Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående Grubbe och Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 731 i första kammaren av herrar Jacobsson, Per, och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 99 i andra kammaren av fru Sandström in. fl.
1958-03-18 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1958 A:13, Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående Grubbe och Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 731 i första kammaren av herrar Jacobsson, Per, och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 99 i andra kammaren av fru Sandström in. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1958
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående Grubbe
och Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nr 731 i första kammaren av herrar Jacobsson, Per,
och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 99 i andra kammaren av fru Sandström
in. fl.
I motionerna som är likalydande hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära en sådan utredning angående Grubbe och Västerhiske
byamäns rätt till fyllnadsskog i enlighet med avvittringsdomstolens
beslut, att Kungl. Maj:t sedan kan pröva ärendet för slutligt avgörande».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen
samt länsstyrelsen i Västerbottens län. Vid frågans bedömande
har utskottet därjämte haft tillgång till den i motionerna omförmälda av
f. d. förste arkivarien John Bjarme på enskilt uppdrag upprättade promemorian.
Avvittringarna
Forskningen torde numera vara enig om att de stora obebyggda vidderna
i norra delarna av riket ännu under medeltiden och början av nya tiden i
äganderättsligt avseende var att anse som herrelöst land.2 Av avgörande
betydelse för rättsutvecklingen på detta område är kungl. förordningen den
19 december 1683. Genom denna förordning, som är den första avvittringsförfattningen,
avgjordes för framtiden att mark, som låg obebyggd och
varå ingen kunde visa laga fång eller genom hävd eller rågång gjorde anspråk,
tillhörde kronan. För att skilja kronans områden från enskildas anbefalldes
myndigheterna att verkställa avvittringar. Om därvid befanns att
laga rågång fanns skulle denna respekteras, om icke skulle varje hemman
tilldelas ett skäligt utrymme i skog och mark.
Avvittringarna visade sig emellertid vara ett tidskrävande och dyrbart
företag och de kom att pågå under närmare 250 år. Helt naturligt har av
1
Motionen iir i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
2 Se .1. E. Almquist, Det norrländska avvittringsverket, Sthlm 1928, s. 11.
Hihann till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 3 avd. Nr 13
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
vittringsverkets historia kommit att präglas av de skilda politiska ideal och
växlande nationalekonomiska system som under denna långa tidsrymd avlöste
varandra. 1683 års kungörelse kom att under tidernas lopp följas av en
mängd andra författningar på området. Under avvittringsverkets första tid
\ar det uppenbart att man i törsta hand hade bergs- och brukshanteringens
bästa för ögonen. Den norrländska 1700-talsavvittringen började 1723 i
Medelpad och gick därifrån vidare norrut. Allt ifrån 1740-talet sökte man
inom avvittringsverkets ram främja nybyggesverksamheten. Vid de förrättningar,
som företogs med stöd av kungl. instruktionen den 23 maj 1780 för
avvittringsrätten i Västerbotten, blev avvittringarna samtidigt ett skattläggningsförfarande.
Genom de avvittringsförfattningar som utfärdades på 1820- talet, sökte man under inflytande av då rådande liberalistiska tankegångar
ställa så stora arealer kronojord som möjligt till den enskildes förfogande.
Genom en Kungl. förordning 1865 sökte man däremot att i samband med
ännu återstående avvittringar bilda kronoparker under allmän förvaltning.
Vid 1800-talets avvittringar gjordes 1700-taIsavvittringarna delvis om.
För bedömande av det genom motionerna upptagna spörsmålet är 1780
års nyssnämnda instruktion av avgörande betydelse. Enligt instruktionen
skulle vid avvittringarna varje hemman tilldelas skog i förhållande till sitt
skattetal. Man beräknade skogstilldelningen till mellan 700 och 1 400 tunnland
för varje fullt mantal. Goda hemman fick mer och svaga hemman
mindre. Innebörden av denna tilldelningsregel förefaller något oklar. Meningen
synes dock ha varit, att den som ägde ett hemman om ett mantal och
kunde styrka hävd av mer än 1 400 tunnland icke var berättigad att behålla
det överskjutande området, med mindre han åtog sig att dels — efter vissa
frihetsår — gälda ökesskatt, dels fullgöra av myndigheterna förelagda nyodlingsarbeten.
Huru skulle förfaras, om ägaren av ett mantal ej kunde
stjrka hävd av mer än kanske 200 tunnland, synes icke vara direkt reglerat i
författningarna. Då just denna situation under avvittringarna i Västerbottens
kustsocknar synes ha varit ganska vanlig, yppades hos de lokala myndigheterna
också tvekan om rätta förfaringssättet. Länsstyrelsen förhörde
sig fördenskull i skrivelse den 31 mars 1785 till kammarkollegiet, om icke sådana
byar skulle erhålla någon ersättning i blivande överloppsmark. Till
svar härå avlät kollegiet den 9 maj 1785 en skrivelse till länsstyrelsen. Däri
förklarades att författningarna icke medgav, att på nyss nämnt sätt beskaffade
byar och hemman ägde rätt att göra anspråk på någon överloppsmark.
Häröver anfördes besvär, som dock genom Kungl. Maj :ts brev till kammarkollegiet
den 11 september 1787 lämnades utan bifall.
