Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.
1958-02-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1958 A:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person.
Genom en den 20 december 1957 dagtecknad proposition, nr 23 år 1958,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till
Lag
om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material
från avliden person
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat
biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit å
sjukhus eller såsom död införts dit.
Ingrepp, som nu sagts, må dock ej äga rum, om den avlidne eller nära
anhörig till honom uttalat sig däremot, om ingreppet eljest kan antagas stå
i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller om särskilda
skäl äro mot åtgärden.
Ej heller må ingrepp, som avses i första stycket, äga rum om anledning
finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning kan föreligga
och resultatet därav skulle kunna äventyras genom ingreppet.
2 §•
Ingrepp, som avses i 1 §, må företagas endast å sjukhus, som Konungen
bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare
vid sjukhuset.
3 §.
över ingrepp, som avses i 1 §, skall protokoll föras. Däri skola angivas
tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa förhållanden kunnat
utrönas, samt den läkare, som konstaterat dödsfallet, och på vad sätt
detta skett.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 4
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
4 §■
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela de
närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen.
Inledning
Under senare tid har inom medicinen en rad terapeutiska framsteg
gjorts, vilka innebär att man tillvaratagit biologiskt material från avlidna
människor och utnyttjat detta för att ersätta genom yttre våld eller sjukdom
skadade vävnader eller organ på levande personer. Dylika operationer,
s. k. transplantationer, har med framgång företagits på skilda områden.
Metoden har kommit till användning framför allt vid vissa ögonsjukdomar.
Men även på andra områden har man kunnat utföra dylika
operationer, såsom för botande av sjukdomar i kärlsystemet genom kärltransplantationer,
vid hudsjukdomar och brännskador genom hudtransplantationer
samt vid större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien genom
bentransplantationer.
Framhållas må, att transplantation numera gjorts praktiskt genomförbar
i långt större omfattning än tidigare därigenom att en teknik utbildats
varigenom det tillvaratagna materialet kan under längre tid förvaras
utan att det förlorar sin användbarhet för transplantation.
Några bestämda regler, som angiver läkarnas befogenheter att från avliden
borttaga material till transplantation, s. k. transplantat, finnes icke
i Sverige. På grund härav har det här i landet icke ansetts tillåtet att tillvarataga
transplantat från avlidna annat än i fall då den avlidne eller
hans anhöriga lämnat uttryckligt tillstånd därtill. Utomlands har däremot
på vissa håll genomförts lagstiftning, varigenom vidgade befogenheter
i förevarande hänseende tillerkänts läkare. Så har skett i Frankrike 1947,
England 1952, Tjeckoslovakien 1955 och Finland 1957.
Nordiska rådet behandlade vid sin femte session ett medlemsförslag
om likartad nordisk lagstiftning angående transplantation, därvid rådet
anslöt sig till ett uttalande av socialpolitiska utskottet. I detta uttryckte
utskottet önskvärdheten av att man i de olika länderna stödde den verksamhet
som transplantation av biologiskt material från annan människa
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 3
innebär genom att vidtaga de åtgärder som vid varje tidpunkt kunde
anses erforderliga för att säkra tillgången på nödvändigt biologiskt material.
Med skrivelse den It mars 1957 överlämnade medicinalstyrelsen till
Kungl. Maj :t en inom styrelsen verkställd utredning av frågan om tillvaratagande
av biologiskt material från avliden person jämte förslag till lag
om transplantation samt hemställde, att erforderliga författningsbestämmelser
i ämnet måtte utfärdas. Förslaget överensstämde med det i Nordiska
rådet behandlade förslaget.
Över medicinalstyrelsens förslag avgavs efter remiss yttranden av hovrätten
för Övre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, domkapitlen i Uppsala
ärkestift och Linköpings stift samt kanslern för rikets universitet, den
sistnämnde efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom teologiska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund. Vid försvarets sjukvårdsstyrelses
yttrande var fogat ett uttalande av professorn W. Bosseus, Stockholm,
och till domkapitlets i Uppsala yttrande fanns bilagt ett yttrande
från f. kontraktsprosten F. Dahlbom, Uppsala. Vidare avgavs yttranden av
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Vid länsstyrelsernas yttranden fanns fogade
vissa yttranden från förste provinsialläkare, landsfogdar, lasarettsläkare
ävensom i något fall landstingets förvaltningsutskott. Vidare avgav följande
sammanslutningar yttranden, nämligen Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,
Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska eldbegängelseföreningen,
Samverkande bildningsförbunden och överstyrelsen för Svenska röda
korset.
Vissa författningsbestämmelser
Ingrepp i död människas kropp förekommer redan nu i enlighet med
vissa författningsbestämmelser, för vilka här må redogöras i korthet.
