Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering.

1958-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:20, Betänkande i anledning av väckta motioner om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

1

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av

skatt för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin

taxering.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 114 av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 132 av herr Nilsson

i Svalöv m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

i bestämmelserna i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 att anstånd

med inbetalning av skatt skall kunna medgivas efter tillstyrkan av taxeringsintendent

även i fall då denne icke är beredd att tillstyrka av den

skattskyldige anförda besvär rörande hans taxering, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig lagändring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 132.

Jämlikt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen kan skattskyldig, som anfört

besvär över taxeringsnämnds, prövningsnäinnds eller skattedomstols beslut

rörande taxering, av lokal skattemyndighet beviljas anstånd med inbetalning

av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent

i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat

sig inte ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till den skattskyldiges

talan. Anstånd må avse skatt till belopp som betingas av taxeringsintendentens

yttrande. Jämlikt anvisningarna till nyssnämnda paragraf skall

den lokala skattemyndighetens beslut i ärendet grundas på det yttrande

över framställningen, som det åligger taxeringsintendenten att avge. Denne

skall om möjligt i yttrandet tillkännage sitt ställningstagande till de över

laxeringen anförda besvären. Om utredningen av besvärsärendet inte är avslutad

och om taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl

inte anser sig kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande,

skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i så fall har

att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.

Den nu återgivna bestämmelsen infördes år 1953 på förslag i proposition

nr 100. Tidigare hade anstånd med inbetalning av skatt kunnat medges ■—

förutom i de fall då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga nedsatts

utan hans förvållande eller till följd av värnpliktstjänstgöring — endast vid

dubbeltaxering. I det av 1949 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet

1 Bihang till riksdagens protokoll 195H. 7 samt. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) liade

uttalats att behov av anstånd kunde finnas även i andra fall, därvid särskilt

åsyftats de då en uppenbart felaktig taxering gjorts och vederbörande taxeringsintendent

tillstyrkt av de skattskyldiga anförda besvär.

I propositionen uttalade chefen för finansdepartementet i denna fråga

bl. a. följande.

Även enligt min mening talar starka skäl för en utbyggnad av anståndsmöjligheterna.

Att anstånd bör kunna medgivas i de utav de sakkunniga

åsyftade fallen av ren misstagstaxering, synes mig uppenbart. Det kan emellertid

diskuteras om man bör stanna härvid. Jag vill erinra om det fall, då

en skattskyldig, mot bestridande, av någon anledning åsättes en hög taxering

av beskattningsnämnderna och fråga ej är om s. k. misstagstaxering.

Även om skatterättsliga bedömandet i högsta instans sammanfaller med

den skattskyldiges uppfattning, måste han, vid risk av exekutiva åtgärder

och oberoende av i det enskilda fallet föreliggande olägenheter, erlägga

skatt enligt de lägre instansernas beslut. Först efter en, med hänsyn till

skattedomstolarnas arbetsanhopning, kanske ganska lång tid restitueras

beloppet jämte viss ränta. Ej utan fog har kritik riktats mot bestämmelserna

i denna del. De sakkunniga har ej gått in på dessa problem, och jag

är ej heller själv beredd att utan en närmare utredning taga en slutlig

ställning. Jag vill dock understryka, att det måste anses uteslutet med en

regel av innebörd, att anstånd med skattens erläggande alltid skulle gälla

till dess ett lagakraftvunnet utslag föreligger. En sådan regel skulle medföra,

att de skattskyldiga genom taxeringsbesvär kunde — hur ogrundade

besvären än vore — erhålla mycket lång tids uppskov med skattens erläggande

för att vid något framtida tillfälle ställas inför skattekrav, hänförliga

till sedan länge uppburna och måhända även förbrukade inkomster.

Detta vore icke blott oförenligt med tanken bakom källskattesystemet; det

skulle även lända det allmänna och ytterst även de skattskyldiga till starkt

förfång.

