Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.

1958-02-25 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 A:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för

begränsning av statens utgifter för den allmänna sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ewerlöf

m. fl. samt nr 340 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts »att riksdagen måtte

besluta

1) sådan ändring av lagen om allmän sjukförsäkring den 3 januari 1947

att karenstiden fr. o. m. den 1 juli 1958 skall utgöra sju dagar, dock att vid

yrkesskada skall tillämpas en s. k. relativ karenstid om tre dagar,

2) sådan ändring av förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel att karensbeloppet fr. o. in. den 1 juli 1958 skall utgöra 5

kronor i stället för 3 kronor».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionen II: 340.

Karenstiden

Gällande rätt i fråga om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

Sjukpenning består av grundsjukpenning och tilläggssjukpenning. Dessutom

utgår i vissa fall barntillägg. Grundsjukpenningens storlek är lika

för alla, som är sjukpenningförsäkrade. Tilläggssjukpenning utgår allenast

om vederbörandes årsinkomst av tjänst uppgår till 1 800 kronor och

är därjämte till sin storlek beroende av storleken av nämnda årsinkomst.

Barntillägget varierar med antalet barn.

Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning ej utgå för de tre första

dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade imäknad

(karenstid). Vid karenstidens beräkning skall, därest sjukperiod börjar

inom tjugo dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna

anses såsom eu sjukperiod.

Till finansieringen av utgifterna för grundsjukpenning och barntillägg

erhåller sjukkassorna statsbidrag, vilket i det förra fallet utgår med 50 %

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

och i det senare med 75 % av utgiften. Beträffande tilläggssjukpenningen

täckes sjukkassornas utgifter till viss del med bidrag från arbetsgivarna,

vilka bidrag utgå med 1 % av de löner, arbetsgivarna utgivit till sådana

hos dem anställda arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. De av sjukkassornas utgifter, som icke

täckes med statsbidrag eller bidrag från arbetsgivarna, bestrides med avgifter,

som påföres medlemmarna.

Tidigare behandling av frågan om karenstidens längd

Enligt de före sjukförsäkringslagens tillkomst gällande bestämmelserna

angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen fick sjukkassorna

icke utge sjukpenning under en karenstid av tre dagar, den dag sjukdomsfallet

inträffade inräknad.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden å tre dagar skulle

bibehållas.

Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs

förslag i flera yttranden alltför kort.

I den s. k. sjukförsåkringspromemorian, resultatet av en överarbetning

inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två

alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, det ena kallat

alternativ I, innebärande en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad

sjukpenning med en karenstid av tre dagar, samt det andra, kallat alternativ

II, innebärande en enhetlig sjukpenning för alla men olika karenstid för

olika grupper av försäkrade. De olika karenstiderna enligt alternativ II

skulle vara tre dagar och fyra veckor. Sistnämnda karenstid skulle gälla för

självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen icke var direkt beroende

av deras egen dagliga arbetsinsats.

Vid remissbehandlingen av sjukförsåkringspromemorian framhölls allmänt,

att den i alternativ II föreslagna uppdelningen av de försäkrade i två

grupper med hänsyn till karenstidens längd skulle vara förknippad med

utomordentligt stora svårigheter.

I propositionen med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (nr 312 år

1946) upptogs alternativ II, dock med den jämkningen att en enhetlig

karenstid om tre dagar föreslogs.

I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1956 i anledning av propositionen

uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som

vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna.

I samband med de ändringar, som 1953 genomfördes i sjukförsäkringslagen

vid beslutet om dennas ikraftträdande, gjordes vissa smärre jämkningar

i fråga om karenstiden. Denna bibehölls dock fortfarande till tre

dagar. Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner om såväl förlängning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

som förkortning av karenstiden. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet

i utlåtande nr 35 år 1953 och vann ej heller riksdagens bifall.

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
Enligt

beslut vid 1954 års riksdag avlöstes lagen den 17 juni 1916 (nr

235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 (nr 131)

om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 11 juni

1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall fr. o. m. den 1 januari 1955 av lagen den 14 maj

1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. Den äldre lagstiftningen skall dock

som regel äga tillämpning även efter den 31 december 1954 på skadefall,

som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Den nya yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen.

Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt

yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få ersättning från

yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden,

gått till ända. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå

från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen för

sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:e dagen

efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än

genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför rätt

till livränta, upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätten

inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts, tilllämpliga

vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid drabbar

någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven

utlänning, griper yrkesskadeförsäkring visserligen in redan från början,

men även i detta fall löper en samordningstid på samma sätt som eljest.

Under denna tid erhåller den skadade samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen

som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest han

omfattats av denna. Först därefter utgår ersättning med tillämpning av

yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Enligt den äldre lagstiftningen gällde i fråga om försäkringsförmånerna

vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom bl. a. att om

sjukdom uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet

resp. dagen för yrkessjukdomens yppande, sjukpenning utgavs fr. o.

m. dagen efter olycksfallsdagen resp. yppandedagen så länge sjukdomen

förorsakade förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med

minst en fjärdedel. Sjukpenningens storlek var beroende av den skadades

årliga arbetsförtjänst under tiden närmast löre olycksfallet resp. yrkessjukdomens

yppande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

Tidigare behandling av frågan om samordningen mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen

Vid 1955 års riksdag behandlades frågan om samordningen mellan den

allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

I de likalydande motionerna I: 33 och II: 44 yrkades att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i

olycksfallslagstiftningen. I dessa motioner framhölls, att samordningen

mellan de ifrågavarande båda försäkringsformerna medfört vissa försämringar

av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekade bl. a.

på att de yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del

av kostnaden för läkarvård och antydde att detta kunde bli särskilt kännbart

under den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgick.

Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

31 år 1955, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd

och anförde i anslutning till uttalande i motionerna att om man mildrade

de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare

karenstid vid yrkesskada, det skulle innebära att samordningsprincipen

finge uppgivas. Utskottet kunde därför icke finna denna väg framkomlig.

I de i andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 behandlade motionerna

1:53 och II: 71 yrkades viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada,

som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den

då skadan inträffat och icke, som enligt gällande bestämmelser, först efter

en karenstid av tre dagar. Utskottet avstyrkte motionerna under framhållande

av bl. a. att utskottet icke kunde förorda, att man, i enlighet med motionärernas

hemställan, utan föregående undersökning genomförde föreslagen

genomgripande lagändring.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I motionerna 1:5 och 11:8 vid 1956 års riksdag föreslogs ändrade bestämmelser

i fråga om beräkning av karenstid. Tre olika lösningar diskuterades

i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas

antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar tillämpning

av förmånligare regler vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det

tredje alternativet slutligen skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare

förpliktas att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 56 år 1956 i anledning av motionerna

bl. a.:

Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska

skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av

karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller

att bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening

beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa bety
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958 5

delsefulla förbättringar i förhållande till vad sorn gällde enligt den tidigare

lagstiftningen på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning

av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning

medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står

klart att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen,

härutinnan åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner.

Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora

fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt

utom allt tvivel, önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring

av de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera

att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen

samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför

föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl.

Maj :t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av

karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.

Riksdagen har i skrivelse nr 417 år 1956 hemställt i enlighet med utskottets

utlåtande.

Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Karensbeloppet

Gällande bestämmelser om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Vid 1954 års riksdag antogs ett genom proposition nr 163 år 1954 framlagt

förslag om detaljutformning av den läkemedelsreform, varom principbeslut

fattats vid 1953 års riksdag. Enligt den sålunda antagna kungl.

förordningen den 4 juni 195i ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, skall vissa läkemedel,

varå recept utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller

till nedsatt pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om

allmän sjukförsäkring vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar

erhålla vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom

den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till

apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av

Iäkemedelspriset med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr.

Sådan prisnedsättning erhåller även den som utan att omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild tjänst här i riket.

Kungl. Maj :t äger från prisnedsättningen undantaga visst läkemedel eller

viss grupp av läkemedel som nyss nämnts.

För vad allmänheten ej erlagl av priset för ifrågavarande läkemedel

skall apotekarna erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten för den allmänna

sjukförsäkringen, dvs. riksförsäkringsanstalten.

Av utgifterna för läkemedelsreformen — vilka vid reformens genomförande

beräknades till ca 34 milj. kr. om året — skall staten svara för

ett belopp per år motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlein

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

eller i runt tal 6 milj. kr., medan återstående kostnader fördelas på de

sjukförsäkrade och arbetsgivarna.

