkommer frågan

huruvida några andra kategorier skall utestängas från hemmen genom särskilda

föreskrifter. Det anses stå i god överensstämmelse med de meningar,

som framkommit i åldringsvårdsutredningens betänkande och i remissyttrandena,

om man hävdar, att inga sådana föreskrifter bör uppställas. Det

bör lämnas åt kommunerna att avgöra, om någon skall få vistas på ålderdomshem

även i fall då kommunen inte kan anses ha skyldighet att vårda

honom där. Detta ställningstagande leder också till att departementschefen

inte anser sig böra förorda åldringsvårdsutredningens förslag därom, alt

hörande av läkare innan någon mottages för vård på ålderdomshem skall

göras obligatorisk genom föreskrift i lag. Han betraktar det som självfallet

att läkare även utan sådan föreskrift höres i varje fall då tvekan om den

rätta vårdformen kan råda.

Då det gäller att positivt uttala vilka som skall tas in på ålderdomshem

måste utgångspunkten vara socialhjälpslagens nyssnämnda föreskrift, enligt

vilken ålderdomshemmen är till för personer, vilka är i behov av vård

eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Åldringsvårdsutredningen

instämmer i ett av socialstyrelsen till kommunerna uttalat råd, enligt vilket

ålderdomshemmen är till för gamla, som kräver ständig omvårdnad och tillsyn;

styrelsen uttalar också, att det särskilt i nyanordnade ålderdomshem

är angeläget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbehövande

åldringar. Departementschefen instämmer i dessa uttalanden.

I likhet med flera remissorgan påpekar han, att ett verkligt behov av

vård på ålderdomshem kan uppkomma av sådana orsaker som avsides belägen

bostad, ensamhet och vantrivsel. I socialhjälpspropositionen uttalade

departementschefen bl. a., att bostadsbristen på en del orter troligen medverkade

till att man på ålderdomshemmen fortfarande måste ta emot personer,

som inte borde vistas där. Även om de nämnda problemen i första

hand bör lösas genom andra former av åldringsvård är det enligt departementschefens

mening viktigt, att man inte från ålderdomshemsvården utesluter

de grupper av vårdbehövande det här är fråga om.

Liksom åldringsvårdsutredningen tror han, att man för framtiden måste

räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad belägges med åldringar,

som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Inte sällan blir det fråga om

vårdfall, där ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätas med

varandra all det blir svårt alt skilja symtomen åt. Man måste därför kunna

bereda en viss sjukvård på hemmen. Enligt åldringsvårdsutredningens mening

kommer man rätt nära en praktisk definition på ålderdomshemmens

sjukvårdande uppgift om man säger, att ålderdomshemmen inte skall behöva

lämna en aktiv sjukvård men väl måste kunna lämna åtminstone så
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

dan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Även om innebörden

av uttryck sådana som aktiv sjukvård och god hemsjukvård inte är helt

klar —- och i själva verket torde de båda begreppen delvis täcka varandra

— synes detta åldringsvårdsutredningens uttalande lämpat för sitt syfte.

Såsom redan skett i det föregående understrykes, att detta ställningstagande

inte innebär ett accepterande i princip av den roll som sjukvårdsanstalter,

som en del ålderdomshem eller avdelningar vid sådana hem kommit

att spela. Hur snart det kan bli möjligt att avveckla sådana avdelningar

vid ålderdomshemmen, som i praktiken fyller sjukvårdsanstalters funktion,

blir emellertid beroende av den egentliga sjukvårdsorganisationens utbyggnad.

Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig för vården av alla de

åldringar, som med socialhjälpslagens stöd kan kräva att kommunen beieder

dem vård, är det inte möjligt att förorda en avveckling av kommunala

socialvårdsanstalter, som i viss utsträckning kommit att fylla sjukvårdens

uppgifter. Så mycket angelägnare finner departementschefen det vara, att

vården av sjuka åldringar vid ålderdomshem bedrives i intimt samarbete

mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens sjukvårdsstyrelser

och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning

och standard anser departementschefen i likhet med åldringsvårdsutredningen,

att kommunerna måste lämnas stor frihet att bygga ut hemmen

med beaktande av de lokala vårdbehoven. Det synes självklart att

kommunerna vid utbyggnaden tar hänsyn till det beräknade antalet vårdbehövande

och utformar hemmen på det sätt som befinnes mest ändamålsenligt.

Härvid står socialstyrelsen och i viss utsträckning socialvårdsförbundet

och kommunförbunden till förfogande som rådgivare. Då det gäller

anordningar avsedda att underlätta och förbättra skötseln av sjuka åldringar,

som vistas på ålderdomshemmen, bör helt naturligt landstingens

och sjukvårdsmyndigheternas sakkunskap utnyttjas. Departementschefen

anser det inte lämpligt, att statmakterna utformar rekommendationer eller

utfärdar anvisningar, som efter kort tid kan befinnas otidsenliga. 1947 uttalades,

att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum

och att därför minst hälften av platsantalet borde vara förlagt till enkelrum.

Det torde numera utan särskilda anvisningar betraktas som självklart,

att en sadan standard skall upprätthallas i den mån inte vårdtagarnas

särskilda behov och hänsynen till rimliga anspråk på personal föranleder

till annat.

Vad angar ålderdomshemmens personal är departementschefen

ense med åldringsvårdsutredningen om behovet av en större och väl

kvalificerad kår av befattningshavare samt hänvisar till att han i årets

statsverksproposition (V ht punkt 21) har tagit ståndpunkt till utredningens

förslag härvidlag och bl. a. förordat ett ökat finansiellt stöd från statens

sida till personalutbildningen.

I socialhjälpslagen sägs, att tillfälle till sysselsättning på ålderdomshemmen

bör finnas för dem som så önskar. Socialstyrelsen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

15

verkar för att lokaler för sysselsättning reserveras i ny- och ombyggda ålderdomshem.

Även kommuner och organisationer är engagerade i arbetet

på detta område. Liksom åldringsvårdsutredningen hyser departementschefen

förhoppningen, att sysselsättningsverksamheten skall utvecklas vidare

utan nya åtgärder från statens sida.

I fråga om tillsynen över ålderdomshemmen anser departementschefen

i likhet med utredningen ingen ändring av gällande regler befogad.

Vad angår statsbidragen hänvisas till att allmänna statsbidragsutredningen

i december 1956 framlagt ett förslag härom.

Socialstyrelsen har ansett ett lagfästande önskvärt av principen, att a vgiften

på ålderdomshemmen inte i något fall bör tas ut med

större belopp än folkpensionen minskad med utgående fickpengar. Enligt

departementschefens mening hör ingen ålderspensionär nu anses som ett

s. k. försörjningsfall vid intagning på ålderdomshem. Därav anser han det

följa — och i samma riktning pekar önskemålet om en enhetlig avgift —

att avgiften på ett ålderdomshem inte skall vara högre än att en pensionär

med full folkpension alltid kan betala den med sin pension. Departementschefen

delar således tillfullo socialstyrelsens mening i sak men anser inte

heller denna princip böra lagfästas.

Departementschefen har sålunda inte ansett sig böra föreslå lagstiftning

på de punkter, där åldringsvårdsutredningens förslag till lag om ålderdomshem

i sak skiljer sig från nu gällande bestämmelser i socialhjälpslagen

om ålderdomshem utan utgår från att socialhjälpslagens bestämmelser

om ålderdomshem tills vidare bör lämnas oförändrade.

