Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bidrag av antomobilskattemedel till kommun för anordnande av vägbelysning.

1957-11-26 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:171, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bidrag av antomobilskattemedel till kommun för anordnande av vägbelysning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 171—172

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957

1

Nr 171

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bidrag av

antomobilskattemedel till kommun för anordnande

av vägbelysning.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru

Nilsson (I: 181) och den andra inom andra kammaren av herr Andersson i

Björkäng (11:237), har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

anhålla om en utredning av behovet av och möjligheterna för kommun att

under vissa förutsättningar få bidrag av automobilskattemedel till anordnande

av vägbelysning.

Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.

Betydande risker för trafikolyckor föreligger på många håll i vårt land,

där starkt trafikerade men svagt upplysta vägar passerar igenom eller intill

mindre samhällen eller bostadsområden. Dessa risker torde främst gälla

fotgängarna, d. v. s. i stort sett den på orten bosatta befolkningen.

Skyldighet att anordna och vidmakthålla vägbelysning åvilar som regel

kommunerna, men i många fall har belysning kommit till stånd^ och bekostats

genom enskilda initiativ från ortsbefolkningens sida. För åtskilliga

kommuner kan bekostandet av en tillfredsställande vägbelysning bli en rätt

kännbar utgift. När belysningen ordnas och bekostas med enskilda medel

ligger det givetvis i vederbörandes intresse att hålla kostnaden nere, vilket

kan medföra risker för att belysningen inte blir fullgod från trafiksäkerhetssynpunkt.

Det kan ifrågasättas, om det inte vore skäligt att staten under vissa förhållanden

lämnade ekonomiskt bidrag till vägbelysning — våra riksvägar

trafikeras ju av folk från hela landet, som därmed bidrar till att skapa de

nämnda olycksriskerna. Rimligen kunde man tänka sig att kommunerna

under vissa* förutsättningar, däribland ett maximerat invånarantal på orten,

skulle ges möjlighet till statsbidrag av bilskattemedel för anordnande av

vägbelysning. Bidragen skulle förslagsvis utgå efter prövning av angelägenhetsgrad

i varje särskilt ''fall. Härigenom skulle bättre belysningsanordningar

kunna skapas på många platser i vårt land, där nu en tekniskt otillfredsställande

vägbelysning medför betydande olycksrisker. Dessa risker

kan avhjälpas med relativt små kostnader för staten och relativt liten insats

av arbetskraft.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte Svenska

landskommunernas förbund beretts tillfälle avgiva utlåtande i ärendet.

1 I) i haag till riksdagens protokoll 19.r)7, 6 samt. Nr 171—172

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen liar bl. a. anfört följande.

Vägbelysning ingår icke i väghållningen. Detta framgår bland annat genom

? aru!n46 l h°gsta instans träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31). I princip

torde hallande av belysning på allmän väg vara att anse som en kommunal

angelagenhet.

alj emellertid uppenbart att vägbelysning kan vara nödvändig ur tratiksakerhetssynpunkt.

Av denna anledning kan den förenämnda principen

f.. va8„lysning ej ankommer på väghållaren icke upprätthållas undantagslost.

Här syftas på sådana fall då belysning (i stället för annan extra åtgärd;

anordnas på grund av något riskmoment hos vägen som sådan Så

kan vara förhållandet vid rörlig bro eller färja. Vid sådan inrättning befintliga

avstängningsanordningar och varningssignaler kunna strejka i ett

kritiskt ögonblick och det är därför nödvändigt att trafiken på annat sätt har

att observera faran. Belysningen kan här också vara nödvändig

tor bro- resp. färjpersonalens arbete. Liknande är förhållandet vid till väg

hörande kaj eller brygga där bestämmelserna i 37 § väglagen om anbringande

av skyddsvärn icke kunna tillämpas. Hit hör även sådana fall då belysning

måste finnas för att exempelvis belysa en trafikanordning på vägen. Vidare

kan det vara nödvändigt att ur trafiksäkerhetssynpunkt anordna belysning

pa sådana hårt trafikerade vägar t. ex. infartsvägar till städer, där på grund

av trafiktätheten in. in. bilarna måste framföras med halv- eller parkeringshus.

