Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19H

1958-02-12 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 A:4, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19H

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj

19H (nr 219) om djurskydd, dels ock i ämnet väckt

motion.

Genom en den 10 januari 1958 dagtecknad proposition, nr 35, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats i tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 15 och 21 §§ lagen den 19 maj 1944

om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 22 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Djur må ej utan medicinalstyrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning av

läkemedel eller annat härmed jämförligt

ändamål, därest användningen

är förenad med operativt ingrepp,

insprutning eller blodavtappning eller

ock eljest medför ångest eller annat

lidande för djuret. Konungen

äger medgiva undantag från vad nu

sagts med avseende å viss institution

eller inrättning.

Närmare bestämmelser — — — —

Djur må ej utan v et er inär styrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning av

läkemedel eller annat härmed jämförligt

ändamål, därest användningen

är förenad med operativt ingrepp,

insprutning eller blodavtappning eller

ock eljest medför ångest eller annat

lidande för djuret. Konungen

äger medgiva undantag från vad nu

sagts med avseende å viss institution

eller inrättning.

---—--av Konungen.

14 §.

Hälsovårdsnämnden i orten har 1 mom. Hälsovårdsnämnden i oratt,

i samverkan med läns- och di- ten har att öva tillsyn över djurens

strikts- eller stadsveterinåren, öva vård och behandling. För sådant än
1

Iiihany till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål äger nämnden

utse tillsyningsman.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§

stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i

den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela erforderlig föreskrift

om vad han jämlikt nämnda

paragrafer har att iakttaga. Den som

är missnöjd med nämndens beslut

äger däröver anföra besvär host länsstyrelsen

inom tid som i allmänhet

gäller om klagan över hälsovårds

nämnds beslut. Länsstyrelsen äger

förordna, att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av

ärende som rör vården eller behandlingen

av djur äger länsveterinären

så ock distrikts- eller stadsveterinären

vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten.

damål skall nämnden utse en eller

vid behov flera tillsyningsmän. Vid

tillsynen medverka länsveterinären

och distrikts- eller stadsveterinären

enligt vad därom närmare föreskrives.

Länsstyrelsen skall, med biträde

av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder

och tillsyningsmän

samt distrikts- och stadsveterinärer

fullgöra sina åligganden.

Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen

som har att till ledning

för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga

råd och anvisningar.

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela erforderlig

föreskrift om vad han jämlikt

nämnda paragrafer har att iakttaga.

Nämnden äger ock i sådant fall

stadga vite. Underlåter någon att

vidtaga föreskriven åtgärd, äger

nämnden, där det anses nödigt, verkställa

åtgärden på den försumliges

bekostnad. Nämnden äger förordna,

att dess beslut omedelbart skall lända

till efterrättelse. Den som är missnöjd

med nämndens beslut äger däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållande

i avseende å djurskyddet äger

länsstyrelsen samma befogenheter

som enligt första stycket tillkommer

hälsovårdsnämnden.

3 mom. Vid hälsovårdsnämndens

handläggning av ärende som rör vården

eller behandlingen av djur äger

länsveterinären så ock distrikts- eller

stadsveterinären vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

3

(Gällande lydelse)

15

Den som har djur i sin vård är

skyldig att låta hälsovårdsnämnden

eller någon dess ledamot eller suppleant

som nämnden utser eller tillsvningsman

varom i 14 § förmäles

•<d ock länsveterinären eller distriktseller

stadsveterinären besiktiga djuret

och stall eller annat förvaringsrum

för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig

handräckning för dylik besiktning.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11

eller 12 § stadgas, eller av tredska

underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrift som meddelats jämlikt

74 § andra stycket, eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger

enligt 20 § andra stycket, straffes

med dagsböter.

Om straff —--------

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

heslulen. Hans mening skall på begäran

antecknas i protokollet.

Veterinär som äger närvara vid

nämndens sammanträde skall kallas

i god tid och därvid underrättas om

ärendets beskaffenhet.

Sammanträde skall skyndsamt äga

rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären

begär det.

§•

Den som har djur i sin vård är

skyldig att låta hälsovårdsnämnden

eller någon dess ledamot eller suppleant

som nämnden utser, tillsyningsman

varom i 14 § 7 mom. förmäles,

länsveterinären, distrikts- eller stadsveterinären

eller annan som länsstyrelsen

eller veterinärstyrelsen förordnat

besiktiga djuret samt stall eller

annat förvaringsrum, födoämnen,

redskap och persedlar som äro avsedda

för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig

handräckning för dylik besiktning.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11

eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt 15 §

första stycket eller underlåter att fullgöra

vad honom åligger enligt 20 §

andra stycket, straffes med dagsböter.

allmänna strafflagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1959.

