Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943

1958-04-15 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:20, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den

30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1958 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång

för byggnadsarbete

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för

byggnadsarbete1, vilken enligt lag den 18 maj 1956 (nr 222) gäller till och

med den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30

juni 1959.

I samband med propositionen har utskottet behandlat sju före propositionens

avlämnande väckta motioner,

nämligen inom första kammaren

nr 4 av herr Lindblom m. fl.,

nr 125 av herrar Öhman och Norling samt

nr 201 av herrar Sveningsson och Mannerskantz ävensom

inom andra kammaren

nr 4 av herr Wedén m. fl.,

nr 17 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

nr 181 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl. samt

nr 243 av herrar Magnusson i Borås och Dickson.

I motionerna 1: 4 och II: 4, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen

måtte besluta

1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1948: 186 och 749 samt 1956: 222.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

a) att lagen den 30 juni 1943 (nr 344) om tillståndstvång för byggnadsarbete,

vilken gäller t. o. m. 30 juni 1958, icke skall förlängas längre än till

31 december 1958, varefter lagen skall upphöra att gälla;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att sysselsättningen inom

byggnadsbranschen följes med vaksamhet så att lämpliga åtgärder kan

vidtagas i syfte att utjämna uppträdande tendenser till säsongmässiga

variationer i sysselsättningen».

De likalydande motionerna 1: 201 och II: 243 innehåller en hemställan,

»att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång

för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång

för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet till och med den 31

mars 1958.»

I motionen 11:11 yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om en sådan höjning av tillståndsgivningen för aktuella statskyrkliga

och frikyrkliga byggnader som kan anses skälig med de för handen

varande behoven».

Motionerna 1: 125 och II: 181, vilka är av lika lydelse, utmynnar i ett

förslag, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om att kvoteringen

vid sjukhusbyggen upphäves».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och för yrkandena

i motionerna, far utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 4, II: 243 II: 17

och II: 181.

Propositionen

I propositionen föreslås, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete,

vilken efter den senaste förlängningen av lagens giltighetstid gäller t. o. m.

den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1959.

Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. 186/1948, 749/1948 och 222/1956)

om tillståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan

att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig

användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedan dess

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

giltighetstid vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 18

maj 1956 (nr 222) — till och med den 30 juni 1958.

Enligt 1 § i lagen äger Konungen, i den mån det finnes erforderligt för att

uppnå nyssnämnda syfte, förordna, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning.

Har dylikt förordnande meddelats, följer därav att byggnadsarbete

icke får bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd). Sådant tillstånd

meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen förordnar därom,

av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen

av lagen, eller myndighet, som är underordnad tillsynsmyndigheten.

Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter

till lagen har Kungl. Maj:t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning

samt meddelat tillämpningsföreskrifter till lagen.

Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,

får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd. En

redogörelse för vad som härutinnan gäller har lämnats i propositionen nr

181 till 1954 års riksdag, vartill jag torde få hänvisa.

Byggnadsregleringen har på senare år kunnat successivt uppmjukas. Sålunda

har genom ändringar i tillämpningskungörelsen vid olika tider allt

flera slag av byggnadsarbeten helt undantagits från tillståndstvång (jfr den

förut åberopade redogörelsen i propositionen 181/1954). Vidare har väsentliga

lättnader erhållits genom ändringar i reglerna för byggnadstillståndsärendenas

handläggning. Senast genom Kungl. Maj :ts beslut den 20

december 1957 har avsevärda förenklingar genomförts.

För närvarande gäller generellt byggnadstillstånd för följande slag av

arbeten:

1) byggnadsarbete avseende bostadshus inrymmande mer än två lägenheter

jämte vissa biutrymmen (en- och tvåfamiljshus är helt undantagna

från tillståndstvång);

2) byggnadsarbete av varje slag på Öland samt i Gotlands, Blekinge, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

3) byggnadsarbete i övriga delar av riket, i den mån arbetet beräknas

icke kosta mer än 500 000 kronor, dock att i städer med minst 60 000 invånare

samt i vissa kommuner i grannskapet av Stockholm, Göteborg och

Malmö tillståndet ej omfattar ny-, till- eller ombyggnadsarbete, som beräknas

kosta mer än 100 000 kronor och gäller byggnad vilken huvudsakligen

innehåller eller är avsedd att huvudsakligen innehålla industri-, kontorseller

lagerlokaler; samt

4) annat byggnadsarbete, om det avser

a) kommunalt väg- och gatubyggnadsföretag med undantag av arbete,

varå kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till väg- och

gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare,

är tillämplig;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

b) kommunal anläggning för vattenförsörjning och avlopp;

c) folkskola, högre kommunal skola, allmänt läroverk, yrkesskola, tekniskt

läroverk och folkhögskola; samt

d) arbete i övrigt å byggnad eller anläggning som tillhör staten eller för

vars utförande bidrag eller lån beviljats av statsmedel.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anför.

Då frågan om fortsatt giltighet av byggnadsregleringslagen vid tidigare

Lillfällen varit uppe till behandling, har i huvudsak tre skäl åberopats för

att förlänga lagens giltighetstid. Byggnadsregleringen har ansetts erforderlig

såsom konjunkturpolitiskt medel. Den har vidare ansetts behövlig för

att utjämna säsongbetonade variationer i byggnadsarbetskraftens sysselsättning.

Slutligen har den ansetts böra utnyttjas för att främja en ur samhällssynpunkt

lämplig lokalisering av industriföretag m. m.