Tidigare behandling av frågan

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett

förslag av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle

rabatt medgivas med 50 % å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt

förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstjTktes

systemet med karensbelopp nästan genomgående. Farhågor uttrycktes

dock för att ett dylikt system skulle leda till utskrivning av större

myckenhet läkemedel på en gång än eljest skolat ske med ty åtföljande

risk för missbruk. Vidare påpekades, att karensbeloppet innebar en försämring

i jämförelse med vad som då gällde för många sjukförsäkrade,

enär övervägande delen av sjukkassorna gav ersättning för läkemedel med

vanligen 50 % utan något karensbelopp.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, uttalade i ovannämnda

proposition nr 163 år 195k bl. a.:

Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med

avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp

automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall

vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså

en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att

genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare

läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.

Ett visst karensbelopp synes därför böra föreskrivas----

Vid bestämmande av karensbeloppets och rabattsatsens storlek må hållas

i minnet, att utredningsmannen beräknat kostnaderna för en läkemedelsreform

med det innehåll, som förordats av honom, till 32 å 34,5 milj. kr.

om året — differensen beror på svårigheten att ange storleken av den

kostnadsfria läkemedelssektorn — samt att statsmakterna vid 1953 års

principbeslut räknade med en kostnadsram av 34 milj. kr. Enligt min

mening bör nämnda kostnadsram hållas. Givetvis måste alla kostnadsberäkningar

för en reform av förevarande slag bli osäkra. De av utredningsmannen

gjorda beräkningarna har verkställts med utgångspunkt från

recepturomsättningen år 1952 utan att därvid räknats med någon förhöjning

av denna omsättning till följd av sjukförsäkrings- och läkemedelsreformens

genomförande. Med hänsyn härtill och till den under en lång

följd av år fortgående ökningen av läkemedelskonsumtionen synes en viss

ej alltför obetydlig marginal för ökning av läkemedelsförbrukningen böra

reserveras. En marginal å ca 6 milj. kr. skulle erhållas, därest karensbeloppet

med oförändrad rabattsats höjdes till 3 kr.; skulle samtidigt rabattsatsen,

såsom ifrågasatts, höjas till 75 %, skulle däremot i stället uppstå

en kostnadsökning av ca 2 milj. kr.

Vad nu anförts synes tala för att karensbeloppet fastställes till 3 kr. och

rabattsatsen till 50 %. Med den tämligen vida omfattning, som det rabatterade

läkemedelsområdet erhållit, torde detta vara motiverat. En sådan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

höjning av det föreslagna karensbeloppet bör även vara ägnad att stävja

eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk. Den medför också en administrativ

lättnad, vilket inte är minst värdefullt.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år

195b och hade därvid även att taga ställning till ett i motionen 11:646

framställt yrkande att karensbeloppet skulle helt slopas. Utskottet framhöll

härvid bl. a. följande.

Beträffande systemet med karensbelopp har olika meningar gjort sig

gällande. I motionen II: 646 föreslås sålunda, att karensbeloppet helt skall

slopas, medan i remissyttrandena — vilka till övervägande delen ansluter

sig till tanken på ett karensbelopp — även den meningen framkommit, att

karensbeloppet bör vara större och i gengäld rabattsatsen höjas.

Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna

vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.

Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken

av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets

mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om

en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg

överblicka — att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet

i avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.

Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,

att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således

ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande

inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare

icke att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk

betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas

även administrationen av reformen, varigenom en större del av

utgifterna för denna kommer att användas för dess egentliga syfte. Till

belysning av detta kan nämnas, att, enligt i propositionen redovisade uppgifter

angående apotekens omsättning år 1952, antalet recipen — dvs.

särskilt för skrivna läkemedel — å belopp under tre kronor utgjorde 7,5

milj. st., medan sammanlagda antalet recipen var 20 milj. st.

Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett

tämligen lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna

för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras

eller rabatteras allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde.

