Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring i bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

1958-03-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:19, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring i bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958

1

Nr 19

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående ändring i bestämmelserna om avdrag för

nedsatt skatteförmåga.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 6 av herr Spetz och II: 6 av herr Strandh,

vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att bestämmelserna i fråga om

avdrag för nedsatt skatteförmåga erhåller samma innehåll såväl i kommunalskattelagen

som i förordningen om statlig inkomstskatt, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext»; samt

2) de likalydande motionerna I: 196 av herr Aastrup och II: 235 av herr

Larsson i Stockholm, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om en översyn av bestämmelserna om avdrag för nedsatt

skatteförmåga vid existensminimum och i samband därmed utfärdande

av direktiv för en mjukare tillämpning av reglerna om indrivning av skatt».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 6 och II: 235.

Bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala

taxeringen har intagits i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt

andra stycket av nämnda moment må extra avdrag med högst 3 000 kronor

efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,

vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt

till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. ömmande

omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även

skattskyldig, vilkens inkomst — efter avdrag av därå belöpande skatt — på

grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad

han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande

utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga

med högst 3 000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i 50 § 2 mom.

t Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958

fjärde stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall skattskyldig,

vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension eller

av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn

— därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder -— anses ha

haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket av samma moment

förmäles.

Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.

Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a., att den myndighet Kungl.

Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum

för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av

existensminimum i det särskilda fallet. Vidare stadgas där, att extra avdrag

vid existensminimum icke må medgivas, om den skattskyldige ägt tillgångar;

dock att härvid bortses från sedvanliga husgeråd, möbler och kläder,

arbetsredskap, mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet o. s. v.

I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, sådant

detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 maj 1957 (nr 201), stadgas

att skattskyldig, vars skatteförmåga finnes ha varit väsentligen nedsatt av

anledning, varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande

utöver ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.

Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet

efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag.

Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som

skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige

kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt

kan dock inte medgivas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad

arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt

läge. Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall

beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

och anvisningarna till denna paragraf, dels ock av de normalbelopp

för existensminimum, som fastställes jämlikt nämnda lagrum.

Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet

åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten

på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt

anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om

avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från

det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan

emellertid ske om nya omständigheter framkommit.

Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär

B-skatt och vid jämkning av preliminärskatt.

Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär Askatt

inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958

3

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS nr 460/1951)

ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket

fastställa normalbelopp för existensminimum.

Till grund för de år 1951 införda bestämmelserna om skattebefrielse vid

existensminimum låg ett förslag från 1949 års uppbördssakkunniga. Däri

anfördes bl. a. att skattskyldig icke borde medgivas avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga, om han hade förmögenhet. I några remissyttranden

över förslaget hade anmärkts, att skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna

härigenom skulle bli föremål för en extra förmögenhetsbeskattning. I

anslutning därtill uttalade departementschefen i propositionen nr 203/1951

att han icke kunde finna anledning föreligga att betrakta saken ur en dylik

synpunkt. Vad det gällde att bedöma vore endast, om skatteförmågan varit

så nedsatt att anledning till extra avdrag förelåge. Detta kunde icke anses

vara förhållandet, där den skattskyldige hade förmögenhet. I så fall funnes

ju tillgångar, varmed skatteskulden kunde gäldas. Frågan borde bedömas

efter i huvudsak samma grunder som tillämpades vid utmätning och införsel.

Departementschefen instämde dock med de sakkunniga i att man vid

fastställande av existensminimum borde bortse från smärre tillgångar, där

det måste anses obilligt att begära att den skattskyldige skulle avyttra desamma

för gäldande av skatt, t. ex. sedvanliga husgeråd, möbler och kläder,

arbetsredskap, mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet o. s. v.

Kontanta medel eller banktillgodohavanden ävensom belåningsbara egnahems-

och villafastigheter borde dock regelmässigt beaktas.

Frågan togs också upp i de i anledning av nyssnämnda proposition väckta

motionerna 1:495 och 11:629, vari uttalades önskemål om eu liberalare

tillämpning av avdragsreglerna i så måtto, att extra avdrag skulle kunna

tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum men

med förmögenhet av mindre storleksordning. 1951 års bevillningsutskott

framhöll i betänkande nr 47 som sin mening att ett tillgodoseende av nämnda

önskemål skulle strida mot grundtanken i förslaget, att extra avdrag i

de fall varom här vore fråga borde medgivas allenast då gäldande av skatten

skulle medföra, att den skattskyldige skulle sakna medel till sitt och sin

familjs uppehälle. Riksdagen biföll nämnda proposition i förevarande delar.

Jämväl vid 1956 års riksdag yrkades i motionerna I: 117 och II: 163 samt

1:493 och 11:653 att vidgade möjligheter att bevilja skattskyldig som äger

förmögenhet extra avdrag vid existensminimum skulle införas. I sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 20 anförde samma års bevillningsutskott

härom.

