Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m. jämte i ämnet väckt motion.

1957-04-09 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:73, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

Nr 73

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158

m. m. jämte i ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under elfte huvudtiteln, punkten 49,

föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, preliminärt

beräkna ett belopp av 1 800 000 kronor till Bidrag till epileptikeranstalter.

Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 84, under åberopande av

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 15 februari

1957, framlagt de förslag, vilka framgår av den följande redogörelsen.

l:o) Organisationen av epileptikervården m. m. Kungl. Maj :t har i propositionen

nr 84 (s. 2—64 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för den 15 februari 1957) föreslagit riksdagen att godkänna de

förslag till riktlinjer för organisationen av och ändrade statsbidragsgrunder

för epileptikervården, som angivits i statsrådsprotokollet.

Efter att ha redogjort för ett av medicinalstyrelsens delegation för epileptikervården

avgivet betänkande (SOU 1955:52) jämte däröver avgivna

yttranden har departementschefen anfört bl. a. följande.

Ända sedan slutet av 1800-talet har i vårt land funnits särskilda anstalter

för omhändertagande och vård av personer, som har epileptiska anfall och

till följd därav anses lida av epilepsi eller — som sjukdomen tidigare här

benämndes — fallandesot (fallandesjuka). Anledningen härtill torde ha

varit dels det starka behov av anstaltsvård, som föreligger för epileptiker

med svåra och täta anfall, dels det förhållandet att epileptiker tämligen

ofta är psykiskt efterblivna eller debila och på grund härav under skolåldern

behöver undervisning i särskola eller hjälpklass. Epileptikervården har

därför i vissa hänseenden sammankopplats med sinnesslövården. Båda

vårdgrenarna behandlades också av 1946 års sinnesslövårdsutredning i dess

1949 avlämnade betänkande.

Den nu genom en särskild delegation av medicinalstyrelsen verkställda

utredningen har däremot endast avsett epileptikervården. Utredningen har

också bestämt framhållit, att epileptikervården med hänsyn till den stora

spridningen av intelligensnivån bör uppfattas som en vårdform för sig och

att den icke bör jämställas med vården av de psykiskt efterblivna. Departe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

17

mentschefen ansluter sig till detta uttalande, som icke mött någon gensaga vid

remissbehandlingen.

Vården och särundervisningen av epileptiker sker f. n. dels på en statlig

anstalt — statens anstalt för fallandesjuka å Vilhemsro vid Jönköping med

222 platser, varav 126 vid skolhem — dels på en landstingsägd och 10

enskilda anstalter med sammanlagt 750 platser. Av de sistnämnda har Stora

Sköndal i Stockholm med annex samt Margarethahemmet i Knivsta mer

än 100 platser eller 224 resp. 110 platser. Vid Stora Sköndal finns en klinisk

undersökningsavdelning men inga skolplatser medan däremot Margarethahemmet

har 45 platser vid skolhem, de enda för epileptiska barn vid sidan

av Vilhelmsro. Finansieringen av de enskilda anstalterna sker genom vårdavgifter,

vilka i regel i sista hand betalas av landstingen och städerna utanför

landsting eller andra primärkommuner, samt genom statliga bidrag.

Någon rätt att kvarhålla elev eller patient vid någon av dessa anstalter

finns ej f. n. och i likhet med utredningen kan departementschefen ej förorda,

att en dylik retentionsrätt införes. Ifråga om barn torde i vissa fall ett

omhändertagande mot vårdnadshavare^ vilja kunna grundas på barnavårdslagens

bestämmelser.

Vad härefter angår frågan om vårdbehovet på förevarande område

synes det totala antalet fallandesjuka i behov av undersökning inom den

föreslagna diagnostiska organisationen kunna uppskattas till i runt tal

40 000 fall. För det övervägande flertalet av dessa är en kortvarig observation

och behandling på sjukhus tillräcklig. Endast en ringa del av klientelet

är emellertid i behov av mera långvarig sluten vård. Den nuvarande

för epileptikervård särskilt anordnade anstaltsorganisationen omfattar endast

omkring 970 platser. På grundval av vissa undersökningar har emellertid

utredningen funnit, att detta platsantal bör utökas med 160 till

omkring 1 130. Härtill kommer 32 platser som ersättning för en landstingsägd

anstalt, vilken torde komma att nedläggas. Då bl. a. antalet

exspektanter — varvid endast räknats patienter, som godkänts för intagning

på vederbörande anstalt — den 15 september 1955 uppgick till

144, torde sistnämnda platsantal kunna godtagas som en riktlinje för att

bedöma utbyggnadsbehovet inom vårdgrenen under den närmaste framtiden.

Departementschefen understryker dock utredningens uttalande, att

vårdbehovet bör tillgodoses endast i den mån detsamma klart säkerställts.

Medicinalstyrelsen bör därför fortlöpande följa vårdbehovet. Det anses därvid

angeläget att erhålla en närmare undersökning av klientelets uppdelning

på olika vårdformer och anstaltstyper. Undersökningen anses lämpligen

böra vidtagas i anslutning till den utredning rörande Margarethahemmets

framtida ställning, som i det följande förordas.

H u v u d in annaskapet för epileptikervården är icke reglerat i lag

och frågan om vem som bör bära ansvaret för vårdgrenen har länge varit

under diskussion. Sjukhuslagen, där landstingens och städernas utanför

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. U sand. Nr 72—73

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande ni• 73 år 1957

landsting ansvar för kroppssjukvården fastslås, gäller icke epileptikervården.

Även enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna är från landstingens huvudmannaskap enligt denna lag undantagna

psykiskt efterblivna epileptiker utan att dock dessa efterblivna därför

i och för sig faller utanför lagens tillämpningsområde. Statens anstalt för

fallandesjuka å Vilhelmsro har enligt gällande stadga till uppgift att meddela

undervisning, vård och behandling endast av fallandesjuka, som icke

lämpligen kan annorlunda omhändertagas.

1946 års sinnesslövårdsutredning har i sitt betänkande om sinnesslövården

(SOU 1949: 11) framlagt förslag bl. a. rörande organisationen av epileptikervården.