Äldre lydelsen av 21 § skall alltjämt

gälla såvitt angår underlåtenhet

att ställa sig till efterrättelse föreskrift

som meddelats jämlikt 14 § i

dess förutvarande lydelse.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en av fröken Wetierström

i andra kammaren väckt motion, nr 404, vari föreslås, »att riksdagen

måtte besluta att länsstyrelse, om så erfordras, skall kunna förordna

en eller flera personer såsom djurskyddsassistenter att biträda med tillsynsverksamheten».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionen,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa

till dessa.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget avser att förbättra tillsynen över

efterlevnaden av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnd skall vara skyldig att

för tillsynens utövande utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Vidare

skall hälsovårdsnämnd äga att, i samband med meddelande av föreskrift för

försumlig djurägare att ställa sig till efterrättelse lagens bestämmelser om

djurens vård och behandling, stadga vite samt att, om föreskriven åtgärd

icke vidtages, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

Tillsynen på det kommunala planet skall ställas under uppsikt av länsstyrelserna

för de särskilda länen och av veterinärstyrelsen för hela riket.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har dåvarande chefen för justitiedepartementet

den 6 juni 1953 tillkallat f. d. justitierådet Erik Geijer att

såsom sakkunnig och med biträde av experter inom justitiedepartementet

utreda frågan om ett förbättrat djurskydd.

I direktiven för utredningen, som antagit benämningen djurskyddsutredningen,

anfördes att, eftersom lagen den 19 maj 1944 om djurskydd, vilken

innehåller de grundläggande bestämmelserna till djurens skydd, varit

i kraft nära ett decennium, tillräcklig erfarenhet torde ha vunnits för att

bedöma, i vad mån ändringar och kompletteringar i de nuvarande reglerna

kan anses påkallade. Jämte det att vissa spörsmål framhölls såsom särskilt

angelägna uttalades att uppmärksamhet borde ägnas även åt formerna för

uppsikt och tillsyn över att de i djurskyddets intresse meddelade bestämmelserna

verkligen efterleves.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr k år 1958

Frågan om effektiviteten av djurskyddslagens tillsynsbestämmelser har

av utredningen upptagits till separat behandling i ett den 1 december 1956

dagtecknat betänkande, innehållande förslag till lag om ändring i vissa delar

av djurskyddslagen jämte därtill hörande motivering (SOU 1956: 49).

över betänkandet har infordrade yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium,

medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Riksåklagarämbetet har med sitt yttrande överlämnat yttranden av statsåklagare

i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Veterinärstyrelsen har vid sitt yttrande fogat gemensamt yttrande av

stadsveterinärerna i Stockholm I. Alström och U. Plazikowski samt inspektören

S. Blomkvist, den senare av hälsovårdsnämnden i Stockholm jämlikt

14 § djurskyddslagen utsedd tillsyningsman, ävensom yttranden av länsveterinärerna.

Vid medicinalstyrelsens yttrande är fogat yttrande av Förste

provinsialläkarnes förening, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har

vid sina yttranden fogat yttranden av vissa hälsovårdsnämnder, kommuner

m. fl.

Yttranden har efter remiss därjämte avgivits av Sveriges veterinärförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund, Svenska hundskyddsföreningen och Nordiska

samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet. Svenska

allmänna djurskyddsföreningen och Svenska kvinnors djurskyddsförening

har inkommit med gemensamt yttrande. Nordiska djurskyddsföreningen och

Svenska kennelklubben har beretts tillfälle att avgiva yttrande men har icke

begagnat sig därav.

Gällande rätt

Strafflagen innehåller i 11 kap. 13 § bestämmelse om straff för djurplågeri.

Enligt detta lagrum skall den som genom misshandel, överansträngning, vanvård

eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande dömas för djurplågeri

till böter eller fängelse. Vid sidan härav finns vissa andra bestämmelser

som syftar till att bereda djur skydd mot lidande. De grundläggande

av dessa bestämmelser är upptagna i lagen den 19 maj 1944 om djurskydd.

Sålunda innehåller denna lag, som avser vård och behandling av husdjur och

andra djur som hålles i fångenskap, dels allmänna föreskrifter om vården

och behandlingen och dels särskilda regler om förevisning av djur, om

kastrering, kupering och vissa andra ingrepp samt om levande djurs användning

för vetenskapligt ändamål, i vilket sistnämnda hänseende det enligt

12 § erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen, m. in. Lagen innehåller

även bestämmelser om tillsyn å dess efterlevnad och om rätt att omhänder
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 195S

taga eller döda djur för att hindra djurplågeri samt slutligen bestämmelser

om straff för vissa förseelser. Tillsynsbestämmelserna, vilkas innehåll är

föremål för behandling i detta lagstiftningsärende, återfinnes i 14—16 §§

i lagen. Av sistnämnda paragrafer har 14 och 15 §§ återgivits å sid. 1—3 härovan.

I 16 § är föreskrivet att vad i 14 och 15 §§ stadgas icke skall gälla med

avseende å djur som användes inom försvarsväsendet. Enligt 21 § skall dagsböter

ådömas bl. a. den som av tredska underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrift som meddelats jämlikt 14 § andra stycket eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt 15 § första stycket. Ådömda böter skall

enligt 22 § tillfalla kronan.

