Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändrad tid för åtnjutande av avdrag vid inkomsttaxering för ränta å kvarstående skatt.

1958-03-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:38, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändrad tid för åtnjutande av avdrag vid inkomsttaxering för ränta å kvarstående skatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958

1

Nr 38

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående ändrad tid för åtnjutande av avdrag vid

inkomsttaxering för ränta å kvarstående skatt.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 7 av herr Spetz och II: 7 av herr Strandh, har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i eller tillägg till kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt att ränta å kvarskatt må

avdragas samma år som kommunalskatteavdraget göres, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 7.

Enligt uppbördsförordningen är skattskyldig under vissa förutsättningar

skyldig att erlägga ränta å kvarstående skatt. Sålunda stadgas i 27 § 3

mom. att om skattskyldigs kvarstående skatt uppgår till minst en femtedel

av hans slutliga skatt eller överstiger 10 000 kronor, den skattskyldige skall

erlägga ränta till statsverket med nio procent (t. o. m. 1957 års taxering sju

procent), för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet,

som överstiger 1 000 kronor. Å andra sidan gäller enligt 69 § 1 mom.

att, om den preliminära skatten överstiger den slutliga skatten, så skall den

skattskyldige under motsvarande förutsättningar gottgöras ränta efter fem

procent (t. o. in. 1957 års taxering fyra procent) å det överskjutande beloppet.

Räntan debiteras och uppbäres resp. gottskrives och utbetalas i samma

ordning som kvarstående resp. överskjutande skatt, d. v. s. den skattskyldige

erhåller uppgift om räntebeloppet i debetsedel å slutlig skatt. Han har

alltså att erlägga honom påförd ränta i samband med den kvarstående skatt,

varå räntan belöper. Denna ränta kommer därigenom att erläggas, i fråga

om A-skattebetalare, vanligen genom löneavdrag under de fyra första månaderna

året närmast efter taxeringsåret för att inlevereras av arbetsgivaren

till statsverket under uppbördsterminerna i mars och maj förstnämnda år

och eljest att inbetalas av den skattskyldige själv under berörda uppbördsterminer.

Ränta å överskjutande skatt inräknas i det belopp, som gottskrives

den skattskyldige i det vid debetsedeln fogade återbetalningskortet,

varigenom räntan i allmänhet blir tillgänglig för lyftning under december

månad taxeringsåret.

1 Itihang till riksdagens protokoll I0Ö8. 7 saml. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958

Enligt 85 § 2 inom. uppbördsförordningen kan skattskyldig under vissa

förutsättningar medgivas befrielse från honom påförd ränta å kvarstående

skatt. Beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skattskyldige

icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan påförts,

efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda

sådan skatt. Räntebefrielse kan också ske i vissa fall därest ränta påförts

endera av två makar vilka sambeskattats.

Ränta å kvarstående skatt är avdragsgill vid den årliga inkomsttaxeringen,

medan å andra sidan ränta å överskjutande skatt skall upptas såsom

skattepliktig inkomst. Avdragsgilla vid inkomsttaxeringen är också vissa

skatter och andra avgifter, vilka debiteras skattskyldig i debetsedel å slutlig

skatt. Detta gäller bl. a. kommunalskatt, som dock endast må avdragas vid

taxering till statlig inkomstskatt, samt pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering

och obligatorisk avgift enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Beträffande avdrag för kommunalskatt gäller enligt 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt, att avdrag får ske för den skatt som påförts

skattskyldig på grund av taxering under året näst före det taxeringsår varom

fråga är. Avdrag för pensions- och sjukförsäkringsavgift skall göras vid

taxering för det beskattningsår, under vilket avgifterna påförts den skattskyldige.

Mot rätten till avdrag för kommunalskatt och pensionsavgift svarar,

att skattskyldig skall uppge till beskattning såsom inkomst av tillfällig

förvärvsverksamhet skatt eller avgift, som restituerats, avkortats eller avskrivits,

i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare

års taxeringar.

Utskottet har under hand inhämtat yttrande över motionerna från riksskattenämnden.

Yttrandet har såsom Bilaga fogats vid detta betänkande.

I de föremrande motionerna har anförts bl. a. följande. Då överskjutande

skatt jämte eventuell ränta i regel återbetalas samma år som skattsedeln

erhållits, kommer denna ränta att deklareras i den deklaration där kommunalskatteavdrag

görs. Ränta å kvarstående skatt däremot erläggs vanligen

i samband med inbetalningen av kvarskatten året efter det, då skattsedeln

erhållits. Den får avdragas i deklarationen för det år då den erläggs.

