Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en uppräkning av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herr Svedberg, Lage, m. fl. samt nr 102 i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl.

1958-03-27 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 A:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en uppräkning av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herr Svedberg, Lage, m. fl. samt nr 102 i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 18—19

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en uppräkning

av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herr Svedberg,

Lage, m. fl. samt nr 102 i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen må besluta

att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning med syfte att åstadkomma

en uppräkning av ersättningsbeloppen enligt förordningen den 2

juni 1950 (militärersättningsförordningen) nr 261, senast ändrad 1955, samt

förordningen den 2 juni 1955 nr 262, också den senast ändrad 1955».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 102.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten.

Gällande bestämmelser

Till värnpliktiga samt till manskap hörande fast anställd personal och

viss annan militär personal utgår ersättning av allmänna medel för skada

under tjänsten enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militårersättningsförordning).

Sin nuvarande lydelse erhöll militärersättningsförordningen

genom förordningen den 4 juni 1954 (nr 460), som trädde i kraft den

1 januari 1955. Härigenom anpassades ersättningsreglerna i militärersättningsförordningen

nära till motsvarande regler i lagen den 14 maj 1954 om

yrkesskadeförsäkring.

Enligt militärersättningsförordningen utgår ersättning för erforderliga

kostnader för läkar-, tandlälcar- och sjukhusvård samt vissa därmed i förordningen

likställda behandlingar ävensom för läkemedel. Vidare ersättes

den skadades utgifter för erforderliga proteser. (1 § 1 mom.)

Medför skadan sjukdom, som varar mer än två dagar efter dagen för olycksfallet,

utgår från och med sistnämnda dag sjukpenning så länge sjukdomen

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 18—19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Sjukpenningens

storlek varierar med vederbörandes arbetsförtjänst. Lägsta sjukpenning

— 3 kr. om dagen — utgår vid en årlig arbetsförtjänst av högst

1 800 kr. Högsta sjukpenning — 20 kr. om dagen för tid t. o. m. den månad,

under vilken vederbörande fyller 67 år, samt 12 kr. för tid därefter — utgår

vid en årlig arbetsförtjänst av lägst 14 000 kr. (6 § 2 mom.)

I de fall olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller

nedsättning av denna med minst en tiondel, utges livränta under tiden till

den skadade. Livräntan beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget, vilket

bestämmes på följande sätt. I den mån den årliga arbetsförtjänsten icke överstiger

7 200 kronor, uppgår ersättningsunderlaget till samma belopp som

arbetsförtjänsten, överstiger arbetsförtjänsten 7 200 kronor men ej 10 800

kronor, ökas ersättningsunderlaget med tre fjärdedelar av det belopp, varmed

arbetsförtjänsten överstiger 7 200 kronor. Uppgår arbetsförtjänsten till

mer än 10 800 kronor, ökas ersättningsunderlaget ytterligare med hälften av

den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 10 800 kronor. Livräntan utgör,

vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 % en mot graden av nedsättningen

svarande del av ersättningsunderlaget, minskat med en tolftedel av

detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 % den del

av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot nedsättningen.

(6 § 3 mom.)

Beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst skall ske i överensstämmelse

med 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring (9 §). I nämnda lagrum

stadgas i princip, att med årlig arbetsförtjänst avses det belopp, vartill vederbörandes

inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående sjukdom,

tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet, vid tiden

för skadans inträffande kan antagas uppgå för år räknat. Vidare stadgas,

att om vederbörande vid tiden för skadans inträffande ej fyllt 25 år, den

årliga arbetsförtjänsten skall vid bestämmande av ersättning för tid efter

det han uppnår nämnda ålder beräknas till det belopp, vartill hans inkomst

av förvärvsarbete skäligen kan, med hänsyn till arten av hans sysselsättning

vid tiden för skadans inträffande, antagas ha kommit att uppgå vid denna

ålder därest skadan ej inträffat. Motsvarande gäller därjämte, därest vederbörande

icke fyllt 21 år för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt, därest

vederbörande är under 18 år, därutöver för tiden mellan 18 och 21 års ålder.

Beträffande dem, som vid tiden för skadans inträffande undergår yrkesutbildning,

stadgas att den årliga arbetsförtjänsten icke får bestämmas till

lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skulle ha uppgått,

om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen

och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Slutligen finnes i lagrummet

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

en regel, enligt vilken den årliga arbetsförtjänsten icke får beräknas till

lägre belopp än 1 200 kronor eller till högre belopp än 15 000 kronor. Nämnda

regel är i vad avser minimibeloppet avsevärt modifierad genom en bestämmelse

i 9 § militärersättningsförordningen, där det heter, att den årliga arbetsförtjänsten

för den, som ådragit sig skada under värnpliktstjänstgöring,

icke får beräknas till lägre belopp än 5 000 kronor samt att detsamma skall

gälla beträffande fast anställt manskap och hemvärnspersonal, då fråga är

om ersättning för tid efter det vederbörande fyllt 20 år.

