Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om uttagande av särskilda avgifter vid exploatering av grusoch stentäkter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 150 i första kammaren av herr Strandler m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.

1958-03-25 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om uttagande av särskilda avgifter vid exploatering av grusoch stentäkter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 150 i första kammaren av herr Strandler m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om uttagande av särskilda

avgifter vid exploatering av grus- och stentäkter.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 150 i första kammaren av herr Strandler

m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning om uttagande

av exploateringsavgifter vid grus- och stentäkter att användas för naturvårdande

uppgifter».

Motionärerna uttalar bl. a. att naturskyddet mer än hittills bör inriktas

på positiva, skapande åtgärder, på vård av naturen i stället för enbart

skydd av densamma. Härför tillgängliga medel i form av statsbidrag är dock

enligt deras åsikt ej tillräckliga. Genom att uttaga en avgift av endast några

ören vid exploateringen av varje kubikmeter grus eller sten skulle emellertid

troligen erforderliga medel ställas till förfogande. Medlen bör förvaltas av

länsstyrelsen för att användas på den plats varifrån beloppet inlevererats.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen I: 150.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från riksantikvarieämbetet, kommerskollegium, som

bifogat yttranden av Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare

och handelskammaren i Gävle, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt länsstyrelserna i Hallands, Kronobergs, Skaraborgs och Uppsala

län. Flertalet länsstyrelser har bifogat ett eller flera yttranden från

dem underställda myndigheter och organ såsom länsarkitekt, överlantmätare

m. fl., länsstyrelsen i Skaraborgs län därjämte från några industrier

i länet. På begäran av utskottet har yttranden över motionerna avgivits av

Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård och Riksförbundet

Landsbygdens folk. Vidare har Grus- och makadamföreningen på

eget initiativ inkommit med yttrande.

1 Bi haag till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr Hi

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1958

Grusexploateringen i Sverige

De svenska riillstensåsarna

De ojämförligt viktigaste grustillgångarna i landet finns i våra rullstensåsar.

Dessa är intressanta geologiska formationer, som bildades under avsmältningen

av den inlandsis, som en gång täckte landet. Smältvattnet rann i sprickor

och håligheter och samlades i älvar under isen. På grund av istäckets

tjocklek —intill 3 500 m — rådde i dessa ett starkt tryck, varigenom stora

mängder grus och sten kunde transporteras samt materialet rullas och rundas.

Vid isälvens mynning invid iskanten sjönk plötsligt trycket, vilket medförde

att grus- och stenmaterialet lade sig som ett delta framför istunneln.

Då isranden efter hand smälte undan, hopade sig högarna efter varandra

i långa strängar, dvs. rullstensåsar. Dessa utgör en god illustration till hur

landskapsbilden danats under senglacial tid. De är också alltjämt vattenförande,

och våra förnämsta grundvattentillgångar finns just i isälvsavlagringarna.

Bland åsarna kan särskilt nämnas Badelundaåsen från Nyköpingsområdet

till trakten av Siljan, som med sin sträckning av 35 mil är landets

(och kanske en av världens) största.

Rullstenåsarna är vidare historiskt av stort intresse, emedan den äldsta

bebyggelsen var knuten till dem. På och invid åsarna finner man spår efter

den äldsta jordbruksbebyggelsen i landet likaväl som minnesmärken från

de följande årtusendena. Det äldsta vägnätet återfinnes på åsryggarna, och

ännu i dag fyller de i många fall en uppgift som färdled.

Åsarna äger stor betydelse även i flera andra avseenden. De utgör ett ur

jordbruks- och andra synpunkter mycket värdefullt skydd mot vinderosion

och är högt skattade som friluftsområden.

Under de senaste hundra åren har åsarna börjat utnyttjas för grustäkt.

Omfattningen har successivt stigit och är nu så stor, att åsarna delvis kan

sägas vara hotade av förintelse.

Våra tillgångar av grus och sand

I dag är konsumtionen, bedömd bl. a. med ledning av utredningar av statens

nämnd för byggnadsforskning och uppgifter från cementindustrien

m. fl., ca 21 miljoner m3 grus och sand per år, varav i stort sett 10 miljoner

m3 kommer på vägväsendet (ca 4 miljoner m3 till vägunderhåll och

resten till väganläggningar), 1 miljon m3 på järnvägarna och 10 miljoner

m3 på byggnadsindustrien. I stort sett har den totala konsumtionen bibehållit

sig oförändrad sedan år 1953 men var år 1950 blott ca 10 miljoner

m3. Det anses ej råda något tvivel om att konsumtionen kommer att framde
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1958

3

Ies öka betydligt. Värdet av de nu förbrukade kvantiteterna, framforslade

till byggplatserna, torde motsvara 200—300 miljoner kronor. Råvaran i ett

grustag kostar kr. 1: — å 1: 50 per m3. Resten är bearbetnings- och transportkostnader.

Sammanlagda mängden material i landet torde täcka förbrukningen under

en mycket lång tidrymd. Inventeringar och uppskattningar av grustillgångar

har i viss utsträckning utförts av olika vetenskapliga institutioner,

men någon uppskattning av landets totala gruskvantiteter har hittills icke

gjorts. Storleksordningen av dessa materialförekomster torde dock kunna

angivas till omkring 35 miljarder m3 efter ett djup av i medeltal 5 m. Även

med en årsförbrukning dubbelt så stor som dagens skulle alltså — om sammanlagda

grustillgångarna i hela riket förutsättes vara åtkomliga — grus

finnas för bortemot 1 000 års förbrukning.

Även om sålunda grus i tillräckliga mängder finns i landet totalt sett,

föreligger på grund av grusets ojämna fördelning över landet redan nu omfattande

bristområden och andra områden, där brist kan förväntas uppstå

inom en icke alltför avlägsen framtid.

Den givna hänsynen till fornminnesskydd, naturskydd, grusåsarnas grundvattenföring,

bebyggelse, landskapsbild m. m. måste nämligen självfallet

begränsa exploateringen av gruset. Utöver de delar av grusförekomsterna,

som sålunda eventuellt befinnes vara helt eller delvis stängda för exploatering,

tillkommer de områden, som är av så särpräglad geologisk karaktär

att de oundgängligen måste skyddas och bevaras. Det är troligt, att dessa

faktorer, som hämmar grusutvinningen, kommer att få störst omfattning

i de områden, där bebyggelsen sedan länge varit stadd i utveckling och som

sålunda är särskilt känsliga för ingrepp.

