Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition rörande ratifikation av europeisk konvention angående fredlig lösning av tvister.

1958-02-27 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1958 A:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition rörande ratifikation av europeisk konvention angående fredlig lösning av tvister.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Nr 4

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition

rörande ratifikation av europeisk konvention angående

fredlig lösning av tvister.

Genom en den 24 januari 1958 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad

proposition, nr 57, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen

hilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden samma

dag föreslagit riksdagen att godkänna ratifikation av en den 29 april

1957 undertecknad europeisk konvention angående fredlig lösning av tvister,

med undantag av dess kapitel III.

Beträffande förarbetena till konventionen meddelas i statsrådsprotokollet

bl. a. följande:

Medan den första världsorganisationen, Nationernas Förbund, under 1920- talet utvecklade sin största livskraft, fick strävandena att befästa och utveckla

den mellanfolkliga rättsordningen ett kraftigt uppsving och många

av organisationens medlemsstater, däribland Sverige, ingick ett stort antal

tvåsidiga traktater rörande skiljedoms- och förlikningsförfarande. Därjämte

anslöt sig staterna i betydande utsträckning till den s. k. fakultativa klausulen

i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, innebärande åtagande

om rättstvisters obligatoriska hänskjutande till denna domstol. Slutligen

antogs av Nationernas Förbund i Geneve i september 1928 den s. k. generalakten

med bestämmelser om förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande

av internationella tvister. Denna generalakt har sedermera 1949 i något

reviderat skick av Förenta Nationernas generalförsamling rekommenderats

till antagande av denna den nya världsorganisationens medlemsstater. Därjämte

återfinnes den nyss nämnda s. k. fakultativa klausulen jämväl i stadgan

för Förenta Nationernas fasta judiciella organ, den internationella domstolen,

och ett betydande antal stater är också genom förklaringar avgivna i enlighet

med denna bestämmelse förpliktade att svara inför domstolen i tvister

av rättslig natur. Å andra sidan intager åtskilliga stater alltjämt en avböjande

hållning till förpliktande åtaganden i fråga om rättsligt avgörande

av tvister domstolsvägen — däribland samtliga till östblocket hörande stater

— varjämte under senare tid deklarationer om anslutning till den fakultativa

klausulen ofta uttunnats genom vittgående förbehåll av olika slag.

Då några av Europarådets medlemsstater år 1950 yrkade på ett särskilt

skiljedomssystem för Europarådets medlemmar, önskade övriga anslutna

stater icke motsätta sig detta. Några av medlemsstaterna, till exempel Förbundsrepubliken

Tyskland och Italien, var icke medlemmar av Förenta

Nationerna och icke heller i särskild ordning anslutna till den internationella

domstolen, på vars fasta sammansättning de följaktligen icke utövade

något inflytande. Dessa stater hyste därför betänkligheter mot att ansluta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

9

sig till den av Förenta Nationernas generalförsamling rekommenderade reviderade

generalakten, enligt vilken som huvudregel rättstvister skulle hänskjutas

till den internationella domstolen. Vidare föreföll det antagligt, att

det mellan varandra så närstående stater som medlemmarna av Europarådet

skulle visa sig möjligt att åstadkomma regler för lösning av tvister som

ginge längre och vore effektivare än de redan existerande överenskommelserna.

Med anledning av en av Europarådets rådgivande församling antagen rekommendation

tillsatte ministerkommittén därför år 1952 en kommitté av

regeringsexperter med uppgift att utreda förutsättningarna för en särskild

konvention angående biläggande av tvister mellan organisationens medlemsstater.

Sverige representerades i expertkommittén av chefen för utrikesdepartementets

rättsavdelning, dåvarande utrikesrådet Sture Petrén. Ett av

expertkommittén utarbetat utkast till konvention i ämnet förelåg i början

av år 1953 och upptogs då till behandling vid sammanträden med ministrarnas

ställföreträdare och vid ministerkommitténs trettonde möte i

december 1953.

