Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet väckt motion.
1958-02-25 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1958 A:6, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet
väckt motion.
Genom en den 13 december 1957 dagtecknad proposition, nr 29 år 1958,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) strålskyddslag; och
2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Strålskyddslag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse
1 §-
Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt ämne,
arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av
atomenergi.
Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne,
röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.
Om tillstånd m. m.
2 §•
Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som
Konungen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon utan
tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller annan
1 — llihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr G
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka handel
med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava
eller överlåta sådant ämne.
Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag.
Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet
likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller röntgenutrustning
eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader
från dödsfallet.
Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för vad som omfattas av tillstånd
enligt atomenergilagen.
3 §•
Strålskyddsmyndigheten äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt
denna lag eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal,
som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt
ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
äger förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som
är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt
ämne, skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas innan
den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte.
4 §•
Meddelas tillstånd till radiologiskt arbete för annan än enskild person
som själv skall förestå verksamheten, skall för denna finnas av strålskyddsmyndigheten
godkänd föreståndare och, om myndigheten finner skäl
därtill, godkänd ersättare för honom. Godkännande må meddelas för viss
grupp av befattningshavare eller för personer med viss utbildning.
Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl handel med och innehav
av radioaktivt ämne.
5 §•
Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de villkor
och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssynpunkt.
Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade
villkor eller föreskrifter.
Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket, äger strålskyddsmyndigheten
föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne
som avses med tillståndet.
När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskyddsmyndigheten
meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gällande
villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet anläggning
som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
3
än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen
av eller driften vid anläggningen, underställas Konungens prövning.
6 §•
Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmyndighetens
medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning,
annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits
i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja
tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden
än tillståndet avser.
Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan
strålskyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å förhållande,
varom myndigheten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.
7 §•
Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt denna lag må återkallas,
om föreskrift avseende strålskyddet icke iakttagits eller om det eljest
finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.
8 §•
Upphör någon att innehava eller använda radioaktivt ämne som avses med
tillstånd enligt denna lag, skall han genast göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.
Sådan anmälan skall ock utan uppskov och senast
inom tre månader göras, då någon i annat fall upphör att bedriva verksamhet
eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt denna lag.
Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, skall den som har
boet i sin vård skyndsamt anmäla dödsfallet till strålskyddsmyndigheten.
Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock ofördröj ligen göras, ort
radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit. Skyldigheten åvilar föreståndaren,
om sådan finnes.
9 §•
I fråga om annan teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning,
än ovan sägs äger strålskyddsmyndigheten verkställa besiktning samt
meddela föreskrifter till skydd mot strålningen och ålägga innehavaren att
vidtaga de åtgärder som erfordras för detta ändamål.
Allmänna skyldigheter för tillståndshavare m. fl.
10 §.
Den som hedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande
av vad som stadgas i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter,
iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållan
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
den under vilka det bedrives samt däri sysselsatta personers yrkesvana och
övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan göras för att förebygga
skador av strålningen. Sådan skyldighet åvilar jämväl föreståndare, såvitt
fråga är om åtgärd som han äger vidtaga.
Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga
strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd därav
meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i
vad på honom ankommer, medverka till förekommande av skador av strålningen.
Vad i denna paragraf stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall
i tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt ämne.
11 §•
Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning
som kan alstra joniserande strålning samt den som upplåter sådan
anordning till begagnande skola tillse, att anordningen, när den avlämnas
för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i
reklamsyfte, är försedd med nödig strålskyddsutrustning och även i övrigt
erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen, så ock tillhandahålla
för installation av anordningen och för dess drift erforderliga
anvisningar.
Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som
avses i första stycket, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar
uppsättas och övriga föreskrifter för installationen iakttagas.
Läkarundersökning m. m.
12 §.
Till radiologiskt arbete må ej utan strålskyddsmyndighetens medgivande
användas någon som icke fyllt aderton år eller som ej vid läkarundersökning
befunnits fri från sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra
honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.
Den som användes till radiologiskt arbete skall enligt strålskyddsmyndighetens
bestämmande undergå periodisk läkarundersökning; myndigheten
äger föreskriva att den som icke iakttager vad sålunda bestämts icke vidare
må användas till radiologiskt arbete.
Företer någon, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på
grund av sitt arbete kan hava varit utsatt för joniserande strålning, tecken
på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han
genom arbetsgivarens eller, om föreståndare finnes, dennes försorg ofördröj
ligen underkastas läkarundersökning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 5
13 §.
Den som bedriver radiologiskt arbete eller arbete med anordning som
avses i 9 § eller innehar radioaktivt ämne skall, om anledning förekommer
att misstänka att någon härigenom tillfogats skada av joniserande strålning,
ofördröjligen anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten. Finnes
föreståndare, skall skyldigheten i stället åvila honom.
Tillsyn
14 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter
utövas av strålskyddsmyndigheten samt, under dess överinseende
och ledning, av tillsynsmän.
15 §.
Tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3 och 9 §§ är stadgat
om strålskyddsmyndigheten.
Ej må tillsynsman utan synnerliga skäl förvägras att i samband med
besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives
eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §.
När det finnes påkallat äger tillsynsman fordra, att prov och undersökningar
verkställas för kontroll av att meddelade skyddsföreskrifter iakttagas
och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.
16 §.
Finner tillsynsman att i visst fall behov av särskild skyddsföreskrift föreligger,
äger han själv förordna därom, såframt föreskriften icke medför
större kostnad eller olägenhet.
17 §.
Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller
anordning som avses i 9 §, så ock hans personal är skyldig att på anfordran
lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman de upplysningar som erfordras
för tillsynen.
18 §.
När särskilda omständigheter påkalla det, äger strålskyddsmyndigheten
förordna, att anläggning eller anordning som avses i denna lag ej vidare må
användas förrän åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrivits,
blivit vidtagen eller att radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning,
vari det förvaras, skall i avvaktan på sådan åtgärd omhändertagas.
Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning eller
anordning brukas olovligen låta genom polismyndighetens försorg försegla
anläggningen eller anordningen.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
19 §.
Åsidosätter installatör vad i 11 § andra stycket sägs, äger strålskyddsmyndigheten
meddela honom därav påkallad föreskrift med avseende å installationsarbete
eller förbud att vidare utföra sådant arbete.
20 §.
Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § tredje stycket eller 17 §
åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.
21 §.
Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller
med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynen
eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag,
må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit
känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat i tjänstens
intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller omständighet av
personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.
Transport och transitering m. m.
22 §.
Om transport, tullbehandling och transitering av radioaktivt ämne förordnar
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Har radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av någon som ej är berättigad
att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta
varan till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.
Överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter anmälningen till
tullklarering eller inom den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer,
tillfaller varan kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med varan skall
förfaras enligt vad som är stadgat om radioaktivt ämne som förverkas
jämlikt denna lag.
Ansvarsbestämmelser m. m.
23 §.
1 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes
1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller obehörigen inför
eller söker införa radioaktivt ämne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4
eller 6 § sägs;
2. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna villkor eller andra
föreskrifter;
3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift
eller förbud som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 7
4. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,
varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger
honom att lämna upplysning, uppsåtligen lämnar oriktig eller ofullständig
uppgift; och
5. den som bryter mot vad i 21 § sägs.
2 mom. Med dagsböter straffes
1. den som försummar att göra anmälan varom i 8 eller 13 § sägs;
2. den som använder någon till radiologiskt arbete i strid mot 12 § första
stycket eller föreskrift som meddelats med stöd av 12 § andra stycket; och
3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje
stycket stadgas.
24 §.
Har någon, som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller eljest i arbete hos
den som innehar radioaktivt ämne eller i arbete vari nyttjas anordning som
avses i 9 §, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk
strålskyddsanordning eller ock underlåtit att använda föreskriven sådan
anordning eller eljest, i annat fall än i 23 § sägs, åsidosatt av strålskyddsmyndigheten
eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes med
böter, högst trehundra kronor.
25 §.
Straff enligt denna lag må ej ådömas, om gärningen skett av oaktsamhet
som var ringa.
Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd
med straff i allmänna strafflagen.
26 §.
Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller införes eller
söker någon obehörigen till riket införa eller innehar någon här olovligen
sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras
förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet
ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.
Anordning, som är avsedd att utsända joniserande strålning och som
olovligen brukats i radiologiskt arbete eller olovligen innehaves, må ock
förklaras förverkad till kronan, när särskilda skäl äro därtill.
Med förverkad egendom skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten
bestämmer.
27 §.
Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt 26 §, skall lian taga egendomen i beslag.
I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.
Om verkställt beslag skall anmälan ofördröjligen göras till strålskydds
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
myndigheten, som har att meddela erforderliga föreskrifter om förvaring
av det som tagits i beslag.
28 §.
Brott som avses i 23 § 1 mom. 1—4 och 2 mom. eller i 24 § må ej åtalas av
allmän åklagare, med mindre strålskyddsmyndigheten anmäler det till åtal.
Brott som avses i 23 § 1 mom. 5 må åtalas av allmän åklagare allenast
efter angivelse av målsägande.
Särskilda bestämmelser
29 §.
över tillsynsmans beslut enligt 16 § må klagan föras hos strålskyddsmyndigheten
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. När
synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman förordna att beslutet skall
omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må klagan föras
hos Konungen genom besvär.
Strålskyddsmyndigheten äger förordna, att villkor, åläggande, föreskrift,
förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med
stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.
30 §.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
äger föreskriva, att radioaktivt ämne eller röntgenutrustning eller annan
teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, skall undantagas
från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen.
31 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndigheten.
Enligt Konungens bestämmande må strålskyddsmyndigheten utse myndighet
eller sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta å strålskyddsmyndighetens
vägnar ävensom att för särskilt fall handhava tillsynen
enligt vad om tillsynsman är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att dessförinnan må med
tillämpning av nya lagen meddelas föreskrift eller beslut som har avseende
å tiden efter ikraftträdandet.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å
radiologiskt arbete m. m.
Utan hinder av vad nu sagts behåller tillstånd, åläggande, föreskrift eller
förbud som meddelats med stöd av äldre lag sin giltighet jämväl efter nya
lagens ikraftträdande, där ej Konungen eller strålskyddsmyndigheten annorlunda
förordnar.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)
Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
4 §•
(Föreslagen lydelse)
Å jordbruk------- till skogsarbete.
I avseende — ------arbetsgivarens familj.
I fråga om arbete, som avses i lagen
om tillsyn å radiologiskt arbete
m. m., skall förevarande lag äga tilllämpning
allenast i vad den angår
skydd mot annan skada än sådan,
som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne.
Vad i 2—5 samt 7—10 kap. stadgas
skall i fråga om arbete, som är
underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen,
äga tillämpning allenast
i vad angår skydd mot annan
skada än sådan, som orsakas av
joniserande strålning.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning av
propositionen väckta motionen nr 142 i andra kammaren av herr Kristenson
i Göteborg m. fl. I motionen yrkas »att 1951 års lag om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete omedelbart göres till
föremål för en särskild utredning i avsikt att semesterlagens tillämpningsområde
bör vidgas och bestämmas efter norm av definitionen på joniserande
strålning».
Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat för
sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det
följande, hänvisa till propositionen och motionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen föreslås, att 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete
m. m. skall ersättas av en ny strålskyddslag. Lagförslaget bygger på
samma grundprinciper som den gällande lagen, d. v. s. tillståndstvång och
fortlöpande tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens
befogenheter har förstärkts.
Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt arbete, för innehav av röntgenutrustning
och andra apparater som är avsedda att utsända joniserande
strålning samt för handel med radioaktivt ämne och eljest vid införsel, förvärv,
överlåtelse och innehav av sådant ämne. Tillstånd enligt strålskyddslagen
erfordras dock ej för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen.
Lagförslaget upptar en anvisning om att generella tillstånd kan meddelas
för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller
företag.
Vad beträffar strålskyddsmyndighetens befogenheter har i lagförslaget
bl. a. införts möjlighet att förordna om förhandsbesiktning hos tillverkare,
försäljare och upplåtare, innan röntgenutrustning eller annan för radiologiskt
arbete avsedd anordning avlämnas för att tagas i bruk eller utställes
till försäljning m. in. Även i fråga om icke tillståndspliktiga anordningar,
som kan utsända joniserande strålning, äger strålskyddsmyndigheten meddela
föreskrifter om strålskydd och utöva tillsyn.
Efter mönster av arbetarskyddslagen har i lagförslaget upptagits stadganden
om allmänna skyldigheter för tillståndshavare, personal, tillverkare
och försäljare m. fl. Vidare innehåller förslaget bestämmelser om läkarundersökning
av personal och anmälningsskyldighet vid misstanke om strålskada
in. m.
I propositionen föreslås jämväl en ändring i arbetarskyddslagen, varigenom
dess regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare blir
tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.
De föreslagna lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1959.
Andra lagutskottets utlåtande nr G år 1958
11
I. Inledning
Sedan 1941 finnes i vårt land en särskild lag om tillsyn å radiologiskt
arbete in. m. Lagens syfte är att åstadkomma största möjliga trygghet mot
strålningsskador. Tillsynen utövas under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning av radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset.
Efter tillkomsten av nämnda lag har den tekniska utvecklingen på ifrågavarande
område förlöpt mycket snabbt, särskilt med avseende på utvinning
av atomenergi och användning av radioaktiva ämnen. Tillsynsverksamheten
har också undergått en stark ökning, beroende på att strålningsalstrande
apparater och ämnen i allt större utsträckning kommit till användning
inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik.
Med hänsyn till berörda utveckling och de problem som uppstått i samband
därmed tillkallade chefen för inrikesdepartementet med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 1 november 1951 särskilda sakkunniga för att
verkställa en allsidig översyn av såväl de organisatoriska förhållandena som
gällande lagbestämmelser på området. De sakkunniga1 — 1951 års strålskyddskommitté
— har i oktober 1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU
1956: 38). Betänkandet innehåller bl. a. ett förslag till lag om skydd mot
skada i följd av joniserande strålning in. in. (strålskyddslag).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
som överlämnat yttranden av styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik
och radioterapi, arbetarskyddsstyrelsen, direktionen för karolinska
sjukhuset, som bifogat yttranden av professorerna R. Sievert,
E. Lindgren, K. Lindblom och S. Hultberg, kanslern för rikets universitet
— som överlämnat yttranden av de större akademiska konsistorierna
i Uppsala och Lund samt de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna därstädes, det större akademiska konsistoriet i Göteborg
och den medicinska fakulteten därstädes, lärarkollegiet vid karolinska institutet
samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och
Malmö — överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av kollegienämnderna
vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola, fiskeristyrelsen, efter hörande av vattenvårdsnämnden,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
generaltullstyrelsen, som bifogat yttrande av tulldirektionen i Stockholm,
generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, riksförsäkringsanstalten,
atomkommittén — som överlämnat yttranden från institutionen för fysikalisk
kemi vid tekniska högskolan i Stockholm, Gustaf Werners institut
för kärnkemi och vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik — försvarets
forskningsanstalt, statens medicinska forskningsråd, efter hörande
1 F. d. landshövdingen Malte Jacobsson, ordförande, professorn vid karolinska institutet Rolf
Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan Sigvard Eklund och
förste strålskyddsinspektören vid radiofysiska institutionen Matts Hclde.
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
av försvarsmedicinska nämnden, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
kommerskollegium — som bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Gävle, Sveriges industriförbund samt Sveriges
varvsindustriförening — hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet,
delegationen för atomenergifrågor samt kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande. Vid arbetarskyddsstyrelsens yttrande har
fogats en sammanställning av yttranden från samtliga yrkesinspektörer.
Vidare har följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelsen
för Konung Gustaf V:s jubileumsfond, som överlämnat yttrande av
forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, Sveriges läkarförbund,
efter hörande av Svenska radiologförbundet och Svenska laboratorieläkarföreningen,
Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund
gemensamt, Svensk sjuksköterskeförening, Aktiebolaget Atomenergi,
Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund, Svenska elektriska
kommissionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska läkaresällskapet,
som överlämnat yttrande av sällskapets sektion för klinisk kemi,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, som
bifogat yttrande av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, samt
Svenska arbetsgivareföreningen. II.
II. Allmänt om joniserande strålning
A. Olika slag av joniserande strålning
Den strålning, som det här är fråga om, brukar benämnas joniserande
strålning. Gemensamt för de strålslag som innefattas under denna benämning
är strålarnas förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska
laddningar. Joniserande strålning kan framställas på konstlad väg men
förekommer också i naturen dels från världsrymden in mot jorden, s. k.
kosmisk strålning, dels från radioaktiva ämnen i jordskorpan.
De f. n. kända slagen av joniserande strålning är elektromagnetisk, såsom
röntgen- och gammastrålning, samt partikelstrålning, såsom elektronstrålning,
jonstrålning och neutronstrålning.
Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanligen
elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgenrör.
Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda
för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radiosändarrör,
elektronmikroskop och televisionsmottagare.
Röntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus
men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga
ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras genomträngningsförmåga,
hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning på
röntgenröret.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Gamma-strålar (y-strålar) är av samma natur som röntgenstrålar. Skillnaden
ligger huvudsakligen i deras ursprung: de uppstår vid radioaktiva
processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar. Atomslag
som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva.
De i naturen förekommande grundämnena består till stor del av en
blandning av flera stabila isotoper. Med isotop avses ämne med samma
kemiska egenskaper som ett grundämne men olika atomvikt. På konstgjord
väg kan man framställa isotoper, som icke förekommer i naturen. Deras
kärnor får därvid en uppbyggnad som icke är stabil, och de sönderfaller
efter en längre eller kortare tid på så sätt att energirika partiklar (a-strålning,
/3-strålning) utslungas, varjämte i ett stort antal fall även ^-strålning
utsändes. Sedan kärnan sålunda frigjort sig från energi, blir den slutligen
stabil och avger icke längre strålning.
