Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
1958-03-04 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1958 A:6, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
1
Nr 6
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens
och industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma
sammanträden med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga
protokoll för tiden från och med den 10 januari 1957, intill vilken dag
ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och
åtgärder, och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1956, dels och fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1957, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende
å dessa kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda
redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba
och vid riksbankens sedeltryckeri under år 1957.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter
sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden
hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits
av riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1957 har riksbanken erhållit
en nettovinst av 45 266 599 kronor och 21 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande
riksbankens vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges
nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade
berättelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr C
2 Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av
dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1957, intill vilken dag
ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1958, ävensom de protokoll,
som under samma lid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1956—30 juni 1957, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1958 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o) Penning- och valutapolitiken
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden har kännetecknats
av en under hela perioden högt uppdriven aktivitet som vid störningar,
vilka primärt härrört från utlandet, tenderat att anta inflationistiska
former. Den fulla sysselsättningen, som utgör den främsta
målsättningen för den ekonomiska politiken och som hittills kunnat upprätthållas
på ett sätt som gör efterkrigstiden till en unik epok i vår
moderna ekonomi, har samtidigt medfört en hög grad av inflationskänslighet
för den svenska ekonomien.
Det internationella konjunkturuppsving som inleddes under 1954, medförde
en förstärkning av de inflationistiska tendenserna i vårt land och
föranledde en radikal skärpning av den ekonomiska politiken under 1955.
Denna åtstramning av politiken verkställdes med utnyttjande av en rad
åtgärder på det finanspolitiska såväl som på det kreditpolitiska området.
Det är ett bevis på styrkan i de expansionistiska krafterna i vår ekonomi
att ett mer påtagligt balansläge inträdde först under 1957.
Förbättringen i den samhällsekonomiska balansen under 1957 framträder
på en rad områden. Sålunda har en successiv förbättring inträtt i våra
transaktioner med utlandet. Bytesbalansen gick jämnt ut 1957, medan den
1955 och 1956 resulterade i underskott på 414 resp. 127 miljoner kronor.
Den successiva förbättringen framstår ännu tydligare om man ser till den
volymmässiga utvecklingen av importen och exporten under denna tid. I
vidstående tablå redovisas förändringen halvårsvis (procentuell ökning
sedan föregående år):
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
3
1955 1956 1957
I II I II I II
Importen: ......... +16+ 6 + 4 + 9 + 10 + 3
Exporten: ......... + 7+ 5 + 7 + 14 + 15 + 2
I motsats till förhållandena under 1955 ökade alltså exportvolymen snabbare
än importvolymen både under 1956 och 1957. På grund av att priserna
på de internationella marknaderna utvecklades på ett för Sverige oförmånligt
sätt med starkare prisstegring på importvarorna än på exportvarorna,
blev emellertid såsom framgått ovan den värdemässiga förbättringen
mindre. Valutamässigt var utvecklingen under både 1955 och 1956 likväl
gynnsammare än vad som motsvarade bytesbalansens utfall på grund av
de förskjutningar som inträdde i betalningarna i utrikeshandeln. Trots de
negativa saldona i 1955 och 1956 års bytesbalanser steg sålunda valutareserven
under dessa år. Dessa förskjutningar upphörde under 1957, och
detta år motsvarade förändringen i valutareserven ungefär bytesbalansens
saldo och kända kapitalrörelser, vilket innebar en obetydlig ökning av valutareserven
under året med omkring 75 miljoner kronor.
Förhållandena på arbetsmarknaden är en annan känslig indikator på
växlingar i konjunkturläget. Det råder sålunda ett nära samband mellan
efterfrågeläget på arbetsmarknaden och löneglidningens storlek. Under 1957
inträdde en påfallande minskning i löneglidningen, som detta år (räknat
från november 1956 till november 1957) uppgick till drygt 2,5 procent mot
drygt 3,5 procent under samma period året innan. Den förbättrade balansen
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft kom även till uttryck i att
en stigande andel av de hos arbetsförmedlingarna lediganmälda platserna
kunnat tillsättas.
Även prisutvecklingen kännetecknades av en tilltagande stabilitet. Partipriserna,
som under 1956 stigit med 2 procent efter en ännu snabbare
stegring under 1955 med 7 procent, var sålunda i genomsnitt oförändrade
under 1957. Bilden av konsumentprisernas utveckling är inte lika gynnsam.
