Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
1958-02-25 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1958 A:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts »att riksdagen måtte
besluta
1) sådan ändring av lagen om allmän sjukförsäkring den 3 januari 1947
att karenstiden fr. o. m. den 1 juli 1958 skall utgöra sju dagar, dock att vid
yrkesskada skall tillämpas en s. k. relativ karenstid om tre dagar,
2) sådan ändring av förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel att karensbeloppet fr. o. in. den 1 juli 1958 skall utgöra 5
kronor i stället för 3 kronor».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionen II: 340.
Karenstiden
Gällande rätt i fråga om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen
Sjukpenning består av grundsjukpenning och tilläggssjukpenning. Dessutom
utgår i vissa fall barntillägg. Grundsjukpenningens storlek är lika
för alla, som är sjukpenningförsäkrade. Tilläggssjukpenning utgår allenast
om vederbörandes årsinkomst av tjänst uppgår till 1 800 kronor och
är därjämte till sin storlek beroende av storleken av nämnda årsinkomst.
Barntillägget varierar med antalet barn.
Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning ej utgå för de tre första
dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade imäknad
(karenstid). Vid karenstidens beräkning skall, därest sjukperiod börjar
inom tjugo dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna
anses såsom eu sjukperiod.
Till finansieringen av utgifterna för grundsjukpenning och barntillägg
erhåller sjukkassorna statsbidrag, vilket i det förra fallet utgår med 50 %
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 9
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
och i det senare med 75 % av utgiften. Beträffande tilläggssjukpenningen
täckes sjukkassornas utgifter till viss del med bidrag från arbetsgivarna,
vilka bidrag utgå med 1 % av de löner, arbetsgivarna utgivit till sådana
hos dem anställda arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. De av sjukkassornas utgifter, som icke
täckes med statsbidrag eller bidrag från arbetsgivarna, bestrides med avgifter,
som påföres medlemmarna.
Tidigare behandling av frågan om karenstidens längd
Enligt de före sjukförsäkringslagens tillkomst gällande bestämmelserna
angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen fick sjukkassorna
icke utge sjukpenning under en karenstid av tre dagar, den dag sjukdomsfallet
inträffade inräknad.
Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden å tre dagar skulle
bibehållas.
Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs
förslag i flera yttranden alltför kort.
I den s. k. sjukförsåkringspromemorian, resultatet av en överarbetning
inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två
alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, det ena kallat
alternativ I, innebärande en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad
sjukpenning med en karenstid av tre dagar, samt det andra, kallat alternativ
II, innebärande en enhetlig sjukpenning för alla men olika karenstid för
olika grupper av försäkrade. De olika karenstiderna enligt alternativ II
skulle vara tre dagar och fyra veckor. Sistnämnda karenstid skulle gälla för
självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen icke var direkt beroende
av deras egen dagliga arbetsinsats.
Vid remissbehandlingen av sjukförsåkringspromemorian framhölls allmänt,
att den i alternativ II föreslagna uppdelningen av de försäkrade i två
grupper med hänsyn till karenstidens längd skulle vara förknippad med
utomordentligt stora svårigheter.
I propositionen med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (nr 312 år
1946) upptogs alternativ II, dock med den jämkningen att en enhetlig
karenstid om tre dagar föreslogs.
I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1956 i anledning av propositionen
uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som
vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna.
I samband med de ändringar, som 1953 genomfördes i sjukförsäkringslagen
vid beslutet om dennas ikraftträdande, gjordes vissa smärre jämkningar
i fråga om karenstiden. Denna bibehölls dock fortfarande till tre
dagar. Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner om såväl förlängning
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
som förkortning av karenstiden. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet
i utlåtande nr 35 år 1953 och vann ej heller riksdagens bifall.
Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
Enligt
beslut vid 1954 års riksdag avlöstes lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 11 juni
1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall fr. o. m. den 1 januari 1955 av lagen den 14 maj
1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. Den äldre lagstiftningen skall dock
som regel äga tillämpning även efter den 31 december 1954 på skadefall,
som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Den nya yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få ersättning från
yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden,
gått till ända. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå
från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen för
sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:e dagen
efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än
genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför rätt
till livränta, upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätten
inträder.
