Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående Grubbe och Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 731 i första kammaren av herrar Jacobsson, Per, och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 99 i andra kammaren av fru Sandström in. fl.

1958-03-18 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:13, Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående Grubbe och Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 731 i första kammaren av herrar Jacobsson, Per, och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 99 i andra kammaren av fru Sandström in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1958

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående Grubbe

och Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner, nr 731 i första kammaren av herrar Jacobsson, Per,

och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 99 i andra kammaren av fru Sandström

in. fl.

I motionerna som är likalydande hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära en sådan utredning angående Grubbe och Västerhiske

byamäns rätt till fyllnadsskog i enlighet med avvittringsdomstolens

beslut, att Kungl. Maj:t sedan kan pröva ärendet för slutligt avgörande».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen

samt länsstyrelsen i Västerbottens län. Vid frågans bedömande

har utskottet därjämte haft tillgång till den i motionerna omförmälda av

f. d. förste arkivarien John Bjarme på enskilt uppdrag upprättade promemorian.

Avvittringarna

Forskningen torde numera vara enig om att de stora obebyggda vidderna

i norra delarna av riket ännu under medeltiden och början av nya tiden i

äganderättsligt avseende var att anse som herrelöst land.2 Av avgörande

betydelse för rättsutvecklingen på detta område är kungl. förordningen den

19 december 1683. Genom denna förordning, som är den första avvittringsförfattningen,

avgjordes för framtiden att mark, som låg obebyggd och

varå ingen kunde visa laga fång eller genom hävd eller rågång gjorde anspråk,

tillhörde kronan. För att skilja kronans områden från enskildas anbefalldes

myndigheterna att verkställa avvittringar. Om därvid befanns att

laga rågång fanns skulle denna respekteras, om icke skulle varje hemman

tilldelas ett skäligt utrymme i skog och mark.

Avvittringarna visade sig emellertid vara ett tidskrävande och dyrbart

företag och de kom att pågå under närmare 250 år. Helt naturligt har av
1

Motionen iir i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

2 Se .1. E. Almquist, Det norrländska avvittringsverket, Sthlm 1928, s. 11.

Hihann till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 3 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

vittringsverkets historia kommit att präglas av de skilda politiska ideal och

växlande nationalekonomiska system som under denna långa tidsrymd avlöste

varandra. 1683 års kungörelse kom att under tidernas lopp följas av en

mängd andra författningar på området. Under avvittringsverkets första tid

\ar det uppenbart att man i törsta hand hade bergs- och brukshanteringens

bästa för ögonen. Den norrländska 1700-talsavvittringen började 1723 i

Medelpad och gick därifrån vidare norrut. Allt ifrån 1740-talet sökte man

inom avvittringsverkets ram främja nybyggesverksamheten. Vid de förrättningar,

som företogs med stöd av kungl. instruktionen den 23 maj 1780 för

avvittringsrätten i Västerbotten, blev avvittringarna samtidigt ett skattläggningsförfarande.

Genom de avvittringsförfattningar som utfärdades på 1820- talet, sökte man under inflytande av då rådande liberalistiska tankegångar

ställa så stora arealer kronojord som möjligt till den enskildes förfogande.

Genom en Kungl. förordning 1865 sökte man däremot att i samband med

ännu återstående avvittringar bilda kronoparker under allmän förvaltning.

Vid 1800-talets avvittringar gjordes 1700-taIsavvittringarna delvis om.

För bedömande av det genom motionerna upptagna spörsmålet är 1780

års nyssnämnda instruktion av avgörande betydelse. Enligt instruktionen

skulle vid avvittringarna varje hemman tilldelas skog i förhållande till sitt

skattetal. Man beräknade skogstilldelningen till mellan 700 och 1 400 tunnland

för varje fullt mantal. Goda hemman fick mer och svaga hemman

mindre. Innebörden av denna tilldelningsregel förefaller något oklar. Meningen

synes dock ha varit, att den som ägde ett hemman om ett mantal och

kunde styrka hävd av mer än 1 400 tunnland icke var berättigad att behålla

det överskjutande området, med mindre han åtog sig att dels — efter vissa

frihetsår — gälda ökesskatt, dels fullgöra av myndigheterna förelagda nyodlingsarbeten.

Huru skulle förfaras, om ägaren av ett mantal ej kunde

stjrka hävd av mer än kanske 200 tunnland, synes icke vara direkt reglerat i

författningarna. Då just denna situation under avvittringarna i Västerbottens

kustsocknar synes ha varit ganska vanlig, yppades hos de lokala myndigheterna

också tvekan om rätta förfaringssättet. Länsstyrelsen förhörde

sig fördenskull i skrivelse den 31 mars 1785 till kammarkollegiet, om icke sådana

byar skulle erhålla någon ersättning i blivande överloppsmark. Till

svar härå avlät kollegiet den 9 maj 1785 en skrivelse till länsstyrelsen. Däri

förklarades att författningarna icke medgav, att på nyss nämnt sätt beskaffade

byar och hemman ägde rätt att göra anspråk på någon överloppsmark.

Häröver anfördes besvär, som dock genom Kungl. Maj :ts brev till kammarkollegiet

den 11 september 1787 lämnades utan bifall.

