Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner.
1957-12-03 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1957:173, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
1
Nr 173
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet
väckta motioner.
(2:a avd.)
Kungl. Maj:t har i propositionen nr 146, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 22 mars
1957, föreslagit riksdagen att godkänna dels av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade riktlinjer för folkhögskolans ställning och uppgifter,
att tillämpas tills vidare från och med arbetsåret 1958/59, dels av
departementschefen förordade grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid folkhögskolor, att tillämpas tills vidare från och med arbetsåret
1958/59, dels av departementschefen förordade grunder för allmänt driftbidrag
till folkhögskolor, att tillämpas tills vidare från och med arbetsåret
1958/59, dels ock av departementschefen förordade riktlinjer för behandlingen
av frågor rörande folkhögskolan och de stora årskullarna.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Kriigel m. fl. (I: 510) och den andra inom andra kammaren av herr
Allard m.fl. (11:644), i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta, att
för från andra och tredje årskurs ävensom specialkurs avgående elev, som
begär vitsord över sina kunskaper, sådana må kunna utfärdas, samt att
riksdagen jämväl måtte besluta, att vitsorden i flit och uppförande bibeliålles,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Sunne och Englund (I: 511) och den andra inom andra kammaren
av fröken Höjer m. fl. (11:642), i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag av 21 §
folkhögskolestadgan, att de folkhögskolor, som så önskar, icke förvägras
rätten att tilldela sina elever graderade betyg i vissa ämnen; eller — som
ett alternativ — i vissa ämnesgrupper, i båda fallen enligt det av skolöverstyrelsen
framförda förslaget om en 4-gradig bctygsskala,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fru Svenson in. fl. (I: 512) och den andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Benestad m.fl. (11:643), i vilka hemställts att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 146 matte anhalla om ut
1
— llihang till riksdagens protokoll 1957. 6 sand. Nr 173
2 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
färdande av sådana riktlinjer för folkhögskolans ställning och uppgifter, att
graderade betyg tills vidare må kunna förekomma vid folkhögskolorna,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wolgast m.fl. (I: 551) och den andra inom andra kammaren av herr
Bark m. fl. (11:691), i vilka hemställts att riksdagen måtte uttala sig för
en ändring av 21 § folkhögskolestadgan i huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens
i proposition 146 återgivna förslag,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Speiz m. fl. (I: 548) och den andra inom andra kammaren av herr
Bark m.fl. (II: 693), i vilka hemställts att riksdagen i enlighet med skolkommissionens
förslag måtte besluta att mellan folkhögskola och regionalt
bildningsförbund överenskommelse skall kunna träffas, att heltidsanställd
lärare skall fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under vinterkurs
i form av konsulentverksamhet inom förbundet,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wolgast m. fl. (I: 550) och den andra inom andra kammaren av herr
Malmborg m.fl. (11:692), i vilka hemställts att riksdagen för budgetåret
1958/59 måtte anvisa 1,6 miljoner kronor att fördelas mellan skuldtyngda
folkhögskolor,
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Alvar Andersson och Mossberger (1:552) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Göingegården m.fl. (11:696), i vilka
hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 146 måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall utan riksdagens hörande
medgiva, att vissa nu för folkliga musikskolan i Arvika gällande särskilda
bestämmelser ma tillämpas vid andra folkhögskolor.
I den män redogörelse i det följande icke lämnas för innehållet i propositionen
får utskottet hänvisa till densamma. Vidare hänvisas beträffande
motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena till motionerna I: 510
II: 642, I: 512, II: 691, II: 693, I: 550 och II: 696.
Av statsrådsprotokollet inhämtas i huvudsak följande.
Inledning
Inom 1946 års skolkommission tillsattes hösten 1946 en särskild delegation
för utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter inom skolväsendet.
Det förslag till betänkande, som delegationen utarbetat, har behandlats
under hand i kommissionen, vilket resulterat i vissa mindre jämkningar.
Sedan skolkommissionen avlämnat sitt den 12 juni 1952 dagtecknade
betänkande angående »Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU
19o3: 24), har utlåtanden över detsamma inhämtats från statskontoret, riks
-
3
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
räkenskapsverket, statens lönenämnd, kanslern för rikets universitet, medicinalstyrelsen
— efter hörande av styrelserna för statens och av staten
godkända sjuksköterskeskolor — skolöverstyrelsen — efter hörande av
statens folkbildningsnämnd, styrelserna för samtliga folkhögskolor, samverkande
bildningsförbunden, Folkbildningsförbundet, Svenska folkhögskolans
lärarförening samt Svenska seminarielärarföreningen — styrelserna för
socialinstituten i Stockholm och Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet,
länsstyrelsen i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus,
Södermanlands, Kalmar och Norrbottens län — efter hörande av landstingens
förvaltningsutskott.
Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation —
efter hörande av Svenska folkhögskolans lärarförening — Svenska landstingsförbundet
och Arbetarnas bildningsförbund.
I januari 1956 anmodades skolöverstyrelsen att, med beaktande av vad
i betänkandet föreslagits samt i däröver avgivna yttranden anförts, inkomma
med förnyat utlåtande. Detta utlåtande har avgivits den 31 augusti
1956.
Fn av skolöverstyrelsen tillsatt utredning, skolöverstyrelsens planeringskommitté
för de stora årskullarna, har den 15 oktober 1956 avgivit
betänkande angående folkhögskolan och de stora arskullarna. Överstyrelsen
har inhämtat yttranden över detta betänkande från styrelserna för ett
antal folkhögskolor samt från organisationer, vilka står som huvudmän eller
huvudintressenter för folkhögskolor.
Med överlämnande av planeringskommitténs betänkande och däröver
avgivna yttranden har skolöverstyrelsen i januari 1957 gjort framställning
om vissa åtgärder inom folkhögskolans sektor av skolväsendet för att möta
de växande ungdomskullarnas utbildningsbehov. Utlåtanden över betänkandet
och skolöverstyrelsens framställning har inhämtats från statskontoret
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Departementschefen har inledningsvis anfört följande.
Att 1946 års skolkommission i en särskild delegation kom att utreda
folkhögskolans ställning och uppgifter föranleddes främst av den planerade
reformen av den obligatoriska skolundervisningen. Fn reformering av denna
undervisnings omfattning och inriktning liksom en förlängning av skolpliktstiden
måste också påverka folkhögskolans arbete. Detta har utredningen
beaktat, men i enlighet med sitt uppdrag har den icke föreslagit
någon fastare reglering av undervisningens målsättning och uppläggning
vid folkhögskolorna. Den har endast framlagt förslag i syfte att öka skolornas
möjlighet att anpassa inriktning och arbetsformer efter de nya krav,
som utvecklingen inom vårt skolväsen och hela vart samhälle kan ställa
på folkhögskolorna. Därvid har utredningen också föreslagit nya kurstyper
4
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
och nya arbetsformer för lärarna, vilket innebär att folkhögskolan i ännu
större utsträckning än hittills skulle kunna medverka i det frivilliga bildningsarbetet.
Skolkommissionen har också granskat de ekonomiska betingelserna för
folkhögskolornas verksamhet och särskilt uppmärksammat de skillnader i
ekonomiska villkor, som råder mellan å ena sidan bygdeskolor och å andra
sidan rörelseskolor. Denna granskning har föranlett kommissionen att föreslå
statliga bidrag till skolornas drifts- och byggnadskostnader för att på
så sätt göra skolorna bättre rustade för sina uppgifter.
Den omfattning, utredningen har ansett sig böra ge sina förslag, har jag
funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning att statsmakternas
uppgift med avseende på folkhögskolorna i princip skall vara
begränsad till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.
Den bundenhet till författningsbestämmelser, som skolor vilka åtnjuter
statligt stöd måste acceptera, bör i görligaste mån lämna skolornas
självbestämmanderätt orubbad.
De stora årskullarnas problem berör också folkhögskolan. Jag anser därvid
att samhället måste göra vad på det ankommer, för att de stora årskullarna
skall få samma möjligheter som dagens ungdom att genomgå
folkhögskola. Därför tar jag i detta sammanhang också upp skolöverstyrelsens
förslag i anslutning till planeringskommitténs betänkande. Dessa
problem är emellertid av övergående natur, varför de lämpligen bör behandlas
i ett särskilt avsnitt av propositionen.
De förslag, som skolkommissionen framlagt beträffande differentiering av
undervisning och kurstyper, lärarnas tjänstgöring och förstärkning av folkhögskolans
ekonomiska ställning har vid remissbehandlingen i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vad gäller riktlinjerna och principerna.
Detsamma gäller de frågor som berörts i skolöverstyrelsens skrivelse
och planeringskommitténs betänkande angående folkhögskolan och de stora
årskullarna. Jag anser att utredningsförslagen bör läggas till grund för
proposition till riksdagen. Åtskilliga av de av utredningarna behandlade
spörsmålen är i och för sig icke av den natur, att de behöver underställas
riksdagen. För helhetsbilden är det emellertid nödvändigt att också något
beröra dylika frågor.
I det följande kommer jag efter en redogörelse för nuvarande förhållanden
att beröra folkhögskolans arbetsformer, elevfrågor, lärarfrågor, statsbidrag
till folkhögskolorna, tillsynsmyndighetens organisation och slutligen
folkhögskolan och de stora årskullarna. I samband med arbetsformerna
kommer jag att behandla vissa centrala frågor, bland annat folkhögskolans
målsättning och undervisningens objektivitet.
På grund av det statsfinansiella läget har det vid budgetavvägningen ej
visat sig möjligt att genomföra reformen under budgetåret 1957/58. Den
bör i stället träda i kraft vid början av arbetsåret 1958/59, alltså den 1
oktober 1958. Jag har emellertid ansett det lämpligt att förslag redan i år
framlägges för riksdagen, dels för att nödvändigt författningsarbete skall
hinnas med, dels också för att skolorna bättre skall kunna planera den omläggning
av verksamheten, som de kan finna önskvärd på grund av reformen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1957
D
Nuvarande förhållanden
De statsunderstödda folkhögskolornas arbete regleras väsentligen genom
bestämmelserna i folkhögskolestadgan (1951:835), avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor m. m. (1951: 615) samt kungörelsen om
statsbidrag till avlönande av lärare vid folkhögskolor (1951: 837). I anslutning
härtill har ett antal tillämpningsföreskrifter utfärdats.
I folkhögskolestadgan fixeras syftet med folkhögskolans undervisning
bland annat så, att ändamålet skall vara att åt vuxen ungdom meddela
allmän medborgerlig bildning. Efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t
kan undervisningen bedrivas huvudsakligen inom ett ämnesområde, t. ex.
musik eller gymnastik.
Folkhögskolornas arbetsår räknas från och med den 1 oktober till och
med den 30 september nästföljande år, såvida ej skolöverstyrelsen medgivit
jämkningar. Varje arbetsår skall anordnas en vinterkurs eller vinter- och
sommarkurs. Fortsättningskurser i anslutning till dessa kursformer far
hållas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Vinter- och sommarkurser får
uppdelas i en första och en andra årskurs. Ett antal skolor anordnar en fristående
parallellavdelning till andra årskursen och benämner denna tredje
årskurs. Kungl. Maj:t har medgivit, att statsbidrag till lärarlöner, avseende
undervisning i tredje årskurs, må för arbetsåret 1956/57 utgå till sexton
(namngivna) folkhögskolor. Sådant bidrag får dock icke avse parallellundervisning
eller inrättande av ordinarie tjänst, knuten till tredje arskurs.
Som tredje årskurs kan också betecknas den »förberedande samhällsvetenskapliga
kurs», som för närvarande anordnas av tre skolor och vartill riksdagen
beviljat särskilt anslag.
Vid folkhögskola utan sommarkurs skall vinterkursen omfatta minst 24
veckor, medan den vid folkhögskola med sommarkurs skall omspänna
minst 22 veckor, utom då medgivande att förkorta vinterkursen till 21
veckor erhållits. Sommarkursen skall omfatta minst 13 eller i vissa fall
minst 16 veckor och statsunderstödda fortsättningskurser 4—12 veckor.
Obligatoriska ämnen är i första årskurs modersmålet och dess litteratur,
historia, samhällslära, geografi, matematik och naturkunnighet med hålsolära
samt sång. I andra årskursen skall ingå ett lämpligt urval av dessa
ämnen, för kvinnliga elever kan kursen anordnas med huvudvikten lagd på
undervisningen i hushållsgöromål. I båda kurserna kan ytterligare ämnen
tagas upp, om detta är förenligt med eller motiverat av skolans syfte. A id
fortsättningskurs skall undervisning meddelas i historia samt minst ettdera
av ämnena geografi, litteraturhistoria och samhällslära. I övrigt skall vid
fortsättningskurs undervisningen vara samlad företrädesvis kring visst läroämne
eller kring viss grupp av läroämnen. För samtliga elever bör gymnastik
och idrottsövningar anordnas.
Antalet undervisning stimmar per vecka bör i första årskurs ej understiga
30 och i andra årskurs ej 24. Undervisningsskyldigheten omfattar under
vinterkurs för rektor 18—22 veckotimmar och för ämneslärare 24-—28
veckotimmar. Under sommarkurs skall rektor undervisa 195 undervisningstimmar
och ordinarie ämneslärare, vars tjänst omfattar både vinter- och
sommarkurs, 270 undervisningstimmar. Rektor och ordinarie ämneslärare
6
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
må ej åläggas att fullgöra undervisning mer än under sammanlagt 42 veckor
av arbetsåret. För övningslärare inom folkhögskolan gäller vissa föreskrifter
i stadgan för övningslärare.
Statsbidrag till folkhögskolorna utgår för närvarande i form av bidrag
till lärarlöner och till arvoden åt skolläkare, anslag för anordnande av
samhällsvetenskapliga kurser, studiebidrag och stipendier åt elever samt
understöd för utbildning av lärare.
Liksom övriga bidragsformer utgår statsbidrag till avlönande av lärare
vid folkhögskolor under förutsättning bland annat att Kungl. Maj:t skall
ha förklarat skolan vara berättigad till statsunderstöd. Skolöverstyrelsen
skall efter framställning från folkhögskola före eller i början av varje läsår
eller kurs vid skolan bestämma omfattningen av den undervisning, för
vilken statsbidrag må utgå. För denna undervisning utgår ett statsbidrag
med 90 procent av dels folkhögskolans kostnader för lärarpersonal enligt
avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. samt avlöningsreglementet för övningslärare,
dels dess kostnader för fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för
samma personal.
Ända sedan statsbidrag till folkhögskolorna första gången beviljades,
alltså sedan 1872, har den svenska folkhögskolan stått under viss tillsyn
av statsmakterna. Folkhögskoleärendena handlägges numera av skolöverstyrelsen
inom dess folkbildningsrotel. Vissa ärenden av rent kameral natur,
exempelvis den slutgiltiga granskningen av skolornas statsbidragsrekvisitioner
och inplaceringen av lärarna i vederbörlig löneklass, handlägges dock
inom överstyrelsens administrativa avdelning.
Sedan 1912 förekommer statlig inspektion av folkhögskolorna. Denna utövas
av en särskilt förordnad inspektör. Det åligger honom enligt gällande
instruktion att under överinseende av skolöverstyrelsen ha tillsyn över de
statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet, övervaka efterlevnaden av
för dem gällande bestämmelser samt genom upplysningar och råd stödja
skolstyrelser, rektorer och lärare i deras arbete. Vidare åligger det inspektören
att från pedagogiska synpunkter granska folkhögskolornas ansökningar
om statsbidrag, att i övrigt biträda vid beredningen inom överstyrelsen
av ärenden rörande folkhögskolorna och om möjligt föredraga eller
närvara vid föredragningen av sådana ärenden.
I regel skall inspektören tjänstgöra inom överstyrelsen en dag i veckan.
Hans sammanlagda tjänstgöring utanför hemorten skall omfatta högst tre
månader för år.
Med undantag av en tioårsperiod har inspektören, alltsedan den förste
förordnades 1912, varit en folkhögskoleman, som samtidigt uppehållit rektorstjänst
vid folkhögskola.
Folkhögskolan har hastigt utvecklats efter det andra världskriget, vilket
bland annat belyses av antalet nytillkomna skolor. Under perioden 1 januari
1946—31 december 1955 tillkom 20 nya skolor, vilket innebär en ökning
från 06 folkhögskolor till 86, eller en ökning under tioårsperioden med
cirka 30 procent.
Folkhögskolornas storlek är mycket växlande. Elevantalet under vinterkursen
1955/56 varierade mellan 175 och 30 elever. Ökningen av elev
-
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
7
antal och antal skolor har ej nämnvärt påverkat det genomsnittliga antalet
elever per skola och vinterkurs. Detta var läsåret 1955/56 92 elever.
Tillkomsten av nya skolor har betytt en mindre förändring av proportionen
mellan antalet skolor med såväl vinter- som sommarkurs och skolor
med enbart vinterkurs. Skolorna har i vissa fall haft svårigheter att få
tillräcklig rekrytering till sommarkurserna, och antalet skolor där sommarkurs
anordnas visar också någon minskning under de senaste åren.
Läsåret för den övervägande delen av folkhögskolorna med sommarkurs
omfattar numera 39 veckor (30 skolor av 51). Skolor med enbart vinterkurs
arbetar i allmänhet 24—27 veckor, men antalet skolor med ett läsår
på 28—30 veckor har under senare tid ökat.
Om en stor del av folkhögskolorna ej utnyttjar sin kapacitet för bägge
kurs typerna, kan detta sägas ha kompenserats såtillvida, att vinterkurserna
och forsättningskurserna förlängts.
Den årliga ökningen av det absoluta antalet elever vid folkhögskolorna
har betytt även en ökning av antalet elever i procent av motsvarande
födelseårgångar, om man räknar med en medelålder av 21 år för manliga
elever och 20 år för kvinnliga. Under perioden 1944—1955 utgjorde den
årliga ökningen i procent i medeltal för manliga elever 0,28 procent och för
kvinnliga elever 0,91.
Ökningen av antalet elever — det är fråga om en fördubbling under de
senaste 25 åren — gäller i första hand vinterkurserna. Avmattningen av
intresset för sommarkurserna torde bland annat kunna förklaras därmed,
att kvinnliga elever, som tidigare i stor utsträckning varit hänvisade till
sommarkurserna, från och med 1930-talet mera allmänt fick tillträde även
till vinterkurserna. Den totala ökningen av folkhögskolans elevantal hänför
sig också till ökningen av antalet kvinnliga elever. Antalet manliga
elever har ej undergått större förskjutningar. Det var i första årskurs läsåret
1949/50 1 815, ett antal som icke överskridits under de följande åren.
Läsåret 1955/50 var antalet lärare inom folkhögskolan 557, varav 86
rektorer, 202 ordinarie, 180 extra ordinarie och extra ämneslärare samt
60 ordinarie och 29 extra ordinarie övningslärare. Härtill kommer 502
timlärare, därav 258 huvudsakligen i läroämnen och 244 huvudsakligen i
övningsämnen.
