Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

1958-04-10 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:35, Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

1

Nr 35

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående förfarandet i kammarrätten, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 26 av herr Ollén m. fl. och II: 31 av herr

Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning om antagande av lagregler

om ett förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av skattemål»;
2)

motionen II: 400 av herr Eliasson i Stockholm, vari yrkats, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte föreslå att utredning företages angående

rätt för ledamöter av kammarrätten att med tjänsten förena bisyssla

av i motionen angiven art»;

3) motionen 1:261 av herr Svärd, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte uttala att då frågor rörande förordnande av

polisman, åklagare och domare såsom ordförande i taxeringsnämnd uppkommer,

sådant förordnande icke må förekomma annat än då särskilda skäl

därtill är»; samt

4) de likalydande motionerna I: 22 av herr Lindblom m. fl. och II: 27 av

herr Nihlfors m. fl., vari hemställts, att riksdagen beslutar sådan ändring

av taxeringsförordningen att lokal skattemyndighet tillerkännes befogenhet

att rätta uppenbara felaktigheter i av taxeringsnämnd åsatta taxeringar samt

att vederbörande utskott upprättar förslag till erforderlig författningstext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 26, I: 261, II: 27 och II: 400.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna 1:26 och 11:31 framhålles, att

frågan om skatteförfarandets utformning fått ökad vikt. Då det gäller regler

om skatteprocessen, anmäler sig såväl intresset att göra utredningsformerna

så effektiva som möjligt som intresset av att på bästa sätt tillgodose

den enskildes behov av rättssäkerhet. Från och med ingången av innevarande

år har en ny taxeringsförordning trätt i kraft. Denna innebär, att de två

synpunkter, som nyss angivits, blivit bättre tillgodosedda i de båda första

instanserna — hos taxeringsnämnd och hos prövningsnämnd — än tidigare.

t Itihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

En begränsning av rätten till fullföljd av skattemål till regeringsrätten gör alt

mellaninstansen mellan prövningsnämnderna och regeringsrätten, d. v. s.

kammarrätten, i många fall blir slutinstans i skattemål.

Anmärkningsvärt är, alt medan såväl de båda första instanserna som

slutinstansen i skattemål varit föremål för lagstiftarens intresse, kammarrätten

såsom mellaninstans i stort sett lämnats obeaktad. Detta är ägnat

att väcka så mycket mera förvåning som förfarandet hos kammarrätten enligt

motionärernas mening i särdeles hög grad är otidsenligt, över huvud

saknas i allt väsentligt för skattemålen avpassade regler om hur dessa skall

handläggas i denna instans. De bestämmelser i ämnet som finns är väsentligen

att söka i instruktionen för kammarrätten. Dessa är i och för sig synnerligen

knapphändiga och meddelade i administrativ väg. Uppenbarligen

ar det en angelägenhet av stor vikt att vår skatteprocess snarast förses med

moderna regler om förfarandet i kammarrätten, vilka bör vara av tillbörlig

konstitutionell kvalitet, d. v. s. intagas i lag.

Självfallet bör skatleprocessen genom samtliga instanser betraktas som

en enhet och ses i sitt sammanhang. Att t. ex. i de båda första instanserna

tillämpa ett administrativt förfarande (enligt taxeringsförordningen), i

kammarrätten ett annat (hovrättsprocessen) och i regeringsrätten en tredje

ordning kan icke vara rationellt. Utredningsmöjligheterna i de olika instanserna

bör avpassas till varandra så, att garantier skapas för att i varje instans

ett med hänsyn till dess behov fullt tillfredsställande material finnes

att tillgå. Vad som faller i ögonen är bl. a., att kammarrätten icke tillämpar

muntlighet i sitt förfarande. I de många fall då skattemålen avser rena bevisningsfrågor

borde det vara en självklar sak, att kammarrätten kunde anordna

och också anordnade ett muntligt förfarande. Att så sker, är mången

gång påkallat såväl ur den skattskyldiges synpunkt som med hänsyn till det

allmänna.

över huvud måste ett viktigt önskemål vid en reform av kammarrättens

förfarande vara, att vikten av en aktiv processledning betonas i högre grad

än nu är fallet. Myndigheten måste tillse, att allt det material, som erfordras

för att nå ett riktigt bedömande av målet, också såvitt möjligt föreligger.

Vidare är angeläget, att garantier skapas för enhetlighet i rättstillämpningen.

För närvarande förekommer t. ex. olika praxis på olika divisioner inom

kammarrätten i en så viktig fråga som desertering av för sent inkomna

besvär. Åtgärder bör vidtagas för att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning

sa langt det är möjligt inom en myndighet, som arbetar på avdelningar.

En sådan utredning bör vara oförhindrad att jämväl beakta frågor, som

sammanhänger med förfarandet i lägre och högre instanser i skattemål.

Bl. a. bör det vara en öppen fråga, huruvida lagregler om kammarrätten

bör få sin plats i taxeringsförordningen eller om de bör ges en mera fristående

ställning och tillämpas även i andra mål än taxeringsmål. Sambandet

med processen i regeringsrätten måste givetvis även beaktas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande liv 3ö år 1958

3

Motionären i motionen 1 1:4 0 0 uttalar, att med hänsyn till tjänstens

beskaffenhet synes icke lämpligt atl kammarrättens ledamöter har rätt

att mot ersättning åtaga sig privata uppdrag. Förhållandet kan lätt leda till

konfliktsituationer och inverka bindande på ledamotens ställningstagande

i mål av likartad beskaffenhet. Samma skäl som ansetts nödvändiggöra

förbud fö.r tjänstemän vid skatteavdelningen vid överståthållarämbetet att

mottaga avlönade privata skatteuppdrag torde med än större styrka tala

för liknande förbud för ledamöter vid kammarrätten. Det torde även kunna

ifrågasättas om det är lämpligt att ledamot i kammarrätten som bisyssla är

berättigad att mottaga uppdrag i underordnad skatteinstans.

Rätten att inneha taxeringsuppdrag är även föremål för yrkandet i m otionen

1:261. Däri erinras om att i samband med behandling år 1956

av proposition med förslag till ny taxeringsförordning och delvis ändrad

taxeringsorganisation aktualiserades bland annat frågan huruvida stadsfiskal

eller annan liknande befattningshavare vid åklagarväsendet borde

kunna erhålla taxeringsuppdrag som bisyssla. Riksdagen anslöt sig vid detta

tillfälle till departementschefens i propositionen gjorda uttalande om att man

icke för det dåvarande borde taga någon bestämd ståndpunkt i ämnet, utan

frågan torde i varje särskilt fall böra prövas av länsstyrelserna.

Emellertid har spörsmålet om förening av uppdrag såsom ordförande i

taxeringsnämnd med tjänsteinneliav såsom domare, åklagare eller polisman

enligt motionärens mening en icke oväsentlig betydelse ur såväl principiell

som praktisk synpunkt.

De principiella invändningar som kan riktas mot en anordning av detta

slag anknyter särskilt till att både domare och åklagare till följd av jäv ej

torde kunna komma i fråga att döma eller utföra åklagartalan i sådana mål

som de tidigare handlagt i egenskap av ordförande i taxeringsnämnd. Ej

heller kan det anses överensstämmande med allmän rättsuppfattning att

polisman genom den insyn han får i egenskap av ordförande eller ledamot av

taxeringsnämnd kan erhålla uppgifter och ledtrådar som kan av honom användas

i hans tjänsteutövning som polis.

Förutom dessa mer principiella synpunkter på frågan kan särskilt från

kommunerna såsom i de flesta fall arbetsgivare för polisen och i flera fall

även för åklagare och domare riktas vissa erinringar mot de nuvarande förhållandena.

Arbetsbördan i synnerhet i de större städerna för både polisen,

åklagarna och domarna är för närvarande hög, och i flera fall förekommer

en besvärande arbetsbalans.

I viss utsträckning är ovan påtalade förhållanden en följd av de för tillfället

rådande arbetsförhållandena för här ifrågavarande personal. Problemet

är likväl både för kommunerna som arbetsgivare och för de anställda

allvarligt. Därtill kommer de principiella betänkligheterna mot att åklagare,

domare och poliser med sin tjänst förenar uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd.

Del finns därför enligt motionärens mening skäl för att riksdagen

hos Kungl. Maj:t uttalar att då frågor rörande förordnande av här

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

berörda personal såsom ordförande i taxeringsnämnd uppkommer, sådant

förordnande icke må förekomma annat än då särskilda skäl därtill är.

I de likalydande motionerna 1:22 och 11:27 erinras om att

1956 års taxeringsförordning i 87 § ger möjlighet för ordförande i prövningsnämnd

att ensam avgöra vissa mål, nämligen dels mål om rättelse

av uppenbara felaktigheter, dels över huvud taget mål, som icke är av

tvistig natur, d. v. s. sådana där parterna är ense. Bestämmelsen syftar till

att främja snabba rättelsebeslut genom enklast möjliga handläggning. Motionärerna

ifrågasätter om bestämmelsen någonsin kommer att få den praktiska

betydelse, som man eftersträvat, nämligen en förenkling för allmänheten

och en avlastning för prövningsnämnden. Taxeringsintendenten

kommer ofrivilligt att tvingas motverka dess syfte att uppnå snabba rättelser,

enär han givetvis icke kan underlåta att beträffande löpande års taxering

granska taxeringen i dess helhet; alltså även ur andra synpunkter än

med avseende på den påvisade uppenbara felaktigheten.

Det synes därför ligga närmast till hands att i vissa avseenden överflytta

nämnda befogenhet för ordföranden i prövningsnämnden till lokal skattemyndighet.

För att uppnå åsyftat resultat skulle formella besvär ej erfordras.

Det borde räcka med att bereda lokal skattemyndighet möjlighet att

rätta uppenbara felaktigheter, då sådana efter anmälan av part eller på annat

sätt kommer till dess kännedom.

Ur såväl taxerings- som uppbördssynpunkt infaller den viktigaste tidsperioden

för den grupp ärenden det här gäller under tiden december—februari.

I anslutning till slutavräkningen mellan preliminär och slutlig skatt

och debetsedlarnas utsändande upptäckes oftast felaktigheterna. Det gäller

därför att skapa en ordning, som möjliggör rättelse av taxeringen i så god

tid att nya debetsedlar hinner utsändas, innan arbetsgivare skall börja verkställa

skatteavdrag för kvarstående skatt eller egen företagare har att erlägga

sådan skatt vid uppbördsterminen i mars månad.

Fördelen med en dylik ändring av reglerna synes främst vara att den mera

direkt tillgodoser syftet att med minsta möjliga omgång undanröja uppenbara

felaktigheter. Taxeringsintendentens och prövningsnämndens befogenheter

lämnas i huvudsak orubbade; prövningsnämndens arbete kan — även

för ordförandens vidkommande — inriktas på tvistiga skattemål. Taxeringsintendentens

partsintresse kan tillgodoses genom att han tillerkännes rätt

att överklaga lokal skattemyndighets beslut.

Ur trängre administrativ synpunkt kan framhållas att även den omständigheten

att taxeringsmaterialet eller huvuddelen därav i fortsättningen torde

komma att förvaras hos lokal skattemyndighet talar för att det blir denna

myndighet som först får kännedom om felaktigheterna. Om man vill garantera

en snabb handläggning, bör det vara tämligen självklart att om möjligt

utnyttja samma myndighet som rättelseinstans. Vidare kan anföras att den

nu ifrågasatta ordningen för rättelse av misstagstaxeringar nära ansluter sig

till sättet för rättelse av fel, som förelupit vid debiteringen av skatt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 5

Mot fördelarna kan möjligen påvisas vissa nackdelar. En sådan nackdel

kan vara att instansordningen genombrytes och att kompetenskonflikter

därigenom uppkommer. Det synes emellertid föra för långt att påstå, att

sådana nackdelar skulle vara ett avgörande hinder för en regel av den föreslagna

innebörden. Genom ett smidigt underrättelsesystem kan kompetensfördelningen

mellan lokal skattemyndighet och länsstyrelse säkerligen ordnas

på ett tillfredsställande sätt.

Författningsenligt synes de föreslagna ändringarna vara föga komplicerade.

I 87 § taxeringsförordningen uteslutej orden »som allenast avser rättelse

av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende». Omedelbart

efter 76 § i samma förordning tillfogas en ny paragraf benämnd 76 a av följande

lydelse:

»Taxering må såvitt angår allenast rättelse av felräkning, misskrivning

eller annat uppenbart förbiseende upptagas till prövning av lokal skattemyndighet

intill utgången av fem år efter taxeringsåret. Hava besvär anförts

rörande viss taxering hos prövningsnämnd, må dock taxeringen av lokal

skattemyndighet upptagas till handläggning endast efter förordnande av

prövningsnämnden. Besvär över lokal skattemyndighets beslut må endast

anföras i samband med besvär över taxeringen i övrigt.»

