Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949
1958-03-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1958 A:12, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1958
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 7 februari 1958 dagtecknad proposition, nr 64, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 3141 angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv1,
vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr 246) gäller till och med den
30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr 247) gäller till och med den
30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959.
1 Senaste lydelse av i § se 195U: 150.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr 12
2
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1958
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom första
kammaren nr 336 av herrar Lundström och Kaijser och inom andra kammaren
nr 432 av herr Magnusson i Borås m. fl.
I motionerna hemställes, att riksdagen vid behandling av proposition nr
64 måtte
»1) med ändring av vad Kungl. Maj :t hemställt i proposition nr 64 för sin
del besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående rätt för Konungen att meddela
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet mellan
bankaktiebolags kassareserv och förbindelser fastställes till 25, samt
2) avslå det i propositionen framlagda förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen.»
Beträffande motiveringen för motionärernas yrkanden hänvisas till motionen
I: 336.
I en den 19 december 1957 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla
förlängd giltighet till och med den 30 juni 1959, dels ock att lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering in. m. måtte erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1959.
över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.
Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och de över skrivelsen
avgivna remissyttrandena får utskottet hänvisa till propositionen.
Departementschefen har i fråga om lagstiftningen angående bankaktiebolags
kassareserv anfört följande:
I 1955 års banklag upptages — liksom tidigare i den äldre banklagen av
år 1911 —- särskilda bestämmelser om skyldighet för affärsbank att enligt
vissa normer redovisa kassareserv till tryggande av bankens likviditet. Vid
sidan om dessa bestämmelser har alltsedan år 1937 funnits en särskild, penningpolitiskt
motiverad kassareservlagstiftning, för närvarande upptagen i
1949 års provisoriska beredskapslag. Denna lag har till syfte att möjliggöra
för riksbanken att, då läget på kreditmarknaden så erfordrar, få affärsbankernas
utlåningsmöjligheter begränsade genom skyldighet för bankerna att
hålla större kassareserver än banklagen föreskriver. I samband med att förslag
till den nya banklagen förelädes 1955 års riksdag uttalade dåvarande
chefen för finansdepartementet att det torde få betraktas såsom tveksamt
huruvida en penningpolitisk beredskapslagstiftning på detta område i fort
-
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1958
3
sättningen borde få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning
av principerna för denna lagstiftning torde, framhölls det vidare, med hänsyn
härtill icke kunna anses opåkallad.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har nyligen tillsatts
en särskild utredning, kreditmarknadsutredningen, med uppdrag att bl. a.
verkställa översyn av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om
kassareserver. Ett ställningstagande till den fortsatta utformningen av beredskapslagstiftningen
på området bör därför anstå i avvaktan på resultatet
av utredningen. Utredningsarbetet hinner uppenbarligen icke slutföras i
sådan tid att därav föranledda förslag kan underställas riksdagen före utgången
av giltighetstiden för 1949 års lag. Under sådana förhållanden och
då det i princip torde råda enighet om att en beredskapslagstiftning på
förevarande område är nödvändig, biträder jag bankofullmäktiges förslag
att 1949 års lag ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller alltså till
och med den 30 juni 1959.
Under remissbehandlingen har av bankföreningen yrkats att maximilalel
för kassareservkvoten, som år 1954 höjdes från 25 till 50 procent, måtte
nedsättas. Yrkanden av enahanda innebörd förelåg, då frågan om en förlängning
av 1949 års lag prövades vid 1955—1957 års riksdagar. Dessa yrkanden
avvisades emellertid, då den lägre likviditetskvoten icke var tillräcklig
om man med lagen ville även för de större bankerna nå en verkan motsvarande
den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna mellan riksbanken
och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning. Någon anledning
att nu intaga en annan ståndpunkt föreligger icke. Maximitalet för kassareservkvoten
bör sålunda enligt min mening bibehållas vid 50 procent.
Beträffande bankofullmäktiges framställning om förlängd giltighet av
ränteregleringslagen har departementschefen gjort följande uttalande:
I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört, att ränteregleringslagen
i beredskapssyfte bör erhålla förlängd giltighet, förslagsvis
under ett år. Jag delar denna uppfattning. Såsom framgår av den tidigare
lämnade redogörelsen har ränleregleringslagen hittills icke tagits i anspråk.
Däremot har den, såsom förväntades vid lagens tillkomst, kommit att tjäna
såsom ett underlag för riksbankens strävanden att förhandlingsvägen nå
inflytande över kreditmarknadsutvecklingen. Det allmänna ekonomiska läget
är också alltjämt sådant att det ännu icke bör komma i fråga att avstå
från den handlingsberedskap som ligger i denna fullmaktslag. Jag tillstyrker
således, att ränteregleringslagen erhåller förlängd giltighet under ytterligare
ett år eller alltså till och med den 30 juni 1959.
Lagrådet har lämnat de ifrågavarande förslagen utan erinran.