Detta expertkommitténs förslag, bakom vilket stod en stor majoritet av

denna, byggde i huvudsak på tidigare mellan staterna ingångna skiljedomsoch

förlikningskonventioner, främst den tidigare nämnda s. k. generalakten

i Geneve av år 1928 i dess reviderade skick. Kapitel I i förslaget föreskrev

sålunda obligatoriskt domstolsförfarande i tvister av rättslig natur och

kapitel II obligatoriskt förlikningsförfarande i tvister, som icke är av rättsiig

natur, medan kapitel III, slutligen, innehöll bestämmelser om obligatorisk

skiljedom i tvister, som icke är av rättslig natur.

Beträffande de föreskrifter i generalakten som svarar mot kap. III i nyssnämnda

expertförslag har en livlig debatt ägt rum i den folkrättsliga litteraturen.

Det har därvid visat sig, att olika meningar gjort sig gällande angående

vilka slag av icke rättsliga tvister, som skulle vara underkastade obligatorisk

skiljedom enligt de ifrågavarande bestämmelserna. Den allmännaste

ståndpunkten torde ha varit att dessa tvister karakteriseras därav, att

kärandestaten icke gör gällande ett rättsligt anspråk. Kärandestaten hävdar

icke att den stöder sig på en rättsgrund. Det är därför möjligt, att dess yrkande

går rakt emot gällande rätt. Dylika frågor hänskjuts stundom till en

politisk instans, t. ex. Förenta Nationernas säkerhetsråd. Säkerhetsrådet har

just till uppgift att bl. a. lösa politiska tvister, som icke kan regleras enligt

rättsliga normer. Något motsvarande organ för lösning av sådana tvister

saknas inom Europarådet, vars ministerkommitté över huvud icke enligt

stadgan har till uppgift att slila tvister, som uppstår mellan organisationens

medlemmar. Om man inom Europarådets ram önskar skapa ett system

för fredlig lösning av internationella tvister, uppstår följaktligen spörsmålet

huruvida ett sådant system bör innefatta en konvention, som förutser lösning

icke blott av tvister av rättslig natur utan även av tvister, som icke är

av rättslig natur.

Majoriteten inom expertkommittén hade icke velat gå så långt som till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utrikesutskottets utlåtande nr h år 1958

att utan inskränkningar medgiva skiljedom i intressetvister. Man hade sålunda

i förslaget satt in två bestämmelser, varigenom man i olika avseenden

hade så att säga låst systemet.

Den ena spärren låg däri, att skiljedomstolen skulle hålla sig inom ramen

för den internationella rättens allmänna principer och framförallt icke under

några villkor finge döma på ett sätt som skulle strida mot en bestående

traktat eller innebära avvikelse från en tidigare av någon annan internationell

domstol meddelad dom angående den fråga som vore föremål för

skiljedomstolens prövning. Detta att skiljedomstolen skulle hålla sig inom

ramen för den internationella rätten innebär egentligen en motsägelse, eftersom

intressetvister just är sådana tvister, där man icke har några internationella

rättsprinciper att gå efter. Resultatet skulle bli, att en hel del av de

tvistefrågor, på vilka exempel nyss lämnats — typiska fall är sådana i vilka

det gäller revision av traktater —- icke komrne att kunna prövas materiellt

av skiljedomstolen.

Den andra av expertkommittén föreslagna spärren innebar, att skiljedomstolen

icke skulle få upptaga sådant, som enligt den internationella rätten

betraktades som inre frågor och därmed fallande uteslutande under vederbörande

stals egen behörighet. Hit hör t. ex. minoritetsfrågor, om icke

någon internationell överenskommelse träffats rörande dem. Skulle en konflikt

uppkomma, som har sitt upphov i ett visst lands minoritetspolitik, skulle

följaktligen denna tvist icke alls kunna behandlas av skiljedomstolen.

Genom dessa båda av expertkommitténs majoritet förordade spärrar

hade praktiskt taget alla intressetvister uteslutits. Det torde nämligen vara

svårt att finna exempel på intressetvister, som med dessa utgångspunkter

skulle kunna komma under skiljedomstolens prövning.

Under överläggningarna inom expertkommittén utarbetades från svensk

sida ett nytt förslag till kapitel III i konventionen, där de båda nyssnämnda

spärrarna strukits men en säkerhetsventil av annat slag i stället införts.

