Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av i § lagen om hyresreglering m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. samt nr 100 i andra kammaren av herr Boija m. fl.

1958-04-10 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av i § lagen om hyresreglering m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. samt nr 100 i andra kammaren av herr Boija m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1958

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse

av i § lagen om hyresreglering m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Lindblom m. fl.

samt nr 100 i andra kammaren av herr Boija m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m. erhåller följande ändrade lydelse:

§ 4.

Utöver grundhyran må hyresvärden träffa avtal om skälig ersättning

dels för efter den 117 1955 ökade avgifter för vatten och avlopp, dels ock för

lägenhets uppvärmning —---åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger---dylik ersättning.

Konungen eller, — -—- — stycket sägs.»

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till motionen I: 63.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från statens hyresråd, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Malmöhus län. Vid överståthållarämbetets utlåtande

var fogade yttranden från flertalet hyresnämndsdistriktsordförande

i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från stadskollegiet

och fastighetsägareföreningen i Hälsingborg samt från hyresgästföreningarna

i Malmö och Hälsingborg. På begäran av utskottet har yttranden

över motionerna därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Handelskamrarnas

nämnd, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund

samt stadskollegict i Stockholm och stadsfullmäktige i Malmö och

Östersund.

Motionerna

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a.

Genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

som trätt i kraft den 1 juli 1955, ha vissa betydelsefulla ändringar skett i

fråga om kommunernas rätt att genom avgifter från fastighetsägarna täcka

kostnaderna för dessa anläggningar. Lagstiftningen ulgår sålunda från att

1 Bilmng till riksdagens protokoll 1058. 9 samt. 3 and. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 195S

avgifter av anslutna fastigheter i princip få uttagas till hela det belopp, som

motsvarar kommunens självkostnader för anläggningarna.

Ehuru fastighetsägarna debiteras ifrågavarande avgifter, torde det vara

helt klart att det icke varit lagstiftarens mening att dessa skulle stanna på

fastighetsägarna, utan att möjligheter skulle beredas för täckning av utgifterna

i hyrorna. Hittills ha prishöjningar i de kommunala taxorna medräknats

vid bedömning av den generella hyreshöjningen, varvid samtliga

sådana utgiftsökningar i de hyresreglerade orterna sammanvägts till ett gemensamt

procenttal för hela landet. För Stockholm har ett särskilt tal dock

framräknats. Ett sådant system kan beträffande de nu aktuella höjningarna

för vatten- och avloppsavgifter icke medföra ett för fastighetsägarna rimligt

resultat på de orter, där de nya avgifterna efter hand införas. Eftersom

dessa orter under de första åren endast komma att vara ett fåtal i förhållande

till samtliga hyresreglerade orter — mellan 500 och 600 stycken —

komma höjningarna icke att i nämnvärd utsträckning påverka det för samtliga

orter framräknade gemensamma procenttalet.

Det synes ur rättvisesynpunkt för såväl fastighetsägare som hyresgäster

vara lämpligast, att fastighetsägarna i fortsättningen tillåtas uttaga de efter

den 1 juli 1955 ökade vattenavgifterna vid sidan av grundhyran på samma

sätt som för närvarande gäller beträffande bränslekostnaderna. Åt statens

hyresråd bör uppdragas att utfärda anvisningar till nämnderna rörande

principerna för den lämpligaste fördelningen inom fastigheterna av ifrågavarande

kostnader. Uppgifter rörande avgifternas storlek kunna nämnderna

erhålla från vattenverken.

Gällande rätt m. m.

Enligt 14 § lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

må till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll

och drift av allmän vatten- och avloppsanläggning uttagas avgifter av de

fastigheter, vilka anknutits till anläggningen. Avgifter skall alltså i princip

få uttagas till hela det belopp, som motsvarar kommunens självkostnader för

anläggningarna. Före nämnda lags ikraftträdande, den 1 juli 1955, hade

rätten att uttaga avgifter för leverans av v att en fastslagits i

rättspraxis med den begränsningen, att avgifterna icke fick uppgå till så

högt belopp, att de kunde betecknas som en i förtäckt form upptagen beskattning

för kommunens allmänna ändamål. Rätten att uttaga avgifter

för nyttjandet av a v loppsanordning var däremot snävare

avgränsad och kunde aldrig avse kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse.

Till grund för äldre rättsuppfattning på området torde ha legat tanken

att en kommunal avloppsanläggning inom ett område med tätare bebyggelse

i princip var att anse som en sådan anordning till invånarnas gemensamma

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 19ÖS

3

gagn, till vilken samtliga skattskyldiga inom kommunen liade att i vanlig

ordning bidraga. Med denna uppfattning ansågs hinder möta mot att kommunen

av fastighetsägarna uttog avgifter för nyttjande av kommunal avloppsanläggning.

Regeln var dock behäftad med flera undantag, varibland

här särskilt må nämnas, att möjlighet genom 1931 års stadsplanelag bereddes

för stadsplanesamhällena att genom antagande av gatukostnadsbestämmelser

i viss omfattning uttaga ersättning för anläggande av gata, inklusive

avloppsanordningar, av tomtägarna. Bestämmelserna härom överfördes med

vissa mindre jämkningar till 67—69 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (se

även 73 §). Fastighetsägare eller annan kunde även genom avtal åtaga sig

att i en eller annan form bidraga till samhällets avloppskostnader.

