Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1958-03-04 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1958 A:6, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

1

Nr 6

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens

och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd

och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens

och industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma

sammanträden med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga

protokoll för tiden från och med den 10 januari 1957, intill vilken dag

ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och

åtgärder, och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd

och förvaltning under år 1956, dels och fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1957, ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende

å dessa kontors förvaltning under samma år.

Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda

redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba

och vid riksbankens sedeltryckeri under år 1957.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter

sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden

hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits

av riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1957 har riksbanken erhållit

en nettovinst av 45 266 599 kronor och 21 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande

riksbankens vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges

nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade

berättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr C

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som

åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av

dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1957, intill vilken dag

ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1958, ävensom de protokoll,

som under samma lid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1956—30 juni 1957, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1958 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

1 :o) Penning- och valutapolitiken

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden har kännetecknats

av en under hela perioden högt uppdriven aktivitet som vid störningar,

vilka primärt härrört från utlandet, tenderat att anta inflationistiska

former. Den fulla sysselsättningen, som utgör den främsta

målsättningen för den ekonomiska politiken och som hittills kunnat upprätthållas

på ett sätt som gör efterkrigstiden till en unik epok i vår

moderna ekonomi, har samtidigt medfört en hög grad av inflationskänslighet

för den svenska ekonomien.

Det internationella konjunkturuppsving som inleddes under 1954, medförde

en förstärkning av de inflationistiska tendenserna i vårt land och

föranledde en radikal skärpning av den ekonomiska politiken under 1955.

Denna åtstramning av politiken verkställdes med utnyttjande av en rad

åtgärder på det finanspolitiska såväl som på det kreditpolitiska området.

Det är ett bevis på styrkan i de expansionistiska krafterna i vår ekonomi

att ett mer påtagligt balansläge inträdde först under 1957.

Förbättringen i den samhällsekonomiska balansen under 1957 framträder

på en rad områden. Sålunda har en successiv förbättring inträtt i våra

transaktioner med utlandet. Bytesbalansen gick jämnt ut 1957, medan den

1955 och 1956 resulterade i underskott på 414 resp. 127 miljoner kronor.

Den successiva förbättringen framstår ännu tydligare om man ser till den

volymmässiga utvecklingen av importen och exporten under denna tid. I

vidstående tablå redovisas förändringen halvårsvis (procentuell ökning

sedan föregående år):

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

3

1955 1956 1957

I II I II I II

Importen: ......... +16+ 6 + 4 + 9 + 10 + 3

Exporten: ......... + 7+ 5 + 7 + 14 + 15 + 2

I motsats till förhållandena under 1955 ökade alltså exportvolymen snabbare

än importvolymen både under 1956 och 1957. På grund av att priserna

på de internationella marknaderna utvecklades på ett för Sverige oförmånligt

sätt med starkare prisstegring på importvarorna än på exportvarorna,

blev emellertid såsom framgått ovan den värdemässiga förbättringen

mindre. Valutamässigt var utvecklingen under både 1955 och 1956 likväl

gynnsammare än vad som motsvarade bytesbalansens utfall på grund av

de förskjutningar som inträdde i betalningarna i utrikeshandeln. Trots de

negativa saldona i 1955 och 1956 års bytesbalanser steg sålunda valutareserven

under dessa år. Dessa förskjutningar upphörde under 1957, och

detta år motsvarade förändringen i valutareserven ungefär bytesbalansens

saldo och kända kapitalrörelser, vilket innebar en obetydlig ökning av valutareserven

under året med omkring 75 miljoner kronor.

Förhållandena på arbetsmarknaden är en annan känslig indikator på

växlingar i konjunkturläget. Det råder sålunda ett nära samband mellan

efterfrågeläget på arbetsmarknaden och löneglidningens storlek. Under 1957

inträdde en påfallande minskning i löneglidningen, som detta år (räknat

från november 1956 till november 1957) uppgick till drygt 2,5 procent mot

drygt 3,5 procent under samma period året innan. Den förbättrade balansen

mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft kom även till uttryck i att

en stigande andel av de hos arbetsförmedlingarna lediganmälda platserna

kunnat tillsättas.

Även prisutvecklingen kännetecknades av en tilltagande stabilitet. Partipriserna,

som under 1956 stigit med 2 procent efter en ännu snabbare

stegring under 1955 med 7 procent, var sålunda i genomsnitt oförändrade

under 1957. Bilden av konsumentprisernas utveckling är inte lika gynnsam.

