Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

1958-04-09 · 84 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 A:20, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

1

ISr 20

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till

riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen

m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1958 dagtecknad proposition, nr 69, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag

till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648);

2) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid

propositionen fogat förslag till

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951 (nr

649) om straff för vissa trafikbrott.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning om ändring i vägrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648)

Härigenom förordnas dels att 1 § 1 mom., 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4 mom.,

6 § 2 och 4 mom., 24 § 1 mom., överskriften vid 29 §, 29 § 5 mom., 30 § 1

mom., 31 § 1, 3 och 4 mom., 32 § 1 och 2 mom., 33 § 1, 2, 3, 5 och 6 mom.,

34 §, 35 §, 36 § 4, 7 och 8 mom., 44 § med föregående överskrift, 45 § 1 och 7

inom., 48 § 1 inom., 49 § 2 mom., 54 § 1 mom., 56 § 1 mom., 60 § 2 mom.,

61 § 1, 2 och 3 mom., 64 § 2, 3 och 4 mom., 66 § 2 mom. samt 67 § vägtrafikförordningen

den 28 september 19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att till 29 och 33 §§ nämnda förordning skola fog£&

nya moment, benämnda 29 § 6 mom. och 33 § 9 mom., på sätt nedan angives.

Senaste lydelse av 32 § 1 mom., se SFS 1955:99; av 5 § 2 och 4 mom., 6 § 2 och 4 mom.,

48 § 1 mom., 61 § 1 mom. och 67 § se SFS 1955:313; av 34 § och 56 § 1 mom. se SFS 1957:356;

av 33 § 3 mom. och 35 § se SFS 1957:537.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt 2 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

1 mom. I denna---på skenor.

Angående huvudled och m otorväg

stadgas i 61 § 1 mom.

Vad i---mellan vägar.

3 §.

2 m o m. Förarplatsen på---åt sidorna.

Samtliga anordningar---från vägen.

På bil må ej finnas anbragt nå
-

5

2 in o m. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats, där tillfredsställande belysning

ej finnes, skall på traktor föras

minst två på samma liöjd, en på

vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka framåt kasta vitt eller

gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka,

att traktorn kan föras på betryggande

sätt. Dessa lyktor skola,

om de hava bländande sken, kunna

snabbt avbländas på tillfredsställande

sätt. Vid färd som nyss sagts skall

dessutom baktill på traktorn föras

dels på högra sidan lykta, som visar

rött sken bakåt (baklykta), dels

ock två på samma höjd, en på vardera

sidan av traktorn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och få

baklykta och reflexanordning kombineras.

Baklykta och reflexanordning

erfordras dock ej, då sådana anordningar

finnas på tillkopplat fordon.

gon för dess användning icke erforderlig

anordning, som kan avsevärt

öka risken för skada vid påkörning

eller sammanstötning.

§■

2 in o m. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall på traktor föras

minst två på samma höjd, en på

vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka framåt kasta vitt eller

gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka,

att traktorn kan föras på betryggande

sätt. Dessa lyktor skola,

om de hava bländande sken, kunna

snabbt avbländas på tillfredsställande

sätt. Vid färd som nyss sagts skall

dessutom baktill på traktorn föras

dels två på samma höjd, en på vardera

sidan av traktorn, anbragta lyktor,

som visa rött sken bakåt (baklyktor),

dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan av traktorn,

anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött sken

bakåt; och få baklyktor och reflexanordningar

kombineras. Baklyktor

och reflexanordningar erfordras dock

ej, då sådana anordningar finnas på

tillkopplat fordon.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Då skäl-----myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet —• — — eller kommunalborgmästare.

i in o in. Motorredskap skall —--lämnat detta.

Vid färd under mörker skola på Vad i 2 och 3 mom. är stadgat om

motorredskap föras belysnings- och traktor skall i tillämpliga delar gälla

reflexanordningar, som beskrivas i även för motorredskap.

3 mom.

6

2 mom. Släpsläde, som---

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses, eller

på slädens last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött sken

bakåt (baklykta), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

lykta och reflexanordning få kombineras.

Vad sålunda föreskrives skall

vid färd med flera släpslädar äga avseende

endast å den sista av dessa.

4 mom. Släpfordon, som--—

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall baktill på fordonet

eller dess last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött sken

bakåt (baklykta), dels ock två

på samma höjd, en på vardera sidan,

anbragta reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

och få lykta och reflexanordning

kombineras. Vad nn sagts skall vid

färd med flera släpfordon eller efterfordon

gälla blott det sista av dem.

Vad i--—---föregående sty

§•

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses, eller

på slädens last föras dels två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

lyktor, som visa rött sken bakåt

(baklyktor), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

lyktor och reflexanordningar få kombineras.

Vad sålunda föreskrives

skall vid färd med flera släpslädar

äga avseende endast å den sista av

dessa.

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall baktill på fordonet

eller dess last föras dels två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

lyktor, som visa rött sken bakåt

(baklyktor), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

reflexanordningar, som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och

få lyktor och reflexanordningar kombineras.

Vad nu sagts skall vid färd

med flera släpfordon eller efterfordon

gälla blott det sista av dem.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24

1 mom. Registrerat motorfordon,

som användes för övningskörning i

körskola eller är inrättat för och drives

med acetylen- eller gengas, framställd

i ett på fordonet eller på tillkopplat

släpfordon befintligt gasverk,

så ock registrerat släpfordon, som

uppbär sådant gasverk, skall inom ett

år efter närmast föregående besiktning

av ägaren inställas hos besiktningsman

för besiktning, avseende

kontroll av fordonets beskaffenhet

och utrustning (kontrollbesiktning).

Om skyldighet------

Angående skyldighet----sä

§•

1 mom. Registrerat motorfordon

eller registrerat släpfordon, som är

inrättat uteslutande för brandväsendet

eller för transport av sårade eller

sjuka eller som användes uteslutande

för brandväsendet och är försett

med beteckning därom, så ock registrerat

motorfordon, som användes

för övningskörning i körskola, skall

inom ett år efter närmast föregående

besiktning av ägaren inställas

hos besiktningsman för besiktning,

avseende kontroll av fordonets

beskaffenhet och utrustning (kontrollbesiktning).

Detsamma

gäller registrerat motorfordon, som

är inrättat för och drives med acetylen-

eller gengas, framställd i ett på

fordonet eller på tillkopplat släpfordon

befintligt gasverk, så ock registrerat

släpfordon, som uppbär sådant

gasverk.

23 §.

ilt stadgas.

Krav på körkort

29

5 mom. Om undantag från be

stämmelserna i denna paragraf stad

gas i 30 och 37 §§.

Krav på körkort m. in.

§•

5 mom. Den, som har till yrke

att för annans räkning framföra buss

eller sådan lastbil, vars totalvikt

överstiger 7 ton, eller utryckningsfordon,

skall, därest Kungl. Maj:t så

förordnar, innehava sådant särskilt

tillstånd (trafikkort), som avses i

27 § förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

6 mom. Om undantag från bestämmelserna

i denna paragraf stadgas

i 30 och 37 §§.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

5

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

30

1 mom. Den, som för att erhålla

körkort vill förvärva färdighet i körning

med motorfordon, må, utan hinder

av att han icke innehar körkort,

föra sådant fordon vid övningsk

ö r n i n g under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen

sker med lätt motorcykel,

16 år;

2. att körningen sker under uppsikt

av person, som fyllt 21 år och innehar

körkort för fordon av det slag,

bil eller motorcykel, körningen avser,

samt har längre tids vana och

skicklighet i fråga om körning med

sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

§•

1 mom. Den, som för att erhålla

körkort vill förvärva färdighet i körning

med motorfordon, må, utan hinder

av att han icke innehar körkort,

föra sådant fordon vid övningskörning

under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen

sker med lätt motorcykel,

16 år;

2. att körningen sker under uppsikt

av person, som fyllt 21 år och sedan

minst tre år innehar körkort för

fordon av det slag, bil eller motorcykel,

körningen avser, samt har vana

och skicklighet i fråga om körning

med sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

Den, vars körkort återkallats eller

omhändertagits av därtill behörig

myndighet, äger ej föra motorfordon

under övningskörning annorledes ån

vid körskola, varom i 36 § förmäles.

Den, som---— — — sådan körning.

31

1 mom. Den, som---dylika

Vid anmälan till förarprov skall sökanden

förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl

sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen;
-

b) av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, utvisande i vad mån sökanden

§•

prov.

Vid anmälan till förarprov skall sökanden

förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl

sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen;

dock att annan tillförlitlig

utredning om sökandens fullständiga

namn och födelsetid må

kunna godtagas, om sökanden icke

är kyrkobokförd i riket.

b) av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, innefattande redovisning av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lider av sådant lyte, sådan sjukdom sökandens hälsotillstånd samt utlåeller

sådan syn- eller hörselnedsätt- tande, i vad mån sökanden lider av

ning, som väsentligen minskar hans sådant lyte, sådan sjukdom eller såförmåga

att föra fordon av det slag, dan syn- eller liörselnedsättning, som

varom fråga är; väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag, varom

fråga är;

c) välliknande fotografi---meddelat denna.

Om förarprovet--meters avstånd.

Om provet----meters avstånd.

3 mom. Förarprov för bil eller

motorcykel må godkännas endast om

sökanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt förhör befinnes
-

a) besitta ur---- ----och omdömesförmåga

3 mom. Förarprov för bil eller

motorcykel må godkännas endast om

sökanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt skriftligt och

muntligt förhör befinnes

b) äga för brukandet erforderlig

kännedom om det slag av motorfordon,

varom fråga är; samt

c) hava nödiga insikter om gällande

trafikföreskrifter samt om den

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den mänskliga

organismen.

b) äga för brukandet erforderlig

kännedom om det slag av motorfordon,

varom fråga är;

c) hava nödiga insikter om gällande

trafikföreskrifter samt om den

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den mänskliga

organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda

risker, som äro förenade med omkörning,

färd över järnvägskorsning,

passerande av barn som uppehåller

sig på eller invid vägen, körning under

mörker, vid halt väglag eller under

andra mera svårbemästrade eller

farofyllda trafikförhållanden samt

om det körsätt, som förare i olika situationer

har att tillämpa för att

undgå olyckor; samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas

omfattning, orsaker

och karaktär samt sådana insikter i

övrigt, att sökanden kan antagas förstå

nödvändigheten av ett varsamt

och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

7

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 mom. Förarprov för traktor må

godkännas, om sökanden efter förhör

befinnes äga sådana insikter, som i

3 mom. c) sägs.

4 m om. Förarprov för traktor må

godkännas, om sökanden efter skriftligt

och muntligt förhör befinnes äga

sådana insikter, som i 3 mom. c)

sägs.

32 §.

1 mom. Ansökan om — — — han vistas.

Ansökan skall--— erhållit körkort.

Vid ansökan--- — före ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen, av polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort,

att sökanden under de senaste

två åren gjort sig känd för

nyktert levnadssätt och med hänsyn

till sina personliga förhållanden i

övrigt icke kan anses olämplig såsom

förare av körkortspliktigt fordon;

dock må detta kunna styrkas i

annan ordning, om sökanden under

angivna tid icke varit mantalsskriven

här i riket.

c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen, av polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort,

huruvida sökanden med

hänsyn till sina personliga förhållanden

får anses lämplig såsom förare

av körkortspliktigt fordon (lä m plighetsinty

g); dock må utredning

härom kunna förebringas i annan

ordning, om sökanden icke är

mantalsskriven i riket.

Om ansökan------Konungen förordnar.

Innan intyg, som angives under

c), utfärdas, skall polismyndigheten

inhämta yttrande från polismyndighet

i annan ort, där sökanden må

hava varit mantalsskriven under

ifrågavarande Hd.

Polismyndighet skall före utfärdandet

av intyg eller avgivande av

yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd

samt, om så finnes erforderligt,

jämväl annan, som äger

kännedom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Innan lämplighctsintyg utfärdas,

skall polismyndigheten inhämta yttrande

från polismyndighet i annan

ort, där sökanden må hava varit mantalsskriven

under de senaste två åren.

Polismyndighet skall före utfärdandet

av intyg eller avgivande av

yttrande kontrollera, huruvida sökanden

förekommer i tillgängliga register

över personer, som misstänkts eller

straffats för brott eller vilkas körkort

återkallats, ävensom höra vederbörande

nykterhetsnämnd samt, om

så finnes erforderligt, jämväl annan,

som äger kännedom i saken.

Framkommer anmärkning av beskaffenhet

att inverka på bedömningen

av sökandens lämplighet som mo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

Sedan frågan om utfärdande av

intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort

ofördröjligen till

vederbörande länsstyrelse insända

införskaffade yttranden över sökandens

nykterhetsförhållanden.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under tid, som avses

under c).

2 mom. Har sökande fullgjort

vad i 1 mom. föreskrivits, må länsstyrelsen,

sedan av polismyndighet

införskaffade yttranden kommit

länsstyrelsen tillhanda, och efter den

ytterligare utredning, som kan finnas

erforderlig, för honom utfärda

körkort. För sökande, som lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag,

varom fråga är, må körkort dock

utfärdas allenast i de fall och på de

villkor, som Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

torfordonsförare, skall polismyndigheten

verkställa den mera ingående

utredning som i anledning därav kan

anses erforderlig. 1 fall, som nu avses,

åligger det härjämte polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort

att ofördröjligen till vederbörande

länsstyrelse insända redogörelse

för den utredning, som föregått

intygets utfärdande. På låmplighetsintyget

skall polismyndigheten angiva,

att sådan redogörelse kommer

att insändas.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under de senaste två

åren.

Lämplighet sintyg är avgiftsfritt.

2 m o m. Efter prövning av de enligt

1 mom. ingivna handlingarna och

den ytterligare utredning, som kan

finnas erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökanden utfärda körkort. Vid

prövningen skall särskilt beaktas, huruvida

sökanden gjort sig känd för

nyktert levnadssätt och om det kan

antagas, att han såsom motorfordonsförare

kommer att visa hänsyn till

andra, omdöme och ansvar samt respekt

för trafikens regler. Den, som

under de två sistförflutna åren sakfällts

för fylleri eller olovlig körning,

må ej erhålla körkort, med mindre

fråga uppenbarligen är om en enstaka

förseelse av en i övrigt skötsam

person. För sökande, som lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

syn- eller hörselnedsättning, som

väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag, varom

fråga är, må körkort utfärdas alle
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nast i de fall och på de villkor, som

Konungen bestämmer.

Formulär till-----av Konungen.

På körkort----finnas angiven.

Då körkort-----och traktor.

Om sökanden---nödiga glasögon.

33 §.

(2 mom. andra stycket)

Länsstyrelse äger, när så finnes

påkallat, ålägga förare att inom viss

tid förete nytt läkarintyg vid äventyr

att körkortet eljest återkallas. 1

1 mom. I följande fall skall, där

annat ej följer av vad i 34 § stadgas,

körkort återkallas av den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, nämligen
1.

om föraren gjort sig skyldig till

brott mot 1 § andra stycket eller A §

lagen om straff för vissa trafikbrott;

1 mom. Finner länsstyrelse, med

hänsyn till inkomna underrättelser

om person, för vilken länsstyrelsen

utfärdat körkort, skälig anledning till

antagande, att denne icke uppfyller

de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar

och pålitlighet i nykterhetshänseende

eller de övriga förutsättningar,

som gälla för erhållande av körkort,

skall länsstyrelsen skyndsamt

upptaga frågan om hans lämplighet

till omprövning. Länsstyrelsen äger

därvid förelägga föraren att inkomma

med lämplighetsintyg, läkarintyg

eller kompetensbevis. Föreläggande

må förbindas med föreskrift, att den

undersökning eller det prov, som föregår

utfärdandet av sådan handling,

skall verkställas av viss person eller

av person med viss sakkunskap eller

avse visst förhållande. Länsstyrelsen

äger ock själv eller genom polismyndighet

införskaffa den utredning angående

föraren, som finnes erforderlig.

2 mom. I följande fall skall, där

annat ej följer av vad i 34 § stadgas,

körkort återkallas av den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, nämligen

1. om föraren gjort sig skyldig till

brott mot 1 § andra stycket lagen om

straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren brutit mot A § nämnda

lag eller varit vållande till trafik
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

2. om föraren eljest vid färd med

motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade

förseelser mot de bestämmelser, som

i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse

meddelats för förare av motordrivna

fordon, i väsentlig män visat

bristande vilja eller förmåga att

rätta sig efter dessa bestämmelser;

eller

4. om föraren med hänsyn till

onyktert levnadssätt eller personliga

förhållanden i övrigt icke bör betros

med att innehava körkort.

2 mom. (första stycket)

Om förares förutsättningar för rätt

att föra körkortspliktigt fordon blivit

så väsentligen minskade genom sjukdom,

skada eller dylikt, att han ur

trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare

bör innehava körkort, skall den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, återkalla

detsamma.

(Föreslagen lydelse)

olycka med personskada som följd

och därefter genom att avlägsna sig

från olycksplatsen undandragit sig

att i mån av förmåga medverka till

de åtgärder, vartill olyckan skäligen

bort föranleda;

3. om föraren genom upprepade

förseelser mot de bestämmelser, som

i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse

meddelats för förare av motordrivna

fordon, i väsentlig mån visat

bristande vilja eller förmåga att rätta

sig efter dessa bestämmelser;

4. om föraren eljest vid färd med

motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till

fylleri eller olovlig körning, som icke

är att anse såsom eu enstaka förseelse

av eu i övrigt skötsam person eller

om föraren med hänsyn till onyktert

levnadssätt icke bör betros med

att innehava körkort;

G. om föraren genom brottslig gärning

ådagalagt påtaglig brist på hänsyn

till andra eller på grund av personliga

förhållanden i övrigt icke kan

anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt

fordon;

7. om förarens förutsättningar för

rätt att föra körkortspliktigt fordon

blivit så väsentligen minskade genom

sjukdom, skada eller dylikt, att han

ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare

bör innehava körkort; eller

8. om föraren icke efterkommer

länsstyrelsens föreläggande att in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

11

(Gällande lydelse)

(1 mom. andra—-femte styckena)

Återkallelse av körkort på grund av

straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för förseelsen

blivit avgjord genom lagakraftvunnen

dom, såvida ej länsstyrelsen

finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra körkortspliktigt

fordon.

Vid prövning av fråga om återkallelse

av körkort må, såvitt annat ej

följer av vad i nästa stycke stadgas,

avseende icke fästas vid förseelse, för

vilken föraren dömts mer än två år

före begåendet av förseelse, som giver

anledning till att frågan om körkortets

återkallelse upptages till prövning.

Vid återkallelse av körkort på skäl,

som angivas i detta moment, skall bestämmas

viss tid, efter vars utgång

föraren efter ansökan ånyo må kunna

erhålla körkort. Denna tid skall utgöra
a)

minst ett och högst fem år, då

föraren dömts för brott, som under 1

punkten sägs, och som begåtts inom

fem år efter det föraren dömts för

brott, som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två

år, då föraren eljest dömts för brott,

som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två

år, då körkort eljest återkallas.

I tiden skall inräknas den tid, varunder

beslut om återkallelse tills vi
-

(Föreslagen lydelse)

komma med lämplighetsintyg, läkarintyg

eller kompetensbevis eller eljest

underlåter att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som meddelats

honom i samband med sådant föreläggande.

Återkallelse av körkort på grund av

straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för förseelsen

blivit avgjord genom lagakraftvunnen

dom, såvida ej omständigheterna

äro sådana, att föraren

oavsett utgången i ansvarsfrågan kan

anses olämplig att föra körkortspliktigt

fordon.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dare enligt 3 mom. och omhändertagande

enligt 35 § varit gällande.

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse

av körkort och föreligga

därvid sådana omständigheter, att föraren

uppenbarligen måste anses

olämplig att föra körkortspliktigt fordon,

skall länsstyrelsen, redan innan

slutligt beslut om återkallelsen fattas,

återkalla körkortet tills vidare i

avvaktan på det slutliga beslutet.

Har till-------tills vidare

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse

av körkort och kan det på

sannolika skäl antagas, att körkortet

kommer att slutligt återkallas, skall

länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut

om återkallelsen fattas, återkalla

körkortet tills vidare i avvaktan på

det slutliga beslutet.

5 mom. Önskar förare, vars körkort

återkallats enligt 1 mom., efter

utgången av den enligt samma moment

bestämda tid ånyo erhålla rätt

att föra körkortspliktigt fordon, eller

önskar förare, vars körkort återkallats

enligt 2 inom., åter erhålla sådan

rätt, skall ansökan härom ställas till

länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1

mom. sägs.

Ansökan må avse körkortets återfående:
a)

om vid återkallelse enligt 1

mom. tiden för återkallelsen bestämts

till ett år eller därunder och ansökan

göres inom sex månader efter utgången

av återkallelsetiden; samt

b) om återkallelse skett enligt 2

mom. och ansökan göres inom två år

efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall ansökan

avse utfärdande av nytt körkort.

6 in o m. Ansökan om återfående

av körkort, som återkallats enligt 1

inom., skall, därest tiden för återkallelsen

uppgår till minst sex månader,

vara åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg,

som angivas i 31 § 1 mom.

b) och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan

5 mom. Har körkort återkallats

enligt 2 mom. första stycket 1., må

nytt körkort ej utfärdas innan tre år

förflutit från den dag, då föraren

fråntogs sin rätt att föra körkortspliktigt

fordon. Där återkallelse skett

enligt 2 mom. första stycket 2—6.,

må nytt körkort ej utfärdas innan ett

år förflutit från sagda dag; dock att

länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro

därtill, må i beslutet om återkallelsen

föreskriva annan kortare tid, lägst

tre månader. Har körkort återkallats

jämlikt 2 mom. första stycket 7 eller

8., äger föraren, så snart det förhållande

som föranlett återkallelsen

upphört, ansöka om återfående av

körkortet eller, därest ett år eller

mera förflutit från återkallelsen, om

erhållande av nytt körkort.

Ansökan om nytt körkort eller om

återfående av körkort skall ställas till

länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1

mom. sägs.

6 mom. Körkort, som meddelas

efter återkallelse, må förbindas med

villkor att föraren vid regelbundet

återkommande tillfällen skall till

länsstyrelsen ingiva lämplighetsintyg,

läkarintyg eller kompetensbevis så

ock med de föreskrifter i övrigt, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1953

13

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om återfående av körkort, som återkallats

enligt 2 mom., skall fogas

läkarintyg, som i 31 § 1 mom. b)

sägs. Länsstyrelse äger dock vid

prövning av ansökan om återfående

av körkort alltid rätt att, dår så finnes

nödigt, infordra samtliga i 32 §

1 mom. nämnda handlingar.

Ansökan om utfärdande av nytt

körkort skall vara åtföljd av samtliga

handlingar, som angivas i 32 § 1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1

mom., skola ovan avsedda intyg och

andra handlingar vara utfärdade efter

återkallelsetidens utgång, och

skall nykterhetsintyget avse tid efter

begående av förseelse, som givit anledning

till körkortets återkallelse.

Där återkallelse skett enligt 2 mom.,

skola handlingarna vara utfärdade efter

återkallelsen.

finnas påkallade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Har innehavare---

Har emot innehavare av körkort

förebragts sådan omständighet, som

jämlikt 33 § 1 mom. 2—i punkterna

kan föranleda återkallelse av körkortet,

men kan det antagas, att han

skall låta rätta sig utan sådan åtgärd,

må varning i stället meddelas.

9 mom. Om skyldighet för polismyndighet

och åklagare att lämna

länsstyrelse underrättelse om trafikolyckor,

i vilka körkortsinnehavare

har del, och om vissa andra förhållanden

beträffande körkortsinnehavare

gäller vad därom är särskilt

stadgat.

34 §.

äro mildrande.

Har emot innehavare av körkort

förebragts sådan omständighet, som

i 33 § 2 mom. 3—6 punkterna sägs,

eller annat förhållande, som är ägnat

att allvarligt minska tilltron till hans

lämplighet såsom förare, utan att likväl

tillräckliga skäl till återkallelse

av körkortet föreligga, må länssty
-

relsen meddela honom varning.

Beslut om —----med beslutet.

Varning må--—--- överklagas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

35 §.

Har förare vid färd med motordrivet

fordon ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom

eller varit synbarligen berusad av

starka drycker eller annat ämne, eller

har förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat

förmågan att föra körkortspliktigt

fordon utan risk för liv eller egendom,

skall i Stockholm vederbörande

poliskommissarie och i övriga delar

av riket polismyndighet skyndsamt

besluta om körkortets omhändertagande.

Har förare vid färd med motordrivet

fordon ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller

egendom eller företett tydliga tecken

på påverkan av starka drycker eller

annat ämne, eller har förare till följd

av sjukdom, skada eller dylikt förlorat

förmågan att föra körkortspliktigt

fordon på ett trafiksäkert sätt,

skall i Stockholm vederbörande poliskommissarie

och i övriga delar av

riket polismyndighet skyndsamt besluta

om körkortets omhändertagande.

Samma skyldighet åvilar åklagare,

som vid beslut om åtal finner att

förhållande, som nu sagts, är för

handen.

Misstänkes förare---förstnämnda lagrum.

Beslut, som----meddelat beslutet.

Beslut om----föranlett åtgärden.

Beslut om----körkortspliktigt fordon.

4 mom. Sökande må--

36 §.

hos motorfordon;

c) äga ingående kännedom om gällande

trafikföreskrifter samt om den

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den

mänskliga organismen; samt

d) hava erforderlig förmåga att i

körskola meddela såväl teoretisk som

praktisk undervisning.

Sökande må---

Har sökande — -

c) äga ingående kännedom om gällande

trafikföreskrifter och i de övriga

ämnen, i vilka undervisning

skall meddelas i körskola; samt

d) hava erforderlig förmåga att i

körskola meddela såväl teoretisk som

praktisk undervisning,

praktisk undervisning.

- härom (kompetensbevis).

mom. För den

erforderlig materiel.

Undervisning i körskola skall bedrivas

i enlighet med kursplaner, som

utfärdats av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnat.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

15

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid undervisningen i körskola

skall nyttjas lärobok, som godkänts

av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill förordnat.