Inom områden under stadsplan kunde kommunerna alltså bereda sig ersättning

för anläggningskostnaden (men däremot icke för kostnader som

avsåg underhåll, drift och förnyelse) genom att antaga bestämmelser om

gatubyggnadskostnad med stöd av därom givna bestämmelser i byggnadslagen.

Beträffande områden utom stadsplan reglerades avgiftsskyldigheten av

stadgandena i 8 kap. vattenlagen, enligt vilka fastighetsägarna i princip

kunde förpliktas att bidraga till kostnaderna för avlopp, dock att vid kostnadsfördelningen

hänsyn skulle tagas till kommunens skyldighet att svara

för allmänna sanitära intressen. Hithörande bestämmelser i byggnadslagen

och vattenlagen upphävdes samtidigt med tillkomsten av lagen om vatten

och avlopp såvitt angick allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Avgifter

får alltså därefter uttagas enligt reglerna i sistnämnda lag, oavsett om

bebyggelsen ligger under stadsplan eller icke. I denna huvudregel har dock

gjorts den inskränkningen, att kommunen icke får retroaktivt uttaga ersättning

för kostnad, som nedlagts på avloppsanläggning före nya lagens tillkomst

och som icke kunnat uttagas enligt äldre rätt. För sådana fall, då

bestämmelser om gatubyggnadskostnad var gällande vid lagens tillkomst

eller då dessförinnan inom kommunen väckts fråga om antagande av dylika

bestämmelser, ges detaljerade regler, hur det äldre avgiftssystemet skall

avskrivas.

Frågan om avgiftsskyldigheten till allmän vatten- och avloppsanläggning

innefattar, sådan den reglerats i lagen om vatten och avlopp, tre olika spörsmål,

nämligen för det första hur stort belopp huvudmannen totalt får uttaga

genom avgifter, för det andra hur avgiftsskyldigheten skall fördelas

mellan de anslutna fastigheterna samt för det tredje när och hur avgiftsskyldigheten

skall fullgöras.

I 14 § behandlas frågan om avgifternas totalbelopp samt i anslutning därtill

frågan, vilka fastigheter avgiftsskyldigheten åvilar. Enligt stadgandet i

första stycket skall avgifternas totalbelopp bestämmas enligt självkostnadsprincipen.

Denna innebär att sammanlagda beloppet av de avgifter, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

uttages, icke får överstiga vad anläggningen kostar huvudmannen. En viss

begränsning av huvudmannens rätt att bereda sig ersättning för kostnader,

som han nedlagt på anläggningen, är ytterligare stadgad på det sättet, att avgifter

enligt lagen blott får uttagas till täckande av nödiga kostnader. Ägarna

av de anslutna fastigheterna har anspråk på att företagets angelägenheter

skötes på ett tillfredsställande sätt.

Reglerna om fördelningen av avgiftsskyldigheten mellan de fastigheter,

vilka anslutits till en allmän vatten- och avloppsanläggning, återfinnes i

15 §. Såsom dessa regler utformats i lagen om vatten och avlopp, har huvudmannen

erhållit ett icke obetydligt mått av frihet att anpassa avgifterna

efter förhållandena i det särskilda fallet. Vid lagens tillkomst framhölls, att

vattentaxorna inom städer och stadsliknande samhällen alltid företett mycket

stora olikheter, utan att det med fog kunnat påstås, att tillämpningen

annat än möjligen i rena undantagsfall givit oskäligt resultat. Lagbestämmelserna

i ämnet går i enlighet härmed snarast ut på att lagfästa äldre

praxis och därvid söka angiva vissa riktlinjer för avgiftsbestämningen. Å

andra sidan har varje fastighetsägare ett verkligt rättsanspråk på att hans

avgiftsskyldighet skall bestämmas efter de i lagen angivna principerna, och

han kan göra gällande denna sin rätt i process mot huvudmannen vid domstol

(23 §).

Avgiftsbördan för en fastighet får icke överstiga vad som kan anses svara

mot samma fastighets nytta av anläggningen. En sådan regel kan tillämpas

antingen på det sättet att en fastighet, som anslutes till företaget, skall

efter sin nytta bidraga till kostnaderna för alla däri ingående ledningar

och andra anordningar (den sociala fördelningsregeln) eller så, att dess

bidragsskyldigliet begränsas att avse endast de delar av anläggningen, vilka

är av omedelbar betydelse för fastighetens behov (den privaträttsliga fördelningsregeln).

Lagen om vatten och avlopp ansluter sig i princip till

förstnämnda regel.

