Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 39 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. samt nr 45 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.

1958-03-13 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1958 A:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 39 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. samt nr 45 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

1

Sr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse

av 11 § lagen om religionsfrihet.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 39 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson

m. fl. samt nr 45 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemslälles att riksdagen ville besluta att

§ 11 i lagen om religionsfrihet erhåller följande lydelse: »Vill medlem av

svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göres anmälan om utträde

genom personligt besök eller genom av två personer bevittnad skriftlig framställning

till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.»

Beträffande de skäl, som ligger till grund för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Inledning

Religionsfrihet innebär enligt nutida uppfattning rätt för envar icke endast

att sammansluta sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet

utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Denna för religionsfriheten

grundläggande regel har kommit till uttryck i i § religionsfrihetslagen.

I denna paragrafs första stycke uttalas sålunda, att ingen må

vara skyldig tillhöra trossamfund; åtagande i strid mot denna bestämmelse

är utan verkan. Av andra stycket i samma paragraf framgår, att med

trossamfund åsyftas bl. a. svenska kyrkan.

Om medlemskap i svenska kyrkan stadgas i 6—12 §§.

Endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning kan vara

medlem av svenska kyrkan (6 §).

I fråga om barns medlemskap i kyrkan är särskilda regler meddelade i

7 och 8 §§. Principen i dessa regler är att barn följer sina föräldrar i fråga

om tillhörigheten till kyrkan.

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan

skall enligt 9 §, utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han

är evangelisk-luthersk trosbekännare; dock gäller detta ej, om han hos pastor

i den församling, där han är kyrkobokförd, anmält att Lan icke vill inträda

i kyrkan.

Vill någon i annat fall än nu sagts vinna inträde i svenska kyrkan, har

han enligt 10 § att göra ansökan hos pastor i den församling, där han är

kyrkobokförd. Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1''JoS. II saml. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

skall han upptagas i kyrkan. Detsamma gäller också, om sökanden erhållit

den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga

omständigheter bör fordras, och inför pastor avger muntlig försäkran att

ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

I fråga om formerna för anmälan om utträde har i It § upptagits följande

bestämmelse.

»Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

»

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år skall enligt

12 § ansökan eller anmälan som avses i 9, 10 eller 11 § göras av vårdnadshavaren.

Ansökan eller anmälan för barn som fyllt femton år får göras

endast om barnet själv samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska

kyrkan för den som står under annans vårdnad göres av vårdnadshavare^

äger bestämmelsen i 10 § om muntlig försäkran icke tillämpning.

Äldre rätt

Först genom en förordning år 1860 angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan

till främmande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan

förrän han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund

fick icke mottaga någon såsom medlem, förrän denne i föreskriven ordning

anmält sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fick

endast med Konungens tillstånd bilda församling, och allenast ett sålunda

tillåtet trossamfund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde

endast för kristna trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska.

För mosaiska trosbekännare gällde i stället en år 1838 tillkommen förordning.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

De år 1873 antagna bestämmelserna skilde sig från 1860 års förordning

bl. a. däri att Kungl. Maj:ts tillstånd nu icke längre skulle vara ett nödvändigt

villkor för bildande av församling av främmande trosbekännare. Om

de personer som bildade församlingen önskade att den skulle erkännas av

staten, kunde de emellertid göra ansökan härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda

erkänd församling var tillförsäkrad rätt till offentlig religionsövning.

Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främmande kristen lära och därför

ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet därtill. Han skulle vid sin anmälan

om utträde uppgiva det trossamfund, till vilket han ville övergå. Därmed

avsågs icke med nödvändighet ett erkänt trossamfund. Den utträdande ansågs

skild från kyrkan, då han gjort föreskriven anmälan; sålunda upprätthölls

icke längre kravet på att han dessutom inträtt i annat trossamfund.

Ej heller bibehöll förordningen bestämmelsen om att sådant trossamfund

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

icke fick mottaga någon som medlem, förrän denne anmält sitt utträde ur

svenska kyrkan. I fråga om formerna för anmälan om utträde ur svenska

kyrkan innehöll 1873 års förordning, att den som ville utträda skulle giva

sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han tillhörde. Därefter

skulle han, sedan minst två månader förflutit, vid personlig inställelse

hos kyrkoherden göra ytterligare en anmälan. Utträdet ansågs ha skett vid

sistnämnda tillfälle.

Bestämmelserna i 1873 års förordning var i allt väsentligt gällande intill

den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft.

Ur förarbetena till religionsfrihetslagen

Vad angår formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan anförde

dissenterlagskommittén (SOU 1949: 20), att den personliga anmälningsskyldigheten

borde bibehållas, enär en personlig inställelse vore ägnad att motverka

utträde under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar. Kommittén

framhöll vidare att vad som måste betecknas såsom missbruk av utträdesrätten

— exempelvis massutträde i följd av tillfällig agitation eller akut

antikyrklig propaganda eller utträde, som föranletts av att ett personligt

beroendeförhållande utnyttjats för övertalning i sådan riktning •— skulle

onödigt underlättas av ett enbart skriftligt förfarande. Kravet på en personlig

inställelse markerade vikten av att noga överväga det steg, som man

stode i begrepp att taga. I allmänhet plägade ock anmälningar av långt mindre

betydelse för individen göras personligen. Att för utträdet ur kyrkan införa

en annan ordning fann kommittén vara att i det allmänna medvetandet

förringa betydelsen av detta allvarliga steg. Enligt kommitténs mening borde

ansökan icke, såsom i 1873 års förordning stadgades, nödvändigt behöva

göras till kyrkoherden i den församling, där den som ville utträda var kyrkobokförd.