Ur 1780 års instruktion inhämtas vidare att, sedan det till avvittring avsedda
området av lantmätare kartlagts och beskrivits, avvittringsrätten skulle
med ledning härav företaga besiktning och undersökning. Avvittringsrätten
utgjordes av en av hovrätten förordnad, med landskapets hushållning
förtrogen domare jämte sju nämndemän. Sedan rätten avslutat sitt arbete,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
3
skulle den till länsstyrelsen insända såväl sitt eget som lantmätarens och
vederbörande kronoombuds utlåtande i saken. På grund av dessa handlingar
hade länsstyrelsen därefter att utsätta det tunnlandtal som borde
tilldelas varje hemman. Själva avvittringsfrågan hade genom detta stadgande
överflyttats från avvittringsrättens till länsstyrelsens avgörande. Denna
fråga kunde icke — i motsats till vad som i exempelvis Ångermanland
var fallet — fullföljas till lagmansrätten och vidare i domstolsväg. Orsaken
härtill var att avvittringen genom 1780 års instruktion övergått till att bliva
en skattläggningsåtgärd efter »det vissa tunnlandtalet», och skattläggningen
hade sedan gammalt lytt under administrativ myndighet.
Den 10 februari 1824 utfärdades avvittringsstadgan för Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, i vilken stadga bland annat föreskrevs
att avvittring skulle ske sockenvis. Den oavvittrade marken skulle därvid
dels såsom fyllnad tilläggas svaga hemman, dels indelas och utstakas till
nybyggen, dels ock avsättas till kronoparker. Stadgan, som innehåller de
grundläggande bestämmelserna för den senare avvittringen i Västerbottens
län utom lappmarken, utsäger nämligen, att ändamålet med avvittringen
var att skilja kronans marker från enskildas ägor, att av kronans marker
tillägga svaga hemman fyllnad i deras behov, att urskilja vad hemman
utöver deras mantal och räntor i ägor innehade, att av kronans överloppsmark
indela och utstaka nybyggen att av hugade odlare emottagas,
samt att genom dessa anstalter bereda för hemmansåhorna full visshet och
säkerhet om deras ägorymd och för idoga arbetare tillfälle till nya hemmans
anläggning på kronans allmänningar och överloppsmarker samt således befrämja
landets uppodlande och bebyggande. Varje helt mantal skulle, där
tillgången sådant medgåve, tilldelas från 700 till 2 500 tunnland i inägor,
skog och utmark, och i förhållande därefter för mindre hemmantal, allt
efter markens beskaffenhet och godhet. Impedimenter skulle icke tagas i
beräkning. Sådana efter avvittringen återstående kronomarker, som för
bristande uppodlingslägenheter icke kunde användas till nyhemmans eller
torps anläggning, borde särskilt avrösas och såsom kronoallmänningar vårdas,
att till framtida behov begagnas. De skulle icke få bortgivas mot särskild
skogsränta, men mulbetet därå finge mot viss avgift upplåtas till andra
hemmansägare tills vidare och intill dess kronan ville använda marken på
annat sätt. Under förra hälften av 1800-talet beviljade länsstyrelsen anläggning
av ett stort antal nyhemman och nybyggen inom den inre delen av
Umeå socken, varvid stora skogsområden togs i anspråk. Härigenom försämrades
möjligheterna för de redan anlagda och delvis avvittrade byarna i
kustlandet att erhålla fyllnad till sina otillräckliga skogsmarker. I samband
med att avvittringsarbetet ånyo igångsattes, avlät länsstyrelsen i Västerbottens
län år 1859 i ämnet en skrivelse till Kungl. Maj :t med förslag om
nedsättning eller minskning i vissa hemmans mantal och ränta. I enlighet
med Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet den 13 januari 1860 föreskrev
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
kollegiet i skrivelse till länsstyrelsen »att hemman inom Westerbottens län,
som vid afvittring funnits, jemförelsevis emot skattetalet, brista i egor, men
icke kan på lämpligt ställe erhålla emot egobristen svarande fyllnadsjord.
må, efter jemförelse med ortens skattläggningsmethod och i motsvarigt förhållande
till egobristen, undfå ersättning eller minskning i hemmanets mantal
och ränta, att, när fråga om så beskaffad förmedling uppstår, förslag
dertill bör af den landtmätare, som delningsförrättningen verkställer, uppgöras
och af Styresmannen för afvittringsverket i länet granskas, hvarefter
frågan af Eder afgöres genom utslag, som i vanlig ordning underställes
KammarColiegii pröfning och fastställelse».
Avvittringen i Grubbe och Västerhiske byar
Den 8 och 9 augusti 1785 sammanträdde avvittringsrätten i Grubbe och
Västerhiske byar i Umeå socken av Västerbottens län för att därstädes förrätta
avvittring. Av domstolens protokoll är följande av särskilt intresse:
Afwittrings Domstolen öfwerwägade altsammans; Och allthenstund
Wästerhiske och Grubbe byar, funnits innehafwa god och fråstfri åker, någorlunda
god äng, och thess utom äro helt nära Umeå Stad belägne, samt
således ibland bättre byar i Socknen äro att räkna, i synnerhet hwad åkren
beträffar; förthenskull---finner wäl Afwittrings Domstolen att ej
större utrymme hemmanen i thesse byar rätteligen borde föreslås än högst
efter 950 tunneland på Mantalet, men emedan Wästerhiske och Grubbe
hemmanen warit och än äro trängde på nödig Skog till wedbrand och
gärdsle fång, samt nödigt mulbete, och thess utom icke utom hägnad hafwa
något tillgångs land icke eller något fiske, och sämre qwarnlägenhet å egen
byamark,---Ty pröfwar Afwittrings Rätten skjäligit tillstyrka, att
hemmanen i thesse Byar till utrymme i Skog och mulbetes mark kunde
tilläggas 1000 tunneland efter Mantalet,---. Och som byns dugeliga
och behålna område endast utgiör 1905 tunneland 19 3/4 kappi :d och på
byarna efter föreslagne Skogs område 1000 tunneland på Mantalet 8 52/64
Mantal belöper en widd af 8812 tunneland 16 kappeland, och hemmanen
således i förenämnde byar finnes wara bristande i Skog och mark af 6906
tunneland 28 1/4 kappi :d, så hemställes tillika Högwälborne Herr Landshöfdingens
ompröfwande, om icke förenämnde hemman i Byarne nämde
bristande skog och mark utaf nära intill gräntsande Krono Allmänningar
och utaf blifwande öfwerlopps marken i Anumark by, ther en del förut
innehafwa Skatt och fäbodar, kunde tilldelas.