Ur 1780 års instruktion inhämtas vidare att, sedan det till avvittring avsedda

området av lantmätare kartlagts och beskrivits, avvittringsrätten skulle

med ledning härav företaga besiktning och undersökning. Avvittringsrätten

utgjordes av en av hovrätten förordnad, med landskapets hushållning

förtrogen domare jämte sju nämndemän. Sedan rätten avslutat sitt arbete,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

3

skulle den till länsstyrelsen insända såväl sitt eget som lantmätarens och

vederbörande kronoombuds utlåtande i saken. På grund av dessa handlingar

hade länsstyrelsen därefter att utsätta det tunnlandtal som borde

tilldelas varje hemman. Själva avvittringsfrågan hade genom detta stadgande

överflyttats från avvittringsrättens till länsstyrelsens avgörande. Denna

fråga kunde icke — i motsats till vad som i exempelvis Ångermanland

var fallet — fullföljas till lagmansrätten och vidare i domstolsväg. Orsaken

härtill var att avvittringen genom 1780 års instruktion övergått till att bliva

en skattläggningsåtgärd efter »det vissa tunnlandtalet», och skattläggningen

hade sedan gammalt lytt under administrativ myndighet.

Den 10 februari 1824 utfärdades avvittringsstadgan för Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, i vilken stadga bland annat föreskrevs

att avvittring skulle ske sockenvis. Den oavvittrade marken skulle därvid

dels såsom fyllnad tilläggas svaga hemman, dels indelas och utstakas till

nybyggen, dels ock avsättas till kronoparker. Stadgan, som innehåller de

grundläggande bestämmelserna för den senare avvittringen i Västerbottens

län utom lappmarken, utsäger nämligen, att ändamålet med avvittringen

var att skilja kronans marker från enskildas ägor, att av kronans marker

tillägga svaga hemman fyllnad i deras behov, att urskilja vad hemman

utöver deras mantal och räntor i ägor innehade, att av kronans överloppsmark

indela och utstaka nybyggen att av hugade odlare emottagas,

samt att genom dessa anstalter bereda för hemmansåhorna full visshet och

säkerhet om deras ägorymd och för idoga arbetare tillfälle till nya hemmans

anläggning på kronans allmänningar och överloppsmarker samt således befrämja

landets uppodlande och bebyggande. Varje helt mantal skulle, där

tillgången sådant medgåve, tilldelas från 700 till 2 500 tunnland i inägor,

skog och utmark, och i förhållande därefter för mindre hemmantal, allt

efter markens beskaffenhet och godhet. Impedimenter skulle icke tagas i

beräkning. Sådana efter avvittringen återstående kronomarker, som för

bristande uppodlingslägenheter icke kunde användas till nyhemmans eller

torps anläggning, borde särskilt avrösas och såsom kronoallmänningar vårdas,

att till framtida behov begagnas. De skulle icke få bortgivas mot särskild

skogsränta, men mulbetet därå finge mot viss avgift upplåtas till andra

hemmansägare tills vidare och intill dess kronan ville använda marken på

annat sätt. Under förra hälften av 1800-talet beviljade länsstyrelsen anläggning

av ett stort antal nyhemman och nybyggen inom den inre delen av

Umeå socken, varvid stora skogsområden togs i anspråk. Härigenom försämrades

möjligheterna för de redan anlagda och delvis avvittrade byarna i

kustlandet att erhålla fyllnad till sina otillräckliga skogsmarker. I samband

med att avvittringsarbetet ånyo igångsattes, avlät länsstyrelsen i Västerbottens

län år 1859 i ämnet en skrivelse till Kungl. Maj :t med förslag om

nedsättning eller minskning i vissa hemmans mantal och ränta. I enlighet

med Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet den 13 januari 1860 föreskrev

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

kollegiet i skrivelse till länsstyrelsen »att hemman inom Westerbottens län,

som vid afvittring funnits, jemförelsevis emot skattetalet, brista i egor, men

icke kan på lämpligt ställe erhålla emot egobristen svarande fyllnadsjord.

må, efter jemförelse med ortens skattläggningsmethod och i motsvarigt förhållande

till egobristen, undfå ersättning eller minskning i hemmanets mantal

och ränta, att, när fråga om så beskaffad förmedling uppstår, förslag

dertill bör af den landtmätare, som delningsförrättningen verkställer, uppgöras

och af Styresmannen för afvittringsverket i länet granskas, hvarefter

frågan af Eder afgöres genom utslag, som i vanlig ordning underställes

KammarColiegii pröfning och fastställelse».

Avvittringen i Grubbe och Västerhiske byar

Den 8 och 9 augusti 1785 sammanträdde avvittringsrätten i Grubbe och

Västerhiske byar i Umeå socken av Västerbottens län för att därstädes förrätta

avvittring. Av domstolens protokoll är följande av särskilt intresse:

Afwittrings Domstolen öfwerwägade altsammans; Och allthenstund

Wästerhiske och Grubbe byar, funnits innehafwa god och fråstfri åker, någorlunda

god äng, och thess utom äro helt nära Umeå Stad belägne, samt

således ibland bättre byar i Socknen äro att räkna, i synnerhet hwad åkren

beträffar; förthenskull---finner wäl Afwittrings Domstolen att ej

större utrymme hemmanen i thesse byar rätteligen borde föreslås än högst

efter 950 tunneland på Mantalet, men emedan Wästerhiske och Grubbe

hemmanen warit och än äro trängde på nödig Skog till wedbrand och

gärdsle fång, samt nödigt mulbete, och thess utom icke utom hägnad hafwa

något tillgångs land icke eller något fiske, och sämre qwarnlägenhet å egen

byamark,---Ty pröfwar Afwittrings Rätten skjäligit tillstyrka, att

hemmanen i thesse Byar till utrymme i Skog och mulbetes mark kunde

tilläggas 1000 tunneland efter Mantalet,---. Och som byns dugeliga

och behålna område endast utgiör 1905 tunneland 19 3/4 kappi :d och på

byarna efter föreslagne Skogs område 1000 tunneland på Mantalet 8 52/64

Mantal belöper en widd af 8812 tunneland 16 kappeland, och hemmanen

således i förenämnde byar finnes wara bristande i Skog och mark af 6906

tunneland 28 1/4 kappi :d, så hemställes tillika Högwälborne Herr Landshöfdingens

ompröfwande, om icke förenämnde hemman i Byarne nämde

bristande skog och mark utaf nära intill gräntsande Krono Allmänningar

och utaf blifwande öfwerlopps marken i Anumark by, ther en del förut

innehafwa Skatt och fäbodar, kunde tilldelas.