Kommittén ansåg det vara tillräckligt föreskriva att anmälan

skulle ske till den präst, som förde kyrkoböckerna i nämnda församling.

Kommittén fann icke skäl att bibehålla den dubbla anmälningsskyldigheten.

En fordran på att utträdesanmälan, för att medföra verkan, skulle bekräftas

efter viss tids förlopp skulle nämligen kunna tolkas såsom uttryck föi

en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Kommittén fann det likväl icke

lämpligt att en anmälan om utträde skulle föranleda att vederbörande ansågs

omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare tid borde förflyta,

under vilken vederbörande, i den händelse alt han ändrade uppfattning,

’ skulle ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn härtill föreslog

kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skulle anses ha skett 30 dagar

efter det anmälan om utträde gjorts, om icke anmälan dessförinnan

återkallats. Återkallande av anmälan skulle kunna ske skriftligt.

Ktl flertal av de myndigheter, sakkunniga och sammanslutningar, som

avgav remissyttranden över kommitténs betänkande, uttalade sig i förevarande

fråga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

Länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen, juridiska fakulteterna i Uppsala

och Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Sveriges yngre prästers

förbund hade icke något att erinra mot kommitténs förslag att anmälan

om utträde skulle ske genom personlig inställelse hos präst. Domkapitlet i

Växjö ansåg emellertid att det horde föreskrivas att anmälan skulle skriftligen

bekräftas sedan två månader förflutit efter dess framställande. Därigenom

skulle, enligt domkapitlets mening, i åtskilliga fall förhastade utträden

kunna förebyggas utan att religionsfrihetens princip på något sätt träddes

för nära. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalade att det med hänsyn till

kyrkans centrala ställning i vårt land syntes böra uppställas fordran på att

ett utträde ur kyrkan föranleddes icke enbart av profana skäl utan — och

framförallt — av samvetsbetänkligheter. Länsstyrelsen föreslog därför att

anmälan om utträde skulle åtföljas av en personlig deklaration att den utträdande

kände det som ett samvetstvång att tillhöra kyrkan. Domkapitlet

i Karlstad föreslog att anmälan om utträde skulle kunna göras hos vilken

som helst präst i den församling, där vederbörande var kyrkobokförd. Därigenom

skulle den utträdande ha möjlighet att göra anmälan hos den präst,

för vilken han hyste det största förtroendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län

fann i likhet med kommittén det vara av vikt att utträdesbestämmelserna

så utformades att de icke uppmuntrade kyrkans medlemmar att utträda ur

kyrkan utan att beslutet därom var grundat på ett allvarligt övervägande.

Länsstyrelsen delade emellertid icke kommitténs uppfattning att de av

kommittén föreslagna bestämmelserna skulle få åsyftad preventiv verkan.

En skyldighet till personlig inställelse vore enligt länsstyrelsens mening icke

i och för sig ägnad att stämma till allvarlig eftertanke. Eftersom prästen

endast skulle ha att mottaga anmälningen och icke därtill pröva vederbörandes

uppsåt, skulle skyldigheten att inställa sig personligen förefalla onödig

och tolkas såsom ett uttryck för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet.

Länsstyrelsen uttalade att den vore mera benägen att ansluta sig till ett av

1925 års religionsfrihetssakkunniga framlagt förslag om två skriftliga anmälningar.

Den mellan anmälningarna liggande betänketiden förefölle länsstyrelsen

mera ägnad att förhindra missbruk av utträdesrätten än plikten

till personlig inställelse. Länsstyrelsen ansåg emellertid även den dubbla

anmälan kunna avvaras och en skriftlig anmälan vara tillfyllest, under förutsättning

att det föreskreves att denna kompletterades med en skriftlig

förklaring av två ojäviga personer, att vederbörandes önskan att utträda

vore allvarligt grundad. Även chefen för statskontoret, den apostoliske vikarien

och Christian Science samfund avstyrkte kommitténs förslag att anmälan

om utträde skulle ske vid personlig inställelse hos präst. Chefen för

statskontoret uttalade att det icke kunde anses staten värdigt att stadga sådana

former för denna frihets vinnande att de medförde praktiska svårigheter.

Den apostoliske vikarien anförde att för utträde ur svenska kyrkan sådan

form icke borde föreskrivas att den motverkade det fria avgörandet.

