Utlåtande i anledning av väckta motioner om uttagande av särskilda avgifter vid exploatering av grusoch stentäkter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 150 i första kammaren av herr Strandler m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.
1958-03-25 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1958 A:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om uttagande av särskilda avgifter vid exploatering av grusoch stentäkter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 150 i första kammaren av herr Strandler m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckta motioner om uttagande av särskilda
avgifter vid exploatering av grus- och stentäkter.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 150 i första kammaren av herr Strandler
m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning om uttagande
av exploateringsavgifter vid grus- och stentäkter att användas för naturvårdande
uppgifter».
Motionärerna uttalar bl. a. att naturskyddet mer än hittills bör inriktas
på positiva, skapande åtgärder, på vård av naturen i stället för enbart
skydd av densamma. Härför tillgängliga medel i form av statsbidrag är dock
enligt deras åsikt ej tillräckliga. Genom att uttaga en avgift av endast några
ören vid exploateringen av varje kubikmeter grus eller sten skulle emellertid
troligen erforderliga medel ställas till förfogande. Medlen bör förvaltas av
länsstyrelsen för att användas på den plats varifrån beloppet inlevererats.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen I: 150.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från riksantikvarieämbetet, kommerskollegium, som
bifogat yttranden av Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Gävle, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Hallands, Kronobergs, Skaraborgs och Uppsala
län. Flertalet länsstyrelser har bifogat ett eller flera yttranden från
dem underställda myndigheter och organ såsom länsarkitekt, överlantmätare
m. fl., länsstyrelsen i Skaraborgs län därjämte från några industrier
i länet. På begäran av utskottet har yttranden över motionerna avgivits av
Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Vidare har Grus- och makadamföreningen på
eget initiativ inkommit med yttrande.
1 Bi haag till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr Hi
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1958
Grusexploateringen i Sverige
De svenska riillstensåsarna
De ojämförligt viktigaste grustillgångarna i landet finns i våra rullstensåsar.
Dessa är intressanta geologiska formationer, som bildades under avsmältningen
av den inlandsis, som en gång täckte landet. Smältvattnet rann i sprickor
och håligheter och samlades i älvar under isen. På grund av istäckets
tjocklek —intill 3 500 m — rådde i dessa ett starkt tryck, varigenom stora
mängder grus och sten kunde transporteras samt materialet rullas och rundas.
Vid isälvens mynning invid iskanten sjönk plötsligt trycket, vilket medförde
att grus- och stenmaterialet lade sig som ett delta framför istunneln.
Då isranden efter hand smälte undan, hopade sig högarna efter varandra
i långa strängar, dvs. rullstensåsar. Dessa utgör en god illustration till hur
landskapsbilden danats under senglacial tid. De är också alltjämt vattenförande,
och våra förnämsta grundvattentillgångar finns just i isälvsavlagringarna.
Bland åsarna kan särskilt nämnas Badelundaåsen från Nyköpingsområdet
till trakten av Siljan, som med sin sträckning av 35 mil är landets
(och kanske en av världens) största.
Rullstenåsarna är vidare historiskt av stort intresse, emedan den äldsta
bebyggelsen var knuten till dem. På och invid åsarna finner man spår efter
den äldsta jordbruksbebyggelsen i landet likaväl som minnesmärken från
de följande årtusendena. Det äldsta vägnätet återfinnes på åsryggarna, och
ännu i dag fyller de i många fall en uppgift som färdled.
Åsarna äger stor betydelse även i flera andra avseenden. De utgör ett ur
jordbruks- och andra synpunkter mycket värdefullt skydd mot vinderosion
och är högt skattade som friluftsområden.
Under de senaste hundra åren har åsarna börjat utnyttjas för grustäkt.
Omfattningen har successivt stigit och är nu så stor, att åsarna delvis kan
sägas vara hotade av förintelse.
Våra tillgångar av grus och sand
I dag är konsumtionen, bedömd bl. a. med ledning av utredningar av statens
nämnd för byggnadsforskning och uppgifter från cementindustrien
m. fl., ca 21 miljoner m3 grus och sand per år, varav i stort sett 10 miljoner
m3 kommer på vägväsendet (ca 4 miljoner m3 till vägunderhåll och
resten till väganläggningar), 1 miljon m3 på järnvägarna och 10 miljoner
m3 på byggnadsindustrien. I stort sett har den totala konsumtionen bibehållit
sig oförändrad sedan år 1953 men var år 1950 blott ca 10 miljoner
m3. Det anses ej råda något tvivel om att konsumtionen kommer att framde
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1958
3
Ies öka betydligt. Värdet av de nu förbrukade kvantiteterna, framforslade
till byggplatserna, torde motsvara 200—300 miljoner kronor. Råvaran i ett
grustag kostar kr. 1: — å 1: 50 per m3. Resten är bearbetnings- och transportkostnader.
Sammanlagda mängden material i landet torde täcka förbrukningen under
en mycket lång tidrymd. Inventeringar och uppskattningar av grustillgångar
har i viss utsträckning utförts av olika vetenskapliga institutioner,
men någon uppskattning av landets totala gruskvantiteter har hittills icke
gjorts. Storleksordningen av dessa materialförekomster torde dock kunna
angivas till omkring 35 miljarder m3 efter ett djup av i medeltal 5 m. Även
med en årsförbrukning dubbelt så stor som dagens skulle alltså — om sammanlagda
grustillgångarna i hela riket förutsättes vara åtkomliga — grus
finnas för bortemot 1 000 års förbrukning.
Även om sålunda grus i tillräckliga mängder finns i landet totalt sett,
föreligger på grund av grusets ojämna fördelning över landet redan nu omfattande
bristområden och andra områden, där brist kan förväntas uppstå
inom en icke alltför avlägsen framtid.
Den givna hänsynen till fornminnesskydd, naturskydd, grusåsarnas grundvattenföring,
bebyggelse, landskapsbild m. m. måste nämligen självfallet
begränsa exploateringen av gruset. Utöver de delar av grusförekomsterna,
som sålunda eventuellt befinnes vara helt eller delvis stängda för exploatering,
tillkommer de områden, som är av så särpräglad geologisk karaktär
att de oundgängligen måste skyddas och bevaras. Det är troligt, att dessa
faktorer, som hämmar grusutvinningen, kommer att få störst omfattning
i de områden, där bebyggelsen sedan länge varit stadd i utveckling och som
sålunda är särskilt känsliga för ingrepp.
