Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet väckta motioner m. m.

1957-04-30 · 113 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 101 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:93, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

1

93

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverket jämte i ämnet väckta motioner m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1956 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna

bliyit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Departementsindelningen. Under justitiedepartementet, § 1, ha revisorerna

förordat en utredning av frågan om en allmän reform av departementsorganisationen

(Del I, s. 3—13).

Efter en redogörelse för gällande departementsindelning och vissa sedan

1840 års departementalreform framlagda ändringsförslag, däribland en på

riksdagens hemställan år 1939 verkställd utredning i ämnet, ha revisorerna

omnämnt att på deras föranstaltande företagits en summarisk översyn av

förhållandena på förevarande område. Därvid ha följande synpunkter framkommit.

Justitiedepartementets arbetsuppgifter äro f. n. klart avgränsade, och

någon ändring i dessa torde icke vara påkallad. Motsvarande gäller beträffande

utrikesdepartementet.

Det moderna krigets totala karaktär har bl. a. inneburit, att försvarsberedskapen

icke kan begränsas till enbart militära åtgärder. Del är därför

nödvändigt att upprätthålla en beredskap på snart sagt alla samhällslivets

områden. Vi ha med andra ord erhållit ett totalförsvar, som i väsentliga

avseenden måste bedömas som en enhet. Särskilt med hänsyn till storleken

av kostnaderna härför måste emellertid en noggrann avvägning ske mellan

utgifterna för olika försvarsändamål; planläggningen av försvarsberedskapen

måste vidare äga rum i intimt samarbete mellan de organ, som ha

ansvaret för totalförsvarets olika grenar. En dylik avvägning och samordning

synes i första hand böra ske på det departementala planet och då

naturligen i försvarsdepartementet. Till detta synas därför i möjligaste mån

böra koncentreras de ärenden, som avse den samlade försvarsberedskapen.

Konkret uttryckt skulle detta innebära, att till försvarsdepartementet skulle

— utöver de ärenden som redan nu handläggas i detta departement —

hänföras ärenden rörande civilförsvaret och det psykologiska försvaret,

1 Bilxang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 93

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

som f. n. lyda under inrikesdepartementet, samt ärenden rörande den ekonomiska

försvarsberedskapen, som nu höra till handelsdepartementets ämbetsområde.

Vad angår de ärenden som avse civilförsvaret och den ekonomiska

försvarsberedskapen förbises icke, att vissa nackdelar följa med

att rycka loss dessa ärendesgrupper från deras samband med näraliggande

frågor i inrikes- och handelsdepartementen. De skäl som tala för en koncentration

av här avsedda ärenden till försvarsdepartementet väga dock

tungt. Erinras må för övrigt att den ekonomiska försvarsberedskapen tidigare

sorterat under försvarsdepartementet.

Till grund för den förut omnämnda riksdagsskrivelsen av år 1938 lågo

motioner, vilka i första hand åsyftade, att hälso- och sjukvårdsärendena

skulle hänföras till ett nytt departement, ett hälsovårdsdepartement, för

behandling av främst dessa ärenden. Mot denna tanke, anförde konstitutionsutskottet

i sitt av 1938 års riksdag godkända utlåtande nr 7, kunde

med fog invändas att de förevarande frågornas antal i högsta instans såvitt

då kunde bedömas vore alltför ringa för att lämpligen kunna utgöra den

huvudsakliga grunden för ett nytt departements verksamhet. Vidare kunde

erinras att man vid genomförandet av 1919 års departeimentsreform hade

utgått ifrån att hälso- och sjukvårdsärendena skulle ingå i samma departement

som de sociala ärendena i egentlig mening. De förra stode också i så

intimt samband med och i ett så nära växelförhållande till de senare, till

vilka de i vidsträckt bemärkelse enligt utskottets mening för övrigt räknades,

att skälen mot dessa ärendens uppdelning på två skilda departement

bleve övervägande.

Vid delningen år 1947 av socialdepartementet beaktades såsom känt icke

dessa synpunkter, utan hälso- och sjukvårdsärendena hänfördes till det

nya inrikesdepartementet. Denna ärendesfördelning kan dock knappast

anses rationell. I enlighet med de synpunkter, åt vilka 1938 års konstitutionsutskott

gav uttryck, torde ifrågavarande ärendesgrupper böra återföras

till socialdepartementet i likhet med vad som nyligen skett med

frågorna rörande nykterhetsvården. Utöver de av nyssnämnda utskott åberopade

motiven må särskilt framhållas tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen

och därmed sammanhängande ärenden. Det måste föreligga

ett starkt intresse, att det departement soim handhar den statliga hälsooch

sjukvården även ombesörjer det lagstiftnings- och administrativa arbete,

sonn följer med den allmänna sjukförsäkringen. Ur arbetsfördelningssynpunkt

synas ej heller några invändningar kunna resas mot en dylik

överflyttning, då de ärenden, som avse arbetsförmedling, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring

och arbetsmarknadsfrågor i övrigt samt bostadsväsendel

med dithörande verksamhet och som f. n. höra till socialdepartementet,

lämpligen kunna förläggas till inrikesdepartementet. Sistnämnda spörsmål

behandlas närmare i det följande.

Ärendena rörande kommunikationer till lands och i luften sortera f. n.

under kommunikationsdepartementet. Sjöfartsfrågorna — ärenden rörande

sjöfartsverket samt säkerhetsanstalter för sjöfarten m. m. — ankomma

emellertid på handelsdepartementet. Vissa skäl kunna onekligen åberopas

för en dylik ordning — här åsyftas närmast sjöfartens nära samband med

handel och industri. Å andra sidan utgör sjöfarten obestridligen en del av

vårt lands kommunikationsväsende. Med hänsyn icke minst till bilismens

utveckling och den omfördelning av transportarbetet mellan olika kommunikationsmedel

som till följd därav fortlöpande pågår måste en noggrann

avvägning ske mellan olika kommunikationsgrenar för att vårt land

skall få ett kommunikationsnät, som bl. a. ur ekonomisk och näringsgeografisk

synpunkt bäst kan tillgodose skilda behov. I betraktande härav

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

3

tala starka skäl för att sjöfartsfrågorna överföras till kommunikationsdepartementet.

Därest — såsom nedan närmare kommer att utvecklas —

ärendena rörande bebyggelseplaneringen och byggnadsväsendet överföras

till inrikesdepartementet och ärendena rörande statens vattenfall och deras

tillgodogörande ävensom elektriska anläggningar till handelsdepartementet,

skulle till följd därav kommunikationsdepartementets karaktär av speciellt

organ inom Kungl. Maj :ts kansli för samfärdselanstalter bliva starkare

accentuerad.

I fråga om finansdepartementet kunna vissa skäl anföras till förmån för

en överflyttning av bl. a. ärendena rörande tullväsendet till handelsdepartementet.

Ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde är — om uppdelningen

i kyrko- och undervisningsärenden lämnas åsido — av utpräglat enhetlig

beskaffenhet. Det är emellertid att märka, att vissa ärendesgrupper avseende

både högre och lägre undervisningsanstalter sortera under andra

departement. Sålunda tillhöra ärendena rörande lantbruks- och skogsbruksundervisningen

jordbruksdepartementet samt handelshögskoleväsendet och

sjöbefälsskolorna handelsdepartementet.

Det är uppenbart, att undervisningsväsendet under de närmaste åren

kommer att taga i anspråk en allt större del av vårt lands resurser i olika

avseenden. Bl. a. med hänsyn härtill synes det angeläget att vid prövningen

av de olika undervisningsanstalternas tillstånd och behov en inbördes avvägning

kommer till stånd. Det vore därför i och för sig motiverat, att

samtliga undervisningsärenden hänfördes till det departement, som nu

handhar huvudparten därav. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU

1954: 11) uttalade sig också för en dylik samordning. Mot att överflytta

ytterligare ärenden till ecklesiastikdepartementet talar emellertid, att detta

departement utan tvekan hör till de mest arbetstyngda, något som — av

skäl som nyss angivits — torde komma att accentueras ytterligare under

de närmaste åren.

Här må erinras att Kungl. Maj:t redan år 1926, i syfte att lätta ecklesiastikdepartementets

arbetsbörda, föreslog riksdagen att de kyrkliga förvaltningsärendena

skulle överflyttas till justitiedepartementet. Riksdagens båda

kamrar stannade emellertid i skilda beslut, varför frågan föll. Tanken på

en dylik överflyttning diskuterades även i det förut omnämnda betänkandet

av år 1939 men avvisades av utredningsmannen. Skälen härför vore främst,

att vissa beröringspunkter ansåges föreligga mellan kyrka och skola samt

att något motsvarande samband icke vore för handen mellan kyrkoärendena

och någon mera betydande grupp förvaltningsärenden i annat departement.

Sistnämnda synpunkt torde alltjämt äga sin fulla giltighet — ur

sakliga synpunkter synes en överflyttning av kyrkoärendena till något

annat av de nuvarande departementen därför knappast kunna motiveras,

även om sambandet mellan kyrka och skola under årens lopp blivit allt

mindre; inom en nära framtid torde det för övrigt komma att helt avskäras.

Ecklesiastikdepartementet synes redan nu ha eu arbetsbörda, som skulle

kunna motivera en delning av departementet. Denna skulle förslagsvis

kunna ske på sådant sätt, att samtliga ärenden rörande den högre undervisningen

samt akademier, museer m. m. hänfördes till ett departement,

dit även de kyrkliga förvaltningsärendena lämpligen kunde förläggas, medan

ärendesgrupperna rörande den lägre undervisningen skulle koncentreras

lill clt annat departement. I dessa nya departement skulle utrymme

kunna beredas för de ärenden rörande undervisningsväsendet som f. n. —

i enlighet med vad i det föregående anförts — äro tilldelade andra departe
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ment. I detta sammanhang må nämnas, att särskilda sakkunniga f. n. ha

att utreda frågan om bl. a. yrkesutbildningens centrala ledning. I uppdraget

ingår bl. a. att överväga huruvida yrkesutbildningsfrågor från olika

ämbetsverk skola samlas inom ett centralt ämbetsverk. Därest de sakkunniga

skulle uttala sig för en dylik koncentration, komma de" skäl som tala

för eu samordning i departementalt avseende av samtliga undervisningsfrågor

på en och samma nivå att få ökad tyngd. Å andra sidan bör icke

förbises att vissa nackdelar följa med en delning av ecklesiastikdepartementet,

bl. a. ur den synpunkten att det högre och det lägre undervisningsväsendet

i väsentliga avseenden böra bedömas som en enhet. Fråga är

emellertid om icke fördelarna av ett sammanförande av samtliga ärenden

rörande den högre respektive den lägre undervisningen till samma departement

överväga. Även ur statsfinansiell synpunkt kan eu uppdelning ingiva

vissa betänkligheter. Framhållas må emellertid i detta sammanhang, att

frågan om departementens antal i första hand icke bör bedömas med hänsyn

till vilka driftkostnader som följa med den ena eller andra organisationen;

avgörande hör vara att åstadkomma en sådan departementsindelning,

som skapar de gynnsammaste förutsättningarna för en rationell

handläggning i olika avseenden av ärendena inom Kungl. Maj :ts kansli.

Då det i huvudsak skulle bli fråga om en omdisponering av personal och

fördelning av redan befintliga arbetskrafter på två departement i stället

för eif, kan den ökning av driftkostnaderna som skulle uppkomma i varje

fall icke bliva av den betydelse, att den bör vara avgörande för frågans

lösning.

Beträffande jordbruksdepartementet har i det föregående ifrågasatts, huruvida

icke de ärenden som stå i samband med vissa undervisningsanstalter

böra överflyttas till annat departement. I fråga om lantmäteriet och det

allmänna kartväsendet torde få hänvisas till vad i det följande anföres.

Någon överflyttning i övrigt av ärendesgrupper från jordbruksdepartementet

synes icke vara motiverad, i varje fall icke av några mer omfattande

grupper.

Vårt land har för sin försörjning med elektrisk kraft hittills i huvudsak

haft att lita till vattenkraften. Förvaltningsärendena rörande statens vattenfall

och deras utnyttjande handläggas inom kommunikationsdepartementet.

Dessa ärenden ha dock knappast något närmare samband med övriga

ärenden inom detta departement men äro av väsentlig vikt för bergsbruk

och industri, vilka näringsgrenar i departementalt hänseende höra till

handelsdepartementet. Till detta ha även ärendena om den fredliga användningen

av atomenergien förlagts. Denna torde i en framtid komma

att få en avgörande betydelse för kraftförsörjningen och därmed för den

industriella expansionen. Starka skäl tala för att frågorna om statens

vattenfall överflyttas till handelsdepartementet, varigenom samtliga ärenden

rörande landets energiförsörjning skulle komma att koncentreras till

ett och samma departement. Till detta torde som konsekvens härav från

kommunikationsdepartementet även höra överföras ärendena rörande

elektriska anläggningar. — I det föregående har ifrågasatts, att ärendena

rörande den ekonomiska försvarsberedskapen skola överflyttas till försvarsdepartementet

och ärendena rörande sjöfarten in. in. till kommunikationsdepartementet.

Skäl, bl. a. ur arbetsfördelningssynpunkt, synas tala

för att å andra sidan bl. a. ärendena rörande tullväsendet överflyttas till

handelsdepartementet.

Inom socialdepartementet handläggas bl. a. ärenden som avse arbetsförmedling,

arbetslöshet in. in. ävensom bostadsväsendet. Dessa ärendesgrupper

äro onekligen åtminstone delvis av social natur. De ha emellertid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

5

även anknytning till de lantregerings- och kommunala ärenden som lyda

under inrikesdepartementet. Det förtjänar sålunda att nämnas, att länsstyrelsen

enligt sin instruktion skall följa arbetet inom arbetsmarknadsstyrelsens

och bostadsstyrelsens lokala organ — länsarbetsnämnden och

länsbostadsnämnden — samt att landshövdingen i regel är ordförande i

båda dessa nämnder. Med hänsyn till dessa ärendens natur och till den

betydelse nämnda organs verksamhet ha för länens utveckling förefaller

det, som om det vore både naturligt och lämpligt, att desamma överfördes

till inrikesdepartementet. Härigenom skulle länsstyrelserna i huvudsak

komma att samarbeta med endast ett departement med de fördelar, som

därav skulle följa i olika avseenden.

Till ett inrikesdepartement med nu angivna arbetsuppgifter torde vidare

böra hänföras ärenden rörande stadsplane- och byggnadsväsendet. Dessa

äga icke något samband med övriga på kommunikationsdepartementet nu

ankommande ärenden. Däremot föreligga, såsom redan framhölls i det år

1939 avgivna betänkandet, åtskilliga beröringspunkter mellan dem samt

de kommunala ärendena. En sådan överflyttning skulle få till följd att

övervägande delen byggnadsärenden komme att handläggas i ett och

samma departement. Detta förhållande skulle ytterligare accentueras, om

ärendena rörande lantmäteriet m. in. och allmänna kartväsendet, vilka äro

av betydelse för bl. a. bebyggelseplaneringen, överfördes till inrikesdepartementet.

Därest vidare — såsom ovan berörts — hälso- och sjukvårdsärendena

återfördes till socialdepartementet och ärendena rörande civilförsvaret

överflyttades till försvarsdepartementet, skulle vid ett genomförande av

här ifrågasatta organisationsförändringar huvudparten av de frågor som

avse den borgerliga kommunen komma att på ett ändamålsenligt sätt koncentreras

till inrikesdepartementet.

I fråga om civildepartementet ifrågasättes icke någon ändring.

I anslutning härtill ha revisorerna gjort följande uttalande.

Den nuvarande organisationen av centralförvaltningens högsta instans

grundar sig på de föreskrifter som återfinnas i § 5 regeringsformen. Enligt

dessa skola för särskilda grenar av rikets styrelse finnas statsdepartement

till det antal som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag. Statsdepartementens antal är f. n. elva. Dessas benämningar

och fördelningen av ärendena dem emellan bestämmas av Konungen

genom en särskild stadga.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår väcktes frågan om en

allmän reform av departementsorganisationen senast genom en skrivelse

av 1938 års riksdag. Det förslag som år 1939 framlades av den med anledning

därav tillsatta utredningen upptogs icke till slutlig prövning, väsentligen

med hänsyn till vid tidpunkten för betänkandets publicering rådande,

av andra världskriget beroende utomordentliga förhållanden. Senare

ha emellertid vissa partiella reformer genomförts. Genom beslut vid 1947

års riksdag skedde sålunda genom utbrytning av vissa ärenden från socialdepartementet

eu uppdelning av delta, varigenom tillkom ett inrikesdepartement.

Vidare har genom beslut vid 1950 års riksdag ett särskilt löne- och

pension sdepartement, civildepartementet, inrättats.

De huvudmotiv för eu departcmentalreform som åberopades i den år

1939 framlagda utredningen — eu utjämning av arbetsbördan olika departement

emellan samt ell sammanförande till elt och samma departement

av sådana ärenden som slå i närmare samband med varandra - - ha enligt

revisorernas mening under den därefter förflutna liden fått ökad tyngd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 93 år i957

Skäl tala fördenskull för att frågan om departementsindelningen nu upptages

till ny prövning. Visserligen har såsom nämnts slutlig ställning icke

tagits till det år 1939 framlagda förslaget, vilket innefattar ganska väsentliga

ändringar i här berörda avseenden. Sedan dess ha emellertid inträffat

flera omständigheter av natur att påverka ärendenas fördelning mellan oiika

departement — här må erinras om tillkomsten av nya departement och

ämbetsverk — varför nämnda förslag icke torde kunna läggas till grund för

en reform på området. En ny utredning i ämnet synes därför vara påkallad.

I det föregående ha redovisats vissa konkreta synpunkter, vilka framkommit

vid en på revisorernas föranstaltande verkställd summarisk översyn

av departementsindelningen. Revisorerna vilja för egen del icke taga

någon bestämd ställning till resultatet av den sålunda verkställda översynen,

som dock får anses på ett övertygande sätt belysa svagheterna i den

nuvarande organisationen. Revisorerna utgår även från att de ifrågavarande

synpunkterna komma att vederbörligen beaktas vid den av revisorerna

förordade utredningen i ämnet. Revisorerna vilja dessutom framhålla,

att vid en departementalreform hänsyn i första hand synes böra tagas till

önskemålet, att likartade ärenden föras till ett och samma departement. Icke

minst den intensifiering av statsverksamheten som ägt rum under de senaste

åren talar för att denna synpunkt i möjligaste mån bör vara utslagsgivande.

Det må emellertid framhållas, att en uppdelning som konsekvent grundar

sig på ärendenas sakliga sammanhang icke torde vara helt genomförbar,

då många ärendesgrupper ha anknytning till flera departement; i många

fall torde även logiskt avgränsade grupper vara för små, i andra för stora

för att utgöra grundval för ett enda departement. Nyssberörda synpunkt

synes dock kunna tillgodoses på ett mera ändamålsenligt sätt än vad nu

är fallet. Några i detaljer fastlåsta riktlinjer synas dock icke böra uppdragas

för utredningens arbete; det bör ankomma på denna att allsidigt och

förutsättningslöst överväga de olika möjligheter som stå till buds att nå

fram till eu mera rationell ordning på förevarande område.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd och

författningsutredningen (Del II, s. 1 och 2), vilka samtliga remissinstanser

funnit en översyn av departementsindelningen påkallad. Författningsutredningen

har därvid anfört följande.

Frågan om departementsindelningen är av oss upptagen såsom ett led i

den undersökning av regeringsarbetets organisation som är oss anbefalld

i meddelade direktiv. Denna undersökning är icke avslutad. Det är oss icke

möjligt att föregripa de slutsatser vi kunna komma att draga ur det undersökningsmaterial,

som för närvarande undergår bearbetning. Vi kunna nu

endast uttala, att vi vid behandlingen därav komma all beakta de uttalanden

statsrevisorerna gjort i sin berättelse och överväga de synpunkter

som framkommit vid en på revisorernas föranstaltande inom revisionens

kansli verkställd summarisk översyn av den nuvarande departementsindelningen.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en i

andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Nclandcr väckt motion

(11:79), vari hemställts att riksdagen måtte i samband med behandlingen

av den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen hos Kungl. Maj:t begära,

att frågan om departementsindelningen tas upp till förnyad omprövning

med beaktande av önskemålet, att ärenden av nykterhetspolitisk och nykter
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

7

hetsvårdande natur inordnas under ett departement, eventuellt genom inrättandet

av ett särskilt hälsovårdsdepartement.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande torde

få hänvisas till motionen.

Utskottet. Av den i ärendet verkställda utredningen har utskottet bibragts

den uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av ärendesgrupperna de

olika departementen emellan i flera avseenden ter sig mindre ändamålsenlig.

En översyn av gällande departementsindelning i rationaliseringssyfte synes

därför, såsom ock i remissyttrandena framhållits, vara av behovet påkallad.

Huruvida denna översyn skall ta formen av eu särskild utredning

eller ske inom ramen för det åt författningsutredningen givna uppdraget,

exempelvis genom en även av utomstående experter bestående delegation,

undandrager sig utskottets bedömande. Utskottet önskar dock understryka

önskvärdheten av att frågan bringas till sin lösning utan onödigt dröjsmål.

Vad slutligen beträffar motionen II: 79 finner utskottet det självklart, att

jämväl den däri berörda frågan kommer att beaktas vid en översyn av departementsindelningen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande

uttalande och motionen II: 79, i skrivelse till Ivungl.

Maj :t anhålla, att Ivungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn

av gällande departementsindelning.

2:o) Arbetsformerna inom statsförvaltningen. Under justitiedepartementet,

§ 2, ha revisorerna ifrågasatt vissa åtgärder för att få till stånd enklare och

rationellare handläggningsformer inom statsförvaltningen (Del I, s. 13 -29).

Revisorerna ha på grundval av från myndigheterna införskaffat material

och under besök gjorda iakttagelser verkställt en stickprovsmässig undersökning

av de inom statsförvaltningen tillämpade arbetsformerna. I anslutning

härtill ha revisorerna uttalat följande.

De senste decenniernas utveckling på samhällslivets område har lett till

en synnerligen snabb och genomgripande utbyggnad av den statliga förvaltningsapparaten.

Nytillkomna arbetsuppgifter ha föranlett inrättande av

ett stort antal nya organ, varjämte förut befintliga myndigheter fått nya eller

ändrade uppgifter, vilka nödvändiggjort avsevärda organisatoriska omläggningar.

Sedan början av 1930-talet torde sålunda den statliga tjänstemannakåren

ha i det närmaste fördubblats. Kostnaderna för den statliga

förvaltningspersonalen ha successivt stigit och kunna t. n. uppskattas till i

runt tal 3 350 miljoner kronor.

Självfallet är det under sådana förhållanden av den största betydelse,

att förvaltningen arbetar under former som möjliggöra största möjliga

smidighet och effektivitet i arbetet utan att säkerheten i handläggningen

eftersattes. Icke sällan har också i skilda sammanhang gjorts gällande, att

statsförvaltningens arbetsformer i stor utsträckning skulle vara alltför tunga

och ineffektiva i förhållande lill vad som härutinnan gäller exempelvis

inom de privata företagen, vilket skulle göra statsverksamheten onödigt

kostnadskrävande och byråkratisk. Det bör vid bedömningen av ett dylikt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

påstående först slås fast, att behovet av en fortlöpande rationaliesringsverksamhet

uppmärksammats även inom den statliga verksamheten; betydande

insatser ha också under åren gjorts för att finna förbättrade organisationsformer

m. in. Det bör icke heller förbises, att några direkta jämförelser

i dessa hänseenden knappast äro möjliga, då de statliga myndigheternas

organisation och arbetssätt i hög grad äro betingade av uppgifternas speciella

natur. Sålunda kräver exempelvis hänsyn till rättssäkerhetssynpunkterna

helt andra regler för ansvarsfördelning och beslutsförfarande än

vad som behöver ske i ett privat företag. Detta" innebär självfallet icke, att

den speciella utformning förvaltningsförfarandet av tradition erhållit icke

skulle låta sig anpassa efter de krav utvecklingen kan ställa eller att i fråga

om de statliga verksamhetsformerna möjligheter till förenklingar och arbetsbesparande

åtgärder icke skulle föreligga. Revisorerna ha på grundval

av från myndigheterna införskaffat material och vunna erfarenheter vid

av revisorerna avlagda besök sökt bilda sig en uppfattning om dels de arbetsformer

som f. n. tillämpas i statsförvaltningen, dels de möjligheter som kunna

föreligga att få till stånd enklare och rationellare handläggningsformer.

Grundläggande bestämmelser av allmän natur avseende förvaltningsförfarandet

ha sammanförts i allmänna verksstadgan den 7 januari 1955.

Stadgan blir gällande för visst verk, i den mån Kungl. Maj :t så särskilt

förordnar. Trots att denna stadga nu varit i kraft under i det närmaste två

år, har den gjorts tillämplig endast beträffande ett fåtal, i huvudsak under

ifrågavarande tid nyinrättade myndigheter. Revisorerna vilja ifrågasätta,

om stadgan i sitt nuvarande skick fyller det praktiska behov som ursprungligen

avsetts. Syftet med stadgan bär varit alt underlätta förvaltningsarbetet

genom att i en enhetlig författning sammanföra vissa för myndigheterna

gemensamma, nu på olika håll meddelade förvaltningsföreskrifter.

En granskning utvisar emellertid, att åtskilliga väsentliga föreskrifter icke

upptagits i stadgan. Bland de föreskrifter som sålunda saknas men synas

böra införas i en allmän verksstadga må nämnas vissa bestämmelser av

förvaltningsmässig natur i 2 avd. statens allmänna avlöningsreglemente,

pensionsreglementenas avgångsbestämmelser, vissa föreskrifter om beslutsförfarandet,

tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning,

handläggningsformerna i diciplinärärenden, rationaliseringsverksamheten i

statsförvaltningen in. m. Det må i detta sammanhang påpekas, att angelägenheten

av en snabb anpassning av verkens instruktioner till en allmän

verksstadga ansågs motivera att stadgan utfärdades, trots att redan från början

vissa brister i densamma voro uppenbara. Som läget nu är innebär stadgans

tillkomst en ytterligare utökning av antalet tillämpliga förvaltningsbestämmelser.

Utan tvekan är en fullständig och uttömmande verksstadga ett mycket

värdefullt hjälpmedel i det praktiska förvaltningsarbetet. Den utfärdade

stadgan innehåller också cn välbehövlig modernisering exempelvis av den

mycket bristfälliga utformningen av disciplinbestämmelserna. Revisorerna

vilja därlör understryka angelägenheten av att en komplettering av stadgan

i de hänseenden revisorerna ovan antytt kommer till stånd. Åtgärder böra

därefter vidtagas för att med det snaraste göra bestämmelserna allmänt

tillämpliga på myndigheterna.

Medan verksstadgan och de av Kungl. Maj:t utfärdade verksinstruktionerna

endast äro avsedda att angiva den allmänna ramen för myndigheternas

verksamhetsformer, överlämnas i almänhet åt myndigheterna själva

att bestämma detaljutformningen av arbetsformerna inom myndigheterna.

Därvid äro myndigheterna i verksinstruktionerna i regel ålagda att i särskilda

arbetsordningar reglera förvaltningsförfarandets närmare utformning

hos myndigheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år i957

9

Den av revisorerna verkställda utredningen utvisar, att denna verkens

skyldighet uppfattats mycket olika. En del myndigheter ha över huvud icke

utfärdat någon arbetsordning. Flertalet nu gällande arbetsordningar äro av

gammalt datum; endast i undantagsfall synas myndigheterna ha föranstaltat

om alt genom ändringar fortlöpande modernisera eu gång utfärdade bestämmelser.

Som exempel må nämnas arbetsordningen för riksförsäkringsanstalten,

utfärdad år 1920, för lantmäteristyrelsen år 1927 och för byggnadsstyrelsen

år 1933. Flera arbetsordningar äro sålunda endast formellt

gällande; eu strikt tillämpning av dem skulle i många fall — på grund av

ändrade faktiska förhållanden — få till följd en direkt felaktig handläggning.

En närmare granskning av arbetsordningarna ur innehållsmässiga synpunkter

utvisar också mycket otillfredsställande förhållanden. Som regel

innefatta bestämmelserna högst ensidiga och bristfälliga regleringar. Sålunda

innehåller exempelvis pensionsstyrelsens arbetsordning av år 1945 i huvudsak

endast en närmare redogörelse för de olika befattningshavarnas åligganden.

Liknande förhållanden kunna konstateras i andra fall. I allmänhet

synas arbetsordningarna, utöver redogörelser av nyssnämnt slag, upptaga

endast spridda och bristfälliga föreskrifter avseende förvaltningsformerna

och arbetssättet i övrigt inom verket. Arbetsordningar med modernare uppläggning

och konstruktion utgöra arbetsordningarna för marinförvaltningen

och för skolöverstyrelsen, utfärdade den 26 februari 1955 respektive den

28 januari 1956. Dessa arbetsordningar innehålla en allsidig sammanfattning

och analys av olika avsnitt av betydelse i förvaltningsförfarandet och det

dagliga arbetet inom respektive verk, såsom — förutom organisationsbestäminelser

— föreskrifter om ärendenas diarieföring, registrering, beredning,

föredragning, expediering, beslutförfarandet, sekretessbestämmelser,

arkivvård, inventerings- och andra säkerhetsföreskrifter in. m. Till skolöverstyrelsens

arbetsordning är därjämte fogad en särskild promemoria berörande

föredragningsförfarandet. Ifrågavarande arbetsordningar ha upplagts

enligt lösbladssystem för att fortlöpande kunna kompletteras av personalen

allteftersom ändringar aktualiseras.

Icke minst med hänsyn till att arbetsordningen skall tjäna till ledning för

personalen vid arbetsuppgifternas utförande är det uppenbarligen av stor

vikt, att här ifrågavarande bestämmelser utfärdas på sätt föreskrives i verksinstruktionerna

samt verkligen hållas fortlöpande aktuella. Betydelsefullt

är också att de utformas så, att de komma att innefatta en såvitt möjligt

fullständig redogörelse för de förvaltningsfrågor och olika avsnitt i förvaltningsförfarandet,

som personalen kan komma i daglig kontakt med. Oklarhet

om hithörande förhållanden kan särskilt för nyanställd personal lätt

förorsaka en osäker eller onödigt komplicerad handläggning. Ur denna synpunkt

kunna dessa bestämmelser antagas öka effektiviteten och säkerheten

i handläggningen av ärendena. Icke minst ur ansvarssynpunkt är det även

angeläget, att klara och entydiga bestämmelser finnas. Revisorerna, som anse

rådande förhållanden vara otillfredsställande, vilka ifrågasätta om icke centralt

— exempelvis genom statens organisationsnämnds försorg — normalbestämmelser

borde utarbetas och tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas

upprättande. Lämpligen kunde därvid de av marinförvaltningen

och skolöverstyrelsen utfärdade arbetsordningarna tjäna som förebihi.

I betydande utsträckning hänföra sig göromålcn i ämbetsverken på ett

eller annat sätt till verksamhet, vilken ytterst avser att bereda ärendena till

beslut och expediering. En stor del av verkens personal, såväl i kvalificerad

ställning som i bilrädesgraderna, sysslar med göromål som hänga samman

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

med sådana uppgifter. Av vikt är självfallet, att uppgifterna fullgöras av

personal som svarar mot ärendenas art och betydelse. En ändamålsenlig

utformning av de skilda avsnitten i handläggningsförfarandet — beredning,

föredragning och beslut — blir därför av‘stor betydelse ur kostnads- och

effektivitetssynpunkt. Som ovan berörts ha myndigheterna givits stora möjligheter

att själva i sina arbetsordningar eller eljest bestämma denna utformning,

och verksinstruktionerna innehålla endast i undantagsfall begränsande

föreskrifter. Revisorerna ha därför företagit en ingående granskning av

dessa förhållanden inom verken och hänvisa beträffande detaljerna däri till

den ovan lämnade redogörelsen. Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla

följande allmänna synpunkter i frågan.

Beslutanderätten tillkommer enligt flertalet verksinslruktioner som regel

verkschefen. I allmänhet medge dock instruktionerna delegeringsrätt. Utredningen

utvisar, att denna möjlighet av myndigheterna utnyttjats högst

olika. Vissa verk ha delegerat beslutanderätt långt ner i biträdesgraderna.

I andra tall åter synes man ha stannat för personal i lägst byråsekreterargiaden,

varvid dock i allmänhet endast personal i mer kvalificerad ställning

givits större självständighet beträffande beslutsförfarandet. Åtskilliga verk

ha över huvud icke verkställt delegeringar. Betydande ojämnheter föreligga

ej blott beträffande den utsträckning i vilken delegeringsbefogenheten utnyttjats.

Även beträffande delegerade ärendesgrupper av ungefär samma

art och kvalitet förefinnes stor spridning på befattningshavare i olika grader.

Föredragningsskyldigheten ankommer icke sällan instruktionsenligt allenast

på personal i ledamots ställning. Även där så icke är fallet fullgöras

ofta föredragningar inför verkschefen enbart av sådan personal. Därvid

förutsättes i allmänhet, särskilt då föredragandens arbetsområde är betydande,

kedjeföredragning eller motsvarande beredningsformer av befattningshavare

i lägre ställning, innan ärendet kan föredragas för verkschefen.

Systemet med muntliga föredragningar synes vara dominerande. Endast i

undantagsfall förekommer, att ärenden avgöras genom cirkulation.

Enligt revisorernas mening ha förefintliga möjligheter till förenklingar

beträffande besluts- och föredragningsformerna icke tillräckligt tillvaratagits

hos myndigheterna. Utan tvekan skulle ytterligare delegeringar av beslutanderätten

kunna ske hos åtskilliga myndigheter. Arbetsbalanserna hos

vissa verk tyda också på att dylika åtgärder lämpligen böra övervägas, innan

ställning tages till krav på personalförstärkningar. Delegeringar böra å

andra sidan ske endast till personal, som med hänsyn till sin kompetens

kan ta ansvar för den delegerade ärendesgruppen. Även beträffande föredragningsförfarandet

torde åtskilliga omläggningar kunna ifrågasättas. Det

synes sålunda knappast vara erforderligt med särskild föredragande, om

beslutanderätten delegerats till personal i lägre ställning, exempelvis till

förste byråsekreterare. Eventuellt erforderlig biträdeshjälp bör då i stället

ställas till förfogande. Exempel kan anföras på att byråsekreterare i lönegad

25 föredrar för förste byråsekreterare i lönegrad 27. Nyansen i ansvarsställning

mellan dessa båda befattningshavare är så obetydlig, att förste

byråsekreterarens handläggning bör innefatta icke blott beslut utan även

det som normalt sammanhänger med föredragningen.

Systemet med särskild föredragande är speciellt personalkrävande, och

det synes därför önskvärt att detta system så långt möjligi: begränsas. Principiellt

synes särskild föredragande böra ifrågakomma endast då den beslutande

har alt svara för flera ärendesgrupper, som uppdelas på ett flertal

föredragningsområden. Detta torde i allmänhet gälla beträffande verkschefsoch

byråchefsärenden. Om däremot beslutanderätten i dylikt fall delegerats

beträffande viss ärendesgrupp till befattningshavare som icke svarar för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

11

annat än i huvudsak denna grupp, bör någon föredragande befattningshavare

icke ställas till förfogande. En allmän erfarenhet är också, att föredragningsskyldigheten

icke sällan åvilar personal i högre ställning än föihållandena

kräva. På sina håll förekommer exempelvis att föredragning inför

verkschef endast sker av ledamöter, trots att verken disponeia över annan

kvalificerad personal, vilken ofta realiter svarat för ärendets beredning.

Om föredragningsskyldigheten ligger högt, ökar i regel antalet mellanled i beredningsförfarandet,

då icke sällan tjänsteman i lägre grad, vilken berett

ärendet, måste särskilt föredraga eller lämna redogörelse för ärendet, innan

det kan slutligt föredragas av den formellt föredragningsskyldige. Arbelsbesparingar

skulle uppenbarligen vara att vinna, om föredragningen ankomme

på den befattningshavare som reellt svarat för ärendets beredning.

Det kan också ifrågasättas, om icke den muntliga föredragningsformen, som

är i särskilt hög grad tids- och arbetskrävande, borde i vass utsträckning inskränkas.

Cirkulationsföredragning, varigenom ärendet i stället avgöres på

handlingarna, borde ur denna synpunkt vara normalregel i alla fall, där

icke ärendet med hänsyn till sin omfattning eller betydelse gör muntlig handläggning

motiverad. I detta sammanhang vilja revisorerna understryka vikten

av att särskilt i stora verk antalet i ärendena i övrigt deltagande befattningshavare

begränsas till vad som ur handläggningssynpunkt är direkt påkallat.

Det kan knappast anses rationellt att som nu på sina håll är fallet antalet

deltagare uppgår till 15 å 20 personer. I stället borde eftersträvas ett

system, där expertsynpunkterna kunde göra sig mera gällande på beredningsstadiet

och antalet deltagare i den egentliga handläggningen begränsas

till dem som ärendet i sin helhet eller till större delen direkt berör.

Organisationsformerna vid olika verk äro självfallet i hög grad betingade

av ärendenas olika natur. För att erhålla jämförelser olika verk emellan

ha revisorerna därför undersökt handläggningsformerna beträffande vissa

för flertalet verk gemensamma ärendesgrupper. En sådan ärendesgrupp utgör

personalärendena, vilka representera ett väsentligt inslag i den interna

verksamheten inom flertalet verk. Dessa ärenden avse ett och samma författningsområde

och kunna därför förutsättas kräva personal och arbetsinsatser,

som stå i någorlunda direkt proportion till verkens stoilek. Som den

av revisorerna verkställda utredningen närmare utvisar, tillämpas emellertid

högst olika organisationsformer, när det gäller handläggningen av dessa

ärenden. Handläggningen är också på sina håll ovanligt personalkrävande,

ofta i en omfattning som knappast kan anses stå i rimligt förhållande till

ärendenas art och betydelse. Vissa relativt små verk kräva rent av mer peisonal

och personal i högre ställning än större verk. De betydande ojämnheterna

olika verk emellan utvisa onekligen, att möjligheter till förenklingar

härutinnan på sina håll kunna föreligga. Revisorerna förutsätta, att dessa

förhållanden beaktas i samband med de årliga anslagsanvisningarna för

myndigheterna.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att de av revisorerna har

gjorda iakttagelserna på lämpligt sält bringas till myndigheternas kännedom

samt att åtgärder i övrigt vidtagas beträffande de av revisorerna påtalade

förhållandena.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsanstalten,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisations nämnd, statens

säl,revision, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, kommerskollegicl,

civilförsvarsstyrclscn och 19511 års rationaliseringsutredning

(Del II, s''. 2 22).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Försvarets civilförvaltning bär anfört följande.

Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att den allmänna verksstadgan

bör kompletteras så att den kommer att innehålla alla sådana

bestämmelser av förvaltningsmässig karaktär, som böra vara gemensamma

för de olika myndigheterna samt att stadgan i sålunda utbyggd form göres

allmänt tillämplig pa dessa. T ill stadgan böra i enlighet med vad revisorerna

uttalat övertöras bland andra alla de bestämmelser av förvaltningsnatur,

som för närvarande inrymmas i de statliga löne- och pensionsförfattningarna,

en anordning som civilförvaltningen för övrigt förordat redan i sitt

yttrande den 12 september 1951 över det då föreliggande, inom justitiedepartementet

upprättade förslaget till allmän verksstadga. Härigenom

vinnes även den fördelen, att de ovanberörda löne- och pensionsförfattningarna

icke längre komma att tyngas av förvaltningsföreskrifter av

instruklionsmässig natur. Önskemålet om ett utmönstrande ur statens allmänna

avlöningsreglemente av de i förevarande sammanhang åsyftade

egentliga förvaltningsbestämmelserna bar jämväl framförts i civilförvaltningens

skrivelse den 10 mars 1954 till riksdagens revisorer angående

tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar, vilken skrivelse i enlighet

med direktiven för den under år 1956 tillsatta löneförfattningsberedningen

kommer under bedömande av nämnda beredning.

Yad angår handläggningsförfarandet — beredning, föredragning och

beslut delar civilförvaltningen i allt väsentligt revisorernas synpunkter

i ämnet. Ämbetsverket, som i angivna avseenden i stort sett redan följer

de av revisorerna härutinnan förordade principerna, kan dock icke finna,

alt det skulle innebära tids- och arbetsbesparing att i den utsträckning,

revisorerna synas åsyfta, ersatta den muntliga föredragningen med så

kallad cirkulationsföredragning. I vart fall kan det för civilförvaltningens

vidkommande icke innebära eu effektivisering av arbetet att i vidare män

än vad som redan är förhållandet, det vill säga undantagsvis i rena rutinärenden,

tillämpa cirkulationsföredragning i stället för muntlig föredragning.

° °

I fråga om arbetsordningarnas omfattning må framhållas, att behovet

av att hava arbetsformerna i detalj reglerade i en arbetsordning i hög grad

måste variera olika verk emellan, beroende på verkens struktur, arbetsområde,

personaluppsättning in. in. Sålunda torde exempelvis detta behov

vara mindre vid ett verk med uteslutande administrativ inriktning och

administrativ t skolad personal än vid verk med övervägande personal med

annan tackutbildning. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang också

framhålla, ait en alltför långt gående detaljreglering kan vara ägnad att försyåra

för myndigheten att anpassa verksamheten efter vad som vid skilda

tillfällen kan vara påkallat och för övrigt också utgöra en icke önskvärd

lastlåsning av såväl arbetsformerna som olika befattningshavares åligganden.

00

Civilförvaltningen måste också ställa sig tveksam till den av revisorerna

framförda tanken, att normalbestämmelser centralt borde utarbetas och

tillhandahållas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas upprättande.

Även om helt naturligt vissa av de bestämmelser en arbetsordning

bor innehålla kunna vara av för myndigheterna allmängiltig innebörd, lärer

dock varje arbetsordning komma att främst och till övervägande delen

innehålla sådana föreskrifter, som betingas av det speciella verkets organisation

och arbetsuppgifter. Härtill kommer det såsom ovan påpekats

biand myndigheterna varierande behovet av att få arbetsformerna reglerade

i en aibetsordning. Av nu anförda skäl kan civilförvaltningen icke finna ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

13

rymme föreligga för en normalisering av verkens arbetsordningar. Däremot

skulle det måhända vara av visst värde, därest den av revisorerna väckta

tanken realiserades på det sättet, att myndigheterna till ledning vid utarbetandet

av arbetsordningarna tillhandahölles en centralt utarbetad sammanställning

av exempel på sådant som bedömes vara av mer allmängiltig

betydelse och av beskaffenhet att böra regleras i verkens arbetsordningar.

Statens organisationsnämnd har anfört följande.

Nämnden delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av att allmänna

verksstadgan den 7 januari 1955 kompletteras i vissa av revisorerna

närmare angivna avseenden och att dess bestämmelser göras mera allmänt

tillämpliga på myndigheterna.

Nämnden delar även revisorernas mening om betydelsen av väl utformade

och aktuella arbetsordningar för myndigheterna. Däremot ställer

sig nämnden tveksam till förslaget att centralt utarbeta normalbestämmelser

för arbetsordningar att tillställas myndigheterna till ledning för modernisering

av deras arbetsordningar. Arbetsordning för visst verk måste

fastställas med hänsyn till verkets struktur och uppgifter. Generella normer

kunna verka hämmande för effektiva och smidiga arbetsformer. Även

om normalbestämmelserna icke avses vara bindande kunna de lätt i ogynnsam

riktning påverka utformningen av verkets egen arbetsordning. Nämnden

håller emellertid före, att revisorernas iakttagelser jämte exempel på

väl utformad arbetsordning böra bringas till myndigheternas kännedom.

Vid sina undersökningar har nämnden liksom revisorerna ofta iakttagit,

att möjligheterna till förenkling och delegering i fråga om beslutsformer

och föredragning icke tillvaratagits. I mån av möjlighet har nämnden därvid

sökt medverka till önskvärda förenklingar. Nämnden instämmer i vad

revisorerna i detta avseende uttalat.

1956 års ralionaliseringsutredning har anfört följande.

Utredningen anser i likhet med statsrevisorerna att det är av betydelse

att alla åtgärder vidtagas, som kunna medverka till att den statliga verksamheten

utövas under former, som möjliggöra smidighet och effektivitet

i arbetet utan att säkerheten i handläggningen eftersättes. Såsom framgår

av cirkuläret den 16 februari 1951 (SFS 81) angående rationaliseringsverksamhet

inom den civila statsförvaltningen samt 6 § 1 mom. allmän verksstadga

bar i dessa författningsföreskrifter inskärpts skyldigheten för de

förvaltande statsorganen att verka för att lämpliga förenklingar och förbättringar

vidtagas i fråga om arbetets planläggning och utförande.

Statsrevisorerna ha i fråga om de grundläggande föreskrifterna om förvaltningsförfarande!

framhållit vikten av alt dessa äro fullständiga och

understrukit angelägenheten av att en komplettering sker av verksstadgan

i fråga om bland annat de bestämmelser av förvaltningsinässig natur, som

äro intagna i 2 avdelningen statens allmänna avlöningsreglemente. Utredningen

anser för sin del det icke vara påkallat att någon utbrytning sker

av de av Kungl. Maj:t och riksdagen reglerade bestämmelserna i Saar. Vad

angår den komplettering av verksstadgan i vissa andra hänseenden, som

statsrevisorerna föreslagit, förefaller det viil sannolikt att densamma skulle

leda till någon större överskådlighet. Del praktiska värdet härav torde dock

ej böra överskattas. Det bör vidare uppmärksammas, att arbetet med alt

anpassa de olika verksinslruktionerna till den nu gällande verksamheten

pågår och i eu del fall redan lett till att nya instruktioner och övriga erforderliga

föreskrifter nyligen utfärdats.

Statsrevisorerna ha vidare uttalat att förvaltningsorganens arbetsordningar

ur bland annat innehållsmässiga synpunkter som regel äro brist
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

fälliga. Arbetsordningarna böra enligt revisorernas mening vara så utformade

att de komma att omfatta en såvitt möjligt fullständig redogörelse

för de förvaltningsfrågor inom olika avsnitt i förval tningsförfarandet, som

personalen kan komma i daglig kontakt med. Utredningen vill för sin del

starkt ifrågasätta lämpligheten av att alltför detaljerade arbetsordningar

utfärdas av myndigheterna. En ingående reglering i arbetsordningar av

arbetsuppgifter och arbetssätt inom verken kan medföra ineffektivitet och

förkväva den enskilde tjänstemannens initiativ, så att han blir obenägen att

taga ansvar för annat än som formligen åligger honom. En dylik reglering

kan vidare visserligen vara av värde på så sätt att man, då densamma företages,

får anledning att ompröva dittills tillämpade arbetsmetoder in. in.

Samtidigt föreligger det emellertid risk för att den sålunda utformade arbetsordningen

i fortsättningen kan komma att utgöra en broms mot den anpassning

till nya arbetsmetoder, som successivt måste ske. Hur arbetet fördelas

och bedrives inom ett verk blir desutom i ej ringa utsträckning beroende

på de personliga förutsättningarna hos olika befattningshavare, och det är

svårt att i en arbetsordning av det slag, som statsrevisorerna synas åsyfta,

ta tillbörlig hänsyn till denna faktor. Utredningen anser det därför för sin

del lämpligast att det — bortsett från sådana föreskrifter av mer allmän

natur, som oundgängligen erfordras som komplement till verksstadgan

in. in. — åt de olika myndigheterna överlämnas att själva bedöma i vilken

utsträckning förhållanden inom myndigheten böra regleras genom särskilda

arbetsordningar eller arbetsföreskrifter.

Av liknande skäJ som nu anförts ställer sig utredningen också tveksam

till lämpligheten av förslaget att från centralt håll skulle utarbetas normalbestämmelser

för arbetsordningar, vilka skulle tillställas myndigheterna

till ledning vid utarbetandet av arbetsordningarna. Risk kan finnas för att

dylika normalbestämmelser, som uppenbarligen icke kunna vara avvägda

med avseende å olikheten till kvantitet och kvalitet av de särskilda förvaltningsorganens

arbetsuppgifter, komma att påverka arbetsformerna i

ofördelaktig riktning.

Utredningen delar däremot helt de av statsrevisorerna framförda synpunkterna

i fråga om beslutsformerna och vill särskilt framhålla angelägenheten

av att ansvaret för beslut i största möjliga utsträckning skall

delegeras till den eller de befattningshavare, som i allt väsentligt haft att

pröva ärendet i sak.