Prisstegringen, som under 1956 uppgick till ca 3 V2 procent, fortsatte
sålunda under 1957 och uppgick under första halvåret till drygt 1 procent
och för året i dess helhet till ca 4 procent. Inemot hälften av denna prisstegring
hänför sig emellertid till höjda indirekta skatter och uppjusterade
statliga avgifter och taxor och är så till vida icke primärt symtom på ett
prisuppdrivande tryck från efterfrågesidan.
Den lugnare utvecklingen under 1957 avspeglar sig också i en uppbromsning
av ökningen i sedelomloppet. Medan sedelomloppet under 1956
steg med 5,2 procent (279 miljoner kronor), uppgick ökningen under 1957
till 4,3 procent (242 miljoner kronor).
4
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
Industriproduktionen, som under 1956 stigit med 3 procent, fortsatte att
stiga under 1957. Under första halvåret uppgick ökningen — jämfört med
samma lid föregående år — till drygt 5 V2 procent. Detta höga ökningstal
sammanhängde emellertid delvis med en säsongmässig förskjutning, varför
ökningen för året i dess helhet blev mindre, eller 3 ]/2 procent.
Den totala produktionen eller bruttonationalprodukten kan inte på
samma sätt följas kvartals- eller halvårsvis. Enligt föreliggande, preliminära
beräkningar steg denna under 1957 med drygt två procent, vilket
visserligen är lägre än de rekordmässiga ökningstalen under vissa efterkrigsår.
Betraktad mot bakgrunden av att alla produktionsfaktorer varit
fullt tagna i anspråk och att någon outnyttjad reservkapacitet inte funnits
att tillgå efter en långvarig högkonjunktur, framstår ökningen dock som
tillfredsställande. Beträffande användningen av det ökade produktionsresultatet
märkes en förskjutning från konsumtion till investeringar, vilket
står i överensstämmelse med allmänt omfattade önskemål att bereda
utrymme för en ökad kapitalbildning. Medan investeringarna ökade med
omkring 3 procent, steg den samlade konsumtionen med inte fullt 1,5 procent.
Bakom denna utveckling ligger bl. a. en ökning av det personliga
sparandet. En markant stegring av detta sparande ägde rum under 1955,
och det låg sedan kvar på ungefär oförändrad nivå under 1956. 1957 synes
— så långt kan bedömas med utgångspunkt från föreliggande statistik —
en ny betydande ökning av sparandet ha inträffat.
Den förbättrade balans i den svenska ekonomien som kan iakttagas under
loppet av 1957, är betingad av en rad omständigheter. Några inflationistiska
störningar gjorde sig sålunda inte gällande utifrån, och under senare delen
av året innebar avmattningen på vissa håll i utlandet ett stöd åt stabiliseringspolitiken.
I betydande grad måste emellertid den under 1956 och 1957
inträdande stabiliseringen hänföras till resultaten av den åtstramande ekonomiska
politik, som sattes in fr. o. m. 1955. Verkningar av den ekonomiska
politiken är visserligen av både teoretiska och praktiska skäl svåra
alt exakt klarlägga. Resultaten av de beräkningar som utförts inom konjunkturinstitutet
tyder dock på att statsbudgeten under 1955/56 hade en
betydande kontraktiv effekt, medan den under 1956/57 var i det närmaste
neutral, d. v. s. kvarhöll den under det föregående budgetåret uppnådda
kontraktiva verkan. En försämring i budgetläget inträffade under 1956/57
i det totalbudgetens underskott uppgick till nära 800 miljoner kronor att
jämföra med ett underskott av inemot 600 miljoner kronor under 1955/56.
Till en del är denna ganska begränsade försämring betingad just av den
ökade balansen i den svenska ekonomien, som medfört en uppbromsning
av stegringen i de nominella inkomsterna och därmed även i skatteintäkterna.
Vid sidan av finanspolitiken har kreditpolitiken under den här behand
-
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958 5
lade perioden utövat ett dämpande inflytande på ökningen i efterfrågan.
Penningpolitiken utgjorde under första halvåret 1957 en direkt fortsättning
av den politik som inletts under 1955 och 1956. Såsom redovisats i utskottets
utlåtande nr 5 år 1957 byggde denna politik i första hand på en
genom rekommendationer från riksbanken åstadkommen direkt begränsning
av utlåningen från affärsbankerna till andra ändamål än bostadsbyggande.
Det s. k. »utlåningstaket» infördes första gången i september
1955 och kvarstod efter skärpning i mars 1956 sedan oförändrat fram till
mitten av 1957. Härigenom kom bankernas kreditgivning att netto vara
ungefär oförändrad under 1956 och första hälften av 1957. Även överenskommelserna
med övriga kreditinstitut, beträffande vilka redogörelse likaledes
lämnades i utskottets ovannämnda utlåtande, gällde under första
halvåret 1957.
