Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av jordförvärvslagen in. m. Tredje lagutskottet haxbehandlat sex i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955

1958-03-25 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:12, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av jordförvärvslagen in. m. Tredje lagutskottet haxbehandlat sex i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av jordförvärvslagen

in. m.

Tredje lagutskottet hax- behandlat sex i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955 (nr

272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen

).

I de likalydande motionerna nr 270 i första kammaren1 av herr Lundström

m. fl och nr 341 i andra kammaren av herr Antby m. fl. hemställes

sålunda, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen av den 3 juni

1955 om inskränkt rätt att förvärva jordbruksfastighet skall upphöra att

gälla fr. o. in. den 1 juli 1958».

I de likalydande motionerna nr 120 i första kammaren1 av herr Eskilsson

m. fl. och nr 144 i andra kammaren av herr Hreggblom m. fl. hemställes

»att riksdagen ville 1) besluta att för sin del upphäva mom. 2 och 3 i § 4

samt § 5 i lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslag); samt 2) besluta att hos Kungl. Maj.t

begära utredning avseende upphävande av jämväl övriga hestämmelsei i

denna lag».

1 de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr Nilsson,

Hjalmar, in. fl. och nr 101 i andra kammaren- av herrar Petterson i Degerfors

och Lundqvist liemställes »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

i lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvälta jordbruksfastighet

(jordförvärvslag) att 1 § 2, som lyder ’där egendomen förvärvas

av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål som avses

i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation’ i stället skall lyda

’där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet ».

Beträffande motiveringarna får utskottet, i den mån redogörelse därför

ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Över motionerna 1:98 och II: 101 har i den ordning § 40 riksdagsordningen

föreskriver utlåtanden inhämtats från lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs,

Värmlands, Koppaxbergs och Västernorrlands län. I enlighet med utskottets

önskemål har vid länsstyrelsernas yttranden i allmänhet fogats yttranden

från länens hushållningssällskap och lantbruksnämnder. I några fall föreligger

därjämte yttranden från länens överlantmiitare. På bcgxiian av ut
1

Motionen nr i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

2 Motionen är i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.

1 Bilutny till riksdagens protokoll 1938. 9 samt. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

skottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Hushållningssällskapens

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska pastoratens riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk och Sveriges lantbruksförbund.

Gällande rätt. Allmänt om jordförvärvslagen

I Sverige är rätten att förvärva fast egendom i princip fri. Ännu gäller

sålunda kungl. kungörelsen den 6 april 1810, vari stadgas: »Varje svensk

man, till vilken klass av medborgare han räknas må, är berättigad att förvärva

och besitta fast egendom och jord inom Svea rike, å land och i stad.

av vad natur som helst, och åtnjuta densamma tillhörande förmåner, emot

uppfyllande av därmed förknippade och redan fastställde eller framdeles

åtagande skyldigheter.» I denna i princip fria rätt föreligger emellertid ett

flertal inskränkande bestämmelser. Dessa, som införts vid skilda tider och

i olika syften, hänför sig än till fastigheten, än till förvärvaren, än till båda

dessa faktorer.

Enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag får sålunda fast

egendom icke utan tillstånd förvärvas av utlänningar, utländska juridiska

personer eller — i vissa fall •— svenska bolag med utländska aktieägare.

Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom förbjuder de uppräknade rättssubjekten

att utan tillstånd förvärva fast egendom som utgöres av i huvudsak odlad

och odlingsbar jord samt stödskog. Enligt ett flertal stadganden i olika lagar

gäller vidare förbud för banker att förvärva fast egendom, se exempelvis

54 och 55 §§ lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse.

Den ursprungliga föregångaren till den nu gällande jordförvärvslagen var

lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1946 och gällde till

och med den 31 december 1948. Lagen ersattes av lagen den 17 juni 1948 (nr

329) i samma ämne, vilken gällde till och med den 30 juni 1953. Genom lag

den 5 juni 1953 (nr 344) förlängdes 1948 års lag att gälla till och med den

30 juni 1955.

Som en följd av de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken utfärdades såsom ett komplement till nyssnämnda

lagstiftning lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt, vilken

trädde i kraft den 1 juli 1948.

Sistnämnda lag, som icke var tidsbegränsad, och 1948 års jordförvärvslag

har ersatts av den nu gällande jordförvärvslagen, som trädde i kraft den

1 juli 1955 och upphör att gälla den 30 juni 1962. Syftet med lagen är att

dels hindra spekulationsköp och vad man ansett olämpliga kapitalplaceringar

i jordbruksfastigheter, dels ock att ge samhället — representerat av

lantbruksnämnderna — möjlighet att i samband med försäljningar åstad
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

3

komma en omfördelning av jordbrukets fastigheter i lämpligare brukningsenheter.

Lagen bygger på samma principer som sina föregångare. Detta

innebär att fast egendom som vid fastighetstaxeringen taxerats såsom jordbruksfastighet,

sålunda även skogsfastighet, icke får förvärvas genom köp,

byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Från denna huvudregel

stadgas åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt

1948 års lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning

skall ske, överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande bestämmelser

i den äldre lagen.

Den i den äldre lagen stadgade inskränkningen i förvärvsrätten för den,

som redan äger jordbruksfastighet, har i den gällande lagen utbytts mot vissa

regler som syftar till att förebygga att i och för sig ändamålsenliga brukningsenheter

sammanföres i en ägares hand eller att en sådan enhet uppdelas

på flera ägare. I enlighet med grunderna för 1947 års förköpslag innehåller

jordförvärvslagen också bestämmelser, som syftar till att underlätta

bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.

Därest en fastighet finnes böra tagas i anspråk för sådant ändamål, kan

därför tillstånd till förvärv av dylik fastighet vägras. I regel äger då säljaren

— om fråga är om överlåtelse genom försäljning — påfordra att kronan

löser fastigheten till det av köparen utfästa priset. Då de i detta stycke

omnämnda bestämmelserna i motionerna I: 120 och II: 144 föreslås skola

upphävas, återges här ifrågavarande lagrum, 3—5 §§ jordförvärvslagen, därvid

de bestämmelser som i motionerna föreslås upphävda tryckts med kursiv

stil.

3 §.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren

med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del

av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller

annat som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna

i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen

huvudsakligen för kapitalplacering, eller vad angår egendom med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjclott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,

eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet

skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brnkningsenheter, vilka kunna anses lämpade

för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheler sammanföras

i eu ägo.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det

ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk

för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 17

juni 1907 om ngttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;
2.

där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna

paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid

som må hava utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

Ur förarbetena till de bestämmelser som i motionerna I: 120 och II: 144

nu föreslås skola upphävas inhämtas följande.

Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, yttrade beträffande

4 § sålunda bl. a.1

En bestämmelse---för att förhindra olämplig sammanslagning av

brukningsenheter, måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en

efter skiftande förhållanden anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens

räckvidd bör i princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om

vilka man på förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän sjmpunkt.

Å andra sidan måste då de sammanslagningar, som formellt faller

under bestämmelsen, kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning.

Lagen är ju till skillnad från gällande jordförvärvslag avsedd att vara

ett rationaliseringsinstrument, och den bör då självfallet icke få sådan

tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen hämmas. För att i görlig

mån avvärja en sådan tillämpning har i departementsförslaget ordalagen

jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3 avser sammanslagning

av brukningsenheter vilka »kunna anses lämpade för sitt ändamål».

Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens räckvidd förts sådana

brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna bestå men icke kan

anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägenheter härav ur jordpolitisk

synpunkt torde emellertid knappast vara att befara. Förvärv av

dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses mera behövlig

för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, alltid förhindras

med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen liar vidtagits i

4 § första stycket 2, vari meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning

av lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.

Vid bedömandet av frågan huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad

för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna om fastighetsbildning.

I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet föreskrives

såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk bör vara beskaffat för att

kunna anses lämpat för sitt ändamål.

1 Prop. nr 165/1955 s. 66 ff.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1058 5

Eu brukningsenhet, som icke fyller — — — anspråken, bör det oaktat

kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes att avhjälpa

bristen. Frågan kan t. ex. vara om en skogfaltig gård i en trakt, där komplettering

med skog kan ske. å andra sidan måste beaktas, att anspråken på

areal stiger med den tekniska utvecklingen. Stor hänsyn måste också tagas

till brukningsenheternas byggnadsbestånd.