Utredningen delar även statsrevisorernas uppfattning, att möjlighet på

många håll bör finnas att förenkla föredragningsformerna i förhållande

till vad som nu tillämpas. Särskilt torde härvid böra uppmärksammas, att

systemet med s. k. kedjeföredragningar bör slopas, bortsett från de fall

dåi det kan anses motiverat av utbildningsskäl eller av särskilda omständigheter.

Utredningen kan likaså i huvudsak ansluta sig till vad statsrevisorerna

anfört om fördelarna med s. k. cirkulationsföredragning men vill

dock betona, att värdet av detta system främst torde göra sig gällande

i ärenden av relativt enkel beskaffenhet och att den omfattning, i vilken

cirkulationsföredragning bör förekomma, atltid måste bli beroende av en

Provning av ärendenas beskaffenhet och arbetsförhållandena i övrigt hos

de olika förvaltningsmyndigheterna.

Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla, att de synpunkter i fråga

om beslut och föredragningsformer, som statsrevisorerna berört, otvivelaktigt

äro av beskaffenhet att böra beaktas vid strävandena att genomföra

iorenkhng och rationalisering i övrigt av arbetet i statsförvaltningen. Även

om, på satt inledningsvis nämnts, i olika förvaltningsföreskrifter inskärpts

skyldigheten för de förvaltande statsorganen att verka för att lämpliga

förenklingar och förbättringar vidtagas i fråga om arbetets planläggning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

15

och utförande och det jämväl självfallet kan förutsättas att de särskilda

rationaliseringsorgan, som nu finnas eller kunna komma att bli verksamma

inom statsförvaltningen, komma att i sitt arbete pröva bland annat

hithörande frågor, torde det vara av värde, om på sätt statsrevisorerna

förordat de av dem gjorda iakttagelserna på lämpligt sätt bringas till myndigheternas

kännedom.

Remissmyndigheterna i övrigt ha givit uttryck åt i stort sett enahanda

synpunkter.

Utskottet. Under förevarande avsnitt ha revisorerna till behandling upptagit

en rad med det statliga förvaltningsförfarandet sammanhängande frågor.

Därvid ha revisorerna bl. a. föreslagit, att allmänna verksstadgan kompletteras

i vissa angivna hänseenden och att dess bestämmelser göras allmänt

tillämpliga på statsmyndigheterna. Revisorerna ha vidare ansett sig

kunna konstatera, att de olika arbetsordningar som skola reglera förvaltningsförfarandets

närmare utformning i stor utsträckning äro föråldrade

och även eljest bristfälliga. Revisorerna ha därför understrukit angelägenheten

av att här ifrågavarande bestämmelser hållas fortlöpande aktuella och

samtidigt utformas så, att de komma att innefatta en såvitt möjligt fullständig

redogörelse för de frågor som personalen kan komma i daglig kontakt

med. I detta syfte ha revisorerna ifrågasatt, om icke normalbestämmelser

borde utarbetas centralt och tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas

upprättande. De konkreta förslag som revisorerna i anslutning

härtill framfört rörande exempelvis beslutsförfarande, föredragning

och beredning ha som allmän bakgrund en strävan att få till stånd enklare

och rationellare handläggningsformer och därmed kostnadsbesparingar.

De i ärendet hörda remissinstanserna ha i princip varit ense med revisorerna

om betydelsen av att den statliga verksamheten utövas under så smidiga

och effektiva former som möjligt, även om de i vissa avseenden intagit

en från revisorerna avvikande hållning. Särskilt har ifrågasatts lämpligheten

av alltför detaljerade arbetsordningar.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli viss

översyn av de olika verksinstruktionerna. Avsikten är därvid att — allteftersom

nya instruktioner fastställas — göra allmänna verksstadgan tilllännplig

på flertalet myndigheter. Såvitt utskottet kan bedöma, skulle därmed

revisorernas önskemål i nu berört hänseende komma att tillgodoses.

1 anslutning härtill vill utskottet vidare framhålla, att frågan om komplettering

av allmänna verksstadgan på sätt revisorerna förordat i icke ringa

män sammanhänger med det åt löneförfattningsberedningen lämnade utredningsuppdraget.

Någon dylik komplettering synes därför icke böia ske,

innan resultatet av löneförfatlningsrevisionen föreligger. Utskottet förutsätter

emellertid, all nämnda beredning härutinnan tar det initiativ vartill dess

arbete kan föranleda.

Vad därefter angår frågan om arbetsordningarna och deras innehåll finner

utskottet med hänsyn till de skiftande förhållandena inom slatsforvalt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

L6

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ningen tveksamt, huruvida några egentliga fördelar skulle stå att vinna genom

att centralt utarbetade normalbestämmelser tillställdes myndigheterna

såsom förebild. Utskottet kan även ansluta sig till den av somliga rernåssinstanser

framförda uppfattningen, att arbetsordningarna icke böra göras

så stela och detaljerade, att tjänstemännens initiativkraft klavbindes eller

olämpliga arbetsmetoder konserveras. Det är å andra sidan uppenbart, att

myndigheterna för sin verksamhet icke gärna kunna undvara reglerande föreskrifter

av något slag och att sådana föreskrifter, lämpligt utformade, kunna

bidraga till såväl att underlätta förvaltningsförfarandet som att skänka

detta erforderlig stadga. I de fall så icke redan skett synes därför genom

myndigheternas försorg en modernisering av arbetsordningarna böra vidtagas.

För framtiden torde jämväl böra tillses, att de däri meddelade föreskrifterna

fortlöpande hållas aktuella, så att en anpassning efter nya metoder

och verksamhetsformer kommer till stånd.

Såsom tidigare omnämnts åsyfta revisorerna med sin framställning helt

allmänt att söka få till stånd en förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet.

Utskottet vill också för sin del understryka angelägenheten

av att vederbörande myndigheter, helt oavsett arbetsordningarnas utformning,

omsorgsfullt tillvarataga de möjligheter som härutinnan slå till buds

såväl beträffande ärendenas beredning och föredragning som då fråga är

om besluts fattande. Icke minst med hänsyn till de starkt ökade kostnaderna

för den statliga administrationen är det av synnerlig vikt, att sådana arbetsmetoder

tillännpas som verka personalbesparande och möjliggöra en på

samma gång smidig och effektiv förvaltning.

Utskottet anser lämpligt att vad i ärendet sålunda förevarit bringas till

statsmyndigheternas kännedom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

3:o) Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,

§ 3, ha revisorerna ansett det böra närmare övervägas, hur anstaltsnämndernas

verksamhet i fortsättningen bör gestaltas (Del I, s. 30—47).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för anstaltsnämndernas

tillkomst och befogenheter, varefter redovisats vissa inhämtade uppgifter

om den nuvarande verksamheten. I anslutning härtill ha revisorerna

gjort följande uttalande.

I lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff, den s. k.

verkställighetslagen, har föreskrivits att vid fångvårdsanstalt skall finnas

inrättad en på visst sätt sammansatt anstaltsnämnd. Huvudsyftet med denna

nämnd kan sägas vara att i olika hänseenden giva utrymme för ett utomstående

inslag i de lokala verkställighetsorganens verksamhet. Nämnden

har bl. a. att behandla frågor, som gälla det närmare utformandet av den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

17

intagnes behandling, att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller villkorlig

frigivning, att medverka till upprätthållandet av önskvärd förbindelse

melian intagen och honom närstående samt att främja arbetsanskaffning

åt intagen, som skall lämna anstalten. De ledamöter av nämnden, som

icke på grund av sin tjänst ha att taga befattning med de intagna, åligger

att under regelbundna besök å anstalten följa dessas behandling.

Revisorerna ha vid besök å olika fångvårdsanstalter sökt bilda sig en

uppfattning om hur anstaltsnämndens verksamhet i praktiken utfallit. Med

hänsyn till de upplysningar, som därvid erhållits, ha revisorerna ansett sig

böra inhämta skriftliga yttranden i ämnet från ordförandena i vissa nämnder

och motsvarande anstaltschefer. Svaren å den utsända cirkulärskrivelsen

ha i huvudsak redovisats i det föregående.

Även om anstaltsnämnderna självfallet bedriva sitt arbete mer eller

mindre intensivt vid de olika anstalterna, torde som ett sammanfattande

omdöme om den gjorda undersökningen kunna konstateras, atl nämnden

icke vid någon anstalt kunnat fylla samtliga de uppgifter, som avsetts vid

nämndernas tillkomst. De ärenden, som nämnderna synas ägna sitt huvudsakliga

intresse, avse yttranden över ansökningar om nåd eller villkorlig

frigivning. Flera nämnders verksamhet synes i övrigt inskränka sig till att

de vid sammanträdena --- som i regel torde hållas en gång i månaden

mottaga redogörelser för vilka intagna som lämnat anstalten sedan senaste

sammanträde. Besök av enskilda nämndledamöter, som icke äro anställda

vid respektive anstalt, torde höra till undantagen.

Att anstaltsnämnderna icke kommit att få avsedd betydelse för arbetet

inom fångvården, torde ha sin grund i flera faktorer. Nämnderna torde

sålunda i vissa avseenden ha tillagts uppgifter, som de icke rimligen kunna

förväntas fullgöra på ett ändamålsenligt sätt. Det torde, för att taga ett

exempel, icke med fog kunna ifrågasättas, att de enskilda ledamöterna i

nämnden vid fångvårdsanstalten å'' Långholmen skola taga verksam del i

arbetsanskaffning åt från denna anstalt frigivna. Vidare må framhållas att

en nämnd vid en anstalt av den storlek det här gäller skulle behöva sammanträda

ctl par gånger varje vecka och de av nämndens ledamöter, som

icke tjänstgöra vid anstalten, dessutom individuellt besöka anstalten lika

ofta, om någon form av kontakt skulle kunna hållas med anstalten och

där intagna.'' Fn sådan aktivitet i nämndens arbete torde emellertid av

skilda skäl i praktiken icke kunna ifrågakomma. Fångvårdsdirektören måste

därför dagligen själv fatta beslut om de intagnas behandling, permissioner

m. in., varom han rätteligen bort radgöra med nämnden. Vid de mindi e

anstalterna lia nämndernas ledamöter givetvis lättare att upprätthålla den

önskvärda kontakten, även om anstalternas geografiska läge ofta kan försvåra

för ledamöterna att följa verksamheten i tillräcklig omfattning.

Ans t altsgrupperingen — som tillkommit för samverkan mellan olika anstalter

inom samma grupp — torde även på sitt sätt ha bidragit till att

anstaltsnämnderna icke fått den betydelse, som lagstiftarna avsett. En

väsentlig orsak därtill är även tillkomsten av de s. k. behandlingskollegierna

Dessa ha till uppgift atl vid de olika anstalterna dryfta frågor rörande

de intagnas behandling och ha därmed tillagts uppgifter, som aven

anstaUsnämnderna avsetts skola fylla. Det vill emellertid förefalla revisorerna,

som om behandlingskollcgiet på grund av sin sammansättning och

sin stora förtrogenhet med fångvårdsarbetet vore ett mera lämpligt organ

för diskussion av anstaltsvårds- och cftervårdsproblcm än anstaltsnämnden.

Med nu anförda omständigheter för ögonen anse revisorerna det hora

närmare övervägas, hur anstaltsnämndernas verksamhet i fortsättningen

bör gestaltas. Till atl börja med må då erinras om all särskilda sakkunniga

liihung till riksdagens protokoll 1957. G samt. ,Vr !)3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

tillkallats med uppgift att utreda olika eftervårdsfrågor. I direktiven för

de sakkunnigas arbete har bl. a. framhållits, att i lagstiftningen om villkorlig

frigivning och villkorlig utskrivning måste finnas tillräckligt utrymme

för att vid lämplig tidpunkt överföra den dömde till kriminalvård i

frihet. Gällande lagstiftning om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning

anses ur denna synpunkt böra av de sakkunniga upptagas till översyn.

Även om nämnda direktiv i och för sig icke torde innefatta frågan

om anstallsnäinndernas och behandlingskollegiernas verksamhet, måste

enligt revisorernas mening därmed sammanhängande problem komma alt

övervägas i samband med de sakkunnigas prövning av vilket organ som

på ett eller annat sätt skall taga befattning med uppkommande spörsmål

om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning. Revisorerna ha därför

funnit sig böra begränsa sitt uttalande i förevarande ämne till vissa allmänna

synpunkter.

Revisorerna anse sig därvid, på skäl som antytts i det föregående, kunna

utgå ifrån att det icke är praktiskt möjligt för anstaltsnämnderna att fylla

alla de funktioner, åt vilka bestämmelserna i verkställighetslagen giva uttryck.

Att omforma dessa så, att de bringas i överensstämmelse med nämndernas

nuvarande verksamhet, anse revisorerna icke böra ifrågakomma, då

det knappast kan vara motiverat att behålla särskilda anstaltsnämnder

med så begränsade uppgifter. Revisorerna hysa därför närmast den meningen,

att nämnderna i sin nuvarande form kunna utgå som ett led i

verkställighetsorganen. I likhet med strafflagberedningen anse revisorerna

emellertid, att ett utomstående inslag i dessa organ icke helt bör saknas.

Ur både de intagnas och fångvårdens egen synpunkt synes det vara av

vikt, att möjlighet finnes för dem som avtjäna straff att vända sig till en

person, som eljest icke har att taga befattning med de intagna. Revisorerna

ha övervägt olika möjligheter för att tillgodose denna synpunkt och

ha därutinnan trott sig finna en lämplig lösning på så sätt, att det utomstående

inslaget knytes till behandlingskollegierna. Det torde emellertid

med hänsyn till omfattningen av dessas arbete icke kunna förväntas, att

andra än sådana ledamöter, vilka ha sina ordinarie arbetsuppgifter inom

fångvården eller därmed samarbetande organ, regelbundet skola kunna

deltaga i kollegiernas sammanträden. De personer som skola företräda det

utomstående inslaget böra därför erhålla uppgifter, som äro av begränsad

räckvidd men det oaktat ge full insyn i fångvårdsarbetet. Detta skulle enligt

revisorernas mening kunna ske, om till ordförande i kollegierna vid behandling

av ärenden rörande nåd och villkorlig frigivning utsåges eu person

med samma kompetens som nu är föreskriven för ordföranden i de nuvarande

anstaltsnämnderna; anstaltschefen skulle i sådant fall ingå som ledamot

i kollegiet. Även om erfarenheten ger vid handen, att det är mera

sällan som någon intagen önskat tala med sådan enskild ledamot av anstaltsnämnden,

som icke är anställd vid anstalten, synes likväl en lämplig

anordning vara att intagen kan beredas tillfälle att samtala med ordföranden

jämväl i andra frågor än om nåd eller villkorlig frigivning. Vid behandling

vid sidoanstalt av ärenden av sistnämnda art synes det ändamålsenligt,

att fångvårdsdirektören är närvarande. Det torde nämligen kunna

förutsättas, att han har ingående kännedom om de intagna för vilka nåd

eller villkorlig frigivning kan ifrågakomma, då dessa merendels påbörjat

sin straffverkställighet vid centralanstalten. Det vill vidare synas revisorerna

som synnerligen angeläget, att såsom ordinarie ledamot i behandlingskollegierna

i varje fall vid de större anstalterna ingår en ledamot från

arbetsvärden; härigenom torde den intagnes arbelsanskaffning vid frigivningen

väsentligen komma att underlättas. I den mån skyddskonsulentorganisationen

utbygges, så att de personella resurserna bli tillräckliga, sy
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

19

nes det även önskvärt att skyddskonsulent eller skyddsassistent städse deltager

i behandlingskollegiernas sammanträden. Framhållas må att genom

ett på sådant sätt utbyggt kollegium goda förutsättningar synas skapas för

en intim kontakt redan under anstaltstiden mellan den straffade och de

myndigheter, som i första hand ha att verka för dennes återanpassning i

samhällslivet. Samtidigt torde det utomstående inslaget i anstaltsorganen

få en starkare ställning än vad nu är fallet i anstaltsnämnderna.

Enligt revisorernas mening är det på grund av vad sålunda anförts påkallat,

att här berörda spörsmål upptagas till närmare övervägande i samband

med pågående utredning om eftervård och annan kriminalvård i frihet.

Utlåtanden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och 1956 års eftervårdsutredning

(Del II, s. 22—27).

Fångvårdsstyrelsen har ansett, att de av revisorerna utvecklade synpunkterna

innebära en starkt överdriven nedvärdering av anstaltsnämndernas

funktion, samt på vissa närmare anförda skäl bestämt avstyrkt ett avskaffande

av desamma. Styrelsen har emellertid icke velat bestrida, att vissa

praktiska fördelar kunna uppnås genom att på administrativ väg reglera samarbetet

mellan anstaltsnämnd och behandlingskollegium, särskilt med tanke

på mindre anstalter, i syfte att förebygga allt dubbelarbete. Det synes vidare

styrelsen lämpligt att genom tillsättande av ett ökat antal suppleanter för de

ledamöter av anstaltsnämnd som ej äro tjänstemän vid anstalten främja möjligheten

för dem att regelbundet besöka anstalterna även utan samband

med nämndsammanträden.

1956 års eftervårdsutredning har anfört följande.

Vad revisorerna i ärendet anfört synes väl värt att beakta. I likhet med

revisorerna anser utredningen, att berörda spörsmål böra överlämnas till

utredningen för att av denna upptagas till närmare överväganden i samband

med behandlingen av övriga utredningen åvilande uppgifter.

Utskottet. Enligt utskottets mening är det av stort värde -—- något som

f. ö. revisorerna själva understrukit — att i fångvårdsadministrationen ingår

ett speciellt organ, genom vilket de intagna i vissa angelägenheter kunna

nå kontakt med personer, som eljest icke ha att taga befattning med

de löpande verkställighetsärendena. Anstaltsnämnderna, vilka ju inrättats

just för detta ändamål, synas emellertid av olika anledningar icke ha kommit

att få avsedd betydelse. Då särskilda sakkunniga nyligen tillkallats för

att utreda vissa spörsmål som åtminstone delvis sammanhänga med frågan

om anstaltsnämndernas uppgift och verksamhet, finner utskottet därför i

likhet med revisorerna lämpligt att åt dessa sakkunniga, vilka antagit benämningen

1956 års eftervårdsutredning, uppdrages att behandla jämväl

denna fråga.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

den av revisorerna behandlade frågan om anstaltsnämnderna

vid fångvårdsanstalterna måtte överlämnas till 1956 års eftervårdsutredning

att tagas under beaktande vid fullgörandet

av det åt utredningen lämnade uppdraget.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

4:o) Vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna. Under justitiedepartementet,

§ 4, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på frågan om

roxtunaanstaltens administrativa ledning (Del I, s. 47—53).

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har utskottet yttrat sig under

punkten 35 av sitt utlåtande nr 2, varom utskottet velat här

erinra.

5:o) Tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 5, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot det

sätt varpå personal anställts i vakanta beställningar inom försvaret (Del I,

s. 54—60).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet och en av revisorerna

verkställd undersökning rörande bestämmelsernas tillämpning ha revisorerna

uttalat följande.

I kungl. brev den 27 februari 1953 med bestämmelser om avlöning vid

tjänstgöring i vakanta beställningar m. in. har medgivits, att officerare, underofficerare

och underbefäl under vissa förutsättningar få tagas i anspråk

för tjänstgöring i vakanta beställningar inom försvaret. En redogörelse för

innehållet i nämnda brev har lämnats i det föregående. Närmare föreskrifter

i ämnet ha sedermera utfärdats dels genom generalorder den 31 mars 1953,

dels genom med stöd härav meddelade speciella bestämmelser för armén,

marinen och flygvapnet.

För att utröna i vilken utsträckning och under vilka omständigheter personal

anställts i vakanta beställningar ha revisorerna från försvarsgrenscheferna

infordrat vissa uppgifter rörande den ifrågavarande personalen under

kalenderåret 1955. Härvid har bl. a. framkommit, att dylika vakansanställningar

förekommit i betydande omfattning. Sålunda ha sammanlagt

ca 930 personer under längre eller kortare tid innehaft befattningar av berört

slag, varav omkring 120 personer tjänstgjort under hela kalenderåret. I allmänhet

ha anställningarna möjliggjorts genom att vakanta underbefälsbeställningar

tagits i anspråk; icke mindre än 449 av arméns 600 vakansanställningar

ha varit hänförliga till sådana beställningar.

Enligt revisorernas mening föreligger icke någon tvekan om att den vederbörande

militära myndigheter nu tillkommande rätten att täcka uppkommande

vakanser genom att på angivna villkor anställa vikarier är nödvändig,

detta icke minst med hänsyn till de under senare år rådande rekryteringssvårigheterna.

Emellertid ha i avsevärd utsträckning vakanser inom

underbefälsgraderna utnyttjats för anställande av befattningshavare i högre

lönegrader för bestridande av göroinål som icke avsetts för underbefäl.

De för sistnämnda personalkategori anvisade avlöningsmedlen ha därför icke

alltid kommit underbefälets verksamhetsgrenar till godo. Nämnda förhållande

har enligt revisorernas uppfattning haft till följd en icke önskvärd

snedvridning av berörda militära myndigheters organisationsformer. Vid

fastställandet av personalbehovet vid olika militära förband — vilket skett

med utgångspunkt från de av statens organisationsnämnd genomförda, på

noggranna arbets- och tidsstudier grundade organisationsundersökningarna

— torde icke ha förutsatts, att tjänster avsedda för t. ex. trupputbildning

skola utnyttjas för andra verksamhetsgrenar. I det föregående ha angivits

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

21

exempel på hurusom vid skilda förband vakanta underbefälsbeställningar

genom sammanslagning tagits i anspråk för anställande av personal i högre

löneställning för tjänstgöring inom stabs- och förvaltningstjänst.

Av de till revisorerna lämnade uppgifterna bar vidare framgått, att anställningar

i vakanta befattningar ej sällan omfattat endast ett fåtal dagar

samt påbörjats eller avslutats på sön- och helgdag respektive omedelbart

före eller efter sådan dag. Då såväl för inställelse till som återfärd från

tjänstgöring vederbörande befattningshavare äger rätt till fria resor och

traktamentsersättning, böra enligt revisorernas mening alltför korta anställningar

i möjligaste mån undvikas. Vidare böra självfallet anställningarna

icke utan särskilda skäl påbörjas eller avslutas på helt eller delvis arbetsfri

dag.

Revisorerna finna det angeläget att i fortsättningen vederbörlig hänsyn

tages till här ovan framförda synpunkter i fråga om anställande av personal

i vakanta beställningar inom försvaret.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning

och statens organisationsnämnd (Del II, s. 35—43).

Överbefälhavaren har, efter försvarsgrenschefernas hörande, anfört bl. a.

följande.

Med hänsyn till de under senare år rådande rekryteringssvårigheterna

har Kungl. Maj :ts medgivande att officerare, underofficerare och underbefäl

under vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk för tjänstgöring i

vakanta beställningar visat sig vara nödvändigt vid lösande av uppkommande

personalsvårigheter. Det av revisorerna påtalade förhållandet att vakanta

underbefälsbeställningar genom sammanslagning i viss utsträckning tagits

i anspråk för att anställa personal i högre löneställning för tjänstgöring

inom stabs- och förvaltningstjänsten är i huvudsak motiverat av en

strävan att undvika en ytterligare uttunning av officerare i trupptjänst vid

förbanden.

I likhet med revisorerna anser överbefälhavaren att alltför korta anställningar

i möjligaste mån böra undvikas och att anställning under kort tid

bör förekomma endast när tjänstens behöriga gång så påfordrar.

Som framgår av försvarsgrenschefernas yttranden har revisorernas uttalande

i detta avseende redan beaktats eller kommer att iakttagas.

Försvarets civilförvaltning har sammanfattningsvis framhållit följande.

Av det anförda framgår, att civilförvaltningen för sin del icke kan finna

den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna om utnyttjande av vakanta

beställningar fullt tillfredsställande. Även om civilförvaltningen väl inser

nödvändigheten av att anordningen i nuvarande rekryteringsläge bibehålies,

förefaller det dock, som om behov skulle föreligga av en översyn av

nu gällande bestämmelser och eu ändrad tillämpning av institutet i syfte

att åstadkomma en bättre anpassning till andemeningen med detsamma.

Därvid böra självfallet utfärdas sådana föreskrifter alt alltför kortfristiga

anställningar omöjliggöras. Att icke anställningar utan särskilda skäl böra

påbörjas eller avslutas på helt eller delvis arbelsfria dagar bör ligga i

sakens natur och torde kunna regleras av de militära myndigheterna utan

särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att här avsedd anordning bör

betraktas såsom ett provisorium, betingat av rekryteringsläget. Efter hand

som förbättringar härutinnan åstadkommas, böra möjligheterna att utnyttja

vakanta beställningar begränsas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Efter redogörelse för vissa vid försvarsområdesstaberna och truppförbanden.

verkställda grundundersökningar har statens organisationsnämnd anfört

följande.

Såväl vid försvarsområdesstaber som vid truppförband har sålunda konstaterats,

att en förstärkning av den personalorganisation som fastställts

av Kungl. Maj :t är nödvändig under kortare eller längre perioder. Kan för

dessa uppgifter erhållas kvalificerad, icke aktiv personal, som är villig att

tjänstgöra i vakanta beställningar, synes detta vara en fördel, då härigenom

aktiv personal icke behöver tagas från utbildningsarbetet. Den personal,

som kan komma i fråga, torde i regel behöva ha sådana kvalifikationer, att

den måste erbjudas lön motsvarande kompaniofficers- eller underofficerslön.

Inom underofficersgraden finnes dock inga vakanser, bland kompaniofficerare

ett begränsat antal (löjtnanter) medan vakanserna inom furirsgraden

är många. Dessa vakanta furirslöner kan i regel icke utnyttjas för

anställande av vikarier i underbefälsgraderna, då brist föreligger på sökande

av vikariat i dessa grader under nu rådande läge på arbetsmarknaden.

Det synes därför nödvändigt att alltjämt utnyttja nuvarande förfaringssätt,

nämligen att låta en person utnyttja två eller tre vakanta furirslöner, om

kvalificerad personal skall kunna erhållas för ifrågavarande uppgifter.

Organisationsnämnden förutsätter, att behovet av extra arbetskraft för

att förstärka personalorganisationen vid truppförbands och försvarsområdesstabers

stabs- och förvaltningsorgan även i fortsättningen prövas av vederbörande

myndighet (militärbefälhavare eller personalkårchef).

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att i åtskilliga hänseenden erinringar

kunna göras mot det sätt varpå f. n. anställning sker i vissa vakanta

beställningar inom försvaret. En översyn av gällande bestämmelser i ämnet

framstår därför såsom påkallad. Arbetet därmed synes lämpligen böra anförtros

försvarets civilförvaltning och grundas på de allmänna principer åt

vilka ämbetsverket givit uttryck i sitt remissutlåtande. Vid översynen bör

självfallet erforderligt samråd äga rum med vederbörande militära myndigheter.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

6:o) Försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar. Under försvarsdepartementet,

§ 6, ha revisorerna förordat, att de försäkringar som avse kronans

till fodervärdar utarrenderade hästar med det snaraste bringas att upphöra

(Del I, s. 60—63).

Revisorerna ha redogjort för innebörden av de försäkringsavtal som slutits

på förevarande område och därefter uttalat följande.

Genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954 till samtliga statsmyndigheter

med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom in. in.

har ett generellt förbud mot tecknande av försäkring för statlig egendom

meddelats. Endast i vissa särskilt angivna undantagsfall må fortfarande för
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

23

säkring ske, därest vederbörande myndighet med hänsyn till statens intressen

så finner lämpligt. Bestämmelserna i cirkuläret, vilket trädde i kraft

den 1 juli 1954, föreskriva att berörda försäkringsavtal, såvida de icke innefatta

s. k. allframtidsförsäkring, skola bringas att upphöra så snart lämpligen

kan ske.

Vid av revisorerna hos ett flertal myndigheter gjord undersökning rörande

tillämpningen av försäkringsförbudet har bl. a. framkommit, att ett

stort antal försäkringar avseende till fodervärdar utackorderade, kronan

tillhöriga hästar fortfarande äro i kraft. De för ifrågavarande försäkringar

utgående premieavgifterna betalas av fodervärdarna direkt till vederbörande

försäkringsföretag. Vid inträffade försäkringsfall utbetalas försäkringsbeloppen

till kronan. Då i utackorderingskontrakten såsom oeftergivligt villkor

stadgats, att häst till betryggande belopp skall hållas försäkrad på fodervärdens

bekostnad, får försäkringspremien betraktas som en del av den

för hästen betingade utackorderingsavgiften. Kronan måste därför anses

indirekt bestrida försäkringspremierna.

Antalet till fodervärdar utlämnade hästar torde uppgå till omkring 6 000.

Genomsnittligt torde försäkringsvärdet av envar häst utgöra 2 000 kronor.

Vederbörande försäkringsföretag uttager som regel en premieavgift av 2 kronor

40 öre per 100 kronor av försäkringsvärdet, vilket innebär att årspremien

per häst uppgår till omkring 50 kronor. Sammanlagt torde sålunda i

försäkringspremier för ifrågavarande hästar erläggas omkring 300 000 kronor

årligen.

Genom föreskriften i ovannämnda cirkulär, att gällande avtal rörande

sådan försäkring som myndigheterna enligt cirkulärets bestämmelser icke

äga teckna skall bringas att upphöra »så snart lämpligen kan ske», har

viss frihet lämnats myndigheterna att själva bestämma tidpunkten för avtalets

upphörande. Praktiska skäl torde ha varit avgörande för tillkomsten

av ifrågavarande stadgande. Självfallet kunna omständigheter föreligga, som

motivera att tecknad försäkring under viss kortare hålles vid kraft. Dylika

omständigheter synas emellertid icke vara för handen beträffande de försäkringar

av utackorderade hästar för vilka ovan redogjorts. Nämnda

försäkringar hade därför, enligt revisorernas mening, utan dröjsmål bort

uppsägas. Visserligen bar kronan, oaktat försäkringarna varit i kraft, icke

åsamkats direkta kostnader. Försäkringspremierna ha nämligen, såsom ovan

nämnts, gäldats av fodervärden. Då emellertid ett uppsägande av försäkringarna

och överflyttande av förliandenvarande risker på kronan givetvis

måste ha föranlett en mot försäkringspremierna svarande höjning av utackorderingsavgifterna,

ha i realiteten de av försäkringarna föranledda merkostnaderna

stannat på kronan. Revisorerna finna det därför angeläget att

berörda försäkringstavtal — icke minst med hänsyn till att de kostnader

om vilka här är fråga uppgå till avsevärda belopp — med det snaraste

bringas att upphöra.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arméinlcndenturförvaltningcn

och statskontoret (Del. II, s. 43—46).

Försvarets civilförvaltning har hävdat, att kronan genom försäkringarnas

slopande skulle få vidkännas vissa ökade kostnader för utrednings- och

kontrollarbete. I anslutning därtill bar ämbetsverket uttalat följande.

På grund av vad ovan anförts och då de nuvarande försäkringskostnaderna

icke gäldas av statsmedel ställer sig civilförvaltningen tveksam till

lämpligheten av alt frångå den nuvarande ordningen. Därest den nuvarande

ordningen anses böra bibehållas, kan måhända i klarhetens intresse en viss

jämkning av ordalagen i kungörelsen vara påkallad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Arméintendenturförvaltningcn har anfört bl. a. följande.

Vid den omprövning av frågan om försäkring av ackordhästar, som inom

arméintendenturförvaltningen ägde rum i anslutning till Kungl. Maj:ts

cirkulär den 4 juni 1954, ansågs, att den i cirkuläret inlagna undantagsbestämmelse,

som stadgade, att erforderlig försäkring i samband med att

staten tillhörig egendom utan ersättning upplätes till annan än statlig myndighet

finge förekomma, under förutsättning att vederbörande myndighet

med hänsyn till statens intresse så funne lämpligt och att försäkringskostnaderna

icke bestredes av statsmedel, ägde tillämpning på förevarande fall.

— Erfarenheten hade visat, att ackordhästförsäkringen var erforderlig och

önskvärd. En del ackordhästar, för vilkas utackordering föreligger utackorderingssvårigheter,

äro utackorderade avgiftsfritt. Den låga avgift — i regel

20 kronor per häst och år som i övrigt utgår för dessa hästar, är icke att

betrakta såsom ersättning (hyra eller lega) för hästens brukande utan som

ett bidrag till bestridande av kostnaderna för förbandens kontrollverksamhet

(besiktningsresorna).

I övrigt må anföras, att om föreskriften, att hästarna skola vara försäkrade

utgår, måste förbandens kontrollverksamhet och utredningsarbete

vid inträffade sjukdoms- och skadefall under utackorderingstiden väsentligt

ökas och medföra ökade kostnader. Försäkringsföretagen med deras

vid dylikt arbete vana personal äro i allmänhet bättre skickade för uppgifterna

vid inträffade skadefall än militärpersonalen. Genom att erforderligt

utredningsarbete ombesörjes av försäkringsföretagen undvikes tillika

riskerna för uppkomsten av kontroverser mellan kronans vederbörande

myndigheter och fodervärdarna, vilket i sin tur medverkar till underlättande

av systemets upprätthållande.

Därest den av riksdagens revisorer framförda synpunkten skulle vinna

beaktande och sålunda den fodervärden åliggande försäkringsplikten för

ackordhästar bringas att upphöra med en åtföljande mot försäkringspremierna

svarande höjning av ackordavgifterna, skulle följden bli ökat administrativt

arbete hos myndigheterna och sannolikt ökade svårigheter att

finna lämpliga fodervärdar. Försäkringspremierna utgå för närvarande efter

en fallande skala med hänsyn till bl. a. hästens ålder. En anpassning

av ackordavgifterna efter försäkringspremiernas storlek kommer därför att

nödvändiggöra en ständig övervakning för ändring av dessa avgifter efter

samma principer som tillämpas av försäkringsbolagen.

Arméintendenturförvaltningen hävdar alltjämt, att den i ovannämnda cirkulär

intagna undantagsbestämmelsen, som tidigare åberopats, äger tilllämpning

i fråga om kronan tillhöriga ackordhästar. Med hänsyn härtill

och då systemet med försäkring av ackordhästar ur de synpunkter som

framgår av ovanstående får anses vara till fördel för kronan, hemställer

arméintendenturförvaltningen i underdånighet att vad riksdagens revisorer

i denna fråga anfört icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statskontoret har gjort följande uttalande.

Då ett bibehållande av det nuvarande systemet med försäkring av de

utackorderade hästarna genom fodervärdarnas försorg synes strida mot de

principer, som ligga till grund för det av riksdagens revisorer åberopade cirkuläret,

torde i enlighet med revisorernas förslag åtgärder böra vidtagas för

att hringa försäkringsavtalen att upphöra. Ämbetsverket förutsätter härvidlag

att utackorderingsavgifterna samtidigt höjas med belopp, som motsvara

försäkringspremierna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957 25

Utskottet. Det alltjämt tillämpade systemet med försäkring av kronans

till fodervärdar utackorderade hästar låter sig, såvitt utskottet kan bedöma,

knappast förena med innehållet i Kungl. Maj :ts den 4 juni 1954 utfärdade cirkulär

med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom in. m.

Ifrågavarande system torde därför i enlighet med revisorernas förslag böra

avvecklas och samtidigt erforderlig jämkning av utackorderingsavgifterna

vidtagas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av revisorerna

angivna syftet.

7:o) Vissa kostnader för militära bad i Boden. Under försvarsdepartementet,

§ 7, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot de kalkyler som legat

till grund för avtalet mellan kronan och Bodens stad om uppförande av en

varmbadinrättning (Del I, s. 64—70).

Revisorerna ha redogjort för tillkomsten av varmbadinrättningen i Boden,

innehållet i det avtal som därvid ingåtts mellan kronan och staden samt

utvecklingen i fråga om kronans utnyttjande av badhuset. Därefter ha revisorerna

uttalat följande.

Då Bodens stads badinrättning togs i bruk vid årsskiftet 1950—1951, förverkligades

ett sedan länge från såväl civilt som militärt håll framfor önskemål,

att i staden skulle uppföras ett modernt varmbadhus med simhall. Pa

"rund av bl. a de klimatiska förhållandena äro stadens mojligheter till utebad

relativt begränsade. Det föreligger därför, enligt revisorernas mening,

ingen tvekan om att badhuset fyller ett stort behov och ar av utomordentlig

betydelse icke minst med hänsyn till de militära kraven pa möjlig le

titll erforderlig simundervisning för de värnpliktiga. Revisorerna ha under

året avlagt besök vid badinrättningen och därvid haft tillfälle konstatera,

att badhuset är ändamålsenligt planerat och ur teknisk synpunkt av hog

Revisorerna ha emellertid vid studium av de kalkyler, som legat till pund

för den år 1945 träffade överenskommelsen mellan kronan och staden,

icke kunnat undgå att förvånas över den uppenbara felbedömningen av det

militära badbehovet som måste ha skett vid bestämmandet av garantitalet

200 000 bad per år. Verkställd utredning har givit vid handen, att av sagda

antal bad endast 30 000 eller ca 15 procent utnyttjas av kronan. Samtidigt

har det för staden reserverade badantalet, 40 000 per år, visat sig vara otillräckligt;

staden utnyttjar sålunda f. n. ca 60 000 bad per ar. Av badhusets

totala kapacitet utnyttjas endast ca 40 procent.

På grund av de principer, enligt vilka driftkostnaderna jämlikt den mellan

kronan och staden träffade överenskommelsen fördelas, fa de gjorda

felkalkylerna till följd icke obetydliga merkostnader for kronan. Men aven

för stadens del torde det förhållandet, att endast ca 40 procent av badhusets

kapacitet f. n. utnyttjas, medföra mindre onskvarda ekonomiska

konsekvenser. Såsom framgår av den inom arméintendenturforvaltmngen

verkställda utredningen, har sålunda vid de överläggningar som agt rum

i ärendet från stadens sida hävdats, att staden icke skulle ha byggt ett

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

badhus av den storlek som den nuvarande badinrättningen representerar

om icke kronans garanti för 200 000 bad årligen förelegat

• ^o7amolan kl''0nal\ °Ch Staden träffade avtalet gäller intill utgången av

ar 1979. Revisorerna ha inhämtat att på initiativ av kommendanten i Boden

underhandsforhandhngar torts med staden i syfte att dessförinnan få till

stand viss jämkning av avtalet. Vidare lär arméintendenturförvaltningen

ha för avsikt att mom kort upptaga samma fråga till diskussion med sta“efnV.

Av«n om, Senom sadana förhandlingar vissa korrektiv i avseende å

det föreliggande avtalet framstå såsom tänkbara, torde man dock få räkna

med att avtalet i vad galler huvudprinciperna kommer att äga tillämpning

fram till avtalstidens utgång. Den fördelning av driftkostnaderna som gjorts

pa grundvalin^ antalet garanterade bad kan således väntas komma att

torhh i hmudsak oforandrad. Revisorerna vilja emellertid understryka angelagenheten

av att från vederbörande statsmyndigheters sida alla rimliga

mojligheter till jämkning i avtalet tillvaratagas. 8

\ id tidpunkten för utarbetande av de beräkningar angående badfrekvenf,

01.1’ Pa,vdka avtalet är uppbyggt, rådde beredskapsförhållanden. Till en

del torde det av kronan för högt garanterade badantalet vara beroende

av namnda omständighet. I övrigt förefaller emellertid den höga garantisiffian

oförklarlig. Aven i andra hänseenden, t. ex. beträffande spörsmålet

om ''lika bad som skola vara hänförliga till militära respektive civila, synes

avtalet oklart. J

Kronan har enligt § 6 i avtalet till staden såsom bidrag för badinrättnmgens

utförande utgivit 300 000 kronor. I avtalet finnes icke någon bestämmelse

som reglerar de principer efter vilka uppgörelse mellan parterna

skall ske efter avtalstidens utgång den 30 juni 1979. Det synes sålunda

ovisst, om man från stadens sida avser att som villkor för fortsatt samarbete

av kronan fordra ytterligare kapitaltillskott. Icke heller framgår av

avtalet vilka ersattningsnormer i avseende å driftkostnaderna som skola

tillampas sedan avtalet utlöpt.

Vad V.ärendet förevarit ger revisorerna anledning att uttala, att de till

grund för det ifrågavarande avtalet liggande kalkylerna synas ha utarbe»••n

U f1 tulrackhg noggrannhet. Detta framstår som desto mer otillfredsställande

som har är fråga om ett långtidsbundet avtal. Såvitt revisorerna

kunnat finna har vidare mindre god omsorg nedlagts vid avtalets formule,

vnkeh sa^om framgår av det föregående, redan nu givit upphov till

tolkningssvangheter. Med hänsyn till frågans principiella "betydelse ha revisorerna

ansett sig böra bringa de sålunda gjorda iakttagelserna till riksdagens

kännedom.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse,

arméintendenturförvaltningen, militårbefälhavaren för VI. militärområdet

och Bodens stad (Del II, s. 47—78).

Försvarets civilförvaltning har anfört bl. a. följande.

Såvitt framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen ha uppenbarhgen

de kalkyler, som legat till grund för försvarets fabriksstyrelses avtal

med Bod5ns badhuskommitté, varit felaktiga. Orsakerna härtill undandraga

sig civilförvaltningens bedömande. °

Ämbetsverket vill instämma i revisorernas uppfattning, att alla möjligheter

bil jämkning av avtalet böra tillvaratagas. Det torde närmast ankomma

pa arméintendenturförvaltningen att taga initiativ härtill.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

27

Försvarets fabriksstyrelse har erinrat om de av 1942 års militära reparationstjänstutredning

verkställda undersökningarna och i anslutning därtill

framhållit bl. a. följande.

Av avgörande betydelse för en tillfredsställande utformning av överenskommelsen

mellan kronan och Bodens stad beträffande kostnaderna för

den i anslutning till den centrala tvätt- och reparationsanstalten i Boden

uppförda varmbadinrättningen med simhall var givetvis det antal bad, som

beräknades för militär personal och för civilbefolkningen. Dessa antalsuppgifter

lämnades av kommendanten i Bodens fästning, i vad avsåg den

militära personalen, samt av Bodens stads badhuskommitté, i vad avsåg

den civila befolkningen inom staden. Utredningen och kommendanten ha

såsom framgår av utredningens ovannämnda skrivelse den 29 januari 1944

och av förenämnda protokoll varit överens om att antalet bad skulle beräknas

till 240 000, varav 200 000 militära bad. Fabriksstyrelsen, som icke

besitter sakkunskap i vad avser bedömandet av antalet militärbad, bär icke

haft anledning ingå på någon saklig prövning av denna sifferuppgift \id

avtalets upprättande, särskilt som utredningens ordförande, översten T.

Lychnell, som skölle förhandlingarna, får anses ha varit bättre skickad att

bedöma denna uppgift. . ,

Då styrelsen efter uppförandet av tvätt- och reparationsanstalten i Boden

icke haft annan befattning med badhusrörelsen än att till densamma leverera

erforderligt varmvatten, värme och elenergi, har styrelsen i övrigt icke

haft anledning att senare följa badhusrörelsens utveckling eller darmed

sammanhängande spörsmål.

Arméintendenturförvaltningen har lämnat bl. a. följande uppgifter om de

åtgärder som vidtagits för att nedbringa kronans kostnader i förevarande

fall.

Under hösten 1956 ha representanter för ämbetsverket gemensamt med

kommendanten i Boden haft överläggningar med badhusstyrelsen, varvid

kommendanten anmodades bl. a. undersöka möjligheterna att inskränka

driften vid förbandens badinrättningar inom Bodens garnison.

Vid denna undersökning framkom bl. a. att samtliga förbandschefer

utom chefen för I 19 icke hade något att erinra mot att vissa bad, som

nu tillhandahölles vid förbandens badinrättningar, på oförändrade villkor

överfördes till stadens badhus, nämligen dels viss civil personal avtalsenligt

tillkommande fria bad, dels bad som till självkostnadspris serverades viss

annan personal vid förbandet. Enär stadens badhus kan utnyttjas av envar,

torde det sålunda ej vara erforderligt att i fortsättningen tillhandahalla

dylika bad vid förbandens badinrättningar.

Vidkommande bad för trupp ansåge förbandscheferna, att truppen borde

kunna bjudas bastubad i förbandens badinrättningar i anslutning till övningar

av längre varaktighet samt att »truppbaden» i övrigt ej helt kunde

överflyttas till stadens badhus.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit torde driften vid truppforbandens

badinrättningar inom Bodens garnison kunna inskränkas så att bastubad

endast serveras i anslutning till vissa övningar och att i övrigt endast

varmdusch lillbandabålles dagligen. När varmduschar blivit installerade i

de särskilda kompaniförläggningarna, kommer driften att ytterligare kunna

inskränkas i truppförbandens badinrättningar därigenom att det då ej

län "re blir erforderligt att tillhandahålla varmdusch därstädes. Genomförandet

av dessa inskränkningar torde icke möta något binder ur hygienisk

synpunk t.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Har ovan angivna kostnadsbesparande åtgärder beräknas nedbringa

kronans utgifter för bad inom Bodens garnison med ca 45 000 kronor årligen.

Några ytterligare besparingar torde med hänsyn till utformningen av

gällande avtal mellan fabriksstyrelsen och Bodens stad tills vidare icke

kunna påräknas.

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen — mot vilken i remissutlåtandena

icke någon erinran riktats — ger enligt utskottets mening

klart vid handen, att de till grund för förevarande avtal liggande kalkylerna

utaibetats utan tillräcklig noggrannhet, varigenom kronan åsamkats icke

obetydliga merkostnader. Någon möjlighet att få till stånd mera genomgripande

förändringar i avtalsbestämmelserna synes dock icke föreligga. Då

med hänsyn till vad arméintendenturförvaltningen anfört vidare kan förutsättas,

att alla åtgärder komma att vidtagas för att inom avtalets ram i görligaste

mån nedbringa kronans utgifter för bad inom Bodens garnison, har

utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen.

Under försvarsdepartementet, § 8, ha revisorerna förordat, att förhandlingar

snarast upptagas med vederbörande landsting om vissa ändringar

i gällande samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen

(Del I, s. 70—75).

Efter en redogörelse för de principer på vilka ifrågavarande avtal äro

uppbyggda samt för vissa sjukvårdskostnader ha revisorerna uttalat följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vård av civila patienter förekommer

på garnisonssjukhusen i Boden, Sollefteå, Eksjö och Karlsborg.

Driften av garnisonssjukhuset i Boden kommer dock fr. o. in. den 1 januari

1957 att övertagas av Norrbottens läns landsting, vid vilken tidpunkt samarbetsavtalet

med detta landsting kommer att upphöra.

Den ersättning som landstingen skola erlägga för vården har bestämts i

särskilda mellan kronan och landstingen slutna samarbetsavtal. I fråga om

ersättningens beräknande förekomma två olika avtalstyper. Enligt den ena

är ersättningsgrunden landstingens medelkostnad per vårddag på egna lasarett

och enligt den andra vårddagkostnaden på vederbörligt garnisonssjukhus.

Som grundval vid beräkningen av vårddagkostnaderna användes i bägge

fallen medicinalstyrelsens formulär för årsberättelser från civila sjukhus,

bilagan B, uppgifter angående inkomster och utgifter. Formuläret har av

medicinalstyrelsen utformats närmast som ett hjälpmedel att statistiskt bearbeta

från sjukhusen till medicinalstyrelsen insända kostnadsuppgifter.

I formuläret ha för framräknande av vårddagkostnaden icke medtagits

sådana betydande kostnader som pensioner och pensionsavgifter för sjukhusens

personal samt räntor och avskrivningar på i sjukhusbyggnader och

inventarier investerat kapital. Bevisorerna skola här icke ingå °på frågan,

huruvida ett konsekvent utelämnande av dessa kostnadselement ur statistisk

synpunkt har någon betydelse. Däremot vilja revisorerna med bestämdhet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

29

hävda, att användande av formuläret för beräkning av sjukhusens verkliga

kostnader måste bli i hög grad missvisande. Del får därför anses mindre

välbetänkt alt basera landstingens ersättning till kronan för vård av civila

sjuka på garnisonssjukhusen på de enligt formuläret beräknade vårddagkostnaderna.

Detta innebär nämligen att kronan icke erhåller täckning för

samtliga de kostnader om vilka här är fråga. Landstingens ersättning täcker

med andra ord icke kronans självkostnader lör den tillhandahallna ''vården.

