Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen.
1958-03-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1958 A:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
1
Nr 19
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
i frågan om full sysselsättning och trygghet i
anställningen.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 118 i första kammaren av herr Olsson, Erik, m. fl. och nr 139
i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl. har föreslagits, att en
utredning med det snaraste måtte tillsättas i avsikt att så snabbt som möjligt
komma med förslag i den för många anställda och för samhället som
helhet så betydelsefulla frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen.
Beträffande motiveringen för motionärernas yrkande hänvisas till motionen
11:139.
över motionerna har yttrande i vederbörlig ordning inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Jämtlands län, varjämte tillfälle
beretts Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och MarmaLångrörs
Aktiebolag att avgiva yttrande i ärendet. Till länsstyrelsens i
Jämtlands län yttrande har fogats yttrande av kommunalnämnden i Undersåker.
Marma-Långrörs Aktiebolag har ingående redogjort för utvecklingen vid
Tegeforsfabriken — som bildar bakgrunden till motionärernas yrkande -—
alltsedan bolagets förvärv av densamma 1950. Till yttrandet har fogats
dels en utredning angående virkestillgången inom AB Tegefors Verks
fångstområde, dels ock en inom Bohlins Revisionsbyrå Aktiebolag företagen
granskning av den av motionärerna åberopade av jägmästare Christian
Kaijser på Landskommunernas förbunds uppdrag utförda utredningen om
Tegeforsverken.
Sammanfattningsvis anför bolaget att den hittillsvarande rörelsen i Järpen
icke varit lönsam, att inom det disponibla fångstområdet underlag icke
finnes för tillverkning av mer än 13 000 ton sulfitmassa per år och att
ombyggande av fabriken i Järpen till en modern och effektiv sulfitfabrik
till följd av företagsamhetens ringa storlek icke kan göras ekonomiskt
lönsam.
Rörande det sätt på vilket omställningen i Järpen ägt rum meddelar
bolaget följande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr 19
2
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 195S
\ id sammanträde med företagsnämnden den 2 oktober 1956 tillkännagav
företagsledningen för första gången, att tillverkningen av sulfitmassa skulle
upphöra. Samtidigt meddelas, att omfattande utredningar pågingo för att
utröna, hur fabriksanläggningen i fortsättningen bäst skulle kunna utnyttjas.
Från företagsledningens sida deklarerades, att man skulle göra allt för
att försöka genomföra omställningen utan några allvarligare konsekvenser
för de anställda. Man räknade med att utredningarna om den fortsatta
verksamheten skulle slutföras under våren 1957. Tillverkningen av sulfitmassa
skulle fortsätta över vintern, varefter man skulle påbörja rivningen
av de anläggningar, som icke kunde utnyttjas för en fortsatt verksamhet.
Avsikten var, att bolagets arbetare skulle användas för rivningsarbetena
och samtliga anställda garanterades sysselsättning under ett år framåt.
Under hösten 1957 skulle bolaget igångsätta ett provisoriskt sliperi i Järpen.
I företagsnämndssammanträdet deltogo bland andra landshövdingarna
och länsarbetsdirektörerna i Jämtlands och Gävleborgs län samt generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid ett nytt företagsnämndssammanträde några veckor senare lämnades
ytterligare informationer om de spörsmål, som sammanhängde med Tegeforsfahrikens
framtida verksamhet. De ingående tekniska och ekonomiska
utredningarna, vilka bland annat syftade till att utreda förutsättningarna
för att ombygga anläggningen till pappersbruk arbetande på slipmassebas,
visade sig mer tidskrävande än man från början hade räknat med. Vid ett
sammanträde med företagsnämnden i mars 1957 meddelas, att utredningarna
började närma sig slutet och att vidare informationer skulle lämnas
så snart utredningarna voro slutförda. Tidpunkten för upphörandet med
tillverkning av sulfitmassa framflyttades till månadsskiftet augusti—september
1957. Utredningarna slutfördes under första halvåret 1957 och vid
ett företagsnämndssammanträde den 24 juni 1957 meddelades, att bolaget
i enlighet med vad som tidigare förutskickats skulle inrätta ett provisoriskt
träsliperi i Järpen och att detta under vissa förutsättningar skulle bli permanent.
Förutsättningarna härför voro, att den massa, som framställdes
vid sliperiet, blev av tillfredsställande kvalitet och produktionen sålunda
kunde göras lönsam samt att holaget fick möjlighet att för ändamålet utnyttja
sin tidigare avsatta investeringsfond. Samtidigt tillkännagavs, att
kostnaderna för ett pappersbruk skulle bli av sådan storleksordning, att bolaget
icke kunde genomföra ett dylikt projekt. Fn av de förutsättningar,
som uppställdes för ett permanent sliperi, har senare uppfyllts genom att
arbetsmarknadsstyrelsen medgivit bolaget att använda sin investeringsfond
för uppförandet av ett permanent sliperi i Järpen.
Den 1 juli 1957 ägde ett nytt sammanträde rum med företagsnämnden.
Härvid diskuterades ingående de personaldispositioner, som måste vidtagas
i anledning av den förestående driftsomläggningen. Av den till ca 150 man
uppgående arbetsstyrkan beräknades 90 man kunna sysselsättas med ombyggnadsarbetena.