Elektronstrålar kan erhållas med liknande apparater som används för
framställning av röntgenstrålar. Man låter härvid elektronstrålen gå ut ur
röret genom något lämpligt »fönster», i stället för att den bromsas upp
i en anod.
Benämningen ^-strålning användes för sådan elektronstrålning, som
uppstår vid radioaktiva processer. /3-strålning avgives av åtskilliga av de i
naturen förekommande och flertalet av de konstgjorda radioaktiva ämnena.
Elektronstrålning har avsevärt mindre genomträngningsförmåga än röntgenstrålning
eller ^-strålning med motsvarande energi. Den hårdaste ^-strålningen
från de vanligaste radioaktiva isotoperna når icke djupare än några
millimeter i vävnad eller några meter i luft. Mycket energirik elektronstrålning,
som kan erhållas från vissa apparater, kan dock tränga in åtskilliga
centimeter i vävnad.
Jonstrålning kan på konstlad väg erhållas genom att joner, dvs. elektriskt
laddade partiklar, accelereras i speciella apparater, exempelvis s. k.
linjäracceleratorer eller cyklotroner. Dessa jonstrålar används huvudsakligen
för kärnfysikaliska experiment samt för framställning av radioaktiva
isotoper.
a-strålning är den jonstrålning (bestående av heliumatomkärnor) som
erhålles från tunga radioaktiva isotoper, särskilt sådana tillhörande radium-,
torium- och actiniumserierna. Den absorberas mycket snabbt i materia
och förmår icke genomtränga mer än några centimeter luft.
Neutronstrålning kan erhållas då lämpliga ämnen utsätts för jonstrålar
med hög energi. Neutronstrålning erhålles också i atomreaktorer, där kedjereaktioner
ger upphov till utomordentligt intensiva neutronflöden. Neutronflödet
i en reaktor kan användas för framställning av radioaktiva isotoper.
Den joniserande strålningen kan med skilda metoder mätas i den vid
internationella radiologkongresser fastställda enheten för strålmängder,
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
röntgenenheten (r).1 Det är sålunda möjligt att bestämma den stråldos en
strålkälla avger eller viss materia mottagit.
B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar
Då levande celler utsättes för joniserande strålning uppstår förändringar
bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska
förändringar i cellens struktur.
De senaste årens strålningsbiologislca forskning har visat, dels att den
biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd
att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma stråldos,
dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strålkänslighet
genom att tillföra vissa »skyddsubstanser».
Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss
latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom
visar sig strålningen ha en kuinulativ verkan, dvs. verkningarna av upprepade
bestrålningar adderar sig i viss mån till varandra, t. o. m. om bestrålningarna
är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes
bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt
återställts. Med undantag för genetiska verkningar är kumulationen emellertid
icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den
har utportionerats över en längre tid än om den har givits såsom en engångsbestrålning.
Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en
förmåga till återhämtning.
Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är
störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkroppar.
Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor.
Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning.
Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radiumterapiens
begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par hundra r-enheter
och ungefär 1 000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och
y-strålning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag
brunpigmentering. Den ungefärliga latenstiden är ett par veckor. Större
doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och
pigmentering upp till biåsbildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna
sår. De svåraste hudskadorna är ofta omöjliga att bringa till varaktig läkning.
Såsom redan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a.
benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som viktigaste
biologiska indikator vid bestrålning med små doser använder man
därför blodbilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av
blodkroppar.
1 1 r motsvarar ungefär 2 miljarder joniserade atomer per kubikcentimeter luft.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
15
De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det
totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar
samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar
ändras. Även vissa typer av leukemier (»blodkräfta») synes kunna framkallas
av strålningen. Vid kraftig bestrålning under längre tid minskar även
det totala antalet röda blodkroppar.
Bestrålning av könskörtlarna medför i regel temporär sterilitet vid doser
mellan 200—400 r. Ökas dosen med ytterligare ett par hundra r-enheter
måste man räkna med att steriliteten kan bli permanent. Även vid bestrålning
med strålkällor utanför kroppen kan således, särskilt när det gäller
män, en steriliseringsdos erhållas utan att någon hudreaktion kan iakttagas.
I dessa fall förutsättes att bestrålningen är lokal; vid allmänbestrålning
blir övriga strålskadeverkningar katastrofala innan en steriliseringsdos
uppnåtts.
Den joniserande strålningens genetiska verkningar är av stor betydelse
och har särskilt under senare år tilldragit sig växande intresse. Vid bestrålning
av en cell uppstår skador på kromosomerna. Emedan kromosomerna
är bärare av arvsanlagen, generna, kan en kromosomskada förändra egenskaperna
ej blott hos den bestrålade cellen utan även hos de nya celler, som
denna ger upphov till. Kromosomskador i en cell, som icke deltar i bildandet
av en ny individ, kan tänkas resultera i sjukliga förändringar av det
organ, i vilket cellen ingår. Den joniserande strålningens förmåga att under
vissa betingelser framkalla cancer kan exempelvis bero på dylika verkningar.
Om kromosomskadan inträffar i en könscell, som senare ger upphov
till en ny individ, blir denna bärare av nya arvsanlag, vilka i en kommande
generation kan resultera i en i något avseende förändrad individ. Dylika
ändringar av arvsanlagen, mutationer, uppstår också på grund av spontana
kromosomförändringar, ehuru även härvid en yttre påverkan ofta kan spåras,
t. ex. i form av jonisation härrörande från den i naturen normalt förekommande
strålningen eller genom kemisk påverkan.
Ledande genetiker anser, att en ökning av bestrålningen på större befolkningsskikt
med redan så små totaldoser som några tiotal r före och under
de fruktsamma åren kan beräknas i framtiden komma att bidraga till en
försämring av det allmänna hälsotillståndet genom ökad förekomst av
allergier, anemier, ämnesomsättningsrubbningar och störningar i de endokrina
funktionerna. I
I propositionen redogöres å s. 18—20 för tillåtna stråldoser och å s. 20—25
för strålrisker och strålskydd. Utskottet får härutinnan hänvisa till framställningen
i propositionen.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
QI. Lagstiftning om strålskydd
A. Gällande rätt
Den nu gällande grundläggande författningen på området är som inledningsvis
anmärkts lagen den 6 juni 1951 (nr 335) om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m.
Med radiologiskt arbete avses i lagen arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålar,
alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller av radioaktivt
ämne, överstigande viss myckenhet, som medicinalstyrelsen äger bestämma.
För att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne överstigande
den fastställda myckenheten erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen.
En utförlig redogörelse för lagens innehåll lämnas i propositionen
å s. 25—27, vartill utskottet får hänvisa.
Enligt en bestämmelse i 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1959
(nr 1) skall, i fråga om arbete som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt
arbete in. m., arbetarskydd slagen äga tillämpning allenast i vad den angår
skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne.
Här må också något beröras lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att
utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Enligt 1 § nämnda lag må ej
någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning med
uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atombränsle)
i atomreaktor, eller förening vari sådant ämne ingår. Motsvarande
gäller i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till
atombränsle, förening vari sådant ämne ingår samt atombränsle som använts
i atomreaktor. Samma tillståndsskyldighet stadgas i lagens 2 § för
att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning
av nyssnämnda ämnen eller föreningar. I lagens 3 § stadgas förbud att utan
tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ur riket
föra ämne eller förening som nyss nämnts eller mineral med halt av sådant
ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår. Vidare föreskrives (4 §) att vid tillståndet, som må begränsas till att
avse viss tid, må fogas de villkor som anses påkallade av säkerhetsskäl
eller eljest ur allmän synpunkt samt att tillstånd må återkallas, om uppställt
villkor inte iakttages eller eljest synnerliga skäl föreligger härför.
Tillsyn å efterlevnaden av vad i 1—3 §§ stadgas samt av villkor som meddelats
med stöd av 4 § skall utövas av den myndighet Konungen bestämmer.
Genom kungörelse den 27 juni 1957 (nr 460) har Kungl. Maj :t förordnat
att delegationen för atomenergifrågor skall utöva tillsynen.
Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstiftningen
har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 är 1958
att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en samordning
av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Härjämte
har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna
blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergins område och
att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att utvecklingen
inom landet sker under statlig tillsyn.
Oaktat att bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för tillståndsskyldigheten
och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke
åsyftats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den
strålskyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt
arbete m. in. I 5 § andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i
fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl
gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt arbete
eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens
föreskrifter, utövas alltså tillståndsprövning och tillsyn enligt två skilda författningar.
B. Förslag till ny strålskyddslag
1. Allmänna synpunkter
Kommittén
Kommittén föreslår, alt frågor om skydd mot joniserande strålning liksom
för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och tilllägg
i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfattande
att kommittén finner den nuvarande lagen böra ersättas av en helt
ny lag. Såsom anförts i inledningen bygger kommitténs lagförslag dock
på samma grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för
bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt
fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldiglieten.
Tillståndstvånget har emellertid utsträckts till att avse jämväl handel
med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Strålskyddsmyndigheten
har vidare givits större befogenheter än tidigare att anpassa skyddsföreskrifter
och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i de enskilda
fallen.
Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att
redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen
och andra närstående författningar av arbetarskyddsrättslig karaktär.
Yttrandena
Det av kommittén framlagda lagförslaget har i huvudsak tillstyrkts av
det stora flertalet remissinstanser. En redogörelse för remissyttrandena i
vad dessa upptar allmänna synpunkter på förslaget lämnas i propositionen
å s. 29—31, vartill utskottet får hänvisa.
2 — Biluing till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 and. Nr (1
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, har vid remissen
av de vid propositionen fogade lagförslagen till lagrådet anfört bl. a. följande.
»Vid tillkomsten av 1941 års strålskyddslagstiftning åsyftade man i första
hand att reglera den medicinska användningen av joniserande strålning från
röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Den utveckling som därefter ägt
rum har lett till inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande
strålning förekommer, och ianspråktagande av nya strålslag och
större strålmängder utan framför allt att nya användningsmöjligheter för
strålningen kommit fram. Av största betydelse är härvidlag atomenergins
fredliga utnyttjande. Det är här utomordentliga möjligheter som erbjuds
till fortsatt materiellt framåtskridande, men det är samtidigt fråga om en
betydande ökning av strålriskerna i samhället. Såsom framgår av propositionerna
nr 176 och nr 178 till 1956 års riksdag har olika åtgärder vidtagits
för att tillvarata den nya energikällan. Som ett led i dessa strävanden måste
ingå ett säkerställande av bästa möjliga skydd mot strålningens skadliga
verkningar. Av särskild betydelse när det gäller ökningen av strålriskerna är
också den utbredda användning inom forskning, sjukvård och teknik, som
de radioaktiva isotoperna fått och väntas få.
Ehuru strålriskerna inom den medicinska radiologin alltjämt kommer att
spela en framträdande roll, synes sålunda de av den industriella användningen
av joniserande strålning föranledda riskerna träda alltmera i förgrunden.
Det är en angelägen uppgift att anpassa strålskyddet till den utveckling
som skett och kan emotses. Anpassningen måste innebära såväl
en förstärkning av de materiella och personella resurserna som åtgärder
avseende organisation och lagstiftning. I detta sammanhang avser jag att
endast uppta lagstiftningsåtgärderna och i någon mån organisationsfrågorna
till behandling. Jag torde senare få återkomma till frågan om vissa
andra åtgärder, som erfordras för nämnda förstärkning.
Utvecklingen på atomenergins område torde, trots att den förlöpt mycket
snabbt, ännu befinna sig i sitt begynnelseskede. I samband med utnyttjandet
av atomenergin uppställer sig f. n. en rad komplicerade frågor, som i viss utsträckning
måste lösas genom lagstiftning och genom internationella överenskommelser.
Framför allt den omständigheten att det vid utvinning av atomenergi kan
inträffa att kontrollen förloras över processen, så att radioaktiva ämnen sprides
utanför anläggningen och i olyckliga fall orsakar skador av oerhörd
omfattning, torde nödvändiggöra särskild lagstiftning. Det kan sålunda
t. ex. visa sig nödvändigt, att tillägga Kungi. Maj :t eller annan myndighet
befogenhet att även i fredstid och utan att krigsfara föreligger beordra utlymning
samt ta i anspråk egendom och arbetskraft. Behov av dylika åtgärder
kan också uppkomma genom att luftburet stoff med farlig, radioaktiv
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
intensitet driver in över vårt land, t. ex. i samband med kärnvapenprov
utomlands, eller att vattnet utanför våra kuster blir förgiftat av radioaktiva
ämnen. En del remissinstanser har ansett att man redan nu borde reglera
rätten att tillgripa berörda åtgärder av allmän räckvidd. Enligt min mening
kan man emellertid ännu inte med tillräcklig säkerhet överblicka, vad som
erfordras i nämnda hänseende. Man torde därför t. v. få nöja sig med att
med största uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen för att så
snart det bedömes möjligt vidtaga erforderliga åtgärder.
Från företagarhåll har framhållits behovet av speciella föreskrifter avseende
atomkraftdrivna fartyg, som angör svenska hamnar, liksom i fråga om
transporter i övrigt av radioaktiva ämnen. Lagstiftning rörande dessa spörsmål
bör dock vila på internationella överenskommelser, och behovet av
nationella regler i ämnet torde inte vara mera trängande än att man kan
avvakta att sådana överenskommelser träffas.
Jag har sålunda kommit till den uppfattningen, att man i strålskyddslagen
nu inte bör reglera förut berörda spörsmål, men jag är medveten om
att lagen allteftersom utvecklingen fortskrider kan behöva kompletteras och
ändras samt att särskild lagstiftning i anslutning till strålskyddslagen kan
komma att erfordras. 1951 års strålskyddskommitté har framlagt ett på
angivet sätt begränsat lagförslag och jag vill förorda att kommitténs förslag
lägges till grund för den nya lagstiftningen.»
Lagrådet
Lagrådet har i fråga om förslagets allmänna grunder gjort följande
uttalande.
»I fråga om förslagets allmänna grunder är det uppenbarligen en brist,
att förslaget lika litet som atomenergilagen upptager några bestämmelser om
utrymning m. in. vid allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot.
Lagrådet kan ej underlåta att framhålla angelägenheten av att
denna brist utan omgång avhjälpes.
I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till erinringar av mera väsentlig
art.»
Departementschefen
I samband med beslutet om proposition till riksdagen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Johansson, med hänsyftning på lagrådets
ovan återgivna uttalande, följande.
»Lagrådet har endast i ett hänseende funnit anledning till erinran av mera
väsentlig art mot förslaget till strålskgddslag. Enligt lagrådets mening är det
sålunda en brist, att detta förslag lika litet som atomenergilagen upptar
några bestämmelser om utrymning m. in. vid allvarligare olyckstillbud,
sabotage eller annat katastrofhot. Såsom min företrädare i ämbetet uttalade
i samband med att lagförslaget remitterades till lagrådet skulle, så snart
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
det bedömdes möjligt, prövas vilka åtgärder som borde vidtagas. Sedan
framställning om utredning rörande detta spörsmål inkommit från delegationen
för atomenergifrågor har jag tidigare denna dag utverkat Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att skyndsamt verkställa
den begärda utredningen. Den komplettering av lagstiftningen, som lagrådet
funnit erforderlig, avses skola ske så snart genom utredningen klargjorts
vad som erfordras härutinnan.»
2. Lagens tillämpningsområde
Kommittén
Kommittén fastslår, att strålskyddslagstiftningen principiellt bör syfta
till att bereda skydd åt alla människor och anför vissa synpunkter beträffande
olika grupper av personer, som särskilt beröres av lagstiftningen.
Skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, träder härvid i
förgrunden, framhåller kommittén. På grund av deras dagliga vistelse i en
miljö, där de utsättes för strålrisker, måste tillsynsverksamheten i mycket
hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbetsförhållanden som möjligt
och att snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador. För denna kategori
får lagen karaktären av arbetarskyddslag.
Härnäst är enligt kommittén patientskyddet av stor betydelse. För patienterna
är dock läget ett annat än för berörda personal. Såväl vid strålterapi
som vid diagnostik utsättes patienten avsiktligt för viss bestrålning,
varvid en avvägning måste göras mellan skadeverkningarna därav och det
avsedda resultatet. Kommittén betonar, att ansvaret för att en i varje särskilt
fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för
behandlingen, dvs. i regel vederbörande läkare. På grund av den kumulativa
effekten av mottagna stråldoser och med hänsyn till den allt flitigare användningen
av joniserande strålning är det av stor vikt, framhåller kommittén,
att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt. Kommittén
anför vidare i denna del.
I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrålning,
vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos
personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesiktningar
in. in. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts någon
för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldosernas
bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En
kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfattande
och dyrbart anmälnings- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för
strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra föreslå,
att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle
framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare,
något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kommitténs
uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för
varje patient.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Vad som anförts rörande patienternas ställning i strålskyddshänseende
leder enligt kommittén till den slutsatsen, att strålskyddslagen skall ha
till ändamål att bereda patienterna bästa möjliga skydd mot skador, som
ej av läkaren bedömes nödvändiga för att nå syftet med undersökning eller
behandling.
Men även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radie
logiska arbetet, föreligger det enligt kommitténs mening så stora risker för
skadeverkningar av joniserande strålning, att särskilda skyddsåtgärder
erfordras. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den
ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan
om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsförmåga
och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, säger kommittén,
att en utomstående kan löpa risken att tillfogas en strålskada utan att ens
vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsområde.
På grund härav måste strålskyddsverksamheten enligt kommittén
nödvändigtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete
eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för
tredje man.