Sedan avvittringsdomstolens beslut i föreskriven ordning underställts
länsstyrelsen, meddelade denna utslag i saken den 29 september 1786. Avutslaget,
vilket synes ha vunnit laga kraft, inhämtas följande:
---landshöfdinge embetet (har) detta mål uti öfwerwägande tagit, för
att enligt Kongl. Mj :ts nådiga instruction af d. 23 maji 1780 utsätta det område,
som berörde byar hädanefter skall tilhöra, och i sådan egenskap från
den öfriga oafrösade mareken skiljas. Och som af den företedde chartan
jemte chartae beskrifningen samt afwittrings rättens yttrande är att intaga,
det den under Wästerhiske och Grubbe byar hittils nyttjade skog och marek,
skall enligt landtmätarens upgift samt afwittrings rättens protocoll och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 är 11)58
5
utlåtande utgöra en widd af 2.095 tl 13 kappl. hwarunder innefattas dugelig
jord af inägor 256 tl 15% kl» skogsängar 713 tl 30 kap:d samt skog 933 tl
22% kapi. tilsammans 1.904 tl 3% kld utbyssmäns utjord om 48 tl 10% kld
samt onyttig marek af sjöar, kärr, myror, mossar, berg, wägar och wattudrag
142 tl 31 kpld, hwileken widd landtmätaren så wäl som afwittrings
rätten beskrifwit wara af någorlunda god beskaffenhet och att åker jorden
i byarne är skjäligen fråstfri, hwadan ock afwittringsrätten för desse byar
föreslagit 1.000 tunneland på manthalet eller efter 8 52/64 mthl 8.812
tunneland 16 kapkd; I afseende hwarpå samt då ängarne deremot äro af
mindre bördighet finner lands höfdinge embetet wäl afwittrings rättens
förslag billigt, men som VVästerhiske och Grubbe byar, för det närwarande
ej kunna få mera än hwad deras härtils nyttjade by(ars) område medgifwer,
och derinom af dugelig jord finnes, som utom de 48 tl 10% kpld
ut jordar, hwilka af andre byar innehafwas, ej stiger til mera än 1.905 tl
19% kpld tillika med hwad deremellan såsom onyttig jord eller impedimenta
förekommer; Ty pröfwrar landshöfdinge embetet skjäligt Wästerhiske
och Grubbe byar, hela detta område tillägna, thet ther skall innefattas
inom de gräntsor och linier, som hittils wanlige warit, och å chartan upritade
äro samt widare å sjelfwa mareken meddelst ordenteligen rörlagde
rå linia från den öfriga angräntsande mareken afskiljas skola, deras rätt
dem härwid dock förbehållen, som inom et sådant område kunna wisa sig
wara w:ärckelige ägare eller innehafware af större eller mindre traeter eller
deras rätt dertil lagl. styreka kunna.
I anseende åter til brist som VVästerhiske och Grubbe byar efter afwittrings
rättens utlåtande skulle liafwa uti ett efter skatten tillräckeligt område
så will landshöfdinge embetet sig framdeles deröfwer särskilt utlåta
så widt tillfälle och tillgång af blifw^ande öfwerloppsmarck, annorstädes
kan finnas.
Den möjlighet som förelåg att med stöd av det ovannämnda kungl. brev
den 13 januari 1860 erhålla nedsättning i mantalet har icke utnyttjats för
Grubbe och Västerhiske byar.
Den 31 december 1866 meddelade länsstyrelsen utslag angående avvittring
och skattläggning av sådan hemman, krononybyggen, torp och lägenheter
i Umeå socken, vilka antingen icke alls eller blott till någon del förut
undergått sådan behandling. Av utslaget intages här följande:
Westerhiske och Grubbe byar, om tillhopa 8 13/16 dels mantal, hafva
genom Konungens Befäl Iningshaf van des Utslag den 29 September 1786
blifvit tillerkände utmål efter 1000 tunnland duglig vidd på mantalet
med 8812 tunnland 16 kappland; men då berörde byar blifvit tillagde endast
1905 tunnland 19,75 kappland duglig mark, och eu brist i område af 6906
tunnland 28,25 kappland, eller 38678 qvadratrefvar 58 qvadratstänger,
hafva byamännen hemställt att för bristen varda tillerkände ersättning antingen
inom Umeå socken eller ock å lämpligt ställe vid flottled inom Degerfors
socken.
Med bifall till hvad hemstäldt blifvit, vill Konungens Befallnings hafvande
härigenom hafva tilldelat Westerhiske och Grubbe byar, såsom fyllnad i
dess område, en mellan Strömbäcks, Söderviks, Österåkers, Hammarkulla,
Dcgerbäcks, Stenbäcks och Brattåkers områden belägen Kronomark, å kartan
Litt KK. N:o 27 begränsad af linier mellan punkterna M, X. Y, V, I, N,
K, L, M, r, (g p. s och w samt innehållande 2458 qvadratrefvar 75 qvadrat
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
stänger eller 439 tunnland 2 kappland duglig mark; och 2654 qvadratrefvar
92 qvadratstänger 50 qvadratfot eller 474 tunnland 3 kappland impedimenter.