Under början av 1957 förelåg svårigheter att emittera obligationslån,
vilka svårigheter bl. a. synes ha orsakats av spekulationer i en räntestegring.
Hypoteksinstitutionernas emissioner i januari 1957 misslyckades sålunda,
och riksbanken övertog en avsevärd del av dessa lån. Den sammanlagda
ökningen av utelöpande obligationer uppgick under första halvåret
1957 till 255 miljoner kronor mot 433 miljoner under samma tid året innan.
De begränsade möjligheterna att emittera hypoteksobligationer medförde i
sin tur en fortgående ökning i affärsbankernas engagemang i bostadsbyggnadskrediter.
Såsom framgår av bankofullmäktiges berättelse (mem. nr
1/1958, s. 5) hade vid halvårsskiftet stocken av byggnadskreditiv i redan
färdigställda fastigheter stigit till ca 870 miljoner kronor, medan beviljade
kreditiv uppgick totalt till 2 690 miljoner, varav närmare 2 000 miljoner
hade disponerats.
Statens skuld i riksbanken ökade under 1957 netto (d. v. s. efter avdrag
av steriliseringsinsättningar) med 300 miljoner kronor. För bedömning av
den likviditetsskapande effekten av denna upplåning bör hänsyn tagas dels
till utvecklingen under en något längre period, dels till bl. a. den kompenserande
ökningen i sedelomloppet. Den genomsnittliga ökningen av statens
skuld till riksbanken uppgick under den senaste 5-årsperioden (1953—1957)
till 275 miljoner kronor per år. Denna ökning balanseras av en genomsnittlig
ökning i sedelomloppct med 255 miljoner kronor per år under samma
tid. Statens upplåning i riksbanken har sålunda — både under 1957 och
under perioden i dess helhet — varit endast obetydligt större än vad som
motsvarat tillgodoseendet av den ökning i allmänhetens behov av betalningsmedel
som följt av stegringen i nationalinkomsten under samma tid.
Det är mot bakgrunden av den ovan skisserade utvecklingen av den svenska
ekonomien fram till halvårsskiftet samt läget på kreditmarknaden vid
denna tidpunkt som bankofullmäktiges beslut den 10 juli 1957 att höja
diskontot från 4 till 5 procent skall bedömas. Av den redogörelse för motiven
6
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
till räntehöjningen som återfinnes i fullmäktiges berättelse (mem. nr
1/1958, s. 3—8) synes framgå, att det inte förelegat några omedelbara konjunkturpolitiskt
betingade skäl för räntehöjningen. Som nämnts ovan uppvisade
läget på arbetsmarknaden, bytesbalansen och prisutvecklingen inga
tecken på ny anspänning i ekonomien vid denna tidpunkt. Utfallet av totalbudgeten
för 1956/57 slutade på ett underskott på omkring 800 miljoner
kronor. Den ekonomiska verkan av detta underskott bör emellertid naturligen
i detta sammanhang bedömas genom en jämförelse inte med riksstaten
för detta budgetår utan med utfallet av föregående års budget. Den försämring
i budgeten som därvid framkommer uppgår till ett par hundra
miljoner kronor, vilket med hänsyn till konjunkturdämpningen under detta
budgetår knappast framstår som uppseendeväckande.
Kort efter diskontohöjningen utbjöd Stadshypotekskassan ett 5-årigt obligationslån
till 5 Yi procents ränta och Bostadskreditkassan ett 40-årigt lån
till 5Yz procent. Teckningarna på dessa lån uppgick -— när teckningen avbröts
— till i runt tal 350 resp. 100 miljoner kronor. Härigenom möjliggjordes
en betydande avlyftning av bankernas byggnadskreditiv under juli och
augusti uppgående till ca 460 miljoner kronor, varefter finansieringen av
höstens och vinterns bostadsbyggande kunde ske. I detta avseende uppnåddes
sålunda temporärt syftet med räntehöjningen. Det bör emellertid observeras,
att större delen av hypotekskassans obligationer övertogs av affärsbankerna,
varför avlyftningen av byggnadskreditiven i stor utsträckning
endast betydde en omfördelning av bankernas tillgångar från byggnadskreditiv
till hypoteksobligationer. Såvitt utskottet kunnat finna gjordes i detta
läge inga andra försök att lösa bostadsbyggandets kreditproblem. Utskottet
får i detta sammanhang hänvisa till bl. a. utvecklingen under sommaren
1955, då i ett liknande läge överenskommelse träffades med affärsbankerna
om ökad kreditivgivning. Hade syftet å andra sidan varit att såsom skedde
1957 framkalla en omfördelning av bankernas tillgångar från byggnadskreditiv
till värdepapper, torde en sådan omfördelning kunnat åvägabringas
även utan en generell räntehöjning.