Eftersom enligt kommitténs förslag den som anmäler utträde ur kyrkan icke

skulle motivera sitt beslut, fann den apostoliske vikarien personlig instäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958 5

lelse hos präst vara obehövlig. Christian Science samfund befarade att den

som ville utträda kunde komina att utsättas för övertalningsförsök och påtryckningar

vid personlig inställelse hos präst. Kommitténs förslag att utträde

ur svenska kyrkan skulle anses ha skett 30 dagar efter anmälan,

därest denna icke dessförinnan blivit återkallad, föranledde endast ett fåtal

erinringar.

I propositionen nr 100 vid 1951 års riksdag framhöll föredragande departementschefen,

att formerna för utträdesanmälan å ena sidan icke finge

hindra utträdet; å andra sidan borde de, såvitt möjligt, erbjuda garantier

för att de anmälningar som komine att göras byggde på ett fritt avgörande och

vore allvarligt menade. Den lämpligaste utvägen härför syntes vara att föreskriva

att anmälan skulle göras vid personligt besök. Om skriftlig anmälan

gällde, skulle nämligen den enskilde kunna bli utsatt för påtryckningar att,

eventuellt tillsammans med andra, underteckna en anmälan om utträde,

även då han själv icke kommit fram till ett bestämt personligt ställningstagande.

Kommitténs förslag att en utträdesanmälan icke genast, utan först

efter 30 dagar skulle medföra utträde ur kyrkan avsåg att tillgodose sådana

fall, då den som gjort anmälan ångrade sig och ville återkalla sin anmälan.

Verkan av en utträdesanmälan i olika hänseenden, t. ex. i fråga om rösträtt

eller skattskyldighet, måste emellertid av tekniska skäl inträda långt efter

det anmälan gjorts. Kvar stode såsom det huvudsakliga och omedelbara resultatet

av en utträdesanmälan att den som gjorde denna därigenom befriade

sig från sin personliga bundenhet vid kyrkans gemenskap. I fråga om

denna verkan av en anmälan borde något uppskov icke förekomma; den

borde inträda genast. Det syntes alltså icke föreligga tillräckliga skäl att

upprätthålla någon särskild möjlighet till återkallelse av en utträdesanmälan,

vid sidan om möjligheten att återinträda i kyrkan enligt de regler som

gällde härför.

Särskilda utskottet anförde bl. a. i sitt i ämnet avgivna utlåtande, nr 1.

Utskottet vill framhålla alt det icke är lagens mening att utträde skall få

ske endast av vissa motiv eller i vissa begränsade situationer. Utträdet skall

vara fritt. Den som vill anmäla utträde har icke någon skyldighet att redogöra

för vad som bestämt honom därtill eller att finna sig i några försök

till påverkan. Pastor har självfallet full frihet att, liksom alla andra, verka

för sin åskådning; förkunnelse och själavård äro för honom rent av ämbetsuppgifter.

Att söka övertala den som inställt sig för att anmäla utträde ur

kyrkan och som icke själv önskar ett personligt samtal, bör icke förekomma.

Utskottet anser sig kunna utgå från att pastor, som handlar under ämbetsansvar,

skall handlägga dessa ärenden med grannlagenhet och takt och att

stiftschcferna skola övervaka att så sker. Med hänsyn härtill finner utskottet

att invändningen mot förslaget om personlig utträdesanmälan icke bör

tillmätas avgörande vikt. Utskottet biträder alltså i denna del Kungl. Maj:ts

förslag.

I en av herrar Albert Hermansson, Franzon, fru Sjöström-Eengtsson, herr

Sundström och fru Eriksson i Stockholm mot utlåtandet anförd reservation

anfördes bl. a. följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

Om en person beslutat utträda ur svenska kyrkan, torde allvaret i hans

uppsåt i detta avseende icke låta sig påverkas av den omständigheten att

lian tvingas att personligen inställa sig hos pastor. Ingen föreställer sig heller

att statsmakternas godkännande av religonsfrihetslagen kommer att

medföra något massutträde ur kyrkan. Även utskottet synes för övrigt förutsätta,

att vederbörande pastor icke skall anses ha rätt att genom övertalning

söka förmå någon utträdessökande att ändra sitt beslut. Vi dela utskottets

mening i detta avseende och anse därjämte att den som söker utträde

ur kyrkan även bör beredas möjlighet att skriftligen begära sitt utträde,

därest han för sin egen del finner denna form vara den lämpligaste.

Reservationen utmynnade i hemställan att 11 § religionsfrihetslagen måtte

erhålla följande lydelse.

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde genom personligt besök hos eller genom skriftlig framställning

till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Under ärendets behandling vid 1951 års kyrkomöte framställdes icke någon

erinran mot förslaget i denna del.

Frågans behandling vid 1953 års riksdag

I likalydande motioner till 1053 års riksdag (1:86 och II: 116) hemställdes,

att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 11 § religionsfrihetslagen:

»Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan,

göre anmälan om utträde genom personligt besök eller genom av två personer

bevittnad skriftlig framställning till pastor i den församling, där han

är kyrkobokförd.»

Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 23) över motionerna, att

desamma icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anfördes

hl. a.:

Frågan om formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan var vid

tillkomsten av religionsfrihetslagen föremål för ingående överväganden. Föreskriften

om att sådan anmälan skall göras personligen hos pastor motiverades

främst med att man därigenom skulle erhålla garantier för att de anmälningar

som göras bygga på ett fritt avgörande och äro allvarligt menade.

Om skriftlig anmälan gällde, framhölls det, skulle nämligen den enskilde

kunna bli utsatt för påtryckningar att, eventuellt tillsammans med andra,

underteckna en anmälan om utträde, även då han själv icke kommit fram

till ett bestämt personligt ställningstagande. Emot bestämmelsen om personlig

anmälan har å andra sidan från skilda håll anförts, att en dylik bestämmelse

skulle försvåra utträdet och därför icke vara förenlig med en

konsekvent genomförd religonsfrihet. Sålunda uttalades vid lagens tillkomst

farhågor för att den som ville utträda kunde komma att utsättas för övertalningsförsök

och påtryckningar vid personlig inställelse hos pastor. Motionärerna

framhålla särskilt de praktiska svårigheter soin kunna föreligga för

gapala och sjuka personer att besöka pastor. Därjämte göres i motionerna

gällande att många, som önska utträda ur kyrkan, på grund av en viss tröghet

eller blyghet icke komma sig för med att personligen besöka pastor och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Forsta lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

av denna anledning avhållas från att göra utträdesanmälan. Det har också

från ett par håll framhållits, att många av personliga hänsyn till vederbörande

präst underlåta att göra sådan anmälan, som skulle ha kommit till

stånd, därest personlig anmälan ej varit föreskriven.

Vid behandlingen av förevarande fråga underströk särskilda utskottet vid

1951 års riksdag, att det icke borde förekomma att pastor sökte övertala

den som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan och som icke själv

önskade ett personligt samtal. Utskottet ansåg sig kunna utgå från att pastor,

som handlar under ämbetsansvar, skulle handlägga dessa ärenden med

grannlagenhet och takt samt att stiftscheferna skulle övervaka att så skedde.

De farhågor i motsatt riktning, som uttalades vid lagens tillkomst, torde

icke ha besannats. Såvitt utskottet har sig bekant har det nämligen under

den tid som förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande icke förekommit

alt de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, blivit utsatta för påtryckningar

eller övertalningsförsök från pastors sida.

Enligt av stiftscheferna utfärdade direktiv beträffande tillämpningen av

religionsfrihetslagen bör pastor, då den, som vill utträda ur svenska kyrkan,

på grund av sjukdom eller hög ålder icke kan inställa sig personligen hos

pastor, om möjligt uppsöka vederbörande. Med hänsyn härtill synas några

olägenheter i nu berörda fall icke behöva uppkomma genom föreskriften att

utträdesanmälan skall göras personligen.

Där den av motionärerna omförmälda trögheten eller blygheten kan vara

till finnandes, torde den i de flesta fall övervinnas av en allvarlig önskan att

utträda ur kyrkan. För den som av personliga hänsyn till vederbörande

präst drar sig för att anmäla utträde torde det i flertalet fall icke vara av avgörande

betydelse, om anmälan göres vid personligt besök eller skriftligen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt utskottets mening föreskriften

om personlig utträdesanmälan, särskilt i betraktande av stiftschefernas

förut omnämnda direktiv beträffande tillämpningen av religionsfrihetslagen,

icke anses utgöra något hinder för den som önskar utträda ur

kyrkan. Ifrågavarande föreskrift torde följaktligen icke stå i strid mot religionsfrihetens

princip att ingen må vara skyldig tillhöra trossamfund.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen avvisades vid 1951 års

riksdag ett förslag om att utträdesanmälan skulle kunna ske skriftligen.

Från nämnda förslag skiljer sig motionärernas genom bestämmelsen att

skriftlig utträdesanmälan skall vara bevittnad av två personer. Med denna

bestämmelse torde ha avsetts att tillgodose kravet på att anmälningarna

bygga på ett fritt avgörande och äro allvarligt menade. Den föreslagna bestämmelsen

synes emellertid icke ägnad att erbjuda någon verklig garanti

i detta hänseende och utgör icke heller något hinder mot massutträden av

den beskaffenhet som antyddes vid tillkomsten av religionsfrihetslagen.

Motionärerna åberopa, att det ur rent formell synpunkt synes rimligt att

enahanda regler gälla om utträde ur som om inträde i svenska kyrkan. I

anledning härav får utskottet framhålla, att en sådan formell överensstämmelse

icke skulle uppnås genom motionärernas förslag. Såsom framgår av

den föregående redogörelsen är det nämligen i vissa fall en förutsättning

för att vinna inträde i kyrkan alt sökanden inför pastor avger muntlig försäkran

att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

På grund av det ovan anförda och då så lång tid ännu icke förflutit efter

religionsfrihetslagens ikraftträdande att några mera omfattande erfarenheter

från tillämpningen av densamma ha kunnat vinnas, föreligger enligt

utskottets mening icke anledning att nu vidtaga ändring i lagen på förevarande

begränsade område.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1938

Vid utlåtandet var fogade två reservationer. I en av dessa anfördes att

utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av motionerna för

sin del antaga ett förslag till ändring av 11 § religionsfrihetslagen, som med

viss redaktionell jämkning motsvarade det i motionerna framlagda förslaget.

