Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

1958-02-25 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 A:6, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet

väckt motion.

Genom en den 13 december 1957 dagtecknad proposition, nr 29 år 1958,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) strålskyddslag; och

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1).

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Strålskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §-

Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt ämne,

arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd

att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av

atomenergi.

Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne,

röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

Om tillstånd m. m.

2 §•

Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som

Konungen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon utan

tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller annan

1 — llihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr G

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka handel

med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava

eller överlåta sådant ämne.

Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,

institutioner eller företag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet

likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller röntgenutrustning

eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader

från dödsfallet.

Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för vad som omfattas av tillstånd

enligt atomenergilagen.

3 §•

Strålskyddsmyndigheten äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt

denna lag eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal,

som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt

ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten

äger förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som

är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt

ämne, skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas innan

den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning

eller i reklamsyfte.

4 §•

Meddelas tillstånd till radiologiskt arbete för annan än enskild person

som själv skall förestå verksamheten, skall för denna finnas av strålskyddsmyndigheten

godkänd föreståndare och, om myndigheten finner skäl

därtill, godkänd ersättare för honom. Godkännande må meddelas för viss

grupp av befattningshavare eller för personer med viss utbildning.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl handel med och innehav

av radioaktivt ämne.

5 §•

Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de villkor

och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssynpunkt.

Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade

villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket, äger strålskyddsmyndigheten

föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne

som avses med tillståndet.

När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskyddsmyndigheten

meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gällande

villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet anläggning

som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

3

än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen

av eller driften vid anläggningen, underställas Konungens prövning.

6 §•

Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmyndighetens

medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning,

annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits

i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja

tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden

än tillståndet avser.

Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan

strålskyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å förhållande,

varom myndigheten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.

7 §•

Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt denna lag må återkallas,

om föreskrift avseende strålskyddet icke iakttagits eller om det eljest

finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.

8 §•

Upphör någon att innehava eller använda radioaktivt ämne som avses med

tillstånd enligt denna lag, skall han genast göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Sådan anmälan skall ock utan uppskov och senast

inom tre månader göras, då någon i annat fall upphör att bedriva verksamhet

eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt denna lag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, skall den som har

boet i sin vård skyndsamt anmäla dödsfallet till strålskyddsmyndigheten.

Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock ofördröj ligen göras, ort

radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit. Skyldigheten åvilar föreståndaren,

om sådan finnes.

9 §•

I fråga om annan teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning,

än ovan sägs äger strålskyddsmyndigheten verkställa besiktning samt

meddela föreskrifter till skydd mot strålningen och ålägga innehavaren att

vidtaga de åtgärder som erfordras för detta ändamål.

Allmänna skyldigheter för tillståndshavare m. fl.

10 §.

Den som hedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande

av vad som stadgas i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter,

iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

den under vilka det bedrives samt däri sysselsatta personers yrkesvana och

övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan göras för att förebygga

skador av strålningen. Sådan skyldighet åvilar jämväl föreståndare, såvitt

fråga är om åtgärd som han äger vidtaga.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga

strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd därav

meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i

vad på honom ankommer, medverka till förekommande av skador av strålningen.

Vad i denna paragraf stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall

i tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt ämne.

11 §•

Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning

som kan alstra joniserande strålning samt den som upplåter sådan

anordning till begagnande skola tillse, att anordningen, när den avlämnas

för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i

reklamsyfte, är försedd med nödig strålskyddsutrustning och även i övrigt

erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen, så ock tillhandahålla

för installation av anordningen och för dess drift erforderliga

anvisningar.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som

avses i första stycket, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar

uppsättas och övriga föreskrifter för installationen iakttagas.

Läkarundersökning m. m.

12 §.

Till radiologiskt arbete må ej utan strålskyddsmyndighetens medgivande

användas någon som icke fyllt aderton år eller som ej vid läkarundersökning

befunnits fri från sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.

Den som användes till radiologiskt arbete skall enligt strålskyddsmyndighetens

bestämmande undergå periodisk läkarundersökning; myndigheten

äger föreskriva att den som icke iakttager vad sålunda bestämts icke vidare

må användas till radiologiskt arbete.

Företer någon, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på

grund av sitt arbete kan hava varit utsatt för joniserande strålning, tecken

på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han

genom arbetsgivarens eller, om föreståndare finnes, dennes försorg ofördröj

ligen underkastas läkarundersökning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 5

13 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller arbete med anordning som

avses i 9 § eller innehar radioaktivt ämne skall, om anledning förekommer

att misstänka att någon härigenom tillfogats skada av joniserande strålning,

ofördröjligen anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten. Finnes

föreståndare, skall skyldigheten i stället åvila honom.

Tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter

utövas av strålskyddsmyndigheten samt, under dess överinseende

och ledning, av tillsynsmän.

15 §.

Tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3 och 9 §§ är stadgat

om strålskyddsmyndigheten.

Ej må tillsynsman utan synnerliga skäl förvägras att i samband med

besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives

eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §.

När det finnes påkallat äger tillsynsman fordra, att prov och undersökningar

verkställas för kontroll av att meddelade skyddsföreskrifter iakttagas

och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

16 §.

Finner tillsynsman att i visst fall behov av särskild skyddsföreskrift föreligger,

äger han själv förordna därom, såframt föreskriften icke medför

större kostnad eller olägenhet.

17 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller

anordning som avses i 9 §, så ock hans personal är skyldig att på anfordran

lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman de upplysningar som erfordras

för tillsynen.

18 §.

När särskilda omständigheter påkalla det, äger strålskyddsmyndigheten

förordna, att anläggning eller anordning som avses i denna lag ej vidare må

användas förrän åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrivits,

blivit vidtagen eller att radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning,

vari det förvaras, skall i avvaktan på sådan åtgärd omhändertagas.

Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning eller

anordning brukas olovligen låta genom polismyndighetens försorg försegla

anläggningen eller anordningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

19 §.

Åsidosätter installatör vad i 11 § andra stycket sägs, äger strålskyddsmyndigheten

meddela honom därav påkallad föreskrift med avseende å installationsarbete

eller förbud att vidare utföra sådant arbete.

20 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § tredje stycket eller 17 §

åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.

21 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynen

eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag,

må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit

känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat i tjänstens

intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller omständighet av

personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Transport och transitering m. m.

22 §.

Om transport, tullbehandling och transitering av radioaktivt ämne förordnar

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Har radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av någon som ej är berättigad

att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta

varan till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.

Överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter anmälningen till

tullklarering eller inom den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer,

tillfaller varan kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med varan skall

förfaras enligt vad som är stadgat om radioaktivt ämne som förverkas

jämlikt denna lag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller obehörigen inför

eller söker införa radioaktivt ämne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4

eller 6 § sägs;

2. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna villkor eller andra

föreskrifter;

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift

eller förbud som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 7

4. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,

varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger

honom att lämna upplysning, uppsåtligen lämnar oriktig eller ofullständig

uppgift; och

5. den som bryter mot vad i 21 § sägs.

2 mom. Med dagsböter straffes

1. den som försummar att göra anmälan varom i 8 eller 13 § sägs;

2. den som använder någon till radiologiskt arbete i strid mot 12 § första

stycket eller föreskrift som meddelats med stöd av 12 § andra stycket; och

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje

stycket stadgas.

24 §.

Har någon, som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller eljest i arbete hos

den som innehar radioaktivt ämne eller i arbete vari nyttjas anordning som

avses i 9 §, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk

strålskyddsanordning eller ock underlåtit att använda föreskriven sådan

anordning eller eljest, i annat fall än i 23 § sägs, åsidosatt av strålskyddsmyndigheten

eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

25 §.

Straff enligt denna lag må ej ådömas, om gärningen skett av oaktsamhet

som var ringa.

Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd

med straff i allmänna strafflagen.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller införes eller

söker någon obehörigen till riket införa eller innehar någon här olovligen

sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras

förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet

ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som är avsedd att utsända joniserande strålning och som

olovligen brukats i radiologiskt arbete eller olovligen innehaves, må ock

förklaras förverkad till kronan, när särskilda skäl äro därtill.

Med förverkad egendom skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten

bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad

enligt 26 §, skall lian taga egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

Om verkställt beslag skall anmälan ofördröjligen göras till strålskydds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

myndigheten, som har att meddela erforderliga föreskrifter om förvaring

av det som tagits i beslag.

28 §.

Brott som avses i 23 § 1 mom. 1—4 och 2 mom. eller i 24 § må ej åtalas av

allmän åklagare, med mindre strålskyddsmyndigheten anmäler det till åtal.

Brott som avses i 23 § 1 mom. 5 må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

Särskilda bestämmelser

29 §.

över tillsynsmans beslut enligt 16 § må klagan föras hos strålskyddsmyndigheten

inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. När

synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman förordna att beslutet skall

omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen genom besvär.

Strålskyddsmyndigheten äger förordna, att villkor, åläggande, föreskrift,

förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med

stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

30 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten

äger föreskriva, att radioaktivt ämne eller röntgenutrustning eller annan

teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, skall undantagas

från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndigheten.

Enligt Konungens bestämmande må strålskyddsmyndigheten utse myndighet

eller sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta å strålskyddsmyndighetens

vägnar ävensom att för särskilt fall handhava tillsynen

enligt vad om tillsynsman är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att dessförinnan må med

tillämpning av nya lagen meddelas föreskrift eller beslut som har avseende

å tiden efter ikraftträdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å

radiologiskt arbete m. m.

Utan hinder av vad nu sagts behåller tillstånd, åläggande, föreskrift eller

förbud som meddelats med stöd av äldre lag sin giltighet jämväl efter nya

lagens ikraftträdande, där ej Konungen eller strålskyddsmyndigheten annorlunda

förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §•

(Föreslagen lydelse)

Å jordbruk------- till skogsarbete.

I avseende — ------arbetsgivarens familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen

om tillsyn å radiologiskt arbete

m. m., skall förevarande lag äga tilllämpning

allenast i vad den angår

skydd mot annan skada än sådan,

som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar

eller radioaktivt ämne.

Vad i 2—5 samt 7—10 kap. stadgas

skall i fråga om arbete, som är

underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen,

äga tillämpning allenast

i vad angår skydd mot annan

skada än sådan, som orsakas av

joniserande strålning.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning av

propositionen väckta motionen nr 142 i andra kammaren av herr Kristenson

i Göteborg m. fl. I motionen yrkas »att 1951 års lag om förlängd semester

för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete omedelbart göres till

föremål för en särskild utredning i avsikt att semesterlagens tillämpningsområde

bör vidgas och bestämmas efter norm av definitionen på joniserande

strålning».

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda

lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat för

sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det

följande, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen föreslås, att 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete

m. m. skall ersättas av en ny strålskyddslag. Lagförslaget bygger på

samma grundprinciper som den gällande lagen, d. v. s. tillståndstvång och

fortlöpande tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens

befogenheter har förstärkts.

Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt arbete, för innehav av röntgenutrustning

och andra apparater som är avsedda att utsända joniserande

strålning samt för handel med radioaktivt ämne och eljest vid införsel, förvärv,

överlåtelse och innehav av sådant ämne. Tillstånd enligt strålskyddslagen

erfordras dock ej för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen.

Lagförslaget upptar en anvisning om att generella tillstånd kan meddelas

för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller

företag.

Vad beträffar strålskyddsmyndighetens befogenheter har i lagförslaget

bl. a. införts möjlighet att förordna om förhandsbesiktning hos tillverkare,

försäljare och upplåtare, innan röntgenutrustning eller annan för radiologiskt

arbete avsedd anordning avlämnas för att tagas i bruk eller utställes

till försäljning m. in. Även i fråga om icke tillståndspliktiga anordningar,

som kan utsända joniserande strålning, äger strålskyddsmyndigheten meddela

föreskrifter om strålskydd och utöva tillsyn.

Efter mönster av arbetarskyddslagen har i lagförslaget upptagits stadganden

om allmänna skyldigheter för tillståndshavare, personal, tillverkare

och försäljare m. fl. Vidare innehåller förslaget bestämmelser om läkarundersökning

av personal och anmälningsskyldighet vid misstanke om strålskada

in. m.

I propositionen föreslås jämväl en ändring i arbetarskyddslagen, varigenom

dess regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare blir

tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.

De föreslagna lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1959.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr G år 1958

11

I. Inledning

Sedan 1941 finnes i vårt land en särskild lag om tillsyn å radiologiskt

arbete in. m. Lagens syfte är att åstadkomma största möjliga trygghet mot

strålningsskador. Tillsynen utövas under medicinalstyrelsens överinseende

och ledning av radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset.

Efter tillkomsten av nämnda lag har den tekniska utvecklingen på ifrågavarande

område förlöpt mycket snabbt, särskilt med avseende på utvinning

av atomenergi och användning av radioaktiva ämnen. Tillsynsverksamheten

har också undergått en stark ökning, beroende på att strålningsalstrande

apparater och ämnen i allt större utsträckning kommit till användning

inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik.

Med hänsyn till berörda utveckling och de problem som uppstått i samband

därmed tillkallade chefen för inrikesdepartementet med stöd av Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 1 november 1951 särskilda sakkunniga för att

verkställa en allsidig översyn av såväl de organisatoriska förhållandena som

gällande lagbestämmelser på området. De sakkunniga1 — 1951 års strålskyddskommitté

— har i oktober 1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU

1956: 38). Betänkandet innehåller bl. a. ett förslag till lag om skydd mot

skada i följd av joniserande strålning in. in. (strålskyddslag).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

som överlämnat yttranden av styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik

och radioterapi, arbetarskyddsstyrelsen, direktionen för karolinska

sjukhuset, som bifogat yttranden av professorerna R. Sievert,

E. Lindgren, K. Lindblom och S. Hultberg, kanslern för rikets universitet

— som överlämnat yttranden av de större akademiska konsistorierna

i Uppsala och Lund samt de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna därstädes, det större akademiska konsistoriet i Göteborg

och den medicinska fakulteten därstädes, lärarkollegiet vid karolinska institutet

samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och

Malmö — överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av kollegienämnderna

vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska

högskola, fiskeristyrelsen, efter hörande av vattenvårdsnämnden,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,

generaltullstyrelsen, som bifogat yttrande av tulldirektionen i Stockholm,

generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, riksförsäkringsanstalten,

atomkommittén — som överlämnat yttranden från institutionen för fysikalisk

kemi vid tekniska högskolan i Stockholm, Gustaf Werners institut

för kärnkemi och vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik — försvarets

forskningsanstalt, statens medicinska forskningsråd, efter hörande

1 F. d. landshövdingen Malte Jacobsson, ordförande, professorn vid karolinska institutet Rolf

Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan Sigvard Eklund och

förste strålskyddsinspektören vid radiofysiska institutionen Matts Hclde.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

av försvarsmedicinska nämnden, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

kommerskollegium — som bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Gävle, Sveriges industriförbund samt Sveriges

varvsindustriförening — hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet,

delegationen för atomenergifrågor samt kommittén för karolinska

sjukhusets fortsatta utbyggande. Vid arbetarskyddsstyrelsens yttrande har

fogats en sammanställning av yttranden från samtliga yrkesinspektörer.

Vidare har följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelsen

för Konung Gustaf V:s jubileumsfond, som överlämnat yttrande av

forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, Sveriges läkarförbund,

efter hörande av Svenska radiologförbundet och Svenska laboratorieläkarföreningen,

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund

gemensamt, Svensk sjuksköterskeförening, Aktiebolaget Atomenergi,

Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund, Svenska elektriska

kommissionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska läkaresällskapet,

som överlämnat yttrande av sällskapets sektion för klinisk kemi,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, som

bifogat yttrande av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, samt

Svenska arbetsgivareföreningen. II.

II. Allmänt om joniserande strålning

A. Olika slag av joniserande strålning

Den strålning, som det här är fråga om, brukar benämnas joniserande

strålning. Gemensamt för de strålslag som innefattas under denna benämning

är strålarnas förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska

laddningar. Joniserande strålning kan framställas på konstlad väg men

förekommer också i naturen dels från världsrymden in mot jorden, s. k.

kosmisk strålning, dels från radioaktiva ämnen i jordskorpan.

De f. n. kända slagen av joniserande strålning är elektromagnetisk, såsom

röntgen- och gammastrålning, samt partikelstrålning, såsom elektronstrålning,

jonstrålning och neutronstrålning.

Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanligen

elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgenrör.

Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda

för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radiosändarrör,

elektronmikroskop och televisionsmottagare.

Röntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus

men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga

ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras genomträngningsförmåga,

hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning på

röntgenröret.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Gamma-strålar (y-strålar) är av samma natur som röntgenstrålar. Skillnaden

ligger huvudsakligen i deras ursprung: de uppstår vid radioaktiva

processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar. Atomslag

som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva.

De i naturen förekommande grundämnena består till stor del av en

blandning av flera stabila isotoper. Med isotop avses ämne med samma

kemiska egenskaper som ett grundämne men olika atomvikt. På konstgjord

väg kan man framställa isotoper, som icke förekommer i naturen. Deras

kärnor får därvid en uppbyggnad som icke är stabil, och de sönderfaller

efter en längre eller kortare tid på så sätt att energirika partiklar (a-strålning,

/3-strålning) utslungas, varjämte i ett stort antal fall även ^-strålning

utsändes. Sedan kärnan sålunda frigjort sig från energi, blir den slutligen

stabil och avger icke längre strålning.

Elektronstrålar kan erhållas med liknande apparater som används för

framställning av röntgenstrålar. Man låter härvid elektronstrålen gå ut ur

röret genom något lämpligt »fönster», i stället för att den bromsas upp

i en anod.

