Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för delgivning av bgggnadsnämnds beslut. Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 66 i första kammaren av herrar Kronstrand och Danmans samt nr 98 i andra kammaren av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
1958-03-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1958 A:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för delgivning av bgggnadsnämnds beslut. Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 66 i första kammaren av herrar Kronstrand och Danmans samt nr 98 i andra kammaren av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
delgivning av bgggnadsnämnds beslut.
Tredje lagutskottet liar behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 66 i första kammaren av herrar Kronstrand
och Danmans samt nr 98 i andra kammaren av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av gällande byggnadsstadga, att av byggnadsnämnd fattat
beslut vinner laga kraft inom viss bestämd tid, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionen II: 98.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från 1951 års byggnadsutredning, byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, överståthål.larämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings,
Malmöhus och Gävleborgs län. Sistnämnda två länsstyrelser har bifogat yttranden
från sina länsarkitekter, överståthållarämbetet har bifogat föredragandens
promemoria samt utlåtande av Stockholms stads byggnadsnämnd
och av dess stadsbyggnadskontor. Vid remissvaret av länsstyrelsen i
Malmöhus län var fogade yttranden av byggnadsnämnderna i städerna Malmö
och Lund samt Vellinge och Herrestads kommuner. På begäran av utskottet
har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund.
Gällande rätt m. m.
Besvärstidens beräkning
Före lagändring år 1954 innehöll 167 § i byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(vilken är utfärdad av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande) en bestämmelse,
att besvär enligt nämnda stadga eller gällande byggnadsordning fick
anföras inom en månad från det klaganden erhöll del av beslutet. Efter ändringen
innehåller stadgandet allenast föreskrift om att länsstyrelse är besvärsmyndighet,
medan bestämmelsen om besvärstid återfinnes i lagen den
4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Lagen
lyder:
Besvär över förvaltande myndighets beslut skola, om ej annat följer av lag
eller författning, vid äventyr av talans förlust hava inkommit till vederbörande
myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet;
dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1938. 9 samt. 3 avd. Nr 9
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
Genom denna lag har ändring icke skett i tidigare gällande ordning, att
besvärstiden räknas från det klaganden fick del av beslutet, och något stadgande
om delgivning eller offentliggörande av byggnadsnämnds beslut i byggnadslovsärende,
vartill motionerna närmast synes syfta, föreligger icke.
De överväganden, som legat till grund för nuvarande bestämmelser, återfinnes
bl. a. i stadsplaneutredningens år 1942 avgivna betänkande I med
förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden
m. m. (SOU 1942: 27 s. 81).
Utredningen har i samband med här avhandlade spörsmål övervägt möjligheterna
att råda bot på de olägenheter, vilka äro förbundna därmed, att
tiden för anförande av besvär över ett av byggnadsnämnden meddelat byggnadslov
räknas först från den dag, vederbörande får del av nämndens beslut.
En viss rättsosäkerhet kan härigenom ej undvikas; möjlighet föreligger nämligen
alt, sedan ett byggnadsföretag med stöd av lämnat byggnadslov
redan blivit fullbordat, besvär över byggnadsnämndens beslut anföras med
påföljd att, om de bifallas, byggnaden måste borttagas. I och för sig vore
det väl ej otänkbart att stadga en viss tid, efter vars utgång byggnadsnämndens
beslut under alla förhållanden skulle anses ha tagit åt sig laga kraft.
Exempelvis kunde föreskrivas, att besvärstiden skulle räknas från beslutets
kungörande i tidning eller på annat sätt. Mot en sådan begränsning av besvärstiden
torde dock kunna riktas allvarliga invändningar. Byggnadsnämndens
prövning av ansökan om byggnadslov föregås ej av något utställningsoch
granskningsförfarande, liknande det som är föreskrivet beträffande uppgörande
av förslag till stadsplan och tomtindelning. Kringboende markägare
kunna därför vara fullkomligt ovetande om det planerade byggnadsföretaget;
delgivning genom allenast kungörelseförfarande blir då föga betryggande.
Frågan torde också vara av sådan principiell räckvidd att den "ej bör
lösas särskilt för ett sådant specialfall som det bär förevarande. Innehavaren
av byggnadslov har för övrigt möjlighet att högst avsevärt mildra de olägenheter,
som äro förbundna med nuvarande besvärsregler. En viss trygghet
mot obehagliga överraskningar kan således vinnas om han, sedan byggnadsnämndens
beslut meddelats, omedelbart delgiver byggnadslovet "med
samtliga de personer, vilkas rätt rimligen kan tänkas bli berörd av detsamma.
Om genom ett dylikt förfarande måhända icke kan vinnas hundraprocentig
säkerhet, torde dock ett i praktiken fullt tillfredsställande resultat ur
de synpunkter, varom här är fråga, på denna väg kunna uppnås.
