Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919

1958-04-10 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:18, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den

19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.

Genom en den 7 mars 1958 dagtecknad proposition, nr 97, vilka hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426)

om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning

i allmän flottled skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

69

Virke, som--—---— —

Virke, vars--------

Ej må avbarkning verkställas å

isen eller å stranden så nära vattnet,

att barken kan nedsköljas däri.

(Föreslagen lydelse)

§•

undergått avbarkning.

denna bestämmelse.

Ej må utan tillstånd av vattendomstolen

avbarkning verkställas å

isen eller å stranden så nära vattnet,

att barken kan nedsköljas däri. Vid

tillstånds meddelande skall vattendomstolen

föreskriva de villkor, som

i varje särskilt fall må finnas erforderliga

till förebyggande av skada

eller olägenhet.

77 §.

Idkas utan--------

Underlåter någon----märkt

virke; eller

verkställer någon avbarkning i

strid mot bestämmelsen i 69 § tredje

stycket;

— 18 § förmäles.

Underlåter någon —--märkt

virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning

mot vad som stadgas i 69 § tredje

stycket eller mot föreskrift, som

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr IS

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Förslagen lydelse)

straffes med böter från och med meddelats med stöd av samma stycke,

fem till och med femhundra kronor. straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1958.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt lagen om flottning i allmän flottled får barkning av virke ej verkställas

på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas ned

i vattnet. I propositionen föreslås sådan ändring av lagen, att vattendomstol

kan i särskilda fall medgiva undantag från förbudet under villkor att erforderliga

åtgärder vidtages till förebyggande av skada eller olägenhet.

Inledning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 december 1956 har skogsstyrelsen hemställt

om sådan ändring av lagen om flottning i allmän flottled, att det i lagen

stadgade förbudet att verkställa avbarkning på isen eller på stranden

så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, upphäves eller, om detta ej

befinnes lämpligt, att möjlighet att lämna dispens från förbudet öppnas.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av ett ganska

stort antal myndigheter och organisationer.

Gällande bestämmelser

I lagen den 19 juli 1919 om flottning i allmän flottled finnes bl. a. vissa

ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning. I 69 § första stycket

stadgas att virke som tillföres allmän flottled å plats, varifrån dess utflottning

beräknas kunna medhinnas under första året, må flottas obarkat, såframt

icke med avseende å beskaffenheten av vattendraget med stränder och

fiske ävensom övriga förhållanden som kan inverka på frågan, vattendomstolen

finner skäligt att för hela flottleden eller viss del därav förordna, att

allt eller visst slags virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha undergått

avbarkning. Andra stycket i samma paragraf avser barkning av virke, vars

utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret.

Härom stadgas att sådant virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha medelst

avbarkning så fullständigt som möjligt befriats från bark, där ej med

hänsyn till de i paragrafens första stycke anmärkta förhållandena vattendomstolen

funnit skäligt medgiva undantag från bestämmelsen. Enligt tredje

stycket i paragrafen må avbarkning ej verkställas på isen eller på stranden

så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri. Till sistnämnda stadgande

är i 77 § knuten en straffbestämmelse, som stadgar böter för den som överträder

förbudet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

3

Skogsstyrelsens förslag

Styrelsen anför till en början, att det i 69 § tredje stycket flottningslagen

stadgade barkningsförbudet, som tillkommit till skydd för strandägarnas intressen

och ur fiskevårdssynpunkt, tidigare icke medförde några större olägenheter

för skogsbrukets del. Den goda tillgången på arbetskraft gjorde, att

barkningen med fördel kunde utföras för hand och redan i skogen, vilket

förbilligade transporten till flottled. Dessa förhållanden har numera, konstaterar

styrelsen, i vissa väsentliga avseenden radikalt förändrats.

Efter redogörelse för de skogliga skälen för barkning av virke som skall

flottas uttalar styrelsen, att barkning utföres i mycket växlande omfattning

inom olika flottledsområden. I stort sett barkas den vida övervägande delen

av all massaved och en mindre del av timret. Av den sammanlagda årliga

flottgodsmängden, vilken normalt uppgår till 12 å 13 miljoner kubikmeter,

beräknas att, mycket ungefärligt, 60 procent är helbarkad, medan återstoden

är till större delen obarkad och i mindre omfattning rand- eller fläckbarkad.

Den totala årliga kostnaden för helbarkning av det virke, varom här

är fråga, uppskattas till mer än 50 miljoner kronor.

