Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om obligatorisk vägbelysning längs vissa trafikleder, dels ock angående ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar belysning kommer till stånd. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, olika lydande motioner, vilka hänvisats till lagutskott, nr 121 i första kammaren av herrar Kaijser och Arrhén samt nr 347 i andra kammaren av herr Björkänge.

1958-03-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:15, Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om obligatorisk vägbelysning längs vissa trafikleder, dels ock angående ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar belysning kommer till stånd. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, olika lydande motioner, vilka hänvisats till lagutskott, nr 121 i första kammaren av herrar Kaijser och Arrhén samt nr 347 i andra kammaren av herr Björkänge.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om obligatorisk vägbelysning

längs vissa trafikleder, dels ock angående ansvaret

för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar belysning

kommer till stånd.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, olika lydande

motioner, vilka hänvisats till lagutskott, nr 121 i första kammaren av

herrar Kaijser och Arrhén samt nr 347 i andra kammaren av herr Björkänge.

I motionen I: 121 hemställes »att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla

om utredning i syfte att i lag fastställa skyldighet att anordna vägbelysning

längs av motorfordon livligt trafikerade gator och genomfartsleder».

Motionen II: 347 innehåller ett yrkande »att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan översyn av väglagarna och

vägtrafikstadgan, att klara regler ges angående ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt

godtagbar belysning kommer till stånd».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

utredningen om städernas väghållning samt länsstyrelserna

i Stockholms län och Östergötlands län. På begäran av utskottet har yttranden

över motionerna därjämte avgivits av Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska vägföreningen.

Gällande rätt m.m.

Enligt 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ankommer

anbringande av anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten beträffande

allmän väg, gata eller annan allmän plats, på väghållaren samt

beträffande enskild väg, inom stad eller stadsliknande samhälle på den,

som enligt lagen om allmänna vägar är väghållare, och eljest på vägförvaltningen

i länet. Denna föreskrift lärer icke medföra någon skyldighet i fråga

om vägbelysning.

De författningar, som reglerar ordnings- och trafiksäkerhetsfrågor — allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 och vägtrafikförordningen

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

samt med stöd av dem utfärdade lokala föreskrifter — ger intet svar på

frågan vem en sådan skyldighet åligger. Vägtrafikförordningen innehåller

regler om fordonsbelysning, som riktar sig till fordonstrafikanter, och om

vägmärken, vilkas uppsättande åligger väghållare. Varken i denna författning

eller i ordningstadgan, deras förarbeten eller föregångare eller i 1948

års och 1954 års trafiksäkerhetsutredningar behandlas vägbelysningen och

vem som har ansvar därför. Några i ämnet klargörande lokala ordnings- eller

trafikföreskrifter torde ej finnas.

Väghållningsskyldighetens omfattning regleras såvitt gäller allmän väg

i 2—5 §§ lagen den 30 juni 19i3 om allmänna vägar och vad angår enskild

väg i 2—4 §§ lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Väghållare för

allmän väg är på landet kronan och inom stads område staden (11 §). Väglagarnas

bestämningar av vad till väg och väghållning hör och de exemplifieringar

som i anslutning därtill ges i lagtexterna inbegriper icke vägbelysning.

Såsom kriterium på den sist i uppräkningen förekommande bestämningen

»annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning» anges

i motiven, att anordningen uteslutande eller i huvudsak tillkommit för vägs

ändamål, bestånd eller underhåll. Genom ett år 1946 i regeringsrätten träffat

avgörande (RÅ 1946 s. 31) har klarlagts, att ordnande av vägbelysning faller

utanför väghållningsbegreppet enligt lagen om enskilda vägar. Eftersom

detta väghållningsbegrepp i stort sett sammanfaller med allmänna väglagens,

måste man utgå från att anordnande av vägbelysning efter allmän väg

åtminstone som regel ej ankommer på väghållaren i denna hans egenskap.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har sedan några år tillbaka

hävdats, att hållande av belysning på allmän väg i princip torde vara en

kommunal angelägenhet. Detta vore dock ej en undantagslös regel, utan

väghållaren skulle i två fall bära ansvaret, nämligen då belysning (i stället

för annan extra åtgärd) behöver anordnas på grund av något riskmoment

på vägen som sådan eller någon trafikanordning, t. ex. vid rörlig bro eller

färja, samt då belysning ur trafiksäkerhetssynpunkt fordras på sådana hårt

trafikerade vägar, exempelvis infartsvägar till städer, där med hänsyn till

trafiktätheten bilarna måste framföras med halv- eller parkeringsljus.

Någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala förhållanden

anordna gatu- och vägbelysning finns icke bortsett från en år

1952 införd bestämmelse i 45 a § civilförsvarslagen den 15 juli 19ii om

skyldighet för kommun att vidtaga erforderliga anordningar för s. k. vägledande

belysning. Däremot torde det föreligga en sedvanerättslig skyldighet,

som icke sammanhänger med gatu- och väghållningen i och för sig, för

åtminstone städer och köpingar att i tättbebyggda delar hålla vägbelysning.

Om kravet kan sträckas till att avse en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande

belysning av hög kvalitet är dock osäkert. Huruvida skyldigheten

sträcker sig till ett allmänt kommunalt åliggande även för landskommunerna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

3

att hålla ytterbelysning, där ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter så påkallar,

synes än mera tveksamt.

Den rättshistoriska utvecklingen av skyldigheten att hålla ytterbelysning

i städerna har behandlats i en artikel »Om ansvaret för ytterbelysningen i

våra tätortssamhällen», publicerad innevarande år i Landskommunernas

tidskrift nr 2, vartill i detta sammanhang torde få hänvisas.

I samband med införandet år 1952 av bestämmelse i civilförsvarslagen om

skyldighet för kommun att vidtaga erforderliga anordningar för s. k. vägledande

belysning uttalade departementschefen (prop. nr 46 s. 9) följande.

Någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala förhållanden

anordna gatu- och vägbelysning finnes icke. överståthållarämbetet

hävdar, att det likväl torde åligga kommun att svara för att gator,

vägar och andra allmänna platser under mörker hållas tillfredsställande

upplysta för trafikens underlättande. En granskning av rättspraxis på området

synes giva visst belägg härför. En sedvanerättslig skyldighet i detta

hänseende kan möjligen anses föreligga åtminstone för städer och köpingar

såvitt angår tättbebyggda delar av kommunerna. Denna skyldighet torde

icke sammanhänga med gatu- och väghållningen i och för sig. Hur det än

förhåller sig med kommunernas åilgganden i fråga om gatu- och vägbelysningen

ombesörja i varje fall städer och köpingar faktiskt erforderlig sådan

belysning.

Läget i fråga om kommunernas skyldigheter på denna punkt är emellertid

så oklart, att det är tveksamt om åtgärder kunna framtvingas vid bristande

fullgörande från kommunernas sida.

Frågan om kommuns skyldighet att hålla ytterbelysning i tätort berördes

också av 1948 års vinterväghållningsutredning (SOU 1952: 26 s. 78) i dess

motivering för att tillägga vägförening befogenhet att åtaga sig att sörja för

belysning efter sitt vägnät. Utredningen fann det tvivelaktigt om sådan skyldighet

förelegat »i andra fall än där ordnandet av vägbelysning kunnat anses

påkallat ur ordnings- eller trafiksäkerhetssijnpunkt» (kurs. här). Där

belysningsfrågan aktualiserats främst av invånarnas anspråk på trevnad

och bekvämlighet, förelåg däremot ingen som helst kommunal skyldighet.

I förslag år 1954 till ändring av lagen om enskilda vägar (prop. nr 76 s. 63)

uttalade sig departementschefen på ett sätt, som i varje fall visade att han

icke bestred, att kommun ur ordnings- eller trafiksäkerhetssynpunkt kunde

vara skyldig att anordna vägbelysning. Han yttrade.

Eftersom förslaget blott går ut på att vägförening skall ha rätt men icke

att den någonsin skall ha skyldighet att ombesörja vägbelysning, behöver

kollision med annat rättssubjekts, t. ex. kommuns, skyldigheter i detta hänseende

icke befaras.