8 mom. Innehavare av —---därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall Körskola skall inspekteras av bevara

underkastad inspektion av be- siktningsman, om möjligt minst eu

siktningsman samt den tillsyn i öv- gång årligen, samt vara underkastad

rigt varom länsstyrelsen förordnar. den tillsyn i övrigt varom länsstyrelsen

förordnar, över verkställd inspektion

skall besiktningsmannen insända

rapport till länsstyrelsen.

Användande av skilda vägbanor Användande av skilda vägbanor m. m.

44 §.

Finnas på väg skilda banor för oli- Finnas på väg skilda banor för olika

slag av vägtrafikanter, skall for- ka slag av vägtrafikanter, skall fordon

föras på bana, som är avsedd för don föras på bana, som är avsedd för

fordonet. Fordon må dock föras på fordonet. Finnas skilda banor för

annan bana, om så i särskilt fall er- samma slag av fordon, skall fordon

fordras för korsande av banan eller föras på den vänstra banan i körföranledes

av annan tvingande orsak riktningen räknat. Å annan väg än

och trafiksäkerheten ej äventyras motorväg må dock fordon tillfälligt

därigenom. föras på bana, som eljest ej må nytt
jas

för fordonet, om så i särskilt fall

erfordras för korsande av banan eller

föranledes av annan tvingande orsak

och trafiksäkerheten ej äventyras

därigenom.

Cykelbana på---genom vägmärke.

Motorväg må ej befaras med annat

fordon än motorfordon, som är konstruerat

för en hastighet överstigande

30 kilometer i timmen. Vad nu

sagts gäller dock ej användning av

annat fordon för arbete å vägen eller

för bärgning av skadat fordon.

övningskörning må ej äga rum å

motorväg.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

1 mom. Fordon bör----av vägen.

Vid oklar---enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som —- — ----5 mom.

Då fordon----hastighet minskas.

I fall då fordon utom tättbebyggt

område föres efter annat fordon med

avsevärt lägre hastighet än övrig å

vägen framgående trafik, skall, når

förhållandena medgiva det, avståndet

till det framförvarande fordonet

anpassas så, att omkörande fordon

utan fara kan föras in mellan fordonen.

7 mom. Backning eller----övrig trafik.

Å motorväg må fordon ej backas

eller vändas.

48

1 mom. Vid korsning mellan väg,

som enligt 61 § förklarats för huvudled,

och annan väg, så ock eljest vid

färd in på huvudled åligger det fordonsförare,

vilken vill passera huvudleden

eller svänga in på denna, att

dessförinnan stanna fordonet samt

att lämna företräde åt fordon på huvudleden.

49

2 mom. Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena

det föranleda äga rum:

a) i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten

därav eller på annan plats, där sikten

är skymd;

§•

1 mom. Fordonsförare, som ämnar

passera eller eljest köra in på huvudled,

skall dessförinnan stanna fordonet

samt skall lämna företräde åt

fordon på huvudleden. Förare, som

ämnar köra in på motorväg, skall

lämna företräde åt fordon på denna.

Förare, som från parkeringsplats,

fastighet, tomt, äga eller annat dylikt

område vill passera eller svänga

in på väg, skall lämna företräde åt

fordon på vägen.

§•

2 mom . Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena

det föranleda äga rum:

a) på motorväg;

b) i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten därav

eller på annan plats, där sikten är

skymd;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

b) vid vägkorsning inom ett avstånd

av 10 meter från korsande körbanas

närmaste ytterkant;

c) framför vägmärke, så att detta

skymmes;

d) på tydligt markerat övergångsställe

för gående eller inom ett område

av 10 meter före övergångsstället;
e)

inom särskild filmarkering eller

så nära sådan, att inkörning i rätt

fil därigenom försvåras.

54

1 mom. Motordrivet fordon--

På huvudväg (riks- eller länshuvudväg)

må fordon föras utan hinder

av att vikt, som under b) och c) för

olika fall angivits, överskrides med

högst 2,00 ton.

Är motordrivet-----över

c) vid vägkorsning inom ett avstånd

av 10 meter från korsande

körbanas närmaste ytterkant;

d) framför vägmärke, så att detta

skymmes;

e) på tydligt markerat övergångsställe

för gående eller inom ett område

av 10 meter före övergångsstället;

f) inom särskild filmarkering eller

så nära sådan, att inkörning i rätt fil

därigenom försvåras.

Har fordon på grund av motorfel

eller av annan sådan orsak blivit stående

på plats, som nu nämnts, åligger

det föraren att snarast avlägsna

det från körbanan.

§■

---Bilaga A).

bro.

56 §.

1 mom. Sådan buss eller lastbil, 1 mom. Sådan buss eller lastvars

totalvikt överstiger 2,5 ton, får bil, vars totalvikt överstiger 2,5 ton,

icke föras med högre hastighet än 60 får icke föras med högre hastighet

kilometer i timmen. än 60 kilometer i timmen. Å motor
väg

må dock hastigheten uppgå till

80 kilometer i timmen.

Har till----------20.

Har till-------utan släpvagn.

60 §.

2 mom. Det åligger---av körbana.

Gående får —----störa trafiken.

Motorväg får ej nyttjas för gångtrafik.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 20

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

61

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen

att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats eller

beträffande samtliga dylika vägar

inom visst område meddela erforderliga

föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last av

viss beskaffenhet, körriktning samt

provkörning eller övningskörning

med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än som

tillätes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled; eller

f) andra särskilda åtgärder för reglering

av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer

det stadsmyndighet, som angives

i 6 mom., att meddela erforderliga föreskrifter

i de fall, som under a), b),

d) och f) sägs.

Länsstyrelsen äger------i

§•

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen

att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats

eller beträffande samtliga dylika vägar

inom visst område meddela erforderliga

föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last

av viss beskaffenhet, körriktning

samt provkörning eller övningskörning

med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än som

tillätes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled;

f) att viss väg skall anses såsom

motorväg; eller

g) andra särskilda åtgärder för

reglering av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer

det stadsmyndighet, som

angives i 6 mom., att meddela erforderliga

föreskrifter i de fall, som under

a), b), d) och g) sägs.

56 §.

Väg må ej förklaras för motorväg

med mindre den är fri från korsning

i samma plan med annan väg samt

är så inrättad, att fordon icke lämpligen

kunna föras in på eller från vägen

annorstädes än vid vägens ändpunkter

och särskilt anordnade trafikplatser.

Innan väg förklaras för motorväg

eller lokal trafikföreskrift

meddelas beträffande motorväg,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

19

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Beträffande enskild väg

ankommer det på ägaren av vägen

att avgöra, huruvida trafik därstädes

med motordrivna fordon eller visst

eller vissa slag av sådana må äga

rum. År sådan väg allmänneligen befaren,

skall i fråga om reglering av

den icke förbjudna trafiken på vägen

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom.

stadgas beträffande reglering av trafiken

på allmän väg.

3 mom. Det åligger länsstyrelse

eller stadsmyndighet, vilken meddelat

föreskrift, som i denna paragraf avses

(lokal trafikföreskrift),

att införa föreskriften i

en för ändamålet avsedd liggare. Om

föreskriften icke skall tillkännagivas

genom vägmärke, skall densamma

skyndsamt införas i länskungörelserna

eller, om den utfärdats av

stadsmyndighet, i den eller de tidningar,

vari kommunala meddelanden

för staden införas.

skall samråd ske med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Beträffande enskild väg

ankommer det på ägaren av vägen

att avgöra, huruvida trafik därstädes

med motordrivna fordon eller visst

eller vissa slag av sådana må äga

rum. I fråga om reglering av den

icke förbjudna trafiken skall i tilllämpliga

delar gälla vad i 1 mom.

stadgas, dock att, där vägen icke är

allmänneligen befaren, föreskrift

som avser annat än färdhastighet

eller reglering av trafiken vid korsning

med järnväg eller vid vägens

anslutning till allmän eller allmänneligen

befaren enskild väg ej må

meddelas utan medgivande av vägens

ägare.

3 mom. Det åligger länsstyrelse

eller stadsmyndighet, vilken meddelat

föreskrift, som i denna paragraf

avses (lokal trafikföreskrift),

att införa föreskriften

i en för ändamålet avsedd liggare

samt att underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

om föreskriftens

innehåll. Om föreskriften icke skall

tillkännagivas genom vägmärke, skall

densamma skyndsamt införas i länskungörelserna

eller, om den utfärdats

av stadsmyndighet, i den eller de

tidningar, vari kommunala meddelanden

för staden införas.

64 §.

2 mom. Har beträffande---respektive påbuds märke.

Föreskrift om----annan ordning.

Ilar väg förklarats såsom motorväg,

skola vid vägen uppsättas motorvägsmärken,

utvisande vägens

egenskap av motorväg och den plats,

där motorvägen upphör.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 m o m. Vid allmän--— vägtrafikanter (upplysningsmärke)

Vid väg-----genom märke.

Vid allmän---för vägtrafikanter.

Där allmänna----enskild väg.

I anslutning till vägvisare, som

anbringas på och avser huvudväg

(riks- eller länshuvudväg), skall

uppsättas märke med uppgift om

vägens nummer (vägnummermärke).

Dylika märken skola anbringas

även på andra lämpliga platser utmed

huvudväg. I anslutning till vägvisare,

som i stad eller annat tättbebyggt

samhälle uppsättes till ledning

för genomgångstrafiken mellan

olika delar av huvudväg eller mellan

skilda huvudvägar, må, om så

finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken

för utvisande av vederbörande

huvudvägs nummer.

Före livligt — —- — uppsättas orienteringstavla.

Vid allmän---uppsättas upplysningsmärke

I anslutning till vägvisare, som anbringas

på och avser riksväg eller

genomgående länsväg, skall uppsättas

märke med uppgift om vägens

nummer (vägnummermärke). Dylika

märken skola anbringas även på

andra lämpliga platser utmed sådan

väg. I anslutning till vägvisare, som

i stad eller annat tättbebyggt samhälle

uppsättes till ledning för genomgångstrafiken

mellan olika delar av

riksväg eller genomgående länsväg

eller mellan skilda sådana vägar, må,

om så finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken

för utvisande av vederbörande

vägs nummer.

4 mom. Anbringande och underhåll

av märken, som avses i 1—3

mom. (vägmärken), ävensom av

ljussignaler och andra anordningar

för tillgodoseende av trafiksäkerheten

och för reglering av trafiken på

väg, skall ankomma

beträffande allmän väg, gata eller

annan allmän plats, på väghållaren

samt

beträffande enskild väg, inom

stad eller stadsliknande samhälle

på den, som enligt lagen om allmänna

vägar är väghållare, och eljest på

vägförvaltningen i länet.

i mom. Anbringande och underhåll

av märken, som avses i 1—3

mom. (vägmärken), ävensom av ljussignaler

och andra anordningar för

tillgodoseende av trafiksäkerheten

och för reglering av trafiken på väg,

skall ankomma

beträffande allmän väg, gata eller

annan allmän plats, på väghållaren

samt

beträffande enskild väg, inom stad

eller stadsliknande samhälle på den,

som enligt lagen om allmänna vägar

är väghållare, och eljest på vägförvaltningen

i länet; dock att lokal trafikföreskrift,

vartill medgivande erfordras

av vägens ägare, skall utmärkas

av denne på sätt angivits i

samband med föreskriftens meddelande

och att föreskriften ej är gäl
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

21

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lande med mindre vederbörliga märken

finnas uppsatta.

I den--— —--av länsstyrelsen.

Det ankommer--— vägmärkens uppsättande.

66 §.

2 mom. Lämnar någon i fall,

som avses i 32 § 1 mom. andra stycket

eller 4 mom. andra stycket, veterligen

oriktig uppgift i fråga om

körkort, straffes med dagsböter.

2 mom. Med dagsböter straffes

den, som i strid mot förordnande,

meddelat med stöd av 29 § 5 mom.,

framför buss, lastbil eller utryckningsfordon

utan att innehava trafikkort,

så ock den, vilken i fall som avses

i 32 § 1 mom. andra stycket eller

4 mom. andra stycket lämnar veterligen

oriktig uppgift i fråga om körkort.

Den, som —--trehundra kronor.

67 §.

Med dagsböter------4 mom.

Med böter, högst trehundra kro- Med böter, högst trehundra kronor,

nor, straffes den, som bryter mot 44 §, straffes den, som bryter mot 44 §,

46 § 1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 45 § 7 mom. andra stycket, 46 § 1

inom., 55 § 2 mom. andra stycket, mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,

57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2

1 mom. första stycket eller 2, 3 eller mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

4 mom. eller 60 § 3 mom. mom. första stycket eller 2, 3 eller

4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 mom.

Förseelse mot — — — trehundra kronor.

Befordras med--— — och vilja.

Denna förordning tråder i kraft

såvitt angår 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4

mom. samt 6 § 2 och 4 mom. den 1

januari 1959 och i övrigt den 1 juli

1958. I fråga om bil, som undergått

besiktning eller för vilken typintyg

utfärdats före den 1 januari 1959,

skola dock bestämmelserna i 3 § 2

mom. tredje stycket icke äga tillämpning

före den 1 januari 1960. Skyldighet

att inställa motorfordon eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

släpvagn till kontrollbesiktning skall

icke på grund av stadgandet i 2i § 1

mom. inträda före den 1 januari 1959,

med mindre sådan skyldighet föreligger

jämväl enligt stadgandets äldre

lydelse. Där länsstyrelse före den 1

juli 1958 meddelat slutligt beslut om

återkallelse av körkort, skola äldre

bestämmelser äga tillämpning i fråga

om rätt att återfå körkortet eller erhålla

nytt körkort.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik in. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 2 och 3 mom. förordningen den 25 oktober

1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

27 §.

2 m o m. Den som---inför besiktningsman.

Vid anmälan---för automobil;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, att sökanden icke lider av sådant

lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselförmågan,

som väsentligen minskar hans

lämplighet att i yrkesmässig trafik

tjänstgöra såsom förare av automobil

av det slag, varom fråga är;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, innefattande redovisning av

sökandens hälsotillstånd samt utlåtande,

i vad mån sökanden lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselförmågan,

som väsentligen minskar

hans lämplighet alt i yrkesmässig

trafik tjänstgöra såsom förare av

automobil av det slag, varom fråga

ar;

3. intyg, utfärdat--— fört automobil.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 653.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Intyg, som------fråga är.

För provet----sådant fordon.

Prov må godkännas endast om so- Prov må godkännas endast om sökanden

efter prövning under olika kanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt förhör befin- trafikförhållanden samt skriftligt och

nes: muntligt förhör befinnes:

a) besitta ur---mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda

risker, som äro förenade med omkörning,

färd över järnvägskorsning,

passerande av barn som uppehåller

sig på eller invid vägen, körning under

mörker, vid halt väglag eller under

andra mera svårbemästrade eller

farofyllda trafikförhållanden samt

om det körsätt, som förare i olika situationer

har att tillämpa för att undgå

olyckor; samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas

omfattning, orsaker och

karaktär samt sådana insikter i övrigt,

att sökanden kan antagas förstå

nödvändigheten av ett varsamt och

hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Om godkänt — — — — i beviset.

3 mom. Ansökan om----utfärdat körkort.

Ansökan skall---sökandens körkort.

Vid ansökan---ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen av polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort,

att sökanden under de senaste två

åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt

och med hänsyn till sina personliga

förhållanden i övrigt icke kan

anses olämplig såsom förare av automobil

i yrkesmässig trafik.

Innan intyg, som angives under

c), utfärdas, skall polismyndigheten

inhämta yttrande från polismyndighet

i annan ort, där sökanden må hava

varit mantalsskriven under ifrågavarande

tid.

samt

c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen av polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort,

huruvida sökanden med hänsyn

till sina personliga förhållanden får

anses lämplig såsom förare av automobil

i yrkesmässig trafik (lämplig

hetsintyg).

Innan lämplighet sintyg utfärdas,

skall polismyndigheten inhämta yttrande

från polismyndighet i annan

ort, där sökanden må hava varit mantalsskriven

under de senaste två åren.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

Polismyndighet skall före utfärdande

av intyg eller avgivande av yttrande

höra vederbörande nykterhetsnänmd

samt, om så finnes erforderligt,

jämväl annan, som äger kännedom

i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under tid, som avses under

c).

Efter prövning av de av sökanden

enligt detta moment ingivna handlingarna

och efter den ytterligare utredning,

som må anses erforderlig,

äger länsstyrelsen att för sökande,

som fyllt 21 år och innehar gällande

körkort för bil samt i övrigt befunnits

lämplig, utfärda trafikkort, å vilket

i förekommande fall uttryckligen

skall angivas, att det gäller för förande

av omnibus.

(Föreslagen lydelse)

Polismyndighet skall före utfärdande

av intyg eller avgivande av

yttrande kontrollera, huruvida sökanden

förekommer i tillgängliga register

över personer, som misstänkts eller

straffats för brott, ävensom höra

vederbörande nykterhetsnämnd samt,

om så finnes erforderligt, jämväl annan,

som äger kännedom i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning av beskaffenhet

att inverka på bedömningen

av sökandens lämplighet som motorfordons

förare, skall polismyndigheten

verkställa den mera ingående

utredning, som i anledning därav kan

anses erforderlig. I fall, som nu avses,

åligger det härjämte polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort

att ofördröjligen till vederbörande

länsstyrelse insända redogörelse för

den utredning, som föregått intygets

utfärdande. På lämplighet sintyg et

skall polismyndigheten angiva, att sådan

redogörelse kommer att insändas.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under de senaste två åren.

Efter prövning av de enligt detta

moment ingivna handlingarna och

efter den ytterligare utredning, som

må anses erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökande, som fyllt 21 år

och innehar gällande körkort för bil

samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda

trafikkort, å vilket i förekommande

fall uttryckligen skall angivas,

att det gäller för förande av omnibus.

Vid prövningen skall särskilt beaktas,

huruvida sökanden gjort sig känd

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för nyktert levnadssätt och om det

kan antagas, att han såsom motorfordonsförare

kommer att visa hänsyn

till andra, omdöme och ansvar samt

respekt för trafikens regler. Den, som

under de två sistförflutna åren sakfällts

för fylleri eller olovlig körning,

må ej erhålla trafikkort, med mindre

fråga uppenbarligen är om en enstaka

förseelse av en i övrigt skötsam

person.

Formulär till----av Konungen.

Vad i-----fogas fotografi.

Om skyldighet---motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft

den i juli 1958.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den" 28 september 1951

(nr 649) om straff

Härigenom förordnas, att 3 § lagen

vissa trafikbrott skall erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

3

För någon körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant

fordon eller med åsidosättande

av föreskrift, som meddelats vid utfärdande

av körkort, dömes för olovlig

körning till dagsböter.

för vissa trafikbrott

den 28 september 1951 om straff för

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

För någon körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant

fordon, dömes för olovlig körning

till dagsböter, lägst tio. Har han

tidigare innehaft körkort som blivit

återkallat eller har brottet skett vanemässigt

eller är det eljest att anse

som grovt, må dömas till fängelse i

högst sex månader.

För någon körkortspliktigt fordon

med åsidosättande av föreskrift, som

meddelats vid utfärdande av körkort,

straffes med dagsböter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anställer och---med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom

laga krafivunnen dom blivit dömd för

något i denna paragraf avsett brott,

som hänför sig till bil eller motorcykel,

ånyo sådant brott, må straffet

höjas till fängelse i högst sex månader.

_

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1958.

I anledning av propositionen nr 69 har inom riksdagen väckts 15 motioner,

nämligen

de likalydande motionerna nr 334 i första kammaren av herr Arvidson

samt nr 430 i andra kammaren av herrar Lothigius och Gezelius,

de likalydande motionerna nr 335 i första kammaren av herr Gei jer och

nr 431 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm,

de likalydande motionerna nr 337 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 436 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr Edström

m. fl. samt nr 438 i andra kammaren av herrar Carlsson i Stockholm och

Löfroth,

de likalydande motionerna nr 339 i första kammaren av herr Edström och

fru Hamrin-Thorell samt nr 437 i andra kammaren av herr Jönsson i Jämtlands

Sikås m. fl.,

de likalydande motionerna nr 340 i första kammaren av herr Alexanderson

m. fl. och nr 435 i andra kammaren av herr Eliasson i Stockholm,

de likalydande motionerna nr 341 i första kammaren av herrar Nyström

och Grym samt nr 433 i andra kammaren av fru Svensson m. fl. samt

motionen nr 434 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.

Vidare har utskottet till behandling i förevarande sammanhang förehaft

följande under den ordinarie motionstiden vid riksdagens början väckta motioner,

nämligen

de likalydande motionerna nr 271 i första kammaren av herr Hermansson

och nr 342 i andra kammaren av herr Björkänge om införande på försök av

viss hastighetsgräns för motorfordon samt

motionen nr 346 i andra kammaren av herr Helén angående åtgärder i

syfte att nedbringa olägenheterna av omdömeslös motorcykeltrafik i tätorterna.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas

i samband med behandlingen av de delar av propositionen som beröres

av motionerna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna I: 335,1: 337—340,

II: 342, II: 346, II: 430, II: 433 och II: 434.

Till utskottet har i ärendet inkommit en den 14 mars 1958 dagtecknad

skrivelse från Motormännens riksförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som upptages i propositionen, har i första hand till syfte att

befrämja trafiksäkerheten på vägarna.

Till en början föreslås vissa regler med ändamål att förbättra utbildningen

av motorförare. De i vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig

automobiltrafik givna bestämmelserna om kraven för erhållande

av körkort föreslås bli utbyggda och skärpta. Utbildning i körskola skall

enligt förslaget ske enligt fastställd kursplan och med ledning av lärobok,

som särskilt godkänts för ändamålet. Inspektionen av körskolorna förbättras.

Bestämmelserna om privat övningskörning skärpes.

I reglerna om förarprov och utfärdande av körkort föreslås vissa ändringar

i syfte att göra personundersökningen mera effektiv och hindra att

körkort tilldelas den, vilken brister i de egenskaper, som bör fordras av en

motorförare. Det teoretiska körkortsprovet skall enligt förslaget vara såväl

skriftligt som muntligt. Krav på trafikkort föreslås skola successivt införas

för vissa ytterligare kategorier av yrkesförare.

För att få en bättre kontroll över körkortsinnehavarna föreslås vissa utökningar

av polismyndigheternas och domstolarnas underrättelseskyldighet.

Jämsides därmed skärpes reglerna om återkallelse och omhändertagande av

körkort. Länsstyrelsen föreslås få en allmän befogenhet att låta körkortsinnehavare

undergå omprövning, om grundad anledning finnes till antagande,

att han icke längre är fullt lämplig. Återkallelse av körkort skall ej annat

än i undantagsfall ske för tid understigande ett år. För den som gjort sig

skyldig till grov oalctsamhet vid förande av motorfordon föreslås en minimitid

av tre år.

Utryckningsfordon föreslås skola undergå periodisk ombesiktning. Förslaget

upptager också skärpta bestämmelser om fordonsbelysningen å traktorer,

motorredskap och vissa släpfordon.

Ytterligare upptages i propositionen förslag till vissa mera speciella

ändringar i trafikreglerna, bl. a. beträffande undantag i vissa fall från den

s. k. vänsterregeln samt beträffande skyldighet för förare att hålla visst

avstånd till framförvarande fordon. Särskilda regler föreslås för trafiken

på motorväg, bl. a. angående färdhastighet för vissa kategorier av fordon,

förbud att stanna, backa eller vända in. in. Vidare föreslås att länsstyrelse

och stadsmyndighet får ökade möjligheter att införa lokala trafikföreskrif
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

ter med avseende å enskild väg i syfte bl. a. att successivt införa skyldighet

för fordonsförare att stanna vid obevakad järnvägsövergång. — Med avseende

å frågan om högsta tillåtna hastighet för motorfordon föreslås — bortsett

från vad nyss sagts om motorväg — icke någon ändring i vad som nu

gäller. Det förutsättes emellertid, att möjligheten att införa lokala hastighetsbegränsningar

på vissa vägsträckor vid behov skall utnyttjas för att

åstadkomma en bättre anpassning av fordonens hastighet efter vägens beskaffenhet

och förhållandena i övrigt.

För att få till stånd en skärpt reaktion mot olovlig körning föreslås vidare

en ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott.

Inledning

Jämlikt bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

den 25 september 1953 dåvarande landshövdingen E. Mossberg att

såsom utredningsman inom departementet utarbeta förslag till åtgärder

för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet. Utredningen antog benämningen

1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Den 5 januari 1954 avgav utredningen ett förslag om förstärkning av

statspolisorganisationen i syfte att möjliggöra en effektivare övervakning

av trafiken. En på förslaget grundad proposition föranledde beslut av 1954

års riksdag.

Härefter avgav utredningen den 15 december 1954 ett betänkande, kallat

»Trafiksäkerhet I» (SOU 1954: 38), med förslag till vissa åtgärder till förbättring

av trafiksäkerheten. De vid detta betänkande fogade författningsförslagen

kom, efter beredning inom kommunikationsdepartementet och

sedan riksdagens yttrande inhämtats, att ligga till grund för vissa ändringar

i gällande trafikregler (SFS 1955: 313).

Till slutförande av sitt uppdrag har utredningen den 27 maj 1957 framlagt

ett betänkande, kallat »Trafiksäkerhet II» (SOU 1957:18), med förslag

till ytterligare åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet.

Över sistberörda betänkande jämte därvid fogade författningsförslag har

efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över

Skåne och Blekinge, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, väg- ocli

vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknänmd, statens väginstitut, statens

trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, statens organisationsnämnd,

statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, statens

kriminaltekniska anstalt, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser. Yttranden har vidare avgivits av Automobilbesiktningsmännens

förening, Bilverkstädernas riksförbund, Cykel- och mopedfrämjandet,

Föreningen för samhällsplanering, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges landsfiskaler. Föreningen Sveriges landsfogdar,

Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Kungl. automobil klubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms

handelskammare, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen,

Svenska matematikersamfundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska petroleuminstitutet, Svenska transportarbetareförbundet, Svenska

vägföreningen, Sveriges advokatsambund, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening,

Sveriges bilskolors riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

kvinnliga bilkårers riksförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares

automobilklubb, Sveriges motorcykelfabrikanters förening, Sveriges motorcykelhandlares

riksförbund, Sveriges motorcykelimportörers förbund

och Trafikförsäkringsföreningen.