Sedan avvittringsdomstolens beslut i föreskriven ordning underställts

länsstyrelsen, meddelade denna utslag i saken den 29 september 1786. Avutslaget,

vilket synes ha vunnit laga kraft, inhämtas följande:

---landshöfdinge embetet (har) detta mål uti öfwerwägande tagit, för

att enligt Kongl. Mj :ts nådiga instruction af d. 23 maji 1780 utsätta det område,

som berörde byar hädanefter skall tilhöra, och i sådan egenskap från

den öfriga oafrösade mareken skiljas. Och som af den företedde chartan

jemte chartae beskrifningen samt afwittrings rättens yttrande är att intaga,

det den under Wästerhiske och Grubbe byar hittils nyttjade skog och marek,

skall enligt landtmätarens upgift samt afwittrings rättens protocoll och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 är 11)58

5

utlåtande utgöra en widd af 2.095 tl 13 kappl. hwarunder innefattas dugelig

jord af inägor 256 tl 15% kl» skogsängar 713 tl 30 kap:d samt skog 933 tl

22% kapi. tilsammans 1.904 tl 3% kld utbyssmäns utjord om 48 tl 10% kld

samt onyttig marek af sjöar, kärr, myror, mossar, berg, wägar och wattudrag

142 tl 31 kpld, hwileken widd landtmätaren så wäl som afwittrings

rätten beskrifwit wara af någorlunda god beskaffenhet och att åker jorden

i byarne är skjäligen fråstfri, hwadan ock afwittringsrätten för desse byar

föreslagit 1.000 tunneland på manthalet eller efter 8 52/64 mthl 8.812

tunneland 16 kapkd; I afseende hwarpå samt då ängarne deremot äro af

mindre bördighet finner lands höfdinge embetet wäl afwittrings rättens

förslag billigt, men som VVästerhiske och Grubbe byar, för det närwarande

ej kunna få mera än hwad deras härtils nyttjade by(ars) område medgifwer,

och derinom af dugelig jord finnes, som utom de 48 tl 10% kpld

ut jordar, hwilka af andre byar innehafwas, ej stiger til mera än 1.905 tl

19% kpld tillika med hwad deremellan såsom onyttig jord eller impedimenta

förekommer; Ty pröfwrar landshöfdinge embetet skjäligt Wästerhiske

och Grubbe byar, hela detta område tillägna, thet ther skall innefattas

inom de gräntsor och linier, som hittils wanlige warit, och å chartan upritade

äro samt widare å sjelfwa mareken meddelst ordenteligen rörlagde

rå linia från den öfriga angräntsande mareken afskiljas skola, deras rätt

dem härwid dock förbehållen, som inom et sådant område kunna wisa sig

wara w:ärckelige ägare eller innehafware af större eller mindre traeter eller

deras rätt dertil lagl. styreka kunna.

I anseende åter til brist som VVästerhiske och Grubbe byar efter afwittrings

rättens utlåtande skulle liafwa uti ett efter skatten tillräckeligt område

så will landshöfdinge embetet sig framdeles deröfwer särskilt utlåta

så widt tillfälle och tillgång af blifw^ande öfwerloppsmarck, annorstädes

kan finnas.

Den möjlighet som förelåg att med stöd av det ovannämnda kungl. brev

den 13 januari 1860 erhålla nedsättning i mantalet har icke utnyttjats för

Grubbe och Västerhiske byar.

Den 31 december 1866 meddelade länsstyrelsen utslag angående avvittring

och skattläggning av sådan hemman, krononybyggen, torp och lägenheter

i Umeå socken, vilka antingen icke alls eller blott till någon del förut

undergått sådan behandling. Av utslaget intages här följande:

Westerhiske och Grubbe byar, om tillhopa 8 13/16 dels mantal, hafva

genom Konungens Befäl Iningshaf van des Utslag den 29 September 1786

blifvit tillerkände utmål efter 1000 tunnland duglig vidd på mantalet

med 8812 tunnland 16 kappland; men då berörde byar blifvit tillagde endast

1905 tunnland 19,75 kappland duglig mark, och eu brist i område af 6906

tunnland 28,25 kappland, eller 38678 qvadratrefvar 58 qvadratstänger,

hafva byamännen hemställt att för bristen varda tillerkände ersättning antingen

inom Umeå socken eller ock å lämpligt ställe vid flottled inom Degerfors

socken.

Med bifall till hvad hemstäldt blifvit, vill Konungens Befallnings hafvande

härigenom hafva tilldelat Westerhiske och Grubbe byar, såsom fyllnad i

dess område, en mellan Strömbäcks, Söderviks, Österåkers, Hammarkulla,

Dcgerbäcks, Stenbäcks och Brattåkers områden belägen Kronomark, å kartan

Litt KK. N:o 27 begränsad af linier mellan punkterna M, X. Y, V, I, N,

K, L, M, r, (g p. s och w samt innehållande 2458 qvadratrefvar 75 qvadrat
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

stänger eller 439 tunnland 2 kappland duglig mark; och 2654 qvadratrefvar

92 qvadratstänger 50 qvadratfot eller 474 tunnland 3 kappland impedimenter.