Helt utan undantag har dock den sociala kostnadsfördelningsregeln icke

genomförts. Konsekvent tillämpad innebär denna regel, att kostnadsfördelningen

helt frigöres från hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen

kostar huvudmannen. Bebyggelsen inom de delar av verksamhetsområdet,

där kostnaderna ställer sig lägst, får således genom sina avgifter

subventionera de dyrare delarna av anläggningen. En viss differentiering

kan någon gång vara lämplig och rent av nödvändig. Om t. ex. kostnaderna

för vattenförsörjning och avlopp inom ett visst bebyggelseområde ställer

sig osedvanligt höga, kan det bl. a. ur markpolitisk synpunkt vara lämpligt

att ägarna av fastigheter inom området själva fullt ut bekostar erforderliga

vatten- och avloppsanläggningar. Såsom exempel kan nämnas det fall, att

en enskild markexploatör vill för villabebyggelse utnyttja ett markområde,

som är så högt beläget, att särskilda åtgärder måste vidtagas för att till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

5

handahålla vatten med erforderligt tryck. Ett annat fall är att ett antal

byggnader förlägges på sådant avstånd från annan bebyggelse, att kostnaderna

för ledningar avsevärt ökas. För sådana fall som de nu nämnda ger

sladgandena i andra stycket anläggningens huvudman möjlighet att i erforderlig

mån jämka avgifterna för viss eller vissa fastigheter i riktning mot

självkostnaden. Förutsättning för att så skall få ske är att skillnaden mellan

resultatet av de olika beräkningssätten blir avsevärd.

I tredje stycket av 15 § angives vissa fall, då avvikelse från den sociala

kostnadsfördelningsregeln kan vara påkallad i särskilt hög grad. Så har

ansetts vara fallet, då fråga är om en ledningsdel eller annan anordning,

t. ex. ett reningsverk, som är behövlig blott med hänsyn till en enda fastighet.

I detta fall är det alltid tillåtet för huvudmannen att låta fastigheten

ensam betala kostnaden för anordningen. Speciell betydelse får bestämmelsen

i tredje stycket beträffande servisledningar, eftersom sådana ju i

regel erfordras för alla anslutna fastigheter. En jämförelse med 7 § ger

vid handen, att huvudmannen i fråga om servisledning kan förfara på tre

olika sätt. Han kan för det första förklara, att servisledningar icke skall

inräknas i anläggningen utan ombesörjas och bekostas av vederbörande

fastighetsägare. Han kan för det andra låta servisledningarna ingå i anläggningen

men tillämpa en privaträttslig kostnadsfördelningsrcgel, med påföljd

att varje fastighetsägare får utöver andra avgifter betala kostnaden

för sin servisledning. Han kan för det tredje låta servisledningarna ingå i

anläggningen samt slå ut kostnaderna för servisledningarna på samtliga

fastigheter efter den sociala kostnadsfördelningsregeln. Den sistnämnda

metoden har i lagmotiven rekommenderats med hänsyn till att den avsevärt

förenklar avgiftssystemet och den administrativa apparaten samt

innebär fördelar även ur de anslutna fastigheternas synpunkt, t. ex. vid

skador på servisledningarna.

I 16 § regleras frågan, på vad sätt och vid vilka tidpunkter avgiftsskyldighet

för ägare av fastighet, som anslutits till allmän vatten- och avloppsanläggning,

skall fullgöras. Enligt första stycket ankommer det på anläggningens

huvudman att i form av taxa meddela närmare bestämmelser angående

avgiftsskyldigheten, d. v. s. efter en plan, i vilken avgifterna i förväg

bestämmes i förhållande till förbrukad vattenmängd, rumsantal, antal

tappställen eller andra omständigheter på sådant sätt, att man med kännedom

om dessa omständigheter kan uträkna avgiften till visst belopp i penningar.

Det är däremot icke medgivet att bestämma avgiftsskyldigheten

för fastighet till viss procent av den faktiska kostnaden (andelstal).

Avgiftsskyldigheten får uppdelas att avse dels engångsavgift och dels årliga

eller på annat sätt periodiska avgifter. Huvudmannens handlingsfrihet har

dock begränsats, i det alt engångsavgift icke för någon fastighet får sättas

högre än till vad som svarar mot fastighetens andel i kostnaden för anlägg
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

ningens utförande. För att täcka kostnaderna för anläggningens underhåll

och drift får sålunda endast periodiska avgifter uttagas.

Tvist om avgift — inbegripet frågan om rätt till anstånd med betalning

av engångsavgift — skall jämlikt 23 § upptagas och prövas av allmän

underrätt i den ort, där anläggningen huvudsakligen har sitt verksamhetsområde.

\ id ökade omkostnader för fastighet, beträffande vilken hyran regleras

enligt lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. in., kan hyreshöjning

under vissa förutsättningar medges jämlikt någon av lagens 3—5 §§.