Vid yttrandena har i många fall fogats utlåtanden av andra myndigheter,

föreningar m. fl.

I propositionen upptages jämväl vissa andra frågor om ändringar i gällande

trafikförfattningar, nämligen

dels en av statspolisintendenten genom skrivelse den 3 april 1957 gjord

framställning angående periodisk besiktning av utryckningsfordon, över

vilken framställning yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
dels

en av länsstyrelsen i Stockholms län genom skrivelse den 18 april

1957 gjord framställning angående reglering av trafiken å vissa enskilda

vägar, över vilken framställning yttrande avgivits av Riksförbundet Landsbygdens

folk;

dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 15

februari 1957 gjord framställning rörande indelningen av de allmänna vägarna,

över vilken framställning yttrande avgivits av Svenska vägföreningen;
dels

en av den inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för

Europa tillsatta underkommittén för landsvägstransporter den 20 september

1957 antagen rekommendation beträffande fordonsbelysning, varöver

yttranden avgivits av väg- och valtenbyggnadsslyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

Kungl. automobil klubben och Motormännens riksförbund;

dels en av väg- och vattenhyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 19

november 1957 gjord framställning rörande trafikreglerna å motorväg

m. in., över vilken framställning yttranden avgivits av statens trafiksäkerbetsråd,

statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings

och Norrbottens län, Kungl. automobil klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund,

Motormännens riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Sveriges lantbruksförbund och Förbundet för enskild väghållning i Stockholms

län, varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län bifogat

yttranden av vissa andra myndigheter;

dels ock ett i anledning av andra lagutskottets utlåtande nr 17/1957

samt riksdagens skrivelse den 7 maj 1957 inom väg- och vatlenbyggnadssty
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

relsen utarbetat förslag till bestämmelser om förbud mot utskjutande dekorationer

å bilarnas fronter, över vilket förslag yttranden avgivits av statens

trafiksäkerhetsråd, Folkrörelsernas motorförbund, Ivungl. automobil

klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportförbund och Sveriges automobilindustriförening.

En redogörelse för gällande författningar lämnas i propositionen å s. 30—

31. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa. Utskottet vill vidare erinra

om att i propositionen för vart och ett av följande under särskilda rubriker

upptagna avsnitt lämnas redogörelser för dels utredningens förslag och ovan

berörda framställningar m. m. och dels de avgivna remissyttrandena.

Allmänna synpunkter

Departementschefen

Det av utredningen förebragta materialet visar, att säkerheten i trafiken

icke är vad den borde vara. Visserligen har antalet allvarliga olycksfall under

åren 1955 och 1956 visat en markant minskning, men senast tillgängliga

uppgifter pekar mot att denna förbättring snabbt nog kan förbytas i

sin motsats. Det lidande och de materiella förluster, som motorolyckorna

förorsakar, gör det till en angelägen uppgift att få en bättring till stånd.

Trafikolyckorna anses huvudsakligen kunna föras tillbaka på de tre faktorerna

vägen, fordonet och föraren. Att i det särskilda fallet avgöra, vilken

av dessa faktorer som brustit, kan emellertid ofta vara svårt. Riskerna av

en mindre trafiksäker väg kan kompenseras med ett försiktigare körsätt, och

en bil, som lämpar sig väl för förstklassiga vägar, kan på mindre goda sådana

lätt bli en verklig trafikfara, särskilt om den handhaves av en mindre skicklig

eller omdömesgill person. Så mycket kan emellertid sägas, som att en

fullgod trafiksäkerhet fordrar såväl goda vägar som goda fordon och goda

förare. Det är icke tillräckligt att ägna uppmärksamhet enbart åt någon av

dessa faktorer, utan de måste alla vara för handen.

Utredningen har huvudsakligen behandlat frågor, som sammanhänger

med den mänskliga faktorn. Detta är enligt min mening en riktig teknik,

om man, såsom utredningen, syftar till åtgärder, vilka kan förväntas ge

ett snabbt resultat. På längre sikt fordras emellertid, att trafiksäkerhetsarbetet

spänner över ett vidare fält och bl. a. att man kontinuerligt följer

utvecklingen i Sverige och utlandet samt anpassar trafikreglerna, vägbyggandet

och fordonstekniken med hänsyn till denna fortgående utveckling.

De förslag, som utredningen framlagt får därför icke betraktas som engångsåtgärder,

utan reformarbetet bör i någon form få en fortsättning. Jag vill

i detta hänseende erinra om att jag, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 13 december 1957 tillkallat sakkunniga med uppgift bl. a. att utreda

trafiksäkerhetsarbetets framtida inriktning och arbetsformer in. m. Vidare

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

31

erinras om att jag, med stöd av bemyndigande den 20 december 1957, tillkallat

sakkunniga för att särskilt utreda frågan om en översyn av lagstiftningen

rörande trafiknykterhet och vissa därmed sammanhängande frågor,

bl. a. i vad mån prövningen av frågor om indragning av körkort bör

överflyttas från länsstyrelse till domstol.

Behovet av en mera allsidig och ingående forskning rörande trafiksäkerhetsproblemen

samt utökad trafikundervisning är uppenbart. Frågan hör

till dem, som enligt meddelade direktiv bör i första hand beaktas av den

nyss omnämnda utredningen rörande det framtida trafiksäkerhetsarbetet.

Även utredningens förslag om inventering och avlägsnande av förefintliga

trafikfällor på vägarna är i sak befogat. I stor utsträckning har sådana

inventeringar redan genomförts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

vägförvaltningarna i länen har f. ö. hithörande frågor under kontinuerlig

uppsikt. Ytterst innebär nära nog alla vägomläggningar och vägförbätlringar

att trafiksäkerheten främjas. Frågan består icke i första hand i att kartlägga

var de trafikfarliga punkterna är belägna, ty dessa är i allmänhet

redan kända, utan i att utnyttja de tillgängliga resurserna så att de ger

största möjliga utbyte. För att mera direkt koppla in länsstyrelserna i detta

arbete anser jag emellertid lämpligt att vägförvaltningarna anmodas att

efter hörande av polismyndigheterna, trafikanternas lokala organisationer

samt andra i saken intresserade organ och sammanslutningar snarast upprätta

en förteckning över förbättringsåtgärder, som är angelägna ur trafiksäkerlietssynpunkt

och kan genomföras utan större vägomläggningar eller

andra mera kostnadskrävande åtgärder, samt att överlämna denna förteckning

till länsstyrelsen i länet. Jämlikt länsstyrelseinstruktionen torde det

ankomma på länsstyrelsen att verka för att de i förteckningen upptagna

vägförbättringsåtgärderna och andra liknande åtgärder, som länsstyrelsen

finner angelägna, kommer till stånd så snart det kan ske, samt att vid behov

göra framställningar i dylika frågor hos Kungl. Maj :t.

En högst allvarlig företeelse är att det på många håll brister i efterlevnaden

av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar, som har

med trafiken att göra. Från utredningens sida och i flera remissyttranden

bär klagats över den höga frekvensen av fordonsstölder. Lika betänkligt är

enligt min uppfattning, att grovt oaktsam körning, rattfylleri, körning utan

körkort och andra allvarliga brott och förseelser mot trafikförfattningarna

i stor utsträckning undgår beivran. Anledningen härtill är den, att polismyndigheterna,

trots personalökningarna de senaste åren, icke på långt

när har tillräckliga resurser för att ordna en effektiv övervakning av den

ständigt växande trafiken. Det är i längden nödvändigt att bygga ut övervakningsapparaten

så, att den som begår en överträdelse måste som en

praktisk möjlighet räkna med att bli åtalad och sakfälld samt eventuellt

även att mista sitt körkort. Härförutan blir varje reform av trafikförfattningarna

eu reform på papperet.

Vad beträffar den mångfald förslag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder,

som framförts i yttrandena över betänkandet, förutsätter jag att dessa,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

i den mån de icke blir föremål för omnämnande och åtgärder i det följande,

skall beaktas under det fortsatta utredningsarbete på trafiksäkerhetens

område för vilket jag, såsom förut nämnts, nyligen vidtagit vissa förberedande

åtgärder.

Utskottet

Den rådande trafiksäkerhetssituationen på våra vägar är enligt utskottets

mening icke tillfredsställande. Visserligen har 1953 års trafiksäkerlietsutredning

redovisat en tendens till fortlöpande minskning av antalet svårare

trafikolycksfall under åren 1954—1956. Till grund för redovisningen ligger

emellertid delvis preliminära uppgifter för år 1956. De slutgiltiga siffrorna

för detta år visar ett icke fullt ut lika gynnsamt läge. Vidare ger den nu föreliggande

statistiken för år 1957 vid handen att olyckorna under detta år

icke oväsentligt ökat i antal. Även om det som ett helhetsomdöme om de

senare årens utveckling kan sägas att antalet olycksfall i trafiken relativt

sett — d. v. s. om man tar hänsyn till den fortgående ökningen av antalet

motorfordon i landet och den avsevärt stegrade trafikintensiteten — gått

ner, så är dock siffrorna i absoluta tal sett skrämmande. Enligt en undersökning

angående trafikolyckornas samhällsekonomiska konsekvenser, som

statens trafiksäkerhetsråd låtit utföra, kostade oss trafikolyckorna under

fjolåret genom direkta och indirekta produktionsförluster i samband med

person- och egendomsskador nära en miljard kronor. Under senare år kan

omkring 1 000 människor antas ha årligen omkommit i trafiken och 30 000

till 40 000 skadats, varav omkring 2 000 blivit mer eller mindre svårt invalidiserade.

Därtill kommer betydande kostnader för sjukvård i anknytning

till skadefallen, myndigheternas och försäkringsbolagens arbete med trafikolyckorna

samt de direkta egendomsskadorna. Till allt detta bör så läggas

mänskliga lidanden som olyckorna förorsakar och som icke kan mätas

i pengar eller andra enheter.

Mot bakgrunden av ovan redovisade förhållanden och i betraktande av

att en fortsatt utveckling av motorismen är att förvänta finns det grundad

anledning att allvarligt överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att ernå

större trafiksäkerhet på våra vägar och bringa ner olyckornas antal. Strävandena

bör därvid inriktas på att nå största möjliga säkerhet med undvikande

i görligaste mån av ingrepp som kan hämma en för samhället betydelsefull

och önskvärd utveckling av trafiken. I många fall kan härvid uppstå

svårigheter att göra en avvägning mellan å ena sidan fordringarna på

säkerhet i trafiken och å andra sidan kraven på att de möjligheter som den

tekniska utvecklingen bjuder skall kunna utnyttjas.

Utredningen har i föreliggande avsnitt i huvudsak sysslat med den mänskliga

faktorn i trafiken. Helt visst kan på de sätt utredningen härvid anvisar

vinnas en hel del av betydelse för trafiksäkerheten, framför allt om det gäller

att snabbt och med ringa insats nå resultat. På längre sikt fordras emellertid,

såsom departementschefen framhållit, att trafiksäkerhetsarbetet spänner

över ett vidare fält.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vad som i dagens läge gör bedömningen av vilka åtgärder som skall vidtagas

för att ernå större trafiksäkerhet på våra vägar särdeles vansklig är

att våra kunskaper om de närmare orsakerna till trafikolyckornas uppkomst

är ytterst begränsade. Till grund för ett effektivt reformarbete på området

bör uppenbarligen ligga insikter om de faktorer som leder till olyckoi

i trafiken. Behovet av en vidgad trafiksäkerhetsforskning gör sig därför

starkt gällande. De undersökningar som igångsatts på föranstaltan av statens

trafiksäkerhetsråd utgör utan tvivel ett steg i rätt riktning. Med tillfredsställelse

kan också konstateras att från läkarhåll visats stort intresse

för trafiksäkerhetsfrågor, vilket under senare tid tagit sig uttryck i ett flertal

undersökningar för bedömande av hithörande spörsmål. De resurser

som på olika håll stått till buds, har dock hitintills varit otillräckliga, ökat

stöd åt trafiksäkerhetsforskningen från statsmakternas sida är därför i hög

grad påkallat och motiverat. Utskottet förmenar, att det finns all anledning

räkna med att de medel, som nedlägges på trafiksäkerhetsforskningen, med

hänsyn till de värden som här står på spel och de brister som finns att reparera

kommer att ge gott utbyte.

Stor betydelse vid det framtida trafiksäkerhetsarbetet bör enligt utskottets

mening vidare tillmätas frågan om en utökad och förbättrad trafikundervisning.

En grundförutsättning för ett riktigt uppträdande i trafiken måste

givetvis vara kunskap om gällande regler och om de vådor, som under

olika förhållanden är förenade med att uppträda som trafikant på våra gator

och vägar. Den upplysningsverksamhet som bedrivits av olika organisationer

med intresse för hithörande frågor har utan tvivel varit till stort gagn.

Jämväl för framtiden torde upplysningsverksamheten till stor del komma

att bygga på frivillig medverkan från olika sammanslutningar, varvid dock

effekten i många fall blir i hög grad beroende på det stöd, som från det allmännas

sida kan lämnas. Genom press, radio, film och television ges möjligheter

att i allt större omfattning nå de enskilda samhällsmedborgarna

med betydelsefull upplysning i hithörande frågor. En icke ringa del av ansvaret

för trafikundervisningen torde dock böra läggas på det allmänna

skolväsendet. Icke minst med hänsyn till att enligt vad vissa undersökningar

givit vid handen en relativt stor del av trafikens olycksoffer för närvarande

är att söka bland barn och ungdom är det av vikt att trafikkunskaper

bibringas samhällsmedborgarna redan vid unga år.

Såsom angeläget ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår vidare kravet på

en upprustning av vägväsendet. Genom byggande av nya och genom förbättring

av redan befintliga vägar torde åtskilligt stå att vinna för trafiksäkerheten

liksom vidare genom ett förbättrat vägunderhåll. Helt allmänt

sett bör med synnerligt fog kunna hävdas att de medel som nedlägges på att

förbättra vägväsendet ger god avkastning. Som god hushållning måste därför

de åtgärder bedömas, som syftar till att ernå snabbare förbindelser med

större säkerhet. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka, att erfarenheterna

visar att ett stort antal trafikolyckor har sin grund i halt väglag. Åtgärder

syftande till förebyggande och undanröjande i görligaste mån av halka

55 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 20

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

på vägarna framstår därför som angelägna. Även om det givetvis långt ifrån

är möjligt att helt hindra förekomsten av halka utan att man i sista hand

alltid måste lita till den enskilde vägfarandens försiktighet och omdöme,

torde dock en del kunna ernås genom sådana åtgärder.

Departementschefen har framhållit, att en fullgod trafiksäkerhet kräver

förutom goda vägar och goda förare jämväl goda fordon. Även utskottet finner

angeläget betona vikten av att fordonen fyller de säkerhetskrav, som

bör ställas på dem. Härtill återkommer utskottet i det följande under rubriken

»Fordonsutrustning och fordonskontroll».

Slutligen vill utskottet understryka departementschefens uttalande om

nödvändigheten av en förbättrad trafikövervakning. Därest det icke kan tillses

att de lagar och författningar, som har med trafiken att göra, verkligen

efterleves, blir varje reform av trafikförfattningarna skäligen gagnlös. Målet

måste vara att, såsom departementschefen framhåller, bygga ut övervakningsapparaten

sa, att den som begår en överträdelse måste som en praktisk

realitet räkna med att bli ertappad. Det torde vara uppenbart att polismyndigheterna

för närvarande icke har tillräckliga resurser för en effektiv övervakning.

En förstärkning av resurserna härvidlag framstår som ett av de

angelägnaste kraven för att ernå bättre trafiksäkerhet.

Förarutbildning

Departementschefen

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om förarutbildningen

i körskola, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Den teoretiska undervisningen

har utan tvivel ibland varit bristfällig, och en förbättring av utfuldningsstandarden

är därför påkallad. Den starka tonvikt, som utredningen

lagt på den teoretiska utbildningen, får emellertid icke dra uppmärksamheten

från det förhållandet, att utbildningen i körskolor av naturliga skäl måste

till väsentlig del inriktas på att bibringa eleverna praktiskt handlag med

fordonet.

Vidare bör framhållas, att icke ens högt ställda krav på teoretiskt och

praktiskt kunnande hos förarna i och för sig ger några garantier för en fullgod

trafiksäkerhet. Vad det ytterst kommer an på är icke motorförarnas

teoretiska eller praktiska kunskaper utan det mått av ansvar, omdöme och

hänsyn till andra, som de visar i trafiken. Spörsmålet, hur dessa egenskaper

skall kunna frammanas, löses dock icke enbart genom en omläggning av

förarutbildningen, utan härför erfordras ett långvarigt och mödosamt upplysningsarbete.

Jag instämmer helt i utredningens uppfattning, att körskolorna

bör bära sin del i detta arbete. Till stor del måste uppgiften emellertid

få ankomma på det allmänna skolväsendet, pressen samt de övriga

offentliga och enskilda organ, vilka arbetar i trafiksäkerhetens tjänst. De

allmänna egenskaper, som bör utmärka en motorförare, överensstämmer

i allt väsentligt med dem, som bör känneteckna varje god samhällsmedlem.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

35

Vad som i detta hänseende bör fordras just av en körkortssökande är, såsom

utredningen framhållit, att han är väl förtrogen med de särskilda risker

för honom själv och andra, som förandet av motorfordon innebär. Den teoretiska

undervisningen i körskola bör därför disponeras så, att dessa frågor

ej förbigås lättvindigt. Den kritik, som utredningen i detta hänseende riktat

mot körutbildningen, sådan den nu bedrives, torde i många fall vara befogad.

För min del anser jag också — i viss motsats till utredningen — att den

teoretiska undervisningen i dessa delar bör kompletteras med praktisk övning

i landsvägskörning och, där det låter sig göra, även i körning under

mörker.

Vad angår de av utredningen framlagda konkreta författningsförslagen

tillstyrker jag förslaget om att 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen utbygges

med bestämmelser som i allmänna ordalag anger vad den teoretiska utbildningen

bör gå ut på. Jag tillstyrker också en motsvarande ändring i 27 §

2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Även förslaget att i 36 § vägtrafikförordningen intaga en föreskrift om att

utbildning i körskola skall bedrivas i enlighet med kursplaner, som utfärdats

av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnat, anser

jag vara lämpligt. Givet är, att kursplanen i huvudsak blott kan angiva målet

i olika hänseenden för utbildningen och att däri eventuellt förekommande

anvisningar om hur utbildningen skall bedrivas för att nå detta mål regelmässigt

blott kan bli av rådgivande art.

Jag ansluter mig i princip även till förslaget om granskning och godkännande

av läroböcker, som är avsedda att komma till användning i körskola.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen härom i 36 § vägtrafikförordningen,

enligt vilken endast läroböcker, som sålunda blivit godkända, får

användas, synes emellertid onödigt kategorisk. Bestämmelsen torde lämpligen

kunna jämkas till att avse föreskrift om att någon sålunda godkänd lärobok

skall användas vid undervisningen, varigenom möjlighet lämnas öppen

att vid behov komplettera framställningen i läroboken med annat material.

Förslaget om utökad inspektion av körskolorna är enligt min mening ett

nödvändigt komplement till de nyss förordade skärpta bestämmelserna om

hur undervisningen bör bedrivas. Emellertid är det tveksamt, huruvida en

utökning av inspektionsverksamheten av den omfattning, utredningen förordat,

f. n. kan genomföras med hänsyn till bilinspektionens personalresurser.

Bestämmelsen om att körskola skall inspekteras minst en gång årligen

måste därför uppmjukas genom inskjutande av orden »om möjligt». Även

med en dylik jämkning torde det framstå som uppenbart, att inspektion av

körskolor är en viktig uppgift för bilinspektionen, vilken icke får eftersättas.

Övriga av utredningen föreslagna nya bestämmelser i 36 § vägtrafikförordningen,

nämligen om kvalifikationerna för föreståndare och lärare vid

körskola, överensstämmer i sak nästan helt med de av mig förordade reglerna

om vad utbildningen bör gå ut på. En upprepning av bestämmelserna

är sakligi sett överflödig och gör författningstexten svåröverskådlig. Jag

kan därför — ehuru jag ansluter mig till syftet med bestämmelserna —

icke tillstyrka förslaget i denna del.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Utredningens förslag till nya regler om sådan övningskörning, som äger

rum annorledes än i samband med körskoleutbildning, är i främsta rummet

motiverat av önskemålet att komma till rätta med de möjligheter att kringgå

körkortsbestämmelserna, som nuvarande föreskrifter erbjuder. Däremot har

utredningen icke gjort gällande, att olycksfrekvensen i samband med övningskörning

skulle vara särskilt hög och att skärpningarna sålunda skulle

vara direkt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det kan ifrågasättas, om syftet med förslaget verkligen motiverar den omgång

och de kostnader, som dess genomförande skulle innebära. En annan

betänklig konsekvens av förslaget är att det medför slopande av det välmotiverade

krav på vana och skicklighet i fråga om förande av motorfordon,

som i gällande författning uppställes för instruktören, och dess ersättande

med en regel om att denne skall ha innehaft körkort i minst tre år. Skäl

föreligger därför att undersöka, om icke huvudsyftet med bestämmelsen

kan nås på enklare sätt.

De allvarligaste missbruken av rätten till övningskörning är utan tvekan

de, då vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats eller omhändertagits

av polismyndighet. Vad däremot angår sådana fall, då vederbörande

icke förut haft körkort, finns knappast någon anledning att misstänka

något mera allmänt missbruk av rätten till övningskörning.

Från denna utgångspunkt synes det möjligt att komma till rätta med de

mera påtagliga missförhållandena på ett enklare sätt än utredningen förordat,

nämligen genom en föreskrift av innebörd att den, vars körkort återkallats,

icke får bedriva övningskörning annat än i samband med utbildning

i körskola. En sådan bestämmelse medför icke någon större omgång och lärer

ej innebära inskränkning i något legitimt behov. Jag förordar därför, att

en dylik bestämmelse upptages i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Övriga

fall av missbruk utav rätten till övningskörning torde däremot icke vara av

den betydelse, att de påkallar några skärpta bestämmelser.

Vidare förordar jag, att de i nyssnämnda författningsrum angivna kraven

på den, som leder övningskörning, i enlighet med utredningens förslag förtydligas

på det sättet, att vederbörande skall ha innehaft körkort i minst

tre år. Därutöver bör emellertid också gälla det nuvarande kravet på vana

och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon, varom fråga är.

Vad slutligen beträffar utredningens förslag om utarbetande av anvisningar

för privatutbildning vill jag ifrågasätta, om icke behovet i allt väsentligt

blir fyllt genom de av mig förordade bestämmelserna om kursplaner för körskolorna

och om godkännande av läroböcker. Dessa kursplaner och läroböcker

bör ju rimligen kunna användas även vid förarutbildning, som icke äger

rum i körskola. Att vid sidan av dem ha särskilda, mindre omfattande anvisningar

för privatutbildning är knappast helt lämpligt. Härtill kommer

svårigheten att bringa dessa anvisningar till vederbörandes kännedom. Jag

kan av nu nämnda skäl icke tillstyrka förslaget.

Det i vissa remissyttranden framförda förslaget om krav på särskilda anordningar

i fordon, som användes för privat övningskörning, anser jag icke

lämpligen kunna förverkligas utan närmare undersökningar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

37

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 337 och II: 436 yrkas under d) att riksdagen

vid behandlingen av propositionen skall besluta »att vägtrafikförordningen

skall inrymma bestämmelse att övningskörning på riks- och länshuvudvägar

endast skall få ske efter tillstånd av polismyndighet». Motionärerna förutsätter

därvid att körskolor skall ha möjlighet att erhålla generellt tillstånd

för körning å sådan väg.

Utskottet

Utskottet utgår ifrån att reformsträvandena i fråga om förarutbildningen

icke bör främst syfta till att göra denna mera omfattande, utan att ansträngningarna

i första hand bör inriktas på en effektivisering av utbildningen genom

utmönstring av mindre betydelsefulla moment i förening med en skärpning

i de avseenden, som mera direkt är ägnade att bilda underlag för ett

trafiksäkert uppträdande. Teoriutbildningen bör sålunda i mindre mån gå ut

på ett mekaniskt inlärande av minneskunskaper som saknar direkt betydelse

för trafiksäkerheten och dessutom normalt snart faller ur minnet. Mera vikt

bör i stället läggas vid att bibringa eleverna insikter om trafikreglernas praktiska

verkningar och att skapa förståelse för de faror, som är förbundna med

den moderna trafiken. Utskottet vill vidare understryka departementschefens

uttalande, att utbildningen i körskolorna av naturliga skäl måste till väsentlig

del inriktas på att bibringa eleverna praktiskt handlag med fordonet.

Huvudvikten måste alltjämt läggas vid att eleverna beredes möjligheter att

under lärares överinseende öva sig i att uppträda som motorförare i trafiken.

I likhet med utredningen anser utskottet vidare att körutbildningen

främst bör gå ut på att inlära vissa grundläggande manövermoment. Däremot

torde icke några mera långtgående krav böra ställas på förmåga att utföra

exempelvis fickparkering och andra mera komplicerade manövrer.

Med hänvisning till vad sålunda anförts tillstyrker utskottet de författningsändringar

som föreslagits i anslutning till vad departementschefen avhandlat

under förevarande rubrik.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om att övningskörning

på »riks- och länshuvudvägar» skall få ske endast efter tillstånd

av polismyndighet kan utskottet däremot icke biträda. Några belägg för att

olycksfrekvensen i samband med övningskörning skulle vara särskilt stor

har icke framkommit. Dessutom måste det betraktas som önskvärt att köreleverna

får tillfälle att under sin utbildning framföra fordon även under

relativt krävande trafikförhållanden. Det torde vara bättre att de första lärospånen

med avseende å sådan trafik vinnes under överinseende av en lärare

än att de sedermera skall förvärvas av den nyblivne körkortsinnehavaren på

egen hand. Man torde för övrigt kunna förutsätta att övningskörning på mera

livligt trafikerade leder regelmässigt icke kommer att företas på det allra

första stadiet av körutbildningen utan först sedan eleven förvärvat någon

vana av annan trafik.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vad nu anförts utesluter dock icke att det i vissa fall med hänsyn till

trafikförhållandena kan vara motiverat med förbud mot övningskörning.