Utskottet får erinra om att vid införandet av reglerna om avdrag vid

existensminimum förutsattes att en individuell prövning av ärendena och en

restriktiv tillämpning av bestämmelserna skulle komma till stånd. Då en

sådan ordning alltjämt bör gälla, bör det enligt utskottets mening icke komma

i fråga att vidtaga så vittgående generella uppmjukningar av förutsättningarna

för medgivande av extra avdrag som ifrågasatts i motionerna I:

493 och 11:653. Å andra sidan kan emellertid skäl anföras för att i vissa

lägen en skattskyldig bör kunna tillerkännas extra avdrag vid existensmi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958

nimum, även om han har tillgångar av den art motionärerna närmast avser.

I vad mån detta med hänsyn till utformningen av den återgivna bestämmelsen

i punkt 1 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen är

möjligt är en tolkningsfråga, som torde böra bedömas bl. a. med ledning av

det ovan återgivna departementschef suttalandet i propositionen nr 203/

1951. På detta sätt torde också det ifrågavarande stadgandet ha tillämpats

av en del beskattningsnämnder och lokala skattemyndigheter.

Såvitt utskottet kunnat finna är läget på förevarande område icke sådant

att lagstiftningsåtgärder nu kan anses påkallade. I vad mån förhållandena

kan komma att ändras, om propositionsförslaget genomföres, finner sig utskottet

icke nu kunna bedöma. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl.

Maj :t kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem

och, om behov därav visar sig föreligga, låter företa en översyn av bestämmelserna.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna förorda bifall

till de förevarande motionerna.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionerna I: 196 och II: 235 vänder sig motionärerna mot den i punkt

2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen intagna regeln att avdrag

för nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum inte skall ges den

som äger förmögenhet. Motionärerna betecknar det såsom otillfredsställande,

att denna regel genom sin avfattning fått karaktären av en sträng, allmängiltig

regel, som ej tillåter någon avvikelse ens i de mest ömmande fallen.

Följden härav är, att bestämmelsen i fråga inte bara försvårar den individuella

prövning av ärendena, som enligt förarbetena förutsatts skola komma

till stånd, utan stundom även medför för den skattskyldige direkt obilliga

konsekvenser, som ej heller ur social synpunkt är tilltalande. Änskönt

en person befinner sig i den brydsamma belägenheten, att han t. ex. drabbats

av nedsatt arbetsförmåga och på grund härav ej har större inkomst

än som är nödvändig för livsuppehället, kan han nämligen inte påräkna

skattelindring enligt reglerna för existensminimum, om han äger ett om

än blygsamt spar kapital. Häremot är väl ej så mycket att invända, om personen

är i arbetsför ålder och hans svårigheter kan bedömas vara av övergående

natur. Men långt allvarligare måste situationen sägas vara, om den

skattskyldige på grund av ålder eller annan orsak ej kan förväntas bli i

stånd att spara på nytt. Det har väckt en stark opposition hos de skattskyldiga,

att det allmänna på detta sätt för att taga ut skatt till sista öret

hos människor i så små omständigheter, som det här är fråga om, nödgar

dem att förbruka ett kapital, som de, kanske med stor uppoffring, hopsparat

för att ej behöva ligga samhället till last. Lika obilligt vill det synas,

att innehavet av ett eget hem av enkelt men ej »enklaste» slag, som med

nuvarande kreditrestriktioner kanske ej ens får belånas, skall tvinga ägaren

att betala skatt vid inkomst under existensminimum, t. o. in. när arbetsförmågan

tryter.

Vidare framhålles, att villkoren för skattelindring vid existensminimum,

när förmögenhetsspärren skall tillämpas, är väsentligt strängare än villkoren

för skattelindring enligt de båda andra alternativ, som 50 § 2 mom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958

5

kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

anvisar. Är skatteförmågan nedsatt till följd av långvarig sjukdom etc. eller

består den skattskyldiges huvudsakliga eller enda inkomst av folkpension

etc., utgör innehav av tillgångar intet laga hinder för avdrag, och i verkligheten

medgives i dessa fall skattelindring även vid förhållandevis god förmögenhetsställning.

Skattelindring på grund av sjukdom o. d. beviljas i

praxis också för relativt hög årsinkomst. Det förekommer naturligtvis fall,

där avdrag kan ifrågakomma enligt mer än ett av de tre alternativen, och

när så är, finns ju alltid möjligheten att välja det för den skattskyldige förmånligaste

alternativet. Men när den utvägen ej står till buds, är man ej

sällan nödsakad konstatera, att t. o. m. den, som ostridigt är i stort behov

av hjälp, på grund av de stränga existensminimireglerna måste förvägras

avdrag.

Anledningen till den nyssnämnda skillnaden lär vara, att bestämmelserna

om avdrag vid existensminimum utformades efter mönster av reglerna

för indrivning av skatt genom utmätning och införsel. Det må ha varit riktigt

i och för sig att förfara så, men man torde å andra sidan ej få blunda

för att vad här anförts om de otjänliga verkningarna i vissa fall av bestämmelserna

om existensminimum har tillämpning också beträffande indrivningsbestämmelserna,

som alltså även de bör mjukas upp till större smidighet.