Prisstegringen, som under 1956 uppgick till ca 3 V2 procent, fortsatte

sålunda under 1957 och uppgick under första halvåret till drygt 1 procent

och för året i dess helhet till ca 4 procent. Inemot hälften av denna prisstegring

hänför sig emellertid till höjda indirekta skatter och uppjusterade

statliga avgifter och taxor och är så till vida icke primärt symtom på ett

prisuppdrivande tryck från efterfrågesidan.

Den lugnare utvecklingen under 1957 avspeglar sig också i en uppbromsning

av ökningen i sedelomloppet. Medan sedelomloppet under 1956

steg med 5,2 procent (279 miljoner kronor), uppgick ökningen under 1957

till 4,3 procent (242 miljoner kronor).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

Industriproduktionen, som under 1956 stigit med 3 procent, fortsatte att

stiga under 1957. Under första halvåret uppgick ökningen — jämfört med

samma lid föregående år — till drygt 5 V2 procent. Detta höga ökningstal

sammanhängde emellertid delvis med en säsongmässig förskjutning, varför

ökningen för året i dess helhet blev mindre, eller 3 ]/2 procent.

Den totala produktionen eller bruttonationalprodukten kan inte på

samma sätt följas kvartals- eller halvårsvis. Enligt föreliggande, preliminära

beräkningar steg denna under 1957 med drygt två procent, vilket

visserligen är lägre än de rekordmässiga ökningstalen under vissa efterkrigsår.

Betraktad mot bakgrunden av att alla produktionsfaktorer varit

fullt tagna i anspråk och att någon outnyttjad reservkapacitet inte funnits

att tillgå efter en långvarig högkonjunktur, framstår ökningen dock som

tillfredsställande. Beträffande användningen av det ökade produktionsresultatet

märkes en förskjutning från konsumtion till investeringar, vilket

står i överensstämmelse med allmänt omfattade önskemål att bereda

utrymme för en ökad kapitalbildning. Medan investeringarna ökade med

omkring 3 procent, steg den samlade konsumtionen med inte fullt 1,5 procent.

Bakom denna utveckling ligger bl. a. en ökning av det personliga

sparandet. En markant stegring av detta sparande ägde rum under 1955,

och det låg sedan kvar på ungefär oförändrad nivå under 1956. 1957 synes

— så långt kan bedömas med utgångspunkt från föreliggande statistik —

en ny betydande ökning av sparandet ha inträffat.

Den förbättrade balans i den svenska ekonomien som kan iakttagas under

loppet av 1957, är betingad av en rad omständigheter. Några inflationistiska

störningar gjorde sig sålunda inte gällande utifrån, och under senare delen

av året innebar avmattningen på vissa håll i utlandet ett stöd åt stabiliseringspolitiken.

I betydande grad måste emellertid den under 1956 och 1957

inträdande stabiliseringen hänföras till resultaten av den åtstramande ekonomiska

politik, som sattes in fr. o. m. 1955. Verkningar av den ekonomiska

politiken är visserligen av både teoretiska och praktiska skäl svåra

alt exakt klarlägga. Resultaten av de beräkningar som utförts inom konjunkturinstitutet

tyder dock på att statsbudgeten under 1955/56 hade en

betydande kontraktiv effekt, medan den under 1956/57 var i det närmaste

neutral, d. v. s. kvarhöll den under det föregående budgetåret uppnådda

kontraktiva verkan. En försämring i budgetläget inträffade under 1956/57

i det totalbudgetens underskott uppgick till nära 800 miljoner kronor att

jämföra med ett underskott av inemot 600 miljoner kronor under 1955/56.

Till en del är denna ganska begränsade försämring betingad just av den

ökade balansen i den svenska ekonomien, som medfört en uppbromsning

av stegringen i de nominella inkomsterna och därmed även i skatteintäkterna.

Vid sidan av finanspolitiken har kreditpolitiken under den här behand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958 5

lade perioden utövat ett dämpande inflytande på ökningen i efterfrågan.

Penningpolitiken utgjorde under första halvåret 1957 en direkt fortsättning

av den politik som inletts under 1955 och 1956. Såsom redovisats i utskottets

utlåtande nr 5 år 1957 byggde denna politik i första hand på en

genom rekommendationer från riksbanken åstadkommen direkt begränsning

av utlåningen från affärsbankerna till andra ändamål än bostadsbyggande.

Det s. k. »utlåningstaket» infördes första gången i september

1955 och kvarstod efter skärpning i mars 1956 sedan oförändrat fram till

mitten av 1957. Härigenom kom bankernas kreditgivning att netto vara

ungefär oförändrad under 1956 och första hälften av 1957. Även överenskommelserna

med övriga kreditinstitut, beträffande vilka redogörelse likaledes

lämnades i utskottets ovannämnda utlåtande, gällde under första

halvåret 1957.

