Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

1958-02-25 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:17, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

1

Nr 17

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse

av 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 januari 1958 dagtecknad proposition, nr 32, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

dels förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23

november 1956 (nr 623);

dels ock — under förutsättning av slutligt godkännande av det av 1956 års

riksdag såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av § 22 mom. 2

regeringsformen — lag angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Propositionen har hänvisats, såvitt avser förslaget till lag angående tillägg

till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, till

behandling av lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Antalet till regeringsrätten fullföljda taxeringsmål har under åtskilliga år

starkt stegrats. Regeringsrättens balans av oavgjorda sådana mål har till

följd härav ökat betydligt och utgjorde vid årsskiftet 1957—1958 5 450 mål.

Under flera år har, trots stegrad avarbetning, en avsevärd eftersläpning med

taxeringsmålens avgörande blivit oundviklig.

Mot bakgrunden härav föreslås i propositionen att fullföljd av talan i

skattemål från kammarrätten till regeringsrätten skall begränsas i viss

anslutning till vad som nu gäller vid fullföljd av talan till högsta domstolen.

Fullföljdsbegränsningen skall ernås genom en beloppsspärr, summa revisibilis,

differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den

skattskyldige. Fullföljdsspärren tar sikte på sådana mål, där kammarrättens

utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om höjning

eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål

får icke, ulan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd

därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om taxerad

inkomst icke uppgår antingen till minst 500 kronor och tillika minst en

1 Hihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

tiondel av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål

om förmögenhetstaxering skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000

kronor.

Prövningstillstånd för mål som ligger under beloppsgränsen skall enligt

förslaget kunna meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens),

eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig

betydelse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens).

Från fullföljdsbegränsning undantas eftertaxeringsmålen samt huvudparten

av de mål, i vilka klaganden kan åberopa omständigheter som grundar

extraordinär besvärsrätt.

De nya fullföljdsreglerna skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari

1959 men skall inte tillämpas på taxeringar, som verkställts enligt den äldre

taxeringsförordningen.

Det till utskottet hänvisade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623).

Härigenom förordnas, att 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

98 §.

1 mom. Talan mot kammarrättens utslag i mål rörande taxering föres hos

Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet

inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

2 mom. Talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig

inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst må ej, utan

att Kungl. Maj :t meddelat klaganden tillstånd därtill, komma under Kungl.

Maj :ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten

uppenbarligen icke uppgår antingen till 5 000 kronor eller ock till

en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare

fallet dock minst till 500 kronor.

Utan tillstånd som i första stycket sägs må ej heller talan rörande höjning

eller sänkning av skattskyldigs till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara

förmögenhet komma under Kungl. Maj :ts prövning, om vad klaganden

i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarligen icke uppgår

till 50 000 kronor. 8

Prövningstillstånd må meddelas allenast om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att besvären prövas av Kungl.

Maj :t, eller parten visar, att besvärens prövning eljest skulle hava synner
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

3

lig betydelse utöver det mål, varom är fråga. Prövningstillstånd skall gälla

utslaget i dess helhet, såvitt parten anfört besvär däröver. Meddelas ej tillstånd,

där sådant skolat erfordras för besvärens prövning, skall utslaget stå

fast; erinran härom skall intagas i Kungl. Maj :ts beslut.

3 mom. Avser vad klaganden tappat i kammarrätten jämväl annat än

höjning eller sänkning av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsbara

förmögenhet eller kan besvärstalan eljest i något hänseende utan

prövningstillstånd komma under Kungl. Maj :ts prövning, skall vad som

stadgas i 2 mom. icke utgöra hinder mot att besvären prövas även i övriga

delar.

4 mom. Upptages parts talan till prövning, skola bestämmelserna i 2 mom.

icke utgöra hinder mot samtidig prövning av besvär, som anförts av motpart

eller, om samtaxerade makar fullföljt talan, av make.

Återkallas eller förfaller eljest besvärstalan, av vilken prövningen av annan

talan enligt första stycket är beroende, skall vad där stadgas icke gälla.

5 mom. Bestämmelserna i 2—4 mom. skola ej gälla besvär rörande eftertaxering.

Vad där stadgas skall vidare icke avse besvär över att taxering med

tillämpning av 105 § överflyttats å klaganden, ej hellar talan om ändring i

kammarrättens utslag på den grund att taxeringen blivit oriktig i något

hänseende, varom förmäles i 100 § första stycket under 1)—5).

6 mom. Kunna besvär över kammarrättens utslag ej komma under Kungl.

Maj :ts prövning med mindre prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten

i samband med underrättelse om besvärs anförande giva det tillkänna.

Därvid skall angivas på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas, så ock

eljest de villkor under vilka parts besvärstalan må komma under Kungl.

Maj :ts prövning.