Enligt reservanternas mening hade utskottet såsom skäl för denna hemställan

bort anföra:

Frågan om vilka former som böra gälla för anmälan om utträde ur svenska

kyrkan måste avgöras med utgångspunkt från den i 4 § religionsfrihetslagen

uttalade grundsatsen, att ingen må vara skyldig tillhöra trossamfund.

Vid bedömande av huruvida gällande bestämmelse om formen för utträdesanmälan

kan anses förenlig med denna grundsats synes man till att börja

med icke kunna bortse från att gamla och sjuka personer, som önska utträda

ur kyrkan, kunna ha svårt att infinna sig på en pastorsexpedition.

Visserligen bör i sådant fall enligt direktiv, som stiftscheferna utfärdat beträffande

tillämpningen av religionsfrihetslagen, pastor om möjligt uppsöka

den som önskar göra utträdesanmälan. Men tanken på att besvära pastor i

ett sådant ärende torde avhålla mången från att begära ett besök av denne.

Det är vidare tydligt att stora avstånd på sina håll kunna försvåra personlig

inställelse hos pastor. Även om några praktiska svårigheter av denna art

icke föreligga, torde -— såsom närmare utvecklats i ett par av remissyttrandena

— kravet på personligt besök hos pastor kunna utgöra ett hinder

av psykologisk art, vilket för mången kan vara svårt att övervinna. Då den

nuvarande formen för utträdesanmälan således på olika sätt kan försvåra

utträdet, kan den enligt utskottets mening icke anses stå i god överensstämmelse

med den förut nämnda grundsatsen att ingen må vara skyldig

tillhöra trossamfund. Såsom motionärerna föreslagit bör därför It g "religionsfrihetslagen

ändras i sådan riktning, att personlig anmälan icke längre

blir obligatorisk utan att utträde jämväl må kunna anmälas i skriftlig form.

Den omständigheten att religionsfrihetslagen varit i kraft förhållandevis

kort tid bör med hänsyn till frågans särskilda beskaffenhet icke lägga hinder

i vägen för att redan nu genomföra en sådan ändring av lagen.

Genom den i motionärernas förslag intagna bestämmelsen att skriftlig utträdesanmälan

skall vara bevittnad av två personer förebygges att sådan

anmälan sker annorledes än genom individuell anmälan. Utskottet får i detta

sammanhang vidare framhålla, att — i belysning av hittills vunna erfarenheter

— några massutträden efter agitation icke synas vara att befara.

Yttranden över motionerna

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från domkapitlet i Växjö och i Luleå.

Därjämte har Svenska prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén

och Förbundet för religionsfrihet beretts tillfälle att avgiva yttranden..

Domkapitlet i Växjö stift vill förorda endast den ändringen av It § religionsfrihetslagen

att skriftlig bevittnad framställning om utträde ur svenska

kyrkan må göras endast då sjukdom och därmed jämförliga omständigheter

hindrar personlig inställelse.

Domkapitlet i Luleå och Svenska prästförbundet avstyrker bestämt bifall

till motionerna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

9

Domkapitlet i Luleå anför bl. a.:

Väl är det riktigt, att något massutträdande ur kyrkan icke förekommit,

sedan religionsfrihetslagen trädde i kraft. Antalet personer, som sökt utträde,

har i stället — såsom det angivits i motionerna — varit ytterst obetydligt.

Däremot ha enligt domkapitlets erfarenhet motionärerna icke rätt i

sitt uttalande, att någon propaganda för utträde ej förekommit. Dylik propaganda

har tvärtom på sina håll bedrivits i ganska stor utsträckning. Skulle

motionerna föranleda till sådan uppmjukning av 11 § i nämnda lag som

motionärerna förordat, förefinnes enligt domkapitlets förmenande stor risk,

att propagandan kommer att ytterligare intensifieras och i hög grad underlättas.

Domkapitlet kan för sin del icke förstå, att det kan anses vara betungande

att göra anmälan om utträde ur kyrkan genom personligt besök hos

vederbörande pastor. Bibehålies detta sätt såsom enda form för utträde ur

kyrkan, finnes enligt domkapitlets mening större garantier än eljest att den

som gör ansökningen noga övervägt saken och icke är ett viljelöst offer för

obehörig påverkan.

Svenska prästförbundet anför i sitt yttrande:

Den sak det här gäller är icke obetydlig, och då utredning om förhållandet

mellan stat och kyrka igångsatts, vilken utredning med nödvändighet

kommer att beröra denna fråga, måste det anses uteslutet, att riksdagen

nu upptager denna fråga till prövning och beslut.

Vad själva sakfrågan angår, ha motionärerna icke anfört sakskäl för sitt

antagande, att därest reservationens mening lagfästs, propaganda för utträde

ur kyrkan icke skulle ha förekommit. Däremot kan man med fog göra

gällande, att nuvarande lagbestämmelser väl fyllt sitt ändamål, då med

dessa bestämmelser propaganda för massutträde icke förekommit, en propaganda,

som icke heller motionärerna torde finna önskvärd.