Styrelsen framhåller, att handbarkning är den tyngsta och mest arbetskrävande

deloperationen i avverkningsarbetet. Den minskade tillgången på

manuell arbetskraft och de skärpta kraven på socialt hänsynstagande har

medfört, att strävandena att rationalisera skogsarbetet i stor utsträckning

inriktats på mekanisering av barkningen. Ett flertal barkningsmaskiner

finns också numera, från mindre och lättransportabla sådana till tunga och

mer stationära. Styrelsen anför vidare:

För att barkningsmaskinerna — särskilt gäller detta de större — skall

kunna utnyttjas rationellt behövs tämligen avsevärda, hopsamlade virkesmängder.

Det är vidare av stor vikt, att maskinbarkningen insättes på sådant

sätt, att den ej förorsakar någon extra omlastning av virket. Den bör därför

helst utföras i samband med normalt byte av transportmedel, exempelvis

vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport. Så sker

också redan nu i viss utsträckning. Huvudparten av det virke, som skall

flottas, köres emellertid direkt till flottled, och något ur de anförda synpunkterna

lämpligt tillfälle för maskinbarkning erbjuds då knappast förrän

landstransporten avslutats.

Möjligheterna att maskinbarka virke på landavlägg vid vattendragen är

begränsade, eftersom tillräckliga utrymmen mera sällan står till förfogande

och terrängförhållandena ej alltid medger sådan förflyttning av —- i varje

fall större — barkningsmaskiner mellan olika landavlägg, som vore önskvärd.

Härtill kommer att avläggning av flottgodset på land givetvis medför

extra kostnad för irullning.

Som av det anförda torde framgå, försvårar förbudet att barka virke på

isen ett rationellt bedrivande av barkningsarbetet. Härtill kommer att förbudet

låser den tekniska och organisatoriska utvecklingen på maskinbarkningens

område. Det är givetvis mycket vanskligt att förutsäga, hur utvecklingen

i dessa avseenden skulle bli, om förbudet upphävdes. Vissa skäl talar

emellertid för att maskiner med stor kapacitet och med mekaniska anordningar

för virkets framsläpning och uppfordring, för uppsamling av barken

o. s. v. ofta skulle visa sig ändamålsenliga. På isen torde det vara möjligt att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

förflytta även jämförelsevis stora sådana maskiner fram och åter utmed

stränderna för bearbetning av det virke, som successivt framforslas. Vidare

skulle givetvis ett samgående mellan olika virkesägare underlättas för gemensamt

utförande av barkningen, vilket skulle vara särskilt betydelsefullt

för de mindre skogsägarna.

Styrelsen gör gällande, att så starka sociala och ekonomiska skäl talar

för lättande av förbudet mot barkning på is, att frågan härom snarast bör

tagas under omprövning. Ur skoglig synpunkt föreligger enligt styrelsen ett

utpräglat önskemål att förbudet helt häves. Det förutsättes härvid bli ersatt

med en bestämmelse av innehåll att den som barkar virke på isen eller

stranden skall vara skyldig att bortföra barken. Om av andra skäl — hänsyn

till fisket, naturvården, kraftverken m. m. — ett fullständigt upphävande

av förbudet ej befinnes lämpligt, bör enligt styrelsens uppfattning

möjlighet öppnas att dispensera från förbudet.

I sin framställning berör styrelsen även frågan om barkaskans inverkan

ur fiskevårdssynpunkt under framhållande att detta spörsmål kan få stor

praktisk betydelse, eftersom det kan bli avgörande för om barken skall få

brännas på isen eller under alla förhållanden skall fraktas bort. Styrelsen

anser, att en vidgad försöksverksamhet i detta avseende skulle vara av

värde. För att möjliggöra en sådan med bränning av bark på isen bör därför

den i samband med det första alternativet (helt upphävande av förbudet)

föreslagna bestämmelsen om skyldighet att bortskaffa barken från isen ej

göras undantagslös. En möjlighet att lämna dispens därifrån bör lämpligen

öppnas.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för eventuell dispensgivning

ligger det enligt styrelsens uppfattning närmast till hands, att uppgiften

anförtros åt vattendomstolarna, vilka redan äger förordna angående

barkning av virke vid kortvarig flottning liksom att medge undantag från

lagbestämmelsen om barkning vid långvarig sådan.

Styrelsen anmärker slutligen, att tillsynen över de föreslagna lagbestämmelsernas

efterlevnad synes böra ankomma på polismyndigheterna.