Medför olycksfallet vederbörandes död utges begravningshjälp samt livräntor

till efterlevande. Livräntorna beräknas på vederbörandes årliga arbetsförtjänst,

bestämd på sätt ovan redovisats.

Ersättning utgår icke blott för skada, som inträffat då vederbörande deltagit

i militärtjänstgöring utan även i vissa andra fall med större eller mindre

anknytning till militärtjänstgöringen. Sålunda utgår ersättning alltid för

skada, som inträffat då vederbörande på grund av tjänstgöringen uppehållit

sig inom kasernområde, fartyg eller annan förläggningsplats eller i nära

samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit sig å allmän plats inom

tjänstgöringsorten eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet

vanligen vistas under fritid. Vidare utgår ersättning för skada, som

drabbat vederbörande då han färdats till eller från tjänstgöringen samt färden

föranletts av och stått i nära samband antingen med tjänstgöringen eller

med permission eller annan ledighet. (2 §)

Har vederbörande själv uppsåtligen tillfogat sig skadan, utgår icke ersättning

(12 § 1 mom.). Däremot medför den omständigheten, att den skadade

genom eget vållande (vårdslöshet, slarv, oförsiktighet o. d.) medverkat till

olyckan, ingen begränsning av rätten till ersättning.

Den som äger rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen är

oförhindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,

som i följd av skadan kan tillkomma honom (16 §). Frågan om rätten till

skadestånd avgöres — därest icke frivillig uppgörelse kan träffas — av allmän

domstol. Skadeståndet är avsett att i princip utgöra full ersättning för

samtliga skador. Sålunda utgår ersättning för inkomstbortfall utan maximering

ävensom gotlgörelse för sveda och värk samt för lyte och framtida men.

I allmänhet utdömes skadestånd allenast, då annan genom vårdslöshet, oförsiktighet

eller slarv o. d. orsakat skadan. Emellertid gäller på flera områden

cn längre gående skadeståndsskyldighet. I fråga om skador, som uppkommit

vid militärtjänstgöring, torde skadeståndsskyldighet föreligga för kronan,

bl. a. om skadan orsakas av fel eller försummelse från befälels sida

eller av materialfel. Vidare är att bemärka, att om den skadelidande genom

eget vållande medverkat till skadan, skadeståndet jämkas i förhållande till

graden av medvållande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

I samband med militärersättningsförordningens tillkomst skedde en omreglering

av flertalet enligt äldre militärersättningsbestämmélser utgående ersättningar.

Bestämmelser härom finns i förordningen den 2 juni 1950 (nr

262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. Denna innebar i fråga om livräntor,

att dessa uppräknades till vissa i förordningen fastställda, av vederbörandes

årsinkomst oberoende belopp. Dessa har genom ändringar i förordningen

höjts dels fr. o. m. den 1 juli 1953, dels ock fr. o. m. den 1 januari

1956. Efter den senaste höjningen utgör enligt förordningen livräntan till

en person med en invalditetsgrad av 100 % 550 kronor i månaden intill utgången

av den månad, varunder han fyller 67 år, samt 360 kronor i månaden

för tiden därefter.

De ersättningar, som utgår för skador som inträffat under tid då militärersåttningsförordningen

i dess äldre Igdelse var gällande (tiden 1 juli 1950

—1 januari 1955), har i allmänhet omreglerats. Bestämmelser om denna

omreglering återfinns i förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående

omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i

arbete m. m., som trätt i kraft den 1 januari 1956. Omregleringen innebär i

korthet, att den för varje skadefall en gång beräknade årliga arbetsförtjänsten

höjts i den proportion, i vilken en för varje skadeår angiven medelarbetsförtjänst

skall uppräknas för att sammanfalla med en antagen ny medelarbetsförtjänst

av 6 600 kronor. För en helinvalid under 67 år uppgår årslivräntan

vid denna medelarbetsförtjänst till 6 050 kronor. Den högsta årsförtjänst,

vartill hänsyn kan tagas vid omregleringen, utgör 7 920 kronor,

och det högsta omreglerade livräntebeloppet till helinvalid uppgår därigenom

till 7 095 kronor för år.

