Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vuckt motion angående viss ändring av gällande bestämmelser om ålderdomshem.

1958-03-18 · 7 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 A:17, Utlåtande i anledning av vuckt motion angående viss ändring av gällande bestämmelser om ålderdomshem.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1958

I

Nr 17

Utlåtande i anledning av vuckt motion angående viss ändring

av gällande bestämmelser om ålderdomshem.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 106, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ståhl hemställt,

»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring av

gällande bestämmelser om ålderdomshem att kommunal socialnämnd erhåller

befogenhet att differentiera å kommunala vårdhem intagna personer

till sådana hem eller avdelningar som anordnats för att åldringsvårdens

syften på bästa möjliga sätt skall kunna förverkligas».

Beträffande de skäl motionären åberopat till stöd för sitt yrkande får utskottet,

i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser angående ålderdomshem finns intagna i 18—21 §§ lagen

om socialhjälp.

I 18 § stadgas sålunda, att det åligger kommun att anordna och driva hem

för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som

icke eljest tillgodoses. Flera kommuner kan förena sig om sådant hem. Vidare

stadgas, att länsstyrelsen, om särskilda skäl är därtill, kan tills vidare

befria kommun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun

ha ålderdomshem. I sådant fall åligger det likväl kommunen att sörja

för att föreliggande behov av vård eller tillsyn blir tillgodosett.

Hemmen skall enligt 19 § vara så inrättade och utrustade, att skäliga krav

på trevnad och hygien tillgodoses, samt att en lämplig fördelning av vårdtagarna

möjliggöres. Innan ett ålderdomshem uppföres eller i mera avsevärd

omfattning ändras, skall länsstyrelsen, efter att ha inhämtat socialstyrelsens

yttrande, ha godkänt plan för hemmet. Vid hemmet skall finnas

anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att tillfredsställande

vård och tillsyn kan beredas dem som fått plats i hemmet.

I 20 § stadgas, att de som beretts plats i hemmet skall fördelas på olika

i um eller avdelningar pa det sätt som befinnes mest ändamålsenligt med

hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet och övriga omständigheter.

Tillfälle till sysselsättning bör enligt samma paragraf finnas för dem som

så önskar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr 17

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

Om nagon, som beretts plats pa hemmet, med hänsyn till sitt beteende

inte lämpligen kan behällas där, skall landstingskommunen eller motsvarande

kommun enligt 21 § dra försorg om att erforderlig vård och tillsyn

beredes honom på annat sätt.

1952 års åldringsvårdsutredning m.m.

Efter Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades 1952 sakkunniga - ■ 1952

års åldringsvårdsutredning - - för att biträda med utredning av vissa spörsmål

rörande åldringsvården. Utredningen har i betänkande angående åldringsvården

(SOU 1956: 1), som avlämnades i januari 1956, undersökt rådande

förhållanden inom åldringsvården och framlagt förslag i ämnet.

Rörande gällande författningsbestämmelser angående ålderdomshemmen

föreslog åldringsvårdsutredningen inga större sakliga ändringar. Utredningen

ville dock, att bestämmelserna om ålderdomshem i 18—21 §§ lagen om

socialhjälp borde brytas ut till en särskild lag om ålderdomshem.

I frågan om ålderdomshemmens ställning och uppgifter återgav utredningen

olika undersökningar rörande vårdtagarna på ålderdomshemmen.

Av en på utredningens initiativ företagen undersökning, som avsåg läget

den 1 mars 1955, framgick i fråga om vårdtagarnas hälsotillstånd, att 16 877

eller 47 procent av de 35 560 vårdtagarna på samtliga ålderdomshem bedömdes

som kroppssjuka. En del av dessa sjuka var patienter på de till

vissa ålderdomshem knutna, godkända sjukavdelningarna. 4 882 personer

eller 14 procent av samtliga ansågs vara sinnesabnorma.

Rörande ålderdomshemmens roll som upptagningshem anförde utredningen

bl. a. följande.

Det avgörande härvidlag är primärkommunernas skyldighet mot den enskilde

att, såväl när det gäller kroniskt sjuka som sinnessjuka, lämna vård

om sådan inte kan beredas på specialanstalt. Den platsbrist som råder på

sjukvårdsmyndigheternas specialanstalter för långvarigt kroppssjuka och

för sinnessjuka gör därför att ålderdomshemmen måste vara beredda att

åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar, som egentligen skulle behöva

vård på dessa specialanstalter. Utredningen vill i detta sammanhang

understryka, att en av sjukvårdsmyndigheternas angelägnaste uppgifter

måste vara att genom utbyggnad av vården för dessa kategorier sjuka reducera

ålderdomshemmens roll som upptagningshem. Alldeles speciellt gäller

detta vårdresurserna för de sinnesabnorma, som ännu i många fall utgör ett

störande inslag på ålderdomshemmen.

