Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner.

1957-12-03 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:173, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

1

Nr 173

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet

väckta motioner.

(2:a avd.)

Kungl. Maj:t har i propositionen nr 146, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 22 mars

1957, föreslagit riksdagen att godkänna dels av chefen för ecklesiastikdepartementet

förordade riktlinjer för folkhögskolans ställning och uppgifter,

att tillämpas tills vidare från och med arbetsåret 1958/59, dels av

departementschefen förordade grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten

m. m. vid folkhögskolor, att tillämpas tills vidare från och med arbetsåret

1958/59, dels av departementschefen förordade grunder för allmänt driftbidrag

till folkhögskolor, att tillämpas tills vidare från och med arbetsåret

1958/59, dels ock av departementschefen förordade riktlinjer för behandlingen

av frågor rörande folkhögskolan och de stora årskullarna.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Kriigel m. fl. (I: 510) och den andra inom andra kammaren av herr

Allard m.fl. (11:644), i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta, att

för från andra och tredje årskurs ävensom specialkurs avgående elev, som

begär vitsord över sina kunskaper, sådana må kunna utfärdas, samt att

riksdagen jämväl måtte besluta, att vitsorden i flit och uppförande bibeliålles,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Sunne och Englund (I: 511) och den andra inom andra kammaren

av fröken Höjer m. fl. (11:642), i vilka hemställts att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag av 21 §

folkhögskolestadgan, att de folkhögskolor, som så önskar, icke förvägras

rätten att tilldela sina elever graderade betyg i vissa ämnen; eller — som

ett alternativ — i vissa ämnesgrupper, i båda fallen enligt det av skolöverstyrelsen

framförda förslaget om en 4-gradig bctygsskala,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

fru Svenson in. fl. (I: 512) och den andra inom andra kammaren av herr

Jansson i Benestad m.fl. (11:643), i vilka hemställts att riksdagen vid

behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 146 matte anhalla om ut
1

— llihang till riksdagens protokoll 1957. 6 sand. Nr 173

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

färdande av sådana riktlinjer för folkhögskolans ställning och uppgifter, att

graderade betyg tills vidare må kunna förekomma vid folkhögskolorna,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Wolgast m.fl. (I: 551) och den andra inom andra kammaren av herr

Bark m. fl. (11:691), i vilka hemställts att riksdagen måtte uttala sig för

en ändring av 21 § folkhögskolestadgan i huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens

i proposition 146 återgivna förslag,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Speiz m. fl. (I: 548) och den andra inom andra kammaren av herr

Bark m.fl. (II: 693), i vilka hemställts att riksdagen i enlighet med skolkommissionens

förslag måtte besluta att mellan folkhögskola och regionalt

bildningsförbund överenskommelse skall kunna träffas, att heltidsanställd

lärare skall fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under vinterkurs

i form av konsulentverksamhet inom förbundet,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Wolgast m. fl. (I: 550) och den andra inom andra kammaren av herr

Malmborg m.fl. (11:692), i vilka hemställts att riksdagen för budgetåret

1958/59 måtte anvisa 1,6 miljoner kronor att fördelas mellan skuldtyngda

folkhögskolor,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herrar Alvar Andersson och Mossberger (1:552) och den andra inom

andra kammaren av herr Nilsson i Göingegården m.fl. (11:696), i vilka

hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 146 måtte

bemyndiga Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall utan riksdagens hörande

medgiva, att vissa nu för folkliga musikskolan i Arvika gällande särskilda

bestämmelser ma tillämpas vid andra folkhögskolor.

I den män redogörelse i det följande icke lämnas för innehållet i propositionen

får utskottet hänvisa till densamma. Vidare hänvisas beträffande

motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena till motionerna I: 510

II: 642, I: 512, II: 691, II: 693, I: 550 och II: 696.

Av statsrådsprotokollet inhämtas i huvudsak följande.

Inledning

Inom 1946 års skolkommission tillsattes hösten 1946 en särskild delegation

för utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter inom skolväsendet.

Det förslag till betänkande, som delegationen utarbetat, har behandlats

under hand i kommissionen, vilket resulterat i vissa mindre jämkningar.

Sedan skolkommissionen avlämnat sitt den 12 juni 1952 dagtecknade

betänkande angående »Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU

19o3: 24), har utlåtanden över detsamma inhämtats från statskontoret, riks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

räkenskapsverket, statens lönenämnd, kanslern för rikets universitet, medicinalstyrelsen

— efter hörande av styrelserna för statens och av staten

godkända sjuksköterskeskolor — skolöverstyrelsen — efter hörande av

statens folkbildningsnämnd, styrelserna för samtliga folkhögskolor, samverkande

bildningsförbunden, Folkbildningsförbundet, Svenska folkhögskolans

lärarförening samt Svenska seminarielärarföreningen — styrelserna för

socialinstituten i Stockholm och Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet,

länsstyrelsen i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus,

Södermanlands, Kalmar och Norrbottens län — efter hörande av landstingens

förvaltningsutskott.

Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation —

efter hörande av Svenska folkhögskolans lärarförening — Svenska landstingsförbundet

och Arbetarnas bildningsförbund.

I januari 1956 anmodades skolöverstyrelsen att, med beaktande av vad

i betänkandet föreslagits samt i däröver avgivna yttranden anförts, inkomma

med förnyat utlåtande. Detta utlåtande har avgivits den 31 augusti

1956.

Fn av skolöverstyrelsen tillsatt utredning, skolöverstyrelsens planeringskommitté

för de stora årskullarna, har den 15 oktober 1956 avgivit

betänkande angående folkhögskolan och de stora arskullarna. Överstyrelsen

har inhämtat yttranden över detta betänkande från styrelserna för ett

antal folkhögskolor samt från organisationer, vilka står som huvudmän eller

huvudintressenter för folkhögskolor.

Med överlämnande av planeringskommitténs betänkande och däröver

avgivna yttranden har skolöverstyrelsen i januari 1957 gjort framställning

om vissa åtgärder inom folkhögskolans sektor av skolväsendet för att möta

de växande ungdomskullarnas utbildningsbehov. Utlåtanden över betänkandet

och skolöverstyrelsens framställning har inhämtats från statskontoret

och arbetsmarknadsstyrelsen.

Departementschefen har inledningsvis anfört följande.

Att 1946 års skolkommission i en särskild delegation kom att utreda

folkhögskolans ställning och uppgifter föranleddes främst av den planerade

reformen av den obligatoriska skolundervisningen. Fn reformering av denna

undervisnings omfattning och inriktning liksom en förlängning av skolpliktstiden

måste också påverka folkhögskolans arbete. Detta har utredningen

beaktat, men i enlighet med sitt uppdrag har den icke föreslagit

någon fastare reglering av undervisningens målsättning och uppläggning

vid folkhögskolorna. Den har endast framlagt förslag i syfte att öka skolornas

möjlighet att anpassa inriktning och arbetsformer efter de nya krav,

som utvecklingen inom vårt skolväsen och hela vart samhälle kan ställa

på folkhögskolorna. Därvid har utredningen också föreslagit nya kurstyper

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

och nya arbetsformer för lärarna, vilket innebär att folkhögskolan i ännu

större utsträckning än hittills skulle kunna medverka i det frivilliga bildningsarbetet.

Skolkommissionen har också granskat de ekonomiska betingelserna för

folkhögskolornas verksamhet och särskilt uppmärksammat de skillnader i

ekonomiska villkor, som råder mellan å ena sidan bygdeskolor och å andra

sidan rörelseskolor. Denna granskning har föranlett kommissionen att föreslå

statliga bidrag till skolornas drifts- och byggnadskostnader för att på

så sätt göra skolorna bättre rustade för sina uppgifter.

Den omfattning, utredningen har ansett sig böra ge sina förslag, har jag

funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning att statsmakternas

uppgift med avseende på folkhögskolorna i princip skall vara

begränsad till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.

Den bundenhet till författningsbestämmelser, som skolor vilka åtnjuter

statligt stöd måste acceptera, bör i görligaste mån lämna skolornas

självbestämmanderätt orubbad.

De stora årskullarnas problem berör också folkhögskolan. Jag anser därvid

att samhället måste göra vad på det ankommer, för att de stora årskullarna

skall få samma möjligheter som dagens ungdom att genomgå

folkhögskola. Därför tar jag i detta sammanhang också upp skolöverstyrelsens

förslag i anslutning till planeringskommitténs betänkande. Dessa

problem är emellertid av övergående natur, varför de lämpligen bör behandlas

i ett särskilt avsnitt av propositionen.

De förslag, som skolkommissionen framlagt beträffande differentiering av

undervisning och kurstyper, lärarnas tjänstgöring och förstärkning av folkhögskolans

ekonomiska ställning har vid remissbehandlingen i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vad gäller riktlinjerna och principerna.

Detsamma gäller de frågor som berörts i skolöverstyrelsens skrivelse

och planeringskommitténs betänkande angående folkhögskolan och de stora

årskullarna. Jag anser att utredningsförslagen bör läggas till grund för

proposition till riksdagen. Åtskilliga av de av utredningarna behandlade

spörsmålen är i och för sig icke av den natur, att de behöver underställas

riksdagen. För helhetsbilden är det emellertid nödvändigt att också något

beröra dylika frågor.

I det följande kommer jag efter en redogörelse för nuvarande förhållanden

att beröra folkhögskolans arbetsformer, elevfrågor, lärarfrågor, statsbidrag

till folkhögskolorna, tillsynsmyndighetens organisation och slutligen

folkhögskolan och de stora årskullarna. I samband med arbetsformerna

kommer jag att behandla vissa centrala frågor, bland annat folkhögskolans

målsättning och undervisningens objektivitet.

På grund av det statsfinansiella läget har det vid budgetavvägningen ej

visat sig möjligt att genomföra reformen under budgetåret 1957/58. Den

bör i stället träda i kraft vid början av arbetsåret 1958/59, alltså den 1

oktober 1958. Jag har emellertid ansett det lämpligt att förslag redan i år

framlägges för riksdagen, dels för att nödvändigt författningsarbete skall

hinnas med, dels också för att skolorna bättre skall kunna planera den omläggning

av verksamheten, som de kan finna önskvärd på grund av reformen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1957

D

Nuvarande förhållanden

De statsunderstödda folkhögskolornas arbete regleras väsentligen genom

bestämmelserna i folkhögskolestadgan (1951:835), avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor m. m. (1951: 615) samt kungörelsen om

statsbidrag till avlönande av lärare vid folkhögskolor (1951: 837). I anslutning

härtill har ett antal tillämpningsföreskrifter utfärdats.

I folkhögskolestadgan fixeras syftet med folkhögskolans undervisning

bland annat så, att ändamålet skall vara att åt vuxen ungdom meddela

allmän medborgerlig bildning. Efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t

kan undervisningen bedrivas huvudsakligen inom ett ämnesområde, t. ex.

musik eller gymnastik.

Folkhögskolornas arbetsår räknas från och med den 1 oktober till och

med den 30 september nästföljande år, såvida ej skolöverstyrelsen medgivit

jämkningar. Varje arbetsår skall anordnas en vinterkurs eller vinter- och

sommarkurs. Fortsättningskurser i anslutning till dessa kursformer far

hållas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Vinter- och sommarkurser får

uppdelas i en första och en andra årskurs. Ett antal skolor anordnar en fristående

parallellavdelning till andra årskursen och benämner denna tredje

årskurs. Kungl. Maj:t har medgivit, att statsbidrag till lärarlöner, avseende

undervisning i tredje årskurs, må för arbetsåret 1956/57 utgå till sexton

(namngivna) folkhögskolor. Sådant bidrag får dock icke avse parallellundervisning

eller inrättande av ordinarie tjänst, knuten till tredje arskurs.

Som tredje årskurs kan också betecknas den »förberedande samhällsvetenskapliga

kurs», som för närvarande anordnas av tre skolor och vartill riksdagen

beviljat särskilt anslag.

Vid folkhögskola utan sommarkurs skall vinterkursen omfatta minst 24

veckor, medan den vid folkhögskola med sommarkurs skall omspänna

minst 22 veckor, utom då medgivande att förkorta vinterkursen till 21

veckor erhållits. Sommarkursen skall omfatta minst 13 eller i vissa fall

minst 16 veckor och statsunderstödda fortsättningskurser 4—12 veckor.

Obligatoriska ämnen är i första årskurs modersmålet och dess litteratur,

historia, samhällslära, geografi, matematik och naturkunnighet med hålsolära

samt sång. I andra årskursen skall ingå ett lämpligt urval av dessa

ämnen, för kvinnliga elever kan kursen anordnas med huvudvikten lagd på

undervisningen i hushållsgöromål. I båda kurserna kan ytterligare ämnen

tagas upp, om detta är förenligt med eller motiverat av skolans syfte. A id

fortsättningskurs skall undervisning meddelas i historia samt minst ettdera

av ämnena geografi, litteraturhistoria och samhällslära. I övrigt skall vid

fortsättningskurs undervisningen vara samlad företrädesvis kring visst läroämne

eller kring viss grupp av läroämnen. För samtliga elever bör gymnastik

och idrottsövningar anordnas.

Antalet undervisning stimmar per vecka bör i första årskurs ej understiga

30 och i andra årskurs ej 24. Undervisningsskyldigheten omfattar under

vinterkurs för rektor 18—22 veckotimmar och för ämneslärare 24-—28

veckotimmar. Under sommarkurs skall rektor undervisa 195 undervisningstimmar

och ordinarie ämneslärare, vars tjänst omfattar både vinter- och

sommarkurs, 270 undervisningstimmar. Rektor och ordinarie ämneslärare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

må ej åläggas att fullgöra undervisning mer än under sammanlagt 42 veckor

av arbetsåret. För övningslärare inom folkhögskolan gäller vissa föreskrifter

i stadgan för övningslärare.

Statsbidrag till folkhögskolorna utgår för närvarande i form av bidrag

till lärarlöner och till arvoden åt skolläkare, anslag för anordnande av

samhällsvetenskapliga kurser, studiebidrag och stipendier åt elever samt

understöd för utbildning av lärare.

Liksom övriga bidragsformer utgår statsbidrag till avlönande av lärare

vid folkhögskolor under förutsättning bland annat att Kungl. Maj:t skall

ha förklarat skolan vara berättigad till statsunderstöd. Skolöverstyrelsen

skall efter framställning från folkhögskola före eller i början av varje läsår

eller kurs vid skolan bestämma omfattningen av den undervisning, för

vilken statsbidrag må utgå. För denna undervisning utgår ett statsbidrag

med 90 procent av dels folkhögskolans kostnader för lärarpersonal enligt

avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

m. m. samt avlöningsreglementet för övningslärare,

dels dess kostnader för fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för

samma personal.

Ända sedan statsbidrag till folkhögskolorna första gången beviljades,

alltså sedan 1872, har den svenska folkhögskolan stått under viss tillsyn

av statsmakterna. Folkhögskoleärendena handlägges numera av skolöverstyrelsen

inom dess folkbildningsrotel. Vissa ärenden av rent kameral natur,

exempelvis den slutgiltiga granskningen av skolornas statsbidragsrekvisitioner

och inplaceringen av lärarna i vederbörlig löneklass, handlägges dock

inom överstyrelsens administrativa avdelning.

Sedan 1912 förekommer statlig inspektion av folkhögskolorna. Denna utövas

av en särskilt förordnad inspektör. Det åligger honom enligt gällande

instruktion att under överinseende av skolöverstyrelsen ha tillsyn över de

statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet, övervaka efterlevnaden av

för dem gällande bestämmelser samt genom upplysningar och råd stödja

skolstyrelser, rektorer och lärare i deras arbete. Vidare åligger det inspektören

att från pedagogiska synpunkter granska folkhögskolornas ansökningar

om statsbidrag, att i övrigt biträda vid beredningen inom överstyrelsen

av ärenden rörande folkhögskolorna och om möjligt föredraga eller

närvara vid föredragningen av sådana ärenden.

I regel skall inspektören tjänstgöra inom överstyrelsen en dag i veckan.

Hans sammanlagda tjänstgöring utanför hemorten skall omfatta högst tre

månader för år.

Med undantag av en tioårsperiod har inspektören, alltsedan den förste

förordnades 1912, varit en folkhögskoleman, som samtidigt uppehållit rektorstjänst

vid folkhögskola.

Folkhögskolan har hastigt utvecklats efter det andra världskriget, vilket

bland annat belyses av antalet nytillkomna skolor. Under perioden 1 januari

1946—31 december 1955 tillkom 20 nya skolor, vilket innebär en ökning

från 06 folkhögskolor till 86, eller en ökning under tioårsperioden med

cirka 30 procent.

Folkhögskolornas storlek är mycket växlande. Elevantalet under vinterkursen

1955/56 varierade mellan 175 och 30 elever. Ökningen av elev
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

7

antal och antal skolor har ej nämnvärt påverkat det genomsnittliga antalet

elever per skola och vinterkurs. Detta var läsåret 1955/56 92 elever.

Tillkomsten av nya skolor har betytt en mindre förändring av proportionen

mellan antalet skolor med såväl vinter- som sommarkurs och skolor

med enbart vinterkurs. Skolorna har i vissa fall haft svårigheter att få

tillräcklig rekrytering till sommarkurserna, och antalet skolor där sommarkurs

anordnas visar också någon minskning under de senaste åren.

Läsåret för den övervägande delen av folkhögskolorna med sommarkurs

omfattar numera 39 veckor (30 skolor av 51). Skolor med enbart vinterkurs

arbetar i allmänhet 24—27 veckor, men antalet skolor med ett läsår

på 28—30 veckor har under senare tid ökat.

Om en stor del av folkhögskolorna ej utnyttjar sin kapacitet för bägge

kurs typerna, kan detta sägas ha kompenserats såtillvida, att vinterkurserna

och forsättningskurserna förlängts.

Den årliga ökningen av det absoluta antalet elever vid folkhögskolorna

har betytt även en ökning av antalet elever i procent av motsvarande

födelseårgångar, om man räknar med en medelålder av 21 år för manliga

elever och 20 år för kvinnliga. Under perioden 1944—1955 utgjorde den

årliga ökningen i procent i medeltal för manliga elever 0,28 procent och för

kvinnliga elever 0,91.

Ökningen av antalet elever — det är fråga om en fördubbling under de

senaste 25 åren — gäller i första hand vinterkurserna. Avmattningen av

intresset för sommarkurserna torde bland annat kunna förklaras därmed,

att kvinnliga elever, som tidigare i stor utsträckning varit hänvisade till

sommarkurserna, från och med 1930-talet mera allmänt fick tillträde även

till vinterkurserna. Den totala ökningen av folkhögskolans elevantal hänför

sig också till ökningen av antalet kvinnliga elever. Antalet manliga

elever har ej undergått större förskjutningar. Det var i första årskurs läsåret

1949/50 1 815, ett antal som icke överskridits under de följande åren.