I olika sammanhang har åldringsvårdsutredningen berört den kommunala

organisationen av åldringsvården och bl. a. uttalat

sig för att socialnämnderna skall tilldelas vissa ledande funktioner på

detta område. Departementschefen är i princip ense med utredningen om

behovet av samordning inom den kommunala — likaväl som den statliga —

förvaltningen då det gäller behandlingen av frågor som har att göra med åldringarnas

behov av samhällets bistånd. Emellertid erinras om att statsmakterna

senast tagit ställning till dessa frågor då förslaget till socialhjälpslag

behandlades 1955. Därvid anknöts till den 1953 genomförda revisionen av

kommunallagstiftningen, och det framhölls som en utgångspunkt för översynen

av bestämmelserna rörande kommunernas socialvårdsorganisalion,

att kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skulle ges så vida

gränser som möjligt. I enlighet med detta ståndpunktstagande är departementschefen

inte beredd att föreslå några nya regler för kommunernas organisatoriska

åtgärder i syfte att ordna åldringsvården.

Departementschefen framhåller att det är en allmänt omfattad mening,

att ålders forskningen bör främjas. Det erinras om att till åldringsvårdsutredningens

förslag om anslag till forskningsläkartjänster positiv

ställning tagits i årets statsverksproposition under åttonde huvudtiteln

(punkt 127) och att under hänvisning hl. a. till åldringsvårdsutredningens

förslag om anslag till främjande av medicinsk forskning eu uppräkning av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

ifrågavarande anslag under åttonde huvudtiteln (punkt 344) föreslagits i

samma proposition.

I detta sammanhang beröres även något forskningen rörande de frågor,

som har med åldringarnas arbetsförmåga att göra.

Det av Svenska arbetsgivareföreningen bildade s. k. personaladininistrativa

rådet, vari förutom arbetsgivarna även arbetsmarknadsstyrelsen,

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation är representerade,

har bland annat medverkat till att bilda en avdelning för industriell

arbetsfysiologi vid Gymnastiska centralinstitutet. I avdelningens verksamhet

medverkar arbetsmarknadsstyrelsen genom att temporärt ställa en med

arbetsanalytiska metoder förtrogen tjänsteman till förfogande. Undersökningsmetoderna

har nu utvecklats så, att resultaten av undersökningarna

kan underlätta såväl inplacering i arbetslivet som omplacering inom företagen

av personer, som på grund av sjukdom eller ålder eller av andra skäl

måste erhålla nytt arbete.

Motionerna

I de likalydande motionerna I: 388 (av herr Sigfrid Larsson m. fl.) och

II: 484- (av herr Hansson m. fl.) hemställes, att riksdagen med beaktande av

vad Kungl. Maj :t i prop. 38/1957 angående riktlinjer för verksamheten vid

ålderdomshem även måtte uttala, att personalutbildningen vid de kommunala

ålderdomshemmen måtte göras till föremål för ytterligare översyn och

att i avvaktan därpå hinder icke bör möta att inom de olika landstingsområdena

på försök anordna decentraliserad utbildning av föreståndarinnor

vid ålderdomshem och att uppläggningen av utbildningen bör ske i överstyrelsens

regi efter samråd med socialstyrelsen.

I de likalydande motionerna I: 389 (av herrar Edström och Huss) och

II: 487 (av herr von Friesen m. fl.) hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

låter verkställa en undersökning, bl. a. genom intervjuer av ett representativt

urval av äldre personr, i syfte att klarlägga de faktiska önskningarna i

fråga om sysselsättning samt de individuella hinder av olika art, som möter

dem som önskar kvarstå i arbetslivet.

I de likalydande motionerna I: 390 (av fröken Andersson) och II: 489 (av

fru Boman m. fl.) hemställes, att riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 38 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala, att åtgärder vidtages för en

decentralisering av utbildningen av föreståndarinnor vid ålderdomshem.

I de likalydande motionerna I: 391 (av herr Ohlon) och II: 485 (av herr

Ståhl) hemställes, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition

nr 38 måtte uttala, att kommunerna alltjämt skall äga full frihet att

bestämma avgifterna på ålderdomshemmen.