Även om skilda brukningsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål,

i regel ej bör sammanslås, kan undantag från regeln mången gång vara

påkallat av omständigheterna. I likhet med utredningens förslag upptager

också departementsförslaget (4 § andra stycket) samma dispensmöjligheter

som bjuds i 3 § andra stycket av gällande jordförvärvslag. Tillstånd må sålunda

meddelas bland annat om förvärvet kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. I och för sig ändamålsenliga

stödjordbruk bör i enlighet härmed få sammanslås till ett bärkraftigt

familjejordbruk, där ej annat påkallas av hänsyn till näringslivets behov av

arbetskraft. Understundom kan tvåfamilj sjordbruk befinnas vara den lämpligaste

driftsformen, och hinder bör då ej heller resas mot förvärv som syftar

till bildande av dylikt jordbruk.

Ordalagen i 4 § första stycket 3 tillåter ej, att hänsyn tages till fastighet

som medlem av förvärvarens familj må inneha. Det skulle föra för långt att,

såsom lantbruksstyrelsen ifrågasatt, sträcka ut lagrummets tillämplighet till

sådana fall. För övrigt torde, där någon förvärvar fastighet i avsikt att transportera

denna på en anhörig, förvärvet ofta kunna hindras med tillämpning

av 4 § första stycket 1.

I 4 § andra stycket av utredningens förslag avses endast hela brukningsenheter,

fastigheter och sämjelotter. Med hänsyn till den möjlighet, som 1 §

bereder ägare av andel i fastighet att förvärva återstoden därav, torde lagens

effektivitet fordra, att även ideella andelar medtages. Så har också skett i 4 §

första stycket 2 och 3 av departementsförslaget.

Dispensregeln i andra stycket är praktiskt taget likalydande med motsvarande

bestämmelser i 1945 och 1948 års lagar. Hänsyn skall enligt stadgandet

tagas till bland annat näringslivet, och däri får även skogsbruket anses

inneslutet.

I fråga om 5 § uttalade 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning följande:1
Närmaste

motsvarighet inom gällande lagstiftning är 1 § förköpslagen.

Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till enda syfte att

underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, ha emellertid här valts

ordalag som tillåta en smidigare tillämpning alltefter arten av det föreliggande

rationaliseringsbehovet.

Där endast någon del av den ifrågavarande egendomen finnes behövlig

för rationaliscringsändamål, synes lantbruksnämnden lämpligen böra upptaga

förhandlingar med förvärvaren och söka förmå denne att avstå vad som

erfordras. Skulle emellertid överenskommelse icke kunna uppnås, kan 5 §

tillämpas med avseende å hela egendomen.

Föredragande departementschefen yttrade om 5 §:-

Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre rationalisering enligt

den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose även andra och vi
-

> SOU 1954:16 s. 107.

2 Prop. nr 165/1955 s. 69.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

dare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen. Ur

närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också vara angeläget

att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk. Den av utredningen

föreslagna lösningen synes mig därför böra godtagas. Det är självklart,

att bestämmelsen icke bör tillgripas för att ernå blott oväsentliga

förbättringar och att hänsynen till allmännyttan alltid skall vara vägledande.

---Med tanke på lantbruksnämndernas primära uppgift att upp
muntra

jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden torde man kunna

utgå från att bestämmelsen icke tillämpas i andra fall än sådana, där en ur

de berörda parternas samfällda synpunkt ändamålsenlig lösning icke står

att vinna på annat sätt. — I allmänhet bör naturligtvis, såsom RLF framhåller,

icke ifrågakomma att med stöd av förevarande bestämmelse hindra

förvärv av fullständiga jordbruk, åtminstone om byggnadsbeståndet är tillfredsställande.

Emellanåt kan det dock vara ett bygdeintresse att möjlighet

ges till förstärkning av flera smärre jordbruk på bekostnad av ett större.

— En förutsättning för tillämpning av 5 §, vilken i hög grad berör överlåtarens

rätt, bör vara att i ärendet antingen företetts fångeshandlingen eller

visats att fastighetsägaren samtyckt till ansökningen om förvärvstillstånd.

Genom bestämmelserna i 1 § har lantbruksnämnden möjlighet att införskaffa

fångeshandlingen eller dylikt samtycke. Då 5 § tillämpats kan inlösen

komma i fråga--—.

Jordförvärvslagen och kommunerna

Historik

Frågan om skyldighet för kommun att söka tillstånd för förvärv av jordbruksfastighet

har varit föremål för behandling såväl vid 1945 som 1951 och

1955 års riksdagar. I 1941 års sakkunnigbetänkande (SOU 1941:24) med

lörslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet föreslog

utredningsmannen att från lagens tillämpning borde undantagas förvärv

som gjordes av kronan eller av kommun. Begreppet kommun borde därvid

anses omfatta även kommunalförbund, municipalsamhälle, vägdistrikt,

landsting och andra sådana sammanslutningar. Föredragande departementschefen

anförde emellertid vid lagrådsremisser att syftet med lagstiftningen

bäst torde tillgodoses, om det övervägande antalet förvärv inpassades under

lagen, varför det syntes böra åvila även kommun att underställa sina förvärv

föreskriven prövning. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet

anförde härom (utlåtande nr 1, 1945):

Det synes emellertid utskottet som om övervägande skäl tala för att

kommun i likhet med kronan skall vara befriad från skyldighet att söka

tillstånd enligt lagen. Föga sannolikt torde vara, att omständigheterna i

samband med ett förvärv från en kommuns sida av en jordbruksfastighet

äro sådana att förvärvet på grund av bestämmelserna i 3 § icke skulle kunna

godkännas. Såsom i motionerna framhålles torde det kunna förutsättas,

att kommun icke förvärvar jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte. Då

kommun tydligen icke kan begagna sig av det i 5 § tredje stycket angivna

kontrollförfarandet, skulle kommun vid förvärv av jordbruksfastighet vara

nödsakad att använda det mera omständliga och tidsödande tillståndsförfa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

i

randet. För kommun torde det emellertid särskilt ofta vara angeläget, att

frågan om förvärvets giltighet blir avgjord så fort som möjligt.

Utskottet tillstyrkte, att kommunernas förvärv skulle få ske utan tillstånd,

vilket även blev riksdagens beslut. I enlighet med denna mening avfattades

lagen.

I samband med propositionen nr 24 till 1951 års riksdag med förslag till

lag angående ändring av då gällande jordförvärvslag (av den 17 juni 1948)

hade från en lantbruksnämnd hemställts, att kommun skulle åläggas att

söka tillstånd med avseende å förvärv utom kommunens gränser. Som skä!

härför hade lantbruksnämnden åberopat att det förekommit att en kommun

i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i en grannsocken. Med hänsyn

till att ifrågavarande spörsmål varit föremål för ingående överväganden

i samband med tillkomsten av 1945 års lag och då regeln om tillståndsfrihet

för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda olägenheter,

fann sig föredragande departementschefen icke böra förorda någon ändring

av jordförvärvslagen på förevarande punkt. I detta sammanhang bör anmärkas

att kommunerna dock var underkastade bestämmelserna i lagen den

80 juni 1947 om kronans förköpsrätt (förköpslagen).

Gällande rätt

Enligt huvudregeln i den nu gällande jordförvärvslagen får kommun ej

förvärva jordbruksfastighet utan lantbruksnämnds tillstånd. Tillstånd skall

vägras om misstanke föreligger att kommunen kommer att vansköta fastigheten

eller kommer att tillgodogöra sig stödskog som är erforderlig för ortens

jordbruk eller bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten

<3 §). Därest nyssnämnda fall ej är för handen, kan tillstånd meddelas, om

förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för

näringslivet i orten eller fastigheten för kommunen har synnerligt värde

utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger för förvärvet (4 §).

? 1 § första stycket punkt 2 anges vissa förvärv, varå lagen över huvud taget

icke äger tillämpning. Tillstånd erfordras således ej, »där egendomen förvärvas

av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål som avses

i t § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation». Härigenom undantages

kommunernas förvärv av jordbruksfastighet för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden (punkt 7), för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar (punkt 16) samt för ändamål, som det enligt

lag eller författning tillkommer kommun att tillgodose (punkt 4). — Vidare

erfordras enligt 1 § första stycket punkt 6 jordförvärvslagen icke tillstånd

för förvärv av egendom, som ingår i stadsplan, eller enligt byggnadsplan,

fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än

jordbruk eller skogsbruk.