Läsåret 1955/50 var antalet lärare inom folkhögskolan 557, varav 86

rektorer, 202 ordinarie, 180 extra ordinarie och extra ämneslärare samt

60 ordinarie och 29 extra ordinarie övningslärare. Härtill kommer 502

timlärare, därav 258 huvudsakligen i läroämnen och 244 huvudsakligen i

övningsämnen.

För en bedömning av jolkhög skolornas byggnadsekonomiska läge fordras

kännedom om värdet av de byggnader, som skolorna äger, men därutöver

också om byggnadsbeståndets kvalitet och tillräcklighet samt om

skolornas skuldsättning och deras möjligheter att erhålla anslag för byggnadsändamål.

Kommissionen har genom sin folkhögskoledelegation vid två

tillfällen av skolorna infordrat uppgifter, avsedda att belysa dessa förhållanden.

Uppgifterna har emellertid hunnit föråldras, varför skolöverstyrelsen

infordrat nya uppgifter våren 1956. Fn sammanfattning av denna undersöknings

resultat återges i följande tabell.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Folkhögskolornas byggnadsekonomiska läge den 1 januari 1956

Uppgiften avser

Lg

(39 skolor,

3 879 elev- platser)

L

(10 skolor,

1 193 elev- platser)

LR

(10 skolor,

784 elev- platser)

R

(20 skolor,

1 601 elev- platser)

Samtliga

(79 skolor,

7 517 elev- platser)

Byggnadsvärde, kr ...

75 474 350

13 891 800

10 376 150

27 635100

127 377 400

Byggnadsvärde per

elevplats ..........

19 457

11 644

13 235

16 999

16 945

Skulder å byggnaderna,

kr ................

916 499

1 871900

2 050 601

5 970 032

10 809 035

Skulder i % av bygg- nadsvärdet ........

1,2

13,5

19,8

21,6

8,5

^ Anm. Antalet skolor den 1 januari 1956 var 86. Fyra skolor (Birkagården, Medlefors, S:t Erik,

Vadstena) saknar egna byggnader och från tre skolor (Folkliga musikskolan, Framnäs och Malung)

har uppgift icke erhållits.

I tabellen har en uppdelning av folkhögskolorna efter olika typ av huvudmannaskap

för skolorna skett. Vid uppdelningen av skolorna på olika

huvudmän har samma indelningsgrund använts som den av skolkommissionen

tillämpade (kommissionens betänkande s. 168—174), d. v. s. en gruppering

på landsting (Lg), garantiförening med helt lokal förankring utan

anknytning till folkrörelse (L), lokal huvudmannaorganisation med starka

folkrörelseintressen (LR) samt riksorganisation (R). Påpekas bör, att

gränserna mellan olika typer av huvudmannaskap i många fall ej är klart

fixerade.

Det kapital, som är investerat i folkhögskolornas byggnader, är betydande.

Den 1 januari 1956 uppgick brandförsäkringsvärdet — här redovisat

som byggnadsvärdet — för de 79 skolor, som ingick i undersökningen, till

127,4 miljoner kronor eller ungefär 1,6 miljoner kronor per skola. Emellertid

varierade värdena inom mycket vida gränser. För sex skolor översteg

byggnadsvärdet 3 miljoner kronor, medan det för sex skolor ej nådde upp

till 0,5 miljoner kronor.

,Om siffrorna för byggnadsbeståndets värde skall möjliggöra en bedömning

av byggnadernas tillräcklighet för folkhögskoleändamål, måste de

sättas i relation till skolornas storlek, d. v. s. till antalet elevplatser vid varje

skola. Fn fördelning av det totala byggnadsvärdet på det totala antalet

elevplatser ger resultat 16 945 kronor per elevplats. Göres fördelningen

däremot inom de olika skolkategorierna, nås för Lg-skolorna 19 457 kronor,

för R-skolorna 16 999 kronor, för L-skolorna 11 644 kronor och för

LR-skolorna 13 235 kronor.

Vid skolöverstyrelsens undersökning framkom att av de 40 icke-landstingsägda

skolorna med egna byggnader endast två (Geijerskolan och

Tornedalen) vid 1956 års ingång var fria från skulder för byggnadsändamål.

Totalt var skuldsumman vid de 38 skolorna 9,9 miljoner kronor eller i avrundat

medeltal 260 000 kronor per skuldsatt skola. Vid 1951 års undersökning

var medeltalet 156 000 kronor per skuldsatt skola. Högsta förekommande

skuldbelopp var vid 1956 års ingång 525 000 kronor (Härnösand),

lägsta 30 000 kronor (Lillsved). Sigtunastiftelsens folkhögskola och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

9

gästhem har tillsammans en byggnadsskuld på 1 37G 000 kronor, varav

ungefär hälften torde gälla folkhögskolan.

Kommissionens folkhögskoledelegation gjorde vid två tillfällen också en

undersökning av folkhögskolans driftkostnader. Den senare av de två

undersökningarna gällde räkenskapsåret 1950. Siffermaterialet har alltså

nu hunnit bli inaktuellt, varför endast några få uppgifter här skall återges.

För de då statsbidragsberättigade 71 skolorna beräknades utgifter och inkomster

komma att balanseras på 7,8 miljoner kronor. Fördelat på antalet

elevplatser var statbeloppet i medeltal 1 164 kronor. Detta medeltal överskreds

respektive underskreds väsentligt av åtskilliga skolor, liksom statbeloppen

per elevplats varierade mellan de olika kategorierna av skolor.

För Lg-skolorna var medeltalet 1 342 kronor per elevplats, för L-skolorna

1 007 kronor, för Lll-skolorna 1 139 kronor och för RTskolorna 851 kronor.

Differenserna mellan skolkategorierna kan i någon mån förklaras med att

man i olika utsträckning anordnar sommarkurs. Men i första hand återspeglas

faktiska olikheter i skolornas standard, d. v. s. i deras möjligheter

att erbjuda eleverna en väl differentierad undervisning i en för studier

lämpad miljö.

Att budgetberäkningen hållits så snäv vid de icke landstingsägda skolorna,

beror givetvis på svårigheterna att anskaffa tillräckliga inkomster.

Statsbidraget utgår visserligen efter samma grunder för alla skolor, och

landstingen lämnar bidrag även till de icke-landstingsägda skolorna. Bidragen

är emellertid avsevärt lägre till dessa skolor än till landstingens egna.

Enligt årsbok för Sveriges landsting 1956 var de år 1955 beslutade bidragen

sammanlagt 6 307 592 kronor. Därav erhöll 40 stycken Lg-skolor

4 491 830 kronor (1 131 kr/elevplats), 10 stycken L-skolor 887 014 kronor

(801 kr/elevplats), 14 stycken LR-skolor 554 701 kronor (629 kr/elevplats),

20 stycken R-skolor 374 047 kronor (225 kr/elevplats).

Landstingen i Malmöhus och Norrbottens län, vilka sakna Lg-skolor,

lämnar stora bidrag till de L-skolor och i Norrbotten även de LR-skolor,

som finnes i länen. I övrigt varierar beloppen väsentligt. Endast 4 av Rskolorna

och 8 av LR-skolorna erhåller bidrag över 20 000 kronor.

Särskild undervisningsavgift förekommer vinterkursen 1956/57 vid 6 av

Lg-skolorna med 25 å 35 kronor och vid 25 av de övriga skolorna med belopp

varierande mellan 30 och 200 kronor. Även inackorderingsavgiften är

i allmänhet högre vid de icke landstingsägda skolorna. Inackorderingsavgiften

per månad ligger för Lg-skolorna mellan 90 och 155 kronor, varav

för 8 skolor under 100 kronor och för 8 skolor över 140 kronor. För övriga

skolor varierar avgiften mellan 120 kronor (Vara) och 250 kronor (Brunnsvik).

Det stora flertalet av dessa har en avgift per månad på 140—180

kronor.

Folkhögskolans arbetsformer

Folkhögskolans uppgifter m. m.

I skolöverstyrelsens förnyade utlåtande återges i korthet kommissionens

syn på folkhögskolans uppgifter och folkhögskolans ställning efter införandet

av nioårig skolplikt. Till detta fogar överstyrelsen vissa remissinstansers

och sina egna synpunkter.

Sedan betänkandet framlades, har enligt skolöverstyrelsens mening vissa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

tendenser i samhällsutvecklingen gjort sig märkbara, vilka förefaller att

ytteiligare motivera den uppfattning av folkhögskolans framtida uppgifter,

som kommissionen givit uttryck åt.

Alltjämt fortgår omflyttningen av befolkningen från landsbygd till städer

och andra tätorter. Sannolikt torde denna migration komma att pågå ännu

nagra årtionden och därigenom ytterligare förminska den befolkningsgrupp,

som utgjort folkhögskolans traditionella rekryteringsgrund. Medan detta

äger rum, kommer emellertid folkhögskolan med all sannolikhet att i allt

högre grad efterfrågas som en möjlighet till fortbildning och förberedande

yrkesutbildning av de stora ungdomskullar, som nu gör sig beredda att

träda in i produktionen, och vilka samhället ej kunnat anvisa önskvärda

utbildnings vägar inom den obligatoriska skolans ram.

. Den tekniska utvecklingen, som är på väg att helt förändra vår produktionsapparat

och att underlätta kommunikation och information av skilda

slag inom landet och mellan vårt land och den övriga världen, kommer

också eiter allt att döma att ställa ökade krav på en alltmera ingående och

omfattande yrkesutbildning. Det kan därför antas, att det mera utbildningsinriktade

skolväsendet kan komma att möta växande svårigheter att

bereda tillfredsställande plats för en undervisning och fostran med syfte att

göra individen bättre rustad att bemästra personliga problem och att förstå

och aktivt medverka till en lösning av samhällsfrågor. Samtidigt skapar den

tekniska utvecklingen ett allt större behov av ständigt fortgående information

och orientering för dem som lämnat den vanliga skolåldern bakom sig.

Folkhögskolan med sin inriktning på personlighetsutveckling och samhällsorientering

i en undervisning för vuxen ungdom bör ha särskilda möjligheter

att här göra en insats.

Den omläggning av det allmänna skolväsendet, som enhetsskolans genomförande

kommer att innebära, måste påverka även folkhögskolorna.

Dessa har, efter att från början i övervägande grad ha besökts av lantbrukarungdom,

särskilt under mellankrigstiden vidgat sin rekryteringsbas, då

de till eu början drog till sig genom arbetslösheten friställd arbetarungdom

och senare vid sidan av realskolorna i stor omfattning tjänat som förberedande

utbildningsanstalter för inträdessökande till vissa yrkesskolor,

särskilt sjuksköjerskeskolor. Denna senare utveckling har på sina håll

framkallat farhagor för att folkhögskolorna skulle tvingas uppgiva sin

traditionella karaktär av bildningsanstalter för vuxen ungdom med tyngdpunkten

lagd vid att förbereda eleverna till samluillsgagnande insatser utanför

den.egentliga yrkesverksamheten och i stället anlitas som förberedande

utbildningsanstalter i ett läge, då det allmänna skolväsendet ännu icke

nått en tillfredsställande utbyggnad.

Det finns enligt skolöverstyrelsens uppfattning anledning förmoda, att

folkhögskolan också efter enhetsskolans genomförande kommer att stiillas

inför de båda uppgifterna som en allmän medborgarskola och som en yrkesorienterande

och yrkesförberedande skola, även om enhetsskolans genomförande

rimligen något bör minska behovet av sådan förberedande utbildning

vid folkhögskola, som direkt syftar till att ersätta realskolans utbildning.

I samma man som nioårig enhetsskola genomföres, höjes den genomsnittliga

kunskapsnivån, men under i övrigt lika förutsättningar torde

kravet på en utbildning utöver den, som grundskolan ger, kvarstå eller

ökas inom yrken, där konkurrens råder om platserna. Detta förhållande

torde bidraga till att enhetsskolans genomförande icke kommer att minska

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

behovet av folkhögskolor, under förutsättning att dessa successivt anpassar

sin undervisning till det nya läget. I samma riktning syftar en

visserligen begränsad erfarenhet, nämligen den, att klass 9 pa ett helt nytt

sätt aktualiserat folkhögskolan i den obligatoriska skolans arbete, vilket

haft till följd att ett flertal elever från denna klass fortsatt studera vid

folkhögskola. Lägger man härtill de möjligheter till kontakt med nya samhällsgrupper,

som kommissionen anvisar genom att föreslå ett. intensivare

samarbete med folkbildningsorganisationerna och elevrekrytering till månads-

och veckokurser, torde även en försiktig och återhållsam bedömning

leda till uppfattningen, att folkhögskolorna oavsett de onormalt stora årsgrupper,

som nu klappar på dess dörrar, för framtiden torde kunna räkna

med minst samma möjligheter till utveckling, som karakteriserat de senaste

årtiondena.

En annan grundläggande fråga liar i betänkandet berörts under rubriken

»undervisningens objektivitet». Kommissionen har här berört de problem,

som sammanhänger med att vissa folkhögskolor upprättats av organisationer

och enskilda, vilka velat genom skolans arbete tillgodose icke bara

ett folkbildningsintresse utan också ett syfte av mera speciell art.

Kommissionen utgår ifrån att de statsundersödda folkhögskolorna självfallet

följt föreskriften att hålla den egentliga undervisningen på ett fullt

objektivt plan men antyder, att skolledningarna i vissa fall torde anse sig

oförhindrade att på lektionsfri tid ge eleverna impulser, som avser att öka

deras förståelse för ideella strävanden av för skolan specifik art. Eftersom

emellertid skolan icke bör få utnyttjas för propaganda av politisk, religiös

eller annan innebörd, rekommenderar kommissionen, att lärare och elever

i viss utsträckning rekryteras utanför den rörelse, som står bakom skolan,

att eleverna upplyses om att de ej böra finna sig i vad de anser vara

obehörig åsiktspåverkan samt att skolans huvudman uppgives i prospekt

och annonser.

Enligt skolöverstyrelsens mening möter det stora svårigheter att objektivt

fastställa gränserna för skolledningarnas handlingsfrihet på detta område.

Överstyrelsen finner det kravet böra kunna ställas på samtliga folkhögskolor,

att de icke endast accepterar utan helhjärtat ansluter sig till

folkhögskolans program och målsättning. Friheten att arbeta efter egna intentioner

får icke medföra, att en folkhögskola förlorar sin ställning som

allmän medborgerlig skola. Överstyrelsen har intet att invända mot folkhögskolornas

traditionella rätt att utforma var och en sin egenart men vill

framhålla, att denna egenart ej får bli så markerad, att den förhindrar en

allsidig elevrekrytering. Eolkhögskolestadgans föreskrift, att läraren icke

blott med nit och omsorg skall bedriva sin undervisning utan även söka

främja elevernas utveckling till ansvarskännande och självständiga personligheter

samt att han icke skall söka påtrycka eleverna någon viss åskådning

i politiska och religiösa frågor, måste vara ett rättesnöre även för den,

vars livsåskådning inrymmer en strävan att vinna medmänniskorna för

samma åskådning. För överstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över folk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

högskolorna är det en synnerligen ansvarsfull uppgift att tillse att skolans

fiihet icke inkräktar på undervisningens objektivitet och ej heller på lärjungarnas

rätt att söka sig fram till en egen åskådning.

Läsår. Vinterkurs m. m.

Skolkommissionen föreslår att den årliga lästiden (läsåret) skall vara

lägst 30 högst 38 veckor, att vinterkursen liksom för närvarande skall omfatta

lägst 22 veckor men att den av skolorna skall kunna fritt förlängas

inom läsårets ram samt att det skall ankomma på varje skola att för varje

kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever eller endast

endera skall mottagas.

Kommissionen betraktar det som icke tillfredsställande, att ett antal

skolor inte ens under halva året anordnar folkhögskolekurser av sådan art,

att de berättigar till statsbidrag, och finner det rimligt, att folkhögskolornas

årliga minimilästid förlänges. Kommissionen föreslår därför, att minimilästidcn

hädanefter skall utgöra lägst 30 veckor samt att den övre gränsen för

läsårets längd fastställes till 38 veckor.

Sommarkurs är för närvarande avsedd enbart för kvinnliga elever, såvida

ej skolöverstyrelsen medgivit, att även manliga elever må intagas. Kommissionen

anser, att undervisningen även sommartid skall vara tillgänglig

för både manlig och kvinnlig ungdom. I den utveckling hän mot en friare

gestaHning av sommarhalvårets kurser, som kommissionen förordar, bör

också ingå, att specialundervisning kan omfatta även andra ämnesgrupper

än sådana av huslig karaktär. Därmed faller också motiveringen

för att manliga elever skall vägras tillträde till dessa kurser. Givetvis bör

det — bland annat med hänsyn till internatsförhållandena — ankomma på

varje skola att själv avgöra, huruvida jämväl manliga elever skall tagas

emot vid sommarkurs. Speciellt förefaller det naturligt, att så sker vid de

föreslagna kortare kurstyperna, d. v. s. månadskurser och veckokurser.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot förslagen men anser dock att

rätten för skola att anordna längre vinterkurs än 30 veckor bör göras beroende

av överstyrelsens medgivande. Överstyrelsen skulle nämligen härigenom

kunna motverka tendenser till realskolemässig undervisning samt

tillse, att en förlängning av vinterkursen utöver 30 veckor icke inkräktar på

skolans insatser i det övriga folkbildningsarbetet.

Kortare kurser

Skolkommissionen föreslår att under sommarhalvåret skall jämte eller

i stället för sommarkurser av nuvarande typ kunna anordnas »månadskurser»

(vari de nuvarande fortsättningskurserna uppgår) samt »veckokurser»,

de sistnämnda i skolans eller — på vissa villkor — i fristående organisationers

regi. Undervisningen vid månadskurs och veckokurs skall hänföra

sig till ett avgränsat ämnesområde.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

13

Månadskurser skall omfatta lägst fyra veckor och anordnas antingen för

elever som just avslutat en annan kurs vid skolan — varvid de alltså

ersätter de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra

elever.

Veckokurs skall omfatta lägst en och högst två veckor. Dylik kurs bör

även få anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans

läsår; dess syfte skall dock sammanfalla med folkhögskolans och dess undervisning

skall till lägst en fjärdedel bestridas av skolans lärare. Skolans

lärare skall för sin medverkan avlönas av kursens anordnare, varför statsbidrag

till lärarlönerna skall kunna utgå endast i de fall, då skolan själv

står som kursarrangör.