Ehuru härigenom Westerhiske och Grubbe byars brist i utmål icke blifvit
fyldt; likväl och då någon vidare tillgång å kronomark innom Umeå socken
icke finnes, samt om sättet för användandet af uppkomne öfverlopps marker
inom Degerfors socken är serskildt stadgadt, finner Konungens Befallningshafvande
det kunna Westerhiske och Grubbe byar icke vidare än som
skett, tilläggas någon fyllnad i deras områden.
Avvittringsstyresmannens i ärendet avgivna yttrande slutade på följande
sätt:
Som någon öfverloppsmark i öfrigt icke finnes att tillgå inom Umeå socken
och gällande afvittringsstadga föreskrifver det afvittring skall förrättas
sockenvis, anser jag, med jemväl fästadt afseende på ordalydelsen uti
Kungl. Maj :ts ofvanåberopade utslag, mig böra tillstyrka att med hwad
åt förenämnde byar sålunda är vordet föreslaget må bero samt att följaktligen
icke något afseende fästes vid gjord framställning om fyllnad i utmål
inom Degerfors socken.
över 1866 års utslag blev icke några besvär anförda av byamännen i Västerhiske
och Grubbe, varför utslaget för deras vidkommande vann laga
kraft. Besvär över samma utslag anfördes däremot av Ansmarks, Baggböle,
Böle, Degernäs, Röbäcks, östertegs, Västertegs och öns byamän. Genom beslut
den 20 januari 1871 fann Kungl. Maj :t — i anledning av de anförda
besvären — att de av länsstyrelsen i 1866 års utslag anförda skälen för
begränsning av de byarna tillagde arealerna skogsmark icke i och för sig
voro av den beskaffenhet, att de kunde utgöra binder för tilldelning av fyllnadsmarker
inom Degerfors socken. Med anledning härav föreskrev Kungl.
Maj :t dels att länsstyrelsen skulle utreda huruvida icke någon del av de
odisponerade överloppsmarkerna i Degerfors socken lämpligen skulle kunna
användas såsom fyllnad till byarnas utmål inom Umeå socken, dels ock att
länsstyrelsen efter utredningens verkställande skulle avgiva nytt utlåtande
i ärendena. Den 31 januari 1874 meddelades nya utslag av länsstyrelsen, och
tillädes enligt dessa de klagande byarna sammanlagt inom Degerfors och
Vännäs socknar så mycken skogsmark, som tillerkänts dem i avvittringsutslag
år 1784, 1786 och 1791.
Från Umeå socken utbröts Degerfors socken 1798, Sävar socken 1817 och
Vännäs socken 1834.
År 1875 anhöll Västerhiske och Grubbe byamän att Kungl. Maj:t måtte av
gunst och nåd medgiva, att byamännen, vilka av oförstånd ej överklagat
länsstyrelsens utslag den 31 december 1866, finge åt sig upplåten mark,
motsvarande byarnas brist i utmål av 6467 tunnland 26 Vi kappland, av
odisponerade lägenheter antingen inom Vännäs socken i närheten av Urnan
och Vindelns vattendrag eller ock av dem, som funnes inom Sävars socken
på ömse sidor om Sävar älv och om vilkas användande någon bestämmelse
ej skulle ha skett. I infordrat utlåtande den 29 maj 1875 yttrade länsstyrel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 195S
7
sen att erfarenheten ådagalagt, att de flesta av de byamän inom Umeå socken,
vilka i följd av föreskrifterna i Kungl. Maj :ts brev den 20 januari 1871
för bristande utrnål undfått fyllnad av överloppsmarker inom angränsande
socknar, gått i författning om försäljning av den sålunda tillagda fyllnadsmarken.
Länsstyrelsen anförde jämväl, att, enär det torde bli omöjligt för
sökandena att med någon fördel bruka och gagna marker, som låge på flera
mils avstånd från deras bostäder, byamännen följaktligen skulle bli nödsakade
att försälja den mark, som kunde bli tillerkänd dem, vid vilket förhållande
köpeskillingen skulle komma hemmansägarna och ej deras hemman
till godo. På grund därav och då enligt Kungl. Maj :ts brev den 13 januari
1860 den utvägen stode byamännen öppen att, därest de funne sig
därtill befogade, söka förmedling å det deras hemman åsatta skattetalet,
hemställde länsstyrelsen att ansökningen måtte lämnas utan avseende. Genom
beslut den 15 juni 1875 fann också Kungl. Maj:t byamännens ansökning
icke förtjäna avseende.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 7 januari 1939 dagtecknad skrift anhöll
därefter byamännen i Västerhiske och Grubbe byar, enär bristen på husbehovsskogar
gjort sig alltmera kännbar och allvarligt hotade jordbruksnäringen
i orten, att byarna måtte, i likhet med andra byar inom Umeå
socken, vilka överklagat länsstyrelsens utslag den 31 december 1866 angående
tilldelning av fyllnadsmark, tilläggas fyllnadsmarker utom socknen. I
ärendet avgavs yttranden av länsstyrelsen, över jägmästaren och överlantmätaren
i Västerbottens län, domänstyrelsen och 1936 års skogsutredning.