Frågan berördes också under remissbehandlingen av stadsplaneutredningens
år 1945 avgivna betänkande med förslag till byggnadslag (SOU 1945: 15),
då några remissinstanser framförde samma erinringar som nu framföres av
motionärerna (prop. nr 211/1947, s. 179). Erinringarna avvisades emellertid
av departementschefen (s. 179—180) på i huvudsak de grunder, som andragits
av stadsplaneutredningen i det ovan citerade uttalandet.
Gällande bestämmelser om byggnadstillstånd m. m.
Byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan innehåller en mångfald
olika bestämmelser om vad som skall iakttagas vid byggande.
Byggnadslagen upptar sålunda bl. a. byggnadsförbud i strid mot
fastställd detaljplanering, kompletterad med ett antal bestämmelser, som ger
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
möjlighet att i givet fall belägga ett område med särskilt förbud mot åtgärd,
som kan tänkas hindra ett områdes ändamålsenliga utnyttjande. Vidare
finns stadganden om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller
luftfarten eller med menlig inverkan på naturskönhet, konstnärligt värdefulla
byggnader m. m. Bestämmelserna om byggnads yttre och inre utförande,
vilka är relativt detaljerade, har inrymts i byggnadsstadgan. Dessutom
kan byggnadsstyrelsen efter fastställelse av Kungl. Maj :>t utfärda bindande
anvisningar av teknisk natur. Författningarna ger därutöver möjlighet
att för viss ort utfärda särbestämmelser i särskild byggnadsordning för
orten.
Bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan om vad som skall
iakttagas vid byggande kompletteras med ett system av regler om tillsyn
över byggnadsverksamheten. Bl. a. finnes i viss omfattning
stadgad skyldighet för den, som vill uppföra byggnad eller vidtaga vissa
andra åtgärder, att dessförinnan söka byggnadslov eller särskilt tillstånd till
åtgärden (76, 100, 101, 129, 135, 143 och 145 §§ byggnadsstadgan). Vidare
skall tillsyn äga rum över byggandet dels i form av inspektioner och dels
genom skyldighet för den byggande att för arbetet anlita kompetent ansvarig
arbetsledare,
Såväl i byggnadslagen som i byggnadsstadgan ges närmare bestämmelser
om påföljder för överträdelse av de i nämnda författningar
givna bestämmelserna om byggande (147 och 148 §§ byggnadslagen samt
162—166 §§ byggnadsstadgan).
Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten
utövas inom varje kommun av byggnadsnämnden, vars uppgifter i stort sett
kan indelas i två grupper, nämligen planläggning och tillsyn över byggandet.
Vidare övar länsstyrelsen tillsyn över planläggningen och byggnadsverksamheten
i länet. Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet
inom riket tillkommer byggnadsstyrelsen.
Över beslut av byggnadsnämnd, som meddelats med stöd av byggnadsstadgan
eller gällande byggnadsordning, får med visst undantag besvär anföras
hos länsstyrelsen, över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär
över byggnadsnämnds beslut eller eljest på grund av byggnadsstadgan eller
gällande byggnadsordning, får besvär anföras hos Kungl. Maj :t i den ordning,
som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.
I 76 och 135 §§ byggnadsstadgan anges de fall, då byggnadslov
är erforderligt. Dessutom finns som förut nämnts åtskilliga andra
bestämmelser i byggnadsstadgan om skyldighet att söka byggnadstillstånd.
Alla dessa regler är så utformade, att de för varje typ av administrativa områden
och planområden anger de särskilda åtgärder, för vilka tillstånd erfordras.
Syftet med denna förhandsprövning är att åstadkomma en bättre
efterlevnad av de särskilda bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen än
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
som kan uppnås med en kontroll i efterhand. Prövningen är även ägnad att
medföra fördelar för den enskilde, framför allt genom att han vinner säkerhet
för att den tilltänkta byggnaden kommer att överensstämma med gällande
föreskrifter.
Sålunda fordras alltid i stad, köping, municipalsamhälLe och sådant område
på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts, tillstånd till nybyggnad samt inrättande
av varuupplag, materialgård eller ljusanordning.
Inom stad, köping, municipalsamhälle och område på den egentliga landsbygden,
för vilket stadsplan fastställts, krävs även tillstånd till följande åtgärder:
till-, på- eller ombyggnad, varje ändring som berör byggnads konstruktion
eller lokalers storlek och anordning (t. ex. upptagande av fönsteröppning)
eller eldstad, väsentlig ändring i fråga om byggnads användningssätt,
fastighets inhägnande, rivning av byggnad, schaktning, sprängning, fyllning,
trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd inom byggnadskvarter. I
byggnadsordning för dylikt område kan föreskrivas huruvida och i vad mån
byggnadslov även skall fordras för sådana åtgärder som anläggning eller ändring
inom tomt eller byggnad av vatten- eller avloppsledning och för liknande
ändamål, underhållsarbeten å byggnad samt åtgärd som väsentligt påverkar
byggnads utseende, såsom utbyte av takbeläggning, omfärgning, skyltning
och plantering.