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden över motionerna 1:26 och 11:31 från kammarrätten.

som bifogat särskilda yttranden av kammarrättsråden Lagergren och Björne,

samt besvärssakkunniga. Innehållet i dessa yttranden framgår av en vid detta

betänkande fogad Bilaga, till vilken utskottet hänvisar.

Vidare har utskottet emottagit yttranden över motionen II: 400 från justitiekanslersämbetet,

kammarrätten och justitieombudsmannen.

Kammarrätten erinrar i sitt remissyttrande över motionen II: 400 att i 7 §

statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) finns bestämmelser om förening

av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Dess 3 mom. utsäger i

fråga om förbud för tjänsteman vid visst verk eller för innehavare av viss

tjänst att åtaga sig visst uppdrag eller att utöva verksamhet, som ej lämpligen

bör förenas med hans tjänst, att Kungl. Maj :l äger utfärda erforderliga

föreskrifter. I instruktionen för överståthållarämbetet den 5 december 1947

(SFS 1947: 926) har intagits sådana inskränkande bestämmelser, nämligen

såväl beträffande innehavarna av vissa bestämda tjänster — skattedirektören,

förste taxeringsintendenten, revisionsintendentcn och taxeringsintendent —

att inneha uppdrag såsom ordförande eller kronoombiul i taxeringsnämnd

eller såsom taxeringskonsulent som ock beträffande samtliga befattningshavare

å skatteavdelningen vidkommande lämnande mot ersättning av biträde

åt skattskyldiga i Stockholm i skatte- eller uppbördsärenden in. in.

Liknande inskränkningar har föreskrivits för riksskattenämndens tjänstemän

enligt 17 § i dess instruktion den 6 december 1957 (SFS 1957:664);

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 3ö år 19äS

tjänsteman hos nämnden må således icke mot ersättning biträda skattskyldiga

med upprättande av självdeklarationer eller lämna dem annat biträde i

skatte- eller uppbördsärenden.

I viss mån motsvarande inskränkningar inom det allmänna domstolsväsendets

område återfinns bland annat i domsagostadgan 24 a §, som föreskriver,

att lagfaren befattningshavare i domsaga icke må idka advokatverksamhet

eller driva annan förvärvsverksamhet, som är av den omfattning att

den kan antagas inverka menligt på utövandet av hans tjänst, eller inlåta

sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses oförenligt med en

domares ställning. — Även för lagfaren tjänsteman i hovrätt och i nedre

justitierevisionen gäller enahanda bestämmelser.

Av betydelse för bedömandet av de i motionen berörda frågorna bör även

framhållas vissa bestämmelser i rättegångsbalken om jäv för domare m. fl.,

vilken länder till efterrättelse även för kammarrätten.

I rättegångsbalken 4 kap. 13 § stadgas bland annat, att domare är jävig

att handlägga mål:

7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,

som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman

tagit befattning därmed;

8. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt pari

eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet

till hans opartiskhet i målet.

I 14 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att om domare vet omständighet

föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, han är skyldig

att självmant giva det till känna.

Vidare må enligt 3 § i 12 kapitlet rättegångsbalken bland annat lagfaren

domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol ej vara rättegångsombud,

med mindre Konungen för visst mål giver lov därtill. Enligt

4 § må ej heller någon brukas som rättegångsombud, om han tagit befattning

med saken som domare eller befattningshavare vid domstol.

Vidare anför kammarrätten.

En ytterligare omständighet av vikt att klarlägga inför besvarandet av

remissen kan synas vara i vad mån bland kammarrättens ledamöter såsom

bisyssla förekomma uppdrag i underordnad skatteinstans och avlönade privata

skatteuppdrag.

Ledamöter i kammarrätten finnas av fyra slag, nämligen kammarrättsråd,

assessorer, särskilda ledamöter, om vilka sistnämnda stadgas i 165 § 2

inom. taxeringsförordningen, samt adjungerade ledamöter, av vilka några

inneha vikariatslöneförordnanden såsom t. f. assessorer.

... Vad tdl en början taxeringsuppdragen i underordnad skatteinstans angår

Kun§j* Maj :t sedan mer än ett decennium icke längre medgivande

till kammarrättsråd att med sin tjänst förena uppdrag såsom ordförande i

taxeringsnämnd. — Av de i kammarrätten för närvarande tjänstgörande

assessorerna innehar icke nagon sådant uppdrag. — Förordnande att vara

särskild ledamot i kammarrätten är ett av Kungl. Maj :t lämnat uppdrag;

huruvida de särskilda ledamöterna inneha sådana uppdrag, som i motionen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

avses, har därför av kammarrätten icke efterforskats. — Bland de adjungerade

ledamöterna finnas några få, som innehaft eller inneha förordnande

såsom taxeringsnämndsordförande, men andra uppdrag såsom bisyssla i

underordnad skatteinstans förekomma såvitt veterligt icke för närvarande

hland dem.

Enligt kammarrättens mening måste det vara angeläget att ledamöterna

har erfarenhet från arbetet i de lägre taxeringsinstanserna — taxeringsnämnden

och prövningsnämnden —■ liksom det vid de allmänna domstolarna

är av vikt att överrätternas ledamöter har tjänstgjort i underrätt.

Såvitt angår prövningsnämnderna har det länge varit ett önskemål att få

till stånd ett utbyte av tjänstemän mellan länsstyrelserna och kammarrätten.

Under de senaste åren har dessa önskemål kunnat tillgodoses i så måtto

att tjänstemän i kammarrätten vid behov av arbetskraft i länsstyrelserna

fått förordnande såsom biträdande taxeringsintendent eller å annan befattning.

Att sålunda tillfälle beretts kammarrättens tjänstemän att deltaga

i arbetet inom länsstyrelse har kammarrätten hälsat med tillfredsställelse.

Beträffande arbetet i taxeringsnämnd vinnes förtrogenhet därmed naturligen

genom tjänstgöring såsom ordförande i taxeringsnämnd — en tjänstgöring,

som ur utbildningssynpunkt måste anses mycket värdefull. Enligt

kammarrättens mening är det därför ett önskemål att om möjligt varje ledamot

i kammarrätten haft sådan tjänstgöring. Den måste givetvis skötas

vid sidan om tjänsten i kammarrätten. Om vederbörande tjänstgör som

domare i kammarrätten, är han skyldig att anmäla jäv, då ett mål kommer

före, vilket han handlagt i underinstans. Förhållandet är ej annorlunda än

då en ledamot i hovrätt efter tjänstgöring såsom domare i underrätt möter

mål som han tidigare handlagt i underrätten.

Med hänsyn härtill bör yngre tjänstemän i kammarrätten icke hindras

att mottaga uppdrag hos taxeringsnämnd eller förordnande i befattning

hos länsstyrelse. — Beträffande äldre tjänstemän — kammarrättsråd och

assessorer — gör sig nämnda synpunkter icke gällande med samma styrka.

Kammarrätten finner det därför naturligt om det för kammarrättsråd

enligt av Kungl. Maj :t för närvarande tillämpad praxis faktiskt rådande

förbudet mot att med tjänsten förena uppdrag i underordnad skatteinstans

— motsvarande det för skattedirektören med flera tjänstemän i överståthållarämbetet

gällande förbudet mot att inneha dylika uppdrag — utsträckes

till att gälla även kammarrättens assessorer. — De adjungerade ledamöternas

rätt att åtaga sig dylika uppdrag blir givetvis i enlighet med bestämmelserna

i 7 § Saar beroende av tillstånd i varje särskilt fall, lämnat av

Kungl. Maj:t respektive kammarrättens president.

I fråga om rätten för kammarrättens ledamöter att mot ersättning åtaga

sig privata skatteuppdrag anser kammarrätten förhållandena närmast vara att

jämföra med förhållandena vid hovrätt beträffande för deras lagfarna ledamöter

numera rådande förbud att driva förvärvsverksamhet in. in.

De olika synpunkter som därvid kan anläggas framgår av förarbetena

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

bland annat till domsagostadgan 24 a § och motsvarande bestämmelse i arbetsordningen

för hovrätt 52 § enligt lydelsen den 6 juni 1957 (nr 464).

Det upplyses i remissyttrandet, att kammarrätten för närvarande har på

beredning ett ärende angående avgivande av reviderat förslag till ändringar

i den för kammarrätten gällande instruktionen. I anslutning härtill har kammarrätten

redan nu beslutat föreslå införande av bestämmelser beträffande

förbud att mot ersättning utöva viss verksamhet, analoga med de för hovrätts

lagfarna tjänstemän härutinnan gällande.

Ytterligare har kammarrätten beslutat att i det blivande förslaget till

instruktion intaga bestämmelser som förbjuder kammarrättsråd och assessorer

att med sin befattning i kammarrätten förena uppdrag att tjänstgöra

i underordnad taxeringsinstans.

Justitiekanslersämbetet anför, att samma skäl, som betingat förbud i länsstyrelseinstruktionen

och instruktionerna för överståthållarämbetet och riksskattenämnden

mot biträde åt skattskyldiga i skatte- och uppbördsärenden,

torde kunna anföras för ett motsvarande förbud för personal hos kammarrätten.

Justitiekanslersämbetet anser sig följaktligen kunna instämma i motionärens

uttalande, att det med hänsyn till tjänstens beskaffenhet icke synes

lämpligt, att kammarrättens ledamöter har rätt att mot ersättning åtaga sig

privata skatteuppdrag. Ett dylikt förbud synes emellertid ej böra vara begränsat

till skatteuppdrag utan också, på sätt i motionen lärer åsyftas, avse uppdrag

i uppbördsärenden Det torde vidare böra gälla icke blott ledamöter

av kammarrätten utan även sådana befattningshavare som tjänstgör i syfte

att vinna befordran till ledamot (liksom ock föredragande i skattemål i regeringsrätten).

Frågan om förenandet av befattning som ledamot i kammarrätten med

uppdrag i underordnad skatteinstans uppmärksammades redan för ett trettiotal

år sedan, nämligen av riksdagens revisorer i den till 1927 års riksdag

avgivna berättelsen, s. 66. Efter att ha antecknat, att överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Stockholms län meddelat förordnande för, bland andra,

vissa kammarrättsråd och assessorer i kammarrätten såsom ordförande

eller ledamöter i taxeringsnämnd för år 1926, uttalade revisorerna, att det

med hänsyn till den befattning kammarrätten hade att taga med taxeringsmål

enligt revisorernas förmenande måste anses mindre lämpligt, att ledamot

av nämnda domstol erhöll förordnande av angivna art. Statsutskottet

vid 1927 års riksdag uttalade i utlåtande häröver, nr 111 s. 20, att utskottet

i likhet med revisorerna måste finna det ur principiell synpunkt vara mindre

lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten ålåge att behandla och avgöra

taxeringsfrågor, tilldelades förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd

eller ledamot av prövningsnämnd. Utskottet, som i detta sammanhang även

utlät sig över en av revisorerna upptagen fråga rörande ledighet för länsstyrelsepersonal

m. m. i anledning av förordnande som ordförande och ledamöter

i taxeringsnämnd, anförde vidare:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 9

Å andra sidan lärer det icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara

till fördel för såväl kammarrätten som överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

att hos dem anställda befattningshavare erhålla den erfarenhet av

taxeringsärendenas handläggning hos taxerings- och prövningsnämnderna,

som genom dylikt ordförande- och ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt

beaktande av sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då, på sätt

revisorerna jämväl påpekat, vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd

utsträckning meddela förordnanden för hos myndigheterna i fråga anställda

befattningshavare att vara ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder

ävensom ledamöter i prövningsnämnder, ansett sig böra framhålla angelägenheten

av att förordnanden av detta slag inskränkas i möjligaste mån,

särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder. —--Utöver vad

ovan anförts, har utskottet med hänsyn till den utredning, som pågår rörande

statstjänstemännens bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet dock funnit vara av den betydelse,

att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen omförmäla.

Utskottets utlåtande lades av riksdagen till handlingarna.

I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 30 juni 1927 fäste därefter

chefen för socialdepartementet länsstyrelsernas uppmärksamhet på

vad sålunda förekommit.

Enligt Stockholms kommunalkalender 1957 har överståthållarämbetet i

två fall förordnat assessor i kammarrätten — måhända dock icke där tjänstgörande

— och två fiskaler i kammarrätten till ordförande i taxeringsnämnd.