Enligt 3 § äger hyresnämnden, då lägenhetsvärde avsevärt ökats genom

ombyggnads- eller ändringsarbete eller då för visst fall annat skäl av därmed

jämförlig betydelse föreligger, på framställning av hyresvärden höja

grundhyran till det belopp förbättrandet föranleder. Sådan höjning av

grundhyran medför dock ej ändring av gällande hyresavtal. Som exempel

på den standardhöjning paragrafen avser nämnes i motiven inledande av

värmeledning, omläggning av golvbeklädnad och inredande av badrum

eller w. c. Till förklaring av uttrycket »annat skäl av jämförlig betydelse»

uttalas i motiven bl. a., att det i regel ej bör ifrågakomma att med stöd av

stadgandet höja en viss grundhyra, därför att omkostnaderna för fastigheten

ökats. Sådana kostnadsstegringar skall i stället kunna medföra generellt

medgivande till hyreshöjning enligt 5 §. I speciella undantagsfall kan

dock ökade omkostnader föranleda individuell hyreshöjning. Om en grundhyra

är så bestämd, att däri icke ingår någon ersättning för en viss omkostnadspost,

t. ex. för vattenförbrukning, utan hyresvärden i stället har

uttagit en särskild gottgörelse härför av hyresgästerna, lär det icke finnas

något hinder mot en höjning av gottgörelsen, som svarar mot uppkommen

stegring av kostnaden.

Utöver grundhyran må hyresvärden enligt 4 § avtala om skälig ersättning

för lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om

gottgörelse därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för

sådant ändamål åsamkas hyresvärden. Det i 3 § stadgade förbudet för

hyresvärden att överskrida grundhyran utgör alltså icke något hinder för

honom att träffa avtal om skälig ersättning för värme och varmvatten. I

detta hänseende har således avtalsfriheten bibehållits. Detta undantag har

motiverats därav, att bränslepriserna efter krigsutbrottet undergick en

stegring, som var väsentligt större än för övriga omkostnader i fastighetsförvaltningen.

Eftersom bränslekostnaderna är en relativt stor post, kan

en prisstegring härvidlag i väsentlig grad påverka fastighetsekonomien.

— Ansökan om att hyresnämnden skall pröva en fråga rörande tillämpning

av bränsleklausul kan göras av hyresvärd, hyresgäst eller hyresspekulant.

Därjämte kan nämnden på eget initiativ upptaga en dylik fråga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr IT år 1958

7

] 5 § ges bestämmelser, som reglerar Kungl. Maj :ts rätt att tillåta generell

hyreshöjning. Förutsättningen är att detta finnes påkallat till följd av

ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun. Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, statens hyresråd äger då medge, att

avtal må för tid som anges i beslutet träffas om hyreshöjning utöver grundhyran.

Medgivandet kan enligt paragrafens andra stycke differentieras, så

att särskilda procenttal fastställes för olika slag av lägenheter. I motiven

anges som exempel på prisstegringar, vartill hänsyn skall tagas vid prövning

av hyresnivåns skälighet enligt detta lagrum, utgifter för vatten,

gaturenhållning, sotning, elektricitet m. in. — Gällande hyresavtal beröres

icke direkt av ett generellt medgivande till hyreshöjning, men förbehåll i

hyreskontrakten om rätt att omedelbart tillämpa Kungl. Maj :ts tillstånd

till generell hyreshöjning har numera blivit vanliga.

Prövning av frågan om tillstånd till generell hyreshöjning företages tid

efter annan, varefter beslut i regel meddelas för ett år i taget. Kungl. Maj :t

har sålunda senast den 27 juni 1957 meddelat beslut angående hyreshöjning

för hyresåret den 1 oktober 1957—30 september 1958. Beslutet avser

dels lägenheter i Stockholm och ett flertal orter omkring Stockholm, dels

lägenheter i övriga orter där grundhyran är anknuten till hyran den 1

januari 1942 eller den 1 januari 1948.

Yttranden

Så gott som samtliga remissorgan är ense om att utgiftsökningar för

fastighetsägare på grund av tillämpning av den nya lagen om vatten och

avlopp slutligen bör bäras av hyresgästerna. Meningarna delar sig däremot

om hur en dylik kompensation bör beredas fastighetsägarna.

I flertalet remissyttranden förordas en differentierad tillämpning av reglerna

om generell hyreshöjning i 5 § hyresregleringslagen. Sådan uppfattning

framföres av statens hyresråd, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

län, stadskollegiet i Stockholm och stadsfullmäktige i Malmö, ordförandena

i Stockholms tredje, femte och sjunde hyresnämndsdistrikt, Hyresgästernas

riksförbund, hyresgästföreningarna i Malmö och Hälsingborg

samt Handelskamrarnas nämnd.

Ordföranden i Stockholms nionde hyresnämndsdistrikt uttalar tveksamhet

om vilken kompensationsmetod som är lämpligast men synes företrädesvis

anse att frågan bör lösas genom generell hyreshöjning. Han anför dock

om denna metod, att olägenheten därvid är att hyresökningen skulle beräknas

oberoende av den faktiska ökningen för den särskilda fastigheten men

att metoden torde vara försvarlig, om kostnadsökningen per lägenhet blir

relativt obetydlig. Även Svenska stadsförbundet synes med åtskilliga för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 77 år 1958

behåll ge ett visst företräde åt att frågan löses genom generell hyreshöjning.