Bland ärenden, vari byggnadsnämnd meddelar beslut, kan särskiljas sådana,
i vilka byggnadsnämndens beslut knappast kan beröra någon annans
rätt än sökandens (eller vederbörande fastighetsägares), t. ex. byggnadslov
avseende ändrad inredning. Andra ärenden däremot kan föranleda beslut,
som i större eller mindre grad påverkar grannes intresse, exempelvis uppförande
av byggnad närmare tomtgräns än som är medgivet enligt byggnadsstadgan
eller avvikelse från stadsplans föreskrift om taks lutning och form
m. m.
De i byggnadsstadgan upptagna bestämmelserna om byggnads yttre och
inre anordnande är i stor omfattning dispensabla. En generell dispensbefogenhet
torde utan särskild bestämmelse tillkomma Kungl. Maj :t
enligt allmänna regler. Även länsstyrelsen har på grund av bestämmelser i
byggnadsstadgan en viss dispensbefogenhet. Också byggnadsnämnden har på
grund av särskilda bestämmelser (73, 129 och 134 §§ byggnadsstadgan) möjlighet
att i stor omfattning medge undantag från de allmänna reglerna, om
nämnden till sitt biträde har person med särskilda kvalifikationer och denne
tillstyrkt åtgärden. Härjämte är åtskilliga av de i byggnadsstadgan förekommande
bestämmelserna om byggande så avfattade, att de under vissa
angivna förutsättningar ger byggnadsnämnden möjlighet att frångå de i
allmänhet gällande reglerna.
Då dispensreglerna utformades, torde man ha förutsatt, att den absolut
övervägande delen av all byggnadsverksamhet skulle ske i full överensstäm
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
5
melse med gällande planer och andra bestämmelser samt att avvikelse från
dessa icke skulle visa sig behövliga annat än i ett fåtal fall. Denna förutsättning
är också i allmänhet uppfylld vid byggande inom områden med någorlunda
nytillkommen detaljplan. Om emellertid planen är av äldre datum, är
det snarare regel än undantag att man vid byggandet ser sig nödsakad att i
ett eller annat hänseende frångå gällande föreskrifter.
I praktiken synes enligt vad 1951 års byggnadsutredning uttalar (SOU
1957: 21 s. 140) tolkningen av dispensreglerna ha blivit ganska liberal.
Den ledande synpunkten vid utövning av dispensbefogenheten har varit,
huruvida en tilltänkt åtgärd kunnat förmodas medföra så vittgående verkningar,
att stadsplan eller byggnadsplan till följd därav måste göras om
i någon avsevärd omfattning. Med hänsyn till den lagfästade principen om
kommunens inflytande på planläggningen torde dispens icke annat än möjligen
i rena undantagsfall ha lämnats utan att kommunen tillstyrkt åtgärden.
Vidare torde man vid dispensprövningen ha sökt så långt möjligt bevaka,
att ägarna av angränsande mark och andra enskilda intressenter, vilkas
byggnadsmöjligheter, belysningsförhållanden, trevnad e. d. berörts av
avvikelsen, fått tillfälle att yttra sig.
Bestämmelserna om förfarandet i byggnads lov särenden
är f. n. utformade så, att det med få undantag åligger sökanden att förebringa
all den utredning, som erfordras för prövningen.
Vid prövning om ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden enligt
78 och 137 §§ byggnadsstadgan förvissa sig om att företaget överensstämmer
med bl. a. fastställd stadsplan eller byggnadsplan samt tillse att
byggnaden är lämplig för den plats å vilken den skall uppföras, att byggnaden
ej skjuter över gällande tomtgräns, att byggnaden ej förlägges så att den
onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter eller försvårar deras bebyggande
på lämpligt sätt, att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet
mot eldfara, att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar
svarande inredning, att byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt
erforderligt isolerad mot fukt och kyla, att byggnadens yttre fyller skäliga
anspråk på smak och prydlighet såväl i och för sig som med hänsyn till omgivningen
samt att byggnaden erhåller en god planlösning.
Såvitt rör hänsynen till enskild rätt hör här anmärkas att byggnadslagstiftningen
i första hand innefattar en administrativ och icke en
privaträttslig reglering av byggnadsfrågorna. Enär de civilrättsliga reglerna
om grannars inbördes rättsförhållanden på grund av grannelaget är föga
utbyggda, har emellertid byggnadslagstiftning och bebyggelseplaner fått allt
större betydelse även ur de enskildas synpunkt. Sålunda motiveras exempelvis
gällande bestämmelser om visst avstånd mellan byggnad och tomtgräns
såväl av brandskyddsintresset som av grannelagshänsyn, och avgöranden
angående det djup, till vilket husgrund skall föras ned, kan indirekt bli av
avsevärd betydelse ur grannelagsrättslig synpunkt.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
Något utställningsförfarande, varigenom ansökan av byggnadslov bringas
till grannars och övriga intressenters kännedom — i likhet med vad som
enligt 122 § byggnadsstadgan skall förekomma innan länsstyrelsen fastställer
byggnadsplan — äger icke rum. I vissa fall finns dock särskilda bestämmelser
för tillgodoseende av tredje mans rätt, t. ex. om grannes hörande i
96 § tredje punkten byggnadsstadgan.
