Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående skattebefrielse för viss traktamentsersättning.

1958-02-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 A:7, Betänkande i anledning av väckt motion angående skattebefrielse för viss traktamentsersättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 7—8

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

1

Nr 7

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående skattebefrielse för viss traktamentsersättning.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 89,

av herrar Senander och Holmberg har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag snarast möjligt i syfte att åstadkomma

hel skattebefrielse för traktamentsersättning som icke överstiger

visst belopp per dygn, förslagsvis 40 kronor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda yrkandet,

får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret

härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)

avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas

förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.

icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

Börande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag den förevarande

motionen närmast avser, må nämnas följande.

Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen

i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.

Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt

icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med

vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch

traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning

förstås vad som enligt reseregleinentet med flera författningar

eller särskilt av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat

beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning

i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. År vid kommunal

eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten

förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4

inom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar

skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses

i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 7— 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke

upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som

skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för

de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga.

Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt,

medan å andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån

de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall

den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som

skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.

Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får

bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om

det kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till

vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,

som skall därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade

ersättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda

förhållanden ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader.

Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen

i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan

att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma

belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,

då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,

som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt

32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed

får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad

angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av

sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av

anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,

som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger

rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den

ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av

vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt

sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete

på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för

skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke

till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader

medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller

skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen

kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där

arbetet skall utföras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

I en den 3 februari 195G dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet

har riksskattenämnden ifrågasatt, om icke frågan om avdragsrätt

för traktamentsersättningar borde bli föremål för utredning genom 1950 års

skattelagssakkunniga eller i annan lämplig ordning. Nämnden har därvid

framhållit, att dess möjligheter vore begränsade att inom ramen för gällande

lagstiftning och rättspraxis verka för en ökad tillämpning av det nu

ifrågavarande stadgandet i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen —

av nämnden benämnt likställighetsregeln. Sådan verksamhet från nämndens

sida kunde endast medföra en minskning av nuvarande olägenheter.

Riksskattenämnden har vidare anfört bl. a. följande.

Om det anses önskvärt att likställighetsregeln skall generellt tillämpas i

fråga om exv. traktamenten, som utgå på grund av kollektivavtal, torde en

lagändring böra komma till stånd. En annan åtgärd, som skulle bidraga till

att underlätta en generell användning av likställighetsregeln, vore att de

statliga traktainentsbestämmelserna gjordes mera enhetliga och att användningen

av traktamenten i statliga kollektivavtal m. in. begränsades till sådana

ersättningar, som odisputabelt utgjorde ersättning för den ökning i

levnadskostnader, som den anställde får vidkännas på den grnnd att han

vistas utom sin vanliga verksamhetsort. Detta torde förutsätta, att statlig

skatteexpertis beredes tillfälle att i en eller annan form medverka vid utformandet

av dylika traktamentsbestämmelser,

Det kan icke uteslutas, att missnöjet med att likställighetsregeln i vissa

fall icke tillämpas mindre har sin grund i en känsla hos den skattskyldige

att han får, objektivt sett, för litet avdrag än i en önskan att i detta hänseende

komma i åtnjutande av samma förmåner som den statsanställde. I sådana

fall skulle alltså missnöjet försvinna om särställningen för de statliga

traktamentena slopades. En sådan åtgärd skulle å andra sidan innebära ökat

arbete för taxeringsmyndigheterna med prövning av statsanställdas avdragsyrkanden

och över huvud strida mot de förenklingssträvanden inom taxeringsförfarandet,

som man f. n. vill på olika sätt befrämja.

Riksskattenämnden har vidare den 27 januari 1956 beslutat utfärda anvisningar

till ledning för taxeringsmyndigheterna beträffande frågan om

avdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader under resor i tjänsten. I anvisningarna,

som återfinns i riksskattenämndens meddelanden nr 2/1956

punkt 2), framhåller nämnden under punkt a) till en början att det statliga

resereglemente, som gällde vid tillkomsten av de i punkt 4 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen och punkt 3 av anvisningarna till

33 § samma lag givna bestämmelserna, varit betydligt mindre detaljerat och

omfattat färre skilda traktamentsformer än nu gällande allmänna resereglemente

med tilläggsbestämmelser och därtill hörande anvisningar. Vidare

hade det såväl inom del enskilda näringslivet som i statlig och kommunal

verksamhet blivit alltmer vanligt, att traktamentsersättningar av olika slag

reglerades exempelvis i kollektivavtal och utginge etter helt andra grunder

än det statliga resereglementets. Detsamma gällde i viss omfattning även

traktamenten bestämda av statlig myndighet i administrativ ordning.

