Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av den s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herrar Gustafsson och Bengtson samt nr 108 i andra kammaren av herr Björkänge.
1958-02-25 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1958 A:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av den s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herrar Gustafsson och Bengtson samt nr 108 i andra kammaren av herr Björkänge.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av den
s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herrar Gustafsson
och Bengtson samt nr 108 i andra kammaren av herr Björkänge.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag, i anledning av det utlåtande som
kommerskollegium avgav den 14 januari 1953 rörande bl. a. försvarsavgiftens
storlek samt med anledning av de övriga utredningar som kan ha verkställts
på gruvlagens område, snarast möjligt framlägges för riksdagen».
Motionärerna syftar närmast till att med hänsyn till penningvärdets förändring
sedan år 1938 åstadkomma en höjning av försvarsavgiften.
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionen I: 97.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtande inhämtats från kommerskollegium.
Frågan har senast behandlats av tredje lagutskottet år 1953 i ett utlåtande
nr 8.
Gällande rätt
Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig
på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål (arbetsområden).
I fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominerar i fråga om
såväl antal som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar
av gruvlagen har genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på
dem. Gruvlagen bygger på inmutningssystemet. Detta innebär, att envar
äger genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter
av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan
än kronan, är kronan enligt 46 § berättigad att till hälften med inmutaren
njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor som tillkommit
före gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Såsom
kompensation åt jordägaren för jordägareandelens borttagande infördes
i gruvlagen dels principen om 50 procents tillägg till värdet vid bestämmandet
av ersättning åt jordägaren för mark, skada och intrång och dels föreskrift
om en årlig avgäld till jordägaren motsvarande en procent av värdet
av de brutna och uppfordrade inmutningsbara mineralen, dock ej för något
år högre än till 5 000 kronor. De gamla formerna för försvar av gruvrätteri
medelst försvarsarbete samt eventuell försvarsavgift (50 kronor för varje
utmål) eller vilostånd ersattes i gruvlagen med en obligatorisk försvarsavgift
1 B i haag till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr ti
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
av 10 kronor årligen för varje hektar av utmålets areal oberoende av om arbete
inom utmålet utfördes eller ej. För ett utmål med maximistorlek, som
enligt 30 § gruvlagen utgör 16 hektar, är försvarsavgiften således 160 kronor.
Genom sammanläggning uppkomna utmål kan dock vara större och
betinga högre avgift. — Försvarsavgiften tillfaller i lika delar kronan och
jordägaren.
Bestämmelserna om den årliga avgåiden återfinnes i 53 § gruvlagen. Den
skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral
pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Finnes inom utmålet
flera jordägare skall de njuta lott i avgälden efter som de äger del i jorden.
Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år.
55 § gruvlagen innehåller huvudstadgandena om försvarsavgiften. Utöver
vad här ovan nämnts om avgiften i fråga föreskriver paragrafen bl. a., att,
om flera jordägare finnes inom utmålet, de skall njuta lott i avgiften efter
som de äger del i jorden. Enligt 2 punkten i övergångsbestämmelserna till
gruvlagen må försvarsavgiften beträffande utmål, som tillkommit före tidpunkten
för gruvlagens ikraftträdande, ej överstiga 50 kronor. Där äldre
utmål utvidgats efter nämnda tidpunkt, skall övergångsbestämmelsen likväl
gälla endast den del av utmålet som vid tidpunkten i fråga ingick i utmålet.
Har två eller flera äldre utmål sammanlagts med varandra, skall vidare
övergångsbestämmelsen avse vart och ett av de ursprungliga utmålen.
Till följd av de angivna modifikationerna är 50-kronorsbegränsningen endast
tillämplig å äldre utmål, som redan vid tiden för gruvlagens ikraftträdande
ägde en ytvidd av mer än 5 hektar. Underlåtenhet att betala försvarsavgift
kan medföra gruvrättens förverkande.
Frågans tidigare behandling
Genom proposition nr 17 vid 1952 års riksdag framlades förslag till åtskilliga
ändringar i gruvlagen. Ändringsförslagen grundade sig på en inom justitiedepartementet
utförd utredning för en allmän översyn av gruvlagstiftningen.
De avsåg ej lagstiftningens huvudgrunder utan hade i stort sett karaktär
av detaljändringar i olika avseenden. Avgäldens belopp berördes icke, ej
heller stadgandena om försvarsavgiftens storlek utom såvitt angår ovannämnda
övergångsbestämmelse. I fråga om denna ville propositionen införa
de modifikationer, vilka här ovan redovisats som numera gällande rätt.