Inom veterinärmedicinen uppkommer samma avvägningsfrågor vid strålterapi
och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Kommittén förordar
därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig
även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i
veterinärmedicinskt syfte.
Däremot anser sig kommittén inte böra föreslå att strålskyddslagen skall
gälla även till skydd för strålskador på döda ting. Det blir här som regel
fråga om ekonomiska intressen, vilka i allmänhet tillgodoses genom reglerna
för utomobligatoriskt skadestånd.
I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från
radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste
dock, framhåller kommittén, sådana ting av denna anledning omfattas av
strålskyddskontrollen. Dessa synpunkter får sin särskilda aktualitet när det
gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mängder
bildas vid atomreaktordrift, påpekar kommittén och anför vidare
härom.
Frågan om hur dessa på effektivaste sätt skall tillvaratagas och oskadliggöras
är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i
alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som genom
avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i
växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Genom
förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen
komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som människoföda,
kan strålskador förorsakas på människor.
Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva
kontroll över alt radioaktivt avfall inte utsläppes eller hanteras på sådant
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
sätt att skadeverkningar på människor kan uppkomma, konkluderar
kommittén. Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning inte vara en
uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidta åtgärder till skydd för djurliv
eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på människor
kräver. Det bör ankomma på vederbörande fackmyndigheter att tillvarata
fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen.
Kommittén upptar härefter frågan vilka anläggningar och vilka slag av
radiologisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde.
Från utgångspunkten att lagstiftningens ändamål främst är att bereda
skydd mot strålskador hos människor bör enligt kommittén alla anläggningar
och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana skador,
bli föremål för tillsyn enligt lagen. För att strålskyddslagen skall tillgodose
detta syfte anser kommittén, att lagen principiellt bör vara tilllämplig
på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor,
som alstrar joniserande strålning, samt att det bör få ankomma på tillsynsmyndigheten
att avgöra om och i vilken omfattning strålskyddskontroll över
handhavandet av de olika strålkällorna är erforderlig.
En viss begränsning av strålskyddslagens tillämplighet anser kommittén
kunna göras redan genom bestämningen av vad som skall menas med radiologiskt
arbete. Kommittén anför härom.
Självfallet bör det icke komma i fråga att beteckna varje form av befattning
med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete.
Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägenheter
vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radiologiskt
arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuvarande
konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena
sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa
strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig.
För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs mening
konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör
endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av
begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som
kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete
— detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillståndsskyldigheten
skall kunna anknytas till begreppet.
I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strålning
är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur apparaturen
skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas
här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med
sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens användning
icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående
nämnda allmänt förekommande apparater och instrument, såsom elektronmikroskop,
televisionsapparater, oscillografer etc., är av sådan konstruktion.
Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning
utanför den strålningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret
etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 23
torde kunna anses vara förenad med risk för strålskador, bör arbete med
dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete.
I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke kan sägas
vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skyddsarbetet
här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför reaktorns
väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är
förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att
det bör falla under begreppet radiologiskt arbete.
Kommittén finner sålunda radiologiskt arbete i princip böra definieras
som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,
avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor
eller med radioaktivt ämne.
En ytterligare begränsning av strålskyddslagens tillämpningsområde anser
kommittén kunna åstadkommas därigenom att vissa typer av strålkällor,
vilkas användning med den angivna definitionen skulle utgöra radiologiskt
arbete men där den utsända strålningen är av sådan beskaffenhet eller av
så ringa mängd att den ej förmår framkalla strålskador, undantages från
tillsynen. Särskilda föreskrifter härom skulle meddelas av tillsynsmyndigheten.
Härigenom skulle också en smidig anpassning kunna ske till den på
förevarande område utomordentligt snabha utvecklingen. På motsvarande
sätt bör det enligt kommittén ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela
föreskrifter beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika
radioaktiva ämnen, som kan undantagas från tillämpningen av strålskyddslagen
eller vissa bestämmelser i denna.
Yttrandena
Kommitténs förslag i fråga om strålskyddslagstiftningens tillämplighetsområde
och syfte har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.
I några yttranden har dock påtalats behovet av en utsträckning
av lagens tillämplighet.
Av vad kommittén anfört rörande skydd för djurliv, fiskerinäring och
andra liknande intressen drar vattenvårdsnämnden den slutsatsen, att kommittén
ej ansett recipientvatten, sjöbotten och det marina livet som verksamhetsområde
för strålskyddsmyndigheten, medan däremot t. ex. konsumtionsvatten
och fisk, som upptages för att användas till människoföda,
faller inom myndighetens naturliga verksamhetsområde. Med utgångspunkt
härifrån finner nämnden nödvändigt understryka, att vattenområde,
som tjänstgör som recipient för radioaktivt avloppsvatten, måste
hållas under hydrografisk, geografisk och marinbiologisk aktivitetskontroll
och att där nya atomanläggningar planeras noggrann bakgrundsundersökaing
av recipienten ur dessa synpunkter måste utföras. Mot bakgrunden
av den snabba utvecklingen borde, anser nämnden, redan nu frågan om
skydd mot strålningen från radioaktiva avfallsprodukter uppmärksammas
och beaktas i lagstiftningen.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Fiskeristyrelsen framhåller i anslutning härtill vikten av att tillsynen
på strålningsområdet ej blott avser själva de anläggningar och institutioner,
där arbete med joniserande strålning förekommer, utan även radioaktiva
ämnens spridning i naturen och särskilt i sötvattendragen och havet.
Medicinska fakulteten i Uppsala finner det anmärkningsvärt, att frågan
om disponerandet av radioaktivt avfall icke tagits upp i lagförslaget. Då
denna fråga redan nu kräver beaktande och i framtiden kommer att bli alltmera
aktuell, bör i lagtexten intagas lämpliga bestämmelser i detta avseende.
Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det inte synes vara
avsett, att experiment med och utprovning av t. ex. röntgenapparatur på
fabrikationsstadiet skall falla inom lagens tillämpningsområde. Då arbetarskyddsmyndigheterna
enligt vad kommittén uttalat saknar fackkunskap på
strålskyddsområdet, anser hovrätten det böra övervägas på vad sätt de i
nämnda fabrikation sysselsatta personerna skall beredas erforderligt skydd
mot strålrisker.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet anfört
bl. a. följande.
»För egen del anser jag, att strålskyddsmyndigheten liksom hittills huvudsakligen
skall ha att vaka över, att användningen av joniserande strålning
inte medför skador på människor, vare sig direkt eller indirekt. En av de
viktigaste uppgifterna för strålskyddsmyndigheten utöver den hittills bedrivna
verksamheten torde i fortsättningen bli att söka åvägabringa bästa
möjliga skydd mot skador av radioaktiv strålning från anläggningar för
utvinning av atomenergi. Skyddsåtgärderna måste självfallet — vilket också
kommittén understryker — avse även de radioaktiva avfallsprodukter,
som bildas vid driften av dessa anläggningar. Det är främst i samband
med bortskaffandet av dessa avfallsprodukter som skador kan uppstå på
växt- och djurliv, huvudsakligen genom vattenförorening. Hur nämnda
produkter på bästa sätt skall oskadliggöras är en fråga, som ännu inte
torde ha fått sin slutgiltiga lösning. Redan enligt nu gällande lagstiftning,
som jag i korthet här skall beröra, skall emellertid åtgärder vidtagas till
motverkande av vattenförorening i syfte bl. a. att skydda växt- och djurliv.
Fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten må sålunda enligt
kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till
motverkande av vattenförorening m. m. ej anläggas innan frågan om dylika
åtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. I sistnämnda lag stadgas, att
industriellt avloppsvatten ej må avledas så att genom förorening av vattendrag,
sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer
olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet
från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom vatten
-
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
förorening medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt
förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas må
medgivande till utsläppande av avloppsvattnet enligt vattenlagen lämnas
allenast såframt Konungen efter hemställan av vattendomstolen förklarat
att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.
Prövningen enligt vattenlagen av frågan under vilka villkor industriellt
avloppsvatten må utsläppas sker i allmänhet vid vattendomstol, därvid även
uppkommande ersättningsfrågor regleras.
Vad som i vattenlagen sägs om avledande av industriellt avloppsvatten
skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast avfall så att vattenförorening kan föranledas därav.
Tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden till motverkande
av vattenförorening utövas av statens vatteninspektion enligt lag den 30
november 1956. F. n. är tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen statens
vatteninspektion.
Det åligger vidare hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan att vaka
över att fabriker och näringar inte inrättas eller drives så att de medför
sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Hälsovårdsmyndighet
äger likväl ej meddela beslut, som avviker från vad som föreskrivits i
samband med sådan prövning enligt vattenlagen som förut nämnts.
Frågan hur strålskyddsmyndighetens prövning lämpligen skall samordnas
med övriga nämnda myndigheters kommer jag att beröra senare. I
det här sammanhanget har jag med återgivandet av reglerna avseende
vattenförorening och andra sanitära olägenheter blott velat peka på att
radioaktivitetens inverkan på naturen i berörda fall alltid måste komma
under bedömande av myndighet. I regel konnner saken att behandlas vid
vattendomstol och därvid måste självfallet strålskyddsmyndigheten medverka,
såvitt avser radioaktiva föroreningar, även om fråga blott är om
skador på växt- och djurliv. Men myndighetens skyldighet härutinnan
torde få regleras instruktionsvis och bör inte påverka bestämningen av
strålskyddslagens syfte.
I detta sammanhang må anmärkas, att det jämväl i övrigt bör åligga
strålskyddsmyndigheten att ägna uppmärksamhet åt faror och olägenheter
av radioaktiva ämnens spridning i naturen, även i den mån dessa frågor
i och för sig faller utanför lagens tillämpning. Jag förutsätter vidare,
att även de institutioner, som sysslar med radiofysisk och radiobiologisk
forskning följer utvecklingen på området.
Vad beträffar skador av joniserande strålning på döda ting är det, såvitt
nu är känt, väsentligen endast film som skadas av strålning med så låg
intensitet att den kan tillåtas med hänsyn till människor. Skyddsbehovet
för döda ting synes därför inte så stort, att det bör tillgodoses genom strål
-
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
skyddslagen. Som kommittén framhållit, bör erforderligt skydd i stället
kunna erhållas genom de allmänna skadeståndsreglerna.
Jag är sålunda ense med kommittén om att strålskyddslagens syfte bör
vara att bereda skydd mot skador av joniserande strålning åt människor
och åt djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i
veterinärmedicinskt syfte. De skador som avses skola förebyggas genom
lagen är dels akuta strålskador (brännskador, blodsjukdomar etc.), dels
genetiska förändringar. Något absolut skydd torde inte kunna åstadkommas,
men målsättningen måste vara att nedbringa skaderisken så långt det
befinnes möjligt.
I fråga om den verksamhet som skall falla under strålskyddslagens tilllämpningsområde
har en remissinstans — hovrätten över Skåne och Blekinge
påpekat, att lagförslaget inte ger skydd åt den i fabrikation av
röntgenapparater o. dyl. sysselsatta personalen. Påpekandet synes mig
befogat och bör föranleda sådan ändring i lagförslaget att lagen blir tilllämplig
på dylik fabrikation, i den mån det därvid förekommer att strålningsalstrande
apparat i samband med prov eller eljest sättes i funktion.»
3. Tillståndsskyldighet och tillståndsprövning
Kommittén
Det är kommitténs bestämda uppfattning, att bedömandet av förekommande,
varierande strålrisker i regel inte kan anförtros den enskilde utan
måste tillkomma specialister inom radiofysiken. Det tillståndstvång, som
f. n. gäller för radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne, måste
därför enligt kommitténs mening i princip bibehållas.
Kommittén anser det vara av stor vikt, att de personliga kvalifikationerna
hos dem, som är sysselsatta i radiologisk verksamhet, blir föremål för
omsorgsfull prövning och ställes i relation till de övriga faktorer, som påverkar
strålriskerna vid en anläggning. Några ensartade kvalifikationskrav
menar kommittén inte kunna uppställas för vare sig arbetsledning eller
personal, utan kompetensfordringarna måste bedömas från fall till fall.
När det gäller arbete med röntgenapparater, bör enligt kommittén tillstånd
fordras endast för sådant arbete, som enligt den av kommittén uppställda
definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete. Det innebär att
tillstånd blott skulle krävas för arbete med sådana anordningar, som är
avsedda att utsända strålning och vilka inte särskilt undantagits av strålskyddsmyndigheten.
För kommittén har framhållits som en brist i gällande lagstiftning att
man har stora svårigheter att inskrida mot apparatinnehavare, som saknar
tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt
eller t. o. m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts,
om icke tillstandsskyldigheten borde utsträckas att gälla även innehav av
röntgenapparater.
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av
generellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur strålskyddssynpunkt
påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig
icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möjligheten
att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås
med andra medel, förklarar kommittén och syftar därvid på anmälningsskyldighet
för installatör, försäljare och upplåtare av röntgenapparater
samt rätt att låta försegla sådan apparat.
Tillstånd att arbeta med acceleratorer av mera avancerad typ än röntgenrör
måste enligt kommittén på grund av anläggningarnas speciella karaktär
vara av generell natur. Sålunda bör tillståndet innefatta rätt att i acceleratorn
framställa radioaktiva ämnen, eftersom detta är en normal funktion
hos acceleratorn. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som
kan framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana,
att kommittén finner det ur strålskyddssynpunkt icke tjäna något ändamål
att binda tillståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här,
fortsätter kommittén, på grund av den komplicerade tekniska utrustningen
i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt
samarbete mellan strålskvddsmyndigheten och innehavaren av anläggningen.
För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla tillstånd
för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför,
att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras
jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strålskyddslagen.
Detta får emellertid icke innebära, att strålskyddskontrollen
vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosättes
eller försvagas. Tvärtom anser kommittén det vara av den största betydelse,
att strålskyddsmyndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas
i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande,
igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från strålskyddsmyndighetens
sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis
ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj :t, och resultatet
av denna bedömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl.
Maj :ts ställningstagande i tillståndsfrågan.
Vid Kungl. Maj :ts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande
och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalisering,
reaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strålskyddsfrågor,
även när det gäller driften, måste det ankomma på strålskyddsmyndigheten
att sedermera meddela de kompletterande och mera
detaljmässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga enligt
strålskyddslagen. Det torde överhuvudtaget icke vara möjligt att redan i samband
med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskyddsmyndigheten
härutinnan måste lämnas fria händer.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 är 1958
Vad kommittén anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acceleratorer
gäller enligt kommittén i än högre grad beträffande reaktoranläggningar.
Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbetet
synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter
radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strålskyddet i sin
helhet måste dimensioneras efter de maximala strålrisker som är förenade
med reaktordriften.
Kungl. Maj :ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses
innefatta rätt att idka handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen
som framställts i reaktorn, uttalar kommittén och tillägger, att härför bör
fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen.
Såsom tidigare framhållits anser kommittén strålskyddslagen i princip
böra gälla alla radioaktiva ämnen men undantag meddelas beträffande sådana
ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med
hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd. Ett angivande
av vilket ämne tillståndet skall avse, den ifrågakommande kvantiteten
och koncentrationen därav samt det sätt på vilket ämnet är inneslutet
är enligt kommittén tillräckligt för att identifiera strålkällan.
Innehav av och arbete med radioaktivt ämne bör enligt kommitténs
uppfattning liksom enligt gällande lag kräva tillstånd. Dock förutsätter
kommittén, att generellt undantag skall kunna meddelas, så att envar
som äger behörighet att utöva läkarkonsten utan särskilt tillstånd skall få
förvärva och bedriva arbete med vissa för sjukvårdsändamål avsedda, i
strålningshänseende föga farliga isotoper. För att undvika ett system med
dubbla tillstånd bör, säger kommittén, från tillståndsskyldighet enligt strålskyddslagen
vidare undantas sådana ämnen, som regleras i atomenergilagen.
Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar
rätt för tillståndshavaren att använda ämnet endast för det ändamål och
på det sätt, som angivits i tillståndsbeviset. Kommittén menar sålunda, att
tillstånd som inte avser handel i princip inte bör innefatta rättighet för innehavaren
att överlåta ämnet till annan. Strålskyddsmyndigheten kommer
eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhållit tillstånd
att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kommittén
anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radioaktiva
ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund av
bristande insikter om strålriskerna eller med hänsyn till naturen av det
arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd.
För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om
en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan
innehade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till.
Kommittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här
närmast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av strålskyddsmyndigheten.
Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid
Andra lagutskottets utlåtande nr G år 1958
29
i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården, framhåller
kommittén. Det är inte ovanligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa
en annan med visst radioaktivt ämne, som behövs för behandling eller undersökning
av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med
kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle strålskyddsmyndighetens
medgivande till överlåtelse avvaktas i dylika fall,
komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Medicinalstyrelsen och
strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén i samråd äga besluta om
vilka isotoper och största myckenheter av dessa som skall undantagas från
överlåtelseförbudet.
Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer
det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för
vissa speciella forskningsuppgifter m. in., påpekar kommittén, som anser att
särskilt för större vetenskapliga institutioner möjlighet härtill hör kunna
öppnas, utan att överlåtelsetillstånd i varje särskilt fall måste inhämtas.
Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand
angivna institutioner kan det enligt kommitténs mening dock ej bli fråga
om på grund av mångfalden av förekommande isotoper och de varierande
förhållandena vid olika institutioner. Kommittén finner det i stället böra
bli strålskyddsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i
vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan
tillstånd i det särskilda fallet. Som villkor för en sådan friare överlåtelserätt
kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till strålskyddsmyndigheten.