Det måste nämligen erkännas, att intressetvister kan föreligga av den art

och betydelse att det ej är lämpligt att hänskjuta dem till en skiljedomstol.

Därest ett obligatoriskt skiljedomsförfarande funnes för mycket betydelsefulla

tvister av detta slag, skulle man kunna befara att avkunnade domar icke

bleve respekterade av den förlorande parten. Från svensk sida föreslogs därför

att, om det invändes att en tvist på grund av dess karaktär icke lämpade

sig för skiljedom, frågan skulle kunna underställas ministerkommittén.

Denna skulle då få bedöma frågan och med två tredjedels majoritet besluta,

huruvida tvisten vore av beskaffenhet att lämpa sig för skiljedom. Tankegången

var sålunda att, om två tredjedelar av ministerkommittén ansåg sig

kunna rekommendera skiljedomsförfarande, intet hinder borde möta att låta

tvisten gå till skiljedom. Om å andra sidan två tredjedels majoritet icke

uppnåddes i ministerkommittén, skulle svarandestaten kunna vägra att acceptera

skiljedomsförfarande.

Det svenska förslaget rönte betydande intresse. Vid sitt tidigare nämnda

sammanträde i december 1953 överlämnade ministerkommittén detsamma

s. 11 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

11

för fortsatt utredning till sin ställföreträdarkommitté. Denna ägnade därefter

frågan ett ingående studium, varvid från svensk sida ytterligare anfördes

argumentering för det svenska förslaget. Majoriteten av medlemsstaterna

ansåg sig dock ej kunna biträda detsamma. Det anfördes bl. a., att vissa

av medlemsstaterna anslutit sig till generalakten i Geneve utan att göra några

förbehåll mot dennas motsvarande kapitel. Enligt detta skall skiljedomstolen

grunda sitt avgörande på vad den internationella rätten föreskriver,

så snart parterna ej överenskommit att skiljedomstolen skall få döma efter

vad som är skäligt och billigt (ex sequo et bono). Vidare gäller enligt generalakten

att anslutning till densamma kan ske under förbehåll bl. a. för tvister

berörande frågor, vilkas avgörande enligt internationell rätt tillhör staternas

uteslutande behörighet; av detta förbehåll har de stater, som anslutit

sig till generalakten, allmänt begagnat sig. Det förhållandet att de nu ifrågavarande

staterna anslutit sig till generalakten innebär sålunda att de,

låt vara med de inskränkningar som följer av det nyss sagda, godtagit principen

om obligatorisk skiljedom i intressetvister utan någon prövning i det

enskilda fallet huruvida detta ur politiska ändamålsenlighetssynpunkter

lämpade sig för skiljedom. Mot denna bakgrund skulle det enligt motståndarna

till det svenska förslaget kunna anses som ett steg bakåt, om man nu

införde ett dylikt politiskt moment i skiljedomsförfarandet. över huvud reagerades

på vissa håll mot att ministerkommittén enligt det svenska förslaget

skulle erhålla en så avgörande roll vid behandlingen av tvister mellan

medlemmarna.

