Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren1 av herrar Arvidson och Nilsson, Yngve, samt nr 19 i andra kammaren av herr Fröding m. fl.

1958-04-10 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:16, Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren1 av herrar Arvidson och Nilsson, Yngve, samt nr 19 i andra kammaren av herr Fröding m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren1 av herrar Arvidson och Nilsson,

Yngve, samt nr 19 i andra kammaren av herr Fröding m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen för sin del

ville på det sätt ändra expropriationslagens 33 § att ordet ''värde’ utbytes

mot ordet ''realvärde''».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,

byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt länsstyrelsen i Jönköpings län. På begäran av utskottet har

yttranden över motionerna därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska

vattenkraftföreningen, Sveriges industriförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF) och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande rätt m. in.

I förfarandet vid expropriation kan urskiljas tre skeden. Det första, varvid

rätten till expropriation och omfattningen därav fastslås, försiggår inför

Kungl. Maj :t i statsrådet. Det andra, varvid expropriationsersättningen

bestämmes, försiggår inför domstol. Det tredje, varvid ersättningen erlägges

och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen. Först härefter är expropriationen

fullbordad och sökanden kan enligt huvudregeln tillträda fastigheten.

I samband med förfarandet inför Kungl. Maj :t fastställes den tid

inom vilken expropriationssökanden har att hos expropriationsdomstolen

väcka talan mot fastighetsägaren eller annan sakägare för det fortsatta förfarandet

vid domstol (5 § sista stycket expropriationslagen). Försittes fristen

i Motionen är i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 Bibana till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. A7r 1(1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

upphör expropriationsrätten. I lagen finnes ingen bestämmelse som begränsar

fristen. Enligt praxis möter ej hinder att fristen genom nytt beslut av

Rungb Maj:t förlänges. Förfarandet inför expropriationsdomstolen och —

vid fullföljd inför hovrätten och högsta domstolen gestaltar sig i stort sett

som förfarandet i ett vanligt tvistemål (13 §).

För fastighet som exproprieras har sökanden att erlägga ersättning till

fastighetens ägare. Om fastigheten besväras av penninginteckningar, skall

fastigheten enligt huvudregeln övergå i sökandens ägo fri från sådana och

andra gravationer. Ersättningen tages i sådant fall i första hand i anspråk

för att gottgöra inteckningshavarna. Vad som blir över tillfaller fastighetens

ägare. Ersättningen skall motsvara fastighetens värde med hänsyn

särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning (7 §). Under vissa förutsättningar

kan ersättning därjämte utgå för skada och intrång. Utgångspunkten

för värderingen skall enligt förarbetena till den ursprungliga lydelsen

av den gällande expropriationslagen vara att fastighetsägarens ekonomiska

ställning såsom helhet lämnas orubbadd Då berörda lagrum år

1949 erhöll den avfattning det ännu har, uttalades att principen alltjämt

äger giltighet.2 Ersättning utgår dock icke för en förändring i en fastighets

värde, som hänför sig till expropriationsrättens beviljande eller det avsedda

ändamålets genomförande (8 §), liksom ej heller för sådan kostnad som

— sedan fråga om expropriation blivit väckt — nedlagts på fastigheten för

att höja ersättningen (10 §).

I likhet med den nyss berörda utgångspunkten för värderingen är icke

heller principen om till vilken tidpunkt värderingen skall hänföra sig direkt

uttryckt i lagtexeten. I sistnämnda fråga saknas dessutom för huvudfallet

vägledande uttalanden bland förarbetena. Om tillträde ej skett, torde

domstolarna i allmänhet låta värderingen hänföra sig till den dag domstolen

dömer i målet.3 Fall har även förekommit, där tiden för den första instansens

dom ansetts avgörande.4 Det har även hävdats att lagens ståndpunkt skulle

vara att den avgörande tidpunkten är den då expropriationsmålet anhängiggores,

d. v. s. då sökanden inger stämningsansökningen till expropriationsdomstolen.

5

Såsom en delfråga till den mera omfattande frågan till vilken tidpunkt

värderingen skall hänföra sig har man att betrakta spörsmålet, hur samma

fråga skall lösas i händelse sökanden tillträder fastigheten innan expropriationen

fullbordats (förtida tillträde). Härom stadgar 33 §.

Har den exproprierande tagit fastigheten i besittning, må vid bestäm
-

1 NJA avd. II 1918 s. 145 ff.

2 NJA avd. II 1950 s. 224 f.

Se exv. NJA 1954 s. 1 med särskilt yttrande av justitierådet Romanus å s. 8 ff.

4 NJA 1954 not. C 828, anmärkt av A. Brunnberg i Ett spörsmål angående

vid expropriation i Festskrift till Undén, Sthlm 1956 s. 33.

5 Zonexpropriationsutredningen, SOU 1952:25 s. 96.

värdering

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1058

3

mande av expropriationsersältningen hunsyn icke tagas till sådan ändring

i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.

Efter ordalagen sättes genom den citerade paragrafen endast en gräns

framåt i tiden för värderingen. Man synes emellertid berättigad att antaga

att värderingen i de fall som i paragrafen avses skall hänföra sig till tiden

för tillträdet.1 Förtida tillträde av två skilda slag förekommer: efter beslut av

domstol och efter överenskommelse mellan parterna.

Om det, sedan stämning i målet utfärdats, för sökanden är av synnerlig

vikt att redan innan expropriationen fullbordats kunna få taga fastigheten

i besittning kan sålunda domstolen medge att så får ske (37 §). Bortsett

från de fall där det är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, åligger det

då sökanden att före tillträdet utgiva en preliminärt beräknad ersättning.

Denna skall utgöra minst tre fjärdedelar av den slutliga ersättningen, sådan

denna av domstolen förberedelsevis beräknas. Den preliminära ersättningen

måste dock alltid motsvara den expropriationsersättning sökanden själv erbjudit

i målet (38 §). Det åligger därjämte sökanden att utgiva sex procent

årlig ränta å den slutliga ersättningen från tillträdesdagen till dess expropriationen

fullbordas eller expropriationsersättningen slutligen gäldas

(55 §).

Den form av förtida tillträde, som i praktiken torde vara den vanligaste,

är dock den, som grundar sig på frivillig överenskommelse mellan sökanden

och fastighetsägaren. Det rättsläge som i en dylik situation uppkommer

är visserligen icke helt oförutsett i lagen (52 §) men kan icke sägas

vara närmare reglerat. Frågan synes ej heller under förarbetena ha närmare

uppmärksammats.2 Praxis visar emellertid att expropriationslagens

bestämmelser såväl om ränta vid förtida tillträde som om tillträdet såsom

avgörande för den tidpunkt till vilken värderingen skall hänföra sig tilllämpas

även vid fall av frivilligt förtida tillträde.3

Av principen att värderingen i händelse av förtida tillträde skall hänföra

sig till tiden för tillträdet •— och icke som eljest till dagen för domen — har

ansetts följa att värderingen också skall ske enligt det penningvärde som

gällde vid tiden för tillträdet.

Stöd för detta påstående föreligger i de båda av motionärerna omnämnda

avgörandena i högsta domstolen, refererade i NJA 1954 s. 513 och 1957 s.

162. I 195b års rättsfall hade ett kraftbolag den 18 juni 1949 erhållit tillstånd

att expropriera servituts- eller nyttjanderätt till mark som erfordrades

för att framdraga och nyttja en elektrisk högspänningsledning. Efter

överenskommelse mellan parterna hade tillträde skett redan den 1 januari

1949. Sedan kraftbolaget fullföljt expropriationen genom en den 9 juni 1950

i Markutredningen I. SOU 1948:4 s. 152.

- Jfr yttrande av presidenten K. Eiliot i NJA 1957 s. 169 f.

•''! NJA 1938 s. 585 resp. 1957 s. 162.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

till expropriationsdomstolen inkommen stämningsansökan, yrkade en av

berörda fastighetsägare att bliva tillerkänd tilläggsersättning med 50 procent

å eljest utgående ersättning på grund av den penningvärdeförsämring,

som inträffat efter den 1 januari 1949. — Högsta domstolen, som var enhällig,

uttalade efter att ha erinrat om fakta i målet och innehållet i bl. a.