Enligt kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 371) om överlämnande av lik
till anatomisk institution skall, för att tillgodose den medicinska utbildningen
och forskningen, till anatomisk institution överlämnas lik, som
måste begravas på allmän bekostnad, efter person som avlidit å sinnessjukhus,
sinnesslöanstalt, sanatorium, fängelse, vissa ålderdomshem och
hem för kroniskt sjuka eller eljest efter person som avlidit i någon av
rikets städer (1 § första stycket).
Från nämnda stadgande finnes vissa undantag, av vilka följande är av
intresse i förevarande sammanhang. Överlämnande skall ej ske, om liket
blivit av den döde närstående person inom viss tid, i regel tre dagar, omhändertaget
för begravning eller om rättsmedicinsk undersökning skall
företagas.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
Sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045) innehåller bl. a. bestämmelser
om liköppning. Sålunda stadgas att det åligger lasarettsläkare
i avseende å sjukvård, varför han är ansvarig, bl. a. att, där han ej finner
anledning till antagande, att behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger,
förrätta liköppning i fall, då dödsorsaken är okänd eller någon
viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas; dock att, om
anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall äga rum, sådan
må företagas blott då dödsorsaken är okänd (23 § 1 mom. 14 p.).
Medicinalstyrelsens utredning och förslag
Inledningsvis lämnar medicinalstyrelsen en redogörelse för utvecklingen
på ifrågavarande område. Styrelsen behandlar därvid möjligheterna
att i olika fall använda sig av transplantation.
Vad först angår ögonsjukdomar uttalar medicinalstyrelsen, att en viktig
orsak till nedsatt syn utgöres av grumling av ögats främre genomskinliga
hinna, hornhinnan. Enligt styrelsen har man sedan lång tid gjort
försök att operativt ersätta en grumlad hornhinna med en klar dylik. De
första försöken att ersätta en grumlad hornhinna laborerade med genomskinligt
material av glas, kristall eller dylikt. Alla dessa försök misslyckades.
Även försök att använda hornhinna från djur misslyckas regelmässigt.
Det anses f. n. att en mänsklig hornhinna kan ersättas endast med material
från ett människoöga. En lämpligt förvarad hornhinna har en betydande
förmåga att överleva sin ursprunglige bärare. Detta förhållande
ger möjlighet att använda hornhinnor tagna från avlidna personer. Materialet
bör tillvaratagas så kort tid som möjligt efter döden, i varje fall
inom några timmar. Det kan sedan förvaras upp till något dygn, innan
operationen företages.
Under de senaste åren har hornhinnekirurgien, genom förbättring av
metoder och material, undergått en livlig utveckling och bedrives nu i stor
skala vid världens ledande oftalmologiska centra.
Även i Sverige bedrives enligt medicinalstyrelsen för närvarande en begränsad
men framgångsrik hornhinnekirurgi. Behovet av vidgad verksamhet
är stort men tyvärr kämpar denna verksamhet här med betydande svårigheter.
Det har ansetts, att borttagande av hornhinnor från döda enligt gällande
rätt icke kan ske under annan förutsättning än att den avlidne eller
dennes anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Detta nära nog omöjliggör
användandet av hornhinnor från avlidna, då det i allmänhet av humanitära
skäl är motbjudande att inhämta tillstånd till en dylik operation i omedelbar
anslutning till ett dödsfall. Läkarna har därför i vårt land varit hänvisade till
att för hornhinnetransplantation använda material som tagits från av olika
anledningar bortopererade ögon. Denna metod har betydande begränsningar,
då det härigenom som regel är sjuka ögon som ställs till förfogande. Man kan
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1958 5
sålunda inte alltid med absolut visshet utesluta risken att det på patienten
överföres någon sjukdom från det bortopererade ögat t. ex. en elakartad
tumör. Metoden i fråga ger vidare som regel tillgång till endast ett öga vid
en operation, önskvärt är, att till förfogande ha minst ett öga i reserv för
att möta den situation som kan uppkomma, om någon oförutsedd komplikation
skulle inträffa. Denna reserv torde i hög grad öka patientens trygghet.
Den viktigaste invändningen mot vårt nuvarande system att utnyttja
hornhinnor från bortopererade ögon är emellertid att detta material är
otillräckligt. Planerade operationer måste ofta uppskjutas orimligt lång
tid i avvaktan på material.
Även i fråga om kärlsegment förekommer tillvaratagande av vävnader för
framtida transplantation. Enligt medicinalstyrelsen har man sålunda under
senare år genom transplantation kunnat bota ett flertal av kärlsystemets
sjukdomstillstånd och skador.
Som exempel på fall, där sådan kärlkirurgisk teknik tillämpats för lösning
av olika kliniska problem, nämner styrelsen medfödda långsträckta förträngningar
av stora kroppspulsådern, blodproppsbildningar (tromboser)
och sjukliga utvidgningar (aneurysm) i stora kroppspulsådern eller dess
större förgreningar. Det finns också vissa förvärvade lever- och mjältsjukdomar,
där kärlkirurgen genom en avlastande kärlförbindelse kan lindra
patientens besvär. Vid krigsskador och civila olycksfall, som lett till skadegörelse
på de stora pulsådrorna, blir kirurgens uppgift först och främst livräddande.