Tilläggas må emellertid att Norrbottens läns landsting av egna medel

gjort avsevärda investeringar i garnisonssjukhuset i Boden samt att Jönköpings

läns landsting i viss utsträckning tillskjutit medel för utbyggnad av

garnisonssjukhuset i Eksjö.

De i medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär icke medtagna omkostnadsposterna

torde under åren 1945—1955 ha uppgått till omkring 7 kronor

per vårddag. Antalet civila vårddagar vid de fyra berörda garnisonssjukhusen

har vidare under samma tid genomsnittligt per år utgjort ca 167 250.

Den förlust kronan åsamkats genom att de beräknade och icke de verkliga

kostnaderna varit normerande för landstingens ersättning torde sålunda

ha uppgått till omkring 1 100 000 kronor årligen eller under de nämnda

åren till i runt tal 13 miljoner kronor. Härifrån skola dock avräknas

räntor och avskrivningar på de belopp som av landstingsmedel investerats

i garnisonssjukhusen i Boden och Eksjö.

Enligt revisorernas mening föreligger här en från statens sida icke avsedd

betydande subventionering av den sjukhusvård som det enligt sjukhuslagen

åligger landstingen att ombesörja. Revisorerna tinna nämnda förhållande

otillfredsställande. Visserligen föreligga f. n. beslut eller planer på

avveckling av garnisonssjukhusen. Tidpunkten när en sådan avveckling kan

genomföras synes emellertid av skilda anledningar oviss. Revisorerna anse

det därför påkallat, att förhandlingar snarast upptagas med vederbörande

landsting i syfte att få till stånd sådan ändring av samarbetsavtalen,

alt kronan i fortsättningen erhåller täckning för jämväl hår berörda kost
-

nader. ^

I samarbetsavtalen med Jönköpings läns och Skaraborgs lans landsting

har vårddager sätt ningen baserats på föregående års medelkostnad per underhållsdag

vid samtliga landstingslasarett inom respektive landstingsområde.

Vid de stegringar i vårddagkostnaderna som under senare år ägt rum

har denna beräkningsmetod visat sig vara till nackdel för statsverket, i det

Ren medfört att kronan icke heller i nu berörda hänseende erhållit full ersättning

för kostnaderna det år vården meddelats. Då kostnadsstegringen

under åren 1945—1955 genomsnittligt utgjort omkring 2 kronor 50 öre

per vårddag och år samt antalet civila vårddagar, vilka ersatts enligt iH ugnvarande

beräkningsgrund, vid garnisonssjukhusen i Eksjö och Karlsborg

under nämnda tid uppgått till sammanlagt 344 350, ha kronans härigenom

åsamkade förluster för

sagda

år belöpt sig till i runt tal 860 000 kronor

i de

a^umnuuv ioiiu>jvv» .v» -vp--- --- - i o „ .

Revisorerna finna det på grund härav angeläget, att sadan ändring

sist berörda avtalen vidtages, att kronan i fråga om den civila vården på

garnisonssjukhusen erhåller kompensation för eventuella ylteiligaie stegringar

i vårddagkostnaderna. Enklast synes detta kunna åstadkommas genom

att överenskommelse träffas om alt landstingen under löpande år skola

erlägga en provisoriskt bestämd ersättning, baserad på föregående års vårddagkostnad,

samt att slutlig avräkning mellan kronan och landstingen verkställes,

när sjukhusens räkenskaper för det löpande året avslutats.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilfönxdlning, fortifikationsförvaltningen

och försvarets sjukvårdsslgrclse gemensamt, medicinalstyrelsen samt

Svenska landstingsförbundet (Del II, s. 79—83).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

De tre militära ämbetsverken ha anfört bl. a. följande.

De nu ifrågavarande avtalen bygga i huvudsak på ett förslag till normalkontrakt,

framlagt av särskilt tillkallade sakkunniga i betänkande den 3

november 1939 (statens offentliga utredningar 1939:31), jämte av Kungi.

Maj;t genom brev den 30 juni 1943 medgivna modifikationer härutinnan.

Anledningen till att ersättningsgrunderna i samarbetsavtalen i förevarande

hänseenden kommit att regleras på för staten delvis oförmånliga villkor

torde vara den, att samarbetet mellan stat och landsting i fråga om garnisonssjukhusen

i andra hänseenden inneburit sådana fördelar för staten, att

man ansett sig vid slutandet av avtalen kunna godtaga de av revisorerna

nu påtalade beräkningsgrunderna.

Förhållandena härutinnan äro emellertid numera förändrade. Härtill kommer,

att avtalen rent formellt böra ändras på grund av införandet från och

med den 1 juli 1947 av nettolönesystem för statsanställd personal.

Enligt ämbetsverkens mening synas därför, i den mån driften vid nuvarande

garnisonssjukhus kommer att fortsätta i samarbete mellan stat och

landsting, samarbetsavtalen böra uppsägas i syfte att bland annat söka

åstadkomma för Kronan förmånligare avtalsvillkor i de av revisorerna beröra

avseendena.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om pensionskostnadernas beräkning

enligt vissa tidigare avtal bar medicinalstyrelsen anfört bl. a. följande.

Ehuru skäl givetvis tala för att hänsyn vid driftkostnadernas beräkning

bör tagas även till pensioner och pensionsavgifter, torde den nu lämnade

redogörelsen visa, att åtskilliga svårigheter föreligga då det gäller att finna

en fullt godtagbar beräkningsgrund. Beaktas bör också, att", därest staten

vill påfordra en omläggning av avtalen rörande garnisonssjukbusen i enlighet

med revisorernas förslag, staten icke torde kunna vägra att medge

samma omregleving av äldre avtal, där driftkostnadsbidragen äro statliga.

Vad angår utgifter för räntor och avskrivningar synes det i princip riktigt,

att dessa inräknas i driftkostnaderna. Även härvidlag föreligga emellertid

svårigheter att finna en godtagbar beräkningsgrund. F. n. finnes ingen

allmänt vedertagen sådan — inom svenska landstingsförbundet pågår emellertid

utredning som bl. a. åsyftar att få till stånd vissa allmänna beräkningsnormer.

Emellertid bör det enligt medicinalstyrelsens mening övervägas,

bur långt anspråken på exakthet böra drivas, då det gäller avtal mellan

staten och landsting eller kommuner. Även om avtalen revideras i

de hänseenden som förordats i revisionsberättelsen, komma de ändock

icke att vara fullt invändningsfria. Sjukhusens driftkostnader omfatta

nämligen såväl sluten som öppen vård. Det har hittills icke ansetts möjligt

att bokföringsmässigt särskilja dessa båda verksamhetsområden. Dagkostnaden

kommer härigenom att variera med omfattningen av den öppna

vården. Nyssnämnda utredning inom landstingsförbundet lär avse att framlägga

förslag till en sjukhusbokföring med uppdelning på sluten och öppen

vård.

Svenska landstingsförbundet bar erinrat om svårigheterna att få till stånd

full kostnadstäckning och därefter anfört följande.

Trots de svårigheter, som sålunda föreligga, kan man självfallet överväga

det av revisorerna föreslagna beräkningssättet. Inför man detta vid

ersättning mellan kommunal huvudman och staten, torde det ligga nära

till hands att införa detta system över hela linjen, i första hand då när

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

31

det gäller statens ersättning för militära patienters vård i vissa fall å civila

sjukhus. Hittills ha de kommunala sjukhusägarna nöjt sig med en ersättning

om 35 kronor per dag och vårdad, trots att den kostnaden enligt bilaga

13 uppgår till cirka 45 kronor. Skulle härtill läggas de av revisorerna

angivna kostnaderna, skulle avgiften behöva höjas med åtminstone 17 kronor

per dag.

Framhållas må, att förevarande fråga för staten är av tämligen underordnad

betydelse, sedan garnisonssjukhuset i Boden fr. o. in. innevarande

år övertagits av Norrbottens läns landsting. Vidare torde inom en relativt

snar framtid samarbetsavtalen beträffande garnisonssjukhusen i Eksjö och

Sollefteå komma att upphöra, då de civila sjukhusen på respektive orter

utbyggts. Därefter skulle endast återstå garnisonssjukhuset i Karlsborg

med ett årligt antal underhållsdagar om cirka 13 000. Huru stort antalet

vårddagar är, som staten betalar för å de civila sjukhusen, saknar styrelsen

kännedom om. Men tages hänsyn till dessa, torde det vara ovisst om icke

den föreslagna omläggningen i beräkningssättet, under förutsättning att

denna blir reciprok, snarare kommer att leda till en ökning än en minskning

av statens kostnader. Då härtill kommer, att beräkningssättet är komplicerat

och tidskrävande och lätt kan leda till tvistigheter, kan styrelsen

icke förorda detsamma.

Större fog synes däremot föreligga — med hänsyn till de ständigt stigande

sjukhuskostnaderna — att man i enlighet med revisorernas förslag

beträffande avtalen med Jönköpings och Skaraborgs läns landsting baserar

ersättningen på det löpande årets och ej föregående års kostnader.

Utskottet. Revisorernas förslag om sådan ändring i de med Jönköpings

läns och Skaraborgs läns landsting ingångna samarbetsavtalen angående

vård av civila patienter vid vissa garnisonssjukhus, att den kronan tillkommande

ersättningen i fortsättningen baseras på det löpande årets och ej

föregående års kostnader, har icke mött någon gensaga från. remissinstansernas

sida. Även utskottet kan ansluta sig till revisorernas uppfattning härvidlag

och förutsätter, att förhandlingar i ärendet komma att inledas med

vederbörande landsting. Ehuru vid remissbehandlingen delade meningar

kommit till uttryck beträffande den av revisorerna likaledes berörda frågan

om vilka omkostnadsposter som skola medtagas vid beräkningen av kronans

kostnader för vården på garnisonssjukhusen, synes det utskottet av praktiska

skäl lämpligt att i samband med de ovan förordade förhandlingarna

jämväl denna fråga upptages till närmare övervägande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

9:o) Försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea. Under försvarsdepartementet,

§ 9, ha revisorerna framfört vissa kritiska synpunkter

på de för personalen vid svenska sjukhuset i Korea tecknade försäkringarna

(Del I, s. 75—85).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för de utredningar

och framställningar som föranledde Kungl. Maj :t att den 4 juni 1954 utfärda

cirkulär till samtliga statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring

av staten tillhörig egendom in. in. (nr 325). I detta cirkulär stadgas följande.

1. Statlig myndighet äger icke teckna eller låta teckna försäkring för staten

tillhörig egendom eller för att skydda staten eller i dess tjänst anställd

personal mot ansvarighet; dock att beträffande försäkring av egendom under

universitetens eller stiftsnämndernas förvaltning ävensom i fråga om

försäkring i samband med upphandling och arbeten för statens behov skall

gälla vad därom finnes särskilt stadgat.

2. Utan hinder av vad ovan sagts må, därest vederbörande myndighet

med hänsyn till statens intressen så finner lämpligt, tecknas

a) mot trafikförsäkring svarande ansvarighetsförsäkring dels å motorfordon

tillhörande slatspolisen, postverket, televerket eller statens vattenfallsverk,

dels å motorfordon avsedda för personbefordran och disponerade

av statsdepartementen, överståthållarämbetet eller länsstyrelserna, dels ock

å utrikesförvaltningen tillhöriga, utomlands brukade motorfordon,

b) transportförsäkring, då köp eller försäljning eljest icke kan komma

till stånd eller då avstående från försäkringsskydd icke medför fördelaktigare

pris, lägre omkostnader eller förmånligare villkor i övrigt,

c) brandförsäkring å sådan mot nyttjanderätt upplåten lantbruksegendom,

beträffande vilken förbud mot försäkring icke är i särskild ordning

meddelat, ävensom brandförsäkring eller annan försäkring å egendom, tillhörande

försvarsväsendets lägerkassor,

d) reparentförsäkring vid örlogsvarven, samt

e) erforderlig försäkring i samband med att staten tillhörig egendom uLan

ersättning utlånas eller upplåtes till annan än statlig myndighet under förutsättning

att försäkringskostnaden bestrides av den till vilken egendomen

i fråga utlånas eller upplåtes.

3. Köpe- eller försäljningsavtal, som innebär att staten iklädes kostnad

för transportförsäkring, må endast ingås under de förutsättningar som angivas

ovan vid 2 b.

4. Nu gällande avtal rörande sådan försäkring, som myndighet enligt

bestämmelserna i detta cirkulär icke äger teckna, skall, därest avtalet icke

skall gälla för all framtid, bringas att upphöra så snart lämpligen kan ske.

5. Bestämmelserna i detta cirkulär skola tillämpas från och med den 1

juli 1954, då av Kungl. Maj :t tidigare meddelade, häremot stridande föreskrifter

upphöra att gälla.

I anslutning härtill ha revisorerna behandlat de försäkringar som tecknats

för personalen vid svenska sjukhuset i Korea och lämnat vissa uppgifter

om statens kostnader härför in. m. Revisorerna ha därefter gjort följande

uttalande.

Frågan om i vilken utsträckning staten i försäkringsavseende bör taga

självrisk har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, vid åtskilliga

tillfällen varit föremål för övervägande. Sålunda ha riksdagens revisorer i de

åren 1913, 1937 och 1951 avgivna berättelserna framfört önskemål om enhetliga

bestämmelser på området och därvid antytt de principer revisorerna

ansett höra vara vägledande vid bestämmelsernas utformande. Vidare har

spörsmålet varit uppe till behandling i en år 1942 avgiven sakkunnigutredning

samt i av riksräkenskapsverket och statens sakrevision år 1952 respektive

år 1953 avlåtna underdåniga skrivelser. Slutligen har en inom finansdepartementet

utarbetad promemoria i ämnet varit föremål för remiss till

ett flertal myndigheter.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1951

33

1951 års revisorer togo särskilt sikte på de försäkringar som genom försorg

av överstyrelsen för Svenska röda korset tecknats för personalen vid

det svenska sjukhuset i Korea. Revisorerna funno starka skäl tala för att

staten i fråga om berörda försäkringar borde träda in som garant och att

förhandenvarande ekonomiska risker därför icke borde läggas på enskilda

försäkringsbolag. Därvid åberopades bl. a. alt enligt praxis den principen

i allmänhet följdes att staten är sin egen assuradör.

Det av revisorerna sålunda upprepade gånger framförda önskemålet om

utfärdande av reglerande föreskrifter i ämnet blev till stor del tillgodosett

genom utfärdandet av Kungl. Maj :ts cirkulär den 4 juni 1954 till samtliga

statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig

egendom in. in. I cirkuläret, vars innehåll återgivits i det föregående, föreskrives

att statlig myndighet icke äger — med vissa särskilda angivna undantag

— teckna eller låta teckna försäkring för staten tillhörig egendom eller

för att skydda staten eller i dess tjänst anställd personal mot ansvarighet.

Därigenom har den av revisorerna hävdade huvudprincipen, att staten i

försäkringsavseende bör taga självrisk, blivit fastslagen. Revisorerna vilja

i detta sammanhang icke ingå på frågan om ändamålsenligheten av de i

cirkuläret medgivna undantagen från nämnda regel. Då de synpunkter 1951

års revisorer givit uttryck åt i avseende å försäkringar av det slag, som tecknats

för personalen vid det svenska sjukhuset i Korea, icke synas ha vunnit

tillräckligt beaktande i cirkuläret, finna revisorerna det emellertid påkallat

att ånyo upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling.

Rent principiellt anse revisorerna, att försäkringsförbudet bör gälla all

sådan verksamhet som direkt eller indirekt bekostas av statsmedel. Vad angår

personalen vid det svenska sjukhuset i Korea kan — såsom 1951 års

revisorer också framhållit — denna, ehuru icke i strängt formell mening

statsanställd, anses närmast på statens bekostnad fullgöra ett offentligt

uppdrag.

Grunden för försäkringsväsendet är att de försäkrade genom att teckna

försäkringar skola vid inträffade försäkringsfall vara garderade mot förluster,

vilka de icke anse sig kunna eller vilja bära. Genom försäkringsföretagen

sker en uppdelning på flera händer och under eu längre tidsperiod

av förhandenvarande ekonomiska risker. I statens eller en med statsmedel

bedriven verksamhet sakna nämnda skäl för tagande av försäkringar all

väsentlig betydelse. Staten kan icke på grund av sådana förluster om vilka

här är fråga försättas i eu ekonomiskt brydsam situation. Då vidare dylika

förluster av staten täckas i huvudsak med skattemedel, sker redan härigenom

en uppdelning av förlusterna på bredare basis än vad som kan åstadkommas

genom försäkringsväsendet.

Överstyrelsen för Svenska röda korset har i yttrande över vad 1951 års

revisorer anfört i denna angelägenhet framhållit, att försäkringar äro av

största betydelse för rekryteringen av personal till sjukhuset. Överstyrelsen

har därvid gjort gällande att rekryteringen skulle bli synnerligen försvårad

eller omöjliggjord, om staten själv i stället för försäkringsföretagen skulle

reglera uppkommande ersättningsfrågor. Revisorerna kunna för sin del icke

finna, alt en sådan invändning är sakligt befogad. Det föreligger sålunda

enligt revisorernas mening icke någon grundad anledning antaga, alt staten

skulle handlägga dessa frågor mindre tillfredsställande än försäkringsföretagen.

Revisorerna vilja i detta sammanhang omnämna, alt medlemmar av

svenska övervakningskontingenten i Korea av sluten äro tillförsäkrade förmåner

vid olycksfall och sjukdom efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt

fall samt vid dödsfall och invaliditet enligt sammma grunder som gälla

för personalen vid sjukhuset. För ifrågavarande förmåner svarar staten

;; HihaiKj till riksduuens protokoll 1957. 6 samt. Xr !)■''}

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

enligt försäkringstekniska grunder utan att därvid enskilda försäkringsföretag

anlitas. Det vill därför icke synas, som om några svårigheter av betydelse

skulle föreligga för staten att tekniskt reglera de ersättningsanspråk

som kunna resas på grund av vid sjukhuset inträffade olycksfall etc.

De till försäkringsbolagen utgivna försäkringspremierna uppgå till betydande

belopp. Sålunda ha fram till den 1 juli 1956 av staten utbetalats i

runt tal 2 846 000 kronor. Av nämnda belopp har återbäring verkställts med

omkring 881 000 kronor. Statens utgifter per den 1 juli 1956 för ifrågavarande

försäkringar uppgå sålunda till ca 1 965 000 kronor. Under samma

lid ha försäkringsbolagen på grund av inträffade försäkringsfall utbetalat

tillhopa 77 000 kronor.

I propositionen 1956: 101, vilken vunnit riksdagens godkännande, bar

föreslagits att verksamheten vid det svenska sjukhuset i Korea skall successivt

avvecklas under innevarande budgetår för att helt upphöra omkring

den 1 juli 1957. Därvid har bl. a. framhållits, att det icke vore möjligt att

med säkerhet bedöma, från vilken tidpunkt en svensk insats för det planerade

skandinaviska undervisningssjukhuset komme att bli aktuell. Någon

verksamhet med skandinavisk personal vid nämnda sjukhus har ansetts i

vart fall icke komma till stånd förrän tidigast den 1 januari 1958.

Oaktat de för det svenska sjukhuset i Korea tecknade försäkringarna

åsamkat staten betydande utgifter, vilka kunnat undvikas, anse sig revisorerna

nu, när endast kort tid återstår av sjukhusets verksamhet, icke böra

föreslå försäkringarnas slopande. Revisorerna förvänta sig emellertid, att

vid organiserandet av det skandinaviska undervisningssjukhuset samt i andra

liknande sammanhang de av revisorerna här gjorda erinringarna vinna

beaktande.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksräkenskapsverket

och överstyrelsen för Svenska röda korset (Del II, s. 84—

86).

De tre statliga myndigheterna ha anslutit sig till vad revisorerna uttalat i

frågan. Riksräkenskapsverket har därvid anfört följande.

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uppfattning att staten

vid verksamhet som direkt eller indirekt bekostas av statsmedel i regel

bör stå självrisk i försäkringsavseende.

I fråga om riskgarantier synes lämpligen liknande normer kunna tillämpas

som de, vilka enligt kungl. brev den 5 november 1956 gälla för den

svenska militära kontingent, som ingår i den internationella F.N.-styrkan

med uppgift att trygga och övervaka fientligheternas upphörande i Främre

Orienten, eller de vilka jämlikt 8 § utlandsresereglementet gälla vid olycksfall,

som till följd av tjänsteresa med flygplan drabbar förrättningsman.

Överstyrelsen för Svenska röda korset har hänvisat till att den i förevarande

fall följt de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna.

Utskottet. I enlighet med en redan av 1951 års revisorer intagen ståndpunkt

ha revisorerna hävdat, att personalen vid det med statsmedel uppförda

och drivna svenska sjukhuset i Korea icke borde ha försäkrats i enskilda

försäkringsföretag utan att staten jämväl i förevarande fall borde ha

stått självrisk. Till denna uppfattning, som icke innefattar något klander

mot de av överstyrelsen för Svenska röda korset träffade dispositionerna, ha

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 ur 1957

35

de i ärendet hörda myndigheterna anslutit sig. Liksom revisorerna ha remissmyndigheterna

även ansett, att staten bör påtaga sig motsvarande riskgarantier

för personal vid det blivande skandinaviska undervisningssjukhuset

i Korea samt i andra liknande sammanhang.

Utskottet önskar för sin del framhålla, att i förevarande avseende speciella

fall självfallet kunna tänkas, då den sedvanliga försäkringsmetoden

framstår såsom mest ändamålsenlig. Helt allmänt torde dock starka

skäl kunna åberopas till stöd för den av revisorerna hävdade uppfattningen,

helst som hinder icke behöver föreligga för staten att gentemot vederbörande

försäkringstagare följa samma principer som de enskilda företagen. Det

må i sammanhanget f. ö. erinras därom, att tillfredsställande former för

statens förpliktelser liärutinnan synas ha åstadkommits i fråga om såväl

svenska övervakningskontingenten i Korea som den i FN-styrkan i Främre

Orienten ingående svenska kontingenten. Ifrån denna utgångspunkt finner

utskottet önskvärt, att frågan om försäkring av personalen vid det blivande

undervisningssjukhuset i Korea upptages till särskild prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

10 :o) Vissa försvaret tillhöriga baracker. Under försvarsdepartementet,

§ 10, ha revisorerna uttalat sig för en avveckling snarast möjligt av försvarets

övertaliga baracker (Del I, s. 85—89).

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter om det nuvarande barackbeståndet

inom försvaret och därefter gjort följande uttalande.

Under den förstärkta försvarsberedskapen visade det sig nödvändigt att

för förläggningsändamål och förrådshållning in. in. uppföra ett mycket stort

antal militära barackbyggnader. Efter återgången till fredsförhållanden

blev det snart uppenbart att alla dessa baracker, som uppgingo till ett antal

av ca 17 000, icke skulle kunna utnyttjas inom ramen för den militära

fredsorganisationen. Genom olika åtgärder under åren 1945—1948 avyttrades

därför huvuddelen av barackbeståndet. Sålunda försåldes ett betydande

antal till andra statliga myndigheter, kommuner, föreningar och enskilda

samt till danska staten. Vidare överläts ett flertal byggnader till hemvärnet

för tillgodoseende av dess lokalbehov. F. n. torde inom olika delar av landet

finnas omkring 3 000 under beredskapsåren anskaffade baracker. Från regionala

och lokala försvarsmyndigheter ha framställningar tid efter annan

gjorts till fortifikationsförvaltningen om tillstånd att försälja eller riva

eu del av de återstående barackerna, då de dels ansetts obehövliga för militära

ändamål och dels krävt stora underhållskostnader, för vilkas täckning

medel saknats. I detta sammanhang må påpekas, att vissa av de under

beredskapstiden byggda barackerna ofta förutsattes skola uppfylla ett ändamål

under allenast begränsad tid, varför varken deras konstruktion eller

sättet för uppförandet gjorde dem lämpade som permanenta anläggningar.

Det är självfallet att under sådana förhållanden dessa byggnader snart nog

råkade i sådant skick, att ett fortsatt underhåll kom att betinga kostnader,

vilka icke stodo i rimlig proportion till deras värde, och alt därför ekono
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

miska och andra skäl ansågos tala för att de snarast borde försäljas eller

rivas.

Revisorerna ha under besök vid Kalix försvarsområde, inom vilket de

flesta av försvarets nu övertaliga baracker äro belägna, besiktigat en del

av barackbeståndet. Härvid har framkommit att vissa byggnader icke alls

eller endast i ringa mån underhållits under en följd av år, vilket medfört

att de nu befinna sig i sådant skick, att för undvikande av ytterligare förluster

snar försäljning eller rivning framstår som oundgängligen nödvändig.

Fortifikationsförvaltningen bar genom skrivelser från arméstaben och försvarsområdesbefälhavaren

åren 1951 och 1952 gjorts uppmärksam på

förhållandet. Några direktiv om huru skall förfaras med de ifrågavarande

byggnaderna ha emellertid ännu icke lämnats försvarsområdesbefälhavaren.

Fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå, till vilken ett stort antal

framställningar från regionala och lokala myndigheter om försälj ningseller

rivningstillstånd fortlöpande ingivits, bar i sin tidigare omnämnda

promemoria framhållit de betydande nackdelar som äro förenade med den

omständliga handläggningen av de ärenden om vilka här är fråga. Sålunda

måste i fråga om byggnader invärderade i fastighetsfonden Kungl. Maj:ts

medgivande i varje särskilt fall inhämtats, innan tillstånd kan givas till försäljning

eller rivning. Befästningsbyrån har ansett att stora fördelar stode

att vinna, om fortifikationsförvaltningen inom vissa gränser finge självständigt

besluta i berörda angelägenheter. Någon ställning från ämbetsverkets

sida har dock ännu icke tagits till ifrågavarande promemoria.

Revisorerna, som icke anse det försvarligt att de ifrågavarande byggnaderna

på grund av bristande underhåll utsättas för fortgående förstörelse,

vilja med bestämdhet framhålla angelägenheten av att genom effektiva

åtgärder en avveckling av försvarets övertaliga baracker snarast kominer

till stånd. I den mån skälet till att fortifikationsförvaltningen i berört hänseende

ännu icke kunnat genomföra en slutlig avveckling skulle sammanhänga

med rent formella hinder, böra dessa utan dröjsmål undanröjas.

De av befästningsbyrån framförda synpunkterna i avseende å vidgad beslutanderätt

för fortifikationsförvaltningen i berörda angelägenheter finna

revisorerna värda beaktande. Revisorerna vilja därjämte ifrågasätta, huruvida

icke även de regionala och lokala organen i viss utsträckning borde

medgivas självständig rätt att besluta om försäljning eller rivning av ur

försvarssynpunkt värdelösa barackbyggnader.

Revisorerna finna ovan berörda fråga vara av sådan betydelse, att den

utan ytterligare uppskov bör bringas till sin lösning.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren och fortifikationsförvaltningen

(Del II, s. 87 och 88).

Överbefälhavaren har förklarat sig biträda revisorernas uppfattning, att

effektiva åtgärder böra vidtagas för att en avveckling av försvarets övertaliga

baracker snarast skall komma till stånd.

Fortifikationsförvaltningen har anfört bl. a. följande.

Sedan numera långtidsplaner uppgjorts för huvuddelen av arméns förband,

avser fortifikationsförvaltningen alt till Kungl. Maj:t inkomma med

förslag rörande invärdering i fastighetsfonden av de baracker som avses

skola bibehållas i försvarets ägo. I samband härmed avses åtgärder skola

vidtagas för avveckling av de baracker som därefter äro övertaliga.

Såsom framgår av revisorernas berättelse har inom fortifikationsförvaltningen

tagits initiativ att utverka en förenkling av förfarandet för avveckling''

av anläggningar som icke längre erfordras för försvaret eller av annan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

37

anledning icke böra bibehållas. Initiativet avser i första band å fastighelsfonden

redovisade anläggningar, men enligt ämbetsverkets mening bör ett

likartat, smidigt förfarande tillämpas i fråga om icke invärderade anläggningar.

Fortifikationsförvaltningen avser att inom den närmaste tiden inkomma

till Kungl. Maj:t med förslag härom. Därvid kommer ämbetsverket

att hemställa om generellt bemyndigande för verket att under vissa förutsättningar

självt fatta beslut om försäljning av baracker samt andra byggnader

och anläggningar. Däremot anser ämbetsverket det bl. a. ur redovisningssynpunkt

icke lämpligt att generellt bemyndigande av berörd art lämnas

underlydande myndigheter. Det bör ankomma på ämbetsverket att, i

den mån så bedömes lämpligt, i särskilda fall till underlydande myndigheter

delegera sådan rätt.

Utskottet delar revisorernas av remissmyndigheterna biträdda uppfattning,

att effektiva åtgärder snarast böra vidtagas för en avveckling av försvarets

övertaliga baracker. Då det emellertid torde kunna förväntas, att fortifikationsförvaltningen

i enlighet med sin i remissutlåtandet tillkännagivna

avsikt kommer att taga de initiativ som erfordras för nämnda syftes vinnande,

har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för

riksdagen

omförmäla.

ll:o) Sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg. Under försvarsdepartementet,

§ 12, ha revisorerna behandlat vissa med kronans sågverk i

Karlsborg sammanhängande frågor (Del I, s. 92—97).

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter rörande tillkomsten av och driften

vid det i militär regi drivna sågverket i Karlsborg, varefter revisorerna gjort

följande uttalande.

Avsikten med det år 1918 för Karlsborgs fästning anlagda sågverket var,

såsom framgår av den lämnade redogörelsen, att dels förbilliga sågningen

av kronans eget virke och dels förskaffa kronan inkomster genom legosågning.

Härutöver ansågs det ur mobiliseringssynpunkt vara av betydelse, att

kronan förfogade över ett sågverk i Karlsborg. Den ringa legosågning som

förekommer vid sågverket torde emellertid numera sakna nämnvärt värde

som faktor i driftkalkylerna. Behovet av anläggningen under en mobilisering

torde också i nuläget vara ytterst obetydligt. Den av fastighetsförvaltningen

lämnade redogörelsen för sågverksrörelsens inkomster och utgifter

synes å andra sidan giva vid handen, att sågverket är ekonomiskt lönsamt.

Visserligen ha revisorerna kunnat konstatera, att sågningskostnaderna vid

anläggningen äro höga i jämförelse med samma kostnader vid ett modernt

sågverk. Genom en rationalisering av driften borde emellertid kostnaderna

kunna nedbringas; härpå tyda bl. a. de i det föregående återgivna kalkylerna

för det nya sågverket. Från fastighetsförvaltningens sida har också räknats

med att sågverket skall komma att moderniseras i samband med den

planerade förflyttningen. Revisorerna förutsätta för sin del, att föreliggande

möjligheter alt uppnå ett gynnsammare resultat av sågverksdriften omsorgsfullt

tillvaratagas.

Nu anförda ekonomiska skäl tala enligt revisorernas mening för att det

i kronans regi drivna sågverket i Karlsborg bör bibehållas. Därtill kommer

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

St<itsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

anläggningen ger möjlighet till jämnare sysselsättning åt de i skogsskötseln

anställda arbetarna, vilka kunna beredas arbete vid sågen under

den tid skogsavverkning icke förekommer. I visst avseende ha emellertid

revisorerna funnit anledning till erinran. Revisorerna syfta härvid på det

förhållandet, att de militära förbanden i Karlsborg eller dess närhet icke

alls eller endast i obetydlig utsträckning täcka sitt behov av virke genom

inköp från sågverket, vars produktion till huvuddelen i stället avyttras till

enskilda köpare. Nämnda köpare äro i sin tur leverantörer av motsvarande

produkter till de berörda förbanden eller till andra militära myndigheter

inom III. militärområdet. Det måste självfallet innebära ett fördyrande, att

de militära organen icke verkställa erforderliga virkesinköp direkt vid

sågen.

Revisorerna skola i detta sammanhang icke närmare ingå på frågan om

lämpligheten av att det statliga sågverket i Karlsborg administreras av

fastighetsförvaltningen. Principiellt anse revisorerna, att försvarsväsendet

icke utan vägande skäl bör belastas med verksamhetsgrenar som icke ha

direkt anknytning till rent militära uppgifter. Ur denna synpunkt synes

kunna ifrågasättas, om sågverkets skötsel i fortsättningen bör kvarligga

hos militär myndighet. Revisorerna, som här lämna sist berörda fråga

öppen, anse sig emellertid böra rikta uppmärksamheten på de möjligheter

till besparingar som stå till buds genom att vederbörande truppförband,

i de fall så är ekonomiskt lönsamt, åläggas verkställa sina inköp direkt vid

sågverket i Karlsborg. Härigenom skulle i praktiken skapas en avsättningsgaranti

för sågverkets produkter, med påföljd bl. a. att försäljningskostnaderna

till huvudsaklig del skulle bortfalla. Sågningen skulle därjämte i

större utsträckning kunna inriktas på sådana virkesdimensioner som äro

vanligast förekommande vid förbanden, vilket skulle möjliggöra ett ytterligare

förbilligande av driften.

Enligt revisorernas mening bör förevarande spörsmål bringas till sin

lösning genom förhandlingar mellan fastighetsförvaltningen i Karlsborg

och militärbefälhavaren för III. militärområdet, vartill initiativ bör tagas

av fortifikation sförval t ningen.

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen och militärbefälhavaren

för 111. militärområdet (Del II, s. 90—92).

I den av revisorerna berörda huvudfrågan har fortifikationsförvaltningen

anfört följande.

Vidkommande frågan, i vilken utsträckning de militära förbanden i

Karlsborg och dess närhet höra täcka sitt behov av virke genom inköp

direkt från sågverket, vill fortifikationsförvaltningen till en början meddela,

att ämbetsverket den 24 april 1952 (TLA s. 63 f. f. utfärdat allmänna

föreskrifter rörande skogsskötseln å försvarets domäner och därvid utgått

från att en samordning skulle ske mellan olika militära enheter beträffande

virkesförsäljning och virkesförbrukning. Sålunda angives under It. i nämnda

föreskrifter bl. a. följande: »Vid planering av virkesförsäljning bör —

hänsyn tagas till såväl eget som närliggande förbands virkesbehov---.»

Ämbetsverket kommer att med militärbefälhavaren för III. militärområdet

och platsbefälhavaren i Karlsborg upptaga frågan om tillämpningen i fortsättningen

av angivna bestämmelse i förhållandet mellan sågverket i

Karlsborg och vederbörande förband. Därvid kommer särskilt att undersökas,

huruvida icke eu bättre samverkan smidigt kan åstadkommas

genom att sågverkets försäljningar till förbanden i fortsättningen baseras

på självkostnader (rotvärde med tillägg av avverknings-, transport- och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande ni■ 93 av 1957

39

sågningskostnader — inklusive ev. avskrivningar o. d.). Skulle det visa sig

att behov föreligger av särskilda föreskrifter utöver den ovan återgivna

allmänna bestämmelsen, är ämbetsverket berett utfärda sådana.

Utskottet. Revisorernas i förevarande sammanhang framställda erinringar

avse närmast det förhållandet, att de militära förbanden i Karlsborg eller

dess närhet icke alls eller endast i obetydlig utsträckning täcka sitt behov

av virke genom inköp från kronans å nämnda ort befintliga sågverk. Av

fortifikationsförvaltningens häröver avgivna remissutlåtande framgår, att

ämbetsverket år 1952 utfärdat vissa föreskrifter i syfte att åstadkomma en

samordning mellan olika militära enheter beträffande virkesför sälj ning och

värkesförbrukning samt att ämbetsverket kommer att med militärbefälhavaren

för III. militärområdet och platsbefälhavaren i Karlsborg upptaga frågan

om tillämpningen i fortsättningen av angivna bestämmelse i förhållandet

mellan sågverket i Karlsborg och vederbörande förband. Då det sålunda

kan förutsättas att en mera rationell ordning skall åvägabringas i nu berört

hänseende, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Socialvård och socialpolitik. Under socialdepartementet, § 13, ha revisorerna

till behandling upptagit vissa spörsmål i fråga om socialvården

(Del I, s. 98—121).

Efter en historisk överblick ha revisorerna lämnat en kortfattad redogörelse

för huvuddragen av de viktigaste författningarna på socialvårdens område

samt vissa tabellariska uppgifter om utgifterna för olika sociala ändamål.

I anslutning härtill ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha de senast förflutna årtiondena

kännetecknats av ett mycket livligt lagstiftningsarbete inom socialpolitikens

olika områden. EU stort antal författningar ha tillkommit,

som avse antingen samtliga medborgare eller vissa grupper i vårt samhälle.

Omfattningen av denna lagstiftning kan på sitt sätt sägas utgöra ett mått

på den allt större betydelse samhället tillmäter socialpolitiken i dess olika

former. Ett annat uttryck härför är socialutgifternas storlek såväl absolut

som i förhållande till den totala nationalinkomsten. År 1900 kunna dessa

utgifter beräknas ha uppgått till 25 miljoner kronor eller 1,3 procent av nationalinkomsten.

År 1920 voro motsvarande tal 200 miljoner kronor respektive

1,7 procent, år 1940 700 miljoner kronor respektive 5,7 procent, ökningen

av ifrågavarande utgifter utgjorde enbart under 1940-talet omkring

100 procent. I samband med införandet av de nya folkpensionerna och de

allmänna barnbidragen stego socialutgifterna från 1 000 miljoner kronor

år 1947 till 2 400 miljoner kronor år 1948 eller från 7,9 till 10,5 procent av

nationalinkomsten. År 1950 voro dessa tal 2 670 miljoner kronor respektive

10,5 procent. Mot en nationalinkomst av 39 000 miljoner kronor år 1954 svarade

sociala utgifter om i runt tal 4 200 miljoner kronor eller 11,1 procent av

nationalinkomsten i landet; i medeltal motsvarar sistnämnda belopp eu socialutgift

av 580 kronor per innevånare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr !)3 år lt)ö7

Socialvårdsutgifterna bestridas till huvudsaklig del av stat, landsting och

primärkommuner genom skatter, direkta och indirekta. Av de totala socialutgifterna

under år 1954 — 4 183 miljoner kronor — koimno 57 procent på

staten (2 402 milj. kr.) och 30 procent på primärkommuner och landsting

(1 235 milj. kr.). Återstoden utgjordes av avgifter till socialförsäkringsorganen,

nämligen tre procent av arbetsgivarnas avgifter till olycksfallsförsäkringen

(141 milj. kr.) och sammanlagt tio procent av de försäkrades avgifter

till sjukförsäkringen (157 milj. kr.), arbetslöshetsförsäkringen (49 milj.

kr.) och folkpensioneringen (199 milj. kr.).

Kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän är mycket varierande för

olika grenar av socialvården. Vissa verksamhetsgrenar finansieras helt av

statliga medel, exempelvis allmänna barnbidragen, mödrahjälpen och arbetsförmedlingen.

På en del områden, såsom inom sinnessjuk- och sinnesslövården,

alkoholistvården och ungdomsvården, drivas vissa anstalter i statlig

regi. I de flesta fall handhaves emellertid verksamheten av lokala organ,

landsting eller primärkommuner, som efter bestämda regler erhålla statliga

bidrag till kostnaderna. Dessa bidrag äro av växlande storlek. På vissa områden

bedriva därjämte enskilda föreningar och stiftelser, understödda av

hl. a. staten, en livlig verksamhet, exempelvis inom barnavård, vanförevård

och sjukvård.

Största delen av statens socialutgifter avser folkpensioneringen (1 107

milj. kr.), barnbidragen (536 milj. kr.) samt hälso- och sjukvården (367

milj. kr.). Huvuddelen av landstingens och primärkommunernas socialvårdskostnader

kommer på hälso-och sjukvården (659 milj. kr.), fattigvården

(171 milj. kr.), folkpensioneringen (209 milj. kr.), skolmåltider (77

milj. kr.) samt offentlig barnavård (71 milj. kr.). De sociala utgifterna ha

den största relativa betydelsen i landstingens budget, där drygt 90 procent

av nettoutgifterna gå till sociala ändamål. I statens budget hänför sig ungefär

en tredjedel och i primärkommunernas omkring en fjärdedel av de totala

nettoutgifterna till socialvården.

Redan den omfattning i vilken numera anvisas medel för olika sociala

ändamål gör det naturligt att ställa vissa frågor rörande fördelningen och

dispositionen av dessa medel. Vad som särskilt måste anses aktualisera dylika

frågor är den strukturförändring i ekonomiskt avseende som vårt samhälle

undergått under en relativt kort tidrymd och vilken, såvitt nu kan

bedömas, kommer att fortgå. Erinras må sålunda att socialpolitiken tidigare

i stor utsträckning hade ett inkomstutjämnande syfte, flertalet medborgares

skatteförmåga var ringa. De socialpolitiska åtgärderna inneburo i väsentliga

avseenden, att de högre inkomsttagarna fingo betala för de förmåner av

vilka de lägre konmio i åtnjutande. I ett år 1953 utgivet vetenskapligt arbete

av numera docenten R. Rentzel om Inkomstfördelningen i Sverige — som

utgjort eu del av 1951 års penningvärdeundersökning — har konstaterats,

att del mest påtagliga draget i den utveckling som inkomststrukturen undergått

är den successiva inkomstutjämning som ägt rum. Denna utjämning

kan konstateras i såväl förvärvsinkomsternas som de disponibla inkomsternas

fördelning. Det relativa antalet inkomsttagare i såväl de lägsta som de

högsta inkomstklasserna har minskat. Denna koncentration mot de medelstora

inkomsterna gäller icke blott antalet inkomsttagare utan även inkomstbeloppen.

I nämnda arbete framhålles vidare att skatte- och socialpolitikens

utjämnande effekt självfallet är en följd av dels skatternas progressivitet,

dels det förhållandet att de sociala kontantbidragen huvudsakligen tillfalla

personer med mycket små inkomster. Progressiviteten i skatteskalan har

därvid illustrerats genom angivandet av skattebördans storlek inom de olika

decilgrupperna. År 1935 betalade sålunda de fem lägsta decilgrupperna 1,4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

4 J

procent av sina inkomster i skatt, medan skatteandelarna i de därpå följande

fem decilgrupperna i tur ocli ordning hade varit respektive 4,1, 5,3,

7 4 9 0 och 13 9 Under år 1948 voro motsvarande tal i de olika deeilgrupperna

2,4, 3,5, 5,9, 7,2, 8,9, 10,5, 11,5, 12,7, 14,0 och 24,1. I den tionde gruppens

överstii fjärdedel liiide skiitteiindelen. varit 33 procent ocli i den översta

åttondelen 39 procent. År 1948 betalades alltså inom samtliga inkomstklasser

en betydligt större andel av inkomsterna i skatt än under tidigare år.

Detta förhållande är enligt den gjorda undersökningen en följd delvis av

skärpt beskattning, delvis av en allmän inkomststegring i samband med progressiviteten

i beskattningen. Genom den inkomstutjämning som skett och i

viss mån på grund av vissa specifika drag i skattesystemets utformning hai

den totala skattebördans fördelning mellan olika decilgrupper kommit att

förskjutas nedåt mot de lägre grupperna. Medan den översta decilgruppen

år 1935 betalade 02 procent av samtliga skatter, hänförde sig år 1948 endast

49 procent till denna grupp. Motsvarande tal för de lägre decilgrupperna

visa däremot en motsatt utveckling. Det har konstaterats, alt den mellan åi

1935 och 1948 inträffade inkomstutjämningen huvudsakligen varit automatisk

och endast i relativt liten omfattning— kanske till en fjärdedel ett

resultat av skattepolitiska åtgärder. Man kan alltså säga, uttalar författaren

till nämnda arbete, att av de förändringar som skett det är den automatiska

utjämningen som varit dominerande, medan ökningen av den skattepolitiska

utjämningen varit tämligen ringa i jämförelse därmed.

Den här relaterade utvecklingen torde med nuvarande utformning av

skattepolitiken komina att ytterligare accentueras, därest beräkningarna om

medborgarnas realinkomster i framtiden halla streck. Det antages salunda,

att dessa skola öka med i genomsnitt tre procent om året, vilket innebär

eu fördubbling på 25 år och en fyrdubbling på 50 år. över huvud måste

resultatet av den pågående förändringen i fråga om inkomsternas fördelning

mellan olika niedborgargrupper hl. a. vara, att skattepolitiken icke längre

kan få samma betydelse såsom inkomstutjämnande faktor som tidigare. Det

må i sammanhanget konstateras, för att nämna ett exempel, att 1949 ars

skattesakkunniga enstämmigt förklarade, att den direkta beskattningen natt

en nivå, över vilken den icke utan olägenheter kunde stiga. En sänkning

rekommenderades i stället. Progressionen ansågs icke kunna skärpas.

Den omdaning i ekonomiskt avseende som vart samhälle f. n. äi undeikastat

måste uppenbarligen påverka socialpolitikens både utformning och

karaktär. De nya ekonomiska betingelserna ha sålunda i många fall mer

eller mindre djupgående förändrat förutsättningarna för olika hjälpformer.

Redan nu torde socialpolitiken f. ö. i väsentliga hänseenden få anses ha

karaktären av eu försäkring, detta oavsett om premier betalas direkt eller

indirekt genom skatter. . . . ,

Jämte nn berörda mera principiella synpunkter tala aven vissa konkieta

omständigheter för att frågan om fördelningen och dispositionen av de tor

olika sociala ändamål anvisade medlen bör upptagas till övervägande. Idl

•ill börja med må då erinras om det förhållandet, all de olika författningar

som sammantagna bilda vår sociallagstiftning tillkommit vid skilda tidpunkter,

vilket naturligt nog medfört en splittring i olika hänseenden av de

socialpolitiska åtgärderna. Andra lagutskottet framhöll liärutinnan i sitt utlåtande

nr 50 till 1937 års riksdag, att det enligt utskottets mening vore

uppenbart, att anordnandet av en betydande offentlig hjälpverksamhet vid

sidan av fattigvården och barnavården måste nied t öra ett behov att planmässigt

och organisatoriskt samordna de skilda hjälpformerna för att minska

svårigheterna att ändamålsenligt tillämpa de olika lagarna. En revision av

bestämmelserna om samhällets hjälpverksamhet med syfte att la olika gic
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 19Ö7

nardaray sammanförda på ett rationellt sätt syntes utskottet vara i höe

grad onskyard. Med anledning av vad sålunda jämte annat anförts beslöl

liksdagen hemställa hos Kungl. Maj :t om eu utredning i angivna syfte. Sedermera

tillkallades med anledning härav särskilda sakkunniga, den s k socialAardskoinmitten,

som arbetade under åren 1938—1951. Kommitténs förslag

ha föranlett lagstiftning i åtskilliga hänseenden; någon egentlig samordning

av de socmla hjalpatgärderna har dock av skilda anledningar icke kommit

till stand. 1 vartom torde få anses gälla att tillkomsten av ytterligare författningar

i torevarande ämne givit ökad tyngd åt andra lagutskottets nyss

återgivna synpunkter.

Den redogörelse som lämnats för huvuddragen av gällande sociallagsliflmng

torde pa sitt salt belysa den organisatoriska splittring som f. n. kännetecknar

torevarande område av den samhälleliga verksamheten. Ytterligare

ma t ramhallas att för särskilda grenar av socialvården finnas inrättade flera

centrala ämbetsverk, vilka i vissa fall fått en betydande omfattning. På det

kommunala planet har visserligen en viss centralisering kommit till stånd

genom införandet av socialvårdsbyråer och kommunalkontor. Socialvårdskomnntténs

förslag om förenhetligande av olika nämnder i en särskild socialnämnd

inom varje kommun har dock av skilda skäl icke förverkligatsmotsvarande

gäller beträffande andra liknande förslag. I kommunerna

kunna darior jämsides med varandra finnas inrättade socialnämnd, barnavardsnamnd,

pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familj

ebidragsnämnd, bemhjälpsnämnd samt hälsovårdsnämnd.

Den tillsynsverksamhet som i olika avseenden förekommer från samhällets

sida inom socialvården är starkt förgrenad. I en del fall fullgöra sålunda

lansstyrelserna övervakande funktioner, medan dessa i andrå fall anförtrot

ts centrala myndigheter. Inom vissa områden har vidare en stark specialisering

av arbetsuppgifterna inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält

genomförts. Exempelvis inom barnavården förrättas inspektion av statens

inspektör för barnavård, socialvårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, konsulenter

för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter''samt

dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom olika delar

av socialvården ha vidare tillkommit särskilda konsulenter, socialvårds-,

nykterhetsvårds- och skyddskonsulenter. Dessa tjänstemän bedriva i stort

sett sin administrativa verksamhet utan någon närmare inbördes samordning*

'' il ket haft till följd att var och en av dem bar egen kontorsorganisalion

med särskilda lokaler, särskild biträdespersonal in. m.

