Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.

1958-02-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 A:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt

material från avliden person.

Genom en den 20 december 1957 dagtecknad proposition, nr 23 år 1958,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag

till

Lag

om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material

från avliden person

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat

biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit å

sjukhus eller såsom död införts dit.

Ingrepp, som nu sagts, må dock ej äga rum, om den avlidne eller nära

anhörig till honom uttalat sig däremot, om ingreppet eljest kan antagas stå

i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller om särskilda

skäl äro mot åtgärden.

Ej heller må ingrepp, som avses i första stycket, äga rum om anledning

finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning kan föreligga

och resultatet därav skulle kunna äventyras genom ingreppet.

2 §•

Ingrepp, som avses i 1 §, må företagas endast å sjukhus, som Konungen

bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare

vid sjukhuset.

3 §.

över ingrepp, som avses i 1 §, skall protokoll föras. Däri skola angivas

tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa förhållanden kunnat

utrönas, samt den läkare, som konstaterat dödsfallet, och på vad sätt

detta skett.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

4 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela de

närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen.

Inledning

Under senare tid har inom medicinen en rad terapeutiska framsteg

gjorts, vilka innebär att man tillvaratagit biologiskt material från avlidna

människor och utnyttjat detta för att ersätta genom yttre våld eller sjukdom

skadade vävnader eller organ på levande personer. Dylika operationer,

s. k. transplantationer, har med framgång företagits på skilda områden.

Metoden har kommit till användning framför allt vid vissa ögonsjukdomar.

Men även på andra områden har man kunnat utföra dylika

operationer, såsom för botande av sjukdomar i kärlsystemet genom kärltransplantationer,

vid hudsjukdomar och brännskador genom hudtransplantationer

samt vid större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien genom

bentransplantationer.

Framhållas må, att transplantation numera gjorts praktiskt genomförbar

i långt större omfattning än tidigare därigenom att en teknik utbildats

varigenom det tillvaratagna materialet kan under längre tid förvaras

utan att det förlorar sin användbarhet för transplantation.

Några bestämda regler, som angiver läkarnas befogenheter att från avliden

borttaga material till transplantation, s. k. transplantat, finnes icke

i Sverige. På grund härav har det här i landet icke ansetts tillåtet att tillvarataga

transplantat från avlidna annat än i fall då den avlidne eller

hans anhöriga lämnat uttryckligt tillstånd därtill. Utomlands har däremot

på vissa håll genomförts lagstiftning, varigenom vidgade befogenheter

i förevarande hänseende tillerkänts läkare. Så har skett i Frankrike 1947,

England 1952, Tjeckoslovakien 1955 och Finland 1957.

Nordiska rådet behandlade vid sin femte session ett medlemsförslag

om likartad nordisk lagstiftning angående transplantation, därvid rådet

anslöt sig till ett uttalande av socialpolitiska utskottet. I detta uttryckte

utskottet önskvärdheten av att man i de olika länderna stödde den verksamhet

som transplantation av biologiskt material från annan människa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 3

innebär genom att vidtaga de åtgärder som vid varje tidpunkt kunde

anses erforderliga för att säkra tillgången på nödvändigt biologiskt material.

Med skrivelse den It mars 1957 överlämnade medicinalstyrelsen till

Kungl. Maj :t en inom styrelsen verkställd utredning av frågan om tillvaratagande

av biologiskt material från avliden person jämte förslag till lag

om transplantation samt hemställde, att erforderliga författningsbestämmelser

i ämnet måtte utfärdas. Förslaget överensstämde med det i Nordiska

rådet behandlade förslaget.

Över medicinalstyrelsens förslag avgavs efter remiss yttranden av hovrätten

för Övre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, domkapitlen i Uppsala

ärkestift och Linköpings stift samt kanslern för rikets universitet, den

sistnämnde efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom teologiska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala och Lund. Vid försvarets sjukvårdsstyrelses

yttrande var fogat ett uttalande av professorn W. Bosseus, Stockholm,

och till domkapitlets i Uppsala yttrande fanns bilagt ett yttrande

från f. kontraktsprosten F. Dahlbom, Uppsala. Vidare avgavs yttranden av

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Vid länsstyrelsernas yttranden fanns fogade

vissa yttranden från förste provinsialläkare, landsfogdar, lasarettsläkare

ävensom i något fall landstingets förvaltningsutskott. Vidare avgav följande

sammanslutningar yttranden, nämligen Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,

Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska eldbegängelseföreningen,

Samverkande bildningsförbunden och överstyrelsen för Svenska röda

korset.