Månadskurs och veckokurs skall kunna anordnas samtidigt med annan

kurs. Härvid skall dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid anses

fullgjord endast i så stor utsträckning, som om endast en kurs hade pågått.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget med den ändringen, att kurserna

icke nödvändigtvis skall anordnas under sommarhalvåret utan även må

kunna äga rum under annan del av arbetsåret. I samband härmed synes

den i 23 § 2 mom. folkhögskolestadgan intagna föreskriften om rektors och

ordinarie lärares undervisningsskyldighet »under sommarkurs» böra ändras

att avse annan undervisning än under vinterkursen. Gentemot förslaget,

att lärare vid veckokurs, som anordnas av fristående organisation, skulle

avlönas av denna, vill överstyrelsen förorda, att avlöning sker genom

skolan, vilket skulle stimulera till att denna kurstyp snart komme till en

vidsträckt användning. Det är överstyrelsen angeläget betona vikten av

sådan stimulans, då de erfarenheter, som hittills gjorts av dessa kurser, är

synnerligen positiva. De tillmötesgår ett behov att nå ut över de vanliga

kontakterna och bidrager till att stärka folkhögskolans karaktär av institution

för vuxenundervisning och fritt folkbildningsarbete i levande kontakt

med sin tid och dess krav.

Tredje årskurs. Specialkurs

Skolkommissionen föreslår att rätten att vid vinterkurs anordna tredje

årskurs författningsmässigt fastställes samt att specialkurs (speciallinje)

skall kunna anordnas även kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap

och kvinnlig slöjd och erhålla det statsbidrag, som betingas av det speciella

behovet av lärarkrafter.

Skolöverstyrelsen, som biträder kommissionens förslag, anser dock, att

rätten att inrätta tredje årskurs bör göras beroende av särskilt medgivande

av överstyrelsen, som därvid har att tillse dels behovet av sådan specialinriktad

kurs, som avses, dels också skolans tillgång på lärare med speciell

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

kompetens och för undervisningen avsedd utrustning. Överstyrelsen vill

understryka kommissionens uttalande om att de skolor, som anordnar

specialkurser i form av tredje årskurs, icke får ge efter inför krav på formell

realexamenskompetens i alla eller vissa ämnen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker kommissionens förslag beträffande specialkurser.

Överstyrelsen förutsätter dock, att de ämnen, som upptages till särskild

behandling i speciallinje, ligger inom ramen för den ämnesgruppsindelning,

som kommissionen angivit, samt att eleverna vid speciallinje

i erforderlig utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan

centrala ämnen.

Departementschefen

Beträffande folkhögskolans arbetsformer har departementschefen anfört

följande.

Den debatt om folkhögskolans målsättning, som väcktes genom skolkommissionens

betänkande, har mycket klart återspeglat de skiftande krav, som

man ställer på folkhögskolan. Samtidigt har det också understrukits, att

vår nuvarande folkhögskola i allmänhet ganska väl fyller dessa olika krav.

Folkhögskolan har i utformningen av sin verksamhet varit friare än någon

annan skolform. Detta har möjliggjort, att den fortgående kunnat anpassa

sig till de nya krav, som följt av förändringarna både i samhälle och i elevrekrytering,

liksom att de skilda folkhögskolorna kunnat tillgodose olika

behov. Vi kan alltså bygga vidare utan att bryta med den hittillsvarande

utvecklingen.

I folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån

första början intagit en central ställning, och fortfarande är detta ett av

denna skolforms främsta kännetecken. Demokratins och organisationsväsendets

framväxt har givit medborgarna större inflytande, och samtidigt

har utvecklingen gjort samhällsfrågorna alltmer komplicerade. För att den

enskilde skall ha möjlighet att få överblick över aktuella problem och i sin

mån kunna påverka och medverka till lösningen av dem, fordras det i våra

dagar en betydligt vidare orientering och större kunskaper än för endast

några årtionden sedan. Enhetsskolans förverkligande kommer att ge folkhögskolan

en bättre grund att bygga på i detta avseende och kan inte förväntas

minska den vuxna ungdomens behov av fortsatt orientering i de

samhälleliga och personliga problemen. Betydelsen av folkhögskolans insats

på detta område kommer säkerligen att kvarstå oförminskad.

Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskapsmeddelelse är att

orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad

förståelse hos de unga för andra värden än de rent materiella. Hur vi utnyttjar

en stigande levnadsstandard och en ökad fritid beror i mycket på

vårt eget val, men folkhögskolan kan öppna nya möjligheter för den enskilda

människan till ett rikare personligt liv.

I regel har folkhögskolorna klart fattat dessa sina uppgifter och sökt att

på bästa sätt fylla dem. Utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning

har de samtidigt kunnat ge eleverna en viss yrkesorientering och en

god grund för deres fortsatta yrkesutbildning. De tidigare refererade elev
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

undersökningarna har otvetydigt visat, att en mycket stor del av de ungdomar,

som efter någon tids arbete i förvärvslivet söker sig till folkhögskolorna,

avser att senare övergå till annat yrke. För många av dem blir

folkhögskolan en hjälp i yrkesvalet och en väg till fortsatt yrkesutbildning.

Jag anser att också detta är en viktig uppgift för folkhögskolorna, som de

emellertid bäst fyller genom att hålla fast vid sin primära målsättning som

bildningsskola och icke genom att söka efterlikna realskolan och andra utbildningsskolor

i kursplaner och metodik. Vare sig det framtida yrket är

sjuksköterskans, polismannens, socialarbetarens eller den i näringslivet

verksammes, så måste den medborgerliga och personliga fostran, som folkhögskolan

syftar till, vara av det allra största värde. De färdigheter i exempelvis

modersmål och matematik eller den grundläggande orientering i naturvetenskapliga

ämnen, som vissa yrkesskolor måste kräva, har ett eget

bildningsvärde och äger redan därför sin givna plats på schemat.

Jag har hittills i huvudsak berört den egentliga undervisningen vid folkhögskolan.

Kunskapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del

x folkhögskolans större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa

de unga till en personlighetsutveckling, som gör dem till mogna människor

och medborgare, är i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare. I vår

tid har en ständigt föränderlig miljö påverkat vår livsföring och minskat

självskrivenheten i många nedärvda normer, varigenom individen i stigande

grad tvingats till egna ställningstaganden. Jämsides härmed har samhällsutvecklingen

givit ökat medbestämmande och medansvar åt den enskilde.

Sålunda krävs en allt större förmåga av var och en till kritiskt omdöme och

självständigt tänkande. Samtidigt ställer det demokratiska samhället allt

större anspråk på individens förmåga att känna solidaritet med sina medmänniskor

och att samarbeta med dem.

Folkhögskolan har här kanske bättre möjligheter än någon annan skolform

att göra en fostrande insats. Samvaron utanför lektionstid är därvid

inte minst väsentlig. Internatmiljön skänker utmärkta tillfällen att pröva

olika former av självverksamhet och medansvar för eleverna, varigenom de

kan få ökad förståelse för samarbetets problem och möjligheter. Fostran

till vidsynthet och självständighet förutsätter emellertid bland annat strävan

till objektivitet hos lärarna. Kravet på detta understrykes också i

nuvarande folkhögskolestadga, där det heter, att lärare icke skall söka påtrycka

eleverna nagon viss åskådning i politiska och religiösa frågor. Jag

anser att denna bestämmelse maste avse både den egentliga undervisningen

och den lektionsfria tiden vid skolan.

I samband med frågan om undervisningens objektivitet har skolkommissionen

framhållit det önskvärda i att få en allsidig rekrytering av både

lärare och elever till skolorna. Det måste också enligt min mening vara

värdefullt om det vid en skola finns lärare med olika åsiktsinriktningar,

vare sig skolan har anknytning till viss rörelse eller ej, och en allsidig rekrytering

av eleverna måste för dem skapa berikande kontakter med nya samhälls-

och åsiktsgrupper.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag det kravet böra kunna ställas

pa samtliga folkhögskolor, att de helhjärtat ansluter sig till folkhögskolans

undsättning. Det bör emellertid framhållas, att det ilven för tillsynsmyndigheten

är eu ansvarsfull uppgift att svara för att objektivitetens och

åsiktsfrihetens principer respekteras vid skolorna.

Fn skola som uppfyller dessa fordringar har säkerligen också möjlighet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

att attrahera ungdomar med skilda åsikter och den kan alltså anses stå

öppen för alla såsom en allmän medborgerlig skola.

I den aktuella debatten har man på sina håll framfört tvivel om folkhögskolans

möjligheter att fortleva efter den nioåriga skolans genomförande.

Det är naturligtvis svårt att med någon bestämdhet bedöma utvecklingen

på längre sikt för en frivillig skola med en så allmän målsättning, men vissa

linjer är redan nu skönjbara. Folkhögskolans betydelse som genomgångs]ed

för vidare yrkesutbildning kommer säkerligen till en del att upphöra, allteftersom

enhetsskolan genomföres. Det är emellertid troligt att utvecklingen

i samhälle och näringsliv kommer att öka kravet på en utbildning

utöver den som enhetsskolan ger; i synnerhet kommer detta att gälla inom

yrken, där konkurrens råder om platserna. Symptomatiskt är väl också att

elevtillströmningen till folkhögskolorna kraftigt vuxit under de senaste två

årtiondena, samtidigt som ungdomskullarnas storlek minskat och möjligheterna

till annan högre skolgång mångdubblats.

Det förefaller också troligt, att en förbättrad grundläggande skolutbildning

kommer att hos många skapa ett ökat behov av vidgat allmänvetande

och orientering på sådana områden, där utvecklingen snabbt går vidare.

Därtill kommer den stigande levnadsstandarden att ge ökade möjligheter

till folkhögskolestudier.

Emellertid finns det anledning för folkhögskolorna att i tid söka anpassa

sin undervisning, till både innehåll och form, efter det nya läget, att pröva

andra kurstyper och söka en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper.

Sker detta, så kommer folkhögskolorna att även i fortsättningen

ha en mycket väsentlig uppgift att fylla i det svenska samhället.

Jag övergår så till att behandla skolkommissionens överväganden och

förslag beträffande folkhögskolans arbetsformer.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid folkhögskola varje arbetsår

anordnas en vinterkurs eller både en vinterkurs och en sommarkurs. Fortsättningskurser

i anslutning till dessa kursformer liksom statsunderstödd

folkbildningskurs får anordnas efter skolöverstyrelsens medgivande. Vid

folkhögskola med enbart vinterkurs skall denna omfatta minst 24 veckor,

medan den vid folkhögskola med sommarkurs i regel skall omfatta minst

22 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. Rektor och ordinarie

ämneslärare kan åläggas att fullgöra undervisning under sammanlagt högst

42 veckor av arbetsåret. Läsåret 1955/56 saknades sommarkurs vid 35 av

de 86 folkhögskolorna. Av dessa hade 12 en lästid av minst 28 veckor. För

den övervägande delen av folkhögskolor med sommarkurs var lästiden 39

veckor (30 skolor av 51). Jag delar kommissionens uppfattning, att det är

otillfredsställande att ett antal skolor inte ens under halva året anordnar

folkhögskolekurser av sådan art, att de berättigar till statsbidrag. Jagfinner

det därför lämpligt, att folkhögskolornas årliga minimilästid i enlighet

med kommissionens förslag förlänges till 30 veckor. Något behov av att

maximera skolornas lästid eller vinterkursens längd anser jag däremot inte

föreligga. Då folkhögskolorna redan nu har en stor uppgift i det övriga

folkbildningsarbetet och framdeles avses få möjligheter till än större insatser,

bör det emellertid tillses att en förlängning av vinterkursen utöver 30

veckor inte inkräktar på dessa skolornas andra uppgifter. Med hänsyn

härtill och till vad skolöverstyrelsen i övrigt anfört på denna punkt förordar

jag, att rätten att anordna längre vinterkurs än 30 veckor göres

beroende av skolöverstyrelsens medgivande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

När kommissionen har föreslagit en maximering av den årliga lästiden till

38 veckor, torde den även ha avsett den tid, varunder rektor och ordinarie

lärare är skyldiga att fullgöra undervisning. Denna tid utgör nu såsom

förut nämnts 42 veckor. Jag är emellertid inte beredd att i förevarande

sammanhang ta ställning till frågan om någon ändring på denna punkt.

Jag biträder kommissionens förslag, att det skall ankomma på varje skola

att för varje kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever

eller endast endera kategorien skall mottagas. Samtidigt vill jag framhålla,

att jag för egen del i likhet med skolöverstyrelsen finner det angeläget att

folkhögskolorna allmänt inför samundervisning.

Kommissionens förslag om månadskurser och veckokurser innebär en

väsentlig nyhet. Det syftar till en friare kursutformning än vad de traditionella

vinter- och sommarkurserna med eventuellt ansluten fortsättningskurs

tillåter. Härigenom kan folkhögskolorna få nya möjligheter att medverka

i det allmänna folkbildningsarbetet och därvid knyta kontakter med

bildningsintresserade, för vilka de traditionella kurstyperna icke varit sa väl

lämpade. Veckokurs om lägst en och högst två veckor skulle enligt förslaget

kunna anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans

läsår. Månadskurs om lägst fyra veckor skulle av skolan anordnas antingen

för elever som just avslutat en annan kurs — varvid de alltså skulle

ersätta de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra

elever. Jag kan i huvudsak biträda kommissionens förslag. Det synes mig

emellertid inte motiverat att göra åtskillnad mellan vecko- och månadskurser.

Dessa kurser, som lämpligen torde benämnas ämneskurser, bör

enligt min mening omfatta lägst en vecka men ej maximeras till tiden, och

de bör kunna anordnas av skolan eller av skolan i samarbete med riksförbund

för studiecirkelverksamhet (studieförbund) eller underavdelning därav

eller med regionalt bildningsförbund. Utredningen har förordat, att dessa

kortare kurser skulle kunna anordnas samtidigt med annan kurs under

sommarhalvåret, varvid dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid

skall anses fullgjord endast i så stor utsträckning som om en kurs hade

pågått. Jag kan för egen del ansluta mig till detta med det tillägget att

kurserna, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, bör kunna äga rum även

samtidigt med vinterkurs.

Nu gällande bestämmelser medger rektor och ordinarie ämneslärare att

fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet vid folkbildningskurs anordnad

av regionalt bildningsförbund, varvid statsbidrag till lärarlönerna utgar

i vanlig ordning. Enligt kommissionen skulle vid sådana veckokurser, som

anordnades av annan än skolan, undervisningen till lägst en fjärdedel bestridas

av skolans lärare men statsbidrag till lärarlönerna utgå endast i de

fall, då skolan själv stode som kursarrangör. Vid remissbehandlingen har

från flera håll gjorts invändningar mot den föreslagna inskränkningen i

statsbidragsgivningen. Jag delar kommissionens uppfattning såtillvida att

jag anser, att undervisningen vid ämneskurser anordnade i samarbete med

fristående organisation, bör till minst en fjärdedel bestridas av skolans

lärare. Beträffande statsbidrag till avlöning av lärarna anser jag däremot,

att samma regler bör gälla oavsett om kursen arrangeras av skolan ensam

eller i samarbete med annan. Ämneskursens syfte bör sammanfalla med folkhögskolans

allmänna målsättning, och undervisningen bör hänföra sig till

ett avgränsat ämnesområde.

Tredje årskurs kan för närvarande anordnas endast efter särskilt medO

— liihaiKj till riksdagens protokoll 1057. (i samt. Nr 110

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

givande av Kungl. Maj:t. Innevarande arbetsår anordnas sådan kurs vid

nitton folkhögskolor, varav »förberedande samhällsvetenskaplig kurs» vid

tre. Skolkommissionen föreslår att skolorna skall äga författningsmässig

rätt att vid vinterkurs anordna tredje årskurs och vidare att anordna specialkurs

kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap och kvinnlig slöjd.

Erfarenheterna från de skolor, som hittills har anordnat tredje årskurs, är

till allra största del positiva. Eleverna kan här få en ytterligare fördjupning

av sin allmänna bildning och bättre förbereda sig för insatser i samhälle

och yrkesliv. Några bärande skäl för att tredje årskurs skulle få förläggas

enbart till vinterkurs har enligt min mening icke anförts. Jag förordar, att

skolorna i författning erhåller rätt att anordna tredje årskurs vid såväl

vinter- som sommarkurs. Denna rätt bör emellertid, av de skäl som skolöverstyrelsen

anfört, tills vidare göras beroende av medgivande från skolöverstyrelsen

i varje särskilt fall.

Redan den nuvarande folkhögskolestadgan tillåter en viss specialisering

av högre årskurs, eftersom stadgan beträffande undervisningen i andra årskurs

endast föreskriver ett lämpligt urval av de i första årskurs obligatoriska

läroämnena, jämte de ämnen i övrigt, som med hänsyn till skolans

syfte anses böra upptagas. Skolkommissionens förslag beträffande specialkurs

och speciallinje är således delvis redan tillgodosett och rätten att anordna

dylik kurs eller linje behöver endast utvidgas att gälla även för tredje

årskurs. Vad beträffar första årskurs synes, om speciella skäl föreligger,

kunna medgivas att särskild vikt lägges vid undervisningen i visst ämne

eller viss ämnesgrupp.

Jag vill framhålla angelägenheten av att eleverna vid specialkurs i erforderlig

utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan

centrala ämnen. Jag vill vidare, i likhet med såväl skolkommissionen som

de flesta remissinstanser, särskilt understryka att varken tredje årskurs

eller specialkurs får syfta till att förbereda eleverna för inträde vid viss

undervisningsanstalt eller till att ge eleverna formell realexamenskompetens

i alla eller vissa ämnen.

Elevfrågor

Vitsord

Skolkommissionen föreslår att av folkhögskolan utfärdade vitsord i allmänhet

endast skall avse elevernas flit och uppförande.

Enligt kommissionens mening måste starka betänkligheter resas mot ett

allmänt införande av betygsgivning inom folkhögskolan. Om man vill anse

denna skolas främsta uppgift vid sidan av den i folkhögskolestadgan angivna

vara att förbereda eleverna till ett aktivt deltagande i det allmänna

bildningsarbetet, måste man hävda, att studieintressets fixering vid uppnåendet

av vissa betygsenheter är en icke önskvärd företeelse. Men, fortsätter

kommissionen, problemet har också en annan sida. För att betyg

skall kunna tjäna sin uppgift att lämna säker upplysning om kunskapsinnehavet

hos den person, för vilken det utfärdats, fordras dels att omfattningen

av det kunskapsstoff, som betyget gäller, på något sätt anges,

dels att en allmänt godtagen betygsskala tillämpas. I båda dessa avseenden

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

19

stöter betygsgivningen vid folkhögskolan på betydande svårigheter. Kursernas

växlande längd och det likaledes växlande timantalet inom varje

undervisningsämne markerar ytterligare svårigheten att göra betygen likvärdiga.

I fråga om betygsskalan inställer sig inom folkhögskolan den speciella

svårigheten, att man där inte har möjlighet att ålägga de olika skolorna

att strikt tillämpa enhetliga betygsnormer, vilket måste leda till att

betygens värde som mätare av elevernas faktiska kunskapsinnehav blir

tvivelaktigt.