Härutinnan vill emellertid utskottet hänvisa till att enligt gällande bestämmelser

i 61 § 1 mom. a) vägtrafikförordningen länsstyrelse har befogenhet

att beträffande bl. a. viss allmän väg eller beträffande samtliga dylika vägar

inom visst område meddela förbud mot övningskörning. Utskottet vill vidare

erinra om att en bestämmelse angående förbud mot övningskörning på motorväg

upptagits i det föreliggande förslaget till ändring i vägtrafikförordningen.

Denna bestämmelse avhandlas nedan under rubriken »Trafikregler

m. in.».

Det allmänna lämplighetskravet

Departementschefen

Såsom jag tidigare betonat beror en persons lämplighet såsom motorförare

icke blott på graden av teoretiskt kunnande och körskicklighet utan

även och framför allt på hans ansvarskänsla, omdömesgillhet och benägenhet

att ta hänsyn till andra. Huruvida en körkortsaspirant kommer att fylla

måttet i dessa hänseenden, kan tyvärr icke med säkerhet avgöras i förväg.

Körkortsmyndigheten är hänvisad till den relativt bristfälliga metoden att

granska vad som är känt om hans tidigare vandel och därur söka dra slutsatser

om hans lämplighet. Detta är syftet med nuvarande bestämmelser i

32 § 1 och 2 mom. vägtrafikförordningen om den personundersökning, som

skall äga rum i samband med utfärdande av s. k. nykterhetsintyg, och om

möjlighet för länsstyrelsen att vid behov föranstalta om ytterligare undersökning.

Bestämmelserna förutsätter uppenbarligen, att körkort icke bör

utfärdas för den, som ej kan anses pålitlig i nykterhetshänseende och i

övrigt, men anger icke närmare de krav, vilka bör uppställas i sådant hänseende.

Såsom utredningen anmärkt har praxis vid utfärdande av körkort

till följd härav kommit att variera avsevärt i olika län.

Liksom utredningen anser jag önskvärt, att mera detaljerade regler utformas

för prövningen i körkortsärenden. Svårigheter möter dock, när det gäller

att utforma lämpliga sådana regler, om man vill vidhålla den enligt min

mening riktiga tanken, att avgörandet skall grundas på en lämplighetsprövning

i egentlig mening och icke blott på formella kriterier. Det viktigaste

bör vara den helhetsbild av vederbörande, som personundersökningen utvisar,

men icke det ofta tillfälliga förhållandet, om vederbörande sakfällts

för enstaka brott eller förseelse. Det är icke ens möjligt att med bestämdhet

säga, att vissa brott eller förseelser bör generellt diskvalificera såsom

motorförare. En förseelse kan i det ena fallet framstå som ett tillfälligt avsteg

från en i övrigt skötsam livsföring men i ett annat fall blotta sådana

brister i vederbörandes mentalitet eller moraliska utrustning, att han under

inga förhållanden bör betros med körkort. De regler, som utformas till stöd

för bedömandet i körkortsärenden, bör därför icke vara av tvingande art

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

39

utan bör genom sin avfattning tydligt utmärka, att de blott avser normalfall

och att avsteg från dem icke blott är möjliga utan mången gång också

tillrådliga.

Liksom utredningen anser jag den nuvarande föreskriften om att hänsyn

överhuvud icke skall kunna tagas till omständigheter, som ligger längre tillbaka

i tiden än två år, vara mindre lämplig. Jag biträder därför förslaget om

att den slopas.

De närmare reglerna om lämplighetsprövningen torde böra inledas med

en allmänt hållen bestämmelse om att körkort icke får utfärdas med mindre

det på grund av vad som är känt om sökanden måste antagas, att han såsom

motorförare kommer att visa ansvar, omdöme, hänsyn till andra och

respekt för trafikens regler. Vidare bör föreskrift givas om att vid prövningen

skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nykterhet

samt huruvida han veterligen, i samband med begången förseelse eller

eljest, ådagalagt egenskaper som gör honom mindre lämpad att föra motorfordon.

Häri torde ligga bl. a. att körkort icke får anförtros personer med

avsevärd kriminell belastning och i all synnerhet icke dem, som på grund

av begångna brott och andra omständigheter visat sig klart brista i fråga

om de nyss angivna egenskaperna. I anslutning därtill kan lämpligen upptagas

en speciell bestämmelse om den, som gjort sig skyldig till fylleri eller

olovlig körning. Jag kan visserligen icke helt biträda utredningens förslag

i dessa delar. Emellertid förordar jag en bestämmelse av innehåll, att den

som under de två sistförflutna åren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig

körning, icke må erhålla körkort med mindre händelsen uppenbarligen är

att anse som en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person.

De nu föreslagna bestämmelserna bör, såsom innefattande villkor för erhållande

av körkort, inflyta bland bestämmelserna i 32 § 2 mom., vilka är

av närstående innehåll.

Den personundersökning, som skall ligga till grund för körkortsprövningen,

bör göras grundlig. Den bör i princip avse allt, som det kan vara

av vikt för körkortsmyndigheten att känna till vid prövningen av den sökande

ur lämplighetssynpunkt. Beträffande undersökningens omfattning

kan jag i allt väsentligt biträda vad utredningen yttrat. Jag vill dessutom

framhålla önskvärdheten av att polismyndigheten i regel inhämtar yttrande

från barnavårdsnämnden, såvida fråga är om underårig person eller

annan, om vilken man kan antaga att upplysningar står att vinna hos denna

nämnd, och från skyddskonsulenten beträffande den, som står eller nyligen

stått under övervakning såsom villkorligt dömd eller villkorligt frigiven

eller utskriven. Vissa skäl — bl. a. rådande ovisshet om den framtida

utformningen av brottsregistreringen — gör det dock mindre lämpligt att i

vägtrafikförordningen inlaga detaljerade bestämmelser om att polismyndigheten

skall inhämta upplysningar ur vissa särskilda register. Jag anser

därför att bestämmelserna i detta ämne bör få en mera allmänt hållen avfattning

än utredningen föreslagit, t. ex. att polismyndigheten skall genomgå

tillgängliga register. I övrigt synes bestämmelserna kunna avfattas i nära

anslutning till utredningens förslag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Polismyndighetens lämplighetsprövning bör liksom hittills utmynna i ett

av myndigheten avgivet intyg, innefattande ett omdöme om sökandens lämplighet

såsom motorförare. Såsom utredningen förslagit torde intyget böra i

själva författningen erhålla benämningen »lämplighetsintyg», vilket uttryck

ger en riktigare uppfattning om intygets ändamål än den gängse benämningen

»nykterhetsintyg». Eftersom själva lämplighetsprövningen ankommer

på länsstyrelsen och icke på polismyndigheten, bör polismyndigheten

enligt min mening — som i denna del avviker från utredningens — icke

kunna vägra att utfärda intyg utan bör i stället i förekommande fall däri

redovisa som sin uppfattning, att sökanden icke bör betros med körkort.

Jag biträder däremot utredningens förslag om att polismyndigheten i fall

då lämplighetsfrågan bedömes såsom tveksam bör till länsstyrelsen insända

utredningsmaterialet eller ett sammandrag av detta och i lämplighetsintyget

angiva, att så kommer att ske.

Vad angår det läkarintyg, som körkortssökande har att förebringa vid

anmälan till förarprov, ansluter jag mig till den i flera av remissyttrandena

uttalade meningen, att intyget bör innehålla ett omdöme av den undersökande

läkaren om sökandens lämplighet ur medicinsk synpunkt att föra

fordon av det slag, varom fråga är. Jag kan därför icke tillstyrka den av utredningen

föreslagna ändringen i 31 § 1 mom. andra stycket b) vägtrafikförordningen.

Även om en sådan ändring icke vidtages, har länsstyrelsen givetvis

möjlighet att inhämta förste provinsialläkarens mening i körkortsfrågor,

när så befinnes lämpligt.

I detta sammanhang vill jag även framhålla behovet av en annan, i huvudsak

rent formell ändring i reglerna om förvärv av körkort. Jämlikt 31 §

1 mom. vägtrafikförordningen skall den, som önskar erhålla körkort, bl. a.

förete åldersbetyg, upptagande jämväl sökandens identitetsbeteckning i

folkbokföringen. För att undvika tillämpningssvårigheter synes lämpligt att

till nämnda bestämmelse foga en uttrycklig föreskrift om det sätt varpå

sökande, som icke är kyrkoskriven här i riket, skall kunna styrka sin identitet.

Normalt kan visserligen sägas, att en person knappast har behov av

svenskt körkort, med mindre han vistas här i riket under sådana förhållanden,

att han rimligen bör låta kyrkoskriva sig härstädes, och att den nuvarande

bestämmelsen erfordras för att få en viss kontroll över klientelet av

körkortssökande. Den ifrågasatta undantagsmöjligheten avser i huvudsak

blott vissa speciella fall, främst sådana då svenskt körkort begäres av person

tillhörande utländsk beskickning eller utländskt konsulat här i riket.

För att icke leda till eftergift i alltför stor utsträckning i kravet på kyrkoskrivning

här i riket torde bestämmelsen lämpligen kunna avfattas så, att

körkortsmyndigheten visserligen äger godtaga annan tillförlitlig utredning

än åldersbetyg, när så finnes lämpligt, men att sökanden icke obetingat äger

påfordra att få körkort utfärdat åt sig utan att förete dylik handling. Den

väsentliga möjligheten till kontroll över de körkortssökande ligger f. ö. icke

i kravet på åldersbetyg utan i bestämmelserna om lämplighetsintyg och den

utredning, som i vissa fall skall verkställas i stället för sådant intyg.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

41

Motioner

I de likalydande motionerna I: 337 och II: i36 yrkas under a) att riksdagen

skall besluta »att avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad det avser omformuleringen

av § 32 mom. 1 c i vägtrafikförordningen». Som skäl för yrkandet

anför motionärerna bl. a. följande.

Redan nu drar det ofta en avsevärd tid innan det s. k. nykterhetsintyget

och därmed sammanhängande utredningar kan avlevereras. Särskilt är så

fallet i större städer där körkortsansökningarna hopas. En väntetid på ett

par månader förekommer. Med den utvidgning av förundersökningen, som

Kungl. Maj :t föreslår, kan man befara, att väntetiden utsträcks till flera

månader, ja kanske till halvår. Polisens åligganden är redan så omfattande

i förhållande till personaltillgången att man i större städer inte hinner med

ordentlig bevakning mot brott och brottsutredning. Antalet körkortssökande

per år uppgår f. n. till bortåt 200 000. Med hänsyn till polisens personaluppsättning

och arbetsuppgifter torde den av Kungl. Maj :t föreslagna utredningen

av förundersökningen bli svårgenomförbar.

Det kan ifrågasättas huruvida det för en bedömning av den körkortssökandes

lämplighet skall vara nödvändigt med en så omfattande utredning

som den Kungl. Maj :t föreslår, bl. a. innebärande att undersökningen

i vissa fall skall omfatta längre tid tillbaka än nu vanliga 2 år. Nu gällande

bestämmelser — reglerade i vägtrafikförordningens § 32 — lämnar enligt

vår mening tillräckligt utrymme för de undersökningar som kan anses

nödvändiga för att utröna en persons lämplighet som bilförare, såväl ur

nykterhetssynpunkt som i avseende på hans allmänna lämplighet.

Undersökningar av den art som föreslagits i propositionen medför stora

risker för en subjektiv bedömning och svårigheter att åstadkomma för hela

landet giltiga bedömningsnormer. Stor risk föreligger att den föreslagna

strängare granskningen av körkortssökande kan få en form, som tolkas

som trakasseri mot oförvitliga människor.

Utskottet

Utskottet vill betona vikten av att i görligaste mån en för hela landet enhetlig

praxis tillämpas när det gäller de olika prövningar som föregår ett

körkortsutfärdande. Såsom utredningen visat har bedömningsgrunderna varierat

rätt avsevärt när det gällt det s. k. nykterhetsintyget. I det framlagda

författningsförslaget ges i vissa avseenden mera detaljerade regler för prövningen

i körkortsärenden, syftande bl. a. till att ernå större enhetlighet i bedömningen.

I många fall torde de föreslagna ändringarna och tilläggen endast

innebära ett inskrivande i författningen av vad som redan tillämpas

på sina håll. Samtidigt avser dock de föreslagna ändringarna i vissa avseenden

en skärpning av lämplighetsprövningen. Särskilt gäller detta betydelsen

av faktorer som sammanhänger med körkortssökandens personliga vandel,

varvid såsom utgångspunkt valts det av utredningen påtalade sambandet

mellan en persons allmänna skötsamhet och hans lämplighet som förare

av motorfordon. Utskottet vill i detta sammanhang som sin mening framhålla

betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att en viss försiktighet iakttages

när det gäller att ur de upplysningar, som föreligger om en person, dra
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

ga slutsatser om hans framtida uppträdande i trafiken. I särskilt hög grad

gäller detta givetvis när det rör sig om anmärkta förhållanden som ligger

inte alltför nära i tiden. Vidare är det utskottet angeläget betona, att den

personundersökning, som skall verkställas, utföres med takt och omdöme

och icke i former som för den enskilde kan uppfattas som kränkande.

Det i motionerna 1:337 och 11:436 framställda yrkandet om avslag på

förslaget till ändring av 32 § 1 mom. c) vägtrafikförordningen kan utskottet

icke biträda. Propositionens förslag synes — mot bakgrunden bl. a. av

vad utskottet ovan anfört — välgrundade. Motionärernas farhågor med avseende

å den ökade arbetsinsats, som skulle krävas från polispersonalens sida

vid ett realiserande av förslaget, förefaller vara något överdrivna. Med hänsyn

till vad i motionen anföres torde böra framhållas att en stor del av det

arbete, som i förevarande avseende kommer att åvila polismyndigheterna,

kan utföras av expeditionspersonal utan polisutbildning och behöver alltså

icke inkräkta på arbetsuppgifterna för den polispersonal, som sysselsättes

med exempelvis bevakningsuppgifter och brottsutredningar. Utskottet vill

framhålla vikten av att möjligheterna att rationalisera arbetet i enlighet

härmed beaktas.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med avstyrkande av raotionsyrkandet

tillstyrka propositionen i förevarande del.

Körkortsåldern m. m.

Departementschefen

Vad utredningen anfört om olycksfrekvensen för motorcyklister och för

yngre förare jämförd med motsvarande tal för andra fordon och andra förargrupper

ger visst belägg för åsikten, att en höjning av minimiåldern för

erhållande av körkort är befogad. Starka argument kan emellertid också

andragas till stöd för nuvarande bestämmelser. Ett sådant argument är att

ett stort antal ungdomar i åldern 16—17 år, särskilt på landsbygden, för

sitt arbete har starkt behov av ett motorfordon med bättre köregenskaper

än mopeden. Ett annat skäl är att de nuvarande reglerna ger de motorintresserade

ungdomarna anledning att söka så snart som möjligt skaffa sig

körkort och därigenom erbjuder en viss garanti för deras körskicklighet

och trafikkunnighet i övrigt, vilken knappast kan vinnas på något annat sätt.

Givetvis kan man hysa delade meningar om den lämpligaste åldersgränsen.

Man kan med ungefär lika goda skäl förfäkta, att den bör sättas vid

16, 17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen kan enligt min mening icke sägas

vara illa avvägd och har åtminstone fördelen att vara väl invand i allmänna

medvetandet.

Frågans kärnpunkt är enligt min mening icke, vid vilken ålder det överhuvud

bör tillåtas någon att föra motorfordon, utan snarare hur de fordon

är beskaffade, som företrädesvis utnyttjas av de yngre åldersgrupperna. I

detta hänseende kan man utan tvekan säga att de typer av lättare fordon,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

som nu framställes, avviker betydligt från vad som åsyftades, då de nu gällande

bestämmelserna infördes. De lätta motorcyklarna har överlag under

de sista åren utvecklats till relativt snabba fordon, ofta med åsidosättande

av andra viktiga krav. Ur rent teknisk synpunkt är det givetvis en vinst,

att man kunnat framställa lätta och relativt billiga motorer med hög effekt.

Den fortgående utvecklingen leder emellertid till att bestämmelserna om

klassificering av motorcyklarna måste bli föremål för översyn, om man

vill upprätthålla den grad av trafiksäkerhet, som bestämmelserna syftar till.

Utredningens förslag att gränsen mellan lätt och tung motorcykel skall

bestämmas med hänsyn till cylindervolymen och icke, såsom nu, med hänsyn

till tjänstevikten, är ur nu angivna synpunkter välfunnet. Efter en dylik

princip kan man troligen uppnå en begränsning av maximihastigheten

hos de lätta motorcyklarna, så att dessa, liksom tidigare, kommer att representera

en lämplig mellanform mellan mopederna och de kraftigare

motorcyklarna.

Emellertid bär det visat sig, att stor tvekan föreligger såväl beträffande

det lämpliga måttet å cylindervolymen som med avseende å frågan, om en

begränsning av cylindervolymen bör kombineras med en begränsning av

tjänstevikten. För att undvika onödiga övergångssvårigheter torde den maximala

cylindervolymen böra bestämmas i nära anslutning till de mått, som

faktiskt tillämpas för de nu existerande lätta motorcyklar, vilka kan bedömas

fylla skäliga krav ur trafiksäkerhetssynpunkt. För detta ändamål fordras

en specialundersökning, som beräknas taga ytterligare tid i anspråk.

Även frågan om reformens konsekvenser ur beskattningssynpunkt bör undersökas.

Vidare torde det vara lämpligt att vid frågans avgörande ta hänsyn

också till resultatet av en inom kommunikationsdepartementet pågående

utredning rörande motsvarande bestämmelser för mopeder och om förarprov

såsom villkor för rätt att föra moped. Även de speciella förslag, som

framförts i vissa av remissyttrandena, sammanhänger i viss mån med resultatet

av dessa pågående undersökningar.

Av nu angivna skäl är jag icke beredd att i detta sammanhang framlägga

något konkret förslag i hithörande frågor. Jag kommer emellertid att följa

dem med uppmärksamhet samt avser att vid första lägliga tidpunkt framlägga

de förslag, till vilka de fortsatta övervägandena kan föranleda.

Utskottet

Utskottet ansluter sig till de av departementschefen anförda synpunkterna.

Körkortsgivningen

Departementschefen

Utredningens kritik av den metod, som tillämpas vid det teoretiska körkortsprovet,

synes icke obefogad. Jag kan visserligen icke helt ansluta mig

till alla utredningens synpunkter på exempelvis de frågeformulär, som kom
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

mer till användning vid förhören, men anser likväl, att frågan om provets

utformning är värd att tagas under omprövning.

Ett skriftligt förhör efter nu tillämpade linjer medför emellertid icke

enbart nackdelar. Till förmån för en sådan förhörsform talar bl. a. det förhållandet,

att man på detta sätt uppnår en hög grad av likformighet och

objektivitet i bedömningen och eliminerar åtskilliga av de svårigheter, som

ett muntligt förhör kan innebära för t. ex. en körkortssökande med bristande

framställningsförmåga. Å andra sidan kan ej förnekas, att den muntliga förhörsformen

ger en därtill lämpad bedömare betydligt bättre förutsättningar

att få en grundad uppfattning om sökandens kvalifikationer.

Frågans betydelse bör icke överbetonas. Körkortsprovet kan icke få utvecklas

till en omfattande examen med uppgift att i grunden utröna sökandens

kunskapsnivå och psykiska kvalifikationer i övrigt, utan måste av

många skäl begränsas till att fastslå, att sökanden når upp till en viss standard

i dessa hänseenden. För detta ändamål torde systemet med skriftliga

frågeformulär kunna betraktas som ett tjänligt medel, om åtgärder vidtages

för att utrensa de oarter i fråga om den teoretiska utbildningen, som

systemet medfört. I detta sammanhang bör anmärkas, att frågelistorna f. n.

är föremål för successiv utvidgning och modernisering. En övergång till helt

muntliga förhör skulle dessutom medföra anspråk på en väsentlig utökning

av personaltillgången.

Härmed är emellertid icke sagt, att tanken på att införa muntliga förhör

bör uppgivas. Den bästa formen för ett teoretiskt prov är utan tvivel, om

sökanden underkastas såväl muntligt som skriftligt förhör. Huruvida tonvikten

bör läggas på det ena eller det andra bör få bero på omständigheterna.

Under alla förhållanden torde emellertid det skriftliga provet böra kompletteras

med ett muntligt sådant åtminstone på det sättet, att förhörsledaren

ställer frågor till den körkortssökande i anslutning till körprovet. Ett muntligt

förhör i denna form — vilket redan nu mångenstädes tillämpas — behöver

icke ta någon nämnvärd tid i anspråk för förhörsledaren och därför

knappast leda till någon ökning av personalbehovet.

Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i 31 § 3 och 4 mom.

vägtrafikförordningen införes uttryckliga bestämmelser om att de där omnämnda

förhören skall vara såväl skriftliga som muntliga.

Vad beträffar det av statens organisationsnämnd utarbetade förslaget till

omläggning av förfarandet vid utfärdande av körkort synes detta, i belysning

av vad utredningen anfört, icke medföra sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Vad särskilt angår redovisningen till länsstyrelsen av det utredningsmaterial,

som i samband med utfärdande av lämplighetsintyg infordras

av polismyndighet från nykterhetsnämnd, avser jag att närmare behandla

denna fråga i det följande.

Jag övergår nu till att behandla förslaget om provisoriska körkort.

Det är naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort och icke hunnit

förvärva någon större rutin, har lättare att råka ut för olycksfall än en

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

van förare. De äldre och mera erfarna förarna vill nog gärna betrakta de

nyblivna förarna som ett allvarligt osäkerhetsmoment och har därför lätt

att resa krav på ingripanden mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Denna uppfattning saknar icke berättigande. Jag kan i detta hänseende

bl. a. erinra om vad jag nyss anfört i fråga om behovet av en bättre förarutbildning.

Huruvida det är lämpligt att härutöver tillgripa administrativa åtgärder

med tanke blott på de nyblivna förarna, anser jag däremot tveksamt.

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare

med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt

att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en

nybliven förare vållar en trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera

graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är —

och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande

rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende

torde dylika fel hos en nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett

helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för

risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda

fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten

taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.

Detta bör emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare

datum.

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet

skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.

Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del

syftar, skulle enligt förslaget bestå enbart i en befogenhet för polismyndighet

resp. poliskommissarie att omhändertaga körkortet redan om det på

sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet

i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att

en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och

rentav godtycke i tillämpningen. Det förslag till utökad rapporteringsskyldighet

för polismyndigheterna och skärpningar av reglerna om återkallelse

av körkort, som utredningen framlagt och som jag strax kommer att behandla,

tjänar i stort sett samma syfte som förslaget om provisoriska körkort

utan att medföra dettas nackdelar. I allt fall torde det vara lämpligt

att avvakta någon tids erfarenhet av dessa sistnämnda åtgärder, innan

mera radikala sådana sättes in.

Jag kan därför på nuvarande stadium icke tillstyrka utredningens förslag

om provisoriska körkort.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 339 och II: 437 hemställes »att riksdagen

måtte besluta att körkort skall vara provisoriskt under två år, räknat från

dagen för dess utfärdande, och benämnas nybörjarkörkort».

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Utskottet

Till grund för beslut om utfärdande av körkort skall ligga en så långt

möjligt utslagsgivande och rättvisande prövning av sökandens förmåga och

lämplighet att på egen hand uppträda som förare av motorfordon. Det ligger

i sakens natur att bedömningen härvidlag innebär stora vanskligheter. Redan

praktiska skäl gör att prövningen måste hålla sig inom en rätt begränsad

ram. Därtill kommer svårigheterna att på förhand uttala sig om hur en

person kommer att bete sig som förare av motorfordon under eget ansvar.

Här kan som regel något säkert svar ges först sedan vederbörande beretts

tilitälle att under någon tid framträda som motorfordonsförare på egen hand.

Dessa vanskligheter gör, att det måste betraktas som ett angeläget rättvisekrav,

att en vägran att tilldela en person körkort inte får grundas på alltför

lösa antaganden om bristande lämplighet och förmåga hos sökanden. Det bör

i sammanhanget hållas i minnet att motorismens utveckling gjort att rätten

att inneha körkort blivit en angelägenhet för ett allt större antal samhällsmedborgare.

En ytterligare fortsatt utveckling i samma riktning är att förutse.

Härigenom blir körkorsinnehavet av en alltmera vital betydelse för den

enskilde individen. Rätten att få föra motorfordon kan vara av avgörande

betydelse för hans val av arbete och bostad, för hur han skall använda sin

fritid och för mycket annat. Över huvud taget blir innehav av körkort i stor

utsträckning bestämmande för den enskildes möjligheter att tillgodogöra sig

den pågående standardutvecklingen. Självfallet måste under sådana förhållanden

stor försiktighet iakttagas, när det gäller att ställa vissa personer

utanför. Väl ställer den moderna trafiken stora krav på dem som uppträder

däri, och väl är det i hög grad önskvärt, att som förare av motorfordon uppträder

bara de som är skickade därför. Givetvis måste man också av den enskilde

individen kräva, att han gör vad som står i hans makt för att skaffa

sig de färdigheter och kunskaper, som erfordras för ett trafiksäkert uppträdande.

Emellertid kan inte alla utvecklas till lika skickliga och säkra förare,

och kraven bör inte utan tvingande skäl ställas så höga, att en större del av

samhäll smedborgarna berövas möjlighet att komma i åtnjutande av de förmåner,

som innehavet av körkort innebär. Vad nu sagts får naturligtvis inte

hindra att de verkligt trafikfarliga förarna rensas bort. I mycket stor utsträckning

torde dock urvalet härvidlag bäst ske på grundval av bedömningar

med utgångspunkt från hur vederbörande uppträtt i trafiken, det vill

säga urvalet får som regel gunda sig på omständigheter som framkommer

först efter det körkort utfärdats.