Utredningen har därvid utgått från att staten skulle övertaga

ansvaret för epileptikervården i dess helhet. Detta förslag föranledde

ingen annan åtgärd än att Ivungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1954 uppdrog

åt medicinalstyrelsen att i berörda del verkställa en överarbetning av

betänkandet. Därvid borde bl. a. frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården

omprövas.

Denna omprövning har, såsom framgår av det föregående, givit till resultat

ett förslag enligt vilket nämnda undantag i sjukhuslagen beträffande

landstingens huvudmannaskap skulle utgå. Detta skulle då innebära, att

landstingen får ansvaret även för denna vårdgren i den mån ej annan drar

försorg om vården. Enär staten samtidigt föreslås skola svara för den speciella

epileptikervårdorganisationen, skulle landstingens ansvar visserligen

omfatta det övervägande flertalet epileptiker men begränsas till dem som

omhändertas inom den vanliga sjukvårdsorganisationen.

Förslaget innebär sålunda en uppdelning av det faktiska huvudmannaskapet

för epileptikervården mellan staten och landstingen. I förhållande

till det nuvarande läget får det anses medföra ett överflyttande av det reella

eller slutligt ekonomiska ansvaret för vårdkostnaderna vid de egentliga

epileptikeranstalterna från landstingen och primärkommunerna till staten.

Detta har mött gensaga från några remissinstanser. Bl. a. har kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket erinrat om att tanken

att i princip ställa hela sjukvården under landstingskommunalt huvudmannaskap

vunnit allt större burskap, och framhållit, att frågan om huvudmannaskapet

för epileptikervården borde aktualiseras först i sammanhang

med frågan om mentalsjukvården. Även statskontoret och kommittén

för sinnessjukvårdens utbyggande anser, att frågan tills vidare bör

lämnas öppen, statskontoret dock under förutsättning att en överflyttning

av huvudmannaskapet för epileptikervården i dess helhet till landstingen

icke anses höra ske nu. Från Stockholms stads sida har en helt motsatt

åsikt deklarerats.

För egen del framhåller departementschefen, att den av utredningen föreslagna

organisationen av epileptikervården förutsätter ett intensivt och kontinuerligt

samarbete mellan de neurologiska klinikerna såsom diagnostisk

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

19

topporganisation och de olika epileplikeranstalterna. Med den utformning

av den diagnostiska organisationen, som i det följande förordas och som

innebär en decentralisering i viss utsträckning till sjukhus i hemorten,

främst vederbörande centrallasarett, kommer behovet av samarbete mellan

kroppssjukvården och den speciella epileptikervården att än mer markeras.

Överhuvudtaget är frågan om en förbättrad samordning av sjukvårdens

olika grenar genom att i största möjliga utsträckning sammanföra dem under

ett enhetligt huvudmannaskap f. n. aktuell. I denna del erinras om,

att departementschefen i propositionen nr 106 till 1956 års riksdag såsom sin

principiella uppfattning rörande huvudmannaskapet för mentalsjukvården

angivit, att den fullständiga samordningen av denna vård och kroppssjukvården

icke torde komma till stånd förrän all sjukvård åtminstone i princip

sammanförts under ett enhetligt huvudmannaskap och att en dylik samordning

otvivelaktigt är betydelsefull för att få en effektiv och god sjukvård.

Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det speciella samordningsbehov,

som enligt vad nyss sagts föreligger mellan kroppssjukvården

i allmänhet och epileptikervården anses det icke böra komma ifråga att nu

definitivt binda sig för en ordning med ett uppdelat huvudmannaskap för

sistnämnda vårdgren. Å andra sidan torde det — i avbidan på resultatet

av de utredningar som pågår eller bebådats om huvudmannaskapet för men»

talsjukvården — saknas anledning att såsom statskontoret i första hand

ifrågasatt redan nu stanna för att lägga hela ansvaret för epileptikervården

på landstingen och städerna utanför landsting.

I detta sammanhang erinras emellertid om att landstingen i betydande

utsträckning i sista hand svarat för vårdkostnaderna på epileptikeranstalterna

i enlighet med bestämmelserna i dels fattigvårds- och barnavårdslagarna

samt lagen om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av

sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka bestämmelser dock upphört

att gälla den 1 januari 1957 — d. v. s. vid socialhjälpslagens ikraftträdande

— dels ock lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Starka skäl talar därför enligt departementschefens mening för

en ändring av sjukhuslagens 1 § i enlighet med utredningens förslag, en

ändring som dock icke på sätt utredningen föreslagit bör kompletteras

med föreskrifter om att staten skall ansvara för en viss del av detta vårdområde.

I sak innebär detta förslag, att den intill nyssnämnda dag tilllämpade

ordningen i huvudsak bibehålies, därvid dock staten på skäl som

närmare skall redovisas i det följande torde böra öka sitt bidrag till vårdkostnaderna

vid de enskilda anstalterna.

Till frågan om fördelningen mellan staten och landstingen av den del

av dessa koslna d#1’, som icke erlägges av patienterna, återkommer departementschefen

i det följande.

I detta sammanhang blir frågan om en g r ä n s d r a g n i n g mellan vissa

kategorier cpilcptiker aktuell. Därvid framhålles, att sinnessjuka epilep
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

tiker och epileptiker med psykisk efterblivenhet som mest framträdande

symptom liksom hittills bör omhändertagas enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen

— detta gäller även sådana höggradigt efterblivna som bör

intas på statligt sjukhus för psykiskt efterblivna — samt lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna. I sistnämnda hänseende

erinras om vad som anfördes i propositionen nr 94 till 1955 års riksdag.

Däri framhölls hl. a., att gränsen mellan det klientel, för vars omvårdnad

landstingen enligt 1954 års lag har att svara, och det, som enligt 4 § samma

lag är undantaget från landstingens huvudmannaskap, givetvis i första hand

bör bedömas ur vårdsynpunkt. Det finns psykiskt efterblivna med så lätta

eller så sällan återkommande yttringar av epileptisk sjukdom, att de icke

eller endast i mindre omfattning behöver någon särskild vård för dessa

sjukdomsyttringar. Landstingens vårdnadsskyldighet enligt nämnda lag

bör därför omfatta även psykiskt efterblivna med epilepsi som en lätt eller

ej alltför framträdande komplikation. Först när den vård, som regelmässigt

ägnas de psykiskt efterblivna, måste i väsentlig mån ändra karaktär

eller kompletteras med åtgärder, riktade mot de epileptiska sjukdomsyttringarna,

bör den psykiskt efterblivne överflyttas till en särskild epileptikeranstalt.