Anser klagande, att underrättelse, som kammarrätten enligt första stycket

meddelat, är oriktig, äge han i samband med besvär över utslaget påkalla

prövning av frågan.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om besvär rörande taxering, som verkställts

eller bort verkställas i första instans år 1957 eller tidigare år.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta

motioner, nämligen

A. motionen II: 402 av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta

1. att avslå i Kungl. Maj :ts proposition nr 32/1958 framförda förslag om

begränsning av rätten att fullfölja taxeringsmål till regeringsrätten m. m.

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att den utredning, som föreslagits

för granskning av kammarrättens arbetsformer, även måtte anförtros

uppgiften att undersöka, vilka ytterligare åtgärder som kan företas i fråga

om taxeringsprocessen i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen, liksom ock

att vidare undersöka, om fördelar kan vinnas vid eu koncentration av skattemålens

handläggning på viss eller vissa avdelningar inom regeringsrätten»;

B. motionen II: 403 av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att

riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t vidtaga de åtgärder, som må erfordras

för en sådan förstärkning av regeringsrätten att den kan bedriva sitt

arbete på fyra avdelningar».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 402.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Den stora ökningen av regeringsrättens arbetsbelastning under senare år

har i flera olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Åtgärder har tid efter annan vidtagits för att komma till rätta med

den växande balansen av oavgjorda mål. Hittills har dessa åtgärder främst

syftat till att genom tillfällig utvidgning av antalet ledamöter i regeringsrätten

skapa de nödvändiga förutsättningarna för att målbalansen skall kunna

nedbringas. Vid sidan härom har diskuterats bl. a. möjligheten att genom

en begränsning av fullföljdsrätten minska tillströmningen av taxeringsmålen,

vilka utgör den helt dominerande parten av balanserade mål.

En förberedande undersökning angående en reglering av fullföljdsrätten

i taxeringsmål verkställdes på sin tid, på anmodan av chefen för justitiedepartementet,

av numera landskamreraren Harry Sterner. Undersökningen,

som redovisades i en den 5 juni 1952 dagtecknad promemoria, granskades

sedermera av regeringsrättens ledamöter, vilka den 5 oktober 1954 yttrade

sig över densamma.

I promemorian gjordes bl. a. en allmän hänvisning till möjligheten att i

analogi med vad nu gäller för fullföljd till högsta domstolen låta fullföljden

till regeringsrätten bli beroende av särskilt tillstånd av rätten. Denna tanke

utvecklades närmare i regeringsrättsledamöternas yttranden. I flertalet av

dessa anmäldes en positiv inställning till en närmare undersökning av denna

möjlighet. Beträffande utformningen av eventuella regler angående prövningstillstånd

yppades emellertid i viss mån divergerande meningar. De

olika uppslag, som sålunda framkom, måste emellertid bli ytterligare utredda

och belysta till sina konsekvenser, innan det var möjligt att taga slutlig

ställning till lämpligheten av de ifrågasatta åtgärderna.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, regeringsrådet

F. A. I. Lundevall samt verkställande direktören i Svenska bankföreningen,

f. d. regeringsrådet S. J. M. Strömberg för att verkställa utredning angående

möjligheterna att begränsa tillströmningen av taxeringsmål till regeringsrätten.

Tillika uppdrogs åt Lundevall att såsom ordförande leda utredningens

arbete.

Utredningen antog benämningen Utredningen om fullföljdsrätt i skattemål.

Utredningsmännen har med skrivelse den 28 december 1956 avgivit betänkande

»Fullföljdsbegränsning i skattemål» (SOU 1957:3). I betänkandet

framlägges förslag om att besvär över kammarrättens utslag i mål om

inkomst- eller förmögenhetstaxering skall få komma under regeringsrättens

prövning endast efter särskilt prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall,

frånsett vissa fall då speciellt intresse av prövning föreligger, icke kunna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958 5

Jämnas vid beloppstvister, med mindre den fullföljda talan går ut på ändring

till belopp, som överstiger ett efter särskilda grunder beräknat belopp

(summa revisibilis). De föreslagna bestämmelserna ansluter sig nära till

motsvarande regler för fullföljd av talan till högsta domstolen. Förutom

bestämmelserna om prövningstillstånd föreslår utredningen bl. a. vissa

föreskrifter om det processuella förfarandet i regeringsrätten.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar

utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

I. Inledning, s. 5—7.

II. Regeringsrättens organisation och arbetsformer, s. 7—8.

III. Behovet av fullföljdsbegränsande åtgärder, s. 9—17.

IV. Olika utvägar att minska måltillströmningen till regeringsrätten, s.

17-43.