En intensifiering av samhällets bistånd och åtgärder i olika former åt åldringar

kommer, fortsatte utredningen, med all sannolikhet att leda till att

de åldringar, som framdeles måste omhändertagas för vård på ålderdomshem,

är skröpligare. Man hade anledning räkna med att sådana vårdfall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets it Hatande nr It ar 195Ö

«>

där ålderdomsskröplighel och sjukdom sä nära sammanflätats med varandra

att det är svårt att skilja dem åt, kommer alt bli allt vanligare.

Utredningen ställde sig med hänsyn till de faktiska förhållandena och

med tanke på den väntade utvecklingen inom den öppna åldringsvården Irägan,

vad det är som närmast framkallar det behov av ständig omvårdnad

och tillsyn, som skall utgöra indikationen för ålderdomshemsvärd. Som

svar härpå anförde utredningen:

Utredningen kan inte komma till annat än att sådant behov främst härrör

från avancerad ålderdomssvaghet, i synnerhet då den är kombinerad

med sjukdom, för vilken inte kräves värd på sjukvårdsanstalt, eller med

defekter efter sjukdom. Det är därför nödvändigt att lämna sjukvård pa

ålderdomshemmen.

Man kommer enligt äldringsvärdsutredningens mening rätt nära en praktisk

definition på ålderdomshemmens sjukvårdande uppgift, om man säger,

att ålderdomshemmen inte skall behöva lämna eu aktiv sjukvård men väl

måste kunna lämna åtminstone sådan sjukvård, som kan betecknas som

god hemsjukvård. Det förhåller sig exempelvis inte sä, att alla långvarigt

kroppssjuka behöver vård på sjukvårdsanstalt, utan en betydande del av

dessa sjuka skulle kunna beredas erforderlig omvårdnad och tillsyn i hemmet.

I de fall, där de personliga eller ekonomiska resurserna för en sådan

hemsjukvård inte finns, bör, såvitt åldringsvårdsutredningen kan finna,

ålderdomshemmen std redo att träda i det egna hemmets ställe. Ålderdomshemmen

måste dessutom vara rustade för den sjukvård, som iöljer med

uppgiften att i viss man vara upptagningsanstalter.

I proposition till 1957 års riksdag begärde Kungl. Maj :t riksdagens yttrande

angående riktlinjer för åldringsvården, uppgjorda på grundval av

åldringsvårdsutredningens betänkande.

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, förklarade sig

därvid anse, att gällande författningsbestämmelser rörande ålderdomshem

utan olägenhet kunde kvarstå i socialhjälpslagen, och föreslog ingen förändring

därvidlag.

Beträffande ålderdomshemmens uppgifter anförde departementschefen i

propositionen bl. a.:

Ålderdomshemmens uppgifter regleras enligt min mening för närvarande

i första hand av en härd verklighet. Ehuru jag, såsom framgått av det föregående,

inte anser att ålderdomshemmen bör bli sjukvårdsanstalter, måste

man ha klart för sig att hemmen under avsevärd tid framöver kommer afl

som hittills hysa ett stort antal sjuka åldringar.

Då det gäller att uppdraga riktlinjer för ålderdomshemsvärden kan man

inte gärna undgå att ta hänsyn till detta faktum. Att så sker lår givetvis inle

lolkas som ett uttryck för åsikten att det rådande läget är tillfredsställande

och ej heller åberopas som ett skäl för återhållsamhet då det gäller att utbygga

speciella vårdgrenar.