Länsstyrelsen ansåg, att de i länsstyrelsens yttrande den 29 maj 1875
— se ovan — rörande byamännens då gjorda ansökan gjorda påpekandena
alltjämt ägde sitt berättigande, varför de av sökandena åberopade skälen
icke föranledde länsstyrelsen att frångå sin ståndpunkt i frågan. På grund
därav och då inom Umeå socken befintliga kronoparker vore för ifrågavarande
ändamål otillräckliga, hemställde länsstyrelsen att den gjorda framställningen
icke måtte vinna avseende.
Över jägmästaren meddelade, bland annat, att inom Umeå och Degerfors
socknar icke längre funnes några kronoöverloppsmarker men att kronoparker
funnes såväl inom Umeå socken som inom Degerfors socken.
övcrlantmätaren yttrade bland annat:
Genom det förestående torde hava blivit klarlagt, dels att bristen å skogsmark
till Västerhiske och Grubbe byar icke äger samband med några vid
avvittringen inom socknen förelupna felaktigheter utan uppkommit genom
en redan vid avvittringen konstaterad allmän knapphet å inom orten befintliga
och för fyllnad lämpade kronoskogar, dels ock att Kungl. Maj :t
tidigare, nämligen genom beslut den 15 juni 1875, avgjort frågan, huruvida
Västerhiske och Grubbe byar med anledning av tillvägagångssättet vid avvittringen
kunde från kronan tillhöriga ägor erhålla ytterligare tilldelning
av skogsmark. Med anledning av vad sålunda blivit utrett och då inom socknen
befintliga kronoparker äro för sådant ändamål otillräckliga, anser över
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
lantmätaren för sin del, att någon tilldelning av skogsmark till Västerhiske
och Grubbe från kronan tillhörig mark nu icke bör komma i fråga.
Domänstyrelsen — liksom över jägmästaren — hemställde, med stöd av
den utredning, som i de i ärendena avgivna yttrandena förebragts, att framställningen
icke måtte vinna avseende.
1936 års skog sutredning, vilken hemställde att framställningen måtte av
Kungl. Maj:t lämnas utan avseende, anförde i huvudsak:
Den mindre tillfredsställande avvägning av skogsmarksinnehavet, som
i det ifrågavarande fallet har sin grund i ett vid avvittringen givet utgångsläge,
är ingalunda unikt. Tvärtom torde liknande förhållanden, uppkomna
även av andra orsaker, förefinnas rätt allmänt. Huruvida åtgärder lämpligen
kunna vidtagas i syfte att åvägabringa en ändamålsenlig lösning av
dylika frågor, är beroende av det resultat, ett ingående studium av detta
problem i hela dess omfattning må kunna giva. Dessa och angränsande
frågor, jorddelningslagstiftning och fastighetsbildning, äro för närvarande
under utredning. Även 1936 års skogsutredning får måhända anledning
återkomma till dessa spörsmål. På grund härav synas föregripande avgöranden
av enskilda fall, som icke intaga någon särställning och på det sätt
sökandena anhållit, icke för närvarande böra träffas.
Byamännen anförde bland annat:
Även om de av länsstyrelsen anförda skälen då varit bärande, anse vi -—
tvärtemot vad länsstyrelsen i sitt år 1940 förnyade yttrande på denna vår
framställning framhållit — att de icke äga någon giltighet nu. Vi anse,
att det icke bör inverka på vår sak, att de byamän, som efter 1875 fingo
fyllnadsjord, sålde den. Man kan icke taga för givet, att byamännen i Västerhiske
och Grubbe byar skulle förfarit på samma sätt. Vidare äro förhållandena
nu helt olika dem på 1880—1890-talet. Byarna voro då mindre
utvecklade och behovet av skog följaktligen mindre. Därtill kommer att
byarna då hade avsevärt större skogsbehållning i inägor. Den skog, Västerhiske
och Grubbe byar haft i inägor, är nu förbrukad. Därest byarna nu
erhölle skog av Kronan, skulle en försäljning därför icke kunna ifrågakomma
ens om skog erhölles i en från Umeå avlägset liggande socken. Om
byarna erhålla skog, hava de också för avsikt att avsätta den till och förvalta
den såsom bysamfällighet, varigenom avkastningen kommer fastigheterna
såsom sådana till godo allt framgent.
Byamännens behov av husbehovsskog, som tydligt framgår av det tidigare
ingivna utdraget av taxeringslängd för byarna, understrykes också av
överlantmätaren, som konstaterat att för det väsentliga antal småbruksoch
jordbruksfastigheter, som nu finnas i byarna, behovet av skogsmark
numera i ännu mindre grad än tidigare kan fyllas av byarnas egna skogstillgångar.
Genom beslut den 20 juni 1941 fann Kungl. Maj:t byamännens ansökan
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958 9
Yttranden över motionerna
Alla remissinstanserna har avstyrkt motionerna.
Kammarkollegiet
Beträffande frågan huruvida någon rättslig grund finnes för ett anspråk
å fyllnadsskog för ifrågavarande håda byar får kollegiet framhålla följande.
Vid detta spörsmåls bedömande måste uppmärksammas, att det för berörda
byar nu felande skogsanslaget icke motsvaras av något av byarna
före 1786 hävdat skogsområde på marken. Av betydelse särskilt för möjligheten
att få frågan löst genom domstolsförfarande synes vara den västerbottniska
avvittringens karaktär av administrativt förfarande med slutgiltig
verkan.