V. Utformningen av en allmän fullföljdsbegränsning, s. 43—79.

VI. Detaljutformningen av författningsförslagen, s. 79—84.

VII. Departementschefens hemställan, s. 85 och s. 94—95.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionen II: 402 framhålles inledningsvis, att skattetungan på

medborgarna sedan tiden före kriget ökat avsevärt och att skatternas ekonomiska

betydelse för den enskilde stegrats i samma mån. Skattelagstiftningen

är i sin nuvarande utformning ett mycket svårtillgängligt rättsområde,

som endast specialister kan behärska. Härtill kommer att genomgripande

förändringar genom lagstiftning varit ofta återkommande på detta område.

Skattelagarnas omfång och svårtillgänglighet torde vara den viktigaste

förklaringen till det stora antalet avvikelser och processer. Den tidsspillan

och de utgifter för sakkunnigt biträde, som skattebetalarna årligen nödgas

nedlägga i anledning av taxeringsförfarandet, måste säkerligen vara mycket

betydande. Det bör därför inte vara överraskande, att också samhällets organ

får känning av dessa även för de enskilda besvärande förhållanden. Tillströmningen

av skattemål till regeringsrätten uppgår nu till ca 2 300 årligen.

Detta kan knappast sägas vara en hög siffra med tanke på taxeringsförfarandets

omfång, utan den vittnar snarare om en viss moderation från allmänhetens

sida i fråga om överklaganden till högsta instans. Den ger inte

fog för att »okynnes»-överklaganden skulle förekomma i någon omfattning

av betydelse. Som jämförelse uppger motionärerna att antalet självdeklarationer

utgör ca 4 miljoner och att taxeringsnämnderna i vart tredje fall avviker

från deklarationen. Antalet mål hos prövningsnämnden utgör ungefär

125 000.

Motionärerna vänder sig mot det av departementschefen gjorda uttalandet

i propositionen nr 32 alt det inte med skäl kan hävdas, att varje skattskyldig

har någon principiell rätt att få alla skattefrågor, även de obetyd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

ligaste, prövade i den högsta instansen. Detta är enligt motionärernas mening

en oroväckande uppfattning från ansvarigt håll. Skatteförfarandet är

dock en procedur för att avgöra rättmätigheten av det allmännas anspråk

mot den enskilde. Att den enskilde i något fall skulle hindras från att få

debiteringens riktighet prövad är därför stötande, särskilt om hänsyn tas

till att det är skattelagarnas komplicerade beskaffenhet, som medför att

ovisshet ofta råder om vad som är riktig skattläggning.

Den ökade belastningen på regeringsrätten i form av finansmål måste givetvis

ses mot bakgrunden av den ökning i skattebördan, som skett sedan

förkrigstiden. Men belastningen kan inte enbart tillskrivas finansmålen. Även

den utomordentligt stora utbyggnad av samhällsapparaten, som skett sedan

denna tid, maste inverka på den högsta förvaltningsdomstolens arbetsbörda.

Det kan konstateras, att en eftersläpning tillåtits i fråga om regeringsrättens

arbetskapacitet, som undan för undan medfört alltmer försämrad service

gentemot de rättssökande. Man har ej tagit de administrativa konsekvenserna

av statsapparatens och samhällsverksamhetens tillväxt, som på detta område

resulterat i en icke överraskande arbetsanhopning på den administrativt-dömande

verksamheten.

Den senast vidtagna förstärkningen av regeringsrätten har medfört en viss

avarbetning av balansen. En förstärkning med ytterligare fyra ledamöter

skulle sannolikt raskt återställa rimliga förhållanden. Årskostnaden för en

sådan förstärkning torde röra sig om endast en obetydlig del av räntan

å restiluerad skatt. En jämförelse mellan den föreslagna begränsningen

i rätten att fullfölja skattemål till regeringsrätten med den fullföljdsbegränsning,

som gäller för mål till högsta domstolen, blir ej rättvisande, då

det föreligger en betydelsefull artskillnad mellan finansmålen och domstolarnas

förmögenhetstvister. Rättegångarna vid domstolar föranleds av tvister

medborgarna emellan, vilka ej kunnat slitas godvilligt. Finansmålen åter

är föranledda av samhällets anspråk att uttaga skatt av medborgarna och

alltså en procedur, som den enskilde ej kan undgå eller själv ha rådighet

över i samma bemärkelse som gäller processerna vid de allmänna domstolarna.

En begränsning av medborgarnas rätt att utnyttja det högsta rättskipningsorganet

kan av praktiska skäl vara motiverad, då det gäller tvister,

men är principiellt svårare att acceptera, då det gäller samhällets egna anspråk

på skatteprestationer från medborgarna. Vidare är i skattemålen rättskipningens

tyngdpunkt förskjuten till de högsta instanserna — kammarrätten

och regeringsrätten — på ett helt annat sätt än som är fallet vid de

allmänna domstolarna. Detta bestyrks också av att ändringsprocenten ännu

är så hög i regeringsrätten. Dessa förhållanden talar för att den rättsliga

prövning, som äger rum i regeringsrätten, inte bör inskränkas. I taxeringsprocessen

åter vilar bevisbördan i utpräglad grad på den enskilde, som alltså

har att sörja för huvudparten av all utredning. Det är svårt för den enskilde

att bedöma vilka beviskrav som ställs, då utredningen på detta sätt belastar

ena parten. Det föreligger därför särskilda behov av att i högre instanser

få utvidga sin bevisning på de punkter, där den icke godtagits i de lägre.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958 7

Behovet av att få hänvända sig till högre instanser i taxeringsprocesser kan

också tillskrivas en annan betydelsefull skillnad i förhållande till domstolsprocessen.