Förslaget om kombinerat skriftligt och muntligt teoretiskt prov finner utskottet

välgrundat. I sammanhanget vill utskottet understryka departementschefens

uttalande, att körkorsprovet icke får utvecklas till en omfattande

examen med uppgift att i grunden utröna sökandens kunskapsnivå och

psykiska kvalifikationer i övrigt. Provet måste begränsas till att fastslå, att

sökanden når upp till en viss standard i dessa hänseenden. Uttalandet i propositionen,

att det muntliga provet skulle kunna tillgå på det sättet, att för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

47

hörsledaren ställer frågor till sökanden i anslutning till körprovet, vill utskottet

för sin del tolka så, att det inte är meningen att förhörsledaren skall

ställa frågor under själva körningen på ett sätt som kan verka störande på

sökandens möjligheter att koncentrera sig på körningen.

Det i motionerna 1: 339 och II: 437 framförda förslaget om att körkort

skall vara provisoriskt under två år, räknat från dagen för dess utfärdande,

och benämnas nybörjarkort kan utskottet icke ansluta sig till. Enligt förslaget

har bestämmelsen om provisoriskt körkort icke förenats med några

andra praktiska bestämmelser än just den, att det skall benämnas nybörjarkörkort.

Den psykologiska betydelsen av en sådan benämning — motionärerna

synes lägga stor vikt härvid — torde i hög grad vara beroende av i

vilken mån till benämningen är knutna några särstadganden för innehavaren

av körkort av ifrågavarande slag. Den skärpta tillsyn över de nyblivna

förarna, som synes vara ett av ledmotiven för motionärerna, skapas eller

ifrämjes icke blott och bart genom att de nyutfärdade körkorten erhåller en

särskild benämning. Därtill fordras också att särskilda kontrollåtgärder sättes

in mot innehavare av körkort, varom här är fråga. Några praktiska förslag

i sådant avseende innehåller motionerna icke. För övrigt vill utskottet

för sin del gärna ansluta sig till departementschefens uttalande, att manöverfel,

som beror på bristande rutin hos en nybliven förare, i regel bör bedömas

milt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med avstyrkande av motionerna

tillstyrka propositionen i förevarande del.

Kompetensen för yrkesförare

Departementschefen

De skäl, som utredningen åberopat för att uppställa högre krav på kompetens

för yrkesförare än för motorförare i allmänhet, är enligt min uppfattning

bärande. I allt fall bör fullgod kompetens krävas av dem, som har

till yrke att föra tyngre och mera svårmanövrerade fordon. En lämplig kompetensnivå

torde kunna uppnås genom förverkligande av utredningens förslag.

Närmare bestämt synes den av utredningen skisserade principen böra

i författningen komma till uttryck på det sättet, att den, som har till yrke

att för annans räkning framföra fordon av vissa större typer, skall innehava

trafikkort, oavsett om fordonet nyttjas i yrkesmässig trafik eller ej. I princip

anser jag f. ö., att trafikkortskompetens rimligen bör kunna fordras i något

större omfattning än utredningen föreslagit, nämligen för förare av utryckningsfordon

samt för den, som yrkesmässigt framför buss, oavsett

fordonets storlek.

Emellertid kan reformen icke genomföras omedelbart och i ett sammanhang.

Det övervägande flertalet bland dem, som bar till yrke att köra tunga

fordon, besitter troligen sådan körskicklighet, att det för dem icke möter

några större svårigheter att avlägga körprov för trafikkorl, men några av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

dem behöver troligen rådrum att förvärva de erforderliga teoretiska kunskaperna.

Hänsyn måste också tagas till att bilinspektionens resurser redan

nu är hårt ansträngda och icke tål någon avsevärd ytterligare belastning.

En lämplig form för övergång till de föreslagna nya reglerna synes vara,

att dessa efter en tidsfrist av ungefär ett år göres tillämpliga å yrkesförare

av de allra tyngsta fordonen och sedermera efter hand utsträckes att

gälla jämväl förare av övriga nu åsyftade fordonstyper. För genomförande

av reformen i full utsträckning torde böra anslås en tid av 4—5 år.

I anledning av vad sålunda anförts förordar jag, att i 29 § vägtrafikförordningen

upptages en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger förordna,

att den, som har till yrke att för annans räkning framföra lastbil

med en totalvikt överstigande 7 ton eller buss eller utryckningsfordon, skall

innehava trafikkort. Jag förutsätter därvid att närmare föreskrifter i ämnet

kommer att med lämpliga tidsmellanrum utfärdas av Kungl. Maj :t.

I regel torde det med en bestämmelse av nu skisserat innehåll icke behöva

möta någon större svårighet att i det särskilda fallet avgöra, huruvida trafikkort

fordras eller icke. Tvekan kan dock möjligen tänkas uppstå i fråga

om skyldigheten att innehava trafikkort för sådana personer, i vilkas yrke

det ingår att köra bil åt annan men vilka även har andra arbetsuppgifter.

I dylika fall torde hänsyn böra tagas dels till huruvida den verksamhet, vari

vederbörande är sysselsatt, någorlunda regelbundet fordrar lastbils- eller

busstransporter och dels till det förhållandet, om förandet av bil kan anses

som den huvudsakliga arbetsuppgiften för vederbörande. Är dessa villkor

uppfyllda, torde krav på trafikkort böra upprätthållas, oavsett om föraren

jämväl har andra arbetsuppgifter. Även reservförare och vikarie för ordinarie

förare bör ha trafikkort. Däremot lärer ett sådant krav ej kunna göras

gällande gentemot den, vilken av särskild orsak vid något enstaka tillfälle

uppträder såsom förare av sådant fordon, som bestämmelsen åsyftar.

Uppenbart torde jämväl vara, att kravet på trafikkort ej avser polismän, besiktningsmän,

bilreparatörer m. fl., som tillfälligt framför dylikt fordon

för kontroll av dess köregenskaper e. d. Eftersom de anförda synpunkterna

enligt min mening framgår av den föreslagna författningstexten, anser jag

ej erforderligt att belasta denna med ytterligare detalj föreskrifter i ämnet.

Utskottet

Mot bakgrunden av den utveckling, som präglat särskilt den icke yrkesmässiga

lastbilstrafiken under senare tid, har gällande bestämmelser rörande

skyldighet att inneha trafikkort kommit att te sig mindre väl avvägda.

Det kan icke anses tillfredsställande att exempelvis en yrkeschaufför, som är

anställd som lastbilsförare i ett åkeriföretag, skall vara tvungen att ha trafikkort

för att kunna fullgöra sitt yrkesarbete, medan föraren av en lastbil

av motsvarande storlek, som tillhör ett industriföretag, icke behöver inneha

sådant kort. Med utgångspunkt från det sagda kan utskottet med tillfredsställelse

hälsa propositionens förslag, att trafikkort skall krävas för dem som

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

har till yrke att föra tyngre och mera svårmanövrerade fordon. Det synes

även välbetänkt att i anslutning härtill på motsvarande sätt utvidga kravet

på trafikkort till jämväl förare av utryckningsfordon. Emellertid måste det —

såsom också framhållits i propositionen — räknas med vissa övergångssvårigheter

i samband med förslagets genomförande. Utskottet beaktar härvid

särskilt det förhållandet, att många — framför allt äldre — yrkeschaufförer,

som enligt den nya ordningen blir tvingade att skaffa sig trafikkort, om de

skall få fortsätta med sin gamla verksamhet, kan ha svårigheter att fylla

kraven för erhållande av sådant kort. Speciellt kan de strängare kraven i

fysiskt hänsende för erhållande av trafikkort visa sig utgöra hinder härvidlag.

Det kan inte vara rimligt, att på så sätt yrkesutövare med kanske mångårig

förtjänstfull gärning såsom yrkeschaufförer bakom sig berövas möjligheterna

att fortsätta i sitt yrke och i stället hänvisas till att söka sig annan

utkomst på en måhända hårdnande arbetsmarknad. Nu anförda synpunkter

talar för att — såsom föreslagits — övergången bör göras mjuk. De

talar enligt utskottets mening också för, att vid utfärdande av trafikkort särskild

hänsyn bör kunna tagas till dem som övergångsvis beröres av de nya

bestämmelserna, exempelvis genom en välvillig inställning vid behandling

i förekommande fall av ansökningar om dispens från kraven på fysisk

lämplighet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet tillstyrka den föreslagna

ändringen i 29 § vägtrafikförordningen.

Den fortlöpande kontrollen av förarnas lämplighet

Departementschefen

Vad till en början angår utredningens förslag till åtgärder för att uppspåra

olämpliga förare vill jag hänvisa till vad jag förut anfört om att möjligheterna

till en förhandsprövning av de körkortssökandes lämplighet är

mycket begränsade. Huruvida en viss person är lämplig såsom motorförare

eller icke visar sig ofta först då han uppträder på egen hand i trafiken.

Som komplement till den noggrannare körkortsprövning, vilken jag förordat,

bör därför också införas bestämmelser med ändamål att göra körkortsmyndigheten

uppmärksam på händelser och omständigheter, som var

för sig eller i förening kan leda till att körkortsfrågan upptages till förnyad

prövning.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för olika myndigheter att lämna

körkortsmyndigheten underrättelser om körkortsinnehavares förhållanden

är, såsom utredningen framhållit, icke tillfredsställande i alla avseenden.

Skäl föreligger därför att utvidga och komplettera dem. Å andra sidan får rapportskyldigheten

icke utsträckas så långt, att systemet blir alltför svårbemästrat

eller leder till kostnader, som ej står i skäligt förhållande till nyttan.

Utredningens förslag, att samtliga polisrapporter angående vägtrafikolyckor,

även sådana av bagatellartad beskaffenhet, skall tillställas körkorts
4

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 samt. 2 avd. Nr 20

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

myndigheten, synes mig gå väl långt. Huvudparten av det material, som sålunda

skulle inkomma till körkortsmyndigheten, torde säkerligen komma

att visa sig ganska betydelselöst ur körkortssynpunkt. Arbetet med att genomgå

och sovra materialet skulle hos vissa körkortsmyndigheter bli betydande.

Vad utredningen syftar till är i första hand blott att få alla polisanmälda

olyckor registrerade hos körkortsmyndigheten och på så sätt få fram,

vilka förare som rent statistiskt sett är mest belastade med olyckor. För

detta ändamål räcker det med att myndigheten får en kortfattad uppgift om

förarens namn och numret på hans körkort, tidpunkten och platsen för

olyckan samt dess art (kollision mellan fordon, påkörning av gående etc.).

Endast i de fall, då någon åtgärd från myndighetens sida överväges, t. ex.

på grund av att en förare enligt registret är belastad med ett flertal sådana

anmälningar, erfordras tillgång till närmare uppgifter, vilka då lämpligen

kan erhallas genom att myndigheten infordrar fullständiga handlingar från

polismyndigheten. Med ett dylikt system torde det vara möjligt att förverkliga

utredningens intentioner utan att alltför mycket öka arbetsbördan hos

polismyndigheterna och körkortsmyndigheterna.

Jag förordar, i anslutning till det nu anförda, att i 81 § vägtrafikkungörelsen

upptages en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet att meddela

underrättelse till körkortsmyndighet angående samtliga vägtrafikolyckor,

i vilka innehavare av körkort på något sätt haft del. För dylik underrättelse

torde, åtminstone t. v., i allmänhet kunna användas den blankett,

som föreskrivits för meddelande av statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor.

Hinder bör dock ej möta för polismyndigheten att, om så

befinnes lämpligt, i stället översända förundersökningsprotokoll eller polisrapport

angående olyckan.

Förslaget att i 81 § vägtrafikkungörelsen upptaga en särskild bestämmelse

om skyldighet för polismyndighet att till körkortsmyndigheten anmäla,

om körkortsinnehavare befinnes hemfallen åt spritmissbruk eller om

eljest något förhållande föreligger som kan leda till att han icke bör vara

betrodd med körkort, anser jag lämpligt. Jag biträder också förslaget om att

i 33 § vägtrafikförordningen upptaga en erinran om polismyndighets skyldighet

i vissa fall att göra framställning om återkallelse av körkort. Vissa

mindre jämkningar torde dock böra vidtagas i utredningens förslag.

Vad utredningen föreslagit om vidgad underrättelseskyldighet för domstol

kan jag i huvudsak biträda. Den torde böra begränsas till sådana grova

brott, som ådagalägger olämplighet att föra motorfordon.

Vad beträffar den föreslagna skyldigheten för nykterhetsnämnd att årligen

avlämna statistiska uppgifter till länsstyrelsen om antalet personer,

som varit föremål för nämndens åtgärd m. m„ skulle dess fullgörande ställa

ganska betungande. Åtskilliga omständigheter, bl. a. arbetsbelastningen

hos länsstyrelserna, gör dessutom att man kan tvivla på att dessa för sin

del kan effektivt handha den uppsikt, som förslaget åsyftar. Eftersom nykterhetsnämnderna

genom utredningen och de av socialstyrelsen verkställda

förfrågningarna nu blivit uppmärksamgjorda på sin ifrågavarande skyldig
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

51

het, torde man kunna förvänta, att skyldigheten i fortsättningen kommer

att fullgöras bättre än hittills. Jag anser därför övervägande skäl tala för

att någon ytterligare uppgiftsskyldighet för nykterhetsnämnd åtminstone

t. v. ej införes. Ej heller den av utredningen föreslagna ändringen i 4 § lagen

om nykterhetsvård synes numera, sedan nämnderna blivit uppmärksamgjorda

på sin uppgiftsskyldighet, ha någon större uppgift att fylla.

Vad slutligen angår den föreslagna uppgiftsskyldigheten för vissa läkare

möter denna, på sätt framhållits i flera av yttrandena, rätt stora betänkligheter.

Beträffande den måhända viktigaste gruppen, nämligen de psykiskt

sjuka, torde nuvarande system fungera i stort sett tillfredsställande. Vad

angår övriga sjukdomstillstånd torde ingripanden från körkortsmyndighetens

sida av flera skäl böra begränsas till mera påtagliga fall, huvudsakligen

sådana där man vet eller kan antaga att vederbörande för motorfordon,

trots att han får anses mindre lämplig härtill. Vid sådant förhållande och då

medicinalstyrelsen förklarat sig ämna vidtaga åtgärder för att få en utvidgad

rapportering till stånd i annan ordning, anser jag att utredningens förslag

icke bör förverkligas, innan ytterligare erfarenheter föreligger av vad

som kan uppnås utan författningsbestämmelser.

Det har sedan länge stått klart, att det nuvarande systemet för registrering

av körkort icke är tillfredsställande och att en reform förr eller senare

blir ofrånkomlig. Ett minimikrav på registreringen är att man utan alltför

stor omgång skall kunna utröna, om en viss person har körkort och av vilken

länsstyrelse detta utfärdats. Ur militär synpunkt och civilförsvarssynpunkt

är det därjämte önskvärt, att man ur registret kan få fram uppgifter, vilka

personer i en viss ort, av en viss ålderskategori etc., som har körkort.

En teoretiskt tänkbar metod att ordna registreringen är givetvis att upprätta

ett centralt register över alla körkortsinnehavare. Med hänsyn till den

omfattning, som ett centralt register måste få, och den administrativa apparat,

som skulle erfordras för dess handhavande, är denna tanke emellertid

knappast realistisk i nuvarande läge.

Utredningens förslag att anteckna körkortsinnehaven i länsstyrelsernas

tryckande folkbokföringsregister synes visa på en mera framkomlig väg.

Visserligen når man icke alla de fördelar, som ett centralt register skulle

innebära, men förslaget synes ägnat alt med eu måttlig insats av personal

och för rimlig kostnad ge ett resultat, med vilket man skäligen borde kunna

åtnöjas.

En hrist i förslaget är emellertid, att någon kostnadsberäkning ej verkställts.

Vidare må framhållas, att frågan om vissa omläggningar i folkbokföringen

på sistone blivit alltmera aktuell och att det med hänsyn härtill

bör undersökas, huruvida en registrering av körkort lämpligen bör komma

till stånd före en dylik omläggning eller samordnas med denna. Eftersom

arbetet å länsbyråerna icke är jämnt fördelat på olika år eller på årets månader,

är det dessutom värt att undersöka, vilka åtgärder som kan vidtagas

för att få registreringsarbetet förlagt till eu lämplig tidpunkt. Om registreringen,

såsom troligt är, bör kombineras med eu allmän skyldighet för kör
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

kortsinnehavarna att förete körkorten för avstämpling, kan det måhända

övervägas, om uppvisandet skall ske för polismyndighet, såsom utredningen

föreslagit, eller om det med större fördel kan förläggas t. ex. till postanstalterna.

Av nu nämnda skäl kan utredningens förslag icke förverkligas utan vissa

närmare undersökningar beträffande förutsättningarna för registreringens

genomförande. Det är möjligt, att förslaget därvid bör jämkas eller rentav att

en annan registreringsmetod befinnes lämpligare. Jag ämnar föranstalta om

att en sådan undersökning kommer till stånd.

Sedan resultatet av nämnda undersökning föreligger, torde förslaget böra

upptagas till förnyad prövning.

Utskottet

Såsom utskottet ovan framhållit är det vanskligt att bedöma en persons

lämplighet som motorförare innan han börjat på egen hand uppträda i trafiken.

Med hänsyn härtill blir de åtgärder, som syftar till att bland innehavarna

av körkort skilja ut de i mera avsevärd män trafikfarliga förarna, av

största betydelse. Det är därför av vikt att körkortsmyndigheterna hålles

underrättade om sådana efter körkortsutfärdandet inträffade händelser,

som var för sig eller i förening kan vara ägnade att leda till omprövning av

körkortsfrågan. För att detta syfte skall kunna bättre tillgodoses torde det

vara motiverat med en viss revidering av gällande bestämmelser om skyldighet

för olika myndigheter att hålla körkortsmyndigheterna underrättade

om körkortsinnehavares förhållanden. Härvidlag vill dock utskottet understryka

departementschefens uttalande, att rapportskyldigheten icke får utsträckas

så långt, att systemet blir alltför svårbemästrat eller leder till kostnader,

som ej står i skäligt förhållande till nyttan.

I propositionen förordas att i 81 § vägtrafikkungörelsen upptages en

bestämmelse om skyldighet för polismyndighet att underrätta körkortsmyndigheten

angående samtliga vägtrafikolyckor, i vilka innehavare av körkort

på något sätt haft del. Underrättelse skulle således lämnas vare sig vederbörande

körkortsinnehavare på något sätt haft skuld till olyckan eller ej;

alltså även i det fall, då anledningen till det inträffade helt är att söka hos

annan person eller på annat sätt legat i omständigheter utanför vederbörandes

rådighet. Syftet med sådana underrättelser anges i första hand blott

vara att få alla polisanmälda olyckor registrerade och på så sätt få fram

vilka förare som rent statistiskt sett är mest belastade med olyckor. För det

fall att någon åtgärd från körkortsmyndighetens sida överväges, t. ex. på

grund av att enligt registret en förare är belastad med ett flertal sådana

anmälningar, skall enligt propositionen tillgång till närmare uppgifter kunna

erhållas genom att körkortsmyndigheten infordrar fullständiga handlingar

från polismyndigheten.

Ur rättssäkerhetssynpunkt synes det utskottet betänkligt, att sådana trafikhändelser,

där åklagaren icke funnit någon vårdslöshet ligga föraren till

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

53

last eller där domstol meddelat friande dom, skall ligga till grund för prövningen

i körkortsfrågor. Det kan vidare också synas betänkligt att denna

för den enskilde ofta nog så betydelsefulla prövning skall kunna till väsentlig

del bygga på innehållet i polisförhörsprotokoll. I sammanhanget må

anmärkas, att enligt rättegångsbalken dom i brottmål regelmässigt icke får

bygga på vad som förekommit vid polisförhör. Det föreslagna systemet

skulle också vålla merarbete för polismyndigheterna liksom för körkortsmyndigheterna.

De senare skulle få ett än mera svåröverskådligt material

att handskas med. Om ett mera begränsat, till väsentligheter koncentrerat

material inflyter, lärer detta underlätta för körkortsmyndigheterna att leta

fram verkligt olämpliga förare. För de fall, där det är av särskild vikt att

körkortsmyndigheterna på ett tidigt stadium erhåller besked angående omständigheter,

som bör påverka vederbörandes rätt att inneha körkort, synes

en tillfyllestgörande reglering erhållas med en allmänt hållen bestämmelse

om skyldighet för polismyndighet att, då den erhållit kunskap om omständighet,

som bör föranleda att vederbörande icke längre betros med körkort,

insända underrättelse därom till körkortsmyndigheten. En liknande bestämmelse

finns redan nu upptagen i vägtrafikkungörelsen. För det fall åter att

en trafikolycka leder till att föraren blir fälld till ansvar, skall redan enligt

gällande regler domstolen underrätta körkortsmyndigheten därom. Sådan

underrättelse kan för övrigt komma att omfatta trafikhändelse beträffande

vilken underrättelseskyldighet för polismyndighet enligt de föreslagna reglerna

icke skulle förelegat, nämligen då förare fällts till ansvar för vårdslöshet

i trafik oaktat någon trafikolycka ej inträffat.

Mot bakgrunden av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda

eu utvidgning av polismyndigheternas underrättelseplikt till att avse skyldighet

att lämna underrättelse om alla trafikolyckor vari körkortsinnehavare

haft del. Ett beaktande av utskottets ställningstagande kräver en omlormulering

av 33 § 9 mom. i förslaget till ändring i vägtrafikförordningen.

Utskottet vill än vidare i detta sammanhang uttala, att utskottet ifrågasäter,

huruvida nämnda moment — som endast innehåller en hänvisning till

annan författning — över huvud skall behöva belasta vägtrafikförordningen.

Det förefaller i viss mån ologiskt med en sådan hänvisning beträffande

polismyndighets och åklagares underrättelseskyldighet, då i förordning inte

intages motsvarande angående domstolars och nykterhetsnämnders underrättelseskyldighet.

I den mån motivet till alt bestämmelsen föreslås införd

är att söka i det förhållandet, att underrättelseskyldigheten från polismyndigheternas

sida tidigare fullgjorts på ett mindre tillfredsställande sätt, torde

rättelse kunna förväntas genom vad som nu förevarit. Erinringar till

vederbörande myndigheter torde vidare, i den mån sådana ändock skulle erfordras,

kunna bättre och effektivare meddelas i annan ordning. Utskottet

vill i sammanhanget hänvisa till vad departementschefen i propositionen

anfört rörande motsvarande problem med avseende å nykterhetsnämndernas

underrättelseskyldighet.

I fråga om domstolarnas underrättelseskyldighet har utskottet intet alt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

erinra mot en utvidgning härvidlag i enlighet med vad departementschefen

angivit. Det torde dock vara av vikt att i kungörelsen så uttömmande som

möjligt anges vilka brott som skall föranleda rapportering, detta för att

undvika en alltför skiftande praxis hos olika domstolar. Utskottet vill också

understryka den av Föreningen Sveriges häradshövdingar vid remissbehandlingen

av utredningens förslag uttalade synpunkten om behovet av sekretesskydd,

därest körkortsregistren skulle komma att i vidare utsträckning

innehålla uppgifter om diffainerande brott.

I övrigt föranleder departementschefens uttalanden under förevarande

rubrik ingen erinran från utskottets sida.

Återkallelse av körkort m. m.

Departementschefen

Frågan, huruvida det är möjligt att upprätthålla en tillfredsställande standard

hos motorförarna och förhindra, att bland dem återfinnes personer,

som konstaterats vara klart olämpliga att föra motorfordon, beror icke

blott på reglerna om förvärv av körkort utan i minst lika hög grad på reglerna

om återkallelse och om omhändertagande av körkort. Av de uppgifter,

som utredningen förebragt, framgår tydligt, att nuvarande regler i detta

hänseende icke är tillräckligt stränga och att en skärpning därför är nödvändig.

Som allmänna önskemål må framhållas, att reglerna dels bör ge körkortsmyndigheten

möjlighet att utröna, huruvida en person, som erhållit körkort,

alltjämt kan anses lämpad att föra motorfordon, dels bör ge möjlighet att

omedelbart fråntaga en olämplig förare hans körkort och dels bör gå ut på

att den, som fråntagits sitt körkort, i princip icke skall återfå detta annat än

efter förnyad lämplighetsprövning med positivt utfall.

I samband med frågan om skärpning av körkortsreglerna aktualiserar sig

även frågan om tillskapandet av betryggande garantier för en ur rättssäkerhetssynpunkt

tillfredsställande prövning av frågor om återkallelse av körkort

m. in. Eftersom utredningen icke inlåtit sig på hithörande spörsmål,

saknas förutsättningar för att nu allsidigt pröva nämnda spörsmål. De rättssäkerhetsgarantier,

som redan finns, nämligen möjligheten att överklaga beslut

om körkortsåterkallelse in. m., kan emellertid icke betecknas som otillräckliga.

Givetvis bör vid utformning av författningsbestämmelserna beaktas,

att de administrativa myndigheternas befogenheter icke utsträckes

längre, än ändamålet med bestämmelserna oavvisligen påkallar. Jag vill

härjämte erinra om att den nyligen tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten

m. in. enligt meddelade direktiv även har att undersöka, i vad

mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från

länsstyrelse till domstol.

Vad angår körkortsmyndighetens möjligheter att konstatera en förares

olämplighet vill jag först hänvisa till den utvidgade underrättelseskyldighet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

för polismyndigheter och domstolar, för vilken jag uttalat mig i det föregående.

Som komplement till reglerna i detta ämne erfordras — såsom utredningen

framhållit — en befogenhet för länsstyrelsen att föranstalta om

ny utredning, helt eller delvis, angående de förhållanden, som skall klarläggas

i samband med utfärdande av nytt körkort. Utredningen har föreslagit,

att körkortsmyndigheten vid behov skall kunna förelägga körkortsinnehavare

att inkomma med nytt lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis

och därvid föreskriva att prövningen skall verkställas av viss

angiven person samt att länsstyrelsen också skall kunna själv eller genom

polismyndighet eller nykterhetsnämnd införskaffa den ytterligare utredning

angående föraren, som finnes erforderlig. Till dessa förslag kan jag ansluta

mig.