1951 års byggnadsutredning
Ett av 1951 års byggnadsutredning framlagt förslag till ny byggnadsstadga
(SOU 1957:21) överensstämmer, såvitt angår hithörande bestämmelser
om ordningen för överklagande av byggnadsnämnds beslut i byggnadslovsärende,
med gällande rätt (s. 198 och 275).
Vid utarbetandet av nämnda förslag har utredningen icke ansett sig kunna
gå längre till skydd av enskild rätt, när det gäller att ålägga byggnadsnämnd
att efterforska, vilka som teoretiskt sett kan tänkas uppträda som
sakägare, än att föreslå en skyldighet i vissa fall för byggnadsnämnden att
höra »granne», vars rätt kan vara i fråga (40 § tredje stycket, 44 § 1 mom.
andra stycket och 68 § 3 mom. i förslaget), varjämte i vissa andra bestämmelser
erinrats om att byggnadsnämnden bär skyldighet att undersöka, hur
en tilltänkt åtgärd inverkar ur grannfastigheternas synpunkt (t. ex. 42 §
1 mom. andra stycket). Förslaget innebär bl. a. att byggnadsnämnden icke
får utöva sin dispensrätt utan att i ärendet höra de enskilda sakägare, vilka
kan beröras av dispensen.
Beträffande bestämmelserna om förfarandet i ärenden rörande byggnadslov
föreslås i betänkandet betydande förenklingar. Jämfört med vad som nu
gäller föreslås lättnader i byggnadsbestämmelserna beträffande ändringsarbeten
å en- och tvåfamilj shus. Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås
generellt avskaffad beträffande bl. a. fastighets inhägnande samt, med vissa
undantag, beträffande schaktning, sprängning, grävning, skyltning, anordnade
av upplag m. m.
För att åstadkomma en önskvärd decentralisering och förenkling av byggnadsärendenas
behandling föreslår utredningen en väsentlig ökning av kommunens
möjlighet att till bygnadsnämnd delegera befogenheten att antaga
stadsplan och byggnadsplan. Vidare skall byggnadsnämnd enligt förslaget
få befogenhet att dispensera från flertalet av de i byggförfattningarna stadgade
byggnadsförbuden och byggbestämmelserna, under förutsättning att
nämnden har tillgång till sakkunnigt biträde.
Byggnadsnämnden föreslås i fortsättningen bli organiserad som ett kommunalt
organ med en fastare anknytning än hittills till kommunalförvaltningen
i övrigt.
Delgivning genom kungörelse
I förevarande sammanhang torde böra erinras om att i kommunallagen
den 18 december 1953 införts ändrade bestämmelser om kungörelse av kommunal
myndighets beslut. Sådan kungörelse skedde förut genom kungörel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr i) år 1958
7
se i kyrka men sker nu genom tillkännagivande å kommunens anslagstavla.
76 § 1 mom. andra stycket lyder:
Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den
dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits
å kommunens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade
beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.
I anledning av väckta motioner vid 1955 års riksdag (likalydande I: 162
och 11:205) om ändring av gällande bestämmelser angående vissa kungöranden
i kyrka uttalade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 41) rörande aktuella frågor om ett mera tidsenligt publikationsförfarande
inom skilda författningar bl. a. följande:
Det är för utskottet bekant, att man vid vissa pågående utredningar har
att taga ställning till frågor av detta slag. Besvärssakkunniga komma sålunda
bl. a. in på spörsmålet om delgivning av administrativa beslut med
menigheter och med en obestämd personkrets, och inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
söker man finna lämpliga publikationsmetoder inom jorddelningslagstiftningen.
Frågan om kyrkokungörandets avskaffande synes kunna
aktualiseras även vid vid andra pågående eller begärda utredningar.--
— Vilka publiceringsförfaranden som böra komma till användning i stället
för kyrkokungörandet får naturligen bero på de särskilda kraven inom olika
lagstiftningsområden. Utskottet vill emellertid som en allmän grundsats uttala,
att man bör söka skapa sådana publiceringsmetoder, vilka medföra ett
verkligt allmänt bekantgörande. Från denna utgångspunkt synes man böra
eftersträva att använda annonsering i ortspressen, medan däremot anslagsförfaranden
i allmänhet ej äro ändamålsenliga. Att helt undvika publicering
genom anslag lär dock, bl. a. av ekonomiska skäl, ej låta sig göra. Det
kan möjligen även visa sig lämpligt att, sedan kyrkokungörandet avskaffats
i viktigare sammanhang, genom ett allmänt stadgande utbyta denna kungörelseform
även i återstående författningar och att därvid använda sig av
en annan form av anslag såsom ersättning. Vid försök att skapa en ny sådan
publiceringsinetod genom anslag ligger väl närmast till hands att söka begagna
sig av de numera inrättade kommunala anslagstavlorna. Väljer man
denna väg kan det emellertid bli nödvändigt — åtminstone om den kommunala
anslagstavlan skall i något större utsträckning tagas i anspråk för
allmänna tillkännagivanden — att särskilda »anslagsförrättare» förordnas,
som under tjänstemannaansvar skola handhava tavlans skötsel och utfärda
bevis om anslag. Sådana mera allmänna frågor rörande den kommunala anslagstavlans
begagnande synas lämpligen med det snaraste böra komma under
övervägande, så att därefter de särskilda utredningarna skola kunna
bättre bedöma förutsättningarna för att utnyttja denna anslagstavla.