Det anförda motiverar enligt kommissionens mening det omdömet, att

betygsgivning icke är försvarlig inom en skolform, som arbetar utan fasta

kursplaner och som saknar fixerade normer för kunskapsvärdering. Därtill

kommer att förekomsten av betygsgivning försvagar folkhögskolans pedagogiska

egenart och kan leda till en glidning bort från de friare arbetsformer

och de bildningsmål, som sedan gammalt varit karakteristiska för folkhögskolan.

Då det icke heller kan göras gällande, att betygsgivningen är nödvändig

för att trygga rekryteringen av elever till folkhögskolan finner kommissionen

det befogat att" föreslå, att i folkhögskolestadgan intages en uttrycklig

bestämmelse, att endast intyg om genomgången kurs må utfärdas.

Kommissionen står emellertid icke enhällig bakom detta förslag. Kommissionens

ordförande herr Diiring samt ledamöterna av kommissionen

herrar Nilsson och von Friesen önskade följande utformning av bestämmelserna:
I

första årskurs ges icke betyg, endast intyg, utvisande att eleven genomgått

kursen och därvid på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen.

Även i andra och tredje årskurs ges intyg; dock må för elev, som

begär vitsord över sina kunskaper, sådant kunna utfärdas, såvida efter

lärarrådets hörande bestämmelser, som medger detta, intagits i skolans

reglemente. I ansluten månadskurs ges intyg, respektive vitsord, enligt de

grunder, som gäller för den längre kurs, vartill månadskursen är ansluten.

I fristående månadskurs samt i veckokurs ges endast intyg.

Skolöverstyrelsen framhåller, att en utgångspunkt för överstyrelsen har

varit, att graderade kunskapsbetyg icke bör förekomma i en skolform, vars

undervisning icke följer enhetliga, fixerade kursplaner. Om graderade kunskapsbetyg

ej längre får utfärdas utan skolorna får avgiva omdöme om

eleverna på annat sätt, begränsas icke deras möjligheter att lämna eleverna

den hjälp, de behöver. Värdefullare än graderade kunskapsbetyg är enligt

överstyrelsens uppfattning den hjälp, som kan lämnas eleverna vid deras

val av levnadsbana genom grundlig och individuell yrkesvägledning.

Överstyrelsen har därför efter noggrant övervägande av skolkommissioncns

synpunkter och med beaktande av vad remissinstanserna och styrelserna

för skolorna anfört, funnit sig böra i princip tillstyrka kommissionens

förslag, men anser, att 21 § folkhögskolestadgan bör erhålla följande lydelse:

Elev äger av skolans rektor erhålla intyg om genomgången kurs. Styrelsen

iiger besluta, att i de intyg, vilka sålunda utfärdas, omdöme skall

lämnas om elevens sätt att tillgodogöra sig undervisningen. Sådant specialintyg

må avse antingen undervisningen i dess helhet eller inom viss ämnesgrupp

och skall jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Endast följande omdömen må användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande,

3) mycket tillfredsställande, 4) utmärkt tillfredsställande.

I vidare mån än nu är stadgat må ej meddelas vitsord, avseende elevs

kunskaper eller färdigheter.

Då ett omedelbart slopande av betygen knappast kan företagas utan

risk av olägenheter för framför allt den stora grupp folkhögskolelever, som

ämnar söka inträde vid sjuksköterskeskolorna, och då det här finns en

överenskommelse, som i viss mån garanterar genomgång av i stort sett

samma kursinnehåll, anser överstyrelsen, att nu gällande bestämmelser bör

få tillämpas under en tid av fem år efter den nya stadgans ikraftträdande.

Beträffande vitsord om flit och uppförande föreslår överstyrelsen, att

folkhögskolorna i likhet med vad som skett inom övriga skolformer utbyter

vitsordet i flit mot vitsord i ordning, och är beredd att efter hörande av

skolstyrelserna senare avge förslag om vitsord i uppförande.

Inträdesfordringar

Skolkommissionen föreslår att inträdesåldern för kvinnliga elever höjes

till 17 år. Vidare föreslås att på sådan inträdessökande till högre årskurs,

som icke genomgått närmast lägre årskurs, skall ställas krav icke endast på

förkunskaper utan jämväl på mognad.

De olika skolorna uppvisar sinsemellan betydande skillnader i fråga om

elevmaterialets ålderssammansättning. En av kommissionen företagen undersökning

ådagalade, att 38 skolor icke mottog underåriga manliga elever

i forsta årskurs, varjämte 9 skolor tillämpade 18-årsgränsen även för kvinnliga

elever. I vissa fall torde det ha berott på en tillfällighet, att yngre

elever icke tagits emot, i andra fall har det däremot fastslagits i skolans

reglemente, att elever yngre än sådana, som under kursen fyller 18 år, icke

skall tagas emot, eller också har en praxis av denna innebörd kommit att

utbildas vid skolan.

_Att ett antal skolor genomgående tillämpar 18-årsgränsen, noterar kommissionen

med tillfredsställelse. Framför allt är det av vikt, om folkhögskolan

skall kunna behålla sin karaktär av skola för den ungdom, som i

förvärslivet skaffat sig erfarenheter, att ett icke alltför ringa tidsintervall

upprätthålles mellan avgången från den obligatoriska skolan och inträdet

vid folkhögskolan. I och med införandet av nioårig skolplikt kommer det

att helt försvinna för de yngsta kvinnliga eleverna. Det är därför uppenbart,

att minimiåldern för inträde vid folkhögskola framdeles måste sättas till

lägst 18 år för såväl kvinnliga som manliga elever.

Huruvida verkningarna av en omedelbar höjning av åldersgränsen skulle

bliva odelat gynnsamma, kan däremot icke utan vidare anses klart, fortsätter

kommissionen. Särskilt har man menat, att elevrekryteringen till de

hittills enbart kvinnliga sommarkurserna kunde äventyras, om åldersgränsen

sattes till 18 år även för flickorna.

Under dessa omständigheter kan kommissionen icke förorda en kraftigare

omedelbar höjning av åldersgränsen för kvinnliga elever än från 16 till 17

år. Detta sker därtill under förutsättningen, att de möjligheter till en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

21

friare gestaltning av sommarhalvårets kursverksamhet, som kommissionen

i annat sammanhang föreslagit, skall föreligga, då höjningen vidtages, samt

att skolöverstyrelsen medges rätt att godkänna antagandet av yngre elever,

där detta på särskilda grunder ter sig försvarligt. Slutligen betonar kommissionen,

att den tänker sig 17-årsgränsen för de kvinnliga eleverna endast

som ett provisorium, avsett att avlösas av en generell 18-årsgräns, när den

nioåriga skolplikten har blivit mera allmänt genomförd.

Till skolornas andra årskurs — och till tredje, där sådan finnes — anmäler

sig många sökande, om vilka det är ytterst vanskligt att avgöra, huruvida

de hyser verkligt intresse för folkhögskolans bildningssträvanden eller

endast räknar med folkhögskolan som en ersättning för exempelvis realskolans

högre stadium. Erfarenhetsmässigt kan om eleverna ur denna kategori

sägas, att vissa av dem väl smälter in i folkhögskolans miljö och med

hjälp av skolans arbetsmetoder når goda studieresultat, medan andra visar

sig oförmögna till självständigt arbete och oförstående för sådana studier,

som icke syfta till betyg och examina. Skall någon form av garanti kunna

skapas mot att de senare i större utsträckning får tillträde till skolornas

högre årskurser, måste denna i första hand ligga däri, att skolorna vid elevantagningen

inte bara fäster avseende vid de sökandes kunskapsinnehav

utan också vid deras mognadsgrad. Medan den nu gällande stadgan (18 §)

av den, som söker inträde i andra årskurs, endast kräver, att han skall ha

genomgått första årskurs eller erhållit motsvarande utbildning på annat

sätt, synes kvalifikationsgrunden framdeles böra anges så, att högre årskurs

är öppen för sökande som genomgått närmast lägre årskurs eller eljest

styrker sig äga sådana förutsättningar i fråga om kunskaper och mognad,

att han kan tillgodogöra sig undervisningen inom den högre årskursen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om höjd inträdesålder för kvinnliga

elever och förordar dessutom med instämmande i den av kommissionen

förda argumenteringen, att vid beslut om höjning av inträdesåldern föreskrives,

att från och med femte året efter bestämmelsens ikraftträdande

såväl manlig som kvinnlig elev endast må vinna tillträde till folkhögskolekurs,

om han eller hon före kursens avslutande uppnår 18 års ålder.

Överstyrelsen tillstyrker också kommissionens förslag om kravet på

mognad och finner det därutöver rimligt att ej heller genomgång av lägre

kurs automatiskt skall anses innefatta bevis om att elev besitter tillräcklig

mognad för att kunna antagas i närmast högre årskurs.

Skydd för elevs arbetsanställning

Skolkommissionen föreslår att frågan om lagfäst skydd för elevs arbetsanställning

göres till föremål för särskild utredning.

Skolöverstyrelsen har många positiva erfarenheter av arbetsgivares intresse

att understödja de anställdas fortsatta studier vid folkhögskolor och

iir därför tveksam om behovet av lagstiftning på området. Överstyrelsen

finner sig icke böra nu förorda särskilda åtgärder men kommer att uppmärksamma

huruvida i fortsättningen behov kan uppkomma av att frågan

aktualiseras.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Departementschefen

Beträffande elevfrågor har departementschefen anfört följande.

Nu gällande folkhögskolestadga tillförsäkrar elev rätt att, om han så

önskar, erhålla intyg om genomgången kurs, vari vitsord skall lämnas över

elevens flit och uppförande. Graderade betyg har emellertid börjat utfärdas

vid alltfler folkhögskolor under de senaste årtiondena. Detta synes i första

nand bero på trycket från vissa utbildningsanstalters sida, vid vilka en del

elever senare söker inträde. I denna fråga delar jag helt kommissionens

mening, att graderade betyg icke bör få förekomma. En undervisning med

folkhögskolans allmänna syftning och avsedd för vuxna människor kan

icke vara betjänt av sådana kortsiktiga stimulansmedel i arbetet, som betygen

bär kan sägas utgöra. Tvärtom måste det föreligga risk för att betygsgivningen

snedvrider målsättningen för elevernas studier och försvårar

ett spontant samarbete mellan elever och lärare liksom eleverna sinsemellan.

Av folkhögskolor avgivna betyg måste vidare ha ett ganska begränsat

värde då° enhetliga betygsnormer saknas och kursplanerna varierar mycket

starkt både till timantal och innehåll vid de olika skolorna. Ingen av de

remissinstanser, som uttalat sig för en bibehållen rätt för skolorna till betygsgivning,

har heller velat föreslå en normalisering av skolornas undervisning

och betygsskalor.

o I intyg om genomgången kurs bör enligt min mening dock, om eleven

så önskar, kunna lämnas särskilt omdöme om elevens sätt att tillgodogöra

sig undervisningen. Sådant specialintyg bör avse undervisningen i dess helhet

och jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning, i vart

fall om antalet undervisningstimmar i de olika ämnena. Endast följande

omdömen synes böra få användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande.

I vidare mån än vad jag nu förordat, bör det ej vara medgivet

att utfärda vitsord över elevs kunskaper och färdigheter.

Vitsord i ordning och uppförande utfärdas numera icke i avgångsbetyg

från enhet sskolan eller i betyg över avlagd real- eller studentexamen. I

anslutning härtill synes det ej heller motiverat, att vitsord i flit och uppförande

bibehålies vid folkhögskolan.

Den nära kontakt, som tack vare internatmiljön kan skapas mellan lärare

och elev vid en folkhögskola, ger möjligheter till en personbedömning,

som rätt utvecklad kan vara av stort värde för eleven i dennes yrkesval

och samtidigt vara till hjälp för de utbildningsanstalter, till vilka folkhögskolelever

brukar söka. Vissa överläggningar har redan förekommit mellan

skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen för att söka finna lämpliga

normer och anvisningar för en dylik personbedömning. Det synes mig angeläget,

att dessa överläggningar fullföljes. Vidare har jag för avsikt att uppdraga

åt skolöverstyrelsen att söka nå överenskommelse med de olika institutioner,

vid vilka folkhögskolelever brukar mottagas för anställning eller

vidare utbildning, så att ett avskaffande av de nu på vissa håll förekommande

betygen icke medför någon försämring för folkhögskolans elever i

konkurrensen om anställnings- och utbildningsmöjligheter. Någon övergångstid,

varunder den för närvarande tillämpade graderade betygsgivningen

skulle få bibehållas, är jag icke beredd att förorda.

Om inträdesålder vid folkhögskola är för närvarande stadgat att manlig

elev skall ha fyllt 18 år och kvinnlig elev 16 år före kursens slut. Andelen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

kvinnliga elever under 18 år uppgick vinterkursen 1946/47 till 12,1 procent

men hade vinterkursen 1954/55 sjunkit till 6,6 procent. Denna utveckling

måste hälsas med tillfredsställelse, med hänsyn till att folkhögskolan är

avsedd att vara en skola för vuxen ungdom med erfarenheter från arbetslivet.

Jag anser att tiden nu är mogen att överväga en höjning av den

kvinnliga inträdesåldern i nivå med nuvarande manliga, d. v. s. till 18 år.

Jag ansluter mig i detta avseende till skolöverstyrelsens förslag och förordar

alltså en höjning till 18 år, dock att under en övergångstid av fem år en

17-årsgräns bör få tillämpas för de kvinnliga eleverna. De blivande bestämmelserna

i ämnet bör dock självfallet icke gälla beträffande Vardingeskolan

(jfr 1957 års åttonde huvudtitel s. 594) och de synes därjämte böra inrymma

en rätt för skolöverstyrelsen att, om särskilda skäl föreligger, medgiva

dispens från intagningsbestämmelserna.

För att skapa enhetliga inträdeskrav vid de olika skolorna oavsett när

deras kurser slutar bör den ålder vara avgörande, som elev uppnår under

det kalenderår inträde sökes. En sådan regel innebär dessutom att inträdeskraven

till sommarkurs blir något mildare än till vinterkurs, vilket synes

lämpligt. . .....

Jag vill i likhet med kommissionen framhålla vikten av att elev i högre

årskurs äger sådan mognad, att han rätt kan tillgodogöra sig undervisningen.

Krav icke endast på förkunskaper utan jämväl på mognad bör

därför ställas på samtliga, som söker inträde vid högre årskurs.

Den av skolkommissionen föreslagna utredningen om lagfäst skydd för

elevs arbetsanställning har jag icke funnit skäl att förorda.

Lärarfrågor

Kompetenskrav och utbildning

Skolkommissionen föreslår att som normalkompetens i fråga om lärares

studiemeritering fastställes akademisk eller likvärdig examen, att vid lärarhögskolorna

i huvudsak samma pedagogiska utbildning meddelas alla läraraspiranter,

vilkas studiemeritering utgöres av filosofisk ämbetsexamen, varvid

den praktiska utbildningen i viss mån valfritt kan fullgöras vid läroverk

eller folkhögskola, att för läraraspirant med annan studiemeritering än filosofisk

ämbetsexamen en modifierad utbildningsgång, speciellt inriktad på

folkhögskolan, möjliggöres, samt att till dess vad som om utbildningen nu

föreslagits blivit genomfört, nuvarande anordningar för folkhögskollärarnas

pedagogiska förkovran stärkes.

Skolöverstyrelsen delar uppfattningen, att utbildningen av folkhögskollärare

bör förläggas till lärarhögskolan enligt de riktlinjer, som kommissionen

föreslagit. Fram till den tidpunkt, då klarhet vunnits om lärarhögskolans

möjligheter att tillgodose folkhögskollärarnas utbildning och fortbildning

bör de nuvarande anordningarna för folkhögskollärares pedagogiska

förkovran stärkas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Tjänstgöring i annat folkbildningsarbete

Skolkorn missionen föreslår att vid skolor, där full sysselsättning eljest inte

kan beredas samtliga lärare, styrelsen må kunna hänvisa lärare att fullgöra

någon del av sin tjänstgöringsskyldighet genom undervisning i studiecirkel,

som anordnas av annan än skolan, samt att mellan folkhögskola och regionalt

bildningsförbund överenskommelse skall kunna träffas, att heltidsanställd

lärare skall fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under vinterkurs

1 form av konsulentverksamhet inom förbundet.

De studiecirklar, till vilka folkhögskolorna skall kunna ställa lärarkrafter

till förfogande, bör endast vara sådana, som i fråga om ämnesval m. m. uppfyller

stipulationerna för statsbidrag (kungörelsen 1947: 508) och som därtill

kan bedömas äga sådan stabilitet, att de kan genomföra minst en tvåtimmars

studiesammankomst varje vecka under hela den tid, då folkhögskolans

vinterkurs pågår. Eventuella resekostnader för läraren bestrides av

studiecirkeln. För att få tillgodoräknas skolans lärare som folkhögskoleersättning

skall ledarskap i studiecirkel få fullgöras endast i så stor utsträckning,

att antalet veckotimmar härför vid en och samma skola högst

uppgår till skillnaden mellan heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare

d. v. s. till tolv eller fjorton veckotimmar. Heltidsanställd lärare skall vara

skyldig åtaga sig ledarskap för studiecirkel.

Kommissionen finner sig böra i huvudsak godtaga gällande bestämmelser

om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, men anser sig dock oförhindrad att

föreslå, att flera alternativa möjligheter öppnas för uttagande av den lärarna

åvilande undervisningsskyldigheten. Sådana alternativ medger den nu gällande

folkhögskolestadgan för tjänstgöring under sommarkurs, som (23 §

2 mom.) »må helt eller delvis i stället fullgöras vid statsunderstödd fortsättningskurs

eller folkbildningskurs vid skolan». De statsunderstödda folkbildningskurser,

vilka icke har folkhögskolorna utan de regionala folkbildningsförbunden

som anordnare, har här jämställts med folkhögskolans egna

kurser. Bestämmelsen har sitt största intresse som uttryck för en strävan

att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till det allmänna folkbildningsarbetets

förfogande. Denna strävan är enligt kommissionens mening värd

all uppmuntran. Dock synes det, som om den lättare skulle leda till positivt

resultat, om den inriktades på de grenar av det allmänna folkbildningsarbetet,

där mera kontinuerliga lärarinsatser kan göras.

Den anordning, som härmed förordas, har i viss mån en förebild på lantbruksundervisningens

område, i det att några undervisningsanstalter fått

tillstånd att anställa lärarkrafter, som endast delvis utnyttjas inom skolan

och som i övrigt tjänstgör vid de »kurser med kombinerad muntlig och

skriftlig undervisning på lantbrukets område», som — oftast av hushållningssällskapen

— anordnas med stöd av särskild kungörelse (1949:451).

I fråga om dessa kurser, som till sin karaktär är besläktade med de s.k.

lärarcirklarna, utgår dock den statliga ersättningen för lärararvodet till

kursordnarna, icke till skolan. Det skulle utan tvivel innebära ett framsteg,

om för folkhögskolans del statsbidraget i stället i vanlig ordning utginge till

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

25

skolan och lärarens medverkan sålunda betraktades som ingående i hans

tjänstgöring vid skolan.