Vissa författningsbestämmelser

Ingrepp i död människas kropp förekommer redan nu i enlighet med

vissa författningsbestämmelser, för vilka här må redogöras i korthet.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 371) om överlämnande av lik

till anatomisk institution skall, för att tillgodose den medicinska utbildningen

och forskningen, till anatomisk institution överlämnas lik, som

måste begravas på allmän bekostnad, efter person som avlidit å sinnessjukhus,

sinnesslöanstalt, sanatorium, fängelse, vissa ålderdomshem och

hem för kroniskt sjuka eller eljest efter person som avlidit i någon av

rikets städer (1 § första stycket).

Från nämnda stadgande finnes vissa undantag, av vilka följande är av

intresse i förevarande sammanhang. Överlämnande skall ej ske, om liket

blivit av den döde närstående person inom viss tid, i regel tre dagar, omhändertaget

för begravning eller om rättsmedicinsk undersökning skall

företagas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045) innehåller bl. a. bestämmelser

om liköppning. Sålunda stadgas att det åligger lasarettsläkare

i avseende å sjukvård, varför han är ansvarig, bl. a. att, där han ej finner

anledning till antagande, att behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger,

förrätta liköppning i fall, då dödsorsaken är okänd eller någon

viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas; dock att, om

anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall äga rum, sådan

må företagas blott då dödsorsaken är okänd (23 § 1 mom. 14 p.).

Medicinalstyrelsens utredning och förslag

Inledningsvis lämnar medicinalstyrelsen en redogörelse för utvecklingen

på ifrågavarande område. Styrelsen behandlar därvid möjligheterna

att i olika fall använda sig av transplantation.

Vad först angår ögonsjukdomar uttalar medicinalstyrelsen, att en viktig

orsak till nedsatt syn utgöres av grumling av ögats främre genomskinliga

hinna, hornhinnan. Enligt styrelsen har man sedan lång tid gjort

försök att operativt ersätta en grumlad hornhinna med en klar dylik. De

första försöken att ersätta en grumlad hornhinna laborerade med genomskinligt

material av glas, kristall eller dylikt. Alla dessa försök misslyckades.

Även försök att använda hornhinna från djur misslyckas regelmässigt.

Det anses f. n. att en mänsklig hornhinna kan ersättas endast med material

från ett människoöga. En lämpligt förvarad hornhinna har en betydande

förmåga att överleva sin ursprunglige bärare. Detta förhållande

ger möjlighet att använda hornhinnor tagna från avlidna personer. Materialet

bör tillvaratagas så kort tid som möjligt efter döden, i varje fall

inom några timmar. Det kan sedan förvaras upp till något dygn, innan

operationen företages.

Under de senaste åren har hornhinnekirurgien, genom förbättring av

metoder och material, undergått en livlig utveckling och bedrives nu i stor

skala vid världens ledande oftalmologiska centra.

Även i Sverige bedrives enligt medicinalstyrelsen för närvarande en begränsad

men framgångsrik hornhinnekirurgi. Behovet av vidgad verksamhet

är stort men tyvärr kämpar denna verksamhet här med betydande svårigheter.

Det har ansetts, att borttagande av hornhinnor från döda enligt gällande

rätt icke kan ske under annan förutsättning än att den avlidne eller

dennes anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Detta nära nog omöjliggör

användandet av hornhinnor från avlidna, då det i allmänhet av humanitära

skäl är motbjudande att inhämta tillstånd till en dylik operation i omedelbar

anslutning till ett dödsfall. Läkarna har därför i vårt land varit hänvisade till

att för hornhinnetransplantation använda material som tagits från av olika

anledningar bortopererade ögon. Denna metod har betydande begränsningar,

då det härigenom som regel är sjuka ögon som ställs till förfogande. Man kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1958 5

sålunda inte alltid med absolut visshet utesluta risken att det på patienten

överföres någon sjukdom från det bortopererade ögat t. ex. en elakartad

tumör. Metoden i fråga ger vidare som regel tillgång till endast ett öga vid

en operation, önskvärt är, att till förfogande ha minst ett öga i reserv för

att möta den situation som kan uppkomma, om någon oförutsedd komplikation

skulle inträffa. Denna reserv torde i hög grad öka patientens trygghet.

Den viktigaste invändningen mot vårt nuvarande system att utnyttja

hornhinnor från bortopererade ögon är emellertid att detta material är

otillräckligt. Planerade operationer måste ofta uppskjutas orimligt lång

tid i avvaktan på material.

Även i fråga om kärlsegment förekommer tillvaratagande av vävnader för

framtida transplantation. Enligt medicinalstyrelsen har man sålunda under

senare år genom transplantation kunnat bota ett flertal av kärlsystemets

sjukdomstillstånd och skador.

Som exempel på fall, där sådan kärlkirurgisk teknik tillämpats för lösning

av olika kliniska problem, nämner styrelsen medfödda långsträckta förträngningar

av stora kroppspulsådern, blodproppsbildningar (tromboser)

och sjukliga utvidgningar (aneurysm) i stora kroppspulsådern eller dess

större förgreningar. Det finns också vissa förvärvade lever- och mjältsjukdomar,

där kärlkirurgen genom en avlastande kärlförbindelse kan lindra

patientens besvär. Vid krigsskador och civila olycksfall, som lett till skadegörelse

på de stora pulsådrorna, blir kirurgens uppgift först och främst livräddande.