Det har emellertid, särskilt under Koreakriget, visat sig att reparation
av pulsådror med återställande av strömbanan avsevärt förbättrat
resultaten. Amputationsprocenten har blivit lägre än i de fall, där man
endast sörjt för blodstillningen och underbindning av skadad pulsåder utan
försök till reparation. Även inom tumörkirurgien har man haft nytta av en
kärlkirurgisk reparation av pulsådror, där dessa blivit engagerade av
svulstvävnad.
För reparation av extremiteternas pulsådror har använts blodåderseginent,
tagna från patienten själv, s. k. autolog transplantation. Då fråga
är om rekonstruktion i stora kroppspulsådern eller dess förgreningar
måste emellertid transplantat från andra människor tillgripas, s. k. homolog
transplantation. En metod att därvid använda pulsådror, uttagna
från avlidna kort tid efter döden, utarbetades experimentellt redan i
början av detta århundrade. Metoden har sedan fått praktisk betydelse
och lett till uppseendeväckande resultat, bl. a. homolog pulsådertransplantation
på människor med medfött hjärtfel (»blue babies»). I Sverige
är intresset mycket stort för denna nya behandlingsmetod. Pulsåderrekonstruktioner
har hittills utförts på allmänna sjukhuset i Malmö, Sabbatsbergs
sjukhus och karolinska institutets ortopediska klinik. Erfarenheterna
härav har i relation till de begränsade möjligheterna för homolog transplantation
i Sverige varit goda.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
För homologa pulsådertransplantationer fordras att kirurgen har till
sitt förfogande ett stort urval av pulsådersegment av olika kaliber och
längd. Kärlpreparaten måste utgöras av fullvärdigt biologiskt material
och tillvaratages genom steril operation från oftast unga människor. Infektioner,
tumörer och vissa andra sjukdomar hos givaren utesluter användning.
Det urval, som lämpar sig för transplantation, är därför begränsat
och sjukhusens vanliga obduktionsmaterial blir icke till fyllest.
För att pulsådertransplantat skall kunna finnas till hands vid behov har
man inrättat s. k. kärlbanker. Med hjälp av bl. a. den moderna frystekniken
kan man numera lagra kärlpreparat under avsevärd tid; med den s. k.
frystorkningsmetoden är lagringstiden obegränsad. Kärlbank har sedan
många år varit i bruk vid allmänna sjukhuset i Malmö, karolinska institutets
ortopediska klinik, Norrbackainstitutet och Sabbatsbergs sjukhus
i Stockholm. Sedan år 1951 har på dessa sjukhus utförts ca 30 homologa
kärntransplantationer. I tre fall förelåg medfödda kärlmissbildningar, i
åtta blodproppsbildning (trombos) eller utvidgning (aneurysm) i stora
kroppspulsådern och i 14 fall liknande sjukdomstillstånd i de stora extremitetspulsådrorna.
Olycksfall var i fem fall orsak till utbredd pulsåderskada
som reparerades. Bristande tillgång till pulsådror, som lämpar sig
för transplantation, hämmar dock verksamheten. Transplantat har vid ett
tillfälle måst telegrafiskt rekvireras från en kärlbank vid S:t Mary’s Hospital
i London och sänts till Stockholm med flyg.
Motsvarande utveckling som på de nu redovisade områdena har, framhåller
medicinalstyrelsen, ägt rum i fråga om bentransplantation. Vid
vissa större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien, såsom steloperationer
i rygg eller höftleder och utfyllnad av större defekter efter bentumörer,
är bentransplantat ofta önskvärt. I vissa fall kan ben tagas från den
sjuke själv, men i andra fall, såsom då större mängder ben erfordras eller
ingreppet utföres på växande personer, är detta förenat med risker och
ofta omöjligt. I stället användes homolog transplantation, av vilken metod
man såväl i Sverige som utomlands har en omkring tioårig erfarenhet.
I Sverige har emellertid tillgången på friskt, biologiskt fullvärdigt ben
varit otillfredsställande. Det möter inga svårigheter att bevara ben; sådant
kan utan olägenhet förvaras flera månader i frysbox.
En liknande utveckling har metoderna för brosktransplantation genomgått.
Dock torde experimentalkirurgiens stadium härvidlag ännu icke vara
passerat.