Under början av 1957 förelåg svårigheter att emittera obligationslån,

vilka svårigheter bl. a. synes ha orsakats av spekulationer i en räntestegring.

Hypoteksinstitutionernas emissioner i januari 1957 misslyckades sålunda,

och riksbanken övertog en avsevärd del av dessa lån. Den sammanlagda

ökningen av utelöpande obligationer uppgick under första halvåret

1957 till 255 miljoner kronor mot 433 miljoner under samma tid året innan.

De begränsade möjligheterna att emittera hypoteksobligationer medförde i

sin tur en fortgående ökning i affärsbankernas engagemang i bostadsbyggnadskrediter.

Såsom framgår av bankofullmäktiges berättelse (mem. nr

1/1958, s. 5) hade vid halvårsskiftet stocken av byggnadskreditiv i redan

färdigställda fastigheter stigit till ca 870 miljoner kronor, medan beviljade

kreditiv uppgick totalt till 2 690 miljoner, varav närmare 2 000 miljoner

hade disponerats.

Statens skuld i riksbanken ökade under 1957 netto (d. v. s. efter avdrag

av steriliseringsinsättningar) med 300 miljoner kronor. För bedömning av

den likviditetsskapande effekten av denna upplåning bör hänsyn tagas dels

till utvecklingen under en något längre period, dels till bl. a. den kompenserande

ökningen i sedelomloppet. Den genomsnittliga ökningen av statens

skuld till riksbanken uppgick under den senaste 5-årsperioden (1953—1957)

till 275 miljoner kronor per år. Denna ökning balanseras av en genomsnittlig

ökning i sedelomloppct med 255 miljoner kronor per år under samma

tid. Statens upplåning i riksbanken har sålunda — både under 1957 och

under perioden i dess helhet — varit endast obetydligt större än vad som

motsvarat tillgodoseendet av den ökning i allmänhetens behov av betalningsmedel

som följt av stegringen i nationalinkomsten under samma tid.

Det är mot bakgrunden av den ovan skisserade utvecklingen av den svenska

ekonomien fram till halvårsskiftet samt läget på kreditmarknaden vid

denna tidpunkt som bankofullmäktiges beslut den 10 juli 1957 att höja

diskontot från 4 till 5 procent skall bedömas. Av den redogörelse för motiven

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

till räntehöjningen som återfinnes i fullmäktiges berättelse (mem. nr

1/1958, s. 3—8) synes framgå, att det inte förelegat några omedelbara konjunkturpolitiskt

betingade skäl för räntehöjningen. Som nämnts ovan uppvisade

läget på arbetsmarknaden, bytesbalansen och prisutvecklingen inga

tecken på ny anspänning i ekonomien vid denna tidpunkt. Utfallet av totalbudgeten

för 1956/57 slutade på ett underskott på omkring 800 miljoner

kronor. Den ekonomiska verkan av detta underskott bör emellertid naturligen

i detta sammanhang bedömas genom en jämförelse inte med riksstaten

för detta budgetår utan med utfallet av föregående års budget. Den försämring

i budgeten som därvid framkommer uppgår till ett par hundra

miljoner kronor, vilket med hänsyn till konjunkturdämpningen under detta

budgetår knappast framstår som uppseendeväckande.

Kort efter diskontohöjningen utbjöd Stadshypotekskassan ett 5-årigt obligationslån

till 5 Yi procents ränta och Bostadskreditkassan ett 40-årigt lån

till 5Yz procent. Teckningarna på dessa lån uppgick -— när teckningen avbröts

— till i runt tal 350 resp. 100 miljoner kronor. Härigenom möjliggjordes

en betydande avlyftning av bankernas byggnadskreditiv under juli och

augusti uppgående till ca 460 miljoner kronor, varefter finansieringen av

höstens och vinterns bostadsbyggande kunde ske. I detta avseende uppnåddes

sålunda temporärt syftet med räntehöjningen. Det bör emellertid observeras,

att större delen av hypotekskassans obligationer övertogs av affärsbankerna,

varför avlyftningen av byggnadskreditiven i stor utsträckning

endast betydde en omfördelning av bankernas tillgångar från byggnadskreditiv

till hypoteksobligationer. Såvitt utskottet kunnat finna gjordes i detta

läge inga andra försök att lösa bostadsbyggandets kreditproblem. Utskottet

får i detta sammanhang hänvisa till bl. a. utvecklingen under sommaren

1955, då i ett liknande läge överenskommelse träffades med affärsbankerna

om ökad kreditivgivning. Hade syftet å andra sidan varit att såsom skedde

1957 framkalla en omfördelning av bankernas tillgångar från byggnadskreditiv

till värdepapper, torde en sådan omfördelning kunnat åvägabringas

även utan en generell räntehöjning.