Eftersom praktiskt taget hela befolkningen omfattas av den allmänna
sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts, tilllämpliga
vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid drabbar
någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven
utlänning, griper yrkesskadeförsäkring visserligen in redan från början,
men även i detta fall löper en samordningstid på samma sätt som eljest.
Under denna tid erhåller den skadade samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen
som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest han
omfattats av denna. Först därefter utgår ersättning med tillämpning av
yrkesskadeförsäkringslagens regler.
Enligt den äldre lagstiftningen gällde i fråga om försäkringsförmånerna
vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom bl. a. att om
sjukdom uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet
resp. dagen för yrkessjukdomens yppande, sjukpenning utgavs fr. o.
m. dagen efter olycksfallsdagen resp. yppandedagen så länge sjukdomen
förorsakade förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med
minst en fjärdedel. Sjukpenningens storlek var beroende av den skadades
årliga arbetsförtjänst under tiden närmast löre olycksfallet resp. yrkessjukdomens
yppande.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
Tidigare behandling av frågan om samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen
Vid 1955 års riksdag behandlades frågan om samordningen mellan den
allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
I de likalydande motionerna I: 33 och II: 44 yrkades att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i
olycksfallslagstiftningen. I dessa motioner framhölls, att samordningen
mellan de ifrågavarande båda försäkringsformerna medfört vissa försämringar
av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekade bl. a.
på att de yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del
av kostnaden för läkarvård och antydde att detta kunde bli särskilt kännbart
under den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgick.
Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
31 år 1955, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
och anförde i anslutning till uttalande i motionerna att om man mildrade
de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare
karenstid vid yrkesskada, det skulle innebära att samordningsprincipen
finge uppgivas. Utskottet kunde därför icke finna denna väg framkomlig.
I de i andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 behandlade motionerna
1:53 och II: 71 yrkades viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada,
som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den
då skadan inträffat och icke, som enligt gällande bestämmelser, först efter
en karenstid av tre dagar. Utskottet avstyrkte motionerna under framhållande
av bl. a. att utskottet icke kunde förorda, att man, i enlighet med motionärernas
hemställan, utan föregående undersökning genomförde föreslagen
genomgripande lagändring.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
I motionerna 1:5 och 11:8 vid 1956 års riksdag föreslogs ändrade bestämmelser
i fråga om beräkning av karenstid. Tre olika lösningar diskuterades
i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas
antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar tillämpning
av förmånligare regler vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det
tredje alternativet slutligen skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare
förpliktas att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 56 år 1956 i anledning av motionerna
bl. a.:
Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska
skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av
karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller
att bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening
beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa bety
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958 5
delsefulla förbättringar i förhållande till vad sorn gällde enligt den tidigare
lagstiftningen på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning
av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning
medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står
klart att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen,
härutinnan åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner.
Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora
fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt
utom allt tvivel, önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring
av de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera
att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen
samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför
föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl.
Maj :t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av
karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.
Riksdagen har i skrivelse nr 417 år 1956 hemställt i enlighet med utskottets
utlåtande.
Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Karensbeloppet
Gällande bestämmelser om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Vid 1954 års riksdag antogs ett genom proposition nr 163 år 1954 framlagt
förslag om detaljutformning av den läkemedelsreform, varom principbeslut
fattats vid 1953 års riksdag. Enligt den sålunda antagna kungl.
förordningen den 4 juni 195i ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, skall vissa läkemedel,
varå recept utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller
till nedsatt pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar
erhålla vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom
den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till
apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av
Iäkemedelspriset med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr.
Sådan prisnedsättning erhåller även den som utan att omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild tjänst här i riket.
Kungl. Maj :t äger från prisnedsättningen undantaga visst läkemedel eller
viss grupp av läkemedel som nyss nämnts.
För vad allmänheten ej erlagl av priset för ifrågavarande läkemedel
skall apotekarna erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten för den allmänna
sjukförsäkringen, dvs. riksförsäkringsanstalten.
Av utgifterna för läkemedelsreformen — vilka vid reformens genomförande
beräknades till ca 34 milj. kr. om året — skall staten svara för
ett belopp per år motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlein
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
eller i runt tal 6 milj. kr., medan återstående kostnader fördelas på de
sjukförsäkrade och arbetsgivarna.