I de likalydande motionerna /.- 392 (av herrar Sunne och Huss) och II:

490 (av fröken Höjer m. fl.) hemställes, att riksdagen vid behandlingen av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

17

proposition nr 38 ville göra det förtydligande uttalande angående ålderdomshemmens

ställning, som motionärerna föreslagit; samt att riksdagen vid

behandling av samma proposition ville besluta de ändringar i socialhjälpslagen,

som framgår av följande förslag.

Förslag till ändring av 6 och 18 §§ lagen om socialhjälp

§ 6.

Socialnämnd har

att .................... meddelas;

att .................... angelägenheter;

att .................... styrelse;

att .................... socialhjälpsverksamheten;

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen

inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet;

samt

att vara styrelse för ålderdomshemmet och i denna sin egenskap handhava

förvaltningen av hemmet.

§ 18. Första stycket.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för inom kommunen

bosatta åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn,

som icke eljest tillgodoses.

I motionen II: 486 (av fru Lindskog) hemställes, att riksdagen vid behandling

av proposition nr 38 måtte beakta de synpunkter som i motionen

anförts.

1 motionen II: 488 (av fröken Vinge och herr Nihlfors) hemställes, att

riksdagen vid avfattandet av sitt yttrande över riktlinjerna för åldringsvården

ville beakta de i motionen anförda synpunkterna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas

till motionerna 11:484, 1:389, 11:489, 11:485, 11:490, 11:486 och II:

488.

Utskottet

Utskottet får till en början erinra att åldringsvårdsutredningens överväganden

och förslag i vissa delar behandlats av riksdagen i samband med

ärets statsverksproposition. Riksdagen har sålunda under vårsessionen

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslutat om ökat finansiellt stöd från

statens sida till utbildning av föreståndare vid ålderdomshem, om inrättande

av forskningsläkartjänster och höjt anslag till medicinsk forskning

i syfte att bl. a. intensifiera åldersforskningen samt om ökade statliga insatser

för den sociala hemhjälpen. Utskottet vill ytterligare erinra att för
2

Dihang till riksdagens protokoll 1957. 6 saml. Nr 170

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

slag fiamlagts av allniäna statsbidragsutredningen rörande statsbidragen

till ålderdomshemmen samt av bostadspolitiska utredningen angående stödåtgärder

beträffande bostäder för åldringar och invalider.

Genom förevarande proposition har riksdagen underställts en allmän

översikt av åldringsvårdsutredningens överväganden och förslag, varjämte

liksdagen anmodats yttra sig angående vissa av föredragande departementschefen

angivna riktlinjer för åldringsvården. Innan utskottet går närmare

in härpå vill utskottet konstatera att propositionen icke innefattar

några förslag till direkta åtgärder på åldringsvårdens område och att de

angivna riktlinjerna icke innebär någon nyorientering utan i stort sett

endast är att uppfatta som ett ytterligare understrykande av de huvudlinjer,

som varit normgivande för åldringsvårdens utveckling under de senaste

tiotal åren.

Frågan om utformningen för framtiden av samhällets åtgärder för åldringarna

bör enligt departementschefens mening ses mot den i propositionen

tecknade bakgrunden av de senaste decenniernas snabba välståndsutveckling.

Oberoende av de enskildas förhållanden måste samhället emellertid

vidta särskilda åtgärder för de gamla. Samhällets åldringsvård, anser

departementschefen, bör avse den efterfrågan, som grundas på åldersbetingade

behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service, varvid denna

efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.

Utskottet finner för sin del intet vara att invända häremot

men anser det icke mindre viktigt att i likhet med departementschefen i

detta sammanhang anknyta till åldringsvårdsutredningens uttalande att

samhällets åtgärder inte får bindas till vissa bestämda och en gång för alla

fastställda handlingsmönster.