Någon handel med radioaktiva ämnen som framställts i Sverige förekommer
ännu inte men kan väntas komma till stånd inom kort, säger
kommittén. Däremot finns redan ett mindre antal företag i riket, vilka förmedlar
leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i utlandet direkt
till svenska köpare. Då förmedlaren av försäljningen sålunda inte själv tar
direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet inte
föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över
vilka förbrukare som på detta sätta förvärvar isotoper inom landet har
radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande företag
frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom alt till institutionen
avge redovisning över förmedlade leveranser.
På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid förpackning,
transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen,
måste enligt kommitténs mening vissa krav ställas på vederbörandes lämplighet
och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strålskydd.
Härtill kommer, tillägger kommittén, att särskilda garantier måste
fordras av den som försäljer radioaktiva ämnen till ett större antal förbrukare
till förhindrande av att ämnena blir tillgängliga för personer, som inte
har tillstånd att inneha sådana eller alt ur strålskyddssynpunkt riskabla
felleveranser sker.
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Kommittén har med hänsyn till nu anförda synpunkter övervägt, att det
skulle anförtros åt ett enda företag under kontroll av det allmänna att
omhänderha distributionen av radioaktiva ämnen, men funnit, att utvecklingen
därigenom kunde befaras bli bunden i ett stelbent och tungt förfarande.
I stället utgår kommittén från att tillstånd att driva handel med
radioaktiva ämnen, vilket skulle krävas även för sådan förmedling som
bedrives av kommissionär, handelsagent, mäklare etc., kommer att beviljas
med stor försiktighet och endast i de fall, där säkra garantier föreligger för
en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radioaktiva
ämnen inte utlämnas till obehöriga. Särskilda föreskrifter bör enligt
kommittén gälla angående redovisning av överlåtna kvantiteter dylika
ämnen.
I 1941 års lag finns inte några bestämmelser, som möjliggör en ur strålskyddssynpunkt
anordnad kontroll över import till och förvärv
inom riket av radioaktiva ämnen. Kommittén anser det angeläget att
skapa garantier för att sådana ämnen förvärvas endast av personer och institutioner,
vilka prövats besitta erforderliga kvalifikationer och materiella
resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Detta
synes kommittén inte kunna åstadkommas annorledes än genom att förbud
stadgas mot import till och förvärv inom riket av radioaktivt ämne utan särskilt
tillstånd.
Tillstånden till import, inköp eller annat förvärv av radioaktiva ämnen
bör enligt kommittén sammankopplas med tillstånden till arbete med eller
innehav av radioaktiva ämnen endast i det avseendet, att sistnämnda tillstånd
bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller förvärva
radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import- eller förvärvstillstånd
bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av strålskyddsmyndigheten.
Även om import- och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångsförvärv,
talar enligt kommittén dock praktiska skäl för att för strålskyddsmyndigheten
välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga
institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna beviljas
generella tillstånd att under viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva begränsade
eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet
slag.
Det kan vidare enligt kommitténs mening inte komma i fråga, att innehavare
av handelstillstånd för varje särskilt inköp från tillverkare inom
eller utom landet skall vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens.
Kommittén föreslår därför, att innehavare av handelstillstånd skall äga
importera och förvärva radioaktiva ämnen utan särskilt tillstånd härtill.
Handelstillstånd skall med andra ord innefatta generellt tillstånd att importera
och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som omfattas av handelstillståndet.
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Även atomenergilagen stadgar tillståndstvång för förvärv av atombränslen
m. m. Kommittén anser det vara av betydelse för att vinna en överblick
över radioaktivitetens spridning inom landet, att strålskyddsmyndigheten
får kontrollera också import och förvärv av exempelvis plutonium och förbrukade
atombränsleelement. I den mån ämnen och föreningar, som avses
i atomenergilagen, är radioaktiva bör de med hänsyn härtill även omfattas
av licensieringen enligt strålskyddslagen.
Den tillståndsprövning som f. n. äger rum är enligt kommittén behäftad
med den allvarliga bristen, att det ofta tagit lång tid, ibland upp till ett par
år, mellan ansökan och avgörande. Anledningen härtill är att anläggningen
ifråga regelmässigt ansetts böra besiktigas innan beslutet meddelats. Anläggningen
har under tiden varit i bruk utan att någon kontroll förekommit.
För att komma till rätta med denna olägenhet, som kommittén anser
medföra betydande risker ur strålskyddssynpunkt, föreslår kommittén olika
åtgärder syftande till att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att tillståndsprövningen
i största möjliga utsträckning kan ske uteslutande på
grundval av detta. De åtgärder som här avses är förhandsbesiktning av
strålkällor samt förhandsgranskning av lokalritningar och strålskyddsförslag
m. m. Härigenom erhåiler tillsynsmyndigheten sådan kännedom om
strålkällorna och lokalförhållandena, att besiktning av apparaturen, strålskyddsanordningarna
och lokalerna endast i enstaka fall skall behöva ske
i samband med tillståndsprövningen, framhåller kommittén. Det slag av
verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekvensen
kan vidare anges i ansökningen om tillstånd. Kommittén konstaterar
härefter, att de faktorer, vilka som regel inte kan kontrolleras utan besiktning
av anläggningen, är arbetsmetoderna och arbetsledningens kompetens
att övervaka strålskyddet.
I fråga om arbetsledningens kompetens bör enligt kommitténs uppfattning
några generella kvalifikationskrav inte uppställas.
Genom att såsom kommittén föreslår obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik
införes i läkar- och tandläkarutbildningen anser kommittén
viss garanti för arbetsledningens kompetens att tillgodose strålskyddet vid
det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anläggningar komma
att ligga i den avlagda examen. Då dessa anläggningar f. n. tillsammans
utgör ca 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, finner
kommittén arbetsledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva
prövas mera ingående.
I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad,
torde ansökningshandlingarna även i delta hänseende kunna lämna erforderligt
material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhållandena
och strålriskerna, anför kommittén.
På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning
i flertalet fall bli möjligt alt utan eftersättande av säkerheten meddela
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
tillstånd på grundval av föreliggande ansökningshandlingar. I de mera
undantagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på
grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansökningsmaterialet
är ofullständigt, måste däremot tillståndsprövningen föregås
av besiktning.
Ett genomförande av kommitténs förslag medför, att tiden för ansökningarnas
prövning och avgörande kan minskas väsentligt. Kommittén anser
det på grund härav i fortsättningen böra konsekvent fordras, att en anläggning
ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats.
Kommittén behandlar i betänkandet också frågan vilka organ som bör
handha strålskgddsärendena och hur dessa organ bör vara organiserade.
Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen
som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete
finner kommittén inte helt tillfredsställande. Kommittén motiverar sin
ståndpunkt sålunda.
Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ
med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på
ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som
aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl. a. strålningsfysiska och tekniska
synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinalstyrelsen
sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsynsärendena,
sedan radiofysiska institutionen med sin speciella sakkunskap på
området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i
sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott
som undantagslöst följer radiofysiska institutionens förslag. Endast i ett
mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att
använda s. k. skoröntgen eller tillstånd för chiropraktorer att bedriva radiologiskt
arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de
medicinska aspekterna på tillståndsfrågan. Det har från styrelsens sida hävdats,
att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på
annat sätt än genom att den formella beslutanderätten låge hos styrelsen.
Tillsynsärendenas karaktär motiverade, att prövningen av desamma även
formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen.
Efter ingående överväganden har kommittén beslutat förorda en ordning
med radiofysiska institutionen såsom ett gemensamt organ för forskning
och strålskyddskontroll samt med en fristående statens strålskyddsnämnd
för de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen. I strålskyddsnämnden
skulle enligt kommittén ingå — förutom radiofysiska institutionens
föreståndare såsom självskriven ledamot — följande av Kungl. Maj :t utsedda
ledamöter, nämligen en ordförande, förfaren i administrativa frågor,
en medicinsk expert med erfarenhet inom medicinsk radiologi, en arbetarskyddsexpert
och en expert inom kärnfysik eller kärnkemi.
Yttrandena
Mot uppfattningen att tillståndstvång i princip skall föreligga beträffande
verksamhet som regleras i strålskyddslagen har ingen invändning rests.
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Däremot har i en del yttranden riktats kritik mot tillståndsskyldighetens
omfattning. Beträffande innehållet i remissyttrandena i den del, varom här
är fråga, får utskottet hänvisa till redogörelsen i propositionen å s. 47—53.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, lämnar först en redogörelse för kommitténs
förslag i denna del jämte remissyttrandena däröver samt framhåller,
att han för egen del kommit till den uppfattningen att ett tillgodoseende
av vissa av de under remissbehandlingen framförda synpunkterna
skulle medföra förbättringar i kommitténs i övrigt godtagbara förslag till
reglering av tillståndsskyldigheten och tillståndsprövningen. Därefter fortsätter
departementschefen:
»Tillståndsplikten torde sålunda böra utsträckas att omfatta också innehav
av röntgenapparat, accelerator eller annan anordning avsedd att utsända
joniserande strålning. Jag finner det nämligen angeläget att man söker
förebygga illegal användning av sådana anordningar och obestridligen sker
detta effektivast om redan innehavet tillståndsbelägges. På det sättet skulle
strålskyddslagen också komma att bättre korrespondera med atomenergilagen,
enligt vilken tillstånd krävs även för innehav av atomreaktor. Dock
är det inte min mening att införa krav på dubbla tillstånd för dem som skall
bedriva radiologiskt arbete. Tillstånd att arbeta med apparat av förevarande
slag bör därför innefatta tillstånd att även inneha apparaten. Behov av särskilt
innehavstillstånd torde i regel komma att finnas blott för tillverkare
och försäljare av dylika apparater samt för dem som genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt erhåller sådan apparat och som inte avser
att nyttja den i egen verksamhet. Sistnämnda personer bör utan tillstånd
få inneha röntgenapparat under tre månader från förvärvet och därefter bör
innehavstillstånd kunna ges för att möjliggöra för dem att genom försäljning
eller på annat sätt avveckla innehavet. För tillverkare och försäljare
bör generella innehavstillstånd i allmänhet kunna ges.
Beträffande härefter frågan om lättnader i det föreslagna tillståndstvånget
synes mig till en början särskilt innehavstillstånd inte böra krävas för den,
som fått tillstånd att till riket införa eller här förvärva radioaktiva ämnen.
Sådana tillstånd bör alltså även anses innefatta tillstånd att inneha ämnet
ifråga. I övrigt delar jag på denna punkt den av en del remissinstanser företrädda
uppfattningen, att generella tillstånd bör kunna meddelas i större
utsträckning än kommittén synes ha avsett. För min del anser jag, att Kungl.
Maj:t eller strålskyddsmyndigheten bör ha befogenhet att bevilja generella
undantag eller tillstånd i alla de fall jag berört vid återgivandet av kommitténs
och remissinstansernas mening. Särskilt synes mig mycket onödigt
administrativt arbete kunna undvikas, om legitimationen för läkare
och tandläkare kunde få medföra rätt att inneha och nyttja röntgenapparat
av standardtyp för diagnostik. Nämnda yrkesutövare bör dock inte
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr ti
34 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
därför undantas från tillståndsplikten såvitt avser dessa apparater, utan i
den mån strålskyddsmyndigheten finner individuell prövning inte erforderlig
bör generellt tillstånd kunna meddelas dem. Därigenom blir det nämligen
möjligt att i händelse av missbruk individuellt återkalla det generellt
givna tillståndet. Av samma skäl bör även i de fall, då kommittén föreslagit
generella undantag från tillståndsskyldigheten, i den mån så är möjligt,
i stället generella tillstånd användas. I generella tillstånd till förvärv av
radioaktiva ämnen kan vid behov föreskrivas den största myckenhet av
varje slag av sådant ämne, som vid samma tidpunkt må innehavas.
I detta sammanhang vill jag också beröra det av vissa företags- och arbetstagarorganisationer
upptagna spörsmålet om möjlighet att ange generella
kompetenskrav för tillståndshavare och föreståndare. Som framgår av vad
jag nyss anfört bör det i vissa fall, nämligen i fråga om apparater i standardutförande
där strålriskerna är relativt begränsade, vara möjligt att
uppställa ensartade kvalifikationskrav. Eljest torde det däremot, såsom
kommittén framhåller, vara nödvändigt att bedöma kompetensfordringarna
från fall till fall. Det torde få ankomma på strålskyddsmyndigheten att, då
så är möjligt, utfärda kompetensföreskrifter för tillståndshavare och föreståndare.
I det föregående har jag nämnt att kommittén i vissa hänseenden undantagit
atomenergianläggningar och enligt atomenergilagen tillståndspliktiga
ämnen från tillståndstvånget i strålskyddslagen. Enligt min mening bör det
vara möjligt, att i fråga om de radioaktiva ämnena gå längre än vad kommittén
föreslagit och sålunda från tillståndstvånget undantaga alla de fall,
där tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. Jag vill här tillägga, att
kommittén i detta sammanhang understryker, att förslaget i denna del inte
tår anses innebära att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av
reaktoranläggningar i något avseende åsidosättes eller försvagas. Kontrollen
anser kommittén kunna tillgodoses genom att vid Kungl. Maj :ts tillstånd
enligt atomenergilagen fogas de grundläggande och principiella föreskrifter
och villkor, som fordras i strålskyddshänseende, varefter strålskyddsmyndigheten
får meddela de mera detalj mässiga föreskrifterna och
villkoren. Delegationen för atomenergifrågor har häremot invänt, att strålskyddsmyndigheten
inte bör ges en självständig rätt att, utöver de villkor
som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen, meddela föreskrifter enligt
strålskyddslagen.
Vad sålunda anförts ger mig anledning att återkomma till frågan hur
strålskyddsmyndighetens prövning, när det gäller atomenergianläggningar,
bör samordnas med den prövning i övrigt som skall eller kan förekomma i
samband med tillkomst och drift av sådana anläggningar. Tidigare har jag
visat, att förutom Kungl. Maj :t och de organ som uteslutande sysslar
med atomenergifrågor samt strålskyddsmyndigheten — bl. a. vattendomstol
och hälsovårdsnämnd på grund av gällande lagstiftning kan komma att få
35
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
taga befattning med spörsmål angående sanitära olägenheter från anläggningar
av ifrågavarande slag.
Vad först beträffar den i samband med tillkomsten av atomenergianläggning
erforderliga prövningen synes mig denna i huvudsak böra ske i följande
ordning. Ansökningen om tillstånd enligt atomenergilagen att få
uppföra anläggningen bör remitteras till strålskyddsmyndigheten för yttrande
om de strålskyddsåtgärder som erfordras vid normal drift. I yttrandet
bör strålskyddsmyndigheten efter samråd med övriga berörda fackmyndigheter
ange de föreskrifter och villkor, som ur strålskyddssynpunkt
finnes påkallade. Strålskyddsmyndigheten avses inte skola befatta sig med
de av hänsyn till katastrofrisker uppkommande frågorna angående anläggningens
konstruktion och förläggning in. in. utan för dessa säkerhetsfrågor
skall finnas ett särskilt reaktorsäkerhetsorgan. F. n. fungerar en under
delegationen för atomenergifrågor lydande kommitté, reaktorförläggningskommittén,
som sådant organ. Kungl. Maj :t har härefter att på grundval av
vad som framkommit i ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anläggningen
skall få komma till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de föreskrifter,
som Kungl. Maj :t med anledning av strålskyddsmyndighetens yttrande
funnit erforderliga. Beslutet synes dock som regel inte böra innehålla
några bestämmelser angående avledande av avloppsvatten eller åtgärder
i övrigt som kan förorsaka vattenförorening utan härutinnan bör
hänvisas till den prövning som skall ske enligt vattenlagen. Det blir sålunda
i allmänhet vattendomstolens sak att pröva, om avloppsvatten skall
få avledas från anläggningen och vilka åtgärder som skall vidtas till
motverkande av vattenförorening. Vid vattendomstolen bör strålskyddsmyndigheten
ange de föreskrifter som erfordras med hänsyn till radioaktiviteten
i avloppsvattnet. Övriga berörda fackmyndigheter får också
i samband med vattendomstolens prövning tillfälle att framlägga sin mening
i frågan huruvida de av strålskyddsmyndigheten angivna föreskrifterna
från deras speciella synpunkter är ändamålsenliga och tillfyllest. För
den händelse vattendomstolen skulle finna att avloppsvattnet från anläggningen,
trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av
vattenförorening, kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar
på fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i
enlighet med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Maj:ts
prövning hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse
från allmän synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.
Vid uppförandet, igångsättningen och driften av atomenergianläggning
bör företrädare för strålskyddet medverka för att inom ramen för koncessionsvillkoren
åstadkomma största möjliga strålsäkerhet hos anläggningen.
Vid denna tillsyn kan det visa sig nödvändigt med kompletterande föreskrifter
rörande strålskyddet vid normal drift. Det bör få ankomma på strålskyddsmyndigheten
att meddela dessa föreskrifter. En sådan ordning har
36 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 är 1958
också förutsatts vid tillkomsten av atomenergilagen. I denna hänvisas sålunda
till att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt
ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. Anses ur strålskvddssynpunkt
behov föreligga av föreskrift, som kan antas i avsevärd mån komma
att påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, bör dock frågan
underställas Konungens prövning. Beträffande radioaktivt avloppsvatten
bör strålskyddsmyndigheten visserligen medverka i den fortlöpande
kontrollen men det bör inte tillkomma strålskyddsmyndigheten att föreskriva
ändringar i eller tillägg till de av vattendomstolen fastställda villkoren.
