Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning och forskning.

1958-02-25 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:12, Betänkande i anledning av väckt motion om avdragsrätt vid beskattning av donationer till vetenskaplig undervisning och forskning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

1

Nr 12

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

om avdragsrätt vid beskattning av donationer till

vetenskaplig undervisning och forskning.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:

330, av herr Håstad har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i syfte

att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig undervisning och

forskning, förutsatt att varje donations ändamål godkännes av Kungl.

Maj :t».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §

kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare

till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren

företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala

institutioner.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga

ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.

Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs

sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år enligt förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för

gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast

vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj :t medge,

att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande

visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland civilbefolkningen

i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet

uppgått till minst 1 000 kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt

varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att

bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,

som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse

framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål

inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkt bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden

om avdragsrätt för gåva.

I en vid 1950 års riksdag väckt motion, II: 378 (av herr Håstad), framfördes

sålunda samma yrkande som i den nu förevarande motionen. Samma

års bevillningsutskott anförde då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande

nr 30, vilket godkändes av riksdagen, att det väl kunde antagas,

att införandet av en avdragsrätt sådan som den av motionären åsyftade

skulle kunna stimulera till gåvor för vetenskaplig undervisning och forskning.

I dåvarande statsfinansiella läge, där statsmakterna nödgats iakttaga

stor återhållsamhet i fråga om beviljande av anslag till kulturella intressen,

skulle det måhända även kunna synas som om vissa skäl talade för den

av motionären ifrågasatta anordningen. Det borde emellertid uppmärksammas,

att i sådana fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd

del av gåvan skulle motsvaras av därå belöpande skatt. Ur principiell synpunkt

måste det anses betänkligt att i skattelagstiftningen införa en avdragsrätt,

som inte är förenlig med de gällande grunderna för denna lagstiftning.

Därest motionärens önskemål beträffande vetenskaplig undervisning

och forskning skulle tillmötesgås, torde det med tämligen stor visshet

kunna förutses, att krav på en motsvarande utsträckning av avdragsrätten

till andra områden kommer att framställas. Vad som förekommit i samband

med införandet av den under några år medgivna avdragsrätten för

gåvor till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet och sjövärnskåren manade

enligt utskottets mening till iakttagande av försiktighet vid bedömandet av

frågan, huruvida skatteförmåner av förevarande slag borde medgivas.

Utskottet ansåg sig fördenskull ej böra förorda, att ytterligare skattelättnader

för vetenskaplig undervisning och forskning infördes i skattelagstiftningen.

Det rådande statsfinansiella läget kunde enligt utskottets mening

inte motivera ett frångående av den tidigare från riksdagens sida uttalade

uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga ändamål ej borde ske

genom lättnader vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens

sida för något ändamål ansågs påkallat, detta stöd borde lämnas genom anslag.

Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade om riksdagens ovannämnda

principiella uttalande i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 i anledning

av väckt motion, II: 363 (av herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades

införandet av skattefrihet för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

3

I en vid 1953 års riksdag väckt motion, I: 271 (av herr Ohlon), framfördes

yrkande om införande av rätt till avdrag för gåvor till humanitära, litterära,

religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål.

Motionerna avstyrktes av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen

godkända betänkande nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål

motionärerna avsåg att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss

utsträckning intog en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet

till såväl arvsskatt som gåvoskatt var sålunda befriad stiftelse

eller sammanslutning, som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns

eller ungdoms vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,

sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller

forskning. Motsvarande skattebefrielse förelåg jämväl enligt förordningen

om kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen var stiftelse med

sådant ändamål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid

den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet anförde

vidare, att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen

som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad

bidragsvillighet från enskilda donatorers sida, ansåg sig utskottet inte kunna

förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande

ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört

kunde enligt utskottets förmenande ej motivera ett frångående av ovannämnda

tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.

Ett liknande yrkande ställdes i de vid 1955 års riksdag väckta likalydande

motionerna 1:139 (av herr Weiland m. fl.) och 11:427 (av herr

Carlsson i Tibro in. fl.) Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet

finna, att vad från 1953 års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga

alltjämt ägde giltighet. Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på

vad som anförts därom, att ifrågavarande ändamål redan hade i viss mån

tillgodosetts i beskattningshänseende.