Genom pensioneringar skulle denna arbetsstyrka under
de närmaste åren successivt komma att reduceras till det antal, som kunde
sysselsättas i sliperiet. Samtliga övriga arbetare förutom 10 man erbjöds
anställning vid andra anläggningar inom koncernen. Av de 10 förtidspensionerades
4, medan de övriga 6, som anställts under de sista åren, sades
upp. Flertalet av dem, som erbjöds anställning vid andra anläggningar
inom koncernen, accepterade emellertid icke detta erbjudande. Sålunda
erbjöds exempelvis 28 man arbete vid bolagets sulfitfabrik i Vallvik, varav
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 19ö8
3
endast 8 accepterade. Bolaget hade i samband med införandet av kontinuerlig
drift under flera månader hållit platser obesatta i Vallvik i avsikt att
bereda friställd arbetskraft i Järpen sysselsättning vid denna fabrik. Uttagningen
av de 90 arbetare, som kunde beredas fortsatt anställning vid Tegeforsfabriken,
skedde i samråd med företagsnämnden och fackföreningen.
Samtliga egnahemsägare erbjöds fortsatt anställning antingen vid Tegeforsfabriken
eller Tegefors skogsförvaltning.
Den 1 september i fjol upphörde tillverkningen av sulfitmassa. Samtliga
anställda erhöllo full lön för september månad. Härutöver erhöllo de, som
icke kunde beredas fortsatt sysselsättning inom koncernen, avgångspremier,
vilka beräknats med hänsyn till den anställdes ålder och anställningstid.
Exempelvis erhöll en arbetare, som varit anställd i 20 år eller mera och
som hade fyllt 60 år, en avgångspremie på 350 kronor per anställningsår.
En arbetare med motsvarande anställningstid, som var i åldern 55—59 år,
erhöll 300 kronor per anställningsår. De högsta avgångspremierna uppgingo
till mellan 17 000 och 18 000 kronor. Premier utbetalades även till dem,
som avböjt av bolaget erbjuden annan anställning inom koncernen. Till
dem, som accepterat anställning vid bolagets anläggningar i Hälsingland,
utbetalades flyttningsbidrag med 1 000 kronor för gifta och 600 kronor för
ogifta, varjämte de erhöllo fri transport av flyttsaker.
Omedelbart efter att tillverkningen av sulfitmassa hade upphört påbörjades
ombyggnadsarbetena för iordningställandet av ett träsliperi. Byggnadsarbetena
ha fortgått alltsedan dess och beräknas vara avslutade under innevarande
månad.
Under tiden för ombyggnadsarbetena ha vid olika företagsnämndssammanträden
informationer lämnats till de anställda om det blivande träsliperiet.
Den senaste månaden har fabrikens personal utbildats för den nya
verksamheten. Utbildningen har skett på arbetstid och mot betalning. Överenskommelse
har träffats med fackföreningen om kontinuerlig drift vid
sliperiet.
Den nu i det närmaste fullbordade omställningen till träsliperi har skett
i samråd med länsmyndigheterna, arbetsmarknadsstyrelsen och Industriens
produktionsråd. Efter den första informationen i oktober 1956 ha vid olika
tillfällen berörda myndigheter informerats om händelseutvecklingen. Sålunda
besökte bland annat representanter för bolagets styrelse samt bolagets
verkställande direktör i maj 1957 generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen
för att lämna informationer om de då föreliggande utredningsresultaten
samt för att samråda om den framtida verksamheten vid Tcgeforsfabriken.
Vid flera tillfällen därefter har ärendet diskuterats mellan
representanter för arbetsmarknadsstyrelsen och företagsledningen. Med såväl
landshövdingen som länsarbetsdirektören i Jämtlands län ha överläggningar
rörande Tegeforsfabrikens framtid ägt rum vid skilda tillfällen.
Industriens produktionsråd har under hela omställningsperioden följt ärendets
utveckling.
Vid företagsnämndssammanträdet i oktober 1956, då företagsledningen
för första gången tillkännagav, att sulfitmassetillverkningen skulle upphöra,
var ordföranden i Järpens municipalfullmäktige närvarande. Några
veckor senare lämnades informationer om den planerade omläggningen till
ordföranden i Undersåkers kommunalfullmäktige samt till arbetsförmedlingens
föreståndare i Järpen. I anslutning lill företagsnämndssammanträdel
i juni i fjol, då planerna för den framtida verksamheten i Järpen fram
-
4
Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1958
lades, hade en konferens anordnats, vartill representanter för Undersåkers
kommun och Järpens municipalsamhälle hade inbjudits. I en skrivelse av
den 20 augusti 1957 — d. v. s. tio dagar innan driften enligt beskedet den
24 juni 1957 skulle upphöra — till ordföranden i bolagets styrelse hemställde
representanter för de kommunala myndigheterna om ett sammanträde,
»innan planerade rivningar vid Tegefors verk påbörjades». p]n dylik
framställning faller på sin egen orimlighet; att de årslånga utredningar,
som bolaget bedrivit i Tegeforsfrågan, skulle plötsligt kunna ändras några
få dagar före det att ombyggnaderna skulle igångsättas, fanns naturligtvis
ingen möjlighet för. Under första hälften av december månad 1957 voro
representanter för de kommunala myndigheterna kallade till en informationsöverläggning
i Stockholm, varvid en detaljerad redogörelse lämnades
för bolagets ombyggnadsplaner. I överläggningen deltog även en representant
för Svenska Landskommunernas förbund.
Representanter för pressen voro inbjudna till företagsnämndssammanträdet
i oktober 1956. Vidare var en presskonferens anordnad i samband
med företagsnämndssammanträdet i juni i fjol, varvid pressen informerades
om resultatet av de utredningar, som verkställts, samt om ombyggnaden
till sliperi.
Marma-Långrörs AB har i sitt yttrande vidare lämnat upplysningar rörande
den nya tillverkningen i Järpen som avser en speciell typ av slipmassa.