Detsamma gäller förslaget att slopa den nuvarande bestämmelsen i 33 §

1 mom. vägtrafikförordningen om att avseende icke får fästas vid förseelse,

för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av den förseelse,

som ger anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till

prövning. För bedömande av förarens lämplighet bör allt, som är känt om

hans sätt att föra motorfordon, få tagas i betraktande. Vilken betydelse som

därvid skall tillmätas omständigheter längre tillbaka i tiden bör få avgöras

från fall till fall och icke bero på en i själva författningen uppställd tidsbegränsning.

Även utredningens förslag till skärpningar i reglerna om de fall, då körkort

skall återkallas, finner jag befogade. Jag föreslår att de intages i författningen

med vissa jämkningar, vilka föranledes av vad jag kommer att

anföra i det följande.

Den ändring, som utredningen föreslagit i bestämmelsen om att återkallelse

av körkort på grund av straffbelagd förseelse regelmässigt ej får ske

förrän frågan om straffet blivit avgjord genom lagakraftägande dom, är

mera diskutabel. Den nuvarande bestämmelsen ger enligt min mening belägg

för att körkortsmyndigheten, oberoende av utgången i ansvarsfrågan,

har möjlighet att pröva frågan om förarens lämplighet och att på grundval

av denna prövning återkalla körkortet. Att, såsom utredningen föreslagit,

låta körkortsmyndigheten verkställa en självständig prövning även av frågan,

om föraren kan antagas vara förfallen till ansvar för förseelsen, måste

anses olämpligt, särskilt som körkortsmyndigheten ofta icke har lika goda

möjligheter att bedöma värdet av bevisningen som domstol har efter ett

muntligt förfarande vid huvudförhandling. Följden kunde bli, att domstolen

och körkortsmyndigheten komme till skilda resultat i samma fråga, vilket

kunde leda till allvarliga komplikationer. Jag föreslår i stället en sådan

omformulering av bestämmelsen, att den tydligare än hittills ger vid handen

att återkallelse får äga rum, om det oavsett utgången av ansvarsfrågan kan

anses klarlagt, att föraren icke är lämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Vad härefter beträffar villkoren för återfående av återkallat körkort och

om utfärdande av nytt körkort i stället för atcrkallat sadant ansluter jag

mig till utredningen i det hänseendet, alt denna fråga i princip bör bero på

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

helt ny lämplighetsprövning från körkortsmyndighetens sida och att prövningen

icke sällan bör utfalla så, att vederbörande ej anförtros körkort. Någon

bestämd återkallelsetid bör därför icke upptagas i beslut, varigenom

körkort återkallas. I stället bör i själva författningen upptagas viss minimitid,

före vars utgång föraren icke skall kunna få nytt körkort utfärdat.

Utredningens förslag att denna tid skall bestämmas till två år anser jag

dock alltför strängt. Jag förordar, att tiden sättes till ett år. Även detta

förslag innebär i flertalet fall en skärpning av nuvarande praxis. I ett hänseende

anser jag dock att en strängare regel är påkallad, nämligen beträffande

den, som sakfällts jämlikt 1 § andra stycket trafikbrottslagen

för att han vid framförande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom. Med kännedom om den restriktiva praxis,

som domstolarna intager i hithörande frågor, torde det tämligen generellt

kunna sägas att den, vilken sakfällts enligt sagda lagrum, ådagalagt sådan

uppenbar olämplighet såsom motorförare, att han icke vidare bör anförtros

körkort. I allt fall bör detta ej ske förrän en längre tid efter brottets

begående. Jag föreslår, att minimitiden för detta fall sättes till tre år.

Emellertid kan man icke bortse från att fall förekommer, då schablonregler

sådana som de av mig nu förordade framstår som oskäligt stränga. Pa

längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använder återkallelsemöjligheten

i den omfattning, som är önskvärd. Jag förordar därför,

att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder därtill, i

beslutet om återkallelsen föreskriva en kortare minimitid, dock lägst tre

månader. Vad speciellt angår de fall, då körkort återkallats på grund av

sjukdom, skada e. d. eller på grund av att föraren icke efterkommit föreläggande

att inkomma med lämplighetsintyg eller annan utredning, anser

jag, liksom utredningen, att någon särskild minimitid för återkallelsen icke

bör gälla. I dessa sistnämnda fall bör vederbörande återfå körkortet eller

få nytt körkort utfärdat då det förhållande, som föranlett återkallelsen,

upphört.

Övriga av utredningen föreslagna bestämmelser om återkallelse av körkort

och återställande av körkort eller utfärdande av nytt körkort efter återkallelse

anser jag mig kunna tillstyrka med blott vissa formella mindre

jämkningar i förslagets text.

Med hänsyn till den utformning av reglerna om återkallelse av körkort, för

vilken jag nu uttalat mig, bortfaller behovet av en mera omfattande reform

utav reglerna om varning. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag mig icke böra

tillstyrka utredningens förslag att varning skall kunna förenas med viss tids

indragning av körkort. Ej heller kan jag biträda utredningens mening, att

varning aldrig skulle få användas, om något av de formella villkoren för

återkallelse av körkort kan anses uppfyllt. Däremot anser jag mig böra förorda

en sådan ändring av bestämmelserna i 34 § vägtrafikförordningen, att

varning kan meddelas icke blott, såsom nu, i vissa av de formella återkallelsefallen

utan även eljest då mot en körkortsinnehavare förebragts någon

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

omständighet, som är ägnad att allvarligt minska tilltron till lians lämplighet

såsom förare. Till de fall, då varning ej får meddelas — f. n. grov oaktsamhef

vid förande av motorfordon och grövre trafikonykterhetsbrott —

torde även böra fogas det fallet, att föraren efter att ha vållat olycka med

personskada som följd avlägsnar sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,

till vilka händelsen skäligen bort föranleda.

Utredningens förslag till ändringar av reglerna i 35 § vägtrafikförordningen

angående omhändertagande av körkort kan jag icke tillstyrka i helt oförändrat

skick. Det synes mig knappast rimligt, att en förare skall kunna drabbas

av den allvarliga påföljd, som mistning av körkortet mången gång innebär,

endast därför att han misstänkes för t. ex. grov vårdslöshet i trafik.

Minimikravet för att ett omhändertagande skall få ske bör enligt min mening

vara, att föraren är klart bunden vid själva den gärning, som av polismyndigheten

bedömes på angivet sätt. Det nuvarande stadgandet är därför på

denna punkt att föredraga framför det, som utredningen föreslagit. Däremot

biträder jag utredningens förslag i vad det rör omhändertagande avkörkort

på grund av alkoholpåverkan hos föraren. Bestämmelsen bör alltså

enligt min mening formuleras så, att omhändertagande kan ske redan om

föraren visat tydliga tecken pa paverkan av starka drycker eller annat ämne,

och det bör icke, såsom nu, för omhändertagande fordras att föraren är synbarligen

berusad. Förslaget i fråga om förare, som drabbats av sjukdom,

skada e. d., kan jag tillstyrka därest det jämkas därhän, att ingripande

icke kan ske enbart på grund av ett antagande från polismyndighetens sida,

att vederbörande av medicinska skäl är mindre lämplig att föra motorfordon,

utan blott då detta förhållande kan anses fastslaget. Oberoende av grunden

för ett omhändertagande bör länsstyrelsen städse ha rätt att ingå i saklig

prövning av åtgärdens befogenhet i samband med prövning av frågan om

återkallelse av körkortet. För att prövningen skall kunna ske snabbt, bör

tiden för översändande av beslutet och övriga handlingar till länsstyrelsen

icke göras längre än som är nödvändigt. Den nuvarande föreskriften om

att översändandet skall ske inom 48 timmar synes mig icke ställa några

oskäliga anspråk på polismyndigheten. Den bör enligt min mening bibehållas.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om s. k. provisoriska körkort

hänvisas till vad jag förut anfört i denna fråga.

De av utredningen framlagda synpunkterna på frågan om interimistisk

återkallelse och det därmed sammanhängande förslaget till ändring av 33 §

vägtrafikförordningen föranleder icke någon erinran från min sida. Givetvis

förutsätter jag, att den utvidgade befogenhet, som sålunda lämnas körkortsmyndigheten,

kommer att handhavas med tillbörlig försiktighet.

De i vissa av remissyttrandena framkomna förslagen till ytterligare ändringar

i reglerna på förevarande område fordrar undersökningar och överväganden,

som icke kan komma till stånd i detta sammanhang. De torde

därför få anstå i avbidan på den ytterligare utredning av trafiksäkerlietsfrågorna,

varom jag nyligen föranstaltat.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Motioner

I de likalydande motionerna I: 33b och II: 430 heter det bl. a.:

Enligt 33 § mom. 5 föreslås, att nytt körkort ej skall utfärdas innan tre

år förflutit från den dag då föraren fråntogs sin rätt att föra körkortspliktigt

fordon. Tre års trånhändande av körkortet betyder för en person som

bedriver yrkesmässig trafik att denne under dessa år måste övergå till

annat arbete. Detta torde vara möjligt för de yngre. För äldre personer

måste dock en omställning vara förenad med mycket stora svårigheter, om

en sådan över huvud taget är möjlig. Bakgrunden till att en person gjort

sig skyldig till brott av den art om vilket stadgas i 1 § andra stycket, lagen

om straff för vissa trafikbrott, kan tänkas vara tillfällig depression eller

liknande. Att på sådan grund beröva en person möjligheterna till utkomst

för kanske återstående delen av dennes liv måste anses som ett särskilt hårt

— men av förslagsställaren icke avsett — straff. Vi anser det därför riktigt

att modifiera bestämmelserna i 33 § 5 mom. därhän, att länsstyrelsen äger

befogenhet att, där synnerliga skäl föreligger, återställes eller utfärdas nytt

körkort efter kortare tid än tre år, dock ej för mindre tid än 1 år.

Motionärerna hemställer därefter, att riksdagen vid behandling av propositionen

nr 69 måtte föreslå de ändringar i 33 § vägtrafikförordningen, som

följer av vad sålunda förordats.

I de likalydande motionerna I: 338 och II: 438 hemställes »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att åt utredningen

angående rattfylleribrott m. m. måtte uppdragas att utreda lämpligheten av

att, med bibehållande av körkortsärendena vid länsstyrelserna, förstärka

dessa med en rådgivande körkortsnämnd».

Utskottet

Den skärpning och effektivisering av reglerna om återkallelse av körkort,

som föreslås i propositionen, synes mot bakgrunden av vad utredningen

anfört väl motiverad. Det torde främst vara denna väg man måste gå fram

när det gäller att gallra ut olämpliga förare. Det måste också betraktas som

riktigt att i princip kräva helt ny lämplighetsprövning för den som efter

återkallelse önskar erhålla nytt körkort. Propositionens förslag härutinnan

finner utskottet välgrundade. Även de föreslagna minimitiderna före vars

utgång föraren icke skall kunna få nytt körkort utfärdat — härvidlag innebär

förslaget en skärpning i förhållande till vad nu gäller — kan utskottet

acceptera utom i vad angår brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för

vissa trafikbrott (grov vårdslöshet i trafik). Minimitiden har här — det rör

sig om personer som sakfällts för att de vid förande av bil, motorcykel,

traktor eller motorredskap ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar

likgiltighet för andra människors liv eller egendom — föreslagits till tre år

under åberopande bl. a. av att domstolarna intagit en restriktiv praxis i hithörande

frågor. Någon redovisning av domstolspraxis i detta hänseende lämnas

icke i propositionen. Emellertid har — bl. a. i den till utskottet inkomna

skrivelsen från Motormännens riksförbund — gjorts gällande att praxis

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

under senare tid skulle tendera mot eu skärpning härvidlag. Hur än härmed

må förhålla sig, torde det under alla omständigheter vara uppenbart

att det i ett givet fall kan vara ytterst vanskligt att avgöra huruvida ett trafikbrott

skall hänföras till grov vårdslöshet enligt det nyss angivna lagrummet

eller bedömas såsom vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket ifrågavarande

lag. Till sin svårighetsgrad varandra mycket närliggande förseelser

kan alltså komma att hänföras under olika lagrum. Konsekvenserna med

avseende på körkortsindragningen skulle emellertid bli att minimitiden för

erhållande av nytt körkort i det ena fallet skulle bli tre och i det andra fallet

ett år, en skillnad som i många fall icke skulle kunna sägas vara sakligt

motiverad. En följd av att man vid den hårdare bedömningen stadgade en

så avsevärt längre återkallelsetid skulle för övrigt också kunna tänkas bli

att domstolarna påverkades i riktning mot den mildare brottsbedömningen,

något som väl icke kan vara avsett med de föreslagna bestämmelserna. Det

måste vidare betonas att det här är fråga om en minimitid och att utfärdande

av nytt körkort skall föregås av ny lämplighetsprövning, varvid hänsyn

kan tas till alla de omständigheter, som talar mot att föraren ånyo betros

att föra motorfordon. Medmtgångspunkt från det sagda föreslår utskottet

att bestämmelsen i 33 § 5 mom. första punkten vägtrafikförordningen

utformas så, att minimitiden vid där omförmält fall blir två i stället för.

som enligt propositionens förslag, tre år.

Departementschefen har i propositionen framhållit, att fall kan förekomma,

då de förordade schablonreglerna med avseende å minimitider i fråga

om rätt att ånyo erhålla körkort framstår som oskäligt stränga. Han har

därför förordat att länsstyrelserna skulle få möjlighet att i återkallelsebeslutet,

om synnerliga skäl föranleder därtill, föreskriva en kortare minimitid,

dock lägst tre månader. Uttalandet synes äga giltighet jämväl för återkallelse

i anledning av att körkortsinnehavare dömts för grov vårdslöshet. Det

framlagda förslaget till författningstext upptager emellertid icke den ifrågavarande

undantagsregeln för de fall, där återkallelse skett i anslutning till

brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för vissa trafikbrott. Utskottet

anser att en motsvarande undantagsregel bör finnas jämväl för detta fall.

Doek bör härvidlag icke kunna föreskrivas kortare tid än ett år.

Genom vad sålunda anförts har utskottet jämväl besvarat motionerna

I: 334 och II: 430.

Enligt förslaget skall nyssnämnda minimitider räknas från den dag föraren

fråntogs sin rätt alt föra körkortspliktigt fordon. Stadgandet torde böra

innebära, att i minimitiden skall inräknas jämväl tid, varunder polismyndighets

beslut om omhändertagande eller körkortsmyndighets beslut om interimistisk

återkallelse av körkortet varit gällande.

Den vid förslaget till ändring i vägtrafikförordningen fogade övergångsbestämmlsen

stadgar alt, där länsstyrelse före den 1 juli 1958 meddelat

slutligt beslut om återkallelse av körkort, äldre bestämmelser skall äga tilllämpning

i fråga om rätt att återfå körkortet eller erhålla nytt körkort. Med

hänsyn till att de nya reglerna innebär en i vissa avseenden icke oväsentlig

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

skärpning i fråga om de stipulerade minimitiderna för erhållande av ny legitimation

som motorförare, kan det te sig stötande och mindre rättvist att

avgörande huruvida en återkallelse, som grundar sig på en före författningsändringens

ikraftträdande inträffad omständighet, skall bedömas efter de

mildare eller strängare reglerna alltefter den snabbhet, varmed vederbörande

körkortsmyndighet kan komma att handlägga ärendet. Den ur berörda

synpunkt riktigaste regleringen skulle enligt utskottets mening vara att föreskriva,

att återkallelse på grund av straffbelagd förseelse, som begåtts före

ikraftträdandet, skall behandlas efter de gamla reglerna. Måhända kan dock

tillämpningen av en sådan bestämmelse stöta på vissa praktiska svårigheter,

framför allt när fråga är om flera samverkande omständigheter som grund

för återkallelsen. Skulle på grund av sådana eller andra skäl en ordning i

stil med vad sålunda skisserats icke vara lämplig, torde dock en i tillbörlig

grad rättvisande lösning kunna erhållas genom att körkortsmyndigheterna

för ändamålet begagnar möjligheten att, då synnerliga skäl är därtill, i beslutet

om återkallelsen föreskriva den kortare tid, lägst tre månader, som

svarar mot den återkallelsetid, som skulle kommit i fråga om äldre regler

varit tillämpliga.

Skärpningen av bestämmelserna rörande återkallelse av körkort frambäver

ytterligare de synpunkter, som i skilda sammanhang framförts om

nödvändigheten av att ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande garantier

för prövning av frågor om körkortsåterkallelse förefinnes. I betraktande

härav är det med tillfredsställelse utskottet konstaterar, att den nyligen

tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten m. m. jämväl fått i uppdrag

att undersöka i vad mån prövningen av fråga om indragning av körkort

kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. En sådan överflyttning

skulle också öppna möjlighet att vid bestämmande av påföljd för brottet ta

hänsyn till det men motorföraren lider vid indragningen av körkortet.

I motionerna 1:338 och 11:438 föreslås — med utgångspunkt från tanken

att det i första hand borde undersökas i vad mån det är möjligt och

lämpligt att inom länsstyrelsernas ram tillskapa ett särskilt organ för handläggning

av hithörande frågor — att riksdagen skall besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att åt den nyssnämnda utredningen uppdrages

att utieda lämpligheten av att, med bibehållande av körkortsärendena vid

länsstyrelserna, förstärka dessa med en rådgivande körkortsnämnd. En sådan

utvidgning av direktiven för utredningen finner utskottet icke motivelad.

Utskottet anser sig dock böra föreslå, att motionerna överlämnas till

utredningen, så att de i motionerna framförda synpunkterna kommer till

utredningens kännedom.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

61

Fordonsutrustning och fordonskontroll

Departementschefen

Det är utan tvekan en brist i trafiklagstiftningen, att någon allmän föreskrift

icke finnes om skyldighet att låta äldre motorfordon undergå periodisk

kontrollbesiktning. Utredningens förslag att sådan skyldighet skall

föreskrivas beträffande äldre fordon, som blir föremal lör överlåtelse, är

ur denna synpunkt välbetänkt.

Emellertid har den starka ansvällningen av bilparken och kanske framför

allt den stora mängden ansökningar om körkort under senare år ställt

hesiktningsmannaorganisationen inför en arbetsbörda, som det blivit allt

svårare att bemästra. Införandet av besiktningstvång för de avsevärda kategorier

äldre bilar, som åsyftas med utredningens förslag, medför ytterligare

arbetsuppgifter, som organisationen icke kan ombesörja utan att allvarligt

eftersätta sina övriga, lika viktiga åligganden. Det torde icke vara möjligt

att med bibehållande av lämpliga kompetenskrav få till stånd en personalökning

av den omfattning, som erfordras för att hålla befattningshavarnas

göromål på en rimlig nivå och samtidigt genomföra den av utredningen förordade

reformen.

Av nu anförda skäl anser jag att den av utredningen förordade reformen

tyvärr måste få tills vidare anstå.

De erinringar, som nu anförts mot förslaget om en allmän kontrollbesiktning

av motorfordon, är icke i samma män tillämpliga på förslaget om

periodisk kontrollbesiktning av utryckningsfordon, eftersom dessas antal

är begränsat och åtgärden därför icke medför någon oöverkomlig belastning

för hesiktningsmannaorganisationen.

Med hänsyn till de speciella och krävande förhållanden, under vilka

brandbilar och ambulanser nyttjas, finner jag det naturligt att höga krav

ställes på dessa fordons trafikduglighet. Detsamma gäller, ehuru möjligen

i varierande utsträckning, övriga utryckningsfordon.

Inom kommunikationsdepartementet pågår f. n. undersökningar om den

ur trafiksynpunkt lämpligaste gränsdragningen mellan utryckningsfordon

och andra fordon. Jag är med hänsyn härtill icke beredd att nu ta ställning

till frågan om reglering av besiktningsförhållandena för samtliga slag

av utryckningsfordon. Beträffande brandbilar och ambulanser synes emellertid

de förhållanden, som påtalats i statspolisintendentens skrivelse, göra

det nödvändigt att garantier för full trafiksäkerhet hos dessa fordon snarast

tillskapas.

Av nu anförda skäl vill jag förorda, att 24 § vägtrafikförordningen —

som handlar om periodisk besiktning av körskolefordon och fordon med

gengasverk —- utbygges med bestämmelser, enligt vilka årlig kontrollbesiktning

skall äga rum av sådana registrerade motorfordon och släpfordon, som

inrättats uteslutande för brandväsendet eller för transport av sårade eller

sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och försetts med

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

beteckning därom. För att bereda fordonens ägare skäligt rådrum och med

hänsyn till bilinspektionens kapacitet torde dock böra övergångsvis föreskrivas,

att kontrollbesiktning icke på grund av nämnda författningsändring

behöver äga rum före den 1 januari 1959.

Med avseende å frågan om fordonsbelysning vill jag erinra om att reglerna

på detta område, med anledning av förslag från utredningens sida,

undergick en genomgripande revision år 1955. Reglerna skärptes då på flera

punkter. Enligt uttalande, som därvid gjordes av chefen för kommunikationsdepartementet,

borde bestämmelserna om belysningsanordningar på

motorfordon helst utformas så, att alla bredare fordon bleve försedda med

två baklyktor och två reflektorer baktill. önskemålet kunde emellertid icke

helt förverkligas. Jag kan helt ansluta mig till nämnda uttalande och anser

att man bör sträva efter att genomföra principen successivt i den mån detta

låter sig göra utan att alltför mycket betunga fordonsägarna. Sedan samtliga

de år 1955 beslutade författningsändringarna numera trätt i kraft, kan

tiden sägas vara inne att ta under övervägande, vad som ytterligare kan

göras för att främja trafiksäkerheten i detta väsentliga hänseende.

Enligt gällande bestämmelser i 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. vägtrafikförordningen

skall bil liksom ock släpvagn, vilken dragés av bil, ha två baklyktor

och två reflektorer baktill. Släpsläde, som dragés av bil, behöver

däremot enligt 6 § 2 mom. samma förordning icke ha mer än en baklykta

och två reflektorer och detta f. ö. blott vid färd under mörker. För färd

under mörker med traktor, motorredskap eller sådan släpvagn eller släpsläde,

som dragés av traktor, gäller olika regler för det fall att fordonet

framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande

belysning ej finnes, samt för det fall att fordonet framföres på annan

väg. I det förra fallet skall fordonet enligt 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 4

mom. vägtrafikförordningen ha en baklykta och två reflektorer baktill. I

det senare fallet skall traktor och motorredskap ha en baklykta och två

reflektorer baktill, varemot någon bestämmelse icke finns meddelad om belysning

eller reflexanordningar å tillkopplad släpvagn eller släpsläde. Vidare

må nämnas, att traktor och motorredskap vid färd under mörker på allmän

gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning ej finnes,

skall ha två lyktor framtill. Då traktor eller motorredskap eljest föres under

mörker, fordras däremot endast en lykta framtill. För fullständighetens

skull må anmärkas, att de bestämmelser, som sålunda gäller för trafik å

allmän väg, kan göras tillämpliga även å viss enskild väg genom beslut av

länsstyrelse eller stadsmyndighet.

För att bringa de svenska reglerna i överensstämmelse med nyssnämnda

rekommendation erfordras ändringar i 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 2 och 4

mom. vägtrafikförordningen av innebörd, att föreskrift om två baklyktor

införes även för släpsläde, som dragés av bil, samt för traktor och traktordragen

släpvagn eller släpsläde. Dessa regler torde böra gälla när fordonet

framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, oavsett om den

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

63

är tillfredsställande belyst eller icke, samt då det framföres på enskild väg,

som särskilt förklarats skola i detta hänseende jämställas med allmän väg.

Starka skäl talar dessutom för att i detta sammanhang förverkliga även

önskemålet om att traktor, då den framföres på allmän väg, gata eller annan

allmän plats eller på sådan enskild väg som nyss nämnts, skall föra två

lyktor framtill, oavsett om väg- eller gatubelysningen kan anses tillfredsställande

eller icke. Jag föreslår därför att även en sådan föreskrift införes.

Rent formellt torde rekommendationen icke avse motorredskap, men starka

skäl talar uppenbarligen för att dessa även i fortsättningen jämställes

med traktorer i fråga om kraven på belysningsanordningar.

Jag anser mig av nu anförda skäl böra förorda, att 5 och 6 §§ vägtrafikförordningen

undergår de ändringar, som jag nyss skisserat, därvid de bör

utformas så, att de nya, skärpta reglerna blott blir tillämpliga vid färd under

mörker på allmän väg, gata eller annan allmän plats samt då särskilt

förordnande meddelats om deras tillämplighet å viss enskild väg.

Eftersom ägarna av de fordon, som beröres av reformen, skäligen bör få

ett visst rådrum att anskaffa de erforderliga utrustningsdetaljerna, föreslår

jag att de nya reglerna icke träder i kraft förrän den 1 januari 1959.

Vad slutligen beträffar frågan om förbud mot utskjutande dekorationer å

bilar och motorcyklar finner jag angeläget, att bestämmelser med det av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen förordade innehållet snarast införes, samt förordar

därför, att den för ändamålet erforderliga ändringen vidtages i 3 §

2 mom. vägtrafikförordningen. Med hänsyn till att dylika förbud icke gäller

överallt utomlands bör emellertid genom en jämkning i 27 § 6 mom. samma

förordning göras ett undantag för fordon, vilka tillfälligt nyttjas i riket

enligt turistvagnslicens. För sådana fall, då från utlandet inkommande fordon

på grund av internationella överenskommelser får brukas utan turistvagnslicens,

blir de nya förbudsbestämmelserna ej heller tillämpliga med

hänsyn till stadgandena i 2 § kungörelsen den It oktober 1930 med anledning

av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 april 1926 undertecknade

internationella konventionen rörande automobiltrafik och 2 § kungörelsen

den 30 juni 1952 med anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den

19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik. För

dessa fall erfordras således ej någon författningsändring.

I fråga om nya bilar och motorcyklar torde de nya bestämmelserna böra

träda i kraft redan den 1 januari 1959, vilket lärer medge fabrikanterna och

importörerna inom bilbranschen nödig tid till omställning. Med avseende å

fordon, som besiktigats eller för vilka typintyg utfärdats före nämnda dag,

anser jag däremot att ikraftträdandet bör få anstå till den 1 januari 1960.