Av bankofullmäktiges berättelse framgår vidare att beslutet om diskontohöjningen
även betingats av önskemålet att korrigera spekulationstendenserna
på aktiemarknaden. Från årsskiftet till slutet av maj hade nämligen
aktieindex (beräknat av tidskriften Affärsvärlden) stigit från 223,7 till
249,6 eller med 11,6 procent. Stegringen upphörde emellertid vid denna tidpunkt,
och i slutet av juni och alltså före diskontohöjningen hade nämnda
aktieindex sjunkit till 247,2. Efter räntehöjningen steg index ånyo för att
senare åter sjunka under höstmånaderna, vilken sänkning huvudsakligen
torde få tillskrivas de tendenser till konjunkturavmattning som började
framträda i utlandet.
Med hänsyn till den ökade liberaliseringen av utrikeshandeln och den
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
7
därmed följande ökade rörligheten i korta kapitaltransaktioner, vilka icke
omfattas av valutaregleringen, kommer omsorgen om valutareserven att påverka
penningpolitiken inte bara i dess verkan på efterfrågan utan även på
betalningsförhållandena. Det förefaller nämligen sannolikt att den s. k. förskjutningsposten
i betalningsbalansen i viss grad har samband med läget
på kreditmarknaden i de olika länderna. Riskerna för en omkastning av
förskjutningsposten nödvändiggör — med hänsyn till valutareservens begränsade
storlek — en viss anpassning av den svenska kreditpolitiken till
den som förs hos våra viktigaste handelspartner. Ur denna synpunkt kan
därför den engelska diskontohöjningen i september sägas i efterhand ha
skapat ett motiv för den svenska räntehöjningen. Det bör dock framhållas,
att det i detta avseende mer är själva kreditåtstramningen än räntenivåns
relativa höjd, som torde vara av betydelse.
Till följd av diskontohöjningen inträdde en höjning även i övriga räntor.
Affärsbankerna och sparbankerna höjde som regel sina inlåningsräntor med
% procent och utlåningsräntorna med 1 procent. Efter överläggningar mellan
riksbanken och kreditinstituten höjdes den bundna intecknings- och
kommunlåneräntan till högst 5,35 procent, varvid bindningstiderna maximerades
till 10 år. Den obundna räntan anpassade sig vid det nya ränteläget
till mellan 6 och 6 ^4 procent, alltså högre än den bundna räntan. I samband
med diskontohöjningen slopades den tidigare gällande rekommendationen
om utlåningstak, ehuru det härvid förutsattes, att en fortsatt sträng
restriktivitet skulle iakttagas. De 1952 uppställda likviditetskvoterna fortsatte
att gälla som minimikrav, och någon expansion av affärsbankernas utlåning
inträffade inte heller under andra halvåret. En viss uppmjukning
skedde också i rekommendationerna till sparbankerna och jordbrukskreditkassorna.
Riksbankens kontroll av obligationsemissioner kvarstod.
Verkningarna av räntehöjningen på kredit- och investeringsefterfrågan
är svåra att bedöma, i synnerhet som denna även påverkats av den internationella
konjunkturavmattning som blivit mera märkbar under andra halvåret.
Räntestegringens prishöjande effekt har i ett viktigt avseende hittills
uteblivit, i det att den inte föranlett någon omedelbar allmän hyreshöjning.
Anledningen härtill är att den hyresstegring, som följde på 1955 års räntehöjning,
beräknas ha medfört en överkompensation för fastighetsägarna,
varför någon ny hyresstegring till följd av 1957 års räntehöjning i varje fall
inte blivit omedelbart aktuell.
Räntehöjningen har medfört inte oväsentligt höjda räntekostnader för
statens upplåning samt stegrat anslagsbehovet för räntesubventioner
på bostadsområdet. Räntehöjningen leder därför närmast till större budgetunderskott
än eljest skulle varit fallet. Utskottet har velat erinra härom,
eftersom försvagningen i budgetläget utgjorde ett av motiven för räntehöjningen.
Härmed bestrider utskottet självfallet icke, att den statsfinansiella
8
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
utvecklingen som sådan ger ökad tyngd åt behovet av en restriktiv kreditpolitik.