För en bedömning av jolkhög skolornas byggnadsekonomiska läge fordras
kännedom om värdet av de byggnader, som skolorna äger, men därutöver
också om byggnadsbeståndets kvalitet och tillräcklighet samt om
skolornas skuldsättning och deras möjligheter att erhålla anslag för byggnadsändamål.
Kommissionen har genom sin folkhögskoledelegation vid två
tillfällen av skolorna infordrat uppgifter, avsedda att belysa dessa förhållanden.
Uppgifterna har emellertid hunnit föråldras, varför skolöverstyrelsen
infordrat nya uppgifter våren 1956. Fn sammanfattning av denna undersöknings
resultat återges i följande tabell.
8 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Folkhögskolornas byggnadsekonomiska läge den 1 januari 1956
Uppgiften avser
Lg
(39 skolor,
3 879 elev- platser)
L
(10 skolor,
1 193 elev- platser)
LR
(10 skolor,
784 elev- platser)
R
(20 skolor,
1 601 elev- platser)
Samtliga
(79 skolor,
7 517 elev- platser)
Byggnadsvärde, kr ...
75 474 350
13 891 800
10 376 150
27 635100
127 377 400
Byggnadsvärde per
elevplats ..........
19 457
11 644
13 235
16 999
16 945
Skulder å byggnaderna,
kr ................
916 499
1 871900
2 050 601
5 970 032
10 809 035
Skulder i % av bygg- nadsvärdet ........
1,2
13,5
19,8
21,6
8,5
^ Anm. Antalet skolor den 1 januari 1956 var 86. Fyra skolor (Birkagården, Medlefors, S:t Erik,
Vadstena) saknar egna byggnader och från tre skolor (Folkliga musikskolan, Framnäs och Malung)
har uppgift icke erhållits.
I tabellen har en uppdelning av folkhögskolorna efter olika typ av huvudmannaskap
för skolorna skett. Vid uppdelningen av skolorna på olika
huvudmän har samma indelningsgrund använts som den av skolkommissionen
tillämpade (kommissionens betänkande s. 168—174), d. v. s. en gruppering
på landsting (Lg), garantiförening med helt lokal förankring utan
anknytning till folkrörelse (L), lokal huvudmannaorganisation med starka
folkrörelseintressen (LR) samt riksorganisation (R). Påpekas bör, att
gränserna mellan olika typer av huvudmannaskap i många fall ej är klart
fixerade.
Det kapital, som är investerat i folkhögskolornas byggnader, är betydande.
Den 1 januari 1956 uppgick brandförsäkringsvärdet — här redovisat
som byggnadsvärdet — för de 79 skolor, som ingick i undersökningen, till
127,4 miljoner kronor eller ungefär 1,6 miljoner kronor per skola. Emellertid
varierade värdena inom mycket vida gränser. För sex skolor översteg
byggnadsvärdet 3 miljoner kronor, medan det för sex skolor ej nådde upp
till 0,5 miljoner kronor.
,Om siffrorna för byggnadsbeståndets värde skall möjliggöra en bedömning
av byggnadernas tillräcklighet för folkhögskoleändamål, måste de
sättas i relation till skolornas storlek, d. v. s. till antalet elevplatser vid varje
skola. Fn fördelning av det totala byggnadsvärdet på det totala antalet
elevplatser ger resultat 16 945 kronor per elevplats. Göres fördelningen
däremot inom de olika skolkategorierna, nås för Lg-skolorna 19 457 kronor,
för R-skolorna 16 999 kronor, för L-skolorna 11 644 kronor och för
LR-skolorna 13 235 kronor.
Vid skolöverstyrelsens undersökning framkom att av de 40 icke-landstingsägda
skolorna med egna byggnader endast två (Geijerskolan och
Tornedalen) vid 1956 års ingång var fria från skulder för byggnadsändamål.
Totalt var skuldsumman vid de 38 skolorna 9,9 miljoner kronor eller i avrundat
medeltal 260 000 kronor per skuldsatt skola. Vid 1951 års undersökning
var medeltalet 156 000 kronor per skuldsatt skola. Högsta förekommande
skuldbelopp var vid 1956 års ingång 525 000 kronor (Härnösand),
lägsta 30 000 kronor (Lillsved). Sigtunastiftelsens folkhögskola och
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
9
gästhem har tillsammans en byggnadsskuld på 1 37G 000 kronor, varav
ungefär hälften torde gälla folkhögskolan.
Kommissionens folkhögskoledelegation gjorde vid två tillfällen också en
undersökning av folkhögskolans driftkostnader. Den senare av de två
undersökningarna gällde räkenskapsåret 1950. Siffermaterialet har alltså
nu hunnit bli inaktuellt, varför endast några få uppgifter här skall återges.
För de då statsbidragsberättigade 71 skolorna beräknades utgifter och inkomster
komma att balanseras på 7,8 miljoner kronor. Fördelat på antalet
elevplatser var statbeloppet i medeltal 1 164 kronor. Detta medeltal överskreds
respektive underskreds väsentligt av åtskilliga skolor, liksom statbeloppen
per elevplats varierade mellan de olika kategorierna av skolor.
För Lg-skolorna var medeltalet 1 342 kronor per elevplats, för L-skolorna
1 007 kronor, för Lll-skolorna 1 139 kronor och för RTskolorna 851 kronor.
Differenserna mellan skolkategorierna kan i någon mån förklaras med att
man i olika utsträckning anordnar sommarkurs. Men i första hand återspeglas
faktiska olikheter i skolornas standard, d. v. s. i deras möjligheter
att erbjuda eleverna en väl differentierad undervisning i en för studier
lämpad miljö.
Att budgetberäkningen hållits så snäv vid de icke landstingsägda skolorna,
beror givetvis på svårigheterna att anskaffa tillräckliga inkomster.
Statsbidraget utgår visserligen efter samma grunder för alla skolor, och
landstingen lämnar bidrag även till de icke-landstingsägda skolorna. Bidragen
är emellertid avsevärt lägre till dessa skolor än till landstingens egna.
Enligt årsbok för Sveriges landsting 1956 var de år 1955 beslutade bidragen
sammanlagt 6 307 592 kronor. Därav erhöll 40 stycken Lg-skolor
4 491 830 kronor (1 131 kr/elevplats), 10 stycken L-skolor 887 014 kronor
(801 kr/elevplats), 14 stycken LR-skolor 554 701 kronor (629 kr/elevplats),
20 stycken R-skolor 374 047 kronor (225 kr/elevplats).
Landstingen i Malmöhus och Norrbottens län, vilka sakna Lg-skolor,
lämnar stora bidrag till de L-skolor och i Norrbotten även de LR-skolor,
som finnes i länen. I övrigt varierar beloppen väsentligt. Endast 4 av Rskolorna
och 8 av LR-skolorna erhåller bidrag över 20 000 kronor.
Särskild undervisningsavgift förekommer vinterkursen 1956/57 vid 6 av
Lg-skolorna med 25 å 35 kronor och vid 25 av de övriga skolorna med belopp
varierande mellan 30 och 200 kronor. Även inackorderingsavgiften är
i allmänhet högre vid de icke landstingsägda skolorna. Inackorderingsavgiften
per månad ligger för Lg-skolorna mellan 90 och 155 kronor, varav
för 8 skolor under 100 kronor och för 8 skolor över 140 kronor. För övriga
skolor varierar avgiften mellan 120 kronor (Vara) och 250 kronor (Brunnsvik).
Det stora flertalet av dessa har en avgift per månad på 140—180
kronor.
Folkhögskolans arbetsformer
Folkhögskolans uppgifter m. m.
I skolöverstyrelsens förnyade utlåtande återges i korthet kommissionens
syn på folkhögskolans uppgifter och folkhögskolans ställning efter införandet
av nioårig skolplikt. Till detta fogar överstyrelsen vissa remissinstansers
och sina egna synpunkter.
Sedan betänkandet framlades, har enligt skolöverstyrelsens mening vissa
10
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
tendenser i samhällsutvecklingen gjort sig märkbara, vilka förefaller att
ytteiligare motivera den uppfattning av folkhögskolans framtida uppgifter,
som kommissionen givit uttryck åt.
Alltjämt fortgår omflyttningen av befolkningen från landsbygd till städer
och andra tätorter. Sannolikt torde denna migration komma att pågå ännu
nagra årtionden och därigenom ytterligare förminska den befolkningsgrupp,
som utgjort folkhögskolans traditionella rekryteringsgrund. Medan detta
äger rum, kommer emellertid folkhögskolan med all sannolikhet att i allt
högre grad efterfrågas som en möjlighet till fortbildning och förberedande
yrkesutbildning av de stora ungdomskullar, som nu gör sig beredda att
träda in i produktionen, och vilka samhället ej kunnat anvisa önskvärda
utbildnings vägar inom den obligatoriska skolans ram.
. Den tekniska utvecklingen, som är på väg att helt förändra vår produktionsapparat
och att underlätta kommunikation och information av skilda
slag inom landet och mellan vårt land och den övriga världen, kommer
också eiter allt att döma att ställa ökade krav på en alltmera ingående och
omfattande yrkesutbildning. Det kan därför antas, att det mera utbildningsinriktade
skolväsendet kan komma att möta växande svårigheter att
bereda tillfredsställande plats för en undervisning och fostran med syfte att
göra individen bättre rustad att bemästra personliga problem och att förstå
och aktivt medverka till en lösning av samhällsfrågor. Samtidigt skapar den
tekniska utvecklingen ett allt större behov av ständigt fortgående information
och orientering för dem som lämnat den vanliga skolåldern bakom sig.
Folkhögskolan med sin inriktning på personlighetsutveckling och samhällsorientering
i en undervisning för vuxen ungdom bör ha särskilda möjligheter
att här göra en insats.
Den omläggning av det allmänna skolväsendet, som enhetsskolans genomförande
kommer att innebära, måste påverka även folkhögskolorna.
Dessa har, efter att från början i övervägande grad ha besökts av lantbrukarungdom,
särskilt under mellankrigstiden vidgat sin rekryteringsbas, då
de till eu början drog till sig genom arbetslösheten friställd arbetarungdom
och senare vid sidan av realskolorna i stor omfattning tjänat som förberedande
utbildningsanstalter för inträdessökande till vissa yrkesskolor,
särskilt sjuksköjerskeskolor. Denna senare utveckling har på sina håll
framkallat farhagor för att folkhögskolorna skulle tvingas uppgiva sin
traditionella karaktär av bildningsanstalter för vuxen ungdom med tyngdpunkten
lagd vid att förbereda eleverna till samluillsgagnande insatser utanför
den.egentliga yrkesverksamheten och i stället anlitas som förberedande
utbildningsanstalter i ett läge, då det allmänna skolväsendet ännu icke
nått en tillfredsställande utbyggnad.
Det finns enligt skolöverstyrelsens uppfattning anledning förmoda, att
folkhögskolan också efter enhetsskolans genomförande kommer att stiillas
inför de båda uppgifterna som en allmän medborgarskola och som en yrkesorienterande
och yrkesförberedande skola, även om enhetsskolans genomförande
rimligen något bör minska behovet av sådan förberedande utbildning
vid folkhögskola, som direkt syftar till att ersätta realskolans utbildning.
I samma man som nioårig enhetsskola genomföres, höjes den genomsnittliga
kunskapsnivån, men under i övrigt lika förutsättningar torde
kravet på en utbildning utöver den, som grundskolan ger, kvarstå eller
ökas inom yrken, där konkurrens råder om platserna. Detta förhållande
torde bidraga till att enhetsskolans genomförande icke kommer att minska
11
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
behovet av folkhögskolor, under förutsättning att dessa successivt anpassar
sin undervisning till det nya läget. I samma riktning syftar en
visserligen begränsad erfarenhet, nämligen den, att klass 9 pa ett helt nytt
sätt aktualiserat folkhögskolan i den obligatoriska skolans arbete, vilket
haft till följd att ett flertal elever från denna klass fortsatt studera vid
folkhögskola. Lägger man härtill de möjligheter till kontakt med nya samhällsgrupper,
som kommissionen anvisar genom att föreslå ett. intensivare
samarbete med folkbildningsorganisationerna och elevrekrytering till månads-
och veckokurser, torde även en försiktig och återhållsam bedömning
leda till uppfattningen, att folkhögskolorna oavsett de onormalt stora årsgrupper,
som nu klappar på dess dörrar, för framtiden torde kunna räkna
med minst samma möjligheter till utveckling, som karakteriserat de senaste
årtiondena.
En annan grundläggande fråga liar i betänkandet berörts under rubriken
»undervisningens objektivitet». Kommissionen har här berört de problem,
som sammanhänger med att vissa folkhögskolor upprättats av organisationer
och enskilda, vilka velat genom skolans arbete tillgodose icke bara
ett folkbildningsintresse utan också ett syfte av mera speciell art.
Kommissionen utgår ifrån att de statsundersödda folkhögskolorna självfallet
följt föreskriften att hålla den egentliga undervisningen på ett fullt
objektivt plan men antyder, att skolledningarna i vissa fall torde anse sig
oförhindrade att på lektionsfri tid ge eleverna impulser, som avser att öka
deras förståelse för ideella strävanden av för skolan specifik art. Eftersom
emellertid skolan icke bör få utnyttjas för propaganda av politisk, religiös
eller annan innebörd, rekommenderar kommissionen, att lärare och elever
i viss utsträckning rekryteras utanför den rörelse, som står bakom skolan,
att eleverna upplyses om att de ej böra finna sig i vad de anser vara
obehörig åsiktspåverkan samt att skolans huvudman uppgives i prospekt
och annonser.
Enligt skolöverstyrelsens mening möter det stora svårigheter att objektivt
fastställa gränserna för skolledningarnas handlingsfrihet på detta område.
Överstyrelsen finner det kravet böra kunna ställas på samtliga folkhögskolor,
att de icke endast accepterar utan helhjärtat ansluter sig till
folkhögskolans program och målsättning. Friheten att arbeta efter egna intentioner
får icke medföra, att en folkhögskola förlorar sin ställning som
allmän medborgerlig skola. Överstyrelsen har intet att invända mot folkhögskolornas
traditionella rätt att utforma var och en sin egenart men vill
framhålla, att denna egenart ej får bli så markerad, att den förhindrar en
allsidig elevrekrytering. Eolkhögskolestadgans föreskrift, att läraren icke
blott med nit och omsorg skall bedriva sin undervisning utan även söka
främja elevernas utveckling till ansvarskännande och självständiga personligheter
samt att han icke skall söka påtrycka eleverna någon viss åskådning
i politiska och religiösa frågor, måste vara ett rättesnöre även för den,
vars livsåskådning inrymmer en strävan att vinna medmänniskorna för
samma åskådning. För överstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över folk
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
högskolorna är det en synnerligen ansvarsfull uppgift att tillse att skolans
fiihet icke inkräktar på undervisningens objektivitet och ej heller på lärjungarnas
rätt att söka sig fram till en egen åskådning.
Läsår. Vinterkurs m. m.
Skolkommissionen föreslår att den årliga lästiden (läsåret) skall vara
lägst 30 högst 38 veckor, att vinterkursen liksom för närvarande skall omfatta
lägst 22 veckor men att den av skolorna skall kunna fritt förlängas
inom läsårets ram samt att det skall ankomma på varje skola att för varje
kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever eller endast
endera skall mottagas.
Kommissionen betraktar det som icke tillfredsställande, att ett antal
skolor inte ens under halva året anordnar folkhögskolekurser av sådan art,
att de berättigar till statsbidrag, och finner det rimligt, att folkhögskolornas
årliga minimilästid förlänges. Kommissionen föreslår därför, att minimilästidcn
hädanefter skall utgöra lägst 30 veckor samt att den övre gränsen för
läsårets längd fastställes till 38 veckor.
Sommarkurs är för närvarande avsedd enbart för kvinnliga elever, såvida
ej skolöverstyrelsen medgivit, att även manliga elever må intagas. Kommissionen
anser, att undervisningen även sommartid skall vara tillgänglig
för både manlig och kvinnlig ungdom. I den utveckling hän mot en friare
gestaHning av sommarhalvårets kurser, som kommissionen förordar, bör
också ingå, att specialundervisning kan omfatta även andra ämnesgrupper
än sådana av huslig karaktär. Därmed faller också motiveringen
för att manliga elever skall vägras tillträde till dessa kurser. Givetvis bör
det — bland annat med hänsyn till internatsförhållandena — ankomma på
varje skola att själv avgöra, huruvida jämväl manliga elever skall tagas
emot vid sommarkurs. Speciellt förefaller det naturligt, att så sker vid de
föreslagna kortare kurstyperna, d. v. s. månadskurser och veckokurser.
Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot förslagen men anser dock att
rätten för skola att anordna längre vinterkurs än 30 veckor bör göras beroende
av överstyrelsens medgivande. Överstyrelsen skulle nämligen härigenom
kunna motverka tendenser till realskolemässig undervisning samt
tillse, att en förlängning av vinterkursen utöver 30 veckor icke inkräktar på
skolans insatser i det övriga folkbildningsarbetet.
Kortare kurser
Skolkommissionen föreslår att under sommarhalvåret skall jämte eller
i stället för sommarkurser av nuvarande typ kunna anordnas »månadskurser»
(vari de nuvarande fortsättningskurserna uppgår) samt »veckokurser»,
de sistnämnda i skolans eller — på vissa villkor — i fristående organisationers
regi. Undervisningen vid månadskurs och veckokurs skall hänföra
sig till ett avgränsat ämnesområde.
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
13
Månadskurser skall omfatta lägst fyra veckor och anordnas antingen för
elever som just avslutat en annan kurs vid skolan — varvid de alltså
ersätter de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra
elever.
Veckokurs skall omfatta lägst en och högst två veckor. Dylik kurs bör
även få anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans
läsår; dess syfte skall dock sammanfalla med folkhögskolans och dess undervisning
skall till lägst en fjärdedel bestridas av skolans lärare. Skolans
lärare skall för sin medverkan avlönas av kursens anordnare, varför statsbidrag
till lärarlönerna skall kunna utgå endast i de fall, då skolan själv
står som kursarrangör.
Månadskurs och veckokurs skall kunna anordnas samtidigt med annan
kurs. Härvid skall dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid anses
fullgjord endast i så stor utsträckning, som om endast en kurs hade pågått.
Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget med den ändringen, att kurserna
icke nödvändigtvis skall anordnas under sommarhalvåret utan även må
kunna äga rum under annan del av arbetsåret. I samband härmed synes
den i 23 § 2 mom. folkhögskolestadgan intagna föreskriften om rektors och
ordinarie lärares undervisningsskyldighet »under sommarkurs» böra ändras
att avse annan undervisning än under vinterkursen. Gentemot förslaget,
att lärare vid veckokurs, som anordnas av fristående organisation, skulle
avlönas av denna, vill överstyrelsen förorda, att avlöning sker genom
skolan, vilket skulle stimulera till att denna kurstyp snart komme till en
vidsträckt användning. Det är överstyrelsen angeläget betona vikten av
sådan stimulans, då de erfarenheter, som hittills gjorts av dessa kurser, är
synnerligen positiva. De tillmötesgår ett behov att nå ut över de vanliga
kontakterna och bidrager till att stärka folkhögskolans karaktär av institution
för vuxenundervisning och fritt folkbildningsarbete i levande kontakt
med sin tid och dess krav.
Tredje årskurs. Specialkurs
Skolkommissionen föreslår att rätten att vid vinterkurs anordna tredje
årskurs författningsmässigt fastställes samt att specialkurs (speciallinje)
skall kunna anordnas även kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap
och kvinnlig slöjd och erhålla det statsbidrag, som betingas av det speciella
behovet av lärarkrafter.
Skolöverstyrelsen, som biträder kommissionens förslag, anser dock, att
rätten att inrätta tredje årskurs bör göras beroende av särskilt medgivande
av överstyrelsen, som därvid har att tillse dels behovet av sådan specialinriktad
kurs, som avses, dels också skolans tillgång på lärare med speciell
14
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
kompetens och för undervisningen avsedd utrustning. Överstyrelsen vill
understryka kommissionens uttalande om att de skolor, som anordnar
specialkurser i form av tredje årskurs, icke får ge efter inför krav på formell
realexamenskompetens i alla eller vissa ämnen.
Skolöverstyrelsen tillstyrker kommissionens förslag beträffande specialkurser.
Överstyrelsen förutsätter dock, att de ämnen, som upptages till särskild
behandling i speciallinje, ligger inom ramen för den ämnesgruppsindelning,
som kommissionen angivit, samt att eleverna vid speciallinje
i erforderlig utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan
centrala ämnen.
Departementschefen
Beträffande folkhögskolans arbetsformer har departementschefen anfört
följande.
Den debatt om folkhögskolans målsättning, som väcktes genom skolkommissionens
betänkande, har mycket klart återspeglat de skiftande krav, som
man ställer på folkhögskolan. Samtidigt har det också understrukits, att
vår nuvarande folkhögskola i allmänhet ganska väl fyller dessa olika krav.
Folkhögskolan har i utformningen av sin verksamhet varit friare än någon
annan skolform. Detta har möjliggjort, att den fortgående kunnat anpassa
sig till de nya krav, som följt av förändringarna både i samhälle och i elevrekrytering,
liksom att de skilda folkhögskolorna kunnat tillgodose olika
behov. Vi kan alltså bygga vidare utan att bryta med den hittillsvarande
utvecklingen.
I folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån
första början intagit en central ställning, och fortfarande är detta ett av
denna skolforms främsta kännetecken. Demokratins och organisationsväsendets
framväxt har givit medborgarna större inflytande, och samtidigt
har utvecklingen gjort samhällsfrågorna alltmer komplicerade. För att den
enskilde skall ha möjlighet att få överblick över aktuella problem och i sin
mån kunna påverka och medverka till lösningen av dem, fordras det i våra
dagar en betydligt vidare orientering och större kunskaper än för endast
några årtionden sedan. Enhetsskolans förverkligande kommer att ge folkhögskolan
en bättre grund att bygga på i detta avseende och kan inte förväntas
minska den vuxna ungdomens behov av fortsatt orientering i de
samhälleliga och personliga problemen. Betydelsen av folkhögskolans insats
på detta område kommer säkerligen att kvarstå oförminskad.
Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskapsmeddelelse är att
orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad
förståelse hos de unga för andra värden än de rent materiella. Hur vi utnyttjar
en stigande levnadsstandard och en ökad fritid beror i mycket på
vårt eget val, men folkhögskolan kan öppna nya möjligheter för den enskilda
människan till ett rikare personligt liv.
I regel har folkhögskolorna klart fattat dessa sina uppgifter och sökt att
på bästa sätt fylla dem. Utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning
har de samtidigt kunnat ge eleverna en viss yrkesorientering och en
god grund för deres fortsatta yrkesutbildning. De tidigare refererade elev
-
15
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
undersökningarna har otvetydigt visat, att en mycket stor del av de ungdomar,
som efter någon tids arbete i förvärvslivet söker sig till folkhögskolorna,
avser att senare övergå till annat yrke. För många av dem blir
folkhögskolan en hjälp i yrkesvalet och en väg till fortsatt yrkesutbildning.
Jag anser att också detta är en viktig uppgift för folkhögskolorna, som de
emellertid bäst fyller genom att hålla fast vid sin primära målsättning som
bildningsskola och icke genom att söka efterlikna realskolan och andra utbildningsskolor
i kursplaner och metodik. Vare sig det framtida yrket är
sjuksköterskans, polismannens, socialarbetarens eller den i näringslivet
verksammes, så måste den medborgerliga och personliga fostran, som folkhögskolan
syftar till, vara av det allra största värde. De färdigheter i exempelvis
modersmål och matematik eller den grundläggande orientering i naturvetenskapliga
ämnen, som vissa yrkesskolor måste kräva, har ett eget
bildningsvärde och äger redan därför sin givna plats på schemat.
Jag har hittills i huvudsak berört den egentliga undervisningen vid folkhögskolan.
Kunskapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del
x folkhögskolans större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa
de unga till en personlighetsutveckling, som gör dem till mogna människor
och medborgare, är i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare. I vår
tid har en ständigt föränderlig miljö påverkat vår livsföring och minskat
självskrivenheten i många nedärvda normer, varigenom individen i stigande
grad tvingats till egna ställningstaganden. Jämsides härmed har samhällsutvecklingen
givit ökat medbestämmande och medansvar åt den enskilde.
Sålunda krävs en allt större förmåga av var och en till kritiskt omdöme och
självständigt tänkande. Samtidigt ställer det demokratiska samhället allt
större anspråk på individens förmåga att känna solidaritet med sina medmänniskor
och att samarbeta med dem.
Folkhögskolan har här kanske bättre möjligheter än någon annan skolform
att göra en fostrande insats. Samvaron utanför lektionstid är därvid
inte minst väsentlig. Internatmiljön skänker utmärkta tillfällen att pröva
olika former av självverksamhet och medansvar för eleverna, varigenom de
kan få ökad förståelse för samarbetets problem och möjligheter. Fostran
till vidsynthet och självständighet förutsätter emellertid bland annat strävan
till objektivitet hos lärarna. Kravet på detta understrykes också i
nuvarande folkhögskolestadga, där det heter, att lärare icke skall söka påtrycka
eleverna nagon viss åskådning i politiska och religiösa frågor. Jag
anser att denna bestämmelse maste avse både den egentliga undervisningen
och den lektionsfria tiden vid skolan.
I samband med frågan om undervisningens objektivitet har skolkommissionen
framhållit det önskvärda i att få en allsidig rekrytering av både
lärare och elever till skolorna. Det måste också enligt min mening vara
värdefullt om det vid en skola finns lärare med olika åsiktsinriktningar,
vare sig skolan har anknytning till viss rörelse eller ej, och en allsidig rekrytering
av eleverna måste för dem skapa berikande kontakter med nya samhälls-
och åsiktsgrupper.
I likhet med skolöverstyrelsen anser jag det kravet böra kunna ställas
pa samtliga folkhögskolor, att de helhjärtat ansluter sig till folkhögskolans
undsättning. Det bör emellertid framhållas, att det ilven för tillsynsmyndigheten
är eu ansvarsfull uppgift att svara för att objektivitetens och
åsiktsfrihetens principer respekteras vid skolorna.
Fn skola som uppfyller dessa fordringar har säkerligen också möjlighet
16 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
att attrahera ungdomar med skilda åsikter och den kan alltså anses stå
öppen för alla såsom en allmän medborgerlig skola.
I den aktuella debatten har man på sina håll framfört tvivel om folkhögskolans
möjligheter att fortleva efter den nioåriga skolans genomförande.
Det är naturligtvis svårt att med någon bestämdhet bedöma utvecklingen
på längre sikt för en frivillig skola med en så allmän målsättning, men vissa
linjer är redan nu skönjbara. Folkhögskolans betydelse som genomgångs]ed
för vidare yrkesutbildning kommer säkerligen till en del att upphöra, allteftersom
enhetsskolan genomföres. Det är emellertid troligt att utvecklingen
i samhälle och näringsliv kommer att öka kravet på en utbildning
utöver den som enhetsskolan ger; i synnerhet kommer detta att gälla inom
yrken, där konkurrens råder om platserna. Symptomatiskt är väl också att
elevtillströmningen till folkhögskolorna kraftigt vuxit under de senaste två
årtiondena, samtidigt som ungdomskullarnas storlek minskat och möjligheterna
till annan högre skolgång mångdubblats.
Det förefaller också troligt, att en förbättrad grundläggande skolutbildning
kommer att hos många skapa ett ökat behov av vidgat allmänvetande
och orientering på sådana områden, där utvecklingen snabbt går vidare.
Därtill kommer den stigande levnadsstandarden att ge ökade möjligheter
till folkhögskolestudier.
Emellertid finns det anledning för folkhögskolorna att i tid söka anpassa
sin undervisning, till både innehåll och form, efter det nya läget, att pröva
andra kurstyper och söka en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper.
Sker detta, så kommer folkhögskolorna att även i fortsättningen
ha en mycket väsentlig uppgift att fylla i det svenska samhället.
Jag övergår så till att behandla skolkommissionens överväganden och
förslag beträffande folkhögskolans arbetsformer.
Enligt nu gällande bestämmelser skall vid folkhögskola varje arbetsår
anordnas en vinterkurs eller både en vinterkurs och en sommarkurs. Fortsättningskurser
i anslutning till dessa kursformer liksom statsunderstödd
folkbildningskurs får anordnas efter skolöverstyrelsens medgivande. Vid
folkhögskola med enbart vinterkurs skall denna omfatta minst 24 veckor,
medan den vid folkhögskola med sommarkurs i regel skall omfatta minst
22 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. Rektor och ordinarie
ämneslärare kan åläggas att fullgöra undervisning under sammanlagt högst
42 veckor av arbetsåret. Läsåret 1955/56 saknades sommarkurs vid 35 av
de 86 folkhögskolorna. Av dessa hade 12 en lästid av minst 28 veckor. För
den övervägande delen av folkhögskolor med sommarkurs var lästiden 39
veckor (30 skolor av 51). Jag delar kommissionens uppfattning, att det är
otillfredsställande att ett antal skolor inte ens under halva året anordnar
folkhögskolekurser av sådan art, att de berättigar till statsbidrag. Jagfinner
det därför lämpligt, att folkhögskolornas årliga minimilästid i enlighet
med kommissionens förslag förlänges till 30 veckor. Något behov av att
maximera skolornas lästid eller vinterkursens längd anser jag däremot inte
föreligga. Då folkhögskolorna redan nu har en stor uppgift i det övriga
folkbildningsarbetet och framdeles avses få möjligheter till än större insatser,
bör det emellertid tillses att en förlängning av vinterkursen utöver 30
veckor inte inkräktar på dessa skolornas andra uppgifter. Med hänsyn
härtill och till vad skolöverstyrelsen i övrigt anfört på denna punkt förordar
jag, att rätten att anordna längre vinterkurs än 30 veckor göres
beroende av skolöverstyrelsens medgivande.
17
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
När kommissionen har föreslagit en maximering av den årliga lästiden till
38 veckor, torde den även ha avsett den tid, varunder rektor och ordinarie
lärare är skyldiga att fullgöra undervisning. Denna tid utgör nu såsom
förut nämnts 42 veckor. Jag är emellertid inte beredd att i förevarande
sammanhang ta ställning till frågan om någon ändring på denna punkt.
Jag biträder kommissionens förslag, att det skall ankomma på varje skola
att för varje kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever
eller endast endera kategorien skall mottagas. Samtidigt vill jag framhålla,
att jag för egen del i likhet med skolöverstyrelsen finner det angeläget att
folkhögskolorna allmänt inför samundervisning.
Kommissionens förslag om månadskurser och veckokurser innebär en
väsentlig nyhet. Det syftar till en friare kursutformning än vad de traditionella
vinter- och sommarkurserna med eventuellt ansluten fortsättningskurs
tillåter. Härigenom kan folkhögskolorna få nya möjligheter att medverka
i det allmänna folkbildningsarbetet och därvid knyta kontakter med
bildningsintresserade, för vilka de traditionella kurstyperna icke varit sa väl
lämpade. Veckokurs om lägst en och högst två veckor skulle enligt förslaget
kunna anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans
läsår. Månadskurs om lägst fyra veckor skulle av skolan anordnas antingen
för elever som just avslutat en annan kurs — varvid de alltså skulle
ersätta de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra
elever. Jag kan i huvudsak biträda kommissionens förslag. Det synes mig
emellertid inte motiverat att göra åtskillnad mellan vecko- och månadskurser.
Dessa kurser, som lämpligen torde benämnas ämneskurser, bör
enligt min mening omfatta lägst en vecka men ej maximeras till tiden, och
de bör kunna anordnas av skolan eller av skolan i samarbete med riksförbund
för studiecirkelverksamhet (studieförbund) eller underavdelning därav
eller med regionalt bildningsförbund. Utredningen har förordat, att dessa
kortare kurser skulle kunna anordnas samtidigt med annan kurs under
sommarhalvåret, varvid dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid
skall anses fullgjord endast i så stor utsträckning som om en kurs hade
pågått. Jag kan för egen del ansluta mig till detta med det tillägget att
kurserna, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, bör kunna äga rum även
samtidigt med vinterkurs.
Nu gällande bestämmelser medger rektor och ordinarie ämneslärare att
fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet vid folkbildningskurs anordnad
av regionalt bildningsförbund, varvid statsbidrag till lärarlönerna utgar
i vanlig ordning. Enligt kommissionen skulle vid sådana veckokurser, som
anordnades av annan än skolan, undervisningen till lägst en fjärdedel bestridas
av skolans lärare men statsbidrag till lärarlönerna utgå endast i de
fall, då skolan själv stode som kursarrangör. Vid remissbehandlingen har
från flera håll gjorts invändningar mot den föreslagna inskränkningen i
statsbidragsgivningen. Jag delar kommissionens uppfattning såtillvida att
jag anser, att undervisningen vid ämneskurser anordnade i samarbete med
fristående organisation, bör till minst en fjärdedel bestridas av skolans
lärare. Beträffande statsbidrag till avlöning av lärarna anser jag däremot,
att samma regler bör gälla oavsett om kursen arrangeras av skolan ensam
eller i samarbete med annan. Ämneskursens syfte bör sammanfalla med folkhögskolans
allmänna målsättning, och undervisningen bör hänföra sig till
ett avgränsat ämnesområde.
Tredje årskurs kan för närvarande anordnas endast efter särskilt medO
— liihaiKj till riksdagens protokoll 1057. (i samt. Nr 110
18
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
givande av Kungl. Maj:t. Innevarande arbetsår anordnas sådan kurs vid
nitton folkhögskolor, varav »förberedande samhällsvetenskaplig kurs» vid
tre. Skolkommissionen föreslår att skolorna skall äga författningsmässig
rätt att vid vinterkurs anordna tredje årskurs och vidare att anordna specialkurs
kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap och kvinnlig slöjd.
Erfarenheterna från de skolor, som hittills har anordnat tredje årskurs, är
till allra största del positiva. Eleverna kan här få en ytterligare fördjupning
av sin allmänna bildning och bättre förbereda sig för insatser i samhälle
och yrkesliv. Några bärande skäl för att tredje årskurs skulle få förläggas
enbart till vinterkurs har enligt min mening icke anförts. Jag förordar, att
skolorna i författning erhåller rätt att anordna tredje årskurs vid såväl
vinter- som sommarkurs. Denna rätt bör emellertid, av de skäl som skolöverstyrelsen
anfört, tills vidare göras beroende av medgivande från skolöverstyrelsen
i varje särskilt fall.
Redan den nuvarande folkhögskolestadgan tillåter en viss specialisering
av högre årskurs, eftersom stadgan beträffande undervisningen i andra årskurs
endast föreskriver ett lämpligt urval av de i första årskurs obligatoriska
läroämnena, jämte de ämnen i övrigt, som med hänsyn till skolans
syfte anses böra upptagas. Skolkommissionens förslag beträffande specialkurs
och speciallinje är således delvis redan tillgodosett och rätten att anordna
dylik kurs eller linje behöver endast utvidgas att gälla även för tredje
årskurs. Vad beträffar första årskurs synes, om speciella skäl föreligger,
kunna medgivas att särskild vikt lägges vid undervisningen i visst ämne
eller viss ämnesgrupp.
Jag vill framhålla angelägenheten av att eleverna vid specialkurs i erforderlig
utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan
centrala ämnen. Jag vill vidare, i likhet med såväl skolkommissionen som
de flesta remissinstanser, särskilt understryka att varken tredje årskurs
eller specialkurs får syfta till att förbereda eleverna för inträde vid viss
undervisningsanstalt eller till att ge eleverna formell realexamenskompetens
i alla eller vissa ämnen.
Elevfrågor
Vitsord
Skolkommissionen föreslår att av folkhögskolan utfärdade vitsord i allmänhet
endast skall avse elevernas flit och uppförande.
Enligt kommissionens mening måste starka betänkligheter resas mot ett
allmänt införande av betygsgivning inom folkhögskolan. Om man vill anse
denna skolas främsta uppgift vid sidan av den i folkhögskolestadgan angivna
vara att förbereda eleverna till ett aktivt deltagande i det allmänna
bildningsarbetet, måste man hävda, att studieintressets fixering vid uppnåendet
av vissa betygsenheter är en icke önskvärd företeelse. Men, fortsätter
kommissionen, problemet har också en annan sida. För att betyg
skall kunna tjäna sin uppgift att lämna säker upplysning om kunskapsinnehavet
hos den person, för vilken det utfärdats, fordras dels att omfattningen
av det kunskapsstoff, som betyget gäller, på något sätt anges,
dels att en allmänt godtagen betygsskala tillämpas. I båda dessa avseenden
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
19
stöter betygsgivningen vid folkhögskolan på betydande svårigheter. Kursernas
växlande längd och det likaledes växlande timantalet inom varje
undervisningsämne markerar ytterligare svårigheten att göra betygen likvärdiga.
I fråga om betygsskalan inställer sig inom folkhögskolan den speciella
svårigheten, att man där inte har möjlighet att ålägga de olika skolorna
att strikt tillämpa enhetliga betygsnormer, vilket måste leda till att
betygens värde som mätare av elevernas faktiska kunskapsinnehav blir
tvivelaktigt.