Yttrandena

I den del avgivna yttranden ej redovisas här nedan får utskottet hänvisa

till propositionen (s. 6—13).

De allra flesta remissinstanserna har förklarat sig dela skogsstyrelsens

uppfattning att förbudet mot barkning på isen och på stranden

bör lättas. Dessa instanser understryker de skogliga skälen för en lagändring.

Vad angår frågan huruvida uppmjukningen av förbudet bör — såsom

skogsstyrelsen i första hand föreslagit — ske genom en generell lagregel i

förening med möjlighet till dispens i avseende å bränning av barken eller

om metoden med en till det nuvarande förbudet knuten dispensregel bör

väljas, går meningarna isär.

Domänstyrelsen tillstyrker att förbudet häves och ersättes med en be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

stämmelse av det innehåll skogsstyrelsen föreslagit. Vidare förordas att

möjlighet öppnas för dispens att i stället för att bortföra barken bränna densamma.

Fiskeristyrelsen yttrar att det från fiskerisynpunkt i varje fall icke

synes vara till skada med bestämmelser som medger barkning på is under

den uttryckliga förutsättningen att barken brännes eller på annat sätt oskadliggöres

i land, och styrelsen har intet att erinra mot att bestämmelser av

sådan innebörd utfärdas. Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

tillstyrker att förbudet upphäves eller, om detta ej låter sig göra, att lättnader

införes på sådant sätt att barkning på isen under vissa villkor möjliggöres.

Andra remissyttranden ger uttryck för en mera restriktiv inställning till

frågan om förbudets hävande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att

man givetvis alltjämt måste beakta de olägenheter, som bl. a. ur vattenvårds-

och fiskevårdssynpunkter uppkommer, om bark i större mängder

blir kvarliggande i eller invid vattendragen. Vidare måste beaktas att barkningsarbetets

bedrivande på is under längre tidrymder innebär en ökad

risk för människoliv och för att hästar, traktorer, lastbilar och barkningsmaskiner

kan gå förlorade. Ytterligare kan nämnas, att de korttidsregleringar,

som i ökad omfattning genomföres i de stora flottlederna, gör isarna alltmer

otillförlitliga. För att barkning på is skall kunna tillåtas fordras därför

i de flesta fall speciella säkerhetsåtgärder, främst isförstärkningar och särskilda

föreskrifter för arbetsskydd. Trots de anförda olägenheterna och riskerna

ifrågasätter länsstyrelsen, om ej barkningsförbudet kan upphävas i

de fall, där barkningsmaskiner användes.

Från några håll har enbart metoden med ett dispensförfarande förordats.

Sålunda anför vattenöverdomstolen att det kan konstateras att det skydd,

som det ifrågavarande förbudet bereder mot vattendragens förorening genom

barkavfall, i vart fall icke är mindre angeläget nu än vid stadgandets

tillkomst. Snarare får delta skydd numera anses mer motiverat än tidigare,

och vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om pågående strävanden

att motverka den tilltagande föroreningen av våra vattendrag.

Vattenöverdomstolen framhåller vidare, att utvecklingen på maskinbarkningens

område med all sannolikhet kommer att gå mycket snabbt. Utan

tvivel kommer efter hand att utfinnas effektiva metoder för barkens bortskaffande.

Det torde också kunna förutsättas att det redan nu skulle vara

möjligt att vid tillståndsgivningen för barkning på is och strandplan uppställa

för berörda intressen fullt betryggande villkor. Med hänsyn härtill

vill vattenöverdomstolen icke motsätta sig att möjligheter öppnas till dispens

från gällande förbud. Vid tillståndsgivningen bör fastställas de villkor

som i varje särskilt fall anses erforderliga. Vattenöverdomstolen anför

slutligen att systemet med dispensprövning ieke synes böra tillämpas under

längre tid än till dess vunna erfarenheter lämnat erforderligt underlag för

att direkt i flottningslagen ange under vilka förutsättningar barkning å is

och strandplan må ske. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det

måste krävas stor omsorg och noggrannhet av den som skall få verkställa

barkning på isen. Av denna anledning bör prövning ske från fall till fall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

Några remissinstanser avstyrker förslaget helt. Vattenfallsstyrelsen anlägger

en avvikande bedömning av den föreslagna lagändringens betydelse

från skogsbrukets synpunkt samt yttrar:

Barkning med transportabla maskiner sker för närvarande, förutom på

avläggsplatser vid flottled, i stor utsträckning vid omlastningsplatser vid

väg, exempelvis vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport.