Svenska arbetsgivareföreningen har under hänvisning till bolagets yttrande
förklarat sig ha den bestämda uppfattningen, att det sätt, varpå
driftsomläggningen genomförts vid Tegeforsverken, icke ger anledning till
kritik utan tvärtom är föredömligt, och vill för en utförligare redovisning
av omständigheterna i detta ärende hänvisa till det yttrande över motionerna,
som avgivits av Marma-Långrörs AB.
Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser bl. a. följande.
Antalet vid Tegefors verk anställda arbetare uppgick vid tidpunkten för
varslet om nedläggande av sulfitfabrikationen till omkring 150. Enligt uppgift
per den 15 februari i år var då 87 fortfarande anställda. Samtliga
övriga — förutom 4 förtidspensionerade och 6 av de senast anställda —
hade erbjudits andra anställningar inom Marma-Långrörs AB. Endast 12
accepterade dock dessa erbjudanden. Situationen per den 15 februari för de
48 man, som inte hade fortsatt anställning vid Tegeforsfabriken, var följande:
24 arbetare hade erhållit annan fast anställning, varav 4 inom länet
och 20 i andra län, 4 hade tillfälligt säsongarbete och 7 var placerade i
beredskapsarbete, medan 1 var sjuk. Antalet hos arbetsförmedlingen anmälda
var 12. Av dessa hade 2 under tiden 19.11 1957—1.2 1958 haft anställning
vid annat företag, till vilket de beräknas återgå. Av de övriga
arbetslöshetsanmälda var 1 förtidspensionerad och 3 hade varit anvisade
beredskapsarbete men återkommit i samband med sjukdom. En av de
arbetslösa har senare anvisats beredskapsarbete.
Företaget har i god tid — ca 1 år i förväg — varslat om nedläggningen
av sulfitfabrikationen i Järpen. Företaget har därefter hållit kontakt med
styrelsen och länsarbetsnämnden i hithörande frågor. Från arbetsmarknadsstyrelsens
sida har vid de överläggningar, som förekommit framhållits
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
5
betydelsen att bevara en industriell produktion i Järpen. Sedan det visat
sig att företaget inte ansett sig kunna fortsätta sulfittillverkningen och tankarna
på ett pappersbruk skrinlagts, har överläggningarna tagit sikte på
att få till stånd ett träsliperi på platsen. Företaget har också som framgått
utfäst sig att, sedan utfallet av den tills vidare provisoriskt igångsatta slipmassetillverkningen
kunnat studeras, uppföra ett permanent sliperi under
förutsättning att för ändamålet finge utnyttjas till investeringsfond avsatta
medel. Medgivande härtill har också lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen.
Samtidigt har från arbetsmarknadsverkets sida åtgärder vidtagits för att
så snabbt som möjligt bereda den arbetskraft som friställdes i samband
med nedläggningen av sulfittillverkningen annan sysselsättning. Trots att
endast en mindre del av de friställda accepterat erbjudanden om överflyttning
till andra företag inom Marma-Långrörs AB har detta också i stor
utsträckning lyckats. Antalet för dagen arbetslösa bland dem som friställts
från företaget är som framgått ringa och utgöres väsentligen av personer
som på grund av ålder eller sjukdom för närvarande är svårplacerade.
Innehållet i de motioner, varom här är fråga, ger arbetsmarknadsstyrelsen
anledning till följande uttalanden. Motionärerna framhåller särskilt behovet
av en vidgad offentlig insyn i de privata bolagen — målet hör enligt
motionärerna vara, att den offentliga insynen blir lika omfattande som
fallet är med de samhällsägda företagen. Ehuru detta spörsmål i stor utsträckning
torde få bedömas från andra synpunkter än dem som styrelsen
närmast har att beakta, vill styrelsen under hänvisning till den ovan lämnade
redogörelsen här understryka, att kontakterna mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och dess lokalorgan å ena sidan samt Marma-Långrörs AB
å den andra inte aktualiserat detta spörsmål. Ej heller finns det enligt styrelsens
mening anledning förmoda, att vidgade bestämmelser härutinnan
skulle förändrat utgångsläget för de åtgärder, som i detta sammanhang
ankommit på arbetsmarknadsverket.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sig ej ha anledning att uttala sig om
det befogade i den kritik som riktats mot bolagets förfarande i samband
med nedläggandet av driften och mot förbindelserna i samband därmed
mellan företaget samt de anställda och de kommunala myndigheterna
utan hänvisar till de redogörelser, som i särskilda yttranden över motionerna
lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen och bolaget. Helt allmänt framhåller
länsstyrelsen, att nedläggandet av en industri, kring vilken en tätort
uppbyggts, ställer såväl de i industrien anställda som kommunen inför
stora svårigheter. Det framstår därför som angeläget, att vid ett ifrågasatt
nedläggande av en industri successiva upplysningar om industriledningens
planer härom lämnas såväl de anställda som berörda kommunala och statliga
myndigheter, så att dessa blir i tillfälle att med företaget diskutera
uppkommande problem och att överväga lämpliga åtgärder i syfte att motverka
olägenheterna av nedläggningen.
Länsstyrelsen framhåller i fortsättningen bl. a., att förhållandena i samband
med de industrinedläggelser, som ägt rum inom Jämtlands län, enligt
länsstyrelsens mening icke har varit sådana, att det på grund därav kan
6
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
framstå som nödvändigt att tillskapa en särskild organisation av det slag
motionärerna ifrågasatt.
Undersåkers kommunalnämnd har däremot instämt i de allmänna synpunkter
som anförts i motionen och biträder förslaget om en undersökning
rörande omständigheterna vid nedläggande av sulfittillverkningen vid Tegefors
verk i Järpen.