Sådana ändrade föreskrifter bör endast ges av vattendomstolen i den
ordning vattenlagen stadgar. —- Hälsovårdsnämnden bör bibehållas vid sina
befogenheter enligt hälsovårdsstadgan att vid inrättandet och driften av
anläggningen inskrida mot sanitära olägenheter från denna. Dock bör
nämnden inte äga befatta sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga
meddela föreskrifter, som avviker från koncessionsbestämmelserna. Enligt
hälsovårdsstadgan är också, som jag tidigare anfört, frågor rörande utsläppande
av avloppsvatten undantagna från hälsovårdsnämndens behörighetsområde,
i den mån prövning enligt vattenlagen ägt rum angående villkoren
för utsläppandet.
Tillståndsprövningen bör genom de åtgärder kommittén föreslår i åtskilliga
fall kunna ske uteslutande på grundval av ansökningshandlingarna.
Jag vill dock erinra om att vissa medicinska och odontologiska röntgenanläggningar
enligt vad jag tidigare anfört kan komma att undantas från
den individuella tillståndsprövningen. I de fall individuellt tillstånd fortfarande
skall krävas för radiologiskt arbete bör som kommittén anför anläggningen
inte få tas i bruk förrän tillståndet meddelats.
Frågan om vilken myndighet som under Kungl. Maj:t bör ha att besluta
i strålskyddsfrågor synes mig tveksam. Tills vidare innan atomenergin på
allvar börjat utnyttjas i vårt land torde det dock vara lämpligast att medicinalstyrelsen
alltjämt får vara den beslutande strålskyddsmyndigheten.
I strålskyddslagen torde dock endast böra stadgas att den myndighet
Konungen bestämmer skall vara strålskyddsmyndighet. För att bota den
av kommittén påtalade bristen hos medicinalstyrelsen på den speciella sakkunskap,
som erfordras för bedömande av strålskyddsärenden, bör inom
styrelsen inrättas en strålskyddsnämnd, sammansatt av sakkunniga företrädare
för de av strålskyddsfrågorna berörda områdena och med möjlighet
att vid behov tillkalla särskilda sakkunniga. Strålskyddsnämnden bör ges
samma ställning som medicinalstyrelsens övriga nämnder. Den löpande
strålskyddskontrollen bör liksom hittills handhas av radiofysiska institutionen
eller ett med denna nära samordnat organ. Jag avser att i ett annat
sammanhang uppta frågan om tillsynens ordnande men jag vill redan här
framhålla, att jag är av den bestämda uppfattningen alt det måste finnas
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
möjlighet för medicinalstyrelsen att på tillsynsorganet eller dess befattningshavare
delegera beslutanderätten i rutinfrågor främst sammanhängande
med tillsynen.»
4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador
Kommittén
Kommittén behandlar i denna del först fråga om förhandsbesiktning av
strålkällor och anför till en början.
Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anläggnings
strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan
sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel
företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål för ingående
kontroll. Denna besiktning sker således först sedan apparaterna blivit placerade
på sina respektive användningsplatser. Därvid besiktigas även apparaternas
läge i arbetslokalerna och strålskyddsanordningarna samt granskas
arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av tillsynsmännen lämnas upplysningar,
råd och direktiv.
För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att tillverkare,
försäljare och upplåtare av apparater för alstring av joniserande
strålning tillser, att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt.
Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande, eftersom
strålriskerna ju är de väsentligaste faromomenten hos dessa slag av
apparater.
Kommittén föreslår därför, att i strålskyddslagen intages en bestämmelse,
motsvarande 45 § första stycket arbetarskyddslagen och alltså innefattande
skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare att tillse att
apparater för joniserande strålning erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt
samt att det skall ankomma på strålskyddsmyndigheten
att öva tillsyn å bestämmelsens efterlevnad.
Kommittén föreslår vidare, att det skall åläggas tillverkare av röntgenapparat
inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att,
innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket,
låta underkasta densamma besiktning av tillsynsmyndigheten. I andra
hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av
apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad
besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker tillstånd
att använda den i radiologiskt arbete, överensstämmer med utfärdat
besiktningsinstrument. Detta instrument skall fogas vid ansökan om tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete, varigenom särskild besiktning av
anläggningen blir överflödig.
Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom
landet är minst 95 procent av samtliga av dem levererade apparater av
38 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
standardtyp. Beträffande dessa anser kommittén besiktningstvånget kunna
utformas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäller
för motorfordon. Typbesiktningsförfarandet innebär, att tillverkaren
eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standardapparat
och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakligen
samma beskaffenhet som förut nämnts. Tillverkaren (importören)
skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstämmer
med det besiktigade typexemplaret, något som skall bestyrkas genom
ett av honom utfärdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av
varje apparat skall däremot ej erfordras. Enligt kommittén bör tillstånd
för tillverkare (importör) att utfärda typintyg för röntgenapparater
efter prövning i varje särskilt fall meddelas av strålskyddsmyndigheten.
Kommittén understryker, att bedömandet huruvida en typbesiktigad
apparat i det speciella fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan
göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlighet
ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparaturens
konstruktion och de strålskyddsanordningar den utrustas med utan
även av lokalförhållanden, arbetsmetoder m. m. Eftersom dessa faktorer
varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel inte ge garanti
för apparattypens ofarlighet i strålningshänseende.
Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radioaktiva
ämnen anser kommittén inte annat än undantagsvis föreligga. Däremot
förordar kommittén att bestämmelserna om förhandsbesiktning och
typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radioaktiva
ämnen.
Kommittén upptar till behandling också fråga om förhandsgranskning
av lokalritningar m. m.
Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med
besiktning av en anläggning, sedan denna tagits i bruk, är enligt kommittén
otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och strålskyddssvnpunkt.
Stundom blir nämligen strålskyddsmyndigheten nödsakad att vid sådan besiktning
föreskriva ändring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Sådana
ändringar är dyrbara för tillståndshavaren och förorsakar strålskyddsmyndigheten
kontrollbesök. För att undvika kostsamma ändringar ligger
det dessutom nära till hands för besiktningsmannen att söka andra utvägar,
t. ex. genom särskilda arbetsföreskrifter, varvid såväl strålskyddet
som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skydden
överdimensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga
kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig förhandsgranskning.
Enligt kommittén vore det ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhandsgranskningen
av lokaler nu kunde göras obligatorisk. Med hänsyn till svårigheten
att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en föreskrift
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
härom anser sig kommittén dock endast kunna förorda ett frivilligt granskningsförfarande
i detta fall.
Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde
enligt kommitténs mening vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt
arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas granskningsutlåtandet
jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända
ritningarna.
Enligt kommitténs mening vore det av mycket stort värde för strålskyddet,
om strålskyddsmyndigheten redan på ett förberedande stadium finge
taga aktiv del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Samtidigt är
det, framhåller kommittén, mången gång ekonomiskt fördelaktigt för anläggningshavaren
att få sakkunnig vägledning om hur strålskyddsanordningarna
bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att
den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla strålskyddsmyndighetens
biträde med upprättande eller granskning av strålskyddsförslag
beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde
icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen, betonar
kommittén. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrävande.
Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög
grad servicebetonat hävdar kommittén att ersättning bör utgå härför.
Installation av apparater för radiologiskt arbete, i synnerhet när det gäller
mera komplicerade apparater, bör enligt kommittén ej ske förrän tillstånd
till arbetet meddelats. Något uttryckligt förbud mot installation dessförinnan
anser kommittén dock ej erforderligt. För att tillförsäkra tillståndshavaren
att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt,
då han övertar ansvaret för den, förordar kommittén att i strålskyddslagen
införes ett stadgande motsvarande 45 § andra stycket arbetarskyddslagen
om skyldighet för installatör att tillse att föreskrivna skyddsanordningar
uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttages.
Kommittén har också övervägt, om någon form av auktorisation för
installatörer borde föreskrivas, men funnit att det är tillfyllest att strålskyddsmyndigheten
— liksom motsvarande myndighet enligt arbetarskyddslagen—
får meddela installatören villkor att iakttagas vid installationsarbete
och, därest föreskrivna villkor eftersättes, förbud att vidare utföra sådant
arbete inom ifrågavarande område.
Vid installationen bör det enligt kommittén åligga anläggningens innehavare
att tillhandahålla installatören besiktningsintyg eller typintyg för
apparaturen, eventuellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis
om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Kommittén anser att installatören
bör vara skyldig att till strålskyddsmyndigheten anmäla de fall, där
sistnämnda bevis ej kan företes. Härigenom får strålskyddsmyndigheten
nämligen kännedom om fall, där radiologiskt arbete kan komma att bedrivas
utan tillstånd.
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besiktning
av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett
komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda enligt kommitténs
uppfattning föreskrifterna om besiktning bibehållas, men en uppmjukning
och bättre anpassning av dem efter de faktiska förhållandena åstadkommas.
Såsom i det föregående anförts, har kommittén eftersträvat att göra det
ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullständigt,
att tillstånd i de flesta fall skall kunna meddelas på grundval av de
ingivna ansökningshandlingarna utan föregående besiktning av anläggningen.
Endast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröverskådliga
eller där ansökningshandlingarna ej kan ge tillräcklig upplysning
om riskförhållandena, skulle därför tillståndsbesiktningar enligt kommitténs
tanke bli erforderliga.
Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det, säger kommittén, ofta
anses nödvändigt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning
till kontroll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid
tillståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken är godtagbar.
Efterbesiktning bör även utan tidsutdräkt ske, om särskilda omständigheter
framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat.
Kommittén påpekar, att utvecklingen av röntgendiagnostiken medfört
ökade risker för hög strålbelastning på personalen och vid omfattande undersökningar
även på patienterna, samt anför härefter följande rörande
frekvensen av efterbesiktningar.
Väsentligt tätare efterbesiktning än som för närvarande föreskrives bör
därför ske vid röntgendiagnostikanläggningarna på de större centrallasaretten.
Samtidigt visar erfarenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna inskränkas
vid andra röntgenanläggningar, särskilt beträffande diagnostikapparater
hos privatpraktiserande läkare och tandläkare med standardutrustning.
Det är enligt kommitténs mening vidare nödvändigt att tillsynsmännen i
samband med sina besiktningar mera än hittills varit fallet får tillfälle att
följa det radiologiska arbetet sådant det i allmänhet bedrives. Kommittén
är emellertid medveten om att det inom sjukvården i vissa fall kan vara
olämpligt, att utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbetet
vid behandling och diagnostik. Det bör därför enligt kommittén finnas
en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patientens
bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman att närvara. Då det för
såväl personalen som patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa
sätt utformat, anser kommittén att mycket allvarliga skäl måste föreligga för
att en tillsynsman skall förvägras att följa arbetet.
För underlättande av tillsynsverksamheten förordar kommittén, att i
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
strålskyddslagen stadgas att tillståndshavare, arbetsföreståndare och övrig
personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som
erfordras för tillsynens behövliga utövande.
Ett annat villkor för besiktningens genomförande är enligt kommittén, att
tillsynsmannen äger företa alla sådana prov och undersökningar, som kan
anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsförhållanden råder vid
anläggningen.
Det är kommitténs uppfattning, att tillsynsverksamheten liksom hittills
bör omfatta kontroll av de kvalitativa och kvantitativa egenskaperna hos
strålningen i röntgenbehandlingsanläggningar. Genom denna kontroll vinnes
ytterligare, anför kommittén, att stråldoserna vid landets samtliga röntgenbehandlingsavdelningar
kan hållas lika.
Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning
bör det enligt kommittén kunna övervägas av strålskyddsmyndigheten
att såsom villkor för tillståndet föreskriva att lokalt anställd fysiker skall finnas
eller, om detta inte är tillräckligt, fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.
Beträffande tillsynsmännens åtgärder i samband med besiktningarna
uttalar kommittén, att tillsynsmännen i första hand skall lämna råd och
anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som konstateras
vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att
särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av strålskyddsmyndigheten
meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall förhållandet
givetvis av tillsynsmannen anmälas till strålskyddsmyndigheten för
erforderlig åtgärd, säger kommittén. Liksom enligt gällande lag bör dock
enligt kommitténs mening tillsynsman äga befogenhet att själv meddela
skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför större kostnad eller olägenhet
för tillståndshavaren.
För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan
att tillstånd därtill meddelats föreslår kommittén, att strålskyddsmyndigheten
skall erhålla befogenhet att låta försegla apparaten. För detta ändamål
bör handräckning av polismyndigheten kunna påkallas. Kommittén
påpekar att denna funktion kan fullgöras blott om strålskyddsmyndigheten
äger tillträde till lokal, där apparaten finnes.
I fråga om apparater som alstrar joniserande strålning utan att de
brukas i radiologiskt arbete förordar kommittén att strålskyddsmyndigheten
vid behov får behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall
är det enligt kommittén nödvändigt, att myndigheten får möjlighet att vid
särskild besiktning på platsen bilda sig en uppfattning om strålriskförhållandena.
Tillsynsmännen bör vid sådana besiktningar äga samma befogenheter
som vid besiktningar i allmänhet.
Med stor visshet anser kommittén kunna förutses, att tillsynsverksamheten
för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
strålning smätningar av olika slag. Möjlighet bör därför enligt kommittén
finnas för strålskyddsmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt
och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälligt,
å viss personal och å prover av olika slag, såsom luft, dricksvatten,
urinprover m. m. Tillståndshavaren bör enligt kommitténs mening vara skyldig
att vid strålningsmätningarna lämna den medverkan, som kan bli nödvändig.
Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas
till honom, bäres av personalen eller utplaceras på föreskrivet sätt samt
tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig
aktsamhet.
F. n. gäller beträffande läkarundersökning av personal i radiologiskt
arbete dels att genom läkarundersökning före anställningen skall utrönas
att vederbörande inte företer sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra
honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, dels att de
anställda skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd.
Kommittén anser det inte kunna råda någon tvekan om att denna medicinska
kontroll i princip bör bibehållas. Läkarundersökning före anställningen
har, säger kommittén, sitt berättigande ej endast genom att man får
möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska
förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för
strålningens skadeverkningar. Genom förstagångsundersökningen får man
dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den enskilde individens
hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fortsättningen.
Kommittén föreslår dock, att strålskyddsmyndigheten skall få befogenhet
att i skilda hänseenden modifiera bestämmelserna om den medicinska kontrollen.
I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskärmad,
framför allt vid en del slag av materialkontroll och vid livsmedelsröntgen,
skulle strålskyddsmyndigheten sålunda äga medgiva befrielse från
läkarundersökning över huvud taget. Likaså borde strålskyddsmyndigheten
kunna dispensera från läkarundersökning för semestervikarier och andra,
som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radiologiskt
arbete. I fråga om läkarundersökning före anställning skulle strålskyddsmyndigheten
vidare äga medge att undersökning blott behöver göras
innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete, vilket blir
av särskild betydelse för läkare och annan sjukvårdspersonal vid ombyte av
tjänst. Beträffande den löpande läkarkontrollen innebär kommitténs förslag
även att strålskyddsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva, huru
ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall
undergå läkarundersökning.
De närmare föreskrifterna angående läkarkontrollen bör enligt kommitténs
uppfattning utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
Om vid löpande läkarundersökning eller speciell undersökning, som företas
på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada före
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 43
ligger eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren
enligt kommittén vara skyldig att göra särskild anmälan om strålskada till
strålskyddsmyndigheten. Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada
anser kommittén inte böra begränsas till att avse endast skador hos personal,
som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndshavaren. Får tillståndshavaren
kännedom om att någon annan person företer tecken på strålskada,
vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom
bedrivna verksamheten, bör alltså motsvarande anmälningsskyldighet föreligga.
Har vid en anläggning något förhållande förelupit, som ger anledning
till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes
göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit, tillägger
kommittén. I begreppet strålskada skall då enligt kommitténs mening inte
innefattas strålreaktioner, framkallade av stråldos som av medicinska skäl
tilldelas en patient. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symptom
på strålreaktioner, vilka inte varit att förvänta av den ordinerade doseringen,
anser kommittén det vara av intresse, att anmälan sker till strålskyddsmyndigheten,
så att besiktning snarast kan ske.
Kommittén anför åtskilliga skäl för att minderåriga i princip ej bör få
användas till radiologiskt arbete. Sålunda torde, säger kommittén, med hänsyn
till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet
hos de i sådant arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras
även utanför den egentliga arbetsplatsen, i allmänhet böra förutsättas en
mera mogen ålder hos sådana arbetstagare. Den allmänna erfarenheten,
bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, visar också att yngre
personer reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med
svårare skadeverkningar som följd. Härtill kommer faran för sterilitet och
de genetiska förändringar, som kan uppkomma vid bestrålning av könskörtlarna.
Ett rigoröst utestängande av personer i fruktsam ålder anser
kommittén dock ej försvarligt på grund av de katastrofala följder detta
skulle få för bl. a. sjukvårdens personalrekrytering. Kommittén finner sig
på anförda skäl böra föreslå, att — i likhet med vad som är fallet vid annat
hälsofarligt arbete — personer som ej fyllt 18 år inte skall få användas till
radiologiskt arbete. Från detta förbud bör emellertid enligt kommitténs mening
strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet som för vissa typer av strålkällor
eller visst slag av arbete.
Kommittén föreslår också införandet av en personalregistrering. Tillståndshavaren
skulle sålunda åläggas skyldighet att föra förteckning i form
av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med
radiologiska arbetsuppgifter. Om förteckningens innehåll anför kommittén.
I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, hör förutom uppgifter
om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter
samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid be
-
44 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
siktningar och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för tillsynsman
eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsynsmyndigheten.
Kommittén anser det utan vidare klart, att strålskyddsmyndigheten liksom
enligt gällande lag måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för
verksamheten i allmänhet vid radiologiska anläggningar som med hänsyn
till de speciella riskerna vid varje anläggning.
Då anläggning förändrats eller förutsättningarna för meddelat tillstånd
eljest ändrats, skall enligt gällande lag anmälan härom ske till tillsynsmyndigheten.
