Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bidrag av antomobilskattemedel till kommun för anordnande av vägbelysning.
1957-11-26 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1957:171, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bidrag av antomobilskattemedel till kommun för anordnande av vägbelysning.
Dokumentets text
Nr 171—172
Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957
1
Nr 171
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bidrag av
antomobilskattemedel till kommun för anordnande
av vägbelysning.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Nilsson (I: 181) och den andra inom andra kammaren av herr Andersson i
Björkäng (11:237), har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning av behovet av och möjligheterna för kommun att
under vissa förutsättningar få bidrag av automobilskattemedel till anordnande
av vägbelysning.
Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.
Betydande risker för trafikolyckor föreligger på många håll i vårt land,
där starkt trafikerade men svagt upplysta vägar passerar igenom eller intill
mindre samhällen eller bostadsområden. Dessa risker torde främst gälla
fotgängarna, d. v. s. i stort sett den på orten bosatta befolkningen.
Skyldighet att anordna och vidmakthålla vägbelysning åvilar som regel
kommunerna, men i många fall har belysning kommit till stånd^ och bekostats
genom enskilda initiativ från ortsbefolkningens sida. För åtskilliga
kommuner kan bekostandet av en tillfredsställande vägbelysning bli en rätt
kännbar utgift. När belysningen ordnas och bekostas med enskilda medel
ligger det givetvis i vederbörandes intresse att hålla kostnaden nere, vilket
kan medföra risker för att belysningen inte blir fullgod från trafiksäkerhetssynpunkt.
Det kan ifrågasättas, om det inte vore skäligt att staten under vissa förhållanden
lämnade ekonomiskt bidrag till vägbelysning — våra riksvägar
trafikeras ju av folk från hela landet, som därmed bidrar till att skapa de
nämnda olycksriskerna. Rimligen kunde man tänka sig att kommunerna
under vissa* förutsättningar, däribland ett maximerat invånarantal på orten,
skulle ges möjlighet till statsbidrag av bilskattemedel för anordnande av
vägbelysning. Bidragen skulle förslagsvis utgå efter prövning av angelägenhetsgrad
i varje särskilt ''fall. Härigenom skulle bättre belysningsanordningar
kunna skapas på många platser i vårt land, där nu en tekniskt otillfredsställande
vägbelysning medför betydande olycksrisker. Dessa risker
kan avhjälpas med relativt små kostnader för staten och relativt liten insats
av arbetskraft.
över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte Svenska
landskommunernas förbund beretts tillfälle avgiva utlåtande i ärendet.
1 I) i haag till riksdagens protokoll 19.r)7, 6 samt. Nr 171—172
2 Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen liar bl. a. anfört följande.
Vägbelysning ingår icke i väghållningen. Detta framgår bland annat genom
? aru!n46 l h°gsta instans träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31). I princip
torde hallande av belysning på allmän väg vara att anse som en kommunal
angelagenhet.
alj emellertid uppenbart att vägbelysning kan vara nödvändig ur tratiksakerhetssynpunkt.
Av denna anledning kan den förenämnda principen
f.. va8„lysning ej ankommer på väghållaren icke upprätthållas undantagslost.
Här syftas på sådana fall då belysning (i stället för annan extra åtgärd;
anordnas på grund av något riskmoment hos vägen som sådan Så
kan vara förhållandet vid rörlig bro eller färja. Vid sådan inrättning befintliga
avstängningsanordningar och varningssignaler kunna strejka i ett
kritiskt ögonblick och det är därför nödvändigt att trafiken på annat sätt har
att observera faran. Belysningen kan här också vara nödvändig
tor bro- resp. färjpersonalens arbete. Liknande är förhållandet vid till väg
hörande kaj eller brygga där bestämmelserna i 37 § väglagen om anbringande
av skyddsvärn icke kunna tillämpas. Hit hör även sådana fall då belysning
måste finnas för att exempelvis belysa en trafikanordning på vägen. Vidare
kan det vara nödvändigt att ur trafiksäkerhetssynpunkt anordna belysning
pa sådana hårt trafikerade vägar t. ex. infartsvägar till städer, där på grund
av trafiktätheten in. in. bilarna måste framföras med halv- eller parkeringshus.