Djurskyddsutredningens förslag

Utredningen anför i sitt betänkande att den allmänna tillsynsorganisation

som tillskapades genom djurskyddslagen under den tid som sedan dess förflutit

icke förvärvat anseende såsom fullt effektiv och tillfredsställande. Det

synes sålunda vara en ganska utbredd mening, särskilt inom djurskyddsrörelsen,

att hälsovårdsnämnderna — även om naturligtvis undantag därvidlag

toi''de kunna påvisas — i mycket stor utsträckning icke visat den initiativförmåga

och handlingskraft som deras nyckelställning inom organisationen

kräver. Endast ett mindre antal hälsovårdsnämnder lär ha utsett tillsyningsmän,

och då dessa ofta även har andra uppgifter att fullgöra, har

deras verksamhet icke fått den betydelse som avsetts.

Omständigheterna ger enligt utredningens mening vid handen att bristerna

hos djurskyddslagens tillsynsorganisation måste i betydande grad bero

såväl på vad som kallas den mänskliga faktorn som på själva lagbestämmelserna.

I det förstnämnda avseendet säger sig utredningen — utan att därmed

vilja frånkänna vårt folk en på det hela taget välvillig inställning till

djurskyddssaken — våga uttala den förmodan att sådana mänskliga svagheter

som bristande intresse och insikt, bekvämlighet, benägenhet att skjuta

över ansvaret på andra, misströstan beträffande utgången av en i och för

sig motiverad aktion och rädsla för personliga obehag har spelat och alltjämt

spelar en avsevärd roll vid övervakningen. Inom den stora allmänhetens

krets — övervakningsmyndigheternas medlemmar inräknade — synes

man sålunda ofta vara obenägen att genom anmälan eller på annat sätt ingripa

mot grannar och bekanta även om det kanske är allt annat än väl beställt

med deras djurvård.

Utredningen framhåller att frågan om djurens vård och behandling samt

tillsynen däröver måste anses vara en samhällets, såväl statens som kommunei

nas, angelägenhet av sadan betydelse att den i likhet med exempelvis

renhållning, hälsovård och sjukvård ovillkorligen måste tillgodoses och icke

kan åsidosättas utan förfång bl. a. för stora etiska värden. Endast i jämförelsevis

ringa grad har staten emellertid engagerat sig själv i den nuvarande

tillsynsorganisationen. Med sitt förslag syftar utredningen till att få till

stånd en sådan ändring i samhällets hittillsvarande reserverade hållning att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

tillsynen tillerkännes sin tillbörliga plats bland de viktigare samhällsuppgifterna.

En sådan ändring anser utredningen vara ofrånkomlig, om det

över huvud skall lyckas att övervinna den brist i fråga om livaktighet och

handlingskraft som för närvarande i alltför hög grad präglar tillsynsverksamheten.

Höga anspråk på effektiviteten följer jämväl av det förhållandet

att djurskyddslagen i stor utsträckning använder och måste använda sig

av ganska allmänt hållna uttryck för hur djuren bör eller icke får behandlas

och att det därför ankommer på tillsynsmyndigheterna själva att beakta

den detaljrika innebörden av dessa allmänna uttryckssätt. Allt tillsammantaget

gör, framhåller utredningen, att varje möjlighet att åstadkomma en

vederhäftig tillsynsorganisation måste tillvaratagas.

Rörande den närmare utformningen av lagförslaget anför utredningen,

att detta till väsentlig del är byggt på den grund som lades vid tillkomsten

av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnderna är sålunda bibehållna såsom

de organ vilka i de särskilda orterna skall bära det närmaste ansvaret för

tillsynen över djurens vård och behandling. Den utbyggnad av tillsynsapparaten

som förslaget innebär är avsedd att ställa denna lokala tillsynsverksamhet

under central ledning och övervakning av statsmyndigheter utrustade

med den auktoritet och sakkunskap samt de maktmedel och resurser i

övrigt som är nödvändiga för att framgångsrikt fylla en dylik uppgift. Det

har icke ansetts vare sig lämpligt eller behövligt att för ändamålet tillskapa

nya organ, utan det har förutsatts att för denna övervakning på högre nivå

skall kunna anlitas vissa redan existerande myndigheter i överordnad ställning,

nämligen veterinärstyrelsen för hela riket och länsstyrelserna för de

särskilda länen. Hela organisationen kommer då — något som enligt utredningens

mening faller sig naturligt — att till sina grundlinjer påminna om

den ordning som gäller beträffande hälsovården i riket. Med hänsyn till arten

av de arbetsuppgifter som i allmänhet faller inom de nyssnämnda myndigheternas

verksamhetsområden anser utredningen att någon närmare motivering

icke erfordras varför valet fallit just på dessa myndigheter. Det kan

sålunda, enligt utredningens mening, icke betvivlas att veterinärstyrelsen

med den sakkunskap på området som den har tillgång till samt sin allmänna

överblick över hithörande förhållanden är väl lämpad för att utöva den

högsta tillsynen med uppgift bland annat att, i anledning av hänvändelser

till styrelsen eller av eget initiativ, göra erforderliga framställningar samt

meddela råd och anvisningar i de frågor det här gäller. Vad länsstyrelserna

angår synes det utredningen uppenbart att den verksamhet varom fråga är

står i sådant förhållande till det ansvar för allmän ordning och säkerhet som

påvilar dem att de bör anses självskrivna även för den ifrågavarande uppgiften.