Anmälan sker alltså i efterhand, sedan den förändrade anläggningen
tagits i bruk, och ofta förflyter relativt lång tid innan ändringen
blir prövad av tillsynsmyndigheten, upplyser kommittén. Nu föreslås,
att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall ersättas av skyldighet
att söka strålskyddsmyndighetens medgivande att bruka den ändrade anläggningen.
Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha
eller arbeta med radioaktivt ämne grundats, kan svårligen förhindras, säger
kommittén, att ämnet innehas under den tid som förflyter till dess nytt
tillstånd meddelats. Några betydande olägenheter anser kommittén dock
inte vara förenade härmed. Däremot bör enligt kommitténs uppfattning
radiologiskt arbete inte få bedrivas med radioaktivt ämne, förrän strålskyddsmyndigheten
hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgivit
att anläggningen åter tages i bruk.
Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska arbetet,
respektive driva handel med eller utan samband med handel eller
arbete inneha radioaktivt ämne — både i utbildningshänseende och i fråga
om de personliga förutsättningarna — utgör en väsentlig faktor vid tillståndsprövningen,
måste tillståndet i princip knytas till honom personligen,
framhåller kommittén och fortsätter.
Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare
finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksamheten
på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersättes
föreståndaren av annan person, rubbas också en förutsättning för tillståndet.
Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, såvida
ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellantiden.
Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete
vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning,
ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall
angivits såsom föreståndare, inverkar enligt kommitténs mening personbyte
å befattningen ej på tillståndets giltighet.
Kommittén har beaktat de speciella förhållanden i ifrågavarande hänseenden,
som råder vid anläggningar för vetenskapligt ändamål. Vid sådana
anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med ändrade
apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
45
Det ligger i sakens natur, anser kommittén, att forskningsarbetet skulle allvarligt
försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan förändringar
i varje särskilt fall finge vidtagas.
Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dessa fall utfärda tillstånd,
innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla
företa ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför behöver
sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga förutsättningar
att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strålriskerna,
torde några betänkligheter enligt kommittén i och för sig inte
möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för dylik mera fri
användning måste dock, uttalar kommittén, föregås av en noggrann prövning
av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant tillstånd
bör ock, även då dess innehavare är statlig eller kommunal tjänsteinnehavare,
utfärdas för vederbörande personligen, så att ett ombyte av
innehavare å tjänsten inte medför ett överförande av tillståndet på efterträdaren.
I ett speciellt hänseende bör enligt kommittén den i gällande lag stadgade
anmälningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå.
Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en anläggning
eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i samband
med tillståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radioaktivt
ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd
till innehav erfordras. Det är nämligen av vikt, att strålskyddsmyndigheten
får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder
inte i onödan företas.
Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, bör det,
förklarar kommittén, åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta ämnet
till någon, som är berättigad att förvärva det. Kommittén förutsätter, att
strålskyddsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av överlåtelse
i sådana fall eller lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras.
Yttrandena
En redogörelse för remissyttrandena i förevarande del lämnas i propositionen
å s. 68—70, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Föredragande departementschefen förklarar, att han finner de av kommittén
föreslagna åtgärderna för förhandsbesiktning av strålkällor och förhandsgranskning
av lokalritningar ändamålsenliga, samt yttrar därefter
följande.
»Vad särskilt beträffar förhandsgranskning av lokalritningar in. in. torde
man såsom kommittén med instämmande av byggnadsstyrelsen anfört tills
vidare kunna lita till frivilligt samarbete mellan tillståndssökande och strålskyddsmyndigheten.
Då jag tidigare talat om att möjlighet bör finnas att
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
meddela generellt tillstånd för läkare och tandläkare att inneha och arbeta
med röntgenapparat var min tanke att tillståndet endast skulle avse
standardapparater med sådana strålskyddsanordningar att någon besiktning
av arbetslokalen inte erfordras och vilkas brukande blott fordrade enkla
och ensartade arbetsmetoder. Genom den typbesiktning, som dessa apparater
enligt förslaget skulle undergå, vinnes garanti för att apparaterna
blir försedda med erforderligt strålskydd. Skulle ytterligare åtgärder med
avseende å strålskyddet behöva vidtas vid installationen, kan lämpliga anvisningar
härom meddelas installatören i typintyget.
Jag vill även biträda kommitténs förslag i fråga om installation av apparater
för radiologiskt arbete. Förslaget innebär, att i strålskyddslagen skall
stadgas skyldighet för installatören att tillse att föreskrivna skyddsanordningar
uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter
iakttages. Dessa regler synes mig komma att medverka till att tillståndsprövningen
kan förenklas.»
Efter att ha redogjort för kommitténs förslag rörande efterbesiktning av
radiologiska anläggningar anför departementschefen vidare:
»Enligt min mening är kommitténs förslag rörande strålskyddsmyndighetens
och tillsynsmans befogenheter med avseende på efterbesiktning väl avvägt.
Vad särskilt beträffar frågan om rätten att följa arbetet vid radiologisk
anläggning är det visserligen sant, att det främst är i samband med sjukvården,
som en inskränkning i rätten kan vara påkallad, men det kan också
tänkas fall, då det även i annan verksamhet kan vara motiverat att tillsynsman
vägras närvara. Givetvis måste det i båda fallen föreligga starka skäl
för en sådan vägran, i synnerhet då hänsynen till den personliga integriteten
inte kan åberopas till stöd därför. Jag räknar således med att det endast i
sällsynta undantagsfall kommer att föreligga tillräckliga skäl för att vägra
tillsynsman att närvara. Förslaget om delegation av tillsynen till annan
myndighet än radiofysiska institutionen vill jag såtillvida biträda, att strålskyddsmyndigheten
ges möjligheter att i särskilda fall uppdraga åt annan
kompetent myndighet eller person att utöva tillsynen eller någon del därav.
Att delegera tillsynsbefogenheter på personal anställd hos en tillståndshavare
bör dock ej annat än undantagsvis ifrågakomma. Befogenheten att låta försegla
apparat bör omfatta alla tekniska anordningar som kan alstra joniserande
strålning.
De föreslagna bestämmelserna om läkarundersökning av personal i
radiologiskt arbete och om skyldighet för tillståndshavare att anmäla strålskada,
vilka inte företer några större avvikelser från vad som tidigare gällt,
synes böra godtagas. Såsom kommittén föreslagit bör sålunda strålskyddsmyndigheten
få befogenhet att modifiera bestämmelserna om läkarundersökning
av personal i radiologiskt arbete. Att i lagen undanta i sådant arbete
tillfälligt sysselsatt personal synes då ej erforderligt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 47
Tidigare har jag vid behandlingen av frågan vilken befattning strålskyddsmyndigheten
borde få taga med atomenergianläggningar hävdat, att myndigheten
skulle äga dels föreslå de villkor som ur strålskyddssynpunkt borde
fästas vid tillståndet till anläggningen och dels meddela kompletterande föreskrifter
i samband med uppförandet, igångkörningen och driften av anläggningen,
dock endast inom ramen för koncessionsvillkoren. Såsom kommittén
föreslår bör strålskyddsmyndigheten också i fråga om andra radiologiska
anläggningar kunna meddela sådana villkor och föreskrifter. Som
exempel anför kommittén att strålskyddsmyndigheten när det gäller anläggningar
där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör
såsom villkor för tillstånd kunna föreskriva att lokalt anställd fysiker
skall finnas eller till och med kunna fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.
Även tillsynsman bör liksom enligt gällande lag få på
egen hand meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför
större kostnad eller olägenhet.
I stället för den nuvarande anmälningsskyldigheten vid ändring i förutsättningarna
för meddelat tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete
eller innehav av radioaktivt ämne anser kommittén skyldighet böra föreligga
att söka tillstånd att efter ändringen bruka strålkällan. De ändringar som
åsyftas avser inte bara tekniska förhållanden utan även ombyte av föreståndare
för verksamheten o. d. I ett hänseende anser dock kommittén anmälningsskyldigheten
rörande ändrade förhållanden böra bestå i syfte att undvika
onödiga kontrollåtgärder, nämligen då tillståndshavare avlidit eller eljest
upphört att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med radioaktivt
ämne eller då myckenheten sådant ämne nedgått under den tillståndspliktiga.
Under remissbehandlingen har någon kritik mot de sålunda föreslagna
åliggandena för tillståndshavare inte förekommit. Inte heller jag har något
att invända däremot. Jag vill emellertid erinra om att forskningsinstitutioner
enligt de av mig tidigare förordade reglerna skall kunna generellt
tillåtas företa ändringar med strålkälla utan att därefter begära nytt tillstånd
för att få bruka den.
Slutligen vill jag förorda ett par av kommittén föreslagna nyheter mot
vilka ingen erinran gjorts under remissbehandlingen, nämligen förbud mot
användande av minderåriga i radiologiskt arbete och personalregistrering.
Till minderåriga hänföres i detta fall personer som ej fyllt 18 år. Från förbudet
skall strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl individuellt
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som generellt för
vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete. Personalregistreringen
skall tillgå på det sättet, att tillståndshavaren för förteckningar över personer,
som hos honom är sysselsatta i radiologiskt arbete, och i förteckningarna
inför uppgifter om hl. a. arbetets beskaffenhet, lid för sjukledighet och
sjukdomens art.»
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter
Kommittén
Kommittén anser det vara en påtaglig brist i den nu gällande strålskyddslagen,
att denna inte innehåller något stadgande om skyldighet för innehavaren
av en radiologisk anläggning att av eget initiativ verka för att bästa
möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Han svarar alltså
inte för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruerande
och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som
härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrifter,
som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen.
Olägenheterna härav finner kommittén uppenbara, särskilt som tillsynsmännen,
ehuru stor uppmärksamhet visserligen ägnas åt såväl arbetsmetodik
som arbetsdisciplin vid besiktningarna, endast kan få en ögonblicksbild
av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besökstillfället.
Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbetsteknik
är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Det synes därför kommittén
både nödvändigt och rimligt att tillståndshavaren efter förebild av arbetarskyddslagen
ålägges att vidta alla åtgärder som kan erfordras för att
förebygga att personalen eller annan person utsättes för strålning, som med
hänsyn till anläggningens beskaffenhet inte bör tolereras.
Tillståndshavarens åligganden beträffande personalen skall, säger kommittén,
givetvis inte innebära, att han har att kontinuerligt övervaka arbetet
men väl att han skall svara för den använda arbetsmetodiken ur strålskyddssynpunkt
samt tillse att personalen erhållit erforderliga instruktioner
och vid behov tillhandahålles skyddsutrustning. Han bör, fortsätter
kommittén, även om i visst fall angivits de maximala strålrislcer, stråldoser
å personal etc., som kan godtagas av tillsynsmyndigheten, verka för att
strålriskerna ytterligare minskas. Han bör vidare ha sin uppmärksamhet
riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med nödig
skyndsamhet kan komma till stånd, om tecken på strålskador yppas.
Ehuru vad som anförts i första hand tagit sikte på förhållandena vid
radiologiskt arbete är det, framhåller kommittén, angeläget att också den
som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne är aktiv för
förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra uppkomsten av
strålskador.
Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och förestå
den verksamhet som avses med tillståndet, skall enligt kommittén särskild
ansvarig föreståndare finnas. Utseendet av föreståndare är en skyldighet,
som åvilar tillståndshavaren, och prövning av föreståndarens kompetens
utgör ett väsentligt moment vid tillståndsgivningen.
Enligt kommitténs uppfattning bör, när föreståndare utsetts vid radiologisk
anläggning, alla de funktioner, som normalt åvilar tillståndshavaren
49
Andra lagutskottets utlåtande nr 0 år 1958
i fråga om lillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för att tillgodose
bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av föreståndaren.
Detta bör dock enligt kommittén inte medföra, att tillståndshavaren helt
befrias från sin skyldighet i dessa hänseenden. Endast den fortlöpande
kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillstandshavaren
har således alltfort att svara för strålskyddet och vidtaga erforderliga
åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillståndshavaren
drabbas av förelägganden eller förbud, även om försummelse kan
läggas föreståndaren till last.
Rörande föreståndarens åligganden i övrigt anför kommittén.
Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt
som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det ankomma
på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskyddslagen
eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakttages,
att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i
tillståndet, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves.
Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga
honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara
för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vidare
bör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om
misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkarbesiktning
samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkarbesiktningar
i föreskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsynsmyndigheten,
om strålskada misstänkes föreligga eller om radioaktivt
ämne förkommit etc., ävensom på anfordran lämna myndigheten eller tillsynsman
de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.
Förteckning över personal med radiologiska arbetsuppgifter bör ävenledes
tillhandahållas av föreståndaren.
En begränsning i föreståndarens ansvar anser kommittén böra göras såvitt
avser åtgärder av ekonomisk innebörd. I dessa frågor bör det sålunda
ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut, även om föreståndare finnes.
Statlig och kommunal verksamhet bör enligt kommittén ur strålskyddssynpunkt
inta samma ställning som enskild verksamhet. Ett förbudsförfarande
måste sålunda kunna tillgripas mot statliga och kommunala myndigheter.
Tillstånd bör kunna vägras, om myndigheten inte uppfyller de
krav beträffande strålskyddet som anses böra ställas, och ett redan meddelat
tillstånd bör kunna återkallas, om förhållandena ger anledning därtill.
Härav följer, menar kommittén, att statliga och kommunala föreståndares
ansvar för strålskyddslagens efterlevnad kan ges samma omtattning
som för föreståndare i enskild tjänst. Ansvaret hör icke utsträckas längre
än till vad som ligger inom området för föreståndarens befogenheter. Förelägganden,
som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, skall alltså
enligt kommittén riktas mot myndigheten.
Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är, påpekar kommittén,
av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala
4 — It ihan g till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 and. Nr (i
50 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
sjukvårdsinrättningarna, där den för driften ansvarige läkaren är att
betrakta som föreståndare i strålskyddslagens mening. Försummelse av
läkaren att hos huvudmannen påyrka avhjälpande av missförhållande eller,
därest detta inte föranleder erforderlig åtgärd från huvudmannens sida,
göra anmälan härom till tillsynsmyndigheten bör enligt kommittén medföra
ansvar för tjänstefel för läkaren. Därjämte kan huvudmannen i egenskap
av tillståndshavare meddelas särskilda föreskrifter på grund av missförhållandet
och interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista
hand kan tillståndet återkallas.
Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen också införes
en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att
vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för
strålning och anför till närmare utveckling av sina synpunkter härutinnan
följande.
Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador
ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han
också kunna fordra, att den skyddsutrustning han tillhandahåller användes,
att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de personer,
som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar
påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad särskilt
angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att
patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren bedömes
erforderligt för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller
undersökningen. Denna skyldighet måste givetvis anpassas efter varje
arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetenskrav som på grund av
hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom.
Yttrandena
Kommitténs förslag i förevarande del har inte föranlett annan erinran
av allmän karaktär än att lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
beträffande förslaget att tillståndshavare skall vara skyldig att följa hälsotillståndet
hos de anställda invänder, att tandläkare har varken formell eller
reell kompetens att fullgöra sådant åläggande.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Ett väsentligt moment i prövningen av ansökan om tillstånd att inneha
och bedriva arbete vid radiologisk anläggning måste avse de personliga
förutsättningarna hos tillståndshavaren eller den person som eljest skall
förestå verksamheten. Man skall sålunda genom prövningen söka skapa
garantier för att bästa möjliga strålskyddsförhållanden kommer att råda
vid anläggningen, inte bara i fråga om tekniska anordningar, vilka tillsynsmännen
kan kontrollera, utan även beträffande arbetsmetoder, arbetsdisciplin,
personalens instruerande m. m. I första hand måste det givetvis
åligga tillståndshavare och föreståndare att tillse att de för strålskyddet vid
anläggningen givna föreskrifterna följes. Men därutöver bör man också
51
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
kunna fordra att de är aktivt verksamma för att personalen och andra personer
inte utsättes för strålning som kan undvikas. Kommittén har funnit
det nödvändigt att, efter förebild av arbetarskyddslagen, införa en bestämmelse
i sitt lagförslag, varigenom tillståndshavare ålägges att vidta alla
åtgärder som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan
person utsättes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffenhet
inte bör tolereras. En sådan bestämmelse torde visserligen inte kunna
straffsanktioneras, men jag anser det riktigt och ur skadeståndsrättslig
synpunkt väsentligt att tillståndshavarens ansvar i förevarande avseende
kommer till uttryck i strålskyddslagen. Kommittén har i detta sammanhang
uttalat, att det också bör åligga tillståndshavaren att ha sin uppmärksamhet
riktad på hälsotillståndet hos personalen. Den invändning
som under remissbehandlingen gjorts mot detta uttalande synes mig icke
befogad. Uppenbarligen har kommittén inte avsett, att tillståndshavaren
eller föreståndaren själv skall företa någon medicinsk undersökning av personalen
utan endast efter sin förmåga följa hälsotillståndet hos denna och
vid minsta misstanke om att någon blivit utsatt för strålskada tillse att
vederbörande skyndsamt blir undersökt av läkare. Jag är sålunda ense med
kommittén om att dylik skyldighet bör åvila tillståndshavaren.
Kommittén tar också upp frågan om ansvarsfördelningen mellan tillståndshavare
och föreståndare. I vissa fall måste särskild föreståndare finnas,
nämligen i statlig och kommunal verksamhet samt eljest då tillståndshavaren
är bolag eller annan icke fysisk person. Den fortlöpande kontrollen
över det dagliga arbetet skall enligt kommittén ankomma på föreståndaren
medan tillståndshavaren i övrigt har att svara för strålskyddet och vidta
erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Försummelse av föreståndaren
kan föranleda ansvar för tjänstefel då det gäller statlig och kommunal
verksamhet samt — i fråga om såväl allmän som enskild verksamhet —- medföra förelägganden eller förbud för tillståndshavaren. Den angivna
ansvarsfördelningen synes mig naturlig och berörda konsekvenser av försummelse
torde vara nödvändiga.