I rättsfallsreferatet i N.J.A. I 1901 s. 169 uppgives att Stöcksjö by i Umeå
socken genom K.B:s i Västerbottens län utslag den 27 — rätteligen den
29 — september 1786 »tillerkändes» ett felande område av 4.170 tunnland
i skog och mark, att byn efter då gällande skattläggningsmetod i sammanhang
med avvittringen tilldelas. Denna by skulle sålunda — under förutsättning
att referatet riktigt återgåve förhållandena — hava haft starkare
skäl att åberopa till stöd för yrkande att erhålla fyllnadsskog än Grubbe
och Västerhiske byar, beträffande vilka K.B. i annat utslag den 29 september
1786 uttalade, att K.B. ville framdeles särskilt utlåta sig om den efter
avvittringsrättens utlåtande föreliggande bristen i område, så vitt tillfälle
och tillgång av blivande överloppsmark annorstädes kunde finnas. Högsta
domstolen ogillade emellertid — trots de bättre skäl som Stöcksjö by sålunda
enligt referatet kunde åberopa — i dom den 16 april 1901 Stöcksjö
bys yrkande om förpliktande för kronan att anvisa och tillhandahålla byamännen
det felande området. Domen innebar ett fastställande av Svea hovrätts
dom i målet, vari anförts att åberopade utslaget den 27 september
1786, varigenom K.B. efter då gällande bestämmelser utsatt för Stöcksjö by
det tunnlandtal jord, som vid avvittringen borde tilldelas hemmanen i byalaget
efter deras skatt och ränta, icke för byamännen grundade någon rätt
av beskaffenhet att till följd därav kronan kunde av domstol förpliktas
att till byamännen avstå vad som för dem bruste i det i utslaget bestämda
utmål.
Av högsta domstolens akt i målet synes framgå, att 1786 års utslag för
Stöcksjö by icke företetts inför domstolen. Avskrift av utslaget, vilket återfunnits
i kammarkollegiets arkiv, bilägges. Härav framgår att byns ställning
i målet var svagare än domstolarna synas ha antagit, i det att K.B. i själva
verket behandlat Stöcksjö på liknande sätt som Västerhiske och Grubbe.
Med hänsyn till vad kammarkollegiet anfört i sin — av Kungl. Maj :t den
11 september 1787 i huvudsak godtagna — skrivelse till K.B. den 9 maj
1785 torde K.B. ha saknat befogenhet att villkorslöst tilldela Stöcksjö by
ett byns gamla ägovälde överskjutande tunnlandtal jord. Som av utslagen
år 1786 för såväl Stöcksjö som Västerhiske och Grubbe närmare framgår,
bär K.B. ej heller gjort detta utan i båda fallen ställt frågan om tyllnadsskog
på framtiden.
Beträffande den fortsatta handläggningen hos de administrativa myndigheterna
av Grubbe och Västerhiske byars avvittringsfråga är att märka, att
jordägarna i dessa byar icke överklagat K.B.:s utslag den 81 december
1866---. Även om nämnda byar — med hänsyn till den inställning till
frågan, som då intogs av Kungl. Maj :t — skulle kunnat erhålla ytterligare
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
skogstilldelning därest de anfört besvär över K.B.:s utslag, har denna möjlighet
likväl försuttits och avvittringsförrättningen sålunda blivit definitiv.
Av det anförda framgår att någon rättslig grund för de framställda önskemålen
om ytterligare skogstilldelning till de nu ifrågakomna båda byarna
icke föreligger.
Till stöd för anspråken på skogstilldelning kunna måhända anföras vissa
skälighetssynpunkter. Även om dessa i och för sig äro värda hänsyn, torde
dock alltfort böra beaktas vad 1936 års skogsutredning anförde i det ärende,
som avgjordes av Kungl. Maj :t den 20 juni 1941.
Vad slutligen angår frågans ekonomiska betydelse torde ett skogsområde
med den belägenhet och av den storlek, det här gäller, f. n. hava ett värde
av minst 1.000 kronor per hektar eller för cirka 3.000 hektar lägst tre miljoner
kronor. Eventuellt kan värdet, beroende på områdets och den växande
skogens beskaffenhet, vara betydligt högre.
Mot bakgrund av vad ovan anförts anser kollegiet det icke försvarligt att
nu på grund av skälighetssynpunkter tilldela Västerhiske och Grubbe byar
ifrågavarande fyllnadsskog.
Under åberopande av det anförda får kollegiet uttala, att en ytterligare
utredning i ämnet icke synes motiverad.
Lant mät erist yreisen
Enligt lantmäteristyrelsens mening måste man utgå från att Grubbe och
Västerhiske byamän icke genom rättegång mot kronan kunna åtkomma
någon fyllnadsskog, varvid kan hänvisas till Kungl. Maj:ts dom den 16 april
1901 i Stöcksjö byamäns rättegång mot kronan.
Av byamännen försutten tid för anförande av besvär över länsstyrelsens
avvittringsutslag den 31 december 1866 kan icke återställas, och ej heller
torde förutsättningar föreligga för resning i detta utslag. Det synes härvid
vara till fyllest att hänvisa till att byamännen i 1875 års framställning till
Kungl. Maj :t angivit att de av oförstånd ej överklagat utslaget.
Genom 1866 års utslag prövades byamännens anspråk på fyllnadsskog
inom nuvarande Umeå socken och Degerfors socken. Härmed överensstämmer
att byamännen i 1875 års framställning anhöllo om mark inom Sävars
socken eller Vännäs socken (vilka socknar utbrutits ur Umeå socken, vilket
enligt Bjarmes i motionerna omförmälda promemoria skett år 1817 resp.