Räntehöjningens effekt på statsbudgeten understryker emellertid betydelsen
av den synpunkt som utskottet i flera tidigare sammanhang anfört,
nämligen att det inte är själva räntehöjningen utan det minskade utbudet
av kredit, som är det väsentliga i en restriktiv kreditpolitik i en ekonomi
med full sysselsättning.
När utskottet sammanfattar sin bedömning av riksbankens diskontohöjning
i juli 1957, vill utskottet inledningsvis erinra om vad utskottet anförde,
när utskottet senast behandlade riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
I sitt utlåtande nr 22 till 1957 års riksdag framhöll utskottet, att en politik,
som syftar till att under full sysselsättning upprätthålla ett stabilt penningvärde,
måste lita till ett mycket brett register av åtgärder på såväl finanssom
penningpolitikens områden. En effektiv ekonomisk politik förutsätter
i dagens samhälle en nära samordning av politikens olika medel. Vid utformningen
av denna politik framstår det som ett angeläget önskemål att
räntenivån icke blir högre än vad som nödvändigtvis kräves för att stödja
den avsedda åtstramningen.
Beträffande den i förevarande sammanhang aktuella räntehöjningen finner
utskottet på grunder som utförligt redovisats i det föregående, att det
under sommaren 1957 inte förelåg någon tillspetsning av konjunkturläget,
som nödvändiggjorde några omedelbara aktioner i restriktiv riktning. Utskottet
har därför inte hlivit övertygat om räntehöjningens ofrånkomlighet
under de rådande betingelserna, särskilt med tanke på att räntenivån drivits
upp till en sådan höjd att det inger betänkligheter. Av de skäl som
bankofullmäktige anfört för räntehöjningen är det —- med hänsyn till då rådande
konjunkturläge -— bostadsbyggandets kreditbehov och det försvagade
budgetläget som enligt utskottets mening förtjänar beaktande. De åberopade
förhållandena på dessa områden framkom emellertid icke som en katastrofartat
snabb utveckling utan mera som en långsamt framväxande företeelse.
Det fanns således rådrum för övervägande av de lämpligaste åtgärderna för
att bemästra den föreliggande situationen. Eftersom en samordning av den
ekonomiska politikens olika medel i den aktuella situationen förutsatte ett
samråd mellan Kungl. Maj :t och riksbankens ledning, borde ett dylikt samråd
— i synnerhet med hänsyn till de föreliggande frågornas karaktär ■—
enligt utskottets mening ha kommit till stånd. Mot bakgrunden av de allvarliga
finanspolitiska problem, vilka reser sig på något längre sikt och
vilkas innebörd med skärpa klarlagts i statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag, framstår det som högst angeläget, att statsmakternas
olika åtgärder på det ekonomiska området i fortsättningen utformas i vederbörlig
samverkan mellan de instanser som gemensamt bär ansvaret för
den ekonomiska politiken.
Med den ovan avgivna deklarationen ansluter sig utskottet till vad som
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
9
sedan lång tid varit en allmänt accepterad uppfattning i hithörande frågor.
Det kan därför, inte minst ur kontinuitetens synpunkt, vara av intresse att
i detta sammanhang återge vad ett enhälligt bankoutskott uttalade rörande
skötseln av den ekonomiska politikens olika medel vid 1937 års riksdag. I
utlåtande nr 67/1937 betecknade utskottet det som »en självklar förutsättning,
att alla statsmakternas olika åtgärder som ha inflytande på det ekonomiska
livet och därmed på penningväsendet, samordnas, så att de stödja
och icke motverka varandra. Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske
under vederbörlig samverkan mellan de instanser, som bära ansvaret både
för penningpolitiken och för den ekonomiska politiken över huvud.» Detta
nu mer än 20 år gamla uttalande bevarar i dagens läge sin fulla giltighet.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2: o) Protokoll och berättelser
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3: o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1956 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,
att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för sin del
anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1956 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1957 till och
med den 9 januari innevarande år.
4: o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret
Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige
i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för sin del
anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1956—30 juni 1957 än även för alla beslut och åtgärder,
som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och
med den 10 januari 1957 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 4 mars 1958
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård,
Schmidt, Eliasson, Domö och Kriigel;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Strandh, Larsson i Julita,
Regnéll, Andersson i Ronneby, Persson i Appuna, Löfgren och Börjesson.
Reservationer
1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö, Strandh, Regnéll och Löfgren,
vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten l:o bort ha följande
lydelse:
l:o) Penning- och valutapolitiken
Det ekonomiska förloppet under 1957 kännetecknades av att den realekonomiska
utvecklingstakten fortsatte att minska. Stegringen i den totala
produktionen stannade vid två procent och var sålunda mindre än vi med
stöd av erfarenheterna från efterkrigstiden vant oss vid att betrakta som
normalt. Stegringen av industriproduktionen var internationellt sett relativt
låg och uppgick till 3 % procent.