Även för arbetstagare föreslår kommittén en bestämmelse om skyldighet
att vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för
strålning. En motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen och försvarar
enligt min mening väl sin plats i strålskyddslagen.»
6. Avgifter
Kommittén
Kommittén konstaterar, att den tillsyn över radiologiskt arbete som
skall utövas med stöd av strålskyddslagen i hög grad är en i det allmännas
intresse bedriven skyddsverksamhet, i många hänseenden jämförbar med
övrig obligatorisk arbetarskyddstillsyn. Rent principiellt anser därför kommittén
invändningar med fog kunna resas mot att belägga en sådan kon
-
52 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
trollverksamhet med avgifter. Den av yrkesinspektionen utövade allmänna
arbetarskyddstillsynen är också avgiftsfri.
Det är emellertid inte bara så att strålskyddskontrollen i sig själv är
socialt betingad, utan även den verksamhet, vari strålskyddskontrollen förekommer,
har i mycket stor utsträckning social anstrykning, framhåller
kommittén. Till belysande härav anför kommittén, att radiologiskt arbete
till övervägande del utövas inom området för stats och kommuns allmännyttiga
verksamhet samt att de nuvarande avgifterna till mycket stor del
drabbar sjuk- och tandvården. Sålunda faller av debiterade avgifter mera
än 60 procent på statliga eller kommunala anläggningar och sammanlagt
över 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk
verksamhet.
Med hänsyn till det anförda skulle kommittén helst se, att avgifterna för
tillsynen nu avskaffades. Kommittén tvekar emellertid att föreslå detta på
grund av att kommitténs förslag i övrigt är förenade med dryga kostnadsökningar
för statsverket.
Om avgifter för tillsynen skall utgå förordar kommittén att avgifterna
liksom hittills får karaktären av årliga licensavgifter, som anknyts till tillståndet,
vare sig det avser radiologiskt arbete eller handel med eller innehav
av radioaktivt ämne, samt att avgiftsbeloppen får bestämmas av Kungl.
Maj:t eller i en del fall av tillsynsmyndigheten inom vissa av Kungl. Maj:t
angivna gränser.
Undervisnings- och forskningsverksamhet, som bedrives utan förvärvssyfte
bör enligt kommittén liksom f. n. vara helt avgiftsfri.
Den nuvarande möjligheten att, om särskilda skäl föreligger, nedsätta avgiften
anser kommittén också böra bestå. Beslut härutinnan bör enligt kommittén
fattas av strålskyddsnämnden.
F. n. utgår särskild gottgörelse till statsverket för besiktning i anledning
av ansökan om tillstånd, därest ansökningen inte bifalles. Redan nu har
denna gottgörelse haft ytterst ringa betydelse, eftersom avslag på tillståndsansökningar
varit sällsynta. På grund härav och då ansökningar om tillstånd
enligt den nya strålskyddslagstiftningen förutsättes i stor utsträckning
kunna behandlas utan föregången besiktning föreslår kommittén att
denna typ av avgift helt borttages.
Statsverkets inkomster av tillsynsavgifterna beräknar kommittén med
hänsyn till de föreslagna ändringarna och den fortgående expansionen på
området till ca 300 000 kronor för kalenderåret 1958.
Yttrandena
Av de remissorgan som yttrat sig i avgiftsfrågan är det endast statskontoret
som anser att avgifterna för tillsynen bör bibehållas. Enligt statskontorets
mening bör avgifterna avvägas så att full kostnadstäckning erhålles
för samtliga utgifter.
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Beträffande remissyttrandena får utskottet hänvisa till redogörelse i
propositionen å s. 79.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört bl. a.:
»Obestridligen talar vägande skäl för att strålskyddstillsynen göres avgiftsfri.
Det är här fråga om en skyddsverksamhet, som i stor utsträckning
är jämförbar med arbetarskyddstillsyn. Avgifterna drabbar vidare f. n.
främst sjukvård och tandvård. Att uttaga avgifter från den slutna vården,
som till helt övervägande del omhänderhas av staten eller kommun, synes
redan av principiella och praktiska skäl inte böra komma i fråga. En väsentlig
del av statsverkets nuvarande inkomster av tillsynsverksamheten hänför
sig till läkare och tandläkare i den öppna vården. Då dessa —- i enlighet
med vad jag tidigare förordat — förutsättes som regel icke behöva söka tillstånd
för innehav av och arbete med röntgenutrustning av gängse typ för
diagnostik och då besiktningsverksamheten med avseende på sådana anläggningar
torde komma att bli mycket begränsad, synes det icke möjligt
att sakligt motivera uttagande av årliga avgifter av dessa apparatinnehavare.
Och ett bibehållande av avgifterna för andra områden än sjuk- och
tandvården skulle enligt hittillsvarande erfarenhet bli praktiskt taget utan
betydelse ur statsfinansiell synpunkt, i synnerhet om man beaktar kostnaderna
för uppbärandet av avgifterna. Läget kan bli annorlunda med
hänsyn till utvecklingen på atomenergiområdet och i så fall torde det få
övervägas att avgiftsbelägga strålskyddstillsynen på detta område.»
C. Specialmotivering till strålskyddslagen
Här nedan lämnas en redogörelse för specialmotiveringen med avseende
å vissa av de i lagen upptagna bestämmelserna. I övrigt tillåter sig utskottet
att hänvisa till redogörelse å s. 81—113 och 118—140 i propositionen.
1 §•
Departementschefen
Det torde vara nödvändigt att i en lag av förevarande slag använda vissa
fysikaliska begrepp, vilka inte är allmänt kända och ej heller otvetydigt bestämda.
Utvecklingen har medfört, att andra strålslag än de i 1941 års lag
nämnda kommit till användning. En samlande beteckning för den strålning,
mot vilken den nya lagen skall ge skydd, har därför blivit erforderlig.
Den av kommittén föreslagna beteckningen joniserande strålning har godtagits
av remissinstanserna och själv har jag ingenting att invända däremot.
En annan terminologisk fråga gäller uttrycket röntgenutrustning. I överensstämmelse
med vad som brukas i dagligt tal har jag tidigare i mitt an
-
54 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
förande liksom kommittén genomgående begagnat uttrycket röntgenapparat
för att beteckna hela den apparatur, som användes i röntgenarbete.
Under remissbehandlingen har emellertid påpekats, att detta uttryckssätt
inte överensstämmer med vedertagen nomenklatur, enligt vilken röntgenapparat
inte inbegriper den strålningsalstrande delen, nämligen röntgenröret.
Den enligt nomenklaturen riktiga benämningen för hela den utrustning
som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning är
röntgenutrustning. Denna beteckning bör därför användas i lagtexten.
Som jag framhållit i den allmänna motiveringen är det meningen att även
fabrikation av tekniska anordningar, som alstrar joniserande strålning, skall
betraktas som radiologiskt arbete i den mån det därvid förekommer att
anordningen i samband med prov eller eljest sättes i funktion.
Lagrådet
För att arbete med röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning, skall hänföras till radiologiskt
arbete förutsättes enligt den föreslagna lagtexten, att anordningen »nyttjas
eller eljest sättes i drift». Vad därmed åsyftas torde kunna, i närmare anslutning
till gällande lag, uttryckas enklare med att anordningen »brukas»
i arbetet. Vidare synes förslagets uttryck »arbete med radioaktivt ämne»
böra jämkas så att av lagtexten framgår att bär är fråga om användning
av ämnet, ej enbart om transport, förvaring eller dylikt.
Propositionen
Vid avlåtande av propositionen har föredragande departementschefen
härtill anfört:
»Det är tänkbart, att i vårt land i anslutning till atomenergiutvinningen
framväxer en industri för förpackning av isotoper. Denna verksamhet bör
följa reglerna för radiologiskt arbete, men det synes inte förenligt med
vanligt språkbruk att säga att radioaktivt ämne användes i verksamheten.
Även andra fall av hantering med radioaktiva ämnen torde kunna nämnas,
där den av lagrådet föreslagna jämkningen av uttrycket »arbete med radioaktivt
ämne» skulle leda till en för snäv definition. Jag vill därför förorda
att man bibehåller sistnämnda uttryck i definitionen på radiologiskt arbete.
Däremot kan jag biträda lagrådets förslag till förenkling av definitionen,
såvitt avser röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att
utsända joniserande strålning.»
2 §.
Kommittén
Kommittén anser att varje arbetsenhet bör omfattas av ett tillstånd. Med
arbetsenhet bör då enligt kommittén avses stativ med därpå anbragta röntgenrör
eller motsvarande anordningar samt övriga tillbehör.
Vad härefter gäller tillstånd till innehav av radioaktivt ämne uttalar
kommittén, att tillståndet liksom enligt gällande lag bör avse viss mycken
-
55
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
het av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall då ämnet inte är fast
monterat i en apparat torde dock enligt kommitténs mening några olägenheter
inte vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera
olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker,
som kan vara förenade med olika ämnen, bör därvid i tillståndet anges den
myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller brukas.
Understiger den innehavda mängden av visst radioaktivt ämne den i
tillståndet angivna, möter enligt kommitténs mening inte hinder för en
tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete anskaffa och
inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfattas
av tillståndet. För apparater i vilka det radioaktiva ämnet är fast monterat
anser kommittén tillståndet liksom i fråga om röntgenutrustningar
böra bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne.
Departementschefen
Beträffande den av kommittén berörda frågan till vilken enhet, anläggning
eller apparat resp. myckenhet radioaktivt ämne, tillståndet bör knytas
delar jag helt kommitténs uppfattning. Det bör uppmärksammas, att tillstånd
att bedriva arbete med accelerator av avancerad typ bör innefatta
rätt att i acceleratorn framställa radioaktiva ämnen, eftersom det är en
normal funktion hos sådan accelerator.
3 §•
Yttrandena
Stockholms handelskammare finner innebörden av paragrafen ej vara
helt klar. Handelskammaren anför.
Kommittén uttalar, att om en strålkälla ej användes i arbete, kunde dess
nyttjande ej betecknas som radiologiskt arbete och fölle sålunda utanför
tillståndsskyldigheten. Detta torde såvitt handelskammaren kan finna särskilt
gälla röntgenutrustning, som ju icke utsänder strålning, när den ej är
i drift. Härav torde framgå, att sådan utrustning får visas och utställas
för försäljning eller reklam utan att tillstånd inhämtats. Att så får ske är
ett angeläget önskemål från handelns sida, då det ofta lär vara av större
intresse för den eventuella köparen att ta del av stativets utformning, anordningar
för anbringande av patienter in. in., än att se anläggningen i
drift. Det är betydelsefullt för en tillverkare eller säljare att kunna för
eventuella köpare visa prototyper till nya utrustningar, så att förbättringar
kan genomföras, innan utrustningen sättes i produktion. Handelskammaren
förutsätter därför, att bestämmelsen, att Konungen må förordna om
förhandsbesiktning av tekniska anordningar eller apparater som användes
i radiologiskt arbete, innan dessa utställes till försäljning eller i reklamsyfte,
som regel icke kommer att leda till besiktningstvång för röntgenutrustningar,
som visas under här angivna förutsättningar.
I samma riktning uttalar sig Sveriges industriförbund och Svenska elektriska
kommissionen. Enligt kommissionen bör orden »eller bär utställes till
försäljning eller i reklamsyfte» utgå eller i varje fall ändras till »eller bär
visas i drift i försäljnings- eller reklamsyfte».
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Kommerskollegium uttalar i anledning av vad Stockholms handelskammare
anfört att, även om bestämmelserna i dessa paragrafer i vissa fall kan
framstå som väl stränga, säkerhetsskälen talar för att de skall godtagas.
Såvitt kollegium kan bedöma, bör en försäljare eller utställare av röntgenutrustningar
vid förevisning härav mycket väl kunna använda en utrustning,
där själva strålkällan saknas eller ersatts med en attrapp, om han
skulle finna lagens bestämmelser för betungande.
Medicinska fakulteten i Uppsala förordar, att bestämmelsen i andra stycket
skall utgå då den är så allmänt formulerad, att den kommer att inbegripa
varje instrument, som användes i radiologiskt arbete, alltså även
mätinstrument, såsom dosimetrar och scalers.
Departementschefen
Den möjlighet till förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan
anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete, som införts i andra
stycket anser jag vara en betydelsefull nyhet. Det är på denna väg, som man
skall kunna komma till rätta med de långvariga förseningar beträffande
tillståndsprövningen som varit regel under en följd av år. Särskild betydelse
torde därvid metoden med typbesiktning få. Förhandsbesiktning torde vara
en förutsättning för meddelande av generella tillstånd som avses i 2 § andra
stycket. Någon risk för att stadgandet, som medicinska fakulteten i Uppsala
anmärkt, skall få några orimliga konsekvenser torde inte finnas, då det i
förordnandet om förhandsbesiktning kan regleras vilka apparater och anordningar
det skall omfatta.
Med röntgenutrustning avses, som anförts under 1 §, hela den utrustning
som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning. Om i enlighet
med kommerskollegiums förslag röntgenröret i en röntgenutrustning
ersättes med en attrapp bör apparaten enligt ordalagen i lagtexten kunna
utställas eller förevisas utan att ha undergått förhandsbesiktning.
11 §•
Yttrandena
Svenska elektriska kommissionen anser, att en bokstavlig tillämpning av
bestämmelserna i första stycket skulle innebära orimliga krav på tillverkare
och försäljare och anför vidare härom.
Även om det framdeles blir möjligt att få klara direktiv från tillsynsmyndigheten
om de krav, som strålskyddsanordningarna skall uppfylla,
kan — som strålskyddskommittén också själv på flera ställen i betänkandet
betonar — en under alla förhållanden strålsäker anläggning tänkas förekomma
endast inom mycket begränsade arbetsområden, eftersom strålningsriskerna
beror även på det ändamål, för vilket anläggningen nyttjas,
på arbetsmetoderna och på användningsfrekvensen. Dessutom får beaktas,
att strålskyddsanordningarna ibland icke kan hopbyggas med någon apparatdel
utan är avsedda att ingå i byggnadskonstruktionen såsom från själva
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 57
röntgenutrustningen fristående delar. Med den av strålskyddskommittén
föreslagna formuleringen skulle sålunda i praktiken åtminstone vissa typer
ej ens kunna utställas annat än i för dem särskilt iordningställda lokaler,
vilket ej kan ha varit avsikten. Många andra exempel på orimliga konsekvenser
av den föreslagna lydelsen skulle kunna anföras.
Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att orden »eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte» skall utgå. För att ej hindra utvecklingen
bör enligt fakulteten i drift icke varande apparatur få utställas och
reklameras utan inskränkningar.
Departementschefen
Tillverkare, försäljare och upplåtare av apparater avsedda för radiologiska
anläggningar är enligt arbetarskyddslagen skyldiga dels att tillse, att
apparaten är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder
betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, och dels att tillhandahålla
erforderliga föreskrifter för anordningens användning och skötsel.
Dessa regler avser emellertid inte skydd mot strålskador. Självfallet
bör därför motsvarande förpliktelser i strålskyddshänseende upptagas i
strålskyddslagen. Bestämmelser härom blir också ett viktigt komplement
till reglerna i 3 § andra stycket. Man vinner sålunda genom förevarande
paragraf viss garanti för att apparaterna, när de efter förhandsbesiktning
avlämnas, verkligen är försedda med erforderliga strålskyddsanordningar.
Som framgår av vad jag anfört i anslutning till 3 § fäster jag stort avseende
härvid.
Med hänsyn till de speciella omständigheterna i radiologiskt arbete torde
den ändringen i förhållande till arbetarskyddslagens motsvarande regel
böra vidtas, att skyldigheten att tillhandahålla erforderliga föreskrifter bör
avse installationen och driften men ej användningen. I övrigt torde de i
anslutning till förevarande paragraf återgivna yttrandena ej böra föranleda
någon jämkning.
29 §.
Departementschefen
Enligt min mening bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut liksom
hittills prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Beträffande besvärstid i dessa
fall bör gälla vad som stadgas därom i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Lagrådet
Beträffande besvär över strålskyddsmyndighetens beslut har i remissprotokollet
uttalats, att de liksom hittills borde prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Detta uttalande är tydligen grundat på kommitténs uppfattning
att besvärsprövningen för närvarande icke skedde i regeringsrätten, ehuru
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
det enligt kommitténs mening kunde ifrågasättas att så borde ske. Kommittén
har emellertid med hänsyn till sitt antagande om den nuvarande
ordningen och då besvär över beslut enligt atomenergilagen prövades i statsrådet
avstått från att framlägga förslag i ämnet.
Besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt lagen om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m. lära hittills ha varit tämligen sällsynta men skola jämlikt
2 § 17 ro) i regeringsrättslagen prövas och avgöras av regeringsrätten, i den
mån de utgöra mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som
står under medicinalstyrelsens inseende. På regeringsrätten ankommer även
jämlikt 16 :o) samma paragraf att pröva mål om meddelande i särskilda fall
av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter
rörande den allmänna hälsovården och de närbesläktade målen om förbud,
föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 §§ arbetarskyddslagen.
Med hänsyn till här angivna förhållanden förutsätter lagrådet, att frågan
om besvärsinstansen blir föremål för förnyat övervägande. På grund av sin
natur synas åtminstone mål om återkallelse av tillstånd eller godkännande
böra ankomma på regeringsrättens prövning.