år 1834). Någon skyldighet för avvittringsorganen att vid avvittringarna
inom sistnämnda socknar ex officio upptaga fråga om fyllnadsskog till
Grubbe och Västerhiske byar torde icke kunna anses ha förelegat.
En förutsättning för att Kungl. Maj:t nu skulle kunna avstå kronoinark
till byamännen är att riksdagen lämnar sitt medgivande därtill. Vid bedömande
av fråga huruvida det kan anses föreligga så ömmande omständigheter,
att ett sadant medgivande ter sig motiverat, synes bland annat kunna
framhållas att de tidigare grundskatteförhållandena icke med någon större
tyngd tala för byamännens anspråk. Av kammarkollegiets arkivmemorial
att döma medförde nämligen avvittringarna icke någon höjning av byarnas
grundskatt och byamännen begagnade sig efter Kungl. Maj :ts beslut den
15 juni 1875 icke av möjligheten att ansöka om nedsättning av grundskatten,
varjämte grundskatten i slutet på 1800-talet torde ha varit obetydlig
i förhållande till den årliga nettoavkastning som fyllnadsskogen skulle ha
lämnat.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
11
På grund av vad sålunda anförts finner sig lantmäteristyrelsen icke
kunna förorda bifall till de ifrågavarande motionerna. Samtidigt är styrelsen
medveten om att det otvivelaktigt är så, att åtskilliga jordbruksfastigheter
i Grubbe och Västerhiske ha behov av skogsförstärkning; om de åtgärder
härför som inom ramen för jordbruksrationaliseringen redan nu äro
möjliga eller kunna tillkomma är emellertid i motionerna icke fråga.
Domänstyrelsen
Den i motionerna omförmälda av förste arkivarien John Bjarme verkställda
utredningen innehåller dels en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
dels en redogörelse för de slutsatser som Bjarme för egen del
kommer till. Domänstyrelsen, som icke kan finna att utredningen ger stöd
för de slutsatser, som Bjarme kommit till, vidhåller sin tidigare deklarerade
uppfattning, att tillfredsställande utredning i ärendet förebragts och att
byamännens krav på fyllnadsskog icke bör vinna avseende.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker motionerna.
Utskottet
Motionärerna hävdar, att Grubbe och Västerhiske byamän i samband med
den avvittring, som under slutet av 1700-talet övergick byarna, av vederbörande
myndigheter blivit tillerkända 8812,5 tunnland skogsmark, afl detta
beslut verkställts sålunda att byamännen tilldelats knappt 2 000 tunnland,
att byamännens rättmätiga anspråk på återstående cirka 7 000 tunnland hittills
icke tillgodosetts, att byamännen, så länge grundskatterna utgick,
erlagt sådan skatt på grundval av det beslut om större skogsanslag som
byamännen tillerkänts men icke tilldelats samt att myndigheterna genom
att tillerkänna andra rätt till kronans mark obehörigen gynnat dessa på
byamännens bekostnad och satt kronan ur stånd att fullgöra sina vid avvittringen
gjorda åtaganden. Motionerna syftar icke till någon lagstiftning,
men för att få frågan ur rättslig och principiell synpunkt närmare undersökt,
vill motionärerna få till stånd en utredning. Enligt motionärernas
mening har byamännen ett rättsligt grundat anspråk mot kronan att erhålla
viss myckenhet skogsmark. Varken motionerna eller den i ärendet eljest
förehragta utredningen ger vid handen att byamännen någonsin påkallat
domstols prövning av sina anspråk.
Förutom de betänkligheter av allmänt konstitutionell natur, som möter
mot att i riksdagen upptaga frågor om enskildas rätt i ett av myndigheter
avgjort fall, kan det sägas att en utredning av det slag motionärerna vill
få till stånd ej är försvarlig, innan byamännen fått sina anspråk prövade
i rättegång. Dessa frågor har utskottet ingående övervägt och därvid beaktat
särskilt följande.
I den mån byamännens anspråk kan prövas av domstol — och utskottet
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
saknar anledning förmoda att så icke skulle vara förhållandet — finnes
givetvis icke någon anledning för utskottet eller riksdagen att i minsta
mån föregripa det avgörande, som i sådan ordning kan träffas. Trots det
sagda torde man likväl just i förevarande fall med visst fog kunna hävda,
att möjligheterna för byamännen att i rättegång mot kronan vinna bifall
till sina anspråk måste bedömas som små. Här föreligger nämligen den
situationen att liknande anspråk från andra (Stöcksjö) byamän i samma
socken ogillats genom en av högsta domstolen den 16 april 1901 meddelad
dom (refererad i Nytt juridiskt arkiv, avdelning I, 1901, s. 169 ff). Rättsfallet
har på ett intressant sätt kommenterats av kammarkollegiet i dess här
ovan redovisade yttrande. Ett ytterligare skäl för att anse frågan som ett
ämne, varmed riksdagen äger att taga befattning, utgör den omständigheten,
att motionerna syftar till förfogande över kronans fasta egendom,
och i fråga om denna har riksdagen i § 77 regeringsformen tillerkänts speciella
och omfattande befogenheter. På grund av de särskilda omständigheterna
i denna fråga anser sig därför utskottet oförhindrat att redovisa
resultatet av den i ärendet verkställda utredningen, vilken torde kunna
sammanfattas på följande sätt.