Det anförda motiverar enligt kommissionens mening det omdömet, att
betygsgivning icke är försvarlig inom en skolform, som arbetar utan fasta
kursplaner och som saknar fixerade normer för kunskapsvärdering. Därtill
kommer att förekomsten av betygsgivning försvagar folkhögskolans pedagogiska
egenart och kan leda till en glidning bort från de friare arbetsformer
och de bildningsmål, som sedan gammalt varit karakteristiska för folkhögskolan.
Då det icke heller kan göras gällande, att betygsgivningen är nödvändig
för att trygga rekryteringen av elever till folkhögskolan finner kommissionen
det befogat att" föreslå, att i folkhögskolestadgan intages en uttrycklig
bestämmelse, att endast intyg om genomgången kurs må utfärdas.
Kommissionen står emellertid icke enhällig bakom detta förslag. Kommissionens
ordförande herr Diiring samt ledamöterna av kommissionen
herrar Nilsson och von Friesen önskade följande utformning av bestämmelserna:
I
första årskurs ges icke betyg, endast intyg, utvisande att eleven genomgått
kursen och därvid på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen.
Även i andra och tredje årskurs ges intyg; dock må för elev, som
begär vitsord över sina kunskaper, sådant kunna utfärdas, såvida efter
lärarrådets hörande bestämmelser, som medger detta, intagits i skolans
reglemente. I ansluten månadskurs ges intyg, respektive vitsord, enligt de
grunder, som gäller för den längre kurs, vartill månadskursen är ansluten.
I fristående månadskurs samt i veckokurs ges endast intyg.
Skolöverstyrelsen framhåller, att en utgångspunkt för överstyrelsen har
varit, att graderade kunskapsbetyg icke bör förekomma i en skolform, vars
undervisning icke följer enhetliga, fixerade kursplaner. Om graderade kunskapsbetyg
ej längre får utfärdas utan skolorna får avgiva omdöme om
eleverna på annat sätt, begränsas icke deras möjligheter att lämna eleverna
den hjälp, de behöver. Värdefullare än graderade kunskapsbetyg är enligt
överstyrelsens uppfattning den hjälp, som kan lämnas eleverna vid deras
val av levnadsbana genom grundlig och individuell yrkesvägledning.
Överstyrelsen har därför efter noggrant övervägande av skolkommissioncns
synpunkter och med beaktande av vad remissinstanserna och styrelserna
för skolorna anfört, funnit sig böra i princip tillstyrka kommissionens
förslag, men anser, att 21 § folkhögskolestadgan bör erhålla följande lydelse:
Elev äger av skolans rektor erhålla intyg om genomgången kurs. Styrelsen
iiger besluta, att i de intyg, vilka sålunda utfärdas, omdöme skall
lämnas om elevens sätt att tillgodogöra sig undervisningen. Sådant specialintyg
må avse antingen undervisningen i dess helhet eller inom viss ämnesgrupp
och skall jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning.
20 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Endast följande omdömen må användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande,
3) mycket tillfredsställande, 4) utmärkt tillfredsställande.
I vidare mån än nu är stadgat må ej meddelas vitsord, avseende elevs
kunskaper eller färdigheter.
Då ett omedelbart slopande av betygen knappast kan företagas utan
risk av olägenheter för framför allt den stora grupp folkhögskolelever, som
ämnar söka inträde vid sjuksköterskeskolorna, och då det här finns en
överenskommelse, som i viss mån garanterar genomgång av i stort sett
samma kursinnehåll, anser överstyrelsen, att nu gällande bestämmelser bör
få tillämpas under en tid av fem år efter den nya stadgans ikraftträdande.
Beträffande vitsord om flit och uppförande föreslår överstyrelsen, att
folkhögskolorna i likhet med vad som skett inom övriga skolformer utbyter
vitsordet i flit mot vitsord i ordning, och är beredd att efter hörande av
skolstyrelserna senare avge förslag om vitsord i uppförande.
Inträdesfordringar
Skolkommissionen föreslår att inträdesåldern för kvinnliga elever höjes
till 17 år. Vidare föreslås att på sådan inträdessökande till högre årskurs,
som icke genomgått närmast lägre årskurs, skall ställas krav icke endast på
förkunskaper utan jämväl på mognad.
De olika skolorna uppvisar sinsemellan betydande skillnader i fråga om
elevmaterialets ålderssammansättning. En av kommissionen företagen undersökning
ådagalade, att 38 skolor icke mottog underåriga manliga elever
i forsta årskurs, varjämte 9 skolor tillämpade 18-årsgränsen även för kvinnliga
elever. I vissa fall torde det ha berott på en tillfällighet, att yngre
elever icke tagits emot, i andra fall har det däremot fastslagits i skolans
reglemente, att elever yngre än sådana, som under kursen fyller 18 år, icke
skall tagas emot, eller också har en praxis av denna innebörd kommit att
utbildas vid skolan.
_Att ett antal skolor genomgående tillämpar 18-årsgränsen, noterar kommissionen
med tillfredsställelse. Framför allt är det av vikt, om folkhögskolan
skall kunna behålla sin karaktär av skola för den ungdom, som i
förvärslivet skaffat sig erfarenheter, att ett icke alltför ringa tidsintervall
upprätthålles mellan avgången från den obligatoriska skolan och inträdet
vid folkhögskolan. I och med införandet av nioårig skolplikt kommer det
att helt försvinna för de yngsta kvinnliga eleverna. Det är därför uppenbart,
att minimiåldern för inträde vid folkhögskola framdeles måste sättas till
lägst 18 år för såväl kvinnliga som manliga elever.
Huruvida verkningarna av en omedelbar höjning av åldersgränsen skulle
bliva odelat gynnsamma, kan däremot icke utan vidare anses klart, fortsätter
kommissionen. Särskilt har man menat, att elevrekryteringen till de
hittills enbart kvinnliga sommarkurserna kunde äventyras, om åldersgränsen
sattes till 18 år även för flickorna.
Under dessa omständigheter kan kommissionen icke förorda en kraftigare
omedelbar höjning av åldersgränsen för kvinnliga elever än från 16 till 17
år. Detta sker därtill under förutsättningen, att de möjligheter till en
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
21
friare gestaltning av sommarhalvårets kursverksamhet, som kommissionen
i annat sammanhang föreslagit, skall föreligga, då höjningen vidtages, samt
att skolöverstyrelsen medges rätt att godkänna antagandet av yngre elever,
där detta på särskilda grunder ter sig försvarligt. Slutligen betonar kommissionen,
att den tänker sig 17-årsgränsen för de kvinnliga eleverna endast
som ett provisorium, avsett att avlösas av en generell 18-årsgräns, när den
nioåriga skolplikten har blivit mera allmänt genomförd.
Till skolornas andra årskurs — och till tredje, där sådan finnes — anmäler
sig många sökande, om vilka det är ytterst vanskligt att avgöra, huruvida
de hyser verkligt intresse för folkhögskolans bildningssträvanden eller
endast räknar med folkhögskolan som en ersättning för exempelvis realskolans
högre stadium. Erfarenhetsmässigt kan om eleverna ur denna kategori
sägas, att vissa av dem väl smälter in i folkhögskolans miljö och med
hjälp av skolans arbetsmetoder når goda studieresultat, medan andra visar
sig oförmögna till självständigt arbete och oförstående för sådana studier,
som icke syfta till betyg och examina. Skall någon form av garanti kunna
skapas mot att de senare i större utsträckning får tillträde till skolornas
högre årskurser, måste denna i första hand ligga däri, att skolorna vid elevantagningen
inte bara fäster avseende vid de sökandes kunskapsinnehav
utan också vid deras mognadsgrad. Medan den nu gällande stadgan (18 §)
av den, som söker inträde i andra årskurs, endast kräver, att han skall ha
genomgått första årskurs eller erhållit motsvarande utbildning på annat
sätt, synes kvalifikationsgrunden framdeles böra anges så, att högre årskurs
är öppen för sökande som genomgått närmast lägre årskurs eller eljest
styrker sig äga sådana förutsättningar i fråga om kunskaper och mognad,
att han kan tillgodogöra sig undervisningen inom den högre årskursen.
Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om höjd inträdesålder för kvinnliga
elever och förordar dessutom med instämmande i den av kommissionen
förda argumenteringen, att vid beslut om höjning av inträdesåldern föreskrives,
att från och med femte året efter bestämmelsens ikraftträdande
såväl manlig som kvinnlig elev endast må vinna tillträde till folkhögskolekurs,
om han eller hon före kursens avslutande uppnår 18 års ålder.
Överstyrelsen tillstyrker också kommissionens förslag om kravet på
mognad och finner det därutöver rimligt att ej heller genomgång av lägre
kurs automatiskt skall anses innefatta bevis om att elev besitter tillräcklig
mognad för att kunna antagas i närmast högre årskurs.
Skydd för elevs arbetsanställning
Skolkommissionen föreslår att frågan om lagfäst skydd för elevs arbetsanställning
göres till föremål för särskild utredning.
Skolöverstyrelsen har många positiva erfarenheter av arbetsgivares intresse
att understödja de anställdas fortsatta studier vid folkhögskolor och
iir därför tveksam om behovet av lagstiftning på området. Överstyrelsen
finner sig icke böra nu förorda särskilda åtgärder men kommer att uppmärksamma
huruvida i fortsättningen behov kan uppkomma av att frågan
aktualiseras.
22
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Departementschefen
Beträffande elevfrågor har departementschefen anfört följande.
Nu gällande folkhögskolestadga tillförsäkrar elev rätt att, om han så
önskar, erhålla intyg om genomgången kurs, vari vitsord skall lämnas över
elevens flit och uppförande. Graderade betyg har emellertid börjat utfärdas
vid alltfler folkhögskolor under de senaste årtiondena. Detta synes i första
nand bero på trycket från vissa utbildningsanstalters sida, vid vilka en del
elever senare söker inträde. I denna fråga delar jag helt kommissionens
mening, att graderade betyg icke bör få förekomma. En undervisning med
folkhögskolans allmänna syftning och avsedd för vuxna människor kan
icke vara betjänt av sådana kortsiktiga stimulansmedel i arbetet, som betygen
bär kan sägas utgöra. Tvärtom måste det föreligga risk för att betygsgivningen
snedvrider målsättningen för elevernas studier och försvårar
ett spontant samarbete mellan elever och lärare liksom eleverna sinsemellan.
Av folkhögskolor avgivna betyg måste vidare ha ett ganska begränsat
värde då° enhetliga betygsnormer saknas och kursplanerna varierar mycket
starkt både till timantal och innehåll vid de olika skolorna. Ingen av de
remissinstanser, som uttalat sig för en bibehållen rätt för skolorna till betygsgivning,
har heller velat föreslå en normalisering av skolornas undervisning
och betygsskalor.
o I intyg om genomgången kurs bör enligt min mening dock, om eleven
så önskar, kunna lämnas särskilt omdöme om elevens sätt att tillgodogöra
sig undervisningen. Sådant specialintyg bör avse undervisningen i dess helhet
och jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning, i vart
fall om antalet undervisningstimmar i de olika ämnena. Endast följande
omdömen synes böra få användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande.
I vidare mån än vad jag nu förordat, bör det ej vara medgivet
att utfärda vitsord över elevs kunskaper och färdigheter.
Vitsord i ordning och uppförande utfärdas numera icke i avgångsbetyg
från enhet sskolan eller i betyg över avlagd real- eller studentexamen. I
anslutning härtill synes det ej heller motiverat, att vitsord i flit och uppförande
bibehålies vid folkhögskolan.
Den nära kontakt, som tack vare internatmiljön kan skapas mellan lärare
och elev vid en folkhögskola, ger möjligheter till en personbedömning,
som rätt utvecklad kan vara av stort värde för eleven i dennes yrkesval
och samtidigt vara till hjälp för de utbildningsanstalter, till vilka folkhögskolelever
brukar söka. Vissa överläggningar har redan förekommit mellan
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen för att söka finna lämpliga
normer och anvisningar för en dylik personbedömning. Det synes mig angeläget,
att dessa överläggningar fullföljes. Vidare har jag för avsikt att uppdraga
åt skolöverstyrelsen att söka nå överenskommelse med de olika institutioner,
vid vilka folkhögskolelever brukar mottagas för anställning eller
vidare utbildning, så att ett avskaffande av de nu på vissa håll förekommande
betygen icke medför någon försämring för folkhögskolans elever i
konkurrensen om anställnings- och utbildningsmöjligheter. Någon övergångstid,
varunder den för närvarande tillämpade graderade betygsgivningen
skulle få bibehållas, är jag icke beredd att förorda.
Om inträdesålder vid folkhögskola är för närvarande stadgat att manlig
elev skall ha fyllt 18 år och kvinnlig elev 16 år före kursens slut. Andelen
23
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
kvinnliga elever under 18 år uppgick vinterkursen 1946/47 till 12,1 procent
men hade vinterkursen 1954/55 sjunkit till 6,6 procent. Denna utveckling
måste hälsas med tillfredsställelse, med hänsyn till att folkhögskolan är
avsedd att vara en skola för vuxen ungdom med erfarenheter från arbetslivet.
Jag anser att tiden nu är mogen att överväga en höjning av den
kvinnliga inträdesåldern i nivå med nuvarande manliga, d. v. s. till 18 år.
Jag ansluter mig i detta avseende till skolöverstyrelsens förslag och förordar
alltså en höjning till 18 år, dock att under en övergångstid av fem år en
17-årsgräns bör få tillämpas för de kvinnliga eleverna. De blivande bestämmelserna
i ämnet bör dock självfallet icke gälla beträffande Vardingeskolan
(jfr 1957 års åttonde huvudtitel s. 594) och de synes därjämte böra inrymma
en rätt för skolöverstyrelsen att, om särskilda skäl föreligger, medgiva
dispens från intagningsbestämmelserna.
För att skapa enhetliga inträdeskrav vid de olika skolorna oavsett när
deras kurser slutar bör den ålder vara avgörande, som elev uppnår under
det kalenderår inträde sökes. En sådan regel innebär dessutom att inträdeskraven
till sommarkurs blir något mildare än till vinterkurs, vilket synes
lämpligt. . .....
Jag vill i likhet med kommissionen framhålla vikten av att elev i högre
årskurs äger sådan mognad, att han rätt kan tillgodogöra sig undervisningen.
Krav icke endast på förkunskaper utan jämväl på mognad bör
därför ställas på samtliga, som söker inträde vid högre årskurs.
Den av skolkommissionen föreslagna utredningen om lagfäst skydd för
elevs arbetsanställning har jag icke funnit skäl att förorda.
Lärarfrågor
Kompetenskrav och utbildning
Skolkommissionen föreslår att som normalkompetens i fråga om lärares
studiemeritering fastställes akademisk eller likvärdig examen, att vid lärarhögskolorna
i huvudsak samma pedagogiska utbildning meddelas alla läraraspiranter,
vilkas studiemeritering utgöres av filosofisk ämbetsexamen, varvid
den praktiska utbildningen i viss mån valfritt kan fullgöras vid läroverk
eller folkhögskola, att för läraraspirant med annan studiemeritering än filosofisk
ämbetsexamen en modifierad utbildningsgång, speciellt inriktad på
folkhögskolan, möjliggöres, samt att till dess vad som om utbildningen nu
föreslagits blivit genomfört, nuvarande anordningar för folkhögskollärarnas
pedagogiska förkovran stärkes.
Skolöverstyrelsen delar uppfattningen, att utbildningen av folkhögskollärare
bör förläggas till lärarhögskolan enligt de riktlinjer, som kommissionen
föreslagit. Fram till den tidpunkt, då klarhet vunnits om lärarhögskolans
möjligheter att tillgodose folkhögskollärarnas utbildning och fortbildning
bör de nuvarande anordningarna för folkhögskollärares pedagogiska
förkovran stärkas.
24
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Tjänstgöring i annat folkbildningsarbete
Skolkorn missionen föreslår att vid skolor, där full sysselsättning eljest inte
kan beredas samtliga lärare, styrelsen må kunna hänvisa lärare att fullgöra
någon del av sin tjänstgöringsskyldighet genom undervisning i studiecirkel,
som anordnas av annan än skolan, samt att mellan folkhögskola och regionalt
bildningsförbund överenskommelse skall kunna träffas, att heltidsanställd
lärare skall fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under vinterkurs
1 form av konsulentverksamhet inom förbundet.
De studiecirklar, till vilka folkhögskolorna skall kunna ställa lärarkrafter
till förfogande, bör endast vara sådana, som i fråga om ämnesval m. m. uppfyller
stipulationerna för statsbidrag (kungörelsen 1947: 508) och som därtill
kan bedömas äga sådan stabilitet, att de kan genomföra minst en tvåtimmars
studiesammankomst varje vecka under hela den tid, då folkhögskolans
vinterkurs pågår. Eventuella resekostnader för läraren bestrides av
studiecirkeln. För att få tillgodoräknas skolans lärare som folkhögskoleersättning
skall ledarskap i studiecirkel få fullgöras endast i så stor utsträckning,
att antalet veckotimmar härför vid en och samma skola högst
uppgår till skillnaden mellan heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare
d. v. s. till tolv eller fjorton veckotimmar. Heltidsanställd lärare skall vara
skyldig åtaga sig ledarskap för studiecirkel.
Kommissionen finner sig böra i huvudsak godtaga gällande bestämmelser
om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, men anser sig dock oförhindrad att
föreslå, att flera alternativa möjligheter öppnas för uttagande av den lärarna
åvilande undervisningsskyldigheten. Sådana alternativ medger den nu gällande
folkhögskolestadgan för tjänstgöring under sommarkurs, som (23 §
2 mom.) »må helt eller delvis i stället fullgöras vid statsunderstödd fortsättningskurs
eller folkbildningskurs vid skolan». De statsunderstödda folkbildningskurser,
vilka icke har folkhögskolorna utan de regionala folkbildningsförbunden
som anordnare, har här jämställts med folkhögskolans egna
kurser. Bestämmelsen har sitt största intresse som uttryck för en strävan
att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till det allmänna folkbildningsarbetets
förfogande. Denna strävan är enligt kommissionens mening värd
all uppmuntran. Dock synes det, som om den lättare skulle leda till positivt
resultat, om den inriktades på de grenar av det allmänna folkbildningsarbetet,
där mera kontinuerliga lärarinsatser kan göras.
Den anordning, som härmed förordas, har i viss mån en förebild på lantbruksundervisningens
område, i det att några undervisningsanstalter fått
tillstånd att anställa lärarkrafter, som endast delvis utnyttjas inom skolan
och som i övrigt tjänstgör vid de »kurser med kombinerad muntlig och
skriftlig undervisning på lantbrukets område», som — oftast av hushållningssällskapen
— anordnas med stöd av särskild kungörelse (1949:451).