Det har emellertid, särskilt under Koreakriget, visat sig att reparation

av pulsådror med återställande av strömbanan avsevärt förbättrat

resultaten. Amputationsprocenten har blivit lägre än i de fall, där man

endast sörjt för blodstillningen och underbindning av skadad pulsåder utan

försök till reparation. Även inom tumörkirurgien har man haft nytta av en

kärlkirurgisk reparation av pulsådror, där dessa blivit engagerade av

svulstvävnad.

För reparation av extremiteternas pulsådror har använts blodåderseginent,

tagna från patienten själv, s. k. autolog transplantation. Då fråga

är om rekonstruktion i stora kroppspulsådern eller dess förgreningar

måste emellertid transplantat från andra människor tillgripas, s. k. homolog

transplantation. En metod att därvid använda pulsådror, uttagna

från avlidna kort tid efter döden, utarbetades experimentellt redan i

början av detta århundrade. Metoden har sedan fått praktisk betydelse

och lett till uppseendeväckande resultat, bl. a. homolog pulsådertransplantation

på människor med medfött hjärtfel (»blue babies»). I Sverige

är intresset mycket stort för denna nya behandlingsmetod. Pulsåderrekonstruktioner

har hittills utförts på allmänna sjukhuset i Malmö, Sabbatsbergs

sjukhus och karolinska institutets ortopediska klinik. Erfarenheterna

härav har i relation till de begränsade möjligheterna för homolog transplantation

i Sverige varit goda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

För homologa pulsådertransplantationer fordras att kirurgen har till

sitt förfogande ett stort urval av pulsådersegment av olika kaliber och

längd. Kärlpreparaten måste utgöras av fullvärdigt biologiskt material

och tillvaratages genom steril operation från oftast unga människor. Infektioner,

tumörer och vissa andra sjukdomar hos givaren utesluter användning.

Det urval, som lämpar sig för transplantation, är därför begränsat

och sjukhusens vanliga obduktionsmaterial blir icke till fyllest.

För att pulsådertransplantat skall kunna finnas till hands vid behov har

man inrättat s. k. kärlbanker. Med hjälp av bl. a. den moderna frystekniken

kan man numera lagra kärlpreparat under avsevärd tid; med den s. k.

frystorkningsmetoden är lagringstiden obegränsad. Kärlbank har sedan

många år varit i bruk vid allmänna sjukhuset i Malmö, karolinska institutets

ortopediska klinik, Norrbackainstitutet och Sabbatsbergs sjukhus

i Stockholm. Sedan år 1951 har på dessa sjukhus utförts ca 30 homologa

kärntransplantationer. I tre fall förelåg medfödda kärlmissbildningar, i

åtta blodproppsbildning (trombos) eller utvidgning (aneurysm) i stora

kroppspulsådern och i 14 fall liknande sjukdomstillstånd i de stora extremitetspulsådrorna.

Olycksfall var i fem fall orsak till utbredd pulsåderskada

som reparerades. Bristande tillgång till pulsådror, som lämpar sig

för transplantation, hämmar dock verksamheten. Transplantat har vid ett

tillfälle måst telegrafiskt rekvireras från en kärlbank vid S:t Mary’s Hospital

i London och sänts till Stockholm med flyg.

Motsvarande utveckling som på de nu redovisade områdena har, framhåller

medicinalstyrelsen, ägt rum i fråga om bentransplantation. Vid

vissa större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien, såsom steloperationer

i rygg eller höftleder och utfyllnad av större defekter efter bentumörer,

är bentransplantat ofta önskvärt. I vissa fall kan ben tagas från den

sjuke själv, men i andra fall, såsom då större mängder ben erfordras eller

ingreppet utföres på växande personer, är detta förenat med risker och

ofta omöjligt. I stället användes homolog transplantation, av vilken metod

man såväl i Sverige som utomlands har en omkring tioårig erfarenhet.

I Sverige har emellertid tillgången på friskt, biologiskt fullvärdigt ben

varit otillfredsställande. Det möter inga svårigheter att bevara ben; sådant

kan utan olägenhet förvaras flera månader i frysbox.

En liknande utveckling har metoderna för brosktransplantation genomgått.

Dock torde experimentalkirurgiens stadium härvidlag ännu icke vara

passerat.