Debetsedeln å slutlig skatt måste i dylika fall användas vid två års deklarationer,

det ena året för kommunalskatteavdraget och nästa år för ränteavdrag.

Detta är uppenbarligen inte rationellt och medför svårigheter såväl

för den skattskyldige som för taxeringsmyndigheterna. En avsevärd förenkling

skulle vara om räntan å kvarstående skatt fick avdragas i samma

deklaration som kommunalskatteavdraget. En sådan förenkling betyder i

och för sig inget skattebortfall för det allmänna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958

3

Utskottet

Ränta å kvarstående skatt påföres i förekommande fall skattskyldig å debetsedel

för slutlig skatt, vilken tillika upptar beloppet för den kvarstående

skatten. Räntan är avdragsgill vid den årliga inkomsttaxeringen. För skattskvldig

med inkomstredovisning i förevarande hänseende enligt kontantprincipen

skall avdraget ske det beskattningsår, under vilket räntan betalas.

Enär detta vanligen sker under de första månaderna året efter det, då den

skattskyldige erhållit debetsedeln, äger den skattskyldige i allmänhet rätt

att tillgodoföra sig avdrag för räntan först under beskattningsåret efter det,

då den debiterats honom. Avdrag för den i den slutliga skatten ingående

kommunalskatten liksom för samtidigt debiterad folkpensionsavgift kan däremot

den skattskyldige i regel på grund av särskilda stadganden göra redan

det beskattningsår, varunder nämnda skatt och avgift påförts honom.

I de förevarande motionerna har yrkats sådan ändring av skatteförfattningarna

att ränta å kvarstående skatt blir avdragsgill samma år som kommunalutskylderna.

Motionärerna framhåller att den nuvarande ordningen

beträffande rätten till avdrag för ränta å lcvarskatt inte är rationell utan

medför att skattskyldig, som påförts sådan ränta, i allmänhet måste använda

den debetsedel å slutlig skatt, varå räntan debiterats honom, vid två

års deklarationer, det ena året för att göra avdrag för bl. a. kommunalskatt

och det andra året för att göra ränteavdrag.

Såsom riksskattenämnden framhållit i sitt över motionerna avgivna yttrande

kan motionärernas syfte vinnas på två olika vägar. Antingen kan räntan

göras avdragsgill såsom allmänt avdrag i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som för närvarande gäller i fråga om t. ex. kommunalskatt eller

avgift till folkpensioneringen, eller också kan en bestämmelse införas av innebörd

att rätt beskattningsår i fråga om ränta på kvarstående skatt är det

år, då räntan debiteras. Beträffande det förstnämnda alternativet uppstår såsom

riksskattenämnden påpekat eu komplikation så till vida att skattskyldig

skulle kunna tillgodogöra sig gällande extra avdrag under inkomst av

kapital utan hänsyn till sin ränteutgift och ändå erhålla fullt avdrag för

nämnda utgift såsom allmänt avdrag. Detta skulle innebära en fördelaktigare

behandling i beskattningshänseende av ifrågavarande räntor i förhållande

till andra gäldräntor, vilket framstår såsom omotiverat. Då dessutom

en utökning av antalet allmänna avdrag i och för sig får anses mindre önskvärd,

delar utskottet den av riksskattenämnden uttalade uppfattningen att

detta alternativ inte bör ifrågakonuna.

Även vad angår alternativet att ändra beskattningsåret i fråga om avdrag

för ränta på kvarstående skatt har riksskattenämnden framfört vissa invändningar.

En bestämmelse av denna art innebär såsom riksskattenämnden

anfört en viss komplicering av författningstexten och — eftersom de skattskyldiga

torde böra göras uppmärksamma på bestämmelsen genom påpekande

i deklarationsblanketten — även av denna. Häremot måste emellertid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958

vägas den förenkling av de skattskyldigas deklarationsbestyr, som ett införande

av bestämmelsen kan medföra. Det torde inte kunna bestridas att det

för därav berörda skattskyldiga är en viss förenkling om de i en deklaration

kan göra avdrag för alla å samma debetsedel för slutlig skatt uppförda avdragsgilla

poster. Mot införande av en bestämmelse av denna innebörd talar

emellertid att dess tillämpning i praktiken skulle bli av tämligen ringa betydelse.