I fråga om dessa kurser, som till sin karaktär är besläktade med de s.k.
lärarcirklarna, utgår dock den statliga ersättningen för lärararvodet till
kursordnarna, icke till skolan. Det skulle utan tvivel innebära ett framsteg,
om för folkhögskolans del statsbidraget i stället i vanlig ordning utginge till
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
25
skolan och lärarens medverkan sålunda betraktades som ingående i hans
tjänstgöring vid skolan.
För konsulentverksamhet står för närvarande till folkbildningsförbundets
förfogande ett årligt anslag, som skall fördelas inom de regionala folkbildningsförbunden.
Anslaget är emellertid så begränsat, att det icke förslår till
heltidsanställda bildningskonsulenter inom mer än ungefär en tredjedel av
förbunden. Bakom denna begränsning ligger — förutom besparingssyfte —
den uppfattningen, att vissa av förbunden inte skulle kunna rationellt utnyttja
en heltidsanställd konsulent utan hellre borde åstadkomma en halvtidsanställning.
Denna anordning har också i något fall kommit till stånd,
varvid konsulenten samtidigt beretts viss begränsad lärartjänstgöring vid
folkhögskola. Tvivelsutan kan denna förening mellan en folkhögskollärarbefattning
och en konsulent befattning åtminstone temporärt erbjuda fördelar
för alla parter, men för befattningshavaren är det dock en nackdel,
att han icke kan för tjänstårsberäkning in. m. tillgodogöra sig hela den tid
befattningsinnehavet omfattar och att ordinarie anställning icke kan vinnas.
Det är för att eliminera denna nackdel, som kommissionen föreslår, att
innehavaren av en dylik kombinerad tjänst skall kunna heltidsanställas som
folkhögskollärare — ordinarie eller icke — men med skyldighet att under
vinterkurs fullgöra halva sin tjänstgöring som konsulent inom ett folkbildningsförbund.
Skolöverstyrelsen, som är väl medveten om de konsekvenser ett genomförande
av dessa förslag innebär och väl förstår de maningar till försiktighet,
som framförts i vissa remissyttranden, vill dock tillstyrka förslagen.
Överstyrelsen anser, att dessa kommissionens förslag är synnerligen väl
ägnade att främja det betydelsefulla samarbetet mellan folkhögskola och
övrigt bildningsarbete, och finner, att den angivna förutsättningen för
undervisning i studiecirkel — att full sysselsättning eljest icke kan beredas
samtliga lärare — icke synes erforderlig samt att med konsulentverksamhet
bör jämställas tjänstgöring som kursledare.
Departementschefen
Beträffande lärarfrågor har departementschefen anfört följande.
Som villkor för behörighet till rektors- eller ordinarie ämneslärartjänst
vid folkhögskola gäller för närvarande bland annat »att genom studier vid
universitet eller högskola eller på annat sätt hava förvärvat de insikter,
som prövas nödiga för tjänstens rätta skötande». Någon bestämd akademisk
examen fordras alltså icke, men det stora flertalet lärare har avlagt examen
inom den filosofiska fakulteten. Skolkommissionen har framhållit, att de
hittillsvarande bestämmelserna om folkhögskollärarnas studiemeritering har
lett till en för folkhögskolan tillfredsställande lärarrekrytering. Jag delar
denna uppfattning och jag kan mot bakgrunden härav icke linna tillräckliga
skäl föreligga för att den av kommissionen föreslagna skärpningen av
bestämmelserna om behörighetsvillkoren genomföres.
Vad angår lärarutbildningen har jag full förståelse för kommissionens
önskemål att folkhögskollärarnas pedagogiska skolning såväl kvalitativt
26
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
som kvantitativt göres fullt likvärdig med den som kan komma lärare inom
Övriga skolformer till del. Kommissionen har till särskild behandling upptagit
frågan om utbildning av folkhögskollärare vid lärarhögskolan. Vad
kommissionen därvid anfört föranleder i och för sig ingen erinran från min
sida. Det bör emellertid beaktas att den första lärarhögskolan inte har erhållit
de dimensioner som kommissionen tänkt sig. Tills vidare finns det
endast möjlighet för aspiranter med filosofisk ämbetsexamen att genomgå
lärarhögskolan. För blivande folkhögskollärare bör den praktiska delen av
utbildningen utanför lärarhögskolan helt eller delvis kunna fullgöras vid
folkhögskola, om vederbörande så önskar och om detta organisatoriskt låter
sig genomföras i varje särskilt fall.
Att bereda plats inom lärarhögskoleorganisationen för blivande folkhögskollärare
med annan studieinriktning än filosofisk ämbetsexamen och att
i lärarhögskoleutbildningen ge utrymme för specialkurs i folkhögskolans
metodik och andra med vuxenundervisningen särskilt sammanhängande
problem torde tyvärr icke låta sig göra, förrän utbildningsorganisationen
byggts ut och den s. k. provårskön för sådana lärare, som för erhållande av
ordinarie tjänst i läroämnen vid läroverken in. fl. skolor måste genomgå
praktisk lärarutbildning, avarbetats.
Tills vidare torde man därför i första hand få inrikta sig på en förstärkning
av de nuvarande anordningarna för folkhögskollärarnas pedagogiska
förkovran. I årets statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p.
261) har i detta syfte föreslagits en utökning av den hittillsvarande pedagogiska
fortbildningsverksamheten för folkhögskollärare, innebärande att
utöver den nu årligen återkommande kortare utbildningskursen skall anordnas
en pedagogisk kurs om fem veckor. Dessa kurser är i första hand
avsedda för folkhögskollärarnas fortbildning men bör stå öppna även för
läraraspiranter, som önskar utbildas i folkhögskolans metodik.
En av huvudtankarna i skolkommissionens förslag har varit att söka
skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna och övrigt
folkbildningsarbete. I detta syfte har kommissionen bland annat lagt fram
förslag om anordningar för att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till
det allmänna folkbildningsarbetets förfogande. Dessa förslag går ut på att
folkhögskollärare skall kunna fullgöra en del av sin tjänstgöring som studiecirkelledare
utanför skolan eller som konsulent inom bildningsförbund.
I likhet med kommissionen anser jag det synnerligen värdefullt att nära
kontakter knytes mellan folkhögskolorna och övrigt bildningsarbete i de
olika länen. Jag förordar att lärare vid folkhögskola, efter frivillig överenskommelse
mellan läraren och övriga berörda, bör få fullgöra viss del av
honom åvilande tjänstgöringsskyldighet som ledare för sådan studiecirkel,
vilken fyller de av kommissionen föreslagna kraven. Dylik tjänstgöring
synes böra få äga rum, även om full sysselsättning kan beredas samtliga
lärare vid skolan, dock endast i så stor utsträckning, att antalet veckotimmar
därför vid en och samma skola högst uppgår till skillnaden mellan
heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare, d. v. s. till tolv eller fjorton
veckotimmar. Kommissionens förslag, att tid för resor i samband med här
avsett studiecirkelledarskap skulle inräknas i tjänstgöringstiden, anser jag
mig däremot icke kunna biträda.
För bidrag till folkbildningsförbundens konsulent verksamhet är för närvarande
under åttonde huvudtiteln uppfört ett anslag, varur bestrides högst
hälften av kostnaderna för avlönande av minst tio konsulenter. I årets
27
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p. 314) har föreslagits,
att statsbidraget för heltidsanställd konsulent skall utgöra 6 900 kronor.
Kombinationen av folkhögskollärartjiinst och konsulenttjänst har tidigare
förekommit i några fall. Erfarenheterna av en dylik anordning har varit
goda. Bildningsförbundet har fått en för tjänsten lämpad kraft och skolan
har knutit närmare kontakter med länets bildningsarbete. För lärarenkonsulenten
har anordningen emellertid inneburit vissa nackdelar. Han
har t. ex. icke kunnat inneha ordinarie lärarbefattning eller kunnat tillgodoräkna
sig tjänstår i full omfattning. Den av kommissionen föreslagna
möjligheten för folkhögskollärare att fullgöra en del av sin tjänstgöringsskyldighet
som konsulent i regionalt bildningsförbund, är enligt min mening
utan tvekan värd att prövas. Det bör emellertid, såsom framhållits i vissa
remissyttranden, icke bortses från att ett engagemang av lärare i verksamhet
utanför skolan av det slag, som här är i fråga, med hänsyn till skolans
intressen måste ske med en viss varsamhet. Jag är icke beredd att i förevarande
sammanhang ta slutlig ställning till denna fråga utan anser att
den bör ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning i samband med
avvägningen av nyssnämnda statsbidragsanslag till folkbildningsförbundens
konsulentverksamhet.
Statsbidrag till folkhögskolorna
Byggnadsbidrag
Skolkommissionen föreslår att statligt byggnadsbidrag, omfattande tre
fjärdedelar av kostnaderna för om- eller tillbyggnad vid folkhögskolor, skall
kunna utgå samt att Kungl. Maj:t tar under övervägande huruvida särskilda
medel kan av riksdagen äskas att såsom bidrag av engångsnatur tilldelas
de skolor, som för sanerandet av sin byggnadsekonomiska ställning
är i behov därav.
Rätt till statligt bidrag till ny- och ombyggnadsarbeten föreligger redan
för lantmannaskolor. Kommissionen föreslår att de för detta bidrag gällande
bestämmelserna i stort sett oförändrade skall tillämpas jämväl på
folkhögskolorna, och bidraget sålunda avse kostnader för olika slag av lokaler
för skolans ändamål (även internatändamål med biutrymmen, för ledningar
och fast inredning, för iordningställande av byggnadstomt, för anordnande
av brunn eller vattenledning samt för ritningar, arbetsledning
och arbetskontroll). Till storleken anser kommissionen, att bidraget bör utgöra
tre fjärdedelar av dessa kostnader. Anslaget bör enligt förslaget utgå,
så snart Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande finner, att skolornas
behov av de planerade byggnaderna eller anläggningarna är styrkt.
Kommissionen presenterar i sin utrednig ett siffermaterial, som otvetydigt
ger vid handen, att en stor del av de svenska folkhögskolorna arbetar
med ett byggnadsbestånd, som ingalunda är tillfredsställande utan tvärtom
behäftat med allvarliga brister.
28 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Huvudmännen för de berörda skolorna är givetvis medvetna om att en
genomgripande upprustning av byggnaderna är nödvändig, men möjligligheterna
att anskaffa de medel, som en skolas styrelse anser sig behöva
för byggnadsändamål, är mycket begränsade och därtill väsentligt olika för
skolor med landsting som huvudman och skolor med annan huvudman än
landsting. Trots de betydande belopp för byggnadsändamål, som landstingen
ställt till förfogande åt de förra, och de bidrag, som de senare erhållit
av allmänna medel — främst lotterimedel — har på grund av medelsbrist
angelägna byggnadsföretag antingen helt måst ställas på framtiden eller
endast kunnat förverkligas i beskuret skick. Mest betänkligt och principiellt
otillfredsställande anser kommissionen det dock vara, att åtskilliga skolor,
som av statsmakterna tillerkänns bidrag till vissa av de med verksamheten
förbundna kostnaderna, nödgas påtaga sig en högst betungande skuldbörda
för att kunna anskaffa de för verksamheten erforderliga byggnaderna. Det
synes skäligt att skolorna av det allmänna kunde få ett så stort bidrag till
sina byggnadskostnader, att upptagandet av lån kunde i hög grad begränsas.
Många skolor har för att kunna bygga måst taga på sig en avsevärd
skuldsättning. Varken lokala sammanslutningar eller riksomfattande organisationer
har i längden förmått bära den på huvudmannen vilande dubbla
bördan av investeringar och löpande utgifter, och de har därför sedan den
enskilda offervilligheten utnyttjats så långt detta varit möjligt, tvingats
att anlita lånevägen för att kunna uppbringa återstoden av det för byggnadsföretagen
erforderliga kapitalet.
Skolöverstyrelsen, som funnit, att kommissionen på ett övertygande sätt
visat folkhögskolornas behov av statligt byggnadsbidrag, vill bestämt tillstyrka
det av kommissionen avgivna förslaget. Det synes dock överstyrelsen
vara lämpligt, att i kungörelsen om statsbidrag till nybyggnader m. m. vid
folkhögskolor föreskrives, att statsbidrag må kunna utgå med högst tre
fjärdedelar av de kostnader, vilka Kung]. Maj:t finner sig kunna godkänna.
Genom möjligheten att låta statsbidrag utgå till mindre del än tre fjärdedelar
av kostnaderna torde nämligen skälig hänsyn kunna tagas till den
bidragssökandes ekonomiska förhållanden och andra speciella omständigheter.
Vidare anser överstyrelsen skäl tala för att den bidragssökande underställer
överstyrelsen icke blott frågan rörande förläggningsplats utan även
lokalprogram.
Med anledning av kommissionens förslag om statligt bidrag för sanerande
av skolornas byggnadsekonomi erinrar skolöverstyrelsen om den
ordning, som tillämpas i fråga om statsunderstödet till folkbiblioteksväsendet,
nämligen, att två procent av understödet innehålles vid bidragets utanordnande
(SFS 1952: 23). De sålunda innehållna medlen avsättes årligen till
en fond, benämnd fonden för centrala åtgärder till främjande av folkbiblioteksväsendet.
Fonden förvaltas av skolöverstyrelsen, som äger disponera
fondens medel för centrala åtgärder.
Överstyrelsen finner, att en fond av liknande slag skulle kunna bli till
stort gagn även för folkhögskolorna och vill därför föreslå, att ett belopp
motsvarande 1 1/4 procent av statsunderstödet ur anslagen till folkhög
-
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
29
skolorna (bidrag till avlöningar m. m., till driftkostnader samt till byggnadsarbeten
in. in.) innehålles vid bidragets utanordnande samt att successivt
de innehållna medlen tillföres en fond, som synes böra kallas Fonden för
centrala åtgärder till främjande av folkhögskolorna. Enligt överstyrelsens
mening bör medel ur fonden på längre sikt användas till för folkhögskolorna
gemensamma ändamål, såsom regional konsulentverksamhet, utbildningskurser
och pedagogisk försöksverksamhet m. m. Med hänsyn till vad kommissionen
anfört angående det starka behovet av en sanering av vissa icke
landstingsägda skolors byggnadsekonomiska ställning, finner överstyrelsen
emellertid skäligt, att under en övergångstid medel ur fonden må användas
jämväl för detta ändamål.
Driftbidrag
Skolkommissionen föreslår att folkhögskolorna tillerkännes allmänt driftbidrag
enligt de grunder, som nu gäller för lantmannaskolorna m. fl. undervisningsanstalter,
att skolornas rätt att av eleverna upptaga undervisningsavgifter
avskaffas i samband därmed samt att särskilt bidrag för skrivhjälp
åt rektor utgår till de skolor, där utgifter för detta ändamål icke skulle påverka
storleken av det allmänna driftbidraget.
Den driftsekonomiska situationen tenderar vid en stor del av skolorna
att bli ohållbar, om de inte erhåller ett starkare stöd från det allmännas
sida. Kommissionen anför emellertid, att det icke rimligtvis kan komma i
fråga att ålägga landstingen att lämna dylikt stöd. I stället måste de nuvarande
statsbidragsbestämmelserna revideras eller kompletteras så, att tillräckliga
ekonomiska resurser kommer att stå även till de skolors förfogande,
som har att lita till ekonomiskt svaga huvudmän.
I den sedan den 1 oktober 1951 gällande bidragskungörelsen är bidraget
knutet till skolornas lärarlönekostnader och utgör 90 procent av dessa.
Givetvis vore det möjligt att konstruera ett bidragssystem, där anknytningen
skedde till någon annan mätare av verksamhetens omfattning vid
varje särskild skola, men kommissionen föreslår, att nuvarande bidragstyp
bibehålies men att den kompletteras med ett allmänt driftbidrag.
Det allmänna driftbidraget till lantmannaskolor och liknande undervisningsanstalter,
som utgått sedan läsåret 1942/43, består numera av dels
ett grundbidrag av 26 kronor för varje dag undervisningen pågår, dels ett
tilläggsbidrag av i regel en krona och 40 öre om dagen för varje elev, som
deltar i undervisningen. Bidragets totalbelopp är maximerat till tre fjärdedelar
av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader.
Kommissionen är medveten om att verksamheten icke bedrives i alldeles
samma former vid en lantmannaskola som vid en folkhögskola men föreslår
dock, att bidraget utgår till folkhögskolorna med samma belopp och på
samma villkor som dem, vilka nu gäller för lantmannaskolorna m. fl. skolor
för jordbruksundervisning. Som villkor för erhållande av allmänt driftbidrag
bör även för folkhögskolan gälla, att undervisningen skall vara kostnadsfri
för eleverna. Ävenledes föreslår kommissionen en maximering av
bidragsbeloppet till tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända
driftkostnader.
30
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Flertalet skolor ställer redan nu skrivhjälp till rektors förfogande; åtskilliga
underlåter det dock av ekonomiska eller andra skäl. Det vore därför
önskvärt, anser kommissionen, att statsbidragets storlek på något sätt sattes
i särskild relation till skolornas skrivhjälpsutgifter, så att skolorna stimulerades
att bereda rektor rationella arbetsförhållanden. Kommissionen anser
sig därför föranlåten föreslå, att en specialbestämmelse rörande denna
angelägenhet infogas i kommande bidragskungörelse med innebörd att
skola, som når maximalt allmänt driftbidrag utan att i driftkostnaderna inräkna
utgifter för skrivhjälp, blir berättigad att erhålla särskilt skrivhjälpsbidrag.
Detta bidrag borde utgöras av ett årligt grundbelopp per skola
jämte ett visst tilläggsbelopp per elev. Rimliga belopp synes vara högst 500
kronor, respektive högst 5 kronor för varje elev vid vinterkurs och högst 4
kronor för varje elev vid sommarkurs.
Skolöverstyrelsen vill starkt betona, att rektors huvuduppgift är den
pedagogiska men finner likväl icke tillräckligt starka skäl föreligga för att
utöver det allmänna driftbidraget förorda särskilt bidrag för skrivhjälp åt
rektor. Överstyrelsen förutsätter dock, att skolornas styrelser av det allmänna
driftbidraget, som kan komma att utgå och för vilket skrivhjälpsutgifterna
förutsättes komma att bli bidragsgilla, låter erforderlig del
användas för att så långt möjligt befria rektor från rent manuella göromål
i samband med det administrativa arbetet.
Departementschefen
Beträffande statsbidrag till folkhögskolorna har departementschejen anfört
följande.
Såsom jag redan inledningsvis framhållit bör statsmakternas väsentligaste
uppgift med avseende på folkhögskolorna vara att genom ekonomiskt
stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor. I likhet med skolkommissionen
anser jag också att ett betydligt ökat ekonomiskt stöd från statens sida är
påkallat i nuvarande läge för att folkhögskolorna skall kunna genomföra
sitt arbetsprogram på ett för samhället gagneligt sätt.