1949 års besvärssakkunniga, som enligt sina direktiv torde ha att syssla
även med den fråga, som nu är under utskottets bedömande, synes ännu
icke ha kommit närmare in på hithörande problem och väntas ej framlägga
sitt betänkande inom de närmaste åren.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
Yttranen
1951 års bgggnadsutredning framhåller, att det icke alltid är någon lätt
uPPo’ft för byggnadsnämnden att bedöma, i vad mån en tilltänkt åtgärd på
en fastighet kan bomma att inverka på förhållandena å andra fastigheter,
men att grannarnas intressen ibland blir mera påtagliga än eljest. Särskilt
vore detta fallet då en byggnadsåtgärd fordrade dispens från gällande plan
eller andra bestämmelser. Någon gång kunde verkningarna vara så vittgående,
att de rörde alla fastighetsägare i ett helt byggnadsområde. Härtill
komme att redan avgörandet, huruvida en viss åtgärd innebure eitt frångående
av plan eller bestämmelse, som förutsatte dispens, kunde visa sig
ganska svårt. Det vore därför icke gärna möjligt att skapa verkliga garantier
för att alla intressen, som kunde inverka på avgörandet, bleve vederbörligen
tillvaratagna. Av samma skäl och med hänsyn även till att antalet
ärenden hos många byggnadsnämnder vore stort kunde byggnadsnämnden
icke gärna få sig ålagt att låta delge sina beslut med alla eventuella sakägare.
Byggnadsutredningen fortsätter:
En teoretiskt tänkbar utväg är visserligen att beslutet kungöres i annan
form än genom personlig delgivning, t. ex. genom anslag hos byggnadsnämnden
eller i kyrka, genom annons i tidning e. d. Ett sådant kungörande
blir emellertid icke effektivt. Om denna metod väljes, måste man förutse,
att besvärsberättigade sakägare icke sällan går förlustiga sin rätt på grund
av försummelse att iakttaga stadgad besvärstid. Möjligheten härtill skulle
måhända rentav komma att avsiktligt utnyttjas av mindre nogräknade byggföretagare,
som på detta sätt kan tillskansa sig fördelar på andras bekostnad.
Den säkerhet för den enskilde, som följer av ett ordnat planväsen, blir
på så sätt mindre än vad den kan och bör vara.
Enligt vad erfarenheten visar är den risk, som vederbörande löper, emellertid
ganska ringa. För den som efter erhållet byggnadslov bygger helt i
enlighet med gällande planer och övriga föreskrifter torde den kunna betecknas
som närmast obefintlig. Om en byggande har anledning befara, att
viss annan fastighetsägare motsätter sig en tilltänkt åtgärd, har han ju
dessutom möjlighet att föranstalta om att denne höres i ärendet rörande
byggnadslov eller åminstone får del av beslutet i ärendet.
Sammanfattningsvis kan sägas, att reglerna om besvär över byggnadsnämnds
beslut icke låter sig utformas på sådant sätt, att de helt tillgodoser
både den byggandes och de kringboendes intressen. En viss risk måste alltid
kvarstå för förluster på den ena eller andra sidan. Det är enligt utredningens
mening lämpligare att denna risk bäres av den som vidtar en positiv
åtgärd för att ändra de rådande förhållandena, d. v. s. den byggande, än
att den lägges på motsidan.
Icke heller länsstyrelsen i Jönköpings län anser erfarenheterna visa några
påtagliga olägenheter med den nuvarande ordningen. Länsstyrelsen förklarar
sig dela 1942 års stadsplaneutrednings betänkligheter mot att en fråga
med denna principiella räckvidd löses särskilt för ett sådant speciellt
fall som det förevarande och föreslår att frågan upptas av 1949 års be
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
svärssakkunniga. Liknande synpunkter framföres också av Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunaltekniska föreningen, stadsbyggnadskontoret
i Stockholm, och bygnadsnämnden i Malmö, vilken även betonar att delgivning
genom tidningskungörelse skulle medföra betydande kostnader, som
ej står i rimlig proportion till den nytta ett dylikt förfarande möjligen kan
ha i enstaka fall, samt länsstyrelsen i Malmöhus län, som dock jämväl anför:
Även
om länsstyrelsen sålunda är införstådd med att en reform här kan
vara både behövlig och lämplig, är länsstyrelsen emellertid med tanke på
vad ovan anförts icke nu på det klara med efter vilka linjer en reform bör
ske. Det synes nämligen angeläget, att ett underrättelseförfarande med avseende
å »sakägarna» icke göres mera omfattande än vad nöden så att säga
kräver eller med andra ord att kungörelseförfarandet bör inskränkas att
avse allenast sådana personer som äga ett intresse i det förevarande saksammanhanget.