Beträffande de principiella synpunkter som anföres i motionen uttalar
arbetsmarknadsstyrelsen följande.
Planeringen av åtgärder vid industrinedläggelser och driftsinskränkningar
utgör en central del av styrelsens verksamhet. Av särskild betydelse
för en effektiv planering i detta avseende har varit tillkomsten efter kriget
av ett varselsystem, varigenom styrelsen och dess lokala organ i god tid
kunnat erhålla underrättelse om stundande driftsnedläggelser eller driftsinskränkningar.
Vad gäller definitiva driftsnedläggelser av större betydelse,
lämnas numera efter överenskommelser med industriens organisationer i
regel varsel i mycket god tid, ofta redan y2—1 år i förväg. De möjligheter,
som härigenom erhållits att på ett tidigt stadium dels uppta förhandlingar
med berörda företag — oftast i nära samråd med Industriens produktionsråd
— beträffande den från arbetsmarknadssynpunkt lämpligaste tidpunkten
och formen för avvecklingen, dels förbereda på arbetsmarknadsorganen
ankommande åtgärder av olika slag, har enligt styrelsens mening bidragit
till att de driftsnedläggelser. som förekommit under efterkrigstiden, kunnat
genomföras utan att allvarligare sysselsättningssvårigheter behövt uppstå.
Åtgärderna vid driftsnedläggelser och driftsinskränkningar måste enligt
styrelsens mening som sitt primära syfte ha att så snabbt som möjligt
bereda den friställda arbetskraften annan sysselsättning på orten eller på
annat håll, i syfte att undvika uppkomsten av en lokal arbetslöshet. Där
sysselsättning icke kan beredas på orten och inom yrket, kommer därför
åtgärder i syfte att underlätta och stimulera en geografisk och yrkesmässig
omflyttning av den friställda arbetskraften — genom effektiviserad arbetsförmedlingsverksamhet,
rese- och flyttningsbidrag, omskolnings- och utbildningsverksamhet
— att bli de primärt mest centrala. Samtidigt får
emellertid enligt styrelsens mening inte förbises, att en nedläggning av en
industri på en ort — även om möjligheter ges att bereda den direkt berörda
personalen annan sysselsättning — kan få svårartade återverkningar på
näringslivet och arbetsmarknaden i orten och bygden, nämligen i den mån
samhällsbildningen i väsentlig utsträckning byggt på ifrågavarande företag.
Det måste i dylika fall, och där förutsättningar i övrigt härför föreligger,
framstå som en angelägen uppgift att söka tillföra orten annan verksamhet
i stället för den nedlagda.
Styrelsen har också tillmätt åtgärder av lokaliseringspolitisk natur särskild
betydelse i samband med driftsnedläggelser. I ett stort antal fall har
det varit möjligt att övervinna de svårigheter för näringslivet och arbetsmarknaden
på en ort, som en driftsnedläggelse medfört, genom att tillföra
orten en ny verksamhet. I många av dessa fall har förutsättningarna varit
sådana, att ett annat enskilt industriföretag varit villigt att överta anläggningen
utan att särskilda statliga stödåtgärder erfordrats. I andra fall har
orten kunnat tillföras en statlig verksamhet. Där ekonomiska stödåtgärder
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
7
erfordrats, har särskilt företagarföreningarnas verksamhet varit betydelsefull.
Det är enligt styrelsens mening angeläget, att dessa föreningar har
erforderliga personella och ekonomiska resurser för att kunna bedriva sitt
arbete på ett effektivt sätt. Styrelsen vill här också erinra om det system
med statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag samt därmed
jämförliga företag, som infördes år 1954 bl. a. som ett led i en från det
allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättningspolitik
och för att i vissa fall skapa ersättning för sysselsättningsmöjligheter, som
kunde äventyras genom att företag nedlades. I Tegeforsfallet, där en fullständig
driftsnedläggelse skulle ha skapat avsevärda svårigheter för arbetsmarknaden
i den berörda bygden, har som framgått av det föregående statligt
stöd kunnat lämnas genom att företaget medgivits rätt att utnyttja
avsättningar till investeringsfond.
Styrelsen är emellertid medveten om att i vissa lägen andra och mera
vittgående ekonomiska stödåtgärder från samhällets sida kan bli påkallade.
Enligt styrelsens mening kan det dock icke vara ändamålsenligt att
för dessa situationer tillskapa en särskild organisation.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller i detta sammanhang följande.
Ett av ledmotiven i motionärernas framställning synes vara, att industriföretag,
som etablerats på sådana orter, att de fått en dominerande betydelse
för bygdens livskraft och utvecklingsbetingelser, skola till varje pris
— med eller utan statligt engagemang — uppehålla sin verksamhet även
om råvaru- och avsättningsförhållanden ändras i en för företaget ogynnsam
riktning. Föreningen delar givetvis uppfattningen, att så belägna företag
kunna få ett betydande ansvar i förhållande till trakt och befolkning, men
vill framhålla, att det till respektive ort begränsade betraktelsesätt, som
motionärerna anlägga, i själva verket är behäftat med mycket stora bristfälligheter
från allmänekonomiska synpunkter. Näringslivet måste oavsett
vem som är ägare till företagen eller var dessa äro belägna anpassas till
ändrade förhållanden beträffande råvaruförsörjning och konjunkturer. Det
är allmänt erkänt, att arbetskraftens rörlighet är ett betydelsefullt moment
i denna anpassningsprocess. Tanken på att man genom statsövertagande
av enskilda företag skulle kunna eliminera behovet av omställningar är
orealistisk.