Det första motivet har varit det dominerande så länge anspråken på investeringar

i byggnader och anläggningar vida överstigit de personella

och materiella resurserna på byggnadsmarknaden. En fri byggnadsverksamhet

skulle i ett dylikt läge ha haft en starkt inflationsdrivande effekt

och därjämte ha lett till att bostadsbyggandet och åtskilliga andra ur samhällets

synpunkt särskilt angelägna investeringar fått en alltför ringa andel

av det knappa produktionsutrymmet.

Verkningarna av den ekonomiska stabiliseringspolitiken i förening med

den internationella konjunkturavmattningen har emellertid i nuvarande

läge minskat och på vissa håll till och med helt eliminerat behovet av investeringsbegränsande

åtgärder. Till följd av den inträdda förändringen i

läget har, såsom tidigare anförts, generellt byggnadstillstånd meddelats för

all byggnadsverksamhet i de fyra nordligaste länen och i de sydöstligaste

delarna av landet. Vad storstäderna och regionerna runt dem beträffar överstiger

dock investeringsanspråken fortfarande i betydande grad de resurser,

som kan ställas till förfogande för tillgodoseende av dessa anspråk. I viss

mån belysande härför är att det totala byggnadskostnadsvärdet enligt de

ansökningar om byggnadstillstånd, som år 1957 ingavs i Stockholms stad

och län samt Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, utgjorde 1 248 miljoner

kronor, medan byggnadstillstånd avseende företag inom ifrågavarande

områden samma år icke ansågs kunna beviljas för mer än sammanlagt

836 miljoner kronor. I dessa områden spelar byggnadsregleringen alltså

fortfarande en betydelsefull roll som regulator av byggnadsverksamhetens

omfattning och inriktning. Med hänsyn till det stora uppdämda behov av

investeringar som föreligger i de större städerna, kommer byggnadsregleringen

jämväl efter den 1 juli 1958 att få en viktig uppgift, icke minst för

att tillförsäkra bostadsbyggandet en skälig del av tillgängliga resurser.

I detta sammanhang må erinras om att min företrädare i ämbetet i propositionen

85/1956, varigenom förslag om den senaste förlängningen av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958 5

byggnadsregleringslagens giltighetstid framlades, hänvisade till att chefen

för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga -—- stabiliseringsutredningen

— för utredning av spörsmål sammanhängande med den fulla

sysselsättningens ekonomi m. m. Därvid förutsattes utredningen komma

att till övervägande upptaga frågan om byggnadsregleringen som instrument

i den ekonomiska politiken. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden

föreslogs att lagen — vilken tidigare brukat få sin giltighetstid

förlängd med ett år i taget — skulle få gälla ytterligare två år. Riksdagen

anslöt sig till detta förslag. Enligt vad jag inhämtat har utredningens

arbete ännu ej fortskridit så långt att utredningen är beredd att göra

något uttalande i förevarande fråga. Detta synes mig vara ett ytterligare

skäl till att ej nu vidtaga åtgärder för byggnadsregleringens upphävande.

Den roll byggnadsregleringen spelat för en utjämning över hela året av

sysselsättningen inom byggnadsbranschen torde det icke vara möjligt att

exakt angiva. Det kan emellertid konstateras att vinterarbetslösheten nedgått

synnerligen kraftigt efter byggnadsregleringens tillkomst. Medan arbetslösheten

i januari enligt tillgänglig statistik1 icke någon gång under 1930- talet understeg 38 % av medlemsantalet i byggnadsfackförbunden, har

motsvarande procenttal under det senaste decenniet ej varit högre än 17,5.

Denna minskning av vinterarbetslösheten har säkerligen i avsevärd grad

påverkats av den gynnsamma ekonomiska konjunktur och den höga allmänna

sysselsättningsnivå som rått allt sedan krigsslutet. Den fortgående

utvecklingen på byggnadsteknikens område liksom även byggnadsföretagarnas

intresse av att utan avbrott utnyttja den dyrbara maskinutrustning,

som i växande omfattning börjat komma till användning inom byggnadsverksamheten,

har uppenbarligen också bidragit till säsongutjämningen.

Enligt en av byggnadsarbetarnas organisationer allmänt omfattad åsikt, som

jag delar, hade det dock icke varit möjligt att utan byggnadsregleringen nå

den höga grad av sysselsättningsutjämning som skett.

Eftersom något annat lämpligt medel som i lika hög grad som byggnadsregleringen

kan främja sysselsättningsutjämningen ej står till buds, skulle

enligt min mening en avveckling nu av byggnadsregleringen medföra stora

risker för en betydande ökning av säsongvariationerna på byggnadsmarknaden.

Beträffande det Iokaliseringspolitiska motivet hyser jag samma åsikt

som min företrädare i ämbetet givit uttryck för i propositionen 85/1956. Jag

anser alltså att byggnadsregleringen inte bör upprätthållas enbart av den

anledningen att den kan användas som ett instrument för att främja den

statliga lokaliseringspolitiken. Så länge byggnadsregleringen av andra skäl

bedömes erforderlig, bör den dock utnyttjas även i lokaliseringspolitiskt

syfle, vilket främst går ut på att begränsa storstädernas expansion och

därmed indirekt främja näringslivets utveckling inom andra områden.

1 SOU 1953:6 sid. 211.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Av vad jag anfört torde framgå att behov föreligger att jämväl efter den

30 juni 1958 bibehålla ifrågavarande lag. Lagens giltighetstid synes lämpligen

böra utsträckas till den 1 juli 1959.

Såsom inledningsvis framhållits har från årsskiftet betydande uppmjukningar

av regleringen företagits. I den mån det visar sig möjligt att uppmjuka

regleringen ytterligare, bör detta givetvis ske.

Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda lagförslaget utan

erinran.

Motionerna

I motionerna I: 4 och II: 4 anföres bl. a.

®yg§na(isregleringens omfattning har under senare tid inskränkts på

olika sätt. Redan i januari 1954 begränsades regleringen av bostadsbyggandet

i avsevärd grad. I stort sett är sålunda den bostadsbyggnation, som

kan finansieras på privat väg, icke hindrad av några restriktioner utöver

de s. k. igångsättningstillstånden. Den reella kontrollen över bostadsbyggandet

sker i stället genom den statliga långivningen via bostadsstyrelsen.

Den överväldigande delen av nyproduktionen inom bostadsbyggandet -—

ca 90—95 % -— sker med begagnande av statliga lån och kan därför påverkas

av det statliga låneorganet.

Det har länge framstått som angeläget att av kristiden påkallade regleringsåtgärder

avvecklas så snart omständigheterna medger. Som nämnt

påverkas bostadsproduktionen endast i ringa grad genom byggnadsregleringslagstiftningen,

varför en avveckling redan av detta skäl vore motiverad.

Härtill kommer att konjunkturläget nu kännetecknas av en viss avmattning

och uppvisar vissa sysselsättningsproblem inom byggarbetarkåren.

Den dämpande effekt, som byggnadsregleringen inom sitt kvarvarande

begränsade tillämpningsområde alltjämt eventuellt skulle kunna äga, kan

därför knappast åberopas som ett skäl för regleringens bibehållande i

dagens läge. Tillfället är tvärtom ur många synpunkter väl valt för en avveckling

av byggnadsregleringen.

Bostadsproduktionen bör sålunda kunna påverkas med generellt verkande

åtgärder i stället för med s. k. fysiska regleringar av byggnadsregleringens

typ. Det är än en gång angeläget framhålla att det via kreditgivningen och

villkoren för denna är möjligt att påverka bostadsproduktionens utveckling.

Bland generella åtgärder, som kan tillgripas, må som ett exempel bland

många anföras en skärpning av belåningsvillkoren genom sänkning av

lånegränserna, vilket skulle hänvisa bostadsföretagen till att anlita lämpliga

former av bostadssparande för viss del av finansieringen.----

Byggnadsregleringens effekt på industriens investeringar bör inte överskattas.

Det kan nämligen inte göras gällande, att byggnadsregleringen

skulle vara en effektiv regulator av industriens investeringsverksamhet i

allmänhet, eftersom byggnadsarbeten endast utgör en mindre del av industriens

investeringar. Investeringskommittén ansåg även i sitt betänkande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958 7

SOU 1953: 6, att generella åtgärder på penning- och kreditmarknaden var

de lämpligaste medlen för att påverka industriens investeringsvolym. Kommittén

fann byggnadsregleringen ej vara lämplig ens som komplement.

Det är därför ganska förvånande att finna att dåvarande departementschefen,

när frågan om byggnadsregleringens bestånd senast behandlades

av 1956 års riksdag i proposition nr 85/1956, synes antyda att byggnadsregleringens

varaktighet skall göras beroende av ytterligare en utrednings

bedömande, nämligen 1955 års s. k. stabiliseringsutredning.

Lokaliseringsutredningen har i sitt som SOU 1951:56 framlagda betänkande

uttalat sig för att rådgivning och information i första hand borde

ifrågakomma som lokaliseringspolitiskt medel. I begränsad omfattning

ansåg utredningen att subventioner kunde tänkas förekomma. Först i sista

hand, om dessa medel skulle visa sig otillräckliga, ansåg utredningen att

tillståndstvång borde kunna komma i fråga. Utredningen framhåller också,

att en aktiv lokaliseringspolitik från samhällets sida måste bygga på ett

väsentligt större kunskap smaterial än som man då förfogade över. De flesta

remissinstanser uttalade sig i samma riktning, och i flera fall framhölls,

att man hade att göra med ett svårbedömt och föga känt område.

Flera olika organ finns numera, som i sin verksamhet är inriktade på

lokaliseringsproblem. Inom arbetsmarknadsstyrelsen fungerar en särskild

utredningsbyrå, som befattar sig med dessa spörsmål. Ett betydelsefullt

samarbete finns mellan det statliga organet och näringslivets representanter,

främst genom industriens produktionsråd. Härtill kommer den

verksamhet av rådgivande och stödjande karaktär som lämnas av företagarföreningarna.

Även hushållningssällskap, lantbruksnämnder och länsarbetsnämnder

är inriktade på lokaliseringsverksamhet. I den permanenta byggnadslagstiftningen,

nämligen 1947 års byggnadslag, finns redan samhällskontroll

över nybildningar av tätbebyggelse anordnad.

Byggnadsregleringens bibehållande har också motiverats med att regleringen

befrämjar en jämn sysselsättning inom byggnadsverksamheten.

Här bör då först uppmärksammas att exempel icke saknas på att byggnadsregleringen

verkat störande på sysselsättningen. Igångsättningstillstånd

har sålunda i vissa fall givits med så kort varsel, att byggmästarnas ekonomiska

planering försvårats, vilket haft till följd att arbetenas igångsättning

vid önskad tidpunkt hindrats av medelsbrist.

Det borde knappast råda någon tvekan om att det allmänna bar stora

möjligheter att i tillräcklig grad utjämna dessa säsongvariationer med

andra medel än byggnadsreglering. Staten bar själv investeringsbehov i

byggnader, kraftverk, vägar in. m., som kan tagas i anspråk vid tidpunkter,

som är ägnade att medföra en utjämning. Detsamma gäller åtskillig kommunal

byggnadsverksamhet, gatuarbeten, vatten- och avloppsanläggningar

in. fl. investeringar.