Omhändertagande inom en speciell vårdorganisation för epileptikervården

bör sålunda icke ske, förrän yttringarna av epileptisk sjukdom

är så framträdande, att vården i första hand kommer att karaktäriseras

av åtgärder, som ur medicinsk synpunkt är att hänföra till epileptikervård.

Såsom utgångspunkt för sin bedömning av omfattningen av den föreslagna

vårdorganisationen för epileptikerklientelet har utredningen

angivit, att varje fall av epilepsi i erforderlig utsträckning bör

utredas. Mot denna principiella inställning, som också understrukits av

ett flertal remissinstanser, har departementschefen intet att erinra. Däremot

kan han icke dela utredningens uppfattning beträffande den för ändamålet

erforderliga diagnostiska organisationen. Departementschefen förordar i

stället att det får åligga den först behandlande läkaren att — i enlighet med

de principer, som gäller för utredning och behandling av andra sjukdomar

— avgöra i vilken utsträckning fall skall remitteras vidare för närmare

utredning. Denna kan eventuellt ske på närmaste sjukhus och i varje fall

bör, som nämnts, centrallasaretten i hemorten i många fall ha möjligheter

att fullfölja utredningen. Först vid behov av ytterligare undersökning bör

remiss därifrån ske till neurologisk klinik eller eventuellt direkt till

epilepsisjukhus.

Det nu sagda gäller närmast vuxenklientelet. Beträffande undersökningen

av barn och ungdom har från många remissinstanser påtalats, att

den föreslagna organisationen ej tagit tillbörlig hänsyn till detta klientel.

Då icke mindre än cirka en tredjedel av sjukdomsfallen första gången visar

sig redan före 10 års ålder, är det av största betydelse att denna fråga erhåller

en tillfredsställande lösning. Såsom framgår av remissyttrandena

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

21

undersökes och behandlas redan nu ett stort antal barn och ungdomar med

epilepsi och likartade sjukdomar vid pediatriska kliniker. Någon anledning

att beträffande epileptikerna frångå en ordning som genomgående tillämpas

för andra patienter i dessa åldrar torde icke föreligga. Den naturliga

gången synes därför vara att patienten undersökes vid centrallasarettens

barnkliniker som en första utredningsinstans. Erfordras ytterligare utredning

torde remiss i regel böra ske till de pediatriska universitetsklinikerna,

som alltså skulle utgöra den diagnostiska topporganisationen, eller eventuellt

direkt till epilepsisjukhus med barnavdelning.

Vad härefter angår den för epileptikervård speciellt inrättade anstaltsorganisationen

anser departementschefen det lämpligt att, såsom utredningen

föreslagit, fördela anstalterna på två huvudgrupper, epilepsisjukhus

och epileptikerhem. Därvid bör beaktas, att epilepsisjukhusen skall ha minst

en heltidsanställd läkare såsom ansvarig för vården samt en medicinsk

utrustning, som är jämförbar med kroppssjukhusens. Utredningens förslag,

att placeringen av de epileptiker, som bör beredas anstaltsvård, skulle anförtros

överläkarna vid de neurologiska klinikerna, kan departementschefen

icke förorda. Hänvisning av patienter bör på vanligt sätt ske genom

remiss. Enligt vad förut anförts skall sådan remiss kunna ske icke bara

genom överläkarna vid nämnda kliniker utan även genom andra läkare.

Det synes därför naturligt och lämpligt, att den mottagande läkaren, d. v. s.

överläkaren vid epilepsisjukhusen, bör åläggas ansvaret för patienternas intagning.

Även intagningen vid epileptikerhemmen bör, i samråd med hemmens

föreståndare eller läkare, regelmässigt åvila sistnämnda överläkare.

Det är givetvis angeläget, att dessa har viss utbildning i neurologi liksom att

överläkarna vid epilepsisjukhus med barnplatser har åtminstone randutbildning

i pediatrik och barnpsykiatri.

I fråga om anstalternas differentiering delar departementschefen utredningens

mening, att dessa — i den mån patienter av ifrågakommande slag

skall vårdas där och bortsett från de särskilda observationsavdelningarna

vid epilepsisjukhusen — bör uppdelas på småbarnshem, skolhem, yrkeshem,

arbetshem och vårdhem. Skolutbildningen synes därvid åtminstone tills vidare

kunna begränsas till de båda nuvarande skolanstalterna, Vilhelmsro

och Margarethahemmet. Frågan om Margarethahemmets bevarande för sitt

nuvarande ändamål har emellertid av utredningen lämnats öppen. Departementschefen

har därför för avsikt att uppdraga åt medicinalstyrelsen att

närmare utreda denna fråga. Om det därvid av kostnadsskäl eller andra

orsaker skulle visa sig mindre lämpligt att bevara hemmet i nuvarande

skick eller på nuvarande plats, bör vid utredningen med hänsyn bl. a. till

den synnerligen otillfredsställande regionala fördelningen av epileptikeranstalterna

i Norrland finnes endast en anstalt med 19 platser — undersökas

möjligheterna att förlägga en anstalt till Norrland, vilken dock icke

torde böra drivas i statlig regi. Även om Margarethahemmet skall bibehållas,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

anses emellertid så starka skäl tala för en Norrlands-anstalt, att frågan

härom bör närmare utredas. I detta sammanhang framhålles önskvärdheten

av att de enskilda anstalterna för framtiden om möjligt drives av

förening eller stiftelse och icke — som nu i några fall är förhållandet — av

enskilda personer.

Beträffande differentieringen i övrigt av epileptikerklientelet framhålles,

att man, särskilt på mindre anstalter, bör åtminstone på längre sikt eftersträva

en viss renodling av klientelet. Att t. ex. uppdela Margarethahemmets

110 platser på, enligt utredningens förslag, icke mindre än sex

patientkategorier synes icke vare sig rationellt eller lämpligt och torde

försvåra en önskvärd differentiering inom de olika grupperna, framför

allt kanske på skolstadiet. Särskilt i fråga om yrkesutbildningen måste

det anses angeläget, att eleverna koncentreras till ett fåtal skolor för att

på så sätt kunna erhålla en bättre och mera differentierad utbildning.