33 § expropriationslagen: »Vidare skall enligt 55 § expropriationslagen

å den expropriationsersättning som bestämmes gäldas ränta efter sex procent

om året från tillträdesdagen. — Vad sålunda upptagits giver vid

handen, att i förevarande fall uppskattningen av expropriationsersättningen

skall hänföra sig till den 1 januari 1949 och att utrymme saknas

för förhöjning av expropriationsersättningen med hänsyn till penningvärdets

fall efter sagda dag.» — I 1957 års rättsfall hade vattenfallsstyrelsen

den 7 september 1945 och den 10 oktober 1947 erhållit expropriationstillstånd

för liknande ändamål. Även i detta fall hade frivilligt tillträde

av berörda fastigheter skett redan före expropriationstillstånden. Efter förlängning

av tiden för expropriationsrättens begagnande meddelades nya expropriationstillstånd

den 12 december 1952. Expropriationsfrågan fullföljdes

av vattenfallsstyrelsen genom en den 16 oktober 1953 till expropriationsdomstolen

inkommen stämningsansökan. I målet uppkom fråga till vilken

tidpunkt värderingen skulle hänföra sig. Högsta domstolen, som även i detta

mål var enhällig, fastslog, att tillträde ostridigt skett respektive den 1 januari

1945 och den 1 oktober 1947, samt fortsatte: »Genom ianspråktagandet

får styrelsen anses hava tillträtt marken i den mening som avses i

33 § expropriationslagen. Expropriationsersättningarna skola därför bestämmas

till det värde servitutsrättigheterna kunna anses hava ägt respektive

den 1 januari 1945 och den 1 oktober 1947 utan hänsyn till sedermera

inträdd ändring i penningvärdet. Vad nu sagts utesluter ej, att den prisutveckling

som numera kan konstateras i sin mån kan utgöra belägg för

att redan vid tiden för tillträdet befogade förväntningar om prishöjning å

virke förelågo av beskaffenhet att påverka värdet av servitutsrättigheterna.»

Expropriationslagen har betydelse ej blott för expropriation i egentlig

mening utan även vid inlösen enligt byggnadslagen den 30 juni 1947 (137 §).

Även i denna lag förekommer fall då marklösen skall bestämmas med hänsyn

till värdet vid viss förfluten tid. Domstolarna ställes således även i dessa

fall inför spörsmålet om värderingen skall företagas med hänsyn till det

penningvärde, som gällde vid den förflutna tidpunkten, eller det penningvärde,

som gäller vid värderingen. Under förarbetena till byggnadslagen har

föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anfört att enligt

hans mening värderingen borde ske med hänsyn till penningvärdet vid tiden

för värderingen.1

Genom motionerna och vad i anledning därav förekommit har aktualise
-

1 Prop. nr 131/1947 s. 179.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

5

rats jämväl expropriationslagens bestämmelser om ränta vid förtida tillträde

(55 §). Riksdagen har också tidigare fäst uppmärksamheten på dessa bestämmelser.

I anledning av en år 1938 i andra kammaren väckt motion, nr

17, med förslag till ändring av 55 § expropriationslagen uttalade andra

lagutskottet i utlåtande nr 33.

Den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan om sex procent synes vara

väl hög i förhållande till det allmänna ränteläget på penningmarknaden. Såsom

i motionen framhålles torde skyldigheten att erlägga sådan ränta från

tillträdesdagen bliva särskilt betungande i vissa fall.

Enligt utskottets uppfattning torde en undersökning böra verkställas rörande

lämpligheten att bringa den i ovannämnda paragraf stadgade räntan i

bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Huruvida den ifrågasatta

anpassningen bör ske genom att i förevarande paragraf direkt inskriva

en lägre räntefot än den nuvarande eller på annat sätt, är ett spörsmål, som

givetvis måste ägnas synnerlig uppmärksamhet. Vid denna utredning böra

jämväl övriga räntebestämmelser i expropriationslagen bliva föremål för

översyn.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning rörande lämpligheten och sättet att bringa den i 55 § expropriationslagen

stadgade räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna

ränteläget samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna

utredning kan föranleda.

Andra lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen och anmäldes i skrivelse

nr 167.

I anledning av två vid 1946 års riksdag väckta likalydande motioner

(I: 219, II: 357) angående översyn av de i lagar och författningar förekommande

räntebestämmelserna uttalade första lagutskottet i utlåtande nr 16.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av en översyn av

räntebestämmelserna och förordar alltså att en utredning i förevarande hänseende

kommer till stånd. Behovet av en ändring synes — såsom också motionärerna

framhållit — vara särskilt framträdande i fråga om ränta vid

expropriation. Det torde vara tydligt, att den i expropriationslagen förekommande

räntesatsen å sex procent i förhållande till nuvarande ränteläge dr

alltför hög. Då expropriationslagens räntebestämmelser ofta bliva föremål

för tillämpning, är också räntesatsens storlek i förevarande fall av icke

ringa praktisk betydelse. Skyldigheten att gälda denna ränta kan i vissa

fall bliva betungande, t. ex. vid expropriation av vägmark. I sistnämnda fall

torde det nämligen ej sällan — utan att det kan läggas den exproprierande

till last — förflyta avsevärd tid från det marken tagits i besittning intill

dess expropriationsersättningen fastställts. Framhållas kan också, att expropriation

äger rum för tillgodoseende av viktiga allmänna intressen, varför

det icke kan anses tillfredsställande att den exproprierande får vidkännas

alltför höga ränteutgifter. Även inom andra rättsområden än i fråga

om expropriation torde en översyn vara påkallad. I många fall ha räntesatserna

fastställts under tidsperioder, då det allmänna ränteläget varit avsevärt

högre än nu. Starka skäl synas därför tala för att bringa räntesatserna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

i bättre överensstämmelse med nuvarande ränteläge, önskvärt torde också

vara att anpassa de olika räntesatserna till varandra, när ej särskilda skäl

tala däremot.

Huruvida den ifrågasatta anpassningen av räntesatserna till det allmänna

ränteläget bör ske på det av motionärerna angivna sättet, att räntan bestämmes

att utgå med viss procent över riksbankens diskonto, eller på annat sätt,

är ett spörsmål till vilket utskottet i nuvarande läge icke anser sig böra taga

ställning. Den blivande utredningen bör härutinnan lämnas fria händer

att pröva olika utvägar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungi. Maj :t måtte föranstalta

om översyn av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna

samt för riksdagen framlägga det förslag som därav kan föranledas.

Första lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen och anmäldes i

skrivelse nr 476.

Vid den genomgripande reform som expropriationslagstiftningen undergick

år 1949 lämnades 55 § orörd. Departementschefen anförde (prop. nr

184/1949 s. 247) i frågan.

Enligt min mening måste i vart fall för närvarande räntesatsen 6 procent

anses vara för hög. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11

februari 1949 har emellertid tillkallats en särskild utredningsman för att

verkställa översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det

synes därför icke vara lämpligt att nu genom ändring av expropriationslagens

stadganden i detta hänseende föregripa denna utredning. Förevarande

paragraf torde därför tills vidare böra bibehållas i oförändrat skick.

Den av departementschefen åsyftade utredningen synes ha avslutats år

1950.1 De genom ifrågavarande riksdagsskrivelser anhängiggjorda ärendena

är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts provning.2

Yttranden

Av remissinstanserna anser sig endast byggnadsstyrelsen och Fastighetsägareförbundet

oreserverat kunna tillstyrka motionerna. Motionerna avstyrkes

av hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Jönköpings län.

Bankföreningen och Vattenkraftföreningen, övriga remissinstanser nämligen

Svea hovrätt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, Häradshövdingeföreningen.

Advokatsamfundet, Industriförbundet och RBF instämmer

i motionernas syfte men anser att frågan först bör utredas eller att

problemets lösning bör sökas på andra vägar än dem motionärerna anvisat.

1 JO:s iimbetsberättelse 1951 s. 347 punkt 23.

2 JO :s redogörelse 1958 ang. riksdagens skrivelser s. 55 punkt 14 oeh s. 57 punkt 36.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

7

Byggnadsstyrelsen

I motionerna har påvisats att ett försämrat läge för expropriaten kan

uppkomma, därest exproprianten erhållit rätt att taga fastigheten i besittning

före expropriationens fullbordande. Styrelsen anser det icke skäligt

att den omständigheten att en expropriat nödgas i förtid avstå från sin

fastighet skall medföra att ersättningen bestämmes på annat sätt än som

skulle ha skett, därest förtidstillträde icke hade kommit i fråga. Det otillfredsställande

i detta förhållande framträder särskilt i tider med starkt

fallande penningvärde. Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen har att företräda

är intet att erinra mot bifall till en sådan ändring av 33 § expropriationslagen

som motionärerna förordat.

