Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring i bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga.
1958-03-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1958 A:19, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring i bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958
1
Nr 19
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändring i bestämmelserna om avdrag för
nedsatt skatteförmåga.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 6 av herr Spetz och II: 6 av herr Strandh,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att bestämmelserna i fråga om
avdrag för nedsatt skatteförmåga erhåller samma innehåll såväl i kommunalskattelagen
som i förordningen om statlig inkomstskatt, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext»; samt
2) de likalydande motionerna I: 196 av herr Aastrup och II: 235 av herr
Larsson i Stockholm, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en översyn av bestämmelserna om avdrag för nedsatt
skatteförmåga vid existensminimum och i samband därmed utfärdande
av direktiv för en mjukare tillämpning av reglerna om indrivning av skatt».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 6 och II: 235.
Bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala
taxeringen har intagits i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt
andra stycket av nämnda moment må extra avdrag med högst 3 000 kronor
efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,
vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. ömmande
omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även
skattskyldig, vilkens inkomst — efter avdrag av därå belöpande skatt — på
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad
han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med högst 3 000 kronor.
I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i 50 § 2 mom.
t Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 19
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958
fjärde stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension eller
av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn
— därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder -— anses ha
haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket av samma moment
förmäles.
Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.
Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a., att den myndighet Kungl.
Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum
för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av
existensminimum i det särskilda fallet. Vidare stadgas där, att extra avdrag
vid existensminimum icke må medgivas, om den skattskyldige ägt tillgångar;
dock att härvid bortses från sedvanliga husgeråd, möbler och kläder,
arbetsredskap, mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet o. s. v.
I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, sådant
detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 maj 1957 (nr 201), stadgas
att skattskyldig, vars skatteförmåga finnes ha varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
utöver ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.
Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet
efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag.
Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som
skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt
kan dock inte medgivas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt
läge. Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall
beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
och anvisningarna till denna paragraf, dels ock av de normalbelopp
för existensminimum, som fastställes jämlikt nämnda lagrum.
Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet
åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten
på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt
anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om
avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från
det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan
emellertid ske om nya omständigheter framkommit.
Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär
B-skatt och vid jämkning av preliminärskatt.
Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär Askatt
inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958
3
Enligt Kungl. Maj :ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS nr 460/1951)
ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket
fastställa normalbelopp för existensminimum.
Till grund för de år 1951 införda bestämmelserna om skattebefrielse vid
existensminimum låg ett förslag från 1949 års uppbördssakkunniga. Däri
anfördes bl. a. att skattskyldig icke borde medgivas avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga, om han hade förmögenhet. I några remissyttranden
över förslaget hade anmärkts, att skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna
härigenom skulle bli föremål för en extra förmögenhetsbeskattning. I
anslutning därtill uttalade departementschefen i propositionen nr 203/1951
att han icke kunde finna anledning föreligga att betrakta saken ur en dylik
synpunkt. Vad det gällde att bedöma vore endast, om skatteförmågan varit
så nedsatt att anledning till extra avdrag förelåge. Detta kunde icke anses
vara förhållandet, där den skattskyldige hade förmögenhet. I så fall funnes
ju tillgångar, varmed skatteskulden kunde gäldas. Frågan borde bedömas
efter i huvudsak samma grunder som tillämpades vid utmätning och införsel.
Departementschefen instämde dock med de sakkunniga i att man vid
fastställande av existensminimum borde bortse från smärre tillgångar, där
det måste anses obilligt att begära att den skattskyldige skulle avyttra desamma
för gäldande av skatt, t. ex. sedvanliga husgeråd, möbler och kläder,
arbetsredskap, mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet o. s. v.
Kontanta medel eller banktillgodohavanden ävensom belåningsbara egnahems-
och villafastigheter borde dock regelmässigt beaktas.
Frågan togs också upp i de i anledning av nyssnämnda proposition väckta
motionerna 1:495 och 11:629, vari uttalades önskemål om eu liberalare
tillämpning av avdragsreglerna i så måtto, att extra avdrag skulle kunna
tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum men
med förmögenhet av mindre storleksordning. 1951 års bevillningsutskott
framhöll i betänkande nr 47 som sin mening att ett tillgodoseende av nämnda
önskemål skulle strida mot grundtanken i förslaget, att extra avdrag i
de fall varom här vore fråga borde medgivas allenast då gäldande av skatten
skulle medföra, att den skattskyldige skulle sakna medel till sitt och sin
familjs uppehälle. Riksdagen biföll nämnda proposition i förevarande delar.
Jämväl vid 1956 års riksdag yrkades i motionerna I: 117 och II: 163 samt
1:493 och 11:653 att vidgade möjligheter att bevilja skattskyldig som äger
förmögenhet extra avdrag vid existensminimum skulle införas. I sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 20 anförde samma års bevillningsutskott
härom.