Genom att använda uttrycket »kommun eller annan dylik samfällighet»

jämställes med kommunallagens kommuner (landskommuner, städer och

köpingar) även municipalsamhälle, församling, landsting och annan borger
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

lig eller kyrklig kommunal förvaltningsenhet (sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottets utlåtande nr 1/1945).

Från förarbetena må i övrigt återges följande.

I det av 1951 års jordbruksralionaliseringsutredning avgivna betänkandet,

vilket ligger till grund för nu gällande jordförvärvslag, framhöll utredningen

(SOU 1954: 16 s. 105) att för rationaliseringsarbetet vore det uppenbarligen

av vikt att bl. a. även kommunernas fastighetsförvärv underkastades

förvärvsprövning. Utredningen erinrade i anslutning härtill om att anledning

i flera fall funnits till förköpsingripande med anledning av kommunernas

jordafång. Utredningen föreslog sålunda, då jordförvärvs- och förköpslagarna

hoparbetades, att den princip som gällde enligt förköpslagen

skulle tillämpas och att alltså i den nya lagen intet undantag skulle göras i

fråga om kommunernas jordförvärv. Under betänkandets remissbehandling

underströks i denna fråga — bl. a. av lantmäteristyrelsen — angelägenheten

av att kommunerna skulle kunna föra en aktiv markpolitik utan tyngande

förvärvskontroll.

Föredragande departementschefen, slatsrådel Norup, anförde.1

För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter

icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagstiftningen,

särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid

är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de

markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.

Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas

förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer på

dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan redan

enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt

område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk, ske

tillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget

i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta förslag

---torde ej sällan beröra kommuner. Utöver de nu nämnda fallen bör

emellertid enligt min mening stadgas undantag, för sådana fall då egendomen

förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för något av de

ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen.

I övriga fall, då kommun äger söka rätt till expropriation, torde förvärvet

regelmässigt avse antingen egendom, som icke är taxerad såsom jordbruksfastighet,

eller markområde, som avstyckats eller skall avstyckas för

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde därför, med den

utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall bli nödvändigt

för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet för ändamål,

som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation. Om kommun

för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av bränsle

eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,

synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet att

söka förvärvstillstånd.

Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill

jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna

rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan anses

fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan

dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogstillgångar.

För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara

1 Prop. nr 165/1955 sid. 49 f.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets ullätande nr 12 år WöS

nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan värdebeständig

egendom än jord och skog. Å andra sidan vill jag också framhålla

att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera

förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avseende

å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till

gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa

annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek.

De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv

förutsätter, att eu kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom

protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren

upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå

från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess

verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att

ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att

undersöka, huruvida del uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen förvärvstillstånd

ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns

intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstillstånd

erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.

Tredje lagutskottet anförde.1

Kommunernas önskemål att förvärva jordbruksfastighet torde regelmässigt

vara förestavade, för de borgerliga kommunernas del huvudsakligen

av intresset att trygga tillgången på mark för tätbebyggelse ävensom i

en del fall av behovet av områden för fritids- och liknande ändamål samt

för de kyrkliga kommunernas vidkommande av kapitalplaceringsmotiv.

Enligt den i propositionen föreslagna bestämmelsen erfordras ej tillstånd

beträffande förvärv från kommuners sida för sådana ändamål, varom förmäles

i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen. Härigenom har kommunerna

beretts möjlighet att fritt förvärva jordbruksfastigheter för att säkra behovet

av markreserv för tätbebyggelse liksom även för ändamål, som det lagligen

ankommer på dem att tillgodose. För de borgerliga kommunerna torde

detta innebära att de från kommunernas synpunkt tvivelsutan viktigaste

och vanligaste fallen icke blir underkastade kontroll. I övriga fall däremot

synes det icke föreligga särskild anledning att låta kommunerna intaga en

mera gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Påpekas må, att på senare

år förekommit att kommuner gjort rena kapitalplaceringsförvärv i

fråga om skogsfastigheter och att lantbruksnämnderna funnit anledning till

ingripande enligt förköpslagen mot dylika förvärv från kommuners sida.

Med hänsyn bl. a. till att förköpslagen nu föreslås upphävd torde därför

kommunernas förvärv icke böra lämnas utanför lagens ram i vidare man

än som föreslagits i propositionen. Det förtjänar vidare att framhållas, att

den omständigheten att tillstånd till förvärv erfordras icke innebär förbud

mot förvärvet''. I de i motionen I: 494 berörda fallen, då kommun förvärvar

jordbruksfastighet för fritidsändamål, torde sålunda »särskilt skäl» enligt

4 § andra stycket i allmänhet anses föreligga och förvärvet tillåtas. Motionärerna

hyser farhågor för att kommunerna skall betungas med vidlyftiga

utredningar rörande ändamålet med kommunernas lörvärv och att

skyldigheten för kommunerna att visa tätbebyggelseavsikt beträffande visst

område medför all markspekulationen kommer i gång för kringliggande

mark. Emellertid framgår av departementschefens uttalande, alt det av

kommunen i protokollsutdrag över beslutet att förvärva egendomen eller pa

annat tillförlitligt sätt angivna ändamålet med förvärvet skall äga vitsord

vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren endast har all pröva

1 Utlåtande nr 24/1905.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

huruvida det sålunda uppgivna ändamålet enligt lagen medför frihet från

att söka förvärvstillstånd. Om någon bevisföring i egentlig mening blir således

icke fråga. Kommunernas förvärv för tätbebyggelse "lär bli kända för

dem som spekulerar i markvärdestegring oavsett om kommunens avsikter

yppas i lagfartsärendet eller ej. Utskottet finner således den i propositionen

föreslagna regeln lämplig för de borgerliga kommunernas vidkommande.

De kyrkliga kommunernas förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter,

vilka som nämnts huvudsakligen torde ske för placering av fondmedel, bör

enligt utskottets mening icke få äga rum på sätt, som motverkar den pågående

jordbruksrationaliseringen. För kontroll härav bör dessa förvärv,

i likhet med andra kapitalplaceringsköp, vara underkastade jordförvärvslagens

regler. Understundom kan dock i fråga om kyrkliga förvärv föreligga

»särskilt skäl» enligt 4 § andra stycket, exempelvis då en församling

sålt viss egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet

av ungefär samma storlek.

Remissyttranden

Motionerna I: 98 och II: 101 har tillstyrkts av länsstyrelsen i Östergötlands

län, överlantmätarna i Östergötlands och Skaraborgs län, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens

riksförbund.

Övriga remissinstanser har däremot avstyrkt ifrågavarande motioner.

Lantbruksstyrelsen, som sålunda avstyrkt motionerna, anför.

Beträffande kommunernas förvärv av mark för ändamål som avses i

1 § första stycket punkt 2 jordförvärvslagen föreligger icke någon skyldighet

att •— såsom motionärerna förmenat — »prestera utredning angående

ändamålet med förvärvet». Såväl departementschefen som tredje lagutskottet

ha klart utsagt, att det får anses tillfyllest att kommunen till sin lagfartsansökan

bifogar ett protokollsutdrag rörande ändamålet med förvärvet.

Såsom framhållis vid riksdagsbehandlingen år 1955 äger ett sådant

protokoll vitsord, och någon utredning angående ändamålet med förvärvet

behöver sålunda icke företes. Såvitt för styrelsen är känt har det icke heller

i praktiken förekommit att kommunerna haft några olägenheter i sin

verksamhet för förvärv av mark för kommunalt ändamål. Det må nämnas

att det i enstaka fall förekommit, att kommuner, genom de möjligheter,

som förfarandet inrymmer, köpt och fått lagfart å egendom, som uppenbarligen

icke skall nyttjas för kommunalt ändamål. Styrelsen har för övrigt

haft anledning att i skrivelse av den 19 oktober 1956 hos Kungl. Mai:t

påtala ett dylikt fall.1

Förvärv av jordbruksfastigheter för annat ändamål än som avses i undantagsbestämmelsen

är enligt jordförvärvslagens huvudregel underkastade

tillståndsprövning. För att få överblick över frekvensen av sådana förvärv

har styrelsen infordrat uppgifter härom från samtliga lantbruksnämnder.