Riksförsäkringsanstaltens yttrande

I sitt yttrande framhåller riksförsäkringsanstalten inledningsvis, att bestämmelserna

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

är nära anslutna till grunderna för de under olika tider

gällande lagarna om ersättning vid skada till följd av olycksfall i arbete

m. m. Vidare anföres, att militärersättningsförordningen genom förordningen

den 4 juni 1954 (nr 460) anpassades efter ersättningsbestämmelserna i lagen

om yrkesskadeförsäkring samt att denna anpassning innebär, att militärer

sättningsförordningens sjukpenningskala och grunder för beräkning

av invalid- och efterlevandelivräntor överensstämmer med lagens bestämmelser.

Efter en redogörelse för ersättningsbestämmelserna enligt militärersättningsförordningen

och de på förevarande område aktuella omregleringsförordningarna

fortsätter anstalten:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1958

Såsom ovan sagts äro bestämmelserna om ersättning vid kroppsskada

under militärtjänstgöring utformade i nära anslutning till lagstiftningen

på yrkesskadeförsäkringens område. Enligt anstaltens mening föreligga icke

skäl att åvägabringa ändring i detta avseende och en uppräkning av väsentlig

betydelse av militärersättningarna torde icke vara möjlig inom ramen

för vad som nu gäller beträffande motsvarande ersättningar på grund av

skador i arbetet. Anstalten måste för sin del starkt ifrågasätta, om en generell

uppräkning av de av statsmakterna beslutade fr. o. m. 1956 gällande

ersättningsbeloppen för närvarande kan anses sakligt motiverad.

På grund av att i motionerna åberopats fall, där skadeståndsansvar för

Kronan ifrågasatts, vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att militärersättningsförordningens

— liksom yrkesskadeförsäkringslagens — ersättningar

endast till en del ha karaktär av skadestånd. Ersättning enligt förordningen

utgår sålunda ej blott för skador, där Kronan enligt lag har skadeståndsansvar,

utan för varje kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring,

varvid som kroppsskada anses även under tjänstgöringen ådragen sjukdom,

som ej föranletts av olycksfall. Vidare anses militärtjänstgöring i icke obetydlig

utsträckning ha varit för handen under fritid och under färder till och

från tjänstgöringen. I dylika fall har staten genom militärersättningsförordningen

åtagit sig att utgiva ersättningar utan att egentlig ansvarighet föreligger.

Anstalten får vidare erinra om att enligt grunderna för beräkning av

sjukpenning och livränta, vilka grunder äro avhängiga av motsvarande beräkningsgrunder

i yrkesskadeförsäkringslagen, full kompensation för förlorad

eller minskad arbetsinkomst i princip icke utgår. Med hänsyn till de

fall, där skadeståndsanspråk kunna ifrågakomma, har i såväl militärersättningsförordningen

(16 §) som i yrkesskadeförsäkringslagen (51 §) intagits

särskilt stadgande om rätt för ersättningstagare att göra gällande dylikt

anspråk utöver ersättning enligt förordningen resp. lagen.

Under hänvisning till det anförda förklarar sig riksförsäkringsanstalten

avstyrka det i motionerna framställda yrkandet.

Utskottet

I föreliggande motioner begäres utredning i syfte att åstadkomma en uppräkning

av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen och förordningen

den 2 juni 1950 angående omreglering av vissa äldre ersättningar

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst.

Förevarande bestämmelser i militärersättningsförordningen innebär i huvudsak,

att den skadades kostnader för läkarvård, sjukvård och vissa därmed

jämställda behandlingar ersättes, att han under sjukdom erhåller sjukpenning

och vid invaliditet livränta samt att vid dödsfall utgives dels begravningshjälp,

dels ock livränta till vissa efterlevande. Sjukpenning utgår

med belopp, som är beroende av vederbörandes årliga arbetsförtjänst, och

bestämmes efter i siort sett samma normer som sjukpenning enligt lagen om

allmän sjukförsäkring. Livräntan för den, vars årliga arbetsförtjänst icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

överstiger 7 200 kronor om året, uppgår vid fullständig arbetsoförmåga till

elva tolftedelar av arbetsförtjänsten. Vid partiell arbetsoförmåga beräknas

livräntan i proportion därtill å elva tolftedelar av arbetsförtjänsten, dock att

då invaliditeten är lägre än 30 procent beräkningen i stället sker å två tredjedelar

av arbetsförtjänsten. Vid fastställande av livränta får arbetsförtjänsten

för värnpliktiga samt för fast anställt manskap i fråga om tid efter det den

skadade fyllt 20 år icke uppskattas till lägre belopp än 5 000 kronor. För

invaliditet, som icke uppgår till 10 procent, utgår över huvud ingen livränta.