Ehuru härigenom Westerhiske och Grubbe byars brist i utmål icke blifvit

fyldt; likväl och då någon vidare tillgång å kronomark innom Umeå socken

icke finnes, samt om sättet för användandet af uppkomne öfverlopps marker

inom Degerfors socken är serskildt stadgadt, finner Konungens Befallningshafvande

det kunna Westerhiske och Grubbe byar icke vidare än som

skett, tilläggas någon fyllnad i deras områden.

Avvittringsstyresmannens i ärendet avgivna yttrande slutade på följande

sätt:

Som någon öfverloppsmark i öfrigt icke finnes att tillgå inom Umeå socken

och gällande afvittringsstadga föreskrifver det afvittring skall förrättas

sockenvis, anser jag, med jemväl fästadt afseende på ordalydelsen uti

Kungl. Maj :ts ofvanåberopade utslag, mig böra tillstyrka att med hwad

åt förenämnde byar sålunda är vordet föreslaget må bero samt att följaktligen

icke något afseende fästes vid gjord framställning om fyllnad i utmål

inom Degerfors socken.

över 1866 års utslag blev icke några besvär anförda av byamännen i Västerhiske

och Grubbe, varför utslaget för deras vidkommande vann laga

kraft. Besvär över samma utslag anfördes däremot av Ansmarks, Baggböle,

Böle, Degernäs, Röbäcks, östertegs, Västertegs och öns byamän. Genom beslut

den 20 januari 1871 fann Kungl. Maj :t — i anledning av de anförda

besvären — att de av länsstyrelsen i 1866 års utslag anförda skälen för

begränsning av de byarna tillagde arealerna skogsmark icke i och för sig

voro av den beskaffenhet, att de kunde utgöra binder för tilldelning av fyllnadsmarker

inom Degerfors socken. Med anledning härav föreskrev Kungl.

Maj :t dels att länsstyrelsen skulle utreda huruvida icke någon del av de

odisponerade överloppsmarkerna i Degerfors socken lämpligen skulle kunna

användas såsom fyllnad till byarnas utmål inom Umeå socken, dels ock att

länsstyrelsen efter utredningens verkställande skulle avgiva nytt utlåtande

i ärendena. Den 31 januari 1874 meddelades nya utslag av länsstyrelsen, och

tillädes enligt dessa de klagande byarna sammanlagt inom Degerfors och

Vännäs socknar så mycken skogsmark, som tillerkänts dem i avvittringsutslag

år 1784, 1786 och 1791.

Från Umeå socken utbröts Degerfors socken 1798, Sävar socken 1817 och

Vännäs socken 1834.

År 1875 anhöll Västerhiske och Grubbe byamän att Kungl. Maj:t måtte av

gunst och nåd medgiva, att byamännen, vilka av oförstånd ej överklagat

länsstyrelsens utslag den 31 december 1866, finge åt sig upplåten mark,

motsvarande byarnas brist i utmål av 6467 tunnland 26 Vi kappland, av

odisponerade lägenheter antingen inom Vännäs socken i närheten av Urnan

och Vindelns vattendrag eller ock av dem, som funnes inom Sävars socken

på ömse sidor om Sävar älv och om vilkas användande någon bestämmelse

ej skulle ha skett. I infordrat utlåtande den 29 maj 1875 yttrade länsstyrel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 195S

7

sen att erfarenheten ådagalagt, att de flesta av de byamän inom Umeå socken,

vilka i följd av föreskrifterna i Kungl. Maj :ts brev den 20 januari 1871

för bristande utrnål undfått fyllnad av överloppsmarker inom angränsande

socknar, gått i författning om försäljning av den sålunda tillagda fyllnadsmarken.

Länsstyrelsen anförde jämväl, att, enär det torde bli omöjligt för

sökandena att med någon fördel bruka och gagna marker, som låge på flera

mils avstånd från deras bostäder, byamännen följaktligen skulle bli nödsakade

att försälja den mark, som kunde bli tillerkänd dem, vid vilket förhållande

köpeskillingen skulle komma hemmansägarna och ej deras hemman

till godo. På grund därav och då enligt Kungl. Maj :ts brev den 13 januari

1860 den utvägen stode byamännen öppen att, därest de funne sig

därtill befogade, söka förmedling å det deras hemman åsatta skattetalet,

hemställde länsstyrelsen att ansökningen måtte lämnas utan avseende. Genom

beslut den 15 juni 1875 fann också Kungl. Maj:t byamännens ansökning

icke förtjäna avseende.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 7 januari 1939 dagtecknad skrift anhöll

därefter byamännen i Västerhiske och Grubbe byar, enär bristen på husbehovsskogar

gjort sig alltmera kännbar och allvarligt hotade jordbruksnäringen

i orten, att byarna måtte, i likhet med andra byar inom Umeå

socken, vilka överklagat länsstyrelsens utslag den 31 december 1866 angående

tilldelning av fyllnadsmark, tilläggas fyllnadsmarker utom socknen. I

ärendet avgavs yttranden av länsstyrelsen, över jägmästaren och överlantmätaren

i Västerbottens län, domänstyrelsen och 1936 års skogsutredning.