Med hänsyn till den situation, som faktiskt föreligger och som enligt del

nyss anförda måste antagas komma alt föreligga under eu avsevärd till

framöver, kan man enligt min mening inle nu fastställa regler, som över

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1958

lag utestänger sjuka åldringar från ålderdomshemmen. Av den i det föregående

omnamnda meningen, uttalad vid socialhjälpslagens tillkomst att

kanerut°nvtHaTT6" ^ ^ he!‘ Öppna anstalter> «lje? att hemmen inte

inte Hr w J w S1"n^.sju!ca eller andra som på grund av sitt tillstånd

te fai rora sig fritt. Därefter uppkommer frågan huruvida några andra

kategorier skall utestängas från hemmen genom särskilda föreskrifter Det

synes mig sta i god överensstämmelse med de meningar, som framkommit i

aldringsvardsutredmngens betänkande och i remissyttrandena, om man

a dar’ att inga sådana föreskrifter hor uppställas. Enligt min mening

j°r det lainnas åt kommunerna att avgöra, om någon skall få vistas på ål
SäTonom

där" -- - k°"imUnen inte kan anses ha skyldighet att

Da det galler att positivt uttala vilka som skall las in pa ålderdomshem

naste utgångspunkten vara socialhjälpslagens nyssnämnda föreskrift, enligt

vilken ålderdomshemmen är till för personer, vilka är i behov av vård

eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Åldringsvårdsutredningen

Histammer i ett av socialstyrelsen till kommunerna uttalat råd, enligt vilket

a erdomshemmen är till för gamla, som kräver ständig omvårdnad och tillsyn;

styrelsen uttalar också, att det särskilt i nyanordnade ålderdomshem

ar angelaget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbehövande

åldringar. Jag vill instämma i dessa uttalanden.

Liksom åldringsvårdsutredningen tror jag, att man för framtiden måste

rakna med att ålderdomshemmen i stigande grad belägges med åldringar,

som praglas av ålderssvaghet och skröplighet. Inte sällan blir det fråga om

vardfall, dar ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätas med

varandra att det blir svårt att skilja symtomen åt. Man måste därför kunna

lereda en viss sjukvård på hemmen. Enligt åldringsvårdsutredningens memng

kominer man rätt nära en praktisk definition på ålderdomshemmens

sjukvårdande uppgilt om man säger, att ålderdomshemmen inte skall behova

lamna en aktiv sjukvård men väl måste kunna lämna åtminstone sådan

sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Även om innebörden

av uttryck sådana som aktiv sjukvård och god hemsjukvård inte är helt

klar och i själva verket torde de båda begreppen delvis täcka varandra —- synes mig detta åldringsvårdsutredningens uttalande lämpat för sitt syfte

och jag anser mig kunna instämma i det.

Såsom redan skett i det föregående vill jag understryka, att detta ställningstagande

inte innebär ett accepterande i princip av den roll som sjukvårdanstalter,

som en del ålderdomshem eller avdelningar vid sådana hem

kommit att spela. Hur snart det kan bli möjligt att avveckla sådana avdelningar

vid ålderdomshemmen, som i praktiken fyller sjukvärdsanstalters

lunktion, blir emellertid beroende av den egentliga sjukvårdsorganisationens

utbyggnad. Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig för vården

av alla de åldringar, som med socialhjälpslagens stöd kan kräva att kommunen

bereder dem vård, är det enligt min mening inte möjligt att förorda

eu avveckling av kommunala soeialvårdsanstalter, som i viss utsträckning

kommit att fylla sjukvårdens uppgifter. Så mycket angelägnare finner jag

det vara, att vården av sjuka åldringar vid ålderdomshem bedrives i intimt

samarbete mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens

sjukvårdsstyrelser och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1958

o

1 utlåtande nr 170 i anledning av propositionen yttrade statsutskottet att

departementsehefens uttalanden beträffande frågan om vården av sjuka

äldrinyar samt värden på ålderdomshem inte givit utskottet anledning till

några avvikande synpunkter. Utskottet anförde vidare:

Utskottet vill här endast konstatera att frågan om avskaffande av den

s. k. klientelblandningen på ålderdomshemmen i dag är minst lika aktuell

som då statsmakterna år 1947 tog ställning till ålderdomshemmens uppgifter

och utformning samt att problemets lösning nu liksom tidigare sammanhänger

med möjligheterna att utbygga vården av kropps- och sinnessjuka,

psykiskt efterblivna, alkoholister och kroniskt sjuka. För utskottet framstår

det som angeläget att ökade möjligheter, sä långt detta är möjligt inom

ramen för tillgängliga resurser, beredes att utbygga de nämnda vårdgrenarna,

varvid i detta sammanhang särskilt kronikervården träder i förgrunden.

Statsutskottet hemställde, att riksdagen måtte giva Kungl. Maj:t till

känna vad utskottet anfört.

Riksdagen biföll statsutskottets hemställan.