Den enda framkomliga vägen torde vara ett prövningsförfarande, därvid

de olika fallen individuellt bedömas. Hur principerna för ett sådant förfarande

skall uppdragas och hur det tekniskt skall anordnas är en komplicerad

fråga, till vilken jag ej är beredd att nu ta ställning. I sådant läge måste

jag inskränka mig till att nu förorda ett genomförande av de sakkunnigas

förslag, som dock är ägnat att undanröja vissa påtagliga olägenheter.

Såsom villkor för anstånd, då skattskyldig överklagat taxeringsnämnds

beslut, bör enligt de sakkunniga gälla, att vederbörande taxeringsintendent

helt eller delvis tillstyrkt bifall till besvären. I några remissyttranden har

ur olika synpunkter riktats kritik häremot. Jag medger att visst fog finnes

för denna kritik, men kan å andra sidan icke finna att något bättre förslag

till frågans lösning framkommit. Det synes mig därför som om man i allt

fall försöksvis borde pröva de sakkunnigas system.

I de förevarande motionerna har bl. a. framhållits att det genom utformningen

av bestämmelserna i uppbördsförordningen och mot bakgrunden av

departementschefens uttalande inte givits någon möjlighet för taxeringsintendent

att tillstyrka anstånd med inbetalning av skatt i andra fall än där

han anser sig böra — helt eller delvis — tillstyrka de av den skattskyldige

anförda besvären. En sådan begränsning av laxeringsintendents möjlighet

att tillstyrka anstånd kan inte vara lämplig. Framför allt där tvisten i skat
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

3

teprocessen rör en fråga av principiell natur och denna måhända föres upp

till avgörande i högsta instans för att prejudikat skall erhållas, medför begränsningen

av rätt till anstånd en onödig och ofta obillig belastning på den

skattskyldige. I tolkningsfrågor, där taxeringsintendent och skattskyldig har

olika uppfattning, blir resultatet sålunda att den skattskyldige alltid får

ligga ute med pengar, vars anskaffande för honom mången gång, särskilt

med den restriktiva kreditgivning som för närvarande gäller, kan vara ett

synnerligen besvärligt problem. På grund av skatteprocessens utsträckning

i tiden blir den ekonomiska påfrestningen för den skattskyldige mycket

kännbar. Taxeringsintendenten borde inte vara förhindrad att tillstyrka bifall

till framställning om anstånd med inbetalning av skatt av den anledningen

att han inte anser sig kunna tillstyrka bifall till av den skattskyldige

anförda besvär i de fall, då princip-, tolknings- eller skälighetsfrågor eller

dylikt är föremålet för tvisten i skatteprocessen.

Utskottet. Anstånd med inbetalning av skatt kan medges skattskyldig av

lokal skattemyndighet — förutom då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga

blivit nedsatt på grund av arbetslöshet, sjukdom, militärtjänstgöring

eller eljest oförvållat — även i det fall den skattskyldige anfört besvär

över den taxering, på grund av vilken skatten påförts honom. I sistnämnda

fall gäller som förutsättning för anstånd att vederbörande taxeringsintendent

i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat

sig inte ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till den skattskyldiges

talan. Anstånd beviljas med det belopp som föranleds av taxeringsintendentens

yttrande.

I de förevarande motionerna förordas att möjligheterna till anstånd vidgas

i de fall den skattskyldige anfört besvär över sin taxering. Motionärerna

yrkar sådan ändring av bestämmelserna i ämnet, att anstånd skall kunna

medges efter tillstyrkan av taxeringsintendenten, även om denne inte anser

sig kunna hemställa om bifall till de av den skattskyldige anförda besvären.

I motionerna uttalas bl. a. att en sådan utvidgad möjlighet till anstånd

bör kunna användas, då tvisten i skatteprocessen gäller princip-,

tolknings- eller skälighetsfrågor.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen infördes den ifrågavarande

anståndsmöjligheten år 1953 på förslag av 1949 års uppbördssakkunniga.