Omfattande fältstudier i mellersta och södra Sverige har visat, att de

flesta undersökta förbrukningsområden har fyndigheter med i allmänhet

tillfredsställande om ock rätt ofta svårarbetade massor — åtminstone då

frågan ses på så relativt kort sikt som 10 å 15 år — men att tillgångarna

på längre sikt mångenstädes är ganska begränsade och att vissa områden

snart går mot bristgränsen.

I dessa lokala bristområden kan grusförsörjningen bli ett svårt tekniskt

och ekonomiskt problem. Planläggning och förenkling av transportmetoderna

kan dock möjliggöra transport av grus över längre sträckor än i dag.

Onödig förbrukning av högre gruskvaliteter kan minskas genom användande

av annat material, såsom sand, krossmaterial, o. s. v., samt genom

tillämpande av andra byggnadsmetoder, som ej kräver så högvärdigt material.

Utvinningsmöjligheterna kan ökas genom utveckling av grusindustriens

tekniska resurser, t. ex. så att grus kan tagas ur täkter under vatten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1U år 1958

Grusexploatering och naturskydd

Utvinningen av sten, sand och grus in. m. sker i alla former från exploatering

i industriell omfattning till uttag i minsta skala för användning

exempelvis för sändning inom egen fastighet.

Samfundet för hembygdsvård, som bildades år 1916 med uppgift att bl. a.

värna landskapet och dess speciella värden, har under mer än 40 år ägnat

grustäktsfrågan sitt stora intresse. Genom att samfundet i sin tjänst har en

särskild vägvårdskonsulent, vartill staten lämnar bidrag, har det kunnat

medverka vid lösningen av en rad grustäktsproblem. Svenska naturskyddsföreningen

verkar också intensivt för skyddet av landskapsbilden vid exploatering

av grus och sten.

I åtskilliga län har länets naturvårdskommitté ombildats till ettnaturvårdsråd

vid länsstyrelsens sida med ett eller flera naturvårdsombud i varje kommun.

I maj 1956 bildades Grus- & makadamföreningen, som enligt sina stadgar

består av företag och enskilda personer, vilka är verksamma inom produktionen

av eller handeln med grus, sand, singel, makadam och därmed jämförligt

material, eller som äger fyndigheter, i vilka nyssnämnda material

förekommer. För närvarande är det dock enbart en branschförening för

grus- och makadamindustrien. Föreningen har till ändamål bl. a. att utgöra

ett organ för förhandlingar och samarbete med näringslivets organisationer

samt med statliga och andra institutioner och organisationer inom och

utom landet. När det gäller exploateringen av sand-, grus- och stentäkter

har föreningen tagit flera initiativ för att få till stånd gemensamma åtgärder

i naturskyddande syfte.

Gällande bestämmelser

I naturskyddslagen den 21 november 1952, som trädde i kraft den 1 januari

1953, stadgas i 19 §, att samråd bör ske med länsarkitekten eller den han

anvisar, innan arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden

(och avser annat än bebyggelse) utföres. Samråd förutsättes

böra ske före igångsättande av grustäkt av någorlunda stor omfattning men

är alltså ej obligatoriskt.

Närmast följande paragraf ger länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga

företagaren att vidtaga de åtgärder, som må anses erforderliga för

att begränsa eller motverka skadan. Åtgärder får dock icke föreskrivas som

är oskäligt betungande.

De viktigaste reglerna om naturskydd vid täkt av sten, grus, sand, jord

eller därmed jämförliga nyttigheter har upptagits i 21 §, enligt vilken länsstyrelsen

beträffande område, som genom dylikt arbetsföretag skulle kunna

få sin landskapsbild väsentligt ändrad, äger förordna, att det icke må ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958

5

föras utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd må länsstyrelsen

meddela sådana föreskrifter, att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Föreskrifterna kan

exempelvis avse sådana åtgärder som att grustaget skall läggas på baksidan

av en ås, att slänterna efteråt skall avplanas till viss lutning och eventuellt

besås, att skog skall planteras på området, att rötter och skräp skall borttagas

o. s. v. Stadgandet har tolkats så att tillstånd ansetts kunna göras beroende

av att säkerhet, t. ex. i form av borgen, lämnas för utförandet av

föreskrivna återställningsarbeten.

Om tillstånd till grustäkt vägras eller i samband med givet tillstånd föreskrifter

meddelas, varigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare

tillskyndas avsevärt men, är han enligt tredje stycket i samma paragraf

berättigad till ersättning av kronan för den lidna skadan. I 17 § kungi. kungörelsen

den 30 december 1952 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen

av naturskyddslagen finns ett kompletterande stadgande till ersättningsbestämmelserna

i naturskyddslagen av innehåll, att länsstyrelsen, innan

den fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet, skall förvissa

sig om att medel finns tillgängliga att gälda ersättningen. Beträffande

ersättning enligt naturskyddslagen på grund av vägrat tillstånd till grustäktsföretag

uttalade departementschefen (prop. nr 188 s. 67 och 68) vid

lagens tillkomst bl. a. följande.

Visserligen torde det av ekonomiska hänsyn icke bli möjligt att i någon

större utsträckning vägra tillstånd till företag av nu ifrågavarande slag,

men mycket kan vinnas genom att länsstyrelsen utnyttjar möjligheten att

vid meddelande av tillstånd ge särskilda föreskrifter angående företagets utförande.

—

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande erinrat att

frågan om ersättning åt sakägare i detta sammanhang är av stor betydelse

ur statsfinansiell synpunkt eftersom grustag ofta ha högt värde. Med anledning

härav vill jag framhålla att länsstyrelsen lika litet i nu förevarande

fall som då fråga är om fridlysning av naturminne hör kunna vidtaga åtgärd

som ger upphov till ersättningsanspråk utan att ha på förhand förvissat

sig om att medel till betalning av ersättningen finnas tillgängliga.

—

Innevarande budgetår utgår ett reservationsanslag å 100 000 kronor som

bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder. Meningen är att anslaget bl. a.

skall täcka ersättningar till sakägare, som lider skada till följd av fridlysning

eller annan naturskyddsåtgärd.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 101) har anslaget upptagits med

oförändrat belopp.