Benämningen ^-strålning användes för sådan elektronstrålning, som

uppstår vid radioaktiva processer. /3-strålning avgives av åtskilliga av de i

naturen förekommande och flertalet av de konstgjorda radioaktiva ämnena.

Elektronstrålning har avsevärt mindre genomträngningsförmåga än röntgenstrålning

eller ^-strålning med motsvarande energi. Den hårdaste ^-strålningen

från de vanligaste radioaktiva isotoperna når icke djupare än några

millimeter i vävnad eller några meter i luft. Mycket energirik elektronstrålning,

som kan erhållas från vissa apparater, kan dock tränga in åtskilliga

centimeter i vävnad.

Jonstrålning kan på konstlad väg erhållas genom att joner, dvs. elektriskt

laddade partiklar, accelereras i speciella apparater, exempelvis s. k.

linjäracceleratorer eller cyklotroner. Dessa jonstrålar används huvudsakligen

för kärnfysikaliska experiment samt för framställning av radioaktiva

isotoper.

a-strålning är den jonstrålning (bestående av heliumatomkärnor) som

erhålles från tunga radioaktiva isotoper, särskilt sådana tillhörande radium-,

torium- och actiniumserierna. Den absorberas mycket snabbt i materia

och förmår icke genomtränga mer än några centimeter luft.

Neutronstrålning kan erhållas då lämpliga ämnen utsätts för jonstrålar

med hög energi. Neutronstrålning erhålles också i atomreaktorer, där kedjereaktioner

ger upphov till utomordentligt intensiva neutronflöden. Neutronflödet

i en reaktor kan användas för framställning av radioaktiva isotoper.

Den joniserande strålningen kan med skilda metoder mätas i den vid

internationella radiologkongresser fastställda enheten för strålmängder,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

röntgenenheten (r).1 Det är sålunda möjligt att bestämma den stråldos en

strålkälla avger eller viss materia mottagit.

B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

Då levande celler utsättes för joniserande strålning uppstår förändringar

bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska

förändringar i cellens struktur.

De senaste årens strålningsbiologislca forskning har visat, dels att den

biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd

att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma stråldos,

dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strålkänslighet

genom att tillföra vissa »skyddsubstanser».

Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss

latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom

visar sig strålningen ha en kuinulativ verkan, dvs. verkningarna av upprepade

bestrålningar adderar sig i viss mån till varandra, t. o. m. om bestrålningarna

är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes

bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt

återställts. Med undantag för genetiska verkningar är kumulationen emellertid

icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den

har utportionerats över en längre tid än om den har givits såsom en engångsbestrålning.

Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en

förmåga till återhämtning.

Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är

störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkroppar.

Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor.

Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning.

Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radiumterapiens

begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par hundra r-enheter

och ungefär 1 000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och

y-strålning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag

brunpigmentering. Den ungefärliga latenstiden är ett par veckor. Större

doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och

pigmentering upp till biåsbildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna

sår. De svåraste hudskadorna är ofta omöjliga att bringa till varaktig läkning.

Såsom redan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a.

benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som viktigaste

biologiska indikator vid bestrålning med små doser använder man

därför blodbilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av

blodkroppar.

1 1 r motsvarar ungefär 2 miljarder joniserade atomer per kubikcentimeter luft.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

15

De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det

totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar

samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar

ändras. Även vissa typer av leukemier (»blodkräfta») synes kunna framkallas

av strålningen. Vid kraftig bestrålning under längre tid minskar även

det totala antalet röda blodkroppar.

Bestrålning av könskörtlarna medför i regel temporär sterilitet vid doser

mellan 200—400 r. Ökas dosen med ytterligare ett par hundra r-enheter

måste man räkna med att steriliteten kan bli permanent. Även vid bestrålning

med strålkällor utanför kroppen kan således, särskilt när det gäller

män, en steriliseringsdos erhållas utan att någon hudreaktion kan iakttagas.

I dessa fall förutsättes att bestrålningen är lokal; vid allmänbestrålning

blir övriga strålskadeverkningar katastrofala innan en steriliseringsdos

uppnåtts.

Den joniserande strålningens genetiska verkningar är av stor betydelse

och har särskilt under senare år tilldragit sig växande intresse. Vid bestrålning

av en cell uppstår skador på kromosomerna. Emedan kromosomerna

är bärare av arvsanlagen, generna, kan en kromosomskada förändra egenskaperna

ej blott hos den bestrålade cellen utan även hos de nya celler, som

denna ger upphov till. Kromosomskador i en cell, som icke deltar i bildandet

av en ny individ, kan tänkas resultera i sjukliga förändringar av det

organ, i vilket cellen ingår. Den joniserande strålningens förmåga att under

vissa betingelser framkalla cancer kan exempelvis bero på dylika verkningar.

Om kromosomskadan inträffar i en könscell, som senare ger upphov

till en ny individ, blir denna bärare av nya arvsanlag, vilka i en kommande

generation kan resultera i en i något avseende förändrad individ. Dylika

ändringar av arvsanlagen, mutationer, uppstår också på grund av spontana

kromosomförändringar, ehuru även härvid en yttre påverkan ofta kan spåras,

t. ex. i form av jonisation härrörande från den i naturen normalt förekommande

strålningen eller genom kemisk påverkan.

Ledande genetiker anser, att en ökning av bestrålningen på större befolkningsskikt

med redan så små totaldoser som några tiotal r före och under

de fruktsamma åren kan beräknas i framtiden komma att bidraga till en

försämring av det allmänna hälsotillståndet genom ökad förekomst av

allergier, anemier, ämnesomsättningsrubbningar och störningar i de endokrina

funktionerna. I

I propositionen redogöres å s. 18—20 för tillåtna stråldoser och å s. 20—25

för strålrisker och strålskydd. Utskottet får härutinnan hänvisa till framställningen

i propositionen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

QI. Lagstiftning om strålskydd

A. Gällande rätt

Den nu gällande grundläggande författningen på området är som inledningsvis

anmärkts lagen den 6 juni 1951 (nr 335) om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m.

Med radiologiskt arbete avses i lagen arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålar,

alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller av radioaktivt

ämne, överstigande viss myckenhet, som medicinalstyrelsen äger bestämma.

För att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne överstigande

den fastställda myckenheten erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen.

En utförlig redogörelse för lagens innehåll lämnas i propositionen

å s. 25—27, vartill utskottet får hänvisa.

Enligt en bestämmelse i 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1959

(nr 1) skall, i fråga om arbete som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt

arbete in. m., arbetarskydd slagen äga tillämpning allenast i vad den angår

skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar

eller radioaktivt ämne.

Här må också något beröras lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att

utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Enligt 1 § nämnda lag må ej

någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning med

uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atombränsle)

i atomreaktor, eller förening vari sådant ämne ingår. Motsvarande

gäller i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till

atombränsle, förening vari sådant ämne ingår samt atombränsle som använts

i atomreaktor. Samma tillståndsskyldighet stadgas i lagens 2 § för

att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning

av nyssnämnda ämnen eller föreningar. I lagens 3 § stadgas förbud att utan

tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ur riket

föra ämne eller förening som nyss nämnts eller mineral med halt av sådant

ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne

ingår. Vidare föreskrives (4 §) att vid tillståndet, som må begränsas till att

avse viss tid, må fogas de villkor som anses påkallade av säkerhetsskäl

eller eljest ur allmän synpunkt samt att tillstånd må återkallas, om uppställt

villkor inte iakttages eller eljest synnerliga skäl föreligger härför.

Tillsyn å efterlevnaden av vad i 1—3 §§ stadgas samt av villkor som meddelats

med stöd av 4 § skall utövas av den myndighet Konungen bestämmer.

Genom kungörelse den 27 juni 1957 (nr 460) har Kungl. Maj :t förordnat

att delegationen för atomenergifrågor skall utöva tillsynen.

Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstiftningen

har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 är 1958

att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en samordning

av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Härjämte

har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna

blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergins område och

att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att utvecklingen

inom landet sker under statlig tillsyn.

Oaktat att bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för tillståndsskyldigheten

och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke

åsyftats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den

strålskyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt

arbete m. in. I 5 § andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i

fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl

gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt arbete

eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens

föreskrifter, utövas alltså tillståndsprövning och tillsyn enligt två skilda författningar.

B. Förslag till ny strålskyddslag

1. Allmänna synpunkter

Kommittén

Kommittén föreslår, alt frågor om skydd mot joniserande strålning liksom

för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och tilllägg

i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfattande

att kommittén finner den nuvarande lagen böra ersättas av en helt

ny lag. Såsom anförts i inledningen bygger kommitténs lagförslag dock

på samma grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för

bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt

fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldiglieten.

Tillståndstvånget har emellertid utsträckts till att avse jämväl handel

med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Strålskyddsmyndigheten

har vidare givits större befogenheter än tidigare att anpassa skyddsföreskrifter

och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i de enskilda

fallen.

Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att

redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen

och andra närstående författningar av arbetarskyddsrättslig karaktär.

Yttrandena

Det av kommittén framlagda lagförslaget har i huvudsak tillstyrkts av

det stora flertalet remissinstanser. En redogörelse för remissyttrandena i

vad dessa upptar allmänna synpunkter på förslaget lämnas i propositionen

å s. 29—31, vartill utskottet får hänvisa.

2 — Biluing till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 and. Nr (1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, har vid remissen

av de vid propositionen fogade lagförslagen till lagrådet anfört bl. a. följande.

»Vid tillkomsten av 1941 års strålskyddslagstiftning åsyftade man i första

hand att reglera den medicinska användningen av joniserande strålning från

röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Den utveckling som därefter ägt

rum har lett till inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande

strålning förekommer, och ianspråktagande av nya strålslag och

större strålmängder utan framför allt att nya användningsmöjligheter för

strålningen kommit fram. Av största betydelse är härvidlag atomenergins

fredliga utnyttjande. Det är här utomordentliga möjligheter som erbjuds

till fortsatt materiellt framåtskridande, men det är samtidigt fråga om en

betydande ökning av strålriskerna i samhället. Såsom framgår av propositionerna

nr 176 och nr 178 till 1956 års riksdag har olika åtgärder vidtagits

för att tillvarata den nya energikällan. Som ett led i dessa strävanden måste

ingå ett säkerställande av bästa möjliga skydd mot strålningens skadliga

verkningar. Av särskild betydelse när det gäller ökningen av strålriskerna är

också den utbredda användning inom forskning, sjukvård och teknik, som

de radioaktiva isotoperna fått och väntas få.

Ehuru strålriskerna inom den medicinska radiologin alltjämt kommer att

spela en framträdande roll, synes sålunda de av den industriella användningen

av joniserande strålning föranledda riskerna träda alltmera i förgrunden.

Det är en angelägen uppgift att anpassa strålskyddet till den utveckling

som skett och kan emotses. Anpassningen måste innebära såväl

en förstärkning av de materiella och personella resurserna som åtgärder

avseende organisation och lagstiftning. I detta sammanhang avser jag att

endast uppta lagstiftningsåtgärderna och i någon mån organisationsfrågorna

till behandling. Jag torde senare få återkomma till frågan om vissa

andra åtgärder, som erfordras för nämnda förstärkning.

Utvecklingen på atomenergins område torde, trots att den förlöpt mycket

snabbt, ännu befinna sig i sitt begynnelseskede. I samband med utnyttjandet

av atomenergin uppställer sig f. n. en rad komplicerade frågor, som i viss utsträckning

måste lösas genom lagstiftning och genom internationella överenskommelser.

Framför allt den omständigheten att det vid utvinning av atomenergi kan

inträffa att kontrollen förloras över processen, så att radioaktiva ämnen sprides

utanför anläggningen och i olyckliga fall orsakar skador av oerhörd

omfattning, torde nödvändiggöra särskild lagstiftning. Det kan sålunda

t. ex. visa sig nödvändigt, att tillägga Kungi. Maj :t eller annan myndighet

befogenhet att även i fredstid och utan att krigsfara föreligger beordra utlymning

samt ta i anspråk egendom och arbetskraft. Behov av dylika åtgärder

kan också uppkomma genom att luftburet stoff med farlig, radioaktiv

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

intensitet driver in över vårt land, t. ex. i samband med kärnvapenprov

utomlands, eller att vattnet utanför våra kuster blir förgiftat av radioaktiva

ämnen. En del remissinstanser har ansett att man redan nu borde reglera

rätten att tillgripa berörda åtgärder av allmän räckvidd. Enligt min mening

kan man emellertid ännu inte med tillräcklig säkerhet överblicka, vad som

erfordras i nämnda hänseende. Man torde därför t. v. få nöja sig med att

med största uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen för att så

snart det bedömes möjligt vidtaga erforderliga åtgärder.

Från företagarhåll har framhållits behovet av speciella föreskrifter avseende

atomkraftdrivna fartyg, som angör svenska hamnar, liksom i fråga om

transporter i övrigt av radioaktiva ämnen. Lagstiftning rörande dessa spörsmål

bör dock vila på internationella överenskommelser, och behovet av

nationella regler i ämnet torde inte vara mera trängande än att man kan

avvakta att sådana överenskommelser träffas.

Jag har sålunda kommit till den uppfattningen, att man i strålskyddslagen

nu inte bör reglera förut berörda spörsmål, men jag är medveten om

att lagen allteftersom utvecklingen fortskrider kan behöva kompletteras och

ändras samt att särskild lagstiftning i anslutning till strålskyddslagen kan

komma att erfordras. 1951 års strålskyddskommitté har framlagt ett på

angivet sätt begränsat lagförslag och jag vill förorda att kommitténs förslag

lägges till grund för den nya lagstiftningen.»

Lagrådet

Lagrådet har i fråga om förslagets allmänna grunder gjort följande

uttalande.

»I fråga om förslagets allmänna grunder är det uppenbarligen en brist,

att förslaget lika litet som atomenergilagen upptager några bestämmelser om

utrymning m. in. vid allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot.

Lagrådet kan ej underlåta att framhålla angelägenheten av att

denna brist utan omgång avhjälpes.

I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till erinringar av mera väsentlig

art.»

Departementschefen

I samband med beslutet om proposition till riksdagen anförde föredragande

departementschefen, statsrådet Johansson, med hänsyftning på lagrådets

ovan återgivna uttalande, följande.

»Lagrådet har endast i ett hänseende funnit anledning till erinran av mera

väsentlig art mot förslaget till strålskgddslag. Enligt lagrådets mening är det

sålunda en brist, att detta förslag lika litet som atomenergilagen upptar

några bestämmelser om utrymning m. in. vid allvarligare olyckstillbud,

sabotage eller annat katastrofhot. Såsom min företrädare i ämbetet uttalade

i samband med att lagförslaget remitterades till lagrådet skulle, så snart

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

det bedömdes möjligt, prövas vilka åtgärder som borde vidtagas. Sedan

framställning om utredning rörande detta spörsmål inkommit från delegationen

för atomenergifrågor har jag tidigare denna dag utverkat Kungl.

Maj :ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att skyndsamt verkställa

den begärda utredningen. Den komplettering av lagstiftningen, som lagrådet

funnit erforderlig, avses skola ske så snart genom utredningen klargjorts

vad som erfordras härutinnan.»

2. Lagens tillämpningsområde

Kommittén

Kommittén fastslår, att strålskyddslagstiftningen principiellt bör syfta

till att bereda skydd åt alla människor och anför vissa synpunkter beträffande

olika grupper av personer, som särskilt beröres av lagstiftningen.

Skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, träder härvid i

förgrunden, framhåller kommittén. På grund av deras dagliga vistelse i en

miljö, där de utsättes för strålrisker, måste tillsynsverksamheten i mycket

hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbetsförhållanden som möjligt

och att snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador. För denna kategori

får lagen karaktären av arbetarskyddslag.

Härnäst är enligt kommittén patientskyddet av stor betydelse. För patienterna

är dock läget ett annat än för berörda personal. Såväl vid strålterapi

som vid diagnostik utsättes patienten avsiktligt för viss bestrålning,

varvid en avvägning måste göras mellan skadeverkningarna därav och det

avsedda resultatet. Kommittén betonar, att ansvaret för att en i varje särskilt

fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för

behandlingen, dvs. i regel vederbörande läkare. På grund av den kumulativa

effekten av mottagna stråldoser och med hänsyn till den allt flitigare användningen

av joniserande strålning är det av stor vikt, framhåller kommittén,

att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt. Kommittén

anför vidare i denna del.

I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrålning,

vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos

personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesiktningar

in. in. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts någon

för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldosernas

bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En

kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfattande

och dyrbart anmälnings- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för

strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra föreslå,

att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle

framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare,

något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kommitténs

uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för

varje patient.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Vad som anförts rörande patienternas ställning i strålskyddshänseende

leder enligt kommittén till den slutsatsen, att strålskyddslagen skall ha

till ändamål att bereda patienterna bästa möjliga skydd mot skador, som

ej av läkaren bedömes nödvändiga för att nå syftet med undersökning eller

behandling.

Men även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radie

logiska arbetet, föreligger det enligt kommitténs mening så stora risker för

skadeverkningar av joniserande strålning, att särskilda skyddsåtgärder

erfordras. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den

ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan

om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsförmåga

och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, säger kommittén,

att en utomstående kan löpa risken att tillfogas en strålskada utan att ens

vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsområde.

På grund härav måste strålskyddsverksamheten enligt kommittén

nödvändigtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete

eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för

tredje man.

Inom veterinärmedicinen uppkommer samma avvägningsfrågor vid strålterapi

och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Kommittén förordar

därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig

även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i

veterinärmedicinskt syfte.