Det sagda bör dock icke utesluta att åtminstone de största epilepsisjukhusen

avses för undersökning och vård av alla patientkategorier, givetvis

under förutsättning att tillräckligt antal väl differentierade avdelningar

kan anordnas. Bl. a. synes det angeläget, att en observationsavdelning för

kvinnor och barn kommer till stånd även i stockholmstrakten, en fråga,

som knappast torde kunna lösas utan anslutning till endera av Stora

Sköndal eller Margarethahemmet, om detta skall bibehållas.

Mot utredningens förslag rörande organisationen av den öppna vården har

departementschefen i huvudsak icke funnit någon anledning till erinran.

Han understryker angelägenheten av att möjligheterna att utnyttja dessa

vårdformer tillräckligt beaktas av såväl anstalterna som tillsynsmyndigheterna.

Det synes i detta sammanhang angeläget att — såsom utredningen

föreslagit och flera remissinstanser understrukit — såväl patienterna som

allmänheten och särskilt arbetsmarknadens parter erhåller tillräcklig information

om epilepsi och om epileptikernas möjligheter att, eventuellt

efter arbetsprövning och arbetsträning m. m., inordnas i arbetslivet eller i

s. k. skyddad verksamhet in. m.

Utredningens förslag ifråga om utbyggnad och upprustning

av epileptikervården innebär, som förut nämnts, en utökning med 192 platser.

Av dessa platser hänför sig 67 till Vilhelmsro, 76 till Stora Sköndal,

31 till Erstagården, 7 till Ervallahemmet och 11 till Granudden. Å andra

sidan har utredningen räknat med att den landstingsägda Sönnarslövsgården

med 32 platser skall nedläggas.

Kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden och upprustningen har av

utredningen uppskattats till sammanlagt 15 000 000 kronor. Utredningen

har ansett önskvärt, att detta program genomföres på tre år men har i

rådande investeringsläge funnit sig nödsakad förorda en uppbyggnadstid

av fem år.

För egen del framhåller departementschefen, att det givetvis är önskvärt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

23

att inom epileptikervården, vars organisation och utformning i flera år varit

föremål för utredning, nu påbörjas en angelägen upprustning. Såsom förut

anförts bör emellertid det ytterligare vårdbehovet tillgodoses endast i den

mån detsamma klart ådagalagts. Utredningens beräkningar i detta hänseende

torde visserligen kunna tjäna som en riktlinje för att bedöma det

totala utbyggnadsbehovet inom de närmaste åren. Då emellertid medicinalstyrelsen

dels skall fortlöpande följa vårdbehovet på området dels närmare

undersöka klientelets uppdelning på olika vårdformer och anstaltstyper är

departementschefen icke beredd att vare sig nu binda utbyggnadstakten till

en viss tidsperiod eller att taga ställning till samtliga föreslagna byggnadsprojekt.

Dessa torde i stället böra bedömas allteftersom de bl. a. på grundval

av nämnda material kan komma att aktualiseras. Departementschefen

begränsar därför sitt ställningstagande till de nu närmast aktuella byggnadsföretagen.

För nästa budgetår bör sålunda medel anvisas dels för fortsättning

av andra etappen av utbyggnaden och upprustningen av Vilhelmsro

med 825 000 kronor, dels ock för de av utredningen i första rummet upptagna

arbetena — medel för upprustning av Sätoftahemmet har redan anvisats

av 1956 års riksdag — nämligen för om- och tillbyggnad av Ervallahemmet

med 220 000 kronor av en beräknad totalkostnad av 440 000 kronor

samt för uppförande av en husfadersbostad vid Norrbyvälle med 60 000

kronor och för upprustning av Nyhem med 25 000 kronor. Samtidigt bör

för utrustning av Ervallahemmet anvisas 62 700 kronor. Medel för täckande

av återstående del av byggnadskostnaderna vid Ervallahemmet bör anvisas

budgetåret 1958/59.

I fråga om de enskilda epileptikeranstalternas ekonomi erinras att

vårdavgiften den 1 oktober 1955 uppgick till i genomsnitt omkring 3 000

kronor per år och patient. Då statsbidraget för samma år utgick med 1 300

kronor för år (fr. o. in. år 1956 1 500 kronor) kan statens andel beräknas

ha uppgått till icke fullt en tredjedel av totalkostnaderna.

Den tidigare omnämnda ändringen av sjukhuslagen innebär, att landstingen

kommer att svara för vården av epileptikerna, i den mån ej annan

drager försorg därom. Landstingen får alltså i praktiken ett ansvar även för

de enskilda epileptikeranstalterna, nämligen såtillvida att vårdmöjligheter

eljest måste på annat sätt tillhandahållas. Med hänsyn härtill och mot

bakgrunden av vad nyss anförts rörande den hittillsvarande relationen

mellan statens och landstingens andel i kostnaderna anser departementschefen

sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag, att driftkostnaderna

skulle täckas dels genom en patientavgift på tre kronor per dag, dels till

resterande belopp av statsmedel. Det anses å andra sidan icke heller skäligt

alt — i avbidan på den slutliga regleringen av huvudmannaskapet, som

bör ske i anslutning till ställningstagandet härutinnan beträffande mentalsjukvården

— belasta landstingen med hela vårdkostnaden. Departementschefen

förordar därför eu lösning i enlighet med följande riktlinjer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

