Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om införande av ett rättsinstitut innebärande äganderätt till lägenheter. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 273 i första kammaren1 av herr Mannerskantz och nr 343 i andra kammaren av herr Cassel m. fl.

1958-04-15 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:19, Utlåtande i anledning av motioner om införande av ett rättsinstitut innebärande äganderätt till lägenheter. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 273 i första kammaren1 av herr Mannerskantz och nr 343 i andra kammaren av herr Cassel m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av motioner om införande av ett rättsinstitut

innebärande äganderätt till lägenheter.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 273 i första kammaren1 av herr Mannerskantz och

nr 343 i andra kammaren av herr Cassel m. fl.

I motionerna, som är likalydande, föreslås att i svensk rätt efter förebild

av det tyska rättsinstitutet »Wohnungseigentum» införes äganderätt till lägenhet

som utgör del av hus. Motionärerna hemställer, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en utredning med direktiv att

undersöka möjligheterna att i svensk rätt införa ett institut innebärande

enskild äganderätt till lägenhet samt att — om ett sådant institut icke

skulle visa sig realiserbart — klarlägga huruvida de i motionen angivna

syftena kan nås genom en revision av bostadsrättsinstitutet.»

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

statens hyresråd och överståthållarämbetet. Vid överståthållarämbetets

utlåtande har fogats yttranden från Stockholms stads fastighetskontor och

vice stadsjuristen Bernhard Staedler. På begäran av utskottet har yttranden

över motionerna därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund

och Hyresgästernas riksförbund.

Yttranden

Av remissinstanserna tillstyrkes motionerna av Fastighetsägareförbundet.

Alla andra remissinstanser avstyrker motionerna.

Uti det vid överståthållarämbetets utlåtande fogade yttrandet av vice

stadsjuristen Staedler har denne lämnat följande redogörelse för innebörden

av begreppet Wohnungseigentum.

Den i motionerna återgivna definitionen på »Wohnungseigentum» ( =

äganderätt till bostadslägenhet) torde vara hämtad från västtyska Gesetz

l Motionen är i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

iiber das Wohnungseigentum und das Dauerwohnrecht (Wohnungseigentumsgesetz)

den 15 mars 1951 (Bundesgesetzblatt I s. 175) § 1 andra stycket

som lyder:

Wohnungseigentum ist das Sondereigentuin an einer Wohnung in Verbindung

mit dem Miteigentumsanteil an dem gemeinschaftlichen Eigentum, zu

dem es gehört.

Sondereigentum betyder icke enskild äganderätt, och Miteigentumsanteil

heter lott. Den västtyska lagtextens definition skulle alltså kunna återges

på svenska sålunda: »Med äganderätt till bostadslägenhet menas särskild

äganderätt till viss bostadslägenhet i förening med viss lott i den samfällda

fastigheten, till vilken äganderätten hörer» (ordet es i den tyska texten kan

endast avse något av de tyska orden Wohnungseigentum eller Sondereigentum

men icke Wohnung). Genom uttrycket Sondereigentum (särskild äganderätt)

skall anges, att äganderätt till lägenhet avser viss konkret byggnadsdel,

som eljest enligt västtysk rätt, liksom enligt svensk lag, icke kan vara

föremål för äganderätt annorledes än såsom beståndsdel av jorden eller hela

byggnaden (Biirgerliches Gesetzbuch §§ 93, 94; 1895 års lag ang. vad till

fast egendom är att hänföra). — Det är icke riktigt, att »fastighetens förvaltning

sköts av alla lägenhetsägarna gemensamt». Den gemensamma förvaltningen

omfattar enligt västtyska lagen endast »das gemeinschaftliche

Eigentum», d. v. s. de delar av fastigheten, vilka ägas samfällt. — Nämnas

må, att den sålunda i Tyskland införda särskilda äganderätten icke är begränsad

till bostadslägenheter. Sådan rätt finnes enligt ifrågavarande tyska

lag jämväl till lägenheter för annat ändamål än bostad, varvid den särskilda

äganderätten kallas Teileigentum, på vilket föreskrifterna om Wohnungseigentum

äga motsvarande tillämpning.

Såsom nämnts kännetecknas den västtyska särskilda äganderätten till

lägenhet av skillnaden mellan individuell förvaltning av särskilt ägda lägenheter

och kollektiv förvaltning av fastighetens övriga samfällt ägda delar.