För konsulentverksamhet står för närvarande till folkbildningsförbundets

förfogande ett årligt anslag, som skall fördelas inom de regionala folkbildningsförbunden.

Anslaget är emellertid så begränsat, att det icke förslår till

heltidsanställda bildningskonsulenter inom mer än ungefär en tredjedel av

förbunden. Bakom denna begränsning ligger — förutom besparingssyfte —

den uppfattningen, att vissa av förbunden inte skulle kunna rationellt utnyttja

en heltidsanställd konsulent utan hellre borde åstadkomma en halvtidsanställning.

Denna anordning har också i något fall kommit till stånd,

varvid konsulenten samtidigt beretts viss begränsad lärartjänstgöring vid

folkhögskola. Tvivelsutan kan denna förening mellan en folkhögskollärarbefattning

och en konsulent befattning åtminstone temporärt erbjuda fördelar

för alla parter, men för befattningshavaren är det dock en nackdel,

att han icke kan för tjänstårsberäkning in. m. tillgodogöra sig hela den tid

befattningsinnehavet omfattar och att ordinarie anställning icke kan vinnas.

Det är för att eliminera denna nackdel, som kommissionen föreslår, att

innehavaren av en dylik kombinerad tjänst skall kunna heltidsanställas som

folkhögskollärare — ordinarie eller icke — men med skyldighet att under

vinterkurs fullgöra halva sin tjänstgöring som konsulent inom ett folkbildningsförbund.

Skolöverstyrelsen, som är väl medveten om de konsekvenser ett genomförande

av dessa förslag innebär och väl förstår de maningar till försiktighet,

som framförts i vissa remissyttranden, vill dock tillstyrka förslagen.

Överstyrelsen anser, att dessa kommissionens förslag är synnerligen väl

ägnade att främja det betydelsefulla samarbetet mellan folkhögskola och

övrigt bildningsarbete, och finner, att den angivna förutsättningen för

undervisning i studiecirkel — att full sysselsättning eljest icke kan beredas

samtliga lärare — icke synes erforderlig samt att med konsulentverksamhet

bör jämställas tjänstgöring som kursledare.

Departementschefen

Beträffande lärarfrågor har departementschefen anfört följande.

Som villkor för behörighet till rektors- eller ordinarie ämneslärartjänst

vid folkhögskola gäller för närvarande bland annat »att genom studier vid

universitet eller högskola eller på annat sätt hava förvärvat de insikter,

som prövas nödiga för tjänstens rätta skötande». Någon bestämd akademisk

examen fordras alltså icke, men det stora flertalet lärare har avlagt examen

inom den filosofiska fakulteten. Skolkommissionen har framhållit, att de

hittillsvarande bestämmelserna om folkhögskollärarnas studiemeritering har

lett till en för folkhögskolan tillfredsställande lärarrekrytering. Jag delar

denna uppfattning och jag kan mot bakgrunden härav icke linna tillräckliga

skäl föreligga för att den av kommissionen föreslagna skärpningen av

bestämmelserna om behörighetsvillkoren genomföres.

Vad angår lärarutbildningen har jag full förståelse för kommissionens

önskemål att folkhögskollärarnas pedagogiska skolning såväl kvalitativt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

som kvantitativt göres fullt likvärdig med den som kan komma lärare inom

Övriga skolformer till del. Kommissionen har till särskild behandling upptagit

frågan om utbildning av folkhögskollärare vid lärarhögskolan. Vad

kommissionen därvid anfört föranleder i och för sig ingen erinran från min

sida. Det bör emellertid beaktas att den första lärarhögskolan inte har erhållit

de dimensioner som kommissionen tänkt sig. Tills vidare finns det

endast möjlighet för aspiranter med filosofisk ämbetsexamen att genomgå

lärarhögskolan. För blivande folkhögskollärare bör den praktiska delen av

utbildningen utanför lärarhögskolan helt eller delvis kunna fullgöras vid

folkhögskola, om vederbörande så önskar och om detta organisatoriskt låter

sig genomföras i varje särskilt fall.

Att bereda plats inom lärarhögskoleorganisationen för blivande folkhögskollärare

med annan studieinriktning än filosofisk ämbetsexamen och att

i lärarhögskoleutbildningen ge utrymme för specialkurs i folkhögskolans

metodik och andra med vuxenundervisningen särskilt sammanhängande

problem torde tyvärr icke låta sig göra, förrän utbildningsorganisationen

byggts ut och den s. k. provårskön för sådana lärare, som för erhållande av

ordinarie tjänst i läroämnen vid läroverken in. fl. skolor måste genomgå

praktisk lärarutbildning, avarbetats.

Tills vidare torde man därför i första hand få inrikta sig på en förstärkning

av de nuvarande anordningarna för folkhögskollärarnas pedagogiska

förkovran. I årets statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p.

261) har i detta syfte föreslagits en utökning av den hittillsvarande pedagogiska

fortbildningsverksamheten för folkhögskollärare, innebärande att

utöver den nu årligen återkommande kortare utbildningskursen skall anordnas

en pedagogisk kurs om fem veckor. Dessa kurser är i första hand

avsedda för folkhögskollärarnas fortbildning men bör stå öppna även för

läraraspiranter, som önskar utbildas i folkhögskolans metodik.

En av huvudtankarna i skolkommissionens förslag har varit att söka

skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna och övrigt

folkbildningsarbete. I detta syfte har kommissionen bland annat lagt fram

förslag om anordningar för att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till

det allmänna folkbildningsarbetets förfogande. Dessa förslag går ut på att

folkhögskollärare skall kunna fullgöra en del av sin tjänstgöring som studiecirkelledare

utanför skolan eller som konsulent inom bildningsförbund.

I likhet med kommissionen anser jag det synnerligen värdefullt att nära

kontakter knytes mellan folkhögskolorna och övrigt bildningsarbete i de

olika länen. Jag förordar att lärare vid folkhögskola, efter frivillig överenskommelse

mellan läraren och övriga berörda, bör få fullgöra viss del av

honom åvilande tjänstgöringsskyldighet som ledare för sådan studiecirkel,

vilken fyller de av kommissionen föreslagna kraven. Dylik tjänstgöring

synes böra få äga rum, även om full sysselsättning kan beredas samtliga

lärare vid skolan, dock endast i så stor utsträckning, att antalet veckotimmar

därför vid en och samma skola högst uppgår till skillnaden mellan

heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare, d. v. s. till tolv eller fjorton

veckotimmar. Kommissionens förslag, att tid för resor i samband med här

avsett studiecirkelledarskap skulle inräknas i tjänstgöringstiden, anser jag

mig däremot icke kunna biträda.

För bidrag till folkbildningsförbundens konsulent verksamhet är för närvarande

under åttonde huvudtiteln uppfört ett anslag, varur bestrides högst

hälften av kostnaderna för avlönande av minst tio konsulenter. I årets

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p. 314) har föreslagits,

att statsbidraget för heltidsanställd konsulent skall utgöra 6 900 kronor.

Kombinationen av folkhögskollärartjiinst och konsulenttjänst har tidigare

förekommit i några fall. Erfarenheterna av en dylik anordning har varit

goda. Bildningsförbundet har fått en för tjänsten lämpad kraft och skolan

har knutit närmare kontakter med länets bildningsarbete. För lärarenkonsulenten

har anordningen emellertid inneburit vissa nackdelar. Han

har t. ex. icke kunnat inneha ordinarie lärarbefattning eller kunnat tillgodoräkna

sig tjänstår i full omfattning. Den av kommissionen föreslagna

möjligheten för folkhögskollärare att fullgöra en del av sin tjänstgöringsskyldighet

som konsulent i regionalt bildningsförbund, är enligt min mening

utan tvekan värd att prövas. Det bör emellertid, såsom framhållits i vissa

remissyttranden, icke bortses från att ett engagemang av lärare i verksamhet

utanför skolan av det slag, som här är i fråga, med hänsyn till skolans

intressen måste ske med en viss varsamhet. Jag är icke beredd att i förevarande

sammanhang ta slutlig ställning till denna fråga utan anser att

den bör ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning i samband med

avvägningen av nyssnämnda statsbidragsanslag till folkbildningsförbundens

konsulentverksamhet.

Statsbidrag till folkhögskolorna

Byggnadsbidrag

Skolkommissionen föreslår att statligt byggnadsbidrag, omfattande tre

fjärdedelar av kostnaderna för om- eller tillbyggnad vid folkhögskolor, skall

kunna utgå samt att Kungl. Maj:t tar under övervägande huruvida särskilda

medel kan av riksdagen äskas att såsom bidrag av engångsnatur tilldelas

de skolor, som för sanerandet av sin byggnadsekonomiska ställning

är i behov därav.

Rätt till statligt bidrag till ny- och ombyggnadsarbeten föreligger redan

för lantmannaskolor. Kommissionen föreslår att de för detta bidrag gällande

bestämmelserna i stort sett oförändrade skall tillämpas jämväl på

folkhögskolorna, och bidraget sålunda avse kostnader för olika slag av lokaler

för skolans ändamål (även internatändamål med biutrymmen, för ledningar

och fast inredning, för iordningställande av byggnadstomt, för anordnande

av brunn eller vattenledning samt för ritningar, arbetsledning

och arbetskontroll). Till storleken anser kommissionen, att bidraget bör utgöra

tre fjärdedelar av dessa kostnader. Anslaget bör enligt förslaget utgå,

så snart Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande finner, att skolornas

behov av de planerade byggnaderna eller anläggningarna är styrkt.

Kommissionen presenterar i sin utrednig ett siffermaterial, som otvetydigt

ger vid handen, att en stor del av de svenska folkhögskolorna arbetar

med ett byggnadsbestånd, som ingalunda är tillfredsställande utan tvärtom

behäftat med allvarliga brister.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Huvudmännen för de berörda skolorna är givetvis medvetna om att en

genomgripande upprustning av byggnaderna är nödvändig, men möjligligheterna

att anskaffa de medel, som en skolas styrelse anser sig behöva

för byggnadsändamål, är mycket begränsade och därtill väsentligt olika för

skolor med landsting som huvudman och skolor med annan huvudman än

landsting. Trots de betydande belopp för byggnadsändamål, som landstingen

ställt till förfogande åt de förra, och de bidrag, som de senare erhållit

av allmänna medel — främst lotterimedel — har på grund av medelsbrist

angelägna byggnadsföretag antingen helt måst ställas på framtiden eller

endast kunnat förverkligas i beskuret skick. Mest betänkligt och principiellt

otillfredsställande anser kommissionen det dock vara, att åtskilliga skolor,

som av statsmakterna tillerkänns bidrag till vissa av de med verksamheten

förbundna kostnaderna, nödgas påtaga sig en högst betungande skuldbörda

för att kunna anskaffa de för verksamheten erforderliga byggnaderna. Det

synes skäligt att skolorna av det allmänna kunde få ett så stort bidrag till

sina byggnadskostnader, att upptagandet av lån kunde i hög grad begränsas.

Många skolor har för att kunna bygga måst taga på sig en avsevärd

skuldsättning. Varken lokala sammanslutningar eller riksomfattande organisationer

har i längden förmått bära den på huvudmannen vilande dubbla

bördan av investeringar och löpande utgifter, och de har därför sedan den

enskilda offervilligheten utnyttjats så långt detta varit möjligt, tvingats

att anlita lånevägen för att kunna uppbringa återstoden av det för byggnadsföretagen

erforderliga kapitalet.

Skolöverstyrelsen, som funnit, att kommissionen på ett övertygande sätt

visat folkhögskolornas behov av statligt byggnadsbidrag, vill bestämt tillstyrka

det av kommissionen avgivna förslaget. Det synes dock överstyrelsen

vara lämpligt, att i kungörelsen om statsbidrag till nybyggnader m. m. vid

folkhögskolor föreskrives, att statsbidrag må kunna utgå med högst tre

fjärdedelar av de kostnader, vilka Kung]. Maj:t finner sig kunna godkänna.

Genom möjligheten att låta statsbidrag utgå till mindre del än tre fjärdedelar

av kostnaderna torde nämligen skälig hänsyn kunna tagas till den

bidragssökandes ekonomiska förhållanden och andra speciella omständigheter.

Vidare anser överstyrelsen skäl tala för att den bidragssökande underställer

överstyrelsen icke blott frågan rörande förläggningsplats utan även

lokalprogram.

Med anledning av kommissionens förslag om statligt bidrag för sanerande

av skolornas byggnadsekonomi erinrar skolöverstyrelsen om den

ordning, som tillämpas i fråga om statsunderstödet till folkbiblioteksväsendet,

nämligen, att två procent av understödet innehålles vid bidragets utanordnande

(SFS 1952: 23). De sålunda innehållna medlen avsättes årligen till

en fond, benämnd fonden för centrala åtgärder till främjande av folkbiblioteksväsendet.

Fonden förvaltas av skolöverstyrelsen, som äger disponera

fondens medel för centrala åtgärder.

Överstyrelsen finner, att en fond av liknande slag skulle kunna bli till

stort gagn även för folkhögskolorna och vill därför föreslå, att ett belopp

motsvarande 1 1/4 procent av statsunderstödet ur anslagen till folkhög
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

29

skolorna (bidrag till avlöningar m. m., till driftkostnader samt till byggnadsarbeten

in. in.) innehålles vid bidragets utanordnande samt att successivt

de innehållna medlen tillföres en fond, som synes böra kallas Fonden för

centrala åtgärder till främjande av folkhögskolorna. Enligt överstyrelsens

mening bör medel ur fonden på längre sikt användas till för folkhögskolorna

gemensamma ändamål, såsom regional konsulentverksamhet, utbildningskurser

och pedagogisk försöksverksamhet m. m. Med hänsyn till vad kommissionen

anfört angående det starka behovet av en sanering av vissa icke

landstingsägda skolors byggnadsekonomiska ställning, finner överstyrelsen

emellertid skäligt, att under en övergångstid medel ur fonden må användas

jämväl för detta ändamål.

Driftbidrag

Skolkommissionen föreslår att folkhögskolorna tillerkännes allmänt driftbidrag

enligt de grunder, som nu gäller för lantmannaskolorna m. fl. undervisningsanstalter,

att skolornas rätt att av eleverna upptaga undervisningsavgifter

avskaffas i samband därmed samt att särskilt bidrag för skrivhjälp

åt rektor utgår till de skolor, där utgifter för detta ändamål icke skulle påverka

storleken av det allmänna driftbidraget.

Den driftsekonomiska situationen tenderar vid en stor del av skolorna

att bli ohållbar, om de inte erhåller ett starkare stöd från det allmännas

sida. Kommissionen anför emellertid, att det icke rimligtvis kan komma i

fråga att ålägga landstingen att lämna dylikt stöd. I stället måste de nuvarande

statsbidragsbestämmelserna revideras eller kompletteras så, att tillräckliga

ekonomiska resurser kommer att stå även till de skolors förfogande,

som har att lita till ekonomiskt svaga huvudmän.

I den sedan den 1 oktober 1951 gällande bidragskungörelsen är bidraget

knutet till skolornas lärarlönekostnader och utgör 90 procent av dessa.

Givetvis vore det möjligt att konstruera ett bidragssystem, där anknytningen

skedde till någon annan mätare av verksamhetens omfattning vid

varje särskild skola, men kommissionen föreslår, att nuvarande bidragstyp

bibehålies men att den kompletteras med ett allmänt driftbidrag.

Det allmänna driftbidraget till lantmannaskolor och liknande undervisningsanstalter,

som utgått sedan läsåret 1942/43, består numera av dels

ett grundbidrag av 26 kronor för varje dag undervisningen pågår, dels ett

tilläggsbidrag av i regel en krona och 40 öre om dagen för varje elev, som

deltar i undervisningen. Bidragets totalbelopp är maximerat till tre fjärdedelar

av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader.

Kommissionen är medveten om att verksamheten icke bedrives i alldeles

samma former vid en lantmannaskola som vid en folkhögskola men föreslår

dock, att bidraget utgår till folkhögskolorna med samma belopp och på

samma villkor som dem, vilka nu gäller för lantmannaskolorna m. fl. skolor

för jordbruksundervisning. Som villkor för erhållande av allmänt driftbidrag

bör även för folkhögskolan gälla, att undervisningen skall vara kostnadsfri

för eleverna. Ävenledes föreslår kommissionen en maximering av

bidragsbeloppet till tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända

driftkostnader.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Flertalet skolor ställer redan nu skrivhjälp till rektors förfogande; åtskilliga

underlåter det dock av ekonomiska eller andra skäl. Det vore därför

önskvärt, anser kommissionen, att statsbidragets storlek på något sätt sattes

i särskild relation till skolornas skrivhjälpsutgifter, så att skolorna stimulerades

att bereda rektor rationella arbetsförhållanden. Kommissionen anser

sig därför föranlåten föreslå, att en specialbestämmelse rörande denna

angelägenhet infogas i kommande bidragskungörelse med innebörd att

skola, som når maximalt allmänt driftbidrag utan att i driftkostnaderna inräkna

utgifter för skrivhjälp, blir berättigad att erhålla särskilt skrivhjälpsbidrag.

Detta bidrag borde utgöras av ett årligt grundbelopp per skola

jämte ett visst tilläggsbelopp per elev. Rimliga belopp synes vara högst 500

kronor, respektive högst 5 kronor för varje elev vid vinterkurs och högst 4

kronor för varje elev vid sommarkurs.

Skolöverstyrelsen vill starkt betona, att rektors huvuduppgift är den

pedagogiska men finner likväl icke tillräckligt starka skäl föreligga för att

utöver det allmänna driftbidraget förorda särskilt bidrag för skrivhjälp åt

rektor. Överstyrelsen förutsätter dock, att skolornas styrelser av det allmänna

driftbidraget, som kan komma att utgå och för vilket skrivhjälpsutgifterna

förutsättes komma att bli bidragsgilla, låter erforderlig del

användas för att så långt möjligt befria rektor från rent manuella göromål

i samband med det administrativa arbetet.

Departementschefen

Beträffande statsbidrag till folkhögskolorna har departementschejen anfört

följande.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit bör statsmakternas väsentligaste

uppgift med avseende på folkhögskolorna vara att genom ekonomiskt

stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor. I likhet med skolkommissionen

anser jag också att ett betydligt ökat ekonomiskt stöd från statens sida är

påkallat i nuvarande läge för att folkhögskolorna skall kunna genomföra

sitt arbetsprogram på ett för samhället gagneligt sätt.