I enlighet med en tidigare given utfästelse, underställde ministerkommittén

konventionstexten den rådgivande församlingen för yttrande. Under

ärendets förberedande behandling i församlingens juridiska utskott fick de

svenska representanterna tillfälle att cirkulera det svenska ändringsförslaget

bland utskottets övriga medlemmar. Utskottets ordförande, den belgiske

senatorn H. Rolin upptog grundtanken i det svenska förslaget i ett av honom

framlagt nytt förslag till konvention. Utskottet godkände herr Rolins

förslag. I vad avser skiljedom i tvister av icke rättslig natur (konventionens

kapitel III), anslöt sig det sålunda tillkomna utskottsförslaget till det

svenska förslaget såtillvida som en säkerhetsldausul införts, enligt vilken

parterna i en tvist ägde möjlighet att inför ministerkommittén resa invändningar

om skiljedomsförfarandets tillämpning på tvisten. Utskottet hade

emellertid på nu ifrågavarande punkt i två hänseenden modifierat det svenska

förslaget. Dels hade den i det svenska förslaget förutsedda invändningen,

att eu tvist icke lämpade sig för skiljedom, ansetts vara alltför vag och

kunna lämna spelrum för godtycklighet och bristande god vilja, dels hade

utskottet funnit sig böra taga hänsyn till att åtskilliga regeringar visat sig

vara mindre mottagliga för det svenska förslagets realistiska betraktelsesätt

än känsliga för det förhållandet att, om Europarådets konvention bleve avfattad

enligt det svenska förslaget, densamma ytligt sett skulle kunna sägas

utgöra ett steg tillbaka i jämförelse med Nationernas Förbunds generalakt

av år 1928 om avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Utskottets

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

förslag bibehöll därför den i generalakten fastslagna principen om obligatorisk

skiljedom men öppnade möjlighet för varje stat att vid sin anslutning

till konventionen göra förbehåll om rätt att i förekommande fall inför ministerkommittén

göra invändning om att en uppkommen tvist gällde ett livsintresse

för staten i fråga samt under hänvisning härtill motsätta sig att tvisten

hänskjöts till skiljedom. Det skulle sedan ankomma på ministerkommittén

att bedöma, huruvida tvisten verkligen kunde anses gälla ett sådant

livsintresse. Ministerkommitténs beslut härutinnan skulle vara avgörande

för ifrågavarande stats skyldighet att underkasta sig skiljedom. Utskottsförslaget

medgav även att anslutning till konventionen skedde under förbehåll

beträffande frågor som enligt den internationella rätten faller under

staternas uteslutande behörighet. I fråga om slutligen de grunder på vilka

skiljedomstolen finge träffa sitt avgörande, föreskrev utskottsförslaget att,

i frånvaro av särskild överenskommelse härom mellan parterna eller förbehåll

av endera parten vid dess anslutning till konventionen, skiljedomstolen

skulle döma ex aequo et bono.

Den 9 juli 1955 antog den rådgivande församlingen enhälligt ett av juridiska

utskottet framlagt förslag till resolution, vari den sålunda omarbetade

konventionen om fredlig lösning av tvister rekommenderades ministerkommittén

till antagande.

I detta läge beslöt ministrarnas ställföreträdarkommitté att, innan ärendet

än en gång förelädes ministerkommittén, sammankalla den expertkommitté

som utarbetat det ursprungliga textförslaget och låta densamma yttra

sig över det av den rådgivande församlingen rekommenderade förslaget. Vid

ett sammanträde i februari 1956 blev också de båda förslagen underkastade

en jämförande granskning av experterna, men dessas majoritet fann det ej

heller denna gång möjligt att ansluta sig till de nya tankegångarna utan

stannade för en endast lätt omarbetad version av expertkommitténs tidigare

förslag till konventionstext.

Efter att i detta skick ha varit föremal för slutligt studium inom ministrarnas

ställföreträdarkommitté framlades konventionen för undertecknande

vid ett sammanträde med ministerkommittén den 29 april 1957.

Den undertecknades därvid för Europarådets samtliga medlemsstater utom

Turkiet och Österrike.

Beträffande konventionens innehåll får utskottet hänvisa till bilaga till

propositionen samt till i propositionen intagen redogörelse för de olika artiklarna.

Departementschefen har till protokollet anfört följande:

Innan jag något kommenterar den inom Europarådet utarbetade konventionen

angående fredlig lösning av tvister, för vilken nyss redogjorts,

vill jag erinra om vad det är som ger Europarådet dess särskilda karaktär

såsom internationell organisation. Det är dels dess struktur och dels den

grundläggande principen i stadgan, att organisationens medlemmar skall bekänna

sig till en demokratisk samhällsordning. I fråga om strukturen är

s. 13 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

13

det den rådgivande församlingen som ger organisationen dess egenart. Delegaterna

i församlingen, parlamentariker i sina respektive hemland, är icke

bundna av några instruktioner från sina regeringar, utan tar ställning till

uppkommande frågor enligt sin egen uppfattning. Under de åtta år som

organisationen funnits till har församlingen tagit många värdefulla initiativ

för stärkande av samhörigheten mellan Västeuropas stater. Det förslag från

församlingens sida som lett fram till den nu föreliggande konventionen föreföll

dock icke särskilt angeläget. Det föreligger nämligen redan, som jag

tidigare antytt, mellan Europarådets medlemsstater i stor utsträckning traktatmässiga