Med hänsyn till de ringa belopp, som står till förfogande för ersättningsändamål,

har 21 8 naturskyddslagen tillämpats med stor försiktighet. Detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1958

har som framgår av nyss citerade uttalande i propositionen också varit

förutsatt vid stadgandets tillkomst. Än tydligare framstår detta genom vad

naturskyddsutredningen anförde i sitt betänkande med förslag till naturskyddslag

(SOU 1951: 5 s. 130). Där heter det bl. a.

Det synes kunna antagas, att bestämmelserna i förevarande paragraf icke

skola behöva bringas i tillämpning alltför ofta. Redan den omständigheten,

att länsstyrelsen har befogenhet att meddela förordnande, som här avses,

torde medföra ett ökat hänsynstagande till landskapsskyddets intressen från

företagarnas sida. Bestämmelserna kunna sålunda väntas komma att i viss

omfattning fylla sin uppgift enbart genom att finnas till.

Behandlingen av ersättningsfrågor regleras i 28 och 29 §§. Har överenskommelse

ej kunnat träffas med länsstyrelsen om ersättning åligger det enligt

29 § den, som gör anspråk på ersättning, att väcka talan mot kronan

inom ett år från det beslutet, varå anspråket grundas, vunnit laga kraft.

Utöver stadgandena i 19—21 §§ naturskyddslagen bör i detta sammanhang

nämnas diverse bestämmelser, varigenom skydd i viss mån kan beredas

åslandskapet, såsom 5 § naturskyddslagen (fridlysning som naturminne),

7, 3 och 4 §§ lagen den 12 juni 19i2 om fornminnen (skydd av fast

fornlämning) och 2 kap. 58 § vattenlagen (försiktighetsmått vid grävning

med inverkan på grundvattnet). I vissa fall kan skydd även åstadkommas

med tillämpning av byggnadslagen den 30 juni 19U7 (se 17, 40, 102 och

110 §§), vars bestämmelser dock i första hand tar sikte på andra intressen

än naturskyddets. Vidare finns i expropriationslagen bestämmelser om expropriation

ur naturskydds- och kulturminnessynpunkt.

Frågans tidigare utveckling

Frågan om åtgärder från det allmännas sida beträffande sand- och grustäkter

har vid några tillfällen varit föremål för statsmakternas behandling.

I en vid 1944 års lagtima riksdag väckt motion (II: 245) hemställde herr

J. Lundberg i Uppsala, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om en skyndsam utredning om på vad sätt samhällsintresset

bäst skall kunna tillvaratagas i våra grustäkter samt till riksdagen inkomma

med de förslag, vartill utredningen kan föranleda». I motionen framhölls,

att efterfrågan på sand och grus ökat mycket kraftigt samt att dessa

för byggnadsindustrien viktiga naturaprodukter kommit att bli utsatta för

en spekulativ prissättning. Det måste enligt motionärens mening anses både

riktigt och nödvändigt, att statsmakterna vidtoge alla erforderliga åtgärder

för att trygga samhällsintresset och förhindra, att en av byggnadsindustriens

råvaror icke i onödan fördyrades. Vid ett statligt ingripande komme frågorna

om den fria äganderätten och samhällsintresset att få vägas mot var
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1958 "

andra. I motionen, som avstyrktes av andra kammarens andra tillfälliga

utskott (uti. nr 5) och ej heller vann riksdagens bifall, berördes icke frågan

om behovet av åtgärder för att tillvarataga naturskyddsintresset.

Behovet av sådana åtgärder framhölls däremot av riksantikvarieämbetet i

skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 mars 1944 med hemställan om utredning,

om och i vad mån grustäkt i riket kunde bedrivas på ett sätt som vore förenligt

med såväl kulturminnesvårdens och naturskyddets som en förnuftig

materialekonomis berättigade intressen.

Skrivelsens innehåll åberopades i en motion (11:352) vid 1945 års riksdag

med likalydande yrkande som föregående år. I motionen framhölls att

ur både naturskydds- och kulturminnesvårdssynpunkt erfordrades snara

åtgärder mot den ofta planlösa grustäkten samt även att det ur ekonomisk

synpunkt vore angeläget med åtgärder för att stävja den spekulativa prissättningen

på grus. Motionen överlämnades till andra kammarens andra

tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande (nr 3) anförde, att utskottet, med hänsyn

till att frågan genom riksantikvarieämbetets skrivelse redan vore föremål

för Kungl. Maj :ts prövning, ansåge sig böra avstyrka motionen. Riksdagen

följde utskottets hemställan.

Återgivna yrkande i 1944 och 1945 års motioner framfördes ånyo vid

1947 års lagtima riksdag i en motion (11:65). I motionen gjordes inledningsvis

gällande, att spörsmålet, hur samhällsintresset bäst skulle tillvaratagas

i våra grustäkter, aktualiserats under den tid, som gått sedan 1944

och 1945 års motioner behandlades, samt att det därför funnes skäl att ånyo

taga upp frågan. Motionen hänvisades till statsutskottet, som i avgivet utlåtande

(nr 251) hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om den begärda utredningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

Kungl. Maj :t uppdrog samma år åt naturskyddsutredningen att taga

spörsmålet under övervägande. Utredningen avgav sitt betänkande i december

1950, varefter Kungl. Maj :t på grundval av betänkandet och avgivna remissuttalanden

år 1952 i proposition nr 188 framställde förslag till naturskyddslag.

Sedan tredje lagutskottet i utlåtande (nr 28) tillstyrkt bifall till

propositionen, antogs förslaget av riksdagen.

Svenska naturskyddsföreningen avgav den 31 maj 1954 en skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan hl. a., att landets grusåsar skyndsamt skulle

inventeras samt att länsstyrelserna skulle inkomma med förslag på de

områden, som vore av beskaffenhet att böra icke blott läggas under kontroll

utan såsom omistliga naturtillgångar räddas åt framtiden. I skrivelsen anfördes

bl. a.

Grustäkten utmärkes ofta av planlöshet och förödelsen är redan mycket

stor. Stora fördelar skulle vinnas redan genom att grusets tillgodogörande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958

ordnades mera systematiskt. Vad som härutinnan bör göras måste övervägas

från fall till fall.

En viss reglering låter sig genomföra med hjälp av 21 § naturskyddslagen.