Härefter anför riksskattenämnden följande.

Det nu anförda måste självfallet beaktas vid tillämpningen av den ovan

återgivna bestämmelsen i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

Särskilt bör beaktas att de traktamentsersättningar, som bestämts i statliga

kollektivavtal eller av statlig myndighet i administrativ ordning, med hänsyn

till vad ovan anförts icke kunna vara normgivande vid beskattningen

i fråga om anställda i kommunal eller enskild tjänst på samma sätt som

de ersättningar, vilka utgå enligt allmänna resereglementet.

Å andra sidan är det ur förenklingssynpunkt önskvärt att i de fall, då det

gäller förhållandevis små avdragsbelopp, frågan om avdrag för ökade levnadskostnader

under resor för anställd i kommunal eller enskild tjänst

handlägges så, att utrednings- och kontrollarbetet icke blir onödigt betungande

för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna. Om därför antalet

resdagar under beskattningsåret icke varit stort och förutsättningar för avdrag

för resekostnader över huvud taget föreligga, bör avdrag med belopp

som motsvarar uppburen traktamentsersättning i regel medgivas, därest ersättningen

icke överstiger det traktamente som angives i allmänna resereglementet

i fråga om statstjänstemän i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge.

Utredningen om kostnadernas verkliga storlek bör således som

regel icke påfordras i dylika fall.

b) På flera håll har den praxis utbildat sig att beträffande anställda i

kommunal eller enskild tjänst taxeringsnämnden regelmässigt till den deklarerade

inkomsten lägger ett belopp för s. k. »inbesparade levnadskostnader

i hemmet» i de fall, då avdrag yrkats med belopp motsvarande uppburen

traktamentsersättning. Detta innebär en presumtion att traktamentsersättningen

skulle i samtliga fall täcka mer än den ökning av levnadskostnaderna,

som föranledas av resorna. Visserligen gäller, enligt ovan återgivna

punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen, att avdraget

skall motsvara endast själva fördyringen. Traktamentena enligt allmänna

resereglementet anses emellertid avvägda så, att de motsvara endast

denna fördyring. Vid sådant förhållande bör i de fall, då enligt vad ovan

angivits avdrag för anställd i kommunal eller enskild tjänst schablonmässigt

bör medgivas med belopp motsvarande den uppburna traktamentsersättningen,

något tillägg för »inbesparade levnadskostnader» icke förekomma.

I de fall då ersättningen per dag visserligen icke överstiger det traktamente,

som angives i allmänna resereglementet i fråga om statstjänsteman

i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge, men traktamentet utgått

under ett stort antal dagar bör — förutom erforderlig prövning av det uppgivna

antalet resdagar och de grunder, efter vilka antalet traktamentsberättigande

»resdagar» beräknats — ske den prövning av frågan om inbesparade

levnadskostnader, som av omständigheterna anses betingad. Icke heller

i dylikt fall bör emellertid tillägg göras för »inbesparade levnadskostnader»

med mindre sådana omständigheter finnas föreligga beträffande den

skattskyldige i fråga, som göra sannolikt att traktamentet icke helt åtgått

för merutgifter för kost och husrum under resorna i tjänsten.

Vad angår sådana anställda i kommunal eller enskild tjänst, som uppbära

traktamente för resor mellan bostadsorten och arbetsplatsen ehuru de

regelmässigt återvända till bostaden efter den dagliga arbetstidens slut, bör

prövning ske av de -verkliga avdragsgilla merutgifterna och avdraget begränsas

till motsvarande belopp.

c) På senare tid har för märkts en viss tendens att beteckna rena löneförmåner

som traktamentsersättningar. För arbetsgivaren är detta i regel

utan betydelse ur beskattningssynpunkt, då utbetalade belopp äro för honom

avdragsgilla antingen fråga är om löner eller traktamenten. Mottagaren

däremot anser sig ha utsikt att undgå beskattning helt eller delvis för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

vad han mottagit, om detta benämnes traktamente. Vid taxeringsarbetet bör

därför uppmärksamhet ägnas åt att i förekommande fall förhindra sådana

försök att vinna obehörig skattelättnad.