Vid 1957 års riksdag berördes frågan i ett par likalydande motioner I: 181

och 11:287, vilka hänvisades till statsutskottet. Motionärerna utgick från

uppfattningen, att skyldigheten att ombesörja vägbelysning som regel åvilar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

kommunerna. I dessa motioner begärdes »utredning av behovet och möjligheterna

för kommun att under vissa förutsättningar få bidrag av automobilskattemedel

till anordnande av vägbelysning».

I remissyttrande i detta ärende till statsutskottet anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som avstyrkte motionerna, bl. a.

Vägbelysning ingår icke i väghållningen. Detta framgår bland annat genom

ett år 1946 i högsta instans träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31). I princip

torde hållande av belysning på allmän väg vara att anse som en kommunal

angelägenhet.

Det är emellertid uppenbart att vägbelysning kan vara nödvändig ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Av denna anledning kan den förenämnda principen

att vägbelysning ej ankommer på väghållaren icke upprätthållas undantagslöst.

Här syftas på sådana fall då belysning (i stället för annan extra

åtgärd) anordnas på grund av något riskmoment hos vägen som sådan. Så

kan vara förhållandet vid rörlig bro eller färja. Vid sådan inrättning befintliga

avstängningsanordningar och varningssignaler kunna strejka i ett kritiskt

ögonblick och det är därför nödvändigt att trafiken på annat sätt har

möjlighet att observera faran. Belysningen kan här också vara nödvändig

för bro- resp. färjpersonalens arbete. Liknande är förhållandet vid till väg

hörande kaj eller brygga där bestämmelserna i 37 § väglagen om anbringande

av skyddsvärn icke kunna tillämpas. Hit hör även sådana fall då belysning

måste finnas för att exempelvis belysa en trafikanordning på vägen.

Vidare kan det vara nödvändigt att ur trafiksäkerhetssynpunkt anordna belysning

på sådana hårt trafikerade vägar, t. ex. infartsvägar till städer, där

på grund av trafiktätheten in. m. bilarna måste framföras med halv- eller

parkeringsljus.

Ombesörjandet och bekostandet av belysning på de allmänna vägarna

sker i enlighet med de principer som ovan antytts.

En utredning om möjligheterna att lämna bidrag av bilskattemedel till

vägbelysning erfordras sålunda icke, när fråga är om de allmänna vägarna,

eftersom väghållningen på dessa vägar bekostas av dylika medel.

Vad gäller de enskilda vägarna ävensom städernas vägar och gator torde

sådan vägbelysning som anordnas enbart av hänsyn till trafiksäkerheten

vara av ringa omfattning. Beträffande städernas gatubelysning torde denna

vara motiverad och nödvändig för ordningshållningen och i någon mån

av trivselskäl. Kostnaderna för sådan belysning bör rimligen icke bestridas

av bilskattemedel utan av kommunala anslag.

Även Svenska landskommunernas förbund avstyrkte motionerna. Förbundet

uttalade bl. a.

Själva utgångspunkten för motionärernas överväganden — att kommunerna

regelmässigt vore skyldiga att sörja för belysning efter viktigare trafikleder

— torde åtminstone vad landskommunerna angår vara felaktig.

Frågan vem som bär ansvaret för hållandet av en ur trafiksäkerhetssynpunkt

godtagbar vägbelysning synes över huvud ej ha klarlagts i författning.

Denna fråga jämte vissa andra med den moderna vägtrafiken sammanhängande

spörsmål (t. ex. frågor om ordnande av rastplatser) torde aktualiseras

vid den översyn av väglagarna och vägtrafikstadgan som förr eller senare

blir nödvändig. Med den uppläggning motionerna erhållit ha hithö
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

5

rande spörsmål ej berörts. Mot det där framförda förslaget att kommun på

vissa villkor skulle kunna erhålla bidrag av automobilskattemedel för ändamålet

ställer sig styrelsen betänksam. Såsom redan antytts lämnar förslaget

ansvarsfrågan olöst. Principiella betänkligheter möta också mot införande

av ett nytt statsbidrag vid en tidpunkt då de kommunala strävandena att

avlösa hittillsvarande söndersplittrade, svåröverskådliga, tungrodda och för

den kommunala handlingsfriheten hindersamma statsbidragssystem se ut

att krönas med framgång.

Motionerna avstyrktes av statsutskottet (uti. nr 171) och avslogs av riksdagen,

väsentligen under hänvisning till betänkligheter mot att införa ett

nytt statsbidragssystem.