Av bankofullmäktiges berättelse framgår vidare att beslutet om diskontohöjningen

även betingats av önskemålet att korrigera spekulationstendenserna

på aktiemarknaden. Från årsskiftet till slutet av maj hade nämligen

aktieindex (beräknat av tidskriften Affärsvärlden) stigit från 223,7 till

249,6 eller med 11,6 procent. Stegringen upphörde emellertid vid denna tidpunkt,

och i slutet av juni och alltså före diskontohöjningen hade nämnda

aktieindex sjunkit till 247,2. Efter räntehöjningen steg index ånyo för att

senare åter sjunka under höstmånaderna, vilken sänkning huvudsakligen

torde få tillskrivas de tendenser till konjunkturavmattning som började

framträda i utlandet.

Med hänsyn till den ökade liberaliseringen av utrikeshandeln och den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

7

därmed följande ökade rörligheten i korta kapitaltransaktioner, vilka icke

omfattas av valutaregleringen, kommer omsorgen om valutareserven att påverka

penningpolitiken inte bara i dess verkan på efterfrågan utan även på

betalningsförhållandena. Det förefaller nämligen sannolikt att den s. k. förskjutningsposten

i betalningsbalansen i viss grad har samband med läget

på kreditmarknaden i de olika länderna. Riskerna för en omkastning av

förskjutningsposten nödvändiggör — med hänsyn till valutareservens begränsade

storlek — en viss anpassning av den svenska kreditpolitiken till

den som förs hos våra viktigaste handelspartner. Ur denna synpunkt kan

därför den engelska diskontohöjningen i september sägas i efterhand ha

skapat ett motiv för den svenska räntehöjningen. Det bör dock framhållas,

att det i detta avseende mer är själva kreditåtstramningen än räntenivåns

relativa höjd, som torde vara av betydelse.

Till följd av diskontohöjningen inträdde en höjning även i övriga räntor.

Affärsbankerna och sparbankerna höjde som regel sina inlåningsräntor med

% procent och utlåningsräntorna med 1 procent. Efter överläggningar mellan

riksbanken och kreditinstituten höjdes den bundna intecknings- och

kommunlåneräntan till högst 5,35 procent, varvid bindningstiderna maximerades

till 10 år. Den obundna räntan anpassade sig vid det nya ränteläget

till mellan 6 och 6 ^4 procent, alltså högre än den bundna räntan. I samband

med diskontohöjningen slopades den tidigare gällande rekommendationen

om utlåningstak, ehuru det härvid förutsattes, att en fortsatt sträng

restriktivitet skulle iakttagas. De 1952 uppställda likviditetskvoterna fortsatte

att gälla som minimikrav, och någon expansion av affärsbankernas utlåning

inträffade inte heller under andra halvåret. En viss uppmjukning

skedde också i rekommendationerna till sparbankerna och jordbrukskreditkassorna.

Riksbankens kontroll av obligationsemissioner kvarstod.

Verkningarna av räntehöjningen på kredit- och investeringsefterfrågan

är svåra att bedöma, i synnerhet som denna även påverkats av den internationella

konjunkturavmattning som blivit mera märkbar under andra halvåret.

Räntestegringens prishöjande effekt har i ett viktigt avseende hittills

uteblivit, i det att den inte föranlett någon omedelbar allmän hyreshöjning.

Anledningen härtill är att den hyresstegring, som följde på 1955 års räntehöjning,

beräknas ha medfört en överkompensation för fastighetsägarna,

varför någon ny hyresstegring till följd av 1957 års räntehöjning i varje fall

inte blivit omedelbart aktuell.

Räntehöjningen har medfört inte oväsentligt höjda räntekostnader för

statens upplåning samt stegrat anslagsbehovet för räntesubventioner

på bostadsområdet. Räntehöjningen leder därför närmast till större budgetunderskott

än eljest skulle varit fallet. Utskottet har velat erinra härom,

eftersom försvagningen i budgetläget utgjorde ett av motiven för räntehöjningen.

Härmed bestrider utskottet självfallet icke, att den statsfinansiella

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

utvecklingen som sådan ger ökad tyngd åt behovet av en restriktiv kreditpolitik.