Ett karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av

de på senare år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna

sjukförsäkringen förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande

betänkligheter. På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet

därför propositionens förslag i detta hänseende.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Yrkande av samma innebörd som det ovan angivna vid 1954 års riksdag

behandlade motionsyrkandet framställdes vid 1955 års riksdag i motionen

11:209. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 10 år 1955 hänvisade

andra lagutskottet till de av utskottet vid 1954 års riksdag gjorda

uttalandena i frågan och framhöll, att vad utskottet sålunda uttalat allt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

jämt ägde giltighet. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag framlades i flera motioner förslag till ändringar

1 olika avseenden i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Vissa motioner syftade till en ökning av storleken av prisnedsättningen

å rabatterade läkemedel, medan andra innehöll förslag om minskning

av läkemedelsförmånens omfattning i huvudsakligt syfte att uppnå

lättnader i administrativt avseende, över motionerna avgavs yttranden

av medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, vari bl. a. vissa kostnadsberäkningar

redovisades. Härav framgick bl. a. att den av statsmakterna

vid 1953 års principbeslut i läkemedelsfrågan angivna kostnadsramen

å 34 milj. kr. överskridits i väsentlig mån under år 1955. Kostnaden

för läkemedelsreformen hade sålunda för nämnda år uppgått till i

runt tal 39,4 milj. kr. I fråga om det närmare innehållet i dessa yttranden

må hänvisas till den redogörelse härför, som intagits i andra lagutskottets

utlåtande nr 38 år 1956 över förenämnda motioner.

De motioner, som syftade till en ökning av prisnedsättningens storlek,

avstyrktes av utskottet under hänvisning till att vid genomförande av de

däri förordade ändringarna i läkemedelsförordningen ytterligare betydande

kostnadsökningar skulle inträda. Vad beträffar ett förslag om höjning

av karensbeloppet till 10 kr. och en samtidig höjning av rabatteringen

till 75 % anförde utskottet att en sådan ändring enligt de i remissyttrandena

framlagda kostnadsberäkningarna kunde antagas komma att

medföra en årlig kostnadsminskning av omkring 20 milj. kr. samt en

nedgång av verifikationsantalet från omkring 12 miljoner till mindre än

2 miljoner för år. Förslagets genomförande skulle, framhöll utskottet

vidare, i fråga om det stora flertalet prisnedsatta läkemedel innebära en

rabattförsämring, och de sjuka skulle härigenom inte beredas den ekonomiska

lättnad, som läkemedelsreformen syftat till. Utskottet avstyrkte på

grund härav ifrågavarande förslag.

Slutligen behandlade utskottet i samma utlåtande även ett motionsyrkande

av innebörd att regeln om rabattering med hälften av det belopp,

varmed priset överstiger 3 kr., skulle bibehållas men kompletteras med en

föreskrift, att prisnedsättning ej må åtnjutas med mindre priset å läkemedlet

uppgår till minst 5 kr. Utskottet framhöll att ett bifall till detta

förslag enligt de i utlåtandet redovisade kostnadsberäkningarna kunde antagas

medföra en kostnadsminskning med 2 å 3 milj. kr. för år och en

minskning av det årliga verifikationsantalet med omkring 4 miljoner. Utskottet

hänvisade till att medicinalstyrelsen tillstyrkt förslaget och att

även riksförsäkringsanstalten intagit en positiv hållning till detta samt

förklarade sig dela den uppfattning åt vilken dessa myndigheter givit

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

uttryck i sina yttranden över motionerna. Utskottet tillstyrkte därför

genomförandet av det i dessa motioner framlagda förslaget om slopande

av prisnedsättningen, i den mån denna understiger en krona.

Vid utskottets utlåtande var fogad bl. a. en reservation vari hemställdes

om avslag jämväl å sistnämnda motionsyrkande. Reservanterna hänvisade

därvid bl. a. till en inom medicinalstyrelsen pågående undersökning

rörande läkemedelsreformen avseende bl. a. spörsmål rörande rabatterade

läkemedel och uttalade att det icke syntes tillrådligt att utan att avvakta

resultatet av denna utredning genomföra den i motionerna föreslagna ändringen

av läkemedelsförordningen.

Riksdagen biföll reservanternas hemställan om avslag å samtliga

motioner.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1956 tillkallade chefen

för socialdepartementet samma dag en utredningsman för att verkställa

översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande vissa med läkemedelsreformen

sammanhängande frågor m. m. I sagda utredningsuppdrag ingick

bl. a. att ompröva karensbeloppet.

I de vid 1957 års riksdag väckta motionerna I: 260 och II: 347 hemställdes

om en höjning av karensbeloppet från 3 till 5 kr.