Frågan om beskattningen av rese- och traktainentsersättningar har vid

upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling (jfr bl. a. bevillningsutskottets

betänkanden nr 8 och 9/1952, 34/1954, 14 och 18/1955

samt 46/1956). Här må endast anföras följande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 46 erinrade 1956 års bevillningsutskott

om att skälet till skattefrihet för av staten anvisad ersättning

är, att denna i samband med fastställandet av vederbörliga reglementen

utmätts med hänsyn till att just täcka de merkostnader, som kunde

tänkas vara förenade med tjänsten, och att man därför ansett sig kunna

i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet, att

någon redovisning av ersättningen och merkostnaderna icke behövde ske.

Vidare framhölls att den enskilde statstjänstemannens reseräkningar prövas

ytterst noga av vederbörande chefsmyndighet och därefter av vederbörande

revisionsmyndighet. Beträffande de traktamenten, som utgår till i

kommunal eller enskild tjänst anställda, finns däremot inga av statsmakterna

fastställda normer utan dessa traktamenten utgår efter sinsemellan

varierande grunder. De har därför inte ansetts kunna undantas från prövning

vid beskattningen. Utskottet påpekade även att det uttalats farhågor

för att om taxeringsmyndigheternas möjligheter att granska det berättigade

i avdrag för kostnader, som bestritts med traktamenten, skulle upphävas,

detta lätt kunde leda till ökade krav från de anställdas sida på traktamenten

i stället för vanlig avlöning. Slutligen erinrades om stadgandet i punkt 4

av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, att avdrag med samma

belopp som den anvisade ersättningen i regel torde böra medges i de fall,

då ersättningen ej överstiger vad som av staten anvisas i motsvarande fall.

Utskottet åberopade vidare att riksskattenämnden i meddelande nr 2/

1956 punkt 2 utfärdat anvisningar i frågan. Det syntes utskottet sannolikt

att vad sålunda förevarit skulle leda till att stadgandet i punkt 4 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen vann tillämpning på ett större

antal skattskyldiga än vad dittills varit fallet. Utskottet anförde därefter

följande.

Vill man möjliggöra en mera schablonartad prövning för ett än större

antal skattskyldiga lärer detta endast i begränsad omfattning kunna ske

genom ytterligare tillämpningsföreskrifter. Härför fordras lagstiftningsåtgärder.

Enligt utskottets mening talar vissa skäl för en omprövning av de

nu gällande bestämmelserna angående beskattning av rese- och traktamentsersättningar.

Vilka vägar man därvid bör gå kan utskottet inte uttala

sig om utan en föregående utredning. Att föreskriva skattefrihet tör de i

kommunal eller enskild tjänst utgående traktamentena i den omfattning

motionärerna tänkt sig stöter enligt utskottets mening på avsevärda svårigheter.

Häremot talar bl. a. det skälet att kontrollen beträffande beräkningen

av antalet resdagar inte kan efterges då det gäller traktamenten till

andra än statstjänstemän. Vidare är det uppenbart alt man för alt kunna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

tillerkänna de i kommunal eller enskild tjänst utgående traktamentena

samma skattefrihet som tillkommer de statliga måste ha garantier för att

de förutsättningar, under vilka de olika traktamentena utgår, är i stort

sett desamma.

Utskottet kan alltså inte biträda yrkandena i de likalydande motionerna

I: 116 och II: 165 samt motionen II: 243 om omedelbara lagstiftningsåtgärder

i förevarande fråga. Däremot anser utskottet lämpligt att nu gällande

bestämmelser i ämnet överses och att det därvid las under övervägande om

en ökad likställighet i beskattningshänseende mellan de i olika tjänster

utgående traktamentena kan åstadkommas. Såsom framgår av den ovan

lämnade redogörelsen har riksskattenämnden i en den 3 februari 1956 dagtecknad

skrivelse för chefen för finansdepartementet anmält frågan om

avdragsrätt för traktamentsersättningar. Därvid har nämnden, som enligt

sin instruktion hos Kungl. Maj :t skall anmäla om nämnden finner behov av

ny lagstiftning föreligga inom dess verksamhetsområde, ifrågasatt om inte

det i skrivelsen berörda spörsmålet borde göras till föremål för utredning.