Räntehöjningens effekt på statsbudgeten understryker emellertid betydelsen

av den synpunkt som utskottet i flera tidigare sammanhang anfört,

nämligen att det inte är själva räntehöjningen utan det minskade utbudet

av kredit, som är det väsentliga i en restriktiv kreditpolitik i en ekonomi

med full sysselsättning.

När utskottet sammanfattar sin bedömning av riksbankens diskontohöjning

i juli 1957, vill utskottet inledningsvis erinra om vad utskottet anförde,

när utskottet senast behandlade riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I sitt utlåtande nr 22 till 1957 års riksdag framhöll utskottet, att en politik,

som syftar till att under full sysselsättning upprätthålla ett stabilt penningvärde,

måste lita till ett mycket brett register av åtgärder på såväl finanssom

penningpolitikens områden. En effektiv ekonomisk politik förutsätter

i dagens samhälle en nära samordning av politikens olika medel. Vid utformningen

av denna politik framstår det som ett angeläget önskemål att

räntenivån icke blir högre än vad som nödvändigtvis kräves för att stödja

den avsedda åtstramningen.

Beträffande den i förevarande sammanhang aktuella räntehöjningen finner

utskottet på grunder som utförligt redovisats i det föregående, att det

under sommaren 1957 inte förelåg någon tillspetsning av konjunkturläget,

som nödvändiggjorde några omedelbara aktioner i restriktiv riktning. Utskottet

har därför inte hlivit övertygat om räntehöjningens ofrånkomlighet

under de rådande betingelserna, särskilt med tanke på att räntenivån drivits

upp till en sådan höjd att det inger betänkligheter. Av de skäl som

bankofullmäktige anfört för räntehöjningen är det —- med hänsyn till då rådande

konjunkturläge -— bostadsbyggandets kreditbehov och det försvagade

budgetläget som enligt utskottets mening förtjänar beaktande. De åberopade

förhållandena på dessa områden framkom emellertid icke som en katastrofartat

snabb utveckling utan mera som en långsamt framväxande företeelse.

Det fanns således rådrum för övervägande av de lämpligaste åtgärderna för

att bemästra den föreliggande situationen. Eftersom en samordning av den

ekonomiska politikens olika medel i den aktuella situationen förutsatte ett

samråd mellan Kungl. Maj :t och riksbankens ledning, borde ett dylikt samråd

— i synnerhet med hänsyn till de föreliggande frågornas karaktär ■—

enligt utskottets mening ha kommit till stånd. Mot bakgrunden av de allvarliga

finanspolitiska problem, vilka reser sig på något längre sikt och

vilkas innebörd med skärpa klarlagts i statsverkspropositionen till innevarande

års riksdag, framstår det som högst angeläget, att statsmakternas

olika åtgärder på det ekonomiska området i fortsättningen utformas i vederbörlig

samverkan mellan de instanser som gemensamt bär ansvaret för

den ekonomiska politiken.

Med den ovan avgivna deklarationen ansluter sig utskottet till vad som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

9

sedan lång tid varit en allmänt accepterad uppfattning i hithörande frågor.

Det kan därför, inte minst ur kontinuitetens synpunkt, vara av intresse att

i detta sammanhang återge vad ett enhälligt bankoutskott uttalade rörande

skötseln av den ekonomiska politikens olika medel vid 1937 års riksdag. I

utlåtande nr 67/1937 betecknade utskottet det som »en självklar förutsättning,

att alla statsmakternas olika åtgärder som ha inflytande på det ekonomiska

livet och därmed på penningväsendet, samordnas, så att de stödja

och icke motverka varandra. Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske

under vederbörlig samverkan mellan de instanser, som bära ansvaret både

för penningpolitiken och för den ekonomiska politiken över huvud.» Detta

nu mer än 20 år gamla uttalande bevarar i dagens läge sin fulla giltighet.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

2: o) Protokoll och berättelser

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från

utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3: o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1956 har riksdagens

revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,

att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för sin del

anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1956 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels

ock för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1957 till och

med den 9 januari innevarande år.

4: o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret

Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige

i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för sin del

anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade

förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli

1956—30 juni 1957 än även för alla beslut och åtgärder,

som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och

med den 10 januari 1957 till och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 4 mars 1958

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård,

Schmidt, Eliasson, Domö och Kriigel;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Strandh, Larsson i Julita,

Regnéll, Andersson i Ronneby, Persson i Appuna, Löfgren och Börjesson.