Tidigare behandling av frågan
Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett
förslag av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle
rabatt medgivas med 50 % å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt
förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstjTktes
systemet med karensbelopp nästan genomgående. Farhågor uttrycktes
dock för att ett dylikt system skulle leda till utskrivning av större
myckenhet läkemedel på en gång än eljest skolat ske med ty åtföljande
risk för missbruk. Vidare påpekades, att karensbeloppet innebar en försämring
i jämförelse med vad som då gällde för många sjukförsäkrade,
enär övervägande delen av sjukkassorna gav ersättning för läkemedel med
vanligen 50 % utan något karensbelopp.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, uttalade i ovannämnda
proposition nr 163 år 195k bl. a.:
Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med
avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp
automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall
vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså
en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att
genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare
läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.
Ett visst karensbelopp synes därför böra föreskrivas----
Vid bestämmande av karensbeloppets och rabattsatsens storlek må hållas
i minnet, att utredningsmannen beräknat kostnaderna för en läkemedelsreform
med det innehåll, som förordats av honom, till 32 å 34,5 milj. kr.
om året — differensen beror på svårigheten att ange storleken av den
kostnadsfria läkemedelssektorn — samt att statsmakterna vid 1953 års
principbeslut räknade med en kostnadsram av 34 milj. kr. Enligt min
mening bör nämnda kostnadsram hållas. Givetvis måste alla kostnadsberäkningar
för en reform av förevarande slag bli osäkra. De av utredningsmannen
gjorda beräkningarna har verkställts med utgångspunkt från
recepturomsättningen år 1952 utan att därvid räknats med någon förhöjning
av denna omsättning till följd av sjukförsäkrings- och läkemedelsreformens
genomförande. Med hänsyn härtill och till den under en lång
följd av år fortgående ökningen av läkemedelskonsumtionen synes en viss
ej alltför obetydlig marginal för ökning av läkemedelsförbrukningen böra
reserveras. En marginal å ca 6 milj. kr. skulle erhållas, därest karensbeloppet
med oförändrad rabattsats höjdes till 3 kr.; skulle samtidigt rabattsatsen,
såsom ifrågasatts, höjas till 75 %, skulle däremot i stället uppstå
en kostnadsökning av ca 2 milj. kr.
Vad nu anförts synes tala för att karensbeloppet fastställes till 3 kr. och
rabattsatsen till 50 %. Med den tämligen vida omfattning, som det rabatterade
läkemedelsområdet erhållit, torde detta vara motiverat. En sådan
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
höjning av det föreslagna karensbeloppet bör även vara ägnad att stävja
eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk. Den medför också en administrativ
lättnad, vilket inte är minst värdefullt.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år
195b och hade därvid även att taga ställning till ett i motionen 11:646
framställt yrkande att karensbeloppet skulle helt slopas. Utskottet framhöll
härvid bl. a. följande.
Beträffande systemet med karensbelopp har olika meningar gjort sig
gällande. I motionen II: 646 föreslås sålunda, att karensbeloppet helt skall
slopas, medan i remissyttrandena — vilka till övervägande delen ansluter
sig till tanken på ett karensbelopp — även den meningen framkommit, att
karensbeloppet bör vara större och i gengäld rabattsatsen höjas.
Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna
vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.
Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken
av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets
mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om
en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg
överblicka — att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet
i avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.
Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,
att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således
ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande
inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare
icke att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk
betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas
även administrationen av reformen, varigenom en större del av
utgifterna för denna kommer att användas för dess egentliga syfte. Till
belysning av detta kan nämnas, att, enligt i propositionen redovisade uppgifter
angående apotekens omsättning år 1952, antalet recipen — dvs.
särskilt för skrivna läkemedel — å belopp under tre kronor utgjorde 7,5
milj. st., medan sammanlagda antalet recipen var 20 milj. st.
Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett
tämligen lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna
för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras
eller rabatteras allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde.