Där omlastningsplatserna äro belägna vid vägar, som äro farbara med

lastbil även under sommarhalvåret, är det inom drivningsområden till vattendrag,

som utbyggts för kraftproduktion, enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning

ofta fördelaktigare för såväl skogsbruket som vattenkraftintresset,

om maskinbarkningen förlägges till dessa omlastningsplatser i stället för

till strandplan och is. Betydande kvantiteter virke kunna vid en sådan organisation

framköras till flottled efter islossningen och, så länge dock flottningen

ej passerat, tippas direkt i vattnet. Härigenom undvikas icke blott

olägenheter genom utsläppning av bark i vattendragen utan även de merkostnader,

som på många håll uppkommit för avläggning och utvältning av

virke på grund av kraftstationernas och regleringarnas inverkan på vattenoch

isförhållanden. Man bör därför eftersträva nu nämnd organisation av

virkesutdrivningen och icke en, som, såvitt vattenfallsstyrelsen kan bedöma,

kommer att medföra betydande olägenheter och skador.

Mot förslaget anför vattenfallsstyrelsen vidare de olägenheter som enligt

styrelsens mening skulle uppkomma för kraftverken. Styrelsen framhåller

att det för närvarande varje sommar uppkommer produktionsförluster

in. in. genom timmer- och barkbeläggning i vattenvägarna vid vattenfallsverkets

anläggningar. Även om föreskrift om att barken skall tillvaratagas och

brännas eller fraktas upp på land intages i lagen vid ett upphävande av nu

gällande bestämmelse om barkning, torde enligt styrelsens mening risken

bli stor för att betydande kvantiteter bark kommer ned i vattendragen. Det

är nämligen icke möjligt att städa med tillfredsställande noggrannhet efter

snöfall, regn o. d. till rimliga kostnader. Även om nu nämnd föreskrift intages

vid en eventuell lagändring, torde därför förhållandena komma att bli

otillfredsställande. Jämväl Norrbygdens vattendomstol anför att en föreskrift

att den som verkställt barkningen är skyldig att bortföra barken är

svår att efterleva och ännu svårare att kontrollera. Vattendomstolen anför

vidare bl. a.:

Även om i lag föreskrives, att barkning på is icke får ske utan vidtagande

av anordningar av ovan antytt slag, måste man vid sådan barkning ändock

räkna med att visst spill kan förekomma, vilket måste medföra skador å

andra intressen, särskilt för fisket. Vid lättnader i det nuvarande barkningsförbudet

bör man också närmare reglera tömning och oskadliggörande av

barkmassorna på land ovan högvattenlinjen. Skulie barkningsförbudet upphävas

på villkor, som nu sagts, synes sålunda efterlevnaden av villkoren på

något sätt böra kontrolleras. Det bör krävas att maskiner och tillbehör är

av typ, som efter prövning godkänts av viss myndighet (Statens maskinprovningar).

Dessutom bör använda maskiner jämte tillbehör vara föremål

för periodiskt återkommande besiktning. Kostnaden för kontroll och besiktuing

synes böra bäras av ägaren av det virke, som skall barkas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

De flesta allmänningsstyrelserna i Norrbottens län avstyrker förslaget

med hänsyn till fisket, höskörden och betet på strandängar, naturvården

och kraftverken m. in.

Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar förordar att frågan

ytterligare utredes.

Rörande barkaskans inverkan ur fiskevårdssynpunkt åberopar

domänstyrelsen ett i publikationen »Flottning och fiske» gjort uttalande av

doktor Carl Muller, Luleå, vilken anser att de genom förbränning uppstående

mineralämnena otvivelaktigt bleve ett nyttigt tillskott för den sjö eller

älv, vari de med tiden hamnar. Även Sveriges skogsägareförbund yttrar att

askan av barkavfall torde kunna innebära ett näringstillskott för flora och

fauna och sålunda vara till gagn för både jordbruk och fiskevård. För att

få full klarhet i denna fråga vill förbundet förorda att försök i större skala

snarast kommer till utförande genom myndigheternas försorg. Fiskeriintendenten

i nedre norra distriktet anför att aska från bark icke har någon

giftverkan eller annan ogynnsam inverkan på fiskebestånd eller fiske, såvida

ej askan i stor mängd tillföres ett vatten av mycket obetydlig storlek, och

fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller att man, med den omsättning

av vattnet som sker i flottlederna, svårligen kan föreställa sig, att

barkaskan skall kunna vålla skada.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar att någon

fullgod metod för bränning av bark på isen ännu icke har erhållits, varför

det icke nu är möjligt att uttala sig om i vilken utsträckning tillåtelse till

barkbränning bör medgivas.

