Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen.

1957-12-05 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:177, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och ändrad redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 111 år 1951

1

Nr 177

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och ändrad

redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen.

(1 :a avd.)

I en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm väckt motion

(II: 303) har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära

utredning om de omständigheter, som äro förknippade med tillkomsten

av det årliga anslag av 300 000 kronor, som Konungen i enlighet med rikets

ständers underdåniga skrivelse av den 2 augusti 1815 åtnjuter, och att Kungl.

Maj:t med Hans Majestät Konungen söker träffa sådan överenskommelse, att

ifrågavarande anslag inte vidare måtte utbetalas från riksgäldskontoret.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr Hagnell och fru Ekendahl

väckt motion (11:304) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Konungen

måtte hemställa, att den post å 300 000 kronor, utgörande Konungen tillkommande

ränta på de s. k. Guadeloupe-medlen, och som hittills direkt utbetalats

av riksgäldskontoret, måtte ingå i redovisningen av de egentliga statsutgifterna

för kungl. hov- och slottsstaterna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas

till motionerna.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttrande begärts av statskontoret, vilket yttrande som bilaga fogats

till detta utlåtande (Bilaga A).

Utskottet vill erinra om att det i motionen II: 303 gjorda yrkandet överensstämmer

med ett vid 1908 års riksdag motionsvis väckt förslag om utredning

rörande det årliga anslag av 300 000 kronor, som av riksgäldskontoret

utbetalas till Hans Maj:t Konungen. I sitt över motionen avgivna, av riksdagen

godkända utlåtande nr 43 framhöll statsutskottet följande: »Hvad här

ofvan blifvil meddeladt synes utskottet till fullo ådagalägga, att konung Karl

XIV Johans arfvingar enligt 1810 års successionsordning äro lagligen berättigade

att uppbära ifrågavarande årliga anslag af 300,000 kronor; och med afseende

härå synes någon ytterligare utredning i denna fråga, på sätt af motionären

föreslagits, icke vara af behofvet påkallad. Ej heller kan utskottet

ansluta sig till det i motionen uttalade syftet att söka vinna en uppgörelse

med Hans Maj:t Konungen om aflösning af detta anslag. I betraktande af de

betydande kapitalutgifter, som en sådan aflösning under alla förhållanden

måste kräfva, synes densamma nämligen icke för staten vara att föredraga

framför den nuvarande ordningen.»

I anledning av förberörda motion II: 303 har på föranstaltande av utskottet

filosofie doktorn Ingel Wadén utarbetat en såsom bilaga B till detta utlå
1

Rihang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 177

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

tande fogad Utredning angående rätten till ersättningen för ön Guadeloupe.

I densamma har lämnats en redogörelse bl. a. för den vetenskapliga diskussion,

som under det senast förflutna halvseklet förts på området, och för de

resultat, till vilka historieforskningen under denna tid kommit. Såsom av

utredningen torde framgå har därvid tidigare ej uppmärksammat källmaterial,

som kunnat belysa frågan, framdragits och hela problemet underkastats

en förnyad analys utan att därvid sådana synpunkter framkommit,

som kunna anses rubba de slutsatser i ämnet, vartill 1908 års riksdag kommit.

Med hänsyn härtill och till de synnerligen ingående undersökningar,

som sålunda verkställts på ifrågavarande område, kan utskottet icke finna

tillräcklig anledning föreligga att hos riksdagen nu påyrka en statlig utredning

i ämnet, helst som det knappast torde vara möjligt att för närvarande

nå längre än vad forskningen hittills gjort för att bringa klarhet kring

omständigheterna vid tillkomsten av Guadeloupe-medlen. Härav följer, att

utskottet avstyrker motionen i denna del ävensom yrkandet i densamma

om uppgörelse med Hans Maj:t Konungen om avlösning av ifrågavarande

räntebelopp. I betraktande av de betydande kapitalutgifter, som en sådan

avlösning under alla förhållanden måste kräva, torde densamma icke för

staten vara att föredraga framför den nuvarande ordningen.

Det i motionen It: 304 gjorda yrkandet torde böra ses mot bakgrunden av

riksdagens bifall till 1815 års proposition om den utländska statsskuldens

inlösning med hjälp av Guadeloupe-fonden. Utan hävande av det åtagande,

som innefattas i detta riksdagsbeslut, torde det icke kunna ifrågakomma att

överföra det Hans Maj:t Konungen tillkommande räntebeloppet till ett riksstatsanslag

och därmed göra detsamma beroende av riksdagens årliga ställningstaganden.

Med hänsyn härtill och under åberopande i övrigt av vad utskottet

i det föregående anfört avstyrkes motionen.

Utskottet hemställer,

a) att motionen II: 303 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

b) att motionen II: 304 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 5 december 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Ohlon, Gillström, Näsström, Gustaf

Andersson, Ivar Johansson, Erik Svedberg, Pålsson, Ragnar Bergh, Rikard

Svensson, fröken Ranmark, herrar Mossberger, Söderberg, Jacobsson och

Mårtensson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Thapper, Ståhl,

Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Widén, Karlsson i Olofström, fröken Olsson,

herrar Almgren, Löfroth, fröken Vinge, herrar Gerhard Nilsson i Gävle,

Heckscher och Svensson i Stenkyrka.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

3

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 29 maj 1957 har statskontoret anbefallts att till riksdagens

statsutskott avgiva yttrande rörande en inom riksdagen väckt motion

(II: 303) om utredning rörande de s. k. Guadeloupemedlen och en motion

(II: 304) angående ändrad redovisning av räntan på ifrågavarande medel.

Yrkandet i motionen II: 303 överensstämmer i huvudsak med det förslag,

som framförts i en vid 1908 års riksdag väckt motion om utredning i fråga

om det årliga anslag av 300 000 kronor, som från riksgäldskontoret utgår

till Hans Maj :t Konungen. Vid behandlingen av motionen anförde 1908 års

riksdags statsutskott (uti. 43, s. 7), att det syntes utskottet till fullo ådagalagt,

att Karl XIV Johans arvingar enligt 1810 års successionsordning vore

lagligen berättigade att uppbära ifrågavarande årliga anslag av 300 000 kronor;

och med avseende härå syntes någon ytterligare utredning i denna fråga,

på sätt av motionären föreslagits, icke vara av behovet påkallad. Ej heller

kunde utskottet ansluta sig till det i motionen uttalade syftet att söka

vinna en uppgörelse med Hans Maj :t Konungen om avlösning av detta anslag.

Ifrågavarande motion föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Det undandrager sig givetvis statskontorets bedömande, i vad mån den

historiska forskningen under det senast förflutna halvseklet ger anledning

till ett annat betraktelsesätt än det tidigare på omständigheterna vid tillkomsten

av Guadeloupemedlen. Oavsett hur härmed förhåller sig, kan statskontoret

för sin del icke tillstyrka, att en statlig utredning tillsättes i syfte

att söka klarhet beträffande dessa händelser under Karl XIV Johans kronprinstid,

i all synnerhet som ämbetsverket delar den uppfattning, vilken

hävdas i motionen II: 304, nämligen att utbetalningen av ifrågavarande medel

är ett redovisningsspörsmål. Statskontoret avstyrker alltså bifall till

motionen II: 303.

Vad gäller yrkandet i motionen II: 304 anser statskontoret, att vissa skäl

kunna anföras för att det årliga anslag av 300 000 kronor, som utgår ur

riksgäldsfonden, ingår i redovisningen av de egentliga statsutgifterna. Ställning

till frågan synes emellertid icke böra tagas utan närmare utredning,

genom ett för ändamålet lämpat statligt organ, rörande därmed förknippade

konsekvenser.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit tf.

statskommissarien Lindblad. Stockholm den 11 september 1957.

IVAR LÖFQVIST

Tord Elf ner

Allan Johansson

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957

Bilaga B

Utredning angående rätten till ersättningen för ön Guadeloupe

Den 3 mars 1813 slöts i Stockholm en traktat mellan Sverige och England,

varigenom förstnämnda land förpliktade sig till att deltaga i militära operationer

på kontinenten mot de båda makternas gemensamme fiende (d. v. s.

Napoleon I) med en truppstyrka om minst 30 000 man. England utfäste sig

i gengäld att betala en miljon pund sterling i subsidier och avträdde vidare

»till H. M:t Konungen av Sverige och hans efterträdare till svenska kronan

enligt den successionsordning, som blivit den 20 september 1810 . . . upprättad»

den några år tidigare från Frankrike erövrade ön Guadeloupe i Västindien.