Ett uttryck för den splittring som kännetecknar förevarande område är

ä\en de olika principer som gälla för de samhälleliga hjälpformerna. Inom

socialförsäkringen och närliggande understödsverksamhet finnas dels fasta

bidrag, som utgå enligt försäkringstekniska principer, dels bidrag efter inkomstprövning.

Bland övriga hjälpformer förekomma fasta bidrag efter

inkomstprövning, normerad efter den taxerade inkomsten, samt maximerade

bidrag efter fri behovsprövning, dock av annan karaktär än socialhjälpens.

Det iörhållandet att flera olika hjälpformer förekomma i viss mån parallellt

bar understundom nödvändiggjort särskilda kollisionsnormer av delvis

invecklad beskaffenhet. Här kan erinras om de regler som i detta hänseende

galla i fråga om de särskilda barnbidragen och folkpensionen. I detta sammanhang

må även pekas på de s. k. tröskelproblemen, d. v. s. att en inkomstökning

utöver eu viss gräns föranleder bortfall av sociala förmåner på sådant

sätt, att bestämmelsens konstruktion kan utgöra en hämsko för ökad

arbetsinsats från mottagarens sida.

Som en ytterligare anledning till att de i det föregående angivna fråge
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

43

ställningarna nu kunna anses aktuella nia nämnas förändringen av penningvärdet.

Visserligen ha i vissa fall fastställda bidragsbelopp omräknats i anslutning

därtill, men någon mera genomgripande översyn har — frånsett

den inom familjepolitiken pågående — ej ägt rum. Härutinnan torde som

exempel få erinras om invalidpensionens grundbelopp, 200 kronor per år,

som utgår till alla invalider utan behovsprövning, samt särskilda barnbidragets

minimibelopp, 12 kronor per år.

De i det föregående anförda synpunkterna tala enligt revisorernas mening

för att socialpolitikens olika former böra underkastas eu översyn i skilda

hänseenden. Vad som i första hand synes böra äga rum är eu undersökning

i detalj av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt

ha verkat under senare år. På ett viktigt avsnitt inom socialvården —

familjepolitiken — har visserligen nyligen företagits en systematisk inventering

av verkningarna av de olika familjepolitiska åtgärderna under en

något längre tid, varvid även uppmärksammats de brister i utformningen

som ansetts böra avhjälpas för att åtgärderna skola göra maximal nytta

inom nuvarande ekonomiska ram samt de nya behov som aktualiserats.

Denna inventering, som redovisats i ett betänkande, har resulterat i tillkallandet

av en särskild beredning, som i ett antal promemorior framlagt olika

förslag i fråga om samhället och barnfamiljerna, avseende vissa av de i det

föregående redovisade bidragsformerna in. in. Enligt revisorernas mening

har emellertid denna översyn i viss mån haft för begränsad räckvidd. De

familjepolitiska åtgärderna* torde nämligen icke böra ses som en isolerad

företeelse utan sättas i relation till socialpolitiken i övrigt. Revisorerna förorda

därför, att eu sådan undersökning som här avses nu kommer till stånd.

Denna bör i detalj belysa de ekonomiska sammanhangen. Revisorerna anse

sig därvid kunna förutsätta, att undersökningen skall kunna genomföras av

ett antal experter utan att någon särskild kommitté tillsättcs.

Sedan en dylik undersökning utförts, torde eu grundval ha skapats fölen

diskussion av den framtida socialpolitiken, vilken självfallet bör ha samma

allmänna syfte som den nuvarande, nämligen trygghet och trivsel i samhället

för alla medborgargrupper. Det torde icke ankomma på revisorerna

att närmare utveckla de synpunkter som böra vara vägledande för morgondagens

socialpolitik; några aktuella frågeställningar torde dock böra angivas.

Såsom av det föregående framgår disponerades under år 1954 — det senaste

år för vilket några uppgifter härom finnas tillgängliga — drygt 11

procent av nationalinkomsten för sociala utgifter. Detta tal kan självfallet

icke vara någon definitiv gräns — vare sig uppåt eller nedåt — för vad

samhället anser sig böra taga i anspråk för ifrågavarande ändamål. Vilket

utrymme som i framtiden kan beredas för sociala utgifter blir såsom hittills

beroende på dels den totala nationalinkomsten, dels storleken av andra

angelägna utgiftsbehov som komma att göra sig gällande; bl. a. gäller detta

i fråga om undervisnings- och forskningsverksamhet. Del bär f. ö. i sammanhanget

icke förbises, att tillgodoseendet av andra ändamal än lent sociala

på längre sikt kan vara av social innebörd och bidraga till att göra

behovet av socialvård mindre. Särskilt måste detta vara fallet med utgifter

som hänföra sig till vetenskaplig forskning, av vilken den allmänna välståndsutvecklingen

i hög grad är beroende.

Inkomstutvecklingen — med starkt stigande realinkomsler för stora grupper

medborgare —'' måste självfallet avspeglas i utformningen av socialpolitiken.

I ett samhälle som vårt, vilket är föremål för fortgående förändringar

i olika avseenden, kan utformningen av socialpolitiken icke utgöra

ett oföränderligt moment, ulan den måste anpassas i samma mån som betingelserna

för densamma underkastas förändringar. Konkret uttryckt inne
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1951

bär detta, att socialpolitikens både former och innehåll efter hand måsle

givas en sådan ändrad utformning som svarar mot föreliggande behov.

Ett spörsmål som vid en diskussion av socialpolitiken särskilt bör uppmärksammas

är finansieringen. Tidigare innebar densamma i väsentliga

hanseenden en inkomstöverföring från de högre inkomsttagarna till de lägre.

Sasom tidigare framhållits kan emellertid socialpolitiken icke numera, i

varje fall icke i samma utsträckning som tidigare, givas en dylik innebörd,

enar allt storre grupper medborgare få möjlighet att på ett helt annat sätt

an tidigare bidraga till socialutgifterna. I betraktande härav måste frågan

om finansieringen av de olika sociala utgifterna omprövas. Vår nuvarande

socialvård bygger på skilda finansieringsmetoder. Det ligger i sakens natur

att detta måste vara fallet, men finansieringsmetoderna kunna självfallet

lika litet som socialvården som sådan betraktas som definitiva.

En sådan omprövning av socialpolitikens innehåll och utformning som

har skisserats kan måhända leda till en koncentration av de olika hjälpatgarderna

från samhällets sida. Men oavsett detta bör det vara möjligt att

i väsentliga hänseenden utforma de administrativa organen på ett ''mera

ändamålsenligt sätt än vad nu synes vara fallet. I detta sammanhang må

särskilt framhållas, att den kontorstekniska utvecklingen torde komma att

leda till väsentligt ökad användning av maskiner av komplicerad art. Detta

forhallande torde i grunden komma att ändra förutsättningarna för administrationen

även på detta område. Bl. a. torde den avvägning som nu skett

mellan centrala och lokala organ konnna att visa sig mindre rationell, och

över limud torde det bli nödvändigt att i många avseenden ompröva hävdvunna

principer.

De här av revisorerna berörda frågorna äro delvis av vittsyftande natur.

På vad sätt de skola finna sin lösning kan icke här angivas. Revisorerna

\ilja

visa sig nödvändiga bedrivas på sådant sätt, att ett snabbt resultat kan

ernås. I detta syfte böra i möjligaste mån tillgängliga expertorgan anlitas.

Revisoierna ha med det anförda velat belysa några av de frågor, som

synas vara aktuella inom den svenska socialpolitiken. Såsom i annat sammanhang

framhållits kunna principerna för samhällets stöd mellan och

inom olika grupper ingalunda anses vara entydiga eller slutdiskuterade;

socialpolitiken torde ständigt behöva anpassas till samhällsutvecklingen i

övrigt.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statskontoret, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, kanslern

för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, länsstyrelserna

i Malmöhus, Kronobergs, Kopparbergs och Västernorrlands län, Svenska

landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation. Statstjänstemannens

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen

i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen (Del II. s. 93—130).

Socialstyrelsen har anfört bl. a. följande.

Till eu början vill socialstyrelsen erinra om att vårt system av socialpolitiska

åtgärder har undergått genomgripande förändringar under de allra

senaste åren. Sålunda tog senast förra årets riksdag ställning till frågan om

finansieringen av folkpensionerna i samband med''den då genomförda höjningen

av pensionerna och folkpensionsavgiften. Diskussionen rörande den

ekonomiska bakgrunden till folkpensionerna har ytterligare aktualiserats i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

45

samband med tjänstepensionsfrågan. De nya lagarna om sjukförsäkring,

yrkesskadeförsäkring och moderskapsförsäkring trädde i kraft så sent som

år 1955, och finansieringen av dessa försäkringar hade då varit föremål för

ingående utredningar och flera riksdagsbeslut. Eu tämligen genomgripande

revision av arbetslöshetsförsäkringen kom efter ingående utredningar till

stånd genom beslut av förra årets riksdag. I anslutning härtill reviderades

bestämmelserna rörande arbetslöshetsunderstöd. Ny lag om socialhjälp

trädde i kraft den 1 januari i år. De ekonomiska sammanhangen kring de

allmänna barnbidragen och övriga familjestödjande åtgärder bär ingående

analyserats av 1954 års familjeutredning och av familjeberedningen, och de

förslag som härav kan föranledas torde komma att prövas vid årets eller

nästföljande års riksdag. Även bostadsrabatternas utformning och finansieringen

av övriga statliga stödåtgärder inom bostadspolitiken har nyligen

varit föremål för ingående utredning. Proposition i ämnet är att motse till

innevarande års riksdag. Slutligen kan framhållas, att årets riksdag torde få

att pröva dels ett förslag om sänkning av den statliga inkomstskatten med

tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomsttagarna, dels ett förslag om höjning

av de kommunala ortsavdragen till samma nivå som de statliga.

Även om det vid utarbetandet av angivna reformförslag icke har varit

möjligt att i allo beakta sådana synpunkter, som bär framförts i revisorernas

berättelse, är det likväl tydligt, att den inkomstförskjutning som under de

senas ce decennierna ägt rum i samhället i icke ringa mån har påverkat reformförslagens

utformning och därmed också statsmakternas beslut i anledning

av dessa.

Socialstyrelsen vill ytterligare framhålla, att de socialpolitiska åtgärderna

icke enbart syftar till att trygga de mindre bemedlades livsbehov genom

inkomstöverföring från de bemedlade. Ett annat syfte hos de nuvarande

socialpolitiska åtgärderna är att i så måtto utjämna inkomsterna mellan

olika perioder under samma människas liv, att hon under sin produktiva

tid får erlägga skatter och avgifter till bestridande av kostnaderna för uppehället

och vården under mindre inkomstbringande eller inkomstlösa perioder,

såsom ålderdom, sjukdom, invaliditetstillstånd, havandeskap, arbetslöshet.

Allmänt sett synes man kunna konstatera, att utvecklingen under senare

år har inneburit en förskjutning i den socialpolitiska motiveringen i riktning

mot önskemålet att åstadkomma erforderlig trygghet för individen under

inkomstlösa perioder enligt vad ovan sagts. Icke minst den starka utvecklingen

av vårt socialförsäkringssystem utgör belägg härför.

Socialstyrelsen har anfört vissa andra kritiska synpunkter men avslutningsvis

förklarat, att delta icke innebär all styrelsen motsätter sig undersökningar

i syfte att söka få eu bättre överblick i vissa hänseenden av de

socialpolitiska åtgärdernas ekonomiska verkningar.

R i k s för säkring san stal ten har hävdat, alt det synes föga realistiskt att

räkna med möjligheten av eu radikal förskjutning av den socialpolitiska

målsättningen. I anslutning därtill har ämbetsverket uttalat följande.

Vad däremot beträffar de medel, med vilka de socialpolitiska intentionerna

omsättas i praktiken, synas dessa i vart fall när det gäller den nuvarande

socialförsäkringens olika former i hög grad vara i behov av eu genomgripande

översyn. Anstalten har i åtskilliga sammanhang och senast i utlåtande

över pensionsutredningens betänkande om allmän pensionsförsäkring givit

uttryck för den synpunkten, att vid den successiva utbyggnad av socialförsäkringen,

som ägt rum de senaste årtiondena, tillräcklig hänsyn ej tagits

till behovet av samordning inom denna gren av det socialpolitiska fältet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 03 år 1951

Anstalten delar sålunda i vart fall i fråga om socialförsäkringen de åsikter

om samordningsbehovet, vilka framförts av revisorerna.

Även om riksförsäkringsanstalten sålunda delar revisorernas åsikter i

betydelsefulla avseenden, anser sig anstalten ha anledning att betvivla värdet

i dagens läge av en aktion av det vittsyftande slag, revisorerna synbarligen

åsyfta. En nu utförd expertundersökning av ifrågasatt art synes icke

kunna komma att lämna en bestående grundval för framtidens socialvård

och socialpolitik. Riksförsäkringsanstalten tänker härvid särskilt på den

till årets riksdag signalerade pensionsförsäkringsreformen. Denna kommer

nämligen att utgöra eu mycket dominerande faktor i den socialpolitiska

bilden.

Landsorganisationen har framhållit bl. a. följande.

Påpekandet att det syfte som socialpolitiken tidigare i stor utsträckning

hade, nämligen att verka inkomstutjämnande, numera till följd av den allmänna

standardstegringen delvis gått förlorat, torde helt allmänt äga giltighet.

I större grad än tidigare har socialpolitiken karaktären av en försäkring,

till vilken de försäkrade betalar i stort sett mot förmånernas storlek

proportionella avgifter. Inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna och folkpensioneringen

samt inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen erläggs

avgifter som går vida djupare ned i inkomstklasserna än vad skattelagstiftningen

i övrigt anser förenligt med existensminimum.

\ id ställningstagande till socialförsäkringarnas finansiering har LO för

sin del inte kunnat anse det oriktigt att alla medborgare, som uppbär inkomst,

bidrar till kostnadernas täckande. Personer med låga inkomster kan

inte sällan anses äga en i förhållande till inkomsten inte obetydligt högre

levnadsstandard och därmed faktiska möjligheter att medverka till socialskyddets

finansiering. Alldeles särskilt gäller detta yngre ensamstående inkomsttagare

samt inte sällan även andra ensamstående personer. Om man

betraktar socialförsäkringen såsom ett kollektivt ömsesidigt skydd där

personer i olika åldrar bidrar till att utjämna de ekonomiska riskerna för

varandra måste det anses riktigt att yngre personer får medverka vid exempelvis

ålderdomsskyddets finansiering, trots att de rent försäkringstekniskt

kanske erlägger för stora avgifter i förhållande till förmånernas storlek just

i deras ålder.

Statsrevisorerna förordar en undersökning i detalj av hur socialpolitiken

jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt verkat under senare år.

LO kan för sin del i princip inte motsätta sig en utredning med angiven målsättning

men finner dock att tidpunkten knappast kan anses lämplig. Den

stora och omfattande socialreform, som avser ålderdomsskyddet i forsäkringsmässiga

former, befinner sig under utredning, och förslag väntas härutinnan

inom kort framläggas av den tillsatta allmänna pensionsberedningen.

Först när avgörande skett från statsmakternas sida hur pensionsskyddet

bör ordnas för framtiden, kan undersökningen få ett fast underlag

för sitt arbete. Det bör nämligen understrykas att en allmän pensionsförsäkring

griper in på praktiskt taget alla de andra socialförsäkringsgrenarnas

område, varför lagstiftning i pensionsfrågan förutsätter lösningen av en

råd samordningsfrågor. I praktiken kommer i och med att pensionsfrågan

löses de kollisionsnormer av delvis invecklad beskaffenhet och de parallella

hjälpformer, som existerar inom socialvården och vilka revisorerna

påpekat, att i stort sett upphöra. Detsamma kan sägas beträffande administrationsuppgifterna

inom socialvården. Den förenkling och rationalisering,

som det onekligen föreligger behov av både lokalt och centralt, synes

emellertid inte kunna vinnas förrän pensionsfrågorna fått en varaktig lös
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

47

Samtliga övriga remissinstanser ha ställt sig ytterst positiva till revisorernas

framställning och tillstyrkt en översyn enligt de av revisorerna angivna

riktlinjerna. De därvid framkomna synpunkterna torde här få återgivas

i nedanstående delar.

Pensionsstyrelsen har sålunda anfört följande.

Pensionsstyrelsen har i olika sammanhang påtalat den splittring som

utmärker vår socialförsäkring och framhållit att all sådan om möjligt borde

samordnas till ett enhetligt system. I remissyttrande den 29 februari 1956

över 1955 års betänkande om allmän pensionsförsäkring anförde styrelsen,

att en samordning som siktade till att vara fullständig inte kunde komma

till stånd utan att förmånerna utginge efter i stort sett liknande grunder.

Å andra sidan finge en samordning inte köpas till priset av att kostnaderna

för socialförsäkringen av denna anledning sprunge i höjden; då bleve det

en samordning för dess egen skull. Vidare uttalade styrelsen att en närmare

analysering av möjligheterna för en samordning och hur långt den med

fördel kunde drivas lämpligen borde ske i samband med den utbyggnad

av socialförsäkringen som torde bli en följd av förslaget om allmän pensionsförsäkring

vare sig detta genomfördes eller ej.

I detta sammanhang må nämnas att, om förslaget härom i årets statsverksproposition

godtages av riksdagen, för budgetåret 1957/58 130 000

kronor kommer att få disponeras för utredning inom pensionsstyrelsen

om användningen av elektroniska databehandlingsmaskiner i stället för

styrelsens nuvarande hålkortsmaskiner. För närvarande pågår så intensiva

förberedelser som förhållandena medger för att utredningen från början

skall kunna arbeta med full effektivitet. Enligt preliminära kalkyler skulle

med elektronmaskinerna kunna utföras omfattande arbetsuppgifter inom

styrelsen med betydande personalminskning och kostnadsbesparing som

följd. Under förutsättning att viss ledig maskintid »såldes» till annan förbrukare

har besparingen uppskattats till omkring 1 000 000 kronor årligen.

Den lediga maskintiden skulle kunna komma andra sociala verksamhetsgrenar

än folkpensioneringen till godo, varvid besparingarna kunde bli proportionsvis

större på områden där rationaliseringen nu ej är så långt driven

som fallet är inom folkpensioneringen.

Som följer redan av det nu anförda är styrelsen ense med revisorerna om

vikten av att i möjligaste mån samordna sociala förmåner såväl reellt sett

som organisatoriskt. Till grund för en sådan samordning liksom för en

ytterligare utbyggnad av socialvården bör ligga en länge saknad möjlighet

till överblick över den nuvarande socialpolitikens faktiska verkningar inom

vårt samhälle, sedan detta på relativt kort tid undergått stora förändringar

i ekonomiskt avseende. Inom det område, som revisorerna räknat till socialvården,

dominerar ur samhällsekonomisk synpunkt folkpensioneringen.

Tyvärr torde det vara omöjligt att avvakta resultatet av eu sådan utredning

innan principerna för den framtida folkpensioneringen och därmed sammanhängande

påbyggnad fastslagits.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill pensionsstyrelsen tillstyrka

utredningar efter i huvudsak de riktlinjer revisorerna angivit samt tillägga

alt värdet av sådana utredningar enligt styrelsens mening till stor del blir

beroende av hur snabbt de åsyftade resultaten kan bringas att föreligga.

Statskontoret har anfört hl. a. följande.

Utmärkande för samhällsutvecklingen under de senaste decennierna ha

varit de genomgripande reformerna på socialvårdens område. Social lagstiftningens

omfattning och socialvårdskoslnadernas stegring bära vittne

härom. Reformarbetet bär huvudsakligen kommit att inriktas på tillska
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

pandet av nya sociala förmåner. Betydelsen av enhetlighet och samordning

på området har däremot kommit väl mycket i bakgrunden. I utlåtande över

socialvårdskommitténs betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

fäste statskontoret uppmärksamheten vid detta förhållande. Ämbetsverket

uttalade sig då också för eu radikal omprövning av hela socialförsäkringsproblemet,

därvid samordningen av socialförsäkringens olika grenar borde

underkastas ingående överväganden. Från riksdagens sida har jämväl framförts

önskemål om planmässig och organisatorisk samordning av de skilda

lijälpformerna (andra lagutsk. 1937:50). I likhet med riksdagsrevisorerna

finner statskontoret angeläget, att socialvården och socialpolitiken underkastas

eu allmän översyn. Syftet härmed skulle hl. a. vara att få de bestämmelser,

som reglera samhällets hjälpverksamhet, sammanförda på eif

rationellt sätt. Även spörsmålen om socialvårdsförmånernas fördelning

och deras bestridande torde böra lagas under övervägande i ett sammanhang.

Vad särskilt angår finansieringen må framhållas, att den fortgående

ökningen av åldringarnas antal kommer att medföra ökad ekonomisk belastning

för den aktiva befolkningen. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas,

om icke socialvårdsförmånernas finansiering i större utsträckning än för

närvarande borde bygga på försäkringsmässig grund.

Länsstyrelsen i Kronobergs lön har uttalat hl. a. följande.

Mot bakgrunden av socialutgifternas storlek såväl absolut som i förhållande

till den totala nationalinkomsten synes det berättigat att söka klargöra,

i vad mån utgifterna anpassat sig efter den strukturförändring i ekonomiskt

avseende, som vårt samhälle under en relativt kort tidrymd

undergått. Det mest påfallande draget i denna utveckling är onekligen den

successiva inkomstutjämning som ägt rum. Socialpolitikens ursprungliga

inkomstutjämnande syfte har förlorat i betydelse genom att det relativa

antalet inkomsttagare i såväl de lägsta som de högsta inkomstklasserna

minskat medan däremot antalet inkomsttagare med medelstora inkomster

ökat. Att denna omdaning i ekonomiskt avseende bör påverka socialpolitikens

utformning synes länsstyrelsen uppenbart.

Fortfarande torde, såsom revisorerna framhållit, gälla vad andra lagutskottet

uttalade i sitt utlåtande nr 50 till 1937 års riksdag, att anordnandet

av en betyrande offentlig hjälpverksamhet vid sidan av fattigvården (socialhjälpen)

och barnavården måste medföra ett behov av att planmässigt och

organisatoriskt samordna de skilda lijälpformerna för att minska svårigheterna

att tillämpa de olika lagarna. Den brist på samordning av de sociala

hjälpåtgärderna, som här påtalats, kännetecknar i stort sett ännu verksamheten

på detta område. Fn rationalisering, som kan leda till större koncentration

av de olika hjälpåtgärderna och en mera ändamålsenlig utformning

av de administrativa organen, torde utan tvekan vara påkallad. I detta sammanhang

synas också de olika principer, som gälla för de samhälleliga

lijälpformerna, böra uppmärksammas.

Frågan om finansieringen av de sociala utgifterna måste givetvis också

komma i förgrunden i betraktande av den förut antydda strukturförändringen,

som ägt rum. De skilda finansieringsmetoder, som för närvarande

komma till användning i fråga om socialförmånerna, torde icke böra betraktas

som definitiva. Frågan om eu mera konsekvent tillämpning av försäkringsprincipen

inom socialpolitiken eller fortsatt skattefinansiering av

socialförmånerna torde efter hand bliva alltmera aktuell.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har framfört följande synpunkter.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

49

I likhet med revisorerna håller styrelsen före att socialpolitikens inriktning

och innebörd icke äro något som för alltid är givet. Den måste anpassas till

det föreliggande behovet. I den mån förskjutningar i detta inträda, får en

anpassning övervägas.

För att vid ett dylikt bedömande få en grund att bygga på föreslås, att en

undersökning i detalj sker av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna

i övrigt faktiskt ha verkat under senare år. Det förutsättes, att en

dylik undersökning får expertkaraktär och att någon kommitté för ändamålet

ej behöver tillsättas.

Även enligt styrelsens mening måste en dylik undersökning föreligga,

innan man kan taga upp en diskussion av den framtida socialpolitiken och

vilka ändringar, som eventuellt kunna befinnas påkallade i nuvarande förhållanden

på detta område. Revisorerna ha i sitt uttalande angivit några

aktuella frågeställningar. Andra skulle kunna nämnas. Men styrelsen saknar

anledning att i detta sammanhang och innan den föreslagna undersökningen

genomförts närmare ingå härpå.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen det ur skilda synpunkter

lämpligt, att den av revisorerna föreslagna kartläggningen av den

nuvarande socialpolitikens verkningar in. in. kommer till stånd.

Tjänstemännens centralorganisation har framhållit det angelägna i en

förenklad och rationaliserad administration på det sociala området samt i

en bättre samordning på förmånssidan. I anslutning härtill har organisationen

uttalat bl. a. följande.

Av stor betydelse för socialförmånernas värde för förmånstagarna är det

sätt på vilket de sociala åtgärderna finansieras. År 1954 bestreds de totala

socialutgifterna till 87 procent av skattemedel, till 3 procent av arbetsgivarbidrag

och till 10 procent av de försäkrades egna avgifter. Dessa relationer

har sedan 1954 undergått en viss förskjutning, dels gen om höjning av folkpensionsavgiften,

dels genom lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. Inom

de olika grenarna av socialvården fördelar sig kostnaderna mycket olika på

de tre finansieringskällorna.

Vad först gäller kombinationen skattepolitik—socialpolitik, har denna

självfallet haft eu utjämnande effekt, dels genom skatternas progressivitet,

dels genom alt de sociala kontantbidragen huvudsakligen tillfaller personer

med små inkomster. De högre inkomsttagarna har skattevägen fått betala

för de förmåner de lägre inkomsttagarna kommit i åtnjutande av. Vid sidan

av denna genom social- och skattepolitiska åtgärder åstadkomna utjämning

i de disponibla inkomsternas fördelning har det emellertid skett en utjämning

av annat slag. Inkomstbildningen som sådan har lett till en minskad

spridning i förvärvsinkomsterna. På grund av skatteskalornas konstruktion

kommer vid inkomstökningar högre skattesatser att tillämpas, vilket utjämnar

de disponibla inkomsterna.

Den här beskrivna utvecklingen synes innebära, att skattepolitiken i sin

nuvarande utformning inte längre får samma betydelse som tidigare som

inkomsluljämnande faktor. Redan 1949 års skattcsakkunniga förklarade

enstämmigt, att den direkta beskattningen nått en nivå över vilken den inte

utan olägenheter kunde stiga. Progressionen ansågs inte kunna skärpas.

TCO vin ifrågasätta om inte denna strukturella förändring bör få påverka

socialpolitikens både utformning och finansiering. Genom den inträffade

inkomstutjämningen samt skatte- och socialpolitikens ulfonnning behöver

inte längre en av de allvarligaste invändningarna mot indirekta skatter, nämligen

deras regressiva effekt, äga giltighet. Det förutsätts därvid att speciella

4 Hilifing till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 03

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

åtgärder vidtas för att undvika försämring i de sämst ställdas ekonomiska

villkor. En förskjutning från direkt beskattning till avgiftsfinansiering och/

eller indirekt beskattning kan i en sådan situation måhända uppvisa fördelar.

Utan att med detta ta ställning till skattepolitikens närmare utformning

vill TCO starkt understryka behovet av ett kartläggande av dessa frågor.

Vad finansieringen i övrigt beträffar önskar TCO endast framhålla, att

ju mer socialpolitiken får karaktär av försäkring, desto angelägnare blir det

att medborgarnas egna bidrag står i proportion till förmånerna. I sitt ovannämnda

yttrande över pensionsutredningens förslag framhöll TCO bl. a.:

»Det synes TCO önskvärt, att om folkpensioneringen skall avse att ge mer

än skydd för en måttlig minimistandard, nuvarande finansieringsprinciper

omprövas. Ju större folkpensionerna blir ju starkare blir kravet på att förmånerna

skall stå i proportion till avgifterna.»

Riksdagsrevisorerna har beträffande utformningen av de familjepolitiska

åtgärderna framhållit vikten av att dessa inte ses som en isolerad företeelse

utan att de sätts i relation till socialpolitiken i övrigt. TCO vill understryka

detta och samtidigt erinra om 1954 års familjeutrednings påpekande att de

familjepolitiska åtgärderna även bör ses i anslutning till skatternas verkningar

för olika familjetyper. TCO anser, att man inte bara inom familjepolitiken

utan över huvud taget inom socialpolitiken bör anlägga detta totala

betraktelsesätt.

TCO förordar i likliet med revisorerna att utredningarna skall genomföras

av ett antal experter. Detta arbete måste emellertid bedrivas under

sådana former att man verkligen når det som främst åsyftas — en totalöversikt

och en genomarbetning av hela det socialpolitiska fältet vad gäller

såväl förmånsutlormning som finansiering och administration. Därvid kan

det befinnas önskvärt att redan på ett tidigt stadium låta arbetsmarknadens

parter bli representerade i utredningsarbetet. Dessa utredningar måste emellertid

föregås av en detaljerad kartläggning av skatte- och socialpolitikens

aktuella utformning mot bakgrund av inkomstfördelningens nuvarande och

väntade karaktär.

När TCO här ovan pekat på vissa detaljer inom det socialpolitiska systemets

utformning, vilka kan anses mindre tillfredsställande, har detta endast

skett i exemplifierande syfte. Först när resultaten av de här föreslagna utredningarna

föreligger, blir det möjligt att närmare ta ställning till önskemålen

beträffande det materiella innehållet i socialpolitiken.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft jämväl

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar

Lindblom och Ollén (I: 259) och den andra inom andra kammaren av herr

Swedberg in. fl. (II: 372), i vilka föreslagits, att riksdagen i samband med

behandlingen av statsrevisorernas berättelse måtte uttala att Kungl. Maj it

i samband med den av statsrevisorerna föreslagna översynen av socialpolitiken

mätte verkställa en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och

deras ekonomiska läge för att därigenom möjliggöra en riktig bedömning

av vilka åtgärder som är ändamålsenliga när det gäller att förbättra deras

villkor.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde få

hänvisas till motionen II: 372.

Utskottet. Efter att ha erinrat om socialutgifternas starkt växande andel

av nationalinkomsten ha revisorerna framhållit, att den strukturföränd
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

51

ring i ekonomiskt avseende som vårt samhälle undergått på senare tid uppenbarligen

måste påverka socialpolitikens både utformning och karaktär.

Jämte dessa mera principiella synpunkter tala enligt revisorerna även vissa

konkreta omständigheter för att frågan om fördelningen och dispositionen

av de för olika sociala ändamål anvisade medlen bör upptagas till övervägande.

Revisorerna åsyfta därmed framför allt den splittring —- icke endast

beträffande organisation och tillsynsverksamhet utan även i fråga om de

skilda hjälpformernas konstruktion och innebörd — som kännetecknar förhållandena

på förevarande område.

Mot nu i korthet angivna bakgrund ha revisorerna förordat, att i första

hand en detaljundersökning kommer till stånd rörande det sätt på vilket

socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt ha verkat

under senare år. En dylik undersökning förutsättes kunna genomföras av

ett antal experter utan att någon särskild kommitté tillsättes. Enligt revisorernas

mening skulle därmed en grundval komma att skapas för en diskussion

av den framtida socialpolitiken, vilken anses böra ha samma allmänna

syfte som den nuvarande, nämligen trygghet och trivsel i samhället

för alla medborgargrupper. Bland de frågor som i detta sammanhang

träda i förgrunden ha särskilt nämnts principen för socialutgifternas finansiering

samt möjligheten att ernå en koncentration av de olika hjälpåtgärderna

liksom en mera ändamålsenlig utformning av de administrativa

organen. I anslutning härtill ha revisorerna bl. a. understrukit den vetenskapliga

forskningens betydelse för den allmänna välståndsutvecklingen.

Över förevarande paragraf ha avgivits utlåtanden av ett 20-tal remissinstanser,

representerande olika statliga verksamhetsområden, landstingen och

arbetsmarknadens intresseorganisationer. Det övervägande flertalet av dem

har tillstyrkt, att i enlighet med revisorernas förslag en kartläggning av det

socialpolitiska taltet kommer till stånd, och i flera fall med konkreta exempel

belyst olika hithörande problem. Därvid har icke minst betonats värdet

för den långsiktiga planeringen av samhällsverksamheten att erhålla en

länge saknad möjlighet till överblick över den nuvarande socialpolitikens

faktiska verkningar. Av de tre remissinstanser som intagit en mera tveksam

hållning har socialstyrelsen, utan att dock vilja motsätta sig en undersökning,

ansett en sådan vara ganska litet givande. Riksförsäkringsanstalten

å sin sida har understrukit behovet av en genomgripande översyn av

den nuvarande socialförsäkringens olika former; med hänsyn till den förebådade

pensionsförsäkringsreformen har emellertid anstalten uttalat tvivel

om värdet i dagens läge av en aktion av det vittsyftande slag revisorerna

åsyfta. Även landsorganisationen, som i princip icke motsatt sig eu undersökning

med av revisorerna angivet mål, har hävdat den uppfattningen,

att en sådan utredning kan få ett fast underlag för sitt arbete först när

beslut fattats om pensionsskyddets ordnande för framtiden.

Utskottet vill erinra om att på socialpolitikens område har de senaste decennierna

skett en fortgående omdaning, vilken främst syftat till förbättrade

levnadsförhållanden för åldringar, barn, mödrar in. II. grupper samt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ökad trygghet för medborgare som drabbas av sjukdom, invaliditet eller

arbetslöshet. Enbart under de senaste åren har riksdagen sålunda fattat beslut

bl. a. om genomförande av den allmänna sjukförsäkringen, modernisering

av yrkesskadeförsäkringen samt fattigvårdslagens ersättande med socialhjälpslagen.

För innevarande års riksdag har framlagts förslag beträffande

bl. a. familjepolitiken och bostadspolitiken. Vid statsmakternas ställningstagande

i socialpolitiska frågor har otvivelaktigt behovet av samordning

mellan olika hjälpformer och behovet av en ändamålsenlig organisation

för deras handhavande beaktats. Rationabseringssträvandena ha dock

icke till alla delar kunnat fullföljas, varför alltjämt en viss splittring på

förevarande område kvarstår.

F. n. står en förbättring av pensioneringen på dagordningen. I samband

därmed aktualiseras ett flertal frågor, som torde komma att få betydande

återverkningar inom andra delar av socialpolitiken. Även bortsett därifrån

kan man räkna med att socialpolitiken också i framtiden måste fortgående

omprövas samt anpassas efter samhällsutvecklingen i övrigt. Därvid är det

givetvis av värde att ha tillgång till så noggranna uppgifter som möjligt om

socialpolitikens faktiska innebörd och verkningar. Utskottet ställer sig därför

i princip positivt till revisorernas tanke, att en kartläggning och analys

härav bör komma till stånd. En sådan undersökning synes dock åtminstone

till en början böra i huvudsak begränsas till vad som kan åstadkommas på

grundval av befintlig statistik och annat tillgängligt material. Med hänsyn

till det läge vari pensionsfrågan f. n. befinner sig är det emellertid svårt att

nu bedöma när tidpunkten för en dylik undersökning är lämplig. Det bör

därför ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra när en sådan undersökning bör

igångsättas.

I de båda likalydande motionerna I: 259 och II: 372 har hemställts att riksdagen

skulle uttala, att Kungl. Maj :t i samband med den av revisorerna föreslagna

översynen av socialpolitiken måtte verkställa en kartläggning av

de lägsta inkomstgrupperna och deras ekonomiska läge för att därigenom

möjliggöra en riktig bedömning av vilka åtgärder som äro mest ändamålsenliga

när det gäller att förbättra deras villkor. Med anledning härav vill

utskottet som sin mening framhålla, att jämväl de i motionerna berörda

frågorna synas böra beaktas vid den undersökning som utskottet härovan

föreslagit.

I samband med pensionsfrågan torde väsentliga frågor rörande administrationen

på det socialpolitiska området komma att aktualiseras. Utskottet

förutsätter, att möjligheterna till förenklingar därvid komma att tillvaratagas.

I övrigt torde administrationsfrågorna komma att bli föremål för

prövning i olika sammanhang, såsom i samband med behandlingen av det

nyligen framlagda förslaget om ny barnavårdslag.

Utskottet förutsätter vidare, att frågan om ett utnyttjande av förbättrade

hjälpmedel på det kontorstekniska området kommer att beaktas. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om att användningen av databehandlingsmaskiner

f. n. är föremål för utredning genom en särskild kommitté samt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

53

att riksdagen för nästa budgetår beviljat medel under pensionsstyrelsens

avlöningsanslag för en liknande utredning inom denna styrelses område.

Enligt utskottets mening bör, sedan dessa utredningar slutförts, en väsentlig

rationalisering av verksamheten kunna genomföras. Hinder synes icke

heller föreligga för att dessa och liknande frågor av teknisk art upptagas

till prövning och avgörande oberoende av den mera omfattande undersökning

som utskottet föreslagit.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande

uttalande samt motionerna 1:259 och 11:372, i skrivelse

till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet

anfört.

13 :o) Socialstyrelsens författningstryck. Under socialdepartementet, § 14,

ha revisorerna förordat en omläggning av socialstyrelsens publikalionsverksamhet

enligt vissa riktlinjer (Del I, s. 121—135).

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om socialstyrelsens författningstryck

ha revisorerna gjort följande uttalande.

Socialstyrelsen har enligt sin instruktion att sprida social upplysning

samt äger att av trycket utgiva periodiska och andra publikationer för offentliggörande

i erforderlig omfattning av utredningar, redogörelser eller

berättelser, som avse styrelsens verksamhetsområde. Styrelsen utgiver i

detta syfte bl. a. publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor.

Denna utkommer i en tryckt, häftad och skuren upplaga med det antal

nummer per år, som föreliggande behov påkallar under budgetåret 1954/

55 utgåvos åtta nummer med ett sammanlagt sidantal av 140. Råd och anvisningar

i socialvårdsfrågor, som innehåller texten till nya författningar

inom styrelsens ämbetsområde samt kommentarer och tillämpningsföreskrifter

till dessa in. in., vänder sig i första hand till olika organ inom socialvården

— statliga och kommunala — samt till eljest inom denna sysselsatta

personer. Socialstyrelsen offentliggör även genom stencilerade eller

maskinskrivna handlingar bl. a. anvisningar till författningar av skilda

slag; särskilt gäller detta sådana anvisningar, som i första hand avse styrelsen

direkt underställda organ, t. ex. ungdomsvårdsskolor.

Med den omfattning lagstiftningen numera har inom socialstyrelsens

ämbetsområde är det enligt revisorernas mening oundgängligen nödvändigt,

att de som äro verksamma inom socialvården på ett i olika avseenden

tillförlitligt och lättillgängligt sätt erhålla upplysningar om och kommentarer

till denna lagstiftning, särskilt som det torde få antagas, att ett icke

obetydligt antal av dessa personer icke på annat sätt har möjlighet att fortlöpande

följa utvecklingen på området.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse alt söka bilda sig en uppfattning

om huruvida socialstyrelsens publikationsverksamhet fyller angivna

krav och ha fördenskull infordrat av styrelsen utgivna aktuella författningskommentarer

in. in. Sammanställningar över dessa ha redovisats i

det föregående.

Efter eu genomgång av materialet anse sig revisorerna kunna konstatera

att publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor är skriven på

ett lättillgängligt språk, även om kommentarerna i vissa fall givits större

omfattning än det föreliggande ämnet påkallat. Däremot synes publikatio
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

nen knappast fylla de krav på ändamålsenlighet, som enligt revisorernas

mening kan ställas på en publikation av ifrågavarande slag. Detta synes

främst vara beroende av det sätt varpå utgivningen sker. Såsom redan

nämnts utkommer publikationen i eu häftad upplaga. I den mån ändringar

genomföras i den lagstiftning, som tidigare redovisats och kommenterats

i Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, utkommer ett nytt nummer,

som innehåller en redogörelse för ändringarna. I det nya numret hänvisas

då stundom till den tidigare redogörelsen, i vissa fall utan att det omtalas

i vilket nummer av publikationen denna förekommit. Även om hänvisning

sker, är det för förståelse av den aktuella frågan ofta nödvändigt att läsa

de olika numren jämsides med varandra. I de fall en viss lag ändras vid

upprepade tillfällen nödgas läsaren — jämsides med studium av den ursprungliga

lagtexten och kommentaren till denna — kontrollera flera olika

nummer för att göra sig förvissad om att författningen icke ändrats på den

aktuella punkten. Exempel härpå utgör redogörelsen för bidragsförskottslagen;

denna har ändrats flera gånger, och fem nummer av ifrågavarande

publikation innehålla redogörelser, som hänföra sig till denna lag. Då tryck

förekommer på båda sidor av publikationens blad, är det ej — utan tillgång

till dubbla exemplar — möjligt att inklistra den ändrade författningstexten

i det ursprungliga exemplaret.

Det förekommer icke så sällan, att i ett och samma nummer av Råd och

anvisningar i socialvårdsfrågor intagas författningar eller kommentarer i

sinsemellan artskilda frågor, vilket likaledes bidrager till minskad överskådlighet.

Ytterligare må framhållas att föreskrifter och anvisningar i närbesläktade

frågor med hänsyn till tidpunkten för utgivningen ofta måste

publiceras i olika nummer, vilket även på sitt sätt försvårar för läsaren att

orientera sig i det aktuella spörsmålet. Därtill kommer att det icke torde

kunna förutsättas, att samtliga till vilka publikationen vänder sig äro så

orienterade i social- och därmed närbesläktad lagstiftning, att de kunna

avgöra, vilka författningar och kommentarer till dessa som samtidigt böra

studeras för förståelse av en viss fråga. Visserligen upptager som regel varje

nummers första sida en kortfattad innehållsförteckning, men denna

synes icke vara tillräcklig för att avhjälpa här påtalade brister.

Revisorerna anse att de här berörda olägenheterna med socialstyrelsens

ifrågavarande publikationsverksamhet i allt väsentligt skulle kunna elimineras

genom en lämpligare utformning i olika avseenden av Råd och anvisningar

i socialvårdsfrågor. Det synes sålunda lämpligt, att denna publikation

uppdelas på olika serier för skilda ämnesområden. Måhända kan det

även vara ändamålsenligt att åtskilja å ena sidan vad som är avsett för

internt bruk — för socialstyrelsen och direkt underlydande organ, t. ex.

ungdomsvårdsskolorna — och å andra sidan övrigt tryck. Vidare bör publikationen

utgivas i form av lösblad. Därigenom skulle det bli möjligt att på

ett snabbt och ändamålsenligt sätt publicera ändringar i olika författningar

och deras tillämpningsföreskrifter; samtidigt torde tryckningskostnaderna

kunna nedbringas icke oväsentligt. Till Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor

bör även utgivas ett sakregister, som bör kompletteras med

en viss periodieitet.

Den av revisorerna i detta sammanhang verkställda granskningen har

givit anledning till följande ytterligare uttalanden.

Enligt kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas

rätt att verkställa tryckning av publikationer må statsmyndighet icke

på statsverkets bekostnad verkställa tryckning av någon publikation utan

att Kungl. Maj :t för varje särskilt fall därtill lämnat tillstånd. Undantag

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

55

gäller bl. a. för sådana kortare anvisningar, meddelanden, råd och upplysningar

som äro avsedda för allmännare spridning samt för sådana publikationer

som äro angivna i en vid kungörelsen såsom bilaga fogad förteckning.

Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor finnes ej upptagen däri.

Med hänsyn till bl. a. denna publikations omfattning och då motsvarande

publikationer, som utgivas av andra statliga myndigheter, upptagits i förteckningen,

torde denna för fullständighetens skull i lämpligt sammanhang

böra kompletteras med ifrågavarande publikation.

Såsom framgår av det föregående har socialstyrelsen i sin förteckning

över författningskommentarer inom nykterhetsvårdsbyråns ämbetsområde

redovisat artiklar, som införts i Tidskrift för Nykterhetsnämnderna. Ur flera

synpunkter synes det emellertid angeläget, att styrelsen för de författningskommentarer

in. in. som styrelsen publicerar i första hand utnyttjar

sin egen publikation Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor.

Revisorerna anse sålunda, att socialstyrelsen snarast bör överväga en

omläggning av sin publikationsverksamhet i enlighet med här angivna riktlinjer.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och statskontoret (Del II, s. 130

—133).

Socialstyrelsen har icke ansett sig kunna dela revisorernas uppfattning,

att publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor uppdelas på olika

serier för skilda ämnesområden samt att publikationen utges i form av

lösblad. I anslutning härtill har styrelsen framhållit följande.

Den ståndpunkt som styrelsen sålunda har intagit till revisorernas båda

nu berörda förslag innebär emellertid inte, att styrelsen finner revisorernas

anmärkningar vara ogrundade. Styrelsen avser sålunda att noggrannare än

vad hittills har varit fallet tillse att erforderliga hänvisningar inflyter i varje

nummer, som på grund av lagändring eller av annan anledning delvis

ersatt ett tidigare utgivet nummer. Av vad tidigare anförts framgår vidare,

att styrelsen söker sträva efter att de olika numren i görligaste mån får

ett enhetligt innehåll. På en punkt är styrelsen beredd att helt godtaga

revisorernas anmärkning, nämligen i fråga om betydelsen av nykterhetsvårdsbyråns

medverkan i publikationen. Denna fråga har tidigare varit

föremål för övervägande inom styrelsen, och nykterhetsvårdsbyrån kommer

framdeles att utnyttja publikationen på samma sätt som styrelsens

barnavårdsbyrå och socialvårdsbyrå. Även styrelsens skolbyrå kommer att

medverka i publikationen beträffande byrån berörande frågor av allmänt

socialt intresse. Styrelsen finner det vidare vara riktigt att Råd och anvisningar

intages i den förteckning som är fogad såsom bilaga till kungörelsen

den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas rätt att verkställa

tryckning av publikationer.

Vad slutligen angår frågan om sakregister har styrelsen med vissa tidsmellanrum

låtit upprätta sådana register, omfattande publikationens nummer

alltifrån begynnelsen. Av förbiseende kom registernumren emellertid

icke att biläggas det material, som revisorerna infordrat och som legat till

grund för deras granskning.

I anledning av revisorernas erinringar får styrelsen sålunda sammanfattningsvis

framhålla, att styrelsen är beredd all i görligaste mån undanröja

påtalade brister i Råd och anvisningar men alt styrelsen icke anser det

lämpligt alt publikationen omlägges sfi, alt den uppdelas på olika serier,

som utges i form av lösblad.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1957

Statskontoret har uttalat följande.

Då vissa fördelar otvivelaktigt skulle vinnas genom den av revisorerna

förordade omläggningen av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor

vill statskontoret för sin del tillstyrka revisorernas förslag

härom. Vid ett lösbladssystem måste emellertid en bättre papperskvalitet

än den nuvarande komma till användning. Med den omfattning publikationen

haft under det angivna budgetåret 1954/55 skulle enligt uppgift från

ämbetsverkets tryckeriintendent härför uppkomma en merkostnad av omkring

1 000 kronor. Vidare tillkomma kostnader för anskaffande av samlingspärmar.

Även revisorernas förslag i övrigt anser statskontoret böra genomföras.

Utskottet. Med anledning av de erinringar revisorerna framställt mot utformningen

och redigeringen av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor

har socialstyrelsen framhållit, att styrelsen är beredd att

i görligaste mån undanröja påtalade brister men att styrelsen icke anser

det lämpligt att publikationen omlägges så, att den uppdelas på olika serier,

som utges i form av lösblad. Vid sådant förhållande och då ett eventuellt

beslut om övergång till lösbladssystem i förevarande fall icke torde

böra fattas, innan resultatet föreligger av den av fjolårets riksdag begärda

översynen av nu tillämpade principer för utgivandet av statsliggarens bihang,

har utskottet funnit sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

14:o) Socialhjälp och barnavård till lappar. Under socialdepartementet,

§ 15, ha revisorerna föreslagit, att anslaget till Socialhjälp och barnavård

till lappar avföres från riksstaten (Del I, s. 135—142).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

19 av sitt utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

15 :o) Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Under socialdepartementet,

§ 16, ha revisorerna uttalat sig för att den av pensionsstyrelsen

bedrivna sjukvården inordnas i den allmänna sjukvården (Del 1, s. 143—

162).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

99 av sitt utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

16 :o) Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, ha revisorerna förordat att de för vägbyggnader anvisade

medlen disponeras på ett fåtal större företag (Del I, s. 168—181).

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har utskottet yttrat sig under

punkten 9 av sitt utlåtande nr 6, varom utskottet velat här

erinra.

17:o) Statens bränslekontrollerande verksamhet. Under kommunikationsdepartementet,

§ 19, ha revisorerna uttalat sig för viss omprövning av rådande

samarbete mellan staten och landstingen i fråga om den bränslekontrollerande

verksamheten (Del I, s. 182—192).