Omfattande fältstudier i mellersta och södra Sverige har visat, att de
flesta undersökta förbrukningsområden har fyndigheter med i allmänhet
tillfredsställande om ock rätt ofta svårarbetade massor — åtminstone då
frågan ses på så relativt kort sikt som 10 å 15 år — men att tillgångarna
på längre sikt mångenstädes är ganska begränsade och att vissa områden
snart går mot bristgränsen.
I dessa lokala bristområden kan grusförsörjningen bli ett svårt tekniskt
och ekonomiskt problem. Planläggning och förenkling av transportmetoderna
kan dock möjliggöra transport av grus över längre sträckor än i dag.
Onödig förbrukning av högre gruskvaliteter kan minskas genom användande
av annat material, såsom sand, krossmaterial, o. s. v., samt genom
tillämpande av andra byggnadsmetoder, som ej kräver så högvärdigt material.
Utvinningsmöjligheterna kan ökas genom utveckling av grusindustriens
tekniska resurser, t. ex. så att grus kan tagas ur täkter under vatten.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1U år 1958
Grusexploatering och naturskydd
Utvinningen av sten, sand och grus in. m. sker i alla former från exploatering
i industriell omfattning till uttag i minsta skala för användning
exempelvis för sändning inom egen fastighet.
Samfundet för hembygdsvård, som bildades år 1916 med uppgift att bl. a.
värna landskapet och dess speciella värden, har under mer än 40 år ägnat
grustäktsfrågan sitt stora intresse. Genom att samfundet i sin tjänst har en
särskild vägvårdskonsulent, vartill staten lämnar bidrag, har det kunnat
medverka vid lösningen av en rad grustäktsproblem. Svenska naturskyddsföreningen
verkar också intensivt för skyddet av landskapsbilden vid exploatering
av grus och sten.
I åtskilliga län har länets naturvårdskommitté ombildats till ettnaturvårdsråd
vid länsstyrelsens sida med ett eller flera naturvårdsombud i varje kommun.
I maj 1956 bildades Grus- & makadamföreningen, som enligt sina stadgar
består av företag och enskilda personer, vilka är verksamma inom produktionen
av eller handeln med grus, sand, singel, makadam och därmed jämförligt
material, eller som äger fyndigheter, i vilka nyssnämnda material
förekommer. För närvarande är det dock enbart en branschförening för
grus- och makadamindustrien. Föreningen har till ändamål bl. a. att utgöra
ett organ för förhandlingar och samarbete med näringslivets organisationer
samt med statliga och andra institutioner och organisationer inom och
utom landet. När det gäller exploateringen av sand-, grus- och stentäkter
har föreningen tagit flera initiativ för att få till stånd gemensamma åtgärder
i naturskyddande syfte.
Gällande bestämmelser
I naturskyddslagen den 21 november 1952, som trädde i kraft den 1 januari
1953, stadgas i 19 §, att samråd bör ske med länsarkitekten eller den han
anvisar, innan arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden
(och avser annat än bebyggelse) utföres. Samråd förutsättes
böra ske före igångsättande av grustäkt av någorlunda stor omfattning men
är alltså ej obligatoriskt.
Närmast följande paragraf ger länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga
företagaren att vidtaga de åtgärder, som må anses erforderliga för
att begränsa eller motverka skadan. Åtgärder får dock icke föreskrivas som
är oskäligt betungande.
De viktigaste reglerna om naturskydd vid täkt av sten, grus, sand, jord
eller därmed jämförliga nyttigheter har upptagits i 21 §, enligt vilken länsstyrelsen
beträffande område, som genom dylikt arbetsföretag skulle kunna
få sin landskapsbild väsentligt ändrad, äger förordna, att det icke må ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958
5
föras utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd må länsstyrelsen
meddela sådana föreskrifter, att företagets menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Föreskrifterna kan
exempelvis avse sådana åtgärder som att grustaget skall läggas på baksidan
av en ås, att slänterna efteråt skall avplanas till viss lutning och eventuellt
besås, att skog skall planteras på området, att rötter och skräp skall borttagas
o. s. v. Stadgandet har tolkats så att tillstånd ansetts kunna göras beroende
av att säkerhet, t. ex. i form av borgen, lämnas för utförandet av
föreskrivna återställningsarbeten.
Om tillstånd till grustäkt vägras eller i samband med givet tillstånd föreskrifter
meddelas, varigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare
tillskyndas avsevärt men, är han enligt tredje stycket i samma paragraf
berättigad till ersättning av kronan för den lidna skadan. I 17 § kungi. kungörelsen
den 30 december 1952 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen
av naturskyddslagen finns ett kompletterande stadgande till ersättningsbestämmelserna
i naturskyddslagen av innehåll, att länsstyrelsen, innan
den fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet, skall förvissa
sig om att medel finns tillgängliga att gälda ersättningen. Beträffande
ersättning enligt naturskyddslagen på grund av vägrat tillstånd till grustäktsföretag
uttalade departementschefen (prop. nr 188 s. 67 och 68) vid
lagens tillkomst bl. a. följande.
Visserligen torde det av ekonomiska hänsyn icke bli möjligt att i någon
större utsträckning vägra tillstånd till företag av nu ifrågavarande slag,
men mycket kan vinnas genom att länsstyrelsen utnyttjar möjligheten att
vid meddelande av tillstånd ge särskilda föreskrifter angående företagets utförande.
—
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande erinrat att
frågan om ersättning åt sakägare i detta sammanhang är av stor betydelse
ur statsfinansiell synpunkt eftersom grustag ofta ha högt värde. Med anledning
härav vill jag framhålla att länsstyrelsen lika litet i nu förevarande
fall som då fråga är om fridlysning av naturminne hör kunna vidtaga åtgärd
som ger upphov till ersättningsanspråk utan att ha på förhand förvissat
sig om att medel till betalning av ersättningen finnas tillgängliga.
—
Innevarande budgetår utgår ett reservationsanslag å 100 000 kronor som
bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder. Meningen är att anslaget bl. a.
skall täcka ersättningar till sakägare, som lider skada till följd av fridlysning
eller annan naturskyddsåtgärd.
I årets statsverksproposition (IX ht p. 101) har anslaget upptagits med
oförändrat belopp.