I anledning av propositionen väcktes en motion, nr 1: 160/1952, vari yrkades
att såväl högsta beloppet för avgälden som för försvarsavgiften måtte
höjas, högsta beloppet för avgälden till 7 500 kronor och försvarsavgiften till
15 kronor. I motionen framhölls att högsta beloppet för avgälden liksom
försvarsavgiften blivit vid gruvlagens tillkomst lämpligt avvägda i förhållande
till dåvarande penningvärde men att genom penningvärdets starka fall
sedan dess avgälden och avgiften numera icke alls representerade samma
förmån för jordägaren respektive kronan som år 1938. När nu en revision
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 195H 3
av lagen skulle genomföras, vore tillfället lämpat för att bringa avgälden
och försvarsavgiften i nivå med de reella värden de ägt 1938. En höjning
av de nominella beloppen med 50 procent finge därvid anses skälig.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet
propositionen. Nyss omnämnda motion föranledde följande uttalande
av utskottet:
Utskottet erkänner det berättigade i de synpunkter, som sålunda åberopats.
Gruvlagens föreskrifter om beloppen av avgäld och försvarsavgift synes
böra omprövas. En omprövning av föreskrifterna bör emellertid icke ske,
innan en närmare utredning verkställts. Därvid bör övervägas till vilka belopp
de nya avgälderna och avgifterna bör uppgå. Utredningen bör snarast
verkställas.
På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående ändring i
gruvlagens bestämmelser om högsta beloppet för avgälden ävensom om beloppet
av försvarsavgiften samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga
förslag till. de lagändringar, vilka utredningen kunde föranleda.
Kommerskollegium år 1953
Kungl. Maj :t uppdrog åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa den
sålunda begärda utredningen. Sedan utredningen verkställts, redovisade kollegiet
densamma till Kungl. Maj:t i promemoria av den 14 januari 1953
(stencilerad; intagen i Kommersiella meddelanden nr 2 år 1953). Av promemorian
framgår att kollegiet inhämtat yttranden i ärendet från bergmästarna,
Svenska gruvföreningen och Jernkontoret.
I fråga om avgälden anförde kollegiet bl. a. följande.
Såsom framgår härav är avgälden att betrakta som en andel i avkastningen.
Då den i lagen maximerades till 5 000 kronor förelåg icke anledning
att förutse någon väsentlig ändring av penningvärdet. Eftersom jordägaren,
så länge icke maximibeloppet uppnås, åtminstone i stort sett erhåller kompensation
för penningvärdets fall genom malmvärdets stegring, synes det
vara rimligt, att jordägaren erhåller kompensation även i fråga om maximibeloppet,
när en så stark sänkning av penningvärdet skett, att beloppets
realvärde väsentligt minskats.
Med hänsyn till den ovisshet om utvecklingen av gruvdriftens lönsamhet,
som råder under dessa förhållanden, synes en eventuell höjning av avgäldens
maximibelopp, såsom av motionären föreslagits, ej böra överstiga
50 %.
Såvitt Kollegium med ledning av uppgifter, som inhämtats av Svenska
gruvföreningen, kunnat finna, har malmbrytning på utmål, tillkomna efter
gruvlagens ikraftträdande, hittills upptagits i så ringa omfattning, att avgäld
hittills blott utgått vid ett enda gruvfält i hela landet, nämligen legodriftsgruvorna
i Adak, och för de utmål därstädes, vilka helt falla under
1938 års gruvlag, synes maximibeloppet ännu ej ha uppnåtts. Detta innebär
å ena sidan, att avgäldens maximibelopp ännu knappast kunnat bli aktuellt
i något gruvföretags ekonomiska kalkyler, varför eu höjning ej kan
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
medföra störningar i detta hänseende, och å andra sidan att en höjning ej
för jordägarna är någon speciellt brådskande angelägenhet.
I belysning av det ovan anförda synes det framstå som skäligt, att jordägareavgäldens
maximibelopp med hänsyn till penningvärdets fall höjes
med 50 % till 7 500 kronor och att höjningen får gälla alla utmål, för vilka
1938 års gruvlag i detta hänseende är tillämplig, oberoende av om utmålen
tillkommit på grund av inmutning före eller efter höjningens ikraftträdande.