Vad angår transplantation av hud anför medicinalstyrelsen att under och
efter det andra världskriget en markant utveckling ägt rum i fråga om möjligheterna
att behandla svåra brännskador. Denna utveckling har betingats
dels av en fördjupad insikt om de vätskebalansrubbningar som åtföljer dessa
skador och därpå grundad profylax och terapi, dels ock av förbättrade möjligheter
till ett effektivt bekämpande av sårbakterierna. Brännskadebehand
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 7
lingen har härigenom kommit in i en helt ny fas. Under det att brännskadade
med upp emot 30 % bränd kroppsyta förr sällan överlevde de första veckorna,
kan numera tack vare de nämnda medicinska 1 ramstegen personer
med brännskador omfattande mer än halva kroppsytan räddas till livet.
Detta har emellertid fört med sig att kirurgerna ställts inför sårläkningsproblem
av tidigare oanad omfattning. För att lösa dessa problem har man
varit hänvisad till omfattande hudtransplantationer, genom vilka den förbrända
huden ersättes med frisk hud. Som regel tages sådana transplantat
från oskadade områden av patientens egen hud men på sådant sätt att de
djupare hudskikten lämnas kvar, vilket möjliggör läkning utan nämnvärt
men. Ehuru endast individens egen hud har möjlighet till permanent inläkning,
kan hud tagen från annan person även läka fast men endast för en
längre eller kortare tid. Det finns numera från såväl vårt land som andra
länder talrika exempel på hur sådana transplantationer av hud varit livräddande
för svårt brännskadade fall, vilka ej kunnat bestrida egen hud i tillräcklig
utsträckning vid en första operation.
Stundom är det möjligt att finna frivilliga donatorer för hudtransplantation.
Olägenheterna för dessa är emellertid påtagliga. Med hänsyn härtill
är det enligt medicinalstyrelsen av utomordentligt värde, om i stället hud
från avlidna kan användas, något som visat sig vara biologiskt möjligt.
Det har dessutom visat sig möjligt att lagra hud med bibehållande av dess
vitalitet under mer än ett år. I sammanhanget må framhållas, att under
krigsförhållanden brännskadorna kommer att få dominerande betydelse
inom sjukvården. Lagring av hud för transplantationsändamål måste därför
anses såsom en beredskapsfråga av stor vikt.
Medicinalstyrelsen redogör härefter för den omfattning i vilken
ingrepp av ifrågavarande slag f. n. sker på svenska sjukhus. Styrelsen uttalar
härvid, att tillvaratagande av biologiskt material från avlidna sedan åtskilliga
år har förekommit på direkt anmodan av sedermera avlidna personer
eller efter medgivande av anhöriga. Omfattningen av denna verksamhet har
emellertid varit helt otillräcklig för en målsättning, som går ut på att alla
sjuka med behov av transplantationer av skilda slag skall kunna få erforderlig
hjälp. Styrelsen anser det därför vara ett framträdande intresse att
möjligheterna vidgas för tillvaratagande av biologiskt material från avlidna.
Mot denna bakgrund har inom medicinalstyrelsen utarbetats ett vid utredningen
fogat lagförslag om transplantation. Styrelsen uttalar i
anslutning därtill, att man bör vara medveten om att enstaka grupper av
människor kan finna eu lag av det innehåll, varom här är fråga, motbjudande
eller stridande mot deras religiösa eller etiska uppfattning. Det kunde
därför anses vara mera tilltalande att basera anskaffningen av transplantat
8
Andra lagutskottets utlåtande nr J år 1958
helt på frivilliga avtal eller på fall där uttryckligt tillstånd från anhöriga
erhållits. Av praktiska och psykologiska skäl synes dock svårigheterna härvidlag
bli så stora, att materialanskaffningen skulle komma att allvarligt försvåras.
Den allmänt humanitära synpunkten, att genom uttagning av biologiskt
material från avlidna hjälp kan lämnas till botande av levande människors
sjukdomar eller defekter, måste anses vara ett avgörande skäl för
att framföra förslag om författningsbestämmelser i ämnet.
Huvudprincipen i lagförslaget är att, då behov av biologiskt material för
terapeutiskt ändamål föreligger vid undervisningssjukhus eller lasarett, sådant
material må tillvaratagas från kroppen efter den, som avlidit å sjukhuset
eller såsom död införts dit. Dylikt förfarande skall dock icke få äga
rum, om det finns anledning antaga, att den avlidne uttryckt önskan om att
sådant förfarande icke skall ske, eller om det är sannolikt, att anhörig skulle
göra invändning däremot. Förfarande som nu sagts skall enligt förslaget ej
heller få ske, om det finns anledning antaga att behov av rättsmedicinsk
undersökning föreligger beträffande sådan del av kroppen, att resultatet av
undersökningen skulle äventyras genom åtgärden.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den
redogörelse som finnes intagen i propositionen å s. 15—20.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har vid remissen
av förslaget till lagrådet anfört bl. a. följande.