Frihetssynpunkter kunna svårligen åberopas för motionen, då den enskilde

för närvarande äger full frihet att fatta sitt beslut att utträda ur kyrkan. Den

ringa olägenhet det innebär att göra en personlig anmälan tvingas medborgarna

att underkasta sig vid många tillfällen av liten betydelse och

utgör i detta fall närmast en välbehövlig erinran om det viktiga avgörande,

som det här gäller. Snarare kommer den personliga friheten i fara, om medborgare

av politiska eller andra ovidkommande skäl skulle vid massmöten

eller genom organiserade hembesök påverkas att skriva sitt namn på tillhandahållna

listor eller ansökningsblanketter om utträde ur kyrkan.

Frikyrkliga samarbetskommittén och Förbundet för religionsfrihet tillstyrker

bifall till motion sförslaget. Kommittén framhåller alt frågan bör

bli föremål för såväl principiella som praktiska överväganden. Härom anför

kommittén närmare:

Frikyrkliga samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen,

alt en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller

medlemskap i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap - icke

dess motsats: utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av eu aktiv

handling från medborgarnas sida. 1 väntan på alt ett underlag skall skapas

för en lagstiftning efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är

möjligt göres för att undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande

systemet medför. Det borde enligt samarbetskommitténs uppfattning vara

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

naturligt att därvid bereda var och en som önskar utträda ur svenska kyrkan

möjlighet att göra detta utan hinder av andra restriktioner än dem

som kan vara motiverade av en befogad önskan att äga tillräcklig kontroll

över att utträdet icke är resultatet av ovidkommande inflytelser — t. ex.

obehörig påtryckning från andra personer.

De nuvarande bestämmelserna beträffande formen för utträde ur svenska

kyrkan synes icke kunna tillräckligt motiveras utifrån denna önskan om

kontroll. Farhågorna för obehörig påtryckning, som — vilket också motionärerna

anför — torde ha varit ett av de tyngst vägande skälen vid riksdagens

ställningstagande i frågan om formen för utträde ur svenska kyrkan,

har under den tid den nu gällande lagen varit i bruk icke visat sig vara

befogade. Det torde icke kunna påvisas något exempel på att propaganda

under de gångna åren förekommit för massutträde ur svenska kyrkan. Också

synes antalet av dem som utträtt i sig självt utgöra ett bevis för att inga

ovidkommande intressen medverkat till utträdet.

Erfarenheterna torde alltså ge vid handen, att inga väsentliga olägenheter

ur samhällets synpunkt är att befara som resultat av en sådan ändring

av gällande bestämmelser beträffande formen för utträde ur svenska kyrkan

som den motionärerna föreslår.

Hela frågan bör enligt Frikyrkliga samarbetskommitténs uppfattning

emellertid ses jämväl ur den utträdandes egen synpunkt. Likaväl som samhället

måste skaffa sig garantier mot missbruk av rätten till utträde ur

svenska kyrkan, bör det vara ett samhälleligt intresse av främsta ordningen

att lagen slår vakt om den enskilde medborgarens integritet. De gångna

årens erfarenheter pekar i detta avseende i bestämd riktning. Exemplen på

att frågan om utträde av vederbörande pastor icke handlagts med den objektivitet

som borde anses självklar bar varit tillräckligt många för att de

olägenheter som helt naturligt blivit följden därav icke skall kunna negligeras,

när frågan om ändring av gällande bestämmelser nu skall prövas.

Dessa olägenheter torde vara följden av att handläggningen av ärenden som

rör utträde anförtrotts prästerskapet inom svenska kyrkan och att denna

handläggning kräver personlig kontakt mellan pastor och den som önskar

utträda. Erfarenheten visar klart, att en i sammanhanget klart olämplig benägenhet

hos enskilda personer inom detta prästerskap att icke utan vidare

vilja gå utträdande medborgare till mötes i fråga om det som är deras självklara

rättighet enligt lagen om religionsfrihet i flera fall medfört irritation

och hos icke få medborgare kommit hela frågan att bli starkt olustpräglad.

Dessa olägenheter synes kunna elimineras därigenom att pastors handläggning

av ärenden som gäller utträde ur svenska kyrkan genom av motionärerna

föreslagen ändring av bestämmelserna beträffande formen för utträde

kan inskränkas till att bli av rent registrerande natur.