Den förra principen uttalas i följande föreskrift: »Varje ägare av en bostadslägenhet

äger, i den mån lag eller tredje mans rätt icke utgöra hinder,

enligt eget gottfinnande förfoga över de byggnadsdelar, som äro hans särskilda

egendom, således, bland annat, själv bebo dem, upplåta dem åt annan

eller nyttja dem på annat sätt samt att utesluta envar annan från att inverka

på dem» (§ 13 första stycket). Den senare principen framgår av följande

bestämmelse: » I den mån annat ej bestämts genom denna lag eller

avtal mellan lägenhetsägarna ankommer förvaltningen av den samfällda

egendomen på lägenhetsägarna samfällt» (§ 21).

Svea hovrätt påpekar att den västtyska rätten synes sakna motsvarighet

till det svenska institutet bostadsrätt, genom vilken ges möjlighet att med

nyttjanderätt för obegränsad tid till lägenhet förena rätt till andel i tillgångarna

hos den förening, som äger fastigheten. Hovrätten anställer därefter till

en början en jämförelse mellan Wohnungseigentum och bostadsrätt. Hovrätten

anför.

Vid en juridisk bedömning av förslaget synes det därför i främsta rummet

vara av intresse att, åtminstone på några väsentliga punkter, söka utröna

om institutet Wohnungseigentum erhjuder några väsentliga fördelar

i jämförelse med institutet bostadsrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

En »Wohnungseigentumer» äger att förfoga över den del av fastigheten,

som är upplåten åt honom med enskild äganderätt. Han kan sålunda antingen

bo där själv eller hyra ut, allt efter egen önskan. Emellertid kunna

lägenhetsägarna genom överenskommelser närmare reglera rätten att fritt

förfoga över lägenheten. — Lagen om bostadsrättsföreningar tillerkänner

icke uttryckligen bostadsrättshavaren fri förfoganderätt över sin lägenhet.

Fastmera kräver lagen, att bostadsrättshavaren inhämtai tillstånd av styrelsen

i föreningen, om han vill företaga avsevärd förändring i lägenheten,

eller om han önskar hyra ut lägenheten eller stadigvarande inrymma främmande

person där. Föreskrifterna äro dock, i vad de avse styrelsens medgivande

till förändringar och till partiell sublokation dispositiva.

Gentemot rättigheterna svara i båda rättssystemen skyldigheter. En

»Wohnungseigentumer» åligger det sålunda i huvudsak att hålla det, varöver

han äger fritt förfoga, i gott skick, att bruka enskild och gemensam

egendom aktsamt, att tåla den inverkan, som de övriga lägenhetsägarnas

normala utnyttjande av sina lägenheter kan medföra samt att icke vägra

tillträde till den egna lägenheten, i den mån det erfordras för reparation och

underhåll av den gemensamma egendomen. — Bostadsrättshavaren är huvudsakligen

pliktig att vid lägenhetens begagnande iakttaga vad som erfordras

för bevarande av sundhet, ordning och skick inom fastigheten och

att därvid ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter föreningen i

enlighet med ortens sed meddelar. Han må ej förvägra föreningen tillträde

till lägenheten, när sådant erfordras för utövande av nödig tillsyn eller för

utförande av arbete, som påkallas.

Korrektivet mot misskötsel är enligt både den tyska och den svenska lagen

att vederbörande kan skiljas från lägenheten. En »Wohnungseigentumer»

kan genom majoritetsbeslut tvingas sälja sin andel, om han så allvarligt

har kränkt de honom gentemot övriga lägenhetsägare åvilande förpliktelserna,

att det icke kan fordras av dem att de skola fortsätta gemenskapen

med honom. En förutsättning för ett sådant beslut kan vara, att han trots

anmaning gång efter annan grovt bryter mot de honom åvilande förpliktelserna.

En annan förutsättning föreligger, om han på visst kvalificerat

sätt brister i fullgörandet av sina ekonomiska förpliktelser. — Nyttjanderätten

till lägenhet, som innehaves under bostadsrätt, är förverkad och föreningen

förty berättigad att uppsäga bostadsrättshavaren till avflyttning,

om han på visst närmare angivet sätt icke fullgör sina ekonomiska skyldigheter,

eller om han i något i lagen redovisat avseende allvarligt bryter

mot de förpliktelser, som åvilar honom.

En »Wohnungseigentumer» äger rätt att sälja sin Wohnungseigentum,

men denna rätt kan enligt överenskommelse inskränkas på så sätt att för

överlåtelse fordras medgivande av de övriga lägenhetsägarna eller av tredje

man; sådant medgivande får dock vägras endast på vägande skäl. — Bostadsrätt

får överlåtas, men förvärvaren må ej utöva bostadsrätten med

mindre han är eller antages till medlem i föreningen. Medlemsskap får dock

ej vägras honom, såvida han uppfyller de villkor för medlemsskap, som

stadgarna må föreskriva, och han skäligen bör tagas för god som medlem.