Dagkostnaden vid epileptikeranstalterna har av medicinalstyrelsen i

anslagsäskandena för budgetåret 1957/58 beräknats till i genomsnitt för

samtliga anstalter 16 kronor per vårddag, d. v. s. omkring 5 800 kronor

per år. Patientavgiften för epileptiker över 21 år bör enligt departementschefens

mening bestämmas på samma sätt som gäller för de psykiskt efterblivna,

vilka icke har rätt till kostnadsfri vård, nämligen till belopp, motsvarande

oavkortad folkpension för ogift, bortsett från kommunalt bostadstillägg och

med frånräknande av fickpenningsbeloppet, eller f. n. i runt tal (2 150 —

360) 1 800 kronor för år. Återstående belopp, 4 000 kronor, bör delas lika

mellan staten och landstingen, vilket innebär att statens bidrag bör höjas

från 1 500 till 2 000 kronor per vårdplats. Landstingen kommer sålunda att

för dessa patienter få erlägga den del av vårdkostnaden, som överstiger

(1 800 + 2 000) 3 800 kronor per plats och år. Beträffande epileptiker under

21 år bär från flera remissinstanser framhållits, att vården av andra kategorier

handikappade, som intages på skol- eller vårdinternat, är kostnadsfri

för den enskilde. Detta gäller sålunda blind- och dövskolorna, landstingens

särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna in. fl. Enär

det här i stor utsträckning kommer att vårdas ett i varje fall med på

sistnämnda skolor och anstalter intagna likartat klientel, torde även undervisningen

och vården vid epileptikeranstalt böra göras kostnadsfri för den

enskilde till 21 års ålder. Som ersättning härför bör i så fall vederbörande

landsting eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, den som driver anstalten,

äga uppbära den intagne tillkommande folkpension eller barnbidrag. Landstingens

vårdersättning kommer i dessa fall att, om endast barnbidrag utgår,

bli högre än för övriga epileptiker. Då emellertid av f. n. intagna omkring

200 barn under 16 år icke mindre än cirka 130 vårdas på statsanstalten

Vilhelmsro, torde även här en utjämning komma att ske mellan

statens och landstingens kostnader.

Landstingens ersättningar anses böra begränsas till ett från början maximerat

belopp, lämpligen 35 kronor per vårddag. Beloppet motsvarar avgiften

å allmän sal för icke specialistvård enligt utomlänsavtalet. Eventuellt

erforderligt fyllnadsbidrag bör utgå av statsmedel.

Höjningen av statsbidraget bör tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1957.

Bidraget bör i princip liksom f. n. utbetalas kalenderårsvis i efterskott. För

att undvika likviditetssvårigheter för anstalterna bör dock medicinalstyrelsen

äga rätt att i juli månad varje år utbetala förskott med 50 procent av

det för löpande kalenderår fastställda statsbidraget. Enär den slutliga regleringen

av statsbidraget efter kalenderårets utgång äger rum under samma

budgetår, erfordras ingen särskild medelsanvisning för detta ändamål. Det

förutsättes, att något extra statsbidrag till den kliniska undersökningsavdelningen

vid Stora Sköndal icke vidare skall behöva utgå. Avdelningens

inkomster och utgifter anses lämpligen böra inordnas i staten för anstalten

i dess helhet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

25

Däremot bör det till skolanstalterna nu utgående särskilda statsbidraget

till avlöning av rektorer och lärare bibehållas i oförändrat skick.

Statsbidraget till den öppna vården anses på av medicinalstyrelsen anförda

skäl liksom f. n. böra begränsas till i familjevård utackorderade. I

avbidan på närmare erfarenheter av denna verksamhet, som f. n. har mycket

liten omfattning, är departementschefen icke beredd förorda en höjning

av statsbidraget. Detta bör alltså bestämmas till 300 kronor per vårdad

och år.

Fick- och flitpenningsystemet bör beträffande skoleleverna lämpligen — i

enlighet med vad som gäller för Vilhelmsroanstalten — anpassas efter de

principer, som gäller för landstingens särskolor för psykiskt efterblivna.

För övriga patienter bör flitpengar utgå med högst det belopp, som angives

i 18 § folkpensionslagen, f. n. 360 kronor om året.

Den nya ordningen bör lämpligen — bortsett från den föreslagna höjningen

av statsbidraget — genomföras fr. o. m. den 1 januari 1958. I detta

sammanhang framhålles emellertid önskvärdheten av att landstingen under

övergångsåret 1957, liksom dittills i stor utsträckning varit fallet, svarar

för vårdavgifterna på ifrågavarande anstalter för att därmed undvika ett

tillfälligt överförande på primärkommunerna av dessa utgifter. Då vård

å epileptikeranstalt numera betraktas som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens

mening, betalas vårdavgiften liksom vid annan sjukhusvård av sjukkassa.

Denna ordning torde böra bibehållas. Därvid förutsättes, att eventuella

kostnader för akutvård, som måste meddelas utanför anstalten, liksom

vid bl. a. Vilhelmsro kan täckas av vederbörande anstalt.

Statens merkostnader för höjningen av statsbidraget från 1 500 till 2 000

kronor per vårdplats och år uppskattas för budgetåret 1957/58 till omkring

(500 x 765) 383 000 kronor. Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj :t att

meddela de närmare bestämmelser rörande grunderna för statsbidragens

utgående in. in., som kan komma att erfordras.

Beträffande vårdpersonalens utbildning understrykes önskvärdheten

av att denna förbättras. Fn framkomlig väg anses därvid vara

att, såsom utredningen föreslagit, anknyta utbildningen till den kursverksamhet,

som föreslagits av 1951 års sinnesslövårdsutredning i dess

år 1955 avgivna betänkande III. Även personal med sinnessjukvårdsutbildning

eller, beträffande barnavdelningarna, barnsköterskeutbildning

torde emellertid vara väl lämpad också för detta vårdområde.

Vad slutligen angår den av utredningen berörda frågan om inordnande

av viss personal under pensioneringen enligt statens pensionsanstalts

reglemente kommer denna fråga i ett annat läge vid den av departementschefen

förordade organisationen och finansieringen i fråga om epileptikeranstalterna

än vid ett genomförande av utredningens förslag. Det

erinras emellertid om att pensioneringsproblem av samma slag föreligger

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

även inom sjukvården i övrigt, varför här ifrågavarande spörsmål anses

böra bedömas i samband med behandlingen av dessa frågor.

1 en inom andra kammaren av herr Holmberg in. fl. väckt motion

(11:530) har hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att kostnaderna

för epileptikervården — utöver den för sjukvården i allmänhet gängse

patientavgiften — erlägges av staten och dels att ett epilepsisjukhus skall

anläggas i Norrland, helst med sådan placering att det kan utnyttjas även

för planerad läkarutbildning och vetenskaplig forskning i Umeå.