»För egen del tvekar jag icke att förorda en lagstiftning, som på detta
sätt ökar läkarnas möjligheter att bota sjuka människor. Jag är därvidlag
fullt medveten om att hänsyn jämväl måste tagas till människors religiösa
och etiska uppfattning, men jag förmenar, att om man kan finna sådana
former för rätten att göra de ingrepp det här gäller, att den enskilda människans
inställning tillbörligen beaktas, bör icke moraliska eller religiösa
betänkligheter lägga hinder i vägen för en lagstiftning enligt de föreslagna
principerna. Jag konstaterar också med tillfredsställelse, att icke någon
remissinstans framfört principiella betänkligheter mot själva tanken att
tillvarataga material från avlidna personer. Från teologiskt håll har man
tvärtom understrukit, att från kristen synpunkt intet finns att erinra mot
tanken att en människa efter sin död låter delar av sin kropp brukas till
andra, levande människors gagn.
Även om man sålunda i princip godtager, att ingrepp av ifrågavarande
slag bör få ske, måste — som jag nyss antytt — uppenbarligen hänsyn
tagas till den avlidnes och de närmaste anhörigas inställning till denna fråga.
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1958 9
På vad sätt denna inställning skall komma till uttryck är emellertid ett ytterst
grannlaga spörsmål. Man måste nämligen även beakta, att ingreppen regelmässigt
måste göras kort tid efter dödsfallet, då i annat fall vävnaden eller
organet icke går att använda för det avsedda ändamålet. Samtidigt kan
emellertid ett ingrepp, som göres kort tid efter ett dödsfall, framstå som
särskilt stötande för de anhöriga. Det mest tilltalande skulle måhända
vara, om man kunde basera anskaffningen av transplantat helt på frivilliga
avtal eller på fall, där uttryckligt tillstånd från anhöriga erhållits. Såsom
medicinalstyrelsen framhåller skulle emellertid då — bl. a. av praktiska
och psykologiska skäl — materialanskaffningen allvarligt försvåras;
sannolikt skulle det icke bli möjligt att i så fall få tillräckligt med material
för att kunna utföra transplantationer i den utsträckning, som påkallas
av förekommande sjukdomsfall. Den allmänna humanitära synpunkten,
att man genom tillvaratagande av biologiskt material från avlidna kan
bringa hjälp till botande av levande människors sjukdomar eller defekter,
har medicinalstyrelsen ansett böra tillerkännas avgörande betydelse. Styrelsen
föreslår därför, att vid undervisningssjukhus eller lasarett skall, då
behov av biologiskt material föreligger, sådant material få tillvaratagas
från avliden person — såväl från den som avlidit på sjukhuset som från
den vilken såsom död införts dit — såvida icke bl. a. anledning finnes antaga,
att den avlidne uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga
rum eller om det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot.
Denna utformning av undantagsklausulen överensstämmer nära med vad
som gäller på sina håll utomlands, bl. a. i Finland, och den har också godtagits
av flertalet remissinstanser. Anmärkas må, att teologiska fakulteten
vid universitetet i Lund uttalat, att — eftersom tillvaratagandet måste
ske kort tid efter dödsfallet — läkarnas frihet att göra ingrepp synes vara
den enda praktiskt framkomliga vägen. Enligt fakultetens mening skulle
ett krav på direkt samtycke från den avlidne eller från de anhöriga med
säkerhet hindra ingrepp i ett mycket stort antal fall, där i själva verket
ingen har någon invändning att göra. Medicinalstyrelsens förslag om frihet
för sjukhusmyndigheten att göra ingrepp i alla de fall, då någon gensaga
icke är känd eller sannolik, anser fakulteten därför vara den mest
tillfredsställande ordningen. Från läkarhåll har man vidare understrukit
vikten av att hinder icke uppställes som omöjliggör eller försvårar ett tillvaratagande
av material omedelbart efter dödsfallet.
Emellertid har — såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
— i flera remissyttranden invändningar framförts mot medicinalstyrelsens
förslag i denna del. I något yttrande föreslås än större frihet för
läkarna, men i regel går ändringsförslagen ut på skärpning av undantagsbestämmelsen,
i några yttranden ända därhän, att det alltid bör fordras
uttryckligt medgivande från den avlidne, då denne i annat fall måste under
sin livstid uttryckligen gardera sig mot att ingrepp kommer att ske. Där
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
jämte sägs i vissa yttranden att i de fall, då ingrepp skall ske å den som
såsom död införts till ett sjukhus, blir den av medicinalstyrelsen föreslagna
bestämmelsen avseende den avlidnes önskan eller invändning från anhöriga
meningslös, i vart fall beträffande dödsoffer för trafikolyckor. I sådana
fall finns nämligen icke utrymme för antaganden och sannolikhetskalkyler
med hänsyn bl. a. till den begränsade tid, som då står till buds
för att identifiera den döde och utröna, vilka hans närmaste är. Därför
föreslås att rätten att göra ingropp begränsas till att avse endast dem,
vilka för vård intagits å sjukhus och där avlidit, eller att i vart fall de anhörigas
uttryckliga medgivande skall inhämtas, då det gäller ingrepp å
person, som avlidit redan innan han införts å sjukhuset.