1 Efter det lantbruksstyrelsens yttrande avgavs har styrelsens skrivelse genom beslut av

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 8 mars 1958 icke föranlett annan åtgärd

än att skrivelsen lagts till handlingarna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 195S

11

Avser tiden 1/1 1955—31/13 1957

Antal

ansökningar

Beviljade

Avslagna

Återkallade

o. d.

Borgerliga kommuner ..................

257

216

37

4

Kyrkliga » ..................

40

22

16

3

Summa

297

238

53

6

Beträffande de ansökningar från kommuner om tillstånd alt förvärva

jordbruksfastigheter (främst skogsfastigheter) som enligt ovan avslagits

får styrelsen anföra följande.

I en del fall har blott en relativt begränsad del av förvärvsegendomen

varit behövlig för egentligt kommunalt ändamål medan en mera väsentlig

del bort bibehållas som stöd för jordbruket. I sådana fall hai man eftersträvat

att förhandlingsvägen träffa överenskommelse mellan kommunen

och lantbruksnämnden för åt! tillgodose såväl kommunens som jordbrukets

intressen. Det har även i några fall förekommit att sådana förhandlingar

förts sedan kommunen anfört besvär över ett vägrat förvärvstillstånd.

I andra fall åter har kommuner förvärvat fastigheter, varav icke någon

del varit avsedd för egentligt kommunalt ändamål (jmfr 1 § första stycket

punkt 2 jordförvärvslagen). Såsom skäl för förvärvet har stundom anförts

behovet för kommunen att kunna placera sina likvida medel i realvärden.

Detta torde dock för närvarande icke vara aktuellt, då de flesta kommunerna

fått höja sin utdebitering. Ett annat skäl som alltemellanåt anförts

bär varit kommunernas önskan att skaffa sig skogsmark att användas såsom

bytesobjekt med bolag och andra markägare för att därigenom erhålla

tomtmark disponibel till billigt pris.

Det förekommer helt naturligt eu önskan från kommuner, som inom sig

ha rikligt med skogsmark, att skaffa sig egna skogar och på så sätt placera

fondmedel, som kan finnas disponibla. Det vore måhända inte anledning

att befara olägenheter av att kommuner i sådana skogrika trakter finge

ökad frihet att köpa skogsmark inom sina egna gränser. Det borde ju ligga

i kommunernas eget intresse att tillse att deras inköp icke motverkar en

sund utveckling av näringslivet i kommunen. Det synes dock vara välmotiverat

att det allmänna alltjämt bercdes möjlighet att skydda och befrämja

jordbrukets möjligheter till förstärkning.

Vad beträffar kommunernas förvärv av mark såsom bytesobjekt, synes

det styrelsen betänkligt, att kommunerna skulle få möjligheter att fritt

köpa skogsmark för byte med storskogsbruket. Som styrelsen tidigare i

olika sammanhang framhållit måste ett dylikt förfaringssätt möta starka

betänkligheter ur jordpolitiska synpunkter. Jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen

äro inriktade på att bevara jord och skog i den jordbrukande

befolkningens ägo och detta syfte skulle allvarligt motverkas om det tillätes

att jordbruks- och skogsfastigheter användes som bytesobjekt för att få

mark disponibel för billigt pris till tätortsändamål. Såsom en följd härav

torde man få räkna med alt jordägare av olika kategorier ganska regelmässigt

komme att vägra att avhända sig mark utan dylik kompensation.

Under inga omständigheter bör sådan jord eller skog, som det är angeläget

att använda för jordbrukets rationalisering, få bytas bort på detta sätt.

På grund av vad ovan anförts anser styrelsen att övervägande skäl fortfarande

tala för en viss kontroll av kommunernas förvärv. Gällande lagbestämmelser

ha emellertid varit i kraft endast eu kort tid och blott ett

fatal ärenden ha varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Någon fast

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 195S

praxis rörande lagens tillämpning har följaktligen ännu ej utbildats. Det

synes styrelsen synnerligen angeläget att det allmänna i fortsättningen,

liksom nu enligt jordförvärvslagen och tidigare enligt förköpslagen, skall

kunna tillse att möjligheterna till förstärkning av ofullständiga jordbruk

tillvaratages i full utsträckning. Vidare bör observeras att den föreslagna

lagändringen skulle medföra att även de kyrkliga kommunernas förvärv

av jordbruksfastigheter bleve undantagna från tillståndsprövning. Rörande

dessa förvärv synes vad som anfördes vid lagens tillkomst fortfarande vara

tillämpligt.

Med hänsyn till ovanstående anser styrelsen övervägande skäl tala för

ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna.

Även lantmåteristijrelsen avstyrker motionerna samt anför.

I nu ifrågavarande motioner göres gällande att hittillsvarande erfarenheter

av bestämmelsernas tillämpning ha visat att kommunernas förvärv

av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar onödigt

försvårades. I anledning härav vill lantmäteristyrelsen, med hänsyn till

att lantmäteriet i sin verksamhet i väsentlig mån har att pröva eller deltaga

i prövning av tätbebyggelse- och lokaliseringsfrågor, ånyo understryka angelägenheten

av att kommunerna erhålla möjligheter att bedriva en aktiv

markpolitik för att därigenom erhålla ökade förutsättningar att fullfölja

sina huvudmannauppgifter inom samhällsbyggandet. En sådan markpolitik

bör sålunda icke i onödan tyngas av jordförvärvskontroll. Såsom emellertid

framgår av det föregående har förvärvskontrollen i nu gällande lagstiftning

förenklats i hög grad. Detta gäller förutom förvärv inom tätbebyggelseområden

eller förvärv av fastigheter som avstyckats för annat ändamål än

jordbruk eller skogsbruk (jfr 1 § p. 6 och 7 jordförvärvslagen) — sådana

förvärv som motionärerna närmast synas avse, d. v. s. förvärv för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden, för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar samt för ändamål, som det enligt lag eller

författning tillkommer kommun att tillgodose. I huvudsak ankommer sålunda

på kommun att vid ansökan om lagfart i anledning av sistnämnda

förvärv endast genom protokollsutdrag e. dyl. upplysa om ändamålet med

förvärvet. Därigenom kunna givetvis kommunernas markförvärv för tätbebyggelse

bli kända. Såsom utskottet också framhöll vid behandlingen av

förevarande fråga vid 1955 års riksdag lärer emellertid kommunernas markförvärv

för tätbebyggelse bli kända för dem som spekulera i markvärdesstegring

oavsett om kommunernas avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej.

Det bör i detta sammanhang vidare beaktas att endast en relativt kort tid

återstår av den nuvarande lagens tillämplighet. Styrelsen utgår från att

förevarande spörsmål kommer att närmare övervägas i anslutning till den

utredning angående lagens fortsatta tillämpning för tiden efter den 30

juni 1962, som med nödvändighet torde bli erforderlig. På grund av vad

sålunda anförts är lantmäteristyrelsen icke beredd att tillstyrka bifall till

motionerna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker motionerna samt anför.

Kommuns skyldighet att vid lagfartsansökning förete protokollsutdrag

eller annan tillfällig utredning, som utvisar ändamålet med förvärvet, torde

knappast kunna medföra några olägenheter, då en kommuns fastighetsförvärv

alltid måste föregås av ett kommunalt beslut. Motionärernas farhågor

för att ett företeende av nämnda utredning vid ansökningen om lagfart

skall kunna medföra markspekulationer torde vara ogrundade, enär intet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958 13

fastighetsförvärv torde kunna hemlighållas längre än till dess lagfart sökes.

I ett av Västernorrlands läns hushållningssällskap och lantbruksnämnden

i samma län gemensamt avgivet yttrande, vari motionerna avstyrkes, anföres.

Motionärernas kritik synes riktad mot de krav på tydlighet, som reses

av vederbörande inskrivningsdomare. Skadeverkningarna hänföras emellertid

inte till förfarandet i och för sig utan till den offentlighet som markförvärvet

ges genom att kommun motiverar sitt beslut om markinköp och vidarebefordrar

motiveringen till myndighet. Då kommunala beslut ändock

ii ro offentliga och fattasefter motivering som är offentlig, ha vi inte funnit

anledning vidare behandla den delen av motionen.