Beträffande försvarsavgiften må följande återgivas av kollegiets
utlåtande.
Såsom framgår bl. a. av chefens för justitiedepartementet uttalanden vid
tillkomsten av 1938 års gruvlag (jfr även prop. nr 17/1952 s. 97) kan försvarsavgiftens
uttagande motiveras ur olika synpunkter, men någon enhetlig
rättsgrund för avgiften har icke fixerats. Svårigheten att formulera en
dylik rättsgrund ligger givetvis främst i den dubbeltydighet, som följer av
att halva avgiften tillfaller kronan och den andra hälften jordägaren. Denna
omständighet, som i och för sig vid olika tillfällen kritiserats ur skilda synpunkter,
gör det även svårt att bedöma avgiftens rätta storlek och frågan
huruvida en höjning på grund av penningvärdets fall är befogad. För bedömning
av sistnämnda fråga synes det vara lämpligt att förutom helheten även
särskilt beakta de båda delarna var för sig.
Till belysning av vilka belopp försvarsavgifterna röra sig om, lämnas här
nedan vissa ur Kollegii register över försvarsavgifter hämtade uppgifter
avseende år 1950, d. v. s. avgifter erlagda i slutet av år 1949. —--Av
dessa uppgifter framgår till en början, att det totala beloppet av försvarsavgifter
utgjorde 217 000 (2 X 108 500) kronor, inklusive de avgiftsandelar,
som gruvägarna innehålla i egenskap av jordägare. I förhållande till gruvhanteringens
totala omsättning kan beloppet synas ringa. Härvid bör emellertid
beaktas, att av de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift nu erlägges,
endast 424 utmål äro föremål för brytning och att alltså över 90 % av
avgifterna erläggas endast för bibehållande av rätten till framtida bearbetning
av utmål, som för närvarande icke ge någon inkomst.
Kollegium vill i detta sammanhang erinra om att ehuru försvarsavgiften
per hektar icke avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag denna dock medförde
en väsentlig stegring av gruvägarnas försvarskostnader, dels genom
att rätten till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas
även för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även
möjligheten att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra
närgränsande utmål gick förlorad.
En inom Kollegium utförd överslagsberäkning visar, att gruvägarnas försvarskostnader
från 1938 till 1950 stigit med nära 175 %, d. v. s. ett indextal
med 1938 som basår skulle för år 1950 bli 275. Anmärkas bör att antalet
utmål under samma tid endast stigit med 15 %. Ur gruvägarnas synpunkt
måste därför en ytterligare ökning med 50 %, d. v. s. till drygt 400 %
av 1938 års kostnader, trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning.
Särskilt gäller detta kanske de mindre gruvägarna, som icke ha
samma ekonomiska resurser och icke samma möjligheter att planera på lång
sikt som de stora företagen.
Om försvarsavgiften sålunda i varje fall för nyssnämnda gruvägare kan
anses vara hög, återstår frågan, huruvida den är tillräckligt hög för att
motverka osunda tendenser i fråga om förvärv och bibehållande av utmål i
mer eller mindre utpräglat spekulationssyfte, och speciellt om sänkningen
av avgiftens realvärde genom penningvärdets fall haft några menliga verkningar
i detta hänseende.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
5
Några direkta bevis för huru härmed kan förhålla sig är givetvis svårt att
få. Vissa tecken kunna dock åberopas. -----Ej heller dessa statistiska
data tyda på att en ökad tendens till utmålsförvärv i mindre vällovliga syften
inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften på grund
av penningvärdets fall.
Kronans andel av försvarsavgiften får anses ha till primär uppgift att
såsom ett villkor för gruvrättens fortsatta bestånd utgöra en årligen förnyad
garanti gentemot det allmänna för att utmålsinnehavaren har för avsikt att
nyttiggöra malmen. I denna egenskap har försvarsavgiften närmast karaktären
av en registreringsavgift, och något fog för att höja den med hänsyn
till penningvärdets fall torde icke finnas annat än i sammanhang med en
eventuell allmän höjning av liknande avgifter inom andra grenar av Kronans
verksamhet.
Ett ytterligare syfte med kronoandelen av försvarsavgiften, som bl. a. anförts
av gruvlagstiftningssakkunniga, skulle vara, att den borde betraktas
som ett bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten. Jämte försvarsavgifterna
få som bidrag till dessa kostnader räknas från bergmästarämbetena
inlevererade ansökningsavgifter för inmutningar samt stämpelavgifter.