Frågan om utredning är således genom riksskattenämndens förenämnda

skrivelse redan föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Utskottet anser

sig dock böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge tillkänna

vad utskottet ovan anfört om behovet av en översyn av ifrågavarande bestämmelser.

Av innehållet i den föreliggande motionen må här återgivas följande.

Motionärerna framhåller inledningsvis att beskattningen till viss del av

traktamentsersättningar är en ständig källa till missnöje bland dem som

berörs därav. Särskilt de, som endast har att räkna med traktamentsersättningar

som nätt och jämnt täcker de ökade omkostnaderna, har skäl till

anmärkningar. Traktamentena är en ersättning för merutgifter på grund

av arbetet eller uppdraget och borde därför vara helt skattefria, givetvis

under förutsättning att det rör sig om rimliga ersättningar. För närvarande

är bedömningen olika i olika taxeringsnämnder. I vissa fall blir hela traktamentsersättningen

avdragsgill, medan den i andra fall till viss del beskattas.

Det förekommer även att de verkliga omkostnaderna bedöms med utgångspunkt

från vederbörandes levnadsstandard, vilket självfallet ger anledning

till klagomål.

Ehuru motionärerna anser den anordning, som gäller för beskattning av

statliga traktamentsersättningar rättvis och förnuftig, vill de dock inte

föreslå fullständig skattebefrielse för sådana ersättningar i enskild tjänst.

Förhållandena är nämligen inte fullt jämförbara. Statstjänstemännens traktamentsersättningar

är fixerade i reglementen med ett lägsta belopp per dygn

av 32 kronor och ett högsta belopp av 40 kronor, medan inom den privata

sektorn beloppen kan variera såväl inom som utom dessa gränser. Det högsta

belopp, som gäller för statstjänstemännens traktamenten eller 40 kronor per

dygn, bör dock enligt motionärernas mening bli skattefritt även för övriga

medborgare. För överstigande belopp må skatt erläggas såsom för inkomst

av annat slag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958 7

Utskottet. I den föreliggande motionen har frågan om beskattningen av resekostnads-

och traktamentsersättning uppmärksammats. Med hänvisning

till att sådan ersättning till befattningshavare i statlig tjänst inte utgör skattepliktig

inkomst, har i motionen uttalats, att traktamentsersättning till anställda

i kommunal eller enskild tjänst borde vara skattefri i den mån ersättningen

per dygn inte överstiger det högsta belopp som utbetalas i traktamente

enligt statens allmänna resereglemente, nämligen 40 kronor. Yrkandet

i motionen går ut på skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om förslag

snarast möjligt av nyss angiven innebörd.

Den i motionen berörda frågan har vid upprepade tillfällen varit föremål

för riksdagens uppmärksamhet. Från bevillningsutskottets sida har därvid

bland annat erinrats om stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,

att vid beskattningen av traktamentsersättningar i kommunal

eller enskild tjänst avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen

i allmänhet torde böra medges, då ersättningen ej överstiger vad

som anvisas av staten i motsvarande fall. Vid skilda tillfällen har utskottet

understrukit vikten av att detta stadgande erhåller en vidare tillämpning

än som synts vara fallet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har riksskattenämnden

till 1956 års taxering utfärdat anvisningar till ledning för taxeringsmvndigheterna

angående tillämpningen av berörda stadgande. Innebörden

av dessa anvisningar är att om antalet resdagar inte varit stort och förutsättningar

för avdrag för resekostnader över huvud taget föreligger, avdrag i regel

bör medges med belopp, motsvarade den uppburna trakta mentsersättningen,

under förutsättning att ersättningen inte överstiger det traktamente

som anges i allmänna resereglementet i fråga om statstjänstemän i motsvarande

ställning och inkomstläge. I sådant fall bör enligt nämndens mening

tillägg för s. k. inbesparade levnadskostnader i hemmet inte förekomma.