Detta är också förhållandet beträffande två regeringsrättsföredragande

i skattemål. Länsstyrelsen i Stockholms län har för 1958 meddelat sådant

förordnande för två fiskaler i kammarrätten. Utöver vad här angivits

lär förordnande för kammarrättsledamöter som ordförande i taxeringsnämnd

icke förekomma. Den uppfattning, som kommit till uttryck, att dylika

förordnanden ej bör meddelas, torde alltså i huvudsak ha iakttagits.

Principiella skäl synes emellertid tala för att uttryckligt förbud införes för

kammarrättsledamöter på samma sätt som redan skett för vissa befatlningshavare

hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Justitiekansler sämbetet tillstyrker införande av förbud för ledamot i

kammarrätten (liksom för föredragande i skattemål i regeringsrätten) aU

mottaga uppdrag i underordnad skatteinstans. Vad angår sådana befattningshavare

i kammarrätten, som tjänstgör i syfte att vinna befordran till

ledamot, torde det vara ett allmänt intresse, att dessa befattningshavare ur

utbildningssynpunkt äger tillfälle tjänstgöra i beskattningsnämnd. Motionen

torde ej heller avse dessa befattningshavare.

Justitieombudsmannen anför inledningsvis följande.

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha uppdrag

eller eljest bedriva förvärvsarbete har i olika sammanhang varit föremål

för statsmakternas övervägande. En allmän genomgång av spörsmålet

återfinnes t. ex. i bisysslesakkunnigas år 1928 avgivna betänkande (SOU

1928: 14). Principiellt sett har frågan ansetts böra lösas efter två huvudlinjer.

Å ena sidan har cn generell begränsning av statstjänstemännens rätt i

förevarande hänseende skett ur synpunkten av att viss verksamhet kan vara

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 är 1958

av beskaffenhet att inverka hinderligt för utövandet av tjänsten, och begränsningen

har sålunda karaktären av egentligt lönevillkor; bestämmelser

härom ha intagits i avlöningsreglementet. Å andra sidan har, för vissa särskilda

tjänstemän eller grupper av tjänstemän, en inskränkande reglering

ansetts påkallad med hänsyn till rättsordningens krav på att privata intressen

icke få obehörigt inverka vid statstjänstens utövande. Denna reglering,

som sålunda äger anknytning till de för tjänstemän gällande jävsbestämmelserna

(jfr Munktell: Om jävsförhållanden inom statsförvaltningen har vid

skilda tidpunkter, utan någon samlad översyn, skett särskilt för de olika

verken eller tjänsterna. Dylika bestämmelser — vilka knappast kunna sägas

ha blivit utformade på ett enhetligt och likformigt sätt — innehållas huvudsakligen

i instruktionerna för vederbörande verk och befattningshavare.

När det gäller att bedöma behovet av inskränkande bestämmelser av sistnämnda

beskaffenhet faller det sig naturligt att särskilt aktgiva på sådan

privat bedriven verksamhet, som sker inom området för befattningshavarens

vanliga tjänsteuppgifter och sålunda avser frågor, varmed han i tjänsten

kan komma att få taga befattning. Därest en tjänsteman hos viss myndighet

mot betalning biträtt enskild i en angelägenhet, som för prövning

hänskjutes till denna myndighet, blir han visserligen i regel av jäv hindrad

att å tjänstens vägnar deltaga i handläggning av samma ärende. Det synes

mig emellertid icke kunna anses vara förenligt med tjänstens beskaffenhet

att befattningshavare — annat än undantagsvis — genom att åtaga sig dylika

uppdrag försätta sig själva i jävställning och sålunda icke kunna

fullgöra vad som enligt gällande föreskrifter ingår i deras tjänsteåligganden.

Även utan uttryckligt förbud härutinnan synes mig följaktligen hinder

möta för tjänstemän att i nämnvärd utsträckning åtaga sig enskilda uppdrag

av nu berört slag (jfr JO 1958 s. 291—313).

Det är emellertid kanske främst ur en annan synpunkt som det är av

vikt, att befattningshavare icke av enskilda mottaga uppdrag, som ligga

inom området för deras tjänsteverksamhet. Den omständigheten att man

mot betalning kan som privat biträde anlita en tjänsteman hos den myndighet,

som har att pröva ens ärende, kan hos allmänheten lätt giva stöd för uppfattningen

att man därigenom — även om tjänstemannen själv icke deltager i

prövningen — kan vinna fördelar på grund av tjänstemannens ställning och

hans eventuella möjligheter att indirekt påverka ärendets handläggning. Om

än en sådan uppfattning sakligt sett är obefogad, kan emellertid förhållandet

vara ägnat att minska tilltron till tjänstemännens opartiskhet. Det är

av väsentlig betydelse för allmänhetens förtroende för myndigheterna att

sådana omständigheter icke föreligga, som kunna ge näring åt — låt vara

ogrundade — misstankar om bristande objektivitet hos myndigheterna.

Nu antydda synpunkter torde även ligga bakom den mångfald bestämmelser,

som under årens lopp utfärdats till förhindrande av att innehavare av

vissa tjänster icke vid sidan därav ägna sig åt verksamhet inom området

för deras tjänsteutövning. Såsom förut framhållits ha emellertid dessa bestämmelser

icke tillkommit efter något samlat övervägande, och de förete

också inbördes olikheter, som väl icke helt kunna motiveras på sakliga

grunder. Någon gemensam översyn av bestämmelserna på området har emellertid

icke ansetts påkallad.

Vad angår den i förevarande motion berörda frågan om rätten för ledamöter

i kammarrätten att åtaga sig privata skatteuppdrag och att mottaga

uppdrag i taxeringsnämnd, kan helt visst, som av det förut anförda framgår,

behovet av vissa inskränkande föreskrifter ifrågasättas ur principiella

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

11

synpunkter. Så har också tidigare vid skilda tillfällen skett. Det erinras om

att riksdagens revisorer i sin år 1926 avgivna berättelse upptog frågan om

lämpligheten av att befattningshavare vid kammarrätten förordnades som

ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd. Vidare erinras om att — då i

samband med 1943 års taxeringsreform förslag väcktes om att, på sätt redan

för överståthållarämbetets skatteavdelning gällde, stadga förbud för befattningshavare

å landskontor att mot ersättning lämna inom länet bosatt skattskyldig

biträde i skatte- eller uppbördsärenden — bevillningsutskottet ifrågasatte

om icke ett förbud av sådant slag borde gälla jämväl för befattningshavare

vid kammarrätten. Någon inskränkande reglering för kammarrättens

del har emellertid icke kommit till stånd.

Justitieombudsmannen finner sålunda att den i motionen upptagna frågan

rörande kammarrätten är förtjänt av uppmärksamhet. I likhet med

vad fallet är beträffande motsvarande spörsmål hos åtskilliga andra myndigheter

synes dock en utredning i saken knappast böra begränsas enbart

till kammarrätten med mindre det här skulle föreligga särskilda skäl

till en särreglering. Att det hos denna myndighet skulle råda faktiska missförhållanden

i förevarande hänseende har emellertid icke genom klagomål

kommit till justitieombudsmannens kännedom och är honom ej heller eljest

bekant.

Utskottet

Sedan riksdagen i skrivelse den 13 maj 1950, nr 219, med anledning av

vissa motioner anhållit, att Kungl. Maj :t måtte, med beaktande av vad bevillningsutskottet

anfört i sitt betänkande nr 46 till samma riksdag, låta

verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet

och taxeringsprocessen, verkställdes av 1950 års skattelagssakkunniga

och 1955 års taxeringssakkunniga översyn av taxeringsförordningens

bestämmelser och taxeringsorganisationen. Utredningsarbetet utmynnade i

förslag till en helt ny taxeringsförordning, vilket antogs av 1956 års riksdag.

Genom den år 1956 antagna taxeringsförordningen vidtogs en tämligen genomgripande

reformering av organisationen av och förfarandet i taxeringsnämnderna

och prövningsnämnderna. Huvudsyftet med reformen var att

skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad

granskning av svårkontrollerade deklarationer men även att tillgodose de

skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd.

Beträffande organisationen i första instans infördes en ny form av särskilda

taxeringsnämnder med uppgift att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare

och andra skattskyldiga med mer svårkontrollerade inkomst- eller

förmögenhetsförhållanden. Dessa nämnder erhöll i granskningsarbetet biträde

av heltidsanställda tjänstemän, taxeringsassistenter. Övriga taxeringsnämnder

behöll i huvudsak tidigare gällande organisation och arbetsformer.

Dock förlängdes arbetsperioden för taxeringsnämnderna till den 30 juni.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Den nya organisationen avses skola utbyggas successivt under de närmaste

åren.

Med avseende å prövningsnämnderna vidtogs ett flertal åtgärder syftande

till att ge dessa en mer obunden ställning som besvärsprövande organ. Taxeringsintendenten

och den skattskyldige skall inför nämnden föra talan såsom

likaberättigade parter. För att åstadkomma en åtskillnad mellan den

dömande och den fiskaliska verksamheten har särskilda prövningsnämndskanslier

inrättats inom länsstyrelserna. Vidare har regler meddelats om

muntligt förfarande.

I fråga om arbetet inom länsstyrelserna kan nämnas att taxeringsintendentens

ställning stärkts i vissa hänseenden samt att hans arbetsbörda lättats

genom ökade möjligheter att till underordnade befattningshavare delegera

vissa arbetsuppgifter. För att vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete

skall förstärkning av personalen på länsstyrelsernas taxeringssektioner

ske, främst med revisionspersonal.

Vid 1956 års reform lämnades däremot förfarandet i de högre instanserna,

kammarrätten och regeringsrätten, i huvudsak oförändrat.

Den nya taxeringsförordningen tillämpas första gången vid årets taxering.

Vid innevarande års riksdag har beslutats en inskränkning i rätten till

fullföljd av skattemål från kammarrätten till regeringsrätten. Fullföljdsspärren

tar sikte på sådana mål, där kammarrättens utslag, såvitt det gått

klaganden emot, avser enbart fråga om höjning eller sänkning av inkomsteller

förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål får icke,

utan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill, upptagas till prövning,

om vad parten tappat i fråga om taxerad inkomst icke uppgår antingen

till minst 500 kronor och tillika minst en tiondel av den taxerade inkomsten

eller också till minst 5 000 kronor. I mål om förmögenhetstaxering skall

vad parten tappat uppgå till minst 50 000 kronor. Prövning av mål som ligger

under beloppsgränsen skall likväl kunna ske på grund av prejudikatdispens

eller intressedispens.

De nya fullföljdsreglerna träder i kraft den 1 januari 1959 men skall inte

tillämpas på taxeringar, som verkställts enligt den äldre taxeringsförordningen.

De motioner som behandlas i detta betänkande äger alla samband med

taxeringsorganisationen eller processen i skattemål. Utskottet upptar först

till behandling de motioner som tar sikte på förhållandena i kammarrätten.

Av reglerna om handläggningen av hos kammarrätten fullföljda skattemål

har i taxeringsförordningen inrymts i huvudsak endast föreskrifter,

vilka har avseende å den förberedande utredning av målen och de expeditionella

åtgärder, som ankommer på de lokala taxeringsmyndigheterna. De

huvudsakliga föreskrifterna rörande handläggningen i kammarrätten av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 13

skattemål återfinnes i den för kammarrätten gällande instruktionen av den

18 december 1942.

Huvudyrkandet i motionerna I: 26 och II: 31 går ut på att en utredning

skall tillsättas i syfte att få till stånd en reglering i allmän lag av förfarandet

i skattemål i kammarrätten.

I de inhämtade remissyttrandena har tillsättandet av den i motionerna

begärda utredningen avstyrkts. Besvärssakkunniga har sålunda framhållit

att förfarandet i kammarrätten regelmässigt inte bör bindas vid föreskrifter

i speciallagstiftning utan i princip regleras generellt. Med hänsyn

till att i besvärssakkunnigas uppdrag ingår att utreda frågan om en allmän

lagstiftning rörande processen i såväl kammarrätten som andra administrativa

domstolar bör inte heller en särskild utredning om en generell reglering

av processen i kammarrätten lämpligen nu företagas. Då besvärssakkunnigas

arbete emellertid kan väntas ge resultat först på något längre sikt,

bör, i den mån mera omedelbara behov föreligger av partiella reformer, sådana

reformer inte anstå i avvaktan på resultatet av besvärssakkunnigas

utredning. Besvärssakkunniga erinrar i detta sammanhang om att de vid

flera tillfällen — senast i sitt yttrande över betänkandet med förslag till

fullföljdsbegränsning i taxeringsmål •— framhållit såsom angeläget, att taxeringsförfarandet

tas upp till samlat bedömande. De erinrar vidare om sitt

uttalande vid samma tillfälle, att, om vid en sådan utredning angående taxeringsprocessen

i samtliga instanser ur taxeringssynpunkt specialregler rörande

förfarandet i regeringsrätten skulle befinnas erforderliga, sådana kunde

införas i taxeringslagstiftningen. De sakkunniga håller fortfarande före,

att en samlad översyn över taxeringsprocessen i dess helhet är erforderlig,

varigenom bl. a. skulle kunna klarläggas vilka de specialregler är, som kan

behövas för förfarandet i skattemål hos regeringsrätten och kammarrätten.