Av den förut lämnade redogörelsen för folkhögskolornas byggnadsekonomiska

läge framgår, att en stor del av skolorna har att arbeta med ett

mycket bristfälligt byggnadsbestånd. Många skolor får åtnöja sig med

byggnader, som är otillräckliga, föråldrade eller eljest mindre lämpade för

sitt ändamål. Huvudmännen är naturligtvis medvetna om byggnadsbehoven,

men möjligheterna att anskaffa erforderliga medel är ofta begränsade.

Kommissionen konstaterade vid sin undersökning 1951, att i synnerhet

skolor med annan huvudman än landsting hade ett otillfredsställande byggnadsbestånd.

Någon förändring till de icke-landstingsägda skolornas favör

kan knappast sägas ha ägt rum sedan dess. Den upprustning som skett

har i huvudsak kommit de landstingsägda folkhögskolorna till del. Under

åren 1951—55 har i ny- och ombyggnader investerats sammanlagt drygt

26 miljoner kronor, varav 17,7 miljoner kronor gått till Lg-skolor. I

genomsnitt har per elevplats investerats 4 555 kronor vid Lg-skolorna,

1 185 kronor vid L-skolorna, 3 620 kronor vid LR-skolorna och 2 518 kro
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

31

nor vid R-skolorna. Under samma tid har skuldsättningen för de icke-landstingsägda

skolorna ökat från 5,1 till 9,9 miljoner kronor och utgör i genomsnitt

2(50 000 kronor per skuldsatt skola.

Otillräckligheten och bristerna i många folkhögskolors byggnadsbestånd

måste vara till allvarligt men för deras verksamhet. Det är därför motiverat

att staten även på detta område av skolväsendet kommer huvudmännen

till hjälp vid bestridandet av anläggningskostnaderna. Vad skolkommissionen

föreslagit beträffande byggnadsbidrag till folkhögskolorna

anser jag mig mot bakgrunden härav kunna i huvudsak tillstyrka.

I enlighet med kommissionens förslag bör rätten till statsbidrag gälla

för byggnadsarbeten vid sådan folkhögskola, som redan vid ansökningstillfället

är statsunderstödd. Bidraget bör avse kostnader för ny-, till- eller

ombyggnad av erforderliga lokaler för folkhögskola, däri inbegripet bostäder

åt elever och lärare, samt kostnader för förvärv av dylika lokaler. Vad

gäller beräkningen av bidragsunderlaget för ny- och tillbyggnad av skollokaler

anser jag mig böra förorda en tillämpning i huvudsak av den enhetsprismetod,

som jag i propositionen 1957: 122 (s. 102 ff.) förordat beträffande

byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Bidragsunderlaget

för övriga lokaler bör utgöras av de godkända verkliga kostnaderna. Jag

vill i detta sammanhang dock framhålla, att den utredning angående bidragsunderlaget

för elevhemsbyggnader, som jag i samma proposition (s.

106) förordat, bör omfatta även elevbostäder vid folkhögskolorna. Vad

gäller statsbidragsprocentens storlek anser jag i likhet med skolöverstyrelsen,

att med hänsyn främst till huvudmännens skiftande ekonomiska

förutsättningar procentsatsen lämpligen bör kunna varieras och därför bör

fastställas till högst 75 procent.

Till frågan om statsbidrag till provisoriska skollokaler vid folkhögskolorna

återkommer jag i ett följande avsnitt. Medelsanvisningen för byggnadsbidrag

till folkhögskolorna torde böra upptagas under ett särskilt

reservationsanslag. Jag räknar med att detta anslag för budgetåret 1958/59

bör uppföras med ett belopp av 2 500 000 kronor.

Kommissionen har i förevarande sammanhang ifrågasatt, huruvida icke

särskilda medel borde ställas till förfogande för sanerande av skolornas

byggnadsekonomiska ställning. Skolöverstyrelsen har i sitt förnyade utlåtande

angivit en möjlig lösning av denna fråga. Överstyrelsen har sålunda

föreslagit, att ett belopp motsvarande 1 lU procent av statsbidragen till

folkhögskolorna skulle innehållas vid bidragets utanordnande samt att de

innehållna medlen skulle tillföras en fond för centrala åtgärder till främjande

av folkhögskolorna. På längre sikt skulle medel ur fonden användas

för folkhögskolornas gemensamma ändamål, såsom regional kursverksamhet,

utbildningskurser och pedagogisk försöksverksamhet m. m. Under en

övergångstid skulle medel ur fonden jämväl kunna användas för att hjälpa

de skuldtyngda skolorna.

För egen del anser jag mig — med hänvisning till vad som i propositionen

1957: 112 (s. 100) anförts i fråga om bildande av en dylik fond för det

allmänna undervisningsväsendet — icke kunna tillstyrka bifall till det av

skolöverstyrelsen framlagda förslaget.

Även det driftsekonomiska läget varierar avsevärt mellan folkhögskolor

med olika typer av huvudmän. Landstingen bidrar visserligen i någon mån

till driften vid samtliga skolor, men helt naturligt är det i första hand Lgskolorna

som därvid blir tillgodosedda. Under fjolåret utgick sålunda drift
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

bidrag från landstingen med i genomsnitt 1 131 kr/elevplats till Lg-skolorna,

801 kr/elevplats till L-skolorna, 029 kr/elevplats till LR-skolorna

och 225 kr/elevplats till R-skolorna. För att upprätthålla verksamheten

måste de icke-landstingsägda skolorna söka komplettera bidragen med

anslag från stödföreningar eller närstående riksorganisationer och genom

gåvor, insamlingar och lotterier. Därutöver tvingas de ofta att ta ut särskilda

undervisningsavgifter och högre inackorderingsavgifter än Lg-skolorna.

De har i allmänhet icke heller samma möjlighet som Lg-skolorna att

arbeta med mindre avdelningar, anordna specialundervisning, anlita timlärare

o. dyl. De får ofta även åtnöja sig med lägre belopp till inventarier,

studiemateriel, tidningar, tidskrifter och böcker för biblioteken. Detta

innebär att ramen kring elevernas arbete till en del blir torftigare och att

undervisningen i viss mån försvåras.

För att folkhögskolorna skall erhålla tillfredsställande ekonomiska resurser

finner jag i likhet med skolkonmiissionen motiverat att staten utöver

nuvarande bidrag till lärarlönerna även lämnar folkhögskolorna ett allmänt

driftbidrag. Jag delar kommissionens uppfattning att detta bidrag bör utgå

efter samma grunder, som nu gäller för bland annat lantmannaskolorna.

Drift bidraget bör således utgå med dels ett grundbidrag av 26 kronor för

varje dag, då undervisning vid skolan pågår, dels ock ett tilläggsbidrag av

1 krona 40 öre om dagen för varje elev, som deltager i undervisningen.

Driftbidraget bör dock icke få utgå med högre sammanlagt belopp än som

motsvarar tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända driftkostnader,

sedan avdrag gjorts för influtna hyror av skolan tillhörande

lokaler. I samband med införande av detta driftbidrag bör rätten att av

eleverna upptaga särskilda undervisningsavgifter avskaffas. Det sålunda

föreslagna driftbidraget kan för de 89 nu statsunderstödda folkhögskolorna

och de ytterligare två skolor, som enligt årets statsverksproposition föreslagits

skola bli statsbidragsberättigade, beräknas medföra en årlig utgiftsökning

för statsverket av 3 025 000 kronor. Driftbidraget kommer givetvis

att få sin största betydelse för de icke-landstingsägda skolorna. Det nya

bidraget torde emellertid för dessa skolor icke ensamt kunna täcka det

behov av förbättrade ekonomiska resurser, som föreligger. Då någon differentiering

av driftbidraget alltefter huvudmännens ekonomiska förmåga ej

bör komma i fråga, är det min förhoppning att landstingen, som för sina

egna skolor erhåller en viss avlastning i utgifterna, även i fortsättningen

skall ekonomiskt stödja de icke-landstingsägda skolorna.

Medelsanvisningen för det föreslagna allmänna driftbidraget bör — jämte

erforderliga medel för avlöningsbidraget — från och med budgettåret

1958/59 upptagas under ett på två anslagsposter fördelat förslagsanslag till

bidrag till driften av folkhögskolor.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att vid sidan av det nya

driftbidraget införa ett särskilt bidrag till skrivhjälp för rektorerna i enlighet

med kommissionens förslag. Jag vill emellertid understryka att en

rektors väsentligaste uppgift är den pedagogiska, varför det administrativa

arbetet inte bör få ta en alltför stor del av hans tid i anspråk. För att

befria rektor från mycket av de rent rutinmässiga göromålen i samband

med administrationen har vid flertalet skolor skrivhjälp ställts till rektors

förfogande. Åtskilliga skolor har emellertid av ekonomiska eller andra skäl

underlåtit detta. Jag förväntar, att tillkomsten av driftbidraget skall utgöra

en tillräcklig förutsättning för en förbättring härvidlag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra en fråga om tillämpning

beträffande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola av de särskilda bestämmelser,

som enligt folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet gäller för

folkliga musikskolan i Arvika. Skolan i Arvika har till uppgift att verka

till det folkliga musiklivets gagn genom att bereda musikintresserad ungdom

god, fackmässig undervisning i instrumentalmusik och sång jämte

därav betingade teoretiska ämnen samt att utbilda studieledare för de folkliga

musiksammanslutningarnas behov. Syftet med den sedan några år

anordnade musiklinjen vid Framnäs folkhögskola är i huvudsak detsamma.

Denna linje är organiserad inom skolans första och andra årskurser vid

vinterkurs samt i en fyra veckors sommarkurs. Styrelsen vid sistnämnda

skola har nu hemställt, att de särskilda bestämmelserna för Arvikaskolan

måtte få tillämpas beträffande musiklinjen. För att denna på ett tillfredsställande

sätt skall kunna fylla sin uppgift är en dylik anordning enligt

min uppfattning lämplig. Därest riksdagen icke framställer någon erinran

däremot, torde därför Kungl. Maj: t böra äga besluta, att nämnda särskilda

bestämmelser skall få i tillämpliga delar gälla även för musiklinjen vid

Framnäs folkhögskola från och med vinterkursen 1957/58.

Tillsynsmyndighet

Skolkommissionen — som erinrar om tidigare väckta förslag om inrättande

av en särskild folkhögskolerotel inom skolöverstyrelsen — föreslår

att, om en dylik rotel icke kan upprättas, vissa förstärkningar införes i folkhögskolinspektörsbefattningens

hittillsvarande anordning.

Skolöverstyrelsen framhåller, att överstyrelsen har i sina anslagsäskanden

för budgetåret 1957/58 framlagt förslag om att folkbildningsroteln omorganiseras

till en avdelning med tre rotlar: en för allmän folkbildning jämte

ungdomsverksamhet samt nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning,

en för folkhögskolorna med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten

omvandlad till en undervisningsrådsbefattning samt en för biblioteken

med ett biblioteksråd som chef. Därjämte avser förslaget vissa förstärkningar

av den administrativa personalen på denna avdelning inom

överstyrelsen.

Departementschefen

Beträffande förevarande fråga har departementschefen anfört följande.

Fn särskild förordnad inspektör har under överinseende av skolöverstyrelsen

tillsyn över de statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet. Folkhögskoleärendena

handlägges av skolöverstyrelsen inom dess folkbildningsrotcl,

varvid inspektören biträder vid beredningen och om möjligt föredrager

eller är närvarande vid föredragningen av sådana ärenden. Inspektören

skall i regel tjänstgöra en dag i veckan inom överstyrelsen; hans sammanlagda

tjänstgöring utanför hemorten får omfatta högst tre månader för ar.

3 — liihantj till riksdagens protokoll 1957. 0 sand. Nr 173

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Som inspektör tjänstgör för närvarande en folkhögskolerektor, viiket

också varit nästan genomgående regel tidigare. För sin tjänstgöring uppbär

inspektören ett årsarvode av 3 000 kronor samt i förekommande fall ersättning

för mistade avlöningsförmåner vid tjänstledighet för fullgörande av

inspektörsuppdraget.

Folkhögskolinspektörens arbetsbörda har vuxit avsevärt under senare

ar. Dels har antalet ärenden, som han haft att handlägga inom överstyrelsen,

ökat och dels har de många nystartade folkhögskolor, som sökt statsbidrag,

krävt en mer omfattande inspektion. Detta har medfört att den

tid, som inspektören kunnat avsätta för personliga besök vid de redan

statsunderstödda folkhögskolorna, blivit mycket knapp. Samtidigt har

utvecklingen gjort den rådgivning och det stöd, som inspektören kan

lämna vid små besök, allt angelägnare. Fn delvis förändrad elevrekrytering

och ökat elevantal har ställt skolorna inför nya problem, och de många

nytillkomna, till största delen rörelseanknutna folkhögskolorna har saknat

det stöd, som tradition och erfarenhet kan ge vid utformande av skolans

målsättning och arbetsförhållanden.

Med hänsyn även till den ökning i omfattningen av inspektörens göromål,

som de föreslagna nya formerna för bidragsgivning måste innebära,

anser jag en förstärkning av inspektörsbefattningen nödvändig.

Det av kommissionen förordade förslaget om en särskild folkhögskolerotel

har på nytt framförts av skolöverstyrelsen senast i dess anslagsäskanden

för budgetåret 1957/58. Enligt överstyrelsen bör folkbildningsroteln

omorganiseras till en avdelning med tre rotlar, varav en för folkhögskolorna

med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten omvandlad till en undervisningsrådsbefattning.

Jag anser mig icke böra biträda det av skolöverstyrelsen

sålunda framlagda förslaget till omorganisation. Av nyss anförda

skäl anser jag det emellertid motiverat, att inspektörsbefattningen omvandlas

till en heltidsbefattning.

En ingående kännedom om folkhögskolorna och deras arbetsförhållanden

är nödvändig, för att inspektören skall kunna fylla sin väsentligaste uppgift,

nämligen den att vara stödjande och rådgivande. Befattningens innehavare

bör besitta omfattande pedagogisk och administrativ erfarenhet

från folkhögskola,_ varvid den pedagogiska erfarenheten bör tillmätas särskilt

stor vikt. Till befattningen bör därför om möjligt förordnas rektor

eller ordinarie ämneslärare med erfarenhet från rektorstjänstgöring.

Inspektörens avlöningsförmåner torde böra fastställas av Kungl. Maj:t,

varvid i huvudsak samma normer synes böra tillämpas som för ersättning

åt ämneskonsulent inom skolöverstyrelsen. Omorganisationen av inspektörsbefattningen

torde böra genomföras från och "med budgetåret 1958/59.

Den föreslagna folkhögskolereformen torde också komma att medföra en

ökning av de administrativa göromålen inom folkbildningsroteln, varför

en viss förstärkning av biträdespersonalen blir ofrånkomlig. Jag räknar

på grund härav med att en ny extra ordinarie kanslibiträdestjänst bör

inrättas från och med budgetåret 1958/59.

Närmare förslag med anledning av vad jag här förordat torde få föreläggas

1958 års riksdag i samband med äskandena om anslag till skolöverstyrelsens

verksamhet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

35

Folkhögskolan och de stora årskullarna

Prognos

Planeringskommittén. Till ledning för bedömandet av den framtida utvecklingen

inom folkhögskolan har planeringskommittén verkställt en beräkning

av elevantalet under åren fram till 1970. Två alternativ, byggande

på olika förutsättningar, har därvid utarbetats.

Alternativ I bygger på förutsättningen, att den relativa tillströmningen

antages förbli oförändrad under hela perioden 1956—1970 och vara av

samma omfattning som år 1955. Folkhögskolans totala elevomslutning

skulle under sådana förhållanden stiga från 10 907 elever år 1956 till 16 672

elever år 1965, då den skulle nå sitt maximum. Ännu 1970 skulle antalet

folkhögskolelever vara så stort som 14 429. Ökningen från 1956 till 1965

skulle vara cirka 53 procent.

I alternativ II redovisas beräkningar, som utgår från förutsättningen,

att den relativa tillströmningen av elever antages under perioden fortsätta

att stiga i ungefär samma takt som under åren 1944—1945. Till utgångspunkt

har valts antagandet, att den årliga ökningen av procenttalet blir

0,25 för manliga och 0,90 för kvinnliga elever. I så fall skulle folkhögskolans

elevantal kulminera år 1968, då ett elevantal av 25 123 skulle uppnås. Fn

utveckling av detta slag skulle ställa synnerligen stora anspråk på läraroch

lokaltillgång.

För att ytterligare belysa frågan om det framtida lärar- och lokalbehovet

inom folkhögskolan har planeringskommittén med utgångspunkt från de

antagna alternativen gjort vissa beräkningar. För dessa beräkningar gäller,

att sommarkurserna antagits behålla genomsnittligt oförändrad andel av

det totala elevantalet jämfört med perioden 1951—1955, d.v. s. 24,7 procent.

Utifrån detta antagande har de beräkningar gjorts över antalet elever

vid vinterkurs, vilka redovisas i efterföljande tabell. Där har också framräknats

det behov av lokalutrymmen, som skulle föreligga utöver de år

1956 tillgängliga resurserna.

Vid beräkning av förändringarna i folkhögskolans personal- och lokalbehov

har planeringskommittén utgått från antagendet, att normalt 2 elever

bor tillsammans. För beräkningen av antalet lärosalar utöver år 1956

tillgängliga har 30 elever per lärosal tagits som norm. Lärarbehovet slutligen

har beräknats med utgångspunkt från antagandet, att antalet elever per

lärare skall vara konstant eller samma som 1955/56, d.v. s. 17 elever per

lärare (rektorer, ämneslärare, ordinarie, extra ordinarie och extra) samt

även i övrigt oförändrade förhållanden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Schematisk beräkning över antalet folkhögskolelever vid vinterkurs åren

1957—1970 samt behov av matsals- och elevrumsplatser utöver

tillgången 1956.

Elevantal enligt alt. I

Elevantal enligt alt. II

År

Antal mat-

Antal elev-

Antal mat-

Antal elev-

Antal elever

salsplatser

rumsplatser

Antal elever

salsplatser

rumsplatser

vid vinter-

utöver

utöver

vid vinter-

utöver

utöver

kurs

antalet

1956

antalet

1956

kurs

antalet

1956

antalet

1956

1957

8 351

_

451

9117

1 217

1958

8 649

— .

749

9 840

—

1940

1959

8 972

—

1072

10 621

721

2 721

1960

8 951

—

1 051

10 999

1 099

3 099

1961

9 180

—

1280

11711

1 811

3 811

1962

10190

290

2 290

13 489

3 589

5 589

1963

11360

1460

3 460

15 552

5 652

7 652

1964

12 235

2 335

4 335

17 306

7 406

9 406

1965

12 554

2 654

4 654

18 301

8 401

10 401

1966

12 424

2 524

4 524

18 671

8 771

10 771

1967

12 087

2187

4187

18 715

8 815

10 815

1968

11862

1962

3 962

18918

9 018

11018

1969

11 410

1510

3 510

18 702

8 802

10 802

1970

10 865

965

2 965

18 298

8 398

10 398

En utveckling enligt alternativ 1 skulle innebära, att folkhögskolorna 1958

skulle ställas inför behovet att skaffa nya resurser utöver de reserver i fråga

om lokalutrymmen för elevförläggning och undervisning, som nu finns tillgängliga.