Härtill kommer att företagarna inom branschen själva medverkar till

eu såvitt möjligt jämn sysselsättning, cn strävan som bl. a. motiveras av

driftsekonomiska skäl i allmänhet och av de tekniska framstegen inom

byggenskapen, vilka gör det möjligt att utföra vinterarbeten med betydligt

bättre resultat än tidigare. En samverkan mellan arbetsmarknadens parter

för att minska eventuella svårigheter inom byggnadsfacket torde också vara

möjlig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

I motionerna 1:201 och II: 243 framhålles beträffande byggnadsregleringens

roll i lokaliseringspolitikens tjänst bl. a.

En ökad differentiering av näringslivet på landsbygden bör liksom hittills

bygga på småindustri och serviceverksamhet. En väl utvecklad företagsamhet

grundad på personliga lokala initiativ är avgörande för utvecklingen.

Härvid har utformningen av den ekonomiska politiken en särskild betydelse.

Väsentligt är även att skapa förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden,

därvid önskemålen om ett ökat egnahemsbyggande särskilt bör tillgodoses.

Vi vill också betona kommunikationspolitikens stora roll.

Motionen II: 17 (liknande motioner behandlade i utskottets utlåtanden

nr 27/1954 och nr 10/1955) innehåller bl. a. följande.

Det är alldeles uppenbart att i en tid, då varje statlig, kommunal eller

ideell organisation skall ha och får sin del av de samlade byggnadsmöjligheterna,

så skall även svenska kyrkan och andra trossamfund ha sin skäliga

del. Fråga är dock om så har skett. Den del som under senare år ansetts

skälig och som upptagits i statsverkspropositionen har flera år stannat vid

ca 10 miljoner. Siffran har dock icke ansetts orubblig utan har överskridits

vid faktiska behovsprövningar. Därtill kommer att reparationer eller nybyggnader

som inte överskrider 100 000 kronor numera icke ingår i kvoten.

Detta till trots måste det sägas att den föreslagna kvoten varit snävt tilltagen,

detta så mycket mer som i kvoten ingått inte allenast kyrkliga nybyggnader

och större restaureringar utan även ekonomibyggnader, krematorier

och gravkapell.

Enligt uppgifter från förra året fanns hos arbetsmarknadsstyrelsen ansökningar

om 13,6 miljoner kronor för nybyggnad av kyrkor, 17,3 miljoner

kronor för restaurering av kyrkor, i vilken summa ingår 10 miljoner kronor

avseende restaurering av domkyrkorna i Uppsala, Linköping och Växjö,

16,7 miljoner för församlingshem, 8 miljoner för krematorier och 10 miljoner

för frikyrkliga byggnader, alltså tillhopa omkring 65 miljoner kronor

som faktiskt redovisat byggnadsbehov. På grund av ständigt ökade byggkostnader

torde dock nämnda belopp få räknas upp till inemot 80 miljoner

kronor. I den nämnda summan ingår inte heller kostnaderna för nya kyrkor

och församlingshus i Stockholms ytterförsamlingar, ej heller för nybyggnader

i Göteborg.

Det finns även anledning att i detta sammanhang beakta vad man skulle

kunna kalla de »tysta behoven», de som aldrig kommer till uttryck i ingivna

ansökningar.

Den knappt tillmätta kvoten och därav hårda begränsningar av tillståndsgivningar

hindrar allvarligt den aktivitet som svenska kyrkan och de frikyrkliga

samfunden borde och kunde utveckla om tjänliga lokaler stode till

buds.

För de frikyrkliga är läget synnerligen allvarligt enär gamla lokaler fått

förfalla under de år då nära nog all dylik byggverksamhet var otänkbar.

Den nya religionsfrihetslagen i funktion kräver onekligen att kyrkorum står

till förfogande som fyller åtminstone rimliga anspråk på stil och helgd. Hår

föreligger mer ett nybyggnadsbehov än renovering av det gamla.

En rimlig ökning av tillståndskvoten för kyrkliga ändamål synes därför

vara skälig. Under 1930-talet togs 5,4 promille av byggnadsverksamhetens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

volym exklusive bostadsbygge i anspråk för kyrkor och gudstjänstlokaler.

Jämför man med vad som nu sker torde man få stanna vid en siffra som

ligger vid en fjärdedel av vad som var fallet på 1930-talet, trots folkökning

och nya tätorter och stadsbildningar.

I motionerna I: 125 och II: 181 anföres bl. a.

Den hårdhänta kvoteringen för sjukhusbyggen har dämt upp ett alltmer

stegrat utbyggnadsbehov. I en artikel i »Sveriges Landstings Tidskrift» (nr

5/1957) har Landstingsförbundets mångårige ordförande, herr Fast, framhållit

det orimliga i en sjukhusbyggnadskvot av genomsnittligt mindre än

2 miljoner per landsting, medan det verkliga utbyggnadsbehovet uppgår

till minst 5 miljoner. Kvoten går ofta åt till nödvändiga förbättringar och

omändringar av gamla sjukhus. Även uppförandet av ett högst vanligt

normallasarett, för att inte tala om centrallasarett med specialavdelningar,

måste delas upp på flera etapper och år, som väsentligt fördyrar och komplicerar

byggandet. Herr Fast framhåller:

Med den nuvarande tilldelningen av sjukhusbyggnadskvot spolieras alla

långsiktiga planer och beräkningar. Detta betyder att man måste bygga

etappvis, att ritningarna måste omarbetas flera gånger och att kostnaderna

blir väsentligt högre än om ett byggnadsprojekt kunde utbyggas i en följd.