Av den förut lämnade redogörelsen för folkhögskolornas byggnadsekonomiska
läge framgår, att en stor del av skolorna har att arbeta med ett
mycket bristfälligt byggnadsbestånd. Många skolor får åtnöja sig med
byggnader, som är otillräckliga, föråldrade eller eljest mindre lämpade för
sitt ändamål. Huvudmännen är naturligtvis medvetna om byggnadsbehoven,
men möjligheterna att anskaffa erforderliga medel är ofta begränsade.
Kommissionen konstaterade vid sin undersökning 1951, att i synnerhet
skolor med annan huvudman än landsting hade ett otillfredsställande byggnadsbestånd.
Någon förändring till de icke-landstingsägda skolornas favör
kan knappast sägas ha ägt rum sedan dess. Den upprustning som skett
har i huvudsak kommit de landstingsägda folkhögskolorna till del. Under
åren 1951—55 har i ny- och ombyggnader investerats sammanlagt drygt
26 miljoner kronor, varav 17,7 miljoner kronor gått till Lg-skolor. I
genomsnitt har per elevplats investerats 4 555 kronor vid Lg-skolorna,
1 185 kronor vid L-skolorna, 3 620 kronor vid LR-skolorna och 2 518 kro
-
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
31
nor vid R-skolorna. Under samma tid har skuldsättningen för de icke-landstingsägda
skolorna ökat från 5,1 till 9,9 miljoner kronor och utgör i genomsnitt
2(50 000 kronor per skuldsatt skola.
Otillräckligheten och bristerna i många folkhögskolors byggnadsbestånd
måste vara till allvarligt men för deras verksamhet. Det är därför motiverat
att staten även på detta område av skolväsendet kommer huvudmännen
till hjälp vid bestridandet av anläggningskostnaderna. Vad skolkommissionen
föreslagit beträffande byggnadsbidrag till folkhögskolorna
anser jag mig mot bakgrunden härav kunna i huvudsak tillstyrka.
I enlighet med kommissionens förslag bör rätten till statsbidrag gälla
för byggnadsarbeten vid sådan folkhögskola, som redan vid ansökningstillfället
är statsunderstödd. Bidraget bör avse kostnader för ny-, till- eller
ombyggnad av erforderliga lokaler för folkhögskola, däri inbegripet bostäder
åt elever och lärare, samt kostnader för förvärv av dylika lokaler. Vad
gäller beräkningen av bidragsunderlaget för ny- och tillbyggnad av skollokaler
anser jag mig böra förorda en tillämpning i huvudsak av den enhetsprismetod,
som jag i propositionen 1957: 122 (s. 102 ff.) förordat beträffande
byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Bidragsunderlaget
för övriga lokaler bör utgöras av de godkända verkliga kostnaderna. Jag
vill i detta sammanhang dock framhålla, att den utredning angående bidragsunderlaget
för elevhemsbyggnader, som jag i samma proposition (s.
106) förordat, bör omfatta även elevbostäder vid folkhögskolorna. Vad
gäller statsbidragsprocentens storlek anser jag i likhet med skolöverstyrelsen,
att med hänsyn främst till huvudmännens skiftande ekonomiska
förutsättningar procentsatsen lämpligen bör kunna varieras och därför bör
fastställas till högst 75 procent.
Till frågan om statsbidrag till provisoriska skollokaler vid folkhögskolorna
återkommer jag i ett följande avsnitt. Medelsanvisningen för byggnadsbidrag
till folkhögskolorna torde böra upptagas under ett särskilt
reservationsanslag. Jag räknar med att detta anslag för budgetåret 1958/59
bör uppföras med ett belopp av 2 500 000 kronor.
Kommissionen har i förevarande sammanhang ifrågasatt, huruvida icke
särskilda medel borde ställas till förfogande för sanerande av skolornas
byggnadsekonomiska ställning. Skolöverstyrelsen har i sitt förnyade utlåtande
angivit en möjlig lösning av denna fråga. Överstyrelsen har sålunda
föreslagit, att ett belopp motsvarande 1 lU procent av statsbidragen till
folkhögskolorna skulle innehållas vid bidragets utanordnande samt att de
innehållna medlen skulle tillföras en fond för centrala åtgärder till främjande
av folkhögskolorna. På längre sikt skulle medel ur fonden användas
för folkhögskolornas gemensamma ändamål, såsom regional kursverksamhet,
utbildningskurser och pedagogisk försöksverksamhet m. m. Under en
övergångstid skulle medel ur fonden jämväl kunna användas för att hjälpa
de skuldtyngda skolorna.
För egen del anser jag mig — med hänvisning till vad som i propositionen
1957: 112 (s. 100) anförts i fråga om bildande av en dylik fond för det
allmänna undervisningsväsendet — icke kunna tillstyrka bifall till det av
skolöverstyrelsen framlagda förslaget.
Även det driftsekonomiska läget varierar avsevärt mellan folkhögskolor
med olika typer av huvudmän. Landstingen bidrar visserligen i någon mån
till driften vid samtliga skolor, men helt naturligt är det i första hand Lgskolorna
som därvid blir tillgodosedda. Under fjolåret utgick sålunda drift
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
bidrag från landstingen med i genomsnitt 1 131 kr/elevplats till Lg-skolorna,
801 kr/elevplats till L-skolorna, 029 kr/elevplats till LR-skolorna
och 225 kr/elevplats till R-skolorna. För att upprätthålla verksamheten
måste de icke-landstingsägda skolorna söka komplettera bidragen med
anslag från stödföreningar eller närstående riksorganisationer och genom
gåvor, insamlingar och lotterier. Därutöver tvingas de ofta att ta ut särskilda
undervisningsavgifter och högre inackorderingsavgifter än Lg-skolorna.
De har i allmänhet icke heller samma möjlighet som Lg-skolorna att
arbeta med mindre avdelningar, anordna specialundervisning, anlita timlärare
o. dyl. De får ofta även åtnöja sig med lägre belopp till inventarier,
studiemateriel, tidningar, tidskrifter och böcker för biblioteken. Detta
innebär att ramen kring elevernas arbete till en del blir torftigare och att
undervisningen i viss mån försvåras.
För att folkhögskolorna skall erhålla tillfredsställande ekonomiska resurser
finner jag i likhet med skolkonmiissionen motiverat att staten utöver
nuvarande bidrag till lärarlönerna även lämnar folkhögskolorna ett allmänt
driftbidrag. Jag delar kommissionens uppfattning att detta bidrag bör utgå
efter samma grunder, som nu gäller för bland annat lantmannaskolorna.
Drift bidraget bör således utgå med dels ett grundbidrag av 26 kronor för
varje dag, då undervisning vid skolan pågår, dels ock ett tilläggsbidrag av
1 krona 40 öre om dagen för varje elev, som deltager i undervisningen.
Driftbidraget bör dock icke få utgå med högre sammanlagt belopp än som
motsvarar tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända driftkostnader,
sedan avdrag gjorts för influtna hyror av skolan tillhörande
lokaler. I samband med införande av detta driftbidrag bör rätten att av
eleverna upptaga särskilda undervisningsavgifter avskaffas. Det sålunda
föreslagna driftbidraget kan för de 89 nu statsunderstödda folkhögskolorna
och de ytterligare två skolor, som enligt årets statsverksproposition föreslagits
skola bli statsbidragsberättigade, beräknas medföra en årlig utgiftsökning
för statsverket av 3 025 000 kronor. Driftbidraget kommer givetvis
att få sin största betydelse för de icke-landstingsägda skolorna. Det nya
bidraget torde emellertid för dessa skolor icke ensamt kunna täcka det
behov av förbättrade ekonomiska resurser, som föreligger. Då någon differentiering
av driftbidraget alltefter huvudmännens ekonomiska förmåga ej
bör komma i fråga, är det min förhoppning att landstingen, som för sina
egna skolor erhåller en viss avlastning i utgifterna, även i fortsättningen
skall ekonomiskt stödja de icke-landstingsägda skolorna.
Medelsanvisningen för det föreslagna allmänna driftbidraget bör — jämte
erforderliga medel för avlöningsbidraget — från och med budgettåret
1958/59 upptagas under ett på två anslagsposter fördelat förslagsanslag till
bidrag till driften av folkhögskolor.
Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att vid sidan av det nya
driftbidraget införa ett särskilt bidrag till skrivhjälp för rektorerna i enlighet
med kommissionens förslag. Jag vill emellertid understryka att en
rektors väsentligaste uppgift är den pedagogiska, varför det administrativa
arbetet inte bör få ta en alltför stor del av hans tid i anspråk. För att
befria rektor från mycket av de rent rutinmässiga göromålen i samband
med administrationen har vid flertalet skolor skrivhjälp ställts till rektors
förfogande. Åtskilliga skolor har emellertid av ekonomiska eller andra skäl
underlåtit detta. Jag förväntar, att tillkomsten av driftbidraget skall utgöra
en tillräcklig förutsättning för en förbättring härvidlag.
33
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra en fråga om tillämpning
beträffande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola av de särskilda bestämmelser,
som enligt folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet gäller för
folkliga musikskolan i Arvika. Skolan i Arvika har till uppgift att verka
till det folkliga musiklivets gagn genom att bereda musikintresserad ungdom
god, fackmässig undervisning i instrumentalmusik och sång jämte
därav betingade teoretiska ämnen samt att utbilda studieledare för de folkliga
musiksammanslutningarnas behov. Syftet med den sedan några år
anordnade musiklinjen vid Framnäs folkhögskola är i huvudsak detsamma.
Denna linje är organiserad inom skolans första och andra årskurser vid
vinterkurs samt i en fyra veckors sommarkurs. Styrelsen vid sistnämnda
skola har nu hemställt, att de särskilda bestämmelserna för Arvikaskolan
måtte få tillämpas beträffande musiklinjen. För att denna på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fylla sin uppgift är en dylik anordning enligt
min uppfattning lämplig. Därest riksdagen icke framställer någon erinran
däremot, torde därför Kungl. Maj: t böra äga besluta, att nämnda särskilda
bestämmelser skall få i tillämpliga delar gälla även för musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola från och med vinterkursen 1957/58.
Tillsynsmyndighet
Skolkommissionen — som erinrar om tidigare väckta förslag om inrättande
av en särskild folkhögskolerotel inom skolöverstyrelsen — föreslår
att, om en dylik rotel icke kan upprättas, vissa förstärkningar införes i folkhögskolinspektörsbefattningens
hittillsvarande anordning.
Skolöverstyrelsen framhåller, att överstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58 framlagt förslag om att folkbildningsroteln omorganiseras
till en avdelning med tre rotlar: en för allmän folkbildning jämte
ungdomsverksamhet samt nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning,
en för folkhögskolorna med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten
omvandlad till en undervisningsrådsbefattning samt en för biblioteken
med ett biblioteksråd som chef. Därjämte avser förslaget vissa förstärkningar
av den administrativa personalen på denna avdelning inom
överstyrelsen.
Departementschefen
Beträffande förevarande fråga har departementschefen anfört följande.
Fn särskild förordnad inspektör har under överinseende av skolöverstyrelsen
tillsyn över de statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet. Folkhögskoleärendena
handlägges av skolöverstyrelsen inom dess folkbildningsrotcl,
varvid inspektören biträder vid beredningen och om möjligt föredrager
eller är närvarande vid föredragningen av sådana ärenden. Inspektören
skall i regel tjänstgöra en dag i veckan inom överstyrelsen; hans sammanlagda
tjänstgöring utanför hemorten får omfatta högst tre månader för ar.
3 — liihantj till riksdagens protokoll 1957. 0 sand. Nr 173
34 Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Som inspektör tjänstgör för närvarande en folkhögskolerektor, viiket
också varit nästan genomgående regel tidigare. För sin tjänstgöring uppbär
inspektören ett årsarvode av 3 000 kronor samt i förekommande fall ersättning
för mistade avlöningsförmåner vid tjänstledighet för fullgörande av
inspektörsuppdraget.
Folkhögskolinspektörens arbetsbörda har vuxit avsevärt under senare
ar. Dels har antalet ärenden, som han haft att handlägga inom överstyrelsen,
ökat och dels har de många nystartade folkhögskolor, som sökt statsbidrag,
krävt en mer omfattande inspektion. Detta har medfört att den
tid, som inspektören kunnat avsätta för personliga besök vid de redan
statsunderstödda folkhögskolorna, blivit mycket knapp. Samtidigt har
utvecklingen gjort den rådgivning och det stöd, som inspektören kan
lämna vid små besök, allt angelägnare. Fn delvis förändrad elevrekrytering
och ökat elevantal har ställt skolorna inför nya problem, och de många
nytillkomna, till största delen rörelseanknutna folkhögskolorna har saknat
det stöd, som tradition och erfarenhet kan ge vid utformande av skolans
målsättning och arbetsförhållanden.
Med hänsyn även till den ökning i omfattningen av inspektörens göromål,
som de föreslagna nya formerna för bidragsgivning måste innebära,
anser jag en förstärkning av inspektörsbefattningen nödvändig.
Det av kommissionen förordade förslaget om en särskild folkhögskolerotel
har på nytt framförts av skolöverstyrelsen senast i dess anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58. Enligt överstyrelsen bör folkbildningsroteln
omorganiseras till en avdelning med tre rotlar, varav en för folkhögskolorna
med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten omvandlad till en undervisningsrådsbefattning.
Jag anser mig icke böra biträda det av skolöverstyrelsen
sålunda framlagda förslaget till omorganisation. Av nyss anförda
skäl anser jag det emellertid motiverat, att inspektörsbefattningen omvandlas
till en heltidsbefattning.
En ingående kännedom om folkhögskolorna och deras arbetsförhållanden
är nödvändig, för att inspektören skall kunna fylla sin väsentligaste uppgift,
nämligen den att vara stödjande och rådgivande. Befattningens innehavare
bör besitta omfattande pedagogisk och administrativ erfarenhet
från folkhögskola,_ varvid den pedagogiska erfarenheten bör tillmätas särskilt
stor vikt. Till befattningen bör därför om möjligt förordnas rektor
eller ordinarie ämneslärare med erfarenhet från rektorstjänstgöring.
Inspektörens avlöningsförmåner torde böra fastställas av Kungl. Maj:t,
varvid i huvudsak samma normer synes böra tillämpas som för ersättning
åt ämneskonsulent inom skolöverstyrelsen. Omorganisationen av inspektörsbefattningen
torde böra genomföras från och "med budgetåret 1958/59.
Den föreslagna folkhögskolereformen torde också komma att medföra en
ökning av de administrativa göromålen inom folkbildningsroteln, varför
en viss förstärkning av biträdespersonalen blir ofrånkomlig. Jag räknar
på grund härav med att en ny extra ordinarie kanslibiträdestjänst bör
inrättas från och med budgetåret 1958/59.
Närmare förslag med anledning av vad jag här förordat torde få föreläggas
1958 års riksdag i samband med äskandena om anslag till skolöverstyrelsens
verksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
35
Folkhögskolan och de stora årskullarna
Prognos
Planeringskommittén. Till ledning för bedömandet av den framtida utvecklingen
inom folkhögskolan har planeringskommittén verkställt en beräkning
av elevantalet under åren fram till 1970. Två alternativ, byggande
på olika förutsättningar, har därvid utarbetats.
Alternativ I bygger på förutsättningen, att den relativa tillströmningen
antages förbli oförändrad under hela perioden 1956—1970 och vara av
samma omfattning som år 1955. Folkhögskolans totala elevomslutning
skulle under sådana förhållanden stiga från 10 907 elever år 1956 till 16 672
elever år 1965, då den skulle nå sitt maximum. Ännu 1970 skulle antalet
folkhögskolelever vara så stort som 14 429. Ökningen från 1956 till 1965
skulle vara cirka 53 procent.
I alternativ II redovisas beräkningar, som utgår från förutsättningen,
att den relativa tillströmningen av elever antages under perioden fortsätta
att stiga i ungefär samma takt som under åren 1944—1945. Till utgångspunkt
har valts antagandet, att den årliga ökningen av procenttalet blir
0,25 för manliga och 0,90 för kvinnliga elever. I så fall skulle folkhögskolans
elevantal kulminera år 1968, då ett elevantal av 25 123 skulle uppnås. Fn
utveckling av detta slag skulle ställa synnerligen stora anspråk på läraroch
lokaltillgång.
För att ytterligare belysa frågan om det framtida lärar- och lokalbehovet
inom folkhögskolan har planeringskommittén med utgångspunkt från de
antagna alternativen gjort vissa beräkningar. För dessa beräkningar gäller,
att sommarkurserna antagits behålla genomsnittligt oförändrad andel av
det totala elevantalet jämfört med perioden 1951—1955, d.v. s. 24,7 procent.
Utifrån detta antagande har de beräkningar gjorts över antalet elever
vid vinterkurs, vilka redovisas i efterföljande tabell. Där har också framräknats
det behov av lokalutrymmen, som skulle föreligga utöver de år
1956 tillgängliga resurserna.
Vid beräkning av förändringarna i folkhögskolans personal- och lokalbehov
har planeringskommittén utgått från antagendet, att normalt 2 elever
bor tillsammans. För beräkningen av antalet lärosalar utöver år 1956
tillgängliga har 30 elever per lärosal tagits som norm. Lärarbehovet slutligen
har beräknats med utgångspunkt från antagandet, att antalet elever per
lärare skall vara konstant eller samma som 1955/56, d.v. s. 17 elever per
lärare (rektorer, ämneslärare, ordinarie, extra ordinarie och extra) samt
även i övrigt oförändrade förhållanden.
36
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Schematisk beräkning över antalet folkhögskolelever vid vinterkurs åren
1957—1970 samt behov av matsals- och elevrumsplatser utöver
tillgången 1956.
Elevantal enligt alt. I
Elevantal enligt alt. II
År
Antal mat-
Antal elev-
Antal mat-
Antal elev-
Antal elever
salsplatser
rumsplatser
Antal elever
salsplatser
rumsplatser
vid vinter-
utöver
utöver
vid vinter-
utöver
utöver
kurs
antalet
1956
antalet
1956
kurs
antalet
1956
antalet
1956
1957
8 351
_
451
9117
1 217
1958
8 649
— .
749
9 840
—
1940
1959
8 972
—
1072
10 621
721
2 721
1960
8 951
—
1 051
10 999
1 099
3 099
1961
9 180
—
1280
11711
1 811
3 811
1962
10190
290
2 290
13 489
3 589
5 589
1963
11360
1460
3 460
15 552
5 652
7 652
1964
12 235
2 335
4 335
17 306
7 406
9 406
1965
12 554
2 654
4 654
18 301
8 401
10 401
1966
12 424
2 524
4 524
18 671
8 771
10 771
1967
12 087
2187
4187
18 715
8 815
10 815
1968
11862
1962
3 962
18918
9 018
11018
1969
11 410
1510
3 510
18 702
8 802
10 802
1970
10 865
965
2 965
18 298
8 398
10 398
En utveckling enligt alternativ 1 skulle innebära, att folkhögskolorna 1958
skulle ställas inför behovet att skaffa nya resurser utöver de reserver i fråga
om lokalutrymmen för elevförläggning och undervisning, som nu finns tillgängliga.