Därvid ifrågasatte vederbörande departementschef i proposition

nr 100 till 1953 års riksdag om man inte borde gå längre än de sakkunniga

föreslagit. Såsom den enda framkomliga vägen betraktade han ett förfarande

med individuell prövning av de olika fallen. Hur principerna för ett

sådant förfarande skulle uppdragas och hur det tekniskt skulle anordnas

var en komplicerad fråga, till vilken departementschefen cj var beredd att

för det dåvarande ta ställning. Departementschefen förordade att man försöksvis

prövade de sakkunnigas förslag.

Även enligt utskottets mening kan skäl anföras för en längre gående rätt

lill anstånd med inbetalning av skatt, då skattskyldigs taxering är föremål

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

för tvist. Inte minst i de av motionärerna särskilt uppmärksammade fallen,

då ett mål föres upp i högsta instans för att vägledande prejudikat skall

erhållas, synes en ytterligare möjlighet till anstånd rimlig. Uppenbarligen

kan det å andra sidan inte komma i fråga att medge anstånd med inbetalning

av skatt, så snart besvär över taxeringen anförts. Regeln måste fortfarande

vara att den på grund av en viss taxering debiterade skatten skall

inbetalas oavsett besvär. En generell anståndsrätt skulle — såsom även departementschefen

framhållit i förenämnda proposition — strida mot källskattesystemet

och i längden vara olämplig även för därav berörda skattskyldiga.

Vill man utöka anståndsmöjligheterna torde man därför få tänka sig ett

individuellt prövningsförfarande. Det i motionerna framförda förslaget,

som får anses bygga på denna tankegång, innebär att prövningen anförtros

åt taxeringsintendenten i länet. Utskottet vill gentemot detta förslag framhålla

att erinringar kan göras redan mot nu gällande ordning att göra vissa

anståndsärendens utgång beroende på taxeringsintendentens yttrande. Att

i än högre grad ålägga taxeringsintendenterna att medverka i uppbördsfrågor,

vilka ligger utanför deras egentliga arbetsuppgifter, bör enligt utskottets

mening om möjligt undvikas. Det kan nämligen antagas att en utvidgning

av anståndsmöjligheterna på sätt föreslås i motionerna kommer att

medföra att framställning om anstånd inges av ett betydligt större antal

skattskyldiga än för närvarande. Taxeringsintendenterna, som redan förut

har en stor arbetsbörda, kan härigenom befaras bli alltför hårt belastade,

särskilt som ofta en icke obetydlig utredning torde erfordras som underlag

för ett riktigt ställningstagande i de nytillkomna anståndsärendena. Det

kan ej heller bortses ifrån att ett genomförande av motionsförslaget skulle

komma att försätta taxeringsintendenterna i en ömtålig situation gentemot

de skattskyldiga.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka yrkandet

i de förevarande motionerna. Enligt utskottets mening bör den föreliggande

frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet och prövas i ett större

sammanhang, sedan tillräckliga erfarenheter av 1953 års utformning av anståndsinstitutet

vunnits.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 114 av herr Yngve Nilsson

m. fl. och II: 132 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om vidgad

möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för

skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Snygg,

Erik Jansson, fröken Ranmark, herrar Bengtson, Wolgast, Kronstrand och

Danmans; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kärrlander, Persson i

Svensköp, Asp, Andersson i Essvik, Anderson i Sundsvall, Jansson i Aspeboda,

Forsberg, Darlin och Rydén.

Reservation

av herrar Hagberg och Darlin, vilka — under hänvisning till innehållet

i de likalydande motionerna I: 114 av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 132

av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning

av skatt för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering —

ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till nyssnämnda motioner,

antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till

49 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 49 § uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 49 §

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om anstånd

enligt 49 § 1 mom. första stycket skall grundas på det yttrande över

framställningen, som det åligger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall,

därest detta med hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i yttrandet

tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen anförda

besvären. Taxeringsintendenten må tillstyrka framställning om anstånd,

förutom då han anser sig böra tillstyrka den skattskyldiges besvär, i fall då

besvären avse princip-, tolknings- eller skälighetsfrågor.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkom från trycket i Svensk författningssamling.

580882 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.