I motionerna spåras även andra tankelinjer. En av dessa är att det fria
näringslivet icke skulle vara kapabelt att bedöma en viss produktions eller
alternativproduktions lönsamhet eller villigt att undersöka alla möjligheter
att utnyttja de värden, som investerats i en viss, av nedläggning hotad
industri. Härtill vill föreningen anmärka, att det redan av företagsekonomiska
skäl kan förutsättas, att en företagsledning, då den märker, att en
viss fabrikation icke längre är lönsam, noggrant undersöker orsakerna härtill
och strävar efter att med olika medel inom ramen för företagets resurser
vända förlusterna i vinster. Man kan räkna med att djupgående analyser
göras av tillgång och kvalitet på råvaror, av efterfrågesituationen och av
möjliga rationaliseringar. Först sedan sådana undersökningar visat, att
förutsättningarna för den ursprungliga produktionen icke längre föreligga
och icke heller kunna antagas återkomma inom eu för företaget acceptabel
tidrymd, har detta anledning att vidtaga andra åtgärder. Vad som då till eu
början kommer i fråga är att skapa klarhet i huruvida de värden, som
nedlagts i fabriksanläggningar och maskiner samt i strävandena efter att få
8 Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
en god och fast arbetarstam, kunna utnyttjas för något slag av alternativproduktion,
som företaget i övrigt har möjligheter att genomföra. Inte
förrän sådana planer helt eller delvis måste överges kommer en fullständig
eller partiell nedläggning i fråga. Fördelarna av en sådan måste ju ständigt
vägas mot dess kostnader i form av kapitalförluster. Det förhållandet att
företaget har stor betydelse för en bygd och dess befolkning utgör regelmässigt
ett kraftigt incitament att intensifiera de ansträngningar att behålla
fabriken i drift, som förestavats av företagsekonomiska överväganden. Det
kan alltså med fog göras gällande, att de ekonomiska intressena i allmänhet
gå hand i hand med de intressen, som de anställda och vederbörande kommun
kunna ha beträffande driftens upprätthållande. Om det trots allt visar
sig, att ett nedläggande ej går att undvika, är detta något som alla parter
nödgas acceptera. Alla måste då söka bidraga till att avvecklingen göres så
smärtfri som möjligt. Konstlade medel kunna visserligen för en tid hindra
svårigheterna på den berörda orten, men i så fall på bekostnad av andra
viktiga intressen, icke minst nationens hushållning i dess helhet.
Vidare göra motionärerna gällande, att skälig förståelse icke visas företagens
anställda, då det gäller information om ett företags aktuella situation
och eventuella avvecklingsplaner. Föreningen, som givetvis anser det
önskvärt och nödvändigt att sådan orientering ges i så god tid som möjligt,
vill bestämt avvisa de av motionärerna framförda beskyllningarna. Det
samarbete mellan arbetsgivare, anställda och arbetsmarknadsmyndigheter,
som tagit sig uttryck i bl. a. överenskommelserna om företagsnämnder,
fungerar enligt föreningens mening väl. Motionärernas yrkanden om offentlig
insyn i företagen ha icke fog för sig.
Landsorganisationen, som anlagt uteslutande principiella synpunkter på
de problem som aktualiserats av motionärerna, yttrar följande.
Vad gäller frågan om offentlig insyn i de privata bolagen har LO alltid
kraftigt understött krav på en ur samhällelig synpunkt önskvärd förbättrad
kunskap om företagens ekonomiska förhållanden. De resultat som vanns
genom arbetet inom 1947 års insynskommitté har av LO endast betraktats
som preliminära. Nämnda kommitté anvisade tre vägar till förbättrad insyn,
nämligen utvidgad publik redovisning, förbättrad ekonomisk statistik samt
intern information till de i företaget anställda. Den utvidgade publika
redovisningen har lett till att aktiebolagen i flertalet fall följer aktiebolagslagens
föreskrifter i detta avseende och att de sålunda i förvaltningsberättelsen
anger omsättningssumman. Det finns emellertid också exempel då
företag underlåter att meddela omsättningssumman trots att sådan upplysning
inte skulle vara till förfång för företaget. LO skulle med hänsyn
härtill finna det befogat att insynsbestämmelsernas praktiska tillämpning
blev föremål för en undersökning. Det kan också vara befogat att försöka
genomföra en obligatorisk skyldighet för företagen att uppställa vinst- och
förlusträkningen enligt bruttoredovisningsprincipen; det bör erinras om att
en övergång till bruttobeskattning av företagen automatiskt skulle få denna
effekt. Även i fråga om vinst- och förlusträkningens specificering i övrigt
finns åtskilliga andra önskemål som LO i sitt yttrande över insynskommittens
betänkande anförde, nämligen uppgitter om kostnader för råvaror
och frakter, reparations- och underhållskostnader, försäljningskostnader
m. m. Även i fråga om förvaltnings- och lönekostnadernas uppdelning
Bankoutskoltets utlåtande nr 19 år 1958
9
och redovisning finns välmotiverade önskemål, som i dag inte tillgodoses
genom den publika redovisningen.
Uppgifter beträffande industri- och andelsföretagens intäkter, kostnader
och vinster publiceras sedan 1950 av statistiska centralbyrån. Denna statistik
har under årens lopp blivit mera fullständig och mera lämpad för sitt
ändamål. Ännu är statistiken långt ifrån så rättvisande och så detaljerad
att den kan användas för mera ingående analyser av olika branschers och
företagsgruppers ekonomiska läge och utveckling. LO skulle också här
finna det befogat att vinststatistiken gjordes mera fullständig samt att
specialundersökningar genomfördes rörande spridningen i fråga om effektivitet
hos de i olika branscher ingående företagen.