Utskottet får erinra om att vid införandet av reglerna om avdrag vid
existensminimum förutsattes att en individuell prövning av ärendena och en
restriktiv tillämpning av bestämmelserna skulle komma till stånd. Då en
sådan ordning alltjämt bör gälla, bör det enligt utskottets mening icke komma
i fråga att vidtaga så vittgående generella uppmjukningar av förutsättningarna
för medgivande av extra avdrag som ifrågasatts i motionerna I:
493 och 11:653. Å andra sidan kan emellertid skäl anföras för att i vissa
lägen en skattskyldig bör kunna tillerkännas extra avdrag vid existensmi
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958
nimum, även om han har tillgångar av den art motionärerna närmast avser.
I vad mån detta med hänsyn till utformningen av den återgivna bestämmelsen
i punkt 1 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen är
möjligt är en tolkningsfråga, som torde böra bedömas bl. a. med ledning av
det ovan återgivna departementschef suttalandet i propositionen nr 203/
1951. På detta sätt torde också det ifrågavarande stadgandet ha tillämpats
av en del beskattningsnämnder och lokala skattemyndigheter.
Såvitt utskottet kunnat finna är läget på förevarande område icke sådant
att lagstiftningsåtgärder nu kan anses påkallade. I vad mån förhållandena
kan komma att ändras, om propositionsförslaget genomföres, finner sig utskottet
icke nu kunna bedöma. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl.
Maj :t kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem
och, om behov därav visar sig föreligga, låter företa en översyn av bestämmelserna.
Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna förorda bifall
till de förevarande motionerna.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I motionerna I: 196 och II: 235 vänder sig motionärerna mot den i punkt
2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen intagna regeln att avdrag
för nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum inte skall ges den
som äger förmögenhet. Motionärerna betecknar det såsom otillfredsställande,
att denna regel genom sin avfattning fått karaktären av en sträng, allmängiltig
regel, som ej tillåter någon avvikelse ens i de mest ömmande fallen.
Följden härav är, att bestämmelsen i fråga inte bara försvårar den individuella
prövning av ärendena, som enligt förarbetena förutsatts skola komma
till stånd, utan stundom även medför för den skattskyldige direkt obilliga
konsekvenser, som ej heller ur social synpunkt är tilltalande. Änskönt
en person befinner sig i den brydsamma belägenheten, att han t. ex. drabbats
av nedsatt arbetsförmåga och på grund härav ej har större inkomst
än som är nödvändig för livsuppehället, kan han nämligen inte påräkna
skattelindring enligt reglerna för existensminimum, om han äger ett om
än blygsamt spar kapital. Häremot är väl ej så mycket att invända, om personen
är i arbetsför ålder och hans svårigheter kan bedömas vara av övergående
natur. Men långt allvarligare måste situationen sägas vara, om den
skattskyldige på grund av ålder eller annan orsak ej kan förväntas bli i
stånd att spara på nytt. Det har väckt en stark opposition hos de skattskyldiga,
att det allmänna på detta sätt för att taga ut skatt till sista öret
hos människor i så små omständigheter, som det här är fråga om, nödgar
dem att förbruka ett kapital, som de, kanske med stor uppoffring, hopsparat
för att ej behöva ligga samhället till last. Lika obilligt vill det synas,
att innehavet av ett eget hem av enkelt men ej »enklaste» slag, som med
nuvarande kreditrestriktioner kanske ej ens får belånas, skall tvinga ägaren
att betala skatt vid inkomst under existensminimum, t. o. in. när arbetsförmågan
tryter.
Vidare framhålles, att villkoren för skattelindring vid existensminimum,
när förmögenhetsspärren skall tillämpas, är väsentligt strängare än villkoren
för skattelindring enligt de båda andra alternativ, som 50 § 2 mom.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958
5
kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
anvisar. Är skatteförmågan nedsatt till följd av långvarig sjukdom etc. eller
består den skattskyldiges huvudsakliga eller enda inkomst av folkpension
etc., utgör innehav av tillgångar intet laga hinder för avdrag, och i verkligheten
medgives i dessa fall skattelindring även vid förhållandevis god förmögenhetsställning.
Skattelindring på grund av sjukdom o. d. beviljas i
praxis också för relativt hög årsinkomst. Det förekommer naturligtvis fall,
där avdrag kan ifrågakomma enligt mer än ett av de tre alternativen, och
när så är, finns ju alltid möjligheten att välja det för den skattskyldige förmånligaste
alternativet. Men när den utvägen ej står till buds, är man ej
sällan nödsakad konstatera, att t. o. m. den, som ostridigt är i stort behov
av hjälp, på grund av de stränga existensminimireglerna måste förvägras
avdrag.
Anledningen till den nyssnämnda skillnaden lär vara, att bestämmelserna
om avdrag vid existensminimum utformades efter mönster av reglerna
för indrivning av skatt genom utmätning och införsel. Det må ha varit riktigt
i och för sig att förfara så, men man torde å andra sidan ej få blunda
för att vad här anförts om de otjänliga verkningarna i vissa fall av bestämmelserna
om existensminimum har tillämpning också beträffande indrivningsbestämmelserna,
som alltså även de bör mjukas upp till större smidighet.