Om vederbörande länsstyrelse samtidigt lägger ett relativt stort område

av en grusas (eller närbelägna grusåsar) under tillståndstvång, skulle länsstyrelsen

åtminstone kunna föreskriva att grus först skall tagas på den

plats där uttaget gör minst skada. Man synes emellertid ha tvekat inför

ett mera radikalt grepp på frågan. Enligt Svenska naturskyddsföreningens

mening måste det ha varit avsett att man skulle lägga så stora områden

under kontroll att man verkligen kan åstadkomma en rationalisering.

Om länsstyrelsen i angivet syfte söker utnyttja de möjligheter som 21 §

naturskyddslagen ger, kan man påräkna att ersättningsanspråk framställas.

Visserligen kan man säga, att en fastighetsägare som får vänta med

att utnyttja sin grusfyndighet icke lider någon skada, enär med visshet

kan förutses att priset på grus med minskad tillgång kommer att stiga.

Han torde sålunda framdeles få mera betalt för gruset, och denna vinst

kan utgöra full kompensation även för att han icke haft avkastning å kapitalet

under väntetiden. Tydligt är också att, om man överhuvud skall

kunna skydda naturvärden av någon betydenhet, det icke är möjligt att gå

alltför försiktigt fram. Markägarna måste få finna sig i att exploateringen av

tillgångar som ha betydelse för hela befolkningen i trakten eller eljest äro

särskilt märkliga underkastas reglerande bestämmelser både med avseende

å tiden och sättet för deras tillgodogörande. Lagstiftningen och tilllämpningen

måste här taga fatt en utveckling som löpt okontrollerad i förväg.

Det allmänna är en av de största avnämarna av grus, bland annat för

vägarna och järnvägarna. Med hänsyn härtill är det synnerligen välbefogat

att det allmänna förvärvar grustillgångarna även om man icke kan för all

framtid underlåta att tillgodogöra dem utan inskränker sig till att åsyfta

en rationell successiv utnyttjning, när behovet gör sig gällande. Uppenbart

är att en sådan placering av kapital ur allmän synpunkt är ändamålsenlig.

Tillgången minskar med den fortsatta förbrukningen och någon risk att

grus blir obehövligt kan man (tyvärr) ej räkna med. Föreningen vill därför

på det livligaste förorda att det allmänna så långt möjligt systematiskt

förvärvar befintliga grustillgångar. Självfallet är att man därefter måste

oryggligt vidhålla att åsarna icke få förstöras medan grus kan erhållas på

annat sätt.

Vissa partier av rullstensåsarna måste emellertid definitivt skyddas. Det

är här påkallat med en särskild undersökning, vid vilken det är av största

betydelse att riksantikvarieämbetet ur fornminnessynpunkt medverkar. Om

dylika partier icke kunnat förvärvas på annat sätt böra de exproprieras

eller eventuellt fridlysas som naturminnen.---

Av vikt är att länsstyrelserna i övrigt kunna utan dröjsmål målmedvetet

och genom ändamålsenliga, tillräckligt omfattande åtgärder lägga grustäkten

under kontroll. För att ändamålet skall uppnås är det oundgängligen

erforderligt att det klargöres att detta måste ske även om kostnader uppstå

för det allmänna.

I april 1956 tillsattes inom Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958

9

(SVRJ en kommitté med uppgift att utreda vissa hithörande frågor. Detta

ledde bl. a. till att förbundet i april 1957 gjorde en framställning till Kungl.

Maj :t om att en med statligt ekonomiskt stöd bedriven verksamhet skulle

organiseras under länsstyrelserna för utnyttjande av landets grustillgångar

samt att ekonomiska resurser skulle skapas genom uttagning i någon form

av en mindre avgift per viss kvantitet utvunnet grus-, sand- och stenmaterial.

Som stöd för framställningen anfördes i skrivelsen bl. a.

Exploateringen kan, om den sker planmässigt och hänsynsfullt och om

gott samarbete åvägabringas mellan alla intresserade parter, drivas mycket

längre än vad nu sker och därmed utan störningar tjäna samhällets

stegrade krav på grus. Om grusfrågan ledes in på kloka och lugna banor,

kommer helt visst detta att stimulera exploatörerna att förbättra sina tekniska

resurser, vilket inverkar förbilligande på grusutvinningen. Hittills

delvis okända men förmodade stora grustäkter på djupet i åsarna och i sjöar,

exempelvis i Mälaren m. fl., bör kunna utnyttjas till samhällets båtnad.

Med relativt enkla medel och till förhållandevis blygsamma kostnader

kunna övergivna grustag saneras, så att de efter några år åter smälta samman

med omkringliggande natur. Detta gäller i all synnerhet om kravet

på grustagens iordningsställande efter avslutad täkt beaktas redan vid den

planläggning av arbetet, som alltid bör ligga till grund vid ett grustags

exploatering.

För att sammanhålla och verka för ett klokt och planmässigt handhavande

av problemen rörande utnyttjandet av landets grustillgångar förutsätter

kommittén att det bör ankomma på länsstyrelserna att handlägga

hithörande frågor. Arbetsuppgifterna skulle härvid i huvudsak vara: att

låta utföra erforderlig, som regel mera översiktlig, inventering och undersökning

— såväl kvalitativt som kvantitativt — av grusfyndigheterna, för

länet i dess helhet eller till en början för vissa naturliga försörjningsområden;

att verkställa utredningar angående den begränsning av fyndigheternas

utnyttjande, som vederbörlig hänsyn till naturskydd, fornminnesskydd,

landskapsbild, grundvattentäkt, byggnadsplan in. m. må medföra; att medverka

vid utredningar om samhällets nutida och framtida behov av grus etc.;

att verka för grusets lämpligaste användning med hänsyn till dess kvalitet

och därmed befordra sparsamhet med högklassiga grusmaterial; att följa

frågan i vad mån övergång till andra material såsom sand, krossat berg

etc. eller till andra metoder må kunna minska behovet av grus allmänt sett

eller i bristområden; att följa grusexploateringen och därvid hl. a. insamla

uppgifter angående årsförbrukningen av skilda kvaliteter grus, övervaka

vården av grustäkterna och föranstalta om återställningsarbeten i dessa.