Man kan inte vänta med att uppgöra fullständiga ritningar intill dess att

byggnadstillstånd erhållits. Tiden mellan erhållet byggnadstillstånd och

tidpunkten för arbetets igångsättande är i regel ganska knapp. Det nuvarande

tillståndet betyder sålunda ett byggnadsplottrande här och där utan

planmässighet och till onödigt höga kostnader.

Med hänsyn till det under hela efterkrigstiden starkt uppdämda behovet

av sjukhusbyggen och för att komma ifrån det rådande plottersystemet

och möjliggöra en ekonomisk och teknisk perspektivplanering av sjukhusbyggandet

anser vi att kvoteringen av sjukhusbyggen helt bör slopas. Som

bekant har ett krav härom framförts till regeringen från Örebro läns landsting.

Utskottet

Det sist förflutna året har kännetecknats av att jämvikt i betydande grad

uppnåtts i landets ekonomi, samtidigt som den ekonomiska expansionen

fortsatt. Risken för rubbning av den ekonomiska balansen är emellertid

fullt skönjbar. På en viktig punkt har strävandena efter samhällsekonomisk

balans icke krönts med framgång, nämligen i fråga om penningvärdets

bevarande. Omsorgen om penningvärdet kräver därför i fortsättningen som

förut en oavlåtlig vakthållning mot alla inflationistiska störningar, som

kan uppkomma i den inhemska ekonomien. Ehuru verkningarna av den

ekonomiska stabiliseringspolitiken i förening med den internationella konjunkturutvecklingen

delvis gjort investeringsbegränsande åtgärder onödiga,

bör statsmakterna under sådana förhållanden icke f. n. avhända sig byggnadsregleringen

som konjunkturstyrande medel. Utskottet anser det fullt

följdriktigt och lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadssituationen, att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

som nu sker regleringen lättas genom omfattande generella byggnadstillstånd

och även i övrigt tillämpas så, att ansökningar om byggnadstillstånd

nästan regelmässigt bifalles.

I likhet med departementschefen anser utskottet också det stora uppdämda

behov av investeringar, som — enligt vad gjorda ansökningar om

byggnadstillstånd visar — föreligger i och kring de större städerna, utgöra

anledning att bibehålla byggnadsregleringen för att inom dessa områden

tillförsäkra bostadsbyggandet en skälig andel av där tillgängliga resurser.

Såsom utskottet flera gånger tidigare framhållit har lagen om tillståndstvång

för byggnadsarbete vid sidan av sin egentliga funktion visat sig användbar

för att tillgodose andra samhällsekonomiska ändamål som omfattas

med allmän enighet, bl. a. behovet av en säsongutjämning inom byggnadsindustrien.

Även om åtskilliga andra faktorer i hög grad bidrager till att

en avsevärd utjämning nu äger rum i sysselsättningen, delar utskottet dock

departementschefens uppfattning, att detta resultat icke kunnat uppnås

utan stöd av byggnadsregleringen och att en avveckling därav nu skulle

medföra stora risker för en ökning av säsongvariationerna på byggnadsmarknaden.

Som förut vid åtskilliga tillfällen skett vill utskottet ånyo understryka, att

det icke i och för sig är önskvärt att den individuella detaljreglering, som

byggnadsregleringen innebär, bibehålies längre än de samhällsekonomiska

förhållandena kräver, men utskottet anser sig av de skäl som ovan berörts

böra tillstyrka, att byggnadstillståndslagen i enlighet med propositionens

förslag förlänges ytterligare ett år. När fråga om ytterligare förlängning därefter

uppkommer under våren 1959 torde man kunna hoppas, att 1955 års

stabiliseringsutredning, vilken har att utreda frågor om den fulla sysselsättningens

ekonomi — däribland även byggnadsregleringen som instrument i

den ekonomiska politiken — kommit så långt i sitt arbete, att den är beredd

att lämna vägledande upplysningar om sin inställning till byggnadsregleringens

fortsatta betydelse i detta sammanhang.

När byggnadsregleringen alltså enligt utskottets mening ändå bör bibehållas

ytterligare ett år som ett tillgängligt ekonomiskt instrument, anser

utskottet det vara i full överensstämmelse med tidigare av Kungl. Maj:t

och riksdag fattade beslut, att den även fortsättningsvis vid behov — där

den omfattande och gagnerika rådgivningsverksamhet, som nu på flera

olika håll bedrives för en lämplig lokalisering av näringslivet, icke visar sig

vara till fyllest — nyttjas i lokaliseringspolitiskt syfte.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen. Detta ställningstagande

innebär att utskottet finner yrkandena i motionerna 1: 4 och

II. 4 samt I: 201 och II: 243 om lagens upphävande vid tidigare tidpunkt

än den 30 juni 1959 böra avslås.

Då det andra yrkandet i motionerna 1: 4 och 11:4 — att riksdagen hos

Kungl. Maj:t skall hemställa, att sysselsättningen inom byggnadsbranschen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

följes med vaksamhet, så att lämpliga åtgärder kan vidtagas i syfte att

utjämna uppträdande tendenser till säsongmässiga variationer i sysselsättningen

— enligt utskottets mening icke innefattar annat än vad som

redan åligger arbetsmarknadsstyrelsen, anser utskottet ett särskilt uttalande

från riksdagens sida i anledning av nämnda yrkande överflödigt.