Ombesörjandet och bekostandet av belysning på de allmänna vägarna

sker i enlighet med de principer som ovan antytts.

En utredning om möjligheterna att lämna bidrag av bilskattemedel till

vägbelysning erfordras sålunda icke, när fråga är om de allmänna vägarna,

eftersom väghållningen på dessa vägar bekostas av dylika medel.

Vad gäller de enskilda vägarna ävensom städernas vägar och gator torde

sådan vägbelysning som anordnas enbart av hänsyn till trafiksäkerheten

vara av ringa omfattning. Beträffande städernas gatubelysning torde denna

vara motiverad och nödvändig för ordningshållningen och i någon mån av

trivselskäl. Kostnaderna för sådan belysning bör rimligen icke bestridas av

bilskattemedel utan av kommunala anslag.

Under hänvisning till det anförda avstyrker styrelsen att den av motionärerna

ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig inledningsvis

dela motionärernas åsikt, att med den omfattning motorismen under

senare tid fått ordnandet av en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande

belysning efter genomfartslederna i våra tätortssamhällen blivit eu viktig

samhällsangelägenhet, samt anför vidare följande.

Att finna en lämplig lösning av denna fråga är emellertid icke lätt, vilket

sammanhänger både med de höga krav, som måste ställas på vägbelysning

av nu ifrågavarande slag, och det sätt på vilket bestyret med vägbelysning

hittills varit reglerat i lagstiftningsväg. Själva utgångspunkten för motionärernas

överväganden — att kommunerna regelmässigt vore skyldiga alt

sörja för belysning efter viktigare trafikleder — torde åtminstone vad

landskommunerna angår vara felaktig. Frågan vem som bär ansvaret för

hållandet av en ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar vägbelysning synes

överhuvud ej ha klarlagts i författning. Denna fråga jämte vissa andra med

den moderna vägtrafiken sammanhängande spörsmål (t. ex. frågor om ordnande

av rastplatser) torde aktualiseras vid den översyn av väglagarna och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957

3

vägtrafikstadgan som förr eller senare blir nödvändig. Med den uppläggning

motionerna erhållit ha hithörande spörsmål ej berörts. Mot det där

framförda förslaget att kommun på vissa villkor skulle kunna erhålla bidrag

av automobilskattemedel för ändamålet ställer sig styrelsen betänksam.

Såsom redan antytts lämnar förslaget ansvarsfrågan olöst. Principiella

betänkligheter möta också mot införande av ett nytt statsbidrag vid en tidpunkt

då de kommunala strävandena att avlösa hitillsvarande söndersplitrade,

svåröverskådliga, tungrodda och för den kommunala handlingsfriheten

hindersamma statsbidragssystem se ut att krönas med framgång.

På sålunda anförda grunder finner sig styrelsen icke kunna tillstyrka att

motionerna läggas till grund för någon utredning i ämnet.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har varken vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen eller landskommunernas förbund ansett den av

motionärerna föreslagna utredningen om införande av bidrag av bilskattemedel

till vägbelysning böra komma till stånd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har därvid erinrat om att i vissa fall vägbelysningen ingår i väghållningen

och därmed för de allmänna vägarnas del redan bekostas av dylika

medel. För de enskilda vägarnas del är sådan vägbelysning, som anordnas

enbart av hänsyn till trafiksäkerheten, enligt styrelsen av ringa omfattning.

Detsamma gäller städernas vägar och gator, i vilket fall kostnaderna härför

rimligen borde bestridas med kommunala medel. Styrelsen för landskommunernas

förbund har som skäl för sitt avstyrkande bl. a. angivit principiella

betänkligheter mot införande av ett nytt statsbidrag vid en tidpunkt, då

de kommunala strävandena att avlösa hittillsvarande ur skilda hänseenden

olägliga statsbidragssystem såge ut att krönas med framgång.

Den uppfattning förbundet sålunda givit uttryck åt anser sig även utskottet

kunna ansluta sig till. Med hänsyn jämväl till av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

omförmälda förhållanden kan utskottet därför för sin del ej

finna någon särskild utredning i ämnet av det slag motionärerna åsyftat

erforderlig.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 181 och II: 237 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 172.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.