Reservationer

1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö, Strandh, Regnéll och Löfgren,

vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten l:o bort ha följande

lydelse:

l:o) Penning- och valutapolitiken

Det ekonomiska förloppet under 1957 kännetecknades av att den realekonomiska

utvecklingstakten fortsatte att minska. Stegringen i den totala

produktionen stannade vid två procent och var sålunda mindre än vi med

stöd av erfarenheterna från efterkrigstiden vant oss vid att betrakta som

normalt. Stegringen av industriproduktionen var internationellt sett relativt

låg och uppgick till 3 % procent.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

11

Investeringarna fortsatte under året att öka, främst inom den offentliga

sektorn. Medan de privata bruttoinvesteringarna steg med blott 1 procent

var ökningen för de offentliga 6 procent.

Utrikeshandeln expanderade kraftigt. Mellan 1956 och 1957 ökade exportvolymen

med 8 procent, vilken ökning i första hand hänförde sig till jordbruksprodukter,

gruppen maskiner, instrument och transportmedel samt

trävaror. Ökningen av importvolymen var något mindre, eller knappt 7 procent.

Priserna steg något mer för importen än exporten, och bytesförhållandet

försämrades med knappt 1 procent från 1956 till 1957.

Den samhällsekonomiska balansen kunde visserligen något förbättras

under året, men ett betydande inflationstryck fanns alltjämt kvar. Detta

märktes i en stegring av konsumentpriserna på 4 procent och i en lönestegring

som var nästan lika kraftig som under 1956. Trots den enastående

goda exportkonjunkturen blev valutaläget icke förbättrat; bytesbalansen

gav enligt senaste beräkning ett underskott på 30 miljoner kronor.

Bristen på balans kom kanske starkast till uttryck på kapitalmarknaden.

Efterfrågan på kapital kunde icke tillfredsställas vid rådande ränteläge.

Flera orsaker, däribland den i förra årets statsverksproposition signalerade

ökningen av statens upplåningsbehov, framkallade under första halvåret

1957 förväntningar om en räntehöjning. Riksbanken fick stödja kurserna

på obligationsmarknaden och på det viset späda på marknadens likviditet.

De i januari av Stadshypoteks- och bostadskreditkassorna emitterade obligationslånen

fick till stor del övertas av riksbanken. De senare på våren i

kursstödjande syfte gjorda marknadsoperationerna innebar att riksbanken

övertog äldre material till ett belopp om cirka 150 miljoner kronor.

Kapitalplacerarna saknade fortfarande tilltro till penningvärdet och påverkades

i synnerhet av det växande underskottet i statsbudgeten. En flykt

till sakvärden — aktier, fastigheter och andra realkapitalföremål — kunde

fortfarande märkas; inom försäkringsvärlden kunde konstateras en tydlig

tendens till koncentration av nyteckningar på rena riskförsäkringar i stället

för sparförsäkringar. Aktiekurserna fortsatte att stiga ända fram till dess

att den vanliga sommarstiltjen inträdde. Allvaret i läget underströks genom

att budgetutfallet för 1956/57 blev 350 miljoner kronor sämre än som beräknats

då kompletteringspropositionen framlades i slutet av april, detta

trots att utgifter på bortåt 300 miljoner kronor överförts till det följande

budgetåret. Upplåningsbehovet kunde för statens räkning vid halvårsskiftet

kalkyleras till mellan 1,5 och 1,7 miljarder kronor för andra halvåret 1957

och blev i realiteten nära 2,2 miljarder kronor.

Växande svårigheter var särskilt påtagliga nar det gällde att trygga

bostadsbyggandets finansiering. Det var under första halvåret uppenbarligen

omöjligt för hypoteksinstituten att skaffa sig erforderliga medel

genom nyemissioner till gällande räntesatser. Byggnadskreditiven i affärs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

bankerna kunde icke avlyftas efter hand som nya bostadsfastigheter färdigställdes.

I detta läge med starkt försämrat budgetperspektiv och stockning på

kapitalmarknaden och där det dessutom började kunna skönjas allvarliga

orostecken på de västeuropeiska valutamarknaderna framstod en skärpning

av kreditpolitiken som ofrånkomligen nödvändig. Möjligheterna att vid

denna tidpunkt fortsätta med kreditregleringar av typen utlåningstak måste

anses uttömda, allra helst som direkt kreditgivning från företag till företag

blivit allt vanligare och en »grå» kreditmarknad uppstått vid sidan av

bankerna. Den åtgärd som närmast kunde bidraga till en bättre jämvikt på

kapitalmarknaden var en räntehöjning. Bankofullmäktige fattade beslut

härom den 10 juli 1957. Höjningen av diskontot blev en procent och obligationsräntan

fick stiga med en halv procent. Att höjningen fick denna omfattning

var bl. a. föranlett av syftet att bryta spekulationen i fortsatt

räntehöjning.