Därest den avlidnes önskan eller inställning till förevarande spörsmål på
något sätt kommit till uttryck, bör detta givetvis respekteras. Emellertid
torde man därvidlag icke böra kräva vare sig att den avlidne uttryckligen
medgivit, att ingrepp må ske, eller att han förklarat, att det icke må ske,
utan om den avlidne icke uttalat någon önskan synes man få nöja sig
med att på grund av föreliggande omständigheter göra ett antagande om
den avlidnes inställning. I de fall, då läkaren vårdat den avlidne och
lärt känna honom, torde läkaren ha möjligheter att göra en sådan bedömning.
Så snart det finns någon som helst anledning att antaga, att
ingreppet icke står i överensstämmelse med den avlidnes önskan, bör ingrepp
icke heller komma i fråga.
Men även de närmaste anhörigas inställning bör uppenbarligen beaktas. I
de fall då de anhörigas önskemål icke kommit till uttryck, synes man också
härvidlag få bygga på antaganden. Att kräva att läkaren redan före
dödsfallet eller i omedelbar anslutning till detsamma skall inhämta formellt
samtycke av de närmaste anhöriga kan enligt min mening icke komma
i fråga. Även för de anhörigas del torde det vara en mera tillfredsställande
ordning, att det överlämnas åt läkaren att på grund av de förhandenvarande
omständigheterna försöka bilda sig en uppfattning om de anhörigas
inställning och så snart det finns någon omständighet, som tyder på att
någon nära anhörig skulle önska att ingrepp ej göres, bör detta icke heller
få ske.
I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda läkarna äga göra ingrepp
i sådana fall, då det icke finns någon omständighet som tyder på att det
icke står i överensstämmelse med den avlidnes eller hans närmaste anhörigas
önskan att ingrepp göres. Givetvis kan mot en utformning av bestämmelserna
i enlighet därmed invändas, att i de fall, då läkaren icke hunnit få någon
kontakt vare sig med den avlidne eller hans anhöriga, utrymme icke
finns för några antaganden från läkarens sida. Å andra sidan synes det mig
knappast vara en tillfredsställande lösning att draga en gräns mellan dem
som avlidit å sjukhus — även om det skett omedelbart efter införandet
dit — samt dem som såsom döda införts å sjukhuset. Vidare måste be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr J år 1958 11
aktas de synpunkter, som framförts av försvarets sjukvårdsstyrelse, nämligen
att under krigsförhållanden stort behov av transplantat — särskilt för
hudtransplantationer — kan uppstå och att under sådana förhållanden samma
begränsningar i rätten att tillvarataga biologiskt material icke kan upprätthållas
som eljest. Jag anser därför att ifrågavarande bestämmelser bör
avse såväl dem som avlidit å sjukhuset som dem som såsom döda införts dit.
Då emellertid — såsom jag tidigare understrukit — hänsyn så långt möjligt
bör tagas till den avlidnes och hans närmaste anhörigas inställning, framstår
det som önskvärt, att ingrepp i första hand göres i sådana fall, då läkaren
hunnit få tillräckligt underlag för sitt bedömande av nämnda inställning.
Först om tillräckligt med biologiskt material icke kan erhållas på detta sätt,
bör ingrepp få göras även i de fall, då läkaren icke genom sin kännedom
om den avlidne eller hans anhöriga kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning
i saken. Vad jag sist sagt gäller alltså främst de fall, då ingrepp
ifrågasättes å den, vilken som död införts å sjukhuset. Skulle tillräckligt
material icke annorledes kunna erhållas, synes mig nämligen de humanitära
synpunkterna och angelägenheten av att hjälpa en sjuk människa få
väga över den omständigheten, att man icke hunnit utröna den avlidnes
eller de anhörigas önskemål.»
Departementschefen föreslog i enlighet med vad han sålunda förordat
en bestämmelse av innehåll att ingrepp av förevarande slag må för behandling
av sjukdom eller kroppsskada företagas å den, vilken avlidit
å sjukhus eller såsom död införts dit, dock ej därest den avlidne eller nära
anhörig till honom uttryckt önskan om att dylikt ingrepp ej skall äga
rum eller anledning finnes att antaga att förfarandet icke står i överensstämmelse
med den avlidnes eller nära anhörigas önskan. Vidare skulle
ingrepp ej få ske, därest anledning finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk
undersökning föreligger och att resultatet av undersökningen
genom ingreppet skulle äventyras.
Lagrådet
Lagrådet har i utlåtande över lagförslaget yttrat följande.