Denna jämförelse mellan vissa betydelsefulla avsnitt av instituten Wohnungseigentum

och bostadsrätt ävensom de jämförelser i övrigt som — bortsett

från rätten att använda Wohnungseigentum som självständigt kreditobjekt

— kunna göras mellan instituten synas ge vid handen, att fördelarna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 195S

med ett institut, innebärande enskild äganderätt till lägenheter knappast

står i rimlig proportion till nackdelarna av att göra en så avsevärd förändring

i den svenska fastighetsrätten som förslaget innebär.

Redan för åtskilliga år sedan ha de problem, som upptagits i motionerna

under hänvisning till utländsk lagstiftning, varit föremål för överväganden

här i landet, såsom framgår av ett den 2 juli 1928 av inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga avgivet utlåtande jämte utkast till lag med

särskilda bestämmelser om vissa bostadsföreningar (SOU 1928: 16, s. 88 ff.).

De sakkunniga diskuterade där bl. a. lämpligheten av att införa’ ett rättsinstitut

innebärande äganderätt till bestämda lägenheter i bostadshus. Enligt

de sakkunnigas mening vore ett sådant institut förknippat med allvarliga

olägenheter. Särskilt åberopade de sakkunniga, att en dylik våningsrätt

enligt erfarenheter från utlandet vore föga uppskattad som grundval för

kreditgivning och att det vore ställt utom tvekan att, om lån skulle kunna

erhållas, lånevillkoren skulle bli betydligt strängare än eljest. Därjämte anfördes

betänkligheter ur juridiska och praktiska synpunkter. På grund härav

avböjde de sakkunniga införande av ett dylikt rättsinstitut, och samma

ståndpunkt intogs av regeringen och riksdagen (Se prop. 1930 nr 65 s. 34

och första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande 1930 nr 18 s. 23).

Motionärernas nu föreliggande förslag har motiverats med ekonomiska

och politiska skäl. Såsom framgår redan av de sakkunnigas nyss återgivna

uttalanden kan det emellertid vara föremål för tvekan, huruvida det föreslagna

rättsinstitutet är lämpligt som kreditunderlag. Om så icke är fallet,

synes anledning saknas att införa institutet. Förutsättningarna härför liksom

i övrigt förslagets samhällsekonomiska innebörd faller utanför ramen

för hovrättens bedömande.

Vidkommande rätten att särinteckna lägenheter är frågan härom — såsom

redan berörts -— i första hand ett ekonomiskt problem. Här må dock

papekas, att även bostadsrätt torde kunna ligga till grund för kreditgivning

på så sätt att bostadsrätten pantsättes (jämför angående andel i bostadsförening

Nytt Juridiskt Arkiv I 1939 s. 162). Rätten torde dock få anses vara

ett högst bristfälligt pantobjekt. I detta sammanhang må ock framhållas,

att mycket starka betänkligheter kunna resas mot att — såsom förhållandet

är enligt »Wohnungseigentumsgesetz» — möjlighet gives att bevilja såväl

gemensamma inteckningar i hela den fastighet, där lägenheter äro upplåtna

under enskild äganderätt, som särinteckningar i lägenheterna. Nackdelarna

med gemensamma inteckningar äro redan enligt nu gällande svensk rätt

överhuvud taget så stora, att de föranlett lagberedningen att vid utarbetandet

av förslag till ny jordabalk överväga upphävande av rätten till sådana

inteckningar (Se artikel av lagberedningens ordförande, f. d. justitierådet

N. Gärde i Svensk Juristtidning 1952, s. 81 ff.).

Sammanfattningsvis vill hovrätten uttala att, därest ekonomiska eller

andra skäl skulle anses motivera en utredning i sådant syfte som motionärerna

föreslagit, denna utredning synes böra avse i första hand att reformera

institutet bostadsrätt. Endast i andra hand synes böra övervägas, om

önskade resultat kunna nås genom införande av ett institut, motsvarande

det tyska Wohnungseigentum. Hovrätten vill dock starkt ifrågasätta

lämpligheten av att en utredning inledes innan lagberedningens förslag till

jordabalk föreligger färdigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

o

Bostadsstyrelsen anser att flertalet av de fördelar som införandet av

äganderätt till lägenheter skulle innebära redan föreligger inom ramen för

gällande regler om bostadsrätt. Styrelsen anför vidare.

I Sverige har frågan om äganderätt till lägenhet flera gånger varit uppe

till offentlig diskussion. Därvid har klarlagts att lagfart å bostadslägenheter

samt möjlighet till särskild inteckning däri helt strider mot de huvudgrunder,

på vilka vårt nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende är grundat.

Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga har i samband med

ett år 1928 avgivet förslag till bestämmelser om vissa bostadsföreningar

(SOU 1928: 16) uttalat, att äganderätt till en lägenhet visserligen skänker

större trygghet i besittningen av bostaden men att ett sådant system vore

förknippat med olägenheter. Erfarenheten från vissa länder, där ett sådant

system varit infört, visade enligt de sakkunniga att en dylik våningsrått

vore föga uppskattad som grundval för kreditgivning. Där lån skulle kunna

erhållas, vore det ställt utom tvekan, att lånevillkoren blev betydligt

strängare än eljest. En uppdelning av ansvaret för inteckningsgälden skulle,

framhöll de sakkunniga, verka försvagande på den samhörighetsvilja, som

är en nödvändig betingelse för ett lyckosamt fullföljande av en bostadsförenings

ändamål. Föreningen skulle ej heller med tillbörlig kraft kunna ingripa

mot den som vanvårdar sin lägenhet. De sakkunniga ansåg, att lägenheterna

borde upplåtas med nyttjanderätt, vilken borde omgärdas med sådant

skydd, att den i största utsträckning medförde samma fördelar som

äganderätten.

Genom lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar bildades en

mellanform mellan äganderätt och nyttjanderätt till lägenheter. Bostadsrättsföreningen

äger fastigheten och föreningsmedlemmen får genom erläggande

av en grundavgift förvärva en i tiden obegränsad besittningsrätt

till viss lägenhet.

Motionärerna har framhållit, att saneringen skulle avsevärt underlättas,

om man för de enskilda tomtägarna kunde ställa i utsikt att de på grund

av sitt tomtinnehav på något sätt skulle få ingå som ägare av den efter saneringen

bildade tomten och de därå uppförda byggnaderna. De finge då,

anför motionärerna, intresse av att medverka i saneringen och att som insatskapital

till densamma tillskjuta de av dem ägda tomterna. Deras äganderätt

till en del av fastigheten skulle kvarstå, när saneringen genomförts.

En dylik ox-dning torde bli svår att realisera genom införande av ett

system med äganderätt i fråga om bostadslägenheter. Den enskilde intressenten

skulle som regel komma att bli ägare icke till någon enstaka utan

till ett större antal lägenheter, vilka sedan skulle bli uthyrningsobjekt.

Fördelen med typen äganderätt till lägenhet framför bostadsrättsfoimien

skulle vara möjligheten till inteckning i lägenheten. I Tyskland har emellertid

de flesta långivarna förhållit sig reserverade mot s. k. särinteckningar

för anskaffning av bottenlån. Det torde vara synnerligen ovisst om och i

vad mån de svenska kreditinstituten i allmänhet skulle komma att godtaga

särinteckningar av såväl säkerhetsskäl som ur administrativ synpunkt.

Detta gäller givetvis i lika hög grad vid en eventuell statlig långivning. Ur

kreditgivarens synpunkt torde ett enda lån mot säkerhet av inteckningar i

hela fastigheten vara att föredraga framför ett stort antal små lån mot säkerhet

av särinteckningar.

Med hänsyn till att bostadsrättsformcn finnes att tillgå i vårt land

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

— någon direkt motsvarighet finnes icke i Tyskland — kan bostadsstyrelsen

icke förorda att ytterligare ett rättsinstitut tillskapas, särskilt som detta

skulle kräva en genomgripande ändring av de för vårt lagfarts- och inteckningsväsende

gällande grunderna.

Styrelsen anser icke tillräckliga skäl föreligga för en revidering av bostadsrättsinstitutet,

som i sin nuvarande utformning i stort sett har fungerat

tillfredsställande och har fått en stor användning inom landet. De fördelar

ur skattesynpunkt som ett rättsinstitut av den föreslagna typen torde ha

framför bolags- eller föreningsform enligt nu gällande bestämmelser bör

enligt styrelsens mening icke tillmätas avgörande betydelse.

Åtgärder för att i möjligaste mån underlätta saneringsföretag bör emellertid

vidtagas. Kommunerna är ofta så hårt ekonomiskt engagerade, att de

icke alltid har möjlighet att genomföra nödvändiga saneringar.

Ett smidigt sätt för samverkan mellan olika enskilda intressenter i ett

saneringsföretag synes vara bildande av aktiebolag eller ekonomisk förening.

Styrelsen vill erinra, att bostadssociala utredningen i sitt slutbetänkande

(SOU 1947:26) förutsatte att fastighetsägarna inom ett område, som bildade

en lämplig saneringsenhet, skulle kunna sammansluta sig till en saneringsförening

för att genomföra saneringen.