Vad angår transplantation av hud anför medicinalstyrelsen att under och

efter det andra världskriget en markant utveckling ägt rum i fråga om möjligheterna

att behandla svåra brännskador. Denna utveckling har betingats

dels av en fördjupad insikt om de vätskebalansrubbningar som åtföljer dessa

skador och därpå grundad profylax och terapi, dels ock av förbättrade möjligheter

till ett effektivt bekämpande av sårbakterierna. Brännskadebehand
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 7

lingen har härigenom kommit in i en helt ny fas. Under det att brännskadade

med upp emot 30 % bränd kroppsyta förr sällan överlevde de första veckorna,

kan numera tack vare de nämnda medicinska 1 ramstegen personer

med brännskador omfattande mer än halva kroppsytan räddas till livet.

Detta har emellertid fört med sig att kirurgerna ställts inför sårläkningsproblem

av tidigare oanad omfattning. För att lösa dessa problem har man

varit hänvisad till omfattande hudtransplantationer, genom vilka den förbrända

huden ersättes med frisk hud. Som regel tages sådana transplantat

från oskadade områden av patientens egen hud men på sådant sätt att de

djupare hudskikten lämnas kvar, vilket möjliggör läkning utan nämnvärt

men. Ehuru endast individens egen hud har möjlighet till permanent inläkning,

kan hud tagen från annan person även läka fast men endast för en

längre eller kortare tid. Det finns numera från såväl vårt land som andra

länder talrika exempel på hur sådana transplantationer av hud varit livräddande

för svårt brännskadade fall, vilka ej kunnat bestrida egen hud i tillräcklig

utsträckning vid en första operation.

Stundom är det möjligt att finna frivilliga donatorer för hudtransplantation.

Olägenheterna för dessa är emellertid påtagliga. Med hänsyn härtill

är det enligt medicinalstyrelsen av utomordentligt värde, om i stället hud

från avlidna kan användas, något som visat sig vara biologiskt möjligt.

Det har dessutom visat sig möjligt att lagra hud med bibehållande av dess

vitalitet under mer än ett år. I sammanhanget må framhållas, att under

krigsförhållanden brännskadorna kommer att få dominerande betydelse

inom sjukvården. Lagring av hud för transplantationsändamål måste därför

anses såsom en beredskapsfråga av stor vikt.

Medicinalstyrelsen redogör härefter för den omfattning i vilken

ingrepp av ifrågavarande slag f. n. sker på svenska sjukhus. Styrelsen uttalar

härvid, att tillvaratagande av biologiskt material från avlidna sedan åtskilliga

år har förekommit på direkt anmodan av sedermera avlidna personer

eller efter medgivande av anhöriga. Omfattningen av denna verksamhet har

emellertid varit helt otillräcklig för en målsättning, som går ut på att alla

sjuka med behov av transplantationer av skilda slag skall kunna få erforderlig

hjälp. Styrelsen anser det därför vara ett framträdande intresse att

möjligheterna vidgas för tillvaratagande av biologiskt material från avlidna.

Mot denna bakgrund har inom medicinalstyrelsen utarbetats ett vid utredningen

fogat lagförslag om transplantation. Styrelsen uttalar i

anslutning därtill, att man bör vara medveten om att enstaka grupper av

människor kan finna eu lag av det innehåll, varom här är fråga, motbjudande

eller stridande mot deras religiösa eller etiska uppfattning. Det kunde

därför anses vara mera tilltalande att basera anskaffningen av transplantat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr J år 1958

helt på frivilliga avtal eller på fall där uttryckligt tillstånd från anhöriga

erhållits. Av praktiska och psykologiska skäl synes dock svårigheterna härvidlag

bli så stora, att materialanskaffningen skulle komma att allvarligt försvåras.

Den allmänt humanitära synpunkten, att genom uttagning av biologiskt

material från avlidna hjälp kan lämnas till botande av levande människors

sjukdomar eller defekter, måste anses vara ett avgörande skäl för

att framföra förslag om författningsbestämmelser i ämnet.

Huvudprincipen i lagförslaget är att, då behov av biologiskt material för

terapeutiskt ändamål föreligger vid undervisningssjukhus eller lasarett, sådant

material må tillvaratagas från kroppen efter den, som avlidit å sjukhuset

eller såsom död införts dit. Dylikt förfarande skall dock icke få äga

rum, om det finns anledning antaga, att den avlidne uttryckt önskan om att

sådant förfarande icke skall ske, eller om det är sannolikt, att anhörig skulle

göra invändning däremot. Förfarande som nu sagts skall enligt förslaget ej

heller få ske, om det finns anledning antaga att behov av rättsmedicinsk

undersökning föreligger beträffande sådan del av kroppen, att resultatet av

undersökningen skulle äventyras genom åtgärden.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den

redogörelse som finnes intagen i propositionen å s. 15—20.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har vid remissen

av förslaget till lagrådet anfört bl. a. följande.