Sveriges fastighetsägareförbund

Den ståndpunkt högsta domstolen intagit i rättsfallen NJA 1954 s. 513

och 1957 s. 162, innebärande att den markägaren tilldömda ersättningen

hänförts till tidpunkten för ianspråktagandet av marken utan hänsyn till

den penningvärdeförsämring som inträtt under tiden därefter och fram till

ersättningens utdömande, kan, som i motionen framhålles, ofta leda till

obilliga resultat. I fall då lång tid förflutit mellan tillträdet och ersättningens

utbetalande och penningvärdet under tiden undergått avsevärda

förändringar, kommer en sådan rättstillämpning att strida mot den i expropriationsrätten

fundamentala principen, att den enskilde markägaren skall

ersättas så att hans ekonomiska ställning bibehålies orubbad efter expropriationen.

En obillig underkompensation kan uppstå under en inflationsperiod,

medan i tider av stigande penningvärde en överkompensation inträder.

Förbundet anser även i likhet med motionärerna att lagstiftarens

mening torde ha varit att realvärdet vid tillträdet borde läggas till grund

för ersättningens bestämmande och åberopar i det sammanhanget den utredning,

som framlägges i hovrättspresidenten Elliots yttrande i 1957 års

rättsfall. Det må även framhållas att expropriationsdomstolarna i andra

sammanhang tagit hänsyn till förändringarna i penningvärdet. När en

markvärdering, exempelvis på grund av tiden för stadsplans fastställande,

skall anknytas till en viss tidpunkt ha domstolarna allmänt vid ersättningens

utdömande tagit hänsyn till efler denna tidpunkt inträdd penningvärdeförändring

(se t. ex. NJA 1956 s. 174). Expropriaten har således, om

den aktuella tidpunkten exempelvis var den 1 januari 1948, erhållit realvärdet

av vad marken då var värd. — Med stöd av det anförda får förbundet

således tillstyrka den i motionen föreslagna ändringen av 33 § expropriationslagen.

Hovrätten för Övre Norrland

Genom högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 1954 s. 513 och

1957 s. 162 får anses fastslaget att i rättspraxis hänsyn icke tages till ändringar

i penningvärdet vid värdering enligt 33 § expropriationslagen i dess

nu gällande lydelse. Därest den i motionerna yrkade ändringen av 33

expropriationslagen antages, torde däremot domstolarna vid värderingar

enligt nämnda paragraf ha att beakta inträffade penningvärdeförändringar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr t ti år 1958

Det är riktigt som motionärerna anföra, att i tider av fortgående penningvärdeförsämring

det kan leda till betydande ekonomisk förlust för expropriaten

och motsvarande vinst för den exproprierande därest vid bestämmande

av ersättningen långt i efterhand denna skall bestämmas efter del

penningvärde som gällde vid tillträdet.

En lagregel av föreslagen lydelse och innebörd skulle dock, såvitt hovrätten

kan linna, otvivelaktigt ge upphov till svårbedömda tvister om storleken

av penningvärdeförsämringen under den in casu aktuella tidrymden.

Härutinnan må blott påpekas, att en omräkning grundad på levnadskostnadsindex

icke kan med säkerhet förväntas ge ett rättvisande resultat, eftersom

det låter sig väl tänka att priserna på fastighetsmarknaden icke utvisa

samma stegring som priserna på de nyttigheter som utgöra grundvalen för

beräkningen av levnadskostnadsindex. Och även en undersökning av taxeringsvärdenas

förändring synes blott högst schematiskt kunna lämna ledning

vid fixeringen av realvärdet. Såvitt hovrätten kunnat finna har ej

heller i de auktoritativa uttalanden i lagstiftningssammanhang, som gjorts

angående det principiellt riktiga i realvärdesprincipen, berörts frågan om

metodiken vid bestämmandet i detta sammanhang av förekomna ändringar

i penningvärdet. Hovrätten måste därför ställa sig avvisande till tanken på

en lagändring av ifrågasatt art.

Hovrätten får i detta sammanhang påpeka, att expropriaten redan enligt

gällande rätt har möjlighet att i viss omfattning skydda sig mot en penningsvärdeförsämring.

Därest tillträdet sker efter målets anhängiggörande

— det enda fall som lagen avhandlar •— skall enligt 38 § expropriationslagen

domstolen på yrkande av ägaren, därest det ej är uppenbart att expropriationsersättningen

blir obetydlig, som villkor för tillträdet föreskriva, att

den exproprierande nedsätter det belopp, som av domstolen bestämmes.

Beloppet får ej sättas lägre än tre fjärdedelar av det belopp, vartill ersättningen

av domstolen förberedelsevis uppskattas, och ej heller lägre än vad

den exproprierande i målet erbjudit eller vad denne har att erlägga på

grund av dom i målet, som mot honom vunnit laga kraft. Genom en sådan

nedsättning kan expropriaten i icke oväsentlig utsträckning hållas skadelös

för verkningarna av en penningvärdeförsämring, då han därigenom får

möjlighet att efter verkställd utbetalning av det nedsatta beloppet göra en

lämplig placering av ersättningsbeloppet. Det kan för övrigt sättas ifråga

om icke sådan nedsättning, som här avses, borde, utan våda för den exproprierande,

kunna ske med en något högre kvotdel än tre fjärdedelar, förslagsvis

fem sjättedelar. — Det bör för övrigt i sammanhanget erinras, att

inteckningshavare under alla omständigheter vid lånets infriande får mottaga

betalning efter förskrivningens nominella belopp utan avseende å den

förlust, som på grund av penningvärdeförsämringen realiter tillskyndas

honom. Under sådana omständigheter kan realvärdeprincipen föranleda

oberättigad vinst för fastighetsägaren.

Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter, som enligt vad i det föregående

anförts, enligt hovrättens förmenande kunna befaras följa med den

av motionärerna föreslagna lydelsen av 33 § expropriationslagen, och dä

lagen i sin nuvarande avfattning dock ger expropriaten ett visst skydd mot

olägenheterna av fallande penningvärde, får hovrätten som sin åsikt framhålla

alt remitterade motionerna icke böra av utskottet tillstyrkas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 är 1958

9

Svenska bankföreningen

I sådana fall, då vid fastställande av expropriationsersättning flera år

förflutit från det fastigheten tillträddes, kan otvivelaktigt starka billighetsskäl

anföras för att vid ersättningens bestämmande taga hänsyn till penningvärdeförsämring,

som inträtt sedan tillträdet ägde rum och ersättmngsfordringen

sålunda uppkom. Däremot ter det sig ingalunda lika motiverat

att tillämpa ett sådant beräkningssätt, om ersättningsprocessen inletts kort

efter tillträdet, och än mindre om tillträdet — i enlighet med vad lagen förutsätter

som normalt — skett först efter rättegångens början. Även i sistnämnda

fall kan det hända att penningvärdet vid tidpunkten för den slutliga

domen är icke obetydligt lägre än vid tillträdet. Som exempel kan nämnas

att den svenska kronan undergått devalvering under tiden mellan underrättens

och högsta domstolens dom. Att högsta domstolen då skulle företaga

en indexomräkning av ersättningsbeloppet kan väl emellertid ej gärna

ifrågasättas. Det skulle innebära ett alltför stort avsteg från vad som hittills

tillämpats både i expropriationsmål och i fordringsmål i allmänhet. För

övrigt är det över huvud en vansklig sak att införa ersättningsberäkning

efter index på ett enstaka begränsat rättsområde. Härvidlag kan erinras,

att förlust på grund av penningvärdefall efter inträffandet av en skada kan

uppkomma även i andra skadeståndsmål än expropriationsmål.

På grund av vad sålunda anförts är bankföreningen icke beredd att tillstyrka,

att den i motionen föreslagna lagändringen genomföres utan att

frågan dessförinnan gjorts till föremål för närmare utredning.