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet. Epileptikervården har, såsom framgår av propositionen, sedan

gammalt i skilda hänseenden jämställts med sinnesslövården. För att få

närmare belyst huruvida detta kan vara riktigt har den inom medicinalstyrelsen

tillsatta utredningen verkställt en intelligensundersökning av klientelet

på epileptikeranstalterna. Med hänsyn till den stora spridning av intelligensnivåerna,

som därvid befunnits föreligga, har utredningen uttalat

att det inte är befogat att jämställa epileptikervården med vården av de

psykiskt efterblivna utan att epileptikervården i stället bör uppfattas som

en vårdform för sig. Utskottet kan i likhet med remissinstanserna och departementschefen

helt ansluta sig till denna uppfattning.

Vad angår frågan om vårdbehovet har utredningen uppskattat det totala

antalet fallandesjuka i behov av särskild diagnostisk undersökning till ca

40 000, varvid dock en kortvarig observation och behandling på sjukhus

ansetts vara tillräcklig för det övervägande antalet fall. Endast en ringa del

av klientelet har antagits vara i behov av mera långvarig sluten vård. I

några remissyttranden har gjorts gällande att utredningen underskattat det

totala vårdbehovet. Liknande invändningar har gjorts mot den av utredningen

föreslagna utbyggnaden av anstaltsorganisationen med 160 till omkring

1 130 platser.

Såvitt utskottet kunnat finna av utredningen i ärendet synes det vara både

vanskligt och förenat med stora svårigheter att med några anspråk på exakthet

bestämma det totala vårdbehovet eller behovet av en utbyggnad av anstaltsorganisationen.

Utskottet anser sig därför i likhet med departementschefen

böra förorda att det av utredningen angivna platsbehovet godtas som

en riktlinje för bedömande av utbyggnadsbehovet inom vårdgrenen under

den närmaste framtiden. Utskottet vill dock samtidigt understryka såväl utredningens

som departementschefens uttalanden att vårdbehovet bör tillgodoses

endast i den mån detsamma klart konstaterats.

Såsom departementschefen anfört är huvudmannaskapet för

epileptikervården icke reglerat i lag. Sjukhuslagen, där landstingens och

städernas utanför landsting ansvar för kroppssjukvården fastslås, undantar

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år i957

27

epileptikervården. Enligt utredningens förslag skulle nämnda undantag i

sjukhuslagen utgå och sålunda landstingen få ansvaret även för denna vårdgren

i den mån ej annan drar försorg därom. Då staten samtidigt förutsatts

skola svara för den speciella epileptikervårdsorganisationen, skulle

landstingens ansvar visserligen omfatta det övervägande flertalet epileptiker

men begränsas till dem som omhändertas inom den vanliga sjukvårdsorganisationen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det icke bör komma

ifråga att nu definitivt binda sig för ett uppdelat huvudmannaskap mellan

staten och landstingen utan att ställning till denna fråga bör tagas först

i samband med prövningen av motsvarande fråga för mentalsjukvården.

Av skäl som departementschefen anfört synes dock i anslutning till utredningens

förslag i sjukhuslagen nu böra införas en bestämmelse därom att

landstingen har att svara för vården i den mån annan ej drar försorg därom,

vilket i sak innebär att landstingen får ett ansvar även för de enskilda epileptikeranstalterna,

nämligen såtillvida att vårdmöjligheter eljest måste på annat

sätt tillhandahållas. En förutsättning härför bör emellertid, såsom departementschefen

framhållit, vara att staten ökar sitt bidrag till vårdkostnaderna

vid de enskilda anstalterna.

Vad departementschefen anfört i fråga om gränsdragningen mellan vissa

kategorier epileptiker har icke givit utskottet anledning till erinran. Omhändertagande

inom en speciell vårdorganisation för epileptikervården bör

sålunda först ske, då yttringarna av epileptisk sjukdom är så framträdande,

att vården i första hand kommer att karakteriseras av åtgärder som ur medicinsk

synpunkt är att hänföra till epileptikervård.

Utskottet kan vidare i allt väsentligt ansluta sig till vad departementschefen

anfört i fråga om vårdorganisationen. Med anledning av yrkandet i

motionen 11:530 om att ett epilepsisjukhus skall anläggas i Norrland och

med sådan placering att det kan utnyttjas även för planerad läkarutbildning

och vetenskaplig forskning i Umeå vill utskottet emellertid erinra om

att departementschefen med hänsyn bl. a. till den synnerligen otillfredsställande

regionala fördelningen av epileptikeranstalterna — i Norrland

finns endast en anstalt med 10 platser — ansett att det bör närmare utredas

att förlägga en anstalt dit. Utskottet är icke berett att förorda ytterligare

åtgärder i denna fråga i vidare mån än att utskottet vill understryka angelägenheten

av alt frågan om cn ny Norrlands-anstalt utredes oberoende av den

öppna frågan om skolanstalten Margarethahemmet skall bibehållas eller ej.

Slutligen vill utskottet i detta sammanhang även understryka departementschefens

uttalande om önskvärdheten av att de enskilda anstalterna för

framtiden om möjligt bör drivas av förening eller stiftelse och icke av

enskilda personer.

Beträffande utredningens förslag om utbyggnad och upprustning av epileplikervården

anser utskottet i likhet med departementschefen att medici
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

nalstyrelsen bör fortlöpande följa vårdbehovet på området och närmare

undersöka klientelets uppdelning på olika vårdformer och anstaltstyper.

Riksdagen hör sålunda i nuvarande läge varken binda sig för en till viss

tidsperiod bestämd utbyggnadstakt eller taga ställning till samtliga av

utredningen föreslagna byggnadsprojekt. Utskottet förordar att riksdagen

tills vidare begränsar sitt ställningstagande till de av departementschefen

såsom närmast aktuella angivna byggnadsföretagen beträffande Vilhelmsro,

Ervallahemmet, Norrbyvälle och Nyhem.