Utskottet

1 motionen begäres sådan ändring av gällande bestämmelser, att socialnämnderna

får befogenhet att — för att åldringsvårdens syften på bästa sätt

skall kunna förverkligas —- differentiera vårdtagarna på ålderdomshemmen

till olika hem eller avdelningar. Såsom skäl härför anföres bl. a. att

på ålderdomshemmen uppstått en besvärande klientelblandning. Uet påpekas

att landstingens värdmöjligheter för kroniskt sjuka och för lättskötta

sinnessjuka byggts ut samt att därigenom dessa kategorier värdbehövande

i större utsträckning än tidigare kunnat skiljas från ålderdomshemmen.

Härigenom har, heter det vidare, en god del av den eftertraktade

klienteldifferentieringen kunnat förverkligas. Emellertid återstår enligt motionären

att skaffa hem för de åldersdementa och alkoholskadade. Detta

förhållande ävensom den omständigheten, att antalet spritmisshrukare på

ålderdomshemmen ökat markant sedan den 1 oktober 1955, har, menar motionären,

gjort en differentiering av klientelet synnerligen erforderlig.

Socialhjälpslagen innehåller bestämmelser, enligt vilka kommun är i

princip skyldig att anordna och driva ålderdomshem. Sådant hem skall vara

avsett för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn

som icke eljest tillgodoses. Vidare stadgas, att ålderdomshemmen skall

vara så inrättade och utrustade att lämplig fördelning av vårdtagarna möjIiggöres,

ävensom att vårdtagarna på ålderdomshem skall fördelas å olika

rum eller avdelningar på säll som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln

i hemmet och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ar 195S

De nu återgivna bestämmelserna innebär enligt utskottets mening ej

blott att ålderdomshemmen skall vara inrättade för nödig differentiering

av vårdtagarna, utan att sådan differentiering även skall ske. Utskottet

vill därtill erinra om att vården på ålderdomshem är att betrakta såsom

frivillig. På grund härav får vårdtagarna, därest de önskar komma i åtnjutande

av vården, mottaga denna i den form den erbjudes, alltså på den avdelning

och i det rum som kan befinnas lämpligt.

Förutom de bestämmelser, som sålunda finns för differentiering av vardtagarna

på ålderdomshem, innehåller socialhjälpslagen ett stadgande, som

alägger landstingskommun eller, då fråga är om stad utanför landsting,

staden att draga försorg om att erforderlig värd och tillsyn beredes vårdtagare

på ålderdomshem, vilken med hänsyn till sitt beteende icke lämpligen

kan behållas därstädes. Vårdskyldigheten i fråga om de störande vårdtagarna

kan i enlighet härmed övergå på landsting. Denna skyldighet kan

icke anses begränsad till sådana personer, mot vilka landstingen — även

om vederbörande icke varit störande på ålderdomshem — har vårdskyldighet.

De ovan redovisade lagbestämmelserna anser utskottet innefatta erforderliga

befogenheter för de kommunala myndigheterna att dels differentiera

vårdtagarna inom ett ålderdomshem, dels ock skilja störande vårdtagare

därifrån. På grund härav saknas enligt utskottets uppfattning skäl

att vidtaga någon åtgärd i enlighet med motionens yrkande.

Såsom motionären framhållit förefinnes emellertid på ett flertal ålderdomshem

en icke önskvärd klientelblandning. Enligt utskottets mening kan

detta icke anses bero på utformningen av gällande bestämmelser angående

ålderdomshem. Förklaringen till rådande förhållanden torde i stället ligga

däri, att å ålderdomshemmen fortfarande måste vårdas åtskilliga personer,

för vilka plats icke kunnat beredas å andra, för ifrågavarande vårdbehov

lämpligare anstalter. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att 1957

års riksdag i anledning av proposition angående riktlinjerna för den framtida

åldringsvården framhållit att det för avskaffande av klientelblandningen

på ålderdomshemmen vore angeläget, att vården av kropps- och

sinnessjuka, psykiskt efterblivna, alkoholister och kroniskt sjuka utbyggdes

så långt detta vore möjligt inom ramen för tillgängliga resurser. Utskottet

vill understryka dessa synpunkter och särskilt betona vikten av

att möjligheterna att bereda vård för de å ålderdomshem störande vårdtagarna

så snart ske kan förbättras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande, nr 11 år 1958

ITnder hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, It: 106, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 19å8

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,Sunne,

fru Carlqvist, fru Svenson* och herr Magnusson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

fröken Höjer*, fröken Wetterström*, herrar Fredriksson, Larsson i Hedenäset*,

fru Svensson och herr Svensson i Kungälv.

* E.i närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.