Svenska vattenkraft föreningen

Motionärernas hemställan innebär i realiteten en begäran oin indexreglering

av fordran. En dylik indexreglering kunde dock vara motiverad även

på ett flertal andra områden. Ändring i penningvärdet kan medföra förluster

i många olika avseenden. Huruvida genom lagstiftning en indexreglering bör

införas, torde vara eu fråga av större räckvidd. En sådan fråga bör knappast

behandlas separat för det särskilda fall, som expropriation med tillträde av

fastigheten före ersättningens bestämmande innebär.

Ett av de huvudsakliga skälen för den begärda lagändringen synes vara

påståendet, att avsevärd tid ofta skulle förflyta mellan tillträdet och ersättningens

utbetalande. Det kan emellertid ifragasättas, om detta är riktigt.

Genom det i 38 8 expropriationslagen anvisade förfarandet kan åstadkommas,

att större delen av ersättningen betalas i samband med eller kort efter

tillträdet.

Möjligen kan det trots detta påstås, att återstående del av ersättningen

borde indexregleras, därför att i enstaka fall en lang tid kan förflyta mellan

tillträdet och betalningen av återstoden. Att längre tid skulle kunna förflyta

befarades redan vid införandet år 1949 av instansordningen i expropriationsmål

(se markutredningens betänkande SOU 1948:4, sammanfattning

på s. 148 f.). Om en rättelse i denna fråga nu anses erforderlig, bör den

emellertid ske genom ändringar i processuellt hänseende, icke genom eu

annan skadcvärderingsregel. Det formella förfarandet hör kunna förenklas

och tiden för processen förkortas. En bidragande orsak till dröjsmålet med

ersättningsfrågans slutliga avgörande är dessutom bestämmelsen i (57 8 i

expropriationslagen om skyldighet för den exproprierande att oavsett ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

gången av målet stå för motpartens kostnader även i överinstanserna. Denna

bestämmelse har föranlett att ett flertal mål dragits under överinstansernas

Provning. En ändring av denna bestämmelse och de processuella reglerna

i övrigt bör kunna medföra kortare tid mellan tillträdet och ersättningens

slutliga bestämmande.

Slutligen bör nämnas, att de av motionärerna åsyftade svårigheterna

knappast kunna övervinnas genom en så enkel åtgärd som insättande i lagen

av ordet »realvärde». Detta uttryck är nämligen i förevarande sammanhang

mycket oklart (jlr Bexelius’ uppsats »Om tätbebyggelsevärde» i publikationen

»Värdering vid expropriation» s. 37 f.). En oklar bestämmelse skulle

kunna leda till ytterligare förlängning av expropriationsmålen.

Under åberopande av det ovan sagda avstyrker vattenkraftföreningen den

begärda ändringen i expropriationslagen.

Svea hovrätt

Spörsmålet om kompensation för förlust genom penningvärdeförsämring

är för närvarande aktuellt i ganska många fall och inom skilda rättsområden.

Det kan konstateras att i svensk lagstiftning och praxis finnes en tendens

att låta dylik kompensation utgå, när särskilda skäl tala därför. Vad angår

motionärernas hemställan om vad man kan kalla en »realvärdesgaranti» för

personer, som jämlikt expropriationslagen blivit berättigade till ersättning

sedan en exproprierande tillträtt dem tillhörig fast egendom eller tagit i anspråk

en rätt till sådan egendom, kan såsom särskilt skäl andragas, att den

förlust som tillskyndas vederbörande fastighetsägare uppkommer genom

att ett offentligt reglerat förfarande drar så långt ut på tiden, att penningvärdet

därunder förändras. Förlusten beror alltså på omständigheter, varöver

den enskilde fastighetsägaren icke — eller endast i mindre mån — kan

råda. Med hänsyn härtill synes det i och för sig rimligt och skäligt att kompensation

utgår i de fall motionärerna avse.

Emellertid möta i praktiken betydande svårigheter att i förekommande

skadefaU av olika slag utmäta en rättvis kompensation för realvärdesförluster.

Så gott som regelmässigt hrukar det vid dylika bedömningar uppkomma

tvekan och meningsskiljaktigheter om hur stor realvärdesförlusten

i det särskilda fallet är. Detta har medfört, att domstolarna — även i fall

då de i och för sig förefalla att ha godtagit principen om kompensation —

synas vara återhållsamma i sin bedömning av penningvärdeförsämringens

inverkan på storleken av de skadeståndsbelopp, som de skola bestämma. Ett

matematiskt »riktigt» belopp torde domstolarna endast i undantagsfall

kunna nå fram till.

Vad beträffar stadgandet i 33 § expropriationslagen är att märka att det

formulerats så att det, i motsats till vad som är vanligt i andra liknande fall,

synes betaga vederbörande ersättningsberättigade möjlighet till kompensation

för förlust genom penningvärdeförsämring. Så har stadgandet också

tillämpats i de av motionärerna anförda rättsfallen. Framhållas må dock

att i det senare av rättsfallen, NJA 1957 s. 162, högsta domstolen — utan att

frångå principen vid lagtillämpningen i det tidigare rättsfallet NJA 1954

s. 513 — anlagt en bedömning, varigenom expropriatens anspråk på kompensation

i ej obetydlig utsträckning kunnat tillgodoses.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 19äS

11

Förarbetena till det angivna, år 1949 tillkomna stadgandet i expropriationslagen

giva ej besked, huruvida lagstiftaren avsett att fixera fastighetens

värde vid det som gällde vid expropriandens tillträde, även så till vida

att framtida försämring i penningvärdet ej skall beaktas. Såsom motionärerna

antytt, har vid hovrättsprövningen av det i NJA 1957 s. 162 refererade

rättsfallet, presidenten Elliot hävdat den uppfattningen, att lagstiftarens

mening i själva verket skulle vara att kompensation för penningvärdeförsämring

skall utgå. Till stöd för denna uppfattning åberopade Elliot

vissa allmänna uttalanden i förarbetena till 1919 års ändringar i expropriationslagstiftningen

samt vidare, bl. a., att i motiven till en av byggnadslagens

inlösningsbestämmelser intagits en anvisning av departementschefen, att

uttrycket »markens värde» i nämnda bestämmelse skulle avse realvärdet.

Å andra sidan kunna — förutom den omständigheten att lagtexten fått

en så kategorisk utformning — omständigheter andragas, som tyda på att

lagstiftaren i nu föreliggande fall kunnat ha den meningen att kompensation

för penningvärdeförsämringen ej skall utgå. Hovrätten syftar bl. a. på

bestämmelsen i 55 § expropriationslagen att ränta på expropriationsersättning

skall utgå efter sex procent om året från tillträdesdagen. Vid en tilllämpning

av denna räntebestämmelse i sådana fall då ett ersättningsbelopp

lång tid efter tillträdet bestämmes med hänsyn till penningvärdeförsämring,

som inträtt under mellantiden, torde expropriaten bli överkompenserad.

Ett sådant resultat skulle stå i strid med ett av de syftemål som legat till

grund för 1949 års ändringar i expropriationslagstiftningcn.

Redan vad sålunda anförts ger enligt hovrättens mening skäl för den uppfattningen,

att en ändring i 33 § expropriationslagen av det slag motionärerna

önskat icke bör vidtagas utan en ingående undersökning i vad mån räntestadgandet

i 55 § samt andra stadganden i expropriationslagen samtidigt

böra jämkas.

Hovrätten måste också anföra betänkligheter mot den formulering av

33 § expropriationslagen, som motionärerna föreslagit, enligt vilken reformen

endast skulle gå ut på att utbyta ordet »värde» mot »realvärde». Såsom

påpekats, är det förenat med betydande svårigheter att bestämma »realvärden»

med tillbörlig noggrannhet. Med den föreslagna formuleringen

kunde 33 § expropriationslagen anses ställa krav på domstolarna att i de

fall som avses i detta lagrum utmäta matematiskt riktiga realvärden. Innan

ett dylikt krav ställes, borde lagstiftaren ge domstolarna nödiga hjälpmedel

för dess uppfyllande, exempelvis genom att anvisa normer i form av tilllämpligt

index e. d„ varmed penningvärdeförsämringens inverkan kan uppskattas.