Vid 1956 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 308 (av herr

Weiland in. fl.) och II: 246 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.) att riksdagen

hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning rörande rätt till avdrag vid

taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent

av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis

1 000 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära,

religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet

erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34

om att frågan om avdragsrätt för periodiskt understöd till allmännyttigt ändamål

kunde förutsättas komma all prövas av 1950 års skattelagssakkunniga.

I den mån motionerna åsyftade avdragsrätt för sådana gåvor, som

föll in under begreppet periodiskt understöd, var denna fråga således föremål

för utredning, varför syftet med motionerna i denna del redan var tillgodosett.

Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar av denna art skulle

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

medges eller ej borde inte tas under övervägande av riksdagen förrän 1950

års skattelagssakkunniga slutfört sin förenämnda utredning. En sådan prövning

syntes enligt utskottets mening jämväl påverka bedömningen av frågan

om avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt ändamål.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser

om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om

avdragsrätt för studieunderstöd, in. in. har skattelagssakkunniga behandlat

frågan om avdrag för periodiskt understöd eller gåvor till allmännyttigt ändamål.

De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten

att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver stöd

ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst

övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form, om

understöd från det allmännas sida överhuvudtaget anses böra ifrågakomma,

särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma

olägenheter. För en bedömning är del emellertid i första hand av betydelse

att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den ifrågasatta

utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen. I detta

hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes

skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens

förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).

Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för skatteförmågan

hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med hans

eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.

Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida, att avdrag

av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn till

anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga

ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder, enligt

vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen

torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.

Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,

om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av förevarande

art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse för skatteförmågan

lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar å bosättningslån

eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag

därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt

och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,

kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd

av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring

stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av

de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa

mån beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen

handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid

skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek

är uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge

avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958 5

kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena

skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande

ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande

vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom

skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera

exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med

avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt

innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna

torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,

särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar

bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida

och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren

för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former

att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen

utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller

liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,

som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådant avgift får enligt

20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter

(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)

skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en

självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga

har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas

angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs

utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att

tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske

genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier

o dyl. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag

till vissa andra ändamål än försäkringar. Emellertid hade en sådan lösning

av förevarande fråga vissa beröringspunkter med spörsmålet om avdrag

för medlemsavgifter, varför den borde ytterligare övervägas i samband

med behandlingen av skattebestämmelserna rörande medlemsavgifter.

Slutligen väcktes vid 1957 års riksdag dels de likalydande motionerna

I: 45 (av herr Weiland m. fl.) och II: 50 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.),

med i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956 väckta motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 134 (av fröken Andersson m. fl.)

och II: 173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att riksdagen måtte medgiva

skattskyldig, som under beskattningsår för vilket taxering verkställes

år 1958 eller år 1959, lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet

bland flyktingar, avdrag härför vid taxering till statlig inkomstskatt.

1 sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte 1957 års bevillningsutskott

bifall till motionerna. Därvid erinrade utskottet om att skattelagssakkunnigas

utredning för det dåvarande var föremål för Kungl. Maj:ts

prövning. Vidare anförde utskottet följande.

Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt

för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument

för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande inverkan

på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga

ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få

en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet av

behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål — som riksdagen vid

flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen

utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens sida.

Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art riktas

mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat

skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid

taxeringsarbetet.

Enligt riksstatsförslaget för budgetåret 1958/59 utvisar åttonde huvudtiteln

en ökning med inte mindre än 230,3 miljoner kronor. I beloppet ingår

en automatisk nettohöjning med 203,8 miljoner kronor, medan den ickeautomatiska

ökningen uppgår till 26,5 miljoner kronor, vilket belopp till

största delen faller på den högre undervisningen och forskningen. I sistnämnda

belopp ingår bland annat preliminärt beräknade anslag för kostnader

under nästa budgetår för genomförande av de förslag som avses skola

i särskild proposition framläggas i anledning av 1955 års universitetsutredningsbetänkande

om den akademiska undervisningen och forskarrekryteringen.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Den vetenskapliga forskningen och undervisningen drar nu för tiden

kostnader, som är avsevärt större än som svarar mot ökningen av antalet

studerande vid universitet och fackhögskolor. Ju mer i framtiden tekniken

utvecklas och ju nödvändigare specialforskning blir, desto högre kommer

dessa kostnader för den vetenskapliga forskningen och undervisningen att

pressas uppat. Skyldigheten att finansiellt bära kostnaderna för vetenskaplig

undervisning och forskning har på senare tid nästan helt pålagts staten.