Ett karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av
de på senare år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna
sjukförsäkringen förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande
betänkligheter. På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet
därför propositionens förslag i detta hänseende.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Yrkande av samma innebörd som det ovan angivna vid 1954 års riksdag
behandlade motionsyrkandet framställdes vid 1955 års riksdag i motionen
11:209. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 10 år 1955 hänvisade
andra lagutskottet till de av utskottet vid 1954 års riksdag gjorda
uttalandena i frågan och framhöll, att vad utskottet sålunda uttalat allt
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
jämt ägde giltighet. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1956 års riksdag framlades i flera motioner förslag till ändringar
1 olika avseenden i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Vissa motioner syftade till en ökning av storleken av prisnedsättningen
å rabatterade läkemedel, medan andra innehöll förslag om minskning
av läkemedelsförmånens omfattning i huvudsakligt syfte att uppnå
lättnader i administrativt avseende, över motionerna avgavs yttranden
av medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, vari bl. a. vissa kostnadsberäkningar
redovisades. Härav framgick bl. a. att den av statsmakterna
vid 1953 års principbeslut i läkemedelsfrågan angivna kostnadsramen
å 34 milj. kr. överskridits i väsentlig mån under år 1955. Kostnaden
för läkemedelsreformen hade sålunda för nämnda år uppgått till i
runt tal 39,4 milj. kr. I fråga om det närmare innehållet i dessa yttranden
må hänvisas till den redogörelse härför, som intagits i andra lagutskottets
utlåtande nr 38 år 1956 över förenämnda motioner.
De motioner, som syftade till en ökning av prisnedsättningens storlek,
avstyrktes av utskottet under hänvisning till att vid genomförande av de
däri förordade ändringarna i läkemedelsförordningen ytterligare betydande
kostnadsökningar skulle inträda. Vad beträffar ett förslag om höjning
av karensbeloppet till 10 kr. och en samtidig höjning av rabatteringen
till 75 % anförde utskottet att en sådan ändring enligt de i remissyttrandena
framlagda kostnadsberäkningarna kunde antagas komma att
medföra en årlig kostnadsminskning av omkring 20 milj. kr. samt en
nedgång av verifikationsantalet från omkring 12 miljoner till mindre än
2 miljoner för år. Förslagets genomförande skulle, framhöll utskottet
vidare, i fråga om det stora flertalet prisnedsatta läkemedel innebära en
rabattförsämring, och de sjuka skulle härigenom inte beredas den ekonomiska
lättnad, som läkemedelsreformen syftat till. Utskottet avstyrkte på
grund härav ifrågavarande förslag.
Slutligen behandlade utskottet i samma utlåtande även ett motionsyrkande
av innebörd att regeln om rabattering med hälften av det belopp,
varmed priset överstiger 3 kr., skulle bibehållas men kompletteras med en
föreskrift, att prisnedsättning ej må åtnjutas med mindre priset å läkemedlet
uppgår till minst 5 kr. Utskottet framhöll att ett bifall till detta
förslag enligt de i utlåtandet redovisade kostnadsberäkningarna kunde antagas
medföra en kostnadsminskning med 2 å 3 milj. kr. för år och en
minskning av det årliga verifikationsantalet med omkring 4 miljoner. Utskottet
hänvisade till att medicinalstyrelsen tillstyrkt förslaget och att
även riksförsäkringsanstalten intagit en positiv hållning till detta samt
förklarade sig dela den uppfattning åt vilken dessa myndigheter givit
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
uttryck i sina yttranden över motionerna. Utskottet tillstyrkte därför
genomförandet av det i dessa motioner framlagda förslaget om slopande
av prisnedsättningen, i den mån denna understiger en krona.
Vid utskottets utlåtande var fogad bl. a. en reservation vari hemställdes
om avslag jämväl å sistnämnda motionsyrkande. Reservanterna hänvisade
därvid bl. a. till en inom medicinalstyrelsen pågående undersökning
rörande läkemedelsreformen avseende bl. a. spörsmål rörande rabatterade
läkemedel och uttalade att det icke syntes tillrådligt att utan att avvakta
resultatet av denna utredning genomföra den i motionerna föreslagna ändringen
av läkemedelsförordningen.
Riksdagen biföll reservanternas hemställan om avslag å samtliga
motioner.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1956 tillkallade chefen
för socialdepartementet samma dag en utredningsman för att verkställa
översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor m. m. I sagda utredningsuppdrag ingick
bl. a. att ompröva karensbeloppet.