I fråga om folkpensionerna har åldringsvårdsutredningen understrukit

betydelsen av att bostadstilläggen i möjligaste mån anknyter till de faktiska

bostadskostnaderna. Utskottet delar departementschefens mening att någon

preciserad ställning till denna fråga inte nu bör tas på grund av att utformningen

av bostadstilläggen kan komma i ny dager genom de förslag

som väntas bli framlagda om utbyggnad av folkpensioneringen.

Departementschefen har vidare avböjt att ta ställning till några åtgärder

i fråga om åldringarnas bostadsförsörjning med hänvisning till det uppdrag

som harutinnan lämnats bostadspolitiska utredningen. Såsom framgår av

det föregående har utredningen numera framlagt förslag i ämnet, vilket

enligt vad utskottet inhämtat kan väntas föranleda proposition till nästa

års riksdag.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i vad departementschefen anfört

med anledning av åldringsvårdsutredningens önskemål om åtgärder i syfte

att bereda åldringarna ökade möjligheter att stanna kvar i förvärvsarbete.

1 anslutning till departementschefens uttalanden vill utskottet här endast

understryka att det både för de enskilda och för samhället är viktigt att

aldrmgarnas arbetskraft tillvaratages så långt detta är möjligt.

I motionerna 1:389 och 11:487 förordas en undersökning, bl. a. genom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957 19

intervjuer av ett representativt urval av äldre personer, i syfte att klarlägga

de faktiska önskningarna i fråga om sysselsättning samt de individuella

hinder av olika art som möter dem som önskar kvarstå i arbetslivet. Utskottet

vill med anledning härav erinra att åldringsvårdsutredningen redovisat

vissa intervjuundersökningar bland ålderspensionärer, som utförts

under utredningsarbetets gång och som bl. a. belyser förekomsten av förvärvsarbete

bland åldringar. Med hänsyn härtill finner utskottet det icke

påkallat att nu igångsätta ytterligare undersökningar och avstyrker därför

motionärernas förslag.

I fråga om den s. k. öppna åldringsvården har såväl åldringsvårdsutredningen

som departementschefen förutsatt att till denna hörande verksamhetsgrenar,

främst den sociala hemhjälpen och den s. k. hemtjänsten för

gamla, utbygges i sina nuvarande former. Beträffande den sociala hemhjälpen

har utskottet i det föregående erinrat att riksdagen tidigare i år beslutat

om en ökning av de statliga insatserna på området. Denna åtgärd

torde såsom departementschefen framhållit också komma åldringsvården

till godo. Utskottet delar vidare departementschefens mening att det är en

väsentlig uppgift för kommunerna att befordra hemtjänstens utveckling i

de former den hittills fått och vill även understryka dennes uttalande om

värdet av den verksamhet för att bereda de gamla förströelse, som håller

på att växa fram.

Utskottet vill vidare i detta sammanhang beröra de synpunkter som

framförts i motionen II: 488 och som bl. a. utmynnar i förslag om att riksdagen

bör göra ett klart uttalande av innebörd, att rätten till hjälp skall

vara i princip lika för alla som kommer i en nödsituation, oberoende av de

ekonomiska villkoren.

Enligt utskottets mening bör det föreslagna principuttalandet bedömas

mot bakgrunden av det faktiska förhållandet att samhällets resurser icke

är tillräckliga för att tillgodose alla hjälpbehov hur önskvärt detta än är

och att eu avvägning därför med nödvändighet måste ske. Ett principuttalande

med den av motionärerna angivna innebörden skulle i detta läge

kunna få konsekvenser, som det icke är möjligt att överblicka. Utskottet

anser sig därför inte kunna tillstyrka motionärernas förslag. De synpunkter

som motionärerna i övrigt framfört hänför sig i allt väsentligt till uppgifter

som faller inom ramen för den sociala hemhjälpen och den kommunala

hemtjänsten. Något särskilt uttalande från riksdagens sida i anledning härav

finner utskottet icke påkallat.