Vad sedan gäller den interna informationen till de i företagen anställda
har fackföreningsrörelsen försökt komma till rätta med detta problem
genom avtalet om företagsnämnder mellan LO och Svenska arbetsgivareföreningen.
Tyvärr måste LO konstatera åtskilliga brister i fråga om den
interna informationen, även om utvecklingen medfört framsteg även på
detta område av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.
Med de ovan framförda synpunkterna har LO velat understryka motionärernas
önskemål om en förbättrad insyn i företagsamhetens villkor och
förhållanden. LO finner det vara en självklar princip att alla företag skall
vara jämställda i detta hänseende. De anställda vid alla slags företag, oberoende
av ägande- och förvaltningsformen, bör ges tillfälle till en så fullständig
insyn som möjligt. På ett motsvarande sätt bör också allmänheten och
det allmänna beredas möjlighet till insyn.
Vad därutöver gäller motionärernas förslag om inrättandet av ett samhällsorgan
med tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att
genom industriell expansion ersätta misslyckade enskilda företag är denna
fråga alltför vittomfattande och komplicerad för att LO vid detta tillfälle
skall kunna ta ställning därtill. Den av motionärerna åsyftade verksamheten
sammanhänger i hög grad med arbetsmarknadspolitiken och utgör
över huvud en del av fullsysselsättningens problematik. Möjligheterna till
och förutsättningarna för att upprätthålla en så stabil sysselsättning som
möjligt med bevarad expansionstakt inom näringslivet är emellertid utredningsuppgiften
för en råd nu sittande utredningar. Det av motionärerna
resta förslaget bör lämpligen hänskjutas till någon av dessa och förslagsvis
till stabiliseringsutredningen.
Utskottet
Motionärerna har i de föreliggande motionerna framställt ett yrkande om
utredning av den för många anställda och för samhället som helhet så
betydelsefulla frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen.
Bakgrunden härtill utgör hl. a. det konkreta fall som nedläggandet av Tegefors
verks sulfitfabrik i Järpen utgör.
Den bild motionärerna tecknat av vad som förekommit vid denna nedläggning
och vid upptagandet av annan produktion har på flera punkter
kompletterats och i vissa hänseenden modifierats av vad som framkommit
i de remissutlåtanden över motionerna, som avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen
och Marma-Långrörs aktiebolag. Utskottet anser sig sakna anledning
10
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
att i detalj granska och taga ställning till de olika åtgärder som i samband
härmed vidtagits eller underlåtits utan får i detta hänseende hänvisa till
vad arbetsmarknadsstyrelsen uttalat om att kontakterna mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och dess lokalorgan å ena sidan samt Marma-Långrörs
AB å den andra icke aktualiserat det av motionärerna väckta spörsmålet
om behovet av vidgad offentlig insyn i de privata bolagen. I anledning av
vad som blivit upplyst i ärendet och i anslutning till vad länsstyrelsen i
Jämtlands län anfört anser sig utskottet böra understryka, att nedläggandet
av en industri är av så ingripande betydelse för den ort, där den uppbyggts,
att det är av största vikt att industriledningens planer i god tid
och fortlöpande delgives ej blott de anställda samt berörda statliga myndigheter
— däribland arbetsmarknadsorganen — utan också de kommunala
organen, vilka ofta i sista hand får bära konsekvenserna av sysselsättningsminskningar.
Härigenom skapas bättre förutsättningar för ett grundligt
övervägande av de problem som uppkommit och vilka åtgärder som
kan ifrågakomma för att motverka olägenheterna av en nedläggning.
Vad härefter angår det principiella spörsmålet om insyn i företagen har
detta för de anställdas vidkommande i viss utsträckning lösts genom avtalet
om företagsnämnder mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.
Såsom framgår av Landsorganisationens yttrande är man på
arbetstagarhåll icke helt tillfredsställd med den interna information som
nu lämnas, även om det samtidigt konstateras att utvecklingen medfört
framsteg på detta område av samarbetet mellan arbetsmarknadens parter.
I den mån önskemål om ändringar framkommer i nu berört avseende synes
det böra ankomma på de avtalsslutande parterna att själva överväga dessa.
Detta leder fram till att utskottet icke är berett att i detta sammanhang
tillstyrka en omfattande utredning om förändringar i lagstiftningen för att
möjliggöra större insyn.
När det gäller åtgärder som kan vidtagas vid industrinedläggelser och
driftsinskränkningar vill utskottet erinra om att planeringen härav utgör
en central uppgift för arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet. Sådana åtgärder
har såsom styrelsen framhållit till primärt syfte att så snabbt som
möjligt bereda den friställda arbetskraften annan sysselsättning på orten
eller på annat håll för att undvika uppkomsten av en lokal arbetslöshet.
Målsättningen kan härvid uppenbarligen icke sättas så högt att samhället
skulle sörja för att full sysselsättning råder inom varje bransch och på
varje ort, vilket skulle kunna förverkligas endast under den förutsättningen
att näringslivet vore statiskt. För det ekonomiska framåtskridandet är i
stället arbetskraftens rörlighet av största betydelse. Förflyttningar av arbetskraft
bör dock ske under största hänsynstagande till de anställdas egna
önskemål och i vederbörlig samverkan mellan företagen, de anställda och
samhällets ansvariga myndigheter.
Arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att ingripa effektivt vid driftsned
-
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958 11
läggelser sammanhänger nära med styrelsens uppgifter inom lokaliseringspolitiken.