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har utskottet yttrat sig under

punkten 44 av sitt utlåtande nr 6, varom utskottet velat här

erinra.

18 :o) Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, ha revisorerna föreslagit en utredning rörande planväsendet

(Del I, s. 192—209).

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet

samt för den verksamhet speciellt i fråga om regionplaneringen som

nu försiggår. Därefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt gällande byggnadslagstiftning skola stadsplaner och byggnadsplaner

upprättas först när det föreligger aktuellt behov därav och icke omfatta

större områden än som kunna bebyggas under de narmaste aren. En sadan

begränsad detaljplanering förutsätter emellertid en samordning i tid och

rum av planer för skilda delområden, för att en allsidig bedömning av samhällets

behov på längre sikt skall kunna äga rum, och i samband darmed

ett samordnande av sådana anordningar som sträcka sig över tlera orter

och områden. Denna översiktliga planering sker inom kommunerna genom

upprättande av generalplaner och inom större områden genom regionplaner

Planarbetet ankommer i första hand på kommunerna. Ledningen over

detsamma är emellertid en statlig uppgift; den utövas centralt av byggnadsstyrelsen

och lokalt av länsstyrelserna med deras planeringssektioner samt

länsarkitektsorganisationen och har formen av allmän tillsyn, rådgivning och

granskning m. m. Utöver denna i byggnadslagstiftningen förutsatta planläggning

äger ett synnerligen omfattande planarbele rum inom andra statliga

myndigheter in. fl., syftande till att uppdraga riktlinjerna för den framtida

utvecklingen såvitt gäller vederbörande mynd|ighets speciella fackområde.

Sålunda utföres viss översiktlig planläggning inom de områden

som representeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen skoloycrstvrelsen

och luftfartsstyrelsen, antingen inom vederbörande verksstyrelser

eller med dem samarbetande nämnder, kommittéer och utredningar eller

också inom de till styrelserna knutna lokala förvaltningarna. Aven i enski d

regi förekommer i ej ringa utsträckning planarbete i form av utredningar

och överväganden rörande det framtida anordnandet av bebyggelse, lokaliseringen

av näringar, serviceanordningar o. d.

Generalplanering och detaljplanering i de enskilda kommunerna ha bedrivits

i jämförelsevis god takt. Vid innevarande ars mgång hade generalplaner

sålunda färdigställts i närmare 190 kommuner och arbetet med

opaginerad Kontrollera mot PDF

d8 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

sådana planer pågick i omkring 180; av de sistnämnda torde ett 10-lal

ha tarchgstaUts under året. Regionplaneringen — d. v. s. utarbetande av

utvecklingsprogram for storre områden, omfattande flera kommuner, ofta

en stad med omgivande landskommuner — har däremot hittills bedrivits

i ytterst begränsad skala. Endast inom ett område i landet (sundsvallso

in råd ep har regionplan helt färdigställts. Arbete med regionplan pågår i

Stockholms- och göteborgsområdena samt i ytterligare 4^5 områden varjämte

viss försöksplanering i byggnadsstyrelsens regi bedrives i två områden.

Efter ikraftträdandet år 1948 av nu gällande byggnadslagstiftning ha

Mssa utredningar verkställts med sikte på att förstärka och effektivisera

den statliga organisationen på planväsendels område. I allt väsentligt ha

emellertid de förslag som i detta syfte framlagts icke föranlett någon

statsmakternas åtgärd. I begränsade hänseenden ha dock vissa resultat

åstadkommits. Exempelvis har inom byggnadsstyrelsens ram det s. k. rådet

tor översiktlig planläggning organiserat och igångsatt sin verksamhet,

vilken a\ser att samordna planarbetet och stödja detsamma genom inventeringar,

sammanställningar och anvisningar. Vidare ha länsstyrelserna ut™st,

ats lllecf särskilda planeringssektioner för planärendenas behandling

pa länsstadiet, varjämte en viss personalförstärkning skett vid länsarkitektsorganisationen.

Samtidigt härmed synes emellertid den fortskridande samhällsutvecklingen

ha åstadkommit en väsentlig förändring i fråga om behovet av översiktlig

samhällsplanering. Den pågående starka omflyttningen av befolkningen,

vilken främst tar sig uttryck i tätorternas tillväxt på glesbygdens

bekostnad, skapar speciella problem och aktualiserar kravet på program

och riktlinjer för samhällenas utbyggnad. Inom stora delar av landet "förestår

eu omdaning och utbyggnad icke endast av bostads- och industribebyggelse

utan även av gemensamma samhälleliga anordningar såsom vä«ar

och andra kommunikationsleder, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus,

skolor in. in. När sådana anordningar tillskapas i de enskilda kommunernas

regi, krava de vanligen på grund av sin storlek samverkan mellan ett flertal

kommuner; i den män utbyggnaden sker genom statens eller landstingens

forsorg medför den likväl återverkningar för kommunernas handlingsprogram.

ö

Mot denna bakgrund är det angeläget, att planeringen för regioner och

större områden fortgår parallellt med generalplanering och annan intern

kommunal planering, så att de översiktliga och större programmen kunna

beaktas vid detaljplanläggningen. Den gällande byggnadslagstiftningens

regler för planeringsverksamheten utgå också från att så skall vara fallet.

Önskemålet motsvaras emellertid icke av verkligheten, utan regionplaneringen

har blivit starkt efter i utvecklingen. De risker och olägenheter som

föranledas därav äro uppenbara. Det lokala planeringsarbetet fördröjes

och fördyras och därmed hämmas också själva byggnadsverksamheten. Det

torde icke vara ovanligt, att för bebyggelse avsedda områden beläggas med

långvariga byggnadsförbud — kanske uppgående till 10 år och mera _

i väntan på någon planfrågas lösning. Färdigställda detaljplaner, som icke

stämma med senare uppgjorda regionplanelösningar, minska i värde eller

bli helt oanvändbara och kräva omarbetning. Flerstädes kunna även

verkställda utbyggnader visa sig feldimensionerade. Nu nämnda risker

framträda givetvis främst i den kommunala och enskilda u(byggnadsverksamheten

men föreligga även för statsverkets vidkommande, dels genom att

staten med statsbidrag deltager i kostnaderna för kommunala anläggningai

och dels genom att statens själv svarar för vissa grenar av utbyggnaden,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

59

exempelvis på kommunikationsväsendets område. De förluster som av dylika

orsaker uppkomma i form av felinvesteringar, förseningar och värdeminskning

i utfört planarbete kunna antagas uppgå till vida högre belopp

än de eventuella merkostnaderna för ett på tillfredsställande sätt fungerande

planväsen.

Revisorerna äro givetvis icke beredda att framlägga konkreta förslag

i fråga om de åtgärder som kunna vara påkallade från statens sida för

att tillrättalägga nu angivna förhållanden. Hithörande problem äro så

omfattande, att ställning till desamma icke lärer kunna tagas utan en närmare

utredning, omfattande såväl organisationen som lagstiftningen. Revisorerna

vilja emellertid i anslutning till del anförda framhålla några

allmänna synpunkter, vilka synas böra tagas i betraktande i sammanhanget.

Såvitt gäller organisationen har i samband med under senare år verkställda

utredningar ifrågasatts, om icke planeringsverksamheten ^ skulle

gagnas av en koncentration till en eller ett fåtal myndigheter i fråga om

såväl det centrala som det regionala stadiet. Förslag av denna innebörd ha

varit föremål för överväganden men icke vunnit statsmakternas anslutning.

Man torde alltså ha att räkna med att nuvarande organisation åtminstone

tills vidare bibehålies i sina huvuddrag. Även med denna utgångspunkt

synes det emellertid angeläget att åtgärder vidtagas för att i görligaste

mån undanröja den starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna

som kännetecknar den rådande ordningen. Icke minst gäller detta

i fråga om det utredningsarbete som föregår ställningstagandet i planfrågor.

Mycket av det grundläggande materialet härvidlag, exempelvis inventeringar

och statistiska utredningar angående befolkningsfrågor och näringsväsen

samt prognoser i dylika frågor, torde vara av den natur att det

kan komma till användning för planläggningen inom större områden och

för skilda planändamål. Gemensam eller samordnad insamling och bearbetning

av dylikt material borde alltså kunna medföra besparingar och

tidsvinster. En sådan samordning ger även ökad möjlighet att bringa de

olika planerna i överensstämmelse med varandra och minskar risken att

enskilda projekt dimensioneras över vad som är praktiskt genomförbart

med hänsyn till andra angelägena samhälleliga utbyggnadsbehov. Visserligen

ha under de senaste åren vissa åtgärder vidtagits i nu angivna riktning,

men det vill förefalla revisorerna, som om de resurser som ställts till främst

byggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas förfogande icke äro tillräckliga

för att eftersläpningen i den översiktliga planeringen och utredningsarbetet

skall kunna hävas inom önskvärd tid. I första hand synes bär eu förstärkning

böra övervägas, såväl vad gäller rådet för översiktlig planläggning

som beträffande länsstyrelsernas planeringssektioner och länsarkilektkontoren.

I fråga om sistnämnda båda organisationer bör jämsides härmed

prövas, i vad mån ett sammanförande av dem till ett planorgan för länet

under gemensam ledning skulle kunna äga rum. Det synes antagligt att

en enhetlig organisation åtminstone för det på statliga myndigheter ankommande

planarbelet i länen skulle medföra fördelar, bl. a. genom all tillgänglig

arbetskraft bättre kunna utnyttjas. En närmare översyn av reglerna för

de olika planmyndigheternas kompetensområden och uppgifter inom planarbetet

torde samtidigt därmed vara erforderlig. Några speciella problem av

denna natur ha berörts i det löregående.

Det statsanslag som sedan budgetåret 1948/49 stått till förfogande lör

bidrag till upprättande av bl. a. regionplaner har hittills, på ett undantag

när, icke tagils i anspråk för sill ändamål — ett förhållande som belyser

alt den översiktliga planeringen icke fortskridit i förutsedd takt. Det synes

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

motiverat, att även reglerna för statsbidrag till regionplanering tagas under

omprövning i nu förevarande sammanhang. Bland annat synes hätrvid

bora overvagas, huruvida icke det statliga stödet - vilket nu främst är

knutet till planernas upprättande — mera borde inriktas på bidrag till

sådana förberedande undersökningar, som kunna komma till nytta för

planarbetet i stort. I detta sammanhang vilja revisorerna ifrågasätta, om

icke beslutanderätten i frågor om bidrag för regionplanering skulle kunna

överflyttas från Kungl. Maj: t till byggnadsstyrelsen. Vissa skäl synas jämväl

tala för att det nyssnämnda anslaget inordnas i de medel som anvisas

till byggnadsstyrelsens råd för översiktlig planläggning. Härigenom skulle

en icke oväsentlig förenkling av det administrativa förfarandet ernås, samtidigt

som en samordning av likartade arbetsuppgifter skulle möjliggöras.

I icke ringa män torde förhållandena på planväsendets område sammanhänga

med bristen på planfackmän. Läget torde flerstädes vara sådant,

att även kommuner som äro inställda på att igångsätta regionplanearbete

se sig nödsakade att dröja därmed, emedan kompetent personal icke finnes

att tillgå. Jämväl i detta hänseende torde snara åtgärder vara erforderliga,

varvid uppmärksamheten synes böra inriktas på behovet icke endast av

arkitekter och tekniker utan även av den samhällsvetenskapligt utbildade

personal som kräves för förberedelsearbetet.

Den utredning rörande planväsendet som revisorerna förorda bör, såsom

tidigare antytts, i första hand inriktas på frågan om samordning mellan

olika i arbetet deltagande myndigheter och om fördelningen av föreliggande

uppgifter. Det är emellertid icke uteslutet, att förenklingar kunna

uppnås även på andra vägar, exempelvis genom ändringar i fråga om det

nu tillämpade förfaringssättet och kraven på planernas innehåll och utförande.

Det förslag rörande regionplaneinstitutets uppdelning på två stadier,

vilket berörts i den föregående framställningen, synes värt att övervägas.

Möjligt är också att vissa av de med regionplanerna eftersträvade

resultaten kunna vinnas med enklare medel. Redan nu finnas exempel på

att man genom en samordning av generalplanearbetet inom ett större område

reglerar förhållanden i samhällsutbyggnaden, vilka kräva samarbete

kommunerna emellan. Revisorerna förutsätta, att även dylika möjligheter

till förenklingar tillvaratagas och prövas.

Utlåtanden ha avgivits av bostadsstijrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, vägoch

vattenbijggnadsstyrelscn, byggnadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Jämtlands och Västernorrlands län, 1951 års

byggnadsutredning, svenska stadsförbundet samt svenska landskommunernas

förbund (Del II, s. 237—338).

Flertalet av de i ärendet hörda statsmyndigheterna har, med instämmande

i revisorernas synpunkter, tillstyrkt att åtgärder vidtagas i enlighet

med revisorernas förslag. Såsom exempel härpå må här återgivas vad bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län i vissa delar anfört.

Bostadsstijrelsen har sålunda gjort bl. a. följande uttalande.

Styrelsen kan helt ansluta sig till den uppfattning som revisorerna har

uttalat beträffande regionplaneringen. För styrelsens och länsbostadsnämndernas

verksamhet vore denna översiktsplanering av betydelse främst därtör

att den kunde ge underlag för bedömning av de mindre tätorternas och

glesbygdens utveckling och bostadsbehov på längre sikt. Bedömningen av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

61

låneärenden särskilt ur kreditvärdesynpunkt kunde därigenom underlättas

och riskerna för fellokalisering av bostadsbebyggelse begränsas. Regionplaneringen

torde även kunna bli av stort värde för den särskilda planering

av bostadsförsörjningen som kommuner med minst 10 000 invånare

är skyldiga att utföra i samråd med styrelsen. De därvid behövliga utredningarna

och kommunala ställningstagandena till olika bostadsförsörjningslrågor

skulle underlättas och få mera stadga, om de kunde inordnas

i sitt regionala sammanhang.

Efter att ha erinrat om att styrelsen i annat sammanhang framhållit angelägenheten

av att vissa förutsättningar för översiktsplaneringen utredes

i sitt rikssammanhang, att sådan utredning förlägges till ett centralorgan

samt alt länsstyrelserna sättes i stånd att för planeringsändamål tillhandahålla

kommunerna material rörande länets förhållanden, har i utlåtandet

vidare anförts bl. a. följande.

Styrelsen kan icke bedöma om en dylik koncentration och samordning

av utredningsarbetet till fullo kan uppnås inom ramen för planväsendels

nuvarande organisation. Betydande fördelar synes dock kunna vinnas om

byggnadsstyrelsen (rådet för översiktlig planläggning), länsarkitektkontoren

och/eller länsstyrelsernas planeringssektioner finge större möjligheter än

för närvarande att fungera som samordnings- och utredningsorgan. Styrelsen

tillstyrker därför att frågan om en förstärkning av dessa organ närmare

utredes enligt de riktlinjer revisorerna förordar.

Den förordade översynen av gränsdragningen mellan olika myndigheters

kompetensområden och uppgifter inom planarbetet finner styrelsen ange
De

i vissa avseenden otillfredsställande förhållandena på planväsendets

område torde, som revisorerna framhåller, i icke ringa mån sammanhänga

med bristen på planfackmän. Styrelsen ansluter sig helt till vad revisorerna

i detta avseende har anfört, särskilt beträffande angelägenheten av att aven

behovet av samhällsvetenskapligt utbildad personal tillgodoses. Styrelsen

anser behov av sådan personal föreligga icke enbart i det grundläggande

utredningsarbetet för regionplaneringen utan även i följande led av planarbetet

och vid planärendenas bedömning i olika instanser. Den bedömning

ur bostadsförsörjningssynpunkt av vissa översikts- och detaljplaner

som bostadsstyrelsen utför på anmodan av byggnadsstyrelsen skulle i hog

grad underlättas om planerna kunde grundas på ett väl utfört utredningsarbete.

Liksom revisorerna anser styrelsen att de förslag angaende regionplanearbetets

uppdelning på två etapper som bär framlagts i en promemoria

från rådet för översiktlig planläggning är val varda att overvagas.

Enligt den föreslagna uppdelningen skulle den första etappen av regionplanearbetet

avse sådana uppgifter som ställer kravet på och samtidigt okar

förutsättningarna för att rationellt utnyttja samhällsvetenskapligt utbildad

personal i planarbetet.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att styrelsen vid skilda tillfällen undeistrukit

vikten av att den översiktliga planläggningsverksamheten på olika

sätt effektiviseras och intensifieras för att kunna möta det ständigt växande

behovet av inlerkommunal samverkan. I anslutning härtill har uttalats

bl. a. följande.

Under de senaste åren har, som revisorerna påpekar, behovet av översikt

..... 1 i -•:» ‘rungande, onni
-

lig samhällsplanering över kommungränserna blivit alltmer

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

tidigt som flertalet landskommuners befolkningsunderlag alltjämt minskas,

okas kraven på allmänna nyttoanläggningar, avseende exempelvis skolväsendet

och åldersdomsvården på landsbygden. Den pågående strukturförändringen

av tätorter och glesbygd som följd av befolkningsomflyttningen, standardhöjningen

och bilismens expansion aktualiserar kravet på program och

riktlinjer för utbyggandet över större områden. Detta gäller icke endast bostads-

och industribebyggelse utan även olika allmänna anläggningar såsom

vägar, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus, skolor in. m. Särskilt för

landsbygdens del torde frånvaro av regional översiktsplanering medföra

slora risker för felaktig lokalisering och dimensionering av de behövliga

anläggningarna. Styrelsen vill instämma i och understryka revisorernas förmodan,

att »de förluster som av dylika orsaker uppkomma i form av felinvesteringar,

förseningar och värdeminskningar i utfört planarbete kunna antagas

uppgå till vida högre belopp än de eventuella merkostnaderna för ett

på tillfredsställande sätt fungerande planväsen».

Revisorerna anför vidare, att regionplaneringen i sin nuvarande utformning

blivit starkt efter i utvecklingen. Som närmare utvecklas i den av revisorerna

åberopade promemorian angående regionplaneringens mål och medel,

torde della bl. a. sammanhänga med vissa drag i den nuvarande tilllämpningen

av regionplaneinstitutet. I huvudsaklig ‘överensstämmelse med

de tankegångar beträffande regionplanearbetets rationalisering som framtöres

i promemorian anser styrelsen, att en väsentlig effektivisering av regionplanearbetet

vore möjlig utan större ändringar av nuvarande lagstiftning.

En sådan rationalisering synes däremot, som revisorerna påpekar, nödvändiggöra

en förstärkning av den statliga organisationen på planväsendets

område. Av särskild vikt synes härvidlag vara att samordna och effektivisera

del för ställningstagandet till skilda planfrågor grundläggande utredningsarbetet

av geografisk-samhällsvetenskaplig art. Erforderlig sakkunskap inom

detta område finnes för närvarande varken på länsstyrelsernas landskanslier

eller inom därtill knutna länsorgan. Det är därför angeläget att på länsstadiet

få tillgång till samhällsvetenskaplig expertis med inriktning på översiktlig

planläggning.

Enligt styrelsens uppfattning talar många skäl för att frågan om planväsendets

organisation på länsstadiet på längre sikt bör lösas genom inrättande

av ett enhetligt länskontor för planläggnings- och byggnadsfrågor. Till

detta borde i princip handläggningen av samtliga med bebyggelseplaneringen

sammanhörande frågor med undantag av frågor berörande vägväsendet

kunna koncentreras sålunda även lokaliseringsfrågor rörande bostäder och

arbetsplatser vatten- och avloppsfrågor, vattenvård, kulturskydd och naturvård.

Med hänsyn till frågans nuvarande läge samt till det förhållandet,

att vissa av de berörda spörsmålen torde komma att aktualiseras i annat

sammanhang, ansluter sig styrelsen dock till revisorernas förslag om en

mer begränsad utredning. Byggnadsstyrelsen har i annat sammanhang gett

uttryck för önskvärdheten av att en sådan utredning kommer till stånd. De

förändringar i den gällande byggnadslagstiftningen som härvid påkallas,

torde bli av förhållandevis ringa omfattning, och synes därför kunna lösas i

huvudsak tämligen oberoende av 1951 års bvggnadsutrednings pågående

arbete med en revision av byggnadslagstiftningen. Byggnadsstyrelsen vill

även framhålla att viss rationalisering i avsikt att undvika dubbelarbete

och förenkla handläggningen av rutinärenden för att friställa arbetskraft

för de mera principiella frågorna skulle kunna ske redan med nu gällande

instruktioner för länsstyrelserna och expertorganen. En sådan åtgärd är

att länsarkitekten blir föredragande inför länsstyrelsen i vissa ärenden.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

63

Som revisorerna anfört bör även frågorna angående ändrade regler för

det statliga bidraget till upprättande av regionplaner in. in. samt om möjligheterna

att förenkla den översiktliga planläggningen övervägas. I anslutning

till frågan huruvida anslaget till nämnda bidrag skall inordnas i anslagsmedlen

för rådet för översiktlig planläggning eller icke vill styrelsen understyrka

att en förstärkning av rådets nuvarande resurser under alla förhållanden

är erforderlig. Styrelsen anser sig också böra framhålla, att erfarenheterna

av den av revisorerna omnämnda och i styrelsens regi bedrivna försöksverksamheten

på den översiktliga planläggningens område givit vid handen,

att icke obetydliga rationaliseringar hör vara möjliga, icke minst i fråga om

metodiken för regionplanearbetet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört bl. a. följande.

Utvecklingen har medfört ett behov av översiktlig planering såväl på

riks- som länsplanet. Länsstyrelsen delar riksdagsrevisorernas mening, att

det är ändamålsenligt, att det vid sidan av generalplanering och annan intern

kommunal planering sker eu översiktlig planering av större regioner, att

en dylik regional planering endast i ringa utsträckning kommit till stånd

och att åtgärder för avhjälpande av denna brist bör vidtagas.

För planläggningen av stamvägnät, kraftförsörjning, byggnadskvotfördelning

m. in. pågår redan i skilda myndigheter en riksomfattande utredningsverksamhet.

Skäl talar för att ett statligt organ för översiktlig planläggning

sammanhåller och kompletterar de olika, hela landet omfattande planeringarna.

Även på länsplanet pågår skilda utredningar för planeringar av olika

slag.-----------------------

Även på länsplanet föreligger enligt länsstyrelsens mening behov av ett

samlande, sammanhållande och kompletterande utredningsorgan med intimt

samarbete med motsvarande organ och andra vederbörande myndigheter

i angränsande län.

Utredningsorganen på såväl riksplanet, därvid länsstyrelsen närmast tänker

på det inom byggnadsstyrelsen verksamma rådet för översiktlig planläggning,

som på länsplanet bör få tillräckliga resurser för uppgiften, bl. a.

tillgång på geografisk-samhällsvetenskaplig expertis.

I likhet med riksdagsrevisorerna anser länsstyrelsen utredning i dessa

frågor behövlig. Därvid synes böra beaktas den av förenämnda råd för översiktlig

planläggning i dess PM angående regionplaneringens mål och medel

föreslagna uppdelningen av regionplaneinstitutet på två stadier. Den

däri skisserade storregionutredningen synes ej lämpligen kunna infogas

i gällande regionplaneinstitut. Den torde vara av så vittgående allmänt intresse,

att det bör ankomma på ett statligt länsorgan att handhava detta

första regionplaneringsstadium.

Riksdagsrevisorerna förordar en prövning av frågan i vad mån ett sammanförande

av länsstyrelsens planeringssektion och länsarkitektkontoret

till ett planorgan för länet under gemensam ledning skulle äga rum. Länsstyrelsen,

som icke anser sig kunna utan grundlig utredning taga ställning

till en så genomgripande omorganisationsfråga, har ej något att erinra

mot en utredning i saken. Redan nu synes det emellertid böra utsägas, att

om elt dylikt gemensamt planorgan skall komma lill stånd, detta får ingå

i länsstyrelsen, som i förhållande till planväscndet alltjämt bör intaga eu

ledande ställning på länsplanet. Vidare kan redan nu anmärkas, att för

närvarande har både planeringssektionen och länsarkitektkonloret vissa

uppgifter, som icke lämpligen böra hänföras till ett planorgan som nyss

sagts. Som exempel på dylika uppgifter kunna nämnas planeringssektio
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

nens befattning med trafikväsendet och länsarkitektkontorets befattning

med statens byggnader och byggnadsverksamhet.

Av riksdagsrevisorerna förordad översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas

kompetensområden och uppgifter inom planarbetet samt

reglerna för statsbidrag till regionplanering finner länsstyrelsen önskvärd.

Bland de mera kritiska synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen

må här återgivas vissa delar av Svenska landskommunernas förbunds

och 1951 års byggnadsutrednings utlåtanden.

Landskommunernas förbund har framhållit bl. a. följande.

Regionplaneringen har, såsom riksdagens revisorer påpekat, hittills inte

haft särskilt stor omfattning. Det är enligt styrelsens mening bra, att utvecklingen

härvidlag inte gått så fort. I om möjligt ännu högre grad än i

fråga om generalplaneringen famlar man här alltjämt efter lämplig metodik.

Om man bortser från de två storstadsregionerna med dessas alldeles speciella

problem, torde mot den hittills bedrivna regionplaneringen kunna

riktas samma erinringar som mot generalplaneringen. Vi kommer under överskådlig

tid framåt att sakna personella resurser för en mera omfattande

regionplanering, om denna skall bedrivas på sätt hittills skett. Det enda hittillsvarande

exemplet på i första omgången slutförd regionplanering är det

för Sundsvallsregionen. Planeringsarbetet pågick här under åren 1948—1953

och drog i kostnader åtskilliga 100 000-tals kronor. Ännu har de olika länsmyndigheterna

inte slutfört sin granskning, och när förslaget kanske om

några år är moget för fastställelse, torde det i viktiga stycken redan vara

föråldrat, d. v. s. man har frångått detsamma vid detaljplaneringen.

Av vad här anförts torde framgå att styrelsen för sin del inte hyser någon

övertro på den översiktliga bebyggelseplaneringen i dess hittills bedrivna

former. Detta innebär dock inte att styrelsen tar avstånd från den översiktliga

planeringen som sådan. Ett säkrare grepp om bebyggelse- och lokaliseringsfrågorna

behövs inte blott i de växande tätorterna utan också i landskommuner

med sjunkande befolkningstal. Men det måste bli en översiktlig

planering, som vi orkar med.

Efter att vidare ha erinrat om det snabbt växande behovet av interkommunalt

samarbete har förbundet slutligen uttalat följande.

Intel hindrar att byggnadslagens regionplaneinstitut utnyttjas som kommunalt

samordningsinstrument. Men om man ger regionplaneringen detta

enligt styrelsens mening förnuftiga innehåll, torde i normalfallen markanvändningen

knappast bli det primära. Regionplanearbetet får då mera karaktären

av utrednings- och förhandslingsarbete. Eftersom regionplanen för

sitt genomförande är helt beroende av de berörda kommunernas frivilliga

medverkan, är det inte stor mening i atb på regionplanekartor med därtill

hörande beskrivningar redovisa ogenomförbara tekniska ideallösningar.

Denna uppfattning om regionplaneringens syfte måste givetvis påverka såväl

metodiken i planarbetet som valet av utredningsexpertis.

Styrelsen tror inte att den av riksdagens revisorer förordade utredningen

rörande den översiktliga planeringen f. n. skulle fylla något ändamål. Hithörande

frågor är föremål för fortlöpande uppmärksamhet från byggnadsstyrelsen

och dess råd för översiktlig planering. Enligt vad styrelsen erfarit

kommer problemställningarna också att beröras av 1951 års byggnadsutredning.

Däremot anser styrelsen, att det kan övervägas att låta det nuvarande

statsbidraget till regionplanering i första hand gå till sådana demografiska,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

65

näringsgeografiska in. fl. undersökningar för större regioner, som kan bli

till nytta för olika former av samhällsplanering. Den »områdesplanlegging»,

som försiggår i Norge, har föregåtts av en fylkesvis företagen statistiskekonomisk

analys, till vilken vi tyvärr saknar motsvarighet. — Det är enligt

styrelsens mening naturligt att här ifrågavarande statsbidragsgivning överflyttas

till byggnadsstyrelsen, så snart statsbidragsgrunderna låter sig närmare

fixeras. Tidpunkten härför är dock ännu inte inne, och det skulle i

övrigt inte vara mycket att vinna på en decentralisering så länge statsbidragsärendena

är så fåtaliga.

För att underlätta, effektivisera och förbilliga den översiktliga planeringen

finnes ett annat alternativ, som enligt styrelsens mening i första hand bör

övervägas. Det är det gamla önskemålet om knytande av samhällsvetenskapligt

skolad personal till länsstyrelserna. Länsstyrelserna har ytterst viktiga

funktioner inom samhällsplaneringens olika former. En till en länsstyrelse

knuten statistiker eller näringsgeograf, som förvärvar god allmän kännedom

om förhållandena inom länet, bör utan att behöva fördjupa sig i vetenskapligt

betonade utredningar kunna ge såväl länsstyrelsen som kommunerna

värdefulla synpunkter och informationer i samhällsplaneringsfrågor. En

sådan befattningshavare skulle möjliggöra ett bättre utnyttjande av den

kvalificerade tekniska personalen.

1951 års bgggnadsutredning, som ingående belyst de svårigheter som

hittills mött i general- och regionplanearbetet, har i anslutning därtill givit

uttryck åt i stort sett följande synpunkter.

På sätt framgår av det anförda är erfarenheterna av regionplanering

ännu synnerligen begränsade, och verksamheten kan knappast sägas ha

lämnat försöksstadiet. Stor tvekan råder såväl om verksamhetens omfattning

och syfte som beträffande arbetets metodik och planernas lämpliga

utformning. Några fackmän på området finnes icke att tillgå, och det kan

rent av sättas i fråga, om verksamheten över huvud är en uppgift för fackmän

och om den icke snarare är att beteckna som en art av allmänpolitiskt

betonat förhandlingsarbete. Möjligt är också, att verksamheten lämpligen

bör uppdelas i två avsnitt, av vilka det ena då lämpligen bör avse ett fortlöpande

kommunalt samordningsarbete och det andra bör avse framarbetande

av planer beträffande aktuella frågor med begränsad räckvidd. Även

andra arbetsmetoder är tänkbara.

Frågorna om planarbetets metodik är f. n. föremål för utredning och

studium inom byggnadsstyrelsen och dess råd för översiktlig planläggning

med ändamål att de erfarenheter — positiva och negativa — som så småningom

framkommer, därigenom skall bli nyttiggjorda till gagn för det

fortsatta regionplanearbetet.

Något som är att hälsa med tillfredsställelse är också de initiativ sonn

byggnadsstyrelsen tagit till alt stimulera regionplanearbetet och att verka

för bildandet av lämpligt avpassade regionplaneenheter. Genom en fortsatt

försöksverksamhet på denna basis torde man rätt snart kunna komma

därhän, att regionplaneinstitutets möjligheter och funktionssätt låter sig

bättre bedömas än för närvarande är fallet.

Mera tveksamt är, om det kan vara lämpligt att härutöver söka aktivt

pådriva regionplaneringen, innan institutet vunnit nödig stadga och så att

säga funnit sin form. 1 allt fall ställer sig utredningen betänksam till tanken

att tillskapa eu centraliserad statlig verksamhet i sådant syfte. Det

torde vara meningslöst att söka påtvinga kommunerna eu form för samarbete

i fall, då samarbetsvilja icke är för banden. För såvitt man icke

liihany till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 93

•>

opaginerad Kontrollera mot PDF

6G

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

V1i1...g°ra våld l)a den kommunala självbestämmanderätten torde annan

mojhghet icke stå till buds än att så småningom på övertygelsens väg få

kommunerna att acceptera tanken på att i sin allmänna politik låta i ert

order lig omfattning binda sig av hänsyn till grannarna. Samarbetsviljan

kan kanske stimuleras men den låter sig icke dirigeras. En interkonnnunal

planering, som icke har sin motsvarighet i verklig vilja till samarbete, ter

sig skaligen meningslös. Vad saken gäller är ju icke blott att framskapa

planer utan även och i främsta rummet att få fram sådana planer, som

tar hänsyn till de reella förhållandena och har utsikt att åtminstone till

små huvuddrag bli genomförda.

Vad angår den delvis fristående frågan om sättet för åstadkommande av

bättre samarbete mellan expertmyndigheterna på länsstadiet kan utredningen

vitsorda, att icke allt är välbeställt i detta hänseende. Den högst

olika karaktären av de respektive expertmyndigheternas egentliga verksamhetsområde

gör det dock tvivelaktigt, huruvida den rätta vägen är att

sammanföra dem alla till en gemensam planeringssektion inom eller utom

länsstyrelsen.-----------------------

Vad som på nuvarande stadium synes mest angeläget i organisatoriskt

hanseende är enligt utredningens uppfattning att länsstyrelserna får de

personella resurser, som erfordras för att sammanställa, bearbeta och vid

behov tillhandahålla resultatet av undersökningar, som verkställts vid bebyggelseplanering

och i andra sammanhang. Länsstyrelsernas svaga ställning

i planeringssammanhanget torde nämligen i väsentlig mån bero på

att man där icke har möjlighet att sammanställa och åberopa det stora

material, som passerar genom dess händer.----------------

Vad beträffar sättet för disponerande av anslaget till bidrag för upprättande

av regionplaner m. in. bör detta enligt utredningens mening kunna

tagas i anspråk även för sådana utredningar, som icke direkt kan betecknas

som planering i byggnadslagens mening men som tjänar i huvudsak

samma syfte. Så har i praktiken också skett. Över huvud har sig utredningen

icke bekant något fall, då framställning om bidrag av dessa medel

avslagits. Eftersom fördelningen icke kan ske efter fasta normer utan helt

beror på lämplighetshänsyn, torde bidragstilldelningen även i fortsättningen

böra ankomma på Kungi. Maj :t.

Sammanfattningsvis vill byggnadsutredningen som sin mening uttala, alt

de frågeställningar, som aktualiserats genonn de till utredningen remitterade

uttalandena av riksdagens revisorer, är utomordentligt betydelsefulla

och värda att följas med uppmärksamhet från statsmakternas sida. Emellertid

är enligt utredningens mening f. n. föga att vinna med en forcering

av frågan. Bristen på bärande erfarenheter gör det i hög grad tvivelaktigt,

huruvida en förnyad utredning av spörsmålet i nuvarande läge kan ge sådana

resultat, som är ägnade att föra frågan framåt.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft jämväl

en i första kammaren av herr Torsten Andersson väckt motion (I: 112),

vari hemställts, att riksdagen vid sitt ställningstagande till det av riksdagens

revisorer i deras berättelse över den år 1950 verkställda granskningen

angående statsverket framställda förslaget om en utredning av planväsendets

organisation och handhavande också måtte uttala att denna utredning,

• o’

i enlighet med vad i motionen anförts, jämväl måtte omfatta frågan huruvida

icke ledningen av planarbetet borde handhas av eu därför upprättad

avdelning inom Kungl. Maj ds kansli, och att utrymme för en lekmannarepresentalion

i planarbetet borde skapas på länsplanet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

67

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande torde få

hänvisas till motionen.

Utskottet. Med understrykande av den översiktliga planläggningens betydelse

för en rationell samhällsutveckling ha revisorerna påtalat vissa olägenheter

som framträda på förevarande område, främst det förhållandet att

den översiktliga planeringen kommit i efterhand i förhållande till detaljplanläggningen.

I anslutning härtill ha revisorerna helt allmänt uttalat sig

för en förstärkning av de organ som främst ha att ombesörja den statliga

delen av hithörande angelägenheter. Revisorerna ha därvid ansett sig böra

utgå från att nuvarande organisation åtminstone tills vidare bibehålies i

sina huvuddrag. En viss koncentration av verksamheten för att i görligaste

mån undanröja rådande starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna

liksom en översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas

kompetensområden ha dock synts påkallade på såväl det centrala som det

lokala planet. Vidare ha revisorerna framhållit önskvärdheten av att föreliggande

möjligheter till förenklingar i planarbetet tillvaratagas. Med hänsyn

till de sålunda aktualiserade problemens omfattning ha revisorerna funnit

en utredning i ämnet motiverad, varvid samtidigt reglerna för statsbidrag

till regionplanering borde omprövas.

Vederbörande remissinstanser ha i flertalet fall ställt sig positiva till

grundtankarna i revisorernas framställning och vitsordat behovet av reformer

inom olika avsnitt av hithörande verksamhetsområde. Mera kritiska

synpunkter ha emellertid också kommit till uttryck. Därvid har särskilt

ifrågasatts, huruvida ännu tillräcklig erfarenhet står till huds, för att en

särskild utredning i ämnet skulle kunna anses motiverad.

Till den tveksamhet som yppats av vissa remissinstanser kan utskottet i

så måtto ansluta sig, att utskottet knappast finner tiden nu vara mogen för

någon mera genomgripande omläggning av den översiktliga planverksamheten.

Vissa jämkningar i såväl organisationen som gällande rättsregler

torde dock vara erforderliga för att i görligaste mån komma till rätta med

de av revisorerna påtalade olägenheterna. Erinras må att 1951 års byggnadsulredning

fått i uppdrag att ingå på frågor som åtminstone delvis

sammanhänga med de av revisorerna aktualiserade spörsmålen. Det synes

därför utskottet lämpligt, att revisorernas förevarande framställning och

de däröver avgivna remissutlåtandena överlämnas till byggnadsutredningen

för att av denna närmare övervägas. Särskilt betydelsefullt finner utskottet

det vara, att utredningen därvid noggrant undersöker möjligheten

dels att åvägabringa samordning i del grundläggande utredningsarbetet och

dels att genomföra förenklingar i själva planinstitutet. Utskottet förutsätter

vidare, att i de förslag som utredningen må komma att framlägga kommunernas

självständighet och berättigade intressen vederbörligen beaktas.

De synpunkter som framförts i den i ämnet väckta motionen torde jämväl

böra prövas i förevarande sammanhang.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande

uttalande och motionen I: 112, i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder

i det av utskottet angivna syftet.

19:o) Statens värdetryck. Under kommunikationsdepartementet, § 22, ha

revisorerna föreslagit, att frågan om frimärkstryckeriets ställning och förläggning

närmare utredes (Del I, s. 218—225).

Efter att ha berört de förslag som tidigare framlagts om en sammanslagning

av riksbankens sedeltryckeri och postverkets frimärkstryckeri samt

efter att ha lämnat vissa uppgifter om de båda tryckerierna ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Statens värdetryck omfattar tryckning av bl. a. sedlar, vissa obligationer,

skattkammarväxlar, beläggningsstämplar, frankotecken och postsparbankens

kvittenskuponger. Härav tryckas de båda sistnämnda slagen av värdetryck

vid postverkets frimärkstryckeri, medan övrigt värdetryck framställes

vid riksbankens sedeltryckeri.

Redan innan postverket vid 1920-talets ingång övertog frankoteckenstillverkningen,

vilken dessförinnan ombesörjdes av enskild företagare, förekommo

överväganden i vad mån fördelar skulle kunna vinnas genom att

allt statens värdetryck framställdes vid en gemensam industriell anläggning.

Någon sådan enhetlig organisation för värdetrycket kom emellertid icke

till stånd. Frimärkstryckeriet har alltsedan det inrättades varit förlagt till

centralposthuset, under det att sedeltryckeriet, som tidigare var lokaliserat

till riksbankshuset, fr. o. m. år 1936 drivits i de nuvarande byggnaderna i

kvarteret Kungl. Myntet.

F. n. pågår en enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatt sakkunnigutredning

rörande myntverkets framtida organisation och uppgifter, varvid

särskilt förutsättningarna för riksbankens övertagande av mynttillverkningen

äro föremål för prövning. Utredningen har föranletts bl. a. därutav, att fullmäktige

i riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj :t ifrågasatt en sammanslagning

av sedel- och mynttillverkningen, vilket förutsatts kunna leda till

besparingar. En större och ur företagsekonomisk synpunkt lämpligare driftsenhet

skulle nämligen därigenom kunna skapas, och ett flertal kostnadskrävande

driftsmoment skulle kunna utföras gemensamt. Bl. a. har i detta

sammanhang framhållits möjligheterna till gemensam ledning och administation,

inköpsverksamhet, reparations- och annan serviceverksamhet samt

utnyttjande av anordningar i personalvårdande syfte och för bevakning. I

samband med den nu nämnda utredningen liar även en ändrad förläggning

av sedeltryckeriet och myntverket förutsatts kunna komma i fråga. En särskild

delegation förhandlar för statsverkets räkning med Stockholms stad

om den framtida dispositionen av kvarteret Kungl. Myntet.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligger f. n. — aven bortsett från den

ifrågasatta sammanslagningen med myntverket — anledning att upptaga

sedeltryckeriets lokalförhållanden till övervägande. Omfattningen av tryckeriets

verksamhet har nämligen efter hand stigit väsentligt till följd av det

successivt ökande behovet av där framställt värdetryck, och utrymmesbristen

är redan i dagens läge synnerligen besvärande för produktionen.

Vidare väntas den tekniska utvecklingen på sedeltryckeriets område föran
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 03 år 1057

69

leda förändringar i tryckeriets maskinutrustning av så genomgripande natur,

att lokalfrågorna påverkats därav.

Även för frimärkstryckeriets del är lokalfrågan f. n. i hög grad aktuell.

Det ökade lokalbehovet bl. a. för generalpoststyrelsens bankavdelning med

tillhörande underavdelningar har medfört, att lokaler måste förhyras på ett

tlertal olika platser i Stockholm. Fjorton olika utrymmen draga en årlig

hyresutgift av omkring 310 000 kronor förutom bränsletillägg." Detta förhållande

har lett till planer på en utflyttning av frimärkstryckeriet och den

ävenledes i centralposthuset belägna kontorsmaskinverkstaden till en nyhyggnad

i anslutning till postverkets industriella anläggning i Ulvsunda.

Medel för eu dylik byggnad ha anvisats av 1954 års riksdag, men arbetena

ha ännu icke igångsatts.

De skäl som åberopats för en sammanslagning av riksbankens sedeltryckeri

med myntverket synas enligt revisorernas mening kunna i än högre

grad anföras till stöd för en gemensam anläggning för allt statligt värdetryck.

Även om själva tryckpressarna ej kunna utnyttjas gemensamt, förete

nämligen ifrågavarande tillverkningar så många likartade faktorer, att väsentliga

fördelar torde stå att vinna genom en gemensam produktion.

Det här berörda frågekomplexet bör enligt revisorernas mening bli föremål

för övervägande i ett sammanhang. Särskilt synes det angeläget, att den

planerade nya byggnaden för frimärkstryckeriet icke uppföres utan att hänsyn

tages till möjligheterna av en framtida utvidgning, därest det skulle

visa sig fördelaktigt att sedeltryckeriet och eventuellt även mynttillverkningen

anslutes därtill. Revisorerna vilja därför föreslå, att den nu pågående

utredningen angående myntverkets och sedeltryckeriets organisation utvidgas

till att omfatta även frimärkstryckeriets ställning och förläggning.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen, fullmäktige

i riksbanken och 1055 års mgntverksutrcdning (Del II, s. 341—362).

Statskontoret och riksbanksfullmäktige ha tillstyrkt revisorernas förslag,

medan generalpoststyrelsen avstyrkt detsamma. Myntverksutredningen har

ansett vissa skäl tala för att en eventuell omprövning av frågan bör ske genom

utredningens försorg.

Utskottet. Under hänvisning framför allt till föreliggande planer på uppförande

av nya byggnader för såväl riksbankens sedeltryckeri som postverkets

frimärkstryckeri ha revisorerna ansett frågan om en gemensam anläggning

för allt statligt värdetryck böra närmare utredas. Till denna uppfattning

ha fullmäktige i riksbanken och statskontoret anslutit sig, medan

generalpoststyrelsen ställt sig avvisande till tanken på en organisatorisk

samordning av de båda tryckerierna. Utskottet hyser för sin del den åsikten,

att förutsättningarna för och konsekvenserna av en dylik samordning böra

klarläggas, innan de på förevarande område aktuella byggnadsplanerna

sättas i verket. I detta sammanhang må emellertid erinras om att föregående

år eu särskild utredning tillkallats för översyn av postverkets organisation.

Enligt vad utskottet inhämtat har denna utredning för avsikt alt till behandling

upptaga jämväl frågan om frimärkstryckeriets ställning och förläggning.

Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter, att därvidlag erforderligt

samråd kommer att ske med 1955 års myntverksutredning, har

utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

om förmäla.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

-0:o) Kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens kontrollkontor. Under

kommunikationsdepartementet, § 23, ha revisorerna förordat viss decentralisering

av inventeringsverksamheten inom statens järnvägar (Del I s

225—231).

Efter eu redogörelse för arbetet inom kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens

kontrollkontor ha revisorerna uttalat följande.

Inom järnvägsstyrelsens kontrollkontor har den s. k. kontrollörsavdelningen

till uppgift att inventera kassor och räkenskaper på trafikavdelningarna.

Avdelningen består av tretton befattningshavare, varav en i 27

lönegraden och tolv i 25 lönegraden, vartill kommer viss personal som

handhar kontrollen av resebyråerna. Antalet stationer och andra redovisningsställen

uppgår till omkring 1 770, fördelade över hela landet. Kontrollverksamhetens

omfattning och organisation medgiver, att varje kontrollör

genomför i genomsnitt 140 inventeringar per år. De årliga kostnaderna för

avdelningen, bortsett från vad som belöper på resebyråerna, uppgå till omkring

400 000 kronor, d. v. s. omkring 220 kronor för varje inventering.

1 förstnämnda belopp ingå traktamentsersättningar med 80 000—85 000

kronor.

Sedan några år tillbaka pågå vissa försök att förenkla ifrågavarande

inventeringsverksamhet genom att ett visst antal inventeringar ombesörjes

av vederbörande trafikinspektörer underställd personal på trafiksektionerna.

Företrädesvis ha härvid enbemannade stationer och stationer med ringa

trafikuppbörd kommit i fråga. Antalet av på detta sätt överlåtna redovisningsställen

uppgår under innevarande år till 230. Redan tidigare har inventeringen

av stationer, vilka icke äro självständiga i redovisningshänseende,

ankommit på trafikinspektörerna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, är trafikuppbörden

vid de olika stationerna högst varierande. Sålunda redovisade i början av

innevarande år nära nog 400 stationer en månatlig uppbörd som ej översteg

6 000 kronor, d. v. s. det belopp som dagligen inremitterades till kontrollkontoret

uppgick genomsnittligt till högst 200 kronor. Vid drygt 600

stationer uppgick månadssumman av de dagligen inremitterade beloppen

till mellan 6 000 och 20 000 kronor, motsvarande en genomsnittlig kontant

inremittering per dag av mellan 600 och 700 kronor. Sammanlagt representerade

de nu nämnda stationerna åtskilligt mer än hälften av hela antalet

redovisningsställen.

Värdet av en kontrollverksamhet sådan som den ifrågavarande kan givetvis

icke mätas enbart på grundval av de oegentligheter som påträffas

eller de fel som kunna tillrättaläggas. I likhet med åtskillig annan revisionsverksamhet

är dess betydelse till stor del av förebyggande natur. Inventeringarna

omfatta även andra förhållanden än den kontanta uppbörden,

bl. a. fraktkrediter (som vid statens järnvägar uppgå till närmare hälften

av det till stationerna kontant inbetalade beloppet) samt efterkravsredovisning

in. in., varjämte kontrollörerna kunna stå till tjänst med rådgivning

åt mindre erfaren personal. De angivna dagskassebeloppen, som utgöra

genomsnitt för månad, kunna givetvis också variera avsevärt.

Även med beaktande av nu berörda omständigheter vill det emellertid

synas revisorerna, som om den ifrågavarande resekontrollverksamheten

borde kunna rationaliseras utan att säkerheten därför behövde eftersättas.

Enligt revisorernas mening borde — på motsvarande sätt som nu sker vid

såväl postverket som televerket — inventeringarna genom den kvalificerade

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

71

personalen på kontrollkontoret inriktas på de större stationerna samt på

sådana stationer, där redovisningsförhållandena äro invecklade eller av

annan anledning i behov av särskild tillsyn. Inventeringar av ett betydande

antal stationer med mindre uppbörd skulle därvid kunna överlåtas till

vederbörande trafikinspektör eller annan personal vid den lokala förvaltningen.

Härigenom synas icke endast traktamentskostnaderna utan även

kostnaderna för löner kunna väsentligt nedbringas.