Den verksamhet som enligt kommittén skulle ske i och under länsstyrelsen

kan bli förhållandevis omfattande om avsedda resultat skola uppnås.

Det blir därför nödvändigt att medel i erforderlig omfattning ställes

till förfogande. För att skapa ekonomiska resurser utöver statliga anslag

har kommittén kommit fram till att i någon form, eventuellt på frivillighetens

väg, en mindre avgift per utvunnet grus-, sand- och stenmaterial skulle

uttagas. En avgift av exempelvis 1 öre/m3 skulle vid nuvarande förbrukning

av cirka 20 miljoner in3 inbringa 200 000 kronor per år. Ett sätt att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1958

underlätta medelsanskaffningen vore bildandet av en ekonomisk förening

av producenter och konsumenter inom grusnäringen. I en sådan förening,

vars uppgift vore att verka för grusfrågans lösning, skulle — enligt särskild

utredning — jämväl de statliga intressenterna såsom väg- och vattenbyggnadsverket

och statens järnvägar kunna vara medlemmar.

Yttranden

Kommerskollegium finner det tveksamt, om motionärernas uppfattning

angående den gällande lagstiftningens otillräcklighet är riktig, och anser

det möjligt att med stöd av gällande lagstiftning nå det mål, som motionärerna

uppställt. Emellertid torde betydande medel erfordras härför. Nu

utgående bidrag från det allmänna är uppenbarligen för små. Av både principiella

och praktiska skäl anser kollegium den föreslagna grusavgiften

icke vara att rekommendera. Råvaran fördyras, och en kostnadskrävande

apparat måste tillskapas för administrationen av avgifterna, vilket enligt

ämbetsverkets mening är särskilt otillfredsställande mot bakgrunden av att

staten som förbrukare utav drygt hälften av i landet utvunna sten- och

grusmängder komme att få svara för merparten av avgifterna. Kollegium

säger sig bl. a. även ha beaktat, att de enskilda intressena på detta område

funnit sig böra själva genomföra åtgärder, ägnade att bättre än hittills

skydda naturen i samband med täkt av sten och grus. Avslutningsvis anför

ämbetsverket, att det bildat sig den uppfattningen, att tillräckliga skäl

saknas att nu utreda frågan om uttagande av avgifter vid grus- och stentäkter

och att, om en utredning finnes böra komma till stånd, den bör ske

i anslutning till en mera allmän översyn av naturskyddslagen.

I stort sett samma synpunkter framföres av Stockholms handelskammare,

som även anför.

Genom bl. a. samarbete mellan vederbörande myndigheter och den nya

Grus- och makadamföreningen torde en effektivare bevakning av även

mindre omfattande grus- och stentäktsarbeten kunna förväntas. För den

händelse myndigheterna icke skulle anses ha tillräckligt vidsträckta kontrollmöjligheter,

synes lösningen av det av motionärerna ställda problemet

snarare böra sökas i en komplettering av naturskyddslagen än genom

en avgiftsbeläggning av täktarbeten.

Skånes handelskammare anför liknande skäl för avstyrkande av motionerna

och betonar att tillgången på grus- och stentäkter är ojämt fördelad

över landet, varigenom transportkostnaderna får en allt större ekonomisk

betydelse. Det är därför enligt handelskammarens mening angeläget att

onödiga hinder icke Iägges för exploateringen av de lokala tillgångar, som

står till förfogande. Handelskammaren framhåller vidare, att vid en avgiftsbeläggning

intresset för naturvården sannolikt skulle komma att minska

bland företagare, vilka nu vinnlägger sig om att på allt sätt tillgodose na
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958 11

turskyddssynpunkterna och också nedlägger icke obetydliga kostnader för

ändamålet.

Liknande synpunkter som de ovan återgivna framföres jämväl av Riksförbundet

Landsbygdens folk, som ävenledes avstyrker bifall till motionerna.

Handelskammaren i Gävle tillstyrker den av motionärerna föreslagna utredningen

men förutsätter att en eventuell avgift hålles mycket låg samt

att fonderade medel får användas icke bara för iordningställande av den

plats, varifrån beloppet inlevererats, utan även för motsvarande ändamål

inom länet i övrigt.

Domänstyrelsen hävdar att naturskyddet är i behov av medel i större

omfattning än vad hittills varit fallet, bl. a. för grusåsarnas bevarande.

Styrelsen fortsätter:

Domänstyrelsen har anmodat sina lokalförvaltningar att iakttaga försiktighet

vid upptagande av grustag och att i möjligaste mån utjämna spåren

efter sådana ingrepp i naturen. I kontrakt om upplåtelse av grustäkt

föreskriver styrelsen kontinuerlig uppsnyggning av täkterna och att vid

kontraktets upphörande slutligt iordningställande skall ske.

Vidare anför styrelsen att statliga verk, som förbrukar grus, för det mesta

sköter sina grustag på rätt sätt. Däremot har det visat sig svårare att få

privata grusförbrukare att ställa i ordning grustagen. Uttagande av grusavgift

kan därför i vissa fall anses motiverad. Styrelsen tillstyrker motionärernas

hemställan, under förutsättning att utredningen får avse jämväl

avgifter att disponera för ersättning enligt 21 § naturskyddslagen i samband

med förbud att utnyttja grustillgång samt för iordningställande av äldre

grustäkter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som bl. a. hänvisar till sina anvisningar

för vägförvaltningarna om naturskyddande åtgärder, anser det icke

lämpligt med exploateringsavgifter. Vidare uttalar styrelsen att länsstyrelserna

genom en ändring av naturskyddslagen bör beredas ökade möjligheter

att ingripa, så att markägaren i samtliga fall av utvinning av grus m. m.

skall kunna åläggas att på egen bekostnad vidtaga av länsstyrelsen föreskrivna

åtgärder för iordningställande av täkterna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län samt länsarkitekten och överlantmätaren

i samma län finner det rimligt, att en viss avgift uttages, och förordar att

utredning sker enligt motionärernas förslag, överlantmätaren erinrar även

om att likartade anordningar beträffande uttagande av avgifter finns på

andra områden, t. ex. i fråga om skogsvårdsavgiftcr.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har inhämtat yttrande från länets hushållningssällskap,

överlantmätaren och länsarkitekten samt naturskyddsrådet

och vägförvaltningen. Länsstyrelsen uttrycker liksom hushållnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958

sällskapet tveksamhet inför förslaget att tillgodose ett särskilt samhälleligt

intresse genom att uttaga specialavgifter och på så sätt beskatta en viss

kategori medborgare. Länsstyrelsen, som genom resolution den 22 februari

1955 utfärdat vissa allmänna riktlinjer för tillvaratagande av naturskyddsintresset

vid grus- och stentäkt, vilka visat sig vara till god nytta, befarar

att en avgiftsbeläggning skulle minska det intresse för naturvården, som

nu finns, och avstyrker motionerna.