Var gränsen vid ett sådant betraktelsesätt kan vara att draga
måste synbarligen bli föremål för olika meningar, vadan en reform av
besvärsinstitutet i fråga enligt länsstyrelsens mening torde få förbindas med
särskilda anvisningar till byggnadsnämnderna angående den omfattning, i
vilken underrättelseplikten skall fullgöras i anslutning till de olika av byggnadsnämnderna
fattade beslut, som kunna angripas genom besvär.
Byggnadsstyrelsen hävdar, att skyldighet för byggnadsnämnd att publicera
beslut om byggnadslov närmast skulle medföra en ökning av »byggkrånglet»
samtidigt som ett dylikt delgivningsförfarande skulle vara ägnat
att minska andra sakägares rättsskydd. Styrelsen fortsätter:
De av motionärerna hävdade olägenheterna av det nuvarande systemet
bör enligt styrelsens mening till stor del kunna minskas om byggnadsnämnd
tillser att grannar, i de fall då deras intressen beröres av ett byggnadsföretag,
beredes tillfälle att i erforderlig utsträckning avgiva yttrande i byggnadslovsärendet
— angelägenheten härav bär understrukits bl. a. i det av
1951 års byggnadsutredning avgivna betänkandet.
Även Sveriges fastighetsägareförbund finner det föreslagna publikationsförfarandet
kunna för sakägarnas del medföra rättsosäkerhet samt vara ur
praktisk synpunkt svårgenomförbart. Förbundet framställer för sin del följande
förslag:
Då förbundet emellertid i likhet med motionärerna finner de väsentligaste
olägenheterna i de nuvarande bestämmelserna ligga däri, att sökanden ofta
inte känner till att han bör vidtaga åtgärder för att beslutet skall vinna
laga kraft eller ens vet vilka sakägare han skall delgiva byggnadsnämndens
beslut, föreslår förbundet i stället den lösningen, att byggnadsnämnderna
framdeles åläggas skyldighet att vid beslutets meddelande skriftligen
underrätta sökanden om de åtgärder denne bar att vidtaga för att beslutet
skall vinna laga kraft.
Överståthållarämbetet finner att — även om vissa olägenheter är förknippade
med den nuvarande ordningen — frågan bör upptas först i samband
med övervägandet av förslaget till förenklad byggnadslagstiftning. I den
vid ämbetets yttrande fogade promemorian framställas bl. a. ett förslag lik
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr !) år Wö8
nande det av Sveriges fastighetsägareförbund här ovan återgivna. Vidare
heter det i promemorian:
Ett kungörelseförfarande synes emellertid medföra allvarlig fara för
rättssäkerheten i förevarande hänseende. Då fastighetsägarna inom tätort i
allmänhet torde sakna kännedom om att granne har för avsikt att verkställa
byggnadsföretag å sin fastighet eller sökt byggnadslov, skulle de förra för
att kunna bevara möjligheten att i laga tid anföra besvär över byggnadsnämndens
beslut vara nödsakade att fortlöpande med ett par veckors mellantid
uppsöka byggnadsnämndens anslagstavla och taga del av anslagen eller
likaledes fortlöpande hålla sig med den tidning, uti vilken byggnadsnämndens
kungörelser införas. Frånsett det förhållandet, att kommunens
kostnader för kungörelse i tidning skulle bliva ganska avsevärda, skulle
härigenom på tätorternas fastighetsägare, däri inbegripna villaägarna, läggas
en börda, vida överstigande den olägenhet som förorsakas en sökande genom
att delgiva sina grannar underrättelse om att byggnadsnämnden meddelat
beslut, som möjligen kan beröra deras intresse.
Lantmäteristyrelsen anser att den i motionerna upptagna frågan bör närmare
utredas samt anför:
Enligt styrelsens mening kan denna ordning medföra, förutom rättsosäkerhet
för den som påkallar dylikt beslut, risker för kreditgivare till
byggnadsföretag. Detta förhållande medför att det enligt styrelsens mening
icke kan anses vara tillfredsställande att överlämna till sökande av här
ifrågavarande beslut — vanligen fastighetsägaren — att vidtaga åtgärder för
delgivning av beslutet för att därigenom vinna trygghet mot rättsförluster.
Lantmäteristyrelsen anser detta skäl tala för att den i motionerna avhandlade
frågan upptages till förnyat övervägande. Frågan kommer därjämte
att erhålla väsentligt ökad betydelse om de av 1951 års byggnadsutredning
framlagda förslagen till ändringar i byggnadslagen och till ny byggnadsstadga
genomföras. Med hänsyn härtill och då det förefaller lämpligt att
frågan upptages till förnyat övervägande i samband med utfärdandet av ny
byggnadsstadga, vill lantmäteristyrelsen förorda att den ifrågasatta översynen
rörande lagakraftvinnandet av byggnadsnämnds beslut kommer till
stånd.