Revisorerna få alltså förorda, att det nu försöksvis tillämpade systemet

med överflyttning av inventeringar vid ett mindre antal stationer utsträckes

väsentligt, förslagsvis till omkring hälften av statens järnvägars redovisningsställen.

Utlåtanden ha avgivits av iärnväqssturelsen och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 362—364).

Järnvägsstyrelsen har anfört bl. a. följande.

En överflyttning är dock ej möjlig med bibehållande av stationens (expeditionsställets)

självständighet. Denna kan i vissa fall vara önskvärd att bevara

på ett antal stationer, som beröras av statsrevisorernas förslag, exempelvis

med hänsyn till trafikanterna, för övervakning av säkerhetstjänsten

eller för att kostnaderna ej skola öka genom att huvudstationen kommer

upp i högre klass.

Kontrollkontorets inventeringar kunna emellertid minskas om berörda

stationer enbart i fråga om uppbörden underställas närbelägna större stationer

och därmed i redovisningshänseende göras till icke självständiga

gentemot kontrollkontoret. Stationerna bliva då fortfarande i viss utsträckning

självständiga. Undersökning om detta är en lämplig lösning pågår.

Oberoende av resultatet av denna undersökning kommer styrelsen även i

fortsättningen att noga överväga möjligheterna till ökad överflyttning av

kassainventeringarna från kontrollkontoret till linjebefälet. Härvid måste

emellertid hänsyn tagas till om kvalificerad personal står till vederbörande

linjebefäls förfogande och till att kostnadsminskningar verkligen uppkomma

utan att erforderlig kontroll eftersättes.

Riksräkenskapsverket har framfört bl. a. följande synpunkter.

Riksräkenskapsverket delar den av revisorerna framförda uppfattningen

att viss kostnadsbesparing bör kunna ernås genom att i större utsträckning

än som nu sker anlita trafikinspektörerna underställd personal för inventeringsverksamheten.

Det synes emellertid riksräkenskapsverket tveksamt,

huruvida den av revisorerna förordade decentraliseringen av kontrollörsverksamheten

bör omfatta så stor del som omkring hälften av statens järnvägars

redovisningsställen.---------------■—

Av revisorernas redogörelse framgår, att i och för inventerings utförande

alla i redovisningshänseende självständiga stationer äro uppdelade på ett

antal inventeringsgrupper. Vid inventeringsgruppernas sammansättning och

fördelning ha icke några lokala gränser uppdragits, utan stationerna inom

varje grupp fördela sig i princip över hela landet. Det vill synas riksräkenskapsverket

som om vissa besparingar skulle kunna vinnas genom att stationerna

inom varje inventeringsgrupp hållas mera samlade. Vidare synes

en förlängning av inventeringsintervallerna kunna genomföras utan alt

effektiviteten minskas.

Utskottet. Av järnvägsstyrelsens remissutlålande framgår, alt styrelsen

noga överväger möjligheterna till ökad överflyttning av kassainventeringarna

från kontrollkontoret till linjebefälet. Del torde sålunda kunna lörutsät
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

tas, att en rationalisering av den ifrågavarande kontrollverksamheten kominei

att ske. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra begränsa sig

till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,

§ 24, ha revisorerna förordat vissa åtgärder för att förbättra

uppbördsresultatet (Del I, s. 232—247).

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om uppbördsresultatet in. m. ha revisorerna

uttalat följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsåret

1955/5(3 såsom A-skalt 5 696 miljoner kronor och såsom B-skatt 2 453

miljoner kronor, vilket innebär att jämfört med närmast föregående uppbördsår

A-skatten ökat med 964 miljoner kronor och B-skatten med 289

miljoner kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret

1955/56 till 536 miljoner kronor, vilket innebär eu ökning med 13 miljoner

kronor jämfört med närmast föregående uppbördsår. I fråga om

resultatet av den ordinarie uppbörden av B-skatt må nämnas, att inflytandeprocenten

under de två senaste uppbördsåren varit densamma och uppgått

till 96,5. Resultatet i fråga om den kvarstående skatten enligt de två

senaste årens taxeringar uppvisar en nedgång från 84,5 till 83,3 procent.

Försämringen torde till stor del sammanhänga med rådande kreditrestriktioner,

vilka främst drabbat företagare inom byggnads- och anläggningsindustrien

samt vissa mindre företagare inom andra branscher. I fråga

om indrivningsresultatet har för städer med egna uppbördsverk, där resultatet

städse varit lägre än för landsbygden, en viss förbättring ägt rum.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut nämnts

uppgå till omkring 1 056 miljoner kronor och den överskjutande preliminära

skatten till omkring 573 miljoner kronor. Jämfört med de uppgifter som

vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1955 års taxering

har den kvarstående skatten ökat med omkring 318 miljoner kronor, medan

överskottsskatten minskat med omkring 94 miljoner kronor. Den kvarstående

skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 11 procent av den

slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick den till

omkring 10 procent av motsvarande slutliga skatt. Ökningen av den kvarstående

skatten sammanhänger huvudsakligen med att den del av skatten

som utgöres av garantibelopp på fastighet endast delvis influtit i form av

preliminärskatt och fyllnadsinbetalningar, vilket även är fallet med sjukförsäkringsavgifter

från försäkrade, som påförts preliminär B-skatt.

I anslutning till dessa uppgifter må erinras att 1949 års uppbördssakkunniga

diskuterade frågan om att utvidga den preliminära A-skattens användningsområde

till att omfatta även vissa kategorier av fria yrkesutövare.

Särskilt uppmärksammades möjligheterna att uttaga preliminär A-skatt av

konstnärer och författare liksom av vissa yrkesfiskare. Med hänsyn till de

svårigheter som enligt de sakkunnigas mening skulle möta, därest i uppbördsförordningen

intoges en direkt bestämmelse om skatteavdrag i fråga

om berörda kategorier skattskyldiga, föreslogs dock endast att Kungl. Maj :t

skulle tilläggas befogenhet föreskriva, att preliminär A-skatt skulle utgå

och skatteavdrag verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst. Förslaget

godtogs och stadgande härom återfinnes numera i 3 § 3 mom. uppbördsförordningen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Od är 1057

73

Inom riksräkenskapsverket ha, enligt vad revisorerna inhämtat, gjorts

vissa undersökningar rörande möjligheterna att föreskriva eu utvidgad

skatteavdragsskyldighet för vissa yrkeskategorier, såsom provisionslörsäljare,

handelsagenter, lastbilsiigare, ackvisitörer av olika slag in. fl. lria yrkesutövare.

Dessa undersökningar giva grund för antagandet, att det bl. a.

genom avtal med olika branschorganisationer synes möjligt att för nämnda

och andra yrkesgrupper, som f. n. nära nog undantagslöst ha B-skatt, införa

A-skatt. I likhet med 19-19 års uppbördssakkunniga äro revisorerna

visserligen väl medvetna om att en utvidgad skatteavdragsskyldighet skulle

komma att ställa stora krav på uppbördmyndigheterna och medföra problem

av svårbemästrad natur. Ett genomförande av ett dylikt system torde

bl. a. förutsätta en samordning av taxerings- och uppbördsförfarandet å ena

sidan och ett intimare samarbete med de indrivande organen å andra sidan.

Revisorerna förutsätta emellertid, alt riksräkenskapsverket vidtager de åtgärder

i ämnet som kunna bidraga till ett förbättrat uppbördsresultat.

Enligt åtskilliga stadganden i de författningar, som reglerade ändringarna

i uppbördssystemet den 1 januari 1954, ålåg det riksräkenskapsverket att i

skilda avseenden meddela föreskrifter om bokföring och redovisning in. m.

av skattemedel. Med anledning härav utfärdades anvisningar, som främst

gingo ut på alt i möjligaste mån förenkla utmätningsmannens och exekutionsbiträdenas

verksamhet utan att därför överordnade myndigheter kontrollmöjligheter

eftersattes. Den sålunda genomförda förenklingen har enligt

vad revisorerna erfarit medfört en betydande arbetslättnad för beröida oigan.

Under senare år ha i samband med omorganisation av exekutionsverken

i vissa städer med egen uppbördsförvaltning vissa undantag medgivits av

Kungl. Maj :t från gällande bestämmelser. Sålunda har lösbladssystem medgivits

vid förandet av dagböcker enligt dels 1 g kungörelsen den 14 december

1917 (nr 870) om landsfiskals och stadfogdes dagbok i utsökningsmal

samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra iall skall

iakttagas och dels 1 § kungörelsen den 14 december 1917 (nr 871) angaende

dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta

och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra i all skall

iakttagas. Då antalet medgivanden av angiven art är stort, kan del enligt

revisorernas mening ifrågasättas, huruvida icke vederbörande författnmgai

böra ändras därhän, att lösbladssystem generellt kan användas vid 1''orandet

av utsöknings- in. fl. dagböcker utan att dispens särskilt behöver medgivas.

I taxeringsförordningens 57 b § ha meddelats föreskrifter om s. k. skönstaxering.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration

eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss torvärvskälla

icke tillförlitligen beräknas, skall enligt nämnda forfattmngsrum

inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till föreliggande omständigheter

såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt. Stadgandet

infördes genom förordningen den 27 maj 1955 (nr 356), som trädde i kiat

den 1 januari 1956; dock att förordningens bestämmelser skulle galla redan

dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordrades för förordningens tilllämnning

efter ikraftträdandet. Författningstexten ger vid handen, att skonstaxering

får tillgripas endast i de fall, all inkomsten ej tillförhtligcn kan

beräknas med vanliga metoder. Vidare framgår all syftet med eu skonstaxering

icke får vara annat än alt söka uppnå det från materiell synpunkt

riktigast möjliga taxeiingsresultatet. Först genom ifrågavarande stadgande

ha uttryckliga bestämmelser om skönslaxering införts i taxcringstorordningen.

Del oaktat verkställdes sådana taxeringar redan dessförinnan i de

fall då inkomsterna icke kunnat beräknas på annat sall. Riksdagens ai

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

1952 församlade revisorer framhöllo under § 17 i sin berättelse bl. a. att

de s k. skonstaxeringarna kunde vålla formella skatteförluster och förorsaka

statsverket en ren utgift på grund av att till kommunerna utbetala
.

s e|tJbelopp, soim motsvarade den påförda kommunalskatten. Med anledning

harav framhölls önskvärdheten av att samarbete mellan taxeringsmyndigheterna

och de indrivande organen koinme till stånd i svfle alt få skönsmassigt

asatta taxeringar alt så nära som möjligt överensstämma med vederborandes

verkliga inkomster. Enligt vad revisorerna erfarit synes det uttatade

önskemålet om ett sådant samarbete numera i stort kunna anses vara

U k * Ll -al föreligga på sina håll alltjämt vissa brister i fråga om samaibetet,

varför revisorerna ännu en gång vilja understryka vikten av att

skonsmassigt åsatta taxeringar, vilka framstå såsom uppenbart orimliga, av

mdrivningsmyndigheterna anmälas till vederbörande länsstyrelse.

Utlåtande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 3G5), som hänvisat

till den tidigare diskussionen om att utvidga den preliminära A-skattens

användningsområde till vissa kategorier fria yrkesutövare och i anslutning

härtill anfört följande.

I samband med granskningen inom riksräkenskapsverket av utmätningsmannens

avskrivnings- och balanslängder har vid skilda tillfällen konstaterats,

att indrivningen i fråga om dessa yrkeskategorier icke varit fullt effektiv.

Som revisorerna även påpekat har riksräkenskapsverket efter samråd

m„e<^ ce.n.trala uPPbördsnämnden från länsstyrelserna inhämtat synpunkter

på möjligheterna att föreskriva en utvidgad skatteavdragsskyldighet för

dessa inkomsitagargrupper. Det inkomna materialet är för närvarande föremål

för bearbetning inom ämbetsverket.

Revisorerna ha vidare föreslagit införandet av sådana bestämmelser, att

losbladssystem generellt kan användas vid förandet av dagböcker enligt kungörelserna

den 14 december 1917 (nr 870 resp. 871) om landsfiskals och

stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt i mål som avses i lagarna om införsel

i avlöning, pension m. in. En övergång till losbladssystem bar visat

sig ändamålsenlig och tillämpas efter tillstånd av Kungl. Maj:t för varje

särskilt fall i ett flertal städer samt några landsfiskalsdistrikt. Riksräkenskapsverket,

som haft att yttra sig över nämnda framställningar, har i underdånigt

utlåtande den 12 februari 1954 över en framställning från drätselkammaren

i Gävle om vissa dispenser för omorganisation av stadens exekutionsverk

ifrågasatt, om icke författningarna borde ändras, så att lösbladssystem

generellt medgåves.

Beträffande frågan om samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna och

de indrivande organen i syfte att få skönsmässigt åsatta taxeringar att så

nära som möjligt överensstämma med vederbörandes verkliga inkomster

vin riksräkenskapsverket erinra om att riksskattenämnden i cirkulär till

taxeringsmyndigheterna fäst dessas uppmärksamhet på förhållandet.

Utskottet. Mot bakgrunden av den av revisorerna lämnade redogörelsen

vill utskottet understryka angelägenheten av att verksamma åtgärder vidtagas

för förbättring av uppbördsresultatet. Ett betydelsefullt led i arbetet

därpå skulle onekligen vara att utvidga den preliminära A-skattens användningsområde.

Såsom framgår av riksräkenskapsverkets remissutlåtande är

f. n. visst för denna frågas belysning införskaffat material föremål för bearbetning

inom ämbetsverket. Enligt utskottets mening bör resultatet därav

snarast redovisas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

75

I likhet med revisorerna anser sig utskottet böra ifrågasätta, huruvida

icke vederbörande författningar böra ändras därhän, att lösbladssystem generellt

kan användas vid förandet av vissa dagböcker enligt kungörelserna

1917: 870 och 1917: 871. Utskottet finner därför lämpligt att Kungl. Maj :t

upptar frågan till särskild prövning.

Med hänsyn till de kostnader som i förevarande fall kunna drabba statsverket

vill utskottet slutligen instämma i revisorernas uttalande rörande

önskvärdheten av att samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna och de indrivande

organen intensifieras i syfte att få skönsmässigt åsatta taxeringai

att så nära som möjligt överensstämma med vederbörandes verkliga inkomster.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

o o

22 :o) Restavgiften för restförd skatt. Under finansdepartementet, § 25, ha

revisorerna föreslagit, att restavgiften i fortsättningen skall utgå i jämna

krontal (Del I, s. 247—249).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet m. in. ha revisorerna

uttalat följande.

Såsom uppbördsförordningens bestämmelser om restavgift äro utformade,

kan denna utgå med belopp, vilket utgöres av eller i vilket ingår öretal.

Av den föregående redogörelsen framgår emellertid, att under senare år åtgärder

i skilda hänseenden vidtagits för att förenkla arbetet i samband med

debitering och uppbörd av skatter av olika slag m. in. Sålunda ha, för att

taga ett exempel, öretalen numera bortarbetats från samtliga de i slutlig

skatt ingående delposterna. Då arbetsbördan för de myndigheter som handha

de administrativa bestyren i samband med uppbörden av skatt alltjämt

äro betydande, synas ytterligare åtgärder i förenklande syfte böra vidtagas.

Revisorerna vilja i sådant hänseende föreslå, att restavgiften i fortsättningen

skall utgå i jämna krontal, varvid minsta belopp bör fastställas till en krona.

Som särskild anledning till en dylik föreskrift må framhållas, att användningen

av hålkorts- och andra kontorstekniska maskiner av komplicerat slagförsvåras,

så länge öretal ingå i beloppen för restavgifter. En dylik olägenhet

har bl. a. framkommit vid de försök, som statens organisationsnämnd

f. n. bedriver rörande användandet av hålkortssystem för debitering och

längdföring inom skatteväsendet. Även från näringslivets sida ha, enligt

vad revisorerna erfarit, påtalats de mindre tillfredsställande förhållanden,

som äro förbundna med de nuvarande bestämmelserna om restavgift.

Vid införandet av en föreskrift av här angivet slag uppkomma vissa praktiska

problem. Såsom i det föregående föreslagits bör lägsta beloppet för

restavgiften fastställas till en krona. Uppkommer vid uträkning av restavgift

öretal, bör detta — i likhet med vad som redan gäller i andra fall enligt

uppbördsförordningcn — vid belopp över femtio avrundas uppåt och vid

annat öretal nedåt till helt krontal. En dylik åtgärd innebär bl. a., att avgiften

för belopp t. o. in. trettiosju kronor blir en krona. Enligt gällande bestämmelse

skall inflytande restavgift i vissa fall fördelas på två håll, vilket

medför att restavgifter, som bestå av ojämna krontal, efter delningen komma

att utgöras av belopp, i vilket ingår örelal. Det synes emellertid önsk
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

a,U a7eT\ 1 *äda?f. fal1 öretal undvikes. På vad sätt detta lämpligen

skall ske, torde bora bil beroende på närmare överväganden.

snaraVs1tbJrrrvid?aSgasSåIUnda’ ^ författningsändringar i här angivet syfte

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisatwnsnämnd,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,

Blekinge, Jämtlands och Norrbottens län (Del II, s. 366_374).

Samtliga remissmyndigheter ha tillstyrkt revisorernas förslag och därvid i

vissa fall berört en del frågor, sammanhängande med förslagets praktiska

genomförande.

Utskottet. Revisorernas förslag att restavgift i fortsättningen skall utgå i

jämna krontal ansluter sig väl till de under senare år vidtagna åtgärderna

ör att förenkla arbetet i samband med debitering och uppbörd av skatter

av olika slag in. in. Författningsändringar i det av revisorerna angivna syftet

synas därför böra vidtagas. Innan så sker torde dock, såsom revisorerna

sjalva framhållit, vissa praktiska problem böra upptagas till närmare övervägande,

varvid självfallet även de av remissmyndigheterna framförda synpunkterna

och förslagen böra beaktas. Under erinran jämväl att 1955 års

riksdag gjort framställning om vissa förenklingar i fråga om räntan å restituerad

skatt får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

23:o) Statsliggarens bihang. Under finansdepartementet, § 26, ha revisorerna

töreslagit, att statsliggarens nuvarande bihang för framtiden ut«ives

i form av lösblad (Del I, s. 249—253).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av fjolårets

riksdag godkända utlåtande nr 138, varom utskottet velat här

erinra.

24:o) De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg. Under

ecklesiastikdepartementet, § 28, ha revisorerna förordat en utredning om

bildandet av ett Stockholms universitet ävensom om vissa fristående högskolors

anslutning till Göteborgs universitet (Del I, s. 261—276).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

25 :o) Farmacevtiska institutets lokalfråga. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 29, ha revisorerna uttalat sig för en snabbutredning av frågan om ett

organisatoriskt och lokalmässigt sammanförande av farmacevtiska institutet

med statens farmacevtiska laboratorium (Del I, s. 276_282).

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

77

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

26:o) Tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 30, ha revisorerna förordat viss utredning rörande den vid tandläkarhögskolorna

bedrivna landsjukvården (Del I, s. 282—288).

Efter en redogörelse för den tandvårdande verksamheten vid de båda

tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö samt den odontologiska högskoleldiniken

i Umeå ävensom vissa i anslutning därtill slutna samarbetsavtal

ha revisorerna uttalat följande.

Den vid tandläkarhögskolorna bedrivna tandsjukvården är, såsom framgår

av den lämnade redogörelsen, en nödvändig förutsättning för forsknings-

och undervisningsarbetet vid nämnda lärosäten. I syfte att säkerställa

en för den praktiska verksamheten tillräcklig patienttillgång har från

statens sida inletts samarbete med folktandvårdsmyndigheterna i Stockholm

och Malmö. Vidare har innevarande år, under förutsättning av Kungl.

Maj :ts godkännande, träffats avtal med Västerbottens läns landsting om

överflyttning av viss del av folktandvården i länet till den i Umeå förlagda

odontologiska högskolekliniken. Tandläkarhögskolorna jämte sistnämnda

klinik ha genom nämnda organisatoriska närmande till folktandvården i

praktiken kommit att fungera som centraltandpolikliniker för respektive

Stockholm, Malmö och Västerbottens län. Samtidigt som genom de vidtagna

åtgärderna förefintliga möjligheter tillvaratagits att trygga en för forsknings-

och undervisningsverksamheten nödvändig tillgång på patienter, ha

emellertid för tandläkarhögskolorna uppstått stora svårigheter att med nu

tillgänglig arbetskraft på ett tillfredsställande sätt sköta den ifrågavarande

tandsjukvården. Att, såsom tidigare varit fallet vid högskolorna, överlämna

patientvärden enbart till de studerande torde icke vara lämpligt och skulle

f. ö. strida mot de förpliktelser kronan åtagit sig genom samarbetsavtalen.

Hittills har tandsjukvården hjälpligt kunnat upprätthållas genom att exempelvis

avdelningstandläkare i viss utsträckning frivilligt åtagit sig praktisk

tjänstgöring vid högskolorna utöver den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten,

som för nämnda tandläkare omfattar allenast 3 1/2 timmar per dag.

Det har emellertid icke varit möjligt att på sådan väg binda ett så stort

antal specialitetsutbildade och erfarna tandläkare vid högskolorna, att patientvärden

kunnat försiggå friktionsfritt, Tandläkarliögskolan i Stockholm

har sålunda, enligt vad revisorerna inhämtat, årligen måst avvisa ett stort

klientel, enär högskolans vårdkapacitet icke varit tillräcklig för alla patienter.

Härigenom ha många för högskolans forskning och undervisning betydelsefulla

patienlfall undandragits högskolan. Det är icke uteslutet att ett

fortsatt avvisande av vårdsökande så småningom kommer alt verka i sådan

riktning, att patienttillströmningen minskar till men för forskningen och

undervisningen.

Orsaken till de nämnda olägenheterna torde i första hand vara att söka

i den omständigheten, att de på halvtid tjänstgörande lärarna i t. ex. avdelningstandläkares

och assistenters tjänsteställning endast i vissa fall stå till

förfogande för kliniskt arbete vid högskolorna under återstående del av

arbetsdagen. Enligt revisorernas mening vore det därför angeläget, att sådana

åtgärder vidtoges alL den ifrågavarande personalen i sin helhet kunde

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

utnyttjas för dylik klinisk verksamhet. Härigenom skulle möjligheter skapas

att tillförsäkra högskolan erforderlig tillgång på kvalificerade tandläkare,

vilket är en förutsättning för en rationellt driven tandsjukvård.

^ ad här sagts om laboratorer, avdelningstandläkare, assistenter och

amanuenser gäller också tandläkarliögskolornas professorer. Då högskollornas

professurer omfatta kliniska ämnen är det självfallet nödvändigt,

att professorerna bedriva praktiskt-kliniskt arbete vid sidan av sin verksamhet

som forskare och lärare. Det framstår därvid som i hög grad

önskvärt, att jämväl professorernas kliniska arbetsutövning kunde ägnas

åt högskolornas klientel; journaler, erfarenheter och arbetsresultat skulle

därvid i större utsträckning kunna komma forskningen och undervisningen

till godo. Professorernas privata verksamhet utanför högskolorna borde

därför, enligt revisorernas uppfattning, i möjligaste mån begränsas.

Vid den odontologiska kliniken i Umeå har innevarande år genomförts

en organisationsform som till övervägande del eliminerat här ovan berörda

olägenheter i fråga om tandvårdsverksamheten. Enligt det med Västerbottens

läns landsting träffade samarbetsavtalet skola nämligen samtliga

lärare vid kliniken — laboratorer, avdelningstandläkare, assistenter och

amanuenser — under den tid av dagen som icke upptages av undervisningarbeta

såsom tandläkare vid den centraltandpoliklinik som undervisningsanstalten

i sin helhet utgör. De på så sätt heltidsanställda tandläkarna ha

därigenom icke behov av att vid sidan av sin anställning vid högskolekliniken

utöva egen praktik. Stora fördelar i avseende å klinikens patientvårdande

verksamhet ha vidare vunnits genom det i avtalet förutsatta intima

samarbetet med lasarettet i Umeå, vars personal och avdelningar i

olika avseenden ställts till klinikens förfogande.

Då sålunda här berörda problem i avseende å tandsjukvården till huvudsaklig

del synas ha lösts vid högskolekliniken i Umeå, finna revisorerna

det påkallat, att eu utredning snarast verkställes beträffande förutsättningarna

för och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna i Stockholm

och Malmö införes en organisationsform liknande den vid umeåkliniken

tillämpade. Revisorerna förutsätta givetvis, att vid en dylik utredning

de olikheter beaktas som kunna föreligga mellan ifrågavarande högskolekliniker

t. ex. i avseende å lokala förhållanden, personaltillgång etc.

I sammanhanget böra jämväl uppmärksammas de organisatoriska spörsmål

i övrigt som kunna vara förknippade med tandläkarliögskolornas

dubbla ställning som forsknings- och undervisningsanstalter å ena samt

tandsjukhus å andra sidan, varvid särskild hänsyn bör tagas till de beröringspunkter

som i förevarande avseende få anses föreligga mellan tandläkarhögskolorna

och de medicinska undervisningsanstalterna.

Utlåtanden ha avgivits av kanslern för rikets universitet och medicinalstyrelsen

(Del II, s. 464—476).

Universitetskanslern, som inhämtat yttranden från lärarkollegierna lid

de båda tandläkarhögskolorna, har anfört följande.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm har bland annat framhållit,

att enligt kollegiet borde patientvård bedrivas vid högskolan endast

i den omfattning som motiverades av undervisningens och forskningens

behov. Det nuvarande systemet med frivillig tjänstgöring vid lärarkliniken

fungerade tillfredsställande. Kollegiet har A-idare betonat, att lärarrekryteringen

utgjorde eu för högskolan ytterst Ariktig fråga. Det vore ingen tvekan

om att ett genomförande av den av riksdagsrevisorerna antydda organisationen

med obligatorisk heldagstjänstgöring för samtliga lärarkategorier

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

79

skulle verka i liög grad oförmånligt på lärarrekryteringen. Ett genomförande

av eu sådan organisation skulle säkerligen komma att ställa högskolans

ledning inför en synnerligen svårbemästrad situation, emedan man

då måste befara, att inånga av högskolans bästa och mest erfarna lärare

skulle säga upp sina anställningar. En gynnsam effekt på lärarrekryteringen

skulle däremot kunna erhållas, »om erforderliga medel ansloges

för frivilliga åtaganden av annars liknande art, vilka på grund av särskilda

omständigheter fått tillämpas vid tandläkarinstitutet i Umeå». Lärarkollegiet

tillstyrkte att en utredning enligt denna senare linje måtte komma

till stånd.

Till lärarkollegiets protokoll för den 6 februari 1957 finnes fogat ett av

högskolans rektor, professorn Gösta Westin, framlagt förslag till remissyttrande

i ärendet, vilket förslag icke biträddes av de övriga, i förevarande

ärendes handläggning deltagande ledamöterna. Enligt detta förslag borde

lärarkollegiet dels uttala, att kollegiet funne en ingående utredning av

samtliga de problem, som sammanhängde med tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna,

nödvändig, och dels livligt tillstyrka, att en dylik utredning

snarast möjligt måtte genomföras.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö har framhållit, att väsentliga

olikheter förelåge vid de olika odontologiska lärosätena såväl i

fråga om patientunderlag och folktandvårdens utveckling som i fråga om

lärarrekryteringen. En enhetlig utveckling till tandsjukhus enligt Umeålinjen

syntes därför ingalunda klar, särskilt som Umeå-projektet ännu vore

helt oprövat.

Kollegiet har principiellt icke något att erinra mot en förutsättningslös

utredning över den patientvårdande verksamheten vid tandläkarliögskolorna

så länge denna anknötes till högskolornas primära uppgifter, undervisning

och forskning. I detta sammanhang borde olika möjligheter till organisation

av lärartjänsterna prövas, framför allt med hänsyn till rekryteringsförhållanden

och undervisningens behov av rörlighet och utveckling.

För egen del anser jag mig böra förorda, att en allsidig och förutsättningslös

utredning kommer till stånd rörande de problem med avseende

å tandsjukvården vid tandläkarliögskolorna, som berörts i revisorernas

ifrågavarande yttrande och de över detsamma avgivna utlåtandena.

Medicinalstyrelsen, vid vars utlåtande är fogat ett av Sveriges tandläkarförbund

och Svenska tandläkaresällskapet gemensamt avgivet yttrande, har

framhållit bl. a. följande.

Medicinalstyrelsen finner det vara för tidigt att ännu företaga en utredning

på basis'' av de obetydliga erfarenheter, som föreligga med avseende

på Umeå-systemet, och delar för övrigt de allvarliga farhågor, som kommit

till uttryck i Sveriges tandläkarförbunds och Svenska tandläkaresällskapets

gemensamma yttrande framför allt i fråga om lärarrekryteringen vid ett

system, som innebär ovillkorlig skyldighet för lärare av alla kategorier att

utöver sin lärartjänst vara bunden av klinisk tjänstgöring vid högskolorna

resten av arbetsdagen.

För att emellertid bättre än hittills för undervisningen vid högskolorna

tillvarataga nödvändigt klientel synes det medicinalstyrelsen lämpligt, att de

nu fungerande amanuensklinikerna i görligaste mån utbyggas och högskolorna

därigenom på frivillighetens väg få en utökning av lärarnas praklisktkliniska

prestanda. En utredning i detta avseende torde lämpligen böra

överlåtas på tandläkarhögskolornas lärarkollegier.

Med stöd av vad ovan sagts anser sig medicinalstyrelsen böra dels uttala,

att styrelsen i varje fall för närvarande icke finner skäl tillstyrka en utred
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ning, avseende att utvidga tandläkarhögskolornas verksamhet till uppgifter,

som hota binda lärarna vid tandvårdande rutinuppgifter till men för forskningå

och undervisning, dels ock förorda, att en undersökning verkställes

i syfte att i erforderlig grad rationalisera och utbygga verksamheten vid

tandläkarhögskolornas s. k. amanuenskliniker.

Utskottet. Revisorerna, som funnit den vid tandläkarhögskolorna i Stockholm

och Malmö bedrivna tandsjukvården vara behäftad med vissa brister

i personalorganisatoriskt avseende, ha erinrat om hurusom vid den nyligen

inrättade odontologiska kliniken i Umeå genomförts en speciell organisationsform,

innebärande att klinikens samtliga lärare äro ålagda att även

tjänstgöra såsom tandläkare vid den centraltandpoliklinik som undervisningsanstalten

enligt gällande avtal samtidigt utgör. Då därigenom ansetts

ha yppats en möjlighet att eliminera ovan åsyftade olägenheter, har det

synts revisorerna påkallat, att en utredning snarast verkställes beti-äffande

förutsättningarna för och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna införes

en organisationsform liknande den vid umeåkliniken tillämpade.

Vid remissbehandlingen av förevarande ärende har uttalats tveksamhet

om lämpligheten av den av revisorerna ifrågasatta omläggningen. De båda

tandläkarhögskolornas lärarkollegier ha dock icke haft något att erinra mot

en utredning av frågan enligt vissa av dem angivna riktlinjer. Även medicinalstyrelsen

har funnit behov föreligga av en undersökning i visst avseende.

Kanslern för rikets universitet har förordat, att en allsidig och

förutsättningslös utredning kommer till stånd rörande de problem med avseende

å tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna som berörts i revisorernas

yttrande och de över detsamma avgivna utlåtandena.

Utskottet har för egen del bibragts den uppfattningen, att en utredning

av hithörande spörsmål är motiverad. Denna utredning bör, såsom

universitetskanslern framhållit, vara allsidig och förutsättningslös under

beaktande av vad såväl revisorerna som remissinstanserna anfört i ärendet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

27 :o) Torrläggningsföretaget Vebomark. Under jordbruksdepartementet,

§ 32, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot formerna för torrläggningen

av det s. k. Vebomarksträsket (Del I, s. 295—300).

Efter en redogörelse för omständigheterna kring och gången av torrläggningsföretaget

Vebomark ha revisorerna uttalat följande.

Det s. k. Vebomarksträsket i Lövångers socken i Västerbottens län omfattar

en areal av omkring 400 hektar. Tidigare har vattenavrinningen från

träsket reglerats i avsikt att erhålla starrslåtter. Enär antalet ofullständiga

jordbruk i trakten var mycket stort och en utökning av den odlade markens

areal därför syntes angelägen, framfördes under 1930-talet planer på att

ur träsket utvinna mark även för odling. Med hänsyn bl. a. till de kom
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1057

81

plicerade äganderättsförhållandena ansågs nämnda projekt lämpligen böra

förverkligas på sa sätt att området, som till stor del utgjorde samfälld egendom

för Vebomarks by, överlämnades såsom gåva till egnahemsnämnden

i länet. Nämnden skulle genomföra torrläggningen och marken sedermera

återköpas av de jordbrukare i byn, för vilka behovet av tillskottsmark var

särskilt framträdande.

Sedan egnahemsnämnden på angivet sätt förvärvat det ifrågavarande

området, företogs syneförrättning enligt vattenlagen för områdets torrläggning.

Arbetet med utdikningen bedrevs under åren 194(5—1952, varvid en

areal omfattande 578 hektar odlingsmark utvanns. Statsbidrag från statens

avdikningsanslag beviljades till företaget med 50 procent av en godkänd

kostnad å 690 800 kronor. Av nämnda kostnad svarade statsverket genom

egnahemsnämnden för 96,6 procent, under det att återstoden föll på enskilda

fastighetsägare, vilka ålagts delaktighet i företaget på grund av vunnen

båtnad. Under åren 1954 och 1955 ägde en kompletterande utdikning

rum till eu kostnad av 63 900 kronor.

Efter ikraftträdandet år 1948 av den nya lantbruksorganisationen har

lantbruksnämnden i Västerbottens län haft att fullfölja de tidigare uppgjorda

planerna. Sedan torrläggningen avslutats, har nämnden emellertid

stött på svårigheter att med jordbrukarna i orten överenskomma om markens

överlåtelse, främst om det pris som borde åsättas odlingsmarken.

Nämnden har därefter i egen regi påbörjat kultivering och odling, varjämte

visst arbete utförts för åstadkommande av vägar och broar. Kostnaderna

för markens bearbetning efter utdikningen har beräknats till 700 kronor

per hektar. Hittills bar dock bearbetningen utförts endast i begränsad omfattning,

avseende plöjning av 152 hektar för en kostnad av 100 kronor

per hektar samt ytterligare kultivering av ett mindre område för en kostnad

av 50 kronor per hektar.

Då beslut ursprungligen fattades om statens medverkan till ifrågavarande

företags utförande, räknade man med att statsverkets kostnader

skulle komma att begränsas till vad som motsvarade det statsbidrag, varmed

dylika företag i allmänhet understöddes. Kostnaderna för Vebomarksträskets

utdikning belöpa sig f. n. till omkring 1 930 kronor per hektar.

Frånräknas det statsbidrag om 40 procent som hade kunnat påräknas,

därest företaget drivits av enskilda delägare, uppgå återstående kostnader

för torrläggningen till 1 160 kronor per hektar. Härtill komma kostnaderna

för bearbetning och uppodling av marken. Denna beräkning gäller emellerlid

endast under förutsättning att hela den utvunna arealen kommer att

kunna överlåtas till enskilda. Därest endast cn del av arealen blir föremål

för inköp, torde överskjutande kostnader komma att kvarstå som förlust

för statsverket. .

I vad mån lantbruksnämnden kommer all kunna till jordbrukare i trakten

överlåta den ifrågavarande odlingsmarken lärer ännu icke kunna med

säkerhet bedömas. Det må emellertid erinras om att intresset för jordbruksnäringen

flerstädes i Norrland visar eu sjunkande tendens enär mera

lönsamma arbetsmöjligheter erbjuda sig pa annat håll. bl. a. inom skogsbruket

och industrin. Normalt avvecklas ä\cn ailigen ett antal ofullständiga

jordbruk i landet genom den fortskridande rationaliseringen, och

tillskotts jord till kvarstående mindre jordbruk ställes därgenom på ett

naturligt sätt till förfogande. Nämnas må också att den utvunna odlingsmarken

motsvarar ungefär 45 procent av den tidigare odlade jordbruksarealen

i Vebomarks by och ungefär 75 procent av den areal som tillhörde

jordbruk mindre än 10 heklar.

(i Ililuinii till riksdagens protokoll 1937. (>y<mil.Nr 93

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

I betraktande av det nu anförda synes det revisorerna icke tillfredsställande,

att ett torrläggningsföretag av ifrågavarande storlek utförts så gott

som helt med allmänna medel utan att de jordbruksinnehavare, för vilkas

räkning företaget bedrivits, blivit ekonomiskt engagerade däri eller statsverkets

möjligheter att framdeles överlåta den utvunna marken blivit säkerställda.

Det är enligt revisorernas mening synnerligen önskvärt att det

nu ldarlägges, i vad mån marken kommer att" förvärvas och vilka priser

som därvid kunna komma i fråga. Innan så skett, svnes det revisorerna

icke tillrådligt att ytterligare kostnader nedläggas på området i vidare

mån än vad som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av för odlingen

hinderlig vegetation.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrclsen och länsstyrelsen i Västerbottens

län (Del II, s. 483—487).

Lantbruks styr elsen, som inhämtat yttrande från vederbörande lantbruksnämnd,

har anfört bl. a. följande.

Enligt lantbruksstyrelsens mening innebär förstärkningen av de kringliggande

jordbruken och omfördelningen av de splittrade innehaven i Vebomarksträsket

en så betydande och angelägen rationalisering att företaget

måste anses väl försvarligt även om något mer av torrläggningskostnaderna

än det redan utbetalade bidraget skulle komma alt stanna på statsverket.

Styrelsen får i detta sammanhang erinra om att avdikningskungörelsen år

1951 ändrades (kk nr 414/1951) därhän, att enligt nu gällande bestämmelser

bidrag kan beviljas normalt med 40 % av'' den godkända kostnaden

men med högre belopp, därest företaget på grund av planerad yttre rationalisering

utföres på mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt

eller en höjning av bidraget eljest finnes skälig på grund av särskilda omständigheter.

Samma regler äro enligt rationaliseringskungörelsen (nr 159/

1956) tillämpliga beträffande bidrag till fullföljdsåtgärder av sådant slag

(odling m. in.), som erfordras för att den torrlagda marken i Vebomarksträsket

skall bli iståndsatt till brukning.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör man givetvis eftersträva att

intressenterna själva ta hand om utförandet av förekommande jordförbättringsåtgärder.

Det bör icke ifrågakomma att staten i egen regi genomför

sådana åtgärder annat än i undantagsfall, då synnerligen starka skäl

tala för en sådan lösning. I föreliggande fall får det emellertid med hänsyn

till av lantbruksnämnden berörda omständigheter och till vikten av alt

företaget genomföres rationellt anses välmotiverat att nämnden låtit utföra

plöjning in. in. för att få området i tillfredsställande skick. Jordbrukarna

torde ha blivit mer angelägna att köpa, sedan de sett odlingsresultatet,

och kostnaderna torde ha hållits nere genom alt arbetet utförts i större

skala. Vid bedömningen av åtgärderna ur ekonomisk synpunkt och vid

prissättningen för försäljning bör man också räkna med ätt odlingskostnaderna

— såsom ovan nämnts — till en avsevärd del skulle ha täckts av

statsbidrag, om utförandet överlämnats till de enskilda jordägarna.

På grund av det anförda förordar lantbruksstyrelsen att lantbruksnämnden

under innevarande år söker fullfölja det pågående arbetet med all

sätta området i stånd till växtodling. Styrelsen förutsätter att området uppdelas

och försäljes till förstärkning av närliggande jordbruk så snart lämpligen

ske kan.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det synnerligen önskvärt

att det snarast klarlägges, i vad mån den ur Vebomarksträsket utvun
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

83

na odlingsmarken kan antagas komma att försäljas till vederbörande jordbrukare

och vilka priser som därvid kunna komma i fråga. Då emellertid

utskottet med hänsyn till lantbruksstyrelsens remissutlåtande anser sig

kunna förutsätta, att styrelsen kommer alt vidtaga de åtgärder som erfordras

för att nämnda syfte skall tillgodoses, har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

28:o) Visst lån ur sågverkslånefonden. Under handelsdepartementet, § 33,

ha revisorerna framfört erinringar mot beviljandet av visst lån ur sågverkslånefonden

(Del I, s. 301—317).

Efter eu redogörelse för de närmare omständigheterna kring ett till firma

Blikstorps Träindustri beviljat lån å 350 000 kronor ur sågverkslånefonden

ha revisorerna uttalat följande.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 12 maj 1955 beviljades innehavaren av

firma Blikstorps Träindustri ett lån ur sågverkslånefonden å 350 000 kronor,

avsett att möjliggöra upprustning och maskinanskaffning för låntagarens

sågverk i Blikstorp, Skaraborgs län. Som säkerhet för lånet lämnades

dels fastighetsinteckningar å 350 000 kronor, liggande närmast över andra

inteckningar å 187 000 kronor, dels förlagsinteckningar å 300 000 kronor,

liggande över andra inteckningar å 200 000 kronor.

Sedermera har företaget i november 1955 gått i konkurs. Den intecknade

fastigheten har därvid sålts på exekutiv auktion för 20 000 kronor, vilket

medfört att någon utdelning icke erhållits på statsverkets fastighetsinteckningar.

Värderingen av den lösa egendomen synes utvisa, att icke heller

förlagsinteckningarna komma att säkerställa återbetalning av mer än någon

ringare del av lånet. Av lånebeloppet har endast en mindre del kommit

till användning för avsedda förbättringar på sågverket, under det att huvuddelen

synes ha åtgått för att finansiera en trävarurörelse i mellersta

Sverige, vilken låntagaren drivit i bolag med annan person.

Ärenden rörande lån ur sågverkslånefonden förberedas hos kommerskollegiet

och avgöras därefter av Kungl. Maj:t. Statskontorets befattning

med ärendena inskränker sig till förvaltning av den lånesäkerliet som

Kungl. Maj: t föreskriver. Sedan lånet beviljats åligger det kommerskollegiet

att utöva tillsyn över att lånet utnyttjas för avsett ändamål samt att följa

företagets verksamhet.

Sågverkslånefonden, som tillskapats av prisutjämningsmedel, har till

syfte att möjliggöra utbyggnad och rationalisering av sågverk och att därvid

tillhandahålla den del av kapitalet, som ligger över banklån mot normala

säkerheter. Det synes därför knappast ge anledning till anmärkning,

att ifrågavarande lån redan vid tiden för beviljandet måhända kunnat betraktas

som osäkert eller riskfyllt.

Däremot synes enligt revisorernas mening det sätt, på vilket ifrågavarande

ärende förberetts inom kommerskollegiet, icke tillfredsställande. Vid

ärendets beredning har man haft att lita till ett värderingsintyg rörande

den intecknade fastigheten, slutande på 296 900 kronor. Detta bär varit

undertecknat av två personer, en polisman i Blikstorp och en sågverksägare

i Värsås, den senare sökandens kompanjon i det förut berörda företaget

i Mellansverige. Intyget har ansetts giva stöd för antagandet att före
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

laget haft »dolda reserver» utöver vad bokslutet utvisade. I samband med

konkursen bar fastigheten värderats av två andra personer, och värdet bär

denna gång stannat vid 198 520 kronor. Även om värderingar kunna utfalla

olika och eu exekutiv auktion i samband med konkurs icke är ägnad att

framlocka del mest gynnsamma köpeanbudet, synes utgången av den exekutiva

auktionen ge stöd för slutsatsen, att det förstnämnda värderingsintyget

icke varit hållbart. Det torde i varje fall få anses självklart, att dylika

värderingar böra göras av sakkunniga och opartiska personer och att

ett intyg som det förevarande icke borde ha godtagits.

Även i fråga om den lösa egendom, som blivit föremål för förlagsinteckning,

har ett värderingsintyg av de förutnämnda båda intygsgivarna förelegat

i ärendet. Värderingen slutar på 700 000 kronor, varav 300 000 kronor

för maskiner och inventarier samt 400 000 kronor för virkeslager och råvara,

men i konkursen bar motsvarande egendom värderats till 152 100

kronor för maskiner, 58 300 kronor för bilar och 137 400 kronor för lager.

Visserligen innehåller gällande lagstiftning icke någon föreskrift om skyldighet

att förteckna den egendom, som blir föremål för förlagsinteckning.

Maskiner ocli inventarier kunna utbytas (även öka eller minska) och detsamma

är givetvis förhållandet med lager. Det synes emellertid icke vara

obefogat att begära, att då eu statlig myndighet medverkar till ett lån av

ifrågavarande storlek, det i låneärendet klargöres, vilken den egendom är

som blir föremål för förlagsinteckning och dess ungefärliga värde. Så kan

ske exempelvis genom en maskin- och inventarieförteckning och en uppgift

om inneliggande lagers storlek. Detta torde vara så mycket mera motiverat

som osäkerhet lätt kan råda om vilken maskinutrustning som tillhör

den fasta egendomen (och alltså icke omfattas av förlagsinteckning), varjämte

lös egendom, som skenbart ingår i en rörelses tillgångar, kan vara

anskaffad på avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. Förevarande

ärende utgör ett exempel på detta osäkerhetsmoment.

De uppgifter om företagets ställning och lönsamhet, som lämnats i ärendet

i form av balansräkningar för de senare åren, äro enligt revisorernas

mening av den karaktär, att de bort föranleda en närmare granskning av

bokföringen. Balansräkningarna lämna exempelvis icke uppgift om rörelsens

eget kapital eller innehavarens egna uttag. I sistnämnda hänseende

avvika för övrigt de vid låneansökningen fogade balansräkningarna från

de bokföringsuppgifter, som lämnats i samband med konkursutredningen.

Fn viss närmare utredning i bokföringshänseende synes ha varit påkallad

även beträffande uppgifterna om virkeslagervärde och kundförluster. Det

är icke uteslutet, att en säkrare bild av driftresultatet kunnat erhållas, om

den tekniska granskning som skett genom kommerskollegiets expert kompletterats

med eu summarisk ekonomisk granskning av bokslutet mot handelsböckerna.

Det torde icke vara möjligt att i låneärenden av nu ifrågavarande natur

helt säkerställa statsverket mot förluster. Man kan exempelvis knappast

förutsätta, att kommerskollegiet har personal och resurser att utöva löpande

kontroll över alla de företag, som anlitat statliga lånefonder under dess

förvaltningsområde, eller att följa deras olika affärstransaktioner och utbetalningar.

Däremot kan det starkt ifrågasättas, huruvida de bestämmelser

som gälla om utbetalning av lån ur sågverkslånefonden äro lämpligt utformade.

Det må erinras om att vid åtskilliga andra låneformer, där det vanligen

rör sig om lån till lägre belopp, författningarna föreskriva mera rigorösa

kontrollföreskrifter för att säkerställa att medlen komma till avsedd

nytta, t. ex. att lånet utbetalas successivt, efter hand som de styrkes att ett

arbete fortskrider, och att slututbetalning sker först sedan avsyning och god
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 ur 1957

85

kännande ägt rum. Revisorerna föreslå, att man vid den nu pågående utredningen

rörande det statliga kreditstödet åt hantverk, småindustri och liknande

företag även prövar behovet av ändrade föreskrifter rörande lån ur

sågverkslänef onden.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, kommerskollegium och utredningen

rörande det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri (Del II, s.

488—492).

Statskontoret har anfört följande.

Statskontoret vill i anledning av vad revisorerna uttalat särskilt framhålla

angelägenheten av att — innan lån beviljas — en ingående objektiv undersökning

företages rörande lånesökandes ekonomiska ställning samt värdet

av den säkerhet, som erbjudes för lån. I de fall, då säkerheten därvid icke

befinnes helt betryggande men lån dock anses böra lämnas, lärer i enlighet

med 6 § lånekungörelsen böra föreskrivas, att lånet skall lyftas successivt

efter tillstyrkan av kommerskollegium. Kollegium kan härvid övervaka,

att lånemedlen användas till avsedda åtgärder.

Under hänvisning till vissa lämnade uppgifter har kommerskollegiet ansett,

att den av kollegiet föranstaltade värderingen vore hållbar. I anslutning

härtill har framhållits följande.

I anledning av statsrevisorernas uttalande att endast eu mindre del av

lånet kommit till avsedd användning vill Kollegium framhålla att såväl justerverk,

virkeslada som silos för spån och flis voro uppförda samt barkmaskin

och flistugg beställda. Barkmaskinen hade även levererats men återtagits

av leverantören enär låntagaren icke fullgjort sina betalningsåligganden.