Vad i propositionen anförts beträffande frågan om vården av sjuka åldringar

samt vården på ålderdomshem har inte givit utskottet anledning

till några avvikande synpunkter. Utskottet vill här endast konstatera att

frågan om avskaffande av den s. k. klientelblandningen på ålderdomshemmen

i dag är minst lika aktuell som då statsmakterna år 1947 tog ställning

till ålderdomshemmens uppgifter och utformning samt att problemets lösning

nu liksom tidigare sammanhänger med möjligheterna att utbygga

värden av kropps- och sinnessjuka, psykiskt efterblivna, alkoholister och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

kroniskt sjuka. För utskottet framstår det som angeläget att ökade möjligheter,

så långt detta är möjligt inom ramen för tillgängliga resurser, beredes

att utbygga de nämnda vårdgrenarna, varvid i detta sammanhang

särskilt kronikervården träder i förgrunden.

Betiäffande fragan om ålderdomshemmens ställning oeh uppgifter anser

departementschefen att socialhjälpslagens bestämmelser härutinnan

utan olägenhet kan kvarstå i denna lag och föreslår icke heller några ändringar

d lagen.

I motionerna I: 392 och II: 490 yrkas ändring av första stycket 18 § socialhjälpslagen

av innebörd att den nu stadgade skyldigheten för kommunerna

att anordna och driva ålderdomshem begränsas till att avse inom kommunen

bosatta personer, medan i motionen 11:486 framföres synpunkter på tydligare

utformning av bestämmelserna i 22 g, som reglerar kommunernas inbördes

ersättningsskyldighet.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att ålderdomshemmens

ställning och uppgifter icke behöver för närvarande regleras på annat sätt

an som framgår av socialhjälpslagens nuvarande utformning. Utskottet avstyrker

vid sådant förhållande ifrågavarande motionsyrkanden.

Vad angår ålderdomshemmens personal har departementschefen hänvisat

till sin i årets statsverksproposition (V ht punkt 21) intagna ståndpunkt till

åldringsvårdsutredningens förslag. Departementschefen förutsatte därvid att

Svenska socialvårdsförbundet tills vidare skulle ha hand om utbildningen

av ålderdomshemmens föreståndarinnor samt att det fick ankomma på

Kungi. Maj :t att pröva huruvida behov av utbildning även inom yrkesskoleväsendet

i framtiden gjorde sig gällande. Beträffande frågan om anordnande

av fortbildningskurser för sådana föreståndarinnor, som saknar specialutbildning,

ansåg departementschefen att i den mån sådan fortbildning inte kunde

anordnas inom yrkesskoleväsendet borde det ankomma på vederbörande

kommuner att bestrida kostnaderna härför. Riksdagen uttalade i nämnda

sammanhang ingen erinran mot vad departementschefen anfört.

I motionerna 1:388 och 11:484 yrkas att personalutbildningen måtte göras

till föremål för ytterligare översyn och att i avvaktan härpå hinder icke

bör möta att inom de olika landstingsområdena på försök anordna decentraliserad

utbildning av föreståndarinnor, varvid uppläggningen av utbildningen

bör ske i överstyrelsens för yrkesutbildning regi och i samråd med socialstyrelsen.

Även i motionerna 1:390 och 11:489 yrkas att åtgärder vidtages

för en decentralisering av utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem.

Med anledning av motionerna har utskottet under hand inhämtat socialvårdsförbundets

och socialstyrelsens synpunkter ävensom tagit närmare del

av den i motionerna I: 388 och II: 484 omnämnda och av Malmöhus läns

vårdhemsförbund bedrivna utbildningen av s. k. vårdsystrar, vilken huvudmännen

tänkt sig skola omfatta även föreståndarinneutbildning.