Ombesörjandet och bekostandet av belysning på de allmänna vägarna
sker i enlighet med de principer som ovan antytts.
En utredning om möjligheterna att lämna bidrag av bilskattemedel till
vägbelysning erfordras sålunda icke, när fråga är om de allmänna vägarna,
eftersom väghållningen på dessa vägar bekostas av dylika medel.
Vad gäller de enskilda vägarna ävensom städernas vägar och gator torde
sådan vägbelysning som anordnas enbart av hänsyn till trafiksäkerheten
vara av ringa omfattning. Beträffande städernas gatubelysning torde denna
vara motiverad och nödvändig för ordningshållningen och i någon mån av
trivselskäl. Kostnaderna för sådan belysning bör rimligen icke bestridas av
bilskattemedel utan av kommunala anslag.
Under hänvisning till det anförda avstyrker styrelsen att den av motionärerna
ifrågasatta utredningen kommer till stånd.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig inledningsvis
dela motionärernas åsikt, att med den omfattning motorismen under
senare tid fått ordnandet av en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande
belysning efter genomfartslederna i våra tätortssamhällen blivit eu viktig
samhällsangelägenhet, samt anför vidare följande.
Att finna en lämplig lösning av denna fråga är emellertid icke lätt, vilket
sammanhänger både med de höga krav, som måste ställas på vägbelysning
av nu ifrågavarande slag, och det sätt på vilket bestyret med vägbelysning
hittills varit reglerat i lagstiftningsväg. Själva utgångspunkten för motionärernas
överväganden — att kommunerna regelmässigt vore skyldiga alt
sörja för belysning efter viktigare trafikleder — torde åtminstone vad
landskommunerna angår vara felaktig. Frågan vem som bär ansvaret för
hållandet av en ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar vägbelysning synes
överhuvud ej ha klarlagts i författning. Denna fråga jämte vissa andra med
den moderna vägtrafiken sammanhängande spörsmål (t. ex. frågor om ordnande
av rastplatser) torde aktualiseras vid den översyn av väglagarna och
Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957
3
vägtrafikstadgan som förr eller senare blir nödvändig. Med den uppläggning
motionerna erhållit ha hithörande spörsmål ej berörts. Mot det där
framförda förslaget att kommun på vissa villkor skulle kunna erhålla bidrag
av automobilskattemedel för ändamålet ställer sig styrelsen betänksam.
Såsom redan antytts lämnar förslaget ansvarsfrågan olöst. Principiella
betänkligheter möta också mot införande av ett nytt statsbidrag vid en tidpunkt
då de kommunala strävandena att avlösa hitillsvarande söndersplitrade,
svåröverskådliga, tungrodda och för den kommunala handlingsfriheten
hindersamma statsbidragssystem se ut att krönas med framgång.
På sålunda anförda grunder finner sig styrelsen icke kunna tillstyrka att
motionerna läggas till grund för någon utredning i ämnet.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har varken vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller landskommunernas förbund ansett den av
motionärerna föreslagna utredningen om införande av bidrag av bilskattemedel
till vägbelysning böra komma till stånd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har därvid erinrat om att i vissa fall vägbelysningen ingår i väghållningen
och därmed för de allmänna vägarnas del redan bekostas av dylika
medel. För de enskilda vägarnas del är sådan vägbelysning, som anordnas
enbart av hänsyn till trafiksäkerheten, enligt styrelsen av ringa omfattning.
Detsamma gäller städernas vägar och gator, i vilket fall kostnaderna härför
rimligen borde bestridas med kommunala medel. Styrelsen för landskommunernas
förbund har som skäl för sitt avstyrkande bl. a. angivit principiella
betänkligheter mot införande av ett nytt statsbidrag vid en tidpunkt, då
de kommunala strävandena att avlösa hittillsvarande ur skilda hänseenden
olägliga statsbidragssystem såge ut att krönas med framgång.
Den uppfattning förbundet sålunda givit uttryck åt anser sig även utskottet
kunna ansluta sig till. Med hänsyn jämväl till av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
omförmälda förhållanden kan utskottet därför för sin del ej
finna någon särskild utredning i ämnet av det slag motionärerna åsyftat
erforderlig.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 181 och II: 237 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 november 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 172.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.