Under hänvisning till att enligt ett av Stockholms stads gatukontor upprättat

förslag till avloppstaxa kostnadsökningen kan uppskattas till 18—25

kronor per år för en lägenhet i hyreshus och att det endast är i fråga om

avloppsledningar, som 1955 års lag innebär en utvidgning av rätten att uttaga

avgifter, förklarar överståthdllaråmbctet, att tillräckliga skäl icke föreligger

att i annan ordning än som f. n. sker bereda fastighetsägarna kompensation

för de efter den 1 juli 1955 ökade avgifterna för vatten och avlopp.

Motionerna tillstyrkes av Sveriges fastighetsägareförbund, Hälsingborgs

allmänna fastighetsägareförening, ordföranden i Stockholms andra hyresnämndsdistrikt

och stadsfullmäktige i Östersund. Fastighetsägareförbundet

anför.

Eftersom taxan är utformad med hänsyn till lägenheternas utrustning i

fråga om tappställen, badrum och w. c. kunna vidare inom en och samma

fastighet höjningarna för de olika lägenheterna variera mellan 0,6 och 33

procent av grundhyrorna. Även om taxehöjningarna i andra nu berörda

orter, bl. a. Norrköping, Västerås, Eskilstuna, Mariefred och Vaxholm, äro

av lägre storleksordning förete de dock liknande variationer till sina verkningar.

Med hänsyn till det anförda torde den lösning motionärerna föreslagit

vara den mest rättvisa, eftersom vederbörande förbrukare därigenom själv

får bära den på honom belöpande merkostnaden.

För sådana fall då debiteringen från kommunens sida verkställes per lägenhet

uppstå inga svårigheter för parterna att bestämma ersättningens

storlek. För sådana fall åter då debiteringen av avgifterna helt sker med

hänsyn till fastigheternas förbrukning kunna självfallet ibland svårigheter

uppstå vid fördelningen av beloppet mellan de olika hyresgästerna. Liksom

för närvarande sker beträffande tvister i bränslefrågor kan hyresnämnden

emellertid förordna om skäliga grunder för fördelningen.

Om det i motionen föreslagna systemet icke anses kunna genomföras

utan ytterligare utredning vill förbundet understryka, att ifrågavarande

avgiftshöjningar, som i vissa fall införts för mer än ett år sedan, äro av

sådan storlek alt frågan om kompensation för dem oundgängligen under

tiden måste lösas på annat sätt. En form för en omedelbar sådan lösning,

som i någon mån skulle tillgodose rättvisekravet, erbjuder sig genom en

differentiering av den generella hyreshöjningen.

Mot motionärernas förslag åberopas väsentligen två skäl, dels alt ett bifall

ibland skulle betyda dubbelkompensation och dels att nya avtal om ersättning

för taxeökning beträffande ett större antal hyresgäster i vissa orter kan

tänkas medföra betydande praktiska olägenheter för parterna och en avsevärd

ökning av de hyresreglerande myndigheternas arbetsbörda.

Statens hyresråd anför sålunda.

Såvitt framgår av motionerna skulle detta system tillämpas icke blott i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958 9

orter, varest allmänna vatten- och avloppsanläggningar inrättats, utan även

i sådana orter, där vattentaxorna ändrats utan samband med inrättande av

dylik anläggning. Då taxehöjningar av sistnämnda slag äro mycket vanliga

skulle ett genomförande av motionärernas förslag medföra att nytt avtal

om ersättning för taxeökning måste träffas för alla hyresgäster så gott som

årligen i ett mycket stort antal orter. Det synes ofrånkomligt att ett sådant

system skulle medföra betydande praktiska olägenheter för parterna

på hyresmarknaden. Då tvistefrågor enligt förslaget skulle kunna hänskjutas

till hyresnämnden och därefter besvärsvägen komma under hyresrådets

prövning kan de hyresreglerande myndigheternas arbetsbörda väntas bli

avsevärt ökad, därest förslaget genomföres.

Liknande synpunkter anlägges av bostadsslyrelsen, som förklarar att om

motionsförslaget genomtöres resultatet skulle kunna bli, att fastighetsägaren

icke endast får täckning för de verkliga merkostnaderna för vattenförbrukningen

utan även en generell höjning motsvarande det höjda genomsnittet

av vattenavgifternas höjning i landet. Även stadskollegiet i Stockholm,

som hänför sig till yttrande av stadens fastighetskontor, enligt vilket

det icke är befogat med alltför mycket administrativt besvär för de relativt

små avgiftsbelopp varom fråga är, samt överståthdllarämbetet, Ilandelskamrarnas

nämnd, Svenska stadsförbundet och Hyresgästernas riksförbund

uttalar sig i samma riktning som hyresrådet. Sistnämnda riksförbund anför

bl. a.