Redan på grund av den ställning de intager såsom högsta polismyndigheter

i respektive län utövar länsstyrelserna en viss tillsyn över djurskyddet,

nämligen såvitt angår den straffrättsliga sidan därav; och denna

sida sammanhänger så nära med den i djurskyddslagen föreskrivna tillsynen

att det torde vara en fördel om en och samma myndighet, länsstyrelsen,

under sin uppsikt bar hela tillsynsverksamheten och sålunda äger tillfälle

alt samordna vissa detaljer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Vid länsstyrelsens sida skall, enligt utredningens förslag, länsveterinären

stå som biträdande chefsmyndighet för tillsynsverksamheten inom länet.

Närmast under länsveterinärens direkta ledning torde det, anför utredningen,

bli erforderligt att viss inspektionsverksamhet äger rum med uppgift

bland annat, förutom att lämna råd och anvisningar till djurägare och hälsovårdsnämnder,

att möjliggöra en tillförlitlig överblick över djurvårdens

tillstånd i länet och resultatet av hälsovårdsnämndernas tillsyn. Denna inspektionsverksamhet

anses böra bedrivas på sådant sätt att den, under verkställande

av stickprov och undersökningar med viss koncentration på misstänkta

fall, inom rimlig tid hinner beröra tämligen vidsträckta områden

samt insamla och undan för undan tillhandahålla material, som erfordras

för att från länsstyrelsens respektive länsveterinärens sida må kunna utan

större tidsutdräkt vidtagas de åtgärder som påkallas av förefintliga missförhållanden.

Då det enligt utredningens mening knappast kan förväntas att

dylik inspektionsverksamhet alltid kan i nödig utsträckning fullgöras av

länsveterinären ensam eller med det biträde som erhåiles av övriga tjänsteveterinärer,

har föreslagits att länsstyrelsen, om så erfordras och sedan

statsmedel därför anslagits, skall kunna förordna lämpliga personer — antalet

antages kunna växla med skilda platser och tider — att såsom djurskyddsassistenter

biträda vid tillsynen.

I de över utredningen avgivna yttrandena har utredningens förslag i

dess helhet eller i väsentliga delar tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera remissinstanser har givit uttryck åt den uppfattningen att en skärpning

av lagens tillsynsbestämmelser snarast bör genomföras. I frågan om införande

av möjlighet för länsstyrelse att vid behov utse djurskyddsassistenter

har ett flertal remissinstanser, däribland veterinärstyrelsen, tillstyrkt

utredningens förslag i denna del. Förslaget har i denna del avstyrkts av

statskontoret och länsstyrelsen i Kalmar lån.

Departementschefen

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Lindell, bl. a. följande: Djurskyddsutredningen har under sitt

ännu icke avslutade arbete med utredning av frågan om förbättrat djurskydd

kommit till den uppfattningen att de särskilda bestämmelserna i djurskyddslagen

om tillsyn å lagens efterlevnad icke kan anses vara fullt effektiva och

tillfredsställande. Utredningen har därför föreslagit att —- innan frågan om

ett förbättrat djurskydd i hela dess vidd upptages till omprövning — tillsynsbestämmelserna

skärpes och förbättras. Närmare bestämt anses bristerna i

fråga om tillsynen bero såväl på bestämmelsernas innehåll i och för sig som

på frånvaron av erforderlig livaktighet och handlingskraft hos de organ som

bär ansvaret för tillsynen. Utredningens förslag syftar till att åstadkomma

bättre förhållanden i båda dessa avseenden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 9

Otvivelaktigt är det utomordentligt angeläget att djuren, såväl de fria

som de i fångenskap levande, kommer i åtnjutande av det skydd gällande

lag syftar till att bereda dem. Tillsynen häröver måste också, som utredningen

anfört, anses utgöra en betydelsefull samhällelig uppgift, för vilken

både staten och kommunerna har att ansvara. Eftersom det vore otillfredsställande

om övervakningen skulle kunna ske endast i den ordning som i

allmänhet gäller för uppspårande och beivrande av brott, har genom djurskyddslagens

tillsynsbestämmelser öppnats möjlighet att i vidare omfattning

vaka över att djuren behandlas väl och att misshandel eller annan

vanvård förhindras. Utredningens uppfattning att tillsynsbestämmelserna

är bristfälliga har bekräftats under remissbehandlingen. Bestämmelserna

bör därför skärpas, och härvid torde utredningens förslag, som i huvudsak

godtagits av remissinstanserna, kunna följas med vissa jämkningar.

Vid djurskyddslagens tillkomst ansågs det önskvärt att något organ i varje

särskild ort ägnade erforderlig uppmärksamhet åt djurskyddet. Enär

hälsovårdsnämnderna låg närmast till för denna uppgift, kom ansvaret

för den omedelbara tillsynen å lagens efterlevnad att läggas på dessa

myndigheter. Mot det sätt på vilket uppgiften hittills handhafts av hälsovårdsnämnderna

har både utredningen och flera remissinstanser riktat erinringar.