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 335 och II: 431 heter det:

I skrivelse till Konungen av den 27 december 1957 har kungl. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att man i olika sammanhang med kungl.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

arbetarskyddsstyrelsen till diskussion upptagit frågan om vikten av att

skyddad och lämplig plats ordnas för förare av lastbil, t. ex. genom förstärkta

fordonspartier, och att förarhytten utformas så, att skada vid kollision i

möjligaste mån undvikes eller mildras. Styrelsen framhåller vidare, att

man erfarit att flera trafikolyckor medfört svåra personskador på grund av

att lasten på fordonet förskjutit sig och trängt in i förarhytten. Styrelsen

avser att tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen utarbeta vissa normer

för lastbilshytters konstruktion, bl. a. i avsikt att skapa bättre skydd vid

trafikolyckor, och finner det därför önskvärt att i samband med den revision

av vägtrafikförordningen, som för närvarande överväges, i författningen

intages bestämmelse som lämnar styrelsen formell befogenhet att

ingripa på nämnt sätt. På enahanda sätt bör vägtrafikförordningen kompletteras

med bestämmelse om att last i erforderliga fall skall förankras

eller på annat sätt hindras från att vid kraftig inbromsning förskjutas

framåt. Det anföres vidare att bestämmelser rörande utförandet av såväl

lastbilshytter som anordningar till förhindrande av förskjutning av last

bör meddelas av den myndighet, som Konungen därtill förordnar, och att

det synes lämpligt att sådant förordnande meddelas styrelsen, som därvid

skall ha att samråda med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen.

Motionärerna hemställer därefter, att riksdagen »måtte besluta att uppdraga

åt Konungen att utan riksdagens ytterligare hörande vidtaga erforderliga

ändringar i vägtrafikförordningen i här berört avseende».

I de likalydande motionerna I: 337 och II: 436 föreslås under c) att riksdagen

skall besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att sådana

tillämpningsföreskrifter till vägtrafikförordningen utfärdas att därav utförligt

framgår vad som skall iakttagas beträffande fordons belysningsutrustning

såväl i avseende på standardutrustning som beträffande extrabelysning».

I de sistnämnda motionerna anföres vidare under rubriken »Slutprövning

för körkort» följande.

Slutprövningen av en körkortsaspirants förmåga att framföra fordon

sker f. n. på ett sätt som inte alltid är helt tillfredsställande. Avgörandet

fattas av en bilinspektör efter ett körprov som ibland endast omfattar några

minuters körning. Körskolläraren, som torde vara den som bäst känner

till elevens körförmåga, ges ingen möjlighet att påverka bedömningen.

En bilinspektör är således utrustad med relativt stora befogenheter. Trots

detta existerar inga gemensamma normer för körprovsbedömningen, utan

dessa varierar starkt mellan inspektörsdistrikt. Riktlinjer i syfte att möjliggöra

en för hela landet enhetlig bedömning av uppkörningsprov för körkort

bör utarbetas.

En annan fråga av betydelse i sammanhanget är den specialutbildning

som bilinspektörerna erhåller. Denna är mycket knapphändig och omfattar

endast en kurs på två månader. I kursen behandlas dels frågor rörande körprovsbedömning,

dels frågor rörande bilbesiktning.

Önskvärt vore att dessa båda utbildningsavsnitt fördelades på två kurser

varvid körprovsbedömningen ges ett betydligt större utymme än vad som

nu är fallet. På motsvarande sätt bör enligt vår mening bilinspektörernas

verksamhet uppdelas så, att de två grenarna, körkortsprövning och bilbesiktning,

handhas av olika inspektörer.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Med hänvisning till det anförda föreslår därefter motionärerna under e)

»att frågan om statens bilinspektörers utbildning och verksamhet skall bli

föremål för utredning, varvid bör beaktas de av oss ovan framförda synpunkterna».

Utskottet

Av fundamental betydelse för trafiksäkerheten är, sasom utskottet ovan

framhållit, att de fordon som brukas på vägarna är tillfredsställande ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vägtrafikförordningen innehåller också relativt noggranna

bestämmelser om vilka krav som i dessa hänseenden skall ställas

på motorfordonen. Kontrollen över att fordonen sedan de väl satts i trafik fyller

dessa krav är dock ytterst bristfällig, och det är ett allmänt omvittnat

faktum, att ett stort antal av de fordon som nu är i bruk i vårt land befinner

sig i ett skick som inte kan betraktas som tillfredsställande. Det enda effektiva

sättet att komma till rätta med missförhållandena härutinnan torde vara

att införa föreskrifter om kontinuerlig kontrollbesiktning i någon form.

Departementschefen synes också klart inse det välmotiverade i en sådan ordning.

Emellertid har han avvisat utredningens förslag om att ny kontrollbesiktning

skall krävas vid överlåtelse av motorfordon som är mer än fem år

gammalt. Som grund för sitt ställningstagande har han anfört, att besiktningsmannaorganisationens

resurser för närvarande icke förslår för ett realiserande

av förslaget.

Utskottet har ingen som helst anledning att ifragasätta riktigheten av antagandet

att resurserna för närvarande icke är tillräckliga för en mera betydande

utvidgning av kontrollbesiktningsskyldigheten. Bilinspektionens ansträngda

arbetsläge har i flera sammanhang omvittnats. Från denna utgångspunkt

delar utskottet alltså departementschefens uppfattning att ett

genomförande av den av utredningen förordade reformen tills vidare måste

anstå. Emellertid finner utskottet angeläget framhålla nödvändigheten av

att kraftiga åtgärder vidtages för en förstärkning av bilinspektionens resurser,

så att genomförandet av välbetänkta reformer i stil med den föreslagna

icke onödigtvis skjutes på framtiden.

I ett avseende, nämligen i fråga om vissa utryckningsfordon brandbilar

och ambulanser — har dock departementschefen föreslagit en utvidgad

kontrollbesiktning. Enligt propositionens förslag skall dessa fordon årligen

underkastas sådan besiktning. Till vad departementschefen sålunda föreslagit

kan utskottet ansluta sig. Utskottet vill dock framhålla vikten av att

den besiktning, varom här är fråga, kan fullgöras på sådant satt, att den

beredskap fordonen skall tjäna i minsta möjliga mån eftersättes.

Propositionens förslag angående ändrade bestämmelser rörande fordonsbelysning

i vissa avseenden kan utskottet liksom förslaget om förbud mot

utskjutande dekorationer biträda.

Det i motionerna 1:337 och 11:436 framställda yrkandet om utfärdande

av utförliga bestämmelser angående extrabelysning å fordon kan utskottet

5 Bihang till riksdagens protokoll t!)5S. 9 samt. 2 avd. Nr 20

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

däremot icke tillstyrka. Såsom motionärerna framhållit finns för närvarande

utförliga tillämpningsföreskrifter utfärdade rörande standardbelysning, varvid

utgångspunkten är de i vägtrafikförordningen meddelade reglerna angående

vilka krav som skall ställas på belysningsanordningarna. Att tillskapa

motsvarande regler beträffande icke obligatoriska belysningsanordningar

torde stöta på stora praktiska svårigheter redan av den anledningen, att

man här icke har några grundregler i vägtrafikförordningen, som anger vilka

krav anordningarna skall fylla; förordningen upptar endast bestämmelser

om obligatorisk sådan utrustning. Utskottet finner ej heller skäl att nu

föreslå att förordningen kompletteras med bestämmelser om hur extrabelysning,

som eventuellt anbringas å motorfordon, skall vara beskaffad. I

anslutning till vad motionärerna anfört om risken för bländande ljus må

framhållas att vägtrafikförordningen innehåller en allmän regel om att fordon

icke får begagna bländande ljus på väg, där tillfredsställande belysning

är anordnad, vid möte med annat fordon eller när fordonet är uppställt å

väg ävensom att vid möte med fordon avbländning skall ske i god tid. Det

avgörande för i vad mån belysningsanordningarna verkar bländande blir i

många fall inte hur de är konstruerade utan hur de användes. Att exempelvis

helt förbjuda användning av sökarlykta på motorfordon torde icke heller

vara motionärernas avsikt. Det må anmärkas att de av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

utfärdade anvisningarna rörande belysningsanordningar

på motorfordon innehåller en bestämmelse om att annat hjälpljus än sökarlykta

icke få placeras på större höjd över marken än vad som är medgivet

för huvudstrålkastare.

Det i motionerna I: 335 och II: 431 framförda förslaget om att — i anslutning

till en av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse den

27 december 1957 gjord framställning till Kungl. Maj :t — vägtrafikförordningen

skall kompletteras med bestämmelser rörande de krav som ur säkerhetssynpunkt

bör ställas på förarhytt till lastbil ävensom bestämmelser

syftande till att förebygga skador genom förskjutning av last på sådant fordon

finner utskottet välgrundat. Enligt styrelsens förslag i nämnda framställning

skulle i 3 § 2 mom. vägtrafikförordningen intagas en föreskrift av

innebörd att förarhytt på bil skall vara utförd på ett från säkerhetssynpunkt

i möjligaste mån betryggande sätt. Vidare skulle 52 § 1 mom. i förordningen

kompletteras med bestämmelse om att last skall i erforderliga fall förankras

eller på annat sätt hindras från att vid kraftig inbromsning förskjutas

framåt. Bestämmelser rörande utformningen av lastbilshytter samt anordningar

till förhindrande av förskjutning av last föreslås skola meddelas av

den myndighet Konungen bestämmer. Enligt skrivelsen borde sådant förordnande

lämpligen meddelas styrelsen, som därvid skulle ha att samråda

med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsens framställning har remissbehandlats

av kommunikationsdepartementet och därvid praktiskt taget genomgående

rönt positivt mottagande.

Utskottet finner sig mot bakgrunden av det anförda böra tillstyrka motionerna

och alltså hemställa om att sådana ändringar i vägtrafikförordning
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

67

en, som åsyftas med motionerna, företages utan riksdagens vidare hörande. I

sammanhanget vill dock utskottet framhålla, att det av praktiska skäl givetvis

inte är möjligt att erhålla ett fullständigt skydd mot sådana skador,

som bestämmelserna avser att förebygga. Å andra sidan synes dock inte

oväsentliga förbättringar kunna vinnas inom ramen för de anordningar som

rimligen kan krävas. Problemet hänger intimt samman med konstruktionstekniken

vad rör ifrågavarande fordon. Det är därför nödvändigt att vederbörande

myndigheter vid utformningen av hithörande föreskrifter nära samarbetar

med representanter för biltillverkare och karosserifabrikanter liksom

det är av vikt att samråd sker med företrädare för näringslivet och trafikutövarna

i övrigt. Vidare torde de nya bestämmelserna för sitt genomförande

kräva avsevärda övergångstider. Det torde icke heller, såvitt utskottet

nu kan bedöma, böra komma i fråga att ålägga innehavare av äldre fordon

att bygga om dessa för att ernå anpassning till de nyuppställda kraven.

I anslutning till vad nu avhandlats vill utskottet erinra om att liknande säkerhetsproblem

föreligger beträffande traktorer. Det synes angeläget att

även på detta område så snart ske kan vidtages åtgärder för åstadkommande

av bättre förhållanden.

Det i motionerna 1:337 och 11:436 framställda yrkandet om en utredning

av frågan om statens bilinspektörers utbildning och verksamhet kan

utskottet icke biträda. Statens bilinspektion står under fortlöpande kontroll

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som också sörjer för samordningen av

bilinspektörernas verksamhet och verkar för att likformig praxis skall utbilda

sig i olika distrikt, bl. a. genom anordnande av återkommande centrala

sammankomster för förste bilinspektörerna och genom utsändande av anvisningar

till befattningshavarna. Den omorganisation av styrelsens vägbyrå,

varom beslut fattats av årets riksdag, torde vara ägnad att i viss mån förbättra

styrelsens möjligheter till effektiva insatser härvidlag. Några belägg

för att bilbesiktningsmännen med avseende å sin kompetens icke skulle

fylla de krav, som rimligen kan ställas på dem, har motionärerna icke anfört.

Vad angår motionärernas förslag om en klyvning av bilbesiktningsmännens

verksamhet på två verksamhetsgrenar, nämligen å ena sidan körkortsprövning

och å andra sidan bilbesiktning, är att anföra, att en sådan uppdelning

med största sannolikhet skulle leda till att antalet stationsorter för

bilbesiktningsmän måste i icke ringa mån minskas, en utveckling som icke

kan vara önskvärd med hänsyn till allmänhetens intresse av alt ha så bekväm

tillgång till bilbesiktningsmännens tjänster som möjligt.

Trafikregler m. m.

Departementschefen

Allmän hastighetsbegränsning är en fråga, som alltid haft en framträdande

plats i diskussionen kring trafiksäkerhetsproblemen.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet

egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

G8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis

riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning

i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en

bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta

hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna

av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall

sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,

som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,

går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.

Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna

kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av

den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att

verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns

lätt kan leda till en felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser

främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på

sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt

skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande

övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen

vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.

Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande

övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,

och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten

för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser

icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som

skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse

om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan

mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt

att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är

det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så

avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter

icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt

för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Jag vill erinra om att frågan om införande av en allmän hastighetsbegränsning

var föremål för riksdagens behandling så sent som år 1957 i anledning

av vissa då väckta motioner. Andra lagutskottet, som behandlade

motionerna, avvisade i sitt utlåtande (nr 9) tanken på en hastighetsbegränsning

under motivering, bl. a., att efter frågans behandling inför riksdagen

år 1955 några nya rön icke framkommit, som kunde sägas utgöra belägg

för att en fix hastighetsgräns skulle leda till ökad trafiksäkerhet.

Utlåtandet vann riksdagens gillande.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år i958

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om

införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,

att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan

överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden

föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser

lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar

lider icke av samma stelhet som en regel om allmän

hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det

särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.

Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit

— att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,

som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att

en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt

att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt

att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen

erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar

till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera

allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att

föreskriva t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde

det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva

hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende

kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag

förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja

de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna

i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Den av utredningen föreslagna regeln om vissa undantag från skyldigheten

att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster, torde blott innebära

ett inskrivande i författningen av något som redan nu allmänt anses

gälla. Jag har icke något att erinra mot att så sker och tillstyrker alltså

att en sådan bestämmelse inflyter i 48 § vägtrafikförordningen.

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en

allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,

i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en

dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln

ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.

Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss

utsträckning tillämpar en dylik princip utan stöd i författningen men anser,

med hänsyn t ill nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse

i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Utredningens förslag att söka minska riskerna i samband med omkörning

genom en regel om skyldighet för förare av vissa tyngre fordon, som framföres

efter annat sådant fordon, att hålla lämpligt avstånd till den framför
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

varande, anser jag väl motiverat. Starka skäl talar dessutom enligt min

mening för att regeln vidgas att avse varje fordon, som framföres efter annat

fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på vägen framgående trafik.

Jag tillstyrker därför att bestämmelser av nämnda innebörd införes i

45 § vägtrafikförordningen.

Däremot är jag icke beredd att utan närmare undersökningar förorda en

utvidgning av regeln att gälla fordon i allmänhet när de framföres med

normal hastighet.

Enligt min mening är det uppenbart, att en regel av föreslaget innehåll

icke rubbar principen om att huvudansvaret för en omkörning och därigenom

uppkommande risker åvilar den omkörande. Något förtydligande härutinnan

torde därför icke vara behövligt.

Motorcyklar och mopeder är erfarenhetsmässigt att anse som bullersamma

fordon. Om de handhaves på ett skickligt och hänsynsfullt sätt, är denna

olägenhet likväl icke så framträdande, att några särskilda åtgärder är påkallade

beträffande just dessa typer av fordon. Vad som aktualiserat utredningens

förslag om åtgärder mot vissa slag av störande trafik, är närmast

det förhållandet, att en del förare, främst yngre sådana, tagit för vana att

under kvällar och nätter samlas på vissa platser i städer och andra tätorter

samt därvid hanterar motorerna på ett sätt, som icke fyller skäliga

anspråk på hänsyn till andra.

Såsom justitieombudsmannen framhållit har polismakten redan enligt

gällande bestämmelser vissa möjligheter att stävja detta ofog. Enligt 58 §

första stycket vägtrafikförordningen skall föraren i görligaste mån behandla

motorn så, att den icke åstadkommer störande buller, och överträdelse av

bestämmelsen är straffbelagd i 67 § andra stycket nämnda förordning. Mot

s. k. klungkörning kan ingripande ske enligt polismans allmänna befogenhet

att ingripa mot störande uppträden. I vissa fall kan straff ådömas enligt

11 kap. 11 § strafflagen för förargelseväckande beteende.

Det torde vara en allmän uppfattning att dessa polismaktens befogenheter

mångenstädes icke utnyttjas i tillnärmelsevis den omfattning, som skulle

vara behövlig, och att polisen tolererar att motorcyklister och mopedister

åstadkommer sådant buller och i övrigt gör sig skyldiga till sådant uppträdande,

som utan tvekan skulle föranleda ingripande, därest fråga vore om

trafikanter av någon annan kategori. Orsakerna torde vara dels att buller

från motorcyklar och mopeder på sina håll förekommer i så stor omfattning,

att ingripanden i enstaka fall lätt framstår som opåkallade, och dels

bevisningssvårigheterna. Troligt är dock, att ett energiskt uppträdande från

polisens sida i de flesta fall skulle kunna i allt väsentligt råda bot på det

onödiga bullret.

Jag delar justitieombudsmannens åsikt, att ett mer eller mindre totalt förbud

mot framförande av mopeder och motorcyklar i viss stad eller viss annan

ort icke är möjligt att genomföra enligt nuvarande bestämmelser.

Vad angar frågan, huruvida en dylik förbudsmöjlighet bör skapas genom ändring

av bestämmelserna i 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen, anser jag det

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

principiellt oriktigt att införa förbudsbestämmelser med så generell utformning,

att man i praktiken nödgas lägga en dispensbefogenhet i den enskilde

polismannens hand. Å andra sidan måste det medgivas, att svårigheter kan

möta, när det gäller att i det särskilda fallet utforma bestämmelser som tillgodoser

sitt syfte utan att innebära avsteg från denna princip.

Överhuvud synes frågan om åtgärder mot gatubullret böra angripas på

ett mera allsidigt sätt än som är möjligt på grundval av trafiksäkerhetsutredningens

förslag. Hithörande frågor är f. n. föremål för särskild utredning,

som statens institut för folkhälsan erhållit i uppdrag att ombesörja.

Det synes mig lämpligt att avvakta resultatet av denna utredning, innan

slutlig ståndpunkt tages till sådana förslag till partiella reformer som det

nu förevarande.

Jag kan därför icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande hänseende

utan förutsätter att frågan t. v. bör lösas med andra åtgärder, i främsta

rummet skärpt uppsikt från polisens sida över ifrågavarande trafikantgrupper.

Utredningens mening, att förhållandena påkallar en skärpning av åtgärderna

mot olovlig körning, anser jag befogad. Jag vill i detta sammanhang

särskilt hänvisa till vad jag inledningsvis anfört om behovet av bättre polisövervakning.

Jämte en intensifierad övervakning är också den åtgärd, som

utredningen föreslagit, nämligen en skärpning av strafflatituden, att tillråda.

Jag delar i stort sett också utredningens uppfattning om de fall, då

ett strängare straff bör ifrågakomma, och anser liksom utredningen att den

nuvarande bestämmelsen, enligt vilken fängelse kan ingå i strafflatituden

endast vid återfall, är mindre lämplig med hänsyn till bl. a. svårigheterna

att ordna en tillfredsställande brottsregistrering.

Emellertid anser jag tveksamt, huruvida de av utredningen föreslagna

ändringarna i 3 § trafikbrottslagen verkligen är ägnade att i någon nämnvärd

omfattning leda till en kraftigare samhällelig reaktion i fall av olovlig

körning. En påtaglig och mindre gynnsam konsekvens blir däremot att

strafföreläggande icke vidare kan komma till användning i mål om olovlig

körning samt att delvis andra regler kommer att gälla också för målens

handläggning vid domstol. Åtgärden kommer därför att i ogynnsam riktning

påverka åklagarmyndigheternas och domstolarnas arbetsbörda.

Lämpligare är enligt min mening, att de fall, då fängelsestraff skall kunna

ifrågakomma, uppräknas i lagtexten. Därigenom får domstolen, då något av

de sålunda angivna fallen är för handen, särskild anledning att överväga,

huruvida icke straffet bör skärpas till fängelse. Vidare kan strafföreläggande

alltjämt komma till användning i flertalet fall, och vid handläggning

inför domstol kommer i regel att gälla de vanliga bestämmelserna om mål

rörande ansvar för brott, varå icke kan följa strängare straff än böter.

En allmän förutsättning för att fängelse skall kunna ådömas bör, liksom

hittills, vara att brottet hänför sig till förande av bil eller motorcykel. I den

närmare uppräkningen av de fall, vilka anses så allvarliga, att fängelsestraff

kan komma i fråga, bör först nämnas olovlig körning av den, som innehaft

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

körkort men fått detta återkallat. Ett annat fall, som enligt min mening bör

inbegripas under den strängare bestämmelsen, är då någon bevisligen fört

motorfordon olovligt vid ett flertal olika tillfällen och brottet sålunda kan

sägas ha skett vanemässigt.

Härjämte anser jag lämpligt, att en skärpning av den normala strafflatituden

för olovlig körning företages på det sättet, att ett visst minimum

bestämmes för antalet dagsböter. Detta minimum torde, liksom i 4 § 2 mom.

trafikbrottslagen, böra sättas till tio dagsböter.

Under de nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig körning inbegripes

jämväl det fall, då någon åsidosätter särskild föreskrift, t. ex. om

användande av glasögon eller annat hjälpmedel, vilken meddelats vid utfärdande

av körkort. Jag delar utredningens mening att dylika förseelser ej bör

inbegripas under bestämmelserna om det relativt allvarliga trafikbrott, som

olovlig körning utgör, utan bör brytas ut till ett särskilt stadgande, vars

strafflatitud bestämmes till dagsböter utan särskilt minimum.

I 3 § trafikbrottslagen finnes jämväl ett stadgande om straff för den, vilken

såsom förare av körkortspliktigt fordon anställer eller brukar någon

som icke äger rätt att föra fordonet eller eljest tillåter annan att föra sådant

fordon utan att vara berättigad därtill. Detta stadgande torde böra lämnas

orubbat, bortsett från den i praktiken betydelselösa ändring, som bortfallet

av den nuvarande bestämmelsen om straff för återfall innebär.

Den omständigheten, att vissa vägar numera utbyggts till motorvägar

efter internationellt vedertagen standard, gör att särskilda föreskrifter om

trafiken på sådana vägar ej längre kan avvaras. I anledning av tillkomsten

i december 1957 av motorvägen Danderyd—Norrtälje har jag f. ö. redan

förra året funnit nödvändigt att införa vissa tillfälliga föreskrifter, som

kunnat genomföras utan ändringar i vägtrafikförordningen. Jag syftar härvid

på kungörelsen den 15 november 1957 med vissa provisoriska bestämmelser

angående vägmärken. I sagda kungörelse har begreppet motorväg

definierats på ett sätt, som nära överensstämmer med de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

nu föreslagna reglerna. Vad speciellt angår tillämpligheten

å motorväg av de nuvarande bestämmelserna om skyldighet att stanna

före färd in på huvudled torde ett system med parallellvägar, sådant som

det å den nyanlagda motorvägen Danderyd—Norrtälje, i allmänhet bereda

så goda garantier ur trafiksäkerhetssynpunkt, att någon föreskrift om stoppskyldighet

icke erfordras. Om det i visst fall skulle visa sig, att stoppskyldighet

är påkallad t. ex. därför att parallellvägar icke kunnat anordnas med

tillräcklig längd för att medge trafiksäker infart, kan sådan skyldighet införas

genom lokal trafikföreskrift och stoppmärke. De föreslagna bestämmelserna

om de fordonskategorier, som får färdas på motorväg, synes mig

lämpliga åtminstone till dess erfarenhet vunnits av trafikförhållandena på

motorvägar. Bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelse och stadsmyndighet

att samråda med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde vara påkallad

för att vinna önskvärd enhetlighet i utformningen av de lokala tra
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

fikföreskrifterna. Sammanfattningsvis anser jag, att förslagen efter viss

formell överarbetning, varom jag föranstaltat, bör kunna läggas till grund

för bestämmelser i ämnet.

Den föreslagna nya bestämmelsen om att fordon endast får föras på vänstra

körbanan, om flera körbanor finnes, kan göras till föremål för kritik ur

den synpunkten, att tvekan kan tänkas uppstå vad som i olika fall förstås

med beteckningen körbana. Jag syftar härvid närmast på sådana fall, då

en väg försetts med mittmarkering e. d. För att undvika dylik tvekan synes

bestämmelsen böra jämkas därhän, att den blott blir tillämplig, när

fråga är om helt skilda körbanor, d. v. s. när de olika banorna skiljes av

mittremsa eller annan anordning som uppenbarligen icke är avsedd att

korsas med fordon.

Vad beträffar förslaget om jämkning av omkörningsreglerna synes detta

med hänsyn till sina tänkbara konsekvenser icke böra förverkligas i detta

sammanhang.

För att vinna närmare överensstämmelse med vad som gäller i andra länder

torde i samband med de nya föreskrifterna om motorvägar böra i vägtrafikförordningen

upptagas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för

förare, vars fordon blivit stående på körbanan på grund av motorfel e. d.,

att ofördröj ligen vidtaga åtgärder för att undanskaffa fordonet. Denna bestämmelse

bör emellertid ej gälla endast motorväg utan bör avse alla de

fall, då det jämlikt 49 § vägtrafikförordningen är förbjudet att stanna eller

ställa upp fordon på väg.

I det skick, vari förslaget till nya regler om motorvägar nu föreligger efter

omarbetning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, får de sin plats

i 1 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom., 48 §, 49 § 2 inom., 56 § 1 mom., 60 §, 61 §

1 mom. och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

I anslutning till bestämmelserna om motorvägar m. m. bör även straffbestämmelserna

i 67 § vägtrafikförordningen omarbetas så, att de korresponderar

med de nya reglerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag att införa uttryckliga regler

om skyldighet att stanna vid vissa signaler anser jag beaktansvärt. Föreskrifter

av denna innebörd har emellertid enligt min uppfattning sin rätta

plats icke i vägtrafikförordningen utan i vägmärkeskungörelsen, och jag

avser därför att taga upp frågan till behandling vid den översyn av kungörelsen,

som är omedelbart förestående i anledning av bl. a. de nyss föreslagna

nya reglerna om motorvägar.