Med hänsyn till de ringa belopp, som står till förfogande för ersättningsändamål,
har 21 8 naturskyddslagen tillämpats med stor försiktighet. Detta
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1958
har som framgår av nyss citerade uttalande i propositionen också varit
förutsatt vid stadgandets tillkomst. Än tydligare framstår detta genom vad
naturskyddsutredningen anförde i sitt betänkande med förslag till naturskyddslag
(SOU 1951: 5 s. 130). Där heter det bl. a.
Det synes kunna antagas, att bestämmelserna i förevarande paragraf icke
skola behöva bringas i tillämpning alltför ofta. Redan den omständigheten,
att länsstyrelsen har befogenhet att meddela förordnande, som här avses,
torde medföra ett ökat hänsynstagande till landskapsskyddets intressen från
företagarnas sida. Bestämmelserna kunna sålunda väntas komma att i viss
omfattning fylla sin uppgift enbart genom att finnas till.
Behandlingen av ersättningsfrågor regleras i 28 och 29 §§. Har överenskommelse
ej kunnat träffas med länsstyrelsen om ersättning åligger det enligt
29 § den, som gör anspråk på ersättning, att väcka talan mot kronan
inom ett år från det beslutet, varå anspråket grundas, vunnit laga kraft.
Utöver stadgandena i 19—21 §§ naturskyddslagen bör i detta sammanhang
nämnas diverse bestämmelser, varigenom skydd i viss mån kan beredas
åslandskapet, såsom 5 § naturskyddslagen (fridlysning som naturminne),
7, 3 och 4 §§ lagen den 12 juni 19i2 om fornminnen (skydd av fast
fornlämning) och 2 kap. 58 § vattenlagen (försiktighetsmått vid grävning
med inverkan på grundvattnet). I vissa fall kan skydd även åstadkommas
med tillämpning av byggnadslagen den 30 juni 19U7 (se 17, 40, 102 och
110 §§), vars bestämmelser dock i första hand tar sikte på andra intressen
än naturskyddets. Vidare finns i expropriationslagen bestämmelser om expropriation
ur naturskydds- och kulturminnessynpunkt.
Frågans tidigare utveckling
Frågan om åtgärder från det allmännas sida beträffande sand- och grustäkter
har vid några tillfällen varit föremål för statsmakternas behandling.
I en vid 1944 års lagtima riksdag väckt motion (II: 245) hemställde herr
J. Lundberg i Uppsala, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning om på vad sätt samhällsintresset
bäst skall kunna tillvaratagas i våra grustäkter samt till riksdagen inkomma
med de förslag, vartill utredningen kan föranleda». I motionen framhölls,
att efterfrågan på sand och grus ökat mycket kraftigt samt att dessa
för byggnadsindustrien viktiga naturaprodukter kommit att bli utsatta för
en spekulativ prissättning. Det måste enligt motionärens mening anses både
riktigt och nödvändigt, att statsmakterna vidtoge alla erforderliga åtgärder
för att trygga samhällsintresset och förhindra, att en av byggnadsindustriens
råvaror icke i onödan fördyrades. Vid ett statligt ingripande komme frågorna
om den fria äganderätten och samhällsintresset att få vägas mot var
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1958 "
andra. I motionen, som avstyrktes av andra kammarens andra tillfälliga
utskott (uti. nr 5) och ej heller vann riksdagens bifall, berördes icke frågan
om behovet av åtgärder för att tillvarataga naturskyddsintresset.
Behovet av sådana åtgärder framhölls däremot av riksantikvarieämbetet i
skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 mars 1944 med hemställan om utredning,
om och i vad mån grustäkt i riket kunde bedrivas på ett sätt som vore förenligt
med såväl kulturminnesvårdens och naturskyddets som en förnuftig
materialekonomis berättigade intressen.
Skrivelsens innehåll åberopades i en motion (11:352) vid 1945 års riksdag
med likalydande yrkande som föregående år. I motionen framhölls att
ur både naturskydds- och kulturminnesvårdssynpunkt erfordrades snara
åtgärder mot den ofta planlösa grustäkten samt även att det ur ekonomisk
synpunkt vore angeläget med åtgärder för att stävja den spekulativa prissättningen
på grus. Motionen överlämnades till andra kammarens andra
tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande (nr 3) anförde, att utskottet, med hänsyn
till att frågan genom riksantikvarieämbetets skrivelse redan vore föremål
för Kungl. Maj :ts prövning, ansåge sig böra avstyrka motionen. Riksdagen
följde utskottets hemställan.
Återgivna yrkande i 1944 och 1945 års motioner framfördes ånyo vid
1947 års lagtima riksdag i en motion (11:65). I motionen gjordes inledningsvis
gällande, att spörsmålet, hur samhällsintresset bäst skulle tillvaratagas
i våra grustäkter, aktualiserats under den tid, som gått sedan 1944
och 1945 års motioner behandlades, samt att det därför funnes skäl att ånyo
taga upp frågan. Motionen hänvisades till statsutskottet, som i avgivet utlåtande
(nr 251) hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om den begärda utredningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.
Kungl. Maj :t uppdrog samma år åt naturskyddsutredningen att taga
spörsmålet under övervägande. Utredningen avgav sitt betänkande i december
1950, varefter Kungl. Maj :t på grundval av betänkandet och avgivna remissuttalanden
år 1952 i proposition nr 188 framställde förslag till naturskyddslag.
Sedan tredje lagutskottet i utlåtande (nr 28) tillstyrkt bifall till
propositionen, antogs förslaget av riksdagen.
Svenska naturskyddsföreningen avgav den 31 maj 1954 en skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan hl. a., att landets grusåsar skyndsamt skulle
inventeras samt att länsstyrelserna skulle inkomma med förslag på de
områden, som vore av beskaffenhet att böra icke blott läggas under kontroll
utan såsom omistliga naturtillgångar räddas åt framtiden. I skrivelsen anfördes
bl. a.
Grustäkten utmärkes ofta av planlöshet och förödelsen är redan mycket
stor. Stora fördelar skulle vinnas redan genom att grusets tillgodogörande
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958
ordnades mera systematiskt. Vad som härutinnan bör göras måste övervägas
från fall till fall.
En viss reglering låter sig genomföra med hjälp av 21 § naturskyddslagen.