Motionärerna kan dock på underlag av den utvidgade argumenteringen

för kommunal jord- och bostadspolitik inbegripa förvärv för tänkbara tätbebyggelser,

för vilka utvecklingsosäkerheten ännu är sä stor, att man inte

kan åberopa tätbebyggelse som motiv för förvärvet. Sådana förvärv falla

under jordförvärvslagen och måste prövas av lantbruksnämnd. Här skulle

det vara tänkbart att dölja tätbebyggelseavsikt, om inte lantbruksnämnden

reste krav på motivering för förvärvet ett krav som dock måste förutsättas

redan ha framställts i kommunens beslutande organ. Då kommunerna

inte förfogar över sakkunskap att avväga jordbruksintressen mot

tätortsintressen utan i dessa stycken är beroende av expertis, som läns- och

riksmyndigheter tillhandahåller, framstår det ur det allmännas synpunkt

som nödvändigt, att kommunerna inte genom markpolitik föregriper utredningar,

planeringar och administrativa beslut. Ärenden av den typ, som

nu skisserats, har emellertid hittills inte förekommit inom Västernorrlands

län.

Vi övergå därefter till motionärernas allmänt hållna krav på frihet för

kommunerna att bedriva jordpolitik och den i samband därmed deklarerade

uppfattningen, att kommunala markförvärv sker endast för att tillgodose

allmänna intressen. Det är motionens väsentligaste del där motionärernas

krav på verkliga ändringar inrymmas.

För att skaffa underlag för bedömningen har inom lantbruksnämnden

gjorts en sammanställning över alla till nämnden från kommuner etc.

inkomna framställningar om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet från

1 juli 1955 till och med den 31 december 1957. Sammanställningen visar att

sammanlagt 35 framställningar inkommit. Av dessa äro 34 avgjorda och en

under handläggning. I 13 fall avser framställningarna förvärv av mark för

att i kommunal regi bedriva jord- och skogsbruk. I ett fall har man deklarerat

att avsikten med förvärvet var att ordna skoljordbruk för folkskolans

9 Y-linje. I åtminstone två fall därutöver har under hand framförts som

motiv, att man önskar förvärva skog för att skapa reserv av arbetstillfällen

vid en arbetslöshetskris. I 6 av de 13 fallen av förvärv för jord- och skogsbruksdrift

har lantbruksnämnden inte funnit det möjligt att bevilja tillstånd,

enär förvärven utan att tillgodose allmänna intressen stridit mot

jordbruksintressen. Besluten ha vunnit laga kraft eller efter överklagning

stått sig oförändrade. Avslagen ha inneburit, att ca 25 hektar åker och 825

hektar produktiv skogsmark bibehållits i enskild ägo till nytta för ortens

jordbruk. I ytterligare 3 fall har tillstånd meddelats efter det alt jämkningar

och ibland markbyten genomförts på ett sätt som minskat skadeverkningarna

på jordbruket. I de fall slutligen där förvärvstillstånd meddelats innebär

nämndens ställningstagande, att förvärven medfört antingen arronderings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

fördelar av betydenhet för redan kommunalägda jord- och skogsbruk eller

också att intrånget för jordbrukets del inte varit större än att nämnden

ansett sig kunna bevilja koncession. I 22 fall avse förvärven ändamål, för

vilka koncessionsplikt ej förelegat eller varit oklar, men där man ändå

funnit det enklast söka tillstånd. Samtliga ha bifallits.

Från lantbruksnämndens löpande verksamhet kan noteras, att kommuner

i ett antal fall förhört sig om möjligheterna att förvärva mark för kommunal

jord- och skogsbruksdrift. Underhandskontakterna ha avsett huvudsakligen

skogsmark och till en areal, som inte kan anges exakt, då ärendena

icke diarieförts. En försiktig uppskattning ger att de avser något under

1 000 hektar produktiv skogsmark, som alltså om lagen ej funnits övergått

till allmän ägo. — Slutligen kan man vänta, att kommuner avstått från förvärv

av jord- och skogsbruk i viss omfattning utan att dessförinnan ha

sökt kontakt med lantbruksnämnden. De kyrkliga kommunerna har gjort

underhandsförfrågningar rörande rätt betydande objekt, men inte heller

för dem finnes arealuppgifter.

Antalet inkomna förvärvstillståndsansökningar från kategorien som faller

utanför »kommuner och likställda» utgör under tiden den 1 juli 1955—

den 31 december 1957 960. Av dessa ha 63 eller 7% avslagits. För kommunerna

är antalet enligt ovan 34, av vilka 6 stycken eller 18 % avslagits. Kommunerna

är sålunda den grupp markförvärvare, som i de förhållandevis flesta fallen

sökt genomföra ur allmän och jordpolitisk synpunkt icke önskvärda förvärv.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker motionerna. Länsstyrelsen

åberopar vad som anförts i hushållningssällskapets och lantbruksnämndens

gemensamma yttrande samt anför för egen del.

I dagens läge är arronderingen, d. v. s. åstadkommandet av en rationell

fastighetsindelning, det mest angelägna problemet beträffande landsbygdsfastigheterna.

Sett ur arronderingssynpunkt torde ett underlättande av kommunernas

möjligheter att fritt förvärva fastigheter icke vara av någon väsentlig

betydelse. Länsstyrelsen anser dock att kommunernas berättigade

krav att fritt förvärva mark redan tillgodosetts i nu gällande jordförvärvslag

med de undantagsbestämmelser från lagens tillämpningsområde, som

där finns i vad avser kommunförvärv, Det synes alltjämt icke föreligga

någon anledning att ytterligare befria kommunerna från skyldigheten att

söka förvärvstillstånd. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida verkligen några

berättigade klagomål kunna riktas från kommunernas sida mot den behandling,

som kommunala jordförvärvsärenden rönt hos härvarande lantbruksnämnd.

Hushållningssällskapens förbund avstyrker motionerna och anför.

Ett bifall till motionerna skulle innebära, att kommun och annan dylik

samfällighet skulle bliva befriad från att söka tillstånd för samtliga förvärv

av jordbruksfastigheter, alltså utan något beaktande av ändamålet.

En sådan uppmjukning av lagstiftningen ställer sig förbundsstyrelsen tveksam

till. Delta framför allt av det skälet att av nuvarande uvtecklingstendenser

framgår, att det blir allt vanligare att kommuner och därmed jämställda

samfälligheter åstunda att i mer eller mindre direkt kapitalplaceringssyfte

inköpa jordbruksfastigheter. Ifråga om kommunernas förvärv

i dylikt och annat jämförbart syfte synes det förbundsstyrelsen därför skäligt,

att dessa, icke minst ur rationaliseringssynpunkt, liksom hittills prövas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1!)58

15

i samma ordning som föreskrives för andra köpare. Så länge vi således ha

en jordförvärvslag bör den i nu nämnda hänseenden så långt möjligt gälla

lika för alla spekulanter och köpare.

Sveriges lantbruksförbund avstyrker motionerna samt anför, efter att ha

redogjort för de för kommunernas del nu gällande undantagen.

I övriga fall finns det ingen anledning låta kommunerna inta en mera

gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Före den nu aktuella lagstiftningens

tillkomst förekom i flera fall att kommuner förvärvade skogsfastigheter

för kapitalplaceringssyften. Lantbruksnämnderna fann sålunda vid

ett antal tillfällen anledning till ingripanden enligt förköpslagen mot sådana

förvärv från kommuners sida. Även efter den nya jordförvärvslagens

ikraftträdande har kommuner vid skilda tillfällen försökt förvärva skogsfastigheter

— ofta i andra kommuner än den egna. Förbundet vill framhålla

de svårigheter, som skulle uppstå för lantbruksnämnderna i deras

planeringsarbeten inom den yttre rationaliseringen, om kommunerna tillätes

göra inköp av jordbruksfastigheter oavsett deras lämplighet för sammanslagning

med närliggande fastigheter. Lantbruksförbundet finner därför

ej anledning ändra sin i tidigare yttrande intagna ståndpunkt att det

föreligger all anledning fordra lantbruksnämndernas godkännande även

av kommunernas förvärv, då även dessa bör bedömas med hänsyn till jordbruksnäringen

i orten. — •—• •— Kommunernas förvärv för tätbebyggelse

torde säkerligen bli känt för dem, som spekulerar i markvärdestegring, oavsett

om kommunens avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej. De av motionärerna

anförda nackdelarna kan därför ej sägas vara av större vikt.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker motionerna. Förbundet

anför.