Det ränteläge som härigenom uppkom kan likväl icke uppfattas som

exceptionellt högt under rådande betingelser. Den räntenivå som förekom

på 1920- och 1930-talen kan betraktas som minst lika hög och måhända

högre än dagens ränteläge med hänsyn till att penningvärdet då var i stigande,

medan det under efterkrigstiden försämrats med omkring 4 procent

i genomsnitt per år. Den »realränta» som spararna kommit i åtnjutande

av har alltså mestadels varit rent negativ. Ett sådant tillstånd kan inte

fortsätta i längden. Framstår en fortsatt prisstegring på i genomsnitt flera

procent om året som sannolik för en stor del av kapitalplacerarna blir

även en enligt gamla föreställningar »hög ränta» i verkligheten otillräcklig.

Läget på kapitalmarknaden har förbättrats efter diskontohöjningen och

denna fick sålunda avsedd, förebyggande inverkan på marknaden. Finansieringen

av det av statsmakterna beslutade bostadsbyggandet kunde lösas.

Hypoteksinstituten emitterade nya obligationslån, varigenom en minskning

i stocken av byggnadskreditiv hos affärsbankerna kunde ske och beviljandet

av nya byggnadskreditiv återupptagas. Syftet med räntehöjningen uppnåddes

sålunda i detta hänseende.

Riksbankens stödköp på obligationsmarknaden upphörde och i stället

blev det möjligt för banken att avveckla en del av det tidigare inköpta äldre

materialet. Marknaden har sedan diskontohöjningen i stort sett varit inriktad

på en eventuell framtida räntesänkning, vilket bl. a. gjort att riksbanken

hittills under 1958 ej behövt stödja marknaden. Det blev tydligt att

kursstegringen på aktiemarknaden kunde brytas efter en viss tvekan om

räntehöjningens varaktighet. Den västeuropeiska valutaoro som på hösten

inträdde fick icke några skadliga följder för Sveriges vidkommande.

Utskottet ger sin anslutning till den ränte- och kreditpolitik som riksbanken

fört under 1957 som ett led i strävandena mot det uppställda målet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 dr 1958

13

om hög och jämn sysselsättning vid stabilt penningvärde. Utskottet förutsätter

också att kreditpolitiken fullföljes med den kraft och målmedvetenhet

som det ekonomiska läget kräver. Utskottet anser sig därvid särskilt

böra betona, att bättre förutsättningar skapats för att trygga sysselsättningen

genom att kreditpolitiken skärpts. Det höjda ränteläget ger bl. a.

ökade möjligheter att genom en räntesänkning längre fram stimulera ekonomien,

därest utpräglat kontraktiva tendenser eller tecken på en allmän

konjunkturnedgång skullle visa sig.

Utskottet vill samtidigt ge till känna sin oro över den omfattning den

.statliga upplåningen tagit. Denna ökade under 1957 med 2 129 miljoner

kronor att jämföra med 885 miljoner kronor 1956. Av upplåningen placerades

ej mindre än 815 miljoner kronor, dvs. 38 procent, i affärsbankerna.

Det är här fråga om en avgörande skillnad mot åren 1954—1955, då den

statliga upplåningen i affärsbankerna visade en nettominskning med 200

å 250 miljoner kronor årligen; under 1956 var denna upplåning i bankerna

begränsad till 173 miljoner kronor. Därtill kommer att den statliga upplåningen

ökade också i riksbanken, där över 750 miljoner kronor placerades

under 1957, varav 450 miljoner kronor motsvarades av steriliserade medel.

Utskottet vill tillägga att även om räntehöjningen haft en sanerande verkan

på kapitalmarknaden återstår likväl mycket innan en verkligt funktionsduglig

kapitalmarknad blivit återställd, där möjligheter skapats att

bättre tillgodose föreliggande behov och där emissionskontrollen och andra

regleringar för kreditinstituten och näringslivet avskaffats. I det fortsatta

arbetet härpå är stödet av en aktiv räntepolitik från riksbankens sida av

särskild betydelse.

Behovet av en samordning av den ekonomiska politiken torde icke avnågon

bestridas. Enighet torde också råda om nödvändigheten av att de

olika instrumenten i denna politik samstämmes och alldeles särskilt därom

att finans- och penningpolitiken icke bör motverka utan komplettera varandra.

Avvägningen mellan å ena sidan den svenska centralbankens obestridliga

rätt att inom sitt kompetensområde under självständigt ansvar fatta

beslut och å andra sidan nödvändigheten att samordna den ekonomiska

politiken leder utskottet till att understryka behovet av ömsesidig kontakt

och ömsesidigt utbyte av informationer mellan regeringen och riksbanken.