Det sålunda anförda ger hovrätten anledning uttala, att en lagändring

i den riktning som avses i motionerna icke bör genomföras utan närmare utredning,

desto mera som flera helt skilda utvägar för att tillgodose det i

motionerna framförda önskemålet kunna tänkas. Hovrätten delar emellertid

den allmänna uppfattning, varåt motionerna ge uttryck, och anser det

önskvärt, att de lagändringar och åtgärder i övrigt, som efter närmare undersökningar

kunna befinnas lämpliga för att förverkliga motionärernas

syfte, genomföras så snart som möjligt.

Väg- och valtenbijggnadsstyrelsen anser att rådande tillstånd varigenom

eu fastighetsägare på grund av penningvärdeförsämring kan åsamkas känn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 19.18

bara förluster icke år tillfredställande. Frågan bör därför utredas, varvid

i första hand bör undersökas, huruvida icke en ändring av 38 § skulle kunna

ge en godtagbar lösning.

Vattenfallsstyrelsen

Vattenfallsstyrelsen kan vitsorda, att det i en del expropriationsfall förekommit

att viss längre tid har förflutit mellan intrångstillfället och ersättningens

bestämmande, men dessa fall ha hört till undantagen. I det rättstall,

vartill motionärerna hänvisa, har för styrelsens vidkommande dröjsmålet

berott på särskilda omständigheter. När byggnadsarbetet för de i målet

aktuella kraftledningarna påbörjades, voro de då tillämpade normerna för

uppskattning av skada och intrång, orsakade av framdragande av elektriska

kraftledningar genom skogsmark, föremål för omarbetning av särskilda av

Kungl. Maj :t tillsatta sakkunniga. I avvaktan på dessa normers färdigställande,

vilket utlovats tidigare men först skett (ten 28 november 1950, blevo

åtskilliga ersättningsuppgörelser uppskjutna. Styrelsens ersättningserbjudanden

till berörda markägare utmed den aktuella kraftledningen, baserade

på de sakkunnigas betänkande, blevo på grund av tillämpningssvårigheter

lördröjda till 1952—1953, varefter i de fall, då expropriation måste vidtagas,

expropriationsstämning blev begärd och utfärdad. Då det aktuella intrånget,

i en del fall genom markägarnas frivilliga medgivande, skett redan 1945—

1947, hade sålunda lång tid hunnit förflyta mellan intrångstillfället och ersättningens

bestämmande. Genom den under mellantiden inträffade avsevärda

försämringen av penningvärdet blevo förhållandena i dessa fall exceptionella.

En sådan tidsutdräkt har dock i stort sett varit eu engångsföreteelse,

som sedan icke upprepats. Beträffande de expropriationsmål styrelsen

därefter anhängiggjort är tiden mellan dagen för tillträdet och uttagandet

av expropriationsstämningen högst ett par år. I detta sammanhang må

framhållas, att styrelsen träffar uppgörelse i ersättningsfrågan med över

95 procent av samtliga av vattenfallsstyrelsens kraftledningsbyggen berörda

markägare och att, innan expropriationsstämning uttages, upprepade förhandlingar

i och för frivillig uppgörelse äger rum mellan vattenfallsstyrelsen

och vederbörande markägare och dessas ombud. Olägenheten med lång

tidsutdräkt mellan tillträdet och ersättningens bestämmande har numera,

såvitt styrelsen angår, avsevärt reducerats. Därest en markägare har sin

fastighet fri från penninginteckningar, brukar styrelsen regelmässigt på

begäran av markägaren utbetala det ersättningsbelopp styrelsen erbjudit

oavsett om slutlig uppgörelse träffats eller ersättningsfrågan hänskjutits till

expropriationsdomstol. I detta sammanhang vill styrelsen dock icke förneka,

att det vid en del domstolar förekommer processuellt dröjsmål på

grund av domstolarnas överbelastning, så att det kan dröja flera år, innan

domstolen slutligen skilt sig från anhängiggjorda mål.

Expropriationslagen innehåller ej något allmänt stadgande om den tidpunkt,

till vilken värdering av intrång i fastighet skall hänföras. Av lagens

grunder lärer emellertid följa, att då tillträde ej redan skett värderingen

skall hänföra sig till den dag, domstolen dömer i målet. Av 38 § jämförd

med 33 § framgår, att i de fall då frivilligt tillträde icke erhållits innan

målets anhängiggörande en markägare har möjlighet att så snart målet

upptagits till handläggning få ut övervägande delen av ersättningen med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

13

möjlighet att genom lämplig placering undvika förlust, härrörande från

ändring i penningvärdet. Styrelsen anser för sin del, att förluster till följd

av förändring i penningvärdet av i motionerna angivet slag kunna begränsas

eller helt elimineras genom att bestämmelserna i 38 § utvidgas till att

omfatta även fall, där frivilligt tillträde redan skett. Det väsentliga är enligt

styrelsens mening, att huvuddelen av ersättningen på ett så tidigt stadium

som möjligt kommer den ersättningsberättigade tillgodo till undvikande av

förluster på grund av försämring av penningvärdet. Vid ett sådant förfarande

skulle invecklade efterhandsberäkningar för att söka finna ett mått

på penningvärdeförsämringen under viss tid med efterföljande kompensationsuträkningar

kunna undvikas. Vattenfallsstyrelsen vill i detta sammanhang

erinra om att en expropriant enligt 55 § expropriationslagen skall

gälda 6 procent årlig ränta från tillträdesdagen. Enligt motionärernas värderingsmetod

skulle vid ränteberäkning en viss överkompensation uppkomma.

I expropriationsmål förekomma till bedömning olika slags skador och

intrång. Därest ordet »realvärde» skulle införas i expropriationslagen, skulle

följden bli, att begreppet realvärde finge olika innebörd alltefter ändamålet

med expropriationen. Vid expropriation för kraftledningsservitut i skogsmark

måste därvid bl. a. sådana faktorer beaktas som omfattningen av

efterfrågan på skogsprodukter på världsmarknaden och byggnationen inom

landet. Att skogspriserna i början av 1950-talet kraftigt gingo upp berodde

icke enbart på förändringar i penningvärdet. Vid expropriation av mark

för bostäder måste en sådan företeelse som befolkningstillväxten inom

orten bringas i åtanke. Vidare uppstår problem att urskilja hur stor del av

expropriationsersättningens förhöjning mellan tillträdet och ersättningens

bestämmande som är en direkt följd av penningvärdets försämring och

vad som är att hänföra till andra orsaker. Som mätare på penningvärdets

förändringar användas som regel levnadskostnadsindex eller konsumtionsprisindex.

För mätning av »realvärdet» i olika skadefall måste andra kostnadsindex

komma till användning. Sådana beräkningar i expropriationsmål

skulle leda till betungande och kostnadskrävande utredningar och vara

eu ständig källa till irritation mellan parterna. Mot bakgrunden av att

exproprianten är skyldig att betala samtliga rättegångskostnader i alla domslolsinstanser

torde det vara att befara att ett stort antal rättegångar ständigt

skulle pågå för bestämmande av kompensation för penningvärdets fall.

Av skäl som ovan angivits anser styrelsen den föreslagna ändringen av

ordalydelsen i 33 § expropriationslagen icke vara ägnad att lösa de olägenheter,

motionärerna framhållit. Fn omarbetning av ersättningsbestämmelserna

i expropriationslagen i enlighet med vad styrelsen ovan antytt synes

däremot kunna medföra, att olägenheterna med inträffad försämring av

penningvärdet under tiden mellan tillträdet av en fastighet och expropriationsersättningens

bestämmande på ett praktiskt sätt elimineras.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

Föreningen anser vad motionärerna anfört vara beaktansvärt. Den räntegottgörelse,

som enligt 55 § expropriationslagen tillkommer expropriaten

-— sex procent enkel ränta från dagen för tillträdet — ger ej kompensation

för förlusten ens i tider med låg räntefot. Med hänsyn till att fråga är om

tvångsavhändelse synes det icke skäligt att den mot vilken tvångsföri

a rån det riktas skall behöva godtaga ersättning i försämrat penning
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

värde. Expropriaten har i praktiken knappast någon möjlighet att påskynda

det slutliga bestämmandet av ersättningen och dess utbetalande.