Att som revisorerna föreslå sågverkslån skulle utbetalas efter hand som

det styrkes att arbetet fortskrider kan visserligen ur statens synpunkt anses

önskvärt men låter sig oftast svårligen genomföras med hänsyn till låntagarnas

i regel knappa tillgång på rörelsekapital och att tillfälliga banklån eller

ökad checkräkningskredit i nuvarande kreditläge endast i ringa omfattning

står till förfogande. Sågverkslånen äro ju också avsedda för finansiering av

den del av kostnaderna som ej kan bestridas genom lån i bank eller egen

insats. Att moti bakgrund av det nu inträffade anledning skulle finnas att

utfärda skärpta föreskrifter för utbetalande av lån ur sågverkslånefonden

finner därför Kollegium icke föreligga, därest de med lånefondens inrättande

avsedda stödåtgärderna skola få avsedd effekt.

Utredningen rörande det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri

har anfört hl. a. följande.

Under utredningsarbetet har framkommit, att ett visst samband finnes

mellan den låneverksamhet, som utredningen enligt direktiven har att behandla,

och den verksamhet, som sker genom sågverkslånefonden. Exempelvis

har företag som på grund av sin belägenhet icke ansetts böra beviljas

sågverkslån — dessa äro avsedda huvudsakligen för företag belägna i södra

Sverige givits statligt kreditstöd i form av industrigarantilån. Jämväl

finnes exempel på att ett och samma företag fått såväl lån ur sågverkslånefonden

som industrigarantilån. Nyssnämnda fond synes nämligen hittills

endast ha anlitats för att tillgodose''sågverksrörelse i egentlig mening, medan

exempelvis hyvlerier ansetts falla utanför, och därför ha sågverkslån ibland

kompletterats med industrigarantilån. För att få eu allsidig och uttömmande

redogörelse för kreditstödet åt hantverk och småindustri samt därmed jäm
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

förliga företag synes därför lämpligt, alt utredningsuppdraget jämväl får

avse den verksamhet, som bedrives genom sågverkslånefonden.

I detta sammanhang anser sig utredningen böra omnämna att en jämkning

av utredningsuppdraget jämväl i annat avseende framstår såsom påkallad.

Under utredningsarbetet har näimligen uppmärksammats, att även

vissa andra statliga fonder för kreditstödjande verksamhet, nämligen manufakturförlagslånefonden

ocn industrilånefonden, samt de kreditstödjande

åtgärder, som från hemslöjdslånefonden kunna lämnas för anläggande av

linberednings- och hampberedningsanstalter, synas ha samband med de i

utredningsdirektiven omnämnda stödformerna.'' Skäl synes därför föreligga

att låta utredningen jämväl avse nyssnämnda fonder.

Utskottet. Med hänsyn till vad i ärendet förevarit finner utskottet övertygande

skäl tala för revisorernas uppfattning, att utredningen rörande det

statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri bör pröva behovet av ändrade

föreskrifter rörande lån ur sågverkslånefonden. Utskottet förordar sålunda,

att en dylik översyn kommer till stånd. Det vidgade uppdrag som därigenom

måste lämnas utredningen torde, såsom densamma själv framhållit,

lämpligen böra utsträckas till att avse jämväl den utlåningsverksamhet som

bedrives från manufakturförlagslånefonden, industrilånefonden och hemslöjdslånefonden.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

29:o) Vissa inköp av katgut för beredskapslagring. Under handelsdepartementet,

§ 35, ha revisorerna uttalat sig för att enhetliga provningsnormer

och egenskapsspecifikationer för katgut snarast komma till stånd (Del I,

s. 329—334).

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter om den lagring av katgut som verkställts

av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och därefter gjort

följande uttalande.

Av den lämnade relogörelsen framgår, att riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap åren 1949 och 1950 med två företag, ett aktiebolag och ett

kommanditbolag, träffat avtal om upphandling av betydande partier rå katgut

för beredskapslagring. Det ena företaget hade startat sin tillverkning av

katgut år 1947 och det andra påbörjat sin verksamhet år 1950. Med leverantörerna

hade träffats särskilda omsättningsavtal, varigenom dessa förbundit

sig att vidmakthålla statslagret i fullgott skick genom fortlöpande

utbyte av äldre katgut mot ny sådan. Kommanditbolaget inträdde år 1950

som avtalspart jämväl i det år 1949 träffade avtalet. Den enligt sistnämnda

avtal levererade varan hade beträffande hållfasthetsegenskaperna underkastats

prov vid statens provningsanstalt och därvid, enligt vad riksnämnden

upplyst, visat sig motsvara uppställda krav på fullgod vara. År 1952 ombesörjde

kommanditbolaget efter hänvändelse från riksnämnden sterilisering

och förpackning in. in. av 492 000 m av den i lager liggande råkatguten.

Bolaget förband sig därvid enligt särskilt avtal att ombesörja successiv om
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

87

sättning av den sterila katguten i sådan takt, att ingen del därav vid avtalstidens

utgång den 31 december 1962 finge vara äldre än högst tre år. Avtalet

stadgade inga andra förbehåll i avseende å bolagets omsättningsskyldighet

än hinder till följd av krig, inre oroligheter, arbetstvist, bristande tillgång

på råvara, arbetskraft eller drivmedel, importrestriktioner eller andra statliga

regleringar samt andra till sin verkan härmed jämförbara hinder.

Enligt vad revisorerna inhämtat hade bolaget vid tidpunkten för de statliga

leveranserna försålt ifrågavarande katgut också direkt till olika sjukhus

i landet. Dessa sjukhus hade dock i stor utsträckning funnit varan otilltillfredsställande

i avseende å bl. a. hållfasthet och resorptionsförmåga.

Vid ett statligt sjukhus hade av denna anledning katguten ansetts böra användas

endast vid djurförsök. Revisorerna ha dock kunnat konstatera att

uppfattningen om katgutens kvalitet varit något delad. På vissa håll har

densamma sålunda varit i bruk längre eller kortare tid utan att skäl till

anmärkningar framkommit. I allmänhet synes emellertid varans kvalitet

ha bedömts som icke likvärdig med andra fabrikat.

Revisorerna 1m på grund av vad i ärendet förevarit ansett det angeläget

att genom statens provningsanstalt verkställa viss undersökning av den i

statslagret ingående katguten. Jämförelse i avseende å hållfasthetsegenskaperna

har sålunda gjorts mellan prov ur statslagret och prov av den

katgut som vid ett statligt sjukhus varit i bruk endast vid djurförsök. Undersökningen

har utvisat att i fråga om hållfastheten provet ur statslagret

hade något sämre egenskaper än sjukhusprovet.

År 1955 upphörde kommanditbolaget med tillverkning av katgut, varefter

bolaget förklarade sig icke kunna fullfölja oinsättningsavtalen. På

grund härav har riksnämnden beslutat att i egen regi avyttra statslagret.

Nämnden har emellertid på grund av i det föregående anförda skäl hittills

endast i mycket ringa omfattning funnit avsättning för katguten. Den

i oinsättningsavtalen stipulerade längsta lagringstiden har därför redan nu

överskridits för större delen av de i statslagret ingående varorna.

Enligt revisorernas uppfattning kan vid bedömande av det ifrågavarande

suturmaterialets kvalitet någon bestämd slutsats icke dragas med ledning

av de av statens provningsanstalt gjorda laboratorieproven. Detta gäller

såväl den provning leverantören låtit verkställa som den jämförande undersökning

provningsanstallen utfört på revisorernas begäran. Anmärkas må

att katgutens resorptionsförmåga över huvud icke undersökts av provningsanstalten,

då en sådan undersökning är av fysiologisk natur och därmed

ligger utanför anstaltens verksamhetsområde. Anstalten har — utan

att själv taga definitiv ståndpunkt i frågan — antytt vissa felkällor vid

laboratorieprovning och framhållit önskvärdheten av att spörsmålet rörande

korrelationen mellan dylik provning och den praktiska användningen

klarläggcs. Först genom ett sådant klarläggande kunna enligt provningsanstaltens

mening sådana enhetliga provningsnormer och egenskapsspecifikationcr

fastställas, vilka taga tillräcklig hänsyn till de praktiska kraven.

Revisorerna, som sålunda anse att de utförda laboratorieproven böra bedömas

med viss försiktighet, ha emellertid fäst avseende vid att ett så stort

antal sjukhus vid användningen av berörda katgutsort funnit anledning

til! anmärkningar. Revisorerna äro medvetna om all riksnämnden i sin

upphandlingsverksamhet ofta är ställd inför svåra awägningsproblcm. Hänsyn

måste självfallet i stor utsträckning tagas till speciella omständigheter,

vilka kunna vara svårbedömbara och vilka i allmänhet icke äro för handen

vid upphandlingar av ordinäri slag. Även med beaktande härav vilja

revisorerna likväl ifrågasätta, om icke den ifrågavarande upphandlingen

med hänsyn till sitt ändamål och sin omfattning hade hort föregås av eu

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

noggrannare prövning av den upphandlade varans kvalitet, i svnnerhet som

vederbörande leverantör vid tidpunkten för berörda statsleveranser nyligen

påbörjat katguttillverkningen och sålunda måste anses ha besuttit begränsad

erfarenhet av sådan fabrikation. Leverantörens nedläggande av tillverkningen

år 1955 och den i samband därmed gjorda uppsägningen av omsättningsavtalen

har medfört, att svårigheter uppstått att avyttra statslagret.

Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl ifrågasätta lämpligheten

av att leverantören av riksnämnden helt befriats från de skyldigheter som

ålegat denne enligt de träffade avtalen. I 1950 års avtal bär nämligen uttryckligt

stadgats att leverantören, om denne skulle brista i sina åtaganden,

vore skyldig att ersätta därigenom uppkommen skada oberoende av

om avtalet hävdes eller icke. Revisorerna förutsätta att sistnämnda spörsmål

genom riksnämndens försorg blir föremål för närmare undersökning

och att de åtgärder vidtagas, som kunna befinnas erforderliga för tillvaratagande

av kronans intressen i berört avseende. Då vidare kvaliteten på

katgut givetvis är av avgörande betydelse för sjukhusen, få revisorerna i

anslutning till vad statens provningsanstalt härovan anfört, understryka

angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas för att få till stånd enhetliga

provningsnonner och egenskapsspecifikationer för ifrågavarande varuslag.

Utlåtanden ha avgivits av förvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd, statens provningsanstalt, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap och svenska landstingsförbundet (Del II, s. 495

—503).

Försvarets sjukvårdsstyrelse har anfört bl. a. följande.

Ur omsättningssynpunkt är det en stor fördel om eu vara är allmänt

känd och uppskattad vid landets sjukhus. Å andra sidan kunna emellertid

svårigheter vid försäljning i omsättningssyfte uppkomma, om det lagerhållna

fabrikatet icke helt motsvarar kirurgernas önskemål. Försvarets sjukvårdsstyrelse

biträder riksdagens revisorers förslag, alt ålgärdei vidtagas

för att få till stånd enhetliga provningsnonner och egenskapsspecifikationer

för katgut. Styrelsen är dock medveten om, att svårigheter föreligga att

genom provning bedöma kvaliteten av en animalisk produkt, där stora

ojämnheter kunna uppkomma på grund av fårrasens egenskaper, betesoch

klimatförhållande, slakt och tarmarnas förvaring och hantering därefter

in. in.

Sjukvårdsberedskapsnämnden har framhållit bl. a. följande.

Enligt vad sjukvårdsberedskapsnämnden erfarit har Centrala sjukvårdsberedningen

påbörjat vissa undersökningar rörande behovet och möjligheten

av att åstadkomma standardisering av produkten i fråga. Sjukvårdsberedskapsnämnden

finner för sin del det angeläget, att föreskrifter utfärdas

beträffande de fordringar, som ur medicinsk synpunkt måste ställas på

egenskaper hos och provning av katgut. I sammanhanget må omnämnas, att

i England och USA bestämmelser i hithörande ämne äro intagna i respektive

länders farmakopéer.

Provningsanstalten har anfört bl. a. följande.

I berättelsen återgives ett av provningsanstalten gjort uttalande, avseende

bl. a. korrelationen mellan laboratorieprovning av katgut och förhållandena

vid praktisk användning. Provningsanstalten vill ånyo understryka värdet

av att de här berörda spörsmålen klarläggas. EU första steg i denna riktning

s. 89 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

89

har i dagarna tagits, genom att Centrala sjukvårdsberedningen (CSB) beslutat

upptaga frågan om standardisering av sulurer till behandling. Inom den

arbetsgrupp, som skall bearbeta denna fråga, kommer såväl medicinsk som

provningsteknisk sakkunskap att vara representerad. Det finnes därför skal

att antaga, att de av provningsanstalten, med instämmande av riksdagens

revisorer, uppställda önskemålen skola bliva tillfredsställande tillgodosedda

genom CSB:s åtgärd.

Riksnämnden bär lämnat bl. a. följande uppgifter.

Riksdagens revisorer ha uppgivit att vissa sjukhus, som inköpt catgut från

samine leverantör som riksnämnden, funnit varan otillfredsställande i avseende

å bl. a. hållfasthet och resorptionsförmåga. Detta är för riksnämnden

obekant. Riksnämnden vet däremot att några av landets allra största sjukhus

ha använt och alltjämt använda av ifrågavarande leverantör tillverkad catgut

utan anmärkning. Eu överläkare vid Södersjukhuset i Stockholm vilket

hör till de sjukhus som använda catgut av denna tillverkning, har den 1/

maj 1956 uttalat att catguten, som först hade undersökts å sjukhusets bakteriologiska

laboratorium för prövning av catgutens sterilitet, hade befunnits

vara utan anmärkning. Därefter hade catguten prövats å en kirurgisk avdelning,

och denna prövning hade gett till resultat att inga väsentliga anmärkningar

mot densamma kunde framställas vare sig i fråga om styrka, numrens

jämnhet eller förpackningen. ,

Riksnämnden kan vidare nämna att nämnden med Stockholms stads sjuk

husdirektion den 15 juni 1950 träffat avtal om leveranser av steril catgut,

vilka leveranser sedan dess fortgått utan att någon anmärkning framställts.

Den i de med leverantören av catgut träffade omsättningsavtalen stipulerade

längsta lagringstiden, fyra år respektive tre år för steril catgut, ar med

avsikt från riksnämndens sida hållen synnerligen snav, da nämnden alltid

strävat efter att söka hålla sina lager så färska som möjligt. Steril catgut

torde emellertid vara hållbar minst tio år och råcatgut praktiskt taget obegränsad

tid, förutsatt att varan lagras på rätt sätt.

Två av riksnämndens avtal med leverantören angaendc lagring av varan

ha upphört med utgången av 1955 respektive 1956. Ett tredje avtal som avser

steril catgut, gäller till utgången av 1962. Riksnämnden bär icke befriat

leverantören från de skyldigheter som åligga denne enligt artalen. Da emellertid

skada ännu icke uppkommit till följd av att bolaget icke kunnat omsätta

lagren, har någon skadeståndsfråga ännu icke varit aktuell. Nämnden

kommer självfallet att i fortsättningen liksom hittills tillvarataga kronans

intressen i sammanhang med denna lagring. ... .

Vad slutligen angår den av revisorerna berörda fragan om åtgärder ten

att få till stånd enhetliga provningsnormer och egenskapsspecitikationer toi

catgut torde det ankomma på de medicinska myndigheter, som ha alt yttra

sig! detta ärende, att beakta denna fråga.

Svenska landstingsförbundet har uttalat bl. a. följande.

Det har vidare sedan länge, icke minst ur beredskapssynpunkt, varit ett

önskemål att få till stånd eu svensk tillverkning av såval ra som steril catgu .

Med hänsyn härtill synes det förklarligt, att riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap ansåg sig böra upphandla svensk catgut för å t dai igenom

stödja den tillverkning härav, som påbörjats, helst som vid företagna undeisökningar

denna catgut visade tillfredsställande egenskaper. Nu bär emellertid

enligt vad som framgår av revisorernas berättelse tramkommit, att vissa

anmärkningar framställts mot den sålunda lagrade sterila catguten. Uppfattningarna

på sjukhushåll äro emellertid icke enhetliga.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Det inträffade aktualiserar även enligt styrelsens mening starkt behovet

av mera tillförlitliga undersökningsmetoder beträffande catgut, så att möiligheter

skapas for ett objektivt bedömande av kvaliteten. Även ur fredssjukvardens

synpunkt är det starkt motiverat att tillförlitliga undersöknine
f

rå In!!, k,!1 ° na ■gÖraS • Enli»t vad styrelsen erfarit har denna

raga upptagits till behandling av centrala sjukvårdsberedningen. Det är

resultat^'' ^ m&n Utan större tidsutdräkt kommer fram till ett godtagbart

Ltskottet. Frågan om att söka få till stånd enhetliga provningsnormer och

egenskapsspecifikationer för katgut har, såsom av remissutlåtandena framgår,

upptagits till behandling av centrala sjukvårdsberedningen. Vid sådant

förhållande och då det torde kunna förutsättas, att kronans intressen i samband

med den av revisorerna berörda lagringen av nämnda varuslag komma

att vederbörligen tillvaratagas av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

30:o) Visst blankettryck inom medicinalväsendets område. Under inrikesdepartementet,

§ 36, ha revisorerna uttalat sig för en revision av blankettbeståndet

inom medicinalväsendet (Del I, s. 335_371).

Mot bakgrunden av tidigare förslag i ämnet ha revisorerna gjort en sammanställning

över av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen fastställda blanketter

på medicinalväsendets område. Därefter ha revisorerna uttalat följande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår har frågan om en revision

a'' blankettbestandet inom medicinalväsendet under senare år på flera sätt

uppmärksammats av statsmakterna. Särskilt må erinras om de förslag som

ramlagts av den i anslutning till uttalanden av 1947 års riksdagsrevisorer

tillkallade utredningen i ämnet, 1948 års blankettkommitté. Denna behandade

salunda i ett av små betänkande!! tryckning, distribution och lagerhal

ning av statsförvaltningens blanketter, varvid redogjordes bl. a. för blankettvasendet

inom medicinalstyrelsens ämbetsområde. I åtskilliga hänseenden

framlades konkreta förslag, syftande till eu bättre ordning i fråga om

naninda blankettryck. Även om dessa förslag i viss omfattning genomförts i

fråga om de blanketter som upptagits i den av styrelsen utfärdade biankettt

or teckningen, synes någon sådan genomgripande blankettrevision som

kommittén asyftade icke ha kommit till stånd. Detta torde bl. a. ha sin grund

dan att medicinalstyrelsen icke kunnat för ändamålet disponera personal,

som haft möjlighet att genomföra de av kommittén förordade åtgärderna,

i , harav och med hänsyn till att läkarnas administrativa ar
bete

kraftigt okat efter tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen ha

revisorerna ansett sig ånyo till behandling böra upptaga frågan om en blankettrevision

pa medicinalväsendets område, varvid tjänsteläkarnas verksamhet

främst beaktats.

Den sammanställning över olika blankettyper, som lämnats i tabell 2,

^fr..?a,S1^ sa^ en bild av förhållandena på förevarande område. Den visar

saval den mängd blankettyper som förekomma — omkring 300 _ som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 ur 1957

91

de inånga olika ändamål för vilka desamma utnyttjas. Revisorerna ha självfallet

icke i detalj kunnat granska ändamålsenligheten av varje blankett,

lika litet som någon prövning av behovet av varje blankett kunnat äga rum.

Den genomgång som skett i samråd med bl. a. yrkesverksamma läkare hai

dock givit revisorerna anledning till att framföra följande allmännna synpunkter.

Till att börja med må framhållas, att de olägenheter som blankettkommittén

berört i sitt förut omnämnda betänkande alltjämt kvarstå i väsentliga

delar; härutinnan och även i övrigt torde lå hänvisas till den förut

lämnade redogörelsen. Såsom av denna framgår gäller den kritik som nu

kan anföras icke minst det betydande antal blanketter — av vilka åtskilliga

användas även av tjänsteläkare — som icke regelmässigt blir föremål för

central granskning genom medicinalstyrelsens försorg.

Det vill synas revisorerna, som om förutsättningar skulle föreligga att

väsentligt nedbringa antalet blanketter. Genom omarbetning och komplettering

av en blankett torde det sålunda vara möjligt att använda eu och

samma blankett för flera olika ändamål, vilka nu kräva var sin blankett.

Härutinnan må särskilt framhållas att blanketter som användas för anställningsundersökningar

i flera fall torde kunna ersättas av en enhetlig tj p,

såsom redan skett i fråga om den blankett som användes för vanlig tjänstemannaanställning.

Vissa blankettyper synas alltför detaljrika; utan efteisättande

av några väsentliga intressen torde det i många fall vara möjligt

att nedbringa antalet uppgifter som skola lämnas. En självklai förutsättning

för att uppgifter skola insamlas är givetvis, att den myndighet till

vilken rapport lämnas har verkligt behov av att erhålla kunskap om

det förhållande som är föremål för rapport. Det vill emellertid synas,

som om material till statistiska sammanställningar insamlas i större omfattning

än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Flera blanketter

äro vidare till sin typografiska utformning föråldrade, vilket bl. a. försvårar

deras användning vid maskinskrift. En förutsättning för att förenklingar

i blankettbeståndet skola kunna genomföras är ofta, att de underliggande

bestämmelserna underkastas en översyn. I många fall torde en sådan vara

iörenad med betydande omgång, medan i andra fall väsentliga lättnadei

kunna vinnas genom relativt enkla ingrepp. Det är givetvis ett önskemål

att alla rimliga åtgärder i rationaliserande syfte vidtagas även i sådant

hänseende. .

Med hänsyn till såväl här i korthet berörda iakttagelser som särskilt det

förhållandet, att blankettkommitténs förslag i väsentliga avseenden annu

icke föranlett åsyftade åtgärder, anse revisorerna det vara nödvändigt, att

verksamma åtgärder vidtagas för att en mera tillfredsställande ordning pa

förevarande område skall kunna åstadkommas. I sammanhanget må eiinras

att andra lagutskottet i sitt av innevarande års riksdag godkända

utlåtande nr 4!1 — med anledning av motioner rörande hl. a. åtgärder i

syfte att minska läkarnas skrivarbete till följd av läkemedelsreformen - uttalat, att ett betydande administrativt merarbete på grund av denna

reform uppkommit för hl. a. nämnda yrkesgrupp. Att begränsa dessa

ogynnsamma konsekvenser av den i övrigt värdefulla läkemedelsreformen

vore enligt utskottets mening ett framträdande önskemål; alt utan eu

ingående prövning företaga ändringar i enlighet med motionäreinas föisläg

borde dock icke komina i fråga. Det syntes därför utskottet lämpligt,

att motionerna överlämnades till den utredningsman som tillkallats för att

bl. a. utreda vissa med läkemedelsreformen sammanhängande frågor. Med

anledning av vad utskottet sålunda anfört vilja revisorerna för sin del

— med understrykande av utskottets synpunkter om önskvärdheten av att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

begränsa läkarnas skrivarbete — erinra om att de blanketter som tillkommit

i samband med den allmänna sjukförsäkringen enligt läkarnas uppfattning

i stort sett visat sig ändamålsenliga. Förmodligen kunna även

dessa blanketter i vissa avseenden förbättras — varje förbättring måste

med hänsyn till att desamma f. n. utgå i en årlig upplaga av omkring 12

miljoner exemplar vara betydelsefull. Rationaliseringsarbetet synes likväl

t rams t hora inriktas på Övriga av läkarna använda blanketter. Även om

salunda den nyssnämnda utredningsmannen kommer att föreslå åtgärder,

syftande till förenklingar i det administrativa arbetet för läkarkåren är

det nöd\ändigt att vidtaga även andra åtgärder i sådan riktning.

Inom ramen för denna framställning är det givetvis icke möjligt att i

detalj uppdraga några bestämda riktlinjer för genomförandet av en blankettrevision,

d. v. s. alla de åtgärder som skola vidtagas vid eu kritisk

granskning av blankettbeståndet inom medicinalväsendet i svfte att åstadkomma

från såväl användnings- som tillverkningssynpunkt ändamålsenliga

blanketter, till antalet väl avpassade till det föreliggande behovet Det

torde f. o. icke vara påkallat med några konkreta förslag i fråga om det rent

tekmska förfarandet då statens organisationsnämnd utarbetat en handbok,

kallad Rationella blanketter, vilken innehåller erforderliga anvisningar i

ämnet. Allenast ett par allmänna synpunkter skola här framföras.

Såsom av det föregående framgår finnas på förevarande område både

blanketlei som fastställas av statliga myndigheter och andra blanketter

Detta medför olägenheter av olika slag," bl. a. på grund av att det för

samma ändamål kan förekomma flera olika blankettyper. Enligt revisorernas

mening är det därför önskvärt att såvitt möjligt samtliga erforderliga

blanketter fastställas eller rekommenderas av offentlig myndighet, varigenom

de olägenheter som nyss antytts skulle kunna elimineras. Beträffande

den statliga förvaltningen synes det sålunda angeläget att sådana åtgärder

vidtagas, att bestämmelserna i den förut omnämnda kungörelsen den 31

december 1915 om samråd med medicinalstyrelsen som villkor för fastställande

av formulär till vissa läkarintyg in. in. lända till efterföljd. Av

synnerlig vikt är att därvid från styrelsens sida granskning sker icke

blod från medicinsk utan även från blanketteknisk synpunkt, bl. a. i svfte

att nedbringa antalet blanketter. Det är givetvis étt önskemål att samordning

kan ske mellan den statliga och kommunala förvaltningens blanketter.

Betydelsen härav kan exemplifieras med den avsevärda rationaliseringsvinst

som redan införandet av samma intvgsformulär för anställning

i viss statlig och kommunal tjänst inneburit. Det skulle givetvis vara eu

betydande fördel, därest en motsvarande samordning komine till stånd

bl. a. i fråga om de blanketter som användas av försäkringsbolag och andra

enskilda företag och organisationer.

Revisorerna anse sig vidare böra föreslå, att till övervägande upptages

fragan, huruvida icke samtliga i vederbörlig ordning fastställda, till läkarverksamhet

hänförliga blanketter, försedda med erforderliga idcnlitetsuppgifter,

kunde samlas och utgivas i bokform enligt lösbladssystemet. Härigenom

skulle varje läkare kunna veta vilken blankett som skall användas

för visst ändamål, samtidigt som rekvisitionsförfarandet skulle underlättas.

Visserligen fyller i viss män medicinalstyrelsens förteckning över blanketter

eu liknande uppgift, men denna förteckning har alltför begränsad räckvidd

— den avser endast medicinalstyrelsens blanketter — och dessutom

kan det ofta vara svårt att enbart på grundval av en rubrik avgöra vilket

ändamål viss blankett skall tillgodose. En dylik blankettsamling kommer

självfallet att i anskaffning och distribution medföra vissa kostnader

lika i princip böra bäras av vederbörande läkare — men sett på längre

s. 93 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

93

sikl skulle den innebära betydande förenklingar i olika avseenden och

därmed besparingar.

Eu fråga som särskilt bör prövas är, hur lagerhållningen av blanketter

skall ordnas. Såsom förhållandena härutinnan f. n. äro gestaltade, medföra

de betydande olägenheter, vilka ulan tidsutdräkt böra avlägsnas. Olika

alternativ äro i sådant hänseende tänkbara. Önskvärt är att lagerhållningen

i möjligaste mån centraliseras till en enda lagerhållare.

I fråga om genomförandet av den bär avsedda blankettrevisionen må

vidare framhållas, att den i första hand bör ankomma pa medicinalstyielsen.

För detta ändamål bör styrelsen beredas tillfälle att under^ någon tid

anlita erforderlig expertis, som uteslutande kan ägna sig åt ifrågavarande

arbete. I sammanhanget bör emellertid icke förbises att även andra myndigheter

använda blanketter inom medicinalväsendets område; här må

nämnas rikslörsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen. Det synes därför

angeläget, att ifrågavarande översyn kommer att omfatta jämväl dessa

myndigheters blankettbestånd.

Ur olika synpunkter är det vidare önskvärt, att erfarenheten hos dem

som ha att använda blanketterna i sitt dagliga arbete, främst läkarna,

utnyttjas vid blankettrevisionen. Det förtjänar omnämnas, att huvuddelen

av de blanketter som hänföra sig till sjukförsäkringen tillkommit i intimt

samarbete med läkarkåren; inte minst ur vederbörande myndigheters egen

synpunkt torde det vara förmånligt med ett dylikt samarbete. I sammanhanget

må erinras om det s. k. attestutvalget, som finnes inrättat i Danmark,

Delta är i vissa frågor rådgivande organ till sundhetsstyrelsen — den

danska motsvarigheten till medicinalstyrelsen — och har bl. a. till uppgift

att granska de blanketter som läkarna använda i sin praktik.

En blankettrevision kan icke få bli en engångsföreteelse, utan vederbörande

myndigheter böra ständigt verka för att få till stånd rationalisering:!!

på detta område. Härvid ha de s.k. organisationsföredragandena en ^ i k t ig*

uppgift att fylla. Enligt revisorernas mening är det önskvärt att även på

detta område få till stånd ett fortlöpande samarbete mellan vederbörande

myndigheter, sjukvårdshuvudmännen samt representanter för bl. a. läkaroch

farmaceutkårerna. Hur detta lämpligen bör ordnas torde böra bli

beroende på särskilda överväganden. Något fristående organ bör emellertid

icke tillskapas, utan erforderligt samarbete bör kunna komma till stand

i enkla former i anslutning till exempelvis medicinalstyrelsen.

Sammanfattningsvis må erinras om att det vid flera tillfällen under senare

år på anförda skäl föreslagits, att blankettbeståndet inom medicinalväsendet

skall göras till föremål för en grundlig översyn. Vissa förbattrin-ar

ha otvivelaktigt kommit till stånd i anslutning till dessa uttalanden.

Alltjämt återstår likväl mycket, innan tillfredsställande förhållanden kunna

anses vara för handen i förevarande avseenden. Revisorerna anse det därför

angeläget, att åtgärder snarast vidtagas i här angivna syften. En lämpligt

utformad blankett, rätt använd, har nämligen en viktig funktion att

fylla i det administrativa arbetet icke minst inom medicinalväsendets område.

Utlåtanden ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statskontoret, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, kommittén for

översyn av hälso- och sjukvården i riket samt Sveriges läkarförbund (Del II,

s. 504—520).

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Samtliga remissinstanser ha, med instämmande i stort i de av revisorerna

anförda synpunkterna, uttalat sig för en översyn. Här må följande

delar av remissutlåtandena återgivas.

Medicinalstyrelsen har anfört hl. a. följande.

En allmän översyn av de blanketter, som brukas av läkare, bör i skilda

hänseenden kunna medföra fördelar för myndigheter, läkare och allmänhet.

Riksdagsrevisorernas uttalande om önskvärdheten av att såvitt möjligt samt*iga

blanketter av ifrågavarande slag fastställas eller rekommenderas av

medicinalstyrelsen finner styrelsen beaktansvärt. En sådan översyn är dock

förenad med ett omfattande utredningsarbete och lärer endast kunna genomföras

på längre sikt och under förutsättning av erforderlig förstärkning av

styrelsens personal. Införskaffandet av uppgifter om vilka läkarblanketter,

som aro i bruk inom kommunala och enskilda organ, kan beräknas medföra

betydande svårigheter. Erforderligt biträde och stöd bör emellertid kunna

förväntas från svenska stads- och landstingsförbunden, varjämte försäkringsbolagen

kunna kontaktas genom försäkringsinspektionen. Genom svenska

arbetsgivarföreningen torde ytterligare en del av den privata sektorn

kunna täckas. Slutligen kan styrelsen genom sitt samarbete med några av de

större tryckerierna få kännedom om ett stort antal blanketter.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket har hl. a. framhållit,

att det rationaliseringsbehov revisorerna här berört måste anses vara

av utomordentligt angelägen beskaffenhet. Efter att vidare bl. a. ha understrukit,

att en rationalisering av blankettväsendet representerar en varaktig

arbetsuppgift, har kommittén slutligen anfört följande.

Vi delar sålunda revisorernas mening, att ytterligare åtgärder för samoidning

inom blankettväsendet bör företagas. Liksom revisorerna anser vi

även att detta aibete i första hand bör ankomma på medicinalstyrelsen,

som härvid bör samarbeta dels med de myndigheter och andra organ, för

vilkas verksamhet ifrågavarande uppgifter anses behövliga — t. ex. riksförsäkringsanstalten,

pensionsslyrelsen, skolöverstyrelsen — dels med de

medicinska yrkesgrupper, på vilka det ankommer att använda blanketterna.

Det synes härvid angeläget att företrädarna för dem, som i sitt arbete

använder blanketterna, i första hand läkarorganisationerna, bidrar

till blankettrationaliseringen ej blott med allmänna önskemål utan med

specificerade konkreta förslag. Så har f. ö. i vissa fall redan skett. Så t. ex.

bär de blanketter som tillkommit i samband med sjukförsäkringsreformen

utformats i samarbete med läkarrepresentanter, men denna samarbetsmetod

kan säkerligen med fördel utnyttjas i ytterligare andra fall.

Med hänsyn till att det här gäller en omfattande och i många fall även

svår arbetsuppgift synes en huvudförutsättning för att erforderliga åtgärder

skall komma till stånd vara att medicinalstyrelsen förfogar över kompetent

arbetskraft med möjlighet att kontinuerligt ägna sig åt det med

blankettrevisionen förenade arbetet.

Då det förefaller som om den av revisorerna berörda kungörelsen den

31 december 1915 angående ordningen för fastställande av formulär till

vissa läkarintyg in. in. på sina håll fallit i glömska synes det oss böra

övervägas, huruvida icke förnyade och i vissa hänseenden vidgade föreskrifter

om samråd med medicinalstyrelsen rörande frågor om blanketter

på medicinalväsendets område bör utfärdas för de statliga myndigheterna.

Det synes även angeläget att organisationer som svenska landstings- och

svenska stadsförbunden utfärdar motsvarande rekommendationer för de

s. 95 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

95

kommunala organen. På det privata området torde en likartad samordning

ställa sig svårare, men möjligheter härtill torde dock föreligga i fråga om

exempelvis industrihälsovård och försäkringsväsende. I förra hänseendet

synes kontakt böra tagas med i första hand svenska arbetsgivareföreningen;

i fråga om försäkringsbolagen har vi oss bekant att man från deras sida

ställer sig mycket positiv till en sådan samverkan.

Även i övrigt ansluter vi oss i stort sett till vad revisorerna anfört och

vill härvid särskilt understryka angelägenheten av att även lagerhållning

och distribution av ifrågavarande blanketter ordnas på ett mera tillfredsställande

sätt.

Sveriges läkarförbund har framfört bl. a. följande synpunkter.

Läkarförbundet finner det utomordentligt värdefullt, att riksdagsrevisorerna

ånyo upptagit frågan om en revision av blankettbeståndet inom

medicinalväsendets område. Såväl i pressen som i facktidskrifter har i

olika sammanhang belysts nackdelarna av den mångfald blanketter av

skilda slag, som förekommer på detta område och som utgör en icke oväsentlig

belastning för redan hårt arbetstyngda läkare. Den av revisorerna

nu företagna utredningen visar att det finns eif reellt underlag för

den framkomna kritiken och ett behov av en grundlig översyn av blanketterna.

Ehuru vissa förbättringar genomförts till följd av medicinalstyrelsens

åtgärder, vilket av förbundet kan vitsordas, har den av 1948 års

blankettkommitté föreslagna genomgripande blankettrevisionen likväl icke

kommit till stånd. Härför torde erfordras, att särskild för dessa frågor

sakkunnig personal ställes till medicinalstyrelsens förfogande. Förbundet

vill kraftigt understryka nödvändigheten härav med hänsyn till den mycket

starka ökningen av formulär och blanketter under senare år.

Genom en grundlig översyn och rationalisering av intygs- och formulärområdet

skulle med största sannolikhet kunna uppnås såväl en förenkling

av själva blanketterna som en nedskärning av antalet och därmed vinnas

eu betydande arbetsbesparing för läkarna.-------—--------

En översyn av blanketterna förutsätter emellertid en samtidig genomgång

av de* bestämmelser, som föranlett tillkomsten av dem. Detta är eu

alldeles nödvändig åtgärd och samtidigt så komplicerad att högt kvalificerad

personal måste anlitas.---------------------

För att den av revisorerna förordade allmänna blankettöversynen skall

kunna leda till ett positivt resultat, är det också nödvändigt att redan från

utredningens början få till stånd ett effektivt samarbete med de läkare,

som i sitt dagliga arbete använder blanketterna. Härvid är förbundet berett

medverka genom att lämna anvisningar på för dylikt samarbete lämpliga

läkare med särskilt intresse för och inriktning på dessa frågor. För den

allmänna sjukförsäkringen erforderliga blanketter utformades nästan genomgående

under direkt medverkan från läkarförbundet och enskilda läkare''och

sedan dessa blanketter under någon lid varit i användning torde

såväl läkarna själva som sjukkassorna och tillsynsmyndigheten i stort sett

vara tillfredsställda med resultatet.

Läkarförbundet ansluter sig helt till revisorernas uttalande angående

behovet av eu fortlöpande granskning av förekommande blanketter och

föreslår all härför tillsättes eu särskild nämnd med anknytning till medicinalstyrelsen.

Även i fråga om detta granskningsarbete är det väsentligt

att ett intimt samarbete med läkarna och läkarnas organisationer skapas.

Liknande samarbete av mera permanent natur förekommer redan exempelvis

i den särskilda nämnden för utländska läkarärenden och i den internationella

nämnden i medicinalstyrelsen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Utskottet. I likhet med vederbörande remissinstanser finner utskottet behovet

av eu grundlig översyn av blankettbeståndet inom medicinalväsendet

vara väl styrkt. Utan att binda sig för olika detalj förslag kan utskottet även

ansluta sig till de allmänna riktlinjer som revisorerna uppdragit i fråga om

formerna för och omfattningen av eu dylik översyn. Utskottet förutsätter

därför att genom Ivungl. Maj :ts försorg verksamma åtgärder komma att

vidtagas i det av revisorerna angivna syftet, varvid samtidigt de av remissinstanserna

anförda synpunkterna skänkas vederbörligt beaktande.

I anslutning härtill vill utskottet slutligen understryka revisorernas uttalande,

att en blankettrevision av nu avsett slag icke får bli någon engångsföreteelse.

Vederbörande myndigheter böra således ständigt eftersträva att

få till stånd rationaliseringar på förevarande område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om en översyn i rationaliseringssyfte

av blankettbeståndet inom medicinalväsendets

område.

31 :o) Indrivning av skatt m. m. Under inrikesdepartementet, § 38, ha revisorerna

ifrågasatt en överflyttning av samtliga utmätningsmannagöromål

till liäradsskrivarna (Del I, s. 377—388).

Efter en redogörelse för de arbetsuppgifter som f. n. ankomma på landsfiskaler

respektive på häradsskrivare ha revisorerna uttalat följande.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen pågå genom

statens organisationsnämnds försorg undersökningar rörande användandet

av hålkortssystem för debitering och längdföring inom skatteväsendet.

Därvid skall utrönas möjligheten att införa hålkortssystem inom såväl

folkbokföringsväsendet som uppbördsväsendet. I förra avseendet skola hålkortsregistren

omfatta kyrkobokförda personer, sådana fysiska personer

som beskattas i annan kommun än hemortskommunen, sådana juridiska

personer som skola beskattas samt fastigheter. Dessa register avses skola

ersätta de nuvarande tryckande registren. Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet

i sin tur skall bygga på folkbokföringens hålkortsregister. Med

hjälp av för olika arbetsuppgifter framställda hålkort eller av hålkort,

tillhörande folkbokföringsväsendet, skola åtskilliga arbetsuppgifter, avseende

uträkning, debitering och redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande

skatt, kunna utföras maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder

avses skola framställas maskinellt på grundval av hålkorten.

Av åtskilliga anledningar synes det icke vara möjligt, att den maskinella

debiteringen in. in. utföres hos de lokala skattemyndigheterna; den minsta

enhet som torde komma i fråga är länet. Tänkbart är att för mindre län

gemensamma maskincentraler i särskilda fall måste inrättas, för att maskinutrustningen

skall kunna utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Undersökningen

har fortskridit så långt alt i detalj utrönts, hur hålkortsmetoden

bör utnyttjas och vilka arbetsuppgifter som därigenom böra utföras.

I fråga om ett fögderi pågår försöksverksamhet i enlighet härmed. De

planerade ändringarna i uppbördsväsendet kunna väntas komma till stånd

tidigast i början av 1960-talet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

97

Därest ifrågavarande undersökningar leda till positivt resultat — vilket

torde finnas anledning antaga skall bliva fallet — kommer en stor del

av de arbetsuppgifter som nu åvila den lokala skattemyndigheten på landet

att överföras till länsstyrelserna. Det torde kunna förutsättas, att återstående

arbetsuppgifter icke komma att utgöra tillräckligt underlag för ett

bibehållande av den nuvarande häradsskrivarorganisationen. Då det uppenbarligen

icke blir möjligt alt helt indraga fögderiförvaltningen, torde

denna böra omorganiseras. Olika alternativ äro i sådant hänseende tänkbara.

i varje fall synes det önskvärt att tillägga liäradsskrivarna vissa nya

uppgifter.

Utformningen av den fortsatta försöksverksamheten på förevarande område

torde delvis bli beroende av omfattningen och arten av de göromål,

som i framtiden skola ankomma på liäradsskrivarna. Det synes därtör

önskvärt, att frågan härom snarast upptages till behandling. En särskild

anledning härtill är f. ö. att den har betydelse jämväl för den framtida

utformningen av taxeringsorganisationen, varom förslag framlagts av 1955

års taxeringssakkunniga. För egen del ha revisorerna, i anslutning till

uttalande av föredragande departementschefen vid anmälan av propositionen

nr 100 till 1953 års riksdag med förslag till vissa ändringar i uppbördslörfarandet

m. m., kommit till den upfattningen, att det förtjänar

närmare undersökas, huruvida förutsättningar äro för handen att låta

liäradsskrivarna helt eller delvis övertaga landsfiskalernas bestyr som utmätningsmän.

Härom må anföras följande.

Alltsedan omorganisationen av fögderiförvaltningen år 1918 ha landsfiskalerna

haft sig ålagda tre huvudgrupper av arbetsuppgifter, nämligen

polis-, åklagar- och utmätningsmannagöromål. Den omorganisation^ av

landsfiskalstjänsterna som sedermera ägt rum vid två tillfällen åren

1941 och 1952 — har icke medfört någon principiell ändring därutinnan.

I det stora flertalet landsfiskalsdistrikt fungerar därför landsfiskalen som

polischef, åklagare och utmätningsman. I ett fåtal distrikt ha nämnda

göromål dock uppdelats på två landsfiskaler, en polischef-åklagare och en

utmätningsman.

Frågan om en uppdelning över hela linjen av landsfiskalernas arbetsuppgifter

på två olika befattningshavare har vid skilda tillfällen övervägts.

Första gången torde detta ha skett av den s. k. Schlyter-Ohlinska utredningen

‘(SOU 1930:31), som föreslog att landsfiskaler skulle omhänderha

polis- och åklagaruppgifterna och häradsfogdar utmätningsmannaverksamheten.

Spörsmålet diskuterades senast av 1947 års landsfiskalsutredning, som

i ett år 1950 avgivet betänkande fann sig böra intaga den ståndpunkten, att

en tudelning av landsfiskalstjänsten generellt sett icke kunde vara en

lämplig grundval för en ny landsfiskalsorganisation. Utredningen pa\isade

emellertid, att landsfiskalernas arbetsuppgifter undergått betydande forändringar

sedan den tidpunkt, då denna organisation erhöll sin dåvarande

utformning. Det anfördes sålunda, att dessa tjänstemäns ställning som

åklagare blivit en helt annan och att processreformen på ett genomgripande

sätt, både kvalitativt och kvantitativt, påverkat deras arbetsbörda.

Även landsfiskalernas befattning med indrivningen av oguldna skatter och

utmätningsmannagöromål i övrigt hade varit föremål för ändringar. Efteisom

den'' år 1947 genomförda uppbördsreformens verkningar dåförtiden

ännu ej kunde helt''överblickas, fann utredningen det svårt att göra några

bestämda uttalanden om uppbördsreformens inverkan på längre sikt pa

landsfiskalernas arbete. Utredningen pekade även på det ökade arbete,

som av olika anledningar kommit alt åvila landsfiskalerna som

polischefer.

7 IUhang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 93

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Under den tid som förflutit sedan landsfiskalsutredningen framlade

sitt nämnda betänkande lia några mera väsentliga förändringar med avseende

å arten av landsfiskalernas arbetsuppgifter icke ägt rum. Kvantitativt

har dock under samma tid arbetet kraftigt ökat. Främst gäller detta

i fråga om äklagargöromålen; den allmänt stegrade brottsligheten och motorfordonstrafikens

starka expansion ha sålunda föranlett ett ökat antal

tratikmål och strafförelägganden. I detta sammanhang må hänvisas till

de i det föregående redovisade statistiska uppgifterna i fråga om arbetsbördan

under åren 1952, 1954 och 1955, vilka äro belysande för utvecklingen.

En överslagsberäkning för samtliga landsfiskalsdistrikt i landet

visar en total ökning härutinnan fr. o. in. år 1952 t. o. in. år 1955 med

omkring 11 procent. Brottmålen ha ökat med i runt tal 35 procent, medan

de administrativa ärendena samt utmätningsmannagöromålen vardera minskat

med ca en halv procent.

Såsom i det föregående framhållits ha, med frångående av den allmänna

principen, vissa landsfiskalsdistrikt uppdelats på två befattningshavare med

en polischef-åklagare och en utmätningsman. Anledningen härtill har

varit, att det i sådana fall då arbetsbördan inom vederbörande distrikt

nätt en viss storlek visat sig vara förenat med svårigheter för en enda

befattningshavare att sköta alla de olika göromål som ankomma på en

landsfiskal. Denna organisationsform, som i allmänhet befunnits ändamålsenlig

har dock hittills tillämpats endast i fråga om distrikt med stor folkmängd

inom en relativt liten yta och har icke ansetts lämplig inom distrikt

med annan struktur.

Anledning finnes att antaga, alt omfattningen av landsfiskalernas arbete

fortgående kommer att öka. Det torde därför inom en icke alltför avlägsen

framtid bliva nödvändigt att i varje fall i vissa distrikt vidtaga särskilda

åtgärder i syfte att bereda dessa tjänstemän lindring i arbetsbördan. En

tänkbar utväg därvidlag skulle vara att överflytta bestyret med skatteindrivningen

till häradsskrivarna. En sådan åtgärd skulle för landsfiskalernas

del innebära en icke oväsentlig lättnad, varigenom de skulle kunna

koncentrera sig mera på sina övriga arbetsuppgifter. Även om en stor del

av det arbete som skatteindrivningen medför för landsfiskalskontoren kan

utföras — och även utföres — av biträdespersonal, måste nämligen landsfiskalen

personligen ägna mycken tid åt denna arbetsgren. Sålunda måste

ledningen och övervakningen av arbetet därutinnan skötas av honom, icke

blott i fråga om den del därav som utföres på landsfiskalskontoret utan

även beträffande de landsfiskalen underställda exekutionsbiträdenas verksamhet.

Landsfiskalen måste vidare i många fall personligen ingripa med

olika åtgärder, t. ex. beträffande skattskyldiga med särskilt stora restantier,

mot vilka erfordras speciella tvångsåtgärder.

Av den egentliga biträdespersonalen på landsfiskalskontoren torde genomsnittligt

mellan en tredjedel och hälften vara sysselsatt med arbetsuppgifter

som sammanhänga med skatteindrivningen. Om dessa göromål

överfördes till häradsskrivarkontoren, skulle följaktligen antalet biträden

kunna minskas på de flesta landsfiskalskontor. På ett stort antal dylika

kontor uppgår f. n. antalet biträden icke till mer än två. I fråga om många

av dessa kontor skulle, därest utmätningsmannagöromålen helt eller delvis

bortfölle, icke komma att erfordras mer än ett biträde. Enär distrikt av denna

storlek i allmänhet icke äro tilldelade biträdande landsfiskal, skulle personalstyrkan

i dessa distrikt komma att utgöras av en landsfiskal och ett

kvinnligt biträde. Denna organisationsform förekommer visserligen f. n.

i ett mindre antal distrikt men anses i allmänhet icke rationell. En överflyttning

av utmätningsmannagöromål från landsfiskalerna till häradsskri
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

99

varna skulle därför sannolikt i vissa fall nödvändiggöra ändrad distriktsindelning

och i samband därmed sammanslagning av ett antal distrikt.