Av den totalt debiterade räntan å kvarstående skatt, vilken enligt

vad utskottet inhämtat vid 1957 års taxering uppgick till ca 25 miljoner

kronor, faller visserligen huvuddelen eller ca 16 miljoner kronor på fysiska

personer och därmed jämställda skattskyldiga, för vilka den nu ifrågavarande

ändringen i viss omfattning kan ha betydelse, men antalet sådana

skattskyldiga, som påförts ränta — uppgift härom är inte möjlig att erhålla

utan ingående undersökning — kan dock antas vara litet i förhållande till

det totala antalet skattskyldiga. En föreställning om proportionerna erhålles

av den uppgift i detta hänseende som riksskattenämnden lämnat i sitt

yttrande. Av totala antalet deklaranter i Stockholms stad år 1956 hade endast

ca 4 procent påförts ränta av hithörande slag. I denna siffra ingår samtliga

räntepåförda skattskyldiga, alltså både fysiska och juridiska personer.

Det bör jämväl anmärkas att antalet fall, där en författningsändring i enlighet

med motionsförslaget skulle ha betydelse även minskas genom inverkan

av det fysisk person tillkommande extra avdraget under inkomst av kapital.

I många fall har nämligen detta avdrag, som numera uppgår till högst

300 kronor för ensamstående och 600 kronor för gifta, den verkan att någon

kapitalinkomst att beskatta inte uppkommer vare sig avdrag för ränta å

kvarstående skatt äger rum eller ej.

Den föreslagna författningsändringen skulle således komma att få tillämpning

på ett begränsat antal skattskyldiga. Härtill kommer att den nuvarande

ordningen inte innebär att de av frågan berörda skattskyldiga förlorar sin

avdragsrätt. Spörsmålet gäller endast vilket år avdraget skall göras. I princip

uppkommer därför inte heller genom en ändring något inkomstbortfall

för staten eller kommunerna. Det bör emellertid påpekas att om en ändring

vidtas så skulle under ett övergångsår i stor utsträckning avdrag få ske för

de å två års taxeringar belöpande räntedebiteringarna, vilket för detta övergångsår

skulle innebära ett inkomstbortfall för staten och kommunerna.

Utskottet har vid sitt bedömande av de olika på saken inverkande omständigheterna

funnit övervägande skäl tala för att tills vidare bibehålla nu

gällande bestämmelser på området. Utskottet kan därför inte tillstyrka yrkandet

i motionerna om omedelbar lagstiftning i ämnet. Emellertid anser utskottet

att den föreliggande frågan bör ägnas uppmärksamhet under det

fortsatta arbetet för förenkling av taxeringsförfarandet och deklarationsbestyren.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 7 av herr Spetz och II: 7

av herr Strandh angående ändrad tid för åtnjutande av av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 är 1958 5

drag för ränta å kvarskatt vid taxering till skatt måtte, i den

mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan

anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Eriksson, Spetz, Snygg, Gustaf

Elofsson, Erik Jansson, Yngve Nilsson, Kronstrand, Siegbahn och Alvar

Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt, Nilsson i Svalöv,

Kårrlander, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Strandh, Christenson i Malmö,

Andersson i Essvik och fru Holmqvist.

Reservation

av herrar Spetz, Yngve Nilsson och Nilsson i Svalöv.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958

Bilaga

Riksskattenämndens yttrande i anledning av de likalydande motionerna

I: 7 och II: 7

Sedan bevillningsutskottets sekreterare i skrivelse den 12 februari 1958

under hand hemställt om riksskattenämndens yttrande över de likalydande

motionerna I: 7 av herr Spetz och II: 7 av herr Strandh till 1958 års riksdag

angående ändrad tid för åtnjutande av avdrag vid inkomsttaxering för

ränta å kvarskatt, får riksskattenämnden härmed anföra följande.

Motionärerna synas avse att avdraget för ränta å kvarstående skatt, som

nu sker under inkomst av kapital, skall omändras till ett allmänt avdrag

enligt 46 § kommunalskattelagen och 4 § förordningen om statlig inkomstskatt.

Bestämmelserna om de allmänna avdragen äro blankettekniskt att anse

som svårbemästrade. Såsom framgår av blanketten till allmän självdeklaration

upptaga dessa avdrag en oproportionerligt stor del av hela blanketten.