— ---Såsom framgår av dessa båda tablåer täckas utgifterna nästan i sin
helhet av inkomsterna, och i betraktande- av att de egentliga bergsärendena,
såsom ovan nämnts, endast upptaga omkring hälften av bergsstatens verksamhet,
föreligger i själva verket ett avsevärt överskott på denna del av
verksamheten. Någon anledning att höja försvarsavgiften betraktad som
bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten föreligger sålunda icke.
Den hälft av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, har ansetts
dels som gottgörelse till jordägaren för intrång på hans mark och dels som
en garanti för att sådant intrång icke sker onödigtvis eller fortsätter längre
tid än nödigt.
I sistnämnda hänseende synes försvarsavgiften kunna betraktas ur samma
synpunkter, som ovan anförts beträffande dess motsvarande funktion
gentemot det allmänna.
I fråga om försvarsavgiften betraktad som gottgörelse för intrång må erinras
om vad ovan konstaterats, att ca 90 % av alla gällande utmål av gruvägarna
äro reserverade för framtida bearbetning, medan endast ca 10 % äro
föremål för brytning.
För det intrång, som göres genom under brytning varande utmål, synes
jordägaren i princip erhålla fullgod ersättning dels genom marklösen med
50 % över markens och därå befintliga nyttigheters värde, dels genom avgälden
från malmfångsten respektive genom rätten att som hälftendelägare
deltaga i gruvdriften vid äldre utmål. Vållar gruvägaren skada eller intrång
på återstoden av fastigheten, blir han skadeståndsskyldig därför.
Huvudfrågan synes därför praktiskt sett gälla det intrång som göres genom
utmål, vilka icke äro under arbete. Förefintligheten av ett utmål hindrar
icke jordägaren att fullt utnyttja marken så länge gruvägaren ej önskar
använda och fördenskull lösa marken för med gruvbrytningen sammanhängande
behov. Intrånget synes sålunda huvudsakligen bestå i den osäkerhet,
som utmålet skapar hos jordägaren, om hans möjlighet att framdeles disponera
marken.---------EU intrång av denna art kan svårligen på ett ensar
tat
sätt i lagens form värderas i penningar-------.
Kollegium vill emellertid skärskåda frågan om eu höjning av försvarsavgiften
ur praktiskt ekonomiska synpunkter i belysning av de uppgifter, som
ovan lämnats angående fördelningen av försvarsavgifterna speciellt på enskilda
jordägare.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6‘ år 1958
Av dessa uppgifter framgår bl. a., att nära hälften av alla avgiftsberättigade
enskilda jordägare erhålla en avgift, som är lägre än 10 kronor per år. I
många fall ligger beloppet under 1 krona ned till endast några öre, då utmålet
t. ex. blott skär över ett hörn av vederbörandes mark. Ytterligare 20 % av
jordägarna erhålla högst 20 kronor per år. För båda dessa grupper gäller,
att försvarsavgiften icke kan vara av någon reell ekonomisk betydelse, ej heller
om den höjes med 50 %, och detsamma torde även gälla nästa grupp,
upp till 50 kronor per år, d. v. s. sammanlagt minst 90 % av alla avgiftsberättigade
enskilda jordägare, för vilka en höjning av avgiften med 50 %
skulle medföra en med 1 öre till 25 kronor ökad årsinkomst.
Vad beträffar de högsta beloppen till enskilda jordägare, över 200 upp till
600 kronor per år, må anmärkas, att dessa avgifter i flertalet fall avse utmål
för flackt liggande malmer, för vilka försvarskostnaderna, räknat per
ton malmtillgång inom utmålen, redan nu äro så höga, att en ökning mycket
väl kan föranleda utmålsinnehavaren att söna en del av utmålen.
I betraktande av att en höjning av försvarsavgiften, som skulle innebära
en avsevärt ökad belastning på utmålsinnehavarna, sålunda endast i några
få undantagsfall skulle ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån,
synes det vara tveksamt, om en kompensation för penningvärdets fall i
jordägarnas intresse är tillräckligt väl grundad.
De synpunkter på frågan om en höjning av försvarsavgiften, som här framhållits,
synas leda till den slutsatsen, att starka skäl tala emot en sådan
höjning och att skälen för att en höjning skulle ske i huvudsak inskränka
sig till att försvarsavgiften en gång fastställts till ett visst belopp per hektar,
vars realvärde sedan sjunkit avsevärt genom penningvärdets fall.