Behovet skulle efter 1961 snabbt öka och nå sin kulmen 1965,
då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver 1956 tillgängliga,
ytterligare 155 lärosalar och 274 lärare. Ännu vid utgången av
1970 skulle behovet av elevrum överstiga nuvarande resurser med nära
1 500 rum.
Följer utvecklingen alternativ II, skulle redan 1957 en betydande brist
på elevrum och lärosalar vara för handen, och lärarkåren skulle behöva
utökas 15 procent. 1962 skulle den enligt alternativ I uppnådda toppbelastningen
ha överskridits och först 1968 skulle enligt alternativ II kulmen nås
med ett behov av omkring 5 500 elevrum, 370 lärosalar och 650 lärare mer
än för närvarande.
Skolöverstyrelsen anser det i hög grad nödvändigt, att särskilda åtgärder
vidtages för att möta det behov av utbildning på folkhögskolans åldersstadium,
som de närmaste åren stiger och under mitten av 1960-talet når
sin högsta höjd. Vad beträffar de av planeringskommittén verkställda framtidsberäkningarna
rörande antalet av de ungdomar, som under dessa år
kommer att söka sig till folkhögskolorna, anser sig överstyrelsen icke kunna
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
37
göra något bestämt uttalande. Överstyrelsen bedömer det dock, med beaktande
av folkhögskolans hittillsvarande utveckling, som mest realistiskt att
räkna med det första alternativet.
Provisoriska byggnader
Planeringskommittén föreslår att statsbidrag skall få utgå för uppförande
av folkhögskolebyggnader av provisorisk karaktär, s. k. paviljonger, inrymmande
lärosalar och elevrum, varvid för budgetåret 1957/58 erfordras ett
anslagsbelopp av 500 000 kronor.
Planeringskommittén finner det angeläget framhålla, att folkhögskolorna
även vid en av de stora årskullarna orsakad, mera tillfällig elevanhopning
inte får växa sig så stora, att för skolformen karakteristiska egenskaper
går förlorade. Å andra sidan kan det i en krissituation, i vilken det gäller att
åt så många som möjligt ge tillfälle till fortsatta studier, visa sig nödvändigt
att ge avkall på den i och för sig riktiga ståndpunkten, att en folkhögskola
inte bör växa utöver en viss gräns. Beträffande den principiellt betydelsefulla
frågan, i vad mån folkhögskolans undervisningskapacitet bör ökas
genom att intresset att grunda nya folkhögskolor uppmuntras från det allmännas
sida, förutsätter kommittén, att antalet folkhögskolor kommer att
tillväxa i ungefär samma takt som skett under tioårsperioden 19-16—1956.
Kommitténs beräkningar visar emellertid, att folkhögskolorna för att
kunna möta den ökning av elevtillströmningen, som de stora årskullarna
kan ge upphov till, kommer att ställas inför nödvändigheten att i betydande
utsträckning provisoriskt öka sitt lokalbestånd. Vid sina undersökningar av
folkhögskolornas lokalkapacitet har planeringskommittén funnit, att någon
del av skolornas lokaliteter ofta är underdimensionerad i förhållande till
andra delar. Genom att folkhögskoleanläggningarna i sådana delar, främst
elevbostäderna, kompletterades med tillbyggnader av företrädesvis provisorisk
art skulle enligt kommitténs beräkning skolornas kapacitet ökas därhän,
att omkring 2 100 elever utöver elevantalet 1955/56 kunde beredas
plats utan att skolornas elevantal utökades i en omfattning som kan anses
direkt olämplig. För folkskolornas och realskolornas del har bristen på lokaler
i viss utsträckning täckts genom uppförandet av skolpaviljonger och
kommittén finner paviljongsystemet lämpligt även för folkhögskolornas
del, såväl då det gäller att öka antalet undervisninglokaler som antalet elevbostäder.
Planeringskommittén beräknar, att statens kostnader för elcvrumspaviljonger
enligt samma bidragsprinciper, som gäller för andra skolformers provisoriska
klassrumspaviljonger, kommer att uppgå till omkring 5 000 kronor
per elevrum (2 elever) och föreslår, att för budgetåret 1957/58 500 000
kronor i form av reservationsanslag ställes till förfogande för kompletterande
om- och tillbyggnad av provisorisk karaktär vid folkhögskolor. Kommittén
förutsätter därvid, att sådant anslag cj inverkar på storleken av det
av skolkommissionen föreslagna anslaget till byggnadsbidrag vid folkhögskolor,
vilket endast kan anses gälla behovet av upprustning av nu befintliga
folkhögskolors permanenta lokalbestånd.
38
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör man för att möta det ökade
utbildningsbehovet vid folkhögskolorna i första hand bereda möjligheter
för nystartande av skolor i något större omfattning än vad hittills varit
fallet. Det torde knappast vara anledning förutsätta, att för detta ändamål
uppförda lokaler och anställd lärarkraft icke kommer att fylla ett behov,
även då vågen av ungdomar passerat folkhögskoleåldern.
Överstyrelsen finner sig kunna förorda, att provisoriska lokaler anskaffas
i de fall, då elevantalet vid vederbörande folkhögskola därigenom kan ökas.
Överstyrelsen anser sig böra rekommendera denna metod särskilt för de
skolor, som nu har mindre än 80 elever. Detaljerna i kommitténs förslag finner
sig överstyrelsen kunna förorda; dock torde statsbidrag för ändamålet
knappast kunna utverkas förrän från och med budgetåret 1958/59.
Filialskolor m. m.
Planeringskommittén föreslår att upprättande av tillfälliga s. k. filialskolor
i internatets eller externatets form underlättas genom att statsbidrag
får utgå till särskild ersättning åt rektor och filialskoleföreståndare och att
nedsättning av undervisningsskyldigheten för dessa befattningshavare medgives.
Planeringskommittén förordar därvid att endast ordinarie ämneslärare
vid folkhögskola utses till filialskoleföreståndare, att föreståndararvode
skall utgå med 1 000 kronor per år och att föreståndare vid filialskola får
åtnjuta samma nedsättning i undervisningsskyldigheten som för närvarande
beviljas rektor vid folkhögskolor. För huvudskolans rektor föreslås
ökningen i arbetsbördan kompenseras på så sätt att denne erhåller ett tillläggsarvode
av 1 000 kronor per år samt medges nedsättning i sin undervisningsskyldighet
till vad som kan medges för rektor vid realskola, d. v. s.
lägst 12 veckotimmar.
Planeringskommittén har vidare såsom en av utvägarna att möta ökat
behov av elevplatser diskuterat införandet av två halvårskurser per år, men
avvisat denna möjlighet såsom utgörande en ren nödfallslösning.
Beträffande förslaget om filialskolor ställer sig skolöverstyrelsen tveksam.
Om detta arrangemang skall innebära en väsentlig fördel, måste
huvudskola och filialskola i relativt stor omfattning ha lärare m. m. gemensamt.
Detta kommer — särskilt om skolorna ej, såsom lärarföreningen utgått
från, skulle ligga i varandras omedelbara närhet — att betyda avsevärda
samordningsproblem. Om skolorna har egen utrustning och egna
lärare, finns å andra sidan ingen anledning att inte ge även filialskolorna
självständig ställning.
Överstyrelsen understryker de påpekanden, som gjorts i några yttranden,
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
39
om möjligheten att upprätta filialskolor i städer i folkhögskolors närhet,
liksom möjligheten att utnyttja redan förefintliga skollokaler och förliiggningsrum
(exempelvis lantmannaskolor). På denna väg kan beredas lokaler
utan särskilda investeringar.
Överstyrelsen utgår från att uppkommande frågor om upprättande av
filialer till folkhögskolor får prövas från fall till fall och att de erfarenheter,
som därvid vinnes, får ligga till grund för en omprövning av frågan i sinom
tid. Av riksdagen synes böra utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att
meddela beslut i sådant avseende och att fastställa löner och undervisningsskyldighet.
Beträffande förslaget om två huvudkurser årligen framhåller överstyrelsen,
att folkhögskolorna bör stimuleras till försök i sådan riktning.
Prognosverksamhet
Planeringskommittén föreslår att som ett led i en allmän prognosverksamhet
undersökningar över det dokumenterade behovet av elevplatser vid
folkhögskolorna genomföres med lämpliga tidsintervaller samt att i den av
kommittén i annat sammanhang föreslagna prognosverksamheten över det
framtida lärarbehovet särskilda beräkningar göres över folkhögskolans
lärarbeliov.
Skolöverstyrelsen understryker behovet av utbyggd prognosverksamhet
för folkhögskolorna vad beträffar både elevutveckling och lärarbehov.
Denna verksamhet bör bedrivas av överstyrelsen på sätt kommittén föreslagit.
Departementschefen
Beträffande i detta avsnitt berörda frågor har departementschefen anfört
följande.
Den uppskattning av elevantalet vid folkhögskolorna under åren fram
till 1970, för vilken tidigare redogjorts, är av planeringskommittén endast
avsedd som exempel på möjliga alternativ i utvecklingen. Det lägre alternativet
utgår ifrån en relativt sett oförändrad tillströmning under hela
perioden, vilket skulle innebära 7,3 procent och 17,7 procent av antalet
manliga födda 21 år respektive kvinnliga födda 20 år tidigare. Det högre
alternativet utgår ifrån att den relativa tillströmningen fortsätter att stiga
under perioden i ungefär samma takt som under åren 1944—1955, d. v. s.
med en årlig ökning av de i det lägre alternativet nämnda procenttalen för
manliga och kvinnliga elever med 0,25 respektive 0,90.
I det närmaste lika svårt som att bedöma elevtillströmningen till folkhögskolan
sedan enhetsskolan allmänt genomförts är det att med någon
större säkerhet bedöma utvecklingen under de närmaste femton åren. Folkhögskolan
har alltmer vidgat sin rekryteringsbas och ökat sin elevtillström
-
40
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
ning, samtidigt som det allmänna skolväsendet byggts ut. Under senare år
har antalet sökande, som avvisats på grund av platsbrist, också vuxit.
Men av detta kan man knappast dra den slutsatsen att det även i fortsättningen
skall bli den ökning i det relativa antalet elever, som det högre
alternativet anger. Det är så mycket mindre troligt som de ungdomskategorier,
från vilka folkhögskolan i första hand rekryteras, icke kommer att
öka i så stor omfattning som årskullarna i genomsnitt. Man torde nämligen
få utgå ifrån att folkhögskoleleverna även under det närmaste årtiondet i
stor utsträckning kommer från landsbygden och mindre tätorter. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt remissvar påpekat, att antalet ungdomar i
åldrarna 15—20 år kommer att öka under åren 1950—65 i hela riket med
48 procent, i städerna med 73 procent och på landsbygden med 31 procent.
Jag anser för egen del i likhet med flertalet remissinstanser, att av de
framräknade alternativen det lägre är mest sannolikt, och det bör därför
tas som utgångspunkt för den fortsatta planeringen.
De förslag till åtgärder, som i det följande behandlas, syftar endast till
att skapa förutsättningar för folkhögskolorna att kunna ta emot de stora
årskullarna. Någon skyldighet att anpassa sin kapacitet efter de stigande
behoven kan självfallet inte åläggas skolorna. Jag är emellertid övertygad
om att de är villiga att göra sin insats för att 1960-talets ungdom skall få
samma möjlighet som tidigare årskullar till vidare skolning. På längre sikt
torde det också vara i folkhögskolans eget intresse att kunna ta emot samma
relativa antal elever som nu, då en nedgång i den relativa tillströmningen
under 1960-talet troligen skulle bli mycket svår att hämta igen
längre fram, när enhetsskolan blivit helt genomförd.
I det föregående har redogjorts för planeringskommitténs undersökning
av folkhögskolornas nuvarande lokaltillgångar och dess beräkning av deras
framtida behov. Enligt det av kommittén framräknade lägre alternativet
skulle elevtillströmningen snabbt öka efter 1961 och nå sin kulmen 1965,
då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver de 1956
tillgängliga och ytterligare 155 lärosalar, detta under förutsättning av oförändrade
relationer mellan vinter- och sommarkursernas elevantal.
Jag räknar med att det för statsmakternas del skall kunna vara möjligt
att, om efterfrågan så motiverar och det från allmänna synpunkter befinnes
lämpligt, medgiva statsunderstöd åt nya folkhögskolor i ungefär
samma takt som under närmast föregående tioårsperiod, d. v. s. med två
ä tre skolor per år. Ett dylikt tillskott fyller dock endast en del av det beräknade
utvidgningsbehovet. Huvudparten av ökningen måste de redan
befintliga skolorna söka tillgodose. Till en del bör detta kunna ske genom
att skolorna kompletterar sitt byggnadsbestånd med provisoriska lokaler.
Det tillskott av lokaler, som härigenom skapas, kan med säkerhet komma
till god användning också efter toppbelastningen, bland annat för kortare
kurser och konferenser, som anordnas samtidigt med pågående vinterkurs.
Då folkhögskolorna för att rätt kunna fylla sin uppgift inte bör växa sig
alltför stora, anser jag emellertid, i likhet med skolöverstyrelsen, att denna
utväg i första hand bör komma i fråga för skolor, som nu har mindre än 80
elever. Jag biträder kommitténs förslag att statsbidrag skall kunna utgå
för anordnande av provisoriska lokaler vid folkhögskolorna. Bidraget torde
böra erhålla i huvudsak samma utformning, som jag i propositionen 1957:
122 (s. 105 och 106) förordat beträffande statsbidraget till provisoriska skol
-
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
41
lokaler inom det allmänna skolväsendet, och alltså utgå med 325 kronor per
kvadratmeter nettogolvyta. Bidraget torde böra bestridas ur det av mig
i det föregående förordade reservationsanslaget till bidrag till byggnadsarbeten
vid folkhögskolor.
Mot kommitténs förslag om tillfälliga filialskolor, som i administrativt
och pedagogiskt hänseende skulle vara direkt knutna till de permanent
verksamma folkhögskolorna, har åtskilliga remissinstanser riktat kritik.
Enligt min mening är denna kritik i stort sett befogad. Men å andra sidan
måste det från både skolornas och samhällets synpunkter vara fördelaktigare
att göra mindre kostnadskrävande kortsiktiga investeringar i dylika
filialskolor än att bygga ut permanenta folkhögskolor utöver en kapacitet,
som kan anses erforderlig även på längre sikt. Jag förordar därför, att uppkommande
frågor om anordnande av filialskolor tills vidare får prövas av
Kungl. Maj :t från fall till fall och att de erfarenheter, som därvid vinnes,
får ligga till grund för en senare omprövning av spörsmålet.
Planeringskommittén har vidare diskuterat möjligheterna av att fylla
det ökade behovet av elevplatser genom att införa två halvårskurser per
år eller tre halvårskurser under loppet av två år. Kommittén anser emellertid,
att sådana lösningar bör tillgripas endast om övriga åtgärder för att
öka folkhögskolans elevkapacitet visar sig otillräckliga. Flera remissinstanser
delar denna kritiska inställning till förslaget bland annat med hänvisning
till att skolornas övriga folkbildningsverksamhet skulle bli lidande.
Självfallet skulle en dylik dubblering skapa problem för skolorna. Under
rådande förhållanden är det emellertid i högsta grad önskvärt att skolornas
kapacitet utnyttjas på ett bättre sätt än vad som på sina håll hittills gällt
under sommarhalvåret. Jag anser därför i likhet med skolöverstyrelsen, att
folkhögskolorna bör stimuleras till försök att anordna två halvårskurser
per arbetsår. Vidare bör erforderlig dispens från gällande stadga kunna
medgivas för skola, som önskar anordna tre halvårskurser under loppet av
två år. Fn dylik dubblering av kurserna bör dock icke få leda till att
eleverna i alltför stor utsträckning börjar i högre årskurs omedelbart efter
genomgång av den lägre kursen. Jag delar därutinnan kommitténs uppfattning,
att en så uppdriven studietakt skulle inverka menligt på studieresultatet.
Genom bland annat koneentrationsläsning bör det vidare tillses,
att lärare vid skola, som anordnar mer än en längre kurs per läsår, icke
kommer i ett sämre läge än lärare vid övriga skolor.
Det har tidigare påpekats hur osäker varje bedömning av folkhögskolans
framtida elevutveckling är. Till en del beror detta på att kännedom saknas
om storleken av det uppdämda behov, som nu föreligger. Planeringskommittén
har därför föreslagit, att undersökningar med jämna tidsintervall
utföres rörande storleken av det antal sökande, som formellt är inträdesberättigade
men som på grund av platsbrist ej kunnat anvisas elevplats
vid folkhögskola. Jag vill i anledning härav framhålla, att det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och
inom ramen för tillgängliga resurser göra de undersökningar, som överstyrelsen
finner erforderliga för att underbygga sina blivande äskanden och
övriga framställningar beträffande folkhögskolornas verksamhet.
42
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
Utskottet
De ständigt fortgående förändringarna inom samhälle och näringsliv liksom
den pågående reformverksamheten inom det allmänna skolväsendet
måste i många avseenden påverka folkhögskolan och dess arbete. Härav
motiverades också tillsättandet av den utredning, vilkens förslag legat till
grund för den nu förevarande propositionen. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse
över de gjorda utredningarna om folkhögskolans framtida
ställning och därmed sammanhängande frågor samt kan i allt väsentligt
ansluta sig till de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen.
Vad departementschefen anfört beträffande folkhögskolans allmänna
målsättning föranleder ingen erinran från utskottets sida. En skola som
nära anknyter till vårt fria och frivilliga bildningsarbete och som i första
hand är en skola för medborgerlig och personlig fostran bör — så länge
den följer sin målsättning — i största utsträckning stå fri från detaljreglerande
bestämmelser. L tskottet finner det således vara av stor vikt för både
skolliv och bildningsarbete att folkhögskolans frihet bibehålies, varför utskottet
helt delar departementschefens uppfattning därom att statsmakternas
uppgift med avseende på folkhögskolorna i princip skall vara begränsad
till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.
Den större frihet som folkhögskolan ägt i jämförelse med andra skolformer
i fråga om utformningen av sin verksamhet har medfört att den relativt
väl har kunnat anpassa sig efter utvecklingens nya krav, och den har
också möjliggjort att de skilda skolorna kunnat fylla olika behov. Kraven
på förnyelse lär ständigt komma att finnas, och i synnerhet enhetsskolans
genomförande kommer i mycket att ändra förutsättningarna för folkhögskolans
arbete. Det finns därför, som departementschefen framhållit, anledning
för folkhögskolorna att i tid söka anpassa sin undervisning, till både
innehåll och form, efter det nya läget, att pröva andra kurstyper och söka
en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper.