Utskottet anser sig emellertid samtidigt böra erinra om att sådana krav

härvidlag icke må uppställas att riksbankens självständighet i praktiken

åsidosättes eller att de tekniska möjligheterna för densamma att föra en

snabb, smidig och verksam penningpolitik förminskas. Utskottet inser att

från dessa utgångspunkter bankofullmäktige i speciella situationer — och

en sådan förelåg uppenbarligen enligt fullmäktiges bedömande vid beslutet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

om diskontohöj ningen i juli 1957 — kan se sig nödgade fatta sitt beslut

utan att på förhand underrätta regeringen.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

2) av herrar Eliasson och Börjesson, som ansett att utskottets utlåtande

under punkten l:o) bort ha följande lydelse:

l:o) Penning- och valutapolitiken

Konjunkturutvecklingen under 1957 bar tydligt vittne om en förbättrad

balans i den svenska ekonomien. Åtstramningen av den ekonomiska politiken

i förening med en dämpning av utlandskonjunkturen medförde en påtaglig

uppbromsning av de inflationistiska tendenserna i vår ekonomi.

Denna utveckling var klart märkbar redan under första halvåret och kunde

iakttagas på en rad områden. Med hänsyn till att en räntehöjning primärt

åsyftar att dämpa efterfrågan, framstår därför redan tidpunkten för bankofullmäktiges

beslut den 10 juli 1957 att höja diskontot från 4 till 5 procent

som anmärkningsvärd. Visserligen inträdde under 1957 en försvagning

i det statsfinansiella läget. Till en del kan denna försvagning emellertid

hänföras till dämpningen av konjunkturen, ökningen i statens lånebehov

betyder därför inte en motsvarande ökning av den totala efterfrågan i

samhället. Det bör för övrigt framhållas att statens lånebehov i avgörande

grad är en följd av statens egen utlåning till bostadsbyggandet.

I än högre grad än tidpunkten och motiven för räntehöjningen framstår

emellertid formerna för bankofullmäktiges beslut som anmärkningsvärda.

Sedan länge har ansetts att beslut av sådan räckvidd som en räntehöjning,

speciellt en räntehöjning av här aktuell storlek och från en redan hög

räntenivå, bör fattas först efter samråd med Kungl. Maj:t. Något skäl att

frångå denna praxis förelåg icke sommaren 1957 utan tvärtom understryker

de motiv, vilka fullmäktige anfört för räntehöjningen, vikten av

samarbete mellan riksbanksledningen och Kungl. Maj:t. Först efter ett

sådant samråd kan det ekonomiska läget och önskvärdheten av olika tänkbara

åtgärder bedömas i ett sammanhang. Finans- och penningpolitiken

måste enligt vår mening samordnas. Det är därför ett önskemål av utomordentlig

vikt, att en så genomgripande åtgärd som en räntehöjning inte

vidtages förrän efter en omsorgsfull prövning av det ekonomiska lägets

krav inom de instanser som främst bär ansvaret för utformningen av

den ekonomiska politiken. Vi förordar emellertid icke en begränsning

av riksbankens lagstadgade självständighet enär det torde kunna förutsättas,

att 1957 års räntehöjning i detta avseende kommer att förbli en

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6 år 1958

15

unik episod och att i framtiden erforderligt samråd kommer till stånd

mellan riksbanken och Kungl. Maj:t.

Utskottet har tidigare uttalat, att det väsentliga i en åtstramande kreditpolitik

måste vara begränsningen i tillgången på kredit och inte själva

räntehöjningen. Räntenivån bör hållas så låg som det är möjligt för att uppnå

den eftersträvade kreditåtstramningen. Det synes nämligen uppenbart,

att en räntehöjning endast kan väntas få begränsad effekt på investeringarnas

totala omfattning i vårt nuvarande samhälle. Statens liksom kommunernas

investeringar torde få betraktas som relativt okänsliga för

ränteförändringar av den storlek som kan komma i fråga. Med bostadspolitikens

nuvarande utformning gäller detta även för investeringar i bostadsbyggandet.

Under sådana förhållanden kommer räntehöjningens huvudsakliga

tyngd att rikta sig mot den privata sektorn. De företag som främst drabbas

av räntehöjningens verkningar är enligt vad erfarenheten visat de mindre

företagen och nybildade företag, som inte disponerar över tidigare uppsamlade

finansiella reserver. De synpunkter som här anförts på räntehöjningen

gäller även i vissa avseenden den kreditåtstramning som utgjort det

viktigaste penningpolitiska medlet.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.