Förbundet för religionsfrihet anför:

I anslutning till förbundets program anser vi i princip att medlemskap

i trossamfund^ skall förutsätta anmälan om inträde, så att ej människor,

som önskar stå utanför kyrkan och aldrig begärt inträde i den, skall behöva

anmäla sitt utträde. I avvaktan på en sådan reform bar emellertid den

föreslagna lagändringen eu uppgift att fylla. Även om dess genomförande

säkerligen ej kommer att leda till något massutträde ur statskyrkan, kan

det för många underlätta genomförandet av ett beslut, som av olika skäl

blivit uppskjutet på obestämd tid. Olägliga expeditionstider, långa avstånd

och en känsla av obehag inför den personliga inställelsen hos prästen kan

ha haft sin betydelse i sådana fall. Vi vill därför med instämmande i motionärernas

motivering tillstyrka bifall till de avgivna motionerna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

11

Utskottet

Anmälan om utträde ur svenska kyrkan skall enligt 11 § religionsfrihetslagen

göras personligen hos pastor i den församling, där den som vill utträda

är kyrkobokförd. Såväl vid tillkomsten av lagen som vid 1953 års

riksdag har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, frågan om

formerna för anmälan om utträde ur kyrkan varit föremål för överväganden.

Röster har därvid höjts för att utträdesanmälan även borde kunna

ske skriftligen med två vittnen. Förslagen i denna riktning har emellertid

icke vunnit riksdagens bifall. Genom nu förevarande motioner har frågan

väckts på nytt.

Kravet på personligen framförd utträdesanmälan har motiverats främst

med att därigenom erhålles garanti för att anmälan bygger på ett fritt avgörande

och är allvarligt menad. Det har framförts farhågor för att, därest

elt skriftligt anmälningsförfarande tillätes, den enskilde skulle kunna bli

utsatt för påtryckningar att, eventuellt tillsammans med andra, underteckna

en anmälan om utträde, även då han själv icke kommit fram till ett bestämt

personligt ställningstagande.

Såsom skäl för att medge skriftlig form har å andra sidan anförts att

kravet på personlig inställelse är ägnat att försvåra utträdet och därför icke

förenligt med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Det har sålunda

gjorts gällande att risk finns att utträdessökande kan bli utsatt för övertalningsförsök

och påtryckningar vid sin inställelse hos pastor. Även eljest

har psykologiska faktorer -— såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande

präst — ävensom praktiska svårigheter, som i många fall till

följd av lokala förhållanden eller eljest kan uppkomma för de enskilda,

förmenats kunna försvåra utträdet.

När utskottets majoritet år 1953 ställde sig avvisande till tanken att öppna

möjlighet till skriftlig utträdesanmälan var ett av skälen härtill att religionsfrihetslagen

då varit gällande endast ett år och att några mera omfattande

erfarenheter från tillämpningen icke kunnat vinnas. Sedan numera

en längre tid förflutit är det vid bedömningen av den nu gjorda framställningen

i första hand av intresse att erfara, huru gällande regler om formerna

för utträdesanmälan verkat i praktiken.

En väsentlig förutsättning för upprätthållandet av kravet på personlig

inställelse vid sådan anmälan måste vara att, såsom ock uttalades redan

vid lagens tillkomst, personer som anmäler utträde icke utsättcs för övertalningsförsök

från pastors sida eller eljest utan egen önskan föranledes att

ingå i personligt samtal i anledning av det önskade utträdet. Det förutsattes

också att pastor skulle handlägga hithörande ärenden med grannlagenhet

och takt och att stiftschcferna skulle övervaka all så skedde. Att missförhållanden

i dessa hänseenden förekommit kunde icke konstateras vid 1953

års behandling. De erfarenheter, som därefter gjorts, är emellertid ägnade

att ställa spörsmålet i annan belysning. Att döma av vad som anförts av en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

remissinstans synes stundom handläggning av utträdesärenden icke ha skett

med erforderlig takt och grannlagenhet. Det har även från andra håll anförts

exempel på missförhållanden i tillämpningen. Sålunda synes på sina håll

bl. a. praktiseras den metoden att till person, som inställer sig för att anmäla

utträde, överlämnas en tryckt skrift, innehållande bl. a. uttalanden

om de följder som ur religiös synpunkt anses vara förknippade med att den

utträdande ställer sig utanför kyrkans gemenskap. Den omständigheten att

dylika meddelanden icke framföres muntligen kan icke undanskymma afl

det här rör sig mer eller mindre om övertalning eller propaganda. Under

alla förhållanden måste förfarandet för dem som anmäler utträde framkalla

obehag, och i den mån metoden blir känd av en större allmänhet kan detta

inverka återhållande på de personer som eljest bestämt sig för att utträda

ur kyrkan.

I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att

överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som så önskar, att i annan

form än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast

till hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skriftligt

förfarande. En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig

ur den synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar och

liknande åtgärder alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära

den fördelen att av lokala och andra förhållanden betingade praktiska olägenheter

för vissa enskilda undanröjdes. Att anmälarens underskrift skall

bevittnas av två personer måste, om tillika föreskrives att anmälan skall

ske enskilt, anses utgöra tillräcklig garanti för att anmälan tillkommit av

fri vilja och är allvarligt menad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet -— som funnit vissa jämkningar

böra vidtagas i motionärernas förslag — hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 39

och II: 45, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen

den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

11

Vill medlem av svenska kyrkan icke

längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde personligen hos

pastor i den församling, där han är

kyrkobokförd.

(Föreslagen lydelse)

§-

Vill medlem av svenska kyrkan icke

längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde hos pastor i den

församling, där han är kyrkobokförd.