De skäl, som vid tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag åberopades för

att ålägga kommuns förvärv av sådan fastighet anmälningsskyldighet, synes

alltjämt äga giltighet. Motionärernas uppfattning, att tillämpningen av bestämmelserna

i nämnda lag onödigt skulle ha försvårat kommunernas förvärv

av mark för sådana allmännyttiga ändamål, som avses i 1 § 4, 7 eller

16 mom. lagen den 12 maj 1917 om expropriation, kan icke delas av riksförbundet,

då här ifrågavarande passus intagits bland undantagen från

anmälningskyldighet för att ge kommunerna de befogenheter, som de för

tillgodoseende av dylika behov ansetts böra äga. Gentemot dessa undantag

har riksförbundet heller intet att erinra. — Förbundet finner sig icke utan

vidare kunna acceptera motionärernas mening, alt kommun i sin egenskap

av offentligrättsligt subjekt kan förutsättas handla enbart för tillgodoseende

av allmänna intressen. Det har t. ex. förekommit, alt kommun i rent

kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i eu grannkommun. Detta

kan icke sägas utgöra ett tillgodoseende av allmänna intressen utan ett

tillgodoseende av en enskild kommuns intressen på eu annans - - - och

därutöver möjligen även det allmännas — bekostnad.

Till vad motionärerna anför om att markspekulationer blir eu följd av

att tätbebyggelseavsikten avslöjas i förväg genom kommuns skyldighet att

förete utredning om ändamålet med förvärvet får riksförbundet anföra, att

eu ändring av ifrågavarande bestämmelse torde bli verkningslös i detta

avseende utan alt samtidigt andra författningsändringar i sylte att möjliggöra

för kommun att hemlighålla t. ex. tätbcbyggelseavsikter vidtages.

Dessutom är det sannolikt att den som vill spekulera, oberoende av för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

fattningshinder skaffar sig de informationer, som vederbörande anser sig

behöva. Det torde därför icke vara möjligt — och ur en något vidare synvinkel

knappast lämpligt — för de kommunala myndigheterna att söka

hemlighålla sina avsikter beträffande så väsentliga avseenden av den kommunala

förvaltningen, varom här är fråga. Att på grundval av sådana skäl

ändra nu gällande bestämmelser anser riksförbundet icke motiverat.

Motionerna avstyrkes även av länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands

och Kopparbergs län, hushållningssällskapen i Östergötlands, Skaraborgs,

Värmlands och Iiopparbevgs län samt av lantbruksnämnderna i Östergötlands,

Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län.

Överlantmätaren i Östergötlands län tillstyrker motionerna och anför.

Jag vill icke förneka, att tidigare vissa kommunala fastighetsförvärv

förekommit, vilka måste betecknas som olämpliga. Jag tänker därvid bland

annat på sådana fall, då kommuner köpt mindre skogsfastigheter, för att

av dem bilda något slags kommunskogar. Vidare måste i regel sådana förvärv

anses olämpliga, där en kommun förvärvar fastighet inom en annan

kommuns område.

Sådana förvärv äro emellertid undantagsfall och flertalet kommunala

fastighetsförvärv äro sådana, som ur allmän synpunkt äro väl motiverade.

Kommunerna ha vid flera tillfällen av statsmyndigheterna blivit tillrådda

att bedriva en aktiv markpolitik, så att de kunna tillgodose behovet av

tomtmark för bostäder och för näringslivet och för att kunna utöva ett

avgörande inflytande på prisbildningen beträffande tomtmark. Det är givet,

att om detta mål skall uppnås, kommunernas markförvärv många gånger

måste ske på mycket lång sikt och ibland även omfatta fastigheter, som

icke direkt komma att tagas i anspråk för tätbebyggelse, men som kunna

användas som bytesobjekt för att åtkomma för samhällets utveckling oundgängligen

erforderlig mark. Dessutom förekomma otta fall, där en stad

eller ett större samhälle kan behöva förvärva mark för att tillgodose sitt

behov av sand, grus och annat vägmaterial, områden för bad- och andra

friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse samt mark för att skydda vattentäkter

in. in.

Det torde vara tydligt, att det inånga gånger icke är lätt för en utomstående

att bedöma nödvändigheten eller det befogade i en kommuns markförvärv.

Vidare synes det mig motiverat, att jordbrukets intressen icke

tillmätas samma avgörande betydelse vid bedömningen av kommunala markförvärv

som då bedömningen gäller förvärv av enskilda. De kommunala

markförvärven äro ju i regel avsedda att främja ett samhälleligt intresse.

På grund av ovanstående anser jag i första hand att en lagändring i motionernas

syfte bör genomföras. I andra hand skulle jag vilja föreslå ett

motivuttalande av innebörden, att förvärvsansökan från kommun i regel

bör bifallas, såvida ej förvärvsfastigheten är belägen inom annan kommuns

område eller det är uppenbart, att förvärvet skett för syfte, som är främmande

för kommunens verksamhet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker motionerna på i huvudsak

samma skäl som överlantmätaren i länet.

Överlantmätaren i Skaraborgs län uttalar sig i positiv riktning om motionerna

och tillstyrker en utredning för lagändring i motionernas syfte.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

17

Svenska landskommunernas förbund tillstyrker motionerna och anför att

förbundet icke har sig bekant att de kommunala förvärven av jordbruksfastigheter

vare sig före eller efter tillkomsten av gällande lag lett till olägenheter

av det slag som man genom lagstiftningen i fråga velat undvika.

Såväl förbundet som Svenska stadsförbundet, som likaledes tillstyrker motionerna,

framhåller att kommunernas markförvärv är ett nödvändigt

led i den kommunala verksamheten. På sådana förvärv får givetvis icke

läggas allenast jordbrukspolitiska synpunkter. Det kan vidare icke påräknas

att lantbruksnämnderna, som ju tillsatts för helt andra uppgifter, på ett

tillfredsställande sätt skall kunna bedöma kommunernas speciella behov,

som ju betingas av samhällsintressen som icke får skjutas åt sidan för

kraven på jordbruksrationalisering.

Svenska pastoratens riksförbund anför.

1 ---yttrande över 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings för
slag

till jordrationaliseringslag in. m. anförde förbundet bl. a.: »Församlingar

och pastorat torde sällan uppträda som köpare av jordbruksfastighet i

andra fall än då det gäller att återplacera vederlag för försåld kyrklig jord i

värdebeständig valuta. För närvarande torde det finnas av pastorat och församlingar

förvaltade köpeskillingsfonder till ett sammanlagt belopp av

ungefär 50 miljoner kronor. Dessa fonders realvärde har genom penningvärdesförsämringen

redan nedgått betydligt. Och fara föreligger naturligtvis

för ytterligare förluster i framtiden, därest penningvärdet ånyo utsätts

för påfrestningar. Då den kyrkliga jorden utgör en tillgång, som till största

delen donerats för sitt ändamål för snart ett årtusende sedan och som därefter

bevarats av gångna generationer fram till våra dagar, ter det sig synnerligen

litet tillfredsställande, att det värde, den representerar, skall förödas.

Det föreligger därför starka skäl för att medlen skola återplaceras

i en mera värdebeständig valuta än penningar. Dessa skäl ha beaktats av

statsmakterna och föranlett lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande

i vissa fall av prästlönefond in. m. Enligt denna lag kan sådan

fond återplaceras i fast egendom. Lagen har tillämpats i en del fall; dock

är ännu endast en ganska obetydlig del av fonderna återplacerade. Orsakerna

härtill äro flera. I förevarande sammanhang är det tillräckligt att

nämna grunderna för den av statsmakterna beslutade jordbrukspolitiken,

enligt vilka grunder självägande bondejordbruk icke böra förvandlas till

arrendegårdar. Inom riksförbundet bearbetas för närvarande frågan, hur

man skall kunna åstadkomma en mera omfattande återplacering. Styrelsen

är fullt på det klara med att pastoraten och församlingarna därvid icke

böra företa åtgärder som strida mot den statliga jordpolitikens syften. Styrelsen

anser emellertid icke, att dessa syften kräva, att den föreslagna anmälningsskyldigheten

blir tillämplig på de fall då pastorat och församlingar

inköpa jord i stället för avyttrad kyrklig egendom.»