Motionerna avstyrktes av sammansatt stats- och andra lagutskott i utlåtande

nr 1 år 1957, som därvid hänvisade till pågående utredning.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 april 1957 tillkallade chefen

för socialdepartementet särskilda sakkunniga för att biträda med utredning

av frågan om utformningen av förmånen av kostnadsfria och prisnedsatta

läkemedel. De sakkunniga har antagit namnet utredningen angående

läkemedelsrabatteringen. Utredningen har fått överta det utredningsuppdrag

i fråga om läkemedelsrabatteringen, som tidigare varit anförtrott

utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan m. in. I direktiven

för utredningen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson,

att den nuvarande rabatteringen av läkemedel visat sig vara förknippad

med en fortlöpande kostnadsökning samt att det kunde förmodas möta

svårigheter att inom ramen för rådande system motverka utgiftsstegringen.

Departementschefen fortsatte:

Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna

liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas

med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som totalkostnaderna

hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att

det administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes

så långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna

utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom

vilket dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas

helt förutsättningslöst.

Utredningen beräknas kunna avge förslag i ämnet om ungefär ett år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

Utskottet

I motionerna föreslås, att karenstiden för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

skall förlängas från tre till sju dagar samt att i anslutning

därtill samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

delvis skall upphöra. Enligt förslaget skulle sålunda sjukpenning till yrkesskadad

utgå för sjukdomsfall, som varade mer än tre dagar, och i så fall från

och med dagen för insjuknandet (skadefallet eller skadefallets yppande).

Sjukkassorna skulle, i de fall där det finnes sannolika skäl för att yrkesskada

föreligger, äga utbetala sjukpenningersättning med tre dagars relativ karenstid.

I princip skulle icke ifrågakomma att återkräva vad en försäkrad erhållit

för mycket på grund av att man felaktigt utgått från att yrkesskada

förelegat.

En förlängning av karenstiden till sju dagar skulle medföra en icke obetydlig

försämring av nuvarande sjukpenningförmåner. En sådan förlängning

skulle vidare innebära, att viktiga delar av samordningen mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen måste uppges. Såsom utskottet vid

flera tidigare tillfällen framhållit, är samordningen förenad med stora fördelar.

De förslag till lösning av samordningsproblemet, som framlagts i motionerna,

skulle enligt utskottets mening medföra avsevärda svårigheter vid

tillämpningen. Med hänsyn till det anförda finner sig utskottet icke kunna

tillstyrka motionerna i förevarande del.

Vidare har i motionerna framlagts förslag om en höjning av karensbeloppet

för rabatterade läkemedel från tre till fem kronor. Utskottet får i anledning

härav erinra om att frågan om läkemedelsrabatteringen är föremål för behandling

av en år 1957 tillkallad utredning. I det läge, vari berörda fråga

sålunda befinner sig, saknas enligt utskottets mening anledning för riksdagen

att nu överväga någon ändring i enlighet med vad i motionerna föreslagits.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motioner, 1: 269 och II: 340, ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, Sunne, fru

Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell och herr

Magnusson;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, fru Ekendahl, herr

Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Wetterström, herrar Johansson i

Södertälje och Königson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka ansett att utskottets

yttrande och hemställan bort ha följande lydelse.

Bland de faktorer som påverkar kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen

spelar karenstidens längd en högst betydande roll.

Sedan tidpunkten för principbeslutet om den allmänna sjukförsäkringens

införande har en väsentlig höjning av realinkomsterna för landets löntagare

ägt rum. Sålunda var år 1955 den genomsnittliga årsinkomsten för anställda

8 413 kr. mot 3 947 kr. år 1946. Efter omräkning med hänsyn till penningvärdeförsämringen

får man en inkomst 1955 i 1946 års penningvärde av

5 650 kr., vilket innebär en reallöneökning med 43 %.

Samtidigt har statens utgifter undergått en stegring så stor, att de under

nästa budgetår icke ens på driftbudgeten kan täckas av löpande inkomster.

Detta innebär att betydande delar av löpande driftsutgifter måste finansieras

genom upplåning. Med dessa bägge fakta inför ögonen finner utskottet

i likhet med motionärerna att det är motiverat att förlänga karenstiden. Då

det icke synes orimligt utan tvärtom sunt och psykologiskt riktigt att de

enskilda människorna själva får svara för en veckas sjukdom, kan utskottet

godtaga motionärernas förslag därutinnan. Detta skulle medföra att såväl

statens kostnader som medlemsavgifterna kunde minskas.