Om vederbörande länsstyrelse samtidigt lägger ett relativt stort område
av en grusas (eller närbelägna grusåsar) under tillståndstvång, skulle länsstyrelsen
åtminstone kunna föreskriva att grus först skall tagas på den
plats där uttaget gör minst skada. Man synes emellertid ha tvekat inför
ett mera radikalt grepp på frågan. Enligt Svenska naturskyddsföreningens
mening måste det ha varit avsett att man skulle lägga så stora områden
under kontroll att man verkligen kan åstadkomma en rationalisering.
Om länsstyrelsen i angivet syfte söker utnyttja de möjligheter som 21 §
naturskyddslagen ger, kan man påräkna att ersättningsanspråk framställas.
Visserligen kan man säga, att en fastighetsägare som får vänta med
att utnyttja sin grusfyndighet icke lider någon skada, enär med visshet
kan förutses att priset på grus med minskad tillgång kommer att stiga.
Han torde sålunda framdeles få mera betalt för gruset, och denna vinst
kan utgöra full kompensation även för att han icke haft avkastning å kapitalet
under väntetiden. Tydligt är också att, om man överhuvud skall
kunna skydda naturvärden av någon betydenhet, det icke är möjligt att gå
alltför försiktigt fram. Markägarna måste få finna sig i att exploateringen av
tillgångar som ha betydelse för hela befolkningen i trakten eller eljest äro
särskilt märkliga underkastas reglerande bestämmelser både med avseende
å tiden och sättet för deras tillgodogörande. Lagstiftningen och tilllämpningen
måste här taga fatt en utveckling som löpt okontrollerad i förväg.
Det allmänna är en av de största avnämarna av grus, bland annat för
vägarna och järnvägarna. Med hänsyn härtill är det synnerligen välbefogat
att det allmänna förvärvar grustillgångarna även om man icke kan för all
framtid underlåta att tillgodogöra dem utan inskränker sig till att åsyfta
en rationell successiv utnyttjning, när behovet gör sig gällande. Uppenbart
är att en sådan placering av kapital ur allmän synpunkt är ändamålsenlig.
Tillgången minskar med den fortsatta förbrukningen och någon risk att
grus blir obehövligt kan man (tyvärr) ej räkna med. Föreningen vill därför
på det livligaste förorda att det allmänna så långt möjligt systematiskt
förvärvar befintliga grustillgångar. Självfallet är att man därefter måste
oryggligt vidhålla att åsarna icke få förstöras medan grus kan erhållas på
annat sätt.
Vissa partier av rullstensåsarna måste emellertid definitivt skyddas. Det
är här påkallat med en särskild undersökning, vid vilken det är av största
betydelse att riksantikvarieämbetet ur fornminnessynpunkt medverkar. Om
dylika partier icke kunnat förvärvas på annat sätt böra de exproprieras
eller eventuellt fridlysas som naturminnen.---
Av vikt är att länsstyrelserna i övrigt kunna utan dröjsmål målmedvetet
och genom ändamålsenliga, tillräckligt omfattande åtgärder lägga grustäkten
under kontroll. För att ändamålet skall uppnås är det oundgängligen
erforderligt att det klargöres att detta måste ske även om kostnader uppstå
för det allmänna.
I april 1956 tillsattes inom Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958
9
(SVRJ en kommitté med uppgift att utreda vissa hithörande frågor. Detta
ledde bl. a. till att förbundet i april 1957 gjorde en framställning till Kungl.
Maj :t om att en med statligt ekonomiskt stöd bedriven verksamhet skulle
organiseras under länsstyrelserna för utnyttjande av landets grustillgångar
samt att ekonomiska resurser skulle skapas genom uttagning i någon form
av en mindre avgift per viss kvantitet utvunnet grus-, sand- och stenmaterial.
Som stöd för framställningen anfördes i skrivelsen bl. a.
Exploateringen kan, om den sker planmässigt och hänsynsfullt och om
gott samarbete åvägabringas mellan alla intresserade parter, drivas mycket
längre än vad nu sker och därmed utan störningar tjäna samhällets
stegrade krav på grus. Om grusfrågan ledes in på kloka och lugna banor,
kommer helt visst detta att stimulera exploatörerna att förbättra sina tekniska
resurser, vilket inverkar förbilligande på grusutvinningen. Hittills
delvis okända men förmodade stora grustäkter på djupet i åsarna och i sjöar,
exempelvis i Mälaren m. fl., bör kunna utnyttjas till samhällets båtnad.
Med relativt enkla medel och till förhållandevis blygsamma kostnader
kunna övergivna grustag saneras, så att de efter några år åter smälta samman
med omkringliggande natur. Detta gäller i all synnerhet om kravet
på grustagens iordningsställande efter avslutad täkt beaktas redan vid den
planläggning av arbetet, som alltid bör ligga till grund vid ett grustags
exploatering.
För att sammanhålla och verka för ett klokt och planmässigt handhavande
av problemen rörande utnyttjandet av landets grustillgångar förutsätter
kommittén att det bör ankomma på länsstyrelserna att handlägga
hithörande frågor. Arbetsuppgifterna skulle härvid i huvudsak vara: att
låta utföra erforderlig, som regel mera översiktlig, inventering och undersökning
— såväl kvalitativt som kvantitativt — av grusfyndigheterna, för
länet i dess helhet eller till en början för vissa naturliga försörjningsområden;
att verkställa utredningar angående den begränsning av fyndigheternas
utnyttjande, som vederbörlig hänsyn till naturskydd, fornminnesskydd,
landskapsbild, grundvattentäkt, byggnadsplan in. m. må medföra; att medverka
vid utredningar om samhällets nutida och framtida behov av grus etc.;
att verka för grusets lämpligaste användning med hänsyn till dess kvalitet
och därmed befordra sparsamhet med högklassiga grusmaterial; att följa
frågan i vad mån övergång till andra material såsom sand, krossat berg
etc. eller till andra metoder må kunna minska behovet av grus allmänt sett
eller i bristområden; att följa grusexploateringen och därvid hl. a. insamla
uppgifter angående årsförbrukningen av skilda kvaliteter grus, övervaka
vården av grustäkterna och föranstalta om återställningsarbeten i dessa.
Den verksamhet som enligt kommittén skulle ske i och under länsstyrelsen
kan bli förhållandevis omfattande om avsedda resultat skola uppnås.