Styrelsen, som ej bar anledning alt nu hävda annan mening än år 1954,

vill tillägga, att enligt nu gällande lagstiftning ett pastorat, som vill förvärva

t."ex. skogsmark, måste söka tillstånd av dels, enligt jordförvärvslagen,

lantbruksnämnd, och dels, enligt 1942 års lag, Kungl. Maj :t (vid

vissa mindre förvärv av stiftsnämnden). Denna dubbla tillståndsprövning

synes vara cn överorganisation. Styrelsen anser det onödigt, att lantbruks
2

Itihang till riksdagens protokoll 1958. i) samt. 3 avd. Nr 12

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

nämnden skall ha en självständig prövningsrätt i ärenden, som skola underställas

Kungl. Maj :ts avgörande.

Av det anförda framgår, att styrelsen förordar bifall till vad som föreslagits

i motionerna men anser det ännu angelägnare, att statsmakterna

klargöra sina åsikter om vad som är tillåtna placeringsobjekt, så att pastoratens

och myndigheternas handlande icke lamslås av ovisshet om vad som

är tillåtet och icke tillåtet.

Utskottet

Såsom framhållits av utskottet vid tillkomsten av den gällande jordförvärvslagen

är det ett utmärkande drag hos det svenska jordbruket, att äganderätten

till jorden i stor utsträckning kunnat bevaras i brukarnas händer.

Räknat efter antalet jordbruk, som omfattar mer än två hektar åkerjord,

brukas sålunda något mer än fyra femtedelar av ägarna. Räknat efter arealen

åkerjord brukas i det närmaste 70 procent av ägarna. Återstoden, något mer

än 30 procent, brukas av arrendator. Av sistnämnda kategori utgör emellertid

omkring en fjärdedel av hela antalet s. 1c. släktarrenden, d. v. s. sådana

där parterna i arrendeförhållandet är nära anförvanter. Full enighet torde

råda om att jordbruket för framtiden i största möjliga utsträckning bör behålla

karaktären av bondejordbruk. Enligt 1947 års riksdagsbeslut om den

framtida jordbrukspolitiken bör statsmakterna verka för likställighet i inkomsthänseende

mellan jordbrukare och andra jämförliga befolkningsgrupper.

Jordens bibehållande i den jordbrukande befolkningens band utgör ett

samhällsintresse av så betydande styrka, att det måste anses uppväga de

olägenheter, som otvivelaktigt följer av jordförvärvslagens inskränkningar i

rätten att fritt förfoga över den fasta egendomen.

Under de konjunkturförhållanden, som rått under senare år, har förefunnits

en icke obetydlig benägenhet hos icke jordbrukare för sådana spekulations-

eller kapitalplaceringslcöp som jordförvärvslagen avser att förhindra.

Det blev också under förarbetena till 1955 års lag klarlagt, att den

tidigare lagstiftningen på området varit av stor betydelse, då det gällt att

tillgodose det med samma lagstiftning uppställda syftet. Så mycket mindre

bör jordförvärvslagen inge betänkligheter som ovillkorligt förbud föreligger

endast mot sådana fång, om vars olämplighet enighet i stort sett råder. I

övrigt avses ej med lagen att hindra icke jordbrukare att förvärva jordbruksfastighet.

Sådana förvärv kan i många fall vara till stort gagn för jordbruksnäringen.

Med de i jordförvärvslagen angivna riktlinjerna för tillståndsgivningen

kan berättigade önskemål i detta avseende tillgodoses. Om således

lagen icke syftar till att under alla förhållanden hindra den som icke själv

ämnar ägna sig åt jordbruk att förvärva jordbruksfastighet, är avsikten än

mindre att uppställa hinder för den som från ett annat yrke ämnar övergå

till att bli jordbrukare. I sådant fall uppställer lagen icke andra villkor för

tillstånd till förvärv än då sökanden redan är jordbrukare till yrket.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

Mot jordförvärvslagen och dess föregångare har riktats anmärkningen att

de genom begränsning av antalet köpare hållit priserna å jordbruksfastigheter

nere. Det är emellertid obestridligt att dessa priser i allmänhet stigit

väsentligt mera än som i och för sig betingats av penningvärdeförsämringen.

Farhågorna att den jordägande befolkningen skulle göra förluster genom att

behöva sälja till för låga priser saknar alltså fog. Att lagstiftningen likväl

haft en måttligt dämpande inverkan på priserna får anses blott ha varit en

fördel, särskilt med tanke på vikten av att unga jordbrukare kan förvärva

jordbruk till rimliga kostnader.

För att jordbrukets produktionsförhållanden skall kunna anpassas efter

den tekniska utvecklingen — bl. a. till maskindriftens fördelar — måste

brukningsenheterna erhålla tillräcklig storlek och gynnsam arrondering. De

i jordförvärvslagen ingående reglerna om kronans förköpsrätt var avsedda

att härvidlag ge myndigheterna möjlighet att befordra en yttre rationalisering.

Även om 1947 års förköpslag och motsvarande bestämmelser i 1955 års

jordförvärvslag endast i ett mindre antal fall kommit till direkt tillämpning,

måste det anses erforderligt, att det allmänna har medel i sin hand att leda

utvecklingen på rationaliseringsområdet och tillförsäkra den ett planmässigt

förlopp. Om förvärvskontroll saknas, kommer den för rationaliseringsändamål

tillgängliga marken i allmänhet att tillfalla den som kan betala det

högsta priset, vilket ej alltid medför, att tillskottsmarken tillföres det jordbruk,

som är i största behov av kompettering.

Enligt utskottets mening föreligger således alltfort behov av en lagstiftning

med det syfte som jordförvärvslagen avser att tillgodose.

I motionerna I: 120 och II: 1H har i första hand yrkats att 4 § första

stycket mom. 2 och 3 samt 5 § måtte upphävas. Av vad utskottet här ovan

och vid tidigare tillfällen anfört i denna fråga torde vara uppenbart, att utskottet

anser de ifrågavarande lagrummen vara väsentliga för tillgodoseende

av lagens syfte. De kan icke gärna avlägsnas utan att lagen i övrigt förlorar

en stor del av sitt berättigande.

I motionerna I: 98 och II: 101 har yrkats att i jordförvärvslagen skall göras

ett allmänt undantag för kommuner och därmed jämställda samfälligheter,

så att dessa rättssubjekt skall kunna förvärva jordbruksfastighet utan hinder

av lagen. Motionärerna anser, att gällande bestämmelser försvårar kommunernas

möjligheter att förvärva den mark, som kommunerna behöver för

tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Då en kommun

söker tillstånd har den att prestera utredning om ändamålet med förvärvet.

Om förvärvet avser anskaffande av mark för t. ex. tätbebyggelse röjes kommunens

planer genom en dylik utredning. Detta leder ofta till icke önskvärda

markspekulationer. Det allmänna intresse, som kommunerna i sammanhanget

företräder, anses vara av högre valör än det intresse jordförvärvslagen

avser att tillvarataga. Att kommunerna skulle komma att missbruka

rätten att fritt förvärva jordbruksfastighet finnes enligt motionärernas mening

ej anledning att befara.

Tidigare jordförvärvslagar undantog från lagens tillämpning kommuner
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

nas förvärv. Däremot gjorde 1947 års förköpslag icke något sådant undantag.

Gällande jordförvärvslag omfattar i princip kommuners förvärv men

gör mycket betydande undantag från denna huvudregel. Sålunda erfordras

ej tillstånd om kommun önskar förvärva jordbruksfastighet, som ingår i

stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,

är avsedd för annat ändamål än jord- eller skogsbruk, ej heller om förvärvet

sker för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun

att tillgodose, eller för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden, eller för att säkerställa att mark

på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar, eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke

är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Därtill kommer att kommun

efter ansökan till lantbruksnämnd kan få tillstånd att förvärva jordbruksfastighet,

om förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för näringslivet

i orten eller eljest särskilt skäl föreligger för fånget. Utskottet finner

det icke vara något allmänt intresse att man genom ytterligare undantag

ställer kommunerna i ett mera gynnat läge än andra fastighetsspekulanter.

I de fall, då en kommun icke genom ett fång kan förvärva hela det område,

som avses för en viss tätbebyggelse, kan det väl understundom inträffa, att

tätbebyggelseavsikten i samband med en lagfartsansökan blir känd och medför

en icke önskvärd markspekulation i fråga om återstående mark. Alltjämt

torde dock gälla vad utskottet uttalade 1955, nämligen att kommunernas

förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för dem som spekulerar i markvärdestegring,

oavsett om kommunens avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej.