Det torde kunna befaras, att staten i framtiden kommer att möta stora

svårigheter att hålla denna takt, hur välvilliga mot vetenskaplig undervisning

och forskning regering och riksdag än kan vilja vara. Hithörande

kulturintressen måste räkna med den starkaste konkurrens från andra lika

legitima intressen. Det som kanske mest inger oro för framtiden är faran

för sådana statsfinansiella kriser, som åstadkommer en eftersläpning i den

nödvändiga successiva utbyggnaden av våra universitet, fackhögskolor eller

särskilda forskningsanstalter. Det kan inte förnekas, att de allra senaste

årens ekonomiska tryck givit en föraning om de risker att komma efter i

utvecklingen, som den svenska vetenskapen i praktiken ej kan undgå att

allvarligt räkna med.

Förr i tiden kunde ett kostnadsbehov i stor utsträckning tillgodoses genom

donationer. I många andra länder och särskilt i USA har den vetenskapliga

forskningen och undervisningen varit föremål för de enskildas

ofta enastående omsorg, delvis tack vare gynnsammare skattelagstiftning.

De minskade möjligheterna för lärdomsinstitutionerna under senare år att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

7

erhålla enskilda donationer sammanhänger dels med det ökade skattetrycket,

dels med avsaknaden av rättighet för donatorerna att få avdraga donationerna

vid beskattningen.

Utgångspunkten för motionärens yrkande är den bestämda övertygelsen

att staten, som numera så gott som helt bär ansvaret för den vetenskapliga

undervisningens och forskningens utveckling och förkovran, i framtiden

inte blir i stånd att ensam sörja därför. All sannolikhet talade för att det

allmänna och enskilda — privatpersoner eller företag ■— måste samverka

därvidlag på samma vis som tidigare skedde. De enskildas bidrag är framför

allt önskvärda såsom medel ägnade att snabbt och smidigt tillgodose

tillfälliga behov eller speciella önskemål, vilkas uppfyllande eljest troligen

skulle få anstå. För att stimulera enskilda att stödja våra lärdomsanstalter

i en mera verksam skala torde det vara nödvändigt att i någon form lätta på

reglerna om förbud mot skatteavdrag för dylika gåvor. Då det emellertid

torde vara otänkbart att — på sätt som skedde rörande t. ex. gåvor till luftvärnet

vid 1942 års riksdag — en generell avdragsrätt i hithörande fall skulle

godkännas av riksdagen och då en sådan rätt dessutom skulle kunna missbrukas,

är det uppenbart ofrånkomligt att knyta vissa villkor till avdragsrätten.

Som ett sådant villkor kunde stadgas, att avdrag endast medges för

sådan donation, som Kungl. Maj :t godkänt. Därigenom skulle det vinnas

säkerhet för att det av donatorn föreskrivna ändamålet kunde rubriceras

såsom någonting ur allmänna synpunkter behjärtansvärt och värdefullt,

även om det inte alltid behövde tillhöra det mest prioriterade.

Självfallet skulle en sådan regel, liksom varje annan avvikelse från skattesystemets

huvudregler, framkalla åtskilliga mer eller mindre komplicerade

detaljproblem. Fruktan för detalj svårigheterna borde inte få stå i vägen, om

själva syftet anses förtjänt av att realiseras. Även frågan om beskattningen

av testamentariska förordnanden för vetenskapliga ändamål borde vid en

eventuell ändring av avdragsrätten tas upp till dryftande. Gentemot den

troliga invändningen, att staten vid ett förverkligande av motionens tanke

skulle gå miste om välbehövliga skatteintäkter borde endast understrykas,

att staten sannolikt skulle allt sammantaget göra en vinst. Ty till vetenskapen

och forskningen skulle ju alltid inflyta mer än vad staten utan avdragsrätt

för donationen skulle ha erhållit i skatt. Och säkerligen skulle

många av de ändamål, för vilka donationer kommer att göras, annars förr

eller senare ha måst täckas genom statsanslag.