De allmänna domstolarnas domar är utförligt motiverade och

klargör domstolens bedömning. Taxeringsmyndigheternas beslut är ofta ytterst

lakoniska och svårtolkade och ger mången gång ingen klarhet om hur

tvistefrågan bedömts. Den enskilde kan därför icke alltid bedöma på vilka

grunder avgörandet fattats. Av detta skäl uppstår ofta en sådan tveksamhet

i fråga om utslagets hållbarhet, att besvär till högre instans framstår som

motiverat. Dessa senast påpekade förhållanden medför, att varje inskränkning

i besvärsrätten även till det högsta organet inom taxeringsprocessen

måste framstå som betänklig.

Ur praktisk synpunkt leder en förstärkning av regeringsrätten till ett mer

godtagbart resultat än propositionens alternativ. Detta skall inte tillämpas

förrän 1959, och då endast på mål, som härrör från 1958 års taxering eller

senare. Dessa mål kommer före i regeringsrätten tidigast 1960—1961. Detta

innebär att ökad avarbetning av de äldre målen enligt propositionens förslag

kan inträda först 1960 eller 1961. En förstärkning av regeringsrätten däremot

innebär att äldre mål genast avarbetas. Det är av största intresse ur rättsvårdande

synpunkt att just de äldre målen snarast behandlas.

Det har ifrågasatts om icke en särskild högsta skattedomstol borde inrättas.

Det är sannolikt att en specialisering också medför en snabbare rutin.

I fullföljdsutredningens betänkande har detta alternativ avvisats, främst

enär det kan verka splittrande på rättstillämpningen. Dessa olägenheter kan

emellertid undvikas, om här begagnas en medelväg, så att en eller två avdelningar

inom regeringsrätten företrädesvis handlägger skattemål.

Utskottet

Alltsedan början av 1940-talet har tillströmningen av mål till regeringsrätten

visat en i stort sett oavbruten ökning. Antalet inkomna mål utgjorde

sålunda år 1940 1 888, år 1945 3 027, år 1950 3 221, år 1955 3 865, år 1956

4 382 och uppgick år 1957 till 4 622. Härtill kommer att andelen av vidlyftiga

och invecklade mål under vissa tider varit avsevärt större än normalt. Arbetsbördan

har därför ökat mycket kraftigt.

Den växande arbetsbördan medförde samtidigt att också balansen av oavgjorda

mål började tillta. Den steg sålunda från 792 mål vid utgången av

år 1940 till 2 281 mål vid utgången av år 1945. Trots att åtgärder därefter

vidtogs i syfte att bemästra arbetsläget, fortsatte balansen ännu en tid att

växa snabbt. Vid utgången av år 1950 var 4 589 mål oavgjorda. Vid årsskiftet

1953/54 uppgick balansen till 6 091 mål. Därefter höll den sig i stort sett

oförändrad under några år för att vid årsskiftet 1956/57 återigen öka nämligen

till 6 622 mål. Vid senaste årsskiftet var 6 490 mål oavgjorda.

Balansen utgöres till ojämförligt största delen av finansmål, av vilka det

övervägande antalet avser skattefrågor. På delta område har till följd av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

målanhopningen eftersläpningen i regeringsrättens arbete blivit så betydande,

att i genomsnitt förflyter närmare tre år från dagen för kammarrättens

utslag till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Sålunda utgjorde anantalet

oavgjorda finansmål vid årsskiftet 1956/57 5 744 och vid senaste årsskiftet

5 450. Som jämförelse kan nämnas att antalet inkomna finansmål var

under år 1956 2 431 och under år 1957 2 324. Under ett vart av åren 1954—56

avgjordes omkring 2 100 finansmål. Motsvarande antal under år 1957 var

2 618.

Tid efter annan har åtgärder vidtagits för att komma till rätta med den

växande balansen av oavgjorda mål. Hittills har dessa åtgärder främst syftat

till att genom tillfällig utvidgning av antalet ledamöter i regeringsrätten

skapa de nödvändiga förutsättningarna för att målbalansen skall kunna nedbringas.

Sedan år 1946 har sålunda vid flera tillfällen inrättats nya regeringsrådsämbeten,

så att antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter

ökat från 6 till 15. Alltsedan oktober 1956 arbetar regeringsrätten på tre avdelningar.