Däremot anser sig kommittén inte böra föreslå att strålskyddslagen skall

gälla även till skydd för strålskador på döda ting. Det blir här som regel

fråga om ekonomiska intressen, vilka i allmänhet tillgodoses genom reglerna

för utomobligatoriskt skadestånd.

I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från

radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste

dock, framhåller kommittén, sådana ting av denna anledning omfattas av

strålskyddskontrollen. Dessa synpunkter får sin särskilda aktualitet när det

gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mängder

bildas vid atomreaktordrift, påpekar kommittén och anför vidare

härom.

Frågan om hur dessa på effektivaste sätt skall tillvaratagas och oskadliggöras

är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i

alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som genom

avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i

växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Genom

förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen

komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som människoföda,

kan strålskador förorsakas på människor.

Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva

kontroll över alt radioaktivt avfall inte utsläppes eller hanteras på sådant

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

sätt att skadeverkningar på människor kan uppkomma, konkluderar

kommittén. Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning inte vara en

uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidta åtgärder till skydd för djurliv

eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på människor

kräver. Det bör ankomma på vederbörande fackmyndigheter att tillvarata

fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen.

Kommittén upptar härefter frågan vilka anläggningar och vilka slag av

radiologisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde.

Från utgångspunkten att lagstiftningens ändamål främst är att bereda

skydd mot strålskador hos människor bör enligt kommittén alla anläggningar

och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana skador,

bli föremål för tillsyn enligt lagen. För att strålskyddslagen skall tillgodose

detta syfte anser kommittén, att lagen principiellt bör vara tilllämplig

på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor,

som alstrar joniserande strålning, samt att det bör få ankomma på tillsynsmyndigheten

att avgöra om och i vilken omfattning strålskyddskontroll över

handhavandet av de olika strålkällorna är erforderlig.

En viss begränsning av strålskyddslagens tillämplighet anser kommittén

kunna göras redan genom bestämningen av vad som skall menas med radiologiskt

arbete. Kommittén anför härom.

Självfallet bör det icke komma i fråga att beteckna varje form av befattning

med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete.

Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägenheter

vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radiologiskt

arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuvarande

konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena

sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa

strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig.

För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs mening

konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör

endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av

begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som

kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete

— detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillståndsskyldigheten

skall kunna anknytas till begreppet.

I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strålning

är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur apparaturen

skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas

här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med

sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens användning

icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående

nämnda allmänt förekommande apparater och instrument, såsom elektronmikroskop,

televisionsapparater, oscillografer etc., är av sådan konstruktion.

Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning

utanför den strålningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret

etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 23

torde kunna anses vara förenad med risk för strålskador, bör arbete med

dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete.

I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke kan sägas

vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skyddsarbetet

här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför reaktorns

väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är

förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att

det bör falla under begreppet radiologiskt arbete.

Kommittén finner sålunda radiologiskt arbete i princip böra definieras

som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,

avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor

eller med radioaktivt ämne.

En ytterligare begränsning av strålskyddslagens tillämpningsområde anser

kommittén kunna åstadkommas därigenom att vissa typer av strålkällor,

vilkas användning med den angivna definitionen skulle utgöra radiologiskt

arbete men där den utsända strålningen är av sådan beskaffenhet eller av

så ringa mängd att den ej förmår framkalla strålskador, undantages från

tillsynen. Särskilda föreskrifter härom skulle meddelas av tillsynsmyndigheten.

Härigenom skulle också en smidig anpassning kunna ske till den på

förevarande område utomordentligt snabha utvecklingen. På motsvarande

sätt bör det enligt kommittén ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela

föreskrifter beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika

radioaktiva ämnen, som kan undantagas från tillämpningen av strålskyddslagen

eller vissa bestämmelser i denna.

Yttrandena

Kommitténs förslag i fråga om strålskyddslagstiftningens tillämplighetsområde

och syfte har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.

I några yttranden har dock påtalats behovet av en utsträckning

av lagens tillämplighet.

Av vad kommittén anfört rörande skydd för djurliv, fiskerinäring och

andra liknande intressen drar vattenvårdsnämnden den slutsatsen, att kommittén

ej ansett recipientvatten, sjöbotten och det marina livet som verksamhetsområde

för strålskyddsmyndigheten, medan däremot t. ex. konsumtionsvatten

och fisk, som upptages för att användas till människoföda,

faller inom myndighetens naturliga verksamhetsområde. Med utgångspunkt

härifrån finner nämnden nödvändigt understryka, att vattenområde,

som tjänstgör som recipient för radioaktivt avloppsvatten, måste

hållas under hydrografisk, geografisk och marinbiologisk aktivitetskontroll

och att där nya atomanläggningar planeras noggrann bakgrundsundersökaing

av recipienten ur dessa synpunkter måste utföras. Mot bakgrunden

av den snabba utvecklingen borde, anser nämnden, redan nu frågan om

skydd mot strålningen från radioaktiva avfallsprodukter uppmärksammas

och beaktas i lagstiftningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Fiskeristyrelsen framhåller i anslutning härtill vikten av att tillsynen

på strålningsområdet ej blott avser själva de anläggningar och institutioner,

där arbete med joniserande strålning förekommer, utan även radioaktiva

ämnens spridning i naturen och särskilt i sötvattendragen och havet.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det anmärkningsvärt, att frågan

om disponerandet av radioaktivt avfall icke tagits upp i lagförslaget. Då

denna fråga redan nu kräver beaktande och i framtiden kommer att bli alltmera

aktuell, bör i lagtexten intagas lämpliga bestämmelser i detta avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det inte synes vara

avsett, att experiment med och utprovning av t. ex. röntgenapparatur på

fabrikationsstadiet skall falla inom lagens tillämpningsområde. Då arbetarskyddsmyndigheterna

enligt vad kommittén uttalat saknar fackkunskap på

strålskyddsområdet, anser hovrätten det böra övervägas på vad sätt de i

nämnda fabrikation sysselsatta personerna skall beredas erforderligt skydd

mot strålrisker.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet anfört

bl. a. följande.

»För egen del anser jag, att strålskyddsmyndigheten liksom hittills huvudsakligen

skall ha att vaka över, att användningen av joniserande strålning

inte medför skador på människor, vare sig direkt eller indirekt. En av de

viktigaste uppgifterna för strålskyddsmyndigheten utöver den hittills bedrivna

verksamheten torde i fortsättningen bli att söka åvägabringa bästa

möjliga skydd mot skador av radioaktiv strålning från anläggningar för

utvinning av atomenergi. Skyddsåtgärderna måste självfallet — vilket också

kommittén understryker — avse även de radioaktiva avfallsprodukter,

som bildas vid driften av dessa anläggningar. Det är främst i samband

med bortskaffandet av dessa avfallsprodukter som skador kan uppstå på

växt- och djurliv, huvudsakligen genom vattenförorening. Hur nämnda

produkter på bästa sätt skall oskadliggöras är en fråga, som ännu inte

torde ha fått sin slutgiltiga lösning. Redan enligt nu gällande lagstiftning,

som jag i korthet här skall beröra, skall emellertid åtgärder vidtagas till

motverkande av vattenförorening i syfte bl. a. att skydda växt- och djurliv.

Fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten må sålunda enligt

kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till

motverkande av vattenförorening m. m. ej anläggas innan frågan om dylika

åtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. I sistnämnda lag stadgas, att

industriellt avloppsvatten ej må avledas så att genom förorening av vattendrag,

sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer

olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande

prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet

från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom vatten
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

förorening medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt

förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas må

medgivande till utsläppande av avloppsvattnet enligt vattenlagen lämnas

allenast såframt Konungen efter hemställan av vattendomstolen förklarat

att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

Prövningen enligt vattenlagen av frågan under vilka villkor industriellt

avloppsvatten må utsläppas sker i allmänhet vid vattendomstol, därvid även

uppkommande ersättningsfrågor regleras.

Vad som i vattenlagen sägs om avledande av industriellt avloppsvatten

skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast avfall så att vattenförorening kan föranledas därav.

Tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden till motverkande

av vattenförorening utövas av statens vatteninspektion enligt lag den 30

november 1956. F. n. är tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen statens

vatteninspektion.

Det åligger vidare hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan att vaka

över att fabriker och näringar inte inrättas eller drives så att de medför

sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Hälsovårdsmyndighet

äger likväl ej meddela beslut, som avviker från vad som föreskrivits i

samband med sådan prövning enligt vattenlagen som förut nämnts.

Frågan hur strålskyddsmyndighetens prövning lämpligen skall samordnas

med övriga nämnda myndigheters kommer jag att beröra senare. I

det här sammanhanget har jag med återgivandet av reglerna avseende

vattenförorening och andra sanitära olägenheter blott velat peka på att

radioaktivitetens inverkan på naturen i berörda fall alltid måste komma

under bedömande av myndighet. I regel konnner saken att behandlas vid

vattendomstol och därvid måste självfallet strålskyddsmyndigheten medverka,

såvitt avser radioaktiva föroreningar, även om fråga blott är om

skador på växt- och djurliv. Men myndighetens skyldighet härutinnan

torde få regleras instruktionsvis och bör inte påverka bestämningen av

strålskyddslagens syfte.

I detta sammanhang må anmärkas, att det jämväl i övrigt bör åligga

strålskyddsmyndigheten att ägna uppmärksamhet åt faror och olägenheter

av radioaktiva ämnens spridning i naturen, även i den mån dessa frågor

i och för sig faller utanför lagens tillämpning. Jag förutsätter vidare,

att även de institutioner, som sysslar med radiofysisk och radiobiologisk

forskning följer utvecklingen på området.

Vad beträffar skador av joniserande strålning på döda ting är det, såvitt

nu är känt, väsentligen endast film som skadas av strålning med så låg

intensitet att den kan tillåtas med hänsyn till människor. Skyddsbehovet

för döda ting synes därför inte så stort, att det bör tillgodoses genom strål
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

skyddslagen. Som kommittén framhållit, bör erforderligt skydd i stället

kunna erhållas genom de allmänna skadeståndsreglerna.

Jag är sålunda ense med kommittén om att strålskyddslagens syfte bör

vara att bereda skydd mot skador av joniserande strålning åt människor

och åt djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i

veterinärmedicinskt syfte. De skador som avses skola förebyggas genom

lagen är dels akuta strålskador (brännskador, blodsjukdomar etc.), dels

genetiska förändringar. Något absolut skydd torde inte kunna åstadkommas,

men målsättningen måste vara att nedbringa skaderisken så långt det

befinnes möjligt.

I fråga om den verksamhet som skall falla under strålskyddslagens tilllämpningsområde

har en remissinstans — hovrätten över Skåne och Blekinge

påpekat, att lagförslaget inte ger skydd åt den i fabrikation av

röntgenapparater o. dyl. sysselsatta personalen. Påpekandet synes mig

befogat och bör föranleda sådan ändring i lagförslaget att lagen blir tilllämplig

på dylik fabrikation, i den mån det därvid förekommer att strålningsalstrande

apparat i samband med prov eller eljest sättes i funktion.»

3. Tillståndsskyldighet och tillståndsprövning

Kommittén

Det är kommitténs bestämda uppfattning, att bedömandet av förekommande,

varierande strålrisker i regel inte kan anförtros den enskilde utan

måste tillkomma specialister inom radiofysiken. Det tillståndstvång, som

f. n. gäller för radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne, måste

därför enligt kommitténs mening i princip bibehållas.

Kommittén anser det vara av stor vikt, att de personliga kvalifikationerna

hos dem, som är sysselsatta i radiologisk verksamhet, blir föremål för

omsorgsfull prövning och ställes i relation till de övriga faktorer, som påverkar

strålriskerna vid en anläggning. Några ensartade kvalifikationskrav

menar kommittén inte kunna uppställas för vare sig arbetsledning eller

personal, utan kompetensfordringarna måste bedömas från fall till fall.

När det gäller arbete med röntgenapparater, bör enligt kommittén tillstånd

fordras endast för sådant arbete, som enligt den av kommittén uppställda

definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete. Det innebär att

tillstånd blott skulle krävas för arbete med sådana anordningar, som är

avsedda att utsända strålning och vilka inte särskilt undantagits av strålskyddsmyndigheten.

För kommittén har framhållits som en brist i gällande lagstiftning att

man har stora svårigheter att inskrida mot apparatinnehavare, som saknar

tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt

eller t. o. m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts,

om icke tillstandsskyldigheten borde utsträckas att gälla även innehav av

röntgenapparater.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av

generellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur strålskyddssynpunkt

påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig

icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möjligheten

att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås

med andra medel, förklarar kommittén och syftar därvid på anmälningsskyldighet

för installatör, försäljare och upplåtare av röntgenapparater

samt rätt att låta försegla sådan apparat.

Tillstånd att arbeta med acceleratorer av mera avancerad typ än röntgenrör

måste enligt kommittén på grund av anläggningarnas speciella karaktär

vara av generell natur. Sålunda bör tillståndet innefatta rätt att i acceleratorn

framställa radioaktiva ämnen, eftersom detta är en normal funktion

hos acceleratorn. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som

kan framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana,

att kommittén finner det ur strålskyddssynpunkt icke tjäna något ändamål

att binda tillståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här,

fortsätter kommittén, på grund av den komplicerade tekniska utrustningen

i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt

samarbete mellan strålskvddsmyndigheten och innehavaren av anläggningen.

För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla tillstånd

för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför,

att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras

jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strålskyddslagen.

Detta får emellertid icke innebära, att strålskyddskontrollen

vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosättes

eller försvagas. Tvärtom anser kommittén det vara av den största betydelse,

att strålskyddsmyndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas

i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande,

igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från strålskyddsmyndighetens

sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis

ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj :t, och resultatet

av denna bedömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl.

Maj :ts ställningstagande i tillståndsfrågan.

Vid Kungl. Maj :ts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande

och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalisering,

reaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strålskyddsfrågor,

även när det gäller driften, måste det ankomma på strålskyddsmyndigheten

att sedermera meddela de kompletterande och mera

detaljmässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga enligt

strålskyddslagen. Det torde överhuvudtaget icke vara möjligt att redan i samband

med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskyddsmyndigheten

härutinnan måste lämnas fria händer.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 är 1958

Vad kommittén anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acceleratorer

gäller enligt kommittén i än högre grad beträffande reaktoranläggningar.

Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbetet

synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter

radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strålskyddet i sin

helhet måste dimensioneras efter de maximala strålrisker som är förenade

med reaktordriften.

Kungl. Maj :ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses

innefatta rätt att idka handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen

som framställts i reaktorn, uttalar kommittén och tillägger, att härför bör

fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen.

Såsom tidigare framhållits anser kommittén strålskyddslagen i princip

böra gälla alla radioaktiva ämnen men undantag meddelas beträffande sådana

ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med

hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd. Ett angivande

av vilket ämne tillståndet skall avse, den ifrågakommande kvantiteten

och koncentrationen därav samt det sätt på vilket ämnet är inneslutet

är enligt kommittén tillräckligt för att identifiera strålkällan.

Innehav av och arbete med radioaktivt ämne bör enligt kommitténs

uppfattning liksom enligt gällande lag kräva tillstånd. Dock förutsätter

kommittén, att generellt undantag skall kunna meddelas, så att envar

som äger behörighet att utöva läkarkonsten utan särskilt tillstånd skall få

förvärva och bedriva arbete med vissa för sjukvårdsändamål avsedda, i

strålningshänseende föga farliga isotoper. För att undvika ett system med

dubbla tillstånd bör, säger kommittén, från tillståndsskyldighet enligt strålskyddslagen

vidare undantas sådana ämnen, som regleras i atomenergilagen.

Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar

rätt för tillståndshavaren att använda ämnet endast för det ändamål och

på det sätt, som angivits i tillståndsbeviset. Kommittén menar sålunda, att

tillstånd som inte avser handel i princip inte bör innefatta rättighet för innehavaren

att överlåta ämnet till annan. Strålskyddsmyndigheten kommer

eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhållit tillstånd

att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kommittén

anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radioaktiva

ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund av

bristande insikter om strålriskerna eller med hänsyn till naturen av det

arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd.

För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om

en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan

innehade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till.

Kommittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här

närmast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av strålskyddsmyndigheten.

Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr G år 1958

29

i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården, framhåller

kommittén. Det är inte ovanligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa

en annan med visst radioaktivt ämne, som behövs för behandling eller undersökning

av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med

kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle strålskyddsmyndighetens

medgivande till överlåtelse avvaktas i dylika fall,

komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Medicinalstyrelsen och

strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén i samråd äga besluta om

vilka isotoper och största myckenheter av dessa som skall undantagas från

överlåtelseförbudet.

Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer

det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för

vissa speciella forskningsuppgifter m. in., påpekar kommittén, som anser att

särskilt för större vetenskapliga institutioner möjlighet härtill hör kunna

öppnas, utan att överlåtelsetillstånd i varje särskilt fall måste inhämtas.

Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand

angivna institutioner kan det enligt kommitténs mening dock ej bli fråga

om på grund av mångfalden av förekommande isotoper och de varierande

förhållandena vid olika institutioner. Kommittén finner det i stället böra

bli strålskyddsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i

vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan

tillstånd i det särskilda fallet. Som villkor för en sådan friare överlåtelserätt

kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till strålskyddsmyndigheten.

Någon handel med radioaktiva ämnen som framställts i Sverige förekommer

ännu inte men kan väntas komma till stånd inom kort, säger

kommittén. Däremot finns redan ett mindre antal företag i riket, vilka förmedlar

leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i utlandet direkt

till svenska köpare. Då förmedlaren av försäljningen sålunda inte själv tar

direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet inte

föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över

vilka förbrukare som på detta sätta förvärvar isotoper inom landet har

radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande företag

frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom alt till institutionen

avge redovisning över förmedlade leveranser.