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
11
Investeringarna fortsatte under året att öka, främst inom den offentliga
sektorn. Medan de privata bruttoinvesteringarna steg med blott 1 procent
var ökningen för de offentliga 6 procent.
Utrikeshandeln expanderade kraftigt. Mellan 1956 och 1957 ökade exportvolymen
med 8 procent, vilken ökning i första hand hänförde sig till jordbruksprodukter,
gruppen maskiner, instrument och transportmedel samt
trävaror. Ökningen av importvolymen var något mindre, eller knappt 7 procent.
Priserna steg något mer för importen än exporten, och bytesförhållandet
försämrades med knappt 1 procent från 1956 till 1957.
Den samhällsekonomiska balansen kunde visserligen något förbättras
under året, men ett betydande inflationstryck fanns alltjämt kvar. Detta
märktes i en stegring av konsumentpriserna på 4 procent och i en lönestegring
som var nästan lika kraftig som under 1956. Trots den enastående
goda exportkonjunkturen blev valutaläget icke förbättrat; bytesbalansen
gav enligt senaste beräkning ett underskott på 30 miljoner kronor.
Bristen på balans kom kanske starkast till uttryck på kapitalmarknaden.
Efterfrågan på kapital kunde icke tillfredsställas vid rådande ränteläge.
Flera orsaker, däribland den i förra årets statsverksproposition signalerade
ökningen av statens upplåningsbehov, framkallade under första halvåret
1957 förväntningar om en räntehöjning. Riksbanken fick stödja kurserna
på obligationsmarknaden och på det viset späda på marknadens likviditet.
De i januari av Stadshypoteks- och bostadskreditkassorna emitterade obligationslånen
fick till stor del övertas av riksbanken. De senare på våren i
kursstödjande syfte gjorda marknadsoperationerna innebar att riksbanken
övertog äldre material till ett belopp om cirka 150 miljoner kronor.
Kapitalplacerarna saknade fortfarande tilltro till penningvärdet och påverkades
i synnerhet av det växande underskottet i statsbudgeten. En flykt
till sakvärden — aktier, fastigheter och andra realkapitalföremål — kunde
fortfarande märkas; inom försäkringsvärlden kunde konstateras en tydlig
tendens till koncentration av nyteckningar på rena riskförsäkringar i stället
för sparförsäkringar. Aktiekurserna fortsatte att stiga ända fram till dess
att den vanliga sommarstiltjen inträdde. Allvaret i läget underströks genom
att budgetutfallet för 1956/57 blev 350 miljoner kronor sämre än som beräknats
då kompletteringspropositionen framlades i slutet av april, detta
trots att utgifter på bortåt 300 miljoner kronor överförts till det följande
budgetåret. Upplåningsbehovet kunde för statens räkning vid halvårsskiftet
kalkyleras till mellan 1,5 och 1,7 miljarder kronor för andra halvåret 1957
och blev i realiteten nära 2,2 miljarder kronor.
Växande svårigheter var särskilt påtagliga nar det gällde att trygga
bostadsbyggandets finansiering. Det var under första halvåret uppenbarligen
omöjligt för hypoteksinstituten att skaffa sig erforderliga medel
genom nyemissioner till gällande räntesatser. Byggnadskreditiven i affärs
-
12 Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
bankerna kunde icke avlyftas efter hand som nya bostadsfastigheter färdigställdes.
I detta läge med starkt försämrat budgetperspektiv och stockning på
kapitalmarknaden och där det dessutom började kunna skönjas allvarliga
orostecken på de västeuropeiska valutamarknaderna framstod en skärpning
av kreditpolitiken som ofrånkomligen nödvändig. Möjligheterna att vid
denna tidpunkt fortsätta med kreditregleringar av typen utlåningstak måste
anses uttömda, allra helst som direkt kreditgivning från företag till företag
blivit allt vanligare och en »grå» kreditmarknad uppstått vid sidan av
bankerna. Den åtgärd som närmast kunde bidraga till en bättre jämvikt på
kapitalmarknaden var en räntehöjning. Bankofullmäktige fattade beslut
härom den 10 juli 1957. Höjningen av diskontot blev en procent och obligationsräntan
fick stiga med en halv procent. Att höjningen fick denna omfattning
var bl. a. föranlett av syftet att bryta spekulationen i fortsatt
räntehöjning.