Bestämmelserna i 37 och 38 §§ expropriationslagen äro i sådant hänseende

verkningslösa. Föreningen anser det för den skull — med hänsyn till utgången

i de av motionärerna berörda rättsfallen — önskvärt, att sådan lagändring

sker som möjliggör förhöjning av expropriationsersättningen i proportion

till penningvärdets fall efter tillträdet. Föreningen är emellertid

icke helt övertygad om att detta bör ske på sätt i motionerna föreslagits.

Ordet »realvärde» synes icke hava den begreppsmässiga bestämdhet att det

lämpar sig för användning i lagtexten i detta sammanhang. Vidare synes

den föreslagna formuleringen få till följd att i tider med stigande penningvärde

— ett nu ej aktuellt men dock ej helt opraktiskt alternativ — man

finge reducera ersättningen med hänsyn till en efter tillträdet inträffad

höjning av penningvärdet. Detta synes icke vara utan vidare självklart, ty,

om expropriaten under tid då penningvärdet sjunker — enligt den tankegång

som ligger till grund för motionerna — bör behandlas såsom om han

haft möjlighet att vid tillträdet placera ersättningen i realvärden och därigenom

bibehålla dess fulla värde, bör man, synes det, i tider då penningvärdet

stiger behandla honom såsom om han haft möjlighet att bibehålla

detta värde genom att placera ersättningen i form av bundna lån.

De till synes goda skäl som tala för att vid bestämmande av ersättningar

enligt expropriationslagen hänsyn bör tagas till inträffade försämringar i

penningvärdet göra sig gällande även i fråga om andra rättsavhändelser av

tvångsmässig karaktär. Ett nu aktuellt fall utgöra de ersättningar, som

fiskevärderingsnämnderna ha att bestämma enligt lagen den 1 december

1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Det vill synas som om de

här berörda frågorna om bestämmande av ersättningar för tvångsavhändelser

skulle kunna lösas oberoende av det mera omfattande och svårlösliga

problemet om värdebeständigheten av fordringar överhuvud.

Sveriges advokatsamfund

I det övervägande flertalet mål kan exproprianten åberopa goda skäl för

förhandstillträde, och lagens huvudregel om tillträde efter fullbordad expropriation

torde därför komma i tillämpning relativt sällan. I praktiken

förekommer emellertid även förhandstillträde på grund av avtal mellan

parterna eller på grund av ensidiga medgivanden från sakägarnas sida. Sådant

tillträde kan förekomma både före och efter det att stämning uttagits.

Representanter för exproprianten besöker ej sällan sakägarna och begär

att de på ett tryckt formulär skall lämna medgivande till förhandstillträde,

och sakägarna förstår ofta nog icke att de kan behöva skydda sig genom

särskilda avtalsvillkor. Det förekommer fall, då det efter ett sådant medgivande

dröjer flera år innan stämning uttages av exproprianten och sakägaren

kan få ersättningsfrågan prövad. I ett av de fall, vartill motionärerna

hänvisar, uppgick tiden mellan förhandstillträdet och stämningen till

nära nio år. Sakägarna har enligt expropriationslagen icke någon möjlighet

att själva hänskjuta ersättningsfrågan till expropriationdomstolens

prövning. Detta förhållande finner styrelsen i hög grad otillfredsställande,

och styrelsen skulle därför vilja förorda sådan ändring i lagen, att en sakägare,

som medgivit förhandstillträde, får möjlighet att själv väcka talan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

15

vid expropriation sdomstolen, därest ansökan om stämning i vanlig ordning

icke ingivits inom viss kortare tid.

Bestämmelserna i 38 § expropriationslagen är ägnade att i väsentlig grad

minska de olägenheter och förluster för sakägarna som uppkommer på den

grund att lång tid förflyter mellan förhandstillträde och dom. Rätten att

påfordra nedsättning av en förberedelsevis uppskattad ersättning tillkommer

emellertid enligt nu gällande lag icke den som medgivit förhandstillträde

utom rättegången. Enligt samfundets mening bör sådan ändring företagas

i lagen, att även den som under hand medgivit förhandstillträde får

rätt att påfordra nedsättning av provisorisk ersättning i processens första

skede.

De lagändringar som samfundet nu förordat skulle otvivelaktigt undanröja

vissa av de missförhållanden som föranlett motionen. Det är emellertid

känt att utredningen i expropriationsmålen ofta blir omfattande, och

särskilt vid större expropriationsföretag torde det vara regel att år förflyter

mellan expropriationsstämning och dom i första instans. Bland annat

av denna anledning synes det rimligt att sakägarna även får rätt till

ersättning för förluster på grund av penningvärdets fall. Ersättningsreglerna

bör uppenbarligen icke vara restriktiva vid tvångsförfoganden.

Om den av motionärerna föreslagna ändringen i 33 § expropriationslagen

skall medföra avsedd verkan, skulle detta lagrum efter ändringen vara att

tolka så, att hänsyn skall tagas till förändringar i penningvärdet under

tiden från tillträdet och till dess dom meddelas. Med hänsyn till lagreglerna

om nedsättning vid förhandstillträde kan det enligt samfundets uppfattning

icke vara riktigt att införa en sådan värderingsregel. Detta framstår

särskilt klart i ett fall där löseskillingen enligt nu gällande regler

slutligen skulle fixeras till det belopp som exproprianten erbjudit och nedsatt.

Även om penningvärdet sjunker under målets handläggning, bör sakägaren

i en sådan situation icke rimligtvis kunna göra anspråk på någon

ersättning härför, och i en tänkt situation med stigande penningvärde

skulle regeln leda till helt orimliga konsekvenser.

Ett särskilt skäl för att icke i ett särskilt stadgande i expropriationslagen

införa ordet »realvärde» ligger däri att ordet »värde» på ett flertal ställen

i expropriationslagstiftningen enligt praxis tolkas som realvärde.

Samfundet finner sig på nu anförda skäl böra avstyrka den föreslagna

ändringen i 33 § expropriationslagen men vill däremot förorda att i lagen

införes ett särskilt stadgande, som bereder sakägare rätt att, då avsevärd

tid förflyter från det att egendomen tillträdes till dess att expropriationsersättningen

eller del därav blir tillgänglig för lyftning, erhålla kompensation

för under tiden inträffad penningvärdeförsämring.

Sveriges industriförbund

Industriförbundet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande,

att en expropriat åsamkas förlust, då längre tid förflyter mellan

tillträdet till den exproprierade fastigheten och ersättningens bestämmande.

Det hör likväl framhållas, att penningvärdesförsämring medför ekonomiska

förluster även för åtskilliga andra kategorier, exempelvis långivare,

låt vara att expropriaten intar en särställning därigenom att förlusten

i detta fall uppkommer såsom en följd av ett tvångsförfarande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

Om man vill söka komma tillrätta med hithörande problem torde emellertid

andra vägar böra sökas än den motionärerna anvisar. Det skulle

nämligen sannolikt vara förenat med stora praktiska svårigheter att rättvist

beräkna fastighetens »realvärde»; dels torde det i och för sig vara

vanskligt att konkret uppskatta penningvärdesförsämringen, dels kompliceras

frågan av att värdet på fast egendom påverkas även av andra faktorer,

vilkas effekt svårligen kan tillfredsställande särskiljas. Såsom exempel

må nämnas det allmänna prisläget på de produkter som frambringas på

fastigheten. Men även om man kunde finna någon praktisk norm för beräkning

av penningvärdesförsämringen — exempelvis baserad pa indexreglering

— måste man ur rent principiella synpunkter ställa sig ytterst tveksam

till förslaget att på ett specialområde genomföra en dylik reglering.

I vart fall synes en sådan åtgärd icke böra vidtagas förrän det närmare

utretts, vilka konsekvenser som ett realiserande av förslaget skulle medföra

med hänsyn till annan lagstiftning och i övrigt.

De olägenheter som motionärerna önskar eliminera beror på att expropriaten

får pengarna i sin hand först sedan ersättningsbeloppet fastställts

och att avsevärd tid kan förflyta mellan tillträdet och ersättningens bestämmande.

Mot bakgrunden härav synes det ligga närmast till hands att

söka komma tillrätta med de påtalade förhållandena genom att dels skapa

förutsättningar för ett snabbare fastställande av ersättningens storlek dels

skapa möjligheter att, då dröjsmål likväl kan befaras, till expropriaten förskottera

en del av det belopp som kan beräknas komma att bli fastställt.