»För egen del tvekar jag icke att förorda en lagstiftning, som på detta

sätt ökar läkarnas möjligheter att bota sjuka människor. Jag är därvidlag

fullt medveten om att hänsyn jämväl måste tagas till människors religiösa

och etiska uppfattning, men jag förmenar, att om man kan finna sådana

former för rätten att göra de ingrepp det här gäller, att den enskilda människans

inställning tillbörligen beaktas, bör icke moraliska eller religiösa

betänkligheter lägga hinder i vägen för en lagstiftning enligt de föreslagna

principerna. Jag konstaterar också med tillfredsställelse, att icke någon

remissinstans framfört principiella betänkligheter mot själva tanken att

tillvarataga material från avlidna personer. Från teologiskt håll har man

tvärtom understrukit, att från kristen synpunkt intet finns att erinra mot

tanken att en människa efter sin död låter delar av sin kropp brukas till

andra, levande människors gagn.

Även om man sålunda i princip godtager, att ingrepp av ifrågavarande

slag bör få ske, måste — som jag nyss antytt — uppenbarligen hänsyn

tagas till den avlidnes och de närmaste anhörigas inställning till denna fråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1958 9

På vad sätt denna inställning skall komma till uttryck är emellertid ett ytterst

grannlaga spörsmål. Man måste nämligen även beakta, att ingreppen regelmässigt

måste göras kort tid efter dödsfallet, då i annat fall vävnaden eller

organet icke går att använda för det avsedda ändamålet. Samtidigt kan

emellertid ett ingrepp, som göres kort tid efter ett dödsfall, framstå som

särskilt stötande för de anhöriga. Det mest tilltalande skulle måhända

vara, om man kunde basera anskaffningen av transplantat helt på frivilliga

avtal eller på fall, där uttryckligt tillstånd från anhöriga erhållits. Såsom

medicinalstyrelsen framhåller skulle emellertid då — bl. a. av praktiska

och psykologiska skäl — materialanskaffningen allvarligt försvåras;

sannolikt skulle det icke bli möjligt att i så fall få tillräckligt med material

för att kunna utföra transplantationer i den utsträckning, som påkallas

av förekommande sjukdomsfall. Den allmänna humanitära synpunkten,

att man genom tillvaratagande av biologiskt material från avlidna kan

bringa hjälp till botande av levande människors sjukdomar eller defekter,

har medicinalstyrelsen ansett böra tillerkännas avgörande betydelse. Styrelsen

föreslår därför, att vid undervisningssjukhus eller lasarett skall, då

behov av biologiskt material föreligger, sådant material få tillvaratagas

från avliden person — såväl från den som avlidit på sjukhuset som från

den vilken såsom död införts dit — såvida icke bl. a. anledning finnes antaga,

att den avlidne uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga

rum eller om det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot.

Denna utformning av undantagsklausulen överensstämmer nära med vad

som gäller på sina håll utomlands, bl. a. i Finland, och den har också godtagits

av flertalet remissinstanser. Anmärkas må, att teologiska fakulteten

vid universitetet i Lund uttalat, att — eftersom tillvaratagandet måste

ske kort tid efter dödsfallet — läkarnas frihet att göra ingrepp synes vara

den enda praktiskt framkomliga vägen. Enligt fakultetens mening skulle

ett krav på direkt samtycke från den avlidne eller från de anhöriga med

säkerhet hindra ingrepp i ett mycket stort antal fall, där i själva verket

ingen har någon invändning att göra. Medicinalstyrelsens förslag om frihet

för sjukhusmyndigheten att göra ingrepp i alla de fall, då någon gensaga

icke är känd eller sannolik, anser fakulteten därför vara den mest

tillfredsställande ordningen. Från läkarhåll har man vidare understrukit

vikten av att hinder icke uppställes som omöjliggör eller försvårar ett tillvaratagande

av material omedelbart efter dödsfallet.

Emellertid har — såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

— i flera remissyttranden invändningar framförts mot medicinalstyrelsens

förslag i denna del. I något yttrande föreslås än större frihet för

läkarna, men i regel går ändringsförslagen ut på skärpning av undantagsbestämmelsen,

i några yttranden ända därhän, att det alltid bör fordras

uttryckligt medgivande från den avlidne, då denne i annat fall måste under

sin livstid uttryckligen gardera sig mot att ingrepp kommer att ske. Där
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

jämte sägs i vissa yttranden att i de fall, då ingrepp skall ske å den som

såsom död införts till ett sjukhus, blir den av medicinalstyrelsen föreslagna

bestämmelsen avseende den avlidnes önskan eller invändning från anhöriga

meningslös, i vart fall beträffande dödsoffer för trafikolyckor. I sådana

fall finns nämligen icke utrymme för antaganden och sannolikhetskalkyler

med hänsyn bl. a. till den begränsade tid, som då står till buds

för att identifiera den döde och utröna, vilka hans närmaste är. Därför

föreslås att rätten att göra ingropp begränsas till att avse endast dem,

vilka för vård intagits å sjukhus och där avlidit, eller att i vart fall de anhörigas

uttryckliga medgivande skall inhämtas, då det gäller ingrepp å

person, som avlidit redan innan han införts å sjukhuset.