Statens hyresråd uttalar att rådet saknar anledning att motsätta sig en

utredning i de hänseenden motionärerna föreslagit, men att rådet ställer

sig tveksam till om behov verkligen föreligger att vid sidan av bostadsrätten

införa en sådan ny konstruktion, som äganderätt till lägenheter skulle

innebära. Rörande den ifrågasatta reformens verkningar ur hyresregleringssynpunkt

framhåller rådet.

Bestämmelserna i hyresregleringslagen syfta bl. a. till att förhindra, att

bostadsbristen framkallar en allmän hyreshöjning. Hyresregleringslagens

syften skulle emellertid kunna kringgås, om bostadsrätt kunde överlåtas

utan kontroll. Bestämmelserna i bostadsrättskontrollagen tillkommo därför

för att förhindra fastighetsägare att bilda bostadsrättsföreningar och upplåta

lägenheter under bostadsrätt mot oskäliga avgifter och bostadsrättshavare

att betinga sig otillbörligt hög ersättning för överlåtelse av bostadsrätten.

Genom en skärpning av bostadsrättskontrollagen år 1945 förbjödos

i princip andra sammanslutningar än bostadsrättsföreningar att upplåta

andelsrätt, varmed följde rätt att besitta eller hyra lägenhet. När det gäller

försäljning av ideell andel i fastighet har bl. a. hyresregleringskommittén

föreslagit införandet av viss kontroll från de hyresreglerande myndigheternas

sida. Att någon lagstiftning i detta syfte ännu ej kommit till stånd,

torde närmast bero på den relativt ringa förekomsten av dylika överlåtelser.

Samma skäl som nödvändiggjorde införandet av kontroll över upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt synas — så länge bostadsbrist råder — tala

för att en motsvarande kontroll införes beträffande överlåtelse av äganderätt

till lägenhet. Införandet i svensk rätt av ett institut motsvarande

»Wohnungseigenlum» torde sålunda ej kunna ifrågakomma annat än i

samband med en dylik utvidgning av hyresregleringslagstiftningen. Då

nämnda lagstiftning är av endast provisorisk natur torde densamma emellertid

icke böra utsträckas till nya områden, såvitt ej trängande skäl härför

föreligga. Härjämte må beaktas, att erforderliga kontrollregler då det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 195S

7

gäller överlåtelse av äganderätt till lägenhet icke torde kunna utformas

utan utredning rörande principerna för värdering av sådan rätt.

Byggnadsstyrelsen finner det icke vara påkallat att verkställa utredning

om vare sig behovet av äganderätt till lägenheter eller en reform av bostadsrättsinstitutet.

Styrelsen anför.

Såsom motionärerna själva framhållit måsle det emellertid bli förenat

med stora svårigheter att förena ett dylikt institut med de bestående grundprinciperna

för fastighetsrätten i vårt land. Dessa svårigheter torde framträda

särskilt då det gäller användandet av lägenheterna såsom kreditobjekt.

Att man i Tyskland funnit lämpligt att införa institutet Wohnungseigentum

torde bl. a. sammanhänga med att man där saknar motsvarighet till

vårt bostadsrättsinstitut. Erfarenheterna av detta institut har i huvudsak

varit goda, och såvitt byggnadsstyrelsen kunnat finna föreligger knappast

något egentligt behov av att vid sidan av detta införa ett nytt institut sådant

som det i motionerna föreslagna.

överståthållarämbelet anför.

Överståthållarämbetet vill i princip ansluta sig till vidtagandet av åtgärder

som kunna leda till ett förverkligande av det med motionerna sålunda

angivna syftet. Emellertid kan ämbetet för sin del icke finna annat

än att de skäl som tidigare framförts mot införandet av ett institut om

äganderätt till lägenhet — ej minst de härvid anförda betänkligheterna med

hänsyn till den juridiskt-tekniska utformningen av vår fastighetsrätt —

alltjämt ha en sådan tyngd att någon lagstiftning i den av motionärerna

antydda riktningen ej bär komma till stånd. Ämbetet ställer sig för övrigt

även tveksamt till huruvida ett genomförande av motionernas idé skulle i

någon nämnvärd grad underlätta saneringen av äldre fastighetsbestånd.

Med hänsyn härtill finner överståthållarämbetet sig böra avstyrka den

av motionärerna begärda utredningen.

I den vid överståthållarämbetets utlåtande fogade, tidigare berörda yttrandet

av vice stadsjuristen Staedler framhåller denne att den västtyska

lagen om Wohnungseigentum synes icke vara lämplig såsom förebild för

en reform eller komplettering av bostadsrättslagen. Staedler gör följande

sammanfattande iakttagelser.