Avvittringsdomstolen fann år 1785, att byarnas sammanlagda skattetal
enligt tidigare verkställd skattläggning utgjorde 8 52/«4 mantal, att byarna
borde tilldelas skog och mark med 1 000 tunnland för mantal eller 8 812
tunnland 16 kappland, att byarnas sammanlagda område endast utgjorde
1 905 tunnland 19% kappland, att — enligt den antagna normen för marktilldelning
— för byarna förelåg en brist av 6 906 tunnland 28% kappland.
Eftersom länsstyrelsen — men icke domstolen ■— ägde behörighet att
avgöra denna fråga hemställde domstolen, att länsstyrelsen måtte taga
under övervägande att på annat håll i socknen tilldela byamännen vad
som brast enligt domstolens beräkningar. I samband med att länsstyrelsen
år 1786 fastställde avvittringen förklarade länsstyrelsen, att den fann domstolens
förslag skäligt och billigt, men eftersom byarnas gamla ägovälde
var väsentligt mindre än det område, som byarna enligt domstolens beräkning
borde erhålla, kunde byarna ej få mera än vad de förut haft. För
den händelse tillgång till överloppsmark i framtiden skulle yppas, skulle
länsstyrelsen ånyo upptaga frågan härom. Så skedde år 1866, då byarna
tilldelades ett område om 913 tunnland 5 kappland, varav 439 tunnland 2
kappland utgjorde duglig mark och 474 tunnland 3 kappland impediment.
Över 1866 års beslut, som berörde jämväl övriga byar i Umeå socken, anfördes
besvär av åtskilliga byar, medan beslutet beträffande övriga — bland
dem Grubbe och Västerhiske — vann laga kraft. I följd av besvären tillerkändes
de klagande byamännen den mark som beräknats för deras del
vid det föregående århundradets avvittringar. Byamännen i Grubbe och
Västerhiske har därefter vid två tillfällen — 1875 och 1939 — trots att
besvär i föreskriven ordning icke anförts över länsstyrelsens beslut, anhål
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
13
lit om att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna dem fvllnadsskog. Båda framställningarna
har lämnats utan bifall.
Avvittringsverksamheten är numera avslutad. Den var i Västerbottens län
ett författningsreglerat administrativt förfarande med slutgiltig verkan,
över myndigheternas beslut förelåg städse möjlighet att anföra besvär. Av
anledningar, som numera är okända, har byamännen i Grubbe och Västerhiske
icke begagnat sig härav. Avvittringsdomstolens avgörande innebar
icke och kunde icke innebära något annat än ett förslag till länsstyrelsen
såsom beslutande myndighet. Länsstyrelsens beslut år 1786 innebar icke
— som motionärerna hävdar — att byamännen tillerkändes rätt till fyllnadsskog;
beslutet innebar endast ett löfte, vars uppfyllande var betingat
av visst villkor. Löftet har — i enlighet med villkoret — infriats vid frågans
slutliga avgörande år 1866, en omständighet som motionärerna icke
omnämner. Självfallet kan intet med säkerhet sägas om utgången av det
fullföljdsförfarande, som skulle ha kommit till stånd, därest byamännen
i föreskriven ordning anfört besvär över 1866 års beslut. Men även om man
gör det antagandet, att byamännen därvid, i likhet med övriga klagande
sockenmän, skulle ha erhållit all den fyllnadsskog, som i förhållande till
avvittringsdomstolens beräkningar och 1786 års beslut ännu brast, är detta
likafullt en omständighet, som enligt utskottets mening icke är ägnad att
i dag böra inverka på frågans bedömande. Det är antagligt att föreställningen
om en ännu bestående rätt till fyllnadsskog härleder sig till 1866
års beslut och vad därav följde. Länsstyrelsen tillämpade därvid en restriktiv
författningstolkning, medan Kungl. Maj:t följde en mera extensiv. Såväl
det allmänna rättegångsförfarandet som förvaltningsprocessen erbjuder
otaliga exempel på att olika instanser tillämpat eller tolkat samma författning
på olika sätt. Häri ligger ingenting anmärkningsvärt.
Motionärerna har gjort gällande att byamännens rätt till ytterligare
fyllnadsskog framgår även därav, att de betalt grundskatt jämväl för den
skog, som de icke erhållit. Därmed torde det förhålla sig så att 1786 års
avvittring för byamännen icke innebar någon ändring i det före avvittringen
gällande mantalet och därmed ej heller i skatten. En förutsättning för att
denna avvittrings innebörd av skattläggning skulle komma till synes, torde
ha varit att byarna haft så stort ägovälde, att det överstigit den vid avvittringen
gällande normen för marktilldelning, vilket ju för deras del alls icke
var fallet. Av möjligheterna att i enlighet med det kungl. brevet 1860
erhålla nedsättning i skatten har byamännen icke begagnat sig.
Utskottet har icke haft vare sig möjlighet eller anledning att undersöka
i vilken utsträckning byamännen rent faktiskt lider brist på skogsmark.
Ej heller motionärerna synes vilja ifrågasätta, att statsmakterna utan hänsyn
till rättsläget av ren billighet bör avstå den åsyftade skogsmarken.
Huru eu dylik brist inom ramen för gällande lagstiftning skall kunna tillgodoses
ligger därför vid sidan om den väckta frågan.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958
Vid övervägande av allt som i ärendet förekommit har utskottet icke
kunnat finna anledning att vare sig tillstyrka den i motionerna begärda
utredningen eller eljest instämma i vad motionärerna till stöd härför anfört.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner 1:73 och 11:99 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 mars 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson, Göran
Karlsson, Ebbe Ohlsson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman, fru Torbrink,
herrar Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö,
Bengtsson i Göteborg* och Jansson i Aspeboda.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1958
580330
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.