Det ränteläge som härigenom uppkom kan likväl icke uppfattas som
exceptionellt högt under rådande betingelser. Den räntenivå som förekom
på 1920- och 1930-talen kan betraktas som minst lika hög och måhända
högre än dagens ränteläge med hänsyn till att penningvärdet då var i stigande,
medan det under efterkrigstiden försämrats med omkring 4 procent
i genomsnitt per år. Den »realränta» som spararna kommit i åtnjutande
av har alltså mestadels varit rent negativ. Ett sådant tillstånd kan inte
fortsätta i längden. Framstår en fortsatt prisstegring på i genomsnitt flera
procent om året som sannolik för en stor del av kapitalplacerarna blir
även en enligt gamla föreställningar »hög ränta» i verkligheten otillräcklig.
Läget på kapitalmarknaden har förbättrats efter diskontohöjningen och
denna fick sålunda avsedd, förebyggande inverkan på marknaden. Finansieringen
av det av statsmakterna beslutade bostadsbyggandet kunde lösas.
Hypoteksinstituten emitterade nya obligationslån, varigenom en minskning
i stocken av byggnadskreditiv hos affärsbankerna kunde ske och beviljandet
av nya byggnadskreditiv återupptagas. Syftet med räntehöjningen uppnåddes
sålunda i detta hänseende.
Riksbankens stödköp på obligationsmarknaden upphörde och i stället
blev det möjligt för banken att avveckla en del av det tidigare inköpta äldre
materialet. Marknaden har sedan diskontohöjningen i stort sett varit inriktad
på en eventuell framtida räntesänkning, vilket bl. a. gjort att riksbanken
hittills under 1958 ej behövt stödja marknaden. Det blev tydligt att
kursstegringen på aktiemarknaden kunde brytas efter en viss tvekan om
räntehöjningens varaktighet. Den västeuropeiska valutaoro som på hösten
inträdde fick icke några skadliga följder för Sveriges vidkommande.
Utskottet ger sin anslutning till den ränte- och kreditpolitik som riksbanken
fört under 1957 som ett led i strävandena mot det uppställda målet
Bankoutskottets utlåtande nr 6 dr 1958
13
om hög och jämn sysselsättning vid stabilt penningvärde. Utskottet förutsätter
också att kreditpolitiken fullföljes med den kraft och målmedvetenhet
som det ekonomiska läget kräver. Utskottet anser sig därvid särskilt
böra betona, att bättre förutsättningar skapats för att trygga sysselsättningen
genom att kreditpolitiken skärpts. Det höjda ränteläget ger bl. a.
ökade möjligheter att genom en räntesänkning längre fram stimulera ekonomien,
därest utpräglat kontraktiva tendenser eller tecken på en allmän
konjunkturnedgång skullle visa sig.
Utskottet vill samtidigt ge till känna sin oro över den omfattning den
.statliga upplåningen tagit. Denna ökade under 1957 med 2 129 miljoner
kronor att jämföra med 885 miljoner kronor 1956. Av upplåningen placerades
ej mindre än 815 miljoner kronor, dvs. 38 procent, i affärsbankerna.
Det är här fråga om en avgörande skillnad mot åren 1954—1955, då den
statliga upplåningen i affärsbankerna visade en nettominskning med 200
å 250 miljoner kronor årligen; under 1956 var denna upplåning i bankerna
begränsad till 173 miljoner kronor. Därtill kommer att den statliga upplåningen
ökade också i riksbanken, där över 750 miljoner kronor placerades
under 1957, varav 450 miljoner kronor motsvarades av steriliserade medel.
Utskottet vill tillägga att även om räntehöjningen haft en sanerande verkan
på kapitalmarknaden återstår likväl mycket innan en verkligt funktionsduglig
kapitalmarknad blivit återställd, där möjligheter skapats att
bättre tillgodose föreliggande behov och där emissionskontrollen och andra
regleringar för kreditinstituten och näringslivet avskaffats. I det fortsatta
arbetet härpå är stödet av en aktiv räntepolitik från riksbankens sida av
särskild betydelse.
Behovet av en samordning av den ekonomiska politiken torde icke avnågon
bestridas. Enighet torde också råda om nödvändigheten av att de
olika instrumenten i denna politik samstämmes och alldeles särskilt därom
att finans- och penningpolitiken icke bör motverka utan komplettera varandra.
Avvägningen mellan å ena sidan den svenska centralbankens obestridliga
rätt att inom sitt kompetensområde under självständigt ansvar fatta
beslut och å andra sidan nödvändigheten att samordna den ekonomiska
politiken leder utskottet till att understryka behovet av ömsesidig kontakt
och ömsesidigt utbyte av informationer mellan regeringen och riksbanken.