Även om dessa extra tillägg icke skulle behöva ge anledning till tvister på

samma sätt och i samma utsträckning som bränsleklausulerna, framstår

det för hyresgästerna som en påtaglig fördel att kompensationen fixeras a\

myndigheterna, varigenom man slipper all kontroll och irriterande diskussioner

med hyresvärdarna. Rent psykologiskt skulle det också vara olämpligt

att utöka det nuvarande systemet med grundhyra, generell hyreshöjning

och bränsletillägg med ett särskilt tillägg för vatten och avlopp. För att

kunna uttaga detta nya tillägg skulle fastighetsägarna bli nödsakade att

med hyresgästerna träffa nya avtal eller uppsäga de gällande kontrakten

för införande av bestämmelse om rätt att uttaga den extra ersättningen. En

sådan omgång förefaller tämligen onödig och synes dessutom vara förbunden

med vissa olägenheter för fastighetsägarna, exempelvis svårigheten att

kunna uttaga avsett tillägg av hyresgäster med långtidskontrakt.

Olika uppfattningar föreligger bland remissinstanserna om storleken av

de avgiftsökningar, som kan uppkomma för fastighetsägarna, och om deras

behov av kompensation.

Statens hyresråd, som tagit del av vissa av bostadsslyrelsen utförda undersökningar

rörande förändringar under år 1957 av kommunala läxor lör

bl. a. vallen och avlopp, förklarar all dylika avgifter kunnat medföra kännbara

utgiftsökningar för fastighetsägarna. Liknande uppfattning uttalas av

stadskollegiet i Hälsingborg, Hälsingborgs allmänna fastighetsägareförening

och länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

Av ett vid drätselkammarens i Malmö yttrande fogat utlåtande av gatunämnden

i staden framgår, att nytillkommande avgifter för vatten och avlopp

beräknas sammanlagt komma att uppgå till ej fullt samma belopp

som de nuvarande vattenavgifterna. För ett bostadshus skulle man fördenskull

kunna räkna med en ökad årskostnad på ca 50 å 100 kronor per lägenhet.

Av vad sålunda anförts framgår, att de med motionerna avsedda kostnaderna

icke är obetydliga. Å andra sidan måste beaktas, att kostnaderna är

av sådant slag att de, när de väl en gång bestämts, kommer att utgå med

relativt oförändrade belopp.

Sveriges fastighetsägareförbund menar att utgiftshöjningarna är högst

avsevärda och alt det därför torde vara ofrånkomligt, att en form av direkt

kompensation skapas. Som exempel på taxehöjningarnas verkan nämner

förbundet, att vattentaxan i Lysekil höjts med inemot 450 procent och att

den hyreshöjning, som erfordras för att täcka höjningen i fastigheter färdigställda

före år 1942, uppgår till omkring 15 procent av grundhyrorna,

medan den i senare färdigställda ligger lägre.

Fastighetskontoret i Stockholm, vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige,

hävdar, som ovan redan berörts, att genomförandet av elt av gatukontoret

upprättat taxeförslag icke medför större kostnadsökning för en

lägenhet i hyreshus än cirka 18—25 kronor. Överståthållarämbctet anför

även denna ringa utgiftshöjning som skäl för att icke biträda motionärernas

förslag.

Andra skäl för avstyrkande har också åberopats. Sålunda anför sladskollegiet

i Hälsingborg.

Hyresregleringslagen utgår ifrån, att de ökade kostnaderna för fastighetsförvaltningen

skulle helt kompenseras genom generella hyreshöjningar. Redan

vid lagstiftningens tillkomst gjordes dock undantag för bränslekostnaderna.

Anledningen till detta undantag torde ha varit storleken av kostnadsposten

och den ovisshet i fråga om kostnadsutvecklingen som då och

för övrigt alltjämt råder. Det finnes enligt kollegiets mening en bestämd

skillnad mellan bränslekostnader och övriga omkostnader. Utvecklingen av

de sistnämnda är mera jämn och det torde icke vara lätt att bland dessa peka

på någon som jiå sådant sätt skiljer sig från de övriga, att en särställning

skulle kunna vara motiverad. Det är därför att befara, att vid ett bifall till

motionen skulle kunna skapas ett förhållande, som lätt kan åberopas för

anspråk på att bryta ut jämväl andra omkostnadsposter.

Flera remissorgan har påvisat, att variationer i vatten- och avloppstaxornas

uppbyggnad kan föranleda vissa praktiska svårigheter och orättvisor,

när det gäller att utforma en differentierad generell hyreshöjning. Uttalanden

i denna riktning göres av bl. a. statens hyresråd och överståthållarämbetet,

vilket anför.

I den generella hyreshöjningens natur ligger givetvis, att kompensationen

ej kan bli rättvist avvägd för de individuella fastigheterna. Däremot kan å

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

11

densamma ställas anspråket att den skall träffa ett genomsnitt för varje

särskild ort, och ordalydelsen av 5 § hyresregleringslagen förutsätter såsom

redan nämnts denna möjlighet. Att denna möjlighet i praktiken begagnats

endast i fråga om Stockholm kan antagas bero på praktiskt administrativa

svårigheter. Om höjning visst år av sotningstaxan i tio städer och elektricitetstaxan

i tio andra städer skulle föranleda bestämmandet av särskild

generell hyreshöjning i dessa städer, måhända i ett stort antal varianter,

skulle resultatet onekligen bli mera rättvist än om, såsom nu sker, taxehöjningarna

vägas in i ett totalsammanhang. Men variationerna skulle till

slut bli så många att överblicken förlorades.

Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att erforderlig hyreshöjning i

Lysekil kan beräknas uppgå till omkring 15 procent av grundhyrorna och

att inom en och samma fastighet där höjningarna för de olika lägenheterna

kan variera mellan 0,6 och 33 procent av grundhyrorna.

Sedan Svenska stadsförbundet omnämnt att kommunaltekniska föreningens

gatukostnadskommitté uppgjort en promemoria med riktlinjer för

kommunala vatten- och avloppstaxor och att kommittén på grundval därav

färdigställt ett normalförslag till taxa, yttrar förbundet följande.

Utformningen av va-taxorna inom de olika kommunerna är emellertid

givetvis icke enbart en taxeteknisk fråga. Avgörande blir i sista hand vederbörande

kommuns bedömande om det kan anses lämpligt att utnyttja den

i lagen medgivna avgiftsrätten och om så sker hur en rimlig kostnadsfördelning

mellan olika fastigheter och fastighetstyper skall åstadkommas.

Trots den angivna promemorian och normalförslaget torde man således få

räkna med att de kommunala besluten om va-taxor kommer att få ett mycket

olika innehåll. Med hänsyn härtill och till att taxorna — såsom motionärerna

också påpekat — endast stegvis torde komma att införas i de olika

kommunerna lär bestämmelserna i hyresregleringslagens 5 § om generell

hyreshöjning måhända endast i begränsad mån kunna bli tillämpliga.

I några av remissyttrandena har ifrågasatts, om icke hyreshöjning borde

kunna medges enligt 3 § hyresregleringslagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Det kan emellertid ifrågasättas om icke en kostnadsstegring som den

ifrågavarande borde inrymmas under stadgandet i 3 § andra stycket hyresregleringslagen

om individuell höjning av grundhyran. En dylik kostnadsstegring

synes enligt motiven till lagen blott i undantagsfall för närvarande

kunna föranleda individuell hyreshöjning enligt detta lagrum.

Ordföranden i Stockholms sjunde hyrcsnämndsdistrikt uttalar sig på

följande sätt.

Om icke en tillfredställande lösning kan nås genom generell hyreshöjning

enligt 5 § återstår endast hyreshöjning enligt 3 § — »annat skäl av jämförlig

betydelse». Möjligen erfordras för sistnämnda författningsrums tillämplighet

i fråga om avgifterna alt orden »för visst fall», som f. n. synes begränsa

stadgandets användbarhet, får utgå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

Även ordföranden i nionde hyresnämndsdistriktet gör ett liknande uttalande.

Svenska stadsförbundet anför i denna del.

I huvudsak synes man vid bedömandet av hithörande frågor kunna koncentrera

sig på den belastning av fastighetsekonomin som nya eller höjda

brukningsavgifter kan komma att medföra. Anslutnings- eller engångsavgift

torde komma att uttagas allenast då en fastighet första gången anslutes

till en allmän va-anläggning. För sådant fall lär anslutningsavgiften kunna

påverka bedömningen av grundhyran enligt 3 § hyresregleringslagen. Så

blir förhållandet antingen grundhyra fastställes i samband med nybebyggelse

eller omprövas vid anslutning av redan bebyggd fastighet till va-nätet. I

sistnämnda fall torde som regel inträda en sådan standardhöjning av lägenheterna

i den berörda fastigheten att höjning av grundhyran medges.

Utskottet

Utskottet är helt överens med motionärerna om att vatten- och avloppsavgifterna

i och för sig är av sådan natur, att höjningar därav i princip

skall slutligen bäras av hyresgästerna och icke av fastighetsägarna. Fråga

kan emellertid uppstå dels om dessa höjningar är så stora, att de bör

ersättas i annan form än som nu sker — alltså inom ramen för generell

hyreshöjning lika för praktiskt taget hela landet — dels hur en kompensation

lämpligast och mest rättvist bör ordnas.

Med hänsyn till vad som uppgivits i flera remissyttranden om beslutade

eller väntade avgiftshöjningar på en del håll med anledning av tillkomsten

av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar utgår utskottet

från att dessa ökningar åtminstone ibland blir av sådan storleksordning,

alt den goltgörelse, som kan erhållas vid en sammanvägning till

ett gemensamt procenttal av ökade förvaltningskostnader i alla hyresreglerade

orter, kommer att framstå som klart otillräcklig. Utskottet hyser därför

den uppfattningen, att fastighetsägarna, där utgiftsökningarna i förevarande

avseende blir mera betydande, måste ersättas i differentierad form.

Det finns särskild anledning att ur rättvisans synpunkt tillgodose detta

intresse, som de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen fr. o. m. den 1 januari

1958 undantagits från hyreskontroll och alltså utan svårighet kan bereda

sig ersättning av sina hyresgäster för stigande förvaltningsomkostnader o. d.

I samband härmed vill utskottet erinra om sitt uttalande (uti. nr 20 s. 23)

vid tillblivelsen år 1957 av denna undantagsbestämmelse, att i samma mån

som hyreshöjning befinnes nödvändig i dessa bostadsföretags fastigheter

Kungl. Maj:t måste förutsättas genom medgivande till generell hyreshöjning

tillåta andra företagsformer motsvarande möjlighet till kompensation.