På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid förpackning,

transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen,

måste enligt kommitténs mening vissa krav ställas på vederbörandes lämplighet

och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strålskydd.

Härtill kommer, tillägger kommittén, att särskilda garantier måste

fordras av den som försäljer radioaktiva ämnen till ett större antal förbrukare

till förhindrande av att ämnena blir tillgängliga för personer, som inte

har tillstånd att inneha sådana eller alt ur strålskyddssynpunkt riskabla

felleveranser sker.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Kommittén har med hänsyn till nu anförda synpunkter övervägt, att det

skulle anförtros åt ett enda företag under kontroll av det allmänna att

omhänderha distributionen av radioaktiva ämnen, men funnit, att utvecklingen

därigenom kunde befaras bli bunden i ett stelbent och tungt förfarande.

I stället utgår kommittén från att tillstånd att driva handel med

radioaktiva ämnen, vilket skulle krävas även för sådan förmedling som

bedrives av kommissionär, handelsagent, mäklare etc., kommer att beviljas

med stor försiktighet och endast i de fall, där säkra garantier föreligger för

en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radioaktiva

ämnen inte utlämnas till obehöriga. Särskilda föreskrifter bör enligt

kommittén gälla angående redovisning av överlåtna kvantiteter dylika

ämnen.

I 1941 års lag finns inte några bestämmelser, som möjliggör en ur strålskyddssynpunkt

anordnad kontroll över import till och förvärv

inom riket av radioaktiva ämnen. Kommittén anser det angeläget att

skapa garantier för att sådana ämnen förvärvas endast av personer och institutioner,

vilka prövats besitta erforderliga kvalifikationer och materiella

resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Detta

synes kommittén inte kunna åstadkommas annorledes än genom att förbud

stadgas mot import till och förvärv inom riket av radioaktivt ämne utan särskilt

tillstånd.

Tillstånden till import, inköp eller annat förvärv av radioaktiva ämnen

bör enligt kommittén sammankopplas med tillstånden till arbete med eller

innehav av radioaktiva ämnen endast i det avseendet, att sistnämnda tillstånd

bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller förvärva

radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import- eller förvärvstillstånd

bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av strålskyddsmyndigheten.

Även om import- och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångsförvärv,

talar enligt kommittén dock praktiska skäl för att för strålskyddsmyndigheten

välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga

institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna beviljas

generella tillstånd att under viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva begränsade

eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet

slag.

Det kan vidare enligt kommitténs mening inte komma i fråga, att innehavare

av handelstillstånd för varje särskilt inköp från tillverkare inom

eller utom landet skall vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens.

Kommittén föreslår därför, att innehavare av handelstillstånd skall äga

importera och förvärva radioaktiva ämnen utan särskilt tillstånd härtill.

Handelstillstånd skall med andra ord innefatta generellt tillstånd att importera

och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som omfattas av handelstillståndet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Även atomenergilagen stadgar tillståndstvång för förvärv av atombränslen

m. m. Kommittén anser det vara av betydelse för att vinna en överblick

över radioaktivitetens spridning inom landet, att strålskyddsmyndigheten

får kontrollera också import och förvärv av exempelvis plutonium och förbrukade

atombränsleelement. I den mån ämnen och föreningar, som avses

i atomenergilagen, är radioaktiva bör de med hänsyn härtill även omfattas

av licensieringen enligt strålskyddslagen.

Den tillståndsprövning som f. n. äger rum är enligt kommittén behäftad

med den allvarliga bristen, att det ofta tagit lång tid, ibland upp till ett par

år, mellan ansökan och avgörande. Anledningen härtill är att anläggningen

ifråga regelmässigt ansetts böra besiktigas innan beslutet meddelats. Anläggningen

har under tiden varit i bruk utan att någon kontroll förekommit.

För att komma till rätta med denna olägenhet, som kommittén anser

medföra betydande risker ur strålskyddssynpunkt, föreslår kommittén olika

åtgärder syftande till att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att tillståndsprövningen

i största möjliga utsträckning kan ske uteslutande på

grundval av detta. De åtgärder som här avses är förhandsbesiktning av

strålkällor samt förhandsgranskning av lokalritningar och strålskyddsförslag

m. m. Härigenom erhåiler tillsynsmyndigheten sådan kännedom om

strålkällorna och lokalförhållandena, att besiktning av apparaturen, strålskyddsanordningarna

och lokalerna endast i enstaka fall skall behöva ske

i samband med tillståndsprövningen, framhåller kommittén. Det slag av

verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekvensen

kan vidare anges i ansökningen om tillstånd. Kommittén konstaterar

härefter, att de faktorer, vilka som regel inte kan kontrolleras utan besiktning

av anläggningen, är arbetsmetoderna och arbetsledningens kompetens

att övervaka strålskyddet.

I fråga om arbetsledningens kompetens bör enligt kommitténs uppfattning

några generella kvalifikationskrav inte uppställas.

Genom att såsom kommittén föreslår obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik

införes i läkar- och tandläkarutbildningen anser kommittén

viss garanti för arbetsledningens kompetens att tillgodose strålskyddet vid

det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anläggningar komma

att ligga i den avlagda examen. Då dessa anläggningar f. n. tillsammans

utgör ca 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, finner

kommittén arbetsledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva

prövas mera ingående.

I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad,

torde ansökningshandlingarna även i delta hänseende kunna lämna erforderligt

material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhållandena

och strålriskerna, anför kommittén.

På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning

i flertalet fall bli möjligt alt utan eftersättande av säkerheten meddela

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

tillstånd på grundval av föreliggande ansökningshandlingar. I de mera

undantagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på

grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansökningsmaterialet

är ofullständigt, måste däremot tillståndsprövningen föregås

av besiktning.

Ett genomförande av kommitténs förslag medför, att tiden för ansökningarnas

prövning och avgörande kan minskas väsentligt. Kommittén anser

det på grund härav i fortsättningen böra konsekvent fordras, att en anläggning

ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats.

Kommittén behandlar i betänkandet också frågan vilka organ som bör

handha strålskgddsärendena och hur dessa organ bör vara organiserade.

Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen

som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete

finner kommittén inte helt tillfredsställande. Kommittén motiverar sin

ståndpunkt sålunda.

Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ

med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på

ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som

aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl. a. strålningsfysiska och tekniska

synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinalstyrelsen

sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsynsärendena,

sedan radiofysiska institutionen med sin speciella sakkunskap på

området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i

sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott

som undantagslöst följer radiofysiska institutionens förslag. Endast i ett

mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att

använda s. k. skoröntgen eller tillstånd för chiropraktorer att bedriva radiologiskt

arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de

medicinska aspekterna på tillståndsfrågan. Det har från styrelsens sida hävdats,

att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på

annat sätt än genom att den formella beslutanderätten låge hos styrelsen.

Tillsynsärendenas karaktär motiverade, att prövningen av desamma även

formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen.

Efter ingående överväganden har kommittén beslutat förorda en ordning

med radiofysiska institutionen såsom ett gemensamt organ för forskning

och strålskyddskontroll samt med en fristående statens strålskyddsnämnd

för de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen. I strålskyddsnämnden

skulle enligt kommittén ingå — förutom radiofysiska institutionens

föreståndare såsom självskriven ledamot — följande av Kungl. Maj :t utsedda

ledamöter, nämligen en ordförande, förfaren i administrativa frågor,

en medicinsk expert med erfarenhet inom medicinsk radiologi, en arbetarskyddsexpert

och en expert inom kärnfysik eller kärnkemi.

Yttrandena

Mot uppfattningen att tillståndstvång i princip skall föreligga beträffande

verksamhet som regleras i strålskyddslagen har ingen invändning rests.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Däremot har i en del yttranden riktats kritik mot tillståndsskyldighetens

omfattning. Beträffande innehållet i remissyttrandena i den del, varom här

är fråga, får utskottet hänvisa till redogörelsen i propositionen å s. 47—53.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, lämnar först en redogörelse för kommitténs

förslag i denna del jämte remissyttrandena däröver samt framhåller,

att han för egen del kommit till den uppfattningen att ett tillgodoseende

av vissa av de under remissbehandlingen framförda synpunkterna

skulle medföra förbättringar i kommitténs i övrigt godtagbara förslag till

reglering av tillståndsskyldigheten och tillståndsprövningen. Därefter fortsätter

departementschefen:

»Tillståndsplikten torde sålunda böra utsträckas att omfatta också innehav

av röntgenapparat, accelerator eller annan anordning avsedd att utsända

joniserande strålning. Jag finner det nämligen angeläget att man söker

förebygga illegal användning av sådana anordningar och obestridligen sker

detta effektivast om redan innehavet tillståndsbelägges. På det sättet skulle

strålskyddslagen också komma att bättre korrespondera med atomenergilagen,

enligt vilken tillstånd krävs även för innehav av atomreaktor. Dock

är det inte min mening att införa krav på dubbla tillstånd för dem som skall

bedriva radiologiskt arbete. Tillstånd att arbeta med apparat av förevarande

slag bör därför innefatta tillstånd att även inneha apparaten. Behov av särskilt

innehavstillstånd torde i regel komma att finnas blott för tillverkare

och försäljare av dylika apparater samt för dem som genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt erhåller sådan apparat och som inte avser

att nyttja den i egen verksamhet. Sistnämnda personer bör utan tillstånd

få inneha röntgenapparat under tre månader från förvärvet och därefter bör

innehavstillstånd kunna ges för att möjliggöra för dem att genom försäljning

eller på annat sätt avveckla innehavet. För tillverkare och försäljare

bör generella innehavstillstånd i allmänhet kunna ges.

Beträffande härefter frågan om lättnader i det föreslagna tillståndstvånget

synes mig till en början särskilt innehavstillstånd inte böra krävas för den,

som fått tillstånd att till riket införa eller här förvärva radioaktiva ämnen.

Sådana tillstånd bör alltså även anses innefatta tillstånd att inneha ämnet

ifråga. I övrigt delar jag på denna punkt den av en del remissinstanser företrädda

uppfattningen, att generella tillstånd bör kunna meddelas i större

utsträckning än kommittén synes ha avsett. För min del anser jag, att Kungl.

Maj:t eller strålskyddsmyndigheten bör ha befogenhet att bevilja generella

undantag eller tillstånd i alla de fall jag berört vid återgivandet av kommitténs

och remissinstansernas mening. Särskilt synes mig mycket onödigt

administrativt arbete kunna undvikas, om legitimationen för läkare

och tandläkare kunde få medföra rätt att inneha och nyttja röntgenapparat

av standardtyp för diagnostik. Nämnda yrkesutövare bör dock inte

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr ti

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

därför undantas från tillståndsplikten såvitt avser dessa apparater, utan i

den mån strålskyddsmyndigheten finner individuell prövning inte erforderlig

bör generellt tillstånd kunna meddelas dem. Därigenom blir det nämligen

möjligt att i händelse av missbruk individuellt återkalla det generellt

givna tillståndet. Av samma skäl bör även i de fall, då kommittén föreslagit

generella undantag från tillståndsskyldigheten, i den mån så är möjligt,

i stället generella tillstånd användas. I generella tillstånd till förvärv av

radioaktiva ämnen kan vid behov föreskrivas den största myckenhet av

varje slag av sådant ämne, som vid samma tidpunkt må innehavas.

I detta sammanhang vill jag också beröra det av vissa företags- och arbetstagarorganisationer

upptagna spörsmålet om möjlighet att ange generella

kompetenskrav för tillståndshavare och föreståndare. Som framgår av vad

jag nyss anfört bör det i vissa fall, nämligen i fråga om apparater i standardutförande

där strålriskerna är relativt begränsade, vara möjligt att

uppställa ensartade kvalifikationskrav. Eljest torde det däremot, såsom

kommittén framhåller, vara nödvändigt att bedöma kompetensfordringarna

från fall till fall. Det torde få ankomma på strålskyddsmyndigheten att, då

så är möjligt, utfärda kompetensföreskrifter för tillståndshavare och föreståndare.

I det föregående har jag nämnt att kommittén i vissa hänseenden undantagit

atomenergianläggningar och enligt atomenergilagen tillståndspliktiga

ämnen från tillståndstvånget i strålskyddslagen. Enligt min mening bör det

vara möjligt, att i fråga om de radioaktiva ämnena gå längre än vad kommittén

föreslagit och sålunda från tillståndstvånget undantaga alla de fall,

där tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. Jag vill här tillägga, att

kommittén i detta sammanhang understryker, att förslaget i denna del inte

tår anses innebära att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av

reaktoranläggningar i något avseende åsidosättes eller försvagas. Kontrollen

anser kommittén kunna tillgodoses genom att vid Kungl. Maj :ts tillstånd

enligt atomenergilagen fogas de grundläggande och principiella föreskrifter

och villkor, som fordras i strålskyddshänseende, varefter strålskyddsmyndigheten

får meddela de mera detalj mässiga föreskrifterna och

villkoren. Delegationen för atomenergifrågor har häremot invänt, att strålskyddsmyndigheten

inte bör ges en självständig rätt att, utöver de villkor

som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen, meddela föreskrifter enligt

strålskyddslagen.

Vad sålunda anförts ger mig anledning att återkomma till frågan hur

strålskyddsmyndighetens prövning, när det gäller atomenergianläggningar,

bör samordnas med den prövning i övrigt som skall eller kan förekomma i

samband med tillkomst och drift av sådana anläggningar. Tidigare har jag

visat, att förutom Kungl. Maj :t och de organ som uteslutande sysslar

med atomenergifrågor samt strålskyddsmyndigheten — bl. a. vattendomstol

och hälsovårdsnämnd på grund av gällande lagstiftning kan komma att få

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

taga befattning med spörsmål angående sanitära olägenheter från anläggningar

av ifrågavarande slag.

Vad först beträffar den i samband med tillkomsten av atomenergianläggning

erforderliga prövningen synes mig denna i huvudsak böra ske i följande

ordning. Ansökningen om tillstånd enligt atomenergilagen att få

uppföra anläggningen bör remitteras till strålskyddsmyndigheten för yttrande

om de strålskyddsåtgärder som erfordras vid normal drift. I yttrandet

bör strålskyddsmyndigheten efter samråd med övriga berörda fackmyndigheter

ange de föreskrifter och villkor, som ur strålskyddssynpunkt

finnes påkallade. Strålskyddsmyndigheten avses inte skola befatta sig med

de av hänsyn till katastrofrisker uppkommande frågorna angående anläggningens

konstruktion och förläggning in. in. utan för dessa säkerhetsfrågor

skall finnas ett särskilt reaktorsäkerhetsorgan. F. n. fungerar en under

delegationen för atomenergifrågor lydande kommitté, reaktorförläggningskommittén,

som sådant organ. Kungl. Maj :t har härefter att på grundval av

vad som framkommit i ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anläggningen

skall få komma till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de föreskrifter,

som Kungl. Maj :t med anledning av strålskyddsmyndighetens yttrande

funnit erforderliga. Beslutet synes dock som regel inte böra innehålla

några bestämmelser angående avledande av avloppsvatten eller åtgärder

i övrigt som kan förorsaka vattenförorening utan härutinnan bör

hänvisas till den prövning som skall ske enligt vattenlagen. Det blir sålunda

i allmänhet vattendomstolens sak att pröva, om avloppsvatten skall

få avledas från anläggningen och vilka åtgärder som skall vidtas till

motverkande av vattenförorening. Vid vattendomstolen bör strålskyddsmyndigheten

ange de föreskrifter som erfordras med hänsyn till radioaktiviteten

i avloppsvattnet. Övriga berörda fackmyndigheter får också

i samband med vattendomstolens prövning tillfälle att framlägga sin mening

i frågan huruvida de av strålskyddsmyndigheten angivna föreskrifterna

från deras speciella synpunkter är ändamålsenliga och tillfyllest. För

den händelse vattendomstolen skulle finna att avloppsvattnet från anläggningen,

trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av

vattenförorening, kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar

på fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i

enlighet med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Maj:ts

prövning hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse

från allmän synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.

Vid uppförandet, igångsättningen och driften av atomenergianläggning

bör företrädare för strålskyddet medverka för att inom ramen för koncessionsvillkoren

åstadkomma största möjliga strålsäkerhet hos anläggningen.

Vid denna tillsyn kan det visa sig nödvändigt med kompletterande föreskrifter

rörande strålskyddet vid normal drift. Det bör få ankomma på strålskyddsmyndigheten

att meddela dessa föreskrifter. En sådan ordning har

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 är 1958

också förutsatts vid tillkomsten av atomenergilagen. I denna hänvisas sålunda

till att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt

ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. Anses ur strålskvddssynpunkt

behov föreligga av föreskrift, som kan antas i avsevärd mån komma

att påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, bör dock frågan

underställas Konungens prövning. Beträffande radioaktivt avloppsvatten

bör strålskyddsmyndigheten visserligen medverka i den fortlöpande

kontrollen men det bör inte tillkomma strålskyddsmyndigheten att föreskriva

ändringar i eller tillägg till de av vattendomstolen fastställda villkoren.

Sådana ändrade föreskrifter bör endast ges av vattendomstolen i den

ordning vattenlagen stadgar. —- Hälsovårdsnämnden bör bibehållas vid sina

befogenheter enligt hälsovårdsstadgan att vid inrättandet och driften av

anläggningen inskrida mot sanitära olägenheter från denna. Dock bör

nämnden inte äga befatta sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga

meddela föreskrifter, som avviker från koncessionsbestämmelserna. Enligt

hälsovårdsstadgan är också, som jag tidigare anfört, frågor rörande utsläppande

av avloppsvatten undantagna från hälsovårdsnämndens behörighetsområde,

i den mån prövning enligt vattenlagen ägt rum angående villkoren

för utsläppandet.