Dualismen mellan den i Wohnungseigentum förekommande enskilda förvaltningen

av de särskilt ägda lägenheterna, å ena, samt den samfällda förvaltningen

av fastighetens övriga samfällt ägda delar, å andra sidan, kan

sägas utgöra en kombination av nackdelarna hos den enskilda förvaltningen,

som möjliggör hänsynslöshet mot grannar, med nackdelarna hos den samfällda

förvaltningen, som fordrar en mer eller mindre komplicerad organisation.

Å andra sidan hindras lägenhetsägaren att komma i fullt åtnjutande

av den särskilda äganderättens fördelar, främst den fria förfoganderätten

över den av honom ägda byggnadsdelen. I verkligheten har den

västtyska lägenhetsägarens rätt icke mycket mera gemensamt med äganderätt

än namnet. Innehavaren av svensk bostadsrätt synes såväl i fråga om

sin rättssäkerhet som i fråga om föreningens organisation befinna sig i ett

bättre rättsläge.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

Jag har begagnat tillfället av en enskild resa den 22—26 februari 1958

till Hamburg för att hos västtyska byggnadssakkunniga och advokater

efterhöra de erfarenheter man enligt deras mening gjort med Wohnungseigentum.

Enligt deras samstämmiga mening har den västtyska konstruktionen

av rättsförhållandena mellan lägenhetsägarna i samma byggnad

givit anledning till ett mycket stort antal tvister dem emellan. Tvisterna

ha till stor del avsett underhålls- och reparationsfrågor. Medan tvisterna

pågått ha icke några underhållsåtgärder kommit till stånd. Grannsämjan

har därigenom ytterligare försämrats. Denna utveckling har medfört, att

många lägenhetsägare till varje pris velat bli av med sina lägenheter och

sålt dem med förlust till uppköpare, som efter hand förvärvat alla lägenheterna

i huset, varigenom det åter förvandlats till ett vanligt hyreshus.

Vissa av de byggnadssakkunniga jag samtalat med ha för några år sedan

deltagit i en studieresa i Sverige och därvid blivit bekanta med svensk

bostadsrätt. Denna har av dem förklarats överlägsen den västtyska ordningen,

och för närvarande säges strävanden pågå i Västtyskland i syfte

att införa en delägarform på föreningsbasis i viss likhet med den svenska

lagstiftningen.

Stockholms stads fastighetskontor hänvisar till Staedlers yttrande och

anför för egen del.

Visserligen torde, såsom i motionen framhålles, behov föreligga av andra

rättsregler än de nuvarande för underlättande av saneringen av äldre

bebyggelse i tätbebyggda samhällen, bl. a. gällande samäganderätt för ordnande

av gemensamma garage eller biluppställningsplatser vid kvarterssaneringar,

men den väg motionärerna anvisar synes kontoret icke kunna

leda till en tillfredsställande lösning. Detta spörsmål torde för övrigt

komma att ingå i de frågor berörande samfällighetsavtal och föreningssamfälligheter,

som för närvarande är under utredning inom lagberedningen.

Vissa sådana speciella juridiska frågor, som sammanhänga med saneringen

av den äldre bebyggelsen, har även upptagits i den utredning, som år 1954

framlades av en av bostads- och byggnadsstyrelserna tillsatt särskild delegation

i saneringsfrågan. Det torde därför finnas anledning förvänta att

hithörande problem inom snar framtid komma att från statsmakternas

sida upptagas till prövning i hela dess vidd. Att så sker är också av största

vikt med hänsyn till den allt större omfattningen av saneringen av fastighetsbeståndet

i stadssamhällenas centralare delar.

Svenska stadsförbundet anför i huvudfrågan.

1 likhet med motionärerna anser förbundet, att tillskapandet av äganderätt

till lägenhet kommer att stöta på betydande svårigheter, och styrelsen

känner sig inte övertygad om att en lösning efter en sådan linje överhuvudtaget

står att vinna. Enligt förbundets mening är det även i hög grad

osäkert, om förefintligheten av ett institut, som möjliggör enskild äganderätt

till lägenhet, verkligen skulle komma att nämnvärt bidraga till att stimulera

fastighetsägares intresse av att mera aktivt än vad nu synes vara

fallet engagera sig i saneringsarbetet. Det förefaller ej heller uteslutet, att

man vid en revision av bostadsrättsföreningslagen skulle kunna finna former

för en samverkan mellan olika intressenter, som skulle kunna gynn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

9

samt påverka saneringsviljan lika mycket som ett nytt rättsinstitut eller

rent av mera än ett sådant.