Utskottet finner för sin del att behovet av utbildade föreståndarinnor, i

varje fall när det gäller de större ålderdomshemmen, icke kan anses ha un
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

21

dergått någon så markerad förändring att en decentralisering i syfte att

öka utbildningskapaciteten för närvarande kan anses påkallad. Tillräckliga

skäl för att frångå den av departementschefen intagna ståndpunkten att

socialvårdsförbundet tills vidare skall ha hand om utbildningen har sålunda

enligt utskottets mening icke framkommit. Detta bör givetvis inte hindra

att förbundet förlägger i utbildningen ingående kursverksamhet till olika delar

av landet. Beträffande utbildning av övrig personal vid ålderdomshemmen

förutsätter utskottet att sådan, efter Kungl. Maj :ts prövning, kan ordnas

inom yrkesskoleväsendet. Ett villkor bör härvid vara att socialstyrelsen

medverkar vid kursplanernas uppläggning. Utöver vad som framgår av det

nu anförda är utskottet icke berett biträda ifrågavarande motionsyrkanden.

Med anledning av socialstyrelsens förslag om ett lagfästande av principen

att avgiften på ålderdomshemmen inte i något fall bör tas ut med större belopp

än folkpensionen minskad med utgående fickpengar har departementschefen

förklarat, att han tillfullo delar socialstyrelsens mening i sak, men

att han inte anser att denna princip bör lagfästas.

I motionerna 1:391 och 11:485 hemställes, att riksdagen i denna fråga

måtte uttala, att kommunerna alltjämt skall äga full frihet att bestämma

avgifterna på ålderdomshemmen.

Utskottet anser för sin del att den av departementschefen angivna principen,

vilken redan nu i allmänhet följes, alltjämt bör uppställas som huvudregel.

Eftersom fråga icke är om något lagfästande av denna princip följer

därav å andra sidan att kommunerna icke är bundna i fråga om avgiftens

storlek. Utskottet föreslår riksdagen besluta att motionerna må anses besvarade

genom vad utskottet nu anfört.

I fråga om den kommunala organisationen av åldringsvården är utskottet

ense med departementschefen att några nya regler för kommunernas organisatoriska

åtgärder på ifrågavarande område icke nu bör införas. Utskottet

vill bl. a. erinra, att socialhjälpslagens bestämmelser härutinnan endast

varit i tillämpning sedan början av innevarande år. Av det anförda följer

att utskottet avstyrker yrkandet i motionerna I: 392 och II: 490 att till 6 §

socialhjälpslagen fogas en ovillkorlig bestämmelse att socialnämnden skall

vara styrelse för och handhava förvaltningen av kommunens ålderdomshem.

Under åberopande av det anförda och då utskottet i övrigt inte funnit anledning

till särskilt uttalande i anledning av vad föredragande departementschefen

anfört hemställer utskottet,

I. att motionerna I: 389 och 11:487, såvitt nu är i fråga,

icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen 11:488 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd;

III. att motionen 11:480 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd;

IV. att motionerna I: 392 och II: 490 icke må av riksdagen

bifallas;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

V. att motionerna 1:391 och 11:485 må anses besvarade

genom vad utskottet anfört;

VI. att riksdagen må, i anledning av de av departementschefen

i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10

januari 1957 angivna riktlinjerna för åldringsvården ävensom

motionerna 1:388 och II: 484 samt 1: 390 och II: 489, i

skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 20 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson,

Ohlon, Näsström, fröken Andersson, herrar Gustaf Andersson, Ivar Johansson,

Einar Persson, Birger Andersson, Thun, Pålsson, Sunne, Söderberg,

Jacobsson och Mårtensson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Staxäng, fröken

Elmén, herrar Rubbestad, Widén, Nilsson i Göingegården, Karlsson i Olofström,

Almgren, Löfroth och fru Thorsson.

Reservationer

a) av fröken Elmén

b) av fru Thorsson

671811 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:383 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse oc s. 1 i texten