Det blir därför nödvändigt att medel i erforderlig omfattning ställes
till förfogande. För att skapa ekonomiska resurser utöver statliga anslag
har kommittén kommit fram till att i någon form, eventuellt på frivillighetens
väg, en mindre avgift per utvunnet grus-, sand- och stenmaterial skulle
uttagas. En avgift av exempelvis 1 öre/m3 skulle vid nuvarande förbrukning
av cirka 20 miljoner in3 inbringa 200 000 kronor per år. Ett sätt att
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1958
underlätta medelsanskaffningen vore bildandet av en ekonomisk förening
av producenter och konsumenter inom grusnäringen. I en sådan förening,
vars uppgift vore att verka för grusfrågans lösning, skulle — enligt särskild
utredning — jämväl de statliga intressenterna såsom väg- och vattenbyggnadsverket
och statens järnvägar kunna vara medlemmar.
Yttranden
Kommerskollegium finner det tveksamt, om motionärernas uppfattning
angående den gällande lagstiftningens otillräcklighet är riktig, och anser
det möjligt att med stöd av gällande lagstiftning nå det mål, som motionärerna
uppställt. Emellertid torde betydande medel erfordras härför. Nu
utgående bidrag från det allmänna är uppenbarligen för små. Av både principiella
och praktiska skäl anser kollegium den föreslagna grusavgiften
icke vara att rekommendera. Råvaran fördyras, och en kostnadskrävande
apparat måste tillskapas för administrationen av avgifterna, vilket enligt
ämbetsverkets mening är särskilt otillfredsställande mot bakgrunden av att
staten som förbrukare utav drygt hälften av i landet utvunna sten- och
grusmängder komme att få svara för merparten av avgifterna. Kollegium
säger sig bl. a. även ha beaktat, att de enskilda intressena på detta område
funnit sig böra själva genomföra åtgärder, ägnade att bättre än hittills
skydda naturen i samband med täkt av sten och grus. Avslutningsvis anför
ämbetsverket, att det bildat sig den uppfattningen, att tillräckliga skäl
saknas att nu utreda frågan om uttagande av avgifter vid grus- och stentäkter
och att, om en utredning finnes böra komma till stånd, den bör ske
i anslutning till en mera allmän översyn av naturskyddslagen.
I stort sett samma synpunkter framföres av Stockholms handelskammare,
som även anför.
Genom bl. a. samarbete mellan vederbörande myndigheter och den nya
Grus- och makadamföreningen torde en effektivare bevakning av även
mindre omfattande grus- och stentäktsarbeten kunna förväntas. För den
händelse myndigheterna icke skulle anses ha tillräckligt vidsträckta kontrollmöjligheter,
synes lösningen av det av motionärerna ställda problemet
snarare böra sökas i en komplettering av naturskyddslagen än genom
en avgiftsbeläggning av täktarbeten.
Skånes handelskammare anför liknande skäl för avstyrkande av motionerna
och betonar att tillgången på grus- och stentäkter är ojämt fördelad
över landet, varigenom transportkostnaderna får en allt större ekonomisk
betydelse. Det är därför enligt handelskammarens mening angeläget att
onödiga hinder icke Iägges för exploateringen av de lokala tillgångar, som
står till förfogande. Handelskammaren framhåller vidare, att vid en avgiftsbeläggning
intresset för naturvården sannolikt skulle komma att minska
bland företagare, vilka nu vinnlägger sig om att på allt sätt tillgodose na
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958 11
turskyddssynpunkterna och också nedlägger icke obetydliga kostnader för
ändamålet.
Liknande synpunkter som de ovan återgivna framföres jämväl av Riksförbundet
Landsbygdens folk, som ävenledes avstyrker bifall till motionerna.
Handelskammaren i Gävle tillstyrker den av motionärerna föreslagna utredningen
men förutsätter att en eventuell avgift hålles mycket låg samt
att fonderade medel får användas icke bara för iordningställande av den
plats, varifrån beloppet inlevererats, utan även för motsvarande ändamål
inom länet i övrigt.
Domänstyrelsen hävdar att naturskyddet är i behov av medel i större
omfattning än vad hittills varit fallet, bl. a. för grusåsarnas bevarande.
Styrelsen fortsätter:
Domänstyrelsen har anmodat sina lokalförvaltningar att iakttaga försiktighet
vid upptagande av grustag och att i möjligaste mån utjämna spåren
efter sådana ingrepp i naturen. I kontrakt om upplåtelse av grustäkt
föreskriver styrelsen kontinuerlig uppsnyggning av täkterna och att vid
kontraktets upphörande slutligt iordningställande skall ske.
Vidare anför styrelsen att statliga verk, som förbrukar grus, för det mesta
sköter sina grustag på rätt sätt. Däremot har det visat sig svårare att få
privata grusförbrukare att ställa i ordning grustagen. Uttagande av grusavgift
kan därför i vissa fall anses motiverad. Styrelsen tillstyrker motionärernas
hemställan, under förutsättning att utredningen får avse jämväl
avgifter att disponera för ersättning enligt 21 § naturskyddslagen i samband
med förbud att utnyttja grustillgång samt för iordningställande av äldre
grustäkter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som bl. a. hänvisar till sina anvisningar
för vägförvaltningarna om naturskyddande åtgärder, anser det icke
lämpligt med exploateringsavgifter. Vidare uttalar styrelsen att länsstyrelserna
genom en ändring av naturskyddslagen bör beredas ökade möjligheter
att ingripa, så att markägaren i samtliga fall av utvinning av grus m. m.
skall kunna åläggas att på egen bekostnad vidtaga av länsstyrelsen föreskrivna
åtgärder för iordningställande av täkterna.
Länsstyrelsen i Kronobergs län samt länsarkitekten och överlantmätaren
i samma län finner det rimligt, att en viss avgift uttages, och förordar att
utredning sker enligt motionärernas förslag, överlantmätaren erinrar även
om att likartade anordningar beträffande uttagande av avgifter finns på
andra områden, t. ex. i fråga om skogsvårdsavgiftcr.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har inhämtat yttrande från länets hushållningssällskap,
överlantmätaren och länsarkitekten samt naturskyddsrådet
och vägförvaltningen. Länsstyrelsen uttrycker liksom hushållnings
-
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958
sällskapet tveksamhet inför förslaget att tillgodose ett särskilt samhälleligt
intresse genom att uttaga specialavgifter och på så sätt beskatta en viss
kategori medborgare. Länsstyrelsen, som genom resolution den 22 februari
1955 utfärdat vissa allmänna riktlinjer för tillvaratagande av naturskyddsintresset
vid grus- och stentäkt, vilka visat sig vara till god nytta, befarar
att en avgiftsbeläggning skulle minska det intresse för naturvården, som
nu finns, och avstyrker motionerna.