Enligt de beräkningar, som utförts av utredningen om fullföljdsrätt i skattemål,

skulle 1956 års utökning av regeringsrätten medföra en ökad årlig

målavverkning av ungefär 900 mål. Den totala målavverkningen skulle därigenom

stiga till 4 600—4 800 mål om året. Då den totala måltillströmningen

för år 1956 utgjorde omkring 4 400 mål, skulle det vid liknande måltillströmning

i framtiden — om andra åtgärder inte vidtas — ta ca 7—8 år innan

balansen når normal nivå. De redovisade siffrorna för år 1957 tyder på att

det skulle ta ännu längre tid, sannolikt över 10 år.

Det får bedömas såsom osannolikt att besvärsfrekvensen hos regeringsrätten

i framtiden skall komma att nedgå. Tvärtom föreligger risk att utvecklingen

går åt motsatt håll. För att undanröja de nämnda olägenheterna

torde därför få tillgripas ytterligare åtgärder. Därvid bör enligt utskottets

mening eftersträvas icke endast att den nuvarande balansen avverkas så

snabbt som möjligt utan även att måltillströmningen mer varaktigt begränsas.

De olika utvägar, som föreligger för att nå ett dylikt mål, har utförligt

inventerats i utredningens betänkande. Efter övervägande av de olika möjligheterna

har utredningen stannat för att förorda en allmän fullföljdsbegränsning

i taxeringsmål. Gentemot övriga i sammanhanget diskuterade uppslag

intar utredningen en avvisande hållning. Denna ståndpunkt har i allmänhet

godtagits av remissinstanserna. Av skäl som närmare framgår av

statsrådsprotokollet i ärendet har departementschefen funnit att i nuvarande

läge verkligt betydelsefulla lättnader i regeringsrättens arbetsbörda endast

kan astadkommas genom inskränkning i fullföljden av taxeringsmål. Den

enda praktiskt framkomliga vägen synes därvid vara att införa en allmän

fullföljdsbegränsning av något slag.

Beträffande metoden för fullföljdsbegränsningen föreslog utredningen en

allmän tillståndsprövning i taxeringsmål. Prövningstillstånd skulle kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

9

meddelas av regeringsrätten endast på särskilt angivna grunder. De föreslagna

bestämmelserna härom kombinerades med en regel om summa revisibilis.

Om beloppsspärren inte inträdde, var frågan om fullföljdstillstånd i allmänhet

beroende av om det förekom anledning till ändring i kammarrättens

utslag. Var det fråga om en beloppstvist och uppnåddes inte beloppsgränsen,

skulle prövningstillstånd meddelas endast i prejudikatfall eller därmed jämförliga

fall.

I departementsförslaget har tanken på en allmän tillståndsprövning avvisats,

främst av det skälet att denna inte skulle leda till någon nämnvärd tidsvinst

eller arbetsbesparing. I stället förordar departementschefen att från

fullföljd skall avskäras de mål, i vilka vad parten tappat i kammarrätten

inte uppgår till visst belopp. Rör tvisten mindre belopp än 500 kronor är målet

avskuret från fullföljd. Detsamma gäller mål som rör mindre belopp än

10 procent av den skattskyldiges taxerade inkomst; dock skall prövning alltid

ske om tvistebeloppet uppgår till eller överstiger 5 000 kronor. Vad beträffar

förmögenhetstaxeringen skall från prövning undantas mål som rör

mindre belopp än 50 000 kronor.

Beloppsspärren skall dock inte vara ovillkorlig utan regeringsrätten föreslås

få befogenhet att bevilja fullföljdstillstånd i vissa fall. Sådant tillstånd

skall meddelas där det för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av

vikt att talan prövas (prejudikatdispens) eller i det fall att parten visar att

talans prövning i annat hänseende har synnerlig betydelse utöver det mål

varom fråga är (intressedispens).

Departementschefen beräknar att genom den föreslagna begränsningen

35—45 föredragningsdagar skulle inbesparas och inemot 600 mål årligen avskäras

från fullföljd.

I motionen 11:402 har förslaget om en allmän fullföljdsbegränsning avvisats.

Enligt motionärernas mening är det stötande, att den enskilde i något

fall skulle hindras från att få en debiterings riktighet prövad, särskilt om

hänsyn tas till att det är skattelagarnas komplicerade beskaffenhet, som

medför att ovisshet ofta råder om vad som är riktig skattläggning. För att

regeringsrättens arbetsbalans skall minskas i snabbare takt än som blir fallet

enligt departementsförslaget föreslår motionärerna att en ökning av regeringsrätten

med ytterligare fyra ledamöter vidtas. Härigenom skulle regeringsrätten

kunna arbeta på fyra avdelningar. Denna utvidgning skulle enligt

motionärerna vara temporär och antalet ledamöter minskas till det nuvarande

i och med nuvarande ledamöters inträde i pensionsåldern. Genom en

dylik utvidgning skulle enligt motionärernas beräkning balansen av skattemål

kunna återföras till normal nivå — ca 1 500 mål -— på omkring tre år.