Enligt utredningen synes det vara en ganska utbredd mening att

nämnderna — även om naturligtvis undantag torde kunna påvisas — icke

visat den initiativförmåga och handlingskraft som deras nyckelställning

beträffande tillsynen kräver. Samma uppfattning har kommit till uttryck i

flera yttranden. Därvid har även gjorts gällande att nämnderna ofta saknar

ekonomiska och personella resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna

utöva tillsynen. För att få till stånd en bättre ordning torde det vara

lämpligt att, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, dels

i olika avseenden förstärka tillsynen på det kommunala planet, dels ställa

denna tillsyn under central ledning av vissa statliga myndigheter, nämligen

länsstyrelserna för de särskilda länen och veterinärstyrelsen för hela riket.

Vad länsstyrelserna angår har, såsom utredningen anfört, den verksamhet

varom här är fråga nära samband med det ansvar för allmän ordning

och säkerhet som åvilar dessa myndigheter, varjämte länsstyrelserna

på grund av sin ställning som högsta polismyndighet i länet redan utövar viss

tillsyn över djurskyddet. Om tillsynen i sin helhet på detta plan förenas hos

länsstyrelserna, erhåller dessa, såsom utredningen även framhållit, möjlighet

att på lämpligt sätt samordna uppkommande spörsmål. Länsstyrelserna

bör emellertid, enligt min mening, som regel icke ta omedelbar befattning

med tillsynen, utan det bör i första hand åligga dem att vaka över att organen

för denna tillsyn — främst hälsovårdsnämnderna — fullgör sina uppgifter

i detta avseende. Veterinärstyrelsen skall enligt instruktionen

för styrelsen utöva högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården

bland husdjuren. Styrelsen har alltsedan sin tillkomst utan uttryckligt

åläggande faktiskt utövat högsta tillsynen även över djurskyddslagens efterlevnad,

och dess ställning som central tillsynsmyndighet bör nu lagfästas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1958

Till styrelsens uppgifter bör bland annat höra att meddela hälsovårdsnämnder

och andra tillsynsorgan erforderliga råd och anvisningar för tillsynens

utövande. Tillsynsorganisationen kommer härigenom, såsom utredningen

påpekat, att till sina grundlinjer påminna om den ordning som gäller beträffande

hälsovården i riket. I detta sammanhang bör därjämte tillståndsgivningen

med avseende å djurs användning för vetenskapligt ändamål, som

för närvarande ankommer på medicinalstyrelsen, överflyttas på veterinärstyrelsen.

Tyngdpunkten beträffande tillsynen måste med nödvändighet vila hos

hälsovårdsnämnden. Av denna bör kunna krävas att den håller sig noga underrättad

om hur djurägarna i orten handskas med sina djur. Såsom utredningen

föreslagit bör hälsovårdsnämndens befogenheter gentemot försumliga

djurägare och djurvårdare stärkas genom att nämnden erhåller rätt

att, i samband med meddelande av föreskrift om vidtagande av rättelse eller

annan åtgärd, jämväl utsätta vite, att, om så erfordras, verkställa föreskriven

åtgärd på den försumliges bekostnad samt att — eftersom ärenden av

detta slag ofta torde vara brådskande — förordna att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse. Vitesföreläggande torde ofta kunna vara effektivare

än straffpåföljd i fall då föreskriften riktar sig mot en viss person eller

en begränsad krets av personer. Enär bötesstraff, såsom utredningen föreslagit,

icke bör följa på underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift

som meddelats vid äventyr av vite, har nämnden att vid meddelande av föreskrift

själv bedöma om med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet åsidosättande av föreskriften lämpligen bör föranleda straff eller

vite. Däremot kan jag icke biträda utredningens förslag att länsveterinären

skall äga hos länsstyrelsen överklaga hälsovårdsnämnds beslut i djurskyddsärende.

En fullt effektiv tillsyn torde icke kunna utövas av hälsovårdsnämnden

med mindre alltid en av denna utsedd person har att svara för den omedelbara

övervakningen. Såsom flera remissinstanser, bland dem veterinärstyrelsen,

föreslagit bör därför hälsovårdsnämnd utan förbehåll vara skyldig

att för sådant ändamål utse minst en tillsyningsman. Något hinder

torde icke föreligga mot att uppdraget att vara tillsyningsman anförtros ledamot

av nämnden, liksom det heller icke bör vara hinder mot att två eller

flera hälsovårdsnämnder, om förhållandena det medger, utser gemensam

tillsyningsman.

Utredningen har vidare föreslagit att hälsovårdsnämnden genom inspektionsverksamhet

skall hålla sig underrättad om djurvårdens tillstånd. Syftet

med en sådan verksamhet torde emellertid kunna väsentligen tillgodoses

genom att hälsovårdsnämnden låter verkställa besiktning, beträffande

vilket förfarande det redan finns bestämmelser i djurskyddslagen. Förfarandet

bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag i denna del, få en

vidsträcktare tillämpning än det har enligt gällande bestämmelser. Besiktning

bör således kunna äga rum jämväl beträffande födoämnen, redskap

och persedlar som är avsedda för djuret och få verkställas även av person

som därtill särskilt förordnats av länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1958

11

Lagen innehåller för närvarande bestämmelse om att hälsovårdsnämnden

vid tillsynens utövande skall samverka med läns- och distrikts- eller stadsveterinären.