1

Sedan Napoleon blivit besegrad undertecknades den 30 maj 1814 i Paris

ett fredsfördrag mellan å ena sidan Frankrike, å andra sidan de mot detta

land allierade makterna. Genom detta återfick Frankrike Guadeloupe.2 Enligt

en i London den 13 augusti samma år med England träffad överenskommelse

kompenserades Sverige för denna förlust med ett belopp av 24 miljoner

francs.3

Huruvida Guadeloupe och därmed den kontanta ersättningen för denna ö

borde betraktas såsom svenska statens egendom eller såsom en kungahusets

enskilda tillhörighet är på grund av de icke klara formuleringarna i Stockholmstraktaten

svårt, för att icke säga omöjligt att avgöra. Redan samtiden

hade olika meningar därom. Frågan om äganderätten har därefter övergått

till att bliva ett problem för den historiska vetenskapen. Detta bar utlöst en

mycket lång diskussion. Spörsmålet har självfallet aldrig prövats av domstol

och får därmed ur rättslig synpunkt betraktas såsom öppet.

Om inom statsrådet i denna fråga till en början rått delade meningar, vilket

både hävdats och bestritts av forskningen under de sista decennierna,

så synes dock kronprinsen Karl Johan ha förmått de tveksamma att biträda

uppfattningen, att Guadeloupe-medlen tillhörde kungahuset.1 Vid en konselj

den 6 jidi 1815, där kronprinsen var närvarande, anslöto sig nämligen samtliga

statsrådets ledamöter till en vid sammanträdet uppläst Kungl. Maj :ts

skrivelse av samma dag till riksens ständers statsutskott angående inlösning

av den utländska statsskulden. För den av konungen och kronprinsen i detta

sammanhang gjorda stora uppoffringen uttalade statsråden sin enhälliga

tacksägelse.5

I skrivelsen förordades, att de 24 miljoner francs, som influtit såsom ersättning

för Guadeloupe, skulle användas för att betala rikets utländska

skuld, medan ständerna i gengäld anmodades alt till kronprinsen och hans

arvingar anslå en årlig summa av 200 000 riksdaler banco, svarande mot

räntan på ett lån om 12 miljoner francs, d. v. s. halva lösensumman för

Guadeloupe.

1 Allianstraktat mellan Sverige och England 3 mars 1813, art. 1, 3 och 4 (RA,Traktater — 1813;

tr. i svensk översättning i O. Alin, Fjerde artikeln af fredstraktaten i Kiel den 13 januari 1814,

Stockholm 1899, s. 47).

2 Fredsfördrag 30 maj 1814, art. 9 (RA, Traktater med främmande makter 1814—1898).

3 Traktat mellan Sverige och England 13 aug. 1814, art. 1 (RA, Traktater med främmande

makter 1814—1898; tr. i svensk översättning i Alin, a. a., s. 66 f.).

1 Enligt Torvald Höjer skall utrikesstatsministern Lars von Engeström varit den ende kände

i statsrådet som, därtill övertygad av kronprinsen Karl Johan, förfäktade åsikten, att Guadeloupe

och ersättningen för denna ö skulle vara kungahusets enskilda tillhörighet, medan de flesta statsråden

uppfattade ön såsom svenska statens egendom (T. T:son Höjer, Carl XIV Johan. Kronprinstiden,

Stockholm 1943, s. 397). Sture Waller är däremot av en annan mening (S. M. Waller,

Karl Johan och rätten till Guadeloupe-medlen ([Festskrift till] Gottfrid Carlsson 18.12.1952, s. 391).

5 Statsrådsprotokoll 6 juli 1815 (tr. i Bihang till samteliga riks-ståndens protocoll . . . 1815,

V: 3, Stockholm 1816, s. 1938 f.).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

5

Förslaget motiverades på bland annat följande sätt.

För att nå det angivna syftet måste Kungl. Maj :t använda egna medel och

framför allt sådana som tillhörde kronprinsen, varför ständerna, som vunne

dubbla fördelar — utgifterna bleve betydligt minskade och rikets utländska

skuld förvandlades till inländsk — borde lämna Kungl. Maj :t och kronprinsen

samt deras rättmätiga arvingar ersättning. På så sätt skulle en del av de

uppoffringar dessa hade velat underkasta sig minskas.

I den år 1813 med Storbritannien avslutade traktaten, anfördes det vidare,

avträddes ön Guadeloupe till Kungl. Maj :t och dess efterträdare på svenska

tronen enligt successionsordningen av 1810, emedan Hans Stor-britanniska

Maj :l genom överlämnandet av denna franska koloni trodde sig därigenom

visa sin personliga tillgivenhet för Kungl. Maj:t och kronprinsen och hålla

den sistnämnde, åtminstone till en del, skadeslös för de förluster av donationer

och annan egendom som han, sedan han kallats till den svenska tronföljden,

lidit. Då sedermera Guadeloupe avträddes till Frankrike, försäkrade

engelske ministern Kungl. Maj :t om ett skadestånd och det var genom en

samma år i London sluten traktat, som Kungl. Maj :t samtyckte till att såsom

ersättning emottaga 24 miljoner francs. Hälften av denna summa erbjöde

Kungl. Maj:t och kronprinsen nu »såsom en gärd åt nationen» (andra hälften

erbjöds såsom av det följande framgår såsom ett stående lån).

Enär Kungl. Maj :t och kronprinsen ansåge, framhöll propositionen fortsättningsvis,

att hela ovannämnda belopp vore tillräckligt för att inlösa hela

den erkända svenska statsskulden i utlandet, så hade de beslutat att använda

detsamma för detta ändamål. Då ständerna på så sätt skulle bliva befriade

från all utländsk gäld och vunne en för framtiden ovärderlig garanti och

ökad säkerhet, hemställde Kungl. Maj :t, att riksdagen av de medel, som bestämts

för avbördande av ifrågavarande skuld, måtte anslå en årlig summa

av 200 000 riksdaler banco, svarande mot räntan av ett stående lån å 12 miljoner

francs. Denna summa skulle ersätta kronprinsen för lidna förluster

och vid fördelningen av densamma skulle denne finna utvägar att ersätta

kronprinsessan för de förluster hon fått vidkännas. Kungl. Maj :t ville, att

denna sålunda fonderade ränta skulle anses såsom enskilt tillhörig kronprinsen

och dennes arvingar efter successionsordningen av den 26 september

1810 att av dem efter behag disponeras. Då genom denna Kungl. Maj :ts åtgärd

de årligen för statsskuldens inlösande anslagna medlen kunde betydligt

minskas, syntes Kungl. Maj :t på detta sätt ha berett svenska folket eu

lordel, lika viktig för det dåvarande som för framtiden.1

I ett den 20 jiili 1815 avgivet utlåtande tillstyrkte statsutskottet, att ständerna

dels med vördnad och erkänsla skulle antaga Kungl. Maj:ts och kronprinsens

anbud och till Kungl. Maj:t överlämna att ombesörja likviderandet

av hela riksgäldskontorets utländska skuld dels oek genom sagda kontor utfärda

eu till kronprinsen och hans arvingar eller successionsordningen ställd

förbindelse att årligen betala 200 000 riksdaler banco att av dem efter behag

disponeras. Utskottet framhöll, bland annat, att det av Kungl. Maj it äskade

beloppet om 200 000 riksdaler banco enligt dåvarande kurs icke ens utgjorde

fem procents ränta å halva summan.2

Statsutskottets utlåtande godkändes i samtliga stånd ulan, så långt av

protokollen framgår, någon som helst gensaga.2 I stället uttryckte riksda
1

Prop. 0 juli 1815 (tr. i Bihang till samteliga riks ståndens protocoll 1815, V: 3, s. 1933 tf.).

2 Statsutskottets betänkande 18 juli 1815 (tr. i Bihang till samteliga riks-ståndens protocoll

1815, V: 3, s. 1942 f.).

3 Prol. 22, 31 juli 1815 (Protocoll, hållna hos höglofligc riddersknpet och adeln ... år 1815,

V: 2, s. 1110 f., 1135, 1555 tf.); prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållna hos högvördiga prestståndet. . .

år 1815, in, s. 1380 tr.); prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållne hos välloflige borgare-ståndet. . .

1815, 11: 2, s. 1037 f.); prot. 21 juli 1815 (Protocoll, hållna hos hederwärda bondeståndet . . . 1815,

III, s. 295).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

gens skrivelser till Kungl. Maj :t den största belåtenhet. Ständerna framburo

»gärden av deras livliga tacksamhet». Vidare heter det, att »genom

de mest välgörande och visa åtgärder, genom de mest betydande egna försakelser»

hade Kungl. Maj:t och kronprinsen skänkt svenska folket den

sannolikt på lång tid »eljest ännu icke till väntande förmågan, att utan

statsverkets synnerliga betungande avbörda sig den utländska gäld, som

ange nedtryckt staten». Ytterligare säges, att »fäderneslandet tillskyndas

en betydande vinst».1 Jämväl kan anföras, att stånden vart för sig beslöto

avsända en deputation, bestående av representanter för alla fyra ständen,

för att vid eu uppvaktning för konungen och kronprinsen till dem frambära

uttryck för ständernas tacksamhet för uppgörelsen.2

Även om det kan tvistas angående rättsgrunden för Karl Johans anspråk

på Guadcloupe-medlen och läget i juridiskt och formellt avseende ej var klart3

och det jämväl kan sägas, att motiveringen i propositionen ej var korrekt,4

så är det dock ovedersägligt, alt ständerna betraktade uppgörelsen med kronprinsen

om likviderandet av statsskulden som för landet ytterst förmånlig5 6

och att de därför med glädje anbefallde riksgäldskontoret att utfärda en »till

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen och dess arvingar efter successions-ordmngen

den 26 september 1810 ställd förbindelse att årligen betala tvåhundrade

tusende (200 000) riksdaler i svenska banco-sedlar att av dem efter

behag disponeras».''5 En revers av sådan lydelse utställdes av riksgäldsfullmäktige

den 9 november 1815.7 Härmed hade ständerna — om på riktiga

premisser eller icke — godtagit kronprinsens uppfattning-.8

Först år 1839 eller nära nog ett kvarts sekel efteråt framfördes offentligt

anklagelser mot Karl XIV Johan för att han på ett oriktigt sätt åtkommit

lösensumman för Guadeloupe. De som, var för sig, förfäktade denna mening

voro de politiska författarna Magnus Jakob Crusenstolpe och Anders

Lindeberg, båda som bekant hätska motståndare till konungen. Crusenstolpe

bestred, med utgångspunkt från traktaten av den 3 mars" 1813 och vid en

jämförelse med texten i fredsfördraget i Fredrikshamn den 17 september

1809 och freden i Kiel den 14 januari 1814, att Guadeloupe avträtts till

kungahuset. Han ansåg i stället bevisat, att England överlämnat ön till

svenska kronan, och gjorde gällande, att det vore ständernas plikt att hos

Karl XIV Johan hemställa om att återfå Guadeloupe-medlen.9

Lindeberg hävdade, att Guadeloupe överlämnades till svenska statsverket

sasom en ersättning för de politiska och handelsförbindelser Sverige åtog

sig och särdeles för den nederlagsfrihet, som beviljades engelska varor.

1 Rd skrivelser 29 juli och 2 augusti 1815 (Bihang till samteliga riks-ståndens protocoll . .

181o, V: 4, s. 463 1.; VI, s. 50 ff.).

2 Prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållna hos högloflige ridderskapet och adeln ... år 1815, V: 2,

s. 1117); prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållna hos högvördiga prest-ståndet 1815, III, s. 1387);

prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållne hos vällollige borgare-ståndet . . . 1815, II: 2. s. 1638).

3 Se Höjer, a. a., s. 398.

'' Se Wailer, a. a., s. 398.

Se särskilt borgarståndets uppfattning i frågan sådan den kommer till synes i dess protokoll

av den 22 juli (Protocoll, hållne hos välloflige borgare-ståndet . . . 1815, II: 2, s. 1637 f ) Se även

Höjer, a. a., s. 398 och Wailer, a. a., s. 378.

6 Rfl skrivelse 2 aug. 1815 (Bihang till samtelige riksståndens protocoll . . . 1815, VI, s. 53).

7 Förbindelse 9 nov. 1815, avskrift (H. M. Konungens hovförvaltning, Akt angående Guadeloupefonden).

Se även prot. 9 nov. 1815 (Riksgäldskontoret, Fullmäktiges protokoll 1815, s. 687

ff.) och ödmjukt memorial 9 nov. 1815 (Riksgäldskontoret, Kommissariernas koncept 1815).

8 Det synes böra beaktas, att traktaten med England av den 13 mars 1813 offentliggjorts

i årstrycket (föregångare till Svensk författningssamling) och följaktligen var känd för både

statsutskottet och stånden.

9 [3/. J. Crusenstolpe,] Vidräkning och reform, Stockholm 1839, s. 25 ff., 49 f.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

7

Guadeloupe vore ej enskild egendom och någon svensk regering före år 1815

hade aldrig i motsvarande fall betraktat saken så.1

Angreppen mot Karl XIV Johan framkallade en gensaga från P. A. Wallmark,

som framhöll, att i fördraget av 1813 talades om successionsordningen

av den 26 september 1810, medan i den mellan Sverige och Danmark den 14

januari 1814 slutna Kieltraktaten stadgades, att Norge avträddes till konungen

av Sverige och dess efterträdare till svenska tronen och riket (här kursiverat).

- Mot Wallmarks uppfattning ingick tidningen Aftonbladet i ett bemötande,

där Karl XIV Johan blev starkt klandrad för sitt förfaiande år

1815 med Guadeloupe-medlen.3

Carl Rogberg uppträdde till konungens försvar och sökte visa, hur denne

genom att"antaga erbjudandet om val till svensk tronföljare gått miste om

stora inkomster i sin egenskap av marskalk av Frankrike och att det var för

alla förluster och uppoffringar Karl Johan sökt bereda sig ersättning genom

den s. k. Guadeloupefonden.4

Det får givetvis icke bortses från att på samma sätt som Crusenstolpes,

Lindebergs och Aftonbladets kritiska uttalanden mot Karl XIV:s åtgärder

med avseende på uppgörelsen om Guadeloupe-medlen utgjorde led i oppositionens

angrepp mot konungen, så böra Wallmarks och Rogbergs skrifter ä

andra sidan betraktas såsom alster av en kungainspirerad propaganda. I intetdera

fallet är sålunda fråga om några utredningar i vetenskapligt syfte

och med objektiviteten såsom enda mål.

Under riksdagen 1840—41 nådde oppositionen mot Karl XIV Johan sin

höjdpunkt och det kom till en monarkens rent personliga förtroendekris.

Vissa dispositioner med kabinettskassan gav näring åt misstankar, att dessa

gjorts för att på ett orättfärdigt sätt söka erhålla statsmedel till angelägenheter

som voro så främmande för statens verksamhet, att de måste anses

som konungens privata. Händelserna utlöste en vag av antipati mot Kail

XIV Johan, och under de följande månaderna förekommo i såväl press som

riksdagsdebatter långtgående antydningar om personligt vinningssyfte bakom

dennes åtgärder i kabinettskassefrågan.5

Vid denna riksdag aktualiserades ånyo på visst sätt spörsmålet om Guadeloupefonden.

Riksdagens revisorer hade anmärkt på att konungen åtnjutit

förskott å sin årliga ränta, d. v. s. Guadeloupe-medlen, och att riksgäldsfullmäktige

utfärdat''särskilda fordringsbevis för konungen på dessa medel.

Revisorernas berättelse föranledde statsutskottet förorda, att särskilda förbindelser

å konungens »årliga ränta» å 200 000 riksdaler icke vidare å riksgäldskontorets

vägnar skulle utfärdas.6 Så blev ock riksdagens beslut.7

Genom en av riksgäldskontoret avgiven berättelse hade vidare befunnits,

att åtskilliga förbindelser rörande svenska statens forna utländska skuld

alltjämt icke hade återställts till riksgäldskontoret. I anledning härav föreslog

statsutskottet, att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om

1 [A. I.indebery,] Bidrag till Sveriges historia etter den 5 november 1810, 1, Stockholm 1839,

s. 178, 183. ’ ..... ... ,

- [P. A. tvcillmark,] Historisk-statistisk återblick på Sveriges yttre och inre forhållanden under

de sistförflutna tretti åren, 2. uppl., Stockholm 1843, s. 117 It., 304 tf., 336 rf.

3 Aftonbladet 6 okt. 1843, nr 232, s. 2 f. . ...

4 Minnen ur Sveriges nyare historia samlade af B. v. Scliinkel, författade och utgifne åt C.

ltogberg, 9, Stockholm 1864, s. 155 tf. .

5 G. Jlornwall, Regeringskris och riksdagspolitik 1840—1841, Uppsala 1951 (Skrifter utgivna

av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 30) s. 422 f., 426.

« SU uti. 1840—1841, nr 45, s. 6 f. ...........

i Riddcrskapets och adelns protokoll, 1840—41, 5, s. 442 tf., 8, s. 161 ff., prästeståndets protokoll,

1840_1841, 2, s. 718 tf., borgarståndets protokoll, 1840—41, 2, s. 234 ff., bondeståndets

protokoll, 1810- 41, 5, s. 574.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

åtgärder med avseende på dessa förbindelser, som utfärdats för de i Holland

och Brabant upptagna lånen.1 Förslaget bifölls av riksdagen. Vid avgörandet

av dessa båda ärenden blev det långvariga och intensiva debatter i alla stånden

utom i bondeståndet.- Ingen enda röst höjdes emellertid mot 1815

års uppgörelse rörande Guadeloupefonden, ehuru Crusenstolpes och Lindebergs

skarpa angrepp mot konungen för dennes handlande i fråga om

denna fond strax innan utkommit från trycket.

Mot slutet av 1800-talet blev frågan om Guadeloupe-medlen föremål för

historieforskningens intresse.3 Arvid Ahnfelt riktade nu en häftig kritik

mot Karl XIV Johan, bland annat för att han genom en ganska egendomlig

transaktion berett sig och sina efterkommande i evärderliga tider en så vacker

ränta och för att han tillgodogjort sig en vinst på affären uppgående till

drygt 11 miljoner kronor.4 Hans Forssell hävdade däremot, att besittningen

av Guadeloupe tillförsäkrats den svenska dynastien.5 Häremot opponerade

sig Harald Wieselgren, som gjorde gällande, att det visserligen reellt var

Karl Johans förtjänst, att 1813 års traktat med England kom till stånd men

att det var ett tormellt övergrepp att — för att bereda framgång åt hans i

verkligheten fullt berättigade önskningar — tolka traktaten på så sätt att ön

Guadeloupe förklarades icke avträdd till Sverige utan överlämnad till Kungl.

Maj:t och kronprinsen för att hålla den sistnämnde skadelös.® Forssell

företrädde några år senare ånyo uppfattningen, att stadgandet i Stockholmstraktaten

alt Guadeloupe avträddes till konungen av Sverige och hans

efterträdare efter 1810 års successionsordning alldeles icke betydde, att ön

överlämnades till Sveriges rike eller svenska staten.7 Uttalandet föranledde

C. A. Reuterskiöld att genmäla, att den tolkning, som Guadeloupe-fördraget

tick de facto, ingalunda var den juridiskt riktiga. Hänvisningen till successionsordningen

fann Reuterskiöld vara utan betydelse.8 På samma ståndpunkt

ställde sig Oscar Alin, som med åberopande av vissa uttalanden av

justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg samt statsråden Gustaf af Wetterstedt

och Gustaf Fredrik af Wirsén framhöll, att Guadeloupe avträtts till

svenska staten och ej till kungahuset, ehuru han erkände, att Karl XIV Johan

medvetet strävat efter att formulera det omtvistade stadgandet på sätt som

skett.»

Så långt hade den vetenskapliga debatten kommit, då Fredrik Wilhelm

Thorsson den 26 januari 1908 i en motion föreslog, att Guadeloupe-räntan

skulle indragas. I motionen framhölls bland annat, att eftervärlden hade benägenhet

att med större historiskt lugn se på även kungliga gärningar än

samtiden och att under gångna årtionden tvivelsmål uppstått, huruvida den

transaktion, varöver 1815 års ständer så oförbehållsamt gåva sin tacksamhet

till känna, verkligen var av den landsuppoffrande natur, som man då föreställde

sig. Thorsson hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t be
1

SU uti. 1840—1841, nr 317.

2 Ridderskapets och adelns protokoll, 1840—1841, 13, s. 642 tf., prästeståndets protokoll,

1840—1841, 8, s. 68 ff., borgarståndets protokoll, 1840—1841, 4, s. 845 tf., bondeståndets protokoll,

1840—1841, 7, s. 725, rd skrivelse, 1840—1841, nr 126. Jfr SU uti. 1908: 43, s. 6 f.

3 För litteraturöversikten i det följande har Wallers undersökning varit till god ledning.

4 A. Ahnfelt, Från Europas hot, 1, Stockholm 1883, s. 585 ff.; idem, Två krönta rivaler, 2,

Stockholm 1887, s. 185 f., 378 ff. — Ahnfelts arbeten kunna knappast sägas utmärka sig för

objektivitet.

5 H. Forssell, Minne af statsministern grefve Gustaf af Wetterstedt, Stockholm 1888, s. 145.

6 H. \Y[ieselyren], Gustaf af Wetterstedt (Historisk tidskrift 1890, s. 99 f.).

7 H. Forssell, Fjärde artikeln af fredstraktaten i Kiel d. 14 jan. 1814 (Nytt juridiskt arkiv

1895, afd 2, bihang, s. 27).

* C. A. Reuterskiöld, »Fn rättshistorisk kontrollanalys», Upsala 1895, s. 14 f.

c Alin, a. a., s. 112 ff.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

9

gära utredning angående de omständigheter, som vore förknippade med tillkomsten

av del årliga anslag av 300 000 kronor, som utgingc till Hans Maj:l

Konungen i enlighet med rikets ständers underdåniga skrivelse den 2 augusti

1815, samt att Kungl. Maj :t därefter måtte framlägga förslag till sådan

överenskommelse med konungen, att efter dennas fullgörande ifrågavarande

anslag icke vidare måtte från riksgäldskontoret utgå.1

Statsutskottet avstyrkte motionen. 1 ett över densamma avgivet utlåtande

avtryckte utskottet propositionen av den 0 juli 1815 och statsutskottets betänkande

av den 18 juli samma år och redogjorde därefter för riksdagsbeslutet

och för de åtgärder, som sedan av konungen vidtagits för att avveckla

den utländska skulden, samt konstaterade, att 71 obligationer å ett nominellt

belopp av tillsammans 71 000 brabantskt växelmynt ännu icke kunnat

införskaffas.2 Utskottet fann till fullo ådagalagt, att Karl XIV Johans arvingar

enligt 1810 års successionsordning vore lagligen berättigade att uppbära

ifrågavarande årliga anslag av 300 000 kronor och med avseende härå

syntes någon ytterligare utredning i denna fråga, på sätt av motionären föreslagits,

icke vara av behovet påkallad. Ej heller kunde utskottet ansluta sig

till det i motionen uttalade syftet att söka vinna en uppgörelse med konungen

om avlösning av detta anslag. I betraktande av de betydande kapitalutgifter,

som en sådan avlösning under alla förhållanden måste kräva, syntes

densamma nämligen icke för staten vara att föredraga framför gällande

ordning.3

Första kammaren biföll utan debatt och utan votering utskottets förslag.4

När ärendet kom före i andra kammaren begärdes ordet av Thorsson, som

höll ett anförande, som icke endast var långt — det fyller nära nog tio sidor

i kammarens tryckta protokoll — utan därtill mycket intressant. Thorsson

lär ha bedrivit omfattande studier i frågan och det visar också hans yttrande.

Det torde kunna sägas, att Thorsson, i vart fall i viss mån, verkställt

den utredning, vilken han, som det vill synas, på goda skäl, efterlyst men

utskottet icke ansett nödig.

Thorsson kritiserade, att statsutskottet funnit frågan ulredd. Han citerade

den sammanfattning Kungl. Maj :t år 1815 gjort av Stockholmstraktaten i

sin proposition till riksdagen och gjorde en jämförelse mellan densamma

och texten i själva traktaten, vars artiklar Thorsron ordagrant återgav.

I traktaten hette det visserligen, anförde Thorsson, att ön Guadeloupe vore

avträdd till »Hans Svenska Majestät», men de förbindelser, som utfästes i

nämnda artiklar, hade, såvitt han kunde förstå, ehuru även de tillförbundits

»Hans Majestät», vilat på svenska staten. Hans Maj :t Konungen av Sverige

hade uti den särskilda artikeln åtagit sig att försvara ön Guadeloupe och förhindra

mot Storbritannien fientliga fartyg eller kapare att inlöpa i Guadeloupes

hamnar. I ena fallet hade Kungl. Maj :t i denna traktat tolkat ordet

1 Motion II: 175. — Vid en övergång år 1834 från pappers- till silvermyntfot fingo bancosedlarna

en fast relation till det metalliska myntet på så sätt, att en riksdaler specie blev

lika med 2 2/3 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgälds. En 1/4 riksdaler speeie (= 1 riksdaler

riksgälds) erhöll är 1855 namnet riksdaler riksmynt och år 1873, sedan guldmyntfot införts,

benämningen krona, lieloppet 200 000 riksdaler banco blev sålunda år 1834 lika med 300 000

riksdaler riksgälds, år 1855 300 000 riksdaler riksmynt och år 1873 300 000 kronor.

2 Det synes böra framhållas, att likviderandet av den utländska skulden var en finansoperation,

som icke omedelbart genomfördes. Kronprinsen försökte »styra kursen» för att nå ett så

gynnsamt resultat som möjligt och avvecklingen var icke helt klar förrän år 1810. Det har icke

synis erforderligt att här ingå på detta spörsmål, som är problemet om rätten till ersättningen

för Guadeloupe ovidkommande.

3 SU uti. 1908: 43. — Karl Starbäck hade begärt att få antecknat, att han icke inom utskottet

deltagit i behandlingen av detta ärende. Om anledningen härtill länmar statsutskottets protokoll

för den in och 13 mars 1908 (HD, Statsutskottets arkiv, Protokoll 1908, Ijtj 83 och 90) ingen uppgift.

Jfr S. Sjöbrrq, Eu furstlig svindel (Dagens Nvheter 10 januari 1957, s. t).

'' EK prot. 1908: 24, s. 21 f.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Hans Majestät, som om ön vore avträdd till Kungl. Maj :t personligen, men

i det andra fallet, då det gällde att svara för de skyldigheter, som vore förenade

med traktaten, hade Kungl. Maj :t tolkat detta uttryck såsom gällande

svenska staten.

Av eu Kungl. proposition, avlämnad till ständerna år 1821, fortsatte Thorsson,

framginge, att av behållningen från ön S:t Barthélemy hade avsatts till

»beklädnad och ekipering av regementet Roval Suédois, ämnat att avgå till

(xuadeloupe, till förberedande utgifter för expeditionen till bemälda koloni

samt till utrustning av kutterbriggen Delphine 41,390 rdr hanko».1 Kungl.

Maj:t hade sålunda själv givit ett prejudikat på att den tolkningen, att ön

(Guadeloupe) en gång överlämnats till Kungl. Maj:t personligen, icke finge

tagas alltför bokstavligt, utan att det syntes kunna tillämpas i ena fallet på

Kungl. Maj:t och kronan och i det andra fallet på Hans Maj :t som privat

person. Nu torde, framhöll Thorsson, vanlig ordning kräva, att i eu traktat,

där man ålade den ena kontrahenten skyldigheterna, fördelarna också syntes

böra tillmätas denna kontrahent.

Thorsson fäste jämväl uppmärksamheten på det förhållandet, att statsutskottet

år 1812 beräknade den senaste statsskulden till ett visst belopp, år

1815 till ett annat och vida högre, en sak som han ansåg borde grundligt

undersökas. Vidare påtalade han det sätt, på vilket likvidationen av den

utländska statsskulden genomförts. Han slutade sitt anförande med att yrka

bifall till sin motion.2

Utskottets talan fördes av Jacob Larsson, som framhöll, att det finge förlåtas

utskottet, att det ej velat inlåta sig på ett spörsmål av den svårlösta beskaffenhet

som detta, om vilket de lärde alltfort kunde tvista utan att kunna

komma till något avgörande resultat, nämligen huruvida Guadeloupe avträddes

till svenska staten eller till Hans Maj :t Konungen av Sverige personligen.

Men utskottet hade varit av den uppfattningen, att frågan om rätta

tolkningen av traktaten angående Guadeloupes avträdande i själva verket

hade ganska litet att betyda för det föreliggande spörsmålet om svenska statens

skyldigheter i avseende å utgivandet av dessa 300 000 kronor årligen.

Den av motionären önskade utredningen om det sätt varpå likvidationen

av den svenska statens skuld blivit verkställd hade statsutskottets riksgäldsa

vdel ning sökt att såvitt möjligt utföra, men det vore faktiskt icke möjligt

att få en sådan utredning, då varje upplysning saknades i riksgäldskontorets

protokoll och handlingar. Ett initiativ från riksdagens sida att få den årliga

utbetalningen avlyftad kunde ej ske mer än på ett sätt, nämligen att ett avtal

träffades mellan Hans Maj :t Konungen och svenska staten därom, att

sistnämnda avlöste den årliga räntan genom utbetalande av något härför

lämpligt belopp. En sådan uppgörelse skulle enligt utskottets mening icke

ställa sig fördelaktig för staten. Den skulle kräva en betydande kapitalutgift

och det belopp, varmed den årliga ränteutgiften skulle avlösas, komme att

tillfalla den dåvarande konungen personligen. Om ej genast, så åtminstone

i en kanske ej så avlägsen framtid kunde en sådan åtgärd draga med sig

anspråk på en högst väsentlig förhöjning av anslaget till den kungliga hovhållningen.

En sådan lösning av frågan kunde icke för motionären vara mera

tilltalande än att svenska riksdagen alltfort honorerade den förbindelse som

rikets ständer eu gång frivilligt ingått.

Hjalmar Branting ansåg, att i sakens förhistoria funnes en del dunkla

punkter, men det mest betänkliga förmenade han vara vad utskottet anfört

i sin slutkläm, att »vad här ovan blivit meddelat, synes utskottet till fullo

ådagalägga, att konung Karl XIV Johans arvingar enligt 1810 års succes
1

S:t Barthélemy var åren 1781—1878 i svensk ägo.

a AK prot. 1908: 28, s. 47 ft.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

11

sionsordning å''ro lagligen berättigade1 att uppbära ifrågavarande årliga anslag

av 300 000 kronor». En sådan konklusion vore han icke beredd att genom

ett bifall till utskottets hemställan underskriva. Branting varnade för

att riksdagen på detta sätt positivt uttalade en bekräftelse av att här förelåge

ett fullt utrett »lagligt berättigande» för ett fortsatt utgående till evärdelig

tid av dessa 300 000 kronor.

Branting yrkade först på ett bifall till motionen, men efter en förklaring

av Jacob Larsson ändrade han sitt yrkande så till vida att han föreslog, att

utskottets hemställan måtte bifallas men med ogillande av motiveringen.

Brantings yrkande avslogs efter votering med 99 röster mot 92, varefter

utskottets hemställan i huvudvoteringen segrade med 141 röster mot 50 för

bifall till motionen.2

Därmed hade sålunda motionen avslagits i båda kamrarna och frågan

fallit.

Den vetenskapliga diskussionen om rätten till ersättningen för Guadeloupe

har därefter fortgått. Historieforskningen står aldrig stilla utan gör

— genom fynd av nytt källmaterial eller genom en kritisk undersökning och

värdering av tidigare begagnade källor — ständigt nya landvinningar. Så har

ock skett med avseende på förevarande spörsmål.

Den förste som efter riksdagsbehandlingen, ehuru i korthet, berörde problemet

om Guadeloupe-medlen var Sam Clason. Han framförde år 1923

åsikten, att hänvisningen till successionsordningen av Karl Johan själv var

begärd såsom ett slags värn mot befarade restaurationsförsök. Öns besittning

åter var eftersträvad för att på grund av ett beslut av riksdagen år

1812 — att S:t Barthélemy och andra »ultramarina» besittningar, som framdeles

kunde förvärvas, skulle undantagas från moderlandets statsförfattning

och drätsel samt överlämnas åt omedelbar skötsel av Kungl. Maj :t —- tillföra kungamakten ännu en av ständerna okontrollerad inkon/stkälla.

Argumentet i propositionen av år 1815, att Guadeloupe-medlen voro kungahusets

privata egendom ansåg Clason ej kunde upprätthållas, men däremot

kunde det enligt hans mening finnas skäl att, såsom ock i propositionen

anfördes, hålla kronprinsen skadeslös för de förluster av donationer och

annan egendom, som han lidit genom kriget med Napoleon, och det låge i

öppen dag, att utan honom varken Guadeloupe eller ersättningen förvärvats.

Statsskuldens likvidation vore naturligtvis eu synnerlig vinst för rikets

finanser.3

Problemet togs tjugo år senare upp av Torvald Höjer. Även om det bär

endast var fråga om en detalj i den av Höjer utarbetade stora biografien över

Karl XIV Johan, har arbetet på vissa punkter otvivelaktigt berikat vår kunskap

om ämnet. Höjer har sålunda t. ex. dragit fram källmaterial, som tyder

på att en delning av Guadeloupe-medlen mellan å ena sidan kungahuset, å

andra sidan staten, var under övervägande.4

Höjer framhåller, alt den utländska statsskulden — enligt av statsutskottet

den 30 juni 1815 gjorda beräkningar — uppgick till 4 155 926 riksdaler

specie.5 Då kursen på Hamburg under sommaren 1815 svängde omkring

110, motsvarade denna summa i riksdaler banco något mer än nio och en

halv miljoner, vilket, omräknat i francs, var nästan lika mycket som Guadeloupe-medlen;

de 200 000 utgjorde då blott 4,2 % ränta på halva beloppet.

1 Kursiveringen av Branting.

2 AK prot. 1908: 28, s. 57 tf.

3 S. Clason, Karl XIII och Karl XIV Johan (Sveriges historia till våra dagar, 11, Stockholm

1923, s. 213, 226, 285 tf.).

4 Ilöjer, a. a., s. 509.

r'' Härtill kommer ett litet hclopp motsvarande räntan den 15 april—30 juni 1815 på den del

av skulden, som var placerad i Leipzig (linjer, a. a., s. 395).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr ill år 1951

Erbjudandet var alltså ur denna synpunkt för staten förmånligt, men, poängterar

Höjer, Karl Johans planer gingo ut på att fälla hamburgkursen i

riktning mot parivärdet.

■ I)en kungliga propositionen, säger Höjer vidare, byggde på vissa förutisätlningar

av stor betydelse för transaktionens bedömande. Ersättningen för

Guadeloupe ansågs vara kungahusets enskilda egendom och statsskuldens

inlösning förmodades taga hela denna ersättning i anspråk. Det senare spörsmålet

måste bliva en fråga om den kurs, som tillämpades vid själva inlösn*nSen-

Äganderätten till Guadeloupe och till ersättningen därför förmenade

Höjer vara en invecklad fråga, på vilken ett entydigt svar knappast kunde

lämnas. Ett huvudskäl för Karl Johans önskan att förvärva eu västindisk

koloni var hans behov av att kunna förfoga över eu inkomstkälla, som ej

kontrollerades av riksdagen. Detta var anledning till att riksdagsbeslutet av

år 1812 om S:t Barthélemy avsåg icke endast denna ö utan jämväl andra

framtida kolonier.

Med avseende på spörsmålet om rätten till Guadeloupe-medlen följer Höjer

Alin. Han anser sålunda, att uppfattningen att Guadeloupe och ersättningen

för denna ö skulle ha varit kungahusets enskilda egendom saknade

stöd i traktaterna. Höjer har visat, att en sådan åsikt för övrigt avvisades

av några bland statsrådets mest sakkunniga medlemmar.

Hade Guadeloupe-medlen gått till statskassan och Karl Johan bos ständerna

låtit begära en ersättning för sina ekonomiska uppoffringar och en

belöning åt sig och sina efterkommande, så hade riksdagen, som var fylld av

tacksamhet, förvisso ej svarat nej men icke kunnat bevilja ett så stort belopp.

Moraliskt kunde han anse, att en halvering var ganska rimlig, juridiskt

var hans ståndpunkt löga grundad. Därtill kom att skuldinlösningen

i själva verket icke kom att kräva hela det uppgivna beloppet.

Genom att riksdagen, slutar Höjer, antog propositionen hade den erkänt

kungahuset som den rättmätige ägaren av de 24 miljonerna (sålunda hela

beloppet) och rättsläget var därmed klart i fortsättningen.1

En annan uppfattning i detta spörsmål har Sture M. Waller docent i historia

vid universitetet i Lund). Han framhåller, att om ständerna förts bakom

ljuset förefaller Höjers ovan refererade åsikt ej alldeles övertygande.

Eu under bedrägliga förutsättningar gjord utfästelse borde väl i varje fall

kunna återtagas. Detta uttalande gör Waller i en år 1952 publicerad uppsats

med titeln »Karl Johan och rätten till Guadeloupe-medlen». Waller är den

förste som ägnat en specialundersökning åt problemet om avlösningssumman

för Guadeloupe och lian har med densamma villfarit Thorssons mer än

40 är tidigare gjorda framställning om en utredning av problemet. Det finns

1 Höjer, a. a., s. 394 ff. — Höjer liar gjort eu utredning om likvidationen av den utländska

skulden och kommit till det resultatet, att den torde ha krävt omkring SCO 000 ä STO 000 pund,

d. v. s. omkring fyra femtedelar av Guadeloupefonden. Orsaken till den för Karl Johan så gynnsamma

utgången — den av ständerna beslutade räntan var oberoende av likvidationens faktiska

kostnader — var, att inlösningen i stor utsträckning skedde till vida lägre kurs än den vid riksdagsbeslutet

förutsedda (Höjer, a. a., s. 417 ff.). Med stöd av eu utredning angående dispositionen

av Guadeloupefonden anser Höjer vidare, att Karl Johans enskilda behållning av densamma,

frånsett den eviga räntan på halva fonden, ingalunda var av den ofantliga omfattning som påståtts

— Ahnfelt menar elva miljoner kronor — utan tvärtom ganska blygsam. Däremot kan det

ej förnekas, fortsätter Höjer, att vissa episoder i de kungliga fondernas historia vittna om en

tydlig lust att gentemot statsverket driva en rätt skarp affärspraxis till förmån för den egna

kassan — i egendomlig kontrast mot den frikostighet och den nitälskan för behjärtansvärda

allmänna ändamål som Karl XIV Johan ofta visade. Propositionen 1815 med sin framställning

av Guadeloupe-miljonerna såsom kungahusets oomtvistliga privategendom och uppgiften, att

de helt skulle komma att tagas i anspråk för skuldbetalningen, lämna goda exempel härpå. Den

som blott vill lägga den stränga ekonomiska privatmoralens måttstock på Karl Johans eftermäle

torde önska, att sådana affärer som episoden med Guadeloupe-medlen aldrig ägt rum, tillägger

Höjer (a. a., s. 421 f.).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

13

sålunda särskild anledning att fästa uppmärksamheten på Wallers uppsats.

Hans undersökning, som ger ytterligare belägg för hur invecklad frågan om

Guadeloupefonden är, präglas av stor noggrannhet och föredömlig objektivitet.

Även om förmodligen icke sista ordet ännu blivit sagt i förevarande

spörsmål, så torde det dock vara svårt att för närvarande nå längre.

Waller framhåller, att problemet om rätten till Guadeloupe-medlen synes

vara av intresse icke bara för bedömningen av Karl Johans personlighet

utan rent av alltjämt ha praktisk betydelse, då kungahuset ännu åtnjuter

den år 1815 beviljade årsräntan. Det finnes därför enligt Wallers mening

mer än en anledning att upptaga ämnet till förnyad prövning.

Waller kritiserar, som det vill synas med rätta, att den tidigare forskningen

utgått från cn tolkning av Stockholmstraktatens ordalydelse utan

att ägna någon uppmärksamhet åt dennas förhistoria eller med ett par undantag

ens ha närmare kännedom om denna och om orsaken till att en

så pass ovanlig formulering som hänvisningen till en bestämd successionsordning

kom att användas.1

Det är en stor förtjänst hos Waller, att han framdragit förut icke begagnat

källmaterial, bestående bland annat av dels vissa utkast till traktaten i

Stockholm den 3 mars 1813, dels ock ett antal depescher, förvarade antingen

i riksarkivet, Stockholm, eller i Public Record Office, London, i senare fallet

med få undantag i översättning tryckta i en svensk utgåva.2

Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för Wallers lika intressanta

som skarpsinniga utredning, som vittnar om en ingående kännedom

om det källmaterial, som belyser förevarande spörsmål. Vissa delar av densamma

skola dock återgivas.

Waller visar, hur det vid de långdragna svensk-engelska underhandlingarna

först var fråga om att England skulle överlämna ön S:le Lucie. Enligt

ett från svensk sida i april 1812 överlämnat traktatutkast skulle denna ö

avträdas till Sveriges konung och kronprins som ett personligt vänskapsbevis.

Detta förklarades bero på en önskan att skaffa kronprinsen tillgångar,

som ej stodo under ständernas kontroll. Avträdelsen borde därför ej på vanligt

sätt göras till konungen av Sverige, då detta betydde detsamma som till

riket. Hade traktaten undertecknats i denna form, menar Waller, skulle

aldrig någon tvekan ha kunnat uppstå om äganderätten.3

Mot slutet av 1812 blev det i stället fråga om Guadeloupe. Syftet var alltjämt

— enligt en depesch av den engelske underhandlaren Sir Edward

Thornton — att skaffa kronan och kungahuset en inkomst som medförde ett

visst oberoende av ständerna och till och med satte monarken i stånd att öva

inflytande på dessa. Kronprinsen hade begärt, att besittningsrätten till Guadeloupe

uttryckligen skulle anges tillkomma blott dem, som enligt 1810 års

successionsordning hade arvsrätt till tronen och att Guadeloupe, om denna

arvsföljd upphörde, skulle återgå till England. Karl Johan hade till och med

yrkat på att Karl XIII, han själv och prins Oskar skulle uttryckligen nämnas,

alltså eu ännu utförligare uppräkning än i april-förslaget. Thornton menade

emellertid, att ett så detaljerat angivande av arvsföljden blott skulle

väcka misstro och att syftet lika bra kunde nås med cn allmän hänvisning,

vilket således är själva utgångspunkten för det omstridda åberopandet av

1810 års successionsordning.4

1 Waller, a. a., s. 382.

2 Utländska diplomaters minnen från svenska hofvet. Skildringar samlade ur deras anteckningar

m. m. af Scaivola [I<. A. Strömbäck], Norrköping 1885, s. 164, 223, 233, 258 f., 274 f.,

330 f., 344 ff.

3 Waller, a. a., s. 383.

• Waller, a. a., s. 384 f.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1951

Som resultat av underhandlingarna upprättade Thornton på uppmaning av

kronprinsen ett traktatutkast, vilket granskades och rättades av Karl Johan

själv. Av hela utkastet framgår tydligt, att avträdelsen av Guadeloupe blott

gällde så länge dynastien Bernadotte ägde bestånd. Hur det skulle gå med

<>n om han avsattes, antydes ej. En uppgift av Thornton, att ön i"så fall

skulle återfalla till England, stämmer ej med den text som kronprinsen själv

skrivit. Häri, säger Waller, synes ligga en antydan om att Karl Johan ej hade

alldeles samma uppfattning om betydelsen av hänvisningen till successionsordningen

som den engelske diplomaten. Att denna hänvisning var tillräcklig

för att ön ej skulle anses avträdd till Sveriges rike ha båda tydligen varit

ense om.1 " ö

I april 1812 var det uppgivna huvudsyftet att skaffa kungahuset en privat

inkomstkälla. Detta skulle motivera avträdelsen till konungen och kronprinsen.

År 1813, då riksdagsbeslutet av 1812 om de »ultramarina» besittningarna

förelåg,2 behövdes däremot ej någon speciell formulering, om avsikten

endast varit att bereda monarken möjlighet att fritt förfoga (iver avkastningen

från Guadeloupe. Sammanställt med uttalanden från våren 1812

och från 1814—15 torde, enligt Wallers åsikt, meningen med åberopandet av

successionsordningen främst ha varit att ge kungahuset eu speciell rätt och

På så säll skaffa Karl Johan en mer direkt kompensation för hans tidigare

franska donationer. Dessa synpunkter hade dock ej framkommit vare sig i

traktatutkastet eller i uttalandena till Thornton, utan där hade tonvikten

fastmera lagts på sådana motiv, som kunde vara England mest behagliga.-

Ulkastet till traktat blev dock ej gillat av den engelske utrikesministern,

som sände en ny underhandlare med ett nytt utkast. I detta avträddes Guadeloupe

»å S. M. le Roi de Suéde» på villkor att denne »en retour» beviljade

nederlagsfrihet i Göteborg för brittiska kolonialvaror.4

Innehållet i den slutliga fördragstexten blev en kompromiss mellan de

båda utkasten. Orden i det törsta utkastet om Guadeloupes förening med

svenska kronan och om svensk överhöghet hade strukits. Genom denna ändring

hade antydningarna om Guadeloupes samhörighet med Sverige praktiskt

taget försvunnit och likaså alla bestämmelser om vad som skulle ske,

om 1810 års successionsordning upphörde att gälla. Det senare skulle väl,

enligt Wallers uppfattning, i och för sig kunna''tolkas på olika sätt men att

ön i detta fall utan vidare skulle ha kunnat förbliva i svensk ägo strider mot

traktatens förhistoria och ordalydelse. Då avträdelsen skett till konungen

av Sverige och hans efterföljare enligt successionsordningen hade emellertid

ej heller Karl Johans arvingar någon rätt till Guadeloupe, om de gått miste

om den svenska tronen.

Wallers mening är därför, att en sorts egendomlig samäganderätt uppstått,

vars faktiska juridiska innebörd synes vara svår eller omöjlig att uttolka

på grund av bestämmelsernas kanske avsiktligt ofullständiga och oklara

formulering.5

Karl Johans egen uppfattning och syften torde, fortsätter Waller, likväl

vara tydliga nog. Hur andra initierade samtida sågo på äganderätten till

Guadeloupe våren 1813 är svårare att exakt säga. linskilda statsrådsledamöters

personliga åsikter ha givetvis ingen betydelse för traktatens verkliga

innebörd, allra minst de icke-initierades. Både'' av traktatens ordalydelse och

av dess förhistoria framgår, att Guadeloupe ej oinskränkt avträtts till konungen

som rikets representant.®

1 Waller, a. a., s. 385 f.

2 Se s. It.

s Waller, a. a., s. 386 f.

* Waller, a. a., s. 388.

6 Waller, a. a., s. 390.

0 Waller, a. a., s. 391 f.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

15

Jämväl med avseende på den i London i augusti 1814 mellan Sverige och

England slutna traktaten, varigenom avträdandet av Guadeloupe till Frankrike

gottgjordes med ett penningbelopp, har Waller nya och från den tidigare

forskningen avvikande synpunkter. Ehuru i denna traktat någon hänvisning

till successionsordningen ej gjordes, får det — med stöd av den gjorda

utredningen beträffande 1813 års fördrag med England — anses nästan

självklart, att vad i det föregående sagts om rätten till Guadeloupe även gäller

ersättningssumman. Då det var fråga om ett kontant belopp, som kunde

disponeras omedelbart en gång för alla, synes det, menar Waller, ej ha varit

nödvändigt att åberopa nämnda grundlag. Det torde ej vara rimligt atl,

såsom Alin gjorde år 1899, antaga, att statsrådet mot bättre vetande tillstyrkt

propositionen till 1815 års riksdag. Vida sannolikare synes det vara,

att kronprinsen med de utrikespolitiska rådgivarnas hjälp kunnat övertyga

övriga statsråd om att Stockholmstraktaten medförde eu speciell rätt för

dynastien.1

När det gällde ersättningssumman, anför Waller, torde saken för övrigt

ha tett sig naturligare än ifråga om själva ön, då åtminstone Karl Johan uppenbarligen

ej gjorde någon sträng åtskillnad mellan statens och kungahusets

enskilda tillgångar utan en sammanblandning ägde rum liknande vad

som skett på Gustav Vasas tid. Detta har ej blott inneburit, att kronprinsen

sett sig till godo på statens bekostnad utan det tycks vara uppenbart, att

Karl Johan även begagnat medel, som stodo till hans mer enskilda disposition,

till utgifter som rimligen bort belasta statskassan. En viss sammanblandning

i motsatt riktning har väl då ej heller tett sig särskilt uppseendeväckande

eller oriktig. Karl Johans uppträdande blir på detta sätt än mer

förståeligt, även om det senast sagda ej har med den formella rätten att

göra. Hur det rent juridiskt förhöll sig med denna, torde vara omöjligt atl

exakt angiva, då Guadeloupe-medlen såsom i det föregående antytts rimligen

få anses ha varit underkastade samma egendomliga och oformliga samägande

som tidigare ön själv.

Karl Johans ursprungliga tanke torde ha varit att dela själva ersättningssumman.

Den form uppgörelsen slutligen erhöll synes Waller närmast ytterligare

styrka, att Karl Johan i varje fall själv var övertygad om att kungahuset

hade en speciell rätt till ersättningen för Guadeloupe.-

Waller sammanfattar sin utredning på följande sätt: Karl Johan har från

början avsett att förvärva en besittning, som skulle vara dynastiens enskilda.

Traktatutkast ha formulerats i enlighet härmed, men omgivningen har

delvis avsiktligt blivit vilseledd beträffande syftet. Under förhandlingarnas

gång ha formuleringarna dock ändrats så mycket, att även sakinnehållet förskjutits,

ehuru det är ovisst i vad mån kronprinsen själv var medveten därom.

Det synes i varje fall troligt, att Karl Johan handlade i enlighet med sin

övertygelse, när han för dynastiens räkning begärde ersättning för avträdelsen

av Guadeloupe. Emellertid hade enligt den slutliga traktatens ordalydelse

varken kungahuset eller riket vart för sig någon äganderätt utan endast

gemensamt. Såtillvida voro kronprinsens uppgifter år 1815 oriktiga.

Framställningen i propositionen till 1815 års riksdag var likväl i det väsentliga

överensstämmande med Stockholmstraktatens innebörd, i varje fall

sådan Karl Johan själv uppfattade densamma. Del bör även märkas, att årsräntan

1815 gavs med samma formulering som begagnats vid överlåtelsen av

Guadeloupe år 1813, ehuru Karl Johan år 1815 nämndes i stället för Karl

XIII. Påståendet, alt engelska regeringen avträtt Guadeloupe för atl ge kronprinsen

kompensation för personliga förluster, var dock som framgår av det

iörut sagda falskt och troligen medvetet falskt. Det är dock sannolikt, all

1 Waller, a. a., s. 305 f.

2 Waller, a. a., s. 303 f.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Karl Johan själv haft detta motiv i tankarna, ehuru det ej varit lämpligt att

omtala för engelsmännen, medan det däremot måste ha haft god verkan på

svenskarna.

Det delningsförfarande, som faktiskt tillgreps, synes ha varit en praktiskt

rimlig utväg att lösa det sällsamma äganderättsförhållande som uppstått

genom Stockholmstraktaten, sedan öns ersättande med en penningsumma

skapat förutsättningar härför. Karl Johan tycks ock alltsedan våren 1814

ha tänkt sig en dylik lösning. Det torde likväl vara omöjligt att på formella,

juridiska grunder ange, hur mycket den ena eller den andra parten hade

rätt till. Riksdagsbeslutet av år 1812 angående de »ultramarina» besittningarna

gav dock i varje fall Karl Johan tämligen fria händer. Oavsett Stockholmstraktatens

formulering och syfte skulle därför t. o. m. hela Guadeloupefonden

ha kunnat disponeras utan att statskassan fått någon direkt

behållning därav. Med hänsyn till den tidigare diskussionen synes det väsentliga

för övrigt vara, att riket ensamt icke hade ostridig formell rätt till

någon del av medlen. Tidigare forskare ha, hur motsatta deras åsikter än

varit, dock alla tagit miste, då samtliga förbisett den föreliggande samäganderätten,

ehuru de som funnit bestämmelserna tvetydiga på sätt och vis

kommit sanningen nära.

Kungl. Maj :ts proposition och riksdagens beslut år 1815, slutar Waller,

synas knappast innebära något för Karl Johan nedsättande, ehuru motiveringen

ej var helt korrekt. Resultatet blev icke heller ofömånligt för svenska

staten utan snarast motsatsen. Rättsgrunden för kungahusets årliga ränta

förefaller därför ock att vara tillfredsställande.1

Wallers undersökning är det, i vart fall tills vidare, sista inlägget i den

långa vetenskapliga diskussion som ägt rum angående det svåra spörsmålet

om rätten till avlösningssumman för ön Guadeloupe. Visserligen har detta

år i en daglig tidning publicerats en artikel i frågan, som är nog så intressant

men som knappast synes framträda med vetenskapliga anspråk.2 Artikeln

är skriven av förbundsordföranden Sten Sjöberg och bygger, som denne

själv framhåller, på Thorssons motion och Höjers bok. Han lämnar en

redogörelse för händelseförloppet och uppehåller sig bland annat vid kronprinsens

många, som han säger, lysande privatekonomiska affärer. Sjöberg

är av den åsikten, att statsråden övertalats att skriva under 1815 års proposition

och att ständerna vilseletts genom att bibringas den uppfattningen,

att ön var en personlig kunglig egendom.3 Det övervägande flertalet av riksdagsledamöterna

visste med största sannolikhet icke, att Karl Johan av Napoleon

tått en miljon francs som ersättning för att han såsom svensk tronföljare

måste avstå från sina län Pontecorvo och Opinogora. Ständerna visste

ej heller, att avkastningen av kronprinsens övriga gods och egendomar i

Frankrike och Hannover högt räknat kunde beräknas ha givit omkring

100 000 riksdaler årligen eller detsamma som han uppbar som svensk kronprins.

Ståndsriksdagens ledamöter övervärderade säkerligen också den

landsgagneliga betydelsen av unionen med Norge, vars resultat främst blev

en kunglig vinst, en förlängd titel och ytterligare ett apanage. Vidare var

1 Waller, a. a., s. 396 tf.

2 S. Sjöberg, Eu furstlig svindel (Dagens Nyheter 16 januari 1957. s. 4).

3 Sjöberg framhåller nog så riktigt, att utrikesstatsministern Lars von Engeström liksom

hovkanslern Gustaf af Wetterstedt erhöllo stora kontanta gåvor och att konseljens övriga ledamöter

ej heller senare blevo lottlösa. Enligt hans uppfattning förefaller det att vara ett klart

samband mellan dessa handtryckningar och statsrådens medverkan till den famösa Guadeluopepropositionen.

Något bevis för ett sådant samband har dock veterligen icke framlagts av forskningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr ill år 1951

17

Karl Johans personliga provisioner av allianstraktaten med Ryssland och

försäljningen av Svenska Pommern okända.

Det synes icke osannolikt, att det är denna tidningsartikel som föranlett

motionerna i andra kammaren nr 303 och 304. I den förstnämnda icke daterade

motionen omtalas Sjöbergs artikel, i den andra åberopas endast »den

moderna historieforskningen» (varmed torde avses Höjers arbete), men

den sistnämnda har väckts den 24 januari, d. v. s. åtta dagar efter det att

Sjöbergs artikel publicerades.

Av allt att döma ha motionärerna icke känt Wallers undersökning. Obekantskapen

med densamma må dock vara begriplig, enär ifrågavarande uppsats

döljer sig i en festskrift till en akademisk lärare och därför lätt förbises.

I samband med utarbetandet av föreliggande utredning ha arkivforskningar

bedrivits för att söka framdraga tidigare icke begagnat källmaterial,

som kunnat lämna nya bidrag till kännedom om vad i denna fråga förevarit

och kunnat kasta ytterligare ljus över händelseförloppet eller i vart fall

belysa frågan om rätten till lösensumman för Guadeloupe. Statsutskottets

arkiv från såväl år 1815 (numera överlämnat till riksarkivet) som år 1908

(alltfort i utskottets förvar) ha genomgålts utan resultat. Hos arbetarrörelsens

arkiv synas icke finnas några från F. W. Thorsson härrörande arbetspapper

angående föreliggande spörsmål. Ej heller ha sådana påträffats i

Ystads fornminnesförenings samlingar i Gråbrödraklostret, Ystad, där vissa

av Thorssons efterlämnade handlingar förvaras. Bevisföringen bos Waller,

vilkens utredning, såsom av det föregående framgått, till både arten och

omfånget är det mest vägande inlägget i förevarande högst invecklade spörsmål,

har analyserats och prövats utan att därvid några nya synpunkter

framkommit.

Forskningen synes dock icke ha beaktat en omständighet, som tyder på

att anledning ej skulle ha ansetts föreligga att bestrida kronprinsens rätt

till ersättningen för Guadeloupe. Då år 1840, såsom i det föregående framhållits,

statsutskottets utlåtanden nr 45 och 317 angående Guadeloupefonden

föranledde långa debatter i de tre högre stånden, angrep ingen talare 1815

års proposition om den utländska statsskuldens likvidering med hjälp av

Guadeloupe-medlen eller ens yrkade på en revision av uppgörelsen. Mot

bakgrund av den då rådande politiska situationen synes detta förhållande

vara betydelsefullt. Som i det föregående antytts var vid riksdagen 1840—41

oppositionen mot Karl XIV Johan synnerligen stark och hans tillvägagångssätt

med kabinettskassan framkallade häftig kritik. M. J. Grusenstolpes

och Anders Lindehergs angrepp mot Karl XIV Johan för handläggningen av

frågan om Guadeloupefonden hade publicerats år 1839, d. v. s!^ året före

riksdagen tog sin början, men ingen av konungens många motståndare begagnade

den möjlighet att komma Karl IV Johan till livs — det talades vid

denna riksdag allvarligt till och med om abdikation — som ett avslöjande

av ett bedrägeri med Guadeloupe-miljonerna skulle inneburit. Tystnaden på

denna punkt i riksdagen är visserligen ett e silentio-bevis, men det är ett gott

sådant för all riksdagen alltfort intet hade alt erinra mot 1815 års uppgörelse

utan faslhöll vid densamma.

För det fall att rältssynpunklerna, om vilka det i denna undersökning

uteslutande varit fråga, lämnas därhän och endast eu moralisk aspekt anliiggcs

å uppgörelsen år 1815 rörande Guadeloupefonden, är del föga fruktbart

alt å densamma tillämpa vår tids betraktelsesätt. Uppgörelsen måste

ses mot bakgrunden av den praxis som var rådande under eu period, då

2 liihaag till riksdagens protokoll 1057. (i samt. Nr 177

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr ill år 1957

gränsen mellan å ena sidan statens och å andra sidan regentens personliga

medel icke var lika skarp som i våra dagar. Den sammanblandning, som i

hela det dåvarande Europa i detta avseende ej sällan ägde rum, var betingad

av dels nedärvda mer eller mindra feodala begrepp, dels ock de finansiella

metoder Napoleon I infört. Kronprinsen Karl Johan, en revolutionär

och förutvarande chef för en krigsförvaltning, saknade närmare kunskap

om svensk statshushållning och svensk förvaltningspraxis och stod givetvis

därjämte till en början främmande för det pånyttfödda svenska konstitutionella

systemet. Jämväl synes böra framhållas, att många av Europas

regerande furstar vid denna tid ofta hade tillgång till betydande, mer eller

mindre »personliga» resurser, vilka bland annat användes till »löneförstärkningar»

åt relativt lågt avlönade högre ämbetsmän. Detta betraktades av

samtiden som en naturlig, ja, nära nog nödvändig företeelse. Det är i ett sådant

sammanhang som bland annat propositionen och riksdagsbeslutet år

1815 om Guadeloupe-medlen måste insättas. Stockholm den 23 november

1957.

INGEL WADÉN

671838

Stockholm 1957. IsaacMarcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.