I sin verksamhet som utmätningsman ■— vilken omfattar dels indrivning

och redovisning av skatter och böter, dels verkställighet av domar i

enskilda mål och meddelande av handräckning enligt lagen om avbetalningsköp

in. in., dels ock handläggning av ärenden angående införsel för

uttagande av underhållsbidrag — har landsfiskalen rätt till biträde av

honom underställda exekutionsbiträden. På landsbygden är exekutionsbiträdesverksamheten

en uppgift som åvilar polispersonalen, medan i städerna

särskilda exekutionsbiträden, som icke tillhöra polisen, skola finnas

anställda. I de större polisdistrikten på landsbygden torde numera på många

håll någon eller några polismän vara avdelade för enbart exekutiva uppgifter.

Alltjämt råder dock i stor utsträckning den gamla ordningen, att

polismän syssla med både dylika göromåi och egentlig polisverksamhet.

Polisväsendet på landsbygden är visserligen f. n. på åtskilliga håll föremål

för omorganisation, syftande till att få till stånd större polisdistrikt. Därvid

blir det ofta möjligt att avdela polismän för enbart exekulionsbiträdesverksamhet.

Under en avsevärd tid framåt torde det likväl komma att finnas

ett ganska stort antal polisdistrikt, där en sådan uppdelning av arbetsuppgifterna

icke är möjlig. Vid en omorganisation på sätt här ifrågasatts

kunna häradsskrivarna därför icke förses med erforderliga exekutionsbiträden

enbart genom en överflyttning av dylika biträden från landsfiskalsdistrikten.

Ytterligare må framhållas att antalet fögderier äro betydligt färre —

mindre än hälften — än antalet landsfiskalsdistrikt och följaktligen betydligt

större, såväl i fråga om innevånarantal som ytinnehåll. Med hänsyn

härtill kan ifrågasättas, om icke övervakningen av t. ex. skatteindrivningen

skulle komma att bereda häradsskrivarna vissa svårigheter, som icke

föreligga inom de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Det finnes dock skäl

förmoda, att dessa svårigheter åtminstone delvis skulle motverkas av att

häradsskrivarna kunna antagas få möjlighet att ägna mera tid åt denna

arbetsuppgift än landsfiskalerna f. n. iia. Eu reform kan f. ö. aktualisera

en helt ny fögderiindelning, då vid den nuvarande indelningens tillkomst

räknats med helt andra arbetsuppgifter än dem, som efter införande av bålkortsmaskiner

och överförande på häradsskrivarna av vissa av landsfiskalernas

bestyr skulle åvila häradsskrivarna.

De synpunkter som i det föregående framförts ha i första hand haft

avseende å skatteindrivningen. Det är emellertid att märka, att behov

föreligger av utmätningsmän för jämväl andra arbetsuppgifter. Även om

vid den tidpunkt, då en överflyttning av skatteindrivningen till häradsskrivarna

kan bli aktuell, omorganisationsverksamheten inom polisväsendet

hunnit så långt, att de flesta exekutionsbiträden äro befriade från egentlig

polisverksamhet, skulle det i vissa fall kunna bli nödvändigt att underställa

dessa såväl landsfiskal som häradsskrivare, om den förre bibchölles

som utmätningsman i fråga om andra utmälningsmannagöromål än skatteindrivning.

En liknande situation förefinnes visserligen i en del av de distrikt

där landsfiskalsljänsten f. it. Indelats, nämligen i de fall då exekutionsbiträdena

icke kunnat befrias från egentlig polisverksamhet. Dessa

biträden äro då i egenskap av polismän underställda landsfiskalcn-polischefen

men samtidigt skyldiga att utföra av landsfiskalen-utmätningsmannen

givna uppdrag. Betydande olägenheter ha dock i en del fall visat sig

förenade med denna ordning. Därest allenast den del av landsfiskalernas

utmälningsmannagöromål som avser indrivning av skatter överflyttades på

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

häradsskrivarna, skulle därför säkerligen uppkomma svårigheter i olika

avseenden. Bl. a. skulle förekomsten av två i förhållande till varandra

sidoordnade utmätningsman inom ett och samma område medföra, att

envar av dessa skulle kunna — oberoende av den andre — verkställa t. ex.

utmätning hos en och samma gäldenär liksom också meddela beslut om

införsel i avlöning. En sådan ordning råder visserligen i våra större städer,

där ärendenas mångfald omöjliggör för en enda utmätningsman att

handlägga såväl skatteindrivning som övriga utmätningsmannagöromål.

Uppenbarligen måste vissa nackdelar vara förenade med detta system,

även om inom samma exekutionsverk en samordning av olika åtgärder mot

en och samma person är möjlig. En sådan samordning torde däremot icke

praktiskt kunna ordnas i fråga om åtgärder, som vidtagas av organisatoriskt

helt fristående befattningshavare med måhända olika tjänsteställen.

I betraktande av vad sålunda anförts tala starka skäl för att samtliga

utmätningsmannagöromål överflyttas till häradsskrivarna. Revisorerna ha

emellertid över huvud ansett sig icke böra taga någon bestämd ställning

till föreliggande spörsmål utan ha med det anförda allenast velat belysa

några problem, som aktualiseras vid en överflyttning helt eller delvis av

utmätningsmannaverksamheten från landsfiskalerna till häradsskrivarna.

Åtskilliga andra frågor än de här berörda — bl. a. vissa betydelsefulla

utbildningsfrågor — måste bringas till sin lösning, innan slutlig ståndpunkt

i ämnet kan tagas. Det synes emellertid angeläget, att frågan i lämpligt

sammanhang upptages till närmare överväganden. Det må f. ö. erinras

om att 1956 års riksdag beslutat att hos Kungl. Maj:t hemställa om en

utredning om huvudmannaskapet för polisväsendet i riket. Vid denna utredning

måste uppenbarligen komma att behandlas spörsmål, som kunna

påverka landsfiskalsorganisationens framtida utformning.

Vad beträffar städerna med egna uppbördsverk må erinras om att utredning

pågår rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot

staten; utredningen omfattar även frågan om ett förstatligande av

uppbördsväsendet i nämnda städer. Hur indrivningsverksamheten därstädes

på längre sikt lämpligen skall anordnas, måste bli beroende på resultatet

av nämnda utredning. Revisorerna förutsätta därför, att uppmärksamheten

ägnas även denna fråga, så snart förutsättningar härför föreligga.

Utlåtanden ha avgivits av polisväsendets organisationsnämnd, statskontoret,

riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna i

Södermanlands, Hallands, Västmanlands och Västerbottens län, 1956 års

landsfiskalsbiträdesutredning samt Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen

Sveriges landsfiskaler (Del II, s. 523—542).

Remissinstanserna ha rent principiell ställt sig positiva till tanken på ett

överförande till häradsskrivarna av utmätningsmannagöromålen eller i vart

fall ansett en utredning av frågan motiverad. Flera remissinstanser ha dock

funnit tveksamt, huruvida tiden ännu är inne för en sådan utredning. Härutinnan

har statens organisationsnämnd sålunda anfört följande.

Om sålunda nämnden delar revisorernas uppfattning om behovet av en

utredning av de ovan behandlade organisationsproblemen, ifrågasätter

nämnden emellertid om tiden ännu är inne för en sådan utredning. Det synes

sålunda nödvändigt, att förutsättningarna för densamma närmare klarläggas.

Nämnden vill i detta sammanhang framhålla, att dess undersökningar

inom folkbokföringsväsendet och uppbördsväsendet numera kommit

i ett delvis annat läge. Undersökningsarbetet rörande det tekniska förfaran
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

101

det inom angivna verksamheter har hittills främst avsett användningen av

hålkortsmaskiner. Härvid pågå för närvarande med beaktande av erfarenheterna

av nämndens försöksverksamhet utarbetandet av detaljförslag och

kostnadsberäkningar, vilka beräknas föreligga klara under innevarande år.

Under sistförflutna år ha emellertid på den svenska marknaden börjat

saluföras elektroniska databehandlingsmaskiner, vilka i princip möjliggöra

en mer långtgående mekanisering än vad som de konventionella hålkortsmaskinerna

erbjuda. Med hänsyn härtill har nämnden funnit angeläget

att såsom ett alternativ till ett hålkortssystem jämväl göra vissa

undersökningar rörande användningen av dessa nya maskiner inom förevarande

verksamheter. Dessa undersökningar syfta i första hand till att

klarlägga dels de organisatoriska förutsättningarna för maskinernas utnyttjande,

dels de ungefärliga kostnaderna för ett på grundval av dessa

maskiner uppbyggt system för skatteuppbörd och folkbokföring. Resultatet

av sistnämnda undersökningar kan beräknas föreligga tidigast vid utgången

av innevarande år.

Enligt nämndens mening synes resultatet av dess ovannämnda undersökningar

i fråga om de två alternativen för det tekniska systemet böra avvaktas,

innan de av revisorerna berörda frågorna upptagas till prövning,

enär man först då torde ha möjlighet att överblicka de närmare förutsättningarna

för en sådan utredning ävensom de övriga följdfrågor som kunna

uppkomma. Nämnden vill i detta sammanhang omnämna, att, därest alternativet

med elektroniska databehandlingsmaskiner väljes, ytterligare tidskrävande

undersökningar rörande det tekniska systemets detaljutformning

äro nödvändiga, innan systemet kan tillämpas i praktiken.

Utskottet. Med utgångspunkt från pågående försöksverksamhet på bl. a.

skattedebiteringens område ha revisorerna ansett sig böra aktualisera frågan

om ett överflyttande av landsfiskalernas befattning med indrivningsocb

utsökningsväsendet till häradsskrivarna. För en sådan överflyttning

kunna, såvitt nu går att bedöma, åtskilliga skäl åberopas. Med hänsyn till

frågans komplicerade och vittutseende karaktär synes den dock, innan ett

avgörande träffas, böra bli föremål för närmare utredning. Lösningen påverkas

även, såsom revisorerna själva framhållit, av det resultat vartill den

ovannämnda försöksverksamheten kan leda. Utskottet finner därför ändamålsenligt

att statens organisationsnämnd, i vars regi verksamheten bedrives,

får i uppdrag att vid lämplig tidpunkt närmare pröva det av revisorerna

framförda förslaget. Därvid bör självfallet hänsyn tagas till de organisatoriska

förändringar som kunna bli en följd av den redan igångsatta

utredningen om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter respektive

den av riksdagen begärda utredningen om huvudmannaskapet för polisväsendet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

32 :o) Räddningstjänsten i de svenska fjällen. Under inrikesdepartementet,

§ 39, har revisorerna uttalat sig för eu översyn av gällande bestämmelser

rörande fjällräddningstjänsten (Del T, s. 388—39fi).

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för det sätt varpå fjällräddningstjänsten

är organiserad och därefter uttalat följande.

Den allmänna samhällsutvecklingen har medfört starkt vidgade möjligheter

för vårt folk till rekreation och vila i olika former. Ett uttryck härför

är, att antalet personer som i detta syfte söker sig till den svenska fjällvärlden

är i ständigt stigande. Då många av de turister som hesöka dessa

trakter äro mindre vana vid där rådande klimatiska eller andra yttre förhållanden,

föreligga emellertid stora risker för olycksfall till följd av oväder

m. m. Särskilt gäller detta vintertid. Det har med hänsyn därtill befunnits

nödvändigt att organisera eu särskild fjällräddningstjänst med huvudsaklig

uppgift att biträda vid efterspanandet av personer, som gått vilse, drabbats

av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden,

att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga. Räddningstjänsten

lyder under länsstyrelsen som högsta polismyndighet i länet; den omedelbara

ledningen av verksamheten utövas i stort sett av polischefen i orten.

Fjällräddningen bygger i övrigt i väsentliga avseenden på medverkan av

frivilliga, vilka antingen vidtalas på förhand eller uppbådas vid förekommande

behov. Vid särskilda tillfällen kan det dessutom förekomma att militärt

manskap — värnpliktiga eller hemvärnsmän — samt civilt eller militärt

flyg anlitas för ändamålet. De frivilliga som äro mera fast knutna till

räddningstjänsten äga i allmänhet vid utryckningstillfällena av statsmedel

uppbära särskild ersättning, vilken av länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens

län på visst sätt normerats. Den personliga utrustning som erfordras

får den civila personalen i stort sett anskaffa och underhålla på egen

bekostnad; viss materiel har dock inköpts för statsmedel eller med anlitande

av anslag, som vederbörande länsstyrelse erhållit av enskilda organisationer

eller personer. De statliga medel som funnits disponibla ha i huvudsak

utgjorts av belopp under anslaget till Anordnande av polisbevakning

i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning in. m.

Jill länsstyrelsens i Norrbottens län förfogande har under senaste år även

stått ett anslag till Understödjande av helikopterflyg, som bl. a. må användas

till lijälpflygningar av ifrågavarande slag inom länet.

Såvitt revisorerna kunnat finna, har räddningstjänsten i de svenska fjällen

lått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig organisatorisk utformning,

och det torde även för framtiden vara ändamålsenligt alt i förevarande

avseende bygga på en samverkan mellan statliga myndigheter

och enskilda frivilliga. En väsentlig förutsättning för att fjällräddningen

skall kunna fungera på ett effektivt sätt är emellertid, att den har tillgång

till erforderlig materiel — bärbara radioapparater, pulkor med utrustning,

pannlampor o. s. v. Av den utredning revisorerna verkställt framgår att

behov föreligger av en icke obetydlig mängd dylik materiel, särskilt som

en utbyggnad av fjällräddningen kan bli nödvändig med tanke på turismens

väntade utveckling. Då anordnandet av här avsedd räddningstjänst torde

få anses tillhöra den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning

och säkerhet, böra enligt revisorernas mening de anslag som erfordras för

ändamålet ställas till förfogande av statsverket, förslagsvis från fonden till

friluftslivets främjande. Genom en särskild undersökning bör närmare

klarläggas, vilken materiel som inom den närmaste tiden behöver upphandlas

i de olika länen.

Genom ämbetsskrivelse den 10 oktober 1947 ha länsstyrelserna erhållit

ett generellt bemyndigande att — i stället för att såsom dittills varit fallet

underställa varje särskilt ersättningsärende Kungl. Maj :ts prövning —

själva besluta om ersättning för av fjällräddningstjänstens utryckningar

s. 103 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

103

föranledda kostnader. Såsom allmän förutsättning för att dessa skola bestridas

från anslaget till Anordnande av polisbevakning i annan än den i

lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning in. m. gäller bl. a., att

kostnaderna icke kunna bestridas av enskilda personer. Den redogörelse

som lämnats i det föregående visar, att oklarhet synes råda, huruvida och

i vad mån ersättning för kostnader av ifrågavarande slag kunna uttagas

av enskilda. I Kopparbergs län synes det sålunda som regel ha varit möjligt

att av vederbörande utfå ersättning för utgifter, som uppkommit till följd

av räddningsaktioner, medan desamma i övriga berörda län i allmänhet

synas ha stannat på statsverket. Denna ojämnhet i tillämpningen torde bl. a.

ha sin grund däri, att berörda föreskrift giver alltför ringa vägledning, då

det gäller att bedöma, huruvida ersättningsskyldighet kan anses föreligga

eller ej. Detta förhållande synes revisorerna mindre tillfredsställande icke

minst ur den synpunkten, att osäkerheten om vem som ytterst skall ansvara

för utgifterna för spaningspådrag kan få inflytande på efterforskningarnas

omfattning. Det synes därför angeläget, att frågan om och i vad

mån enskilda böra svara för ifrågavarande kostnader klarlägges. Beträffande

den närmare utformningen av dylika föreskrifter ha revisorerna

icke ansett sig böra göra något bestämt uttalande. Helt allmänt må dock

framhållas att bestämmelserna böra givas ett innehåll, som är uttryck för

en avvägning mellan intresset av, å ena sidan, att om möjligt förebygga

sådana turistfärder som på förhand kunna bedömas bliva riskfyllda och,

å andra sidan, att icke onödigtvis lägga en hämsko å turistlivet i fjällen.

Därest regler innefattande ersättningsskyldighet för enskild person utfärdas,

måste det alltjämt i viss omfattning bli beroende av ett bedömande i varje

särskilt fall, om denna skyldighet skall göras gällande. Det bör likväl vara

möjligt att utfärda bestämmelser, som föranleda en mera enhetlig tillämpning

än den nuvarande knapphändiga föreskriften.

Revisorerna ha med det anförda velat fästa uppmärksamheten på några

spörsmål, som sammanhänga med räddningstjänsten i fjällen och som

synas böra bli föremål för närmare överväganden. Det må erinras, att en

särskild utredningsman nyligen tillkallats med uppgift att utreda frågan om

utbyggnad av ambulans- och räddningstjänsten i riket och därmed sammanhängande

spörsmål. Då de här av revisorerna berörda frågorna åtminstone

delvis äga samband med nämnda utredning, kan det måhända visa

sig lämpligt att behandla dem i anslutning till utredningen.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna

i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten (Del II, s. 542

—562).

Statskontoret har anfört följande.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen utvisar att räddningstjänsten

i de svenska fjällen betraktas som eu statlig uppgift och att kostnaderna

för verksamheten i huvudsak kommit att åvila statsverket. Mot bakgrunden

härav synes det naturligt att, som revisorerna förordat, de anslag, soin

erfordras för ändamålet, hädanefter ställas till förfogande från fonden till

friluftslivets främjande. Då viss erfarenhet av räddningstjänsten nu föreligger,

torde det vara lämpligt att upptaga till övervägande de frågor på

vilka statsrevisorerna riktat uppmärksamheten. Särskilt gäller detta spörsmålet

om enhetliga normer för ersättning åt i räddningstjänsten deltagande

personal ävensom frågan om skyldighet för den, som orsakat eftci spaning,

att bestrida därav föranledda kostnader. Då berörda frågor torde äga sam
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

band med den av revisorerna angivna utredningen, böra de beaktas vid

fullgörandet av utredningsuppdraget.

Riksräkenskapsverket har anfört följande.

Riksräkenskapsverket delar revisorernas uppfattning att medel, efter närmare

utredning om behovet, böra ställas till berörda länsstyrelsers disposition

för anskaffande av materiel och utrustning åt för räddningstjänsten i

fjällen organiserade patruller. Medlen böra emellertid enligt ämbetsverkets

mening, liksom hittills, anvisas från förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning

i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning

in. in., titeln kostnader för efterspaning, upptäckande av brott in. in.

Det torde, såsom revisorerna framhållit, böra närmare klarläggas, i vad

mån av fjällräddningstjänsten utryckningar föranledda kostnader skola

återgäldas till statsverket.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit bl. a. följande.

Det är angeläget, att de frågor som ha samband med kostnaderna för

räddningstjänsten snarast lösas. Rådande ofullständigheter i utrustningen

är väsentligen heroende på oklarhet hos landsfiskalerna om och i vilken

utsträckning statliga medel får tas i anspråk. Länsstyrelsen delar den av

riksdagens revisorer företrädda uppfattningen, att räddningstjänsten bör

hänföras till den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning

och säkerhet och att anslag för ändamålet bör ställas till förfogande av

statsverket.

Klarare regler rörande möjligheterna att återkräva ersättning från enskilda

äro erforderliga. Rerörda landsfiskaler hålla före, att återbetalningsskyldighet

icke bör ifrågasättas annat än i de uppenbara fallen, då ett spaningsföretag

fått sättas igång till följd av att den efterspanade helt nonchalerat

anvisningar och varningar från personer som besitta auktoritet på

området. Länsstyrelsen vill för sin del understryka vikten av att regler tillskapas

som sa litet som möjligt lämnar rum för tvekan i tillämpningen.

Påpekas bör att det här kan bli frågan om avsevärda belopp, framför allt

i de icke ovanliga fallen, då flygspaning befinnes erforderlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sammanfattningsvis angivit sin ståndpunkt

sålunda.

Fjällräddningstjänsten bör även i fortsättningen vara en angelägenhet,

som länsstyrelserna svara för; utrustnings- och utryckningskostnader för

densamma böra bestridas av staten. Några skärpta regler för enskildas ersättningsskyldighet

äro ej påkallade. Kostnaderna bör liksom hittills bestridas

från det s. k. polisbevakningsanslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört följande.

Länsstyrelsen instämmer i revisorernas uttalande, att räddningstjänsten

i de svenska fjällen fått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig

organisatorisk utformning och att det i framtiden torde vara ändamålsenligt

att i förevarande avseende bygga på en samverkan mellan statliga

myndigheter och enskilda frivilliga. Reträffande de av fjällräddningstjänstens

utryckningar föranledda kostnaderna har det av revisorernas utredning

framgått, att oklarhet råder, huruvida och i vad mån ersättningar

för dylika kostnader kunna uttagas av enskilda. Länsstyrelsen delar revisorernas

uppfattning att denna fråga synes böra närmare klarläggas. Enligt

länsstyrelsens mening vore det lämpligt med bestämmelser, som möjliggöra

uttagande av ersättning av personer, som genom vårdslöshet vid fjällfärder

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

105

eller dylikt förorsakat det allmänna kostnader för deras räddning och som

bedömes vara i stånd att lielt eller delvis bära dessa kostnader. Länsstyrelsen

vill därför tillstyrka, att ifrågavarande spörsmål göres till föremal tor

närmare utredning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit bl. a. följande.

Det synes lämpligt, att enhetliga bestämmelser beträffande den ersättning,

som skall utgå till i räddningstjänsten deltagande personal, utfärdas av

Eders Kungl. Maj :t. Den nuvarande ordningen med avsevärda skillnader

i de ersättningar, som utgår i olika län, är icke tillfredsställande. En blivande

ersättningskungörelse bör innehålla bestämmelser, soin möjliggör, åt

ersättning utbetalas för förlorad arbetsinkomst. Därutöver bör utga traktamente,

förslagsvis motsvarande vad som föreskrives i polisens avlomngs
Frågan

om vem som bör svara för av fjällräddningstjänstens utryckningar

föranledda kostnader bör även klarläggas. De nuvarande reglerna

härom har visat sig svåra att tillämpa. Huvudregeln bör vara att kostnaderna

skall bestridas av statsmedel. Endast om den, som förorsakat utryckningen,

genom uppenbart åsidosättande av normal aktsamhet kan anses

vållande till den inträffade nödsituationen, synes han böra goras ersattningsskyldig

för de med räddningsåtgärderna förenade kostnaderna.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla, att en blivande utredning rörande

fjällräddningstjänsten även bör ta sikte på anordnande av förebyggande

åtgärder i fjällen, såsom telefonförbindelser, vindskydd, varmngsanslag tor

laviner och andra risker.

Länsstyrelsen förutsätter, att den utredningsman, som nyligen tillkallats

med uppgift att utreda frågan om utbyggnad av ambulans- och räddningstjänsten

i riket, kommer att såsom drätselkammaren i Kiruna önskat undersöka

möjligheterna att i ökad omfattning använda flygplan och helikopter i

fjällräddningstjänsten.

Utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten har uttalat

bl. a. följande.

Utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten har hittills

huvudsakligen sysselsatt sig med frågorna om lokalisering av ambulansoch

räddningsflygverksamheten samt om den lämpligaste flygande materielen

härför. Utredningen har icke gått in på frågan om behovet av annan

materiel för räddningstjänsten. Med hänsyn till olika lokala förhallanden

synes det utredningen lämpligast, att det uppdrages åt länsstyrelserna eller

andra lokala organ att närmare klarlägga ifrågavarande behov, o

Enligt sina direktiv har utredningen att förutsättningslöst prova tragan

om en skälig och lämplig fördelning av kostnaderna för ambulans- och

räddningsflygverksamheten. Vad angår andra hjälpflygningar an sjuktransporter

uttalas i direktiven, att kostnaderna härför som regel i forsta hand

torde böra stanna på statsverket. Inom utredningen har icke ifrågasatts,

att dessa kostnader skulle till någon del uttagas av de enskilda, b ragan

om uttagande av ersättning av den enskilde för andra kostnader tor räddningsverk

samhet än sådana, som föranledas av medverkan av flyg, anser

utredningen falla utanför sitt uppdrag.

Utskottet. Av vad revisorerna och remissmyndigheterna anfört synes det

utskottet vara väl styrkt, att de spörsmål rörande fjällräddningstjänsten som

aktualiserats i förevarande sammanhang behöva närmare klarläggas. Med

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

hansyn till innebörden av det uppdrag som lämnats utredningen angående

ambulans- och räddningsflygtjänsten finner utskottet i likhet med revisorerna

lämpligt, att hithörande frågor upptagas till behandling av den nämnda

utredningen.

Utskottet hemställer,

^ att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

33 ro) Gratifikationer och belöningar vid de af färsdrivande verken. Under

civildepartementet, § 40, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot tilllämpningen

av gällande bestämmelser i ämnet och ansett en översyn av desamma

motiverad (Del I, s. 397—409).

Revisorerna ha redovisat vissa inhämtade uppgifter i ämnet och därefter

uttalat följande.

En grundläggande princip för det inom statsförvaltningen tillämpade avlöningssystemet

är, att en tjänsteman icke vid sidan av gällande bestämmelser

skall kunna beredas annan eller högre ersättning för honom åvilande

tjanstegoromål än som av statsmakterna avsetts och beslutats. Ett uttryck

harfor ar föreskrifterna i 18 § statens allmänna avlöningsreglemente,

dar det utsages, att utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest medgivits

av Kungl. Maj :t, såvitt angår ordinarie tjänsteman med stöd av riksdagens

beslut, tjänsteman icke må för tjänstgöring vid vederbörande verk

atnjuta ersättning eller förmån, såframt ej Kungl. Maj :t för uppdrag eller

arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänsteutövning,

anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild gottgörelse.

Emellertid må enligt bestämmelserna i 37 § 3 mom. förenämnda

reglemente gratifikation eller belöning — i det följande gemensamt benamnda

gratifikation — kunna tilldelas tjänsteman, därest medel för sådant

andamal finnas anvisade. Flertalet affärsdrivande verk disponera regelbundet

medel härför, medan i övrigt erforderliga belopp endast undantagsvis

torde finnas tillgängliga.

Varken vid tillkomsten av nu gällande avlöningsreglemente eller under

torarbetena för det dessförinnan gällande synas några bestämda uttalanden

ha gjorts i fråga om de fall, då gratifikation må kunna tilldelas tjänsteman.

I avsaknad härav torde alltjämt få anses gälla de uttalanden i ämnet,

som pa sin hd gjordes av 1918 års löneregleringskommitté och som återgivit

s i det föregående. Dessa uttalanden äro dock så allmänt hållna att

“e\.,Pa §rillldval darav knappast låter sig göra att bestämt angiva,’när

dylika formaner med iakttagande av lagstiftarnas intentioner kunna utbetalas.

Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att

lrall de affarsdrivande verken inhämta vissa upplysningar i ämnet för

att därigenom kunna bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning

och efter vilka principer gratifikationer utgå. Sammanställningar av de erhållna

uppgifterna ha lämnats i det föregående.

Telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen äro de myndigheter, som utförligast

sökt draga upp några bestämda riktlinjer att tillämpas i förevarande

avseende. Men aven dessa äro så relativt allmänt hållna, att det ytterst

måste bil beroende på besluten i varje särskilt fall, om några bestämda

s. 107 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

107

normer skola kunna upprätthållas. För att revisorerna skulle ha kunnat

avgöra, huruvida de särskilda besluten äro uttryck för dylika normer, hade

det varit nödvändigt att i detalj granska de motiv, som vederbörande åberopat

till stöd för besluten. Med hänsyn till materialets omfattning har

en sådan genomgång icke varit möjlig. Av de meddelade anvisningarna och

vissa beslut framgår emellertid, att både telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen

utbetalat övertidsersättningar i form av gratifikationer. Vidare har

vattenfallsstyrelsen meddelat ett principbeslut om övertidsersättning att

utgå såsom gratifikation till tjänstemän, som fullgöra viss beredskapstjänstgöring.

Detta synes innebära, att de av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda

beredskapsersättningarna, som finnas angivna i tilläggsbestämmelserna

till stalens allmänna axlöningsreglemente, påbyggts med gratifikationer.

Då de beslut som grundats härpå liksom övriga beslut om övertidsersättning

i bär avsedda fall torde stå i strid med gällande avlöningsföreskrifter,

förutsätta revisorerna, att vederbörande myndighet överväger,

om icke revisionsanmärkningar böra framställas. Revisorerna anse sig vidare

böra ifrågasätta lagligheten av det beslut, varigenom generalpoststyrelsen

utanordnat ersättning till en tjänsteman for bilresor, som vederbörande

måste företaga på grund av olycksfall i arbetet. Enligt revisorernas

mening borde framställning ha gjorts till Kungl. Maj :t om erforderligt bemyndigande

att utbetala ersättningen, mot vilken i sak icke synes vara något

att invända. , ,. , ,

Vid sin granskning ha revisorerna iakttagit, att de olika myndigheterna

förete stora inbördes skiljaktigheter i vad gäller utbetalning av gratifikationer

Vid vattenfallsstyrelsen och telestyrelsen utgä varje budgetar gratifikationer

i ett stort antal fall, medan dylika vid Övriga bär ifrågavarande

ämbetsverk förekomma mera sällan. Särskilt påfallande blir skillnaden

i gällande praxis på området, om hänsyn tages till antalet anställda vid

respektive verk. Vid statens järnvägar finnas, för att taga ett exempel, i

runt tal tio gånger så många löneplansanställda som vid vattenfallsverket,

vid det senare ämbetsverket ha emellertid under budgetåret 19oo/ob utbetalats

mer än fyra gånger så många gratifikationer (har bortses ii''an förslagsverksamheten,

inom vilken vattenfallsstyrelsen icke synes ha u de åt

någon belöning). Detta förhållande kan även uttryckas på sa satt, att statens

järnvägar skulle under samma budgetår ha lämnat dylik extra tormån

i nära 1 600 fall — mot i verkligheten 36 •— för att gratifikationssvstem

c t relativt sett skulle ha haft samma omfattning som vid vattenfallsverket.

Revisorerna ha såsom tidigare nämnts icke kunnat granska motiven

för utbetalningarna i varje särskilt fall men anse sig likväl kunna ifragasatta

huruvida det föreligger en sådan olikhet i tjänstgöringsförhållandena

vid de båda ämbetsverken, alt en dylik åtskillnad är motiverad. Det vilt

tvärtom förefalla revisorerna, som om denna vore ett uttryck för att vattenfallsstyrelsen

önskar giva utrymme för en friare lönesattning an den som

eliest iakttages inom statsförvaltningen. Det må emellertid framkallas, att

eu grundläggande princip för det nuvarande avlöningssystemet ansetts

vara, att det'' skall tillämpas så enhetligt som möjligt inom olika grenar

av statsförvaltningen. Eu friare lönesättning i eu eller annan form bor

icke ifrågakomma annat än efter beslut av statsmakterna i vederbörlig ord
Revisorerna

komma därmed in på eif annat förhållande, som sammanhänger

med systemet med gratifikationer. Såsom tidigare omnämnts ar

det i stort sett endast de affärsdrivande verken som ha möjlighet alt utbetala

gratifikationer. Enligt revisorernas mening kan emellertid den tragan

ställas, huruvida tillräckliga skäl föreligga för att de anslallda vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

affärsverken i förevarande avseende skola intaga en privilegierad ställning.

Det niaste nämligen förutsättas, att även vid övriga verk icke så sällan

uttoras sadana arbetsprestationer, som inom ett affärsdrivande verk skulle

kunna föranleda gratifikation. Detta spörsmål liksom gratifikationssystemet

som sadant sammanhänger emellertid intimt med principerna för det

7a ’8a avlöning,svasendet över huvud. Då detta, i enlighet med förslag av

1954 ars revisorer och framställning av 1955 års riksdag, f. n. är föremål

tor en allmän översyn, anse sig revisorerna kunna förutsätta, att även denna

iraga därvid kommer att uppmärksammas.

Under senare år har den s. k. förslagsverksamheten intensifierats inom

statsförvaltningen. Fr. o. in. budgetåret 1952/53 har ett belopp av 5 000 kronor

av sjunde huvudtitelns anslag till extra utgifter ställts till Kungl. Majits

oi fogande att etter förslag av statens organisationsnämnd och vederbö,

e. ™yndl8het utdelas till tjänstemän inom den civila statsförvaltningen

tor förtjänstfulla organisationsförslag. Vid de affärsdrivande verken meddelas

beslut i ämnet av vederbörande myndighet, som för ändamålet disponerar

samma anslag som för övriga gratifikationer inom verket. Or«anisationsnamnden

bär i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 oktober 1955

föreslagit, att bestämda regler skola fastställas för utdelande av belöningar

avseende förslagsverksamheten inom den civila statsförvaltningen. Framställningen

har av Kungl. Maj :t den 26 oktober 1956 överlämnats till 1956

ars rationahserlngsutredning. Då det synes önskvärt, att enhetliga principer

iakttagas i ämnet, böra enligt revisorernas mening de bestämmelser i

torevamdc avseende, som kunna komma att fastställas för den civila

statsförvaltningen, tillämpas jämväl för statsförvaltningen i övrigt.

Utlåtanden ha avgivits av generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket och statens

lönenamnd (Del II, s. 563—578).

Gencralpoststyrelsen kan icke finna det välbetänkt, om styrelsens befogenhet

skulle begränsas genom mer eller mindre bindande allmänna regler,

som skulle visa sig svåra att tillämpa på de ofta avsevärt varierande enskilda

fallen. Som hittills torde bedömningen ske från fall till fall under

skäligt hänsynstagande till de föreliggande speciella omständigheterna.

Beträffande det av revisorerna påtalade fallet, då generalpoststyrelsen tilldelat

tjänsteman viss gratifikation i samband med ett olycksfall, har styrelsen

anfört följande.

Tjänstemannen, en överpostexpedilör vid postkontoret i Ludvika, ådrog

sig pa väg till arbetet en muskelbristning i ena benet. Olycksfallet anmäli

i ,„ . Sf°rsäkringsanstalten, s°m emellertid ej godkände det som

olycksfall i arbete. Verkslakaren ansåg, att tjänstemannen borde vara sjukskriven

två å tre veckor. Då vid tillfället betydande organisatoriska förändringar

pagingo inom postkontoret, bl. a. avseende vissa arbetsuppgifters

överförande till överpostexpeditörens befattning, skulle en sjukledighet

tor denne just då inneburit stora svårigheter för postkontoret. Tjänstemannen

ställde sig därför lojalt till förfogande för tjänstgöring trots skadan,

sedan verkslakaren lämnat sitt medgivande under förutsättning att

tjänstemännen dels åkte till och från kontoret, dels icke behövde gå uner

arbetet där. Det ansågs skäligt, att tjänstemannen hölls skadeslös för

de kostnader for bilresor (tillsammans 57 kronor 20 öre), som han åsamkats

pa grund av att han trots benskadan i postverkets intresse fullgjort

sin tjänst. Förutom den fördel detta innebar för postkontoret, betydde

s. 109 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

109

det en avsevärd besparing, då vikarie ej behövde anskaffas. Med hänsyn

till de särskilda omständigheterna och i enlighet med den uppfattning

som tidigare bär ovan framförts, ansåg styrelsen, att det i och för sig mycket

ringa beloppet borde betraktas som gratifikation.

Telestyrelsen har helt allmänt anfört följande.

Enligt styrelsens mening ligger det i sakens natur, att sådan ersättning,

som utbetalas i form av gratifikation, måste bestämmas efter en på det

hela taget skönsmässig prövning hos vederbörande myndighet. Det karakteristiska

för ersättningsformen är just, att den tillgripes, då ingen av

lönesystemets mer ordinära ersättningar är tillämplig, men viss gottgörelse

ändock får anses motiverad. De vägledande principer beträffande utdelandet

av gratifikationer, som telestyrelsen fastställt och som återgivas i revisorernas

berättelse, få icke betraktas som annat än en sammanfattning

av vissa hållpunkter för den interna prövningen hos styrelsen av gratifikationsfrågorna

— en prövning som icke kan göras schematiskt utan maste

innefatta en bedömning från fall till fall. Styrelsen anser, att det skulle

vara direkt olämpligt att utfärda mera preciserade bestämmelser om förutsättningarna

för tilldelandet av gratifikation.

Beträffande vissa av de av revisorerna påtalade utbetalningarna inom

televerket har styrelsen anfört.

Av de 24 nu berörda fallen äro 20 stycken (omfattande ett sammanlagt

gratifikationsbelopp på 5 075 kronor) helt ensartade. Bakgrunden till de

i dessa fall beslutade gratifikationerna är följande. Handläggningen av

vissa arbetsuppgifter i samband med expedieringen av telestyrelsens ankommande

och avgående postförsändelser kräver, att ett antal tjänsteman

tillhörande expeditionsvaktspersonalen varje dag kan anlitas under nagon

tid dels före den ordinarie arbetstidens början, dels efter arbetstidens slut

för dagen. De ifrågavarande arbetsuppgifterna omfatta på morgonen mottagande

och sortering av den ankommande posten (vilken skall vara klar

för vidare behandling senast tio minuter efter den ordinarie arbetstidens

början) samt på kvällen kuvertering samt annat biträde vid sammanförandet

och expedieringen av den från styrelsens olika byråer avgaende posten

För arbetet i fråga ha under den aktuella tiden anlitats sex tjänstemän

ur expeditionsvaktskarriären; tre av dessa inneha befattningar sasom

kontorist i lönegrad Ca 12 (å övergångsstat). Arbetet har utförts självständigt

och utan regelbunden övervakning. Den tid utöver den ordinarie arbetstiden,

som dessa tjänstemän fått sätta till för att utföra lfragavarande

göromål, beräknas ha med säkerhet uppgått till mellan 00 och l/o timmar

per år, olika för skilda individer. „.. . , ...

Enligt 32 § 1 mom. Saar skall såsom förutsättning för i reglementet avsedd

gottgörelse för övertidstjänstgöring, där ej särskilda skal till annat

föranleda? gälla bl. a., att varaktigheten av övertidstjänstgoringen kan

kontrolleras. Denna förutsättning har icke varit lielt uppfylld i nu ltiä

gavarande fall, men samtliga övriga villkor enligt Saar och Ib Saar lo

överlidsgottgörelse ha förelegat. Telestyrelsen har a ena sidan ansett, åt

_ med den organisation, som tillämpats för berörda arbetsuppgifter

kontant övertidsersättning eller kompensationsledighet icke kunnat medgivas

enligt löncrcglementet. Ä andra sidan bär styrelsen funnit det vara

orimligt, ätt ett begränsat antal tjänstemän av har ifrågavarande kategori

skulle betungas med en år efter år fortlöpande extratjanstgonng utan att

erhålla någon som helst kompensation av arbetsgivaren. Slyielsen ha

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

då valt att tilldela vederbörande tjänstemän en mindre gratifikation såsom

erkansla för den inerprestation, som man utkrävt av dem.

Såvitt styrelsen kan finna, vore det enda möjliga alternativet till den

tillämpade ordningen att organisera arbetet på ett sådant sätt, att den erforderliga

övertidstjänstgöringen kunde kontrolleras till sin varaktighet,

samt att därefter gottgöra tjänstemännen för övertidsarbetet enligt allmänt

fallande grunder. För statsverket skulle detta medföra ökade kostnader,

dels för åtgärder med syfte att kontrollera övertidens omfattning, dels

lör kontanta övertidsersättningar. Om övertidsersättning i stället för gratifikation

skulle ha utbetalats i de här avsedda fallen, hade ersättningen till

de ifrågavarande tjänstemännen nämligen blivit väsentligt högre än de utdelade

gratifikationerna.

Järnvägsstyrelsen har framhållit bl. a. följande.

Svårigheterna att förutse de typfall, där gratifikationer eller belöningar

kunna finnas motiverade, äro — — — stora. För statens järnvägars vidkommande

kan det därför ej anses lämpligt eller behövligt att fastställa

vissa normer eller detaljbestämmelser på detta område. Enligt järnvägsstyrelsens

uppfattning böra frågor om gratifikationer och belöningar fritt

prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Vattenfallsstyrelsen har lämnat en ingående redogörelse för bakgrunden

till det av revisorerna påtalade principbeslutet av styrelsen, enligt vilket

övertidsersättning må utgå till tjänstemän som fullgöra viss beredskapstjänstgöring,

och i anslutning därtill framhållit följande.

Av vad som ovan anföres beträffande tjänstgöringsförhållandena för de

vakthavande driftledarna vid driftbyråns driftkontor framgår att en väsentlig

del av beredskapstiden upptages av verklig tjänstgöring, och det är

denna, som delvis ersättes med gratifikationer enligt det principbeslut, mot

vilket riksdagens revisorer riktat anmärkning. Detta framgår också klart

av näst sista stycket av ifrågavarande principbeslut, återgivet i riksdagsrevisorernas

berättelse under Civildepartementet, § 40. Det är alltså övertidsarbete#,

som delvis ersättes med gratifikation, ej beredskapen med

därtill hörande ingripanden vid störningar eller därmed jämförbara åtgärder.

Härtill kommer, att omfattningen av den övertid, som vid beräkning av

ersättningen satts som norm, är betydligt mindre än den, som i verkligheten

fullgöres. Någon påbyggnad av de fastställda beredskapsersättningarna

är det alltså icke fråga om. Det kan icke förväntas att de vakthavande

skall påtaga sig en mängd övertidsarbete utan någon som helst ersättning.

För att undvika övertidsarbete skulle det erfordras att ytterligare minst

lyra kvalificerade ingenjörer anställdes vid driftbyrån. Om dessa över

huvud taget kunde anställas, skulle kostnaden bli mångfaldigt större för

verket än med den nuvarande anordningen, och det är verklighetsfrämmande

att räkna med att ingenjörer med erforderliga kvalifikationer skulle

tinna sig i skiftgång utan extra ersättning. Omsättningen på sådan hypotetisk

tillgänglig personal skulle därför bli mycket stor. Erforderlig rutin

skulle följaktligen ej kunna nås, vilket å sin sida lätt kan resultera i mycket

stora ekonomiska förluster för verket på grund av att bästa möjliga krafthushållning

ej ernås.

Avslutningsvis har vattenfallsstyrelsen anfört följande.

Styrelsen kan ej uttala sig om behovet av gratifikationer vid statens

järnvägar eller vid andra statliga verk, men med hänsyn till vattenfalls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

in

styrelsens ständigt växande arbetsbörda och knapphet på personal är det

ofrånkomligt, att styrelsen har möjlighet att i någon mån honorera extra

prestationer utöver vad som är normalt, där Saars bestämmelser ej räcker

till.

Statskontoret har framhållit följande.

Den av riksdagens revisorer verkställda utredningen rörande omfattningen

av beslut om gratifikationer (belöningar), som under budgetåren

1952/56 meddelats av de affärsdrivande verken, ger enligt statskontorets

mening klart vid handen, att vissa verk ej ådagalagt den återhållsamhet,

som bör iakttagas vid utdelandet av gratifikationer. Statskontoret delar

alltså revisorernas uppfattning, att det ej bör ifrågakomma, att — såsom

förekommit — gratifikationer utgivas som ersättning för övertidsarbete,

då författningsenlig rätt till gottgörelse för övertidstjänstgöring icke föreligger.

Ämbetsverket finner därför påkallat, att, i överensstämmelse med

vad revisorerna förutsatt, gratifikationssystemet kommer under bedömning

vid den pågående översynen av det statliga avlöningsväsendet. Det framstår

vidare som angeläget, att sådana föreskrifter bliva meddelade, att en enhetlig

tillämpning inom statsförvaltningen av denna form av ersättning

blir möjlig.

Riks räkenskaps verket har framhållit följande.

Revisorerna framhålla, att det inom vissa affärsdrivande verk tillämpade

förfaringssättet att bereda tjänstemän, som fullgjort arbete å övertid

och icke är berättigade till gottgörelse för sådant arbete jämlikt 32 § Saar,

ersättning i form av gratifikation, torde strida mot gällande avlöningsföreskrifter.

Riksräkenskapsverket får med anledning härav erinra om alt

ämbetsverkets revision framställt anmärkning mot en dylik utbetalning,

varvid revisionen grundade anmärkningen på det förhållandet, att det

enligt gällande arbetsordning ålegat tjänstemannen att utföra det arbete,

för vilket ersättning utgått i form av gratifikation. Anmärkningen fastställdes

av kammarrätten genom utslag den 14 januari 1953 (årsboken,

not. 11). Vad beträffar sådana fall, då det utförda arbetet legat utanför

vederbörande tjänstemans åligganden, synes 1918 års lönekommitté i sitt

betänkande (Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen år 1919,

andra samlingen, andra avdelningen, femte bandet, sidan 154) ha utgått

från att frågan om ersättning för arbetet i allmänhet skulle prövas av

Kungl. Maj :t. Några närmare bestämmelser i ämnet ha dock icke meddelats.

Lämpligheten av sådana bestämmelser kan även ifrågasättas. Det synes

riksräkenskapsverket mest ändamålsenligt, att styrelserna vid de affärsdrivande

verken liksom hittills inom ramen av beviljade anslagsbelopp och

med hänsyn till de vid de särskilda verken rådande förhållandena besluta

om gratifikationer och belöningar till personalen vid respektive verk.

Statens lönenämnd har anfört bl. a. följande.

Enligt statens lönenämnds mening bör gratifikation ifrågakomma, när

alldeles särskilda förhållanden eller skäl för eu extra gottgörelse eller uppmuntran

anses föreligga. Däremot bör tjänsteman icke tilldelas gratifikation

för mera regelbundet förekommande arbetsuppgifter, såsom exempelvis

i sådana fall som det av revisorerna omnämnda principbeslutet av

vattenfallsstyrelsen om övertidsersättning i form av gratifikation till

tjänstemän, som fullgöra viss beredskapstjänstgöring. Med ett på angivet

sätt begränsat utrymme för beviljande av gratifikationer lära möjligheter

icke föreligga att meddela normerande föreskrifter på detta område. Löne
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

nämnden kan därför för sin del icke förorda, att särskilda normer utarbetas

för utdelande av gratifikationer. Däremot torde skäl föreligga att för myndigheterna

klarlägga, att gratifikationer få förekomma allenast såsom

gottgörelse för tillfälliga och särskilt betydelsefulla prestationer vid sidan

av den normala tjänstgöringen.

Utskottet. Såsom framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen

föreligger viss osäkerhet rörande innebörden och räckvidden av de i statens

allmänna avlöningsreglemente intagna bestämmelserna om gratifikation

och belöning. Detta har också kommit till uttryck i en vid tillämpningen

starkt växlande praxis. Självfallet kan häremot med visst fog hävdas,

att förevarande område icke lika väl som andra avsnitt av lönesystemet

lämpar sig för detaljreglering, varför ett betydande mått av självständig

prövning måste tillerkännas vederbörande verksstyrelser. Med hänsyn till

att en särskild löneförfattningsberedning numera tillsatts finner sig utskottet

dock böra förorda, att åt denna beredning uppdrages att jämväl pröva

frågan, i vad mån behov av jämkningar i nuvarande gratifikationssystem

kan anses vara för handen.

I likhet med revisorerna förutsätter utskottet, att författningsenligheten

av vissa i förevarande sammanhang fattade beslut prövas av riksräkenskapsverket.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

34 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den

vikt att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas eller icke ha varit av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet velat

för riksdagen

anmäla.

35 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I

skrivelse nr 34 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för den 10 januari 1957, lämnat en redogörelse

för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser den

2 mars, den 13 april, den 24 april, den 4 maj, den 9 maj och den 18 maj

1956 (respektive nr 2, nr 5, nr 11, nr 6, nr 234 och nr 264) i anledning av,

såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

113

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen

framgår, att frågan om en utredning rörande användningen av den i de

längmanska donationsmedlen ingående s. k. A-fonden alltjämt är föremål

för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet förutsätter att denna fråga ägnas fortsatt

uppmärksamhet och att det av riksdagen härutinnan uttalade önskemålet

beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj :ts skrivelse har i

övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 30 april 1957

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF KARLSSON

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Näsström, fröken

Andersson, herrar Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Sundelin, Birger

Andersson, Ragnar Persson, Thun, Axel Andersson, Elfving, Rikard Svensson,

fröken Ranmark och herr Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Åkerström, Malmborg, Petterson i Degerfors,

Staxäng, Rubbestad, Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm,

Widén, Blidfors, fröken Karlsson, fru Wallin, fröken Vinge, herrar Gerhard

Nilsson i Gävle, Arvidson och fröken Liljedahl.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 93

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:249 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet väckta mo a1 i texten