Utskottet
Alltsedan år 1937 har funnits en särskild penningpolitiskt motiverad kassareservlagstiftning,
vilken för närvarande är upptagen i 1949 års provisoriska
beredskapslag. Lagen har till sylte att möjliggöra för riksbanken att
4
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1958
då läget på kreditmarknaden så erfordrar, begränsa affärsbankernas utlåningsmöjligheter
genom skyldighet för bankerna att hålla större kassareserver
än banklagen föreskriver.
Såsom framgått ovan pågår inom den under fjolåret tillsatta kreditmarknadsutredningen
en översyn av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen
om kassareserver. Den fortsatta utformningen av lagstiftningen på
detta område torde få upptagas till prövning, när resultatet av detta utredningsarbete
föreligger. Detta arbete kan dock icke slutföras i sådan tid att
därav föranledda förslag kan föreläggas riksdagen före utgången av giltighetstiden
för 1949 års lag. Med hänsyn härtill och till att allmän enighet
torde råda om att riksbanken bör äga möjlighet att använda förändringar i
kraven på affärsbankernas kassareserv som penningpolitiskt medel, synes
giltighetstiden för den nu gällande kassareservlagstiftningen böra förlängas
i enlighet med vad som föreslagits i förevarande proposition. Beträffande
maximitalet för kassareservkvoten, vilket 1954 höjdes från 25 till 50 procent,
bör detta bibehållas oförändrat för att lagstiftningen skall erhålla avsedd
effekt.
Utskottet delar Vidare den uppfattning som bankofullmäktige och departementschefen
givit uttryck åt rörande behovet av att även ränteregleringslagen
ges förlängd giltighet.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med avslag å motionerna 1: 336 och II: 432,
må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.
Stockholm den 18 mars 1958
På bankoutskottets vägnar:
F. BOO
Närvarande:
från första kammaren: herrar Boo, Fahlander*, Mogård*, Domö, Kriigel,
Mannerskantz och Danmans;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Larsson i Julita, Begnéll, Andersson
i Ronneby, Carlsson i Tibro, Persson i Appuna, Svensson i Stenkyrka
och Boija.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Domö, Mannerskantz, Danmans, Regnéll, Carlsson i Tibro och
Boija, vilka ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande
lydelse:
Bankoulskottets utlåtande nr 12 år 1958
5
»I förevarande proposition hemställer Kungl. Maj :t att giltighetstiden för
lagen om bankaktiebolags kassareserv förlänges ytterligare ett år till den
1 juli 1959 samt att ränteregleringslagen likaledes förlänges ytterligare
ett år.
Utskottet delar i princip departementschefens uppfattning att variationer
i kraven på bankernas kassareservhållning är ett penningpolitiskt medel
som bör vara möjligt att utnyttja i vissa lägen. Detta medel är emellertid
av supplementär karaktär, och med hänsyn härtill framstår det i propositionen
föreslagna inaximikravet om kassareserv av 50 procent som alltför vittgående.
Det torde aldrig komma i fråga att utnyttja kassareservens övre
gräns, eftersom detta skulle medföra en allmän desorganisation av kreditmarknaden.
Det relationstal som gällde före 1954 års lagändring, uppgick
till 25 procent, vilket alltjämt framstår som fullt tillräckligt. I den utformning
som kassareservlagen erhållit i föreliggande proposition, avses den
uppenbarligen icke att utnyttjas på annat sätt än som argument vid förhandlingar
med bankerna. Utskottet finner det icke styrkt, att man på detta
sätt skapar något effektivt samarbete mellan bankinstituten och de penningvårdande
myndigheterna. Snarare tyder erfarenheten på att beredskapslagstiftning
av detta slag mer försvårat än underlättat samarbetet. Utskottet
tillstyrker därför, att 1949 års lag erhåller förlängd giltighet men med den
ändringen i förhållande till propositionens förslag att relationstalet mellan
bankaktiebolags kassareserv och förbindelser fastställes till högst 25 procent.
Vad därefter angår förslaget om förlängd giltighetstid för ränteregleringslagen,
får utskottet erinra om den exceptionellt hårda kritik som denna lag
vid sin tillkomst hösten 1951 blev utsatt för av remissinstanserna. Den avstyrktes
vid detta tillfälle även av lagrådet. Den har heller aldrig tillämpats,
vilket framstår som fullt naturligt med hänsyn till de destruktiva verkningar
som en tillämpning skulle medföra.
När lagen tillkom, utgjorde fastlåsningen av räntenivån vid 3 procent den
främsta normen för svensk penningpolitik. Med hänsyn till den omläggning
av penningpolitiken som sedermera ägt rum, framstår ränteregleringslagen
dessutom som helt passerad av utvecklingen. Alla skäl talar därför för att
den snarast utmönstras ur vår lagstiftning.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 336 och
II: 432,
1) för sin del antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen alt i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, med den ändringen
atl 1 § erhåller följande lydelse:
6
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1958
• 1 §.
I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen, förordna,
a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst tjugofem procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa---eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b)----tre månader.
Oavsett vad---bestämda beloppet.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. m.»
580636 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.