Tillståndsprövningen bör genom de åtgärder kommittén föreslår i åtskilliga

fall kunna ske uteslutande på grundval av ansökningshandlingarna.

Jag vill dock erinra om att vissa medicinska och odontologiska röntgenanläggningar

enligt vad jag tidigare anfört kan komma att undantas från

den individuella tillståndsprövningen. I de fall individuellt tillstånd fortfarande

skall krävas för radiologiskt arbete bör som kommittén anför anläggningen

inte få tas i bruk förrän tillståndet meddelats.

Frågan om vilken myndighet som under Kungl. Maj:t bör ha att besluta

i strålskyddsfrågor synes mig tveksam. Tills vidare innan atomenergin på

allvar börjat utnyttjas i vårt land torde det dock vara lämpligast att medicinalstyrelsen

alltjämt får vara den beslutande strålskyddsmyndigheten.

I strålskyddslagen torde dock endast böra stadgas att den myndighet

Konungen bestämmer skall vara strålskyddsmyndighet. För att bota den

av kommittén påtalade bristen hos medicinalstyrelsen på den speciella sakkunskap,

som erfordras för bedömande av strålskyddsärenden, bör inom

styrelsen inrättas en strålskyddsnämnd, sammansatt av sakkunniga företrädare

för de av strålskyddsfrågorna berörda områdena och med möjlighet

att vid behov tillkalla särskilda sakkunniga. Strålskyddsnämnden bör ges

samma ställning som medicinalstyrelsens övriga nämnder. Den löpande

strålskyddskontrollen bör liksom hittills handhas av radiofysiska institutionen

eller ett med denna nära samordnat organ. Jag avser att i ett annat

sammanhang uppta frågan om tillsynens ordnande men jag vill redan här

framhålla, att jag är av den bestämda uppfattningen alt det måste finnas

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

möjlighet för medicinalstyrelsen att på tillsynsorganet eller dess befattningshavare

delegera beslutanderätten i rutinfrågor främst sammanhängande

med tillsynen.»

4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador

Kommittén

Kommittén behandlar i denna del först fråga om förhandsbesiktning av

strålkällor och anför till en början.

Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anläggnings

strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan

sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel

företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål för ingående

kontroll. Denna besiktning sker således först sedan apparaterna blivit placerade

på sina respektive användningsplatser. Därvid besiktigas även apparaternas

läge i arbetslokalerna och strålskyddsanordningarna samt granskas

arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av tillsynsmännen lämnas upplysningar,

råd och direktiv.

För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att tillverkare,

försäljare och upplåtare av apparater för alstring av joniserande

strålning tillser, att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt.

Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande, eftersom

strålriskerna ju är de väsentligaste faromomenten hos dessa slag av

apparater.

Kommittén föreslår därför, att i strålskyddslagen intages en bestämmelse,

motsvarande 45 § första stycket arbetarskyddslagen och alltså innefattande

skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare att tillse att

apparater för joniserande strålning erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt

samt att det skall ankomma på strålskyddsmyndigheten

att öva tillsyn å bestämmelsens efterlevnad.

Kommittén föreslår vidare, att det skall åläggas tillverkare av röntgenapparat

inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att,

innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket,

låta underkasta densamma besiktning av tillsynsmyndigheten. I andra

hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av

apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad

besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker tillstånd

att använda den i radiologiskt arbete, överensstämmer med utfärdat

besiktningsinstrument. Detta instrument skall fogas vid ansökan om tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete, varigenom särskild besiktning av

anläggningen blir överflödig.

Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom

landet är minst 95 procent av samtliga av dem levererade apparater av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

standardtyp. Beträffande dessa anser kommittén besiktningstvånget kunna

utformas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäller

för motorfordon. Typbesiktningsförfarandet innebär, att tillverkaren

eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standardapparat

och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakligen

samma beskaffenhet som förut nämnts. Tillverkaren (importören)

skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstämmer

med det besiktigade typexemplaret, något som skall bestyrkas genom

ett av honom utfärdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av

varje apparat skall däremot ej erfordras. Enligt kommittén bör tillstånd

för tillverkare (importör) att utfärda typintyg för röntgenapparater

efter prövning i varje särskilt fall meddelas av strålskyddsmyndigheten.

Kommittén understryker, att bedömandet huruvida en typbesiktigad

apparat i det speciella fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan

göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlighet

ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparaturens

konstruktion och de strålskyddsanordningar den utrustas med utan

även av lokalförhållanden, arbetsmetoder m. m. Eftersom dessa faktorer

varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel inte ge garanti

för apparattypens ofarlighet i strålningshänseende.

Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radioaktiva

ämnen anser kommittén inte annat än undantagsvis föreligga. Däremot

förordar kommittén att bestämmelserna om förhandsbesiktning och

typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radioaktiva

ämnen.

Kommittén upptar till behandling också fråga om förhandsgranskning

av lokalritningar m. m.

Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med

besiktning av en anläggning, sedan denna tagits i bruk, är enligt kommittén

otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och strålskyddssvnpunkt.

Stundom blir nämligen strålskyddsmyndigheten nödsakad att vid sådan besiktning

föreskriva ändring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Sådana

ändringar är dyrbara för tillståndshavaren och förorsakar strålskyddsmyndigheten

kontrollbesök. För att undvika kostsamma ändringar ligger

det dessutom nära till hands för besiktningsmannen att söka andra utvägar,

t. ex. genom särskilda arbetsföreskrifter, varvid såväl strålskyddet

som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skydden

överdimensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga

kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig förhandsgranskning.

Enligt kommittén vore det ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhandsgranskningen

av lokaler nu kunde göras obligatorisk. Med hänsyn till svårigheten

att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en föreskrift

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

härom anser sig kommittén dock endast kunna förorda ett frivilligt granskningsförfarande

i detta fall.

Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde

enligt kommitténs mening vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt

arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas granskningsutlåtandet

jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända

ritningarna.

Enligt kommitténs mening vore det av mycket stort värde för strålskyddet,

om strålskyddsmyndigheten redan på ett förberedande stadium finge

taga aktiv del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Samtidigt är

det, framhåller kommittén, mången gång ekonomiskt fördelaktigt för anläggningshavaren

att få sakkunnig vägledning om hur strålskyddsanordningarna

bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att

den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla strålskyddsmyndighetens

biträde med upprättande eller granskning av strålskyddsförslag

beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde

icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen, betonar

kommittén. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrävande.

Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög

grad servicebetonat hävdar kommittén att ersättning bör utgå härför.

Installation av apparater för radiologiskt arbete, i synnerhet när det gäller

mera komplicerade apparater, bör enligt kommittén ej ske förrän tillstånd

till arbetet meddelats. Något uttryckligt förbud mot installation dessförinnan

anser kommittén dock ej erforderligt. För att tillförsäkra tillståndshavaren

att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt,

då han övertar ansvaret för den, förordar kommittén att i strålskyddslagen

införes ett stadgande motsvarande 45 § andra stycket arbetarskyddslagen

om skyldighet för installatör att tillse att föreskrivna skyddsanordningar

uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttages.

Kommittén har också övervägt, om någon form av auktorisation för

installatörer borde föreskrivas, men funnit att det är tillfyllest att strålskyddsmyndigheten

— liksom motsvarande myndighet enligt arbetarskyddslagen—

får meddela installatören villkor att iakttagas vid installationsarbete

och, därest föreskrivna villkor eftersättes, förbud att vidare utföra sådant

arbete inom ifrågavarande område.

Vid installationen bör det enligt kommittén åligga anläggningens innehavare

att tillhandahålla installatören besiktningsintyg eller typintyg för

apparaturen, eventuellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis

om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Kommittén anser att installatören

bör vara skyldig att till strålskyddsmyndigheten anmäla de fall, där

sistnämnda bevis ej kan företes. Härigenom får strålskyddsmyndigheten

nämligen kännedom om fall, där radiologiskt arbete kan komma att bedrivas

utan tillstånd.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besiktning

av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett

komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda enligt kommitténs

uppfattning föreskrifterna om besiktning bibehållas, men en uppmjukning

och bättre anpassning av dem efter de faktiska förhållandena åstadkommas.

Såsom i det föregående anförts, har kommittén eftersträvat att göra det

ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullständigt,

att tillstånd i de flesta fall skall kunna meddelas på grundval av de

ingivna ansökningshandlingarna utan föregående besiktning av anläggningen.

Endast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröverskådliga

eller där ansökningshandlingarna ej kan ge tillräcklig upplysning

om riskförhållandena, skulle därför tillståndsbesiktningar enligt kommitténs

tanke bli erforderliga.

Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det, säger kommittén, ofta

anses nödvändigt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning

till kontroll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid

tillståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken är godtagbar.

Efterbesiktning bör även utan tidsutdräkt ske, om särskilda omständigheter

framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat.

Kommittén påpekar, att utvecklingen av röntgendiagnostiken medfört

ökade risker för hög strålbelastning på personalen och vid omfattande undersökningar

även på patienterna, samt anför härefter följande rörande

frekvensen av efterbesiktningar.

Väsentligt tätare efterbesiktning än som för närvarande föreskrives bör

därför ske vid röntgendiagnostikanläggningarna på de större centrallasaretten.

Samtidigt visar erfarenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna inskränkas

vid andra röntgenanläggningar, särskilt beträffande diagnostikapparater

hos privatpraktiserande läkare och tandläkare med standardutrustning.

Det är enligt kommitténs mening vidare nödvändigt att tillsynsmännen i

samband med sina besiktningar mera än hittills varit fallet får tillfälle att

följa det radiologiska arbetet sådant det i allmänhet bedrives. Kommittén

är emellertid medveten om att det inom sjukvården i vissa fall kan vara

olämpligt, att utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbetet

vid behandling och diagnostik. Det bör därför enligt kommittén finnas

en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patientens

bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman att närvara. Då det för

såväl personalen som patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa

sätt utformat, anser kommittén att mycket allvarliga skäl måste föreligga för

att en tillsynsman skall förvägras att följa arbetet.

För underlättande av tillsynsverksamheten förordar kommittén, att i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

strålskyddslagen stadgas att tillståndshavare, arbetsföreståndare och övrig

personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som

erfordras för tillsynens behövliga utövande.

Ett annat villkor för besiktningens genomförande är enligt kommittén, att

tillsynsmannen äger företa alla sådana prov och undersökningar, som kan

anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsförhållanden råder vid

anläggningen.

Det är kommitténs uppfattning, att tillsynsverksamheten liksom hittills

bör omfatta kontroll av de kvalitativa och kvantitativa egenskaperna hos

strålningen i röntgenbehandlingsanläggningar. Genom denna kontroll vinnes

ytterligare, anför kommittén, att stråldoserna vid landets samtliga röntgenbehandlingsavdelningar

kan hållas lika.

Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning

bör det enligt kommittén kunna övervägas av strålskyddsmyndigheten

att såsom villkor för tillståndet föreskriva att lokalt anställd fysiker skall finnas

eller, om detta inte är tillräckligt, fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.

Beträffande tillsynsmännens åtgärder i samband med besiktningarna

uttalar kommittén, att tillsynsmännen i första hand skall lämna råd och

anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som konstateras

vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att

särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av strålskyddsmyndigheten

meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall förhållandet

givetvis av tillsynsmannen anmälas till strålskyddsmyndigheten för

erforderlig åtgärd, säger kommittén. Liksom enligt gällande lag bör dock

enligt kommitténs mening tillsynsman äga befogenhet att själv meddela

skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför större kostnad eller olägenhet

för tillståndshavaren.

För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan

att tillstånd därtill meddelats föreslår kommittén, att strålskyddsmyndigheten

skall erhålla befogenhet att låta försegla apparaten. För detta ändamål

bör handräckning av polismyndigheten kunna påkallas. Kommittén

påpekar att denna funktion kan fullgöras blott om strålskyddsmyndigheten

äger tillträde till lokal, där apparaten finnes.

I fråga om apparater som alstrar joniserande strålning utan att de

brukas i radiologiskt arbete förordar kommittén att strålskyddsmyndigheten

vid behov får behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall

är det enligt kommittén nödvändigt, att myndigheten får möjlighet att vid

särskild besiktning på platsen bilda sig en uppfattning om strålriskförhållandena.

Tillsynsmännen bör vid sådana besiktningar äga samma befogenheter

som vid besiktningar i allmänhet.

Med stor visshet anser kommittén kunna förutses, att tillsynsverksamheten

för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

strålning smätningar av olika slag. Möjlighet bör därför enligt kommittén

finnas för strålskyddsmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt

och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälligt,

å viss personal och å prover av olika slag, såsom luft, dricksvatten,

urinprover m. m. Tillståndshavaren bör enligt kommitténs mening vara skyldig

att vid strålningsmätningarna lämna den medverkan, som kan bli nödvändig.

Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas

till honom, bäres av personalen eller utplaceras på föreskrivet sätt samt

tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig

aktsamhet.

F. n. gäller beträffande läkarundersökning av personal i radiologiskt

arbete dels att genom läkarundersökning före anställningen skall utrönas

att vederbörande inte företer sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, dels att de

anställda skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd.

Kommittén anser det inte kunna råda någon tvekan om att denna medicinska

kontroll i princip bör bibehållas. Läkarundersökning före anställningen

har, säger kommittén, sitt berättigande ej endast genom att man får

möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska

förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för

strålningens skadeverkningar. Genom förstagångsundersökningen får man

dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den enskilde individens

hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fortsättningen.

Kommittén föreslår dock, att strålskyddsmyndigheten skall få befogenhet

att i skilda hänseenden modifiera bestämmelserna om den medicinska kontrollen.

I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskärmad,

framför allt vid en del slag av materialkontroll och vid livsmedelsröntgen,

skulle strålskyddsmyndigheten sålunda äga medgiva befrielse från

läkarundersökning över huvud taget. Likaså borde strålskyddsmyndigheten

kunna dispensera från läkarundersökning för semestervikarier och andra,

som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radiologiskt

arbete. I fråga om läkarundersökning före anställning skulle strålskyddsmyndigheten

vidare äga medge att undersökning blott behöver göras

innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete, vilket blir

av särskild betydelse för läkare och annan sjukvårdspersonal vid ombyte av

tjänst. Beträffande den löpande läkarkontrollen innebär kommitténs förslag

även att strålskyddsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva, huru

ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall

undergå läkarundersökning.

De närmare föreskrifterna angående läkarkontrollen bör enligt kommitténs

uppfattning utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Om vid löpande läkarundersökning eller speciell undersökning, som företas

på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada före
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 43

ligger eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren

enligt kommittén vara skyldig att göra särskild anmälan om strålskada till

strålskyddsmyndigheten. Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada

anser kommittén inte böra begränsas till att avse endast skador hos personal,

som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndshavaren. Får tillståndshavaren

kännedom om att någon annan person företer tecken på strålskada,

vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom

bedrivna verksamheten, bör alltså motsvarande anmälningsskyldighet föreligga.

Har vid en anläggning något förhållande förelupit, som ger anledning

till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes

göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit, tillägger

kommittén. I begreppet strålskada skall då enligt kommitténs mening inte

innefattas strålreaktioner, framkallade av stråldos som av medicinska skäl

tilldelas en patient. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symptom

på strålreaktioner, vilka inte varit att förvänta av den ordinerade doseringen,

anser kommittén det vara av intresse, att anmälan sker till strålskyddsmyndigheten,

så att besiktning snarast kan ske.

Kommittén anför åtskilliga skäl för att minderåriga i princip ej bör få

användas till radiologiskt arbete. Sålunda torde, säger kommittén, med hänsyn

till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet

hos de i sådant arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras

även utanför den egentliga arbetsplatsen, i allmänhet böra förutsättas en

mera mogen ålder hos sådana arbetstagare. Den allmänna erfarenheten,

bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, visar också att yngre

personer reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med

svårare skadeverkningar som följd. Härtill kommer faran för sterilitet och

de genetiska förändringar, som kan uppkomma vid bestrålning av könskörtlarna.

Ett rigoröst utestängande av personer i fruktsam ålder anser

kommittén dock ej försvarligt på grund av de katastrofala följder detta

skulle få för bl. a. sjukvårdens personalrekrytering. Kommittén finner sig

på anförda skäl böra föreslå, att — i likhet med vad som är fallet vid annat

hälsofarligt arbete — personer som ej fyllt 18 år inte skall få användas till

radiologiskt arbete. Från detta förbud bör emellertid enligt kommitténs mening

strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl med hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet som för vissa typer av strålkällor

eller visst slag av arbete.

Kommittén föreslår också införandet av en personalregistrering. Tillståndshavaren

skulle sålunda åläggas skyldighet att föra förteckning i form

av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med

radiologiska arbetsuppgifter. Om förteckningens innehåll anför kommittén.

I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, hör förutom uppgifter

om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter

samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid be
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

siktningar och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för tillsynsman

eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsynsmyndigheten.

Kommittén anser det utan vidare klart, att strålskyddsmyndigheten liksom

enligt gällande lag måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för

verksamheten i allmänhet vid radiologiska anläggningar som med hänsyn

till de speciella riskerna vid varje anläggning.

Då anläggning förändrats eller förutsättningarna för meddelat tillstånd

eljest ändrats, skall enligt gällande lag anmälan härom ske till tillsynsmyndigheten.

Anmälan sker alltså i efterhand, sedan den förändrade anläggningen

tagits i bruk, och ofta förflyter relativt lång tid innan ändringen

blir prövad av tillsynsmyndigheten, upplyser kommittén. Nu föreslås,

att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall ersättas av skyldighet

att söka strålskyddsmyndighetens medgivande att bruka den ändrade anläggningen.

Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha

eller arbeta med radioaktivt ämne grundats, kan svårligen förhindras, säger

kommittén, att ämnet innehas under den tid som förflyter till dess nytt

tillstånd meddelats. Några betydande olägenheter anser kommittén dock

inte vara förenade härmed. Däremot bör enligt kommitténs uppfattning

radiologiskt arbete inte få bedrivas med radioaktivt ämne, förrän strålskyddsmyndigheten

hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgivit

att anläggningen åter tages i bruk.

Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska arbetet,

respektive driva handel med eller utan samband med handel eller

arbete inneha radioaktivt ämne — både i utbildningshänseende och i fråga

om de personliga förutsättningarna — utgör en väsentlig faktor vid tillståndsprövningen,

måste tillståndet i princip knytas till honom personligen,

framhåller kommittén och fortsätter.

Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare

finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksamheten

på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersättes

föreståndaren av annan person, rubbas också en förutsättning för tillståndet.

Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, såvida

ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellantiden.

Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete

vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning,

ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall

angivits såsom föreståndare, inverkar enligt kommitténs mening personbyte

å befattningen ej på tillståndets giltighet.

Kommittén har beaktat de speciella förhållanden i ifrågavarande hänseenden,

som råder vid anläggningar för vetenskapligt ändamål. Vid sådana

anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med ändrade

apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

45

Det ligger i sakens natur, anser kommittén, att forskningsarbetet skulle allvarligt

försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan förändringar

i varje särskilt fall finge vidtagas.

Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dessa fall utfärda tillstånd,

innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla

företa ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför behöver

sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga förutsättningar

att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strålriskerna,

torde några betänkligheter enligt kommittén i och för sig inte

möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för dylik mera fri

användning måste dock, uttalar kommittén, föregås av en noggrann prövning

av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant tillstånd

bör ock, även då dess innehavare är statlig eller kommunal tjänsteinnehavare,

utfärdas för vederbörande personligen, så att ett ombyte av

innehavare å tjänsten inte medför ett överförande av tillståndet på efterträdaren.

I ett speciellt hänseende bör enligt kommittén den i gällande lag stadgade

anmälningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå.

Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en anläggning

eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i samband

med tillståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radioaktivt

ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd

till innehav erfordras. Det är nämligen av vikt, att strålskyddsmyndigheten

får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder

inte i onödan företas.

Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, bör det,

förklarar kommittén, åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta ämnet

till någon, som är berättigad att förvärva det. Kommittén förutsätter, att

strålskyddsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av överlåtelse

i sådana fall eller lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras.

Yttrandena

En redogörelse för remissyttrandena i förevarande del lämnas i propositionen

å s. 68—70, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen förklarar, att han finner de av kommittén

föreslagna åtgärderna för förhandsbesiktning av strålkällor och förhandsgranskning

av lokalritningar ändamålsenliga, samt yttrar därefter

följande.

»Vad särskilt beträffar förhandsgranskning av lokalritningar in. in. torde

man såsom kommittén med instämmande av byggnadsstyrelsen anfört tills

vidare kunna lita till frivilligt samarbete mellan tillståndssökande och strålskyddsmyndigheten.

Då jag tidigare talat om att möjlighet bör finnas att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

meddela generellt tillstånd för läkare och tandläkare att inneha och arbeta

med röntgenapparat var min tanke att tillståndet endast skulle avse

standardapparater med sådana strålskyddsanordningar att någon besiktning

av arbetslokalen inte erfordras och vilkas brukande blott fordrade enkla

och ensartade arbetsmetoder. Genom den typbesiktning, som dessa apparater

enligt förslaget skulle undergå, vinnes garanti för att apparaterna

blir försedda med erforderligt strålskydd. Skulle ytterligare åtgärder med

avseende å strålskyddet behöva vidtas vid installationen, kan lämpliga anvisningar

härom meddelas installatören i typintyget.

Jag vill även biträda kommitténs förslag i fråga om installation av apparater

för radiologiskt arbete. Förslaget innebär, att i strålskyddslagen skall

stadgas skyldighet för installatören att tillse att föreskrivna skyddsanordningar

uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter

iakttages. Dessa regler synes mig komma att medverka till att tillståndsprövningen

kan förenklas.»

Efter att ha redogjort för kommitténs förslag rörande efterbesiktning av

radiologiska anläggningar anför departementschefen vidare:

»Enligt min mening är kommitténs förslag rörande strålskyddsmyndighetens

och tillsynsmans befogenheter med avseende på efterbesiktning väl avvägt.

Vad särskilt beträffar frågan om rätten att följa arbetet vid radiologisk

anläggning är det visserligen sant, att det främst är i samband med sjukvården,

som en inskränkning i rätten kan vara påkallad, men det kan också

tänkas fall, då det även i annan verksamhet kan vara motiverat att tillsynsman

vägras närvara. Givetvis måste det i båda fallen föreligga starka skäl

för en sådan vägran, i synnerhet då hänsynen till den personliga integriteten

inte kan åberopas till stöd därför. Jag räknar således med att det endast i

sällsynta undantagsfall kommer att föreligga tillräckliga skäl för att vägra

tillsynsman att närvara. Förslaget om delegation av tillsynen till annan

myndighet än radiofysiska institutionen vill jag såtillvida biträda, att strålskyddsmyndigheten

ges möjligheter att i särskilda fall uppdraga åt annan

kompetent myndighet eller person att utöva tillsynen eller någon del därav.

Att delegera tillsynsbefogenheter på personal anställd hos en tillståndshavare

bör dock ej annat än undantagsvis ifrågakomma. Befogenheten att låta försegla

apparat bör omfatta alla tekniska anordningar som kan alstra joniserande

strålning.

De föreslagna bestämmelserna om läkarundersökning av personal i

radiologiskt arbete och om skyldighet för tillståndshavare att anmäla strålskada,

vilka inte företer några större avvikelser från vad som tidigare gällt,

synes böra godtagas. Såsom kommittén föreslagit bör sålunda strålskyddsmyndigheten

få befogenhet att modifiera bestämmelserna om läkarundersökning

av personal i radiologiskt arbete. Att i lagen undanta i sådant arbete

tillfälligt sysselsatt personal synes då ej erforderligt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 47

Tidigare har jag vid behandlingen av frågan vilken befattning strålskyddsmyndigheten

borde få taga med atomenergianläggningar hävdat, att myndigheten

skulle äga dels föreslå de villkor som ur strålskyddssynpunkt borde

fästas vid tillståndet till anläggningen och dels meddela kompletterande föreskrifter

i samband med uppförandet, igångkörningen och driften av anläggningen,

dock endast inom ramen för koncessionsvillkoren. Såsom kommittén

föreslår bör strålskyddsmyndigheten också i fråga om andra radiologiska

anläggningar kunna meddela sådana villkor och föreskrifter. Som

exempel anför kommittén att strålskyddsmyndigheten när det gäller anläggningar

där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör

såsom villkor för tillstånd kunna föreskriva att lokalt anställd fysiker

skall finnas eller till och med kunna fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.

Även tillsynsman bör liksom enligt gällande lag få på

egen hand meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför

större kostnad eller olägenhet.

I stället för den nuvarande anmälningsskyldigheten vid ändring i förutsättningarna

för meddelat tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete

eller innehav av radioaktivt ämne anser kommittén skyldighet böra föreligga

att söka tillstånd att efter ändringen bruka strålkällan. De ändringar som

åsyftas avser inte bara tekniska förhållanden utan även ombyte av föreståndare

för verksamheten o. d. I ett hänseende anser dock kommittén anmälningsskyldigheten

rörande ändrade förhållanden böra bestå i syfte att undvika

onödiga kontrollåtgärder, nämligen då tillståndshavare avlidit eller eljest

upphört att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med radioaktivt

ämne eller då myckenheten sådant ämne nedgått under den tillståndspliktiga.

Under remissbehandlingen har någon kritik mot de sålunda föreslagna

åliggandena för tillståndshavare inte förekommit. Inte heller jag har något

att invända däremot. Jag vill emellertid erinra om att forskningsinstitutioner

enligt de av mig tidigare förordade reglerna skall kunna generellt

tillåtas företa ändringar med strålkälla utan att därefter begära nytt tillstånd

för att få bruka den.

Slutligen vill jag förorda ett par av kommittén föreslagna nyheter mot

vilka ingen erinran gjorts under remissbehandlingen, nämligen förbud mot

användande av minderåriga i radiologiskt arbete och personalregistrering.

Till minderåriga hänföres i detta fall personer som ej fyllt 18 år. Från förbudet

skall strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl individuellt

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som generellt för

vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete. Personalregistreringen

skall tillgå på det sättet, att tillståndshavaren för förteckningar över personer,

som hos honom är sysselsatta i radiologiskt arbete, och i förteckningarna

inför uppgifter om hl. a. arbetets beskaffenhet, lid för sjukledighet och

sjukdomens art.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter

Kommittén

Kommittén anser det vara en påtaglig brist i den nu gällande strålskyddslagen,

att denna inte innehåller något stadgande om skyldighet för innehavaren

av en radiologisk anläggning att av eget initiativ verka för att bästa

möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Han svarar alltså

inte för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruerande

och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som

härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrifter,

som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen.

Olägenheterna härav finner kommittén uppenbara, särskilt som tillsynsmännen,

ehuru stor uppmärksamhet visserligen ägnas åt såväl arbetsmetodik

som arbetsdisciplin vid besiktningarna, endast kan få en ögonblicksbild

av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besökstillfället.

Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbetsteknik

är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Det synes därför kommittén

både nödvändigt och rimligt att tillståndshavaren efter förebild av arbetarskyddslagen

ålägges att vidta alla åtgärder som kan erfordras för att

förebygga att personalen eller annan person utsättes för strålning, som med

hänsyn till anläggningens beskaffenhet inte bör tolereras.

Tillståndshavarens åligganden beträffande personalen skall, säger kommittén,

givetvis inte innebära, att han har att kontinuerligt övervaka arbetet

men väl att han skall svara för den använda arbetsmetodiken ur strålskyddssynpunkt

samt tillse att personalen erhållit erforderliga instruktioner

och vid behov tillhandahålles skyddsutrustning. Han bör, fortsätter

kommittén, även om i visst fall angivits de maximala strålrislcer, stråldoser

å personal etc., som kan godtagas av tillsynsmyndigheten, verka för att

strålriskerna ytterligare minskas. Han bör vidare ha sin uppmärksamhet

riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med nödig

skyndsamhet kan komma till stånd, om tecken på strålskador yppas.

Ehuru vad som anförts i första hand tagit sikte på förhållandena vid

radiologiskt arbete är det, framhåller kommittén, angeläget att också den

som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne är aktiv för

förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra uppkomsten av

strålskador.

Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och förestå

den verksamhet som avses med tillståndet, skall enligt kommittén särskild

ansvarig föreståndare finnas. Utseendet av föreståndare är en skyldighet,

som åvilar tillståndshavaren, och prövning av föreståndarens kompetens

utgör ett väsentligt moment vid tillståndsgivningen.

Enligt kommitténs uppfattning bör, när föreståndare utsetts vid radiologisk

anläggning, alla de funktioner, som normalt åvilar tillståndshavaren

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 0 år 1958

i fråga om lillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för att tillgodose

bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av föreståndaren.

Detta bör dock enligt kommittén inte medföra, att tillståndshavaren helt

befrias från sin skyldighet i dessa hänseenden. Endast den fortlöpande

kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillstandshavaren

har således alltfort att svara för strålskyddet och vidtaga erforderliga

åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillståndshavaren

drabbas av förelägganden eller förbud, även om försummelse kan

läggas föreståndaren till last.

Rörande föreståndarens åligganden i övrigt anför kommittén.

Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt

som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det ankomma

på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskyddslagen

eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakttages,

att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i

tillståndet, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves.

Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga

honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara

för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vidare

bör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om

misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkarbesiktning

samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkarbesiktningar

i föreskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsynsmyndigheten,

om strålskada misstänkes föreligga eller om radioaktivt

ämne förkommit etc., ävensom på anfordran lämna myndigheten eller tillsynsman

de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Förteckning över personal med radiologiska arbetsuppgifter bör ävenledes

tillhandahållas av föreståndaren.

En begränsning i föreståndarens ansvar anser kommittén böra göras såvitt

avser åtgärder av ekonomisk innebörd. I dessa frågor bör det sålunda

ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut, även om föreståndare finnes.

Statlig och kommunal verksamhet bör enligt kommittén ur strålskyddssynpunkt

inta samma ställning som enskild verksamhet. Ett förbudsförfarande

måste sålunda kunna tillgripas mot statliga och kommunala myndigheter.

Tillstånd bör kunna vägras, om myndigheten inte uppfyller de

krav beträffande strålskyddet som anses böra ställas, och ett redan meddelat

tillstånd bör kunna återkallas, om förhållandena ger anledning därtill.

Härav följer, menar kommittén, att statliga och kommunala föreståndares

ansvar för strålskyddslagens efterlevnad kan ges samma omtattning

som för föreståndare i enskild tjänst. Ansvaret hör icke utsträckas längre

än till vad som ligger inom området för föreståndarens befogenheter. Förelägganden,

som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, skall alltså

enligt kommittén riktas mot myndigheten.

Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är, påpekar kommittén,

av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala

4 — It ihan g till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 and. Nr (i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

sjukvårdsinrättningarna, där den för driften ansvarige läkaren är att

betrakta som föreståndare i strålskyddslagens mening. Försummelse av

läkaren att hos huvudmannen påyrka avhjälpande av missförhållande eller,

därest detta inte föranleder erforderlig åtgärd från huvudmannens sida,

göra anmälan härom till tillsynsmyndigheten bör enligt kommittén medföra

ansvar för tjänstefel för läkaren. Därjämte kan huvudmannen i egenskap

av tillståndshavare meddelas särskilda föreskrifter på grund av missförhållandet

och interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista

hand kan tillståndet återkallas.

Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen också införes

en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att

vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för

strålning och anför till närmare utveckling av sina synpunkter härutinnan

följande.

Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador

ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han

också kunna fordra, att den skyddsutrustning han tillhandahåller användes,

att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de personer,

som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar

påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad särskilt

angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att

patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren bedömes

erforderligt för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller

undersökningen. Denna skyldighet måste givetvis anpassas efter varje

arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetenskrav som på grund av

hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom.

Yttrandena

Kommitténs förslag i förevarande del har inte föranlett annan erinran

av allmän karaktär än att lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

beträffande förslaget att tillståndshavare skall vara skyldig att följa hälsotillståndet

hos de anställda invänder, att tandläkare har varken formell eller

reell kompetens att fullgöra sådant åläggande.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Ett väsentligt moment i prövningen av ansökan om tillstånd att inneha

och bedriva arbete vid radiologisk anläggning måste avse de personliga

förutsättningarna hos tillståndshavaren eller den person som eljest skall

förestå verksamheten. Man skall sålunda genom prövningen söka skapa

garantier för att bästa möjliga strålskyddsförhållanden kommer att råda

vid anläggningen, inte bara i fråga om tekniska anordningar, vilka tillsynsmännen

kan kontrollera, utan även beträffande arbetsmetoder, arbetsdisciplin,

personalens instruerande m. m. I första hand måste det givetvis

åligga tillståndshavare och föreståndare att tillse att de för strålskyddet vid

anläggningen givna föreskrifterna följes. Men därutöver bör man också

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

kunna fordra att de är aktivt verksamma för att personalen och andra personer

inte utsättes för strålning som kan undvikas. Kommittén har funnit

det nödvändigt att, efter förebild av arbetarskyddslagen, införa en bestämmelse

i sitt lagförslag, varigenom tillståndshavare ålägges att vidta alla

åtgärder som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan

person utsättes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffenhet

inte bör tolereras. En sådan bestämmelse torde visserligen inte kunna

straffsanktioneras, men jag anser det riktigt och ur skadeståndsrättslig

synpunkt väsentligt att tillståndshavarens ansvar i förevarande avseende

kommer till uttryck i strålskyddslagen. Kommittén har i detta sammanhang

uttalat, att det också bör åligga tillståndshavaren att ha sin uppmärksamhet

riktad på hälsotillståndet hos personalen. Den invändning

som under remissbehandlingen gjorts mot detta uttalande synes mig icke

befogad. Uppenbarligen har kommittén inte avsett, att tillståndshavaren

eller föreståndaren själv skall företa någon medicinsk undersökning av personalen

utan endast efter sin förmåga följa hälsotillståndet hos denna och

vid minsta misstanke om att någon blivit utsatt för strålskada tillse att

vederbörande skyndsamt blir undersökt av läkare. Jag är sålunda ense med

kommittén om att dylik skyldighet bör åvila tillståndshavaren.

Kommittén tar också upp frågan om ansvarsfördelningen mellan tillståndshavare

och föreståndare. I vissa fall måste särskild föreståndare finnas,

nämligen i statlig och kommunal verksamhet samt eljest då tillståndshavaren

är bolag eller annan icke fysisk person. Den fortlöpande kontrollen

över det dagliga arbetet skall enligt kommittén ankomma på föreståndaren

medan tillståndshavaren i övrigt har att svara för strålskyddet och vidta

erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Försummelse av föreståndaren

kan föranleda ansvar för tjänstefel då det gäller statlig och kommunal

verksamhet samt — i fråga om såväl allmän som enskild verksamhet —- medföra förelägganden eller förbud för tillståndshavaren. Den angivna

ansvarsfördelningen synes mig naturlig och berörda konsekvenser av försummelse

torde vara nödvändiga.