Utskottet anser därför att icke heller vad motionärerna i denna del anfört

utgör tillräcklig grund att efter den korta tid som den nuvarande ordningen

gällt helt befria kommunerna från skyldigheten att söka förvärvstillstånd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att icke någon av förevarande motioner, I: 270 och II: 341,

I: 120 och II: 144 samt 1: 98 och II: 101, måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,

Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Gustafsson och Robert Johansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Åhman, von Seth,

Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö, Svenning

och Jansson i Benestad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

21

Reservationer

1. av herrar Lindahl, Grym, Kristiansson, Bengtsson i Halmstad, Persfson

i Tandö och Svenning, vilka ansett, att utskottets utlåtande från och med

det stycke å s. 19 härovan, som börjar: »Tidigare jordförvärvslagar undantog

etc.» i stället bort ha följande lydelse.

Den kanske påtagligaste och betydelsefullaste förändringen, som för närvarande

försiggår inom det svenska samhället, är befolkningens förflyttning

från glesbygder till tätorter. Det närmaste ansvaret för den omgestaltning

och utveckling av tätorternas bebyggelse och gemensamma anordningar,

som denna förflyttning gör nödvändig, har av statsmakterna för varje år

som gått i allt större utsträckning anförtrotts åt de borgerliga primärkommunerna.

Det får sålunda numera anses åligga dessa icke blott att planlägga bebyggelsen

utan också att själva taga initiativ för att tillse, att mark står till

buds och bebyggelse kommer till stånd. Utan att på minsta sätt vilja förringa

betydelsen av de intressen som uppbär jordförvärvslagen är det likväl

för utskottet uppenbart, att dessa intressen måste stå tillbaka för kommunernas

intresse att på bästa möjliga sätt kunna fullgöra sina uppgifter.

De undantag som jordförvärvslagen uppställt i fråga om kommunerna

torde väl i regel täcka de fall, då kommun är i behov av att förvärva mark.

För en kommun är det emellertid ofta angeläget att kunna förvärva mark

även för andra ändamål än dem, som omfattas av undantagen. Sannolikheten

för att kommun kommer att i kapitalplaceringssyfte förvärva jordbruksfastighet

är -— icke minst med tanke på kommunernas nuvarande i allmänhet

ansträngda finansiella läge — mycket liten.

Den största olägenheten med den nuvarande ordningen vållas emellertid

därav, att — som i motionerna I: 98 och II: 101 framhålles — den i varje

sådant ärende erforderliga utredningen om ändamålet med förvärvet medför

att tätbebyggelseplaner röjes. Vid ansökan om lagfart har visserligen inskrivningsdomaren

att godtaga kommuns uppgift om syftet med förvärvet,

men att uppge detta kan kommunen ej underlåta. Om det område, som

kommun önskar förvärva, äges av flera personer med vilka uppgörelse ej

samtidigt kan träffas, kan kännedomen om en lagfartsansökan å ett fång

medföra en ur det allmännas synpunkt mycket olycklig markvärdestegring

å återstående delar. Ej heller kan kommun under någon mera avsevärd tid

dröja med lagfartsansökningen då detta är både olagligt och ekonomiskt

riskabelt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1. att icke någon av motionerna 1:270 och 11:341 samt

I: 120 och II: 144 måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958

2. alt riksdagen — i anledning av motionerna I: 98 och

II: 101 — för sin del måtte besluta att 1 § första stycket jordförvärvslagen

skall erhålla följande lydelse.

Fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet,

må ej genom köp, bgte eller gåva förvärvas utan tillstånd av

lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där förvärvaren är kronan, landskommun, köping, stad

eller municipalsamhälle;

2. där egendomen förvärvas av annan kommun än under

1 sägs eller annan dylik samfällighet etc. —---sistnämn
da

andel.

2. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Åhman, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,

vilka ansett att utskottets utlåtande från och med det stycke

å s. 18 härovan, som börjar: »Såsom framhållits etc.» bort ha följande

lydelse.

Vid behandlingen år 1955 av förslaget till jordförvärvslag uttalade utskottet,

att det är principiellt otillfredsställande, att den enskilde medborgaren

icke tillätes att förvärva visst slags egendom. Det har visserligen hävdats

att jordbrukens bibehållande i bondebefolkningens hand skulle utgöra ett

samhällsintresse av så betydande styrka, att principen här måste vika. Erfarenheten

har emellertid visat, att lagen utgör ett hinder för förvärv av

jordbruksfastighet från icke jordbrukares sida även i sådana fall, då dessa

personers innehav av fastigheten skulle vara till gagn för jordbruksnäringen.

Jordförvärvslagstiftningen försvårar härigenom, att initiativ och kapital tillföres

jordbruket från personer, som handlar av intresse för näringen. Ett

betydande antal personer hänvisas av denna anledning att driva jordbruk

på arrenderad jord.

I den mån andra icke jordbrukare visar benägenhet att placera medel i

jordbruks- och skogsfastigheter är anledningen härtill merendels att söka

i misstro mot statsmakternas förmåga att bevara ett fast penningvärde. Om

statsmakterna vill göra allvar av de ofta proklamerade planerna att söka

åstadkomma ett fast penningvärde, kommer något behov av att inskränka

rätten till fritt förvärv av jordbruksfastighet ej längre att föreligga.

Under tider med inflationsartade konjunkturer, då kapitalflykt till jord

och andra sakvärden förekommer, torde köp av spekulations- och kapitalplaceringskaraktär

främst avse fastigheter med skog. Särskilt gäller detta

de kortsiktiga spekulationsköpen, som ofta leder till överavverkning och

därför självfallet måste betraktas såsom icke önskvärda. Osunda spekulationsköp

av skogsfastigheter kan dock med än större framgång än medelst

en förvärvstillståndslagstiftning förebyggas med tillämpning av dels redan

förefintliga bestämmelser i skogsvårdslagen om vad skogsvårdsstyrelserna

har att iakttaga vid avverkning av icke utvecklingsbar skog, dels genom

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958 23

införande av förbud mot avverkning å nyförvärvade fastigheter under viss

tidrymd.

Trots att priserna på jordbruksfastigheter i allmänhet stigit, torde det

vara obestridligt, att jordförvärvslagen genom att den så starkt inskränker

kretsen av köpare många gånger låser priserna vid en lägre nivå än vad som

eljest skulle vara normalt. Detta är ägnat att beröva särskilt de äldre jordbrukarna

en del av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Det skall icke förnekas

att, om lagen omedelbart upphävdes och priserna på jordbruksfastigheter

i anledning därav ytterligare skulle stiga, svårigheter skulle kunna

uppstå, då yngre personer med begränsade tillgångar önskar förvärva egen

jord. Utan att närmare vilja ange hur denna speciella fråga skall lösas, anser

dock utskottet att den anförda synpunkten icke bör få stå i vägen för

jordförvärvslagens avskaffande.

Vad angår bestämmelserna om kronans förköpsrätt, visar erfarenheterna

att bestämmelsernas värde för rationaliseringen är mycket begränsat och

praktiskt taget saknar betydelse för en förbättring av det svenska jordbrukets

struktur. Alldeles oberoende av ingripande från statliga organ är nämligen

en naturlig strukturomvandling i önskad riktning i full gång. Vid sidan

härav är det tillräckligt, att det allmänna — utan att tillgripa en onödig

förköpslagstiftning — övar inflytande på rationaliseringsarbetet genom

rådgivning och ekonomiskt stöd.

Med hänsyn till den långa tid, som denna kristidslagstiftning varit gällande

kan dess omedelbara avskaffande tänkas komma att medföra vissa

icke önskvärda verkningar i själva övergångsskedet till normalare förhållanden.

Utskottet finner det angeläget, att dessa och övriga med en avveckling

sammanhängande frågor utan dröjsmål göres till föremål för utredning.

I motionerna I: 98 och II: 101---(lika med utskottet) ---—-

att befara.

Tidigare jordförvärvslagar — — ■— (lika med utskottet)---— söka

förvärvstillstånd.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 270 och

II: 341 samt I: 120 och II: 144 måtte hemställa hos Kungl.

Maj:t att utan dröjsmål tillsätta en utredning för förberedande

av jordförvärvslagens upphävande, samt

2. att motionerna 1:98 och 11:101 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

580545 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:207 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om upphävande av jordförvärvslagen m. m. a1 i texten