Beträffande yrkandet i motionen II: 17 —• att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t anhålla om sådan höjning av tillståndsgivningen för aktuella statskyrkliga

och frikyrkliga byggnader, som kan anses skälig med de för handen

varande behoven — vill utskottet till att börja med erinra om att generellt

byggnadstillstånd gäller för alla byggnadsarbeten i de fyra nordligaste

länen samt på Öland och i Gotlands och Blekinge län ävensom för byggnadsarbete

i övriga delar av riket (med vissa undantag för de större städerna

i avseende å industri-, kontors- eller lagerlokaler, varom här ej är

fråga) i den mån arbetet beräknas icke kosta mer än 500 000 kronor. Det

enda som nu fordras för sådant arbete är att igångsättningstillstånd beviljas

av arbetsmarknadsmyndigheterna, vilket dock icke kan anses utgöra

någon inskränkning i arbetets tillåtlighet utan endast avser att säkra en

jämn sysselsättning av arbetskraften under året. Byggnadsregleringen innebär

alltså icke något påtagligt hinder för mindre nybyggnads- och restaureringsarbeten

i fråga om kyrkliga byggnader. Vad åter angår större arbeten

har, enligt vad som under hand upplysts från arbetsmarknadsstyrelsen,

t. o. in. första kvartalet i år byggnadstillstånd redan beviljats för 18,6

miljoner kronor, och det är egentligen endast i Stockholm som icke alla

inneliggande och klara ansökningar bifallits.

Det torde emellertid ej råda något tvivel om att en viss eftersläpning

skett på vissa håll i landet, särskilt i de snabbt tillväxande städerna, av

den kyrkliga byggnadsverksamheten, vilket delvis förklarar det av motionärerna

uppgivna förhållandet, att hos arbetsmarknadsstyrelsen inneliggande

ansökningar under år 1957 för dylika ändamål (vissa församlingar

kring Stockholm och i Göteborg ej medräknade) uppgick till ett så avsevärt

belopp som inemot 80 miljoner kronor. Här kan obestridligen i vissa

fall föreligga behjärtansvärda behov, och utskottet hälsar med tillfredsställelse,

att dessa nu synes kunna bli nästan helt tillgodosedda inom ramen

för tillgängliga investeringsresurser.

Utskottet är emellertid icke berett att göra ett för framtiden förpliktande

uttalande, att kyrkliga byggnader bör ges en förmånsställning i förhållande

till andra angelägna byggnadsuppgifter. Det måste alltjämt tillkomma de

tillståndsgivande myndigheterna att i varje särskilt fall beakta alla de

omständigheter, som kan ge det ena eller andra byggnadsprojektet företräde,

såsom kostnader, arbetskraftsbehov, byggnadsintressets art och styrka,

den lid intresset fått stå tillbaka för andra byggnadsuppgifter o. s. V.

Någon särskild riksdagens skrivelse, som upptar ovan angivna synpunkter,

anser utskottet icke vara erforderlig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vad slutligen angår det i motionerna I: 125 och II: 181 framförda yrkandet,

att kvoteringen vid sjukhusbyggen måtte upphävas, vill utskottet anmärka,

att någon tillståndskvot icke upprättats för år 1958. Därav följer

dock icke att ett uttalande från riksdagens sida, hur den anser tillståndsgivningen

beträffande sjukhus och liknande vårdanstalter böra ske, saknar

betydelse. I de fall då sjukhusbyggnad tillhör staten eller uppföres med

hjälp av statsmedel gäller visserligen för närvarande generellt byggnadstillstånd,

men även vid den prövning som då sker får sjukhusbyggandet

konkurrera med andra behov. Antingen byggandet av sjukhus prövas av

ett lånebeviljande eller av ett byggnadstillståndsgivande organ rör det sig

om önskemål av hög angelägenhetsgrad. I detta sammanhang behöver bara

erinras om de välkända byggnadsbehoven för mentalsjukvård och kronikervård.

En utbyggnad för att tillgodose de mest trängande sjukvårdsbehoven

synes vara ett allmänt intresse av den vikt, att invändning knappast kan

resas mot en generös tillämpning från de tillståndsbeviljande myndigheternas

sida. F. n. har enligt vad utskottet under hand inhämtat praktiskt

taget alla klara byggnadstillståndsansökningar av detta slag bifallits av

arbetsmarknadsstyrelsen. Sålunda avser hittills under årets första kvartal

beviljade tillstånd en summa av 84 miljoner kronor. En annan sak är att

återhållsamhet beträffande sjukhusbyggen ändå kan vara påkallad med

hänsyn till att personalresurserna, främst i fråga om läkare och sjuksköterskor,

mångenstädes är otillräckliga och icke heller inom en snar framtid

torde komma att fyllas.

Även dessa motioner kan enligt utskottets mening anses besvarade med

nu upptagna synpunkter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1: 4

och II: 4, såvitt däri avses att lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete icke skall bibehållas längre än till den 31

december 1958, samt motionerna I: 201 och II: 243 — bifalla

propositionen;

B. att motionerna 1: 4 och 11:4 i övrigt ävensom motionerna

II: 17 samt I: 125 och II: 181, i den mån de icke

besvarats med vad utskottet ovan anfört, ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Ebbe Ohlsson, Georg

Carlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Nils-Eric Gustafsson och Boo*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Johnsson i Kastanjegården,

Andersson i Ryggestad, Bengtsson i Halmstad, Carlsson i Stockholm,

Svenning, Jansson i Benestad och Bengtsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

(avseende utskottets hemställan under A) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,

Johnsson i Kastanj egården, Carlsson i Stockholm och Bengtsson i Göteborg,

vilka ansett

dels att utskottets utlåtande fram till det stycke (s. 10), som inledes

med orden »Då det andra yrkandet», bort ha följande lydelse:

Liksom tidigare kan en allmän enighet konstateras om att byggnadsregleringen

bör avvecklas, så snart de samhällsekonomiska förhållandena medger

detta. Konsekvensen härav bör i det läge som nu råder uppenbarligen

bjuda att regleringen upphäves.