överlantmätaren och länsarkitekten framhåller betydelsen av en på omsorgsfull
inventering grundad planläggning och samordning av grusexploateringen.
Båda anser det befogat med en särskild exploateringsavgift, men
meningarna går isär om medlens användning. Länsarkitekten finner, att avgifterna
principiellt bör betraktas som deposition och säkerhet för behövlig
uppsnyggning efter exploateringen, samt menar, att inventerings- och
planläggningskostnader bör bekostas av staten med bidrag från berörda
kommuner och församlingar, överlantmätaren däremot anser att avgifterna
huvudsakligen bör användas för inventerings- och planeringsverksamheten.
Utredningen synes honom dock vara alltför snävt avgränsad därmed och
bör i första hand omfatta utredning rörande planläggning och samordning
av exploatering av täkter samt fördelning mellan stat och kommun eller stat
och församling av kompensationsersättning till sådana som åsamkas avsevärt
men genom exploateringens begränsning.
Länets naturskgddsråds arbetsutskott anför.
Inbetalning av avgifterna till en särskild fond kan förväntas skapa olust
bland markägarna, som kanske köpt sin fastighet just med tanke på t. ex.
grusförekomst å densamma och i avgifterna förmodligen skulle se en ny
form av beskattning. Det borde fastslås, att de ifrågavarande avgifterna
finge användas uteslutande för återställningsåtgärder i samband med grusoch
stentäkt. I princip riktigast vore att vederbörande exploatör, sedan han
vidtagit av naturskyddsmyndigheterna påkallade åtgärder, finge tillbaka
av honom erlagda avgifter med avdrag av belopp, som tagits i anspråk av
nämnda myndigheter för åtgärder beträffande hans täkt.
Utredningen borde enligt naturskyddsrådets åsikt utvidgas till att omfatta
ersättningsfrågan i hela dess vidd och icke avse endast exploateringsavgifter
vid grus- och stentäkter.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner goda skäl föreligga för bifall till motionärernas
hemställan om utredning men framhåller som alternativ, att
myndigheterna kanske i stället bör tillerkännas ökade befogenheter. Liknande
uppfattning framföres för övrigt av vägförvaltningen i Skaraborgs
län. Länsstyrelsen anser avgiftskontrollen förenad med betydande svårigheter
och betonar, att det är vanskligt att avgöra hur långt avgiftsplikten
bör utsträckas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr H dr 1958 13
Länsstyrelsen i Hallands län och länsarkitekten i länet tillstyrker motionerna.
Riksantikvarieämbetet ställer sig tveksamt till exploateringsavgifter med
hänsyn till svårigheten att uttaga avgifterna samt att förvalta och fördela
medlen. På grund av de förhållanden som nu råder understryker ämbetet
behovet av en statlig myndighet för naturskyddet. Ämbetet förordar en allsidig
utredning av hela problemet om grustäkternas skydd.
Svenska naturskyddsföreningen anser det uppenbart, att snara åtgärder
är av nöden, och fortsätter.
Naturskyddslagen enbart är, utan bättre ekonomiskt stöd, ett för svagt
redskap att komma till rätta med grusexploateringen och de svåra sår den
orsakar i landskapet. Det är dock av stort värde, att länsstyrelserna tillämpar
naturskyddslagens 21 § och att grustäktsförbud läggs över stora områden.
Härigenom kan en mera planenlig exploatering vinnas och garantier
mot överraskningar i form av plötsligt öppnade täkter vinnas.
Föreningen vill framhålla, att det för att komma till rätta med grustäktsproblemet
och åvägabringa en god landskapsvård skulle vara av stort
värde om det kunde stadgas, att redovisning för fyndighetens materialinnehåll
(kvalitet och kvantitet) skall tillställas vederbörande länsstyrelse att
ligga till grund för dess bedömning. Det finns alltför många exempel på
att grustäkter upptagits på felaktig plats med fast berg eller lerkörtlar.
Vidare skulle det vara av största värde, om en ås eller ett åsparti som har
flera ägare kunde behandlas som en samfällighet. Detta skulle möjliggöra
en god planering, som borde kunna resultera i rationellare täktverksamhet
och bättre aktgivande på naturvårdens och samhällets krav av annat slag.
Frågan om grus- och stentäkternas betydelse och inverkan å natur, samhälle
och näringsliv förefaller vara av den ekonomiska och praktiska räckvidd,
att man borde samordna hithörande problem hos ett centralt organ,
vilket även borde ge förslag rörande fördelningen av medel, som kan komma
att stå till förfogande.
Ett frivilligt förfarande för uttagande av avgift är ej tillfyllest, enär det
är svårt att erhålla garantier för att de mindre exploatörerna ansluter sig
till branschorganisationer eller på annat sätt underordnar sig den frivilliga
överenskommelsen.
Föreningen påpekar att även stenbrytningen på en del platser medför
besvärliga problem. Den tillstyrker förslaget, att avgift bör utgå för grusexploatering,
men förordar, att medlen går till en gemensam fond, varifrån
länsstyrelse kan få bidrag exempelvis till inköp av fyndighet eller återställningsarbeten
vid övergivna grustag.
Motionerna tillstyrkes även av Samfundet för hembygdsvård, som anser
att viss del av exploateringsavgiften bör deponeras hos länsstyrelsen för
att efter återställningsarbetenas godkännande återfås. Resten hör enligt
samfundet gå till en fond, som länsstyrelsen kan använda dels för landskapsvård
vid sådana täkter, som icke blivit iordningställda eller för vilka
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1958
inga åligganden kan föreskrivas eller som kräver särskilt omfattande åtgärder,
och dels för att kunna hålla markägare skadeslös vid förbud mot
utnyttjande av ett särskilt värdefullt landskapsparti.