Det har varit en medveten strävan hos skolkommissionen att ge folkhögskolorna
större möjligheter att utforma sin undervisning efter de nya
krav som samhällsutvecklingen medför. Departementschefen, som i detta
avseende delar kommissionens synpunkter, har föreslagit att den årliga
minimilästiden förlänges från nuvarande 24 till 30 veckor, att en
friare kursutformning skall bli möjlig genom ämneskurser om minst eu
veckas längd, att tredje årskurs skall få anordnas i större utsträckning än
för närvarande samt att specialkurs och speciallinje skall kunna komma till
stånd inom de högre årskurserna. Mot dessa förslag har utskottet icke funnit
anledning till någon erinran, men vill i likhet med departementschefen
understryka att denna friare kursutformning måste sammanfalla med folkhögskolans
allmänna målsättning. Utskottet får också uttala sin tillfreds
-
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
43
ställelse över de nya möjligheter till samarbete mellan folkhögskolan och
övrigt folkbildningsarbete som de nu föreslagna ämneskurserna kommer att
innebära.
Beträffande frågan om av folkhögskolan utfärdade vitsord har, som i
det föregående redovisats, framkommit olika meningar inom skolkommissionen.
Kommissionens majoritet har förordat att i intyg om genomgången
kurs vitsorden i allmänhet endast skall avse elevernas flit och uppförande.
Därutöver må enligt kommissionens förslag, om lärarrådet finner eleven ha
på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen som helhet
betraktad, uppgift härom intagas. Kommissionens ordförande herr Diiring
samt ledamöterna av kommissionen herrar Nilsson och von Friesen förordar
att skolorna skall äga rätt att i högre årskurs lämna vitsord över elevernas
kunskaper.
Utredningens majoritet har till stöd för sitt ställningstagande bland
annat åberopat att studieintressets fixering vid uppnåendet av vissa betygsenheter
är en icke önskvärd företeelse för en skola som vid sidan om andra
uppgifter har att förbereda eleverna för ett aktivt deltagande i det allmänna
bildningsarbetet. Förekomsten av betygsgivning försvagar folkhögskolans
pedagogiska egenart och kan fjärma folkhögskolan från de friare arbetsformer
och de bildningsmål, som sedan gammalt varit karaktäristiska för
densamma. Kommissionen framhåller vidare att, för att betyg skall kunna
tjäna sin uppgift att lämna säker upplysning om kunskapsinnehavet hos
den person för vilken det utfärdats, fordras dels att omfattningen av det
kunskapsstoff, som betyget gäller, på något sätt anges, dels ock att en
alltmänt godtagen betygsskala tillämpas. I båda dessa avseenden stöter betygsgivningen
vid folkhögskolan på betydande svårigheter. Kursernas växlande
längd och det likaledes växlande timantalet inom varje undervisningsämne
ökar enligt kommissionens mening ytterligare svårigheten att
göra betygen likvärdiga.
Kommissionens minoritet, som alltså icke vill förorda betygsförbud, räknar
i stället med att skolledningarna skall låta sig övertygas om de vanskligheter
och vådor, vartill betygsgivandet för folkhögskolans del kan leda,
och självmant inskränka det till de fall, då ett uteblivet betyg bevisligen
skulle äventyra en elevs möjligheter att fullfölja uppgjorda utbildningsplaner.
Departementschefen har för sin del ansett de olika skiil, som utredningens
majoritet och flertalet remissinstanser anfört till förmån för frihet från betyg
vid folkhögskolorna, väga tyngre än de av minoriteten andragna argumenten.
Risken av att betygsgivningen snedvrider målsättningen för elevernas
studier understrykes, och vidare framhåller departementschefen att
betygen måste få ett ganska begränsat värde då enhetliga betygsnormer
saknas och kursplanerna varierar mycket starkt vid de olika skolorna. Departementschefen
delar helt kommissionens mening att graderade betyg
44
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
icke bör få förekomma. Med hänvisning till att vitsord i ordning och uppförande
numera icke utfärdas i avgångsbetyg från enhetsskolan eller i betyg
över avlagd real- eller studentexamen, förordar departementschefen därutöver
att vitsord i flit och uppförande icke bibehålies vid folkhögskolan.
Motionsvis har framförts ett flertal yrkanden i dessa frågor. Sålunda
framhålles i motionerna T: 510 och II: G44 att det är ett önskemål från
såväl en stor del av eleverna som de utbildningsanstalter, som mottager
sökande som genomgått folkhögskola, att kunskapsbetvg utdelas.
Motionärerna hemställer att vitsord över elevens kunskaper må kunna
utfärdas för elev i andra och tredje årskurs ävensom specialkurs, vidare
att vitsorden i flit och uppförande bibehålies. Med liknande motivering
hemställes i motionerna I: 512 och II: 643 att graderade betyg tills vidare
må kunna förekomma vid folkhögskolorna. I motionerna I: 511 och II: 642
framhålles att för att folkhögskoleelever skall kunna hävda sig i konkurrensen
med medsökande från övriga skolformer, måste de kunna förete någon
form av graderade betyg samt att skolöverstyrelsens tidigare redovisade
fyragradiga skala syntes vara en god lösning. På grund härav hemställes
i motionerna I: 511 och II: 642, att de folkhögskolor, som så önskar, skall
äga rätt att tilldela sina elever graderade betyg i vissa ämnen, eller alternativt
i vissa ämnesgrupper, i båda fallen enligt den av skolöverstyrelsen
föreslagna fyragradiga betygsskalan. I motionerna I: 551 och II: 691 framhålles
att de av departementschefen framförda argumenten för förbud mot
betygsgivning icke kan frånkännas en viss tyngd. Samtidigt understrykes
emellertid att en måttstock av något slag i många sammanhang är nödvändig,
och motionärerna framhåller skolöverstyrelsens av en praktiskt taget
enhetlig folkhögskoleopinion understödda förslag som en möjlig lösning,
varför motionärerna hemställer att skolöverstyrelsens förslag måtte ligga
till grund för en ändring av folkhögskolestadgan på denna punkt.
Utskottet vill för sin del understryka vad departementschefen anfört
beträffande kunskapsbetygens otillförlitlighet i folkhögskolan. Med nuvarande
frihet för skolorna att själva avgöra undervisningens utformning och
omfattning i de skilda ämnena och i avsaknad av fasta betvgsnormer,
måste kunskapsbetygen få ett begränsat värde för arbetsgivare och utbildningsanstalter
och kan icke heller skapa rättvisa mellan sökande, vilka genomgått
olika folkhögskolor. En tillförlitlig betygssättning av elevernas
kunskaper kräver en normalisering av skolornas undervisning och betygsskalor,
något som utskottet icke anser förenligt med denna skolforms målsättning.
Å andra sidan kan emellertid eu måttstock av något slag många
gånger vara värdefull för eleverna, i synnerhet med hänsyn till deras fortsatta
yrkesutbildning. Ett omdöme om de inträdessökandes allmänna förutsättningar
för vidareutbildning torde dock vara av större värde för utbildningsanstalterna
än ett tämligen otillförlitligt betyg över deras kunskaper.
Frågan synes enligt utskottets mening bäst kunna lösas genom att
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
45
folkhögskolorna medges rätt att i stället för graderade betyg över elevernas
kunskapsinnehav utfärda graderade omdömen om deras studielämplighet
(sätt att tillgodogöra sig undervisningen). Sådana omdömen
blir oberoende av omfattningen av varje särskild skolas kurser i varje
särskilt ämne. Bindes graderingen vidare till en särskilt konstruerad skala
med omdömesformuleringar, som icke för tanken till det allmänna skolväsendets
mera renodlade kunskapsbetyg, elimineras de tidigare påtalade
svagheterna i fråga om de hittills nyttjade betygsskalorna, nämligen frånvaron
av enhetliga betygsnormer. Omdöme om studielämplighet bör enligt
skolöverstyrelsens förslag avse antingen undervisningen i dess helhet eller
inom viss ämnesgrupp. Utskottet finner det icke tillrådligt att intyg skall
kunna avse endast en del av undervisningen, då detta skulle kunna medföra
att elever som ämnar begära dylikt intyg över viss ämnesgrupp, skulle
kunna lockas att betrakta övriga ämnen, i vilka intyg icke gives, såsom
mindre väsentliga ur studiesynpunkt. Enligt utskottets mening bör de föreslagna
specialintygen om elevs sätt att tillgodogöra sig undervisningen därför
avse samtliga läroämnen, varvid antingen endast ett omdöme lämnas
avseende undervisningen i dess helhet, eller särskilda sammanfattande omdömen
lämnas avseende undervisningen i den humanistiskt-samhälleliga
ämnesgruppen, den matematiskt-naturvetenskapliga ämnesgruppen samt
eventuellt annan ämnesgrupp speciell för skolan. Sådant specialintyg må
utdelas endast på av elev framställd begäran och bör innehålla uppgift om
undervisningens omfattning, i varje fall om antalet undervisningstimmar i
olika ämnen. Utskottet biträder det i motionerna I: 551 och II: 691 framställda
yrkandet om en utformning av 21 § folkhögskolestadgan i huvudsaklig
anslutning till skolöverstyrelsens förslag, dock med det av utskottet
ovan förordade tillägget beträffande omdöme om studieförmågan i viss ämnesgrupp.
Vad departementschefen förordat beträffande vitsord i flit och
uppförande föranleder ingen erinran från utskottets sida. Någon övergångstid,
varunder hittillsvarande stadganden skulle gälla, är enligt utskottets
mening icke erforderlig.
För att skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna
och övrigt bildningsarbete har skolkommissionen föreslagit att folkhögskollärare
skall kunna fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet såsom
studiecirkelledare utanför skolan eller som deltidstjänstgörande konsulent
inom regionalt bildningsförbund. Departementschefen har för sin del anslutit
sig till förslaget i vad det avser tjänstgöring som studiecirkelledare.
Vad beträffar möjligheten för folkhögskollärare att fullgöra del av sin
tjänstgöringsskyldighet som konsulent i regionalt bildningsförbund, anser
departementschefen den utan tvekan värd att prövas, men är icke beredd
att i förevarande sammanhang ta slutlig ställning till denna fråga utan
anser att den bör ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning.
I motionerna I: 548 och II: 693 understrykes det stora värde för både
46
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
folkhögskola och övrigt folkbildningsarbete, som denna kombination av
tjänster kan innebära. Motionärerna hemställer att riksdagen måtte besluta
att heltidsanställd lärare skall kunna fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet
under vinterkurs i form av konsulentverksamhet inom regionalt
bildningsförbund.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse de ökade möjligheter till samarbete
mellan folkhögskolan och övrigt folkbildningsarbete, som här föreslås, varför
utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag beträffande folkhögskollärares
tjänstgöring som studiecirkelledare. Då departementschefen förklarat att
frågan om kombinerade folkhögskollärar- och konsulenttjänster kommer
att ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning, torde enligt utskottets
mening motionerna I: 548 och II: 693 icke böra till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
För att folkhögskolorna skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt, är enligt departementschefens mening ett betydligt ökat
ekonomiskt stöd från statens sida påkallat. De tidigare redovisade utredningarna
beträffande skolornas byggnads- och driftsekonomiska läge visar
enligt utskottets mening ett klart behov av ökat statligt stöd. Utskottet
biträder därför de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för statsbidrag
till byggnadsarbeten. I anledning av departementschefens uttalande, att
med hänsyn främst till huvudmännens skiftande ekonomiska förutsättningar
stat sbidragsprocenten lämpligen bör kunna varieras, vill utskottet
framhålla det synnerligen stora intresse som landstingen visat folkhögskolan
och de stora ekonomiska insatser som landstingen gjort för folkhögskolorna.
Det vore till stor skada för folkhögskolan om detta intresse skulle
avta. Vid tillämpningen av förevarande statsbidragsbestämmelser bör därför
enligt utskottets mening tillses att landstingens skolor i skälig utsträckning
erhåller byggnadsbidrag.
Åtskilliga folkhögskolor har för närvarande att bära stora byggnadsskulder.
Den sammanlagda skuldsumman utgör närmare 11 miljoner kronor.
Kommissionen har ifrågasatt, huruvida icke särskilda medel borde
ställas till förfogande för sanerande av skolornas byggnadsekonomiska ställning.
Skolöverstyrelsen har i sitt förnyade utlåtande föreslagit att 1 ''A
procent av alla statsbidrag till folkhögskolan skulle innehållas för att tillföras
en fond för centrala åtgärder till främjande av folkhögskolorna. Denna
fond skulle tills vidare utnyttjas för sanerande av folkhögskolornas byggnadsekonomi.
Departementschefen har emellertid icke ansett sig kunna
tillstyrka bifall till skolöverstyrelsens förslag. I motionerna 1:550 och
II: 692 föreslås att riksdagen för budgetåret 1958/59 måtte anvisa 1,6
miljoner kronor att fördelas mellan skuldtyngda folkhögskolor.
Utskottet är medvetet om de stora svårigheter, som de ifrågavarande
folkhögskolorna har att kämpa med, men anser sig icke i nuvarande statsfinansiella
läge kunna tillstyrka motionerna. Emellertid förutsätter ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
47
skottet att tilldelningen från lotterimedelsfonden till skuldsatta folkhögskolor
skall kunna fortgå och finner skäl tala för att i ett annat statsfinansiellt
läge även statsbidrag borde kunna ifrågakomma för avlyftande
av byggnadsskulderna.
De av departementschefen förordade grunderna för allmänt driftsbidrag
till folkhögskolorna föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka det nödvändiga i att rektorerna erhåller
erforderlig skrivhjälp, så att de kan avlastas de rent rutinmässiga
göromålen i samband med administrationen. De nu föreslagna driftsbidragen
bör ge skolorna tillräckliga möjligheter härtill. Utskottet finner det
angeläget att skolöverstyrelsen noga följer utvecklingen på detta område.
I enlighet med Kungl. Majrts hemställan i förevarande proposition beslöt
riksdagen under vårsessionen att de särskilda bestämmelser, som enligt
folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet gäller för folkliga musikskolan
i Arvika, i tillämpliga delar jämväl skall gälla för musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola. I motionerna I: 552 och II: 696 hemställes att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall utan riksdagens
hörande medgiva, att nyssnämnda bestämmelser må tillämpas vid
andra folkhögskolor. Då utskottet icke är i stånd att överblicka de framtida
kostnader, som ett dylikt generellt medgivande skulle kunna innebära,
anser utskottet att sådan framställning från folkhögskola bör bedömas från
fall till fall. Utskottet förordar således att det i motionerna I: 552 och
II: 696 framställda yrkandet icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottet har icke funnit något att erinra mot vad departementschefen
anfört och föreslagit med avseende å förstärkning av folkhögskoleinspektörsbefattningen
och vad därmed står i samband.
Den inom skolöverstyrelsen tillsatta planeringskommittén för de stora
årskullarna har såsom redovisats i det föregående i en särskild utredning
sökt klarlägga de närmaste femton årens ökade behov av elevplatser vid
folkhögskolorna och även föreslagit åtgärder för att tillgodose detta behov.
Utskottet finner det angeläget både från ungdomens och folkhögskolornas
synpunkt att det skapas förutsättningar för folkhögskolorna att
kunna ta emot de stora årskullarna och hälsar med tillfredsställelse att
frågan utretts och att förslag framlagts. Utskottet ansluter sig till vad
departementschefen i detta ämne anfört och förordat.
Övriga i propositionen framlagda här ovan icke särskilt berörda förslag
har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemstiiller utskottet,
1) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:511 och 11:642 och 1:551 och
11:691 ävensom med avslag å motionerna 1:510 och
11:644, 1:512 och 11:6415 samt 1:548 och 11:693, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet över
48
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
ecklesiastikärenden för den 22 mars 1957 förordade riktlinjer
för folkhögskolans ställning och uppgifter, att tilllämpas
tills vidare från och med arbetsåret 1958/59, med
den ändring i fråga om utformningen av 21 § folkhögskolestadgan
som utskottet förordat;
2) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 550 och II: 692, godkänna
av departementschefen förordade grunder för statsbidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid folkhögskolorna, att
tillämpas tills vidare från och med arbetsåret 1958/59;
3) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 552 och II: 696, godkänna
av departementschefen förordade grunder för allmänt
driftsbidrag till folkhögskolor, att tillämpas tills vidare
från och med arbetsåret 1958/59;
4) att riksdagen må godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för behandlingen av frågor rörande
folkhögskolan och de stora årskullarna.
Stockholm den 3 december 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson,
Ohlon, Gillström, Näsström, fröken Andersson, herrar Gustaf Andersson,
Ivar Johansson, Einar Persson, Axel Andersson, Pålsson, Sunne, Rikard
Svensson, Mossberger och Söderberg; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Pettersson i Degerfors, Thapper, Ståhl, Staxäng, Svensson i Alingsås, Gustafsson
i Stockholm, Widén, fröken Olsson, fröken Karlsson, fröken Vinge,
herrar Arvidsson, Svensson i Stenkyrka och Svensson i Kungälv.
Statsutskottets utlåtande nr 173 år 1957
49
Reservation
av herrar Ohlon, Pålsson och fröken Karlsson, vilka ansett
dels att utskottets yttrande från och med det stycke på s. 43, som
börjar med »Departementschefen har», till och med det stycke på s. 45,
som slutar med »icke erforderlig», bort ersättas av text av följande lydelse.
»] motionerna I; 510 och II: 644 har framhållits, att det vore ett önskemål
från såväl en stor del av eleverna som från de utbildningsanstalter, som
mottagit sökande vilka genomgått folkhögskola, att kunskapsbetyg utdelades.
Utskottet anser för sin del att det särskilt ur elevernas synpunkt måste
anses värdefullt att de efter genomgången andra och tredje årskurs samt
specialkurs — om de så önska — kunna erhalla vitsord över sina kunskaper.
Utskottet tillstyrker därför bifall till det i motionerna 1:510 och
II: 644 i nyssnämnda avseende framställda yrkandet, vilket även i viss mån
ansluter sig till vad i motionerna I: 512 och II: 643 hemställts.»
dels ock att utskottets hemställan under 1) bort ha följande lydelse:
»1) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 510 och II: 644 samt I: 512 och
II: 643 ävensom med avslag å motionerna 1:511 och
II: 642, I: 551 och II: 691 samt I: 548 och II: 693, godkänna
av utskottet förordade riktlinjer för folkhögskolans
ställning och uppgifter, att tillämpas tills vidare från och
med arbetsåret 1958/59;»
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 0 sand. Nr 173
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:387 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 27 mars 1954 a1 i texten