Behovet skulle efter 1961 snabbt öka och nå sin kulmen 1965,

då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver 1956 tillgängliga,

ytterligare 155 lärosalar och 274 lärare. Ännu vid utgången av

1970 skulle behovet av elevrum överstiga nuvarande resurser med nära

1 500 rum.

Följer utvecklingen alternativ II, skulle redan 1957 en betydande brist

på elevrum och lärosalar vara för handen, och lärarkåren skulle behöva

utökas 15 procent. 1962 skulle den enligt alternativ I uppnådda toppbelastningen

ha överskridits och först 1968 skulle enligt alternativ II kulmen nås

med ett behov av omkring 5 500 elevrum, 370 lärosalar och 650 lärare mer

än för närvarande.

Skolöverstyrelsen anser det i hög grad nödvändigt, att särskilda åtgärder

vidtages för att möta det behov av utbildning på folkhögskolans åldersstadium,

som de närmaste åren stiger och under mitten av 1960-talet når

sin högsta höjd. Vad beträffar de av planeringskommittén verkställda framtidsberäkningarna

rörande antalet av de ungdomar, som under dessa år

kommer att söka sig till folkhögskolorna, anser sig överstyrelsen icke kunna

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

37

göra något bestämt uttalande. Överstyrelsen bedömer det dock, med beaktande

av folkhögskolans hittillsvarande utveckling, som mest realistiskt att

räkna med det första alternativet.

Provisoriska byggnader

Planeringskommittén föreslår att statsbidrag skall få utgå för uppförande

av folkhögskolebyggnader av provisorisk karaktär, s. k. paviljonger, inrymmande

lärosalar och elevrum, varvid för budgetåret 1957/58 erfordras ett

anslagsbelopp av 500 000 kronor.

Planeringskommittén finner det angeläget framhålla, att folkhögskolorna

även vid en av de stora årskullarna orsakad, mera tillfällig elevanhopning

inte får växa sig så stora, att för skolformen karakteristiska egenskaper

går förlorade. Å andra sidan kan det i en krissituation, i vilken det gäller att

åt så många som möjligt ge tillfälle till fortsatta studier, visa sig nödvändigt

att ge avkall på den i och för sig riktiga ståndpunkten, att en folkhögskola

inte bör växa utöver en viss gräns. Beträffande den principiellt betydelsefulla

frågan, i vad mån folkhögskolans undervisningskapacitet bör ökas

genom att intresset att grunda nya folkhögskolor uppmuntras från det allmännas

sida, förutsätter kommittén, att antalet folkhögskolor kommer att

tillväxa i ungefär samma takt som skett under tioårsperioden 19-16—1956.

Kommitténs beräkningar visar emellertid, att folkhögskolorna för att

kunna möta den ökning av elevtillströmningen, som de stora årskullarna

kan ge upphov till, kommer att ställas inför nödvändigheten att i betydande

utsträckning provisoriskt öka sitt lokalbestånd. Vid sina undersökningar av

folkhögskolornas lokalkapacitet har planeringskommittén funnit, att någon

del av skolornas lokaliteter ofta är underdimensionerad i förhållande till

andra delar. Genom att folkhögskoleanläggningarna i sådana delar, främst

elevbostäderna, kompletterades med tillbyggnader av företrädesvis provisorisk

art skulle enligt kommitténs beräkning skolornas kapacitet ökas därhän,

att omkring 2 100 elever utöver elevantalet 1955/56 kunde beredas

plats utan att skolornas elevantal utökades i en omfattning som kan anses

direkt olämplig. För folkskolornas och realskolornas del har bristen på lokaler

i viss utsträckning täckts genom uppförandet av skolpaviljonger och

kommittén finner paviljongsystemet lämpligt även för folkhögskolornas

del, såväl då det gäller att öka antalet undervisninglokaler som antalet elevbostäder.

Planeringskommittén beräknar, att statens kostnader för elcvrumspaviljonger

enligt samma bidragsprinciper, som gäller för andra skolformers provisoriska

klassrumspaviljonger, kommer att uppgå till omkring 5 000 kronor

per elevrum (2 elever) och föreslår, att för budgetåret 1957/58 500 000

kronor i form av reservationsanslag ställes till förfogande för kompletterande

om- och tillbyggnad av provisorisk karaktär vid folkhögskolor. Kommittén

förutsätter därvid, att sådant anslag cj inverkar på storleken av det

av skolkommissionen föreslagna anslaget till byggnadsbidrag vid folkhögskolor,

vilket endast kan anses gälla behovet av upprustning av nu befintliga

folkhögskolors permanenta lokalbestånd.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör man för att möta det ökade

utbildningsbehovet vid folkhögskolorna i första hand bereda möjligheter

för nystartande av skolor i något större omfattning än vad hittills varit

fallet. Det torde knappast vara anledning förutsätta, att för detta ändamål

uppförda lokaler och anställd lärarkraft icke kommer att fylla ett behov,

även då vågen av ungdomar passerat folkhögskoleåldern.

Överstyrelsen finner sig kunna förorda, att provisoriska lokaler anskaffas

i de fall, då elevantalet vid vederbörande folkhögskola därigenom kan ökas.

Överstyrelsen anser sig böra rekommendera denna metod särskilt för de

skolor, som nu har mindre än 80 elever. Detaljerna i kommitténs förslag finner

sig överstyrelsen kunna förorda; dock torde statsbidrag för ändamålet

knappast kunna utverkas förrän från och med budgetåret 1958/59.

Filialskolor m. m.

Planeringskommittén föreslår att upprättande av tillfälliga s. k. filialskolor

i internatets eller externatets form underlättas genom att statsbidrag

får utgå till särskild ersättning åt rektor och filialskoleföreståndare och att

nedsättning av undervisningsskyldigheten för dessa befattningshavare medgives.

Planeringskommittén förordar därvid att endast ordinarie ämneslärare

vid folkhögskola utses till filialskoleföreståndare, att föreståndararvode

skall utgå med 1 000 kronor per år och att föreståndare vid filialskola får

åtnjuta samma nedsättning i undervisningsskyldigheten som för närvarande

beviljas rektor vid folkhögskolor. För huvudskolans rektor föreslås

ökningen i arbetsbördan kompenseras på så sätt att denne erhåller ett tillläggsarvode

av 1 000 kronor per år samt medges nedsättning i sin undervisningsskyldighet

till vad som kan medges för rektor vid realskola, d. v. s.

lägst 12 veckotimmar.

Planeringskommittén har vidare såsom en av utvägarna att möta ökat

behov av elevplatser diskuterat införandet av två halvårskurser per år, men

avvisat denna möjlighet såsom utgörande en ren nödfallslösning.

Beträffande förslaget om filialskolor ställer sig skolöverstyrelsen tveksam.

Om detta arrangemang skall innebära en väsentlig fördel, måste

huvudskola och filialskola i relativt stor omfattning ha lärare m. m. gemensamt.

Detta kommer — särskilt om skolorna ej, såsom lärarföreningen utgått

från, skulle ligga i varandras omedelbara närhet — att betyda avsevärda

samordningsproblem. Om skolorna har egen utrustning och egna

lärare, finns å andra sidan ingen anledning att inte ge även filialskolorna

självständig ställning.

Överstyrelsen understryker de påpekanden, som gjorts i några yttranden,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

39

om möjligheten att upprätta filialskolor i städer i folkhögskolors närhet,

liksom möjligheten att utnyttja redan förefintliga skollokaler och förliiggningsrum

(exempelvis lantmannaskolor). På denna väg kan beredas lokaler

utan särskilda investeringar.

Överstyrelsen utgår från att uppkommande frågor om upprättande av

filialer till folkhögskolor får prövas från fall till fall och att de erfarenheter,

som därvid vinnes, får ligga till grund för en omprövning av frågan i sinom

tid. Av riksdagen synes böra utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att

meddela beslut i sådant avseende och att fastställa löner och undervisningsskyldighet.

Beträffande förslaget om två huvudkurser årligen framhåller överstyrelsen,

att folkhögskolorna bör stimuleras till försök i sådan riktning.

Prognosverksamhet

Planeringskommittén föreslår att som ett led i en allmän prognosverksamhet

undersökningar över det dokumenterade behovet av elevplatser vid

folkhögskolorna genomföres med lämpliga tidsintervaller samt att i den av

kommittén i annat sammanhang föreslagna prognosverksamheten över det

framtida lärarbehovet särskilda beräkningar göres över folkhögskolans

lärarbeliov.

Skolöverstyrelsen understryker behovet av utbyggd prognosverksamhet

för folkhögskolorna vad beträffar både elevutveckling och lärarbehov.

Denna verksamhet bör bedrivas av överstyrelsen på sätt kommittén föreslagit.

Departementschefen

Beträffande i detta avsnitt berörda frågor har departementschefen anfört

följande.

Den uppskattning av elevantalet vid folkhögskolorna under åren fram

till 1970, för vilken tidigare redogjorts, är av planeringskommittén endast

avsedd som exempel på möjliga alternativ i utvecklingen. Det lägre alternativet

utgår ifrån en relativt sett oförändrad tillströmning under hela

perioden, vilket skulle innebära 7,3 procent och 17,7 procent av antalet

manliga födda 21 år respektive kvinnliga födda 20 år tidigare. Det högre

alternativet utgår ifrån att den relativa tillströmningen fortsätter att stiga

under perioden i ungefär samma takt som under åren 1944—1955, d. v. s.

med en årlig ökning av de i det lägre alternativet nämnda procenttalen för

manliga och kvinnliga elever med 0,25 respektive 0,90.

I det närmaste lika svårt som att bedöma elevtillströmningen till folkhögskolan

sedan enhetsskolan allmänt genomförts är det att med någon

större säkerhet bedöma utvecklingen under de närmaste femton åren. Folkhögskolan

har alltmer vidgat sin rekryteringsbas och ökat sin elevtillström
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

ning, samtidigt som det allmänna skolväsendet byggts ut. Under senare år

har antalet sökande, som avvisats på grund av platsbrist, också vuxit.

Men av detta kan man knappast dra den slutsatsen att det även i fortsättningen

skall bli den ökning i det relativa antalet elever, som det högre

alternativet anger. Det är så mycket mindre troligt som de ungdomskategorier,

från vilka folkhögskolan i första hand rekryteras, icke kommer att

öka i så stor omfattning som årskullarna i genomsnitt. Man torde nämligen

få utgå ifrån att folkhögskoleleverna även under det närmaste årtiondet i

stor utsträckning kommer från landsbygden och mindre tätorter. Arbetsmarknadsstyrelsen

har i sitt remissvar påpekat, att antalet ungdomar i

åldrarna 15—20 år kommer att öka under åren 1950—65 i hela riket med

48 procent, i städerna med 73 procent och på landsbygden med 31 procent.

Jag anser för egen del i likhet med flertalet remissinstanser, att av de

framräknade alternativen det lägre är mest sannolikt, och det bör därför

tas som utgångspunkt för den fortsatta planeringen.

De förslag till åtgärder, som i det följande behandlas, syftar endast till

att skapa förutsättningar för folkhögskolorna att kunna ta emot de stora

årskullarna. Någon skyldighet att anpassa sin kapacitet efter de stigande

behoven kan självfallet inte åläggas skolorna. Jag är emellertid övertygad

om att de är villiga att göra sin insats för att 1960-talets ungdom skall få

samma möjlighet som tidigare årskullar till vidare skolning. På längre sikt

torde det också vara i folkhögskolans eget intresse att kunna ta emot samma

relativa antal elever som nu, då en nedgång i den relativa tillströmningen

under 1960-talet troligen skulle bli mycket svår att hämta igen

längre fram, när enhetsskolan blivit helt genomförd.

I det föregående har redogjorts för planeringskommitténs undersökning

av folkhögskolornas nuvarande lokaltillgångar och dess beräkning av deras

framtida behov. Enligt det av kommittén framräknade lägre alternativet

skulle elevtillströmningen snabbt öka efter 1961 och nå sin kulmen 1965,

då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver de 1956

tillgängliga och ytterligare 155 lärosalar, detta under förutsättning av oförändrade

relationer mellan vinter- och sommarkursernas elevantal.

Jag räknar med att det för statsmakternas del skall kunna vara möjligt

att, om efterfrågan så motiverar och det från allmänna synpunkter befinnes

lämpligt, medgiva statsunderstöd åt nya folkhögskolor i ungefär

samma takt som under närmast föregående tioårsperiod, d. v. s. med två

ä tre skolor per år. Ett dylikt tillskott fyller dock endast en del av det beräknade

utvidgningsbehovet. Huvudparten av ökningen måste de redan

befintliga skolorna söka tillgodose. Till en del bör detta kunna ske genom

att skolorna kompletterar sitt byggnadsbestånd med provisoriska lokaler.

Det tillskott av lokaler, som härigenom skapas, kan med säkerhet komma

till god användning också efter toppbelastningen, bland annat för kortare

kurser och konferenser, som anordnas samtidigt med pågående vinterkurs.

Då folkhögskolorna för att rätt kunna fylla sin uppgift inte bör växa sig

alltför stora, anser jag emellertid, i likhet med skolöverstyrelsen, att denna

utväg i första hand bör komma i fråga för skolor, som nu har mindre än 80

elever. Jag biträder kommitténs förslag att statsbidrag skall kunna utgå

för anordnande av provisoriska lokaler vid folkhögskolorna. Bidraget torde

böra erhålla i huvudsak samma utformning, som jag i propositionen 1957:

122 (s. 105 och 106) förordat beträffande statsbidraget till provisoriska skol
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

41

lokaler inom det allmänna skolväsendet, och alltså utgå med 325 kronor per

kvadratmeter nettogolvyta. Bidraget torde böra bestridas ur det av mig

i det föregående förordade reservationsanslaget till bidrag till byggnadsarbeten

vid folkhögskolor.

Mot kommitténs förslag om tillfälliga filialskolor, som i administrativt

och pedagogiskt hänseende skulle vara direkt knutna till de permanent

verksamma folkhögskolorna, har åtskilliga remissinstanser riktat kritik.

Enligt min mening är denna kritik i stort sett befogad. Men å andra sidan

måste det från både skolornas och samhällets synpunkter vara fördelaktigare

att göra mindre kostnadskrävande kortsiktiga investeringar i dylika

filialskolor än att bygga ut permanenta folkhögskolor utöver en kapacitet,

som kan anses erforderlig även på längre sikt. Jag förordar därför, att uppkommande

frågor om anordnande av filialskolor tills vidare får prövas av

Kungl. Maj :t från fall till fall och att de erfarenheter, som därvid vinnes,

får ligga till grund för en senare omprövning av spörsmålet.

Planeringskommittén har vidare diskuterat möjligheterna av att fylla

det ökade behovet av elevplatser genom att införa två halvårskurser per

år eller tre halvårskurser under loppet av två år. Kommittén anser emellertid,

att sådana lösningar bör tillgripas endast om övriga åtgärder för att

öka folkhögskolans elevkapacitet visar sig otillräckliga. Flera remissinstanser

delar denna kritiska inställning till förslaget bland annat med hänvisning

till att skolornas övriga folkbildningsverksamhet skulle bli lidande.

Självfallet skulle en dylik dubblering skapa problem för skolorna. Under

rådande förhållanden är det emellertid i högsta grad önskvärt att skolornas

kapacitet utnyttjas på ett bättre sätt än vad som på sina håll hittills gällt

under sommarhalvåret. Jag anser därför i likhet med skolöverstyrelsen, att

folkhögskolorna bör stimuleras till försök att anordna två halvårskurser

per arbetsår. Vidare bör erforderlig dispens från gällande stadga kunna

medgivas för skola, som önskar anordna tre halvårskurser under loppet av

två år. Fn dylik dubblering av kurserna bör dock icke få leda till att

eleverna i alltför stor utsträckning börjar i högre årskurs omedelbart efter

genomgång av den lägre kursen. Jag delar därutinnan kommitténs uppfattning,

att en så uppdriven studietakt skulle inverka menligt på studieresultatet.

Genom bland annat koneentrationsläsning bör det vidare tillses,

att lärare vid skola, som anordnar mer än en längre kurs per läsår, icke

kommer i ett sämre läge än lärare vid övriga skolor.

Det har tidigare påpekats hur osäker varje bedömning av folkhögskolans

framtida elevutveckling är. Till en del beror detta på att kännedom saknas

om storleken av det uppdämda behov, som nu föreligger. Planeringskommittén

har därför föreslagit, att undersökningar med jämna tidsintervall

utföres rörande storleken av det antal sökande, som formellt är inträdesberättigade

men som på grund av platsbrist ej kunnat anvisas elevplats

vid folkhögskola. Jag vill i anledning härav framhålla, att det bör ankomma

på skolöverstyrelsen att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och

inom ramen för tillgängliga resurser göra de undersökningar, som överstyrelsen

finner erforderliga för att underbygga sina blivande äskanden och

övriga framställningar beträffande folkhögskolornas verksamhet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

Utskottet

De ständigt fortgående förändringarna inom samhälle och näringsliv liksom

den pågående reformverksamheten inom det allmänna skolväsendet

måste i många avseenden påverka folkhögskolan och dess arbete. Härav

motiverades också tillsättandet av den utredning, vilkens förslag legat till

grund för den nu förevarande propositionen. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse

över de gjorda utredningarna om folkhögskolans framtida

ställning och därmed sammanhängande frågor samt kan i allt väsentligt

ansluta sig till de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen.

Vad departementschefen anfört beträffande folkhögskolans allmänna

målsättning föranleder ingen erinran från utskottets sida. En skola som

nära anknyter till vårt fria och frivilliga bildningsarbete och som i första

hand är en skola för medborgerlig och personlig fostran bör — så länge

den följer sin målsättning — i största utsträckning stå fri från detaljreglerande

bestämmelser. L tskottet finner det således vara av stor vikt för både

skolliv och bildningsarbete att folkhögskolans frihet bibehålies, varför utskottet

helt delar departementschefens uppfattning därom att statsmakternas

uppgift med avseende på folkhögskolorna i princip skall vara begränsad

till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.

Den större frihet som folkhögskolan ägt i jämförelse med andra skolformer

i fråga om utformningen av sin verksamhet har medfört att den relativt

väl har kunnat anpassa sig efter utvecklingens nya krav, och den har

också möjliggjort att de skilda skolorna kunnat fylla olika behov. Kraven

på förnyelse lär ständigt komma att finnas, och i synnerhet enhetsskolans

genomförande kommer i mycket att ändra förutsättningarna för folkhögskolans

arbete. Det finns därför, som departementschefen framhållit, anledning

för folkhögskolorna att i tid söka anpassa sin undervisning, till både

innehåll och form, efter det nya läget, att pröva andra kurstyper och söka

en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper.