överlantmätaren och länsarkitekten framhåller betydelsen av en på omsorgsfull

inventering grundad planläggning och samordning av grusexploateringen.

Båda anser det befogat med en särskild exploateringsavgift, men

meningarna går isär om medlens användning. Länsarkitekten finner, att avgifterna

principiellt bör betraktas som deposition och säkerhet för behövlig

uppsnyggning efter exploateringen, samt menar, att inventerings- och

planläggningskostnader bör bekostas av staten med bidrag från berörda

kommuner och församlingar, överlantmätaren däremot anser att avgifterna

huvudsakligen bör användas för inventerings- och planeringsverksamheten.

Utredningen synes honom dock vara alltför snävt avgränsad därmed och

bör i första hand omfatta utredning rörande planläggning och samordning

av exploatering av täkter samt fördelning mellan stat och kommun eller stat

och församling av kompensationsersättning till sådana som åsamkas avsevärt

men genom exploateringens begränsning.

Länets naturskgddsråds arbetsutskott anför.

Inbetalning av avgifterna till en särskild fond kan förväntas skapa olust

bland markägarna, som kanske köpt sin fastighet just med tanke på t. ex.

grusförekomst å densamma och i avgifterna förmodligen skulle se en ny

form av beskattning. Det borde fastslås, att de ifrågavarande avgifterna

finge användas uteslutande för återställningsåtgärder i samband med grusoch

stentäkt. I princip riktigast vore att vederbörande exploatör, sedan han

vidtagit av naturskyddsmyndigheterna påkallade åtgärder, finge tillbaka

av honom erlagda avgifter med avdrag av belopp, som tagits i anspråk av

nämnda myndigheter för åtgärder beträffande hans täkt.

Utredningen borde enligt naturskyddsrådets åsikt utvidgas till att omfatta

ersättningsfrågan i hela dess vidd och icke avse endast exploateringsavgifter

vid grus- och stentäkter.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner goda skäl föreligga för bifall till motionärernas

hemställan om utredning men framhåller som alternativ, att

myndigheterna kanske i stället bör tillerkännas ökade befogenheter. Liknande

uppfattning framföres för övrigt av vägförvaltningen i Skaraborgs

län. Länsstyrelsen anser avgiftskontrollen förenad med betydande svårigheter

och betonar, att det är vanskligt att avgöra hur långt avgiftsplikten

bör utsträckas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H dr 1958 13

Länsstyrelsen i Hallands län och länsarkitekten i länet tillstyrker motionerna.

Riksantikvarieämbetet ställer sig tveksamt till exploateringsavgifter med

hänsyn till svårigheten att uttaga avgifterna samt att förvalta och fördela

medlen. På grund av de förhållanden som nu råder understryker ämbetet

behovet av en statlig myndighet för naturskyddet. Ämbetet förordar en allsidig

utredning av hela problemet om grustäkternas skydd.

Svenska naturskyddsföreningen anser det uppenbart, att snara åtgärder

är av nöden, och fortsätter.

Naturskyddslagen enbart är, utan bättre ekonomiskt stöd, ett för svagt

redskap att komma till rätta med grusexploateringen och de svåra sår den

orsakar i landskapet. Det är dock av stort värde, att länsstyrelserna tillämpar

naturskyddslagens 21 § och att grustäktsförbud läggs över stora områden.

Härigenom kan en mera planenlig exploatering vinnas och garantier

mot överraskningar i form av plötsligt öppnade täkter vinnas.

Föreningen vill framhålla, att det för att komma till rätta med grustäktsproblemet

och åvägabringa en god landskapsvård skulle vara av stort

värde om det kunde stadgas, att redovisning för fyndighetens materialinnehåll

(kvalitet och kvantitet) skall tillställas vederbörande länsstyrelse att

ligga till grund för dess bedömning. Det finns alltför många exempel på

att grustäkter upptagits på felaktig plats med fast berg eller lerkörtlar.

Vidare skulle det vara av största värde, om en ås eller ett åsparti som har

flera ägare kunde behandlas som en samfällighet. Detta skulle möjliggöra

en god planering, som borde kunna resultera i rationellare täktverksamhet

och bättre aktgivande på naturvårdens och samhällets krav av annat slag.

Frågan om grus- och stentäkternas betydelse och inverkan å natur, samhälle

och näringsliv förefaller vara av den ekonomiska och praktiska räckvidd,

att man borde samordna hithörande problem hos ett centralt organ,

vilket även borde ge förslag rörande fördelningen av medel, som kan komma

att stå till förfogande.

Ett frivilligt förfarande för uttagande av avgift är ej tillfyllest, enär det

är svårt att erhålla garantier för att de mindre exploatörerna ansluter sig

till branschorganisationer eller på annat sätt underordnar sig den frivilliga

överenskommelsen.

Föreningen påpekar att även stenbrytningen på en del platser medför

besvärliga problem. Den tillstyrker förslaget, att avgift bör utgå för grusexploatering,

men förordar, att medlen går till en gemensam fond, varifrån

länsstyrelse kan få bidrag exempelvis till inköp av fyndighet eller återställningsarbeten

vid övergivna grustag.

Motionerna tillstyrkes även av Samfundet för hembygdsvård, som anser

att viss del av exploateringsavgiften bör deponeras hos länsstyrelsen för

att efter återställningsarbetenas godkännande återfås. Resten hör enligt

samfundet gå till en fond, som länsstyrelsen kan använda dels för landskapsvård

vid sådana täkter, som icke blivit iordningställda eller för vilka

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958

inga åligganden kan föreskrivas eller som kräver särskilt omfattande åtgärder,

och dels för att kunna hålla markägare skadeslös vid förbud mot

utnyttjande av ett särskilt värdefullt landskapsparti.