I fråga om de enskilda epileptikeranstalternas ekonomi har utredningen

föreslagit att driftkostnaderna, till vilka statsbidrag nu utgår med 1 500 kronor

per år och vårdplats, skall täckas dels genom en patientavgift av tre

kronor per dag och dels till resterande belopp av statsmedel. Detta förslag

omfattas även av motionen 11:530. Departementschefen har med hänsyn

till den förut omnämnda ändringen i sjukhuslagen samt den hittillsvarande

relationen mellan statens och landstingens andel i kostnaderna, enligt vilken

statens bidrag uppgått till i det närmaste en tredjedel av totalkostnaderna,

icke ansett sig kunna biträda utredningens förslag. I avbidan på ett slutligt

ställningstagande till huvudmannaskapet förordar departementschefen i

stället att statens bidrag nu höjes från 1 500 till 2 000 kronor per vårdplats,

varigenom vårdkostnaden i huvudsak fördelas lika mellan staten

och landstingen.

Utskottet har funnit sig böra godta departementschefens förslag som en

lösning tills vidare i avvaktan på att frågan om huvudmannaskapet blir slutligen

avgjord. Landstingens ersättningar torde dock som departementschefen

föreslagit böra begränsas till ett från början maximerat belopp av 35 kronor

per vårddag, varvid eventuellt erforderligt fyllnadsbidrag bör täckas av statsmedel.

Vad departementschefen i övrigt föreslagit i detta sammanhang, innefattande

bl. a. att vården av epileptiker under 21 år bör göras kostnadsfri,

har icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under åberopande av det anförda och då utskottet ej heller i övrigt funnit

anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt

med avslag å motionen II: 530 godkänna de förslag till riktlinjer

för organisationen av och ändrade statsbidragsgrunder

för cpileptikervården som angivits i statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för den 15 februari 1957.

2:o) Bidrag till epileptikeranstalter. Kungl. Maj :t har (punkt 1, s. 65—69)

föreslagit riksdagen att dels medgiva, att till svenska diakonsällskapet må

utan hinder av gällande bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter

— under budgetåret 1957/58 utgå visst extra statsbidrag med högst

99 000 kronor, dels ock till Bidrag till epileptikeranstalter för budgetåret

1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 740 000 kronor.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

29

Anslaget är i gällande riksstat uppfört med 1 340 000 kronor.

I enlighet med vad departementschefen tidigare förordat bör statsbidraget

till anstalternas driftkostnader räknat fr. o. in. den 1 januari 1957 höjas

från 1 500 till 2 000 kronor per år och godkänd skol- eller vårdplats på internat.

Vid bifall härtill kan det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga

medelsbehovet för nästa budgetår uppskattas till (2 000 x 765) 1 530 000

kronor.

Statsbidraget för de i kontrollerad familjevård utackorderade epileptikerna

bör, som förut nämnts, utgå med ett oförändrat fast belopp av 300

kronor per utackorderad och år. Kostnaderna för ändamålet uppskattas till

i runt tal 6 000 kronor.

Vid sidan av det ordinarie driftbidraget har till svenska diakonsällskapet

under en följd av budgetår utgått ett extra statsbidrag för en vid sällskapets

epileptikeranstalt å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning

för fallandesjuka män. Såsom villkor för bidragets åtnjutande gäller

bl. a. att vid avdelningen skall mottagas patienter även från andra epileptikeranstalter

enligt anvisningar, som överinspektören för epileptikervården

må meddela. Bidraget under budgetåret 1956/57 avser att täcka beräknat

underskott under kalenderåret 1956 och utgår med högst 99 000 kronor.

Underskottet å kliniken för år 1957, som av diakonsällskapet upptagits till

146 118 kronor, har av medicinalstyrelsen ansetts kunna reduceras till 99 000

kronor. Medicinalstyrelsens beräkning av statsbidraget har i och för sig

icke givit departementschefen anledning till erinran. Departementschefen

framhåller dock att den nu förordade höjningen av driftbidraget i allmänhet

till epileptikeranstalterna givetvis bör föranleda en motsvarande minskning

av den nu förhållandevis synnerligen höga vårdavgiften om 33 kronor

per dag vid klinikens 14 platser. Vidare erinras om vad som tidigare anförts

beträffande inordnandet av klinikens inkomster och utgifter i staten för

epileptikeranstalten i dess helhet. Särskilt statsbidrag för detta ändamål

anses alltså icke böra utgå för tiden fr. o. m. år 1958.

Vad slutligen angår statsbidraget till kostnaderna för avlöning av lärare

vid Margarethahemmet har skolöverstyrelsens beräkning av medelsbehovet

för ändamålet icke föranlett någon erinran från departementschefens sida.

Förslaget innebär en ökning av medelsanvisningen med 16 000 till 101 000

kronor.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1957/58

uppskattas till 1 736 000 eller i runt tal 1 740 000 kronor. Förslaget innebär

en ökning av medelsanvisningen med 400 000 kronor.

Utskottet har i det föregående tillstyrkt att statsbidraget till anstalternas

driftkostnader höjes från 1 500 till 2 000 kronor per år och vårdplats. Då utskottet

ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts

under förevarande punkt framlagda förslag hemställer utskottet,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

att riksdagen må

a) medgiva, att till svenska diakonsällskapet må — utan

hinder av gällande bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter

— under budgetåret 1957/58 utgå extra statsbidrag

med högst 99 000 kronor för en vid sällskapets epileptikeranstalt

å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning

för män, på villkor bl. a., att vid densamma

mottages patienter även från andra epileptikeranstalter enligt

anvisningar, som överinspektören för epileptikervården

må meddela;

b) till Bidrag till epileptikeranstalter för budgetåret

1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

1 740 000 kronor.

3:o) Bidrag till Ervallahemmet för utrustning. I enlighet med Kungl.

Maj:ts förslag (punkt 2, s. 69—71) och under hänvisning till vad utskottet

anfört under punkten 1 i detta utlåtande hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till Ervallahemmet för utrustning

för budgetåret 1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa

ett reservationsanslag av 62 700 kronor.

4:o) Om- och utbyggnadsarbeten vid statens anstalt för fallandesjuka.

Kungl. Maj :t har (punkt 3, s. 71—73) föreslagit riksdagen att till Statens

anstalt för fallandesjuka: Om- och utbyggnadsarbeten för budgetåret 1957/58

under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av

825 000 kronor.