Anmälan skall göras personli
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

13

(Nuvarande lydelse) (Förslagen lydelse)

gen eller ock enskilt i egenhändigt

undertecknad, av två personer bevittnad

handling.

Stockholm den 13 mars 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindblom, Lodenius, fru

Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Arvidson och Palme;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius, fru Johansson, herrar

Onsjö, Larsson i Stockholm, Fröding, Alemyr och fröken Bergegren.

Reservationer

1) av herrar Rylander, Lindblom, Lodenius och Onsjö, vilka ansett att

utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Anmälan om--— — (lika med utskottet) — ---på nytt.

Kravet på---(lika med utskottet) — -— — personligt ställnings
tagande.

Såsom skäl •— -— -—• (lika med utskottet) — — —■ försvåra utträdet.

När utskottets----(lika med utskottet) —--i praktiken.

En väsentlig — — — (lika med utskottet) — — — ur kyrkan.

I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att

överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som så önskar, att i annan

form än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast

till hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skxåftligt

förfarande. En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig

ur den synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar

och liknande åtgäider alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära

den föidelen alt av lokala och andra förhållanden betingade praktiska

olägenheter för vissa enskilda undanröjdes. En dylik anordning är emellertid,

även om den kombineras med föreskriften att framställningen skall

vara bevittnad av två personer, från principiella synpunkter icke helt invändningsfri.

Det kan ifrågasättas om därigenom i tillräcklig grad vidmakt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

hålles den garanti för att utträdesanmälan såsom varande ett betydelsefullt

steg för den enskilde grundas på ett självständigt och noga genomtänkt personligt

ställningstagande, som man velat vinna genom den personliga inställelsen

hos pastor. Det skulle icke vara lämpligt om åsyftade förenklingar

i formerna för utträdesanmälan skulle öppna spelrum för sådana organiserade

massutträden, vid vilka ställningstagandet av den enskilde kan

komma att bli beroende av tillfälliga känslostämningar, tillkomna under

mer eller mindre obehörig påverkan utifrån. Propaganda i syfte att åstadkomma

organiserade massutträden lär också ha förekommit. Det kravet

måste därför uppställas att det skriftliga förfarandet omgärdas med sådana

föreskrifter, att olägenheter av berörda slag i möjligaste mån undvikes.

Från denna utgångspunkt synes det angeläget att uppställa regler som

icke tillåter gruppvis gjorda gemensamma utträdesanmälningar och att eljest

söka utforma förfarandet så att betydelsen och allvaret i utträdet tillräckligt

inskärpes. En möjlighet till lösning efter dessa linjer skulle kunna

vara att föreskrift — delvis i likhet med vad som gäller beträffande testamente

— ineddelas om att skriftlig anmälan skall göras enskilt med intyg av

två på en gång närvarande vittnen att anmälan göres av fri vilja. Även andra

utvägar är emellertid tänkbara.

Utskottet är alltså av den uppfattningen att det bör undersökas, huruvida

formerna för anmälan om utträde ur kyrkan kan ändras i den riktning

motionärerna föreslår. En dylik undersökning, som lämpligen torde

kunna ske inom vederbörande departement, bör bedrivas med sådan skyndsamhet,

att förslag i ämnet, sedan frågan förelagts nästa kyrkomöte, snarast

kan framläggas för riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 39

och 11:45, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

riksdagen måtte föreläggas förslag till sådan ändring av

formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan att

anmälan jämväl må kunna göras skriftligen med vittnen.

2) av herrar Arvidson, Gezelius och Fröding, vilka ansett att utskottets

utlåtande bort ha följande lydelse:

Anmälan om -----(lika med utskottet)----på nytt.

Kravet på —--(lika med utskottet) — -— — personligt ställnings
tagande.

Såsom skäl-----(lika med utskottet)---— försvåra utträdet.

Enligt utskottets förmenande har, sedan riksdagen år 1953 senast tog

ställning till denna fråga, skälen för att bibehålla de nuvarande reglerna

snarare stärkts än försvagats. Kyrkomötet har sålunda haft och kommer

uppenbarligen att inom kort ånyo få ta ställning till en kyrklig fråga av

högst kontroversiell natur, nämligen frågan om kvinnliga präster. Vilken

ställning kyrkomötet än må komma att inta när frågan ånyo skall företas

är det tyvärr att befara, att ett mycket stort antal medborgare kommer att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

15

känna missnöje och irritation över beslutet. Den nuvarande formen för

anmälan av utträde torde då i varje fall kunna bidra till att förekomma

oöverlagda massutträden från dessa missnöjdas sida.

Vid Frikyrkliga samarbetskommitténs och Förbundets för religionsfrihet

gemensamt framförda och allmänt hållna påstående att frågan om utträde

i många fall av vederbörande pastor icke skulle ha handlagts med vederbörlig

objektivitet finner utskottet någon avgörande vikt icke böra fästas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 39 och II: 45, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

580494 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:171 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrad Igdelse av 11 § lagen om religionsfrihet. s. 1 i texten