Det har varit en medveten strävan hos skolkommissionen att ge folkhögskolorna

större möjligheter att utforma sin undervisning efter de nya

krav som samhällsutvecklingen medför. Departementschefen, som i detta

avseende delar kommissionens synpunkter, har föreslagit att den årliga

minimilästiden förlänges från nuvarande 24 till 30 veckor, att en

friare kursutformning skall bli möjlig genom ämneskurser om minst eu

veckas längd, att tredje årskurs skall få anordnas i större utsträckning än

för närvarande samt att specialkurs och speciallinje skall kunna komma till

stånd inom de högre årskurserna. Mot dessa förslag har utskottet icke funnit

anledning till någon erinran, men vill i likhet med departementschefen

understryka att denna friare kursutformning måste sammanfalla med folkhögskolans

allmänna målsättning. Utskottet får också uttala sin tillfreds
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

43

ställelse över de nya möjligheter till samarbete mellan folkhögskolan och

övrigt folkbildningsarbete som de nu föreslagna ämneskurserna kommer att

innebära.

Beträffande frågan om av folkhögskolan utfärdade vitsord har, som i

det föregående redovisats, framkommit olika meningar inom skolkommissionen.

Kommissionens majoritet har förordat att i intyg om genomgången

kurs vitsorden i allmänhet endast skall avse elevernas flit och uppförande.

Därutöver må enligt kommissionens förslag, om lärarrådet finner eleven ha

på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen som helhet

betraktad, uppgift härom intagas. Kommissionens ordförande herr Diiring

samt ledamöterna av kommissionen herrar Nilsson och von Friesen förordar

att skolorna skall äga rätt att i högre årskurs lämna vitsord över elevernas

kunskaper.

Utredningens majoritet har till stöd för sitt ställningstagande bland

annat åberopat att studieintressets fixering vid uppnåendet av vissa betygsenheter

är en icke önskvärd företeelse för en skola som vid sidan om andra

uppgifter har att förbereda eleverna för ett aktivt deltagande i det allmänna

bildningsarbetet. Förekomsten av betygsgivning försvagar folkhögskolans

pedagogiska egenart och kan fjärma folkhögskolan från de friare arbetsformer

och de bildningsmål, som sedan gammalt varit karaktäristiska för

densamma. Kommissionen framhåller vidare att, för att betyg skall kunna

tjäna sin uppgift att lämna säker upplysning om kunskapsinnehavet hos

den person för vilken det utfärdats, fordras dels att omfattningen av det

kunskapsstoff, som betyget gäller, på något sätt anges, dels ock att en

alltmänt godtagen betygsskala tillämpas. I båda dessa avseenden stöter betygsgivningen

vid folkhögskolan på betydande svårigheter. Kursernas växlande

längd och det likaledes växlande timantalet inom varje undervisningsämne

ökar enligt kommissionens mening ytterligare svårigheten att

göra betygen likvärdiga.

Kommissionens minoritet, som alltså icke vill förorda betygsförbud, räknar

i stället med att skolledningarna skall låta sig övertygas om de vanskligheter

och vådor, vartill betygsgivandet för folkhögskolans del kan leda,

och självmant inskränka det till de fall, då ett uteblivet betyg bevisligen

skulle äventyra en elevs möjligheter att fullfölja uppgjorda utbildningsplaner.

Departementschefen har för sin del ansett de olika skiil, som utredningens

majoritet och flertalet remissinstanser anfört till förmån för frihet från betyg

vid folkhögskolorna, väga tyngre än de av minoriteten andragna argumenten.

Risken av att betygsgivningen snedvrider målsättningen för elevernas

studier understrykes, och vidare framhåller departementschefen att

betygen måste få ett ganska begränsat värde då enhetliga betygsnormer

saknas och kursplanerna varierar mycket starkt vid de olika skolorna. Departementschefen

delar helt kommissionens mening att graderade betyg

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

icke bör få förekomma. Med hänvisning till att vitsord i ordning och uppförande

numera icke utfärdas i avgångsbetyg från enhetsskolan eller i betyg

över avlagd real- eller studentexamen, förordar departementschefen därutöver

att vitsord i flit och uppförande icke bibehålies vid folkhögskolan.

Motionsvis har framförts ett flertal yrkanden i dessa frågor. Sålunda

framhålles i motionerna T: 510 och II: G44 att det är ett önskemål från

såväl en stor del av eleverna som de utbildningsanstalter, som mottager

sökande som genomgått folkhögskola, att kunskapsbetvg utdelas.

Motionärerna hemställer att vitsord över elevens kunskaper må kunna

utfärdas för elev i andra och tredje årskurs ävensom specialkurs, vidare

att vitsorden i flit och uppförande bibehålies. Med liknande motivering

hemställes i motionerna I: 512 och II: 643 att graderade betyg tills vidare

må kunna förekomma vid folkhögskolorna. I motionerna I: 511 och II: 642

framhålles att för att folkhögskoleelever skall kunna hävda sig i konkurrensen

med medsökande från övriga skolformer, måste de kunna förete någon

form av graderade betyg samt att skolöverstyrelsens tidigare redovisade

fyragradiga skala syntes vara en god lösning. På grund härav hemställes

i motionerna I: 511 och II: 642, att de folkhögskolor, som så önskar, skall

äga rätt att tilldela sina elever graderade betyg i vissa ämnen, eller alternativt

i vissa ämnesgrupper, i båda fallen enligt den av skolöverstyrelsen

föreslagna fyragradiga betygsskalan. I motionerna I: 551 och II: 691 framhålles

att de av departementschefen framförda argumenten för förbud mot

betygsgivning icke kan frånkännas en viss tyngd. Samtidigt understrykes

emellertid att en måttstock av något slag i många sammanhang är nödvändig,

och motionärerna framhåller skolöverstyrelsens av en praktiskt taget

enhetlig folkhögskoleopinion understödda förslag som en möjlig lösning,

varför motionärerna hemställer att skolöverstyrelsens förslag måtte ligga

till grund för en ändring av folkhögskolestadgan på denna punkt.

Utskottet vill för sin del understryka vad departementschefen anfört

beträffande kunskapsbetygens otillförlitlighet i folkhögskolan. Med nuvarande

frihet för skolorna att själva avgöra undervisningens utformning och

omfattning i de skilda ämnena och i avsaknad av fasta betvgsnormer,

måste kunskapsbetygen få ett begränsat värde för arbetsgivare och utbildningsanstalter

och kan icke heller skapa rättvisa mellan sökande, vilka genomgått

olika folkhögskolor. En tillförlitlig betygssättning av elevernas

kunskaper kräver en normalisering av skolornas undervisning och betygsskalor,

något som utskottet icke anser förenligt med denna skolforms målsättning.

Å andra sidan kan emellertid eu måttstock av något slag många

gånger vara värdefull för eleverna, i synnerhet med hänsyn till deras fortsatta

yrkesutbildning. Ett omdöme om de inträdessökandes allmänna förutsättningar

för vidareutbildning torde dock vara av större värde för utbildningsanstalterna

än ett tämligen otillförlitligt betyg över deras kunskaper.

Frågan synes enligt utskottets mening bäst kunna lösas genom att

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

45

folkhögskolorna medges rätt att i stället för graderade betyg över elevernas

kunskapsinnehav utfärda graderade omdömen om deras studielämplighet

(sätt att tillgodogöra sig undervisningen). Sådana omdömen

blir oberoende av omfattningen av varje särskild skolas kurser i varje

särskilt ämne. Bindes graderingen vidare till en särskilt konstruerad skala

med omdömesformuleringar, som icke för tanken till det allmänna skolväsendets

mera renodlade kunskapsbetyg, elimineras de tidigare påtalade

svagheterna i fråga om de hittills nyttjade betygsskalorna, nämligen frånvaron

av enhetliga betygsnormer. Omdöme om studielämplighet bör enligt

skolöverstyrelsens förslag avse antingen undervisningen i dess helhet eller

inom viss ämnesgrupp. Utskottet finner det icke tillrådligt att intyg skall

kunna avse endast en del av undervisningen, då detta skulle kunna medföra

att elever som ämnar begära dylikt intyg över viss ämnesgrupp, skulle

kunna lockas att betrakta övriga ämnen, i vilka intyg icke gives, såsom

mindre väsentliga ur studiesynpunkt. Enligt utskottets mening bör de föreslagna

specialintygen om elevs sätt att tillgodogöra sig undervisningen därför

avse samtliga läroämnen, varvid antingen endast ett omdöme lämnas

avseende undervisningen i dess helhet, eller särskilda sammanfattande omdömen

lämnas avseende undervisningen i den humanistiskt-samhälleliga

ämnesgruppen, den matematiskt-naturvetenskapliga ämnesgruppen samt

eventuellt annan ämnesgrupp speciell för skolan. Sådant specialintyg må

utdelas endast på av elev framställd begäran och bör innehålla uppgift om

undervisningens omfattning, i varje fall om antalet undervisningstimmar i

olika ämnen. Utskottet biträder det i motionerna I: 551 och II: 691 framställda

yrkandet om en utformning av 21 § folkhögskolestadgan i huvudsaklig

anslutning till skolöverstyrelsens förslag, dock med det av utskottet

ovan förordade tillägget beträffande omdöme om studieförmågan i viss ämnesgrupp.

Vad departementschefen förordat beträffande vitsord i flit och

uppförande föranleder ingen erinran från utskottets sida. Någon övergångstid,

varunder hittillsvarande stadganden skulle gälla, är enligt utskottets

mening icke erforderlig.

För att skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna

och övrigt bildningsarbete har skolkommissionen föreslagit att folkhögskollärare

skall kunna fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet såsom

studiecirkelledare utanför skolan eller som deltidstjänstgörande konsulent

inom regionalt bildningsförbund. Departementschefen har för sin del anslutit

sig till förslaget i vad det avser tjänstgöring som studiecirkelledare.

Vad beträffar möjligheten för folkhögskollärare att fullgöra del av sin

tjänstgöringsskyldighet som konsulent i regionalt bildningsförbund, anser

departementschefen den utan tvekan värd att prövas, men är icke beredd

att i förevarande sammanhang ta slutlig ställning till denna fråga utan

anser att den bör ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning.

I motionerna I: 548 och II: 693 understrykes det stora värde för både

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

folkhögskola och övrigt folkbildningsarbete, som denna kombination av

tjänster kan innebära. Motionärerna hemställer att riksdagen måtte besluta

att heltidsanställd lärare skall kunna fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet

under vinterkurs i form av konsulentverksamhet inom regionalt

bildningsförbund.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse de ökade möjligheter till samarbete

mellan folkhögskolan och övrigt folkbildningsarbete, som här föreslås, varför

utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag beträffande folkhögskollärares

tjänstgöring som studiecirkelledare. Då departementschefen förklarat att

frågan om kombinerade folkhögskollärar- och konsulenttjänster kommer

att ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning, torde enligt utskottets

mening motionerna I: 548 och II: 693 icke böra till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

För att folkhögskolorna skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande

sätt, är enligt departementschefens mening ett betydligt ökat

ekonomiskt stöd från statens sida påkallat. De tidigare redovisade utredningarna

beträffande skolornas byggnads- och driftsekonomiska läge visar

enligt utskottets mening ett klart behov av ökat statligt stöd. Utskottet

biträder därför de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för statsbidrag

till byggnadsarbeten. I anledning av departementschefens uttalande, att

med hänsyn främst till huvudmännens skiftande ekonomiska förutsättningar

stat sbidragsprocenten lämpligen bör kunna varieras, vill utskottet

framhålla det synnerligen stora intresse som landstingen visat folkhögskolan

och de stora ekonomiska insatser som landstingen gjort för folkhögskolorna.

Det vore till stor skada för folkhögskolan om detta intresse skulle

avta. Vid tillämpningen av förevarande statsbidragsbestämmelser bör därför

enligt utskottets mening tillses att landstingens skolor i skälig utsträckning

erhåller byggnadsbidrag.

Åtskilliga folkhögskolor har för närvarande att bära stora byggnadsskulder.

Den sammanlagda skuldsumman utgör närmare 11 miljoner kronor.

Kommissionen har ifrågasatt, huruvida icke särskilda medel borde

ställas till förfogande för sanerande av skolornas byggnadsekonomiska ställning.

Skolöverstyrelsen har i sitt förnyade utlåtande föreslagit att 1 ''A

procent av alla statsbidrag till folkhögskolan skulle innehållas för att tillföras

en fond för centrala åtgärder till främjande av folkhögskolorna. Denna

fond skulle tills vidare utnyttjas för sanerande av folkhögskolornas byggnadsekonomi.

Departementschefen har emellertid icke ansett sig kunna

tillstyrka bifall till skolöverstyrelsens förslag. I motionerna 1:550 och

II: 692 föreslås att riksdagen för budgetåret 1958/59 måtte anvisa 1,6

miljoner kronor att fördelas mellan skuldtyngda folkhögskolor.

Utskottet är medvetet om de stora svårigheter, som de ifrågavarande

folkhögskolorna har att kämpa med, men anser sig icke i nuvarande statsfinansiella

läge kunna tillstyrka motionerna. Emellertid förutsätter ut
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

47

skottet att tilldelningen från lotterimedelsfonden till skuldsatta folkhögskolor

skall kunna fortgå och finner skäl tala för att i ett annat statsfinansiellt

läge även statsbidrag borde kunna ifrågakomma för avlyftande

av byggnadsskulderna.

De av departementschefen förordade grunderna för allmänt driftsbidrag

till folkhögskolorna föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet

vill i detta sammanhang understryka det nödvändiga i att rektorerna erhåller

erforderlig skrivhjälp, så att de kan avlastas de rent rutinmässiga

göromålen i samband med administrationen. De nu föreslagna driftsbidragen

bör ge skolorna tillräckliga möjligheter härtill. Utskottet finner det

angeläget att skolöverstyrelsen noga följer utvecklingen på detta område.

I enlighet med Kungl. Majrts hemställan i förevarande proposition beslöt

riksdagen under vårsessionen att de särskilda bestämmelser, som enligt

folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet gäller för folkliga musikskolan

i Arvika, i tillämpliga delar jämväl skall gälla för musiklinjen vid

Framnäs folkhögskola. I motionerna I: 552 och II: 696 hemställes att riksdagen

måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall utan riksdagens

hörande medgiva, att nyssnämnda bestämmelser må tillämpas vid

andra folkhögskolor. Då utskottet icke är i stånd att överblicka de framtida

kostnader, som ett dylikt generellt medgivande skulle kunna innebära,

anser utskottet att sådan framställning från folkhögskola bör bedömas från

fall till fall. Utskottet förordar således att det i motionerna I: 552 och

II: 696 framställda yrkandet icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet har icke funnit något att erinra mot vad departementschefen

anfört och föreslagit med avseende å förstärkning av folkhögskoleinspektörsbefattningen

och vad därmed står i samband.

Den inom skolöverstyrelsen tillsatta planeringskommittén för de stora

årskullarna har såsom redovisats i det föregående i en särskild utredning

sökt klarlägga de närmaste femton årens ökade behov av elevplatser vid

folkhögskolorna och även föreslagit åtgärder för att tillgodose detta behov.

Utskottet finner det angeläget både från ungdomens och folkhögskolornas

synpunkt att det skapas förutsättningar för folkhögskolorna att

kunna ta emot de stora årskullarna och hälsar med tillfredsställelse att

frågan utretts och att förslag framlagts. Utskottet ansluter sig till vad

departementschefen i detta ämne anfört och förordat.

Övriga i propositionen framlagda här ovan icke särskilt berörda förslag

har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemstiiller utskottet,

1) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

samt motionerna 1:511 och 11:642 och 1:551 och

11:691 ävensom med avslag å motionerna 1:510 och

11:644, 1:512 och 11:6415 samt 1:548 och 11:693, godkänna

av departementschefen i statsrådsprotokollet över

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

ecklesiastikärenden för den 22 mars 1957 förordade riktlinjer

för folkhögskolans ställning och uppgifter, att tilllämpas

tills vidare från och med arbetsåret 1958/59, med

den ändring i fråga om utformningen av 21 § folkhögskolestadgan

som utskottet förordat;

2) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å motionerna I: 550 och II: 692, godkänna

av departementschefen förordade grunder för statsbidrag

till byggnadsarbeten m. m. vid folkhögskolorna, att

tillämpas tills vidare från och med arbetsåret 1958/59;

3) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å motionerna I: 552 och II: 696, godkänna

av departementschefen förordade grunder för allmänt

driftsbidrag till folkhögskolor, att tillämpas tills vidare

från och med arbetsåret 1958/59;

4) att riksdagen må godkänna av departementschefen

förordade riktlinjer för behandlingen av frågor rörande

folkhögskolan och de stora årskullarna.

Stockholm den 3 december 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson,

Ohlon, Gillström, Näsström, fröken Andersson, herrar Gustaf Andersson,

Ivar Johansson, Einar Persson, Axel Andersson, Pålsson, Sunne, Rikard

Svensson, Mossberger och Söderberg; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg,

Pettersson i Degerfors, Thapper, Ståhl, Staxäng, Svensson i Alingsås, Gustafsson

i Stockholm, Widén, fröken Olsson, fröken Karlsson, fröken Vinge,

herrar Arvidsson, Svensson i Stenkyrka och Svensson i Kungälv.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957

49

Reservation

av herrar Ohlon, Pålsson och fröken Karlsson, vilka ansett

dels att utskottets yttrande från och med det stycke på s. 43, som

börjar med »Departementschefen har», till och med det stycke på s. 45,

som slutar med »icke erforderlig», bort ersättas av text av följande lydelse.

»] motionerna I; 510 och II: 644 har framhållits, att det vore ett önskemål

från såväl en stor del av eleverna som från de utbildningsanstalter, som

mottagit sökande vilka genomgått folkhögskola, att kunskapsbetyg utdelades.

Utskottet anser för sin del att det särskilt ur elevernas synpunkt måste

anses värdefullt att de efter genomgången andra och tredje årskurs samt

specialkurs — om de så önska — kunna erhalla vitsord över sina kunskaper.

Utskottet tillstyrker därför bifall till det i motionerna 1:510 och

II: 644 i nyssnämnda avseende framställda yrkandet, vilket även i viss mån

ansluter sig till vad i motionerna I: 512 och II: 643 hemställts.»

dels ock att utskottets hemställan under 1) bort ha följande lydelse:

»1) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

och motionerna I: 510 och II: 644 samt I: 512 och

II: 643 ävensom med avslag å motionerna 1:511 och

II: 642, I: 551 och II: 691 samt I: 548 och II: 693, godkänna

av utskottet förordade riktlinjer för folkhögskolans

ställning och uppgifter, att tillämpas tills vidare från och

med arbetsåret 1958/59;»

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 0 sand. Nr 173

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:387 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 27 mars 1954 a1 i texten