Länsstyrelsen ansåg, att de i länsstyrelsens yttrande den 29 maj 1875

— se ovan — rörande byamännens då gjorda ansökan gjorda påpekandena

alltjämt ägde sitt berättigande, varför de av sökandena åberopade skälen

icke föranledde länsstyrelsen att frångå sin ståndpunkt i frågan. På grund

därav och då inom Umeå socken befintliga kronoparker vore för ifrågavarande

ändamål otillräckliga, hemställde länsstyrelsen att den gjorda framställningen

icke måtte vinna avseende.

Över jägmästaren meddelade, bland annat, att inom Umeå och Degerfors

socknar icke längre funnes några kronoöverloppsmarker men att kronoparker

funnes såväl inom Umeå socken som inom Degerfors socken.

övcrlantmätaren yttrade bland annat:

Genom det förestående torde hava blivit klarlagt, dels att bristen å skogsmark

till Västerhiske och Grubbe byar icke äger samband med några vid

avvittringen inom socknen förelupna felaktigheter utan uppkommit genom

en redan vid avvittringen konstaterad allmän knapphet å inom orten befintliga

och för fyllnad lämpade kronoskogar, dels ock att Kungl. Maj :t

tidigare, nämligen genom beslut den 15 juni 1875, avgjort frågan, huruvida

Västerhiske och Grubbe byar med anledning av tillvägagångssättet vid avvittringen

kunde från kronan tillhöriga ägor erhålla ytterligare tilldelning

av skogsmark. Med anledning av vad sålunda blivit utrett och då inom socknen

befintliga kronoparker äro för sådant ändamål otillräckliga, anser över
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

lantmätaren för sin del, att någon tilldelning av skogsmark till Västerhiske

och Grubbe från kronan tillhörig mark nu icke bör komma i fråga.

Domänstyrelsen — liksom över jägmästaren — hemställde, med stöd av

den utredning, som i de i ärendena avgivna yttrandena förebragts, att framställningen

icke måtte vinna avseende.

1936 års skog sutredning, vilken hemställde att framställningen måtte av

Kungl. Maj:t lämnas utan avseende, anförde i huvudsak:

Den mindre tillfredsställande avvägning av skogsmarksinnehavet, som

i det ifrågavarande fallet har sin grund i ett vid avvittringen givet utgångsläge,

är ingalunda unikt. Tvärtom torde liknande förhållanden, uppkomna

även av andra orsaker, förefinnas rätt allmänt. Huruvida åtgärder lämpligen

kunna vidtagas i syfte att åvägabringa en ändamålsenlig lösning av

dylika frågor, är beroende av det resultat, ett ingående studium av detta

problem i hela dess omfattning må kunna giva. Dessa och angränsande

frågor, jorddelningslagstiftning och fastighetsbildning, äro för närvarande

under utredning. Även 1936 års skogsutredning får måhända anledning

återkomma till dessa spörsmål. På grund härav synas föregripande avgöranden

av enskilda fall, som icke intaga någon särställning och på det sätt

sökandena anhållit, icke för närvarande böra träffas.

Byamännen anförde bland annat:

Även om de av länsstyrelsen anförda skälen då varit bärande, anse vi -—

tvärtemot vad länsstyrelsen i sitt år 1940 förnyade yttrande på denna vår

framställning framhållit — att de icke äga någon giltighet nu. Vi anse,

att det icke bör inverka på vår sak, att de byamän, som efter 1875 fingo

fyllnadsjord, sålde den. Man kan icke taga för givet, att byamännen i Västerhiske

och Grubbe byar skulle förfarit på samma sätt. Vidare äro förhållandena

nu helt olika dem på 1880—1890-talet. Byarna voro då mindre

utvecklade och behovet av skog följaktligen mindre. Därtill kommer att

byarna då hade avsevärt större skogsbehållning i inägor. Den skog, Västerhiske

och Grubbe byar haft i inägor, är nu förbrukad. Därest byarna nu

erhölle skog av Kronan, skulle en försäljning därför icke kunna ifrågakomma

ens om skog erhölles i en från Umeå avlägset liggande socken. Om

byarna erhålla skog, hava de också för avsikt att avsätta den till och förvalta

den såsom bysamfällighet, varigenom avkastningen kommer fastigheterna

såsom sådana till godo allt framgent.

Byamännens behov av husbehovsskog, som tydligt framgår av det tidigare

ingivna utdraget av taxeringslängd för byarna, understrykes också av

överlantmätaren, som konstaterat att för det väsentliga antal småbruksoch

jordbruksfastigheter, som nu finnas i byarna, behovet av skogsmark

numera i ännu mindre grad än tidigare kan fyllas av byarnas egna skogstillgångar.

Genom beslut den 20 juni 1941 fann Kungl. Maj:t byamännens ansökan

icke föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958 9

Yttranden över motionerna

Alla remissinstanserna har avstyrkt motionerna.

Kammarkollegiet

Beträffande frågan huruvida någon rättslig grund finnes för ett anspråk

å fyllnadsskog för ifrågavarande håda byar får kollegiet framhålla följande.

Vid detta spörsmåls bedömande måste uppmärksammas, att det för berörda

byar nu felande skogsanslaget icke motsvaras av något av byarna

före 1786 hävdat skogsområde på marken. Av betydelse särskilt för möjligheten

att få frågan löst genom domstolsförfarande synes vara den västerbottniska

avvittringens karaktär av administrativt förfarande med slutgiltig

verkan.