Därest den avlidnes önskan eller inställning till förevarande spörsmål på

något sätt kommit till uttryck, bör detta givetvis respekteras. Emellertid

torde man därvidlag icke böra kräva vare sig att den avlidne uttryckligen

medgivit, att ingrepp må ske, eller att han förklarat, att det icke må ske,

utan om den avlidne icke uttalat någon önskan synes man få nöja sig

med att på grund av föreliggande omständigheter göra ett antagande om

den avlidnes inställning. I de fall, då läkaren vårdat den avlidne och

lärt känna honom, torde läkaren ha möjligheter att göra en sådan bedömning.

Så snart det finns någon som helst anledning att antaga, att

ingreppet icke står i överensstämmelse med den avlidnes önskan, bör ingrepp

icke heller komma i fråga.

Men även de närmaste anhörigas inställning bör uppenbarligen beaktas. I

de fall då de anhörigas önskemål icke kommit till uttryck, synes man också

härvidlag få bygga på antaganden. Att kräva att läkaren redan före

dödsfallet eller i omedelbar anslutning till detsamma skall inhämta formellt

samtycke av de närmaste anhöriga kan enligt min mening icke komma

i fråga. Även för de anhörigas del torde det vara en mera tillfredsställande

ordning, att det överlämnas åt läkaren att på grund av de förhandenvarande

omständigheterna försöka bilda sig en uppfattning om de anhörigas

inställning och så snart det finns någon omständighet, som tyder på att

någon nära anhörig skulle önska att ingrepp ej göres, bör detta icke heller

få ske.

I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda läkarna äga göra ingrepp

i sådana fall, då det icke finns någon omständighet som tyder på att det

icke står i överensstämmelse med den avlidnes eller hans närmaste anhörigas

önskan att ingrepp göres. Givetvis kan mot en utformning av bestämmelserna

i enlighet därmed invändas, att i de fall, då läkaren icke hunnit få någon

kontakt vare sig med den avlidne eller hans anhöriga, utrymme icke

finns för några antaganden från läkarens sida. Å andra sidan synes det mig

knappast vara en tillfredsställande lösning att draga en gräns mellan dem

som avlidit å sjukhus — även om det skett omedelbart efter införandet

dit — samt dem som såsom döda införts å sjukhuset. Vidare måste be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr J år 1958 11

aktas de synpunkter, som framförts av försvarets sjukvårdsstyrelse, nämligen

att under krigsförhållanden stort behov av transplantat — särskilt för

hudtransplantationer — kan uppstå och att under sådana förhållanden samma

begränsningar i rätten att tillvarataga biologiskt material icke kan upprätthållas

som eljest. Jag anser därför att ifrågavarande bestämmelser bör

avse såväl dem som avlidit å sjukhuset som dem som såsom döda införts dit.

Då emellertid — såsom jag tidigare understrukit — hänsyn så långt möjligt

bör tagas till den avlidnes och hans närmaste anhörigas inställning, framstår

det som önskvärt, att ingrepp i första hand göres i sådana fall, då läkaren

hunnit få tillräckligt underlag för sitt bedömande av nämnda inställning.

Först om tillräckligt med biologiskt material icke kan erhållas på detta sätt,

bör ingrepp få göras även i de fall, då läkaren icke genom sin kännedom

om den avlidne eller hans anhöriga kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning

i saken. Vad jag sist sagt gäller alltså främst de fall, då ingrepp

ifrågasättes å den, vilken som död införts å sjukhuset. Skulle tillräckligt

material icke annorledes kunna erhållas, synes mig nämligen de humanitära

synpunkterna och angelägenheten av att hjälpa en sjuk människa få

väga över den omständigheten, att man icke hunnit utröna den avlidnes

eller de anhörigas önskemål.»

Departementschefen föreslog i enlighet med vad han sålunda förordat

en bestämmelse av innehåll att ingrepp av förevarande slag må för behandling

av sjukdom eller kroppsskada företagas å den, vilken avlidit

å sjukhus eller såsom död införts dit, dock ej därest den avlidne eller nära

anhörig till honom uttryckt önskan om att dylikt ingrepp ej skall äga

rum eller anledning finnes att antaga att förfarandet icke står i överensstämmelse

med den avlidnes eller nära anhörigas önskan. Vidare skulle

ingrepp ej få ske, därest anledning finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk

undersökning föreligger och att resultatet av undersökningen

genom ingreppet skulle äventyras.

Lagrådet

Lagrådet har i utlåtande över lagförslaget yttrat följande.