Utskottet. I de föreliggande motionerna 1:196 och 11:235 har yrkats
översyn av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
och i samband därmed utfärdande av direktiv för en mjukare
tillämpning av reglerna om indrivning av skatt.
Yrkanden av liknande innebörd har, såvitt avser avdrag vid existensminimum,
tidigare varit föremål för riksdagens prövning. I samband med att
reglerna om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum infördes
år 1951 yrkades sålunda i de då väckta likalydande motionerna I: 495
och II: 629 att reglerna borde uppmjukas så, att extra avdrag skulle kunna
tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum men
med förmögenhet av mindre storleksordning. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 47 framhöll 1951 års bevillningsutskott, att ett tillgodoseende
av nämnda önskemål skulle strida mot grundtanken i förslaget, att
extra avdrag i de fall varom vore fråga borde medgivas allenast, då gäldande
av skatten skulle medföra, att den skattskyldige kom att sakna medel
till sitt och sin familjs uppehälle.
Även vid 1956 års riksdag förordades i väckta molioner vidgade möjligheter
att bevilja skattskyldig, som äger förmögenhet, extra avdrag vid existensminimum.
Sålunda yrkades i de likalydande motionerna 1:493 och
11:653, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av bestämmelserna att
extra avdrag vid existensminimum kunde beviljas även för skattskyldig med
belåningsbar egnahems- eller villafastighet för eget eller familjens utnytt
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958
jande eller med annan tillgång av motsvarande värde. I de likalydande motionerna
I: 117 och II: 163 hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser
att även personer med mindre tillgångar i kapital eller fastighet kunde
tillerkännas extra avdrag enligt 50 § kommunalskattelagen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20 anförde 1956 års bevillningsutskott
att det vid införandet av reglerna om avdrag vid existensminimum
förutsattes att en individuell prövning av ärendena och en restriktiv
tillämpning av bestämmelserna skulle komma till stånd. En sådan ordning
borde alltjämt gälla, varför det enligt utskottets mening inte borde
komma i fråga att vidtaga så vittgående generella uppmjukningar av förutsättningarna
för medgivande av extra avdrag som ifrågasatts i motionerna
I: 493 och II: 653. Å andra sidan kunde emellertid skäl anföras för att i vissa
lägen en skattskyldig borde kunna tillerkännas extra avdrag vid existensminimum,
även om han hade tillgångar av den art motionärerna närmast
avsåg. Såvitt utskottet kunde finna var läget på förevarande område inte
sådant att lagstiftningsåtgärder kunde anses påkallade. Utskottet förutsatte
att Kungl. Maj :t skulle ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande
problem och, om behov därav visade sig föreligga, låta företaga en översyn
av bestämmelserna.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter som framfördes
av 1956 års bevillningsutskott. Meningen med bestämmelserna om existensminimum
är inte att därigenom skapa ett generellt verkande förhöjt ortsavdrag
för skattskyldiga med låga inkomster, utan avsikten är att den som
har en i förhållande till försörjningsbördan låg inkomst under vissa omständigheter
skall kunna befrias från erläggande av skatt, som han saknar
medel att gälda. Institutet får i första hand betydelse då det gäller befrielse
från hela eller en del av den preliminära skatten, varvid det ankommer på
lokal skattemyndighet att ange grunderna för befrielsen. Då det för definitiv
befrielse erfordras ett liknande beslut vid den slutliga taxeringen och
detta i sin tur förutsätter att bedömandet hos den lokala skattemyndigheten
och taxeringsmyndigheten blir enhetligt, är det önskvärt att bestämmelserna
är så utformade att de inte föranleder alltför olikartade bedömanden.
Det torde bl. a. på grund härav vara nödvändigt med en restriktiv tilllämpning
av bestämmelserna. Såvitt utskottet erfarit har de nuvarande
bestämmelserna i stort sett visat sig fungera tillfredsställande och utskottet
är inte berett att förorda någon utredning om uppmjukning av desamma.
Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t kommer att ha sin
uppmärksamhet riktad på utvecklingen på området.
Vad beträffar det i motionerna 1:6 och 11:6 framställda yrkandet har
detta, som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, redan tillgodosetts
genom lagstiftning under år 1957. Motionerna bör därför icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1958 7
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:6 av herr Spetz och II: 6
av herr Strandh angående ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser om avdrag för nedsatt skatteförmåga,
samt
2) de likalydande motionerna I: 196 av herr Aastrup och
II: 235 av herr Larsson i Stockholm angående översyn av
bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid
existensminimum m. m.,
i den mån desamma icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,
Stockholm den 4 mars 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz,
Snygg, Gustaf Elofsson, Erik Jansson, Söderquist, Bengtson och Oscar Carlsson;
samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Allard,
Kärrlander, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Magnusson i Borås, Anderson i
Sundsvall och fru Holmqvist.
580379 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.