Sådana förskott kan redan nu lämnas enligt 38 § expropriationslagen i det

fall att frivilligt tillträde icke erhållits; möjligheten borde kunna utvidgas

till fall då frivilligt tillträde medgivits.

Under åberopande av vad sålunda anförts får Industriförbundet avstyrka

motionärernas förslag och hemställa, att möjligheterna att på sätt här ovan

angivits begränsa de av motionärerna påtalade olägenheterna närmare utredes.

Riksförbundet Landsbygdens folk

Förbundet delar helt motionärernas uppfattning, att en sådan ändring

av expropriationslagen bör komma till stånd, att därigenom möjliggöres för

expropriationsdomstol att lämna expropriaten kompensation för penningvärdesförsämring,

som ägt rum mellan tillträdet och ersättningens bestämmande.

Lagändringen medför dessutom det resultatet, att expropriationssökanden

— i varje fall i tider av fallande penningvärde — får större anledning än

hitintills att efter det tillträde skett påskynda expropriationsersättningens

bestämmande. Det torde ha varit lagstiftarens avsikt att så kort tid som

möjligt skulle komma att förflyta mellan expropriationstillståndets meddelande

och cxpropriationens fullbordande. Lagstiftaren torde också ha

avsett, att tidrymden mellan expropriatens tillträde till den exproprierade

egendomen och ersättningens bestämmande likaledes skulle bli så liten

som möjligt.

Oaktat förbundet alltså ställer sig positivt till den ifrågasatta lagändringen

är emellertid förbundet icke helt övertygat om att lagändringen bör

genomföras på det sätt motionärerna föreslagit. Ordet »realvärde» torde

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

17

enligt förbundets mening icke böra införas i svenskt lagspråk utan att en

allmän översyn samtidigt sker av användningen av ordet »värde» icke endast

i expropriationslagstiftningen utan även i andra lagar och författningar.

Förbundet anser sig dock icke ha anledning att framlägga något

förslag om hur det aktuella stadgandet närmare bör utformas. Enligt förbundets

mening är det av stor vikt, att lagändringen genomföres snarast

möjligt.

Utskottet

Av en lagstiftning vilken så djupt som expropriationslagstiftningen griper

in i den enskildes rättssfär kan fordras att den är utformad med största

möjliga precision. Genom förevarande motioner har uppmärksamheten

fästs på exproprationslagens bestämmelser om värdering

och därvid särskilt lagens bestämmelser om

den tidpunkt till vilken värderingen skall hänföra

sig. Lagens stadganden om värdering är kortfattade men kompletteras

genom uttalanden, gjorda under lagens förarbeten. Bestämmelserna om tidpunkten

till vilken värderingen skall hänföra sig är ofullständiga och avser

närmast ett specialfall. Men icke heller detta är av lagen behandlat med

önskvärd tydlighet. I huvudfrågan saknas dessutom vägledande uttalanden

från förarbetena.

Frågan till vilken tidpunkt en värdering vid expropriation skall hänföra

sig är självfallet av stor betydelse med hänsyn till att den med expropriationen

avsedda marken kan undergå förändringar med avseende å såväl

sitt reella som nominella värde.

Mest följdriktigt synes vara att låta värderingen hänföra sig till den tidpunkt,

då fastighetsägaren avstår marken till expropriationssökanden, ty

det är ju då skadan och intrånget sker. I de fall tillträdet föregår värderingen

synes också domstolarna tillämpa denna princip. Enligt lagens

huvudregel inträffar emellertid tillträdet senare än värderingen, och för

att värderingen ej skall behöva avse framtida förhållanden måste då denna

av praktiska skäl hänföra sig till en tidpunkt som ligger före tillträdet. I

allmänhet synes domstolarna därvid tillämpa principen att låta värderingen

hänföra sig till tiden för domens meddelande. Detta innebär att

någon för varje mål fixerad tidpunkt för värderingen icke erhålles.

Den fråga som motionärerna upptagit till behandling rör principerna

för värdering i det fall att marken tillträtts

av sökanden före värderingen och tillträdet grundar

sig p å överenskommelse mellan parterna.

1 ett av de fall som motionärerna tagit till utgångs
2

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. .3 and. Nr 16

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

punkt för sin framställning har expropriationssökanden efter medgivande

av fastighetsägaren tagit marken i besittning den 1 januari 1945.

Talan om expropriationsersättningens fastställande har väckts den 16

oktober 1953, och ersättningsfrågan har slutligt avgjorts den 21 december

1957. Bl. a. genom högsta domstolens dom sistnämnda dag får anses fastslaget,

att gällande rätt intar den ståndpunkten att expropriationsersättningen

skall bestämmas med hänsyn till fastighetens värde den dag tillträdet

skedde och i då gällande penningvärde. Å detta belopp är fastighetsägaren

berättigad att åtnjuta sex procent årlig ränta från tiden för tillträdet

till dess ersättningen slutligen gäldas.

Motionärerna anser att gällande rätts ståndpunkt i denna fråga

icke är tillfredsställande och att man genom att i 33 § expropriationslagen ersätta

ordet »värde» med ordet »realvärde» skulle vinna syftet att uppskattningen

av marken med utgångspunkt från värdet vid tillträdet alltid skall

ske i ett till värderingsdagens läge omräknat penningvärde. Huruvida eller

efter vilka grunder ränta därjämte skall utgå uttalar sig motionärerna icke

om. Motionärerna åberopar, a 11 ofta avsevärd tid hinner förflyta mellan

tillträdet och ersättningens bestämmande, att till följd härav i tider av

inflation en fastighetsägare får vidkännas förluster medan sökanden gör

en däremot svarande vinst, om ersättningen beräknas efter penningvärdet

vid tillträdet, att starka billighetsskäl talar för att realvärdet bör läggas

till grund för värderingen, att en sådan regel skulle vara ägnad att

främja frivilliga överenskommelser om förtida tillträde samt att det

kan ifrågasättas, om det icke varit lagstiftarens mening att realvärdet vid

tillträdet skulle vara avgörande.

Utskottet saknar anledning att närmare uppehålla sig vid spörsmålet

hur vanligt det är att tiden mellan tillträdet och värderingen blir så lång

som i 1957 års rättsfall. Den kritik motionärerna riktar mot gällande rätt

är i och för sig lika berättigad, oavsett om tiden mellan tillträdet och värderingen

är lång eller kort. Givetvis ökar dock risken för de påtalade följderna

ju längre den ifrågavarande tiden är. Utskottet anser sig likväl

kunna konstatera att förhållandevis långa tider icke är alldeles ovanliga.

Att fastighetsägaren med den ståndpunkt gällande rätt intar i

de av motionärerna åsyftade fallen gör en förlust jämfört med det

läge som förelegat om penningvärdet varit fast synes obestridligt. Hur förhållandena

ställt sig om penningvärdet i stället för att sjunka skulle ha

stigit synes däremot tveksamt. Det är naturligt att de som lider förlust

reser krav på kompensation. Huruvida kompensation principiellt bör lämnas

genom en sådan åtgärd som den föreslagna är diskutabelt. Då det som

här gäller förluster på grund av tvångsförfarande talar dock starka skäl

för att kompensation i någon form ges.

Enighet torde alltfort råda om att utgångspunkten för värdering vid

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

19

expropriation bör vara, att fastighetsägarens förmögenhetsställning som

helhet icke bör rubbas genom expropriationen. I det av motionärerna åberopade

1957 års rättsfall torde det emellertid ej kunna förnekas att så likväl

skett. Därmed är emellertid ej utan vidare sagt att fastighetsägaren fördenskull

bör beredas kompensation, ty det har i samtliga åberopade fall

varit fråga om frivilliga tillträden, vilka i tiden legat före t. o. m. de av

Kungl. Maj :t meddelade expropriationstillstånden. För parterna har därvid

rått full frihet att avtala om de villkor de funnit för gott. Om fastighetsägaren

i 1957 års rättsfall hade kunnat förutse händelseutvecklingen,

torde i och för sig intet ha hindrat honom att genom villkor i avtalet tillförsäkra

sig ersättning även för de senare uppkommande förlusterna. Häremot

kan genmälas att det är orealistiskt att förutskicka, att parterna i

ett avtalsförhållande av detta slag i allmänhet är utrustade med den grad

av förutseende, att de ens tillnärmelsevis kan beräkna händelseutvecklingen.