Vidare har i den förevarande motionen II: 402 yrkats att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer, att den utredning, som föreslagits i de

vid riksdagens början väckta likalydande motionerna 1:26 och 11:31 för

granskning av kammarrättens arbetsformer, även måtte anförtros uppgiften

att undersöka, vilka ytterligare åtgärder som kan företas i fråga om taxe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

ringsprocessen i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen liksom ock att vidare

undersöka, om fördelar kan vinnas vid en koncentration av skatteinålens

handläggning på viss eller vissa avdelningar inom regeringsrätten. Bland

lämpliga åtgärder har därvid nämnts ökat muntligt förfarande, som skulle

underlätta målens utredning. Bättre motiveringar av beslut skulle undanröja

många missförstånd. Beträffande förfarandet i kammarrätten har särskilt

framhållits att rättstillämpningen å dess olika avdelningar icke är enhetlig.

Det måste vara ytterst betänkligt att genomföra en fullföljdsbegränsning

innan kammarrättens arbetsformer blivit utredda och en godtagbar

arbetsbalans etablerats inom kammarrätten.

Enighet torde råda om att det är ytterligt otillfredsställande att skattemålen

i regeringsrätten inte kan avgöras förrän efter det två å tre år förflutit

från det besvären anfördes. För de skattskyldiga som yrkat ändring i sin

taxering är det ofta förenat med olägenheter att inte få visshet om utgången

av en skatteprocess förrän kanske fem eller sex år förflutit sedan taxeringen

åsattes i första instans. Vidare bör beaktas att regeringsrättens möjligheter

att ge ledning i taxeringsfrågor genom prejudikatbildning minskar när såsom

nu är fallet avgörandena inte kan förväntas förrän flera år efter det behovet

av vägledning uppkommit. Förutom att dylika dröjsmål med avgörandena

i frågor av betydelse för ett större antal skattskyldiga leder till ojämnheter

i beskattningen drager de med sig ett ökat antal besvärsmål till regeringsrätten

och kammarrätten. Ett snabbare avgörande av skattemålen i regeringsrätten

skulle därför i och för sig vara ägnat att minska besvärsfrekvensen.

För att få ett snabbare avgörande av taxeringsmålen har man i första hand

att välja mellan att öka antalet föredragningsdagar i regeringsrätten, vilket

förutsätter en ytterligare ökning av antalet regeringsråd, eller att på ett eller

annat sätt minska besvärsfrekvensen. Beträffande den förstnämnda lösningen

må anmärkas, att en förstärkning av regeringsrätten nyligen genomförts

och att det synes lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter, innan man

överväger att gå vidare på denna väg. Utskottet kan därför inte biträda det

i motionen 11:403 framlagda förslaget i nämnda hänseende.

Inte heller anser utskottet att man genom att överföra taxeringsmålen

från regeringsrätten till en särskild högsta skattedomstol vinner tillräckliga

fördelar, med mindre det sammanlagda antalet domare i regeringsrätten

och den tilltänkta högsta skattedomstolen sättes högre än i den nuvarande

regeringsrätten. Inrättandet av en särskild högsta skattedomstol skulle väsentligen

få samma innebörd som en utökning av antalet regeringsråd.

Det är även tveksamt, om några fördelar står att vinna genom att taxeringsmålen

koncentreras till någon eller några av regeringsrättens avdelningar.

Då regeringsrätten är oförhindrad att själv besluta härom, torde

anledning inte föreligga för riksdagen att — såsom yrkats i motionen II:

402 — i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en undersökning av fördelarna

av en dylik åtgärd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

11

Bland de uppslag, som framförts i diskussionen för att begränsa måltillströmningen

till regeringsrätten, kan enligt utskottets mening endast två

komma i fråga, nämligen förslaget att införa en allmän fullföljdsbegränsning

av något slag eller förslaget att avskilja vissa andra mål än taxeringsår

från regeringsrättens prövning. Genom sistnämnda förslag torde en

verklig lättnad i regeringsrättens arbetsbörda emellertid endast kunna ernås,

om regeringsrätten befrias från en större grupp mål, varvid i främsta

rummet målen om återkallelse av körkort kommer i blickpunkten. Dessa

mål upptog under år 1956 26 föredragningsdagar och antalet synes vara i

tilltagande. Ett avskiljande av dessa och vissa andra mål kan emellertid

inte ske utan närmare utredning.

För att snabbt kunna genomföra en reform, som leder till en verkligt

betydelsefull lättnad i regeringsrättens arbetsbörda, torde därför inte återstå

annan praktiskt framkomlig väg än att införa en allmän fullföljdsbegränsning.