Sammanfattningsvis uttalades härefter följande i kollegiets promemoria.
Med stöd av det ovan anförda vill kollegium som sin uppfattning uttala,
att en höjning av maximibeloppet för avgäld till jordägare med 50 % synes
vara skälig men att tillräckliga skäl för en motsvarande höjning av försvarsavgiften
knappast föreligga.
Kollegium vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att även andra med
försvarsavgiften sammanhängande bestämmelser i gruvlagen torde böra bli
föremål för omprövning. Chefen för justitiedepartementet har i kungl. proposition
nr 17 den 21 december 1951 bl. a. anfört, att det torde ankomma på
Kollegium att överväga och framlägga eventuella förslag i frågan huru man
skall förfara med avgiftsbelopp, som icke uttagas av jordägaren. Kollegium
har icke ännu haft tillfälle att verkställa härför erforderlig utredning men
har för avsikt att senare under detta år inkomma med de förslag, vartill en
sådan utredning kan ge anledning, och torde därvid även komma att beröra
andra frågor angående utbetalning av försvarsavgiftens jordägarandel. I
detta sammanhang kunna möjligen framkomma önskemål, som beröra själva
grundformen för ersättning till jordägare för intrång genom utmål. Med
hänsyn härtill och då det är olägligt om ändringar alltför ofta vidtagas i gruvlagen,
vill Kollegium förorda, att avgörandet i frågan om höjning av försvarsavgiften
och avgäldens maximibelopp får anstå till dess alla på detta område
aktuella spörsmål kunna lösas i ett sammanhang.
Tredje lagutskottet år 1953
I anledning av två vid 1953 års riksdag väckta, likalydande motioner (I:
187 och II: 394) med yrkande om en allmän översyn av gruvlagen i syfte att
få en höjning av maximibeloppet för avgälden till 10 000 kronor och av den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958 7
årliga avgälden till 20 kronor per hektar anförde tredje lagutskottet i utlåtande
(nr 8) bl. a.
Förändringarna i penningvärdet har medfört, att såväl försvarsavgiften
som maximiavgälden numera representerar betydligt lägre realvärden än
■sid gruvlagens antagande 1938. övertygande skäl lär ej kunna visas för att
realvärdena icke borde få vara desamma nu som nämnda år. En höjning
av ifrågavarande nominella belopp måste alltså erkännas som berättigad.
Härvidlag biträder utskottet vad som uttalades'' av tredje lagutskottet vid
1952 års riksdag. Den utredning i ämnet, vilken begäres också i årets motioner,
har som framgått redan kommit till stånd. Man har nu att avvakta
Kungl. Maj :ts prövning i saken. Utskottet förväntar, att denna prövning
skall verkställas utan tidsutdräkt.
Utlåtandet utmynnade i en hemställan att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.
Yttrande
Kommerskollegium har i avgivet yttrande över förevarande motioner bl. a.
anfört.
När det gällt utbetalningen av andelar i försvarsavgifterna har svårlösta
problem ofta uppstått bl. a. därigenom att kollegium saknat kännedom om
huru marken inom ett stort antal utmål varit fördelad på de olika jordägarna
och därför ej kunnat beräkna den envar jordägare tillkommande lotten i
avgifterna. Trots omfattande utredningar under åren från 1940, då kollegium
fick uppdraget att fördela avgifterna, måste ännu i början av 1950- talet av detta skäl hos kollegium årligen innehållas över 13 000 kronor, motsvarande
omkring 14 % av inbetalda, jordägare tillkommande avgifter. —
De svåra och tidsödande utredningar, soin i många fall krävas för utrönande
av äganderätten till och fördelningen mellan olika ägare av marken
inom utmålen, innebära en arbetsbelastning för ej blott kollegium utan även
vederbörande bergmästare, distriktslantmätare och gruvföretag, som är mycket
stor i förhållande till de små ekonomiska värden som här äro i fråga.