Såsom framhålles i statsverkspropositionen har det svenska konjunkturläget

under år 1957 undergått en ytterligare avspänning med bättre balans

på arbetsmarknaden. Antalet arbetslösa har ökat, medan efterfrågan på

yrkeskunnig arbetskraft fortfarande är väl hävdad. Enligt tillgängliga uppgifter

om industriens investeringsplaner för byggnads- och anläggningsverksamheten

(se bilaga 1 till statsverkspropositionen bihang 2 om nationalbudgeten

s. 116—117) förutses en ökning under år 1958 med blott omkring

110 miljoner kronor, motsvarande en stegring med 15 procent i förhållande

till de beräknade faktiska investeringarna för år 1957, vilket i

jämförelse med tidigare år ter sig påtagligt lågt. Under efterkrigstiden har,

förutom i fjol, en lägre ökning av industriens byggnads- och anläggningsverksamhet

planerats endast hösten 1948, då den uppgavs till 10 procent.

Under de tre åren 1953—1954, 1954—1955 och 1955—1956 var den 31, 48

respektive 22 procent. Dessa siffror har aldrig helt kunnat realiseras, men

serien har ett visst intresse genom den bild den ger av variationernas

styrka i företagens expansionssträvanden. Av den för innevarande år planerade

verksamheten uppges blott 31 procent vara beroende av ytterligare

byggnadstillstånd, medan motsvarande siffra under hösten 1956 uppgavs

till 44 procent.

Såvitt gäller industriens investeringar börjar det nu stå alltmera klart,

att de tenderat att sjunka till en alltför låg nivå. Ett uttryck för detta är,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

att den särskilda investeringsavgiften borttagits fr. o. m. årsskiftet 1957_

1958 och att f. n. praktiskt taget alla klara ansökningar om byggnadstillstånd

för industribyggnader beviljas. Den nuvarande konjunkturen är på

det sättet egenartad, att den samtidigt innehåller både depressions- och

inflationstendenser. De förra får dock ses mot bakgrunden av att den investeringshämmande

politik, som trots upprepade varningar förts under

senare år, tillåtits försvaga näringslivets motståndskraft. Orsaken till den

alltjämt kvarstående risken för en inflatorisk utveckling måste sökas i den

praktiskt taget oförändrade expansionen av de offentliga utgifterna. Byggnadsregleringen

behövs alltså ej för att hålla tillbaka de industriella investeringarna.

I den mån dessa trots den höga räntenivån och det stora

likviditetsbehovet anses lönande, kan det endast försvåra våra möjligheter

att uppehålla industriens konkurrenskraft och full sysselsättning av arbetskraften,

om ett bibehållande av regleringen i detta läge skulle leda till att

sökta byggnadstillstånd vägras.

Beträffande kommunernas investeringar uppgår den planerade ökningen

till 5 procent. Detta är en blygsam siffra jämfört med motsvarande för

hösten 1956, då ökningen angavs till 22 procent. Denna relativa återhållsamhet

kan förklaras av att inkomstökningen väntas bli ytterst obetydlig.

Med beaktande av kreditmöjligheterna har det i nationalbudgetarbetet befunnits

mest realistiskt att räkna med att kommunernas investeringar totalt

kommer att bli endast omkring 1 procent eller 30 miljoner kronor

större under innevarande år än under år 1957. Det hot mot den samhällsekonomiska

balansen, som de kommunala investeringarna hittills ansetts

utgöra, synes alltså ha väsentligt avtagit.

Den statliga investeringsverksamheten kan begränsas över budgeten. Som

konjunkturdämpande medel har byggnadsregleringen alltså icke längre någon

nämnvärd betydelse.

Ett indirekt medgivande att det förhåller sig på detta sätt får anses ligga

däri, att departementschefen icke heller synes ha gjort gällande, att bvggnadsregleringen

nu har denna uppgift. Han har i stället pekat på att bostadsbyggandet

måste tillförsäkras en skälig andel av tillgängliga resurser

i de större städerna, där ett stort uppdämt investeringsbehov skulle före!igga-

Byggnadsregleringen föreslås alltså få fortbestå för att dämpa de

industriella investeringarna där, varvid den underförstådda tanken kan antagas

vara att dessa gärna får göras i andra delar av landet. Detta är icke

ett konjunkturpolitiskt utan ett lokaliseringspolitiskt motiv. Längre fram i

propositionen uttalas, att byggnadsregleringen icke bör upprätthållas enbart

av den anledningen, att den kan användas som ett instrument för att främja

den statliga lokaliseringspolitiken. Utskottet delar denna av departementschefen

uttalade uppfattning men finner det icke följdriktigt att då anföra

konkurrens med bostadsbyggandet i de större städerna som huvudsaklig

grund för regleringens förlängning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958 15

I den mån den uppenbara motviljan mot byggnadsregleringens avskaffande

är att söka i en avsikt att använda den även som »konjunkturstyrande»

eller »konjunkturstimulerande» medel, vill utskottet invända, att

detta är ett helt nytt skäl, som aldrig tidigare åberopats för att behålla

regleringen. Denna tillkom ju under andra världskriget, när situationen

kännetecknades av brist på material och arbetskraft, och har därefter som

konjunkturpolitiskt instrument endast motiverats med dess investeringsbegränsande

funktion. Vidare må anmärkas att om regleringen också skall

fortbestå för att kunna nyttjas i motsatt riktning mot tidigare detta i verkligheten

betyder, att den över huvud taget aldrig kan avvecklas. Därtill

kommer att byggnadsregleringen är helt oanvändbar för detta ändamål,

eftersom en ökad tillståndsgivning ej i och för sig skapar något nytt byggande,

där de ekonomiska resurserna saknas.