Yttranden

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser frågan, i vilken omfattning vägbelysning

kan bidraga till minskad olycksfallsfrekvens, ännu ej vara tillfredsställande

utredd. Tillräckligt material saknas för närvarande för en

allsidig bedömning av hithörande spörsmål. Innan åtgärder vidtages lagstiftningsvägen,

bör därför enligt styrelsens mening belysningsfrågan ytterligare

utredas. Styrelsen tillägger att en utvidgning av väghållarens skyldighet

att anordna belysning skulle medföra betydande konsekvenser i ekonomiskt

hänseende. För en motorväg kan belysningskostnaden uppgå till

ungefär 2 å 3 procent av vägens totala byggnadskostnad. Kostnaderna för

belysningens underhåll och drift skulle till och med kunna komma att

överskrida de totala kostnaderna för vägens underhåll både sommar och

vinter. En utvidgning av väghållarens skyldighet härvidlag menar styrelsen

därför endast kunna ske under förutsättning att anslagen i motsvarande

mån ökas. Styrelsen slutar med att framhålla, att gällande väglagstiftning

i vissa avseenden är omodern och i behov av omarbetning och att styrelsen

därför avser att hos Kungl. Maj:t föreslå en utredning för översyn därav.

Enligt styrelsens uppfattning bör då även vägbelysningen upptagas till behandling.

Statens trafiksäkerhetsråd framhåller att en fullgod väg- och gatubelysning

är dyrbar såväl ur anskaffnings- som ur underhållssynpunkt och måste

vägas mot andra tänkbara åtgärder med trafiksäkerhetsfrämjande effekt,

exempelvis vägbreddningar, vilka gagnar trafiksäkerheten även i dagsljus.

Rådet fortsätter:

En väg- eller gatubelysning som i själva verket är otillfredsställande men

som kommer motorfordonsförarna att köra med avbländat lyse, kan i många

fall skapa olycksrisker, som inte skulle ha uppstått, om belysning helt saknats.

Det är därför av största vikt att på varje plats, där väg- eller gatubelysning

anordnas, den får den effektivitet, som erfordras för platsen i fråga.

Därför bör normer fastställas för vad som under olika förutsättningar är

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

att anse som ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande väg- eller gatubelysning

Enligt vad rådet har sig bekant är Svenska elverksföreningen och

Svenska Föreningen för Ljuskultur i färd med att utarbeta vissa rekommendationer

i syfte att få till stånd riktlinjer för hur väg- och gatubelysning

punkt*™ beskaffade for att fylla berättigade krav ur trafiksäkerhetssyn
-

Slutligen understryker rådet motionernas ur trafiksäkerhetssynpunkt

angelägna syften. Rådet förutsätter att om den begärda utredningen kommer

till stånd även frågan om vilka krav som bör ställas på en tillfredsställande

vägbelysning blir utredd.

Svenska vågföreningen anför väsentligen samma synpunkter som statens

trafiksäkerhetsråd och framhåller, att belysningens effekt först bör utredas.

Därefter bör lämpligen prövas frågor om skyldigheten för vägbelysningens

anordnande.

Sistnämnda mening framföres också av utredningen om städernas väghållning,

som jämväl uttalar, att det i sådana fall, då det kan anses ingå i

väghållarens skyldighet att ordna vägbelysning, icke torde råda någon tvekan

om att statsbidrag skall utgå till kostnaderna härför. Utredningen delar

motionärernas uppfattning att frågan om vägbelysning såsom en trafiksäkerhetsfrämjande

åtgärd bör närmare utredas.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som tillstyrker utredning, delar icke

motionärernas uppfattning, att uppgiften att svara för vägbelysning längs

allmän väg under alla förhallanden bör åvila väghållaren, dvs. kronan.

Vidare anser länsstyrelsen en begränsning av sådan skyldighet nödvändig

med hänsyn till de stora kostnaderna för en effektiv vägbelysning.

Någon allmän regel angående ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt

godtagbar belysning kommer till stånd synes det länsstyrelsen i Östergötlands

län icke möjligt att erhålla genom föreskrift i väglagarna eller vägtrafikstadgan.