Styrelsen har i flera fall förmått övervinna svårigheterna för
näringslivet och arbetsmarknaden på en ort genom att tillföra orten ny
verksamhet. Härvid har bl. a. statliga stödåtgärder i form av kreditgarantier
eller på annat sätt -— ofta under medverkan av företagarföreningarna —
ifrågakommit. Styrelsen har också i viss utsträckning kunnat utnyttja
byggnadsregleringen i detta syfte. Utskottet vill understryka vikten av att
arbetsmarknadsstyrelsen får fortsatta möjligheter att under samverkan
med offentliga och enskilda organ aktivt verka för en lokalisering som
främjar full sysselsättning.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla, att de av motionärerna aktualiserade
problemen tilldrar sig ökad uppmärksamhet under en allmän konjunktur
avmattning. Utskottet anser sig likväl icke kunna förorda att en
särskild utredning nu tillkallas rörande frågan om full sysselsättning och
trygghet i anställningen. I den mån det gäller åtgärder från det allmännas
sida berörande arbetsmarknaden torde hithörande problem bli belysta av
stabiliseringsutredningen. Vad gäller övriga frågor har utskottet anledning
utgå från att Kungl. Maj:t, som noga följer utvecklingen på arbetsmarknaden,
tar initiativet till sådana stödåtgärder som befinnes nödvändiga
för att trygga sysselsättningen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1:118 och 11:139 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 mars 1958
På bankoutskottets vägnar:
F. BOO
Närvarande:
från första kammaren: herrar Boo, Domö, Kriigel, Strandler, Mannerskantz
och Danmans;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Regnéll*, Andersson i Ronneby*,
Carlsson i Tibro, Svensson i Stenkyrka, Löfgrcn*, Hagnell och Nilsson i Östersund.
Ej närvarande vid justeringen.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
Reservationer
1) av herr Domö;
2) av herrar Hagnell och Nilsson i Östersund, vilka ansett att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:
»Mot bakgrund av det aktuella fallet att en koncern (Investraent AB
Kinnevik) genom sitt dotterbolag (Marma-Långrör AB) lagt ner en av de
få industrier, som finns i Jämtland (Tegefors Verk i Järpen), hemställdes
i motionerna 1:118 och 11:139 att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
utredning om de faktiska förhållandena i föreliggande fall. Vidare att utredningen
mot bakgrund av de erfarenheter den sålunda skulle kunna
skaffa sig genom sina undersökningar, den också skulle ta upp de mera
allmänna problemen:
1. Hur man från samhällets sida skall kunna undanröja eller åtminstone
minska möjligheterna för alltför egenmäktiga företagsledningar att handla
på ett sätt, som inte längre passar in i de krav, som vi i ett modernt demokratiskt
samhälle ställer på det privatägda näringslivet.
2. Undersöka om inte den offentliga insynen i privatägda företag bör
öka väsentligt för att ge anställda, kommuner och landsting och statsmakt
ett bättre utgångsläge, när det gäller att bedöma förutsättningarna för ett
upprätthållande av den fulla sysselsättningen i de fall då det privata initiativet
inte räcker till för att hålla näringslivet i gång. Målet för kommitténs
utredning ansåg motionärerna vara att de enskilda företagen, vilka har lika
stor betydelse för sina anställda och för de berörda kommunerna som t. ex.
de statsägda företagen, bör bli föremål för lika omfattande insyn, som
fallet är med dessa samhällsägda företag.
3. I motionerna hemställdes vidare om att utredningen måtte inriktas
på att åt samhället skapa ett organ, som i fråga om personella och ekonomiska
resurser är i stånd att genom industriell expansion bidraga till att
upprätthålla den fulla sysselsättningen, om möjligt direkt på den berörda
orten.
Utskottet instämmer med de principiella synpunkter, som framförts i
motionerna och anser att en sådan utredning som anförts i motionen, skulle
vara värdefull inte bara mot bakgrund av de lokala svårigheterna utan
också mot bakgrund av det önskvärda i att på alla sätt för framtiden trygga
möjligheterna för en jämn och hög sysselsättning inom näringslivet.
Vad det av motionärerna angivna exemplet på företagsnedläggande beträffar,
har Landskommunernas förbund låtit verkställa en utredning beträffande
driftsmöjligheterna för Tegefors Verk.
Utredningen har utförts av en tidigare chef för företaget, vilken vid sidan
av sin skogserfarenhet och kompetens som jägmästare också har en lång
industriell erfarenhet. Utredningen utmynnar i slutsatsen, att verket borde
ha kunnat upprätthålla sin verksamhet. I ett remissyttrande från MarmaLångrör
AB säger sig företaget ha utfört »årslånga utredningar» i Tege
-
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
13
forsfrågan, innan nedläggningen verkställdes. Anmärkningsvärt är dock, att
dessa utredningar inte har offentliggjorts eller ställts till de anställdas eller
de lokala myndigheternas förfogande, så långt utskottet har sig bekant.
Av det yttrande från Undersåkers kommunalnämnd som bifogats länsstyrelsens
i Jämtlands län remissvar framgår, att de kommunala myndigheterna
erhållit mycket bristfälliga informationer från företagsledningen.
Kommunen var inte ens kallad till den konferens i oktober 1956, vid vilken
meddelande lämnades om att Järpen-fabriken skulle upphöra från den 1
april 1957. Av kommunalnämndens yttrande framgår också, att en förfrågan
till bolagets styrelse huruvida bolaget var villigt att avyttra Tegeforsverkens
samtliga tillgångar för att därmed driften skulle kunna upprätthållas
av någon annan »ännu icke givit något resultat eller svar i någon
form. Närmaste anledningen till kommunens förfrågan var att det blivit
bekant, att spekulant uppträtt.»