Utredningen föreslår icke någon ändring i detta avseende. Det

vill emellertid synas som om en viss förstärkning av tillsynsorganisationen

på det kommunala planet skulle kunna komma till stånd om det i stället

åligger tjänsteveterinärerna att, envar inom sitt tjänstgöringsområde, biträda

vid tillsynens utövande. Därmed markeras att även tjänsteveterinärerna

har att taga erforderliga initiativ i fall av försummat djurskydd eller

eljest för att få till stånd bättre förhållanden i fråga om djurens vård och

behandling. I administrativ ordning torde böra meddelas närmare föreskrifter

om tjänsteveterinärernas skyldigheter och befogenheter i förevarande

avseende.

Beträffande tillsynens anordnande på länsplanet bör, såsom utredningen

föreslagit, länsveterinären vara skyldig att biträda länsstyrelsen med de

övervakande uppgifter som bör ankomma på denna myndighet, övervakningen

bör omfatta icke endast hälsovårdsnämndernas verksamhet utan

jämväl den tillsyn som utövas av de särskilda tillsyningsmännen samt distrikts-

och stadsveterinärerna. Utredningens förslag att länsstyrelsen skall

äga att vid behov förelägga kommuner och hälsovårdsnämnder vite bär mött

viss kritik under remissbehandlingen. Såsom därvid anförts torde ändamålet

med en dylik befogenhet bättre tillgodoses med fortlöpande upplysning

och vägledning från de statliga tillsynsorganens sida.

Jag kan heller icke ansluta mig till utredningens förslag att länsstyrelsen,

om det finnes erforderligt, skall äga förordna en eller flera personer att såsom

djurskyddsassistenter biträda vid tillsynen. Om tillsynen från hälsovårdsnämndernas

sida anordnas såsom jag här förordat, bör länsstyrelsernas

övervakningsuppgifter bli mindre betungande än vad utredningen förutsatt,

och behov av dylikt biträde torde därför ej uppkomma.

Försvarsväsendets djurbestånd bör alltjämt vara utan inskränkning undantaget

från tillsynen jämlikt djurskyddslagen.

Lagrådsbehandlingen

Över lagförslaget har inhämtats lagrådets utlåtande.

Av lagrådets yttrande återges här följande:

Det remitterade förslaget upptager i 15 § första stycket en bestämmelse,

enligt vilken såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelsen äger förordna att

dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse. Uppenbart är, att länsstyrelsen

i detta liksom i andra hänseenden i besvärsmål har samma befogenheter

som nämnden, i den mån det ej anses strida mot eljest tillämpade

regler för den administrativa processen. Nyss berörda stadgande kan

emellertid måhända såvitt angår länsstyrelsen vara erforderligt för att utmärka,

att länsstyrelsen när klagan föres av den, mot vilket nämndens beslut

är riktat, kan förordna all länsstyrelsens beslut skall omedelbart lända

till efterrättelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr b år 1958

Att ett sådant stadgande som nyss nämnts kan vara behövligt sammanhänger

med att länsstyrelsen enligt förslaget icke fått någon allmän befogenhet

att föranstalta om tjänliga åtgärder till avhjälpande av missförhållanden,

motsvarande vad som stadgas i 55 § 2 mom. första stycket andra

punkten i hälsovårdsstadgan. Enligt sistnämnda stadgande har länsstyrelsen

ansetts äga att vid behov omedelbart ingripa mot den enskilde även med

vitesföreläggande. Frånvaron av en sådan befogenhet i förevarande lagförslag

måste medföra vissa svårigheter för länsstyrelsen att uppnå önskvärda

förbättringar ur djurskyddssynpunkt, i synnerhet som det remitterade förslaget

i motsats till utredningsmannens förslag icke upptager någon bestämmelse

om besvärsrätt för länsveterinär. Lagrådet vill på grund av

det anförda ifrågasätta, om icke länsstyrelsen lämpligen bör inom djurskyddet

erhålla samma befogenheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt

som inom hälsovården. Att länsstyrelsen ändock låter hälsovårdsnämnderna

i första hand svara för den omedelbara tillsynen är självklart.

I 21 § föreslås straff för den som av tredska underlåtit att ställa sig till

efterrättelse föreskrift som av hälsovårdsnämnd meddelats jämlikt 15 §

första stycket. Straffbestämmelsen skall emellertid icke vara tillämplig, om

nämnden utsatt vite. Förslaget avviker härigenom från vad som eljest är

brukligt. Enligt hälsovårdsstadgan äro vissa beslut av hälsovårdsnämnd

straffsanktionerade och kunna då enligt 53 § icke förenas med vitesföreläggande,

andra beslut äro icke straffsanktionerade och föranleda — därest

vite ej utsatts — icke någon direkt påföljd. Slutligen kunna beslut av sistnämnda

slag av nämnden förenas med vitesföreläggande. Enligt det remitterade

förslaget skulle man gå en motsatt väg och stadga straff som allmän

regel för underlåtenhet att iakttaga nämndens föreskrift men ge nämnden

befogenhet att sätta straffbestämmelsen ur funktion genom att utsätta vite.