Överstiger arbetsförtjänsten 7 200 kronor, undergår den vid beräkning av

livränta reducering i den mån den överstiger detta belopp. Reduceringen

innebär bl. a., att årsinkomst i den mån den överstiger 15 000 kronor icke

medräknas. Livränta till efterlevande utgår med belopp motsvarande viss

del av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, varvid arbetsförtjänsten i vissa fall

blir föremål för reducering i likhet med vad som gäller för beräkning av invalidlivränta.

För det inkomstbortfall, som kan förorsakas av ett skadefall under militärtjänstgöring,

utgår således enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen

icke full kompensation. Detta får bl. a. ses mot bakgrunden

av det förhållandet, att ersättning enligt förordningen utgår, vare sig kronan

enligt civilrättsliga skadeståndsregler är ersättningsskyldig eller ej. Vidare

bör beaktas, att ersättning enligt förordningen utgives utan avdrag, även om

den skadade själv vållat sina skador. Endast för det fall att han själv uppsåtligen

tillfogat sig skadan utgår ingen ersättning.

Med hänsyn till bl. a. nämnda förhållanden bör ersättning enligt militärersättningsförordningen

icke betraktas såsom ett skadestånd i gängse mening

utan torde i stället i vissa hänseenden vara att jämställa med belopp som

utfaller på grund av försäkring. Denna försäkring skulle därvid närmast

kunna liknas vid en olycksfallsförsäkring, för vilken staten svarar för premierna.

En jämförelse med yrkesskadeförsäkringen ligger därför nära till

hands. Premierna för yrkesskadeförsäkringen erlägges som bekant icke av

arbetstagaren utan av den som utnyttjar hans tjänster, nämligen arbetsgivaren.

Den överensstämmelse i grundprinciper, som sålunda kan anses föreligga

mellan ersättning enligt militärersättningsförordningen, å ena, och ersättning

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, å andra sidan, framträder

även i fråga om ersättningsbeloppens storlek och grunderna för deras beräkning.

Härutinnan föreligger en nära nog fullständig överensstämmelse mellan

militärersättningsförordningen och lagen om yrkesskadeförsäkring. Före

ikraftträdandet av lagen om yrkesskadeförsäkring den 1 januari 1955 var

militärersättningsförordningens bestämmelser om ersättning utformade i

nära anslutning till motsvarande regler i den då gällande lagen om försäkring

för olycksfall i arbete. Ersättningar, som utgår på grund av de äldre

bestämmelserna i förordningen, har fr. o. m. den 1 januari 1956 omreglerats

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

på samma sätt som ersättningar på grund av sistnämnda lag. Likaledes har

de ersättningar, som ursprungligen utgått på grund av bestämmelser om ersättning

för militärskada, vilka gällde före militärersättningsförordningens

ikraftträdande den 1 juli 1950, genom omregleringar — den senaste med

verkan fr. o. m. år 1956 — anpassats till nu gällande ersättningar för yrkesskador

och skador, ådragna under militärtjänstgöring.

En höjning av ersättningarna till dem, som skadats under militärtjänst,

skulle sålunda bryta den överensstämmelse, som sedan länge varit rådande

mellan ersättningarna för skador under militärtjänst och ersättningarna för

yrkesskador. Någon saklig motivering för att upphäva denna överensstämmelse

kan utskottet icke finna. Vidare anser utskottet att såväl ersättningarna

för militärskador som ersättningarna för yrkesskador efter nyligen företagna

ändringar av bestämmelserna och omreg’eringar får anses fylla de anspråk

på trygghet som rimligen kan ställas på dem.

I motionerna har hänvisats till ett fall (motionen II: 379 vid 1957 års riksdag,

statsutskottets utlåtande nr 149), där den skadelidande och kronan haft

olika uppfattningar i frågan, huruvida den förre vore berättigad till civilrättsligt

skadestånd. Här var således icke fråga om tillämpning av militärersättningsförordningens

bestämmelser. De civilrättsliga skadeståndsreglerna

på förevarande område är, enligt vad utskottet inhämtat, för närvarande

föremål för övervägande av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar,

vilken beräknas kunna avsluta sitt arbete under innevarande år. Med

hänsyn härtill anser sig utskottet sakna anledning att nu ingå i bedömning

av frågan, huruvida nämnda regler kan anses innebära en tillfredsställande

ordning i fråga om kronans skadeståndsskyldighet mot dem som skadas

under militärtjänstgöring.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 99 och II: 102, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne*,

fru Carlqvist, fru Svenson*, herrar Mannerskantz, Åkesson* och Magnusson;
från

andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, Johansson i

Södertälje, Larsson i Hedenäset, Sundelin*, fru Svensson, herrar Jönsson i

Jämtlands Sikås och Lothigius.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.