Som stöd för byggnadsregleringens bibehållande har emellertid också

åberopats, att den fortfarande behövs för att åstadkomma en utjämning

över hela året av sysselsättningen inom byggnadsbranschen. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra om sitt uttalande år 1956 (uti. nr 15 s. 10), att

lagen icke bör bibehållas enbart i säsongutjämnande syfte. Denna ståndpunkt

finns nu ingen anledning att frångå.

Det är visserligen mycket viktigt, att en dylik utjämning eftersträvas,

men utskottet anser icke, att byggnadsregleringen härulinnan har så stor

betydelse. 1949 års investeringskommitté har även i betänkande (SOU

1953: 6) framhållit, att det är förenat med avsevärda olägenheter att bibehålla

en reglering över byggnadsverksamheten i säsongutjämnande syfte,

och påvisat, hur i vissa fall arbetskraften just genom byggnadsregleringen

fått gå outnyttjad.

Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är som kommittén

framhållit möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,

t .ex. då det gäller reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets

byggnadsverksamhet och egnahemsbyggandet. Statens och större

delen av kommunernas byggnadsverksamhet torde icke erfordra särskilda

regleringsåtgärder. Vad angår industriens byggnadsarbeten är riskerna begränsade

på grund av dessa arbetens ofta tidskrävande karaktär. De tekniska

framstegen har gjort det driftsekonomiskt lönande att i största möjliga

utsträckning hålla i gång byggenskapen även vintertid. I samband med

kreditgivning kan vinterbyggandet uppmuntras. Dessutom torde det finnas

anledning räkna med att parterna inom branschen söker nå avtalsbestämmelser,

som befordrar en jämnare sysselsättning.

I säsongutjämnande syfte är det sålunda enligt utskottets mening obehövligt

att tillståndstvånget för byggnadsarbete bibehålies. För att emellertid

bereda arbetsmarknadsmyndigheterna möjlighet att under viss övergångstid

avveckla regleringen synes det vara lämpligt att lagen icke upphäves

förrän den 1 oktober i år.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Det tredje i propositionen angivna skälet för byggnadsregleringens förlängning,

strävan efter en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet, kan

utskottet som redan framgår av det ovan sagda icke godkänna. Näringslivets

lokalisering är en synnerligen viktig fråga, det är sant, men det är ej klarlagt

att tvångsåtgärder är nödvändiga i detta avseende. Vid lagens senaste

förlängning år 1956 underströk utskottet, att de företagsekonomiska betingelserna

för företagens placering i viss ort eller del av landet måste

sättas i främsta rummet. Dessa förutsättningar kan företagaren själv otvivelaktigt

bäst bedöma, varvid han till sin ledning även har den rådgivningsverksamhet,

som utövas av såväl samhälleliga organ som näringslivets

organisationer. Detta synes särskilt nu, när det gäller att snabbt förstärka

näringslivets produktionsförmåga för att hålla takten med de ökade krav

samhället ställer, böra i hög grad beaktas.

Något utredningsmaterial, som allsidigt belyser frågan om betydelsen av

näringslivets lokalisering i förhållande till alla de andra företagsekonomiska,

nationalekonomiska och sociala synpunkter, som kan vägas mot varandra

vid bedömandet av angelägenhetsgraden av visst byggnadsarbete, föreligger

ej.

Den sedan åtskillig tid klart påvisbara tendensen till decentralisering av

industrien består alltjämt. Man har till och med anledning att räkna med

att möjligheterna att förlägga produktionen till mindre och ej så centralt

belägna orter kommer att öka, allteftersom kommunikationerna förbättras.

I stället för att förlita sig på tvångsingripanden i syfte att på visst sätt

lokalisera näringslivet bör man därför nöja sig med att intensifiera den

rådgivande och på forskning rörande dessa problem inriktade verksamheten.

Liksom hittills blir möjligheterna att få en ökad differentiering av näringslivet

på landsbygden och dess små tätorter i första hand avhängiga av

den allmänna ekonomiska politik som föres. Ett gynnsamt klimat för företagsamheten

och lokala initiativ till ny företagsbildning skapas av en politik,

som innebär skydd för penningvärdet, skattelättnader, sparstimulerande

åtgärder, förbättrade bostadsförhållanden på landet, ökade betingelser

för egnahemsbyggen, förbättrade kommunikationer m. m.

Såsom ovan framhållits är det utskottets mening att byggnadstillståndslagen

efter den 30 september 1958 icke erfordras vare sig i investeringsbegränsande

eller säsongutjämnande syfte. Då utskottet jämväl finner det

oriktigt, att byggnadstillståndslagen nyttjas för en tvångsmässig reglering

av näringslivets lokalisering, följer därav att utskottet icke anser sig kunna

tillstyrka, att lagens giltighet utsträckes längre än till den 1 oktober 1958.

dels ock att utskottet bort under punkten A hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 4 och

II: 4, för sin del antaga följande förslag till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

17

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 19''t3 (nr 4H) om tillståndstvång

för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för

byggnadsarbete, vilken enligt lag den 18 maj 1956 (nr 222) gäller till och

med den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september

1958.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr 20

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59 ti a1 i texten