En föreskrift om skyldighet för länsstyrelser och stadsmyndigheter att

hålla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortlöpande underrättad om gällande

lokala föreskrifter anser jag behövlig. Jag förordar sålunda, att en dylik

föreskrift inflyter i vägtrafikförordningen, lämpligen i 61 § 3 mom. Vid sidan

därav bör den nuvarande bestämmelsen i 62 § 2 mom. om skyldighet att tillställa

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den årliga kungörelsen om vägar

och gällande lokala trafikföreskrifter bibehållas oförändrad.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

De ändringar i 54 § 1 mom. och 64 § 3 mom. vägtrafikförordningen som

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit i anledning av förut skedd

ändring beträffande indelningen av de allmänna vägarna, torde i praktiken

knappast ändra vad som nu gäller och är därför snarast att beteckna som

redaktionella. Jag förordar, att ändringarna kommer till stånd.

Förslaget om att genom ändring av 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen ge

länsstyrelse och stadsmyndighet vissa möjligheter att utfärda trafikreglerande

föreskrifter för enskilda vägar i allmänhet och alltså icke blott, såsom

nu, för sådana enskilda vägar, som är allmänneligen befarna, torde i främsta

rummet förestavas av behovet i vissa fall att kunna föreskriva maximihastighet

på vägen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt föreligger dessutom behov av

att kunna införa vissa föreskrifter för reglering av trafiken vid korsning

med järnväg samt vid den enskilda vägens anslutning till allmän väg eller

till annan enskild väg, som är allmänneligen befaren. Sådana föreskrifter

bör kunna införas oavsett om vägens ägare medger det eller icke. Andra

tänkbara föreskrifter, t. ex. om körriktning, parkering m. m., torde däremot

vad beträffar nu avsedda vägar knappast vara av vital betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt

men kan i vissa fall vara av intresse för vägens

ägare. För dessa fall bör vägtrafikförordningen visserligen ge möjlighet att

införa trafikreglerande bestämmelser, om ägaren det önskar, men sådana

bestämmelser bör icke kunna införas mot hans vilja.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, enligt vilket länsstyrelse eller

stadsmyndighet alltid skall ha en generell befogenhet att utfärda trafikreglerande

föreskrifter för enskild väg, går således enligt min mening onödigt

långt och bör jämkas i enlighet med de principer, för vilka jag nu uttalat

mig.

En dylik reglering torde också möjliggöra en acceptabel lösning av frågan,

vem som har att utföra, underhålla och bekosta de vägmärken, vilka

i regel erfordras för att utmärka en lokal trafikföreskrift. Sådana trafikföreskrifter,

som avser maximihastighet eller reglering av trafiken vid

korsning med järnväg eller vägens anslutning till allmän väg eller enskild

allmänneligen befaren väg, torde, med hänsyn till sin betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,

böra utmärkas genom det allmännas försorg och på allmän

bekostnad. För detta fall torde således lämpligen böra gälla samma

föreskrift som för de allmänneligen befarna vägarna eller alltså att åtgärden

skall ankomma, inom stad eller stadsliknande samhälle på den som enligt

lagen om allmänna vägar är väghållare samt eljest på vägförvaltningen i

länet. Annan trafikföreskrift än nu nämnts torde däremot böra utmärkas

av vägens ägare vid äventyr, om det försummas, att trafikföreskriften upphör

att äga tillämpning.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att det i vägtrafikförordningen

förekommande uttrycket »vägens ägare» uppenbarligen icke syftar

blott på den, som är ägare av vägmärken. Om väghållningen bekostas av

andra än markägaren, torde i första hand dessa åsyftas, låt vara att de i sitt

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

75

förfogande över vägen icke får överskrida den rätt till nyttjande av vägmärken,

som blivit åt dem upplåten, och att således även ägaren av själva marken

kan ha vissa befogenheter med avseende å vägen. Huruvida utmärkandet

av lokal trafikföreskrift skall bekostas av den ene eller den andre enskilde

vägintressenten, är en fråga som icke bör regleras i vägtrafikförordningen.

I detta sammanhang torde även böra beröras en annan fråga, som aktualiserats

genom vissa av remissyttrandena över trafiksäkerhetsutredningens

förslag, nämligen om skyldighet för fordonsförare att stanna före passerandet

av järnvägsövergång. Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller

redan nu, jämlikt 42 § 2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna

då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår

denna kategori av järnvägsövergångar torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest.

Däremot vore det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten,

om generell stoppskyldighet, liknande den som gäller vid infart på huvudled,

kunde föreskrivas beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en

sådan bestämmelse möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn

till förhållandena vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller

väg och sådan spårväg, som framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att

en stoppskyldighet, om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige

biträtt, måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor

om järnvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka

nu är fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska

svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda

en generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldighet

successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i

första hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga

resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möjliggöres

även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom

de författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de

järnvägsövergångar, vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda

blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän

regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till

förnyad prövning.

Lagrådet

Över förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september

1951 (nr 6''i9) om straff för vissa trafikbrott har utlåtande inhämtats

från lagrådet, som därvid yttrat:

»Enligt det remitterade förslaget skall straffet för olovlig körning kunna

skärpas till fängelse i högst sex månader, om den skyldige tidigare innehaft

körkort som blivit återkallat eller om brottet begåtts vanemässigt. Även i

övrigt kunna förekomma grova fall av olovlig körning, såsom då någon för

motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet

eller då olovlig körning skett i större omfattning utan att det kan sägas

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

ha skett vanemässigt. Den föreslagna bestämmelsen inbegriper ej heller alla

grova fall som innefattas under den nuvarande straffskärpningsregeln för

återfall. Lagrådet hemställer därför, att den nya regeln utvidgas till att omfatta

— förutom de båda fallen som angivits i förslaget — de situationer då

brottet eljest är att anse som grovt.»

Departementschefen

Vid avlåtande av propositionen förklarar sig föredragande departementschefen,

statsrådet Skoglund, efter redogörelse för lagrådets utlåtande tillstyrka

lagrådets hemställan om viss jämkning i lagförslaget samt uttalar

därvid att jämkningen för sådana fall, då brottet icke är grovt, ej torde

leda till någon ändring beträffande möjlighet att använda strafföreläggande

eller beträffande domstols sammansättning.

Motioner

I de likalydande motionerna 1:271 och II: 342 hemställes, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag av innebörd att en

hastighetsgräns för motorfordon på 90 km/tim. införes på försök under

viss tid».

I motionen II: 434 föreslås tillskapande av ett nytt begrepp, »genomfartsled»,

samt att i anslutning härtill sådant tillägg till 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen

att förare som ämnar köra in på genomfartsled ålägges att

lämna företräde åt fordon på denna.

I motionen II: 346 anhålles, »att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t

uttala att åtgärder ofördröjligen bör vidtagas i syfte att nedbringa olägenheterna

av omdömeslös motorcykeltrafik i tätorterna».

I de likalydande motionerna I: 337 och II: 436 yrkas under b) att riksdagen

skall besluta, »att sådan ändring av § 42 vägtrafikförordningen införes

att motorfordons högsta tillåtna hastighet vid passerande av järnvägskorsning

fastställes till 30 km/tim.».

I de likalydande motionerna I: 340 och 11:435 behandlas frågan om inrättande

av ett särskilt register beträffande ådömda straff för olovlig körning

samt fall av återkallelse av körkort. I motionen heter det:

I propositionen nr 69 med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen

m. m. föreslås i syfte att höja trafiksäkerheten bl. a. skärpningar i körkortsprövningen

och i fråga om straffpåföljden vid s. k. olovlig körning. För tililämpning

av dessa skärpta bestämmelser är det av vikt, att utredning lätt

kan erhållas om dels eventuellt tidigare ådömda straff för olovlig körning

och dels huruvida vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats.

Straff för förseelser, som begås vid förande av motorfordon, skola av

domstolarna enligt nu gällande bestämmelser, därest de begås av körkortsinnehavare,

rapporteras till vederbörligt körkortsregister. Om den skyldige

icke är innehavare av körkort, vilket ju regelmässigt är fallet vid olovlig

körning, sker ingen dylik registrering. Beträffande körkort som återkallas

publiceras, som av propositionen framgår, en förteckning av kriminaltekniska

anstalten.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

77

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle straff för olovlig körning under

en viss tid hindra utfärdande av nytt körkort. För handläggning av mål

om olovlig körning fordras dels kännedom om huruvida vederbörande innehaft

körkort som återkallats, dels ock rörande tidigare förseelser av samma

slag. Förstnämnda omständighet skulle t. o. m. vara avgörande för frågan

om strafföreläggande kan användas eller icke.

Det synes lämpligt att uppgifter i de angivna hänseendena samlas i ett

centralt register, vilket förslagsvis kan förläggas antingen till kriminaltekniska

anstalten eller till överståthållarämbetets körkortsregister. Närmare

åtgärder i dylikt syfte torde ankomma på Kungl. Maj :t.

Motionärerna hemställer därefter, »att riksdagen måtte i anledning av

propositionen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om beaktande av vad

sålunda anförts».

Slutligen hemställes i de likalydande motionerna 1:34-1 och 11:433, »att

riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 69 måtte uttala

sig för att 60 § 2 mom. vägtrafikförordningen tillföres ett nytt stycke av huvudsakligen

rådgivande karaktär och av innehåll, att gående, som använder

cykelbana eller körbana, bör bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel,

skärp eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära

något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd

för att bliva bättre synlig för andra trafikanter».

Utskottet

Förslag om införande av allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt

område har avvisats av såväl 1955 som 1957 års riksdagar. I föreliggande

proposition förordas ej heller sådan hastighetsbegränsning. Förslag därom

har emellertid framlagts i motionerna I: 271 och II: 342, där det föreslås att

en hastighetsgräns på 90 kilometer i timmen införes på försök under viss

tid.

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där

han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande

av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat

att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på

försök under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen

föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma

till rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar

inom ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande

bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Mot det i propositionen framlagda förslaget om undantag från skyldighet

att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster har utskottet

intet att erinra.

I detta sammanhang upptar utskottet till behandling det i motionen II:

434 framlagda förslaget om tillskapande av s. k. genomfartsleder.

Utskottet vill för sin del uttala, att tillskapande av ett sådant institut,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

som motionärerna avser, knappast skulle bli av något större värde vid sidan

om det nu existerande huvudledsbegreppet. De väsentligaste olägenheterna

med att ge trafiken på en genomfartsled absolut förträde framför anslutande

trafik är att en sådan ordning medför hinder för den lokala trafiken, särskilt

å tider då livlig trafik råder på genomfartsleden. Detta har medfört att

man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser i städerna.

Berörda olägenheter skulle bli lika stora vid en tillämpning av de av

motionärerna föreslagna reglerna. En nackdel med förslaget är därjämte att

det skulle nödvändiggöra tillförandet av ytterligare ett vägmärke till vår

redan tidigare stora flora på området. Allmänheten skulle också få svårt att

hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att gälla i avseendet.

Utskottet vill vidare framhålla, att ett förslag liknande det i motionen framförda

framlagts i en till Konungen ställd skrivelse den 30 januari 1957, avfattad

av representanter för trafiknämnder och motsvarande organ i vissa

skånestäder, som på initiativ av Kungl. Automobil klubbens södra avdelning

sammanträtt i Malmö den 30 november 1956. Skrivelsen har gjorts till

föremål för remissbehandling av kommunikationsdepartementet, varvid det

allt övervägande antalet remissinstanser ställt sig avvisande till den framkastade

tanken.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka motionen.

Utredningen hade i syfte att minska olycksriskerna i samband med omkörning

föreslagit att då fordon, vilkas maximihastighet är begränsad till

60 kilometer i timmen eller därunder, utom tättbebyggt område föres efter

varandra, avståndet till det framförvarande fordonet skall, när förhållandena

medger det, avpassas så, att en omkörande utan fara kan svänga in

mellan fordonen. Bakom förslaget låg den synpunkten, att riskerna i samband

med omkörning väsentligt påverkas av att fordonen, särskilt de tyngre

lastbilarna, håller inbördes alltför kort avstånd, så att en omkörande inte

kan komma in mellan fordonen. Departementschefen har upptagit utredningens

förslag men utvidgat detsamma till att avse varje fordon, som

framföres efter annat fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på

vägen framgående trafik.

Utskottet kan obetingat ansluta sig till den tanke som ligger bakom förslaget.

Riskerna i samband med omkörning blir mindre, om en omkörande

icke nödgas att i ett enda moment företa omkörning av mer än en bil utan i

händelse av uppkommande fara kan svänga in mellan två fordon, som

framföres efter vax-andra. Det har också sedan länge propagerats för ett

körsätt som underlättar sådana manövrer. Utskottet känner dock tveksamhet

inför det framlagda förslaget med hänsyn till den utformning den föreslagna

författningstexten fått. Regeln skall enligt förslaget gälla blott fordon

som framföres efter annat fordon med avsevärt lägre hastighet än övrig

på vägen framgående trafik. I och för sig torde det kunna sägas, att regeln

med lika stor rätt — med utgångspunkt från vissa bedömningsgrunder

kanske med större rätt — borde gälla för de fall att fordonen framföres

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

79

med normal hastighet. Ur denna synpunkt är bestämmelsens utformning

mindre logisk och rent av ägnad att verka vilseledande. Vidare måste uttrycket

»avsevärt lägre hastighet än övrig å vägen framgående trafik» betraktas

som högst diffust och ägnat att leda till osäkerhet och konflikter vid

tillämpningen. Departementschefen har förklarat, att han icke är beredd

att utan närmare undersökningar förorda en utvidgning av regeln till att

gälla fordon i allmänhet, när de framföres med normal hastighet. Bakom

detta yttrande torde främst ligga farhågor för att en sådan utvidgning skulle

töra med sig icke önskvärda konsekvenser i fråga om utsträckningen av de

fordonsköer, som vid toppbelastningstid är att finna främst i närheten av

större tätorter, och därigenom förvärra olägenheterna med avseende å den

bristande kapaciteten hos trafiklederna under rusningstid. De nämnda olägenheterna

torde kunna tänkas bli än mera betydande, och utskottet är icke

heller berett tillstyrka en sådan utvidgning. Det torde över huvud — om

man skall utgå från en annan gränsdragning än den utredningen föreslagit

i fråga om vilka fordon, som skall beröras av bestämmelsen — vara ytterst

svårt att få till stånd en tillfredsställande utformning av densamma, såvida

den icke skall göras generellt tillämplig för alla fordon. Även i andra hänseenden

än vad nu berörts är den föreslagna utformningen mindre lycklig.

Så torde exempelvis bestämmelsen, trots sin ordalydelse, icke avse att träffa

det fall, då omkörning av det framförvarande fordonet avvaktas. Mot bakgrunden

av det anförda vill utskottet förorda, att bestämmelsen utgår och

att man även i fortsättningen litar till propaganda och upplysning för att

hos motorfordonsförarna inpränta lämpligheten av att under vissa förhållanden

lämna sådant utrymme till framförvarande fordon, att en omkörning

underlättas. För övrigt torde det praktiska resultat, som bestämmelsen avser

att åvägabringa, ernås om alla vägtrafikanter iakttar den i vägtrafikförordningen

meddelade föreskriften att sakta farten, när de uppmärksammat

tilläinnad omkörning. Därest någon föreskrift i ämnet över huvud skall meddelas

i vägtrafikförordningen torde den åtminstone tills vidare böra inskränkas

till att omfatta tyngre och långsammare fordon i enlighet med utredningens

förslag.

I fråga om åtgärder mot vissa slag av störande trafik ansluter sig utskottet

till vad departementschefen uttalat. Härav följer att utskottet icke finner

skäl föreslå någon särskild åtgärd i anledning av motionen II: 346. Utskottet

finner sig dock böra framhålla vikten av att Kungl. Maj:t ägnar hithörande

problem en ingående uppmärksamhet.

Ändringarna i lagen om straff för vissa trafikbrott syftande till skärpning

av åtgärderna mot olovlig körning vill utskottet tillstyrka. Därvid förutsätter

utskottet, alt brottet i allmänhet skall komma att bedömas som grovt,

då fråga är om återfall.

I anslutning härtill upptar utskottet till behandling motionerna I: 340 och

II: 435. Utskottet får härvid instämma i vad motionärerna framfört om nöd
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

vändigheten och lämpligheten av att ett centralt register inrättas med uppgift

att registrera ådömda straff för olovlig körning samt beslut om återkallelse

av körkort. Förefintligheten av ett sådant register synes vara av stor

betydelse för en riktig tillämpning i åtskilliga avseenden av de i det föregående

behandlade reglerna (exempelvis förbudet för den som fått sitt körkort

återkallat att företaga övningskörning annorledes än vid körskola, reglerna

angående prövning av körkortsansökningar, återfallsskärpning vid

ådömande av straff för olovlig körning). Utskottet får således tillstyrka

motionerna och samtidigt uttala den förhoppningen, att inrättande av sådant

register skall kunna ske med det snaraste.

Vad departementschefen uttalat till belysning av frågan om skyldighet för

fordons förare att stanna före passerandet av järnvägsövergång kan utskottet

i stort ansluta sig till. Utskottet vill dock framhålla, att meningarna torde

vara delade om i vad mån införande av stopplikt framför järnvägsövergångar

i varje enskilt fall leder till större säkerhet.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om införande av

en absolut hastighetsgräns om 30 kilometer i timmen vid passerandet av

järnvägskorsning avstyrker utskottet redan på den grunden att ett realiserande

av förslaget skulle nödvändiggöra att hastighetsbegränsningsskyltar

uppsattes vid alla sådana korsningar.

Ej heller finner sig utskottet kunna tillstyrka det i motionerna I: 341 och

II: 433 framförda förslaget om införande i vägtrafikförordningen av en bestämmelse

av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående

som använder cykelbana eller körbana, bör bära tänd lykta eller vara

försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material

eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga

annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter. Detta

utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att utskottet

skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna

avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.

Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att gående på

olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under mörker.

Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för dessa

problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,

inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock icke lämpligt

att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär som

föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och upplysning.

I vad utskottet här ovan ej särskilt berört de av departementschefen under

förevarande avsnitt förordade förslagen, tillstyrker utskottet desamma. Dock

synes i förtydligande syfte en omformulering böra ske av den föreslagna texten

beträffande andra meningen i 44 § vägtrafikförordningen på det sättet,

att orden »Finnas skilda banor» utbytes mot exempelvis »Finnas från varandra

åtskilda banor».

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

81

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen i anledning av de vid förevarande proposition,

nr 69, fogade förslagen till förordning om ändring

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

samt förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den

25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. ävensom motionerna I: 334 och II: 430, I: 335

och II: 431, I: 338 och II: 438 samt I: 340 och II: 435 måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna

vad utskottet ovan anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den

28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott;

C. att förevarande motioner

1. I: 271 och II: 342,

2. I: 334 och II: 430,

3. I: 337 och II: 436,

4. I: 338 och II: 438,

5. I: 339 och II: 437,

6. I: 341 och II: 433,

7. II: 346 samt

8. II: 434,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru

Carlqvist, herrar Åkesson, Nils Theodor Larsson, Kaijser, Magnusson och

Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Johansson i Södertälje, Larsson i Hedenäset, fru Svensson, herrar

Jönsson i Jämtlands Sikås och Lothigius.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 20

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Reservationer

I. beträffande körkortsgivningen:

av herrar Edström och Jönsson i Jämtlands Sikås, vilka ansett att vad

utskottet här i tredje och fjärde styckena yttrat bort ersättas med text av

följande lydelse:

1953 års trafiksäkerhetsutredning har i sitt betänkande II (SOU 1957: 18)

föreslagit införande av provisoriska körkort under viss tidsperiod, innan

definitivt körkort erhålles. Detta skulle tjäna ej endast som ytterligare medel

att uppspåra olämpliga förare utan främst som korrektiv mot två olycksfrämjande

förhållanden, vilka i regel föreligger hos en ny körkortsinnehavare,

nämligen bristande trafikvana och ungdom.

Utredningen har påvisat, att ovanan hos förarna är en framträdande

olycksfaktor och att den sannolika förklaringen därtill är, att föraren ej förstår

att anpassa sitt körsätt i förhållande till de olika slag av riskmoment,

som kan uppstå i trafiken.

Utredningen har även påvisat, att de unga förarna har högre frekvens

av olyckor än äldre förare och att de ungas högre olycksfallsfrekvens ej

kan förklaras endast av att de är ovana som förare utan att den till väsentlig

del beror på en åldersbetingad brist på förutseende och ansvar.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt blir det mycket stor fördel, om man på lämpligt

sätt kan motverka den benägenhet för olyckor, som följer av bristande

körvana och ungdom. Man måste gentemot de nyblivna och särskilt de ungdomliga

förarna ge eftertryck åt kravet på omsorg och varsamhet i trafiken.

Genom att låta körkortet gälla provisoriskt under viss tid och icke taga

slutlig ställning till vederbörandes lämplighet, förrän han verkligen visat

sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden framföra fordon på

betryggande sätt, skulle den nya körkortsinnehavaren på ett alldeles särskilt

sätt göras uppmärksam på nödvändigheten av ett varsamt färdsätt under

den första tiden efter körkortsförvärvet, alltså under en tidsperiod, som ur

flera synpunkter är den mest kritiska under en persons tid som förare.

I flertalet stater i USA finns sådana provisoriska körkort och även i vårt

land är provtjänstgöring rätt vanlig före anställning eller påbörjande av

utbildning i visst yrke.

Ur administrativ synpunkt bör besvär och utgifter kunna undvikas, om

körkorten bibehålla sitt nuvarande utseende men med tryckt anteckning att

körkortet är provisoriskt eller ngbörjarkörkort under två år, räknat från dagen

för dess utfärdande. Begår innehavaren under denna tid förseelse mot

vägtrafikförordningen eller trafikbrott skall polismyndigheten göra anteckning

därå på kortet, och frågan om vederbörande skall erhålla definitivt körkort

skall av länsstyrelsen särskilt prövas, i annat fall blir körkortet automatiskt

definitivt två år efter utfärdandet. Om innehavaren av ett nybörjar
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

kort under förande av motorfordon haft del i trafikolycka och det på sannolika

skäl kan antagas, att han är vållande till olyckan samt att oaktsamheten

ej varit ringa, skall körkortet omhändertagas av polismyndigheten.

Under åberopande av det anförda föreslår utskottet — med bifall till

motionerna I: 339 och II: 437 — dels att 32 § 2 inom. vägtrafikförordningen

kompletteras med en bestämmelse om att körkort skall gälla som nybörjarkörkort

under två år från dagen för utfärdandet, dels ock att i 35 § samma

förordning införes stadgande av innebörd att i paragrafen nämnd skyldighet

för polismyndighet och vissa befattningshavare att skyndsamt besluta om

körkorts omhändertagande utsträckes till att avse jämväl fall där innehavare

av nybörj arkörkort haft del i trafikolycka och det på sannolika skäl kan

antagas att han varit vållande till olyckan samt att oaktsamheten ej varit

ringa.

I övrigt tillstyrker utskottet propositionen i förevarande del.

II. beträffande trafikregler m. m.:

av fru Svensson.

Särskilt yttrande

av herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje

samt fru Svensson, vilka i anslutning till vad utskottet anfört beträffande

frågan om allmän hastighetsbegränsning yttrat:

I sitt betänkande SOU 1954: 38 förordade 1953 års trafiksäkerhetsutredning

att en allmän hastighetsbegränsning skulle införas för bilar och motorcyklar

såväl inom som utom tättbebyggt samhälle. Utredningen konstaterade
»att

det klart framgår, att hög hastighet är en av de viktigaste — ja,

kanske den allra viktigaste — olycksframkallande faktorn i vägtrafiken.

Det kan icke vara föremål för tvekan, att om fordonen i allmänhet framföras

med hög hastighet, antalet olyckor av svår beskaffenhet blir större än

om hastigheten är lägre».

Ingen har hittills velat bestrida att detta är riktigt, men man synes ändock

såväl inom som utom motorvärlden vara obenägen underkasta sig den inskränkning

i rörelsefriheten på vägarna som en begränsning av hastigheten

komme att innebära.

Då emellertid riksdagen nyligen avvisat förslag om begränsning av den

fria hastigheten, finner vi det för dagen lönlöst att yrka på ett genomförande

av utredningens enligt vår mening väl motiverade förslag. Till

detta vårt ståndpunktstagandc har också bidragit att departementschc
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

fen i propositionen uttalat, att frågan om en hastighetsbegränsning bör

tagas upp till nytt övervägande, ifall förhållandena föranleda därtill. Då departementschefen

dessutom i propositionen förordar ett system med lokala

hastighetsbegränsningar, kan det vara lämpligt att först se om några resultat

i positiv riktning kan utvinnas ur sådana åtgärder och om de över huvud

taget blir vidtagna.

Innehållsförteckning

Kungl. Maj:ts proposition ................................................ 1

Författningsförslag

Förslag till ändring i vägtrafikförordningen ............................ 1

Förslag till ändring i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik........ 22

Förslag till ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott ................ 25

Motioner .............................................................. 26

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 27

Inledning .............................................................. 28

Allmänna synpunkter .................................................... 30

Förarutbildning ........................................................ 34

Det allmänna lämplighetskravet .......................................... 38

Körkort såldern m. m..................................................... 42

Körkortsgivningen ...................................................... 43

Kompetensen för yrkesförare ............................................ 47

Den fortlöpande kontrollen av förarnas lämplighet.......................... 49

Återkallelse av körkort m. m............................................. 54

Fordonsutrustning och fordonskontroll .................................... Öl

Trafikregler m. m....................................................... 67

Utskottets hemställan .................................................... 81

Reservationer .......................................................... 82

Särskilt yttrande ......................... 83

580586 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:233 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen in. m., dels ock i ämnet a1 i texten