Även för arbetstagare föreslår kommittén en bestämmelse om skyldighet

att vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för

strålning. En motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen och försvarar

enligt min mening väl sin plats i strålskyddslagen.»

6. Avgifter

Kommittén

Kommittén konstaterar, att den tillsyn över radiologiskt arbete som

skall utövas med stöd av strålskyddslagen i hög grad är en i det allmännas

intresse bedriven skyddsverksamhet, i många hänseenden jämförbar med

övrig obligatorisk arbetarskyddstillsyn. Rent principiellt anser därför kommittén

invändningar med fog kunna resas mot att belägga en sådan kon
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

trollverksamhet med avgifter. Den av yrkesinspektionen utövade allmänna

arbetarskyddstillsynen är också avgiftsfri.

Det är emellertid inte bara så att strålskyddskontrollen i sig själv är

socialt betingad, utan även den verksamhet, vari strålskyddskontrollen förekommer,

har i mycket stor utsträckning social anstrykning, framhåller

kommittén. Till belysande härav anför kommittén, att radiologiskt arbete

till övervägande del utövas inom området för stats och kommuns allmännyttiga

verksamhet samt att de nuvarande avgifterna till mycket stor del

drabbar sjuk- och tandvården. Sålunda faller av debiterade avgifter mera

än 60 procent på statliga eller kommunala anläggningar och sammanlagt

över 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk

verksamhet.

Med hänsyn till det anförda skulle kommittén helst se, att avgifterna för

tillsynen nu avskaffades. Kommittén tvekar emellertid att föreslå detta på

grund av att kommitténs förslag i övrigt är förenade med dryga kostnadsökningar

för statsverket.

Om avgifter för tillsynen skall utgå förordar kommittén att avgifterna

liksom hittills får karaktären av årliga licensavgifter, som anknyts till tillståndet,

vare sig det avser radiologiskt arbete eller handel med eller innehav

av radioaktivt ämne, samt att avgiftsbeloppen får bestämmas av Kungl.

Maj:t eller i en del fall av tillsynsmyndigheten inom vissa av Kungl. Maj:t

angivna gränser.

Undervisnings- och forskningsverksamhet, som bedrives utan förvärvssyfte

bör enligt kommittén liksom f. n. vara helt avgiftsfri.

Den nuvarande möjligheten att, om särskilda skäl föreligger, nedsätta avgiften

anser kommittén också böra bestå. Beslut härutinnan bör enligt kommittén

fattas av strålskyddsnämnden.

F. n. utgår särskild gottgörelse till statsverket för besiktning i anledning

av ansökan om tillstånd, därest ansökningen inte bifalles. Redan nu har

denna gottgörelse haft ytterst ringa betydelse, eftersom avslag på tillståndsansökningar

varit sällsynta. På grund härav och då ansökningar om tillstånd

enligt den nya strålskyddslagstiftningen förutsättes i stor utsträckning

kunna behandlas utan föregången besiktning föreslår kommittén att

denna typ av avgift helt borttages.

Statsverkets inkomster av tillsynsavgifterna beräknar kommittén med

hänsyn till de föreslagna ändringarna och den fortgående expansionen på

området till ca 300 000 kronor för kalenderåret 1958.

Yttrandena

Av de remissorgan som yttrat sig i avgiftsfrågan är det endast statskontoret

som anser att avgifterna för tillsynen bör bibehållas. Enligt statskontorets

mening bör avgifterna avvägas så att full kostnadstäckning erhålles

för samtliga utgifter.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Beträffande remissyttrandena får utskottet hänvisa till redogörelse i

propositionen å s. 79.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört bl. a.:

»Obestridligen talar vägande skäl för att strålskyddstillsynen göres avgiftsfri.

Det är här fråga om en skyddsverksamhet, som i stor utsträckning

är jämförbar med arbetarskyddstillsyn. Avgifterna drabbar vidare f. n.

främst sjukvård och tandvård. Att uttaga avgifter från den slutna vården,

som till helt övervägande del omhänderhas av staten eller kommun, synes

redan av principiella och praktiska skäl inte böra komma i fråga. En väsentlig

del av statsverkets nuvarande inkomster av tillsynsverksamheten hänför

sig till läkare och tandläkare i den öppna vården. Då dessa —- i enlighet

med vad jag tidigare förordat — förutsättes som regel icke behöva söka tillstånd

för innehav av och arbete med röntgenutrustning av gängse typ för

diagnostik och då besiktningsverksamheten med avseende på sådana anläggningar

torde komma att bli mycket begränsad, synes det icke möjligt

att sakligt motivera uttagande av årliga avgifter av dessa apparatinnehavare.

Och ett bibehållande av avgifterna för andra områden än sjuk- och

tandvården skulle enligt hittillsvarande erfarenhet bli praktiskt taget utan

betydelse ur statsfinansiell synpunkt, i synnerhet om man beaktar kostnaderna

för uppbärandet av avgifterna. Läget kan bli annorlunda med

hänsyn till utvecklingen på atomenergiområdet och i så fall torde det få

övervägas att avgiftsbelägga strålskyddstillsynen på detta område.»

C. Specialmotivering till strålskyddslagen

Här nedan lämnas en redogörelse för specialmotiveringen med avseende

å vissa av de i lagen upptagna bestämmelserna. I övrigt tillåter sig utskottet

att hänvisa till redogörelse å s. 81—113 och 118—140 i propositionen.

1 §•

Departementschefen

Det torde vara nödvändigt att i en lag av förevarande slag använda vissa

fysikaliska begrepp, vilka inte är allmänt kända och ej heller otvetydigt bestämda.

Utvecklingen har medfört, att andra strålslag än de i 1941 års lag

nämnda kommit till användning. En samlande beteckning för den strålning,

mot vilken den nya lagen skall ge skydd, har därför blivit erforderlig.

Den av kommittén föreslagna beteckningen joniserande strålning har godtagits

av remissinstanserna och själv har jag ingenting att invända däremot.

En annan terminologisk fråga gäller uttrycket röntgenutrustning. I överensstämmelse

med vad som brukas i dagligt tal har jag tidigare i mitt an
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

förande liksom kommittén genomgående begagnat uttrycket röntgenapparat

för att beteckna hela den apparatur, som användes i röntgenarbete.

Under remissbehandlingen har emellertid påpekats, att detta uttryckssätt

inte överensstämmer med vedertagen nomenklatur, enligt vilken röntgenapparat

inte inbegriper den strålningsalstrande delen, nämligen röntgenröret.

Den enligt nomenklaturen riktiga benämningen för hela den utrustning

som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning är

röntgenutrustning. Denna beteckning bör därför användas i lagtexten.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen är det meningen att även

fabrikation av tekniska anordningar, som alstrar joniserande strålning, skall

betraktas som radiologiskt arbete i den mån det därvid förekommer att

anordningen i samband med prov eller eljest sättes i funktion.

Lagrådet

För att arbete med röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd

att utsända joniserande strålning, skall hänföras till radiologiskt

arbete förutsättes enligt den föreslagna lagtexten, att anordningen »nyttjas

eller eljest sättes i drift». Vad därmed åsyftas torde kunna, i närmare anslutning

till gällande lag, uttryckas enklare med att anordningen »brukas»

i arbetet. Vidare synes förslagets uttryck »arbete med radioaktivt ämne»

böra jämkas så att av lagtexten framgår att bär är fråga om användning

av ämnet, ej enbart om transport, förvaring eller dylikt.

Propositionen

Vid avlåtande av propositionen har föredragande departementschefen

härtill anfört:

»Det är tänkbart, att i vårt land i anslutning till atomenergiutvinningen

framväxer en industri för förpackning av isotoper. Denna verksamhet bör

följa reglerna för radiologiskt arbete, men det synes inte förenligt med

vanligt språkbruk att säga att radioaktivt ämne användes i verksamheten.

Även andra fall av hantering med radioaktiva ämnen torde kunna nämnas,

där den av lagrådet föreslagna jämkningen av uttrycket »arbete med radioaktivt

ämne» skulle leda till en för snäv definition. Jag vill därför förorda

att man bibehåller sistnämnda uttryck i definitionen på radiologiskt arbete.

Däremot kan jag biträda lagrådets förslag till förenkling av definitionen,

såvitt avser röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att

utsända joniserande strålning.»

2 §.

Kommittén

Kommittén anser att varje arbetsenhet bör omfattas av ett tillstånd. Med

arbetsenhet bör då enligt kommittén avses stativ med därpå anbragta röntgenrör

eller motsvarande anordningar samt övriga tillbehör.

Vad härefter gäller tillstånd till innehav av radioaktivt ämne uttalar

kommittén, att tillståndet liksom enligt gällande lag bör avse viss mycken
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

het av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall då ämnet inte är fast

monterat i en apparat torde dock enligt kommitténs mening några olägenheter

inte vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera

olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker,

som kan vara förenade med olika ämnen, bör därvid i tillståndet anges den

myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller brukas.

Understiger den innehavda mängden av visst radioaktivt ämne den i

tillståndet angivna, möter enligt kommitténs mening inte hinder för en

tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete anskaffa och

inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfattas

av tillståndet. För apparater i vilka det radioaktiva ämnet är fast monterat

anser kommittén tillståndet liksom i fråga om röntgenutrustningar

böra bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne.

Departementschefen

Beträffande den av kommittén berörda frågan till vilken enhet, anläggning

eller apparat resp. myckenhet radioaktivt ämne, tillståndet bör knytas

delar jag helt kommitténs uppfattning. Det bör uppmärksammas, att tillstånd

att bedriva arbete med accelerator av avancerad typ bör innefatta

rätt att i acceleratorn framställa radioaktiva ämnen, eftersom det är en

normal funktion hos sådan accelerator.

3 §•

Yttrandena

Stockholms handelskammare finner innebörden av paragrafen ej vara

helt klar. Handelskammaren anför.

Kommittén uttalar, att om en strålkälla ej användes i arbete, kunde dess

nyttjande ej betecknas som radiologiskt arbete och fölle sålunda utanför

tillståndsskyldigheten. Detta torde såvitt handelskammaren kan finna särskilt

gälla röntgenutrustning, som ju icke utsänder strålning, när den ej är

i drift. Härav torde framgå, att sådan utrustning får visas och utställas

för försäljning eller reklam utan att tillstånd inhämtats. Att så får ske är

ett angeläget önskemål från handelns sida, då det ofta lär vara av större

intresse för den eventuella köparen att ta del av stativets utformning, anordningar

för anbringande av patienter in. in., än att se anläggningen i

drift. Det är betydelsefullt för en tillverkare eller säljare att kunna för

eventuella köpare visa prototyper till nya utrustningar, så att förbättringar

kan genomföras, innan utrustningen sättes i produktion. Handelskammaren

förutsätter därför, att bestämmelsen, att Konungen må förordna om

förhandsbesiktning av tekniska anordningar eller apparater som användes

i radiologiskt arbete, innan dessa utställes till försäljning eller i reklamsyfte,

som regel icke kommer att leda till besiktningstvång för röntgenutrustningar,

som visas under här angivna förutsättningar.

I samma riktning uttalar sig Sveriges industriförbund och Svenska elektriska

kommissionen. Enligt kommissionen bör orden »eller bär utställes till

försäljning eller i reklamsyfte» utgå eller i varje fall ändras till »eller bär

visas i drift i försäljnings- eller reklamsyfte».

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Kommerskollegium uttalar i anledning av vad Stockholms handelskammare

anfört att, även om bestämmelserna i dessa paragrafer i vissa fall kan

framstå som väl stränga, säkerhetsskälen talar för att de skall godtagas.

Såvitt kollegium kan bedöma, bör en försäljare eller utställare av röntgenutrustningar

vid förevisning härav mycket väl kunna använda en utrustning,

där själva strålkällan saknas eller ersatts med en attrapp, om han

skulle finna lagens bestämmelser för betungande.

Medicinska fakulteten i Uppsala förordar, att bestämmelsen i andra stycket

skall utgå då den är så allmänt formulerad, att den kommer att inbegripa

varje instrument, som användes i radiologiskt arbete, alltså även

mätinstrument, såsom dosimetrar och scalers.

Departementschefen

Den möjlighet till förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan

anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete, som införts i andra

stycket anser jag vara en betydelsefull nyhet. Det är på denna väg, som man

skall kunna komma till rätta med de långvariga förseningar beträffande

tillståndsprövningen som varit regel under en följd av år. Särskild betydelse

torde därvid metoden med typbesiktning få. Förhandsbesiktning torde vara

en förutsättning för meddelande av generella tillstånd som avses i 2 § andra

stycket. Någon risk för att stadgandet, som medicinska fakulteten i Uppsala

anmärkt, skall få några orimliga konsekvenser torde inte finnas, då det i

förordnandet om förhandsbesiktning kan regleras vilka apparater och anordningar

det skall omfatta.

Med röntgenutrustning avses, som anförts under 1 §, hela den utrustning

som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning. Om i enlighet

med kommerskollegiums förslag röntgenröret i en röntgenutrustning

ersättes med en attrapp bör apparaten enligt ordalagen i lagtexten kunna

utställas eller förevisas utan att ha undergått förhandsbesiktning.

11 §•

Yttrandena

Svenska elektriska kommissionen anser, att en bokstavlig tillämpning av

bestämmelserna i första stycket skulle innebära orimliga krav på tillverkare

och försäljare och anför vidare härom.

Även om det framdeles blir möjligt att få klara direktiv från tillsynsmyndigheten

om de krav, som strålskyddsanordningarna skall uppfylla,

kan — som strålskyddskommittén också själv på flera ställen i betänkandet

betonar — en under alla förhållanden strålsäker anläggning tänkas förekomma

endast inom mycket begränsade arbetsområden, eftersom strålningsriskerna

beror även på det ändamål, för vilket anläggningen nyttjas,

på arbetsmetoderna och på användningsfrekvensen. Dessutom får beaktas,

att strålskyddsanordningarna ibland icke kan hopbyggas med någon apparatdel

utan är avsedda att ingå i byggnadskonstruktionen såsom från själva

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 57

röntgenutrustningen fristående delar. Med den av strålskyddskommittén

föreslagna formuleringen skulle sålunda i praktiken åtminstone vissa typer

ej ens kunna utställas annat än i för dem särskilt iordningställda lokaler,

vilket ej kan ha varit avsikten. Många andra exempel på orimliga konsekvenser

av den föreslagna lydelsen skulle kunna anföras.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att orden »eller här utställes

till försäljning eller i reklamsyfte» skall utgå. För att ej hindra utvecklingen

bör enligt fakulteten i drift icke varande apparatur få utställas och

reklameras utan inskränkningar.

Departementschefen

Tillverkare, försäljare och upplåtare av apparater avsedda för radiologiska

anläggningar är enligt arbetarskyddslagen skyldiga dels att tillse, att

apparaten är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder

betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, och dels att tillhandahålla

erforderliga föreskrifter för anordningens användning och skötsel.

Dessa regler avser emellertid inte skydd mot strålskador. Självfallet

bör därför motsvarande förpliktelser i strålskyddshänseende upptagas i

strålskyddslagen. Bestämmelser härom blir också ett viktigt komplement

till reglerna i 3 § andra stycket. Man vinner sålunda genom förevarande

paragraf viss garanti för att apparaterna, när de efter förhandsbesiktning

avlämnas, verkligen är försedda med erforderliga strålskyddsanordningar.

Som framgår av vad jag anfört i anslutning till 3 § fäster jag stort avseende

härvid.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna i radiologiskt arbete torde

den ändringen i förhållande till arbetarskyddslagens motsvarande regel

böra vidtas, att skyldigheten att tillhandahålla erforderliga föreskrifter bör

avse installationen och driften men ej användningen. I övrigt torde de i

anslutning till förevarande paragraf återgivna yttrandena ej böra föranleda

någon jämkning.

29 §.

Departementschefen

Enligt min mening bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut liksom

hittills prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Beträffande besvärstid i dessa

fall bör gälla vad som stadgas därom i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Lagrådet

Beträffande besvär över strålskyddsmyndighetens beslut har i remissprotokollet

uttalats, att de liksom hittills borde prövas av Kungl. Maj:t i

statsrådet. Detta uttalande är tydligen grundat på kommitténs uppfattning

att besvärsprövningen för närvarande icke skedde i regeringsrätten, ehuru

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

det enligt kommitténs mening kunde ifrågasättas att så borde ske. Kommittén

har emellertid med hänsyn till sitt antagande om den nuvarande

ordningen och då besvär över beslut enligt atomenergilagen prövades i statsrådet

avstått från att framlägga förslag i ämnet.

Besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt lagen om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m. lära hittills ha varit tämligen sällsynta men skola jämlikt

2 § 17 ro) i regeringsrättslagen prövas och avgöras av regeringsrätten, i den

mån de utgöra mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som

står under medicinalstyrelsens inseende. På regeringsrätten ankommer även

jämlikt 16 :o) samma paragraf att pröva mål om meddelande i särskilda fall

av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter

rörande den allmänna hälsovården och de närbesläktade målen om förbud,

föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 §§ arbetarskyddslagen.

Med hänsyn till här angivna förhållanden förutsätter lagrådet, att frågan

om besvärsinstansen blir föremål för förnyat övervägande. På grund av sin

natur synas åtminstone mål om återkallelse av tillstånd eller godkännande

böra ankomma på regeringsrättens prövning.

Propositionen

Vid avlåtande av propositionen har föredragande departementschefen

härtill anfört:

»Beträffande högsta besvärsinstansen vill jag med hänsyn till vad lagrådet

uttalat förorda, att mål avseende föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt

atomenergilagen, dispens från behörighetsvillkoren i 12 §, föreskrifter om

periodisk läkarundersökning och utseende av myndighet eller sakkunnig

att för särskilt fall handhava tillsynen skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet,

medan besvär över strålskyddsmyndighetens beslut i övrigt skall ankomma

på regeringsrättens prövning.»