Styrelsen diskuterar härefter möjligheten att införa ur rättssäkerhetssynpunkt
godtagbara och för nämnderna icke oskäligt betungande regler för
delgivning av deras beslut. Då personlig delgivning icke anses böra komma i
fråga, föreslår styrelsen att delgivning får ske på samma sätt som beträffande
beslut, varöver s. k. kommunalbesvär enligt 1953 års kommunallag
kan anföras. Till stöd för detta förslag uttalar styrelsen:
Kommunallagens regler i detta avseende innebära att justering av protokoll
fört vid sammanträde med fullmäktige, kommunens styrelse eller sådana
nämnder, som kommun utser för liandhavande av s. k." oreglerad förvaltning,
skall tillkännagivas å kommunens anslagstavla och att utgångspunkt
för beräkningen av besvärstidens längd vid besvär över nämnda kommunala
myndigheters beslut är dagen för tillkännagivandet av protokollsjusteringen.
Härigenom har alltså erhållits regler för delgivning av ett stort
antal av kommunala myndigheter fattade beslut, och denna ordning torde
kunna förutsättas nu vara bekant för allmänheten. Det kan enligt lantmäteristyrelsens
mening ifrågasättas om icke samma ordning för delgiv
-
11
Tredje lagulskottets utlåtande nr !) år 1958
ning av byggnadsnämnds beslut bör övervägas, ehuru besvär över dessa
beslut givetvis fortfarande skulle ha karaktär av förvaltningsbesvär. Sådan
ordning för delgivning av byggnadsnämnds beslut skulle för övrigt väl ansluta
sig till de ändrade regler om byggnadsnämnds ställning i den kommunala
förvaltningen, som föreslagits av 1951 års byggnadsutredning. I utredningens
förslag till ny bygnadsstadga har också genom i förslagets 4 § intagna
hänvisningar till kommunallagen, denna lags föreskrifter om tillkännagivande
av protokollsjustering gjorts tillämpliga även på byggnadsnämnds
protokoll. För den händelse enbart tillkännagivande av justeringen
av byggnadsnämnds protokoll skulle anses vara otillräckligt ur rättssäkerhetssynpunkt
torde böra övervägas om ej föreskrift kan givas om att därutöver
skall anslås förteckning över de vid sammanträdet fattade beslut,
som kunna bli föremål för överklagande.
Samma förslag framföres också av byggnadsnämnden i Vellinge kommun.
Även länsstyrelsen i Gävleborgs län och länsarkitekten i samma län uttalar
sin anslutning till vad motionärerna anfört till stöd för sitt förslag
samt förklarar att frågan bör ytterligare utredas.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund samt
byggnadsnämnderna i Lunds stad och i Herrestads kommun ävensom länsarkitekten
i Malmöhus län tillstyrker motionerna.
Utskottet
Sedan tillkomsten av 1931 års byggnadsstadga gäller att besvärstiden för
överklagande av byggnadsnämnds beslut, som nu är tre veckor, räknas
från det klaganden fick del av beslutet. Bestämmelserna härom återfinns
numera i 167 § i 1947 års byggnadsstadga med däri år 1954 vidtagna ändringar
samt 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut. Någon skyldighet för byggnadsnämnd att delge eller kungöra
beslutet föreligger ej. En annan sak är att det icke är ovanligt att byggnadsnämnd
ändå delger kända sakägare sina beslut, för att besluten skall vinna
laga kraft gentemot dem. 1951 års byggnadsutredning har i sitt betänkande
med förslag till förenklad byggnadslagstiftning (SOU 1957:21) icke avsett
att någon ändring skulle vidtagas i reglerna härvidlag.
Som motionärerna anmärkt kan följden av gällande bestämmelser bli,
att besvär över byggnadslov bifalles, sedan det byggnadsarbete varom fråga
är blivit utfört. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att detta principiellt
icke är en tillfredsställande ordning.
Frågan är emellertid icke ny utan har tidigare övervägts i olika sammanhang.
Vid dessa överväganden har man stannat för att acceptera den rättsosäkerhet,
som oundvikligen följer av det rådande systemet, hellre än att
föreskriva, att beslutets delgivning genom kungörelse skall bilda utgångspunkt
för besvärstiden, vilket ansetts alltför litet betryggande, eftersom
många kan vara ovetande om byggnadsföretaget och tilläventyrs ej uppmärksammar
kungörelsen. Man har även funnit att den, som erhållit byggnadslov
eller annat dylikt tillstånd, högst avsevärt kan mildra de olägenhe
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 ur 1958
ter, som är förbundna med nuvarande besvärsregler, genom att låta de personer,
vilkas rätt rimligen kan beröras, få del av tillståndet. Samma tanke
har i byggnadsutredningens remissyttrande sammanfattats så, att det är
lämpligare att risken bäres av den som vidtar en positiv åtgärd för att ändra
de rådande förhållandena, d. v. s. den byggande, än att den lägges på motsidan.