Grus- och makadamföreningen anför att den, där större täkter öppnats
och där hänsyn till naturen krävt särskilda åtgärder, på olika håll upprättat
s. k. grustäktsplaner och att avtal på grundval därav träffats mellan
exploatörerna, kommunen och länsstyrelsen.
Föreningen uttalar vidare bl. a.
Syftet med avtalet är att täkterna skall bedrivas på ett med hänsyn till
naturskyddets krav tillfredsställande sätt och att marken successivt skall
iordningställas. Till grund för avtalen ligger grustäktsplanen, som upprättas
av länsarkitekten i samråd med lantmätarna. Grustäktsplanen anger
i vilken utsträckning fyndigheten får exploateras t. ex. på djupet och i sidled.
Exploatörerna förbinder sig att följa planen. För att kontrollera att
planen verkligen följes och att återställningsarbeten vidtages har länsstyrelsen
tillsatt en opartisk tillsyningsman. För att få medel till återställningsarbetena
har vidare exploatörerna förbundit sig att betala in några ören
per utvunnen kubikmeter material. Medlen förvaltas av kommunen eller
länsstyrelsen. Den exploatör som följer planen och vidtar ordentliga återställningsarbeten
får, sedan tillsyningsinannen besiktigat området och godkänt
återställningsarbetena, återbetalning av de medel han inlevererat.
Avdrag sker dock för kostnader, som är förknippade med upprättande av
grustäktsplanen och tillsyningsmannens verksamhet.
I grustäktsplanerna stadgas därjämte, att markägarna och grustäktsinnehavarna
förbinder sig att avstå från den rätt till ersättning, som eljest
skall tillkomma dem enligt 21 § naturskyddslagen. Det torde vara
uppenbart, säger föreningen vidare, att kronan härigenom besparats åtskilliga
expropriationsprocesser och betydande utgifter i form av lösenbelopp
för täkter, som annars kanske måst helt förbjudas eller inskränkas i
sin omfattning. Föreningen avstyrker motionerna och framhåller, att de i
motionerna upptagna spörsmålen kan lösas på frivillighetens väg på ett
för såväl kronan som näringsidkarna smidigare och billigare sätt.
Utskottet
De svenska grusåsarna är ur flera olika synpunkter av sådan betydelse,
att vården av dem framstår som en samhällelig angelägenhet av största
vikt. Förutom att åsarna ur geologisk, geografisk samt allmän natur- och
kulturhistorisk synpunkt är märkliga, innehåller de våra förnämsta grundvattentillgångar.
De ger också ett värdefullt skydd mot vinderosion, vilken
för varje år medför allt större skadeverkningar på åkerjorden. På många
håll är åsarna högt skattade som friluftsområden, bl. a. på grund av sina
rika skönhetsvärden. Allmän enighet torde även råda därom att täkt av
grus och sand bör bedrivas så att landskapsbilden i görligaste mån beva
-
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958
ras och åsarna även eljest skyddas. På samma sätt gäller att stenbrott eller
annan liknande utvinning ej bör få bedrivas så att landskapet förfulas
eller andra dylika värden tillspilloges.
Utvinningen av grus och sand har numera blivit så avsevärd under
åren 1950—1953 har den fördubblats och uppgår för närvarande till ca
21 miljoner kubikmeter om året — att åsarna på sina håll synes vara utsatta
för fara att förintas eller i varje fall hotas av allvarlig förstörelse. Grustäkten
har ofta utmärkts av stor planlöshet och hänsynslöshet, och även
om förhållandena under senare år, kanske särskilt efter naturskyddslagens
tillkomst år 1952, betydligt förbättrats, återstår uppenbarligen mycket att
göra för att åstadkomma en tillfredsställande vård av dessa tillgångar.
Så långt möjligt är bör man givetvis lita till grusexploatörernas frivilliga
medverkan för att få till stånd bättre förhållanden. Såvitt angår statliga
myndigheter och de grusexploatörer, som är anslutna till Grus- & makadamföreningen,
torde man numera kunna räkna med att de överallt, där
de kan göra sitt inflytande gällande, kommer att tillse, att samråd sker på
lämpligt sätt med vederbörliga länsorgan och att lämpliga återställningsåtgärder
vidtages. Utvinning sker emellertid i avsevärd omfattning utom
räckvidd för deras inflytande. Beträffande sådan verksamhet kan det vara
betydligt svårare att åstadkomma en frivillig samverkan för att fylla de krav
framför allt naturvården ställer. Ännu så länge torde man här huvudsakligen
få lita till påverkan genom allmän upplysningsverksamhet.
Självfallet har det också sin betydelse, att länsstyrelsen äger att med
stöd av 21 § naturskyddslagen vägra tillstånd till täktverksamhet inom område,
där länsstyrelsen tidigare förordnat, att tillståndsprövning skall äga
rum. Som uttalats i lagens förarbeten fyller bestämmelserna i detta lagrum
sin kanske främsta uppgift enbart genom att finnas till. Det torde vara
obestridligt, att länsstyrelserna även många gånger utan att tillgripa de
formella befogenheter lagen ger kunnat nå goda resultat genom överenskommelser
med berörda rättsinnehavare.
Utskottet delar emellertid en av flera remissinstanser uttalad mening,
att man, med hänsyn till svårigheten att få en del exploatörer att ingå eller
underordna sig frivilliga avtal, icke helt kan förlita sig på överenskommelser
för att skapa en tillfredsställande ordning.
En viss reglering kan nu visserligen ske enligt 21 § naturskyddslagen.
Länsstyrelsen äger likväl icke vägra tillstånd till grustäkt eller föreskriva
åtgärder, så att detta kan åsamka grustäktsinnehavare avsevärt men och
därigenom medföra ersättningsskyldighet gentemot honom, utan att ha
förvissat sig om att medel härför står till förfogande. De årliga anslag, som
är tillgängliga för detta ändamål, är ytterst blygsamma. På grund härav har
länsstyrelserna i allmänhet iakttagit stor försiktighet, när det gäller att utnyttja
sina formella befogenheter.
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1958
Flera remissinstanser har förklarat, att en ändring av naturskyddslagen
på denna punkt är påkallad för att ge länsstyrelserna större praktiska möjligheter.