För påbörjande av andra etappen av den planerade utbyggnaden och

upprustningen av statens anstalt för fallandesjuka vid Vilhelmsro har av

1956 års riksdag anvisats ett belopp av 1 000 000 kronor av en efter prisläget

den 1 juli 1955 beräknad sammanlagd kostnad av 1 825 000 kronor. I denna

etapp skulle enligt förslagen bl. a. ingå ett skolhem, en observationsavdelning,

vissa bostäder, utbyggnad av reningsverk samt en del yttre ledningsarbeten

m. m. Förslagen beträffande nya vårdplatser åsyftade endast att

ersätta sådana platser, som ej fyllde nutida krav på en tillfredsställande

vårdstandard.

I det av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget

har kostnaderna vid oförändrat prisläge beräknats till 2 100 000 kronor och

efter prisläget den 1 juli 1956 till 2 200 000 kronor. Därvid har i enlighet

med vad som förutsattes föregående år vidtagits vissa ändringar i byggnadsprogrammet.

Sålunda har bl. a. tillkommit en chefsbostad medan å andra

sidan en intendentsbostad utgått. Vidare har flera byggnader medelst värmekulvertar

anslutits till den nya panncentralen, varjämte för byggnaderna på

det s. k. Nydalaområdet föreslagits en separat mindre värmecentral för er
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

31

hållande av bättre driftsekonomi. Slutligen har en viss omläggning av det

elektriska distributionsnätet befunnits erforderlig.

Den ändrade omfattning av andra byggnadsetappen vid anstalten, som sålunda

föreslagits, har departementschefen ansett sig kunna i huvudsak godtaga.

Det anses dock böra undersökas om icke bostad för underläkaren kan

ordnas utan nybyggnad inom anstalten. Departementschefen understryker

också ånyo angelägenheten av att kostnaderna för de föreslagna bostäderna

bringas i närmare överensstämmelse med de belåningsvärden, som Kungl.

Maj :t genom beslut den 16 december 1955 fastställt för egnahemslån till

en- och tvåfamilj shus. Vidare framhålles att även alla möjligheter i övrigt

till besparingar bör tillvaratagas för att därigenom söka hålla kostnaderna

inom den ursprungligen angivna kostnadsramen, 1 825 000 kronor. Innan

dessa möjligheter kan närmare bedömas, är departementschefen icke beredd

att tillstyrka en större medelsanvisning än 825 000 kronor.

Utskottet har icke funnit anledning till annat uttalande än att utskottet

i likhet med departementschefen vill understryka angelägenheten av att

kostnaderna för de föreslagna bostäderna bringas i närmare överensstämmelse

med gällande belåningsvärden för egnahemslån till en- och tvåfamiljshus

samt att i övrigt alla möjligheter till besparingar tillvaratas för

att den ursprungliga kostnadsramen skall kunna hållas.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen må till Statens anstalt för fallandesjuka:

Om- och utbyggnadsarbeten för budgetåret 1957/58 under

statens allmänna faslighetsfond anvisa ett investeringsanslag

av 825 000 kronor.

5:o) Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten. I enlighet med

Kungl. Maj:ts förslag (punkt 4, s. 73—75) och under hänvisning till vad

utskottet tidigare förordat i samband med behandlingen av frågan om utbyggnad

och upprustning av epileptikervården hemställer utskottet,

att riksdagen må till Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten

för budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd

anvisa ett investeringsanslag av 220 000 kronor.

6:o) Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten. I enlighet

med Kungl. Maj:ls förslag (punkt 5, s. 75 och 76) och i överensstämmelse

med vad utskottet förordat i det föregående vid behandlingen av

frågan om upprustning och utbyggnad av epileptikervården hemställer utskottet,

atl riksdagen må till Lån till svenska diakonsällskapet för

vissa byggnadsarbeten för budgetåret 1957/58 under fonden

för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 85 000

kronor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 73 år 1957

7:o) Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a. för vissa byggnadsarbeten

m. m. Kungl. Maj :t har (punkt 6, s. 76—79) föreslagit riksdagen

att till Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a. för vissa

byggnadsarbeten in. m. för budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd

anvisa ett investeringsanslag av 50 000 kronor.

Genom beslut vid 1955 års riksdag beviljades föreningen Röingegården

u. p. a. ett ränte- och amorteringsfritt statslån om 110 000 kronor för fortsatt

upprustning av föreningens epileptikerhem. Byggnadsarbetena skulle

i huvudsak avse panncentral och tvättinrättning samt ombyggnad av övervåningen

i huvudbyggnaden. Under ombyggnadsarbetenas gång har det

emellertid visat sig nödvändigt att utföra vissa opåräknade större underhållsarbeten,

avseende huvudsakligen värme- och avloppsanläggningarna

samt de elektriska installationerna. Merkostnaden härför samt för inträffad

allmän byggnadskostnadsstegring — den senare av byggnadsstyrelsen uppskattad

till omkring 9 000 kronor — har uppgått till drygt 60 000 kronor.

Föreningen saknar möjlighet att själv täcka annat än en mindre del, omkring

10 000 kronor, av dessa kostnader. På återstående belopp har föreningen

nödgats lämna accepter. Med hänsyn härtill och då arbetena till

största delen varit av sådan karaktär att de ur driftsynpunkt måst genomföras

utan dröjsmål, tillstyrker departementschefen, att föreningen erhåller

ytterligare ekonomiskt stöd i form av ett ränte- och amorteringsfritt

statslån å 50 000 kronor. Liksom för tidigare lån föreslås såsom villkor

för nu ifrågavarande lån skola bestämmas bl. a., att föreningen ställer säkerhet,

som av Kungl. Maj:t godkännes, samt att lånet skall återbetalas

om verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på ett tillfredsställande

sätt.

Medel för lånet föreslås anvisade under kapitalbudgeten, fonden för

låneunderstöd.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag

och hemställer alltså,

att riksdagen må till Ytterligare lån till föreningen Röingegården

u. p. a. för vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret

1957/58 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag

av 50 000 kronor.

Stockholm den 9 april 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 72.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57

704053

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957/58 m. m. a1 i texten