Kommunalnämnden framhöll vidare:
»Slutligen vill nämnden poängtera betydelsen av att informationer om
inskränkningar o. dyl. inom en industri lämnas kommunen så skyndsamt
och direkt som möjligt, bl. a. för undvikande av den ryktesflora som eljest
uppstår. Så kan inte anses ha varit fallet beträffande Tegefors Verk. I ett
tidigare stadium framhöll kommunalfullmäktiges ordförande för bolagsledningen
kommunens oro för utvecklingen. Härpå svarades, att bolaget
inte behövde taga någon hänsyn till kommun och samhälle, kunde de hålla
sina anställda skadeslösa under ett år ansåg sig bolaget ha fullgjort sina
förpliktelser. Dylika uttalanden finner nämnden tyda på bristande socialt
ansvar och förbättras knappast av att samme industriledare vid ett senare
tillfälle framförde förhoppningen, att kommunen icke skulle få alltför stora
besvärligheter i samband med omläggningarna.»
LO, som begränsat sitt remissyttrande till att gälla allmänna och principiella
synpunkter på de problem som aktualiserats av motionärerna,
säger:
»Vad först gäller frågan om offentlig insyn i de privata bolagen har LO
alltid kraftigt understött krav på en ur samhällelig synpunkt önskvärd förbättrad
kunskap om företagens ekonomiska förhållanden. De resultat som
vanns genom arbetet inom 1947 års insynskommitté har av LO endast
betraktats som preliminära.»
Med de synpunkter som LO framförde »har LO velat understryka motionärernas
önskemål om en förbättrad insyn i företagens villkor och förhållanden.
LO finner det vara en självklar princip att alla företag skall vara
jämställda i detta hänseende. De anställda vid alla slags företag, oberoende
av ägande- och förvaltningsformer, bör ges tillfälle till en så fullständig
insyn som möjligt. På ett motsvarande sätt bör också allmänheten och det
allmänna beredas möjlighet till insyn».
En statlig utredning borde enligt motionärernas uppfattning få taga del
14
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
av det värdefulla material som redovisats i de av Marma-Långrör omnämnda
årslånga utredningarna. Detta krav på ökad samhällelig insyn står
i överensstämmelse även med de synpunkter som ovan refererats och vilka
framförts bl. a. av den berörda kommunen och av landsorganisationen.
I den statliga utredningen borde också granskas och offentligt redovisas
en del omständigheter i samband med nedläggandet av driften vid Tegefors
Verk bl. a.
a) Mot vad Marma-Långrör AB anfört om den bristfälliga kokutrustningen
kan anföras, att företaget strax före kriget installerade en ny
kokare och 1951 beställde ytterligare en, vilken levererades till företaget,
men aldrig blev inmonterad. Normal levnadslängd på dessa kokare
skulle ha varit fram till år 1975/80 respektive 1990.
b) Föremål för utredningens uppmärksamhet bör också bli det förhållandet
att Marma-Långrör AB inte upprätthållit en lika omfattande
inköpsverksamhet från andra skogar som varit fallet vid Tegefors
Verk tidigare. Detta förhållande belyses förutom av de av MarmaLångrör
översända skrivelserna också av en artikel i »LänspostenJämtbygden»
(den 23/11 1956) av förutvarande chefen för Skogsägareföreningen
i Jämtland, disponent Otto Sahlin:
»Man ställer sig osökt den frågan: varför inte fortsätta driften vid
Tegefors Verk och gå ut på den råvarumarknad man tidigare hade,
men som man frivilligt avstått ifrån?»
Det som motionärerna åsyftat och vill ha klarlagt närmare i en offentlig
utredning är om det hade funnits möjligheter att visserligen utan lika god
vinst ändock upprätthålla en industriell verksamhet inom ett i övrigt industrifattigt
län och genom en sådan åtgärd befria medborgarna samt lokala
och centrala myndigheter från de bekymmer som följer med en betydelsefull
industris bortfall. Fn annan betydelsefull principiell fråga är vilka rättigheter
ett enskilt företag bör ha att nedlägga driften utan att kompensera
såväl de direkt berörda människorna som lokala myndigheter för nedläggandets
svårigheter.
Om den statliga utredning, som motionärerna hemställt om, skulle finna,
att inga behov föreligger för ytterligare insyn i de enskilda företagen eller
för andra åtgärder i syfte att för dem försvåra ett nedläggande av en anläggning
på sätt som skett i Järpen, uppkommer ytterligare en betydelsefull
fråga nämligen om inte samhället bör skaffa sig ett organ med tillräckliga
ekonomiska och personella resurser för att kunna skapa nya möjligheter
för industriellt liv och för full sysselsättning, där underlaget inom den
privata delen av näringslivet sviktat. Även om det är allmänt förståeligt,
att en sådan industriell expansion helst bör ske på den av nedläggningen
direkt berörda orten, är utskottet dock av den uppfattningen, att sådant i
många fall inte kan visa sig möjligt, men att ändock en nystartad industriell
verksamhet i samma trakt eller inte alltför avlägset, ofta är ett livsvillkor
Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1958
15
för den berörda landsändan. Utskottet vill inte nu ta ställning till hur ett
sådant samhällsägt organ borde vara utformat för att effektivt kunna driva
industriell verksamhet i avsikt att upprätthålla och trygga den fulla sysselsättningen.
Utskottet hemställer mot bakgrund av vad som ovan anförts
att riksdagen med bifall till motionerna 1:118 och 11:139
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå, att en
utredning med det snaraste måtte tillsättas för att så snabbt
som möjligt komma med förslag i de för många anställda
och för samhället som helhet så betydelsefulla frågor om
full sysselsättning och trygghet i anställningen, för vilka
ovan redogjorts och vilka sammanfattats i punkterna 1—3.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.