Utskottet

I den ifrågavarande motionen yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag i syfte att avdragsrätt

införes för donationer till vetenskaplig undervisning och forskning,

varvid förutsatts att donationerna avsett ändamål, som godkänts av Kungl.

Maj: t.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår bär frågan om avdragsrätt

vid taxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål tidigare vid

flerfaldiga tillfällen varit under behandling i riksdagen. Därvid har även

avdragsrätt för gåvor och donationer till vetenskaplig undervisning och

forskning varit på tal. Samma yrkande som i förevarande motion framfördes

också vid 19o0 ars riksdag. Vid varje tillfälle, då fråga om avdragsrätt

för gåvor varit under bedömande, har från bevillningsutskottets sida uttalats,

att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de

principer, som låg till grund för gällande skattelagstiftning. Utskottet har även

vid upprepade tillfällen framhållit angelägenheten av att främjandet av

behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål inte skedde i form av lättnader

vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens sida för något

ändamål befanns påkallat, detta stöd lämnades i form av anslag till det avsedda

ändamålet.

I den nu föreliggande motionen har till stöd för det däri framställda yrkandet

anförts bl. a., att staten, som numera så gott som helt bär ansvaret

för den vetenskapliga undervisningens och forskningens utveckling och förkovran,

i framtiden säkerligen inte blir i stånd att ensam sörja därför. Enligt

motionärens mening talade all sannolikhet för att det allmänna och enskilda

— privatpersoner eller företag — måste samverka därvidlag. För att

stimulera enskilda att stödja vara lärdomsanstalter i en mera påtaglig utsträckning

synes det motionären nödvändigt att i någon form lätta på förbudet

mot avdrag vid taxeringen för dylika gåvor.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet erinra om att vetenskaplig

undervisning och forskning redan enligt gällande lagstiftning intar en

viss förmånsställning i beskattningshänseende. Stiftelse eller sammanslutning,

som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning

eller forskning, är sålunda befriad från skattskyldighet till såväl arvsskatt

som gåvoskatt. Motsvarande skattebefrielse föreligger jämväl enligt

förordningen om kvarlatenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen är

stiftelse eller förening med huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig

undervisning och forskning befriad från skattskyldighet vid kommunalbeskattningen

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid statsbeskattningen

för annan inkomst än av rörelse.

Utskottet är väl medvetet om behovet av stöd åt vetenskaplig undervisning

och forskning. Detta stöd måste i första hand ges från statens sida, men i

viss omfattning torde man liksom hittills få lita till bidrag från enskilda.

Ett uttryck för statens strävan att främja de nämnda ändamålen utgör den

ökning av anslagen under åttonde huvudtiteln, som under senare år och även

i år vidtagits.

Det kan visserligen antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som

den av motionären asyftade skulle stimulera till gåvor för vetenskaplig

undervisning och forskning. Man kan emellertid inte bortse från att i sådana

fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd del av gåvan skulle

motsvaias av dära belöpande skatt. Utskottet vill även erinra om den tidi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958

gare från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga

ändamål inte bör ske genom lättnader vid beskattningen utan att,

i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat, detta

stöd bör lämnas genom anslag. Utskottet anser sig därför inte böra förorda,

att ytterligare skattelättnader för vetenskaplig forskning och undervisning

än som redan är medgivna införes i skattelagstiftningen. Med hänsyn härtill

avstyrker utskottet den ifrågavarande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 11:330 av herr Håstad om avdragsrätt vid

taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och

forskning icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz, fröken

Ranmark, herrar Bengtson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Kronstrand och

Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt, Nilsson i Svalöv,

Allard, Kärrlander, Ericsson i Kinna, Jansson i Aspeboda, Stenberg och

Rydén.

Reservation

av herrar Kronstrand och Stenberg.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 12

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.