Flertalet allmänningsstyrelser i Norrbottens län anser att frågan om bränning

av bark på isen eller vid stranden är för tidigt väckt och icke bör slutgiltigt

lösas, förrän en vidgad försöksverksamhet lämnat klart besked om

barkaskans inverkan ur fiskevårdssynpunkt.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för

dispensgivningen yttrar vattenöverdomstolen, att dispensprövningen

synes lämpligen böra verkställas av vattendomstolarna. Dessa domstolars

arbetsbörda är visserligen redan nu avsevärd, men någon personalförstärkning

i anledning av den nya grupp av mål, som på detta sätt tillkommer,

torde icke erfordras. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det bör

ankomma på vattendomstolarna, vilka redan har att taga befattning med

vissa ärenden angående barkning av virke vid flottning, alt jämväl handlägga

nu ifrågakomna dispensfrågor.

Mellanbygdens vattendomstol anser att tanken, att dispensgivningen skall

anförtros åt vattendomstolarna, ger anledning till betänkligheter med hänsyn

till den stora arbetsbörda som redan åvilar dessa domstolar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ifrågavarande uppgift bör anförtros

länsstyrelserna. En handläggning i administrativ väg torde enligt

länsstyrelsen innebära ett snabbare förfarande. Vidare åberopas att bl. a.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

de fiskesakkunniga organen, fiskeriintendentorganisationen och hushållningssällskapen,

är närmare knutna till länsstyrelserna än till vattendomstolarna.

Länsstyrelsen ifrågasätter i detta sammanhang om icke även beslutanderätten

i ärenden rörande barkning av virke vid kortvarig och långvarig

flottning bör överflyttas från vattendomstolarna till länsstyrelserna.

Även svenska cellulosa aktiebolaget finner länsstyrelserna lämpligast med

hänsyn bl. a. till den lokalkännedom och den expertis i fiskefrågor som

länsstyrelserna besitter.

Domänstyrelsen befarar att med vattendomstolarnas nuvarande arbetsbelastning

avgörandet av dispensärendena kommer att taga onormalt lång

tid. Domänstyrelsen föreslår i stället att fiskeristyrelsen, som har bästa

överblicken över vidkommande faktorer, anförtros uppdraget.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anför:

Enligt lagen om flottning i allmän flottled är det för närvarande förbjudet

att barka virke på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas

ned i vattnet. För skogshanteringen var detta förbud tidigare utan större

betydelse, därför att barkningen skedde för hand och i allmänhet på avverkningsplatsen

eller uppläggningsplats vid bilväg. Numera söker man

alltmer övergå till att barka med maskin. För att barkningsmaskiner skall

kunna utnyttjas rationellt fordras att proceduren kan utföras på en plats

där större mängder virke samlats. Skogsstyrelsen har därför föreslagit att

förbudet mot barkning på isen eller på stranden skall upphävas och framhållit

att starka sociala och ekonomiska skäl talar för denna åtgärd. Bland

de representanter för skogsvård och skogshantering, som yttrat sig över

skogsstyrelsens framställning, synes den meningen vara allmänt företrädd,

att skogsnäringens intressen skulle i icke ringa grad främjas, därest det

ifrågavarande förbudet upphävdes.

Vid övervägande av frågan om en uppmjukning av förbudet måste även

beaktas de skador och olägenheter, som därav kan uppkomma för andra

viktiga intressen, främst för fisket, jordbruket, vattenkraftsindustrien och

naturvården. Fisket torde vara den näring som mest beröres av förevarande

fråga. Tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av barkavfallets inverkan

på fiskbeståndet har väl ännu icke vunnits. Man synes emellertid

ha anledning räkna med att betydande skador för fiskeriintressen kan uppstå

till följd av vattnets förorening genom bark. Hittills gjorda erfarenheter

har givit vid handen, att lekplatserna för vissa fiskarter genom barkavlagringen

försämras eller ödelägges. Härtill kommer att fiskets bedrivande

försvåras genom att barkavfall fastnar i fiskeredskapen. För jordägarna

kan en mera omfattande förekomst av barkavfall på gräsbevuxna

stränder innebära väsentliga olägenheter. Vad angår kraftverken har vattenfallsstyrelsen

påvisat, att produktionsförluster åi ligen uppkommer genom

barkbeläggning i vattenvägarna. De olägenheter som kan följa av en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

sammanhang må erinras om stadgandet i 2 kap. 35 § vattenlagen, som förbjuder

utsläpp i vatten av bl. a. skogsavfall, om därigenom kan uppkomma

uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller

enskild rätt. En förutsättning för att barkning på is och strand må kunna

tillåtas bör — generellt sett — vara att barken undanskaffas, så att den ej

kan nedkomma i vattendraget.