Utskottet. I de föreliggande motionerna 1:196 och 11:235 har yrkats

översyn av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

och i samband därmed utfärdande av direktiv för en mjukare

tillämpning av reglerna om indrivning av skatt.

Yrkanden av liknande innebörd har, såvitt avser avdrag vid existensminimum,

tidigare varit föremål för riksdagens prövning. I samband med att

reglerna om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum infördes

år 1951 yrkades sålunda i de då väckta likalydande motionerna I: 495

och II: 629 att reglerna borde uppmjukas så, att extra avdrag skulle kunna

tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum men

med förmögenhet av mindre storleksordning. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 47 framhöll 1951 års bevillningsutskott, att ett tillgodoseende

av nämnda önskemål skulle strida mot grundtanken i förslaget, att

extra avdrag i de fall varom vore fråga borde medgivas allenast, då gäldande

av skatten skulle medföra, att den skattskyldige kom att sakna medel

till sitt och sin familjs uppehälle.

Även vid 1956 års riksdag förordades i väckta molioner vidgade möjligheter

att bevilja skattskyldig, som äger förmögenhet, extra avdrag vid existensminimum.

Sålunda yrkades i de likalydande motionerna 1:493 och

11:653, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av bestämmelserna att

extra avdrag vid existensminimum kunde beviljas även för skattskyldig med

belåningsbar egnahems- eller villafastighet för eget eller familjens utnytt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958

jande eller med annan tillgång av motsvarande värde. I de likalydande motionerna

I: 117 och II: 163 hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser

att även personer med mindre tillgångar i kapital eller fastighet kunde

tillerkännas extra avdrag enligt 50 § kommunalskattelagen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20 anförde 1956 års bevillningsutskott

att det vid införandet av reglerna om avdrag vid existensminimum

förutsattes att en individuell prövning av ärendena och en restriktiv

tillämpning av bestämmelserna skulle komma till stånd. En sådan ordning

borde alltjämt gälla, varför det enligt utskottets mening inte borde

komma i fråga att vidtaga så vittgående generella uppmjukningar av förutsättningarna

för medgivande av extra avdrag som ifrågasatts i motionerna

I: 493 och II: 653. Å andra sidan kunde emellertid skäl anföras för att i vissa

lägen en skattskyldig borde kunna tillerkännas extra avdrag vid existensminimum,

även om han hade tillgångar av den art motionärerna närmast

avsåg. Såvitt utskottet kunde finna var läget på förevarande område inte

sådant att lagstiftningsåtgärder kunde anses påkallade. Utskottet förutsatte

att Kungl. Maj :t skulle ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande

problem och, om behov därav visade sig föreligga, låta företaga en översyn

av bestämmelserna.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter som framfördes

av 1956 års bevillningsutskott. Meningen med bestämmelserna om existensminimum

är inte att därigenom skapa ett generellt verkande förhöjt ortsavdrag

för skattskyldiga med låga inkomster, utan avsikten är att den som

har en i förhållande till försörjningsbördan låg inkomst under vissa omständigheter

skall kunna befrias från erläggande av skatt, som han saknar

medel att gälda. Institutet får i första hand betydelse då det gäller befrielse

från hela eller en del av den preliminära skatten, varvid det ankommer på

lokal skattemyndighet att ange grunderna för befrielsen. Då det för definitiv

befrielse erfordras ett liknande beslut vid den slutliga taxeringen och

detta i sin tur förutsätter att bedömandet hos den lokala skattemyndigheten

och taxeringsmyndigheten blir enhetligt, är det önskvärt att bestämmelserna

är så utformade att de inte föranleder alltför olikartade bedömanden.

Det torde bl. a. på grund härav vara nödvändigt med en restriktiv tilllämpning

av bestämmelserna. Såvitt utskottet erfarit har de nuvarande

bestämmelserna i stort sett visat sig fungera tillfredsställande och utskottet

är inte berett att förorda någon utredning om uppmjukning av desamma.

Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t kommer att ha sin

uppmärksamhet riktad på utvecklingen på området.

Vad beträffar det i motionerna 1:6 och 11:6 framställda yrkandet har

detta, som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, redan tillgodosetts

genom lagstiftning under år 1957. Motionerna bör därför icke föranleda

någon riksdagens åtgärd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958 7

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:6 av herr Spetz och II: 6

av herr Strandh angående ändring av kommunalskattelagens

bestämmelser om avdrag för nedsatt skatteförmåga,

samt

2) de likalydande motionerna I: 196 av herr Aastrup och

II: 235 av herr Larsson i Stockholm angående översyn av

bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid

existensminimum m. m.,

i den mån desamma icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd,

Stockholm den 4 mars 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz,

Snygg, Gustaf Elofsson, Erik Jansson, Söderquist, Bengtson och Oscar Carlsson;

samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Allard,

Kärrlander, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Magnusson i Borås, Anderson i

Sundsvall och fru Holmqvist.

580379 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.