I de vid 1957 års riksdag väckta motionerna I: 260 och II: 347 hemställdes
om en höjning av karensbeloppet från 3 till 5 kr.
Motionerna avstyrktes av sammansatt stats- och andra lagutskott i utlåtande
nr 1 år 1957, som därvid hänvisade till pågående utredning.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 april 1957 tillkallade chefen
för socialdepartementet särskilda sakkunniga för att biträda med utredning
av frågan om utformningen av förmånen av kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel. De sakkunniga har antagit namnet utredningen angående
läkemedelsrabatteringen. Utredningen har fått överta det utredningsuppdrag
i fråga om läkemedelsrabatteringen, som tidigare varit anförtrott
utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan m. in. I direktiven
för utredningen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson,
att den nuvarande rabatteringen av läkemedel visat sig vara förknippad
med en fortlöpande kostnadsökning samt att det kunde förmodas möta
svårigheter att inom ramen för rådande system motverka utgiftsstegringen.
Departementschefen fortsatte:
Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna
liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas
med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som totalkostnaderna
hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att
det administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes
så långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna
utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom
vilket dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas
helt förutsättningslöst.
Utredningen beräknas kunna avge förslag i ämnet om ungefär ett år.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
Utskottet
I motionerna föreslås, att karenstiden för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
skall förlängas från tre till sju dagar samt att i anslutning
därtill samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
delvis skall upphöra. Enligt förslaget skulle sålunda sjukpenning till yrkesskadad
utgå för sjukdomsfall, som varade mer än tre dagar, och i så fall från
och med dagen för insjuknandet (skadefallet eller skadefallets yppande).
Sjukkassorna skulle, i de fall där det finnes sannolika skäl för att yrkesskada
föreligger, äga utbetala sjukpenningersättning med tre dagars relativ karenstid.
I princip skulle icke ifrågakomma att återkräva vad en försäkrad erhållit
för mycket på grund av att man felaktigt utgått från att yrkesskada
förelegat.
En förlängning av karenstiden till sju dagar skulle medföra en icke obetydlig
försämring av nuvarande sjukpenningförmåner. En sådan förlängning
skulle vidare innebära, att viktiga delar av samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen måste uppges. Såsom utskottet vid
flera tidigare tillfällen framhållit, är samordningen förenad med stora fördelar.
De förslag till lösning av samordningsproblemet, som framlagts i motionerna,
skulle enligt utskottets mening medföra avsevärda svårigheter vid
tillämpningen. Med hänsyn till det anförda finner sig utskottet icke kunna
tillstyrka motionerna i förevarande del.
Vidare har i motionerna framlagts förslag om en höjning av karensbeloppet
för rabatterade läkemedel från tre till fem kronor. Utskottet får i anledning
härav erinra om att frågan om läkemedelsrabatteringen är föremål för behandling
av en år 1957 tillkallad utredning. I det läge, vari berörda fråga
sålunda befinner sig, saknas enligt utskottets mening anledning för riksdagen
att nu överväga någon ändring i enlighet med vad i motionerna föreslagits.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att förevarande motioner, 1: 269 och II: 340, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, Sunne, fru
Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell och herr
Magnusson;
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, fru Ekendahl, herr
Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Wetterström, herrar Johansson i
Södertälje och Königson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse.
Bland de faktorer som påverkar kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen
spelar karenstidens längd en högst betydande roll.
Sedan tidpunkten för principbeslutet om den allmänna sjukförsäkringens
införande har en väsentlig höjning av realinkomsterna för landets löntagare
ägt rum. Sålunda var år 1955 den genomsnittliga årsinkomsten för anställda
8 413 kr. mot 3 947 kr. år 1946. Efter omräkning med hänsyn till penningvärdeförsämringen
får man en inkomst 1955 i 1946 års penningvärde av
5 650 kr., vilket innebär en reallöneökning med 43 %.
Samtidigt har statens utgifter undergått en stegring så stor, att de under
nästa budgetår icke ens på driftbudgeten kan täckas av löpande inkomster.