Grus- och makadamföreningen anför att den, där större täkter öppnats

och där hänsyn till naturen krävt särskilda åtgärder, på olika håll upprättat

s. k. grustäktsplaner och att avtal på grundval därav träffats mellan

exploatörerna, kommunen och länsstyrelsen.

Föreningen uttalar vidare bl. a.

Syftet med avtalet är att täkterna skall bedrivas på ett med hänsyn till

naturskyddets krav tillfredsställande sätt och att marken successivt skall

iordningställas. Till grund för avtalen ligger grustäktsplanen, som upprättas

av länsarkitekten i samråd med lantmätarna. Grustäktsplanen anger

i vilken utsträckning fyndigheten får exploateras t. ex. på djupet och i sidled.

Exploatörerna förbinder sig att följa planen. För att kontrollera att

planen verkligen följes och att återställningsarbeten vidtages har länsstyrelsen

tillsatt en opartisk tillsyningsman. För att få medel till återställningsarbetena

har vidare exploatörerna förbundit sig att betala in några ören

per utvunnen kubikmeter material. Medlen förvaltas av kommunen eller

länsstyrelsen. Den exploatör som följer planen och vidtar ordentliga återställningsarbeten

får, sedan tillsyningsinannen besiktigat området och godkänt

återställningsarbetena, återbetalning av de medel han inlevererat.

Avdrag sker dock för kostnader, som är förknippade med upprättande av

grustäktsplanen och tillsyningsmannens verksamhet.

I grustäktsplanerna stadgas därjämte, att markägarna och grustäktsinnehavarna

förbinder sig att avstå från den rätt till ersättning, som eljest

skall tillkomma dem enligt 21 § naturskyddslagen. Det torde vara

uppenbart, säger föreningen vidare, att kronan härigenom besparats åtskilliga

expropriationsprocesser och betydande utgifter i form av lösenbelopp

för täkter, som annars kanske måst helt förbjudas eller inskränkas i

sin omfattning. Föreningen avstyrker motionerna och framhåller, att de i

motionerna upptagna spörsmålen kan lösas på frivillighetens väg på ett

för såväl kronan som näringsidkarna smidigare och billigare sätt.

Utskottet

De svenska grusåsarna är ur flera olika synpunkter av sådan betydelse,

att vården av dem framstår som en samhällelig angelägenhet av största

vikt. Förutom att åsarna ur geologisk, geografisk samt allmän natur- och

kulturhistorisk synpunkt är märkliga, innehåller de våra förnämsta grundvattentillgångar.

De ger också ett värdefullt skydd mot vinderosion, vilken

för varje år medför allt större skadeverkningar på åkerjorden. På många

håll är åsarna högt skattade som friluftsområden, bl. a. på grund av sina

rika skönhetsvärden. Allmän enighet torde även råda därom att täkt av

grus och sand bör bedrivas så att landskapsbilden i görligaste mån beva
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958

ras och åsarna även eljest skyddas. På samma sätt gäller att stenbrott eller

annan liknande utvinning ej bör få bedrivas så att landskapet förfulas

eller andra dylika värden tillspilloges.

Utvinningen av grus och sand har numera blivit så avsevärd under

åren 1950—1953 har den fördubblats och uppgår för närvarande till ca

21 miljoner kubikmeter om året — att åsarna på sina håll synes vara utsatta

för fara att förintas eller i varje fall hotas av allvarlig förstörelse. Grustäkten

har ofta utmärkts av stor planlöshet och hänsynslöshet, och även

om förhållandena under senare år, kanske särskilt efter naturskyddslagens

tillkomst år 1952, betydligt förbättrats, återstår uppenbarligen mycket att

göra för att åstadkomma en tillfredsställande vård av dessa tillgångar.

Så långt möjligt är bör man givetvis lita till grusexploatörernas frivilliga

medverkan för att få till stånd bättre förhållanden. Såvitt angår statliga

myndigheter och de grusexploatörer, som är anslutna till Grus- & makadamföreningen,

torde man numera kunna räkna med att de överallt, där

de kan göra sitt inflytande gällande, kommer att tillse, att samråd sker på

lämpligt sätt med vederbörliga länsorgan och att lämpliga återställningsåtgärder

vidtages. Utvinning sker emellertid i avsevärd omfattning utom

räckvidd för deras inflytande. Beträffande sådan verksamhet kan det vara

betydligt svårare att åstadkomma en frivillig samverkan för att fylla de krav

framför allt naturvården ställer. Ännu så länge torde man här huvudsakligen

få lita till påverkan genom allmän upplysningsverksamhet.

Självfallet har det också sin betydelse, att länsstyrelsen äger att med

stöd av 21 § naturskyddslagen vägra tillstånd till täktverksamhet inom område,

där länsstyrelsen tidigare förordnat, att tillståndsprövning skall äga

rum. Som uttalats i lagens förarbeten fyller bestämmelserna i detta lagrum

sin kanske främsta uppgift enbart genom att finnas till. Det torde vara

obestridligt, att länsstyrelserna även många gånger utan att tillgripa de

formella befogenheter lagen ger kunnat nå goda resultat genom överenskommelser

med berörda rättsinnehavare.

Utskottet delar emellertid en av flera remissinstanser uttalad mening,

att man, med hänsyn till svårigheten att få en del exploatörer att ingå eller

underordna sig frivilliga avtal, icke helt kan förlita sig på överenskommelser

för att skapa en tillfredsställande ordning.

En viss reglering kan nu visserligen ske enligt 21 § naturskyddslagen.

Länsstyrelsen äger likväl icke vägra tillstånd till grustäkt eller föreskriva

åtgärder, så att detta kan åsamka grustäktsinnehavare avsevärt men och

därigenom medföra ersättningsskyldighet gentemot honom, utan att ha

förvissat sig om att medel härför står till förfogande. De årliga anslag, som

är tillgängliga för detta ändamål, är ytterst blygsamma. På grund härav har

länsstyrelserna i allmänhet iakttagit stor försiktighet, när det gäller att utnyttja

sina formella befogenheter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958

Flera remissinstanser har förklarat, att en ändring av naturskyddslagen

på denna punkt är påkallad för att ge länsstyrelserna större praktiska möjligheter.