»Med den föreslagna lagstiftningen avses att tillgodose ett viktigt humanitärt

intresse, och lagrådet har icke någon erinran mot införandet av lagfäst

rätt att för behandling av sjukdom eller kroppsskada tillvarataga biologiskt

material från avliden person. Beträffande innebörden av förslaget

finner lagrådet — med hänsyn till den lydelse som medicinalstyrelsens förslag

hade — angeläget framhålla, att befogenheten att tillvarataga dylikt

material enligt avfattningen av det till lagrådet remitterade förslaget icke är

inskränkt till de fall då behov föreligger för behandling på just det sjukhus

där den avlidnes kropp finnes.

Det har vid utarbetandet av förslaget eftersträvats att nå syftet utan att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

gå emot den avlidnes och hans närmastes önskningar. Enligt lagrådets mening

kan det dock knappast i tillämpningen komma att gå till så som föredragande

departementschefen synes förutsätta i motiveringen till förslaget.

Det torde sålunda endast bli i sällsynta undantagsfall som läkaren före

dödsfallet får någon uppfattning om den intagnes eller hans anhörigas inställning.

Och efter dödsfallet torde det icke bli fråga om att särskilt efterhöra

de anhörigas mening.

Även enligt lagrådets åsikt måste man utgå från att ändamålet motiverar,

att här ifrågavarande ingrepp få äga rum om ej särskilda omständigheter

tala däremot. Man kan också förmoda, att de efterlevande i allmänhet hysa

förståelse för behovet. Det oaktat har man skäl antaga, att deras omedelbara

önskan —• om de i det aktuella fallet ställas inför frågan — ofta av

pietetsskäl skulle gå i den riktningen att något ingrepp ej bör äga rum. I

lagen synes man därför icke böra bygga alltför mycket på presumerad överensstämmelse

med de efterlevandes önskningar.

Lagrådet anser av dessa skäl, att undantagsbestämmelsen i 1 § andra

stycket första punkten bör jämkas. Härvid synes man kunna angiva, att

ingrepp ej må äga rum, om den avlidne eller nära anhörig uttalat sig däremot,

om ingreppet eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller

hans närmastes tänkesätt eller om särskilda skäl äro mot åtgärden. Med

tänkesätt åsyftas här religiös eller etisk åskådning liksom vederbörandes

allmänna uppfattning i frågor som ha samband med döden. Särskilda skäl

mot åtgärden kunna föreligga, om dödsfallet kommit chockartat och de

närmaste ej hunnit se kroppen innan ingrepp skulle behöva ske för tillvaratagande

av materialet eller om anhörigs psykiska tillstånd är särskilt

labilt. Även om särskilda hänsyn göra sig gällande i fall som nu nämnts,

åsyftar lagrådet dock ej att ingrepp alltid måste underlåtas när den döde

omkommit vid trafikolycka eller annan olyckshändelse.»

Departementschefen

Vid anmälan av lagrådets utlåtande har departementschefen till statsrådsprotokollet

anfört, att han icke hade något att invända mot den av

lagrådet föreslagna lydelsen av 1 § andra stycket samt att denna lydelse

torde helt stå i överensstämmelse med vad han åsyftat med den i det

remitterade förslaget upptagna bestämmelsen.

Lagförslagets detaljutformning

Här nedan lämnas en redogörelse för vissa uttalanden i anslutning till

1 §. Beträffande lagförslagets detaljutformning i övrigt hänvisas till propositionen

s. 24—31.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr t år 1958

1 §•

Remissyttrandena

Sveriges läkarförbund anmärker mot att man i förslaget begränsat rätten

att tillvarataga transplantat till fall då behov härav finnes för terapeutiskt

ändamål. Förbundet framhåller:

Enligt läkarförbundets uppfattning har därigenom möjligheterna för ett

effektivt vetenskapligt arbete på ett olyckligt sätt försvårats. Förbundet

anser det motiverat att i lagen direkt utsäges, att transplantat för vetenskapligt

ändamål må förekomma (såsom fallet är exempelvis i Frankrike),

enär vetenskapligt medicinskt arbete siktar till att förbättra redan kända terapeutiska

metoder eller till att finna nya.

Liknande uttalande har gjorts av Svenska läkaresällskapet.

Departementschefen

Syftet med att tillvarataga biologiskt material från avliden person är

— som jag tidigare anfört — att man därmed skall kunna bringa hjälp åt

sjuka människor. Denna grundläggande förutsättning anser jag böra komma

till klart uttryck i lagstiftningen genom att där utsäges, att materialet må

tillvaratagas för behandling av sjukdom eller kroppsskada. Att i denna ordning

— såsom föreslagits från läkarhåll — utvidga möjligheten att tillvarataga

material till att avse även tillgodoseende av den vetenskapliga forskningen

kan jag ej tillstyrka. Bestämmelser härom har meddelats i 1932 års

kungörelse om överlämnande av lik till anatomisk institution och jag finner

icke anledning att i detta sammanhang närmare ingå på dessa bestämmelser.