Måhända skulle en viss reglering av förhållanden kunna

åstadkommas på i huvudsak samma sätt som enligt lagen om skyldighet

att renhålla gata m. m. den 14 december 1956. Länsstyrelsen anser dock

icke tillräckliga skäl föreligga för en laglig reglering av vägbelysningsfrågorna.

I fall av uppenbar trafikfara torde länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet

kunna påverka vederbörande att vidtaga de åtgärder, som erfordras

för allmän ordning och säkerhet.

Svenska landskommunernas förbund anser att ett klarläggande i ansvarsfrågan

behövs samt att väghållarens principiella ansvar för att en godtagbar

vägbelysning anordnas efter genomfartsleder uttryckligen bör fastslås.

Vidare bör övervägas de standardkrav, som kan ställas på en vägbelysning,

samt frågan, huruvida icke vägförening, i den mån av förening anordnad

vägbelysning efter enskild väg bedömes som erforderlig ur allmän trafik
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

7

säkerhetssynpunkt, bör tillerkännas statsbidrag för därmed förenade kostnader

efter samma grunder som övriga nu utgående bidrag till det enskilda

vägväsendet.

Även Svenska stadsförbundet påtala bristen på klara lagregler och biträder

motionärernas hemställan om en utredning.

Utskottet

Utskottet vill instämma i vad motionärerna anfört angående betydelsen

av att rådande oklarhet om vem som bär ansvaret för att godtagbar vägbelysning

anordnas längs vägarna undanröjes. Däremot är utskottet icke berett

att förorda, att en utredning härom nu påbörjas. Det är nämligen

uppenbart, att frågan, i vilken omfattning vägbelysning kan bidraga till en

minskad olycksfrekvens, ännu ej är tillfredsställande klarlagd. De dryga

kostnader en mera allmän vägbelysning skulle draga måste vägas mot andra

trafiksäkerhetsåtgärder, t. ex. vägbreddning, som kan nedbringa antalet

olyckor även vid dagsljus. Att utan fastare underlag för bedömandet av

dessa spörsmål än som för närvarande står till buds närmare fastslå, hur

ansvaret för vägbelysningens ordnande skall fördelas, skulle enligt utskottets

mening kunna åstadkomma en snedvridning av väginvesteringarna,

vilket med nu föreliggande brist på medel kan medföra särskilt olyckliga

konsekvenser. Tills vidare torde dei som hittills få ankomma på rättstilllämpningen

att lösa de frågor, som i praktiken kan uppstå.

Det synes utskottet som om man först borde utreda, hur en godtagbar

vägbelysning vid infarterna till våra samhällen över huvud taget bör vara

beskaffad. Statens trafiksäkerhetsråd har uppgivit, att Svenska elverksföreningen

och Svenska föreningen för ljuskultur är i färd med att utarbeta

vissa rekommendationer härom. Man torde alltså ganska snart kunna få ett

bättre begrepp om vilka standardkrav som normalt bör ställas på vägbelysning.

Därefter får en avvägning ske mot andra möjligheter att minska

olycksfrekvensen. Först när detta blivit gjort anser utskottet tiden vara

inne att genom lagstiftning taga ställning till skyldigheter att ordna vägbelysning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upplyst, att styrelsen avser att hos

Kungl. Maj:t föreslå en utredning för översyn av nu gällande väglagstiftning,

som blivit omodern bl. a. genom den hastiga trafikökningen och införandet

av nya begrepp inom vägväsendet, t. ex. motorvägar. Utskottet

delar styrelsens uppfattning, att vid sidan härav någon särskild utredning

om vägbelysningen icke torde vara behövlig och att förevarande spörsmål

lämpligen kan upptagas under övervägandena i den utredning styrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

ämnar föreslå. En förutsättning för att vägbelysningsansvaret därvid skall

kunna ingående bedömas torde emellertid i enlighet med vad utskottet ovan

hävdat vara, att de avvägningar, som måste äga rum mellan olika trafiksäkerhetsåtgärder,

dessförinnan skett.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:121 och 11:347 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Lindahl, Grym, Axel Jansson, Ivar

Persson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Gustafsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman, fru

Torbrink, herrar Johnson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad och

Stiernstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1958

68510

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.