I rättsfallsreferatet i N.J.A. I 1901 s. 169 uppgives att Stöcksjö by i Umeå

socken genom K.B:s i Västerbottens län utslag den 27 — rätteligen den

29 — september 1786 »tillerkändes» ett felande område av 4.170 tunnland

i skog och mark, att byn efter då gällande skattläggningsmetod i sammanhang

med avvittringen tilldelas. Denna by skulle sålunda — under förutsättning

att referatet riktigt återgåve förhållandena — hava haft starkare

skäl att åberopa till stöd för yrkande att erhålla fyllnadsskog än Grubbe

och Västerhiske byar, beträffande vilka K.B. i annat utslag den 29 september

1786 uttalade, att K.B. ville framdeles särskilt utlåta sig om den efter

avvittringsrättens utlåtande föreliggande bristen i område, så vitt tillfälle

och tillgång av blivande överloppsmark annorstädes kunde finnas. Högsta

domstolen ogillade emellertid — trots de bättre skäl som Stöcksjö by sålunda

enligt referatet kunde åberopa — i dom den 16 april 1901 Stöcksjö

bys yrkande om förpliktande för kronan att anvisa och tillhandahålla byamännen

det felande området. Domen innebar ett fastställande av Svea hovrätts

dom i målet, vari anförts att åberopade utslaget den 27 september

1786, varigenom K.B. efter då gällande bestämmelser utsatt för Stöcksjö by

det tunnlandtal jord, som vid avvittringen borde tilldelas hemmanen i byalaget

efter deras skatt och ränta, icke för byamännen grundade någon rätt

av beskaffenhet att till följd därav kronan kunde av domstol förpliktas

att till byamännen avstå vad som för dem bruste i det i utslaget bestämda

utmål.

Av högsta domstolens akt i målet synes framgå, att 1786 års utslag för

Stöcksjö by icke företetts inför domstolen. Avskrift av utslaget, vilket återfunnits

i kammarkollegiets arkiv, bilägges. Härav framgår att byns ställning

i målet var svagare än domstolarna synas ha antagit, i det att K.B. i själva

verket behandlat Stöcksjö på liknande sätt som Västerhiske och Grubbe.

Med hänsyn till vad kammarkollegiet anfört i sin — av Kungl. Maj :t den

11 september 1787 i huvudsak godtagna — skrivelse till K.B. den 9 maj

1785 torde K.B. ha saknat befogenhet att villkorslöst tilldela Stöcksjö by

ett byns gamla ägovälde överskjutande tunnlandtal jord. Som av utslagen

år 1786 för såväl Stöcksjö som Västerhiske och Grubbe närmare framgår,

bär K.B. ej heller gjort detta utan i båda fallen ställt frågan om tyllnadsskog

på framtiden.

Beträffande den fortsatta handläggningen hos de administrativa myndigheterna

av Grubbe och Västerhiske byars avvittringsfråga är att märka, att

jordägarna i dessa byar icke överklagat K.B.:s utslag den 81 december

1866---. Även om nämnda byar — med hänsyn till den inställning till

frågan, som då intogs av Kungl. Maj :t — skulle kunnat erhålla ytterligare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

skogstilldelning därest de anfört besvär över K.B.:s utslag, har denna möjlighet

likväl försuttits och avvittringsförrättningen sålunda blivit definitiv.

Av det anförda framgår att någon rättslig grund för de framställda önskemålen

om ytterligare skogstilldelning till de nu ifrågakomna båda byarna

icke föreligger.

Till stöd för anspråken på skogstilldelning kunna måhända anföras vissa

skälighetssynpunkter. Även om dessa i och för sig äro värda hänsyn, torde

dock alltfort böra beaktas vad 1936 års skogsutredning anförde i det ärende,

som avgjordes av Kungl. Maj :t den 20 juni 1941.

Vad slutligen angår frågans ekonomiska betydelse torde ett skogsområde

med den belägenhet och av den storlek, det här gäller, f. n. hava ett värde

av minst 1.000 kronor per hektar eller för cirka 3.000 hektar lägst tre miljoner

kronor. Eventuellt kan värdet, beroende på områdets och den växande

skogens beskaffenhet, vara betydligt högre.

Mot bakgrund av vad ovan anförts anser kollegiet det icke försvarligt att

nu på grund av skälighetssynpunkter tilldela Västerhiske och Grubbe byar

ifrågavarande fyllnadsskog.

Under åberopande av det anförda får kollegiet uttala, att en ytterligare

utredning i ämnet icke synes motiverad.

Lant mät erist yreisen

Enligt lantmäteristyrelsens mening måste man utgå från att Grubbe och

Västerhiske byamän icke genom rättegång mot kronan kunna åtkomma

någon fyllnadsskog, varvid kan hänvisas till Kungl. Maj:ts dom den 16 april

1901 i Stöcksjö byamäns rättegång mot kronan.

Av byamännen försutten tid för anförande av besvär över länsstyrelsens

avvittringsutslag den 31 december 1866 kan icke återställas, och ej heller

torde förutsättningar föreligga för resning i detta utslag. Det synes härvid

vara till fyllest att hänvisa till att byamännen i 1875 års framställning till

Kungl. Maj :t angivit att de av oförstånd ej överklagat utslaget.

Genom 1866 års utslag prövades byamännens anspråk på fyllnadsskog

inom nuvarande Umeå socken och Degerfors socken. Härmed överensstämmer

att byamännen i 1875 års framställning anhöllo om mark inom Sävars

socken eller Vännäs socken (vilka socknar utbrutits ur Umeå socken, vilket

enligt Bjarmes i motionerna omförmälda promemoria skett år 1817 resp.