Propositionen
Vid avlåtande av propositionen har föredragande departementschefen
härtill anfört:
»Beträffande högsta besvärsinstansen vill jag med hänsyn till vad lagrådet
uttalat förorda, att mål avseende föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt
atomenergilagen, dispens från behörighetsvillkoren i 12 §, föreskrifter om
periodisk läkarundersökning och utseende av myndighet eller sakkunnig
att för särskilt fall handhava tillsynen skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet,
medan besvär över strålskyddsmyndighetens beslut i övrigt skall ankomma
på regeringsrättens prövning.»
D. Följdändring i arbetarskyddslagen
Utskottet får härutinnan hänvisa till redogörelse å s. 113—114 i propositionen.
Lagrådet har lämnat förslaget till ändring i arbetarskyddslagen utan
erinran.
E. Ifrågasatt ändring i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete
Kommittén
Kommittén är av den bestämda uppfattningen, att lagstiftningen om
semesterförlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste
59
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
bör bli föremål för översyn inen har själv inte ansett sig kompetent att framlägga
förslag i ämnet. Det står emellertid klart för kommittén, att den vidgade
användningen av joniserande strålning inom industri och teknik ställer
semesterfrågan i ett nytt läge. Kommittén anför vidare härom.
Så länge radiologiskt arbete nästan uteslutande var en företeelse inom
medicin och odontologi, kunde en relativt generös syn på frågan anses berättigad,
eftersom riskerna för att arbetstagaren i vårdens intresse måste
utsättas för skadlig bestrålning här får anses så stora att de kan motivera
viss längre tids avkoppling från strålmiljön. I industriellt radiologiskt
arbete kan emellertid några etiska motiv icke åberopas som skäl för att en
arbetstagare utsättes för bestrålning. Strålskyddsanordningarna och arbetsmetodiken
skall här ovillkorligen vara så beskaffade, att arbetstagaren normalt
icke utsättes för stråldoser överstigande den storlek som av strålskyddsmyndigheten
kan medgivas. I åtskilliga former av tekniskt och
industriellt arbete med joniserande strålning kan skyddet göras så fullgott,
att risk för att arbetstagaren skall utsättas för skadliga stråldoser föreligger
endast vid olyckshändelser, tekniska fel etc. Självfallet har den radiologiska
semestern icke någon funktion att fylla i sådana fall. Enbart den
latenta risken för skada vid olyckshändelser som medför otillbörliga strålningsexponeringar
bör sålunda icke berättiga till semesterförlängning.
Skyddsarbetet bör och skall här i stället inriktas på att förhindra att katastrofer
utlöses. Om så likväl sker, skall den skadade naturligtvis erhålla
den vård och rekreation som krävs för hans tillfrisknande eller för att förebygga
att en latent skada skall bli akut.
De nu anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet vid atomenergiens
framtida mångsidiga utnyttjande, då betydande arbetstagargrupper
kan väntas bli sysselsatta med radiologiska arbetsuppgifter. Det torde då i
än högre grad än för närvarande bli både en ekonomisk angelägenhet och
en arbetskraftsfråga av vikt att —- med allt aktgivande på vad skyddsfrågan
kräver -— utnyttja de tillgängliga personalresurserna på ett rationellt sätt.
Genom den nuvarande konstruktionen av bestämmelserna om semesterförlängning
har den radiologiska semestern på många håll kommit att uppfattas
som en arbetstagaren ovillkorligen tillkommande rättighet av samma
karaktär som rätten till arbetslön och liknande förmåner. En sådan
utveckling är ägnad att försvåra den sakliga behandlingen av semesterärendena
och kan lätt leda till en ur skyddssynpunkt icke motiverad utvidgning
av kretsen semesterberättigade. Det synes heller icke uteslutet, att fall kan
ha förekommit, där arbetstagare t. o. m. avsiktligt utsatt sig för viss bestrålning
för att bli berättigad till förlängd semester.
Enligt kommitténs mening bör man eftersträva att direkt i lagstiftningen
begränsa rätten till semesterförlängning till sådana arbetstagargrupper eller
sådana former av radiologiskt arbete, där risker för skador på grund av
joniserande strålning föreligger.
Yttrandena
Strålskyddskommilténs förslag att lagstiftningen om semesterförlängning
för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste bör bli föremål för
översyn liar tillstyrkts av medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, atom
-
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
kommittén, försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden, delegationen
för atomenergifrågor, Aktiebolaget Atomenergi, Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen.
Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det med tanke på att allt större
kategorier sysselsättes i radiologiskt arbete är av stor vikt att semesterfrågorna
kommer till en slutgiltig lösning. Styrelsen instämmer i princip i
de allmänna synpunkter kommittén i denna del anfört. Det bör dock givetvis
eftersträvas, att strålskydd och arbetsmetoder så förbättras, att arbetstagare
inom medicin och odontologi icke i vårdens intresse skall behöva utsättas
för skadlig bestrålning och följaktligen ej heller särskilda skäl skall
kunna anföras till stöd för förlängd semester för dessa personalgrupper.
Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att lagstiftningen beträffande semesterförlängning
för arbetstagare i radiologiskt arbete f. n. har en mindre lämplig
formulering, då begreppet radiologiskt arbete såsom kvalifikationsgrund
för förlängd semester ej definieras på ett tillfredsställande sätt. Bolaget
fortsätter.
Det kan överhuvud starkt ifrågasättas, om radiologiskt arbete annat än
möjligen i få undantagsfall kan behöva hänföras till hälsofarligt arbete av
den art, som motiverar förlängd semester. Den riktiga principen bör vara,
att radiologiskt arbete bedrives på ett sådant sätt, att hälsovådliga följder
ej uppstår. Detta torde vara möjligt i praktiskt taget alla fall, frånsett
olyckshändelser. Förlängd semester på grund av radiologiskt arbete bör
sålunda ej förekomma, utan i stället bör i sådana fall, där strålpåverkan av
allvarlig art har konstaterats eller där sådan påverkan kan väntas, en av
medicinska skäl indikerad ledighet beviljas. Detta gäller så mycket mera
som en förlängd semester på det sätt den i allmänhet fördelas under året
ej torde specifikt bidraga till utläkning av erhållen strålskada.
Försvarets forskningsanstalt understryker, att förslaget till strålskyddslagen
med all rätt förutsätter, att ett tillfredsställande strålskydd är ordnat
för arbetstagaren, varför motiven för nu gällande lag om förlängd semester
bortfaller.
Arbetar sky ddsstyr elsen anför, att vid den begärda översynen jämväl bör
övervägas huruvida icke arbetarskyddsstyrelsens åligganden enligt 2 § lagen
om förlängd semester bör överflyttas på strålskyddsmyndigheten.
Landsorganisationen å sin sida ifrågasätter, om icke tillämpningsområdet
för den särskilda semesterlagen bör vidgas och bestämmas efter norm av
definitionen på joniserande strålning, alltså till att omfatta arbete, däri
arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen
eller därmed till sin biologiska verkan likartad strålning.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, yttrar i propositionen
följande:
»Enligt 1951 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med
61
Andra lagutskottets utlåtande nr G år 1958
hälsofarligt arbete skall semester utgå med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört arbete, däri arbetstagaren utsatts för
röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Sistnämnda förutsättning
för semesterförlängning upptogs redan i 1946 års lag i ämnet och
överfördes med samma ordalydelse till 1951 års lag.
Under det sista årtiondet har emellertid, som jag tidigare framhållit, en
mycket snabb utveckling ägt rum på förevarande område. Det har medfört
inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,
utan framför allt en vidgning av användningsmöjligheterna för
sådan strålning. Från att tidigare så gott som uteslutande ha nyttjats i
medicinskt och odontologiskt arbete, har strålningen nu alltmera tagits i
bruk inom industrin. Och en ännu kraftigare utveckling i denna riktning
är att förutse i samband med utvinningen av atomenergin. Men den skedda
utvecklingen har också lett till, att man nu har större möjligheter att skydda
sig mot strålskador. Enligt kommitténs uppfattning skall det vara möjligt,
att i åtskilliga former av tekniskt och industriellt arbete med joniserande
strålning göra skyddet så fullgott, att risk för att arbetstagaren utsättes för
skadliga stråldoser endast föreligger vid olyckshändelser, tekniska fel etc.
Såsom kommittén och åtskilliga remissinstanser uttalat, kan utvecklingen
komma att medföra att 1951 års lag om förlängd semester behöver
överses. Det är för den skull angeläget att berörda myndigheter, främst
arbetarskyddsstyrelsen, har sin uppmärksamhet riktad på de problem,
som här kan uppstå, och föreslår de åtgärder, som påkallas av utvecklingen.
En översyn kan även visa sig önskvärd med hänsyn till vissa speciella
problem, såsom frågan om kvalifikationstidens längd m. in.»
Motionen II: H2
Efter att först ha berört de av kommittén och departementschefen framförda
synpunkterna anför motionärerna:
Det förefaller oss som om riskerna med radiologiskt arbete inom industrien
inte till fullo uppfattats av kommittén. Vid stationära anläggningar
finns det kanske möjligheter att skapa fullgott skydd för arbetstagarna;
detta såväl när det gäller röntgenanläggningar inom de traditionella områdena
som inom industrien. Motsvarande möjligheter saknas emellertid ofta
vid de rörliga röntgenanläggningarna. Många gånger tvingas de anställda
att här arbeta i synnerligen trånga utrymmen, där det inte föreligger möjligheter
att använda erforderlig skyddsutrustning. Som exempel kan nämnas
röntgenfotografering av svetsar i u-båtar och andra skeppsskrov, vattentunnlar
vid kraftverksbyggen m. in. Vid dessa arbeten finns kanske möjlighet
att i vissa fall genom en blyvägg skydda sig mot den direkta strålningen,
men sämre förhåller det sig med möjligheterna att undgå sekundärstrålningen.
Att, såsom kommittén, ha den meningen atl de! eventuellt finns personer,
som avsiktligt utsätter sig för bestrålning för att komma i åtnjutande av
62 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
längre semester anser vi inte ger en riktig belysning av frågan. Problemet
torde däremot vara, att det vid vissa, även långvariga arbeten inom industrien
är omöjligt att ordna skyddsanordningar på ett lika tillfredsställande
sätt som vid de stationära röntgenanläggningarna.
Under åberopande av angivna förhållanden och de synpunkter, som i övrigt
anförts som motiv för den nya strålskyddslagen, föreslår motionärerna
att 1951 års lag om förlängd semester omedelbart göres till föremål för en
särskild utredning i avsikt att semesterlagens tillämpningsområde skall vidgas
och bestämmas efter norm av definitionen på joniserande strålning.
Utskottet
Genom propositionen föreslås, att 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m. skall ersättas av en ny strålskyddslag. Lagförslaget bygger på
samma grundprinciper som nu gällande lag, d. v. s. tillståndstvång och fortlöpande
tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens
befogenheter har förstärkts. Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt
arbete, för innehav av röntgenutrustning och andra apparater som är
avsedda att utsända joniserande strålning samt för handel med radioaktivt
ämne och eljest vid införsel, förvärv, överlåtelse och innehav av sådant ämne.
Tillstånd enligt strålskyddslagen erfordras dock ej för vad som omfattas
av tillstånd enligt atomenergilagen. Lagförslaget upptar anvisning om att
generella tillstånd kan meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag. I propositionen föreslås vidare ändring i
arbetarskyddslagen, varigenom dess regler om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare blir tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.
På senare tid har den tekniska utvecklingen i fråga om arbete med röntgen,
radioaktiva ämnen och atomenergi gått mycket snabbt framåt. Den alltmer
tilltagande användningen av joniserande strålar av olika slag och i olika
sammanhang — inte minst inom teknik och industri — motiverar utan tvivel
en genomgripande omdaning av strålskyddet och den lagstiftning, varpå
detta vilar. Den utveckling som sålunda skett och sker kan väntas fortsätta
i framtiden i ett än mera stegrat tempo. Det är därför av vikt att de bestämmelser
som skall reglera strålskyddet göres smidiga och anpassningsbara.
Därigenom bör kunna vinnas att skyddet kan på ett ändamålsenligt sätt ansluta
sig till skiftande säkerhetskrav samtidigt som hänsyn kan tas till de
behov, som inställer sig för att möjliggöra en önskvärd utveckling på olika
områden. Med utgångspunkt från dessa bedömningsgrunder finner utskottet
det nu framlagda förslaget till strålskyddslag väl avvägt. Den föreslagna
lagstiftningen synes väl ägnad att avhjälpa de brister som uppstått på förevarande
område genom att gällande regler på grund av utvecklingen blivit
föråldrade och otillräckliga. Från skilda håll har dock påtalats att lagförslaget
icke upptar några bestämmelser om extraordinära skyddsåtgärder vid
allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot med hänsyn sär
-
63
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
skilt till den väntade utvecklingen på atomenergiens område. Otvivelaktigt
kan behov av sådana bestämmelser förefinnas. Emellertid har departementschefen
vid propositionens avlåtande förklarat, att åtgärder vidtagits för att
skyndsamt verkställa den utredning som erfordras för att bedöma vilka åtgärder
som kan behövas för att möta faror av nämnt slag. Utskottet kan
därför inskränka sig till att betona vikten av att de åtgärder som visar sig
befogade företas utan omgång och att de förslag till komplettering av lagstiftningen
som kan erfordras framlägges så snart ske kan.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att departementschefen uttalat
sig för att medicinalstyrelsen -— såsom hitintills — tills vidare skall
vara strålskyddsmyndighet. Det torde vara ovedersägligt att strålskyddet
alltjämt främst är att betrakta som en medicinsk angelägenhet. Bruket av
joniserande strålning är av relativt sent datum. Våra erfarenheter och kunskaper
om strålningens biologiska verkningar är ännu i många avseenden
ofullständiga. Det må här särskilt uppmärksammas att dessa verkningar —
något som icke alltid synes beaktas i den grad som önskvärt vore — ofta
framträder först sedan lång tid, kanske årtionden, förflutit efter bestrålningen.
Härvid bortses ändock från de genetiska verkningarna, varom kunskaperna
är än ofullständigare. Vad nu sagts motiverar med styrka att den
kontroll det här är fråga om står under överinseende av medicinalstyrelsen,
den myndighet som har att främst vaka över hälso- och sjukvården i riket.
I detta sammanhang vill utskottet även framhålla att strålskyddsmyndighetens
uppgifter när det gäller skyddet mot den joniserande strålningen icke
bör begränsas enbart till de åtgöranden som följer av de befogenheter som
tillagts myndigheten inom strålskyddslagens ram. Det bör sålunda åligga
myndigheten att ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt de olika faror och olägenheter,
som kan uppkomma till följd av joniserande strålning, oavsett huruvida
de spörsmål, som härvid aktualiseras, faller inom lagens tillämpningsområde
eller ej. Strålskyddsmyndighetens resurser bör också avpassas med
hänsyn härtill.
Detalj granskningen av de framlagda lagförslagen föranleder ingen erinran
från utskottets sida. Här skall blott i förtydligande syfte anmärkas följande.
Enligt 1 § första stycket i förslaget skall med radiologiskt arbete förstås
bl. a. »arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning,
avsedd att utsända joniserande strålning». Med utgångspunkt från vanligt
språkbruk kan det enligt utskottets mening synas tveksamt om bestämmelsen
i den föreslagna utformningen omfattar experiment med och utprovning av
exempelvis röntgenutrustning på fabrikationsstadiet. I det ursprungliga departementsförslaget
hade stadgandet en sådan utformning, att därav otvetydigt
framgick att sådant arbete skulle falla under definitionen. Utskottet
utgår från att med den justering av texten som sedermera vidtagits icke
avsetts att åvägabringa någon saklig ändring härvidlag. För egen del får utskottet
uttala den meningen, att dylikt arbete på fabrikationsstadiet hör falla
under lagens tillämpningsområde.
64
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
I 16 § stadgas att tillsynsman, därest han finner att i ett visst fall behov av
särskilda skyddsföreskrifter föreligger, äger förordna därom, såframt föreskriften
icke medför större kostnad eller olägenhet. Enligt 23 § 1 mom. kan
straff ådömas bl. a. den som bryter mot sådan föreskrift. I anslutning härtill
vill utskottet framhålla, att det i klarhetens syfte torde vara nödvändigt att
förordnande om skyddsföreskrift, vars åsidosättande skulle föranleda straffansvar,
meddelas i skriftlig form. Vid meddelande av sådant förordnande
torde även böra lämnas en erinran om att jämlikt 29 § första stycket klagan
över beslutet må föras hos strålskyddsmyndigheten. Utskottet utgår från att
bestämmelser i berörda avseenden kommer att utfärdas i administrativ
ordning.
I övrigt ger de framlagda lagförslagen icke anledning till uttalande från
utskottets sida.
I motionen II: 142 föreslås att 1951 års lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete göres till föremål för en särskild utredning
i avsikt att vidga lagens tillämpningsområde och bestämma detta efter
definitionen på joniserande strålning. Med anledning härav vill utskottet
framhålla, att såväl strålskyddskommittén som flera remissinstanser ansett,
att utvecklingen kan komma att medföra att lagen behöver överses. Departementschefen
har i anslutning härtill uttalat, att det är angeläget att berörda
myndigheter, främst arbetarskyddsstyrelsen, har sin uppmärksamhet riktad
på de problem, som här kan uppstå, och föreslår de åtgärder som påkallas av
utvecklingen. Detta uttalande vill utskottet för sin del understryka. Däremot
finner utskottet inte förhållandena för närvarande motivera en framställning
från riksdagens sida om en särskild utredning i ämnet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 29;
B. att motionen II: 142 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Kaijser, Edström och Alvar Andersson*;
från
andra kammaren: herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell,
herrar Rimmerfors*, Fredriksson, fru Svensson, herrar Jönsson i Jämtlands
Sikås och Lothigius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 58
803100
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1958 A:114 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden s. 2 i texten