Erfarenheten synes icke ha givit vid handen, att de nuvarande bestämmelserna
verkligen lett till några påtagliga rättsförluster. Så har heller icke
påståtts vare sig av motionärerna eller de i ärendet hörda remissinstanserna.
För den som efter erhållet byggnadslov byggt helt i enlighet med gällande
planer och övriga föreskrifter torde, som byggnadsutredningen framhållit,
risken närmast vara obefintlig. Det är dock att märka att — i samma mån
som myndigheten i ett fall, där erhållet byggnadslov efter besvär finnes böra
återkallas, är obenägen att förelägga den byggande att återställa fastighet i
ursprungligt skick — detta ökar rättsosäkerheten för intressenter med motstående
intressen. Likaväl som en mindre nogräknad byggföretagare kan
tänkas vid ett förfarande med kungörelsedelgivning tillskansa sig fördelar
på bekostnad av den, som är ovetande om företaget, är del med nu gällande
ordning möjligt att utnyttja meddelat byggnadslov i förhoppning att besvär
skall anföras först så sent, att föreläggande om byggnadernas borttagande
eller ändrande icke anses kunna komma i fråga.
En ur alla synpunkter fullt godtagbar rättslig reglering av delta spörsmål
torde vara svår att åstadkomma. Utskottet, som delar lantmäteristyrelsens
uppfattning att frågan får ökad beydelse, om de av byggnadsutredningen
framlagda förslagen genomföres, anser det emellertid vara så angeläget, att
man söker uppnå en lör sakägarna å ömse sidor mera tillfredsställande ordning
än den nuvarande, att utskottet i likhet med flera remissorgan förordar
att Kungl. Maj :t i samband med det pågående arbetet med förslag till ändringar
av byggnadslagstiftningen ingående överväger denna fråga.
Utskottet finner det visserligen vanskligt att f. n. taga en bestämd ståndpunkt
till hur frågan bäst bör lösas men vill likväl framhålla några synpunkter.
Uppenbart är att byggnadsnämnd icke kan åläggas att delge samtliga
besvärsberättigade personligen sina beslut. Kretsen av sakägare är
ofta alltför vidsträckt och obestämd för att något sådant skall vara möjligt.
Utskottet anser det i stället värt att taga fasta på lantmäteristyrelsens
förslag att anknyta till reglerna om kommunalbesvär, så att besvärstiden alltid
räknas från det tillkännagivande anslagits å kommunens anslagstavla om
att byggnadsnämndens protokoll blivit justerat.
Särskilt om, såsom byggnadsutredningen föreslagit, byggnadsnämnden i
fortsättningen skall vara organiserad som ett kommunalt organ förefaller
detta publiceringssätt erbjuda en hel del fördelar. Det kan emellertid starkt
ifrågasättas, om enbart tillkännagivande å kommunens anslagstavla angående
justering av byggnadsnämnds protokoll jämte förteckning över de överklagbara
beslut, som fattats vid det sammanträde justeringen gäller, alltid
är tillräckligt för att tillgodose rättssäkerheten. I många ärenden fram
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1958
går det givetvis klart vilka sakägare som har särskilt intresse av utgången,
och det vore värt att överväga, om icke byggnadsnämnd borde vara skyldig
att i sådant fall skriftligen underrätta vederbörande om den anslagna kungörelsen
eller om beslutets innehåll. Det torde vidare finnas anledning att
undersöka, om det vore möjligt att i vissa typer av ärenden ålägga byggnadsnämnden
dylik underrättelseplikt beträffande alla ägare av angränsande
fastigheter, eventuellt på något sätt i anknytning till de av byggnadsutredningen
föreslagna reglerna om obligatoriskt hörande av granne vid meddelande
av tillstånd till nybyggnad (40 § tredje stycket) eller undantag från
gällande föreskrifter (68 § 3 mom.). Därjämte synes det vid ett sådant publiceringsförfarande
böra åvila den byggande att underrätta byggnadsnämnden
om av honom kända sakägare med motstående intressen. En föreskrift härom
skulle visserligen icke erbjuda någon säkerhet mot medveten underlåtenhet,
men normalt torde en byggande komma att lojalt rätta sig härefter, då
han ju i allmänhet får antas ha intresse av att eventuella invändningar
framställs redan i första instans.
Om det vid Kungl. Maj :ts övervägande av frågan skulle visa sig att denna
väg ej är framkomlig, synes det utskottet som om åtminstone något skulle
kunna vinnas, såvida byggnadsnämnderna, i enlighet med Sveriges fastighetsägareförbunds
förslag i dess remissyttrande, finge skyldighet att vid beslutets
meddelande skriftligen underrätta sökanden om de åtgärder denne
bör vidtaga för att beslutet skall vinna laga kraft i förhållande till dem som
beröres därav.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:66 och 11:98
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 4 mars 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Göran Karlsson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson* och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Ähman, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie*, Stiernstedt*
och Hamrin i Kalmar.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
580496 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1958 A:169 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för delgivning av byggnadsnämnds beslut. a1 i texten