»Med den föreslagna lagstiftningen avses att tillgodose ett viktigt humanitärt
intresse, och lagrådet har icke någon erinran mot införandet av lagfäst
rätt att för behandling av sjukdom eller kroppsskada tillvarataga biologiskt
material från avliden person. Beträffande innebörden av förslaget
finner lagrådet — med hänsyn till den lydelse som medicinalstyrelsens förslag
hade — angeläget framhålla, att befogenheten att tillvarataga dylikt
material enligt avfattningen av det till lagrådet remitterade förslaget icke är
inskränkt till de fall då behov föreligger för behandling på just det sjukhus
där den avlidnes kropp finnes.
Det har vid utarbetandet av förslaget eftersträvats att nå syftet utan att
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
gå emot den avlidnes och hans närmastes önskningar. Enligt lagrådets mening
kan det dock knappast i tillämpningen komma att gå till så som föredragande
departementschefen synes förutsätta i motiveringen till förslaget.
Det torde sålunda endast bli i sällsynta undantagsfall som läkaren före
dödsfallet får någon uppfattning om den intagnes eller hans anhörigas inställning.
Och efter dödsfallet torde det icke bli fråga om att särskilt efterhöra
de anhörigas mening.
Även enligt lagrådets åsikt måste man utgå från att ändamålet motiverar,
att här ifrågavarande ingrepp få äga rum om ej särskilda omständigheter
tala däremot. Man kan också förmoda, att de efterlevande i allmänhet hysa
förståelse för behovet. Det oaktat har man skäl antaga, att deras omedelbara
önskan —• om de i det aktuella fallet ställas inför frågan — ofta av
pietetsskäl skulle gå i den riktningen att något ingrepp ej bör äga rum. I
lagen synes man därför icke böra bygga alltför mycket på presumerad överensstämmelse
med de efterlevandes önskningar.
Lagrådet anser av dessa skäl, att undantagsbestämmelsen i 1 § andra
stycket första punkten bör jämkas. Härvid synes man kunna angiva, att
ingrepp ej må äga rum, om den avlidne eller nära anhörig uttalat sig däremot,
om ingreppet eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller
hans närmastes tänkesätt eller om särskilda skäl äro mot åtgärden. Med
tänkesätt åsyftas här religiös eller etisk åskådning liksom vederbörandes
allmänna uppfattning i frågor som ha samband med döden. Särskilda skäl
mot åtgärden kunna föreligga, om dödsfallet kommit chockartat och de
närmaste ej hunnit se kroppen innan ingrepp skulle behöva ske för tillvaratagande
av materialet eller om anhörigs psykiska tillstånd är särskilt
labilt. Även om särskilda hänsyn göra sig gällande i fall som nu nämnts,
åsyftar lagrådet dock ej att ingrepp alltid måste underlåtas när den döde
omkommit vid trafikolycka eller annan olyckshändelse.»
Departementschefen
Vid anmälan av lagrådets utlåtande har departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört, att han icke hade något att invända mot den av
lagrådet föreslagna lydelsen av 1 § andra stycket samt att denna lydelse
torde helt stå i överensstämmelse med vad han åsyftat med den i det
remitterade förslaget upptagna bestämmelsen.
Lagförslagets detaljutformning
Här nedan lämnas en redogörelse för vissa uttalanden i anslutning till
1 §. Beträffande lagförslagets detaljutformning i övrigt hänvisas till propositionen
s. 24—31.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr t år 1958
1 §•
Remissyttrandena
Sveriges läkarförbund anmärker mot att man i förslaget begränsat rätten
att tillvarataga transplantat till fall då behov härav finnes för terapeutiskt
ändamål. Förbundet framhåller:
Enligt läkarförbundets uppfattning har därigenom möjligheterna för ett
effektivt vetenskapligt arbete på ett olyckligt sätt försvårats. Förbundet
anser det motiverat att i lagen direkt utsäges, att transplantat för vetenskapligt
ändamål må förekomma (såsom fallet är exempelvis i Frankrike),
enär vetenskapligt medicinskt arbete siktar till att förbättra redan kända terapeutiska
metoder eller till att finna nya.
Liknande uttalande har gjorts av Svenska läkaresällskapet.
Departementschefen
Syftet med att tillvarataga biologiskt material från avliden person är
— som jag tidigare anfört — att man därmed skall kunna bringa hjälp åt
sjuka människor. Denna grundläggande förutsättning anser jag böra komma
till klart uttryck i lagstiftningen genom att där utsäges, att materialet må
tillvaratagas för behandling av sjukdom eller kroppsskada. Att i denna ordning
— såsom föreslagits från läkarhåll — utvidga möjligheten att tillvarataga
material till att avse även tillgodoseende av den vetenskapliga forskningen
kan jag ej tillstyrka. Bestämmelser härom har meddelats i 1932 års
kungörelse om överlämnande av lik till anatomisk institution och jag finner
icke anledning att i detta sammanhang närmare ingå på dessa bestämmelser.