år 1834). Någon skyldighet för avvittringsorganen att vid avvittringarna

inom sistnämnda socknar ex officio upptaga fråga om fyllnadsskog till

Grubbe och Västerhiske byar torde icke kunna anses ha förelegat.

En förutsättning för att Kungl. Maj:t nu skulle kunna avstå kronoinark

till byamännen är att riksdagen lämnar sitt medgivande därtill. Vid bedömande

av fråga huruvida det kan anses föreligga så ömmande omständigheter,

att ett sadant medgivande ter sig motiverat, synes bland annat kunna

framhållas att de tidigare grundskatteförhållandena icke med någon större

tyngd tala för byamännens anspråk. Av kammarkollegiets arkivmemorial

att döma medförde nämligen avvittringarna icke någon höjning av byarnas

grundskatt och byamännen begagnade sig efter Kungl. Maj :ts beslut den

15 juni 1875 icke av möjligheten att ansöka om nedsättning av grundskatten,

varjämte grundskatten i slutet på 1800-talet torde ha varit obetydlig

i förhållande till den årliga nettoavkastning som fyllnadsskogen skulle ha

lämnat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

11

På grund av vad sålunda anförts finner sig lantmäteristyrelsen icke

kunna förorda bifall till de ifrågavarande motionerna. Samtidigt är styrelsen

medveten om att det otvivelaktigt är så, att åtskilliga jordbruksfastigheter

i Grubbe och Västerhiske ha behov av skogsförstärkning; om de åtgärder

härför som inom ramen för jordbruksrationaliseringen redan nu äro

möjliga eller kunna tillkomma är emellertid i motionerna icke fråga.

Domänstyrelsen

Den i motionerna omförmälda av förste arkivarien John Bjarme verkställda

utredningen innehåller dels en redogörelse för vad i ärendet förekommit,

dels en redogörelse för de slutsatser som Bjarme för egen del

kommer till. Domänstyrelsen, som icke kan finna att utredningen ger stöd

för de slutsatser, som Bjarme kommit till, vidhåller sin tidigare deklarerade

uppfattning, att tillfredsställande utredning i ärendet förebragts och att

byamännens krav på fyllnadsskog icke bör vinna avseende.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker motionerna.

Utskottet

Motionärerna hävdar, att Grubbe och Västerhiske byamän i samband med

den avvittring, som under slutet av 1700-talet övergick byarna, av vederbörande

myndigheter blivit tillerkända 8812,5 tunnland skogsmark, afl detta

beslut verkställts sålunda att byamännen tilldelats knappt 2 000 tunnland,

att byamännens rättmätiga anspråk på återstående cirka 7 000 tunnland hittills

icke tillgodosetts, att byamännen, så länge grundskatterna utgick,

erlagt sådan skatt på grundval av det beslut om större skogsanslag som

byamännen tillerkänts men icke tilldelats samt att myndigheterna genom

att tillerkänna andra rätt till kronans mark obehörigen gynnat dessa på

byamännens bekostnad och satt kronan ur stånd att fullgöra sina vid avvittringen

gjorda åtaganden. Motionerna syftar icke till någon lagstiftning,

men för att få frågan ur rättslig och principiell synpunkt närmare undersökt,

vill motionärerna få till stånd en utredning. Enligt motionärernas

mening har byamännen ett rättsligt grundat anspråk mot kronan att erhålla

viss myckenhet skogsmark. Varken motionerna eller den i ärendet eljest

förehragta utredningen ger vid handen att byamännen någonsin påkallat

domstols prövning av sina anspråk.

Förutom de betänkligheter av allmänt konstitutionell natur, som möter

mot att i riksdagen upptaga frågor om enskildas rätt i ett av myndigheter

avgjort fall, kan det sägas att en utredning av det slag motionärerna vill

få till stånd ej är försvarlig, innan byamännen fått sina anspråk prövade

i rättegång. Dessa frågor har utskottet ingående övervägt och därvid beaktat

särskilt följande.

I den mån byamännens anspråk kan prövas av domstol — och utskottet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

saknar anledning förmoda att så icke skulle vara förhållandet — finnes

givetvis icke någon anledning för utskottet eller riksdagen att i minsta

mån föregripa det avgörande, som i sådan ordning kan träffas. Trots det

sagda torde man likväl just i förevarande fall med visst fog kunna hävda,

att möjligheterna för byamännen att i rättegång mot kronan vinna bifall

till sina anspråk måste bedömas som små. Här föreligger nämligen den

situationen att liknande anspråk från andra (Stöcksjö) byamän i samma

socken ogillats genom en av högsta domstolen den 16 april 1901 meddelad

dom (refererad i Nytt juridiskt arkiv, avdelning I, 1901, s. 169 ff). Rättsfallet

har på ett intressant sätt kommenterats av kammarkollegiet i dess här

ovan redovisade yttrande. Ett ytterligare skäl för att anse frågan som ett

ämne, varmed riksdagen äger att taga befattning, utgör den omständigheten,

att motionerna syftar till förfogande över kronans fasta egendom,

och i fråga om denna har riksdagen i § 77 regeringsformen tillerkänts speciella

och omfattande befogenheter. På grund av de särskilda omständigheterna

i denna fråga anser sig därför utskottet oförhindrat att redovisa

resultatet av den i ärendet verkställda utredningen, vilken torde kunna

sammanfattas på följande sätt.