Vidare är att beakta att icke heller statligt belånade fastigheter, för vilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1958

13

lånet slutligi beviljats efter den 31 december 1956, faller under annan allmän

hyreskontroll än den som utövas av bostadsstyrelsen.

Den av motionärerna anvisade vägen att lösa frågan genom ett tillägg

till 4 § hyresregleringslagen, som jämställer ifrågavarande utgifter med

värme- och bränslekostnader, synes utskottet av flera skäl ej vara framkomlig,

främst därför att detta vid tillämpningen skulle åsamka både

hyresmarknadens parter och de hyresreglerande myndigheterna stora besvärligheter.

Det stora flertalet hyreskontrakt måste först uppsägas för

hyresreglering, och hyresgästerna saknar i stor utsträckning förutsättning

att själva kunna kontrollera, att begärd hyreshöjning verkligen motsvarar

avgiftshöjningen. Vidare skulle det hereda fastighetsägarna möjlighet till

överkompensation i sådana fall, då ökade vatten- och avloppsavgifter samtidigt

beaktats vid ett medgivande till generell hyreshöjning, för vilket ett

sammanvägt tal för stegrade förvaltningsomkostnader avseende hela riket

ligger till grund. Det synes vara förenat med stora praktiska svårigheter

att vid en särbehandling enligt 4 § hyresregleringslagen av de fall, där

vatten- och avloppslcostnader bestämmes med tillämpning av 1955 års lag,

utskilja de vatten- och avloppsavgifter, som täcks av redan utgående grundhyror.

Ej heller torde det av ett par remissorgan framförda förslaget att ändra

3 § andra stycket hyresregleringslagen — vilket bl. a. handlar om hyreshöjning

vid ökat lägenhetsvärde på grund av ombyggnadsarbeten o. d. —

så att det icke bara som nu i enskilda undantagsfall skall kunna åberopas

för hyreshöjning på grund av ökade faslighetsomkostnader, vara ägnat att

åstadkomma en lämplig lösning. Även detta skulle nämligen kunna medföra

svåra belastningar på hyresmarknaden med en mångfald individuella tvister

om höjningarnas storlek och större arbetsbörda för hyresnämnderna. En

annan sak är att, som Svenska stadsförbundet påpekat, en särskild engångsavgift,

som uttages, då en fastighet första gången anslutes till en

allmän vatten- och avloppsanläggning, med den nuvarande lydelsen av

3 § kan påverka bedömningen av grundhyran.

Så mycket mindre finner utskottet anledning föreligga att nu förorda

eu lagändring, som hyresregleringslagen redan medger att en generell

hyreshöjning differentieras mellan olika orter, må vara alt denna möjlighet

i praktiken hittills föga tillämpats. Det stora flertalet remissinstanser

har också anvisat denna metod att lösa frågan, och utskottet vill för sin

del helt ansluta sig till denna uppfattning. Utskottet är emellertid medvetet

om att åtskilliga svårigheter är förenade också med en sådan lösning. Lagen

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar ger nämligen möjlighet till

så många variationer i avgifternas utformning och även till så stor skillnad

i avgifternas storlek inom samma ort samt till och med stundom i samma

fastighet, alt en fullkomlig, individuell rättvisa är svår alt uppnå.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

Redan att skapa en rättvis differentiering mellan skilda orter synes icke

vara någon lätt uppgift, men detta önskemål borde kunna uppfyllas på ett

godtagbart sätt, såvida myndigheterna i de hyresreglerade orter, som skall

tillämpa den nya lagen, kan komma överens om någorlunda enhetliga riktlinjer

för sin taxesättning. Yad vidare gäller en rättvis differentiering mellan

olika fastigheter inom en och samma ort torde detta icke alltid kunna

åstadkommas enbart genom generell hyreshöjning i hittills praktiserade

former. Det synes emellertid vara värt att överväga, om icke ett smidigare

förfarande skulle kunna ernås, därest Kungl. Maj:t överläte till hyresrådet

att beträffande skilda lägenhetstyper och under hänsynstagande till olika

slag av taxor meddela sådana tillstånd enligt 5 § hyresregleringslagen, som

fordras för att skapa största möjliga rättvisa för de särskilda kostnader

varom nu är fråga.

Utskottet anser sig med hänsyn till det sagda icke kunna biträda motionärernas

förslag, såvitt detta går ut på ändring av hyresregleringslagen, men

förutsätter, att Kungl. Maj :t vid sitt övervägande av de tillstånd till generell

hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen, som årligen brukar meddelas,

kommer att utnyttja alla möjligheter till differentiering av tilläggen för att

täcka berörda meravgifter genom 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 63 och II: 100

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till

känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson*,

Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Gustafsson och Johansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth,

Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Carlsson i Stockholm

och Svenning.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:244 Skrivelse till Konungen angående utredning av frågan om avståndskostnadernas inverkan på levnadsoch produktionskostnaderna i Norrland. s. 5 i texten