Och hade så varit fallet hade slutresultatet måhända blivit, att vardera

parten ställt sådana krav att något avtal om tillträde aldrig kommit

till stånd. Ur strängt privatekonomiska synpunkter har väl ej heller fastighetsägaren

anledning att medge förtida tillträde, om han icke finner

de erbjudna villkoren fördelaktiga.

Vägrar fastighetsägaren att medgiva tillträde kan sökanden under de i

3 7 § expropriationslagen angivna förutsättningarna utverka beslut av

domstol om förtida tillträde. Efter ett i sådan ordning tillkommet tillträde

kan fastighetsägaren genom nedsättningsreglerna i 38 § redan i början

av domstolsförfarandet utfå en del av den blivande ersättningen. Genom

att placera denna del i värdebeständig valuta kan fastighetsägaren i viss

utsträckning undgå förlust genom inflation. Kompensationen torde väl

sällan bliva total men föreskriften om räntegottgörelse i 5 5 § torde sannolikt

bidraga till att ett någorlunda rättvisande slutresultat uppnås. Det

har ej heller vare sig från motionärernas eller remissinstansernas sida

gjorts gällande att nedsättningsreglerna i 38 § icke skulle fungera till belåtenhet.

Emot det nu sagda kan anföras att det är ett allmänt intresse

att upplåtelser för expropriation i största utsträckning sker genom frivilliga

överenskommelser. Detta är uppenbarligen riktigt och

behöver icke närmare utvecklas. Rådande tillstånd är icke helt tillfredsställande.

Utskottet äger ingen kännedom om vilka villkor som i allmänhet

brukar vara förenade med frivilligt förtida tillträde. Skulle det emellertid

förhålla sig så att sådana upplåtelser från fastighetsägarens sida vanligen

icke förenats med särskilda villkor, synes det därför icke opåkallat att

den fastighetsägare, som genom en frivillig förtida upplåtelse utan särskilt

vederlag eller andra förmåner låter sökanden ta erforderlig mark i

besittning, icke skall försättas i ett sämre läge än den, som — kanske

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

genom tredska och processlystnad — tillförsäkrar sig i 38 § omförmälda

förmåner.

Utskottet finner därför övervägande skäl tala för att icke lämna de av

motionärerna påtalade spörsmålen obeaktade. Den i ärendet verkställda

utredningen lämnar dock icke tillräckligt underlag för utskottet att framlägga

något närmare utformat förslag om hur frågan bör

lösas. Denna synes därför böra tagas under fortsatt utredning genom

Kungl. Maj :ts försorg. Vad hittills i ärendet förekommit har dock givit

utskottet anledning att utöver det sagda framlägga ytterligare några synpunkter.

Såsom de flesta av remissinstanserna framhållit synes den av motionärerna

anvisade vägen till frågans lösning knappast böra förordas. Väl ställes

både domstolar och andra många gånger inför uppgiften att för en

viss tidrymd göra en uppskattning av den därunder inträffade

penningvärdeförsämringen. Något officiellt eller allmänt tilllämpat

inflationsindex finnes emellertid icke. Det kan därför knappast

undgås att beräkningar, som göres med ett enskilt fall för ögonen, lätt kommer

att bli godtyckliga och osäkra. Redan den praktiska tillämpningen av

motionärernas förslag skulle sålunda ställa domstolarna inför mycket stora

svårigheter.

Även ur principiell synpunkt lider motionärernas förslag av

vissa brister. Förslagets genomförande skulle — såsom flera remissinstanser

påpekat — innebära att fastighetsägaren erhölle dels ersättning

för vad han avträtt med realvärdet vid tiden för tillträdet, dels ock sex

procent årlig ränta å det nominella beloppet. En på så sätt beräknad ersättning

synes i allmänhet leda till att fastighetsägaren genom expropriationen

gör en vinst, vilket givetvis icke är önskvärt. I sådana lägen, då penningvärdet

sjunker mer än sex procent om året, blir situationen naturligtvis en

annan. — Advokatsamfundet har i sitt härovan (s. 13 fjärde stycket)

återgivna yttrande pekat på fall, då den av motionärerna föreslagna regeln

tillämpad jämsides med bestämmelsen i 38 § skulle kunna leda till orimliga

resultat. — Motionärernas resonemang synes vidare bygga på förutsättningen

att det alltid lyckas för fastighetsägaren att, om han erhåller

ersättningen vid tillträdet, placera ersättningen i värdebeständig valuta.

Detta är naturligtvis alls icke säkert. Risken för värdeförsämring föreligger

för varje slag av förmögenhet, låt vara att risken för ägare av fastighet är

mindre än den genomsnittliga risken. Med motionärernas utgångspunkt kommer

fastighetsägaren under tiden från tillträdet, då skadan anses inträffa,

till värderingen att helt vara befriad från risken för värdeförsämring på

grund av inflation. Detta synes emellertid knappast under alla förhållanden

vara en given konsekvens av expropriationlagens principer. Det här

förda resonemanget leder osökt till ett övervägande om icke det i 38 §

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

21

omför mälda nedsättningsförfarandet skall kunna komma

till användning även i fall av frivilligt förtida tillträde. Denna lösning

har förordats av flera remissinstanser och har särskilt utvecklats av vattenfallsstyrelsen.

Metoden är som redan påpekats icke helt invändningsfri.

Ett sätt att vidga dess användbarhet är att i överensstämmelse

med vad som föreslagits av hovrätten för övre Norrland låta nedsättningen

omfatta något mer än de tre fjärdedelar lagen för närvarande föreskriver.

38 § förutsätter att sökanden instämt fastighetsägaren till domstol. I 1957

års rättsfall skulle fastighetsägaren icke ha varit mycket betjänt av en

sådan möjlighet, eftersom den största delen av den långa tiden från tillträdet

till den slutliga värderingen belöpte sig på tiden, innan talan väckts

vid domstol. Att låta annan än domstol göra den preliminära värderingen

kan ej gärna ifrågakomma. Ej heller synes det lämpligt att påkalla preliminär

värdering, innan stämning i målet utfärdats. Däremot torde det

kunna övervägas, om det icke skulle vara ändamålsenligt att — såsom advokatsamfundet

i sitt yttrande förordat — införa möjlighet för fastighetsägaren

och annan sakägare att, sedan tillträde

skett, instämma expropriationssökanden till expropriationsdomstolen,

för att därigenom erhålla en preliminär värdering med

åtföljande nedsättning. Häremot kan invändas att det bör ligga i sökandens

hand att avgöra om expropriationen skall fullföljas eller ej, men i de

fall där tillträde skett synes det icke orimligt, att sökanden får finna sig i

att fastighetsägaren tillerkännes sådan rätt. Även ur synpunkten av parternas

likaberättigande synes det böra ingående undersökas, huruvida och

i vilken utsträckning rätt att väcka talan vid expropriationsdomstol bör

tillerkännas även sökandens motpart.

Därest det skulle befinnas ändamålsenligt att utvidga tillämpningsområdet

för 38 § finner utskottet även anledning betona att den värdering

som sker med stöd av denna paragraf verkligen sker endast förberedelsevis.

Eftersom fullständig bevisning som regel icke torde vara tillgänglig

vid den preliminära värderingen, måste denna ske efter schematiska

grunder. Den slutliga värderingen måste naturligtvis ske utan hänsyn

till den preliminära. Om så ej skedde skulle tyngdpunkten i processen

lätt komma att flyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen, vilket

givetvis ej är önskvärt.

Den av utskottet ifrågasatta utredningen torde icke kunna undgå att till

behandling upptaga också expropriationslagens bestämmelser om ränt a

vid förtida tillträde. Då ifrågavarande spörsmål sedan tjugo år

tillhaka och genom flera framställningar från riksdagen är beroende på

Kungl. Maj :ts prövning, synes det böra övervägas huruvida icke båda nu

ifrågavarande spörsmål på expropriationslagstiftningens område hör utredas

i ett sammanhang.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:28 och II: 19

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson*,

Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Gustafsson och Robert Johansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman*, von

Seth, fru Torbrink, herrar Johnsson i Kastanjegården och Bengtsson i

Halmstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:229 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen. a1 i texten