Mot en sådan begränsning av möjligheterna att till högsta instans fullfölja

alla taxeringsmål har såväl i den föreliggande motionen 11:402 som

i några remissyttranden anförts betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Självfallet är det ur många synpunkter önskvärt att varje mål får fullföljas

till högsta instans. Om ett oinskränkt tillgodoseende av denna rätt

leder till en försämrad rättsvård för ett stort antal skattskyldiga, kan emellertid

med skäl ifrågasättas om ej en inskränkning i fullföljdsrätten på

längre sikt är att föredraga ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt utskottets

mening väger de förut angivna nackdelarna med den nuvarande ordningen

avsevärt tyngre än fördelarna med en oinskränkt fullföljdsrätt. Om från

fullföljd avskäres endast de mål, vilka rör förhållandevis små belopp och

om även för dessa kan beviljas prejudikatdispens eller intressedispens, synes

ur rättssäkerhetssynpunkt berättigad invändning häremot knappast

kunna resas.

Mot en begränsning av rätten till fullföljd av taxeringsmål har även invänts

att förfarandet i underinstanserna skulle vara alltför ofullständigt utformat

och inte ge tillräckliga garantier för enhetlighet i rättstillämpningen.

Bl. a. har framhållits att förfarandet i kammarrätten borde göras till

föremål för en översyn innan en fullföljdsbegränsning vidtages varigenom

denna domstol blir sista instans i åtskilliga mål.

Härutinnan får utskottet erinra om att genom 1956 års taxeringsreform

förfarandet i taxeringsnämnder och prövningsnämnder blivit föremål för

översyn. Genom denna reform har prövningsnämnderna erhållit en domstolsliknande

karaktär. Del föreligger enligt utskottets mening berättigad

anledning antaga, att reformen skapat förutsättningar för en bättre utredning

av taxeringsmålen i såväl taxeringsnämnder som prövningsnämnder

och för mer domstolsmässiga bedömanden än vad hittills på sina håll varit

fallet. Det är emellertid av vikt att den fortsatta utvecklingen på detta område

uppmärksammas och att de förslag till ytterligare förbättringar i för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 dr 1958

farandet, vartill den närmaste tidens erfarenheter kan ge anledning, noga

prövas.

Vad härefter angår förfarandet i kammarrätten uttalade utredningen

om fullföljdsrätt i skattemål, att en begränsning i fullföljdsrätten skulle

kunna inverka på arbetsförhållandena i kammarrätten.

En begränsning av rätten till fullföljd hos regeringsrätten beträffande

vissa mål innebär, vilket också föredragande departementschefen erinrat

om, att kammarrätten i dessa mål blir sista instans. Departementschefen

har för sin del funnit, att ett ställningstagande till frågan om verkningarna

härav på arbetsförhållandena i kammarrätten bör kunna anstå.

Besvärssakkunniga har i sitt yttrande över utredningens betänkande

framhållit, att den ökade tillströmningen av mål till regeringsrätten inte

torde enbart bero på att antalet taxeringsmål hos underinstanserna ökat

utan även sammanhänga med att dessa inte är tillräckligt utrustade att

handlägga och pröva målen. Härpå tyder enligt besvärssakkunniga bl. a.

den höga ändringsprocenten i regeringsrätten. Möjligen kan, sägs det i yttrandet,

förfarandet hos taxeringsnämnd och prövningsnämnd genom 1956

års reform öka möjligheterna att i de båda lägre instanserna fullständiga

och förbättra utredningen. Förfarandet hos kammarrätten har emellertid

hittills inte blivit föremål för en motsvarande översyn. Såsom exempel på

områden där förbättringar kan ifrågakomma anföres omorganisation av föredragningen,

införande av en kraftigare processledning och förbättring av

möjligheterna till bevisupptagning.

Kammarrätten har i sitt yttrande i ärendet anfört bl. a. följande. Utvecklingen

av prövningsnämnden mot karaktären av verklig domstolsinstans har

åtminstone än så länge inte hunnit så långt, att icke kammarrätten alltjämt

måste betraktas som den första verkliga skattedomstol inför vilken parterna

har att utföra sin talan. Anledning till vissa invändningar mot kammarrätten

som sista instans föreligger. Kammarrätten har därvid nämnt antalet

i varje mål dömande ledamöter och den relativt snabba befordringsgången

från antagningen i kammarrätten fram till förordnandet att uppehålla

domartjänst.

De nu återgivna yttrandena hänför sig till uppslaget att generellt göra

kammarrätten till sista instans i taxeringsmål. Till frågan om förfarandet

i kammarrätten och därmed sammanhängande spörsmål återkommer utskottet

i samband med behandlingen av i detta ämne väckta motioner.

Utskottet har för sin del funnit övervägande skäl tala för den lösning,

som förordats i den föreliggande propositionen. Utskottet tillstyrker således

att en allmän fullföljdsbegränsning i taxeringsmål införes. För att få

tillräcklig verkan bör denna, som departementschefen föreslagit, ernås genom

en beloppsspärr och icke genom en allmän tillståndsprövning. Utskottet

delar uppfattningen att beloppsspärren bör differentieras varvid lämpligen

anknytning bör ske till den skattskyldiges taxerade inkomst.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1958 13

Beloppen för föreslagna övre och undre gränser för summa revisibilis

i inkomsttaxeringsmål synes utskottet väl avvägda. Att en övre gräns fastställes

vid en taxerad inkomst över 50 000 kronor synes motiverat bl. a.

med hänsyn till att den på tvistebeloppet belöpande skatten på grund av progressionen

vid den statliga beskattningen i dessa inkomstlägen uppgår till

en betydande del av tvistesumman.

Mot den föreslagna beloppsspärren vid förmögenhetstaxeringen, 50 000

kronor, har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Utskottet tillstyrker vidare att beloppsspärren inte skall vara ovillkorlig

utan att regeringsrätten får befogenhet att bevilja prejudikatdispens och

intressedispens.

Gentemot de vid propositionen fogade författningsförslagen har utskottet

inte funnit anledning till erinran.

Den av utskottet förordade fullföljdsbegränsningen torde medföra en årlig

inbesparing av 35—45 föredragningsdagar. Då begränsningen börjar verka

bör således balansen av skattemål kunna avverkas i snabbare takt.

Av de redovisade siffrorna för år 1957 framgår emellertid att medan antalet

inkomna finansmål under detta år var något mindre än motsvarande

antal för år 1956 fortsatte antalet andra mål att stiga. Det synes därför föreligga

vissa risker — om tendensen fortsätter — att sistnämnda mål kommer

att kräva ett ökat antal föredragningsdagar till men för avarbetandet av

balansen av skattemål. Utvecklingen på detta område bör därför följas med

uppmärksamhet och det bör enligt utskottets mening övervägas om inte vissa

målkategorier bör avskiljas från regeringsrätten. Beträffande nöjesskattemålen

har departementschefen i propositionen förklarat sig beredd — sedan

ståndpunkt tagits till frågan om fullföljdsbegränsning av taxeringsmål — att

upptaga spörsmålet, huruvida nöjesskattemålen i enlighet med vad som

förordats av 1954 års nöjesskatteutredning bör avgöras av kammarrätten

som sista instans. Som framhållits i remissyttrandet av regeringsrättens

flesta ledamöter skulle även andra målkategorier möjligen kunna avskiljas,

varav den mest betydelsefulla är de s. k. körkortsmålen. Andra målkategorier

som nämnts i sammanhanget är vissa kommunala löne- och pensionsmål,

vissa tjänstebostadsmål, vissa statsbidragsmål och mål om straff uppskov.

Slutligen bar utskottet att ta ställning till det i motionen II: 402 framställda

yrkandet om undersökning av vilka ytterligare åtgärder som kan

företas i fråga om taxeringsprocessen i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen.

Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen att åtskilliga

besvärsmål föranletts av brister på olika håll i taxeringsorganisationen.

Många av dessa bar emellertid undanröjts genom 1956 års taxeringsförordning

och andra torde försvinna i och med att den nya taxeringsorganisationen

blir fullt utbyggd. Det är enligt utskottets mening ännu för tidigt att

bedöma om ytterligare åtgärder på detta område bör och kan vidtas. I vad

motionärerna åsyftar förfarandet i kammarrätten, kommer utskottet som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

förut nämnts att i senare sammanhang behandla detta. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till nämnda motionsyrkande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition

nr 32, i vad propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

samt med avslag å motionen II: 402 av herrar Sjölin

och Strandh i detta avseende, för sin del antaga det vid

propositionen fogade förslaget till förordning om ändrad

lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623);

B. att följande motioner, nämligen

1) motionen II: 402 av herrar Sjölin och Strandh, i vad

motionen icke behandlas under A. här ovan, samt

2) motionen II: 403 av herrar Sjölin och Strandh,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958.

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz,

Erik Jansson*, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson

och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Gustafson

i Göteborg*, Persson i Svensköp*, Vigelsbo, Wiklund*, Magnusson i Borås*,

Engkvist* och Asp.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

I. av herr Spetz, som ansett att utskottet bort hemställa:

A. att riksdagen måtte med anledning av motionen II: 402

av herrar Sjölin och Strandh avslå Kungl. Maj :ts proposition

nr 32, i vad propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

B. att motionen II: 403 av herrar Sjölin och Strandh måtte

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

II. av herrar Söderquist, Vigelsbo och Magnusson i Borås.

580366 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:107 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om avskaffande av statsrådseden. a1 i texten