Andra som yttrat sig under remissförfarandet har däremot menat,

att naturskyddslagen redan med sin nu gällande lydelse ger länsstyrelserna

tillräckligt utrymme för sitt handlande, i det att t. ex. föreskrifter om normala

återställningsåtgärder beträffande öppnad grustäkt alltid skulle kunna

meddelas, då tillstånd ges, utan att detta borde anses innefatta ett ersättningsgillt

ingrepp i innehavarens rättigheter. Ehuru åtskilligt talar för att

föreskrifter om vanliga återställningsåtgärder eller om mindre omfattande

inskränkningar i användningssättet för en grustäkt regelmässigt borde

kunna ges utan att medföra ersättningsskyldighet, synes myndigheterna dock

icke över lag anse sig äga att handla i enlighet med en sådan lagtolkning.

Därest problemet skall lösas utan att till länsstyrelsernas förfogande ställes

betydligt större belopp än som nu är fallet, kunde måhända därför en lagändring

böra övervägas, som utan att rubba grundtanken i den nuvarande

ersättningsregeln skapar större klarhet i räckvidden av myndigheternas

praktiska möjligheter och ger länsstyrelserna friare händer än vad de nu i

allmänhet menar sig ha.

Det av motionärerna väckta förslaget om en särskild exploateringsavgift

för utvinningen av grus och sten har under ärendets remissbehandling rönt

instämmanden från flera håll. Redan ett belopp av 5 öre per kubikmeter

skulle ge ca en miljon kronor om året. Ett sådant belopp ger otvivelaktigt

naturvården och de andra intressen, som i detta sammanhang bör bevakas,

resurser som skulle kunna bli till stor nytta. Meningarna är emellertid ganska

delade bland remissinstanserna hur medlen bör användas. Somliga

har samma uppfattning som motionärerna synes hysa, nämligen att medlen

blott skall deponeras och endast användas på den plats, som det inlevererade

beloppet gäller, samt att återstoden, när arbetsplatsen besiktigats

och godkänts, skall återlämnas till exploatören. Andra remissorgan

däremot har föreslagit, att medlen skall fonderas hos länsstyrelsen och av

denna kunna användas för naturvårdande och liknande åtgärder i fråga

om grustäkter var som helst i länet, t. ex. för återställningsarbeten vid redan

övergivna grustag eller för inköp av grustäkter. Ett par myndigheter

har också förklarat sig anse, att kommunerna borde bidraga till dessa länsfonder.

Åtskilliga myndigheter och organisationer avstyrker emellertid avgiftsbeläggning

av grusexploateringen. Som skäl för sin ståndpunkt har de i huvudsak

anfört, att en sådan avgift i själva verket skulle utgöra en specialskatt

på grusutvinningen för att tillgodose ett intresse, som är alla medborgares,

att råvaran för bostads- och väggbyggnader skulle fördyras samt

att en kontrollapparat måste skapas, som skulle bli onödigt tung och kostnadskrävande

i förhållande till de inflytande beloppen. Vidare har från ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1A År 1958 17

par håll med skärpa framhållits, att det intresse för frivilliga naturvårdsåtgärder,

som nu otvivelaktigt ofta finns, skulle komma att upphöra.

Utskottet finner det uppenbart att större belopp måste ställas till länsstyrelsernas

förfogande för de ändamål, varom nu varit tal, men kanske

framför allt för att ge möjlighet till planläggning, inventeringar och andra

förebyggande åtgärder, så att exploateringen av grus och liknande tillgångar

inom ett län kan samordnas i stort till gagn främst för de kulturvärden,

som nu hotas, men kanske även för det ekonomiska utbytet

av utvinningen. Emellertid anser utskottet det vara vanskligt att uttala

någon bestämd mening hur detta bäst bör ordnas. Goda skäl talar otvivelaktigt

för en avgiftsbeläggning ur den synpunkten att råvarans fördyring

endast kan bli helt obetydlig. Å andra sidan inger en dylik specialavgift

för ett allmänt ändamål vissa betänkligheter ur principiell synpunkt och

på grund av de praktiska svårigheter, som kan tänkas bli förenade därmed.

Det skulle säkerligen icke heller vara lämpligt att lägga alla grustag under

avgiftstvång oavsett storleksordning. De minsta grustäkterna, där endast

en eller annan kubikmeter uttas emellanåt, måste självfallet i allmänhet,

om de ej åstadkommer särskild skada, lämnas utanför.

I betraktande av frågans stora betydelse — såväl för landskapsbildens

bevarande och för naturvården i vidare bemärkelse som för värnet av våra

kulturminnen och sådana livsviktiga samhällsintressen som skyddet av våra

grundvattentillgångar — delar utskottet den av flertalet remissinstanser

framförda åsikten, att en utredning bör komma till stånd. Denna bör då ej

blott avse spörsmålet om avgifter utan få en vidare syftning än vad motionärerna

föreslagit och sålunda förutsättningslöst och i hela dess vidd

angripa problemet, hur den framtida exploateringen av grus och liknande

tillgångar skall ordnas under större hänsynstagande än f. n. är möjligt till

nyss berörda och jämförliga intressen och med samtidigt beaktande av att

dessa naturtillgångar utnyttjas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till den snabba stegring av exploateringen, som kan vara att

förvänta, bör en dylik utredning verkställas skyndsamt.

På grund av det anförda får utskottet hemställa.

att riksdagen i anledning av motionerna I: 150 och II: 174

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning i

överensstämmelse med vad utskottet ovan angivit.

Stockholm den 25 mars 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

2 Itihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr li

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1958

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,

Göran Karlsson, Ebbe Ohlsson, Gustafsson och Robert Johansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman, von

Seth, fru Torbrink, herrar Johnsson i Kastanjegården, Hansson i Skegrie*

och Bengtsson i Halmstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Åhman, vilken ansett, att det stycke i utskottets utlåtande (s. 17),

som börjar »Utskottet finner det uppenbart att större belopp», bort ha följande

lydelse:

Utskottet finner--— helt obetydlig. Å andra sidan inger en dylik

specialavgift för ett allmänt ändamål vissa principiella betänkligheter. Man

bör även beakta de säkerligen proportionsvis stora kostnaderna för kontroll

och uppbörd, som ett genomförande av förslaget om avgifter skulle medföra.

Det skulle säkerligen---lämnas utanför.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1958

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:192 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring av 23 kap. 1 § rättegångsbalken. a1 i texten