Utskottet anser sig emellertid samtidigt böra erinra om att sådana krav
härvidlag icke må uppställas att riksbankens självständighet i praktiken
åsidosättes eller att de tekniska möjligheterna för densamma att föra en
snabb, smidig och verksam penningpolitik förminskas. Utskottet inser att
från dessa utgångspunkter bankofullmäktige i speciella situationer — och
en sådan förelåg uppenbarligen enligt fullmäktiges bedömande vid beslutet
14
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
om diskontohöj ningen i juli 1957 — kan se sig nödgade fatta sitt beslut
utan att på förhand underrätta regeringen.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2) av herrar Eliasson och Börjesson, som ansett att utskottets utlåtande
under punkten l:o) bort ha följande lydelse:
l:o) Penning- och valutapolitiken
Konjunkturutvecklingen under 1957 bar tydligt vittne om en förbättrad
balans i den svenska ekonomien. Åtstramningen av den ekonomiska politiken
i förening med en dämpning av utlandskonjunkturen medförde en påtaglig
uppbromsning av de inflationistiska tendenserna i vår ekonomi.
Denna utveckling var klart märkbar redan under första halvåret och kunde
iakttagas på en rad områden. Med hänsyn till att en räntehöjning primärt
åsyftar att dämpa efterfrågan, framstår därför redan tidpunkten för bankofullmäktiges
beslut den 10 juli 1957 att höja diskontot från 4 till 5 procent
som anmärkningsvärd. Visserligen inträdde under 1957 en försvagning
i det statsfinansiella läget. Till en del kan denna försvagning emellertid
hänföras till dämpningen av konjunkturen, ökningen i statens lånebehov
betyder därför inte en motsvarande ökning av den totala efterfrågan i
samhället. Det bör för övrigt framhållas att statens lånebehov i avgörande
grad är en följd av statens egen utlåning till bostadsbyggandet.
I än högre grad än tidpunkten och motiven för räntehöjningen framstår
emellertid formerna för bankofullmäktiges beslut som anmärkningsvärda.
Sedan länge har ansetts att beslut av sådan räckvidd som en räntehöjning,
speciellt en räntehöjning av här aktuell storlek och från en redan hög
räntenivå, bör fattas först efter samråd med Kungl. Maj:t. Något skäl att
frångå denna praxis förelåg icke sommaren 1957 utan tvärtom understryker
de motiv, vilka fullmäktige anfört för räntehöjningen, vikten av
samarbete mellan riksbanksledningen och Kungl. Maj:t. Först efter ett
sådant samråd kan det ekonomiska läget och önskvärdheten av olika tänkbara
åtgärder bedömas i ett sammanhang. Finans- och penningpolitiken
måste enligt vår mening samordnas. Det är därför ett önskemål av utomordentlig
vikt, att en så genomgripande åtgärd som en räntehöjning inte
vidtages förrän efter en omsorgsfull prövning av det ekonomiska lägets
krav inom de instanser som främst bär ansvaret för utformningen av
den ekonomiska politiken. Vi förordar emellertid icke en begränsning
av riksbankens lagstadgade självständighet enär det torde kunna förutsättas,
att 1957 års räntehöjning i detta avseende kommer att förbli en
Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958
15
unik episod och att i framtiden erforderligt samråd kommer till stånd
mellan riksbanken och Kungl. Maj:t.
Utskottet har tidigare uttalat, att det väsentliga i en åtstramande kreditpolitik
måste vara begränsningen i tillgången på kredit och inte själva
räntehöjningen. Räntenivån bör hållas så låg som det är möjligt för att uppnå
den eftersträvade kreditåtstramningen. Det synes nämligen uppenbart,
att en räntehöjning endast kan väntas få begränsad effekt på investeringarnas
totala omfattning i vårt nuvarande samhälle. Statens liksom kommunernas
investeringar torde få betraktas som relativt okänsliga för
ränteförändringar av den storlek som kan komma i fråga. Med bostadspolitikens
nuvarande utformning gäller detta även för investeringar i bostadsbyggandet.
Under sådana förhållanden kommer räntehöjningens huvudsakliga
tyngd att rikta sig mot den privata sektorn. De företag som främst drabbas
av räntehöjningens verkningar är enligt vad erfarenheten visat de mindre
företagen och nybildade företag, som inte disponerar över tidigare uppsamlade
finansiella reserver. De synpunkter som här anförts på räntehöjningen
gäller även i vissa avseenden den kreditåtstramning som utgjort det
viktigaste penningpolitiska medlet.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.