Under remissbehandlingen har från åtskilliga håll uttalats betänkligheter

mot att helt häva förbudet mot barkning på isen eller stranden och ersätta

det med skyldighet för den barkande att bortföra barken. Därvid har

särskilt betonats, att kontrollen av att en dylik skyldighet verkligen efterlevdes

skulle komma att erbjuda svårigheter. Inte heller jag anser mig kunna

förorda en sådan lösning av det föreliggande spörsmålet. Med hänsyn

till frågans stora betydelse för skogsnäringen synes det emellertid rimligt,

att möjlighet öppnas till dispens från förbudet. Det torde kunna förutsättas,

att i det särskilda fallet betryggande garantier skall kunna erhållas

för barkens bortskaffande från isen eller stranden. Framhållas må, att möjligheten

att vinna eftergift från förbudet skulle verka befrämjande för den

tekniska utvecklingen på maskinbarkningens område och därigenom för

lösningen av de problem, som år förknippade med frågan om barkens tillvaratagande

och undanskaffande. Jag vill alltså föreslå, att det i 69 § tredje

stycket flottningslagen stadgade förbudet mot barkning på isen eller stranden

i så måtto lättas, att möjlighet öppnas till undantag därifrån i särskilda

fall.

Vid meddelande av tillstånd till barkning på is eller strand bör föreskrivas

de villkor, som i varje särskilt fall finnes erforderliga till förebyggande

av skada eller olägenhet. Såsom dispensvillkor bör bl. a. föreskrivas att

anordningar vidtages för uppsamling av barken eller för barkens kontinuerliga

upptransport på land med transportband eller för ändamålet lämpade

bortforslingsfordon. Ofta kan det vara påkallat, att särskild kontrollant

över barkningen förordnas. I sådana fall där fullgod förbränning kan erhållas

och utsläppning av aska i de mängder, varom här kan bli fråga, ej

visar sig vara till olägenhet, torde kunna medgivas att barken får brännas

på isen i stället för att bortföras.

Vad angår frågan vilken myndighet som bör svara för dispensgivningen

har bland remissinstanserna framkommit olika meningar. Såväl vattendomstolarna

som länsstyrelserna har nämnts i detta sammanhang. Från något

håll har fiskeristyrelsen ansetts böra ifrågakomma för uppgiften. Med

hänsyn till den befattning som vattendomstolarna redan har med frågor angående

barkning av flottningsvirke är det enligt min mening naturligt och

lämpligt, att även nu ifrågavarande dispensfrågor handlägges av dessa domstolar.

Visserligen är vattendomstolarnas arbetsbörda betydande, men det

tillkommande arbetet torde cj kunna väntas bli av sådan omfattning, alt

några problem ur pcrsonalsynptinkt eller eljest därigenom skulle tillskapas.

Talan om dispens skall väckas genom ansökan, se It kap. 17 § 16. vatten
2

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 18

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

lagen. Angående hörande av fiskeristyrelsen i mål varom nu är fråga stadgas

i 11 kap. 36 § samma lag. Därest utredning ur vattenföroreningssynpunkt

finnes påkallad, bör yttrande från vatteninspektionen och länsstyrelsen

inhämtas; särskilt stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 8 kap.

2 §, 10 kap. 44 § och 11 kap. 36 § vattenlagen).

I 77 § flottningslagen stadgas bötesstraff för den som verkställer avbarkning

i strid mot bestämmelsen i 69 § tredje stycket samma lag. Straffbestämmelsen

torde lämpligen böra utsträckas till att avse jämväl det fall, att

någon bryter mot villkor, som vattendomstolen föreskrivit vid meddelande

av tillstånd till barkning på is och strand.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958.

Efter hörande av lagrådet har viss redaktionell jämkning vidtagits i lagtexten.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen

framlagda förslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 10 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Ebbe Ohlsson,

Kristiansson, Gustafsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth, fru

Torbrink, herrar Johnsson i Kastanjegården, Svenning, Hamrin i Kalmar

och Jansson i Aspeboda.

580678 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 a1 i texten