Enligt lagrådets mening kunna dessa motsatta system lätt vålla missförstånd

i tillämpningen och lagrådet anser ej heller i övrigt att tillräckliga

skäl föreligga att, med avsteg från vad som brukas, utforma sanktionssystemet

på föreslaget sätt, med den ojämnhet som det innebär att samma

slags förseelse i ena fallet bestraffas med böter och i andra fallet med vite.

Oklarhet råder också, om straffbestämmelsen gäller medan besvär över

förelagt vite är föremål för prövning och om den återupplivas därest vitet

undanröjes. Lagrådet förordar därför, att straffbestämmelsen i 21 § för

underlåtenhet att följa nämndens beslut får utgå. Det må erinras, att straffbestämmelsen

i 11 kap. 13 § strafflagen är tillämplig såframt djurplågeri

föreligger. Därutöver synes det vara tillfyllest att lita till det föreslagna

effektiva medlet att utsätta vite. Om detta iakttages, bör tillika meddelas en

övergångsbestämmelse om att äldre lydelsen av 21 § alltjämt skall gälla

såvitt angår underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats

med stöd av äldre lag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 13

I anledning av lagrådets utlåtande anförde föredragande departementschefen

bl. a. följande:

Såsom lagrådet ifrågasatt torde länsstyrelsen böra tilläggas befogenhet

att vid behov ingripa direkt mot den enskilde exempelvis med vitesföreläggande.

I förslaget har därför såsom ett andra stycke i 14 § 2 mom. upptagits

bestämmelse att, för avhjälpande av missförhållande i avseende å

djurskyddet, länsstyrelsen äger samma befogenheter som enligt första stycket

tillkommer hälsovårdsnämnden. Med denna komplettering är, såsom

lagrådet jämväl påpekat, något särskilt stadgande om att länsstyrelsen äger

förordna, att dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, icke erforderligt.

Av skäl som anförts av lagrådet vill jag därjämte förorda, att straffbestämmelsen

i 21 § får utgå och att i anslutning därtill en särskild övergångsbestämmelse

meddelas.

Utskottet

Det är ett självklart samhällsintresse att de djur människan av olika

anledningar tagit i sin tjänst får en god vård. Att detta samhällsintresse

måste skyddas genom lagstiftning står numera likaledes över all diskussion.

Ehuru tillkomsten av 1944 års djurskyddslag innebar en nyhet och

ett framsteg på området, har lagen trots ökad folkupplysning och behjärtansvärda

frivilliga insatser på djurskyddets och husdjursvårdens område

redan visat sig vara i behov av att reformeras. Ett bifall till förevarande

proposition, som utgör den första etappen i detta reformarbete, kan beräknas

medföra en behövlig förbättring och effektivisering av tillsynen över

djurskyddslagens efterlevnad.

I likhet med departementschefen anser utskottet att tyngdpunkten beträffande

tillsynen liksom hittills bör ligga hos hälsovårdsnämnderna. Det

saknas i vart fall f. n. anledning att överflytta denna uppgift på andra —

statliga eller kommunala — organ. Den förstärkning av tillsynen på det

kommunala planet som nu föreslås genom att varje hälsovårdsnämnd ålägges

att utse minst en tillsyningsman för husdjurens vård och behandling

hälsar utskottet med tillfredsställelse. För de kommuner som hittills saknat

dylika befattningshavare kommer reformen givetvis att medföra nya kostnader.

Genom att lagförslaget icke innehåller några närmare föreskrifter om

tillsyningsmannens kvalifikationer och tjänsteåligganden, finnes möjlighet

att inom varje kommun ordna denna fråga med hänsyn till förhållandena i

varje särskilt fall. Departementschefen har därvidlag pekat på olika alternativ

för frågans lösning.

Djurskyddsutredningen har föreslagit att möjlighet öppnas för länsstyrelse

att förordna djurskyddsassistenter för att under länsveterinärens inseende

biträda vid den tillsyn som skall utövas av länsstyrelse. Härom har

meningarna varit delade bland remissinstanserna; flertalet har dock tillstyrkt

utredningens förslag. Departementschefen har ansett att behov av

dylikt biträde ej föreligger, och propositionen innehåller ej heller något för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

slag härom. I den i denna fråga avgivna motionen har yrkats bifall till utredningens

förslag. Utskottet har icke kunnat finna att behov föreligger att

nu inrätta dessa nya tjänster, varför utskottet avstyrker motionen.

Enligt det vid propositionen fogade lagförslaget skall det ankomma på veterinärstyrelsen

att över hälsovårdsnämnder, länsstyrelser och andra tillsynsorgan

handha den högsta tillsynen över djurskyddslagens efterlevnad

(14 § 1 mom. tredje stycket). Veterinärstyrelsen har att i denna egenskap

till ledning för dessa tillsynsorgan meddela erforderliga råd och anvisningar.