bindningar av olika slag, förpliktande dem till åtgärder för fredlig

lösning av uppkommande tvister. Undantagna härifrån var emellertid

vid tiden för församlingens initiativ två av de viktigaste medlemsstaterna,

nämligen Italien och Förbundsrepubliken Tyskland, vilket sammanhängde

med att de ännu icke var anslutna till den internationella domstolens stadga

eller eljest underställt sig domstolens kompetens. Med hänsyn till särskilt

att den rådgivande församlingens initiativ kunde leda till att även Italien

och Förbundsrepubliken Tyskland upptoges i ett traktatbundet system för

lösning av tvister Europarådets medlemsstater emellan, fann sig svenska

regeringen böra biträda beslutet om en expertkommittés tillsättande för

närmare utredning av frågan om en europeisk konvention i ämnet.

Beträffande utformningen av den konvention som nu föreligger i undertecknat

skick har jag ingenting att invända för såvitt angår kapitlen I och

II. Där upptagna regler om domstolsprövning av rättstvister och om förlikning

av icke rättsliga tvister har i huvudsak utformats efter redan existerande

internationella överenskommelser om fredlig lösning av tvister. De

synes mig kunna väl användas i praktiken och jag tvekar icke att föreslå

riksdagen att godkänna ratifikation av konventionen i dessa delar.

Beträffande åter kapitel III, om skiljedom i icke rättsliga tvister, förhåller

det sig annorlunda. Jag har förut redogjort för de ansträngningar som under

förarbetena till konventionen gjordes från svensk sida för att i fråga om

icke rättsliga tvister skapa en ändmålsenligare skiljedomsordning än den

traditionella, som bl. a. föreligger utformad i den år 1928 i Geneve tillkomna

generalakten. Denna ordning utgår visserligen från principen om obligatorisk

skiljedom i icke rättsliga tvister, men eftersom staterna icke kan antagas

vara villiga att utsätta sig för de risker som ett fullständigt genomförande

av denna princip skulle innebära, har dels skiljedomstolen ålagts att

följa den internationella rätten, oaktat fråga icke är om rättsliga tvister,

dels ock införts förbehållet för frågor fallande under staternas egen behörighet.

Härigenom framstår systemet såsom i praktiken nära nog meningslöst.

Syftet med det svenska förslaget var att giva ett verkligt innehåll

åt skiljedomsförfarandet i icke rättsliga tvister genom att låta skiljedomstolen

träffa sitt avgörande oberoende av den internationella rätten

och genom att avlägsna förbehållet angående frågor fallande inom staternas

egen behörighet. Den erforderliga säkerhetsspärren mot att skiljedomsförfarande

komnie till stånd i tvister, som av politiska skäl icke lämpade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

sig härför, skulle i stället åstadkommas genom att en politisk instans, nämligen

Europarådets ministerkomitté, erhölle befogenhet att bedöma huruvida

principen om obligatorisk skiljedom borde i ett konkret fall vidhållas.

Ett skiljedomssystem av denna utformning skulle innebära ett betydande

framsteg inom det internationella skiljedomsväsendet. Även om världsläget

icke i allmänhet kan sägas vara moget härför, borde en sådan ordning likväl

kunna komma till stånd i förhållandet mellan de i Europarådet sammanslutna

staterna. Den gemenskap i fråga om rättskultur och demokratiskt

samhällsskick, som kännetecknar dessa stater och som utgör själva grunden

för Europarådets tillkomst, synes utgöra en garanti för att det skulle

vara möjligt att taga detta steg. Härigenom skulle även Europarådets verkställande

organ, ministerkommittén, tillföras en viktig uppgift helt i linje

med det syfte organisationen är avsedd att tjäna, nämligen åvägabringandet

av större enhet mellan medlemsstaterna.