Även om samordningen mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen innefattar

gynnsamma moment, har det icke varit tillfredsställande att olycksfallsförsäkringen

varit utformad med en karenstid om tre dagar. Då det

måste anses vara en civilrättsligt betonad skyldighet för arbetsgivare att

svara för ersättning vid olycksfall, vill utskottet förorda motionärernas förslag

att karenstiden helt borttages för olycksfall som har en varaktighet

överstigande tre dagar, s. k. relativ karenstid.

Även motionärernas förslag om ökning av karensbeloppet för läkemedel

från 3 till 5 kr. kan utskottet förorda. Härvid skulle även mycket betydande

administrativt arbete inbesparas.

Med hänsyn till att vad utskottet ovan förordat skulle leda till en relativt

betydande minskning av sjukkassornas utgifter synes det i fortsättningen

icke föreligga behov av ett särskilt medlemsbidrag till kassorna från staten.

Utskottet tillstyrker därför förslaget i motionerna att detta bidrag skall

upphöra.

De sammanlagda utgiftsminskningar för statsverket som vid genomfö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

rande av motionärernas förslag kan bliva möjliga kan beräknas till ca 48

miljoner kr.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,

1:269 och 11:340, för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26

(Gällande lydelse)

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,

där ej hinder mött för sådan

anmälan eller eljest särskilda skäl

föranleda att sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens------- —

Karenstid tillämpas-----—

§•

(Föreslagen lydelse)

Sjukpenning må ej utgivas för de

sju första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,

där ej hinder mött för sådan

anmälan eller eljest särskilda skäl

föranleda att sjukpenning bör utgå.

en sjukperiod.

— erkänd arbetslöshetskassa.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1958.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

13

2) Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Drabbas någon, som är försäkrad Drabbas någon, som är försäkrad

enligt lagen om allmän sjukförsäk- enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

av yrkesskada, äger han för ring, av yrkesskada, äger han för

tid till och med nittionde dagen ef- tid till och med nittionde dagen efter

ter den då skadan inträffade, dock den då skadan inträffade, dock

längst till den dag skadan medför längst till den dag skadan medför

rätt till livränta eller till och med rätt till livränta eller till och med

den dag rätten till sjukpenning upp- den dag rätten till sjukpenning upphör

enligt 29 § nämnda lag, (sam- hör enligt 29 § nämnda lag, (samordningstid)

rätt att erhålla sjuk- ordningstid) rätt att erhålla sjukhjälp

från allmän sjukkassa enligt hjälp från allmän sjukkassa enligt

vad därom är stadgat i lagen om all- vad därom är stadgat i lagen om allmän

sjukförsäkring. män sjukförsäkring, därvid dock

skall iakttagas att i fråga om sjukdom

på grund av yrkesskada, som varar

längre än tre dagar, sjukpenning

skall utgå från och med dagen för

skadans inträffande.

Är skadad------ — från sjukpenningförsäkring.

Är den-------obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada------den skadade.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1958.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958

3) Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni 1954

(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 3 § Kungl. Maj :ts förordning den 4 juni 1954

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

(Gällande lydelse)

I annat fall än som avses i 2 §

äger vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,

som enligt apoteksvarustadgan

den 14 november 1913 (nr 308)

är att hänföra till apoteksvara eller

som utan att utgöra apoteksvara

innehåller gift av första klassen, åtnjuta

nedsättning av fastställt pris

för läkemedlet med hälften av det

belopp, varmed priset må överstiga

tre kronor. Har under en formel

förskrivits flera läkemedel, skall

prisnedsättningen avse den sammanlagda

kostnaden. Är förskrivning avsedd

att expedieras mer än en gång,

skall nedsättningen hänföra sig till

varje expedition.

Vad nu------enskild

Från prisnedsättning —--— -

(Föreslagen lydelse)

I annat fall än som avses i 2 §

äger vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,

som enligt apoteksvarustadgan

den 14 november 1913 (nr 308)

är att hänföra till apoteksvara eller

som utan att utgöra apoteksvara

innehåller gift av första klassen, åtnjuta

nedsättning av fastställt pris

för läkemedlet med hälften av det

belopp, varmed priset må överstiga

fem kronor. Har under en formel

förskrivits flera läkemedel, skall

prisnedsättningen avse den sammanlagda

kostnaden. Är förskrivning avsedd

att expedieras mer än en gång,

skall nedsättningen hänföra sig till

varje expedition,

tjänst.

--stycket avses.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1958.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.