Jämväl kammarrätten har vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål

hänvisat till besvärssakkunnigas utredning angående det administrativa

besvärsinstitutet.

Utskottet delar den i remissyttrandena framförda uppfattningen att resultatet

av det utredningsarbete, som för närvarande pågår hos besvärssakkunniga,

icke lämpligen bör föregripas genom att man nu i särskild ordning till

utredning i hela dess vidd upptar frågan om reglerna för handläggningen i

kammarrätten av skattemål. Förutom de skäl häremot som anförts av remissinstanserna

vill utskottet framhålla, att utformningen av förfarandet i

sådana mål i mycket måste bli beroende av hur de genom 1956 års taxeringsreform

vidtagna åtgärderna för att ge prövningsnämnderna eu mer domstolsliknande

karaktär kommer att utfalla i praktiken. Det synes önskvärt

att innan processen i kammarrätten i skattemål blir föremål för en mer

genomgripande översyn någon tids erfarenhet vunnits av det nya prövningsnämndsförfarandet.

Utskottet vill i detta sammanhang och i anslutning till

vad besvärssakkunniga yttrat rörande behovet av en översyn av hela taxeringsprocessen

erinra om att 1956 års bevillningsutskott uttalade i sitt be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

tänkande nr 56 att det var önskvärt att sedan någon tids erfarenhet vunnits

av tillämpningen av den nya taxeringsförordningen ytterligare översyn i sakligt

och tekniskt avseende kom till stånd. Vissa ändringar kunde aktualiseras

om regler infördes syftande till begränsning i någon form av rätten att

fullfölja talan i högsta instans. Utskottet framhöll vidare att sedan pågående

utredning rörande besvärsinstitutet slutförts, det kunde bli önskvärt med en

översyn av taxeringsförordningen för att bringa dess stadganden i bästa

möjliga överensstämmelse med eventuella allmänna regler för förvaltningsprocessen.

I de nu behandlade motionerna 1:26 och 11:31 har också riktats kritik

i speciella hänseenden mot skatteprocessen i kammarrätten. I första hand

tar dessa sikte på avsaknaden av ett muntligt förfarande, varjämte understrykes

vikten av en aktiv processledning över huvud taget. Vidare uppställer

motionärerna som ett önskemål, att garantier skapas för enhetlighet i

rättstillämpningen.

Det förhållandet att utskottet anser att en särskild utredning med syfte

att utforma lagregler om förfarandet i kammarrätten inte för närvarande

bör tillsättas innebär inte att utskottet ställer sig avvisande till tanken på

en reformering i olika hänseenden av förfarandet i kammarrätten och organisationen

därstädes. Tvärtom framstår reformkraven nu än mer befogade

än tidigare med hänsyn till det beslut om begränsning av rätten till fullföljd

av skattemål till regeringsrätten, som riksdagen nyligen fattat och

vilket innebär att kammarrätten blir sista instans i ett antal inkomstskattemål.

Utskottet lår i detta sammanhang erinra om att utredningen om fullfölj

dsrätt i skattemål uttalade, att en begränsning i fullföljdsrätten skulle

kunna inverka på arbetsförhållandena i kammarrätten genom att denna

domstol med en sådan ordning i viss utsträckning skulle bli sista instans.

Några förslag framlades emellertid inte på detta område av utredningen.

I proposition nr 32 till årets riksdag, vari förslag framlades om fullföljdsbegränsningen,

fann föredragande departementschefen för sin del att ett

ställningstagande i fråga om kammarrätten borde kunna anstå, eftersom

iulllöljdsbegränsningen i vart fall icke kunde få några följdverkningar för

kammarrättens vidkommande under budgetåret 1958/59. Huruvida densamma

senare kunde göra organisatoriska förändringar i kammarrätten påkallade

torde böra prövas tidigast vid den nästföljande budgetbehandlingen

och under hänsynstagande till de förhållanden som i övrigt då förelåg. Utskottet

vill också påpeka att kammarrätten i sitt remissvar förklarat sig

beredd att ta initiativ till åtgärder för tillgodoseende av motionärernas önskemål,

i den mån sådana åtgärder kan befinnas påkallade och möjliga att

genomföra, utan att de rätt ssökande därigenom vållas allvarligare dröjsmål.

Det är naturligt att i motionerna berörda och andra reformbehov kommer

att uppmärksammas av kammarrätten i samband med det nu pågående arbetet

med uppgörande av förslag till ändrad instruktion, vilket skall underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

15

Bland de åtgärder som enligt motionärernas mening borde vidtagas med

avseende å skatteprocessen i kammarrätten har särskilt framhållits införande

av ökade möjligheter till muntligt förfarande. I de många fall, då

skattemålen avser rena bevisningsfrågor, borde det exempelvis vara en

självfallen sak, att kammarrätten kan anordna och också anordnar ett

muntligt förfarande. Detta anser motionärerna påkallat såväl ur den skattskyldiges

synpunkt som med hänsyn till det allmänna. Den enskilde bör beredas

tillfälle att direkt inför dem, som har att avgöra målet, anföra all den

bevisning och den övriga argumentation han kan ha att andraga. Det allmännas

representant bör ha den möjlighet muntligheten ger att fullständiga

utredningen och skapa bästa möjliga underlag för ett riktigt avgörande från

kammarrättens sida.

Som kammarrätten framhållit lägger dess instruktion inte hinder i vägen

för att muntligt förfarande tillämpas. Att sådant förfarande inte kommit till

användning i nämnvärd utsträckning torde bl. a. sammanhänga med att

möjlighet saknas att tillerkänna vittnen och andra ersättning för inställelsen

och med att parterna ofta skulle förorsakas tidsspillan och besvär. En

mer avsevärd användning av muntlighet hindras givetvis av att kammarrättens

personalstyrka inte är dimensionerad härför.

Det ligger i sakens natur, att förfarandet i kammarrätten regelmässigt

måste vara skriftligt, och detta torde också vara tillfyllest i övervägande antalet

mål. Eu övergång mera allmänt till muntligt förfarande skulle medföra

starkt ökade kostnader såväl för det allmänna som för de skattskyldiga och

kräva en organisation av helt andra mått än den nu förekommande. De

skattskyldiga bör ej heller utan bärande skäl åsamkas kostnader för resor

i och för inställelser i skattemål och eventuellt också för juridiskt biträde.

Även om flertalet taxeringsmål är av sådan art att den skriftliga proceduren

ter sig mest ändamålsenlig, kan å andra sidan inte förnekas att ett

muntligt förfarande i vissa mål skulle vara värdefullt. Detta kan t. ex.

vara fallet i mål, där bevisningen har avgörande betydelse. Allmänt sett ger

ett muntligt förfarande — vid vilket framkomna uppgifter omedelbart kan

bli bemötta eller närmare belysta och materialet kan kompletteras med frågor

direkt till parterna — ett säkrare underlag för tvistefrågors bedömande

än en rent skriftlig procedur. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det således av

betydelse att möjligheter finns till muntlig förhandling. Utskottet får i detta

sammanhang erinra om att 1956 års taxeringsförordning erbjuder vidgade

möjligheter till muntlig förhandling inför prövningsnämnden. Enligt

utskottets uppfattning är det angeläget att också kammarrätten ges möjlighet

att i praktiken tillgripa muntligt förfarande i större omfattning än nu.

De torde i första hand böra ankomma på kammarrätten alt undersöka om

något eller några av de olika uppslag till lösning av detta problem, som

framförts från skilda håll, kan vara ändamålsenligt. Utskottet förbiser härvid

inte att vissa ekonomiska spörsmål tarvar sin lösning i samband härmed,

bl. a. frågan om ersättning till de personer som inställer sig till muntligt förhör

inför kammarrätten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

1 de nu behandlade motionerna har vidare uttalats önskemål om, att vid

meddelande av regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål vikten

av en aktiv processledning betonas. Denna fråga har de berörda remissinstanserna

utförligt belyst ur såväl principiella som praktiska synpunkter.

Utskottet kan för sin del inskränka sig till att framhålla, att nuvarande bestämmelser

synes ge tillräckligt utrymme för en aktiv processledning från

kammarrättens sida. Att processledningen måhända inte alltid blivit så aktiv

som i och för sig varit önskvärt torde bero på andra faktorer. Främst lär

väl därvid ha inverkat att kammarrättens organisation varit alltför knappt

tilltagen för att kunna tillgodose både kravet på att inkomna mål avgöres

inom rimlig tid och önskemålet om en aktiv processledning. Enligt vad utskottet

inhämtat har balansen i kammarrätten av icke avgjorda skattemål,

vilken under en lång följd av år varit betydligt större än antalet avgjorda

mål, vid senaste årsskiftet nedbringats till en mer normal nivå motsvarande

icke fullt ett års avverkning. Härtill kommer att måltillströmningen synes

vara i avtagande. I den mån denna tendens fortsätter bör samtidigt som ett

snabbare avgörande av skattemålen kan förväntas förutsättningarna för en

aktivare processledning förbättras. Vid bedömande av kammarrättens personalbehov

för att kunna tillgodose kravet på en kraftigare processledning

bör beaktas, att de genom 1956 års taxeringsreform vidtagna åtgärderna

med avseende på underinstanserna efter hand bör ge till resultat att utredningen

i skattemål i underinstanserna blir bättre och fullständigare än vad

hittills i regel varit fallet. Härigenom bör kammarrättens avgörande av målen

underlättas samtidigt som behovet av ytterligare utredningsåtgärder

från kammarrättens sida bör bli mindre än nu. Å andra sidan kan det merarbete

med målens avgörande, som kan antagas uppkomma genom fullföljdsbegränsningen,

komma att verka i motsatt riktning.

I motionerna har vidare uttalats det önskemålet, att vid meddelande av

regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål garantier skapades

för enhetlighet i rättstillämpningen. Kammarrätten har i sitt remissyttrande

angivit en rad åtgärder, som vidtagits för befordrande av en enhetlig

rättstillämpning. Enligt kammarrättens uppfattning har i förevarande hänseende

de åtgärder vidtagits, som kan ifrågakomma hos en på skilda avdelningar

arbetande kollegial domstol och som med hänsyn till kammarrättens

nuvarande arbetsbelastning och de villkor i övrigt, under vilka kammarrätten

har att fullgöra sina arbetsuppgifter, rimligtvis kan genomföras.

Utskottet har för sin del inte möjlighet att överblicka i vad mån de av

kammarrätten vidtagna åtgärderna för främjande av en enhetlig rättstilllämpning

är tillräckliga, även i det ändrade läge som uppkommit genom att

kammarrätten i och med att fullföljdsbegränsningen av skattemål till regeringsrätten

inträder blir sista instans i vissa mål. Utskottet vill med bestämdhet

understryka nödvändigheten av att kammarrätten ägnar denna

fråga fortsatt uppmärksamhet och verksamt söker främja en enhetlig rättstillämpning

inom kammarrätten.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Utskottet övergår härefter att behandla yrkandet i motionen II: 400 om utredning

rörande rätt för ledamöter i kammarrätten att mot ei sättning ataga

sig privata skatteuppdrag eller alt med tjänsten förena bisyssla i underordnad

skatteinstans. Dessa spörsmål har som framhållits i remissyttrandena

tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sedan riksdagens revisorer

i sin år 1926 avgivna berättelse ifrågasatt lämpligheten av att befattningshavare

vid kammarrätten förordnades som ordförande eller ledamot i

taxeringsnämnd, anförde statsutskottet i avgivet utlåtande (nr 111/1927),

att det visserligen ur principiell synpunkt måste anses mindre lämpligt att

dylika förordnanden meddelades, men att det å andra sidan inte kunde förnekas

att det i vis a fall kunde vara till fördel för arbetet att befattningshavare

erhöll den vidgade erfarenhet, som genom sådana förordnanden kunde

vinnas. Utskottet underströk dock angelägenheten av att förordnanden av

detta slag inskränktes i möjligaste mån.

De synpunkter som tidigare framförts från riksdagens sida beträffande

rätten för befattningshavare i kammarrätten att inneha uppdrag i underordnad

instans synes alltjämt äga giltighet. En lämplig avvägning av de olika

intressen, som här gör sig gällande, torde nås om man, som kammarrätten

förklarat sig beredd förorda i tidigare omnämnda förslag till omarbetad instruktion,

stadgar ett uttryckligt förbud för kammarrättsråd och assessorer

att samtidigt med tjänstgöring i kammarrätten inneha dylika uppdrag.

Beräffande frågan om rätt för ledamöter i kammarrätten att biträda enskilda

i skatteärenden, vill utskottet erinra om att redan 1943 års bevillningsutskott

i anslutning till ett förslag att stadga förbud för befattningshavare å

landskontor att mot ersättning lämna inom länet bosatt skattskyldig biträde

i skatte- eller uppbördsärenden ifrågasatte, om inte ett förbud av sådant slag

borde gälla jämväl för befattningshavare vid kammarrätten. Något sådant

förbud har inte införts för kammarrättens del. Som justitieombudsmannen

anmärkt tarvas en mera allmän reglering av hithörande frågor, varvid en

översyn bör ske av de förbudsregler som nu finns på olika håll. Innan en

sådan generell reglering kommit till stånd bör man för kammarrättens del

kunna nöja sig med att införa bestämmelser om förbud att mot ersättning

utöva viss verksamhet, analoga med de för bl. a. hovrättsledamöter nu gällande.

Då kammarrätten förklarat sig beredd att föreslå dylika bestämmelser

i samband med revisionen av kammarrättens instruktion, anser utskottet

sig inte ha anledning förorda en utredning av frågan.

1 anslutning till vad justitiekansler!! uttalat vill utskottet ifrågasätta, om

bestämmelser i nu berörda hänseenden inte bör införas jämväl med avseende

å de regeringsrättssekreterare, som är föredragande i skattemål.

Yrkandet i motionen I: 261 går ut på att vissa befattningshavare endast i

undantagsfall skulle tillåtas att inneha uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd.

De befattningshavare som åsyftas är polismän, åklagare och domare.

Som skäl för yrkandet har motionären bl. a. anfört alt det ur principiell

synpunkt väcker betänkligheter att både domare och åklagare till följd av

2 liihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 35

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

jäv ej torde kunna komma i fråga att döma eller utföra åklagartalan i sådana

mål som de tidigare handlagt i egenskap av ordförande i taxeringsnämnd.

Ej heller kan det anses överensstämmande med allmän rättsuppfattning

att polisman genom sin verksamhet som ordförande eller ledamot

av taxeringsnämnd kan erhålla uppgifter och ledtrådar, som kan av honom

användas i hans tjänsteutövning som polis. Vidare har motionären erinrat

om nu nämnda tjänstemäns stora arbetsbörda och att det därför från kommunerna

såsom arbetsgivare kan riktas vissa erinringar mot de nuvarande

förhållandena.

Enligt utskottets uppfattning bör den största försiktighet iakttas då det

gäller att generellt avskära vissa yrkeskategorier från rätten att inneha det

förtroendeuppdrag, som verksamheten som ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd

innebär. Ett konsekvent tillämpande av de av motionären hävdade

grundsatserna skulle medföra att sådana uppdrag inte kunde innehas

av åtskilliga yrkeskategorier.

Såvitt utskottet kunnat erfara har hittills icke yppats nämnvärda olägenheter

av att domare, åklagare och polismän vid sidan av sin tjänst innehar

taxeringsuppdrag. Härtill kommer att de redan nu stora svårigheterna att få

kompetenta ordförande i taxeringsnämnderna skulle bli större, om de i motionerna

åsyftade befattningshavarna helt utestängdes. Där arbetsförhållandena

i huvudsysslan är sådana att arbetet blir lidande genom taxeringsuppdraget,

bör häremot andra åtgärder än ett generellt förbud tillgripas. Utskottet,

som anser att frågan liksom hittills i det särskilda fallet bör prövas

av vederbörande länsstyrelse, avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Slutligen bär utskottet att ta ställning till yrkandet i motionerna I: 22 och

II: 27 om befogenhet för lokal skattemyndighet att rätta uppenbara felaktigheter

i av taxeringsnämnd åsatta taxeringar. Som skäl för yrkandet har i

främsta rummet anförts, att en dylik ordning direkt tillgodoser syftet att

med minsta möjliga omgång undanröja uppenbara felaktigheter, vilka ofta

först uppmärksammas hos de lokala skattemyndigheterna. Härigenom skulle

i större utsträckning än vad eljest är möjligt rättelser kunna vidtas innan debetsedlarna

utsändes.

I detta sammanhang bör anmärkas, att 1955 års taxeringssakkunniga

övervägde om icke taxeringsnämnd borde tilldelas befogenhet i vissa fall alt

till ny prövning upptaga taxering, beträffande vilken slutligt beslut redan

meddelats, nämligen om taxeringen på grund av uppenbart förbiseende från

nämndens eller den skattskyldiges sida blivit felaktig. Av olika anledningar

främst risken för att ett sadant förfarande kunde leda till sammanblandning

av taxeringsnämndens och prövningsnämndens uppgifter — ansågs

detta emellertid inte tillrådligt. I stället förordade de sakkunniga införandet

av en möjlighet för ordförande i prövningsnämnd att ensam avgöra vissa

mål, nämligen dels mål om rättelse av uppenbara felaktigheter, dels över

huvud taget mål, som icke är av tvistig natur, d. v. s. sådana där parterna

är ense. Bestämmelser av sådan innebörd intogs sedermera i 1956 års taxeringsförordning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets betänkande nr ,35 år 1958

Utskottet vill inte bestrida att den i motionerna skisserade ordningen skulle

kunna medföra vissa fördelar framför allt i form av en snabb handläggning

av de ärenden, i vilka fel upptäcks i samband med utskrivande av debetsedlarna.

Emellertid är som motionärerna själva påpekat vissa nackdelar förenade

med ett dylikt rättelseförfarande. Sålunda skulle instansordningen

brytas och fara för kompetenskonflikter lätt uppkomma. I de ofta förekommande

fall då häradsskrivaren eller kronokamreraren är ordförande i taxeringsnämnd

skulle genomförandet av motionärernas förslag innebära att det

av statsmakterna avvisade systemet med självrättelse på en omväg infördes.

Det bör också framhållas, att fråga uppkommit att å häradsskrivaren överföra

vissa arbetsuppgifter inom indrivnings- och utsökningsväsendet. Ställning

till dessa förslag bör tas innan man överväger att till de lokala skattemyndigheterna

överföra nya uppgifter inom taxeringsområdet. Det är inte

heller lämpligt att innan någon som helst erfarenhet vunnits av hur systemet

med rättelse av misstagstaxeringar o. d. genom beslut av ordföranden

i prövningsnämnden kommer att fungera genomföra en sådan åtgärd som

den i motionerna föreslagna. Utskottet avstyrker därför bifall till de förevarande

motionerna I: 22 och II: 27.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna

I: 26 av herr Ollén in. fl. och II: 31 av herr Svensson

i Ljungskile m. fl. om lagstiftning rörande förfarandet vid

handläggning av skattemål i kammarrätten, i skrivelse till

Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i avseende å nämnda

motioner anfört;

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:400

av herr Eliasson i Stockholm angående rätt för ledamot av

kammarrätten att med tjänsten förena uppdrag i underordnad

skatteinstans, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet i avseende å berörda motion anfört;

3) att de likalydande motionerna I: 22 av herr Lindblom

m. fl. och II: 27 av herr Nihlfors m. fl. om rätt för lokal

skattemyndighet att rätta uppenbara felaktigheter i av taxeringsnämnd

åsatta taxeringar icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd; samt

4) att motionen 1:261 av herr Svärd angående förening

av uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnd med tjänsteinnehav

såsom domare, åklagare eller polisman icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 april 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Snygg, Gustaf Elofsson,

Erik Jansson, Bengtson, Tage Johansson*, Yngve Nilsson, Hellebladh* och

Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kärrlander, Christenson i

Malmö, Andersson i Essvik, Nilsson i Bästekille, Jansson i Aspeboda, fru

Holmqvist, herrar Stenberg, Carlsson i Västerås* och Rydén.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år l!)58

21

Bilaga

Kammarrätten

Motionerna utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om en skyndsam utredning om antagande av lagregler om ett

förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av skattemål. I motionerna

har betecknats som en öppen fråga, huruvida dessa lagregler borde

få sin plats i taxeringsförordningen eller om de borde givas en mera fristående

ställning och tillämpas även i andra mål än taxeringsmål. I motionerna

ha uttalats önskemål, att vid utformningen av sådana lagregler vikten

av en aktiv processledning betonades i högre grad än nu är fallet, därvid

förordats muntligt förfarande i vissa fall, samt att garantier skapades för

enhetlighet i rättstillämpningen.

Av reglerna för handläggningen av hos kammarrätten fullföljda skattemål

ha i nu gällande taxeringsförordning inrymts i huvudsak endast föreskrifter,

vilka ha avseende å den förberedande utredning av målen och de

expeditionella åtgärder, som ankomma på de lokala taxeringsmyndigheterna.

Dessa föreskrifter synas även ha sin naturliga plats i taxeringsförordningen,

i vilken de lokala taxeringsmyndigheternas befattning med taxeringen

i huvudsak regleras.

De huvudsakliga föreskrifterna rörande handläggningen i kammarrätten

av skattemål återfinnas i den för kammarrätten gällande instruktionen av

den 18 december 1942. Enligt 30 § av nämnda instruktion skall vad i allmän

lag är stadgat för hovrätt i fråga om, bland annat, förfarandet i rättegången

i tillämpliga delar lända till efterrättelse för kammarrätten, där icke avvikande

bestämmelser blivit i instruktionen eller annorledes meddelade. Detta

innebär, att handläggningen i kammarrätten av skattemålen sker principiellt

i enlighet med bestämmelserna i rättegångsbalken, i den mån dessa äro

tillämpliga å process hos kammarrätten i skattemål.

Emellertid är för närvarande det administrativa besvärsinstitutet och

därmed sammanhängande frågor föremål för utredning av sakkunniga.

Dessa, vilka antagit benämningen besvärssakkunniga, ha i ett principbetänkande

om administrativt rättsskydd (SOU 1955: 19) uppdragit vissa

riktlinjer för sin fortsatta utredning rörande allmänna regler för det administrativa

besvärsinstitutet. I betänkandet föreslå de sakkunniga (s. 75), att

de allmänna regler angående besvär, som de anse kunna uppställas, sammanföras

i en författning, som huvudsakligen skulle reglera det administrativa

besvärsinstitutet men jämväl innefatta vissa bestämmelser om andra

ämnen. Denna borde få karaktären av en lag, stiftad i den ordning RF § 87

mom. 1 föreskriver. De sakkunnigas tanke har varit (s. 78), att regleringen

skulle göras så fullständig, alt framdeles intet utrymme behövde lämnas för

en analogisk tillämpning av rättegångsbalkens regler. De sakkunniga förutsätta

(s. 87), att den lagstiftning, vartill de sålunda ämna framlägga förslag,

skall ha avseende även å kammarrätten. Rörande lagstiftningens innehåll

angiva de sakkunniga (s. 88—89), bland annat, att i denna bör regleras

även förfarandet hos besvärsmyndighct, samt att de sakkunniga i sitt

förslag i denna del ämna lämna utrymme för ett muntligt förfarande.

Kammarrätten finner, att resultatet av det utredningsarbete, som sålunda

för närvarande pågår hos besvärssakkunniga, icke lämpligen bör föregripas

genom att nu i särskild ordning till utredningen i hela dess vidd upp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

taga frågan om reglerna för handläggningen i kammarrätten av skattemål.

Kammarrätten har emellertid funnit sig böra i detta yttrande upptaga

vissa i motionerna berörda detalj spörsmål.

Vad angår det i motionerna uttalade önskemålet därom, att vid meddelande

av regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål vikten av

en aktiv processledning betonas, vill kammarrätten erinra om att möjligheter

till processledning i kammarrätten redan finnas inrymda i den för

kammarrätten gällande instruktionen. Så har skett dels genom den förut

berörda, i 30 § av instruktionen intagna allmänna hänvisningen till rättegångsbalken,

dels genom vissa särskilda föreskrifter i instruktionen. Sålunda

föreskrives i 23 § andra stycket av instruktionen, att kammarrätten

har att, där så anses erforderligt, i bland annat skattemål infordra förklaringar

samt lämna vederbörande tillfälle att inkomma med påminnelser

ävensom inhämta yttranden från ämbetsverk och myndigheter. Vidare äger

jämlikt 25 § av instruktionen kammarrätten, därest i något på kammarrättens

prövning beroende mål muntligt förhör finnes höra äga rum eller

vittnens hörande vara av omständigheterna påkallat och förhöret ej lämpligen

kan ske hos kammarrätten, förordna om förhörets hållande vid allmän

underrätt i orten och i sådant avseende meddela erforderliga föreskrifter.

Beträffande de praktiska fördelar och olägenheter, vilka äro förenade

med dessa olika former för komplettering på kammarrättens initiativ av utredning

i på dess prövning beroende mål, och deras därav betingade användbarhet,

tillåter sig kammarrätten hänvisa till vad som därom anförts i

två särskilda av kammarrätten till riksdagens bevillningsutskott avgivna utlåtanden,

det ena, av den 13 mars 1941, i anledning av de vid 1941 års riksdag

väckta likalydande motionerna 1:30 och 11:43 och det andra, av den

20 mars 1950, i anledning av vissa vid 1950 års riksdag väckta motioner,

nämligen bland andra de likalydande motionerna 1:230 och 11:290 samt

motionen II: 286.

I dessa utlåtanden har kammarrätten framhållit, att skattemålen voro av

den beskaffenhet, att vid deras handläggning i kammarrätten den skriftliga

förhandlingsformen i regel utan tvivel vore den mest ändamålsenliga, men

vitsordat, att mål kunde förekomma, i vilka de föreliggande omständigheterna

voro sådana, att muntlig handläggning kunde vara ägnad att främja

ett riktigt avgörande.

I fall, då kammarrätten funnit utredningen i skattemål vara på avgörande

punkter ofullständig, har kammarrätten skriftligen genom kommunikation

enligt 23 § av kammarrättens instruktion föranstaltat om kompletterande

utredning, då kommunikation bedömts vara ägnad att leda till ett bättre

underlag för målets avgörande. Tekniskt har detta kunnat ske på olika sätt.

I vissa fall har i kammarrättens kommunikationsresolution direkt angivits,

i vilka avseenden ytterligare utredning befunnits påkallad. I andra fall, i

allmänhet sådana i vilka sakläget framstått som mera oklart och därför

svårigheter mött att fullständigt uppräkna de olika kompletteringar, som

kunde vara erforderliga, har i stället anlitats det förfaringssättet, att vid akr

ten i det kommunicerade målet fogats en promemoria, i vilken angivits, i

vilka avseenden utredningen framstode såsom oklar. Genom kommunikationsresolution

har kammarrätten då endast berett tillfälle till förklaring

eller påminnelser, med eller utan hänvisning till denna promemoria, alu

efter omständigheterna. I de senare fallen framgår icke alltid av kammarrättens

registratur, att sådant särskilt initiativ från kammarrättens sida

tagits till kompletterande utredning. Av sådan anledning kan kammarrätten

nu icke lämna någon siffermässig redogörelse för, i vilken utsträckning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

så skett. Kammarrätten kan därom endast meddela, att kammarrätten i

större utsträckning än vad förr ägde rum sett sig föranlåten att taga initiativ

till utredning i skattemålen, vilket torde få ses som en naturlig följd av

den alltmera komplicerade beskaffenheten av de frågor, vilka underställas

kammarrätten, och de därmed ökade svårigheterna för parterna att själva

bedöma, i vilka avseenden utredning är erforderlig. I regel har sådant initiativ

till utredning berett kammarrätten tillgång till ett mera fullständigt

material, men har å andra sidan givetvis icke kunnat undgå att verka fördröjande

på målens avgörande.

På grund av de olägenheter, varmed enligt vad som utvecklats i de tidigare

åberopade utlåtandena den muntliga formen för införskaffande av utredning

i skattemålen är behäftad, har denna utväg icke ansetts böra av

kammarrätten anlitas, då med den skriftliga formen kunnat uppnås likvärdigt

resultat. Sålunda har kammarrätten, som framhållits i det år 1950

avgivna utlåtandet, särskilt med hänsyn till de kostnader och den tidsspillan,

som därigenom kunde påläggas framför allt de skattskyldiga, hittills

icke funnit sig föranlåten att föranstalta om muntliga förhandlingar inför

kammarrätten i andra fall, än då sådana påkallats av den skattskyldige.

Olägenheterna för parterna av den muntliga formen för införskaffande av utredning

synas mindre framträdande, då så sker i den ordning, varom förmäles

i 25 § av kammarrättens instruktion. Emellertid tillkommer här en

annan olägenhet, vilken kammarrätten redan i sitt förut åberopade remissutlåtande

av år 1941 antytt, nämligen den att de allmänna underrätterna

därigenom påläggas uppgifter inom ett område, som ligger utanför deras

vanliga verksamhetsområde och därför ofta måste vara för dem i viss mån

främmande. Inom kammarrätten har redan i samband med det remissutlåtande,

som avgavs år 1941, diskuterats möjligheten av att överflytta denna

uppgift från de allmänna underrätterna till prövningsnämnderna. Prövningsnämnderna

torde få antagas besitta i större mått den praktiska erfarenhet

på beskattningens område, vilken utgör en viktig förutsättning för

att sådana förhör skola leda till därmed avsedda resultat. Då kammarrätten

hittills avstått från att genom framläggande av direkt förslag därom taga

initiativ till en sådan ändring av ordningen för förhörs hållande utom kammarrätten,

som nu antytts, har detta i huvudsak berott på en viss tveksamhet

rörande prövningsnämndernas förmåga att fylla denna uppgift med

hänsyn till deras relativt svaga organisation. Sedan prövningsnämnderna

numera genom de organisatoriska förändringar, vilka genomförts innevarande

år, givits en mera domstolsmässig funktion, synes denna fråga ha

kommit i ett nytt läge. Kammarrätten anser sig böra erinra om, att en ändring

i nu antytt avseende i föreskrifterna om förhörs hållande utanför kammarrätten

torde förutsätta ändring av bestämmelserna i taxeringsförordningen

om prövningsnämnds arbetsuppgifter.

I de nu remitterade motionerna har erinrats om, alt i propositionen nr

32 vid innevarande års riksdag framlagts förslag om ändring av taxeringsförordningen,

innebärande inskränkning i rätten att hos Kungl. Maj :t fullfölja

talan i vissa skattemål. Ett genomförande av denna inskränkning i

fuliföljdsrätten skulle ytterligare accentuera vikten av att i de mål, i vilka

kammarrätten sålunda kunde komma att bliva sista instans, i vart fall senast

hos kammarrätten förelåge för ett materiellt rikligt avgörande erforderlig

utredning och bevisning.

Uppenbart torde emellertid vara, att i den mån bristfälligheter föreligga

i utredningen av skattemålen, dessa brister böra, såvitt möjligt, botas, redan

innan målen föreläggas prövningsnämnden, så alt denna erhåller till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

gång till det processmaterial, som är erforderligt för ett materiellt riktigt bedömande

av föreliggande frågor. Förutom de uppenbara risker för ett materiellt

oriktigt avgörande hos prövningsnämnden, som bristfälligheter härutinnan

äro ägnade att medföra, är ett botande av dessa brister först bos

kammarrätten och på dess initiativ förenat med vissa vanskligheter, därför

att initiativ till sådan kompletterande utredning hos kammarrätten ofta

kan tagas först vid en så sen tidpunkt, att det dåmera föreligger svårigheter

att framskaffa utredning och bevisning i de hänseenden, vari sådan befinnes

erforderlig.

Trots dessa uppenbara förhållanden förekommer det, att i skattemål,

vilka överlämnats till kammarrätten, utredningen har befunnits på avgörande

punkter ofullständig. I vad mån detta förhållande beror på bristande

initiativ till utredning från de lokala taxeringsmyndigheternas sida och i

vad mån anledningen därtill är bristande beredvillighet från de skattskyldigas

sida att — även i av dem anhängiggjorda mål — förebringa fullständig

utredning rörande de omständigheter, vilka äro avgörande för målets

utgång, undandrager sig ofta kammarrättens bedömande. Kammarrätten

vill emellertid i detta sammanhang erinra om, att jämlikt stadgande i 97 §

taxeringsförordningen genom prövningsnämnds kansli infordrade förklaringar

eller yttranden över besvär över prövningsnämndens beslut skola i

avskrift översändas till klaganden.

Kammarrätten vill även i detta sammanhang framhålla, att den beslutade

ändring av taxeringsorganisationen i länen, vilken nu är under genomförande

och syftar till en förstärkning av de lokala taxeringsmyndigheterna,

kan förväntas komma att få gynnsamma verkningar även med avseende

å utredningen i skattemålen.

I motionerna har vidare uttalats det önskemålet, att vid meddelande av

regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål garantier skapades

för enhetlighet i rättstillämpningen.

Kammarrätten vill icke underlåta att i detta sammanhang framhålla beträffande

lagtolkningen, att skattelagstiftningen icke, lika litet som lagstiftningen

på andra områden, alltid har kunnat så utformas, att den i

alla avseenden är fullt entydig. Kammarrätten, liksom de allmänna domstolarna,

har att vid sin lagtolkning följa den praxis, som kommer till uttryck

i den högsta instansens avgöranden. I den mån skattelagstiftningens

rätta tolkning icke blivit sålunda genom praxis fastslagen, erbjuda sig inom

kammarrätten större möjligheter, vilka även utnyttjas, att i frågor rörande

lagtolkningen rådföra sig de olika divisionerna emellan, än vad fallet kan

bliva beträffande de olika hovrätterna inbördes.

Vad därefter angår rättstillämpningen, innebär ju kammarrättens dömande

verksamhet en tillämpning av den sålunda tolkade lagstiftningen

på de olika rättstvister, vilka bringas under kammarrättens prövning, under

beaktande av de för varje särskilt fall skiftande faktiska omständigheterna.

Vad som i detta sammanhang enligt motionerna synes ha uppfattats

som en icke enhetlig rättstillämpning, torde i själva verket i regel vara endast

en naturlig följd av att i måhända skenbart likartade fall bedömningen

på grund av faktiska olikheter i fråga om utredda och bevisade omständigheter

måst utfalla olika.

Kammarrätten har, så långt det befunnits praktiskt möjligt, vidtagit anstalter

för befordrande av en enhetlig rättstillämpning genom sammanförande

av vissa skattemål, i vilka tvistefrågorna äro att hänföra till samma

ämnesområde, till avgörande å en eller ett fåtal divisioner, genom konferering

av likartade mål eller av mål, vilka eljest äga samband med varandra,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

genom särskild registrering av avgöranden i mål, vilka kunna förväntas

bliva av intresse vid prövning av samma fråga i andra mål, samt genom

vidtagande av andra likartade åtgärder. Även i fråga om rättstillämpningen

föreligger givetvis hos kammarrätten den utnyttjade möjligheten att rådföra

sig de olika divisionerna emellan.

Kammarrätten är av den uppfattningen, att de åtgärder vidtagits för

främjande av en enhetlig rättstillämpning inom kammarrätten, som kunna

ifrågakomma hos en på skilda avdelningar arhetande kollegial domstol och

som med hänsyn till kammarrättens nuvarande arbetsbelastning och de villkor

i övrigt, under vilka kammarrätten har att fullgöra sina arbetsuppgifter,

rimligtvis kunna genomföras.

Kammarrätten kommer givetvis fortsättningsvis, liksom hittills, att med

uppmärksamhet följa bland andra de frågor, i vilka särskilda önskemål

uttalats i motionerna, och är beredd att taga initiativ till åtgärder för tillgodoseende

av även dessa önskemål, i den mån sådana åtgärder kunna befinnas

påkallade och möjliga att genomföra, utan att därigenom vållas för

de rättssökande allvarligt dröjsmål vid fullgörande av kammarrättens arbetsuppgifter.

Kammarrättsrådet Lagergren avgav följande särskilda yttrande:

Jag finner mycket starka skäl tala för en översyn av skatteprocessen i de

båda överinstanserna, kammarrätten och regeringsrätten. I ett av mig på uppdrag

av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet hållet föredrag inför

rikets taxeringsintendenter den 11 och den 12 november 1957 ha hithörande

problem belysts på ett flertal punkter. Jag får i detta sammanhang jämväl

hänvisa till vissa tidskriftsartiklar såsom »Skatteprocessen och nya rättegångsreformen»

(Svensk skattetidning 1949 s. 175—194) samt »Om rättegångskostnader

i taxeringsmål» (samma tidskrift 1950 s. 204—208), vari

jag angivit ett flertal spörsmål, som enligt min mening kräva sin snara lösning

i lagstiftningsväg.

Då förberörda föredrag intagits i taxeringsintendentsmötets protokoll, vilket

i stencilerat skick är tillgängligt inom finansdepartementet samt å riksdagens

bevillningsutskotts kansli, begränsar jag mig att i förevarande sammanhang

såsom eget yttrande åberopa innehållet i berörda föredrag.

Kammarrättsrådet Björne avgav följande särskilda yttrande:

Det av motionärerna gjorda uttalandet alt förfarandet i kammarrätten i

skattemål är i hög grad otidsenligt torde kunna betecknas såsom överdrivet.

Avsaknaden av utförliga författningsregler om förfarandet har icke enbart

varit av ondo. Därigenom har nämligen möjliggjorts att förfarandet inom

ramen för den av statsmakterna beslutade organisationen kunnat utformas

efter band på sätt som befunnits mest ändamålsenligt. Framför allt bör beaktas,

att förfarandet sådant det nu är för handen drager jämförelsevis ringa

kostnader, både för skattskyldiga som ha att hos kammarrätten utföra

sin talan och för statsverket som har att bära kostnaderna för kammarrättens

verksamhet. Ett mera formbundet förfarande, vari dessutom ingår muntlighet

i viss omfattning och eu aktivare processledning, måste med nödvändighet

draga högre kostnader än för närvarande såväl för målens handläggning

som för talans utförande.

Emellertid föreligga oaktat vad nu anförts vissa skäl, vilka tala för en

utredning i den riktning som i motionen antydes. Sålunda är — ehuru den

skriftliga formen måste anses vara mest ändamålsenlig i det helt övervägan
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

de antalet på kammarrättens prövning ankommande mål — omständigheterna

i vissa mål sådana, att muntlig handläggning på kammarrättstadiet får

anses önskvärd. I vissa fall vore det till fyllest, om kammarrätten hade möjlighet

att — utan återförvisning av mål till prövningsnämnden — förordna

om muntligt förhör i målet inför prövningsnämnden. I andra fall åter skulle

ett tillfredsställande underlag för målens avgörande knappast kunna erhållas

utan att kammarrätten hade möjlighet alt hålla muntlig handläggning i

parternas närvaro eller att förrätta syn. Formellt är kammarrätten visserligen

redan nu befogad att vidtaga sistnämnda åtgärder, men för att de skola

kunna begagnas måste vissa ekonomiska frågor lösas. Med hänsyn till de

åligganden, som muntlig handläggning kan komma att medföra för de skattskyldiga,

torde det för övrigt vara lämpligt att en reform i detta hänseende

åtminstone i viss omfattning genomföres i författningsväg och ej enbart

genom ändring av praxis.

Det av motionärerna framförda önskemålet om en aktivare processledning

i skattemål från skattedomstols sida kan i vissa fall vara ändamålsenligt.

Emellertid måste framhållas att en sådan processledning är synnerligen

tidsödande och därför torde kräva utökning av organisationen. Den nuvarande

är nämligen för kammarrättens vidkommande avpassad med hänsyn till att

avgörandena som regel skola grundas på det av parterna självmant förebragta

processmaterialet. Det får ej heller förbises, att en aktivare processledning

från kammarrättens sida i och för sig är ägnad att medföra en

automatisk ansvällning av kammarrättens arbetsuppgifter. Om parterna

ställa in sig på att aktiv processledning regelbundet skall utövas av kammarrätten,

torde nämligen parterna efter hand komma att i icke ringa omfattning

underlåta att självmant förebringa utredning i förlitande "på att

sådan skall infordras av kammarrätten. Införande av vissa författningsregler

i förevarande hänseende torde emellertid vara av värde för såväl parterna

som kammarrätten. Utformningen av sådana regler måste emellertid ingående

övervägas.

Förutom de av motionärerna anförda allmänt processrättsliga synpunkterna

kunna två speciella skäl anföras för att besvärsförfarandet i skattemål

— till den del detsamma avser senare led än handläggningen hos prövningsnämnd

— nu upptages till behandling. Dels avses kammarrätten regelmässigt

skola bli sista instans i ett avsevärt antal skattemål. Detta måste

få återverkningar i åtskilliga hänseenden. Dels har besvärsförfarandet hos

prövningsnämnd — liksom det grundläggande taxeringsförfarandet i första

instans — med tillämpning från och med år 1958 omdanats, i vissa hänseenden

på ett genomgripande sätt.

Det synes med hänsyn till sistnämnda omständighet naturligt att jämväl

de senare leden av skatteprocessen upptagas till behandling. Självfallet bör

därvid, såsom motionärerna jämväl framhållit, skatteprocessen genom samtliga

instanser betraktas såsom en enhet och ses i sitt sammanhang. Härav

följer emellertid, att den av motionärerna ifrågasatta utredningen — om

den anses böra komma till stånd — icke bör begränsas till förfarandet hos

kammarrätten. Även förfarandet i den högsta instansen bör beaktas vid utredningen,

inte minst med hänsyn till de återverkningar, som förfarandet i

den högsta instansen självfallet har på de lägre instansernas verksamhet.

Besvärssakkunniga

I motionerna hemställes om utredning om antagande av lagregler angående

ett förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av skattemål.

Fn första fråga, till vilken ställning bör tagas, är den," på vad sätt proces
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

27

sen i kammarrätten bör vara reglerad. I huvudsak stå två vägar öppna: antingen

kunna — såsom led i utformningen av en specialprocess på ett särskilt

förvaltningsområde — regler givas även om förfarandet hos kammarrätten,

eller ock kan processen i kammarrätten underkastas en generell

reglering. I den mån specialprocesser reglerats i gällande rätt, har i allmänhet

förfarandet i kammarrätten lämnats utanför. För gällande rätts del har

sålunda i huvudsak den senare av de två nyssnämnda vägarna valts. Besvärssakkunniga

ha i olika sammanhang — senast i sitt betänkande om förfarandet

vid konsumtionsbeskattning, SOU 1957:50 s. 113 — uttalat som

sin uppfattning, att förfarandet i regeringsrätten regelmässigt icke bör bindas

vid föreskrifter i speciallagstiftning. Även i fråga om kammarrätten anse

besvär ssakkunniga, att förfarandet i princip bör regleras generellt. Vad

särskilt angår de speciella krav, som på olika förvaltningsområden kunna

ställas på kammarrätten beträffande dess möjligheter att verkställa utredning,

böra dessa tillgodoses på så sätt, att kammarrätten generellt tillägges

samma utredning befogenheter, vilka tillkommit den myndighet som tidigare

prövat saken. De sakkunniga kunna härvidlag hänvisa till de allmänna

överväganden i ämnet, som de redovisat i nyssnämnda betänkande

s. 186.

Med hänsyn till kammarrättens ställning såsom en från förvaltningen i

övrigt fristående domstol bör den allmänna regleringen av processen ske

i en lag, icke såsom nu är fallet, i en administrativ författning (instruktionen

för kammarrätten).

Av besvärssakkunnigas nu redovisade inställning till frågan om processen

i kammarrätten följer, att besvärs'' akkunniga icke vilja förorda eu utredning

angående regler om en speciell skatteprocess i kammarrätten.

I de sakkunnigas uppdrag ingår att utreda frågan om en allmän lagstiftning

rörande processen i såväl kammarrätten som andra administrativa

domstolar. Icke heller en särskild utredning om en generell reglering av

processen i kammarrätten bör vid sådant förhållande lämpligen nu företagas.

Då besvärssakkunnigas arbete emellertid kan väntas giva resultat

först på något längre sikt, böra, i den mån mera omedelbart behov föreligger

av partiella reformer, sådana reformer icke anstå i avvaktan å resultatet

av besvärssakkunnigas utredning.

De sakkunniga ha utgått från att regleringen av processen i kammarrätten,

liksom i regeringsrätten, skall vara generell men förutsatt att vid sidan

av de allmänna reglerna behov kan finnas av specialregler. Så är fallet inom

civilprocessen, där t. ex. 15 kap. GB och 20 kap. FB innehålla speciella processregler,

som komplettera de allmänna reglerna i RB. Än oftare torde behov

av specialregler föreligga inom förvaltningsprocessen. Vissa sådana specialregler

för skatteprocessen i regeringsrätten och kammarrätten finnas

redan i XIII kap. TaxF. De sakkunniga ha icke fattat sitt utredningsuppdrag

så att de skola verkställa undersökningar å olika förvaltningsområden

angående behovet av dylika specialregler vid sidan av de allmänna regler,

so in de komma att föreslå. Sådana frågor böra utredas i särskild ordning.

Besvärssakkunniga vilja i delta sammanhang erinra om att de vid flera tillfällen

— senast i sitt yttrande över betänkandet med förslag till fullföljdsbegränsning

i taxeringsmål — framhållit såsom angeläget, att taxeringsförfarandet

la ges upp till samlat bedömande (K Pr 32/1958 s. 2!)). De sakkunniga

uttalade vidare vid samma tillfälle, att om vid en sådan utredning angående

taxeringsproeessen i samtliga instanser ur laxeringssynpunkt specialregler

om förfarandet i regeringsrätten befinnas erforderliga, sådana kunna

införas i taxeringslagstiftningen (nämnda K Pr s. 71). De sakkunniga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

hålla fortfarande före, att en samlad översyn över taxeringsprocessen i dess

helhet är erforderlig, varigenom bl. a. skulle kunna klarläggas vilka de special:

egler äro, som kunna behövas för förfarandet i skattemål hos regeringsrätten

och kammarrätten.

Besvärssakkunniga komma i det följande att till behandling upptaga de

konkreta spörsmål angående processen i kammarrätten, som omnämnts i

motionerna, och angiva, huruvida enligt deras mening sådana omedelbara

behov av partiella reformer äro för handen i berörda avseenden, att de böra

genomföras utan att besvärssakkunnigas utredningsresultat inväntas. Av

de i motionerna nämnda spörsmålen äro frågorna om aktiv processledning

och muntlighet de viktigaste. Nämnda frågor ha redan tidigare varit föremål

för riksdagens bedömande (bevillningsutskottets betänkande nr 24/

1941, där båda frågorna voro före, och betänkande nr 46/1950, där endast

frågan om muntlighet var uppe).

Frågan om aktiv processledning har stor principiell och praktisk betydelse.

För att göra dess innebörd klar för sig torde man böra utgå från vad

som är allmänna såväl som administrativa domstolars funktion i samhället.

Denna torde enklast kunna beskrivas så att en domstol skall skipa rätt,

d. v. s. avgöra tvister och andra saker på ett sätt, som står i överensstämmelse

med gällande författningar och tillika är materiellt riktigt. Re uiltatet

är avhängigt icke bara av domstolsledamöternas kunskap om gällande rätt

och förmåga att tillämpa denna kunskap utan även av det skick i vilket

målet befinner sig då det avgöres av domstolen. Ju fullständigare utredningen

är, desto större säkerhet vinnes för att domstolen kommer fram till

ett materiellt riktigt resultat. Mot bakgrunden av vad nu sagts ter det sig

naturligt att en domstol för att rätt kunna fullgöra sin uppgift tager aktiv

del i utredningen. Av praktiska och statsfinansiella skäl kan utredning - skyldighet emellertid icke åläggas domstolarna i alla mål. Även om det är

en samhällsuppgift att tillhandahålla domstolar för slitande av tvister mellan

enskilda, kan det sålunda i princip icke komma i fråga att det allmänna

skall påtaga sig kostnaderna för och besväret med utredningen i dispositiva

tvistemål. Ett visst allmänt intresse föreligger emellertid även här av att

domstolarna skola kunna ingripa i utredningen så att de ej bliva verktyg

i händerna på durkdrivna parter eller eljest nödsakade att döma på alltför

ensidigt eller bristfälligt material. I andra mål åter där ett mera utpräglat

allmänt intresse av att resultatet blir objektivt riktigt framträder är en

mer eller mindre vittgående utredningsskyldighet ålagd domstolarna. I 35: 6

RB har den lösningen valts att parterna ålagts att sörja för bevisningen

men att rätten tillagts befogenhet att, om det finnes erforderligt, självmant

föranstalta om bevisning. Av motiven framgår att man tänkt sig att utredning

ex officio skall vidtagas framför allt i indispositiva tvistemål och i mål

om brott, som hör under allmänt åtal. I andra mål, där det allmänna intresset

av utredningens fullständighet icke på samma sätt gör sig gällande,

anses domstolen böra vara mera re itriktiv och lagen stadgar till och med

förbud mot föranstaltande av viss utredning ex officio.

I fråga om skattemålen är intresset av att objektivt riktiga resultat nås

uppenbart. I TaxF finnes till och med ett särskilt stadgande, som ger uttx-yck

för denna princip. Sålunda föreskrives i 1 § TaxF att vid taxering

skall iakttagas, att de enskilda taxeringarna bliva överensstämmande med

skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Bestämmelsen

äger tillämpning även vid den prövning av taxeringar som äger

rum i ett besvärsmål i kammarrätten eller regeringsrätten. Den får sägas

vara ett typiskt uttryck för den anda som besjälade 1958 års taxeringsre
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

form. Denna karakteriserades nämligen av en strävan att utforma förtärandet

så att materiellt riktiga resultat skola kunna uppnås. Någon tvekan

om att ett betydande ansvar åvilar skattedomstolarna för utredningen i besvärsmålen

torde därför icke kunna råda.

Den kontradiktoriska utformningen av förfarandet i skattemål är ett medel

för att få till stånd en allsidig utredning i målen, innan de komma under

kammarrättens bedömande. Enligt 77 § TaxF åligger det taxeringsintendent

att vid besvär eller yttrande, som avgives över besvär, foga tillgänglig utredning.

Det är icke uttryckligen stadgat men ligger i sakens natur att taxeringsintendenten

i sitt yttrande skall bemöta den skattskyldiges argumentering

samt om han anser, att den skattskyldige icke styrkt sin talan, angiva

vad som han anser vara icke styrkt. Med hänsyn till den allmänna

uppgift han har att verka för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa

är det naturligt, att han ibland också angiver på vad sätt den skattskyldige

enligt hans mening bör styrka sin talan. Det kan icke anses till

fyllest om taxeringsintendenten blott helt allmänt anför att den skattskyldige

icke förebragt utredning, som kan föranleda ändring.

Av grundläggande betydelse för säkerställandet av en tillförlitlig utredning

är att kommunikationsprincipen upprätthålles. Varje handling, som är

av betydelse för utgången i ett mål, bör därför kommuniceras med part.

Har handlingen ingivits av part och har denne icke själv delgivit densamma

med sin motpart, bör kammarrätten ex officio föranstalta om sådan kommunikation.

Kommunikation bör ske helt rutinmässigt. Kommunikationen

tjänar utredningsintresset så till vida att part oftast, om innehållet i motpartens

skrift giver anledning därtill, inkommer med ytterligare utredning

till stöd för sin talan.

I åtskilliga lägen är det emellertid icke tillräckligt för utredningen med

rent rutinmässig kommunikation. Därutöver kunna aktiva åtgärder från

kammarrättens sida erfordras. Det kan t. ex. inträffa, att endera eller båda

parter missuppfattat de materiella reglernas innebörd och till följd härav

underlåta att utreda relevanta omständigheter eller eljest ej rätt förstå i

vilka hänseenden utredning bör lämnas. Ej minst i sådana lägen är det

påkallat, att kammarrätten tager initiativet till ett fullständigande av utredningen.

Självklart gör sig denna synpunkt särskilt gällande, då part ej

har sakkunnigt biträde. Kammarrätten kan sörja för utredningens fullständigande

genom att infordra förklaring från part, inhämta yttrande från

sakkunnig myndighet eller organisation, föranstalta om muntligt förhör

med part eller vittnesförhör med enligt TaxF uppgiftspliktig person, begära

granskning av den skattskyldiges räkenskaper in. in.

I den mån kammarrätten enligt nuvarande ordning inhämtar utredning

från skattskyldig, sker det i regel på så sätt att kammarrätten i skrivelse

anmodar den skattskyldige att inkomma med förklaring i vissa i skrivelsen

eller i vid skrivelsen fogad promemoria angivna avseenden. Tillvägagångssättet

synes lämpligt. Utredning inhämtas emellertid för närvarande från

skattskyldig blott i ett ringa antal mål. Besvärssakkunniga återkomma nedan

Lill frågan om muntligt förhör med part.

Några principiella betänkligheter kunna icke möta mot alt kammarrätten

inhämtar yttranden från sakkunniga myndigheter eller organisationer.

Vid sidan av formliga remisser kunna erforderliga uppgifter ofta erhållas

under hand genom att föredraganden i målet träder i kontakt med myndigheten

eller organisationen. Även i nämnda avseenden torde kammarrätten

nu iakttaga alltför stor återhållsamhet.

I och för sig böra några hinder icke heller möta mot alt kammarrätten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

på eget initiativ föranstaltar om bokföringsgranskning och vittnesförhör.

Sådana åtgärder från kammarrättens sida lära icke förekomma för närvarande.

Med hänsyn till åtgärdernas ingripande karaktär torde de böra vidtagas

endast om starka skäl föreligga.

Enligt 23 § instruktionen för kammarrätten har kammarrätten, där så

anses erforderligt, att infordra förklaringar samt lämna vederbörande tillfälle

att inkomma med påminnelser ävensom inhämta yttranden från ämbetsverk

och myndigheter. Beslut härom må å kammarrättens vägnar meddelas

av ordföranden å den division, till vilken föredraganden hörer, i närvaro

av föredraganden. Enskild ledamot äger alltså i princip icke själv vidtaga

åtgärd för kommunikation eller fullständigande av utredning. Beslut

av ordförande förekommer för närvarande i regel allenast för den form av

processledande verksamhet, som består i kommunikation av yttranden mellan

parterna. I den män materiell processledning i form av inhämtande av

kompletterande uppgifter från parter förekommer, fattas beslut därom i

regel å dömande avdelning. All kommunikation och fullständigande av utredning

sker genom förmedling av länsstyrelse eller överståthållarämbetet.

Kammarrätten vänder sig aldrig direkt till part. Den nu beskrivna ordningen

synes icke rationell. Det torde böra undersökas om icke efter förebild

av arbetsformerna i hovrätt enskild ledamot kan tillerkännas rätt att åtminstone

i uppenbara fall själv ombesörja såväl vanlig enkel kommunikation

som mera kvalificerad processledning och om han icke därvid liksom

ledamot i hovrätt skulle kunna tillhandahållas biträde av underordnad juristpersonal.

Vidare torde böra övervägas om icke kammarrätten skulle kunna

vända sig direkt till part utan förmedling av länsstyrelse eller överståthållarämbetet.

Kammarrätten anförde i yttrande till bevillningsutskottet vid 1941 års

riksdag bl. a. att en mera utvidgad skriftlig procedur, inledd och genomförd

av kammarrätten, förutsätter ökad tidsutdräkt med målens avgörande och

ytterligare arbetsbelastning, och bevillningsutskottet fann i likhet med kammarrätten,

att dåvarande organisation och arbetsförhållanden icke medgåve,

att vidgad skriftlig procedur gåves större utrymme i beskattningsmålen

än som redan vore fallet. Därmed fick frågan falla. Någon lättnad i kammarrättens

arbetsbörda, som skulle kunnat lämna utrymme för kraftigare

processledning, har icke inträtt sedan 1941, utan balansen av mål har tvärtom

ökat. Man torde kunna utgå från att, även om reglerna om fullständigande

av utredning rationaliseras, en konsekvent tillämpning av principen

om aktiv processledning i kammarrätten — om ock själva dömandet blir

lättare genom en bättre utredning — kommer att medföra viss ökad arbetsbelastning

för domstolens ledamöter. Man bör emellertid icke fördenskull

liksom 1941 låta frågan falla. Läget är numera förändrat. Det är framför allt

två omständigheter som medverka härtill. Den ena är 1956 års taxeringsreform,

genom vilken såsom ovan framhållits det ansvar för utredningen,

som åvilar kammarrätten, framhävts på ett helt annat sätt än förut. Den

andra är den fullfölj dsbegränsning, som föreslås beträffande överklagande

av kammarrättens utslag och som, om den genomföres, föranleder att

vida större krav måste ställas på processen i kammarrätten än enligt nuvarande

ordning. Det vore ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen betänkligt

om fullföljdsbegränsning infördes i taxeringsmål utan att åtgärder samtidigt

vidtoges för att i möjligaste mån eliminera de risker för felbedömningar,

som ha sin grund i att utredningsmaterialet är bristfälligt hos den

som sista instans dömande kammarrätten.

Ett genomförande av principen om aktiv processledning hos kammarrät
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1953

31

ten kräver icke ändring av några processuella regler. Vad som kräves är en

modernisering av kammarrättens organisation och arbetsformer syftande

till att göra det praktiskt möjligt för kammarrätten att bedriva en sådan

processledning utan att dess avverkningskapacitet minskas i någon betydande

mån. I det la sammanhang torde även böra beaktas, att garantier böra

skapas för att kammarrätten i alla mål får en så kvalificerad sammansättning

som kan krävas beträffande en i sista instans dömande domstol.

Enligt 25 § instruktionen för kammarrätten må kammarrätten hålla

muntligt förhör med part eller vittnen eller, om sådant ej lämpligen kan

ske hos kammarrätten, förordna om förhör vid allmän underrätt i orten.

Regler saknas däremot om kostnad för sådant förhör. Kammarrätten saknar

sålunda möjlighet att av allmänna medel tillerkänna vittnen, som kallats

till förhör, ersättning för havda kostnader.

Reglerna om muntligt förhör i mål hos kammarrätten ha stannat å papperet.

Endast vid ett tillfälle — år 1949 — har sådant förhör ägt rum. En

av anledningarna är uppenbarligen att reglerna icke äro rationellt utformade.

Besvärssakkunniga ha nyligen haft att taga ställning till anordnande

av muntligt förfarande i skattemål hos en central myndighet. De sakkunniga

ha sålunda i sitt förut omförmälda betänkande om förfarandet vid

konsumtionsbeskattning föreslagit regler om muntligt förhör hos generaltullstyrelsen.

För att begränsa de olägenheter för enskild part boende långt från Stockholm,

vilka föranledas av att styrelsen har sitt säte i denna stad, förutsättes

att förhör skall kunna hållas på plats, där parten vistas, eller i närheten

därav. Möjligheterna att hålla förhör utanför Stockholm skola vidare

underlättas genom en föreslagen bestämmelse att styrelsen vid förhör må

bestå av allenast en ledamot. Det torde böra övervägas huruvida icke en liknande

ordning skulle kunna tänkas även för kammarrättens del. Besvärssakkunniga

vilja vidare erinra om att i 84 § TaxF regler införts om ersättning

av allmänna medel till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare

för part efter kallelse av prövningsnämnden inställt sig till

muntlig förhandling hos denna nämnd. Det torde böra övervägas, om icke

motsvarande regler kunna införas för kammarrätten i avbidan på allmänna

regler i ämnet.

Anordnande av förhör medför regelmässigt tidsspillan, kostnader och

besvär för såväl de enskilda som för myndigheten. Det torde därför böra

krävas starka skäl för att förhör anordnas. Att muntligt förhör kan vara

av synnerligt värde för utredningen även i kammarrätten torde icke böra

betvivlas. Antalet förhör om året torde dock icke bli så stort att det nämnvärt

behöver inverka på kammarrättens arbetsbelastning. Det torde även

vara praktiskt om efter förebild av hovrätt målen i kammarrätten uppdelades

länsvis mellan divisionerna enligt en särskild cirkulationsordning.

I motionerna framhålles även att garantier böra skapas för enhetlighet

i rättstillämpningen i kammarrätten. 1 instruktionen för kammarrätten

finnas regler, som innefatta sådana garantier i fråga om mål, i vilka kammarrätten

dömer som sista instans. Det torde böra undersökas huruvida

icke införande av fullföljdsbegränsning i taxeringsmål kommer att medföra

behov av sådana garantier även för taxeringsmålens del.

Sammanfattningsvis vilja besvärssakkunniga uttala, att de icke kunna

tillstyrka tillsättandet av eu särskild kommitté för utredning av förfarandet

hos kammarrätten vare sig i mål i allmähet eller i taxeringsmål i synnerhet.

Besvärssakkunniga erinra vidare om att de anse en samlad översyn

över hela laxeringsprocessen påkallad. Införande av fullföljdsbegränsning

aktualiserar emellertid på ett särskilt sätt vissa reformbehov. Med avhjäl
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

pandet härav bör icke anstå vare sig till dess besvärssakkunnigas allmänna

utredning är färdig eller till dess en utredning om taxeringsprocessen i dess

helhet givit resultat. Dessa behov torde i stället kunna provisoriskt tillgodoses

genom partiella reformer. Förslag härom torde kunna utarbetas av

finansdepartementet i samråd med kammarrätten. Omfattningen av de författningsändringar,

som i detta sammanhang kunna bliva erforderliga, kunna

besvärssakkunniga icke överblicka på nuvarande stadium.

580522

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av lagen den 26 juni 1936 a1 i texten