Detta innebär att betydande delar av löpande driftsutgifter måste finansieras
genom upplåning. Med dessa bägge fakta inför ögonen finner utskottet
i likhet med motionärerna att det är motiverat att förlänga karenstiden. Då
det icke synes orimligt utan tvärtom sunt och psykologiskt riktigt att de
enskilda människorna själva får svara för en veckas sjukdom, kan utskottet
godtaga motionärernas förslag därutinnan. Detta skulle medföra att såväl
statens kostnader som medlemsavgifterna kunde minskas.
Även om samordningen mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen innefattar
gynnsamma moment, har det icke varit tillfredsställande att olycksfallsförsäkringen
varit utformad med en karenstid om tre dagar. Då det
måste anses vara en civilrättsligt betonad skyldighet för arbetsgivare att
svara för ersättning vid olycksfall, vill utskottet förorda motionärernas förslag
att karenstiden helt borttages för olycksfall som har en varaktighet
överstigande tre dagar, s. k. relativ karenstid.
Även motionärernas förslag om ökning av karensbeloppet för läkemedel
från 3 till 5 kr. kan utskottet förorda. Härvid skulle även mycket betydande
administrativt arbete inbesparas.
Med hänsyn till att vad utskottet ovan förordat skulle leda till en relativt
betydande minskning av sjukkassornas utgifter synes det i fortsättningen
icke föreligga behov av ett särskilt medlemsbidrag till kassorna från staten.
Utskottet tillstyrker därför förslaget i motionerna att detta bidrag skall
upphöra.
De sammanlagda utgiftsminskningar för statsverket som vid genomfö
-
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
rande av motionärernas förslag kan bliva möjliga kan beräknas till ca 48
miljoner kr.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,
1:269 och 11:340, för sin del antaga följande förslag till
1) Lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring
Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
26
(Gällande lydelse)
Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, (karenstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.
Vid karenstidens------- —
Karenstid tillämpas-----—
§•
(Föreslagen lydelse)
Sjukpenning må ej utgivas för de
sju första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, (karenstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.
en sjukperiod.
— erkänd arbetslöshetskassa.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1958.
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
13
2) Lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11 §•
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Drabbas någon, som är försäkrad Drabbas någon, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäk- enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för ring, av yrkesskada, äger han för
tid till och med nittionde dagen ef- tid till och med nittionde dagen efter
ter den då skadan inträffade, dock den då skadan inträffade, dock
längst till den dag skadan medför längst till den dag skadan medför
rätt till livränta eller till och med rätt till livränta eller till och med
den dag rätten till sjukpenning upp- den dag rätten till sjukpenning upphör
enligt 29 § nämnda lag, (sam- hör enligt 29 § nämnda lag, (samordningstid)
rätt att erhålla sjuk- ordningstid) rätt att erhålla sjukhjälp
från allmän sjukkassa enligt hjälp från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen om all- vad därom är stadgat i lagen om allmän
sjukförsäkring. män sjukförsäkring, därvid dock
skall iakttagas att i fråga om sjukdom
på grund av yrkesskada, som varar
längre än tre dagar, sjukpenning
skall utgå från och med dagen för
skadans inträffande.
Är skadad------ — från sjukpenningförsäkring.
Är den-------obligatoriska sjukförsäkringen.
Medför yrkesskada------den skadade.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1958.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
3) Förordning
angående ändrad lydelse av 3 § Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Härigenom förordnas, att 3 § Kungl. Maj :ts förordning den 4 juni 1954
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
3 §•
(Gällande lydelse)
I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,
som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr 308)
är att hänföra till apoteksvara eller
som utan att utgöra apoteksvara
innehåller gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris
för läkemedlet med hälften av det
belopp, varmed priset må överstiga
tre kronor. Har under en formel
förskrivits flera läkemedel, skall
prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden. Är förskrivning avsedd
att expedieras mer än en gång,
skall nedsättningen hänföra sig till
varje expedition.
Vad nu------enskild
Från prisnedsättning —--— -
(Föreslagen lydelse)
I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,
som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr 308)
är att hänföra till apoteksvara eller
som utan att utgöra apoteksvara
innehåller gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris
för läkemedlet med hälften av det
belopp, varmed priset må överstiga
fem kronor. Har under en formel
förskrivits flera läkemedel, skall
prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden. Är förskrivning avsedd
att expedieras mer än en gång,
skall nedsättningen hänföra sig till
varje expedition,
tjänst.
--stycket avses.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1958.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.