Lagrådet

Förslaget avser icke att reglera de fall då död kropp må användas för

utbildnings- eller forskningsändamål. Den kungörelse som gäller härom

skall alltjämt gälla. Det synes icke uteslutet, att därjämte den enskilde kan

bestämma att hans kropp må användas för dylika ändamål eller att efterlevande

kunna medge detta. Förslaget får ej uppfattas som om det innebure

någon inskränkning av de möjligheter som må finnas i detta avseende.

Utskottet

Den av medicinalstyrelsen gjorda utredningen visar att stora möjligheter

numera finns att ersätta genom yttre våld eller sjukdom skadade vävnader

och organ på levande människor genom transplantation av motsvarande

biologiskt material antingen från individen själv eller från annan person.

Ur praktisk synpunkt möter i allmänhet inga hinder att för transplantation

använda biologiskt material, som tillvaratagits från avlidna människor.

I Sverige har man emellertid hittills på grund av frånvaron av lagstiftning

på området ansett sig sakna befogenhet att taga transplantat från döda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

personer utom i de fall då antingen den avlidne i sin livstid eller hans

närmaste uttryckligen medgivit sådant ingrepp. Av naturliga skäl har

därför transplantat från döda människor i ringa utsträckning stått till

läkarnas förfogande. Möjligheterna att anskaffa material från levande människor

är likaledes begränsade. De nu anmärkta förhållandena har medfört

brist på transplantat i vårt land.

Det framlagda lagförslaget är avsett att avhjälpa genom nämnda brist

uppkomna svårigheter. Enligt förslaget skall ingrepp för tillvaratagande

av transplantat från död människa i regel få ske, där ej den avlidne eller

nära anhörig till honom uttalat sig däremot eller ingreppet eljest kan

antagas stå i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller

särskilda skäl är däremot.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse det framlagda förslaget. Dess genomförande

torde innebära att tillgången på biologiskt material för transplantation

avsevärt förbättras. Därigenom kan de synnerligen värdefulla

framsteg transplantationskirurgien under senare år gjort i betydligt vidare

utsträckning än nu är fallet komma sjuka och skadade människor till godo.

Ingrepp i död människas kropp för tillvaratagande av material för transplantation

bör icke ske mot den avlidnes eller hans närmastes vilja. En

begränsning av ingreppen till de fall, där uttryckligt medgivande föreligger,

skulle emellertid av naturliga skäl leda till att transplantat komme

att tillvaratagas från avlidna i alltför ringa utsträckning. De allra flesta

människor torde ha en positiv inställning till förevarande slag av ingrepp

såväl i fråga om kroppen efter avliden anhörig som beträffande deras egen

kropp. Utskottet finner därför välgrundat att tillåta ingrepp i de fall, där

ingen omständighet talar för att det skulle vara i strid mot den avlidnes

eller hans anhörigas vilja. De bedömningar i enlighet med lagens bestämmelser,

som läkarna måste företaga vid beslut om ingrepp, kan i vissa

fall komma att innefatta känsliga och svåra ställningstaganden. Utskottet

förutsätter emellertid att läkarna därvid kommer att iakttaga största hänsyn

och grannlagenhet.

Under remissbehandlingen har från läkarhåll framhållits att rätten att

tillvarataga biologiskt material från avliden icke borde begränsas till de

fall då behov därav föreligger för behandling av sjuka och skadade människor.

Härigenom försvåras, menar man, på ett olyckligt sätt arbete, som

syftar till att förbättra redan kända terapeutiska metoder eller till att

finna nya sådana. Departementschefen har i anledning härav framhållit,

att syftet med att tillvarataga biologiskt material från avliden är att man

därmed skall kunna bringa hjälp åt sjuka människor. Att utvidga möjligheten

att tillvarataga material till att avse även den vetenskapliga forskningen

avvisas av departementschefen, som hänvisar till att bestämmelser

därom meddelats i 1932 års kungörelse om överlämnande av lik till anatomisk

institution.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 15

I likhet med departementschefen anser utskottet, att syftet med att tillvarataga

biologiskt material från avliden bör vara att bringa hjälp åt sjuka

och skadade människor. För detta syfte är en utveckling och förbättring

av metoderna för tillvaratagande, förvaring och anbringande av transplantat

av största värde. Den av departementschefen omnämnda 1932 års kungörelse

ger ringa möjligheter härtill, enär det material, som kan tillvaratagas

med stöd av denna, i allmänhet icke är levande. Emellertid torde

enligt utskottets mening de åtgärder, som är erforderliga för utveckling

och förbättring av metoderna för transplantation, kunna äga rum inom

den föreslagna lagens ram.

I övrigt föranleder propositionen intet yttrande från utskottets sida.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 23.

Stockholm den 25 februari 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Edström

och Alvar Andersson*;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg*, Odhe, fru Ekendahl,

herrar Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Rimmerfors*, Jönsson

i Jämtlands Sikås och Lothigius.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:113 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden a1 i texten