Har däremot traktamentsersättningen utgått under ett stort antal resdagar,

får prövas — förutom antalet resdagar och de grunder efter vilka traktamentsberättigande

resdagar beräknats — även frågan om tillägg med hänsyn

till inbesparade levnadskostnader. Inte heller i dylikt fall bör dock tillägg

göras med mindre sådana omständigheter föreligger beträffande den skattskyldige

som gör det sannolikt att traktamentet inte helt åtgått för merkostnader

under resor i tjänsten.

Såvitt utskottet kunnat utröna har numera en förbättring ägt rum på förevarande

område, såtillvida att berörda stadgande i punkt 4 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen kommit i tillämpning i större utsträckning

än tidigare. Emellertid synes alltjämt icke obetydliga brister förefinnas,

särskilt i vad gäller den enhetliga bedömningen. Då det inte torde saknas

exempel, som utvisar att tillämpningen inom de olika länen är ojämn, vill

utskottet framhålla önskvärdheten av att åtgärder vidtas länsvis i syfte att

erhålla en jämnare bedömning, exempelvis i samband med utfärdandet av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958

anvisningar till ledning för taxeringsarbetet inom länet. Angeläget är givetvis

också att riksskattenämnden även i fortsättningen ägnar den förevarande

frågan uppmärksamhet.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har riksskattenämnden i en

den 3 februari 1956 dagtecknad skrivelse för chefen för finansdepartemenlat

anmält frågan om avdragsrätt för traktamentsersättningar. Därvid har

nämnden ifrågasatt om inte det i skrivelsen berörda spörsmålet borde göras

till föremål för utredning. Senare har 1956 års bevillningsutskott i sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 46 uttalat att vissa skäl talade för en

omprövning av de nu gällande bestämmelserna på förevarande område.

På hemställan av nämnda års bevillningsutskott avlät riksdagen skrivelse till

Kungl. Maj :t för att ge tillkänna vad utskottet anfört om behovet av en översyn

av bestämmelserna.

För utskottet star det klart, att icke obetydliga svårigheter möter att åstadkomma

en ändrad lagstiftning med syfte att väsentligt öka likställigheten i

beskattningshänseende mellan statliga traktamenten och traktamenten till i

kommunal eller enskild tjänst anställda. Såsom ofta tidigare påpekats är anledningen

till skattefriheten för av staten anvisad ersättning att denna i

samband med fastställandet av vederbörliga reglementen utmätts med hänsyn

till att den skall täcka just de med tjänsten förenade merkostnaderna. Den

enskilde statstjänstemannens reseräkningar prövas också ytterst noga av

vederbörande chefs- och revisionsmyndigheter. Beträffande de traktamenten,

som utgår till i kommunal eller enskild tjänst anställda, finns däremot

inga av statsmakterna fastställda normer utan dessa traktamenten utgår

efter sinsemellan varierande grunder.

Vad beträffar det i den föreliggande motionen framställda förslaget, att

traktamentsersättningar, som inte överstiger 40 kronor per dvgn, skall vara

skattefria, kan den invändningen göras, att hänsyn inte tas till nödvändigheten

av att antalet resdagar skall kunna kontrolleras. Enligt utskottets mening

är det en nödvändig förutsättning för att de i kommunal eller enskild

tjänst utgående traktamentena skall erhålla samma skattefrihet som de

statliga, att garantier skapas för att de villkor, under vilka traktamentena

utgår, är i stort sett desamma.

I likhet med 1956 års bevillningsutskott anser emellertid utskottet lämpligt

att nu gällande bestämmelser i ämnet göres till föremål för översyn och att

därvid alla möjligheter att genom ändrad lagstiftning öka likställigheten i

beskattningshänseende mellan de i olika tjänster utgående traktamentena

tages under övervägande. Som förut framhållits har emellertid frågan om

en dylik översyn redan anmälts för Kungl. Maj :t. Någon anledning för riksdagen

att på nytt avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet anser utskottet

inte föreligga, varför utskottet avstyrker den föreliggande motionen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958 9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 89 av herrar Senander och Holmberg angående

skattebefrielse för viss traktamentsersättning måtte

anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 13 februari 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz, Erik

Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Hellebladh och Alvar

Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Gustafson

i Göteborg, Persson i Svensköp, Wiklund, Magnusson i Borås, Asp, Jansson

i Aspeboda och Kristenson i Göteborg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.