Såväl redovisningstekniken för de allmänna avdragen som lagstiftningen

om dessa tillhör den del av beskattningsområdet, där förenklingar te sig

angelägna. Att på sätt motionärerna föreslagit utvidga denna kategori av avdrag

innebär därför enligt riksskattenämndens mening en icke önskvärd

komplicering av deklarationen.

Om bestämmelserna ändras i enlighet med motionerna, uppkommer den

fördelen för skattskyldiga, som påförts ränta å kvarstående skatt, i jämförelse

med skattskyldiga, som hava att erlägga räntor hänförliga till förvärvskällan

inkomst av kapital, att de förra kunna utnyttja schablonavdraget

från inkomst av kapital utan reduktion med hänsyn till ränteutgiften.

Särskilt i betraktande av att de skattskyldiga ofta funnit det med sin

fördel förenligt att ådraga sig ränta å kvarstående skatt i stället för att göra

fyllnadsinbetalning av preliminärskatt, är det omotiverat att behandla dessa

ränteutgifter fördelaktigare i beskattningshänseende än andra ränteutgifter.

Riksskattenämnden avstyrker på grund av det anförda motionärernas förslag

att konstruera avdraget för ränta å kvarstående skatt såsom ett allmänt

avdrag.

Motionärernas huvudsyfte att avdraget för ränta å kvarstående skatt

skall utnyttjas under samma beskattningsår som avdraget för de samtidigt

med räntan debiterade kommunalutskylderna skulle kunna uppnås även

på en annan väg, nämligen genom att i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

infördes bestämmelse om att rätt beskattningsår för avdrag för

ränta å kvarstående skatt är det år då skatten debiteras. Även mot en sådan

metod synas emellertid vägande invändningar kunna framställas. Sålunda

skulle bestämmelsen få karaktären av en undantagsbestämmelse, vilken

på denna punkt komplicerade lagreglerna och för vilken redogörelse

måste lämnas å deklarationsformulär och i deklarationsanvisningar. För en

mycket betydande del av dem, som ha att erlägga ränta å kvarstående skatt,

skulle föreskriften bliva betydelselös, nämligen för dem som deklarera enligt

bokföringsmässiga grunder, enär dessa skattskyldiga redan nu enligt

allmänna regler skola avdraga räntan det beskattningsår då den debiteras

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958 7

Enligt vad som framgår av statistiska uppgifter för Stockholms stads uppbördsverk

för år 1956 hade allenast cirka 4 % av dem, som avlämnat självdeklaration,

att erlägga ränta å kvarstående skatt. En betydande del av dessa

äro givetvis sådana skattskyldiga som tillämpa redovisning av inkomster

och utgifter enligt bokföringsmässiga grunder och för vilka en lagändring

sålunda saknar betydelse. Endast en förhållandevis liten grupp skulle således

beröras av en ändring i förevarande hänseende av anvisningarna till

41 § kommunalskattelagen. Mot den fördel, som genom den tilltänkta lagändringen

skulle vinnas för dessa skattskyldiga, måste vägas den nackdel,

som skulle uppkomma för alla övriga skattskyldiga genom den ytterligare

kompliceringen av lagstiftningen. Slutligen är med nuvarande system förenad

en praktisk fördel, som man i detta sammanhang icke bör bortse från.

Riksskattenämnden åsyftar nu de fall, i vilka länsstyrelse befriar skattskyldiga

från ränta å kvarstående skatt. Ansökan om sådan befrielse skall jämlikt

85 § uppbördsförordningen hava skett före utgången av året näst efter

taxeringsåret. Bestämmelsen medför — frånsett de fall där fråga är om

redovisning enligt bokföringsmässiga grunder — att befrielse i förekommande

fall kan meddelas innan avdrag för räntan sker i deklarationen nästföljande

år och att sålunda en tyst kvittning mellan erlagd och restituerad

ränta kan äga rum. Skulle ränteavdraget hava skett ett år tidigare minskas

i avsevärd mån möjligheten till dylik kvittning och i stället uppkommer

olägenheten med att ränteavdrag göres ett år och motsvarande inkomst

av restituerad ränta upptages påföljande år.

Med hänsyn till det anförda avstyrker riksskattenämnden jämväl en ändring

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen beträffande frågan om

rätt beskattningsår för avdrag för ränta å kvarstående skatt.

680577

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.