Hyresgästernas riksförbund avstyrker bestämt motionerna och anför.

Ser man frågan ur de boendes, d. v. s. konsumenternas, synvinkel kan

det inte råda något tvivel om att det är förenat med en högre grad av

trygghet och garantier mot missbruk av fastighetsägandet, om detta utövas

av kommuner eller allmännyttiga företag. Den ur många synpunkter bästa

förvaltningsformen är bostadsrättsföreningen.

Är man av den uppfattningen, att ägandet av hyresfastigheter och tillhandahållandet

av bostäder och lokaler ytterst är en social funktion, som

bör inriktas på att ge medborgarna goda lägenheter till lägsta möjliga

kostnad, kan man inte hävda att det enskilda fastighetsägandet intar en

sådan rangplats, att det finns anledning att genom införandet av ett från

det krigshärjade Tyskland hämtat rättsinstitut slå vakt om detsamma.

Till sin verkliga innebörd skiljer sig det föreslagna rättsinstitutet i princip

inte från det av bl. a. godsägaren Läggeberger praktiserade förfarandet

att upplåta ideella andelar av äldre fastigheter mot rätt att förfoga över en

viss lägenhet, vilket förfarande med hänsyn till villkoren ansetts vara

förenligt med sådana vådor, att man från hyresregleringskommitténs sida

såg sig nödsakad föreslå att försäljning av mindre fastighetsdelar än fjärdedelar

skulle underställas hyresnämndernas prövning.

Sveriges fastighetsägareförbund, som bland remissinstanserna är ensam

om att tillstyrka motionerna, framhåller att saneringen av städernas innerområden

för närvarande är en av de mest brännande frågorna på byggnadsområdet.

Vad som särskilt vållar svårigheter är anskaffandet av kapital.

Förbundet anför härom.

Skulle man här i landet ha ett rättsinstitut motsvarande det tyska

Wohnungseigentum skulle man på den vägen kunna erbjuda även ägare

av mindre fastigheter, på vars tomtmark någon självständig nybebyggelse

icke kan ifrågakomma, att — i stället för försäljning — deltaga i saneringen

med tomtmarken såsom »egen insats» mot att erhålla »äganderätt»

till viss del av eller vissa lägenheter i den framtida bebyggelsen.

Även i fråga om möjligheterna att skapa nya vägar för ett effektivt

bostadssparande torde ett sådant rättsinstitut vara av stor betydelse.

Bostadsrättsföreningsrörelsen har hittills icke visat sig vara någon attraktiv

form för dylikt sparande.

Utskottet

För att undersöka möjligheterna att med den svenska rätten införliva

det i den västtyska lagstiftningen förekommande institutet Wohnungseigentum

vill motionärerna få till stånd en utredning. I andra hand

vill motionärerna utreda, huruvida det angivna syftet kan nås genom eu

revision av bostadsrättsinstitutet. Till motivering för sin framställning har

motionärerna åberopat i huvudsak följande. Saneringen av bebyggelsen i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 and. Nr 19

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

städernas centralare delar har blivit en alltmer brännande fråga. Genom

att den nybebyggelse som sker i övervägande grad förläggs till utkanterna

eller förut obebyggda områden råkar stadskärnorna i fara att förslummas.

Det är därför angeläget att saneringen på allt sätt påskyndas. I våra dagar

sker den nybebyggelse, som en sanering innebär, i regel bäst kvartersvis.

Sådan nybebyggelse är kostnadskrävande. Kvarteren är ofta uppdelade på

ett ganska stort antal fastigheter. I regel äger ingen av fastighetsägarna så

mycket kapital som erfordras för att övertaga övriga delägares fastigheter.

Gängse föreningsrättsliga institut har visat sig icke vara ändamålsenliga

för att genomföra större saneringar i enskild regi. De enda som förfogar

över de formella och materiella resurser som erfordras är kommunerna.

Kommunernas omfattande engagemang på detta område är emellertid ur

flera synpunkter olämpliga och bör betraktas som nödlösningar. Det är i

stället angeläget att den enskilde förmås satsa kapital och arbete på

saneringen. Detta intresse skulle främjas, om den enskilde tomtägaren

även efter en kvartersvis genomförd nybebyggelse vore att betrakta som

fastighetsägare, därvid hans äganderätt komme att förvandlas från en rätt

till visst markområde med därå uppfört hus till dels en rätt till en lägenhet

eller annan del av ett större hus, dels ock en andelsrätt till trappuppgångar

och andra gemensamma anordningar. Det nya rättsinstitut som

motionärerna haft i tankarna har utformats efter förebild av det tyska

institutet Wohnungseigentum, som införts i Västtyskland 1951 och enligt

motionärernas mening haft stor betydelse för återuppbyggnaden av de

tyska städerna. Motionärerna anser att den ifrågasatta reformen skulle

komma alt främja bostadssparandet och verksamt bidraga till att häva

bostadskrisen.