Det visade sig emellertid, att ministerkommitténs majoritet icke var benägen

att anförtro detta organ den uppgift, som tillagts detsamma i det svenska

förslaget, samt följaktligen avvisade såväl förslaget i dess ursprungliga

form som den omarbetning därav vilken rekommenderats av den rådgivande

församlingen. I samband med att konventionen vid ministerkommitténs

sammanträde den 29 april 1957 underteckades, avgav jag, såsom tidigare

nämnts, en förklaring. I denna tillkännagav jag, att Sverige icke kunde

förväntas att ratificera konventionens kapitel III med dess föreskrifter om

obligatorisk skiljedom i icke rättsliga tvister.

Bestämmelserna i kapitel III har, som förut nämnts, inspirerats av motsvarande

stadganden i 1928 års generalakt. Redan beträffande generalakten

befanns för Sveriges del hinder möta mot ratifikation av dessa bestämmelser.

Ratifikationen skedde följaktligen med förbehåll mot generalaktens kapitel

om obligatorisk skiljedom i icke rättsliga tvister. Då generalakten förelädes

riksdagen för godkännande (jfr Kungl. Maj :ts prop. 1929: 108, s. 9)

framhöll den dåvarande ministern för utrikes ärendena, att vissa betänkligheter

gjorde sig gällande gentemot kapitlet i fråga. »I dessa fall», heter

det i propositionen, »äro överväganden av politisk natur utslagsgivande och

uppgiften för en skiljedomstol bliver att avväga motsatta intressen och

träffa ett avgörande, som från lämplighets- och billighetssynpunkt eller

från den allmänna politiska situationens synpunkt är ägnat att bäst lösa

tvisten. Det synes lämpligast att tillsvidare såsom hittills i förhållande till

varje särskilt land pröva, huruvida förutsättningar finnas för avslutande

av obegränsat skiljedomsavtal, omfattande även intressetvister. I detta sammanhang

må erinras om att enligt generalaktens bestämmelser möjlighet

förefinnes att längre fram biträda jämväl nu ifrågavarande stadganden.»

Av den föregående redogörelsen för kap. III och för de invändningar, som

från svensk sida framställts mot de principer på vilka kapitlet är uppbyggt,

torde följa att Sverige icke bör acceptera denna del av konventionen.

Jag föreslår sålunda att Sverige vid ratificerandet av konventionen gör

förbehåll mot kapitel III i enlighet med vad som medges i artikel 34 moment

1 a).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

15

Beträffande konventionens kapitel IV, innehållande allmänna bestämmelser,

ber jag blott få fästa uppmärksamheten vid artikel 35, enligt vilken

parterna må göra förbehåll hänförande sig till vissa bestämda frågor eller

särskilda ämnen, som alltså genom en deklaration kan undantagas från

konventionens tillämpning. Jag finner icke erforderligt att föreslå något

sådant förbehåll för Sveriges del.

Det internationella skiljedomsväsendet har tyvärr icke nått den utveckling

och den betydelse för de internationella förbindelserna, som man allmänt

väntade sig under tiden mellan de två världskrigen, då de förhoppningar

som ställdes på detsamma var mycket stora. Icke desto mindre

måste denna utväg för lösande av mellanfolkliga tvister anses vara av stor

principiell vikt och förtjänt av allt stöd från ett land med Sveriges traditioner

på området.

Utskottet. Kungl. Maj :ts förslag innebär, att riksdagen måtte godkänna

konventionens kap. I om obligatoriskt domstolsförfarande i alla rättsliga

tvister mellan de till konventionen anslutna staterna, kap. II om obligatoriskt

förlikningsförfarande i alla övriga tvister mellan dessa stater, samt

kap. IV, som innehåller föreskrifter av allmän natur. De i kap. I och II intagna

reglerna svara väsentligen emot bestämmelser, som för Sveriges del

redan äro gällande jämlikt ett antal traktater bl. a. -—- vad beträffar rättsligt

avgörande — den s. k. fakultativa klausulen i stadgan för internationella

domstolen. Betydelsen av Sveriges och övriga Europarådsmedlemmars

anslutning till konventionen ligger därför i att kretsen av de länder,

med vilka ett obligatoriskt doms- och förlikningssystem finnes, kommer att

vidgas.

Av propositionen framgår vidare att Sveriