Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m. jämte i ämnet väckt motion.
1957-04-09 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1957:73, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m. jämte i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
16
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
Nr 73
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158
m. m. jämte i ämnet väckt motion.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under elfte huvudtiteln, punkten 49,
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, preliminärt
beräkna ett belopp av 1 800 000 kronor till Bidrag till epileptikeranstalter.
Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 84, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 15 februari
1957, framlagt de förslag, vilka framgår av den följande redogörelsen.
l:o) Organisationen av epileptikervården m. m. Kungl. Maj :t har i propositionen
nr 84 (s. 2—64 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 15 februari 1957) föreslagit riksdagen att godkänna de
förslag till riktlinjer för organisationen av och ändrade statsbidragsgrunder
för epileptikervården, som angivits i statsrådsprotokollet.
Efter att ha redogjort för ett av medicinalstyrelsens delegation för epileptikervården
avgivet betänkande (SOU 1955:52) jämte däröver avgivna
yttranden har departementschefen anfört bl. a. följande.
Ända sedan slutet av 1800-talet har i vårt land funnits särskilda anstalter
för omhändertagande och vård av personer, som har epileptiska anfall och
till följd därav anses lida av epilepsi eller — som sjukdomen tidigare här
benämndes — fallandesot (fallandesjuka). Anledningen härtill torde ha
varit dels det starka behov av anstaltsvård, som föreligger för epileptiker
med svåra och täta anfall, dels det förhållandet att epileptiker tämligen
ofta är psykiskt efterblivna eller debila och på grund härav under skolåldern
behöver undervisning i särskola eller hjälpklass. Epileptikervården har
därför i vissa hänseenden sammankopplats med sinnesslövården. Båda
vårdgrenarna behandlades också av 1946 års sinnesslövårdsutredning i dess
1949 avlämnade betänkande.
Den nu genom en särskild delegation av medicinalstyrelsen verkställda
utredningen har däremot endast avsett epileptikervården. Utredningen har
också bestämt framhållit, att epileptikervården med hänsyn till den stora
spridningen av intelligensnivån bör uppfattas som en vårdform för sig och
att den icke bör jämställas med vården av de psykiskt efterblivna. Departe
-
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
17
mentschefen ansluter sig till detta uttalande, som icke mött någon gensaga vid
remissbehandlingen.
Vården och särundervisningen av epileptiker sker f. n. dels på en statlig
anstalt — statens anstalt för fallandesjuka å Vilhemsro vid Jönköping med
222 platser, varav 126 vid skolhem — dels på en landstingsägd och 10
enskilda anstalter med sammanlagt 750 platser. Av de sistnämnda har Stora
Sköndal i Stockholm med annex samt Margarethahemmet i Knivsta mer
än 100 platser eller 224 resp. 110 platser. Vid Stora Sköndal finns en klinisk
undersökningsavdelning men inga skolplatser medan däremot Margarethahemmet
har 45 platser vid skolhem, de enda för epileptiska barn vid sidan
av Vilhelmsro. Finansieringen av de enskilda anstalterna sker genom vårdavgifter,
vilka i regel i sista hand betalas av landstingen och städerna utanför
landsting eller andra primärkommuner, samt genom statliga bidrag.
Någon rätt att kvarhålla elev eller patient vid någon av dessa anstalter
finns ej f. n. och i likhet med utredningen kan departementschefen ej förorda,
att en dylik retentionsrätt införes. Ifråga om barn torde i vissa fall ett
omhändertagande mot vårdnadshavare^ vilja kunna grundas på barnavårdslagens
bestämmelser.
Vad härefter angår frågan om vårdbehovet på förevarande område
synes det totala antalet fallandesjuka i behov av undersökning inom den
föreslagna diagnostiska organisationen kunna uppskattas till i runt tal
40 000 fall. För det övervägande flertalet av dessa är en kortvarig observation
och behandling på sjukhus tillräcklig. Endast en ringa del av klientelet
är emellertid i behov av mera långvarig sluten vård. Den nuvarande
för epileptikervård särskilt anordnade anstaltsorganisationen omfattar endast
omkring 970 platser. På grundval av vissa undersökningar har emellertid
utredningen funnit, att detta platsantal bör utökas med 160 till
omkring 1 130. Härtill kommer 32 platser som ersättning för en landstingsägd
anstalt, vilken torde komma att nedläggas. Då bl. a. antalet
exspektanter — varvid endast räknats patienter, som godkänts för intagning
på vederbörande anstalt — den 15 september 1955 uppgick till
144, torde sistnämnda platsantal kunna godtagas som en riktlinje för att
bedöma utbyggnadsbehovet inom vårdgrenen under den närmaste framtiden.
Departementschefen understryker dock utredningens uttalande, att
vårdbehovet bör tillgodoses endast i den mån detsamma klart säkerställts.
Medicinalstyrelsen bör därför fortlöpande följa vårdbehovet. Det anses därvid
angeläget att erhålla en närmare undersökning av klientelets uppdelning
på olika vårdformer och anstaltstyper. Undersökningen anses lämpligen
böra vidtagas i anslutning till den utredning rörande Margarethahemmets
framtida ställning, som i det följande förordas.
H u v u d in annaskapet för epileptikervården är icke reglerat i lag
och frågan om vem som bör bära ansvaret för vårdgrenen har länge varit
under diskussion. Sjukhuslagen, där landstingens och städernas utanför
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. U sand. Nr 72—73
18
Statsutskottets utlåtande ni• 73 år 1957
landsting ansvar för kroppssjukvården fastslås, gäller icke epileptikervården.
Även enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna är från landstingens huvudmannaskap enligt denna lag undantagna
psykiskt efterblivna epileptiker utan att dock dessa efterblivna därför
i och för sig faller utanför lagens tillämpningsområde. Statens anstalt för
fallandesjuka å Vilhelmsro har enligt gällande stadga till uppgift att meddela
undervisning, vård och behandling endast av fallandesjuka, som icke
lämpligen kan annorlunda omhändertagas.
1946 års sinnesslövårdsutredning har i sitt betänkande om sinnesslövården
(SOU 1949: 11) framlagt förslag bl. a. rörande organisationen av epileptikervården.
Utredningen har därvid utgått från att staten skulle övertaga
ansvaret för epileptikervården i dess helhet. Detta förslag föranledde
ingen annan åtgärd än att Ivungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1954 uppdrog
åt medicinalstyrelsen att i berörda del verkställa en överarbetning av
betänkandet. Därvid borde bl. a. frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården
omprövas.
Denna omprövning har, såsom framgår av det föregående, givit till resultat
ett förslag enligt vilket nämnda undantag i sjukhuslagen beträffande
landstingens huvudmannaskap skulle utgå. Detta skulle då innebära, att
landstingen får ansvaret även för denna vårdgren i den mån ej annan drar
försorg om vården. Enär staten samtidigt föreslås skola svara för den speciella
epileptikervårdorganisationen, skulle landstingens ansvar visserligen
omfatta det övervägande flertalet epileptiker men begränsas till dem som
omhändertas inom den vanliga sjukvårdsorganisationen.
Förslaget innebär sålunda en uppdelning av det faktiska huvudmannaskapet
för epileptikervården mellan staten och landstingen. I förhållande
till det nuvarande läget får det anses medföra ett överflyttande av det reella
eller slutligt ekonomiska ansvaret för vårdkostnaderna vid de egentliga
epileptikeranstalterna från landstingen och primärkommunerna till staten.
Detta har mött gensaga från några remissinstanser. Bl. a. har kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket erinrat om att tanken
att i princip ställa hela sjukvården under landstingskommunalt huvudmannaskap
vunnit allt större burskap, och framhållit, att frågan om huvudmannaskapet
för epileptikervården borde aktualiseras först i sammanhang
med frågan om mentalsjukvården. Även statskontoret och kommittén
för sinnessjukvårdens utbyggande anser, att frågan tills vidare bör
lämnas öppen, statskontoret dock under förutsättning att en överflyttning
av huvudmannaskapet för epileptikervården i dess helhet till landstingen
icke anses höra ske nu. Från Stockholms stads sida har en helt motsatt
åsikt deklarerats.
För egen del framhåller departementschefen, att den av utredningen föreslagna
organisationen av epileptikervården förutsätter ett intensivt och kontinuerligt
samarbete mellan de neurologiska klinikerna såsom diagnostisk
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
19
topporganisation och de olika epileplikeranstalterna. Med den utformning
av den diagnostiska organisationen, som i det följande förordas och som
innebär en decentralisering i viss utsträckning till sjukhus i hemorten,
främst vederbörande centrallasarett, kommer behovet av samarbete mellan
kroppssjukvården och den speciella epileptikervården att än mer markeras.
Överhuvudtaget är frågan om en förbättrad samordning av sjukvårdens
olika grenar genom att i största möjliga utsträckning sammanföra dem under
ett enhetligt huvudmannaskap f. n. aktuell. I denna del erinras om,
att departementschefen i propositionen nr 106 till 1956 års riksdag såsom sin
principiella uppfattning rörande huvudmannaskapet för mentalsjukvården
angivit, att den fullständiga samordningen av denna vård och kroppssjukvården
icke torde komma till stånd förrän all sjukvård åtminstone i princip
sammanförts under ett enhetligt huvudmannaskap och att en dylik samordning
otvivelaktigt är betydelsefull för att få en effektiv och god sjukvård.
Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det speciella samordningsbehov,
som enligt vad nyss sagts föreligger mellan kroppssjukvården
i allmänhet och epileptikervården anses det icke böra komma ifråga att nu
definitivt binda sig för en ordning med ett uppdelat huvudmannaskap för
sistnämnda vårdgren. Å andra sidan torde det — i avbidan på resultatet
av de utredningar som pågår eller bebådats om huvudmannaskapet för men»
talsjukvården — saknas anledning att såsom statskontoret i första hand
ifrågasatt redan nu stanna för att lägga hela ansvaret för epileptikervården
på landstingen och städerna utanför landsting.
I detta sammanhang erinras emellertid om att landstingen i betydande
utsträckning i sista hand svarat för vårdkostnaderna på epileptikeranstalterna
i enlighet med bestämmelserna i dels fattigvårds- och barnavårdslagarna
samt lagen om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av
sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka bestämmelser dock upphört
att gälla den 1 januari 1957 — d. v. s. vid socialhjälpslagens ikraftträdande
— dels ock lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Starka skäl talar därför enligt departementschefens mening för
en ändring av sjukhuslagens 1 § i enlighet med utredningens förslag, en
ändring som dock icke på sätt utredningen föreslagit bör kompletteras
med föreskrifter om att staten skall ansvara för en viss del av detta vårdområde.
I sak innebär detta förslag, att den intill nyssnämnda dag tilllämpade
ordningen i huvudsak bibehålies, därvid dock staten på skäl som
närmare skall redovisas i det följande torde böra öka sitt bidrag till vårdkostnaderna
vid de enskilda anstalterna.
Till frågan om fördelningen mellan staten och landstingen av den del
av dessa koslna d#1’, som icke erlägges av patienterna, återkommer departementschefen
i det följande.
I detta sammanhang blir frågan om en g r ä n s d r a g n i n g mellan vissa
kategorier cpilcptiker aktuell. Därvid framhålles, att sinnessjuka epilep
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
tiker och epileptiker med psykisk efterblivenhet som mest framträdande
symptom liksom hittills bör omhändertagas enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen
— detta gäller även sådana höggradigt efterblivna som bör
intas på statligt sjukhus för psykiskt efterblivna — samt lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. I sistnämnda hänseende
erinras om vad som anfördes i propositionen nr 94 till 1955 års riksdag.
Däri framhölls hl. a., att gränsen mellan det klientel, för vars omvårdnad
landstingen enligt 1954 års lag har att svara, och det, som enligt 4 § samma
lag är undantaget från landstingens huvudmannaskap, givetvis i första hand
bör bedömas ur vårdsynpunkt. Det finns psykiskt efterblivna med så lätta
eller så sällan återkommande yttringar av epileptisk sjukdom, att de icke
eller endast i mindre omfattning behöver någon särskild vård för dessa
sjukdomsyttringar. Landstingens vårdnadsskyldighet enligt nämnda lag
bör därför omfatta även psykiskt efterblivna med epilepsi som en lätt eller
ej alltför framträdande komplikation. Först när den vård, som regelmässigt
ägnas de psykiskt efterblivna, måste i väsentlig mån ändra karaktär
eller kompletteras med åtgärder, riktade mot de epileptiska sjukdomsyttringarna,
bör den psykiskt efterblivne överflyttas till en särskild epileptikeranstalt.
Omhändertagande inom en speciell vårdorganisation för epileptikervården
bör sålunda icke ske, förrän yttringarna av epileptisk sjukdom
är så framträdande, att vården i första hand kommer att karaktäriseras
av åtgärder, som ur medicinsk synpunkt är att hänföra till epileptikervård.
Såsom utgångspunkt för sin bedömning av omfattningen av den föreslagna
vårdorganisationen för epileptikerklientelet har utredningen
angivit, att varje fall av epilepsi i erforderlig utsträckning bör
utredas. Mot denna principiella inställning, som också understrukits av
ett flertal remissinstanser, har departementschefen intet att erinra. Däremot
kan han icke dela utredningens uppfattning beträffande den för ändamålet
erforderliga diagnostiska organisationen. Departementschefen förordar i
stället att det får åligga den först behandlande läkaren att — i enlighet med
de principer, som gäller för utredning och behandling av andra sjukdomar
— avgöra i vilken utsträckning fall skall remitteras vidare för närmare
utredning. Denna kan eventuellt ske på närmaste sjukhus och i varje fall
bör, som nämnts, centrallasaretten i hemorten i många fall ha möjligheter
att fullfölja utredningen. Först vid behov av ytterligare undersökning bör
remiss därifrån ske till neurologisk klinik eller eventuellt direkt till
epilepsisjukhus.
Det nu sagda gäller närmast vuxenklientelet. Beträffande undersökningen
av barn och ungdom har från många remissinstanser påtalats, att
den föreslagna organisationen ej tagit tillbörlig hänsyn till detta klientel.
Då icke mindre än cirka en tredjedel av sjukdomsfallen första gången visar
sig redan före 10 års ålder, är det av största betydelse att denna fråga erhåller
en tillfredsställande lösning. Såsom framgår av remissyttrandena
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
21
undersökes och behandlas redan nu ett stort antal barn och ungdomar med
epilepsi och likartade sjukdomar vid pediatriska kliniker. Någon anledning
att beträffande epileptikerna frångå en ordning som genomgående tillämpas
för andra patienter i dessa åldrar torde icke föreligga. Den naturliga
gången synes därför vara att patienten undersökes vid centrallasarettens
barnkliniker som en första utredningsinstans. Erfordras ytterligare utredning
torde remiss i regel böra ske till de pediatriska universitetsklinikerna,
som alltså skulle utgöra den diagnostiska topporganisationen, eller eventuellt
direkt till epilepsisjukhus med barnavdelning.
Vad härefter angår den för epileptikervård speciellt inrättade anstaltsorganisationen
anser departementschefen det lämpligt att, såsom utredningen
föreslagit, fördela anstalterna på två huvudgrupper, epilepsisjukhus
och epileptikerhem. Därvid bör beaktas, att epilepsisjukhusen skall ha minst
en heltidsanställd läkare såsom ansvarig för vården samt en medicinsk
utrustning, som är jämförbar med kroppssjukhusens. Utredningens förslag,
att placeringen av de epileptiker, som bör beredas anstaltsvård, skulle anförtros
överläkarna vid de neurologiska klinikerna, kan departementschefen
icke förorda. Hänvisning av patienter bör på vanligt sätt ske genom
remiss. Enligt vad förut anförts skall sådan remiss kunna ske icke bara
genom överläkarna vid nämnda kliniker utan även genom andra läkare.
Det synes därför naturligt och lämpligt, att den mottagande läkaren, d. v. s.
överläkaren vid epilepsisjukhusen, bör åläggas ansvaret för patienternas intagning.
Även intagningen vid epileptikerhemmen bör, i samråd med hemmens
föreståndare eller läkare, regelmässigt åvila sistnämnda överläkare.
Det är givetvis angeläget, att dessa har viss utbildning i neurologi liksom att
överläkarna vid epilepsisjukhus med barnplatser har åtminstone randutbildning
i pediatrik och barnpsykiatri.
I fråga om anstalternas differentiering delar departementschefen utredningens
mening, att dessa — i den mån patienter av ifrågakommande slag
skall vårdas där och bortsett från de särskilda observationsavdelningarna
vid epilepsisjukhusen — bör uppdelas på småbarnshem, skolhem, yrkeshem,
arbetshem och vårdhem. Skolutbildningen synes därvid åtminstone tills vidare
kunna begränsas till de båda nuvarande skolanstalterna, Vilhelmsro
och Margarethahemmet. Frågan om Margarethahemmets bevarande för sitt
nuvarande ändamål har emellertid av utredningen lämnats öppen. Departementschefen
har därför för avsikt att uppdraga åt medicinalstyrelsen att
närmare utreda denna fråga. Om det därvid av kostnadsskäl eller andra
orsaker skulle visa sig mindre lämpligt att bevara hemmet i nuvarande
skick eller på nuvarande plats, bör vid utredningen med hänsyn bl. a. till
den synnerligen otillfredsställande regionala fördelningen av epileptikeranstalterna
i Norrland finnes endast en anstalt med 19 platser — undersökas
möjligheterna att förlägga en anstalt till Norrland, vilken dock icke
torde böra drivas i statlig regi. Även om Margarethahemmet skall bibehållas,
22
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
anses emellertid så starka skäl tala för en Norrlands-anstalt, att frågan
härom bör närmare utredas. I detta sammanhang framhålles önskvärdheten
av att de enskilda anstalterna för framtiden om möjligt drives av
förening eller stiftelse och icke — som nu i några fall är förhållandet — av
enskilda personer.
Beträffande differentieringen i övrigt av epileptikerklientelet framhålles,
att man, särskilt på mindre anstalter, bör åtminstone på längre sikt eftersträva
en viss renodling av klientelet. Att t. ex. uppdela Margarethahemmets
110 platser på, enligt utredningens förslag, icke mindre än sex
patientkategorier synes icke vare sig rationellt eller lämpligt och torde
försvåra en önskvärd differentiering inom de olika grupperna, framför
allt kanske på skolstadiet. Särskilt i fråga om yrkesutbildningen måste
det anses angeläget, att eleverna koncentreras till ett fåtal skolor för att
på så sätt kunna erhålla en bättre och mera differentierad utbildning.
Det sagda bör dock icke utesluta att åtminstone de största epilepsisjukhusen
avses för undersökning och vård av alla patientkategorier, givetvis
under förutsättning att tillräckligt antal väl differentierade avdelningar
kan anordnas. Bl. a. synes det angeläget, att en observationsavdelning för
kvinnor och barn kommer till stånd även i stockholmstrakten, en fråga,
som knappast torde kunna lösas utan anslutning till endera av Stora
Sköndal eller Margarethahemmet, om detta skall bibehållas.
Mot utredningens förslag rörande organisationen av den öppna vården har
departementschefen i huvudsak icke funnit någon anledning till erinran.
Han understryker angelägenheten av att möjligheterna att utnyttja dessa
vårdformer tillräckligt beaktas av såväl anstalterna som tillsynsmyndigheterna.
Det synes i detta sammanhang angeläget att — såsom utredningen
föreslagit och flera remissinstanser understrukit — såväl patienterna som
allmänheten och särskilt arbetsmarknadens parter erhåller tillräcklig information
om epilepsi och om epileptikernas möjligheter att, eventuellt
efter arbetsprövning och arbetsträning m. m., inordnas i arbetslivet eller i
s. k. skyddad verksamhet in. m.
Utredningens förslag ifråga om utbyggnad och upprustning
av epileptikervården innebär, som förut nämnts, en utökning med 192 platser.
Av dessa platser hänför sig 67 till Vilhelmsro, 76 till Stora Sköndal,
31 till Erstagården, 7 till Ervallahemmet och 11 till Granudden. Å andra
sidan har utredningen räknat med att den landstingsägda Sönnarslövsgården
med 32 platser skall nedläggas.
Kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden och upprustningen har av
utredningen uppskattats till sammanlagt 15 000 000 kronor. Utredningen
har ansett önskvärt, att detta program genomföres på tre år men har i
rådande investeringsläge funnit sig nödsakad förorda en uppbyggnadstid
av fem år.
För egen del framhåller departementschefen, att det givetvis är önskvärt
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
23
att inom epileptikervården, vars organisation och utformning i flera år varit
föremål för utredning, nu påbörjas en angelägen upprustning. Såsom förut
anförts bör emellertid det ytterligare vårdbehovet tillgodoses endast i den
mån detsamma klart ådagalagts. Utredningens beräkningar i detta hänseende
torde visserligen kunna tjäna som en riktlinje för att bedöma det
totala utbyggnadsbehovet inom de närmaste åren. Då emellertid medicinalstyrelsen
dels skall fortlöpande följa vårdbehovet på området dels närmare
undersöka klientelets uppdelning på olika vårdformer och anstaltstyper är
departementschefen icke beredd att vare sig nu binda utbyggnadstakten till
en viss tidsperiod eller att taga ställning till samtliga föreslagna byggnadsprojekt.
Dessa torde i stället böra bedömas allteftersom de bl. a. på grundval
av nämnda material kan komma att aktualiseras. Departementschefen
begränsar därför sitt ställningstagande till de nu närmast aktuella byggnadsföretagen.
För nästa budgetår bör sålunda medel anvisas dels för fortsättning
av andra etappen av utbyggnaden och upprustningen av Vilhelmsro
med 825 000 kronor, dels ock för de av utredningen i första rummet upptagna
arbetena — medel för upprustning av Sätoftahemmet har redan anvisats
av 1956 års riksdag — nämligen för om- och tillbyggnad av Ervallahemmet
med 220 000 kronor av en beräknad totalkostnad av 440 000 kronor
samt för uppförande av en husfadersbostad vid Norrbyvälle med 60 000
kronor och för upprustning av Nyhem med 25 000 kronor. Samtidigt bör
för utrustning av Ervallahemmet anvisas 62 700 kronor. Medel för täckande
av återstående del av byggnadskostnaderna vid Ervallahemmet bör anvisas
budgetåret 1958/59.
I fråga om de enskilda epileptikeranstalternas ekonomi erinras att
vårdavgiften den 1 oktober 1955 uppgick till i genomsnitt omkring 3 000
kronor per år och patient. Då statsbidraget för samma år utgick med 1 300
kronor för år (fr. o. in. år 1956 1 500 kronor) kan statens andel beräknas
ha uppgått till icke fullt en tredjedel av totalkostnaderna.
Den tidigare omnämnda ändringen av sjukhuslagen innebär, att landstingen
kommer att svara för vården av epileptikerna, i den mån ej annan
drager försorg därom. Landstingen får alltså i praktiken ett ansvar även för
de enskilda epileptikeranstalterna, nämligen såtillvida att vårdmöjligheter
eljest måste på annat sätt tillhandahållas. Med hänsyn härtill och mot
bakgrunden av vad nyss anförts rörande den hittillsvarande relationen
mellan statens och landstingens andel i kostnaderna anser departementschefen
sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag, att driftkostnaderna
skulle täckas dels genom en patientavgift på tre kronor per dag, dels till
resterande belopp av statsmedel. Det anses å andra sidan icke heller skäligt
alt — i avbidan på den slutliga regleringen av huvudmannaskapet, som
bör ske i anslutning till ställningstagandet härutinnan beträffande mentalsjukvården
— belasta landstingen med hela vårdkostnaden. Departementschefen
förordar därför eu lösning i enlighet med följande riktlinjer.
24
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
Dagkostnaden vid epileptikeranstalterna har av medicinalstyrelsen i
anslagsäskandena för budgetåret 1957/58 beräknats till i genomsnitt för
samtliga anstalter 16 kronor per vårddag, d. v. s. omkring 5 800 kronor
per år. Patientavgiften för epileptiker över 21 år bör enligt departementschefens
mening bestämmas på samma sätt som gäller för de psykiskt efterblivna,
vilka icke har rätt till kostnadsfri vård, nämligen till belopp, motsvarande
oavkortad folkpension för ogift, bortsett från kommunalt bostadstillägg och
med frånräknande av fickpenningsbeloppet, eller f. n. i runt tal (2 150 —
360) 1 800 kronor för år. Återstående belopp, 4 000 kronor, bör delas lika
mellan staten och landstingen, vilket innebär att statens bidrag bör höjas
från 1 500 till 2 000 kronor per vårdplats. Landstingen kommer sålunda att
för dessa patienter få erlägga den del av vårdkostnaden, som överstiger
(1 800 + 2 000) 3 800 kronor per plats och år. Beträffande epileptiker under
21 år bär från flera remissinstanser framhållits, att vården av andra kategorier
handikappade, som intages på skol- eller vårdinternat, är kostnadsfri
för den enskilde. Detta gäller sålunda blind- och dövskolorna, landstingens
särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna in. fl. Enär
det här i stor utsträckning kommer att vårdas ett i varje fall med på
sistnämnda skolor och anstalter intagna likartat klientel, torde även undervisningen
och vården vid epileptikeranstalt böra göras kostnadsfri för den
enskilde till 21 års ålder. Som ersättning härför bör i så fall vederbörande
landsting eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, den som driver anstalten,
äga uppbära den intagne tillkommande folkpension eller barnbidrag. Landstingens
vårdersättning kommer i dessa fall att, om endast barnbidrag utgår,
bli högre än för övriga epileptiker. Då emellertid av f. n. intagna omkring
200 barn under 16 år icke mindre än cirka 130 vårdas på statsanstalten
Vilhelmsro, torde även här en utjämning komma att ske mellan
statens och landstingens kostnader.
Landstingens ersättningar anses böra begränsas till ett från början maximerat
belopp, lämpligen 35 kronor per vårddag. Beloppet motsvarar avgiften
å allmän sal för icke specialistvård enligt utomlänsavtalet. Eventuellt
erforderligt fyllnadsbidrag bör utgå av statsmedel.
Höjningen av statsbidraget bör tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1957.
Bidraget bör i princip liksom f. n. utbetalas kalenderårsvis i efterskott. För
att undvika likviditetssvårigheter för anstalterna bör dock medicinalstyrelsen
äga rätt att i juli månad varje år utbetala förskott med 50 procent av
det för löpande kalenderår fastställda statsbidraget. Enär den slutliga regleringen
av statsbidraget efter kalenderårets utgång äger rum under samma
budgetår, erfordras ingen särskild medelsanvisning för detta ändamål. Det
förutsättes, att något extra statsbidrag till den kliniska undersökningsavdelningen
vid Stora Sköndal icke vidare skall behöva utgå. Avdelningens
inkomster och utgifter anses lämpligen böra inordnas i staten för anstalten
i dess helhet.
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
25
Däremot bör det till skolanstalterna nu utgående särskilda statsbidraget
till avlöning av rektorer och lärare bibehållas i oförändrat skick.
Statsbidraget till den öppna vården anses på av medicinalstyrelsen anförda
skäl liksom f. n. böra begränsas till i familjevård utackorderade. I
avbidan på närmare erfarenheter av denna verksamhet, som f. n. har mycket
liten omfattning, är departementschefen icke beredd förorda en höjning
av statsbidraget. Detta bör alltså bestämmas till 300 kronor per vårdad
och år.
Fick- och flitpenningsystemet bör beträffande skoleleverna lämpligen — i
enlighet med vad som gäller för Vilhelmsroanstalten — anpassas efter de
principer, som gäller för landstingens särskolor för psykiskt efterblivna.
För övriga patienter bör flitpengar utgå med högst det belopp, som angives
i 18 § folkpensionslagen, f. n. 360 kronor om året.
Den nya ordningen bör lämpligen — bortsett från den föreslagna höjningen
av statsbidraget — genomföras fr. o. m. den 1 januari 1958. I detta
sammanhang framhålles emellertid önskvärdheten av att landstingen under
övergångsåret 1957, liksom dittills i stor utsträckning varit fallet, svarar
för vårdavgifterna på ifrågavarande anstalter för att därmed undvika ett
tillfälligt överförande på primärkommunerna av dessa utgifter. Då vård
å epileptikeranstalt numera betraktas som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens
mening, betalas vårdavgiften liksom vid annan sjukhusvård av sjukkassa.
Denna ordning torde böra bibehållas. Därvid förutsättes, att eventuella
kostnader för akutvård, som måste meddelas utanför anstalten, liksom
vid bl. a. Vilhelmsro kan täckas av vederbörande anstalt.
Statens merkostnader för höjningen av statsbidraget från 1 500 till 2 000
kronor per vårdplats och år uppskattas för budgetåret 1957/58 till omkring
(500 x 765) 383 000 kronor. Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela de närmare bestämmelser rörande grunderna för statsbidragens
utgående in. in., som kan komma att erfordras.
Beträffande vårdpersonalens utbildning understrykes önskvärdheten
av att denna förbättras. Fn framkomlig väg anses därvid vara
att, såsom utredningen föreslagit, anknyta utbildningen till den kursverksamhet,
som föreslagits av 1951 års sinnesslövårdsutredning i dess
år 1955 avgivna betänkande III. Även personal med sinnessjukvårdsutbildning
eller, beträffande barnavdelningarna, barnsköterskeutbildning
torde emellertid vara väl lämpad också för detta vårdområde.
Vad slutligen angår den av utredningen berörda frågan om inordnande
av viss personal under pensioneringen enligt statens pensionsanstalts
reglemente kommer denna fråga i ett annat läge vid den av departementschefen
förordade organisationen och finansieringen i fråga om epileptikeranstalterna
än vid ett genomförande av utredningens förslag. Det
erinras emellertid om att pensioneringsproblem av samma slag föreligger
26
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
även inom sjukvården i övrigt, varför här ifrågavarande spörsmål anses
böra bedömas i samband med behandlingen av dessa frågor.
1 en inom andra kammaren av herr Holmberg in. fl. väckt motion
(11:530) har hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att kostnaderna
för epileptikervården — utöver den för sjukvården i allmänhet gängse
patientavgiften — erlägges av staten och dels att ett epilepsisjukhus skall
anläggas i Norrland, helst med sådan placering att det kan utnyttjas även
för planerad läkarutbildning och vetenskaplig forskning i Umeå.
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet. Epileptikervården har, såsom framgår av propositionen, sedan
gammalt i skilda hänseenden jämställts med sinnesslövården. För att få
närmare belyst huruvida detta kan vara riktigt har den inom medicinalstyrelsen
tillsatta utredningen verkställt en intelligensundersökning av klientelet
på epileptikeranstalterna. Med hänsyn till den stora spridning av intelligensnivåerna,
som därvid befunnits föreligga, har utredningen uttalat
att det inte är befogat att jämställa epileptikervården med vården av de
psykiskt efterblivna utan att epileptikervården i stället bör uppfattas som
en vårdform för sig. Utskottet kan i likhet med remissinstanserna och departementschefen
helt ansluta sig till denna uppfattning.
Vad angår frågan om vårdbehovet har utredningen uppskattat det totala
antalet fallandesjuka i behov av särskild diagnostisk undersökning till ca
40 000, varvid dock en kortvarig observation och behandling på sjukhus
ansetts vara tillräcklig för det övervägande antalet fall. Endast en ringa del
av klientelet har antagits vara i behov av mera långvarig sluten vård. I
några remissyttranden har gjorts gällande att utredningen underskattat det
totala vårdbehovet. Liknande invändningar har gjorts mot den av utredningen
föreslagna utbyggnaden av anstaltsorganisationen med 160 till omkring
1 130 platser.
Såvitt utskottet kunnat finna av utredningen i ärendet synes det vara både
vanskligt och förenat med stora svårigheter att med några anspråk på exakthet
bestämma det totala vårdbehovet eller behovet av en utbyggnad av anstaltsorganisationen.
Utskottet anser sig därför i likhet med departementschefen
böra förorda att det av utredningen angivna platsbehovet godtas som
en riktlinje för bedömande av utbyggnadsbehovet inom vårdgrenen under
den närmaste framtiden. Utskottet vill dock samtidigt understryka såväl utredningens
som departementschefens uttalanden att vårdbehovet bör tillgodoses
endast i den mån detsamma klart konstaterats.
Såsom departementschefen anfört är huvudmannaskapet för
epileptikervården icke reglerat i lag. Sjukhuslagen, där landstingens och
städernas utanför landsting ansvar för kroppssjukvården fastslås, undantar
Statsutskottets utlåtande nr 73 år i957
27
epileptikervården. Enligt utredningens förslag skulle nämnda undantag i
sjukhuslagen utgå och sålunda landstingen få ansvaret även för denna vårdgren
i den mån ej annan drar försorg därom. Då staten samtidigt förutsatts
skola svara för den speciella epileptikervårdsorganisationen, skulle
landstingens ansvar visserligen omfatta det övervägande flertalet epileptiker
men begränsas till dem som omhändertas inom den vanliga sjukvårdsorganisationen.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att det icke bör komma
ifråga att nu definitivt binda sig för ett uppdelat huvudmannaskap mellan
staten och landstingen utan att ställning till denna fråga bör tagas först
i samband med prövningen av motsvarande fråga för mentalsjukvården.
Av skäl som departementschefen anfört synes dock i anslutning till utredningens
förslag i sjukhuslagen nu böra införas en bestämmelse därom att
landstingen har att svara för vården i den mån annan ej drar försorg därom,
vilket i sak innebär att landstingen får ett ansvar även för de enskilda epileptikeranstalterna,
nämligen såtillvida att vårdmöjligheter eljest måste på annat
sätt tillhandahållas. En förutsättning härför bör emellertid, såsom departementschefen
framhållit, vara att staten ökar sitt bidrag till vårdkostnaderna
vid de enskilda anstalterna.
Vad departementschefen anfört i fråga om gränsdragningen mellan vissa
kategorier epileptiker har icke givit utskottet anledning till erinran. Omhändertagande
inom en speciell vårdorganisation för epileptikervården bör
sålunda först ske, då yttringarna av epileptisk sjukdom är så framträdande,
att vården i första hand kommer att karakteriseras av åtgärder som ur medicinsk
synpunkt är att hänföra till epileptikervård.
Utskottet kan vidare i allt väsentligt ansluta sig till vad departementschefen
anfört i fråga om vårdorganisationen. Med anledning av yrkandet i
motionen 11:530 om att ett epilepsisjukhus skall anläggas i Norrland och
med sådan placering att det kan utnyttjas även för planerad läkarutbildning
och vetenskaplig forskning i Umeå vill utskottet emellertid erinra om
att departementschefen med hänsyn bl. a. till den synnerligen otillfredsställande
regionala fördelningen av epileptikeranstalterna — i Norrland
finns endast en anstalt med 10 platser — ansett att det bör närmare utredas
att förlägga en anstalt dit. Utskottet är icke berett att förorda ytterligare
åtgärder i denna fråga i vidare mån än att utskottet vill understryka angelägenheten
av alt frågan om cn ny Norrlands-anstalt utredes oberoende av den
öppna frågan om skolanstalten Margarethahemmet skall bibehållas eller ej.
Slutligen vill utskottet i detta sammanhang även understryka departementschefens
uttalande om önskvärdheten av att de enskilda anstalterna för
framtiden om möjligt bör drivas av förening eller stiftelse och icke av
enskilda personer.
Beträffande utredningens förslag om utbyggnad och upprustning av epileplikervården
anser utskottet i likhet med departementschefen att medici
-
28
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
nalstyrelsen bör fortlöpande följa vårdbehovet på området och närmare
undersöka klientelets uppdelning på olika vårdformer och anstaltstyper.
Riksdagen hör sålunda i nuvarande läge varken binda sig för en till viss
tidsperiod bestämd utbyggnadstakt eller taga ställning till samtliga av
utredningen föreslagna byggnadsprojekt. Utskottet förordar att riksdagen
tills vidare begränsar sitt ställningstagande till de av departementschefen
såsom närmast aktuella angivna byggnadsföretagen beträffande Vilhelmsro,
Ervallahemmet, Norrbyvälle och Nyhem.
I fråga om de enskilda epileptikeranstalternas ekonomi har utredningen
föreslagit att driftkostnaderna, till vilka statsbidrag nu utgår med 1 500 kronor
per år och vårdplats, skall täckas dels genom en patientavgift av tre
kronor per dag och dels till resterande belopp av statsmedel. Detta förslag
omfattas även av motionen 11:530. Departementschefen har med hänsyn
till den förut omnämnda ändringen i sjukhuslagen samt den hittillsvarande
relationen mellan statens och landstingens andel i kostnaderna, enligt vilken
statens bidrag uppgått till i det närmaste en tredjedel av totalkostnaderna,
icke ansett sig kunna biträda utredningens förslag. I avbidan på ett slutligt
ställningstagande till huvudmannaskapet förordar departementschefen i
stället att statens bidrag nu höjes från 1 500 till 2 000 kronor per vårdplats,
varigenom vårdkostnaden i huvudsak fördelas lika mellan staten
och landstingen.
Utskottet har funnit sig böra godta departementschefens förslag som en
lösning tills vidare i avvaktan på att frågan om huvudmannaskapet blir slutligen
avgjord. Landstingens ersättningar torde dock som departementschefen
föreslagit böra begränsas till ett från början maximerat belopp av 35 kronor
per vårddag, varvid eventuellt erforderligt fyllnadsbidrag bör täckas av statsmedel.
Vad departementschefen i övrigt föreslagit i detta sammanhang, innefattande
bl. a. att vården av epileptiker under 21 år bör göras kostnadsfri,
har icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Under åberopande av det anförda och då utskottet ej heller i övrigt funnit
anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionen II: 530 godkänna de förslag till riktlinjer
för organisationen av och ändrade statsbidragsgrunder
för cpileptikervården som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 15 februari 1957.
2:o) Bidrag till epileptikeranstalter. Kungl. Maj :t har (punkt 1, s. 65—69)
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att till svenska diakonsällskapet må
utan hinder av gällande bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter
— under budgetåret 1957/58 utgå visst extra statsbidrag med högst
99 000 kronor, dels ock till Bidrag till epileptikeranstalter för budgetåret
1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 740 000 kronor.
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
29
Anslaget är i gällande riksstat uppfört med 1 340 000 kronor.
I enlighet med vad departementschefen tidigare förordat bör statsbidraget
till anstalternas driftkostnader räknat fr. o. in. den 1 januari 1957 höjas
från 1 500 till 2 000 kronor per år och godkänd skol- eller vårdplats på internat.
Vid bifall härtill kan det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga
medelsbehovet för nästa budgetår uppskattas till (2 000 x 765) 1 530 000
kronor.
Statsbidraget för de i kontrollerad familjevård utackorderade epileptikerna
bör, som förut nämnts, utgå med ett oförändrat fast belopp av 300
kronor per utackorderad och år. Kostnaderna för ändamålet uppskattas till
i runt tal 6 000 kronor.
Vid sidan av det ordinarie driftbidraget har till svenska diakonsällskapet
under en följd av budgetår utgått ett extra statsbidrag för en vid sällskapets
epileptikeranstalt å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning
för fallandesjuka män. Såsom villkor för bidragets åtnjutande gäller
bl. a. att vid avdelningen skall mottagas patienter även från andra epileptikeranstalter
enligt anvisningar, som överinspektören för epileptikervården
må meddela. Bidraget under budgetåret 1956/57 avser att täcka beräknat
underskott under kalenderåret 1956 och utgår med högst 99 000 kronor.
Underskottet å kliniken för år 1957, som av diakonsällskapet upptagits till
146 118 kronor, har av medicinalstyrelsen ansetts kunna reduceras till 99 000
kronor. Medicinalstyrelsens beräkning av statsbidraget har i och för sig
icke givit departementschefen anledning till erinran. Departementschefen
framhåller dock att den nu förordade höjningen av driftbidraget i allmänhet
till epileptikeranstalterna givetvis bör föranleda en motsvarande minskning
av den nu förhållandevis synnerligen höga vårdavgiften om 33 kronor
per dag vid klinikens 14 platser. Vidare erinras om vad som tidigare anförts
beträffande inordnandet av klinikens inkomster och utgifter i staten för
epileptikeranstalten i dess helhet. Särskilt statsbidrag för detta ändamål
anses alltså icke böra utgå för tiden fr. o. m. år 1958.
Vad slutligen angår statsbidraget till kostnaderna för avlöning av lärare
vid Margarethahemmet har skolöverstyrelsens beräkning av medelsbehovet
för ändamålet icke föranlett någon erinran från departementschefens sida.
Förslaget innebär en ökning av medelsanvisningen med 16 000 till 101 000
kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1957/58
uppskattas till 1 736 000 eller i runt tal 1 740 000 kronor. Förslaget innebär
en ökning av medelsanvisningen med 400 000 kronor.
Utskottet har i det föregående tillstyrkt att statsbidraget till anstalternas
driftkostnader höjes från 1 500 till 2 000 kronor per år och vårdplats. Då utskottet
ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
under förevarande punkt framlagda förslag hemställer utskottet,
30
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
att riksdagen må
a) medgiva, att till svenska diakonsällskapet må — utan
hinder av gällande bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter
— under budgetåret 1957/58 utgå extra statsbidrag
med högst 99 000 kronor för en vid sällskapets epileptikeranstalt
å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning
för män, på villkor bl. a., att vid densamma
mottages patienter även från andra epileptikeranstalter enligt
anvisningar, som överinspektören för epileptikervården
må meddela;
b) till Bidrag till epileptikeranstalter för budgetåret
1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 740 000 kronor.
3:o) Bidrag till Ervallahemmet för utrustning. I enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag (punkt 2, s. 69—71) och under hänvisning till vad utskottet
anfört under punkten 1 i detta utlåtande hemställer utskottet,
att riksdagen må till Bidrag till Ervallahemmet för utrustning
för budgetåret 1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 62 700 kronor.
4:o) Om- och utbyggnadsarbeten vid statens anstalt för fallandesjuka.
Kungl. Maj :t har (punkt 3, s. 71—73) föreslagit riksdagen att till Statens
anstalt för fallandesjuka: Om- och utbyggnadsarbeten för budgetåret 1957/58
under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av
825 000 kronor.
För påbörjande av andra etappen av den planerade utbyggnaden och
upprustningen av statens anstalt för fallandesjuka vid Vilhelmsro har av
1956 års riksdag anvisats ett belopp av 1 000 000 kronor av en efter prisläget
den 1 juli 1955 beräknad sammanlagd kostnad av 1 825 000 kronor. I denna
etapp skulle enligt förslagen bl. a. ingå ett skolhem, en observationsavdelning,
vissa bostäder, utbyggnad av reningsverk samt en del yttre ledningsarbeten
m. m. Förslagen beträffande nya vårdplatser åsyftade endast att
ersätta sådana platser, som ej fyllde nutida krav på en tillfredsställande
vårdstandard.
I det av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget
har kostnaderna vid oförändrat prisläge beräknats till 2 100 000 kronor och
efter prisläget den 1 juli 1956 till 2 200 000 kronor. Därvid har i enlighet
med vad som förutsattes föregående år vidtagits vissa ändringar i byggnadsprogrammet.
Sålunda har bl. a. tillkommit en chefsbostad medan å andra
sidan en intendentsbostad utgått. Vidare har flera byggnader medelst värmekulvertar
anslutits till den nya panncentralen, varjämte för byggnaderna på
det s. k. Nydalaområdet föreslagits en separat mindre värmecentral för er
-
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
31
hållande av bättre driftsekonomi. Slutligen har en viss omläggning av det
elektriska distributionsnätet befunnits erforderlig.
Den ändrade omfattning av andra byggnadsetappen vid anstalten, som sålunda
föreslagits, har departementschefen ansett sig kunna i huvudsak godtaga.
Det anses dock böra undersökas om icke bostad för underläkaren kan
ordnas utan nybyggnad inom anstalten. Departementschefen understryker
också ånyo angelägenheten av att kostnaderna för de föreslagna bostäderna
bringas i närmare överensstämmelse med de belåningsvärden, som Kungl.
Maj :t genom beslut den 16 december 1955 fastställt för egnahemslån till
en- och tvåfamilj shus. Vidare framhålles att även alla möjligheter i övrigt
till besparingar bör tillvaratagas för att därigenom söka hålla kostnaderna
inom den ursprungligen angivna kostnadsramen, 1 825 000 kronor. Innan
dessa möjligheter kan närmare bedömas, är departementschefen icke beredd
att tillstyrka en större medelsanvisning än 825 000 kronor.
Utskottet har icke funnit anledning till annat uttalande än att utskottet
i likhet med departementschefen vill understryka angelägenheten av att
kostnaderna för de föreslagna bostäderna bringas i närmare överensstämmelse
med gällande belåningsvärden för egnahemslån till en- och tvåfamiljshus
samt att i övrigt alla möjligheter till besparingar tillvaratas för
att den ursprungliga kostnadsramen skall kunna hållas.
Utskottet hemställer sålunda,
att riksdagen må till Statens anstalt för fallandesjuka:
Om- och utbyggnadsarbeten för budgetåret 1957/58 under
statens allmänna faslighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 825 000 kronor.
5:o) Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten. I enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag (punkt 4, s. 73—75) och under hänvisning till vad
utskottet tidigare förordat i samband med behandlingen av frågan om utbyggnad
och upprustning av epileptikervården hemställer utskottet,
att riksdagen må till Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten
för budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av 220 000 kronor.
6:o) Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten. I enlighet
med Kungl. Maj:ls förslag (punkt 5, s. 75 och 76) och i överensstämmelse
med vad utskottet förordat i det föregående vid behandlingen av
frågan om upprustning och utbyggnad av epileptikervården hemställer utskottet,
atl riksdagen må till Lån till svenska diakonsällskapet för
vissa byggnadsarbeten för budgetåret 1957/58 under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 85 000
kronor.
32
Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957
7:o) Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a. för vissa byggnadsarbeten
m. m. Kungl. Maj :t har (punkt 6, s. 76—79) föreslagit riksdagen
att till Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a. för vissa
byggnadsarbeten in. m. för budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av 50 000 kronor.
Genom beslut vid 1955 års riksdag beviljades föreningen Röingegården
u. p. a. ett ränte- och amorteringsfritt statslån om 110 000 kronor för fortsatt
upprustning av föreningens epileptikerhem. Byggnadsarbetena skulle
i huvudsak avse panncentral och tvättinrättning samt ombyggnad av övervåningen
i huvudbyggnaden. Under ombyggnadsarbetenas gång har det
emellertid visat sig nödvändigt att utföra vissa opåräknade större underhållsarbeten,
avseende huvudsakligen värme- och avloppsanläggningarna
samt de elektriska installationerna. Merkostnaden härför samt för inträffad
allmän byggnadskostnadsstegring — den senare av byggnadsstyrelsen uppskattad
till omkring 9 000 kronor — har uppgått till drygt 60 000 kronor.
Föreningen saknar möjlighet att själv täcka annat än en mindre del, omkring
10 000 kronor, av dessa kostnader. På återstående belopp har föreningen
nödgats lämna accepter. Med hänsyn härtill och då arbetena till
största delen varit av sådan karaktär att de ur driftsynpunkt måst genomföras
utan dröjsmål, tillstyrker departementschefen, att föreningen erhåller
ytterligare ekonomiskt stöd i form av ett ränte- och amorteringsfritt
statslån å 50 000 kronor. Liksom för tidigare lån föreslås såsom villkor
för nu ifrågavarande lån skola bestämmas bl. a., att föreningen ställer säkerhet,
som av Kungl. Maj:t godkännes, samt att lånet skall återbetalas
om verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på ett tillfredsställande
sätt.
Medel för lånet föreslås anvisade under kapitalbudgeten, fonden för
låneunderstöd.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer alltså,
att riksdagen må till Ytterligare lån till föreningen Röingegården
u. p. a. för vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret
1957/58 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 kronor.
Stockholm den 9 april 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 72.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57
704053
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957/58 m. m. a1 i texten