Kollegium ansåg sig emellertid böra pröva ytterligare möjligheter att effektivisera
utbetalningen av försvarsavgiftsmedel innan förslag framlades på basis
av det tidigare läget. Vissa i detta syfte vidtagna åtgärder ha sedermera
visat sig medföra en icke oväsentlig, om ock långsamt framträdande förbättring,
vilken väntas komma mera påtagligt till synes under återstoden av det
nu löpande budgetåret. Kollegium har genom den ovan antydda utvecklingen
fått ett fastare underlag för överväganden i fråga om försvarsavgifterna,
och en utredning har påbörjats, vilken kommer att framläggas under hösten
innevarande år.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Utskottet
Motionärerna åsyftar att med hänsyn till den förändring penningvärdet
undergått sedan gruvlagens tillkomst år 1938 få till stånd en höjning av den
s. k. försvarsavgift gruvinnehavaren skall erlägga. Denna utgör tio kronor
om året för varje hektar som utmålet omfattar, varav halva beloppet av
kommerskollegium skall tillställas den fastighetsägare, på vilkens mark utmålet
är beläget. Vidare synes motionerna innefatta en begäran om en framställning
till Kungl. Maj:t att pröva ett av kommerskollegium i dess promemoria
den 14 januari 1953 tillstyrkt förslag om en höjning med 50 procent
av det högsta beloppet för den årliga avgälden till jordägare, f. n. 5 000 kronor.
Jämväl beträffande övriga i promemorian antydda problemställningar
torde motionärerna avse att riksdagen bör anhålla om förslag hos Kungl.
Maj :t.
Försvarsavgiftens uttagande kan som kommerskollegium i 1953 års promemoria
framhållit icke motiveras ur enhetliga synpunkter. Det är också
uppenbart att jordägarnas andel i de flesta fall utgör obetydliga belopp, vilkas
uppbörd och redovisning förorsakar vederbörande myndigheter ett avsevärt
arbete. — Kommerskollegium utbetalar beloppen först efter vederbörande
fastighetsägares särskilda rekvisition. År 1952 gjordes vissa ändringar i
gruvlagen för att underlätta förfarandet i detta avseende. Sålunda föreskrevs
att gruvinnehavare vid avgiftens inbetalande skulle lämna uppgift om fastighetsägaren
samt att bergmästare vid utmålsförrättnings avslutande skulle
underrätta fastighetsägaren om hans rätt till försvarsavgift och om förfarandet
för att utfå andel i försvarsavgiften. Dessa ändringar har emellertid icke
visat sig tillräckliga för att nedbringa summan av oredovisade försvarsavgifter,
som f. n. utgör omkring 400 000 kronor. Ovisshet om vem som har rätt
till medlen åstadkommer fortfarande besvärliga och tidsödande utredningar,
och det förekommer alltjämt i betydande utsträckning att kända fastighetsägare
trots påminnelser underlåter att uttaga sina andelar.
Mot bakgrunden härav är det naturligt, att kommerskollegium i 1953 års
promemoria antytt möjligheten att vid sina fortsatta överväganden om det
lämpliga sättet för utbetalning av försvarsavgiftens jordägarandel även beröra
grundformen för ersättning till jordägare för intrång genom utmål.
Kommerskollegium har under senare år i syfte att effektivisera utbetalningen
av försvarsavgiftsmedel vidtagit vissa åtgärder, vilka visat sig medföra
en visserligen långsam men icke oväsentlig förbättring. Därigenom anser
sig ämbetsverket ha fatt ett fastare uncterlag för sina överväganden i
dessa frågor. Fn ny utredning har fördenskull påbörjats, vars resultat enligt
vad kommerskollegium ställt i utsikt kommer att framläggas under hösten
innevarande år.
Oavsett huruvida den av motionärerna begärda avgiftshöjningen kan anses
befogad med hänsyn till det förändrade penningvärdet, finner utskottet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1958
9
denna och hithörande frågor böra upptagas av riksdagen, först när kommerskollegium
framlagt resultatet av sin utredning och Kungl. Maj :t haft
tillfälle att taga ställning därtill. Härmed förknippade spörsmål har emellertid
varit under övervägande så avsevärd tid, sedan riksdagen sist uttryckte
sin förväntan om Kungl. Maj :ts prövning av saken, att det synes utskottet
angeläget att ytterligare dröjsmål med behandlingen såvitt möjligt undvikes.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i anledning av förevarande motioner,
1:97 och 11:108, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte snarast för riksdagen framställa de för
slag, vartill den inom kommerskollegium pågående utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 25 februari 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Göran Karlsson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Robert Johansson; samt
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åman, von
Seth*, Johnsson i Kastanjegården*, Andersson i Ryggestad, Svenning* och
Jansson i Benestad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2 Bihang till riksdagens protokoll i99S. 9 samt. 3 avd. Nr 0
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1958 A:115 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om höjning av den s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen m. m. a1 i texten