Djurskyddsutredningens förslag innehåller ett motsvarande stadgande, vilket

under remissbehandlingen i allmänhet lämnades utan erinran. Det framhölls

emellertid från sina håll att det ur principiell synpunkt kunde ifrågasättas,

om det vore riktigt att tillerkänna ett centralt ämbetsverk som veterinärstyrelsen

direktivrätt i förhållande till länsstyrelser och hälsovårdsnämnder.

Föredragande departementschefen har till stöd för propositionens ståndpunkt

i denna del anfört att behandlingen av djurskyddsärendena till sina

grundlinjer kommer att påminna om den ordning som gäller beträffande

den allmänna hälsovården. Enligt den allmänna hälsovårdsstadgan (55 § 1

mom.) är emellertid rätten för vederbörande centrala ämbetsverk (medicinalstyrelsen)

att till ledning för lokala organ meddela råd och anvisningar

inskränkt till hälsovårdsnämnderna. Det av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté

avgivna förslaget till ny hälsovårdsstadga intager härutinnan samma

ståndpunkt som gällande lag (SOU 1953: 31 s. 35).

Det i förevarande lagförslag begagnade uttrycket att veterinärstyrelsen har

att till ledning för tillsynsorganen meddela råd och anvisningar kan lätt_-

vilket ock skett under remissbehandlingen — givas den tolkningen att veterinärstyrelsen

kommer att få befogenhet att meddela sådana ''föreskrifter,

som tillsynsorganen har att ställa sig till efterrättelse. Genom den innebörd,

som uttrycket anvisningar erhållit i skatteförfattningarna, där anvisningarna

är av bindande natur, kan det ligga nära till hands att även i andra sammanhang

giva uttrycket en dylik betydelse.

I den svenska förvaltningsrätten saknas det icke exempel på att länsstyrelser

och andra lokala organ ålagts lydnadsplikt i förhållande till centrala

verk. Här må hänvisas till 10 § civilförsvarskungörelsen den 14 september

1944 (nr 646) och 3 § sista stycket kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106)

med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

i lagrummets lydelse enligt kungörelsen den 9 maj 1941 (nr 342).

1 dylika fall torde emellertid anordnandet av en central ledning i regel ligga

i verksamhetens egen natur, och dessa fall torde böra betraktas som undantag

från den i svensk förvaltning eljest härskande principen om ämbetsmyndigheternas

självständighet. Utskottet har för sin del icke kunnat finna att

tillsynen över djurskyddslagens efterlevnad, hur beaktansvärd denna tillsyn

än i och för sig må vara, utgör ett sådant ämne att något avsteg från gängse

regler här är påkallat.

I anledning av det nu sagda finner utskottet det angeläget framhålla att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr \ år 1958

15

uttrycket råd och anvisningar icke gives en annan innebörd än det har i

det allmäna språkbruket. Det kan icke råda någon tvekan om att icke blott

länsstyrelser utan även andra tillsynsorgan vid handläggningen av hithörande

frågor ej är bundna av annat än lag och författning och i övrigt har att

följa givna råd och anvisningar endast i den mån tillsynsorganen själva efter

prövning finner råden eller anvisningarna välgrundade.

Med det nu sagda har utskottet icke velat förringa betydelsen av veterinärstyrelsens

ifrågavarande verksamhet. För lagstiftningen på detta område

är det utmärkande att den i flertalet fall måste nöja sig med att ge bestämmelser

med flytande innnebörd. Det är icke vare sig möjligt eller lämpligt

att i lagtexten uttömmande ange vad som menas med vanvård, otillbörligt

lidande, tillräckligt utrymme, tillfredsställande rent, behövlig vila, avsevärt

lidande, ingrepp av någon betydelse etc. Det synes vara en angelägen uppgift

att nu uppräknade och andra liknande uttryck erhåller ett mera konkret

innehåll genom sådana råd och anvisningar från den centrala tillsynsmyndigheten,

att de genom sin motivering kan verka övertygande på andra tillsynsorgan

och därmed främja enhetlighet i tillämpningen.

Det har av några remissinstanser föreslagits, att det till ledning för hälsovårdsnämndernas

arbete på området utarbetas en normaldjurskyddsordning.

Även utskottet finner detta förslag värt beaktande. Det torde sålunda mången

gång vara påtagligt att det inom en viss kommun eller del därav kan

vara erforderligt med särskilda bestämmelser utöver vad som i djurskyddslagen

eller eljest föreskrivits. För att bestämmelser i sådan riktning skall

vinna efterföljd, torde det vara oundgängligt att de förknippas med påföljder

av något slag. Bestämmelser härom torde emellertid icke kunna införas

utan särskilt bemyndigande i lag. Utskottet vill för sin del förorda att

frågan av Kungl. Maj :t tages under övervägande vid det fortsatta reformarbetet

på djurskyddslagstiftningens område. Utskottet hyser förhoppningen

att detta arbete inom en snar framtid skall bringas till avslutning.

I övrigt föranleder propositionen icke någon erinran från utskottets sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 404 bifalla

förevarande proposition, nr 35.

Stockholm den 12 februari 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

Från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran

Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Kristiansson* och Robert Johansson;
från

andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Andersson i Ryggestad, Munktell, Nilsson i Östersund, Kilsmo, Jansson i

Benestad och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

580237 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:88 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19U a1 i texten