Lagrådet
Förslaget avser icke att reglera de fall då död kropp må användas för
utbildnings- eller forskningsändamål. Den kungörelse som gäller härom
skall alltjämt gälla. Det synes icke uteslutet, att därjämte den enskilde kan
bestämma att hans kropp må användas för dylika ändamål eller att efterlevande
kunna medge detta. Förslaget får ej uppfattas som om det innebure
någon inskränkning av de möjligheter som må finnas i detta avseende.
Utskottet
Den av medicinalstyrelsen gjorda utredningen visar att stora möjligheter
numera finns att ersätta genom yttre våld eller sjukdom skadade vävnader
och organ på levande människor genom transplantation av motsvarande
biologiskt material antingen från individen själv eller från annan person.
Ur praktisk synpunkt möter i allmänhet inga hinder att för transplantation
använda biologiskt material, som tillvaratagits från avlidna människor.
I Sverige har man emellertid hittills på grund av frånvaron av lagstiftning
på området ansett sig sakna befogenhet att taga transplantat från döda
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
personer utom i de fall då antingen den avlidne i sin livstid eller hans
närmaste uttryckligen medgivit sådant ingrepp. Av naturliga skäl har
därför transplantat från döda människor i ringa utsträckning stått till
läkarnas förfogande. Möjligheterna att anskaffa material från levande människor
är likaledes begränsade. De nu anmärkta förhållandena har medfört
brist på transplantat i vårt land.
Det framlagda lagförslaget är avsett att avhjälpa genom nämnda brist
uppkomna svårigheter. Enligt förslaget skall ingrepp för tillvaratagande
av transplantat från död människa i regel få ske, där ej den avlidne eller
nära anhörig till honom uttalat sig däremot eller ingreppet eljest kan
antagas stå i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller
särskilda skäl är däremot.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse det framlagda förslaget. Dess genomförande
torde innebära att tillgången på biologiskt material för transplantation
avsevärt förbättras. Därigenom kan de synnerligen värdefulla
framsteg transplantationskirurgien under senare år gjort i betydligt vidare
utsträckning än nu är fallet komma sjuka och skadade människor till godo.
Ingrepp i död människas kropp för tillvaratagande av material för transplantation
bör icke ske mot den avlidnes eller hans närmastes vilja. En
begränsning av ingreppen till de fall, där uttryckligt medgivande föreligger,
skulle emellertid av naturliga skäl leda till att transplantat komme
att tillvaratagas från avlidna i alltför ringa utsträckning. De allra flesta
människor torde ha en positiv inställning till förevarande slag av ingrepp
såväl i fråga om kroppen efter avliden anhörig som beträffande deras egen
kropp. Utskottet finner därför välgrundat att tillåta ingrepp i de fall, där
ingen omständighet talar för att det skulle vara i strid mot den avlidnes
eller hans anhörigas vilja. De bedömningar i enlighet med lagens bestämmelser,
som läkarna måste företaga vid beslut om ingrepp, kan i vissa
fall komma att innefatta känsliga och svåra ställningstaganden. Utskottet
förutsätter emellertid att läkarna därvid kommer att iakttaga största hänsyn
och grannlagenhet.
Under remissbehandlingen har från läkarhåll framhållits att rätten att
tillvarataga biologiskt material från avliden icke borde begränsas till de
fall då behov därav föreligger för behandling av sjuka och skadade människor.
Härigenom försvåras, menar man, på ett olyckligt sätt arbete, som
syftar till att förbättra redan kända terapeutiska metoder eller till att
finna nya sådana. Departementschefen har i anledning härav framhållit,
att syftet med att tillvarataga biologiskt material från avliden är att man
därmed skall kunna bringa hjälp åt sjuka människor. Att utvidga möjligheten
att tillvarataga material till att avse även den vetenskapliga forskningen
avvisas av departementschefen, som hänvisar till att bestämmelser
därom meddelats i 1932 års kungörelse om överlämnande av lik till anatomisk
institution.
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 15
I likhet med departementschefen anser utskottet, att syftet med att tillvarataga
biologiskt material från avliden bör vara att bringa hjälp åt sjuka
och skadade människor. För detta syfte är en utveckling och förbättring
av metoderna för tillvaratagande, förvaring och anbringande av transplantat
av största värde. Den av departementschefen omnämnda 1932 års kungörelse
ger ringa möjligheter härtill, enär det material, som kan tillvaratagas
med stöd av denna, i allmänhet icke är levande. Emellertid torde
enligt utskottets mening de åtgärder, som är erforderliga för utveckling
och förbättring av metoderna för transplantation, kunna äga rum inom
den föreslagna lagens ram.
I övrigt föranleder propositionen intet yttrande från utskottets sida.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 23.
Stockholm den 25 februari 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Edström
och Alvar Andersson*;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg*, Odhe, fru Ekendahl,
herrar Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Rimmerfors*, Jönsson
i Jämtlands Sikås och Lothigius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1958 A:113 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden a1 i texten