D. Följdändring i arbetarskyddslagen

Utskottet får härutinnan hänvisa till redogörelse å s. 113—114 i propositionen.

Lagrådet har lämnat förslaget till ändring i arbetarskyddslagen utan

erinran.

E. Ifrågasatt ändring i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete

Kommittén

Kommittén är av den bestämda uppfattningen, att lagstiftningen om

semesterförlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

bör bli föremål för översyn inen har själv inte ansett sig kompetent att framlägga

förslag i ämnet. Det står emellertid klart för kommittén, att den vidgade

användningen av joniserande strålning inom industri och teknik ställer

semesterfrågan i ett nytt läge. Kommittén anför vidare härom.

Så länge radiologiskt arbete nästan uteslutande var en företeelse inom

medicin och odontologi, kunde en relativt generös syn på frågan anses berättigad,

eftersom riskerna för att arbetstagaren i vårdens intresse måste

utsättas för skadlig bestrålning här får anses så stora att de kan motivera

viss längre tids avkoppling från strålmiljön. I industriellt radiologiskt

arbete kan emellertid några etiska motiv icke åberopas som skäl för att en

arbetstagare utsättes för bestrålning. Strålskyddsanordningarna och arbetsmetodiken

skall här ovillkorligen vara så beskaffade, att arbetstagaren normalt

icke utsättes för stråldoser överstigande den storlek som av strålskyddsmyndigheten

kan medgivas. I åtskilliga former av tekniskt och

industriellt arbete med joniserande strålning kan skyddet göras så fullgott,

att risk för att arbetstagaren skall utsättas för skadliga stråldoser föreligger

endast vid olyckshändelser, tekniska fel etc. Självfallet har den radiologiska

semestern icke någon funktion att fylla i sådana fall. Enbart den

latenta risken för skada vid olyckshändelser som medför otillbörliga strålningsexponeringar

bör sålunda icke berättiga till semesterförlängning.

Skyddsarbetet bör och skall här i stället inriktas på att förhindra att katastrofer

utlöses. Om så likväl sker, skall den skadade naturligtvis erhålla

den vård och rekreation som krävs för hans tillfrisknande eller för att förebygga

att en latent skada skall bli akut.

De nu anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet vid atomenergiens

framtida mångsidiga utnyttjande, då betydande arbetstagargrupper

kan väntas bli sysselsatta med radiologiska arbetsuppgifter. Det torde då i

än högre grad än för närvarande bli både en ekonomisk angelägenhet och

en arbetskraftsfråga av vikt att —- med allt aktgivande på vad skyddsfrågan

kräver -— utnyttja de tillgängliga personalresurserna på ett rationellt sätt.

Genom den nuvarande konstruktionen av bestämmelserna om semesterförlängning

har den radiologiska semestern på många håll kommit att uppfattas

som en arbetstagaren ovillkorligen tillkommande rättighet av samma

karaktär som rätten till arbetslön och liknande förmåner. En sådan

utveckling är ägnad att försvåra den sakliga behandlingen av semesterärendena

och kan lätt leda till en ur skyddssynpunkt icke motiverad utvidgning

av kretsen semesterberättigade. Det synes heller icke uteslutet, att fall kan

ha förekommit, där arbetstagare t. o. m. avsiktligt utsatt sig för viss bestrålning

för att bli berättigad till förlängd semester.

Enligt kommitténs mening bör man eftersträva att direkt i lagstiftningen

begränsa rätten till semesterförlängning till sådana arbetstagargrupper eller

sådana former av radiologiskt arbete, där risker för skador på grund av

joniserande strålning föreligger.

Yttrandena

Strålskyddskommilténs förslag att lagstiftningen om semesterförlängning

för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste bör bli föremål för

översyn liar tillstyrkts av medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, atom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

kommittén, försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden, delegationen

för atomenergifrågor, Aktiebolaget Atomenergi, Svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det med tanke på att allt större

kategorier sysselsättes i radiologiskt arbete är av stor vikt att semesterfrågorna

kommer till en slutgiltig lösning. Styrelsen instämmer i princip i

de allmänna synpunkter kommittén i denna del anfört. Det bör dock givetvis

eftersträvas, att strålskydd och arbetsmetoder så förbättras, att arbetstagare

inom medicin och odontologi icke i vårdens intresse skall behöva utsättas

för skadlig bestrålning och följaktligen ej heller särskilda skäl skall

kunna anföras till stöd för förlängd semester för dessa personalgrupper.

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att lagstiftningen beträffande semesterförlängning

för arbetstagare i radiologiskt arbete f. n. har en mindre lämplig

formulering, då begreppet radiologiskt arbete såsom kvalifikationsgrund

för förlängd semester ej definieras på ett tillfredsställande sätt. Bolaget

fortsätter.

Det kan överhuvud starkt ifrågasättas, om radiologiskt arbete annat än

möjligen i få undantagsfall kan behöva hänföras till hälsofarligt arbete av

den art, som motiverar förlängd semester. Den riktiga principen bör vara,

att radiologiskt arbete bedrives på ett sådant sätt, att hälsovådliga följder

ej uppstår. Detta torde vara möjligt i praktiskt taget alla fall, frånsett

olyckshändelser. Förlängd semester på grund av radiologiskt arbete bör

sålunda ej förekomma, utan i stället bör i sådana fall, där strålpåverkan av

allvarlig art har konstaterats eller där sådan påverkan kan väntas, en av

medicinska skäl indikerad ledighet beviljas. Detta gäller så mycket mera

som en förlängd semester på det sätt den i allmänhet fördelas under året

ej torde specifikt bidraga till utläkning av erhållen strålskada.

Försvarets forskningsanstalt understryker, att förslaget till strålskyddslagen

med all rätt förutsätter, att ett tillfredsställande strålskydd är ordnat

för arbetstagaren, varför motiven för nu gällande lag om förlängd semester

bortfaller.

Arbetar sky ddsstyr elsen anför, att vid den begärda översynen jämväl bör

övervägas huruvida icke arbetarskyddsstyrelsens åligganden enligt 2 § lagen

om förlängd semester bör överflyttas på strålskyddsmyndigheten.

Landsorganisationen å sin sida ifrågasätter, om icke tillämpningsområdet

för den särskilda semesterlagen bör vidgas och bestämmas efter norm av

definitionen på joniserande strålning, alltså till att omfatta arbete, däri

arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen

eller därmed till sin biologiska verkan likartad strålning.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, yttrar i propositionen

följande:

»Enligt 1951 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr G år 1958

hälsofarligt arbete skall semester utgå med tre dagar för varje kalendermånad

av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning å minst sexton dagar utfört arbete, däri arbetstagaren utsatts för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Sistnämnda förutsättning

för semesterförlängning upptogs redan i 1946 års lag i ämnet och

överfördes med samma ordalydelse till 1951 års lag.

Under det sista årtiondet har emellertid, som jag tidigare framhållit, en

mycket snabb utveckling ägt rum på förevarande område. Det har medfört

inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,

utan framför allt en vidgning av användningsmöjligheterna för

sådan strålning. Från att tidigare så gott som uteslutande ha nyttjats i

medicinskt och odontologiskt arbete, har strålningen nu alltmera tagits i

bruk inom industrin. Och en ännu kraftigare utveckling i denna riktning

är att förutse i samband med utvinningen av atomenergin. Men den skedda

utvecklingen har också lett till, att man nu har större möjligheter att skydda

sig mot strålskador. Enligt kommitténs uppfattning skall det vara möjligt,

att i åtskilliga former av tekniskt och industriellt arbete med joniserande

strålning göra skyddet så fullgott, att risk för att arbetstagaren utsättes för

skadliga stråldoser endast föreligger vid olyckshändelser, tekniska fel etc.

Såsom kommittén och åtskilliga remissinstanser uttalat, kan utvecklingen

komma att medföra att 1951 års lag om förlängd semester behöver

överses. Det är för den skull angeläget att berörda myndigheter, främst

arbetarskyddsstyrelsen, har sin uppmärksamhet riktad på de problem,

som här kan uppstå, och föreslår de åtgärder, som påkallas av utvecklingen.

En översyn kan även visa sig önskvärd med hänsyn till vissa speciella

problem, såsom frågan om kvalifikationstidens längd m. in.»

Motionen II: H2

Efter att först ha berört de av kommittén och departementschefen framförda

synpunkterna anför motionärerna:

Det förefaller oss som om riskerna med radiologiskt arbete inom industrien

inte till fullo uppfattats av kommittén. Vid stationära anläggningar

finns det kanske möjligheter att skapa fullgott skydd för arbetstagarna;

detta såväl när det gäller röntgenanläggningar inom de traditionella områdena

som inom industrien. Motsvarande möjligheter saknas emellertid ofta

vid de rörliga röntgenanläggningarna. Många gånger tvingas de anställda

att här arbeta i synnerligen trånga utrymmen, där det inte föreligger möjligheter

att använda erforderlig skyddsutrustning. Som exempel kan nämnas

röntgenfotografering av svetsar i u-båtar och andra skeppsskrov, vattentunnlar

vid kraftverksbyggen m. in. Vid dessa arbeten finns kanske möjlighet

att i vissa fall genom en blyvägg skydda sig mot den direkta strålningen,

men sämre förhåller det sig med möjligheterna att undgå sekundärstrålningen.

Att, såsom kommittén, ha den meningen atl de! eventuellt finns personer,

som avsiktligt utsätter sig för bestrålning för att komma i åtnjutande av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

längre semester anser vi inte ger en riktig belysning av frågan. Problemet

torde däremot vara, att det vid vissa, även långvariga arbeten inom industrien

är omöjligt att ordna skyddsanordningar på ett lika tillfredsställande

sätt som vid de stationära röntgenanläggningarna.

Under åberopande av angivna förhållanden och de synpunkter, som i övrigt

anförts som motiv för den nya strålskyddslagen, föreslår motionärerna

att 1951 års lag om förlängd semester omedelbart göres till föremål för en

särskild utredning i avsikt att semesterlagens tillämpningsområde skall vidgas

och bestämmas efter norm av definitionen på joniserande strålning.

Utskottet

Genom propositionen föreslås, att 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m. skall ersättas av en ny strålskyddslag. Lagförslaget bygger på

samma grundprinciper som nu gällande lag, d. v. s. tillståndstvång och fortlöpande

tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens

befogenheter har förstärkts. Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt

arbete, för innehav av röntgenutrustning och andra apparater som är

avsedda att utsända joniserande strålning samt för handel med radioaktivt

ämne och eljest vid införsel, förvärv, överlåtelse och innehav av sådant ämne.

Tillstånd enligt strålskyddslagen erfordras dock ej för vad som omfattas

av tillstånd enligt atomenergilagen. Lagförslaget upptar anvisning om att

generella tillstånd kan meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,

institutioner eller företag. I propositionen föreslås vidare ändring i

arbetarskyddslagen, varigenom dess regler om samverkan mellan arbetsgivare

och arbetstagare blir tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.

På senare tid har den tekniska utvecklingen i fråga om arbete med röntgen,

radioaktiva ämnen och atomenergi gått mycket snabbt framåt. Den alltmer

tilltagande användningen av joniserande strålar av olika slag och i olika

sammanhang — inte minst inom teknik och industri — motiverar utan tvivel

en genomgripande omdaning av strålskyddet och den lagstiftning, varpå

detta vilar. Den utveckling som sålunda skett och sker kan väntas fortsätta

i framtiden i ett än mera stegrat tempo. Det är därför av vikt att de bestämmelser

som skall reglera strålskyddet göres smidiga och anpassningsbara.

Därigenom bör kunna vinnas att skyddet kan på ett ändamålsenligt sätt ansluta

sig till skiftande säkerhetskrav samtidigt som hänsyn kan tas till de

behov, som inställer sig för att möjliggöra en önskvärd utveckling på olika

områden. Med utgångspunkt från dessa bedömningsgrunder finner utskottet

det nu framlagda förslaget till strålskyddslag väl avvägt. Den föreslagna

lagstiftningen synes väl ägnad att avhjälpa de brister som uppstått på förevarande

område genom att gällande regler på grund av utvecklingen blivit

föråldrade och otillräckliga. Från skilda håll har dock påtalats att lagförslaget

icke upptar några bestämmelser om extraordinära skyddsåtgärder vid

allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot med hänsyn sär
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

skilt till den väntade utvecklingen på atomenergiens område. Otvivelaktigt

kan behov av sådana bestämmelser förefinnas. Emellertid har departementschefen

vid propositionens avlåtande förklarat, att åtgärder vidtagits för att

skyndsamt verkställa den utredning som erfordras för att bedöma vilka åtgärder

som kan behövas för att möta faror av nämnt slag. Utskottet kan

därför inskränka sig till att betona vikten av att de åtgärder som visar sig

befogade företas utan omgång och att de förslag till komplettering av lagstiftningen

som kan erfordras framlägges så snart ske kan.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att departementschefen uttalat

sig för att medicinalstyrelsen -— såsom hitintills — tills vidare skall

vara strålskyddsmyndighet. Det torde vara ovedersägligt att strålskyddet

alltjämt främst är att betrakta som en medicinsk angelägenhet. Bruket av

joniserande strålning är av relativt sent datum. Våra erfarenheter och kunskaper

om strålningens biologiska verkningar är ännu i många avseenden

ofullständiga. Det må här särskilt uppmärksammas att dessa verkningar —

något som icke alltid synes beaktas i den grad som önskvärt vore — ofta

framträder först sedan lång tid, kanske årtionden, förflutit efter bestrålningen.

Härvid bortses ändock från de genetiska verkningarna, varom kunskaperna

är än ofullständigare. Vad nu sagts motiverar med styrka att den

kontroll det här är fråga om står under överinseende av medicinalstyrelsen,

den myndighet som har att främst vaka över hälso- och sjukvården i riket.

I detta sammanhang vill utskottet även framhålla att strålskyddsmyndighetens

uppgifter när det gäller skyddet mot den joniserande strålningen icke

bör begränsas enbart till de åtgöranden som följer av de befogenheter som

tillagts myndigheten inom strålskyddslagens ram. Det bör sålunda åligga

myndigheten att ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt de olika faror och olägenheter,

som kan uppkomma till följd av joniserande strålning, oavsett huruvida

de spörsmål, som härvid aktualiseras, faller inom lagens tillämpningsområde

eller ej. Strålskyddsmyndighetens resurser bör också avpassas med

hänsyn härtill.

Detalj granskningen av de framlagda lagförslagen föranleder ingen erinran

från utskottets sida. Här skall blott i förtydligande syfte anmärkas följande.

Enligt 1 § första stycket i förslaget skall med radiologiskt arbete förstås

bl. a. »arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning,

avsedd att utsända joniserande strålning». Med utgångspunkt från vanligt

språkbruk kan det enligt utskottets mening synas tveksamt om bestämmelsen

i den föreslagna utformningen omfattar experiment med och utprovning av

exempelvis röntgenutrustning på fabrikationsstadiet. I det ursprungliga departementsförslaget

hade stadgandet en sådan utformning, att därav otvetydigt

framgick att sådant arbete skulle falla under definitionen. Utskottet

utgår från att med den justering av texten som sedermera vidtagits icke

avsetts att åvägabringa någon saklig ändring härvidlag. För egen del får utskottet

uttala den meningen, att dylikt arbete på fabrikationsstadiet hör falla

under lagens tillämpningsområde.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958

I 16 § stadgas att tillsynsman, därest han finner att i ett visst fall behov av

särskilda skyddsföreskrifter föreligger, äger förordna därom, såframt föreskriften

icke medför större kostnad eller olägenhet. Enligt 23 § 1 mom. kan

straff ådömas bl. a. den som bryter mot sådan föreskrift. I anslutning härtill

vill utskottet framhålla, att det i klarhetens syfte torde vara nödvändigt att

förordnande om skyddsföreskrift, vars åsidosättande skulle föranleda straffansvar,

meddelas i skriftlig form. Vid meddelande av sådant förordnande

torde även böra lämnas en erinran om att jämlikt 29 § första stycket klagan

över beslutet må föras hos strålskyddsmyndigheten. Utskottet utgår från att

bestämmelser i berörda avseenden kommer att utfärdas i administrativ

ordning.

I övrigt ger de framlagda lagförslagen icke anledning till uttalande från

utskottets sida.

I motionen II: 142 föreslås att 1951 års lag om förlängd semester för vissa

arbetstagare med hälsofarligt arbete göres till föremål för en särskild utredning

i avsikt att vidga lagens tillämpningsområde och bestämma detta efter

definitionen på joniserande strålning. Med anledning härav vill utskottet

framhålla, att såväl strålskyddskommittén som flera remissinstanser ansett,

att utvecklingen kan komma att medföra att lagen behöver överses. Departementschefen

har i anslutning härtill uttalat, att det är angeläget att berörda

myndigheter, främst arbetarskyddsstyrelsen, har sin uppmärksamhet riktad

på de problem, som här kan uppstå, och föreslår de åtgärder som påkallas av

utvecklingen. Detta uttalande vill utskottet för sin del understryka. Däremot

finner utskottet inte förhållandena för närvarande motivera en framställning

från riksdagens sida om en särskild utredning i ämnet.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,

nr 29;

B. att motionen II: 142 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Kaijser, Edström och Alvar Andersson*;
från

andra kammaren: herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell,

herrar Rimmerfors*, Fredriksson, fru Svensson, herrar Jönsson i Jämtlands

Sikås och Lothigius.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 58

803100

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:114 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden s. 2 i texten