Nästan alla remissinstanserna har avstyrkt motionerna. Ingen har dock

bestritt vad motionärerna anfört om det angelägna i att städernas saneringsproblem

med det snaraste löses. Häri instämmer även utskottet. Detta

betyder emellertid icke att utskottet anser, att en kraftig koncentration av

bebyggelsen till stadskärnan i alla lägen är den bästa lösningen. Befolkningens

förflyttning från glesbygder till tätorter är ett av vår tids mest

utmärkande drag. Denna befolkningsförflyttning gör det till ett oavvisligt

krav att samhället erhåller resurser att ordna tätorternas bebyggelse på

ändamålsenligaste sätt. Det är sannolikt att det därvid även i framtiden

kommer att befinnas alt en viss del av stadsbebyggelsen bör få en stark

koncentration till stadskärnan. Den snabba tekniska utvecklingen, särskilt

på kommunikationsmedlens område, pekar å andra sidan på behovet att

erhålla en spridning av bebyggelsen inom tätorten.

I varje fall i de områden där en stark koncentration av bebyggelsen är

önskvärd är det i regel nödvändigt att sanering och åtföljande nybebyggelse

sker i etapper, som omfattar betydligt mer än en eller annan tomt i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

11

ett kvarter. Utan att här taga ställning till frågan huruvida saneringen bör

ske i allmän eller enskild regi, har utskottet kommit till den uppfattningen,

att saneringsproblemets lösning knappast skulle komma att främjas genom

att i den svenska rätten införa ett institut som innebär äganderätt till lägenheter,

våningsrätt. Motionerna synes fästa väsentligt avseende vid

den psykologiska betydelsen av att varje våningsrättshavare

äger en lokaliserad del av huset och därmed

kan anse sig som fastighetsägare. I stort sett har dock fastighetsrätten

utvecklats i en riktning, som är motsatt den av motionärerna föreslagna,

och således gått från samfälligheter till var för sig avgränsade och lokaliserade

enheter.

Våningsrätten skulle givetvis i så måtto vara av värde att den skulle ge

sin innehavare stor trygghet i innehavet av bostad eller lokal. Konstrueras

våningsrätten i enlighet med motionärernas förslag såsom äganderätt,

måste den dock i övriga delägares intresse förses med så många och långtgående

inskränkningar, att den knappast vore förtjänt av benämningen

äganderätt. Alla fördelar, som kan vara förknippade med institutet våningsrätt,

synes redan föreligga inom bostadsrätten, vartill f. ö. motsvarighet tydligen

saknas inom den västtyska rätten. Motionärerna menar att våningsrätten

skulle kunna intecknas för gäld. Denna möjlighet lär icke komma att

avlägsna behovet att även i framtiden kunna inteckna fastigheten som helhet.

Därmed skulle uppstå en ny form av gemensamma inteckningar. Att

medverka till en dylik utveckling torde emellertid vara att korsa de reformplaner

som föreligger på området. Användningen av gemensamma inteckningar

har ansetts böra inskränkas i stället för att utvidgas.

Gällande hyresregleringslagstiftning torde icke utan vidare bli tillämplig

på den föreslagna våningsrätten. För att förhindra icke önskvärd spekulation

i våningsrätter skulle det därför sannolikt visa sig nödvändigt att utvidga

den provisoriska lagstiftning, som hyresregleringen är, till ett nytt

område. Av flera skäl synes emellertid detta ej böra ske.

Beträffande det av motionärerna i andra hand framförda yrkandet har

icke i denna fråga vare sig i motionerna eller remissyttrandena förekommit

något, som utskottet finner ägnat att ge stöd åt förslaget om en revision

av bostadsrättsinstitutet. Utskottet får i sammanhanget hänvisa

till vad allmänna beredningsutskottet i detta hänseende uttalat i anledning

av de vid årets riksdag väckta motionerna I: 274 och II: 365 om överförande

i enskild ägo av bostadshus, som innehas av kommuner och kommunala

bostadsföretag. Beredningsutskottets utlåtande, som erhållit numret

14, har ännu icke behandlats av riksdagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:273 och 11:343, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Grym, Ebbe Ohlsson,

Kristiansson, Gustafsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth*,

Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Carlsson i Stockholm,

Svenning och Jansson i Aspeboda.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1958

68576

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.