Andra som yttrat sig under remissförfarandet har däremot menat,
att naturskyddslagen redan med sin nu gällande lydelse ger länsstyrelserna
tillräckligt utrymme för sitt handlande, i det att t. ex. föreskrifter om normala
återställningsåtgärder beträffande öppnad grustäkt alltid skulle kunna
meddelas, då tillstånd ges, utan att detta borde anses innefatta ett ersättningsgillt
ingrepp i innehavarens rättigheter. Ehuru åtskilligt talar för att
föreskrifter om vanliga återställningsåtgärder eller om mindre omfattande
inskränkningar i användningssättet för en grustäkt regelmässigt borde
kunna ges utan att medföra ersättningsskyldighet, synes myndigheterna dock
icke över lag anse sig äga att handla i enlighet med en sådan lagtolkning.
Därest problemet skall lösas utan att till länsstyrelsernas förfogande ställes
betydligt större belopp än som nu är fallet, kunde måhända därför en lagändring
böra övervägas, som utan att rubba grundtanken i den nuvarande
ersättningsregeln skapar större klarhet i räckvidden av myndigheternas
praktiska möjligheter och ger länsstyrelserna friare händer än vad de nu i
allmänhet menar sig ha.
Det av motionärerna väckta förslaget om en särskild exploateringsavgift
för utvinningen av grus och sten har under ärendets remissbehandling rönt
instämmanden från flera håll. Redan ett belopp av 5 öre per kubikmeter
skulle ge ca en miljon kronor om året. Ett sådant belopp ger otvivelaktigt
naturvården och de andra intressen, som i detta sammanhang bör bevakas,
resurser som skulle kunna bli till stor nytta. Meningarna är emellertid ganska
delade bland remissinstanserna hur medlen bör användas. Somliga
har samma uppfattning som motionärerna synes hysa, nämligen att medlen
blott skall deponeras och endast användas på den plats, som det inlevererade
beloppet gäller, samt att återstoden, när arbetsplatsen besiktigats
och godkänts, skall återlämnas till exploatören. Andra remissorgan
däremot har föreslagit, att medlen skall fonderas hos länsstyrelsen och av
denna kunna användas för naturvårdande och liknande åtgärder i fråga
om grustäkter var som helst i länet, t. ex. för återställningsarbeten vid redan
övergivna grustag eller för inköp av grustäkter. Ett par myndigheter
har också förklarat sig anse, att kommunerna borde bidraga till dessa länsfonder.
Åtskilliga myndigheter och organisationer avstyrker emellertid avgiftsbeläggning
av grusexploateringen. Som skäl för sin ståndpunkt har de i huvudsak
anfört, att en sådan avgift i själva verket skulle utgöra en specialskatt
på grusutvinningen för att tillgodose ett intresse, som är alla medborgares,
att råvaran för bostads- och väggbyggnader skulle fördyras samt
att en kontrollapparat måste skapas, som skulle bli onödigt tung och kostnadskrävande
i förhållande till de inflytande beloppen. Vidare har från ett
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1A År 1958 17
par håll med skärpa framhållits, att det intresse för frivilliga naturvårdsåtgärder,
som nu otvivelaktigt ofta finns, skulle komma att upphöra.
Utskottet finner det uppenbart att större belopp måste ställas till länsstyrelsernas
förfogande för de ändamål, varom nu varit tal, men kanske
framför allt för att ge möjlighet till planläggning, inventeringar och andra
förebyggande åtgärder, så att exploateringen av grus och liknande tillgångar
inom ett län kan samordnas i stort till gagn främst för de kulturvärden,
som nu hotas, men kanske även för det ekonomiska utbytet
av utvinningen. Emellertid anser utskottet det vara vanskligt att uttala
någon bestämd mening hur detta bäst bör ordnas. Goda skäl talar otvivelaktigt
för en avgiftsbeläggning ur den synpunkten att råvarans fördyring
endast kan bli helt obetydlig. Å andra sidan inger en dylik specialavgift
för ett allmänt ändamål vissa betänkligheter ur principiell synpunkt och
på grund av de praktiska svårigheter, som kan tänkas bli förenade därmed.
Det skulle säkerligen icke heller vara lämpligt att lägga alla grustag under
avgiftstvång oavsett storleksordning. De minsta grustäkterna, där endast
en eller annan kubikmeter uttas emellanåt, måste självfallet i allmänhet,
om de ej åstadkommer särskild skada, lämnas utanför.
I betraktande av frågans stora betydelse — såväl för landskapsbildens
bevarande och för naturvården i vidare bemärkelse som för värnet av våra
kulturminnen och sådana livsviktiga samhällsintressen som skyddet av våra
grundvattentillgångar — delar utskottet den av flertalet remissinstanser
framförda åsikten, att en utredning bör komma till stånd. Denna bör då ej
blott avse spörsmålet om avgifter utan få en vidare syftning än vad motionärerna
föreslagit och sålunda förutsättningslöst och i hela dess vidd
angripa problemet, hur den framtida exploateringen av grus och liknande
tillgångar skall ordnas under större hänsynstagande än f. n. är möjligt till
nyss berörda och jämförliga intressen och med samtidigt beaktande av att
dessa naturtillgångar utnyttjas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
Med hänsyn till den snabba stegring av exploateringen, som kan vara att
förvänta, bör en dylik utredning verkställas skyndsamt.
På grund av det anförda får utskottet hemställa.
att riksdagen i anledning av motionerna I: 150 och II: 174
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning i
överensstämmelse med vad utskottet ovan angivit.
Stockholm den 25 mars 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
2 Itihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr li
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1958
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Göran Karlsson, Ebbe Ohlsson, Gustafsson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman, von
Seth, fru Torbrink, herrar Johnsson i Kastanjegården, Hansson i Skegrie*
och Bengtsson i Halmstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Åhman, vilken ansett, att det stycke i utskottets utlåtande (s. 17),
som börjar »Utskottet finner det uppenbart att större belopp», bort ha följande
lydelse:
Utskottet finner--— helt obetydlig. Å andra sidan inger en dylik
specialavgift för ett allmänt ändamål vissa principiella betänkligheter. Man
bör även beakta de säkerligen proportionsvis stora kostnaderna för kontroll
och uppbörd, som ett genomförande av förslaget om avgifter skulle medföra.
Det skulle säkerligen---lämnas utanför.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1958
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1958 A:192 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring av 23 kap. 1 § rättegångsbalken. a1 i texten