Avvittringsdomstolen fann år 1785, att byarnas sammanlagda skattetal

enligt tidigare verkställd skattläggning utgjorde 8 52/«4 mantal, att byarna

borde tilldelas skog och mark med 1 000 tunnland för mantal eller 8 812

tunnland 16 kappland, att byarnas sammanlagda område endast utgjorde

1 905 tunnland 19% kappland, att — enligt den antagna normen för marktilldelning

— för byarna förelåg en brist av 6 906 tunnland 28% kappland.

Eftersom länsstyrelsen — men icke domstolen ■— ägde behörighet att

avgöra denna fråga hemställde domstolen, att länsstyrelsen måtte taga

under övervägande att på annat håll i socknen tilldela byamännen vad

som brast enligt domstolens beräkningar. I samband med att länsstyrelsen

år 1786 fastställde avvittringen förklarade länsstyrelsen, att den fann domstolens

förslag skäligt och billigt, men eftersom byarnas gamla ägovälde

var väsentligt mindre än det område, som byarna enligt domstolens beräkning

borde erhålla, kunde byarna ej få mera än vad de förut haft. För

den händelse tillgång till överloppsmark i framtiden skulle yppas, skulle

länsstyrelsen ånyo upptaga frågan härom. Så skedde år 1866, då byarna

tilldelades ett område om 913 tunnland 5 kappland, varav 439 tunnland 2

kappland utgjorde duglig mark och 474 tunnland 3 kappland impediment.

Över 1866 års beslut, som berörde jämväl övriga byar i Umeå socken, anfördes

besvär av åtskilliga byar, medan beslutet beträffande övriga — bland

dem Grubbe och Västerhiske — vann laga kraft. I följd av besvären tillerkändes

de klagande byamännen den mark som beräknats för deras del

vid det föregående århundradets avvittringar. Byamännen i Grubbe och

Västerhiske har därefter vid två tillfällen — 1875 och 1939 — trots att

besvär i föreskriven ordning icke anförts över länsstyrelsens beslut, anhål
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

13

lit om att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna dem fvllnadsskog. Båda framställningarna

har lämnats utan bifall.

Avvittringsverksamheten är numera avslutad. Den var i Västerbottens län

ett författningsreglerat administrativt förfarande med slutgiltig verkan,

över myndigheternas beslut förelåg städse möjlighet att anföra besvär. Av

anledningar, som numera är okända, har byamännen i Grubbe och Västerhiske

icke begagnat sig härav. Avvittringsdomstolens avgörande innebar

icke och kunde icke innebära något annat än ett förslag till länsstyrelsen

såsom beslutande myndighet. Länsstyrelsens beslut år 1786 innebar icke

— som motionärerna hävdar — att byamännen tillerkändes rätt till fyllnadsskog;

beslutet innebar endast ett löfte, vars uppfyllande var betingat

av visst villkor. Löftet har — i enlighet med villkoret — infriats vid frågans

slutliga avgörande år 1866, en omständighet som motionärerna icke

omnämner. Självfallet kan intet med säkerhet sägas om utgången av det

fullföljdsförfarande, som skulle ha kommit till stånd, därest byamännen

i föreskriven ordning anfört besvär över 1866 års beslut. Men även om man

gör det antagandet, att byamännen därvid, i likhet med övriga klagande

sockenmän, skulle ha erhållit all den fyllnadsskog, som i förhållande till

avvittringsdomstolens beräkningar och 1786 års beslut ännu brast, är detta

likafullt en omständighet, som enligt utskottets mening icke är ägnad att

i dag böra inverka på frågans bedömande. Det är antagligt att föreställningen

om en ännu bestående rätt till fyllnadsskog härleder sig till 1866

års beslut och vad därav följde. Länsstyrelsen tillämpade därvid en restriktiv

författningstolkning, medan Kungl. Maj:t följde en mera extensiv. Såväl

det allmänna rättegångsförfarandet som förvaltningsprocessen erbjuder

otaliga exempel på att olika instanser tillämpat eller tolkat samma författning

på olika sätt. Häri ligger ingenting anmärkningsvärt.

Motionärerna har gjort gällande att byamännens rätt till ytterligare

fyllnadsskog framgår även därav, att de betalt grundskatt jämväl för den

skog, som de icke erhållit. Därmed torde det förhålla sig så att 1786 års

avvittring för byamännen icke innebar någon ändring i det före avvittringen

gällande mantalet och därmed ej heller i skatten. En förutsättning för att

denna avvittrings innebörd av skattläggning skulle komma till synes, torde

ha varit att byarna haft så stort ägovälde, att det överstigit den vid avvittringen

gällande normen för marktilldelning, vilket ju för deras del alls icke

var fallet. Av möjligheterna att i enlighet med det kungl. brevet 1860

erhålla nedsättning i skatten har byamännen icke begagnat sig.

Utskottet har icke haft vare sig möjlighet eller anledning att undersöka

i vilken utsträckning byamännen rent faktiskt lider brist på skogsmark.

Ej heller motionärerna synes vilja ifrågasätta, att statsmakterna utan hänsyn

till rättsläget av ren billighet bör avstå den åsyftade skogsmarken.

Huru eu dylik brist inom ramen för gällande lagstiftning skall kunna tillgodoses

ligger därför vid sidan om den väckta frågan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

Vid övervägande av allt som i ärendet förekommit har utskottet icke

kunnat finna anledning att vare sig tillstyrka den i motionerna begärda

utredningen eller eljest instämma i vad motionärerna till stöd härför anfört.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:73 och 11:99 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson, Göran

Karlsson, Ebbe Ohlsson och Robert Johansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman, fru Torbrink,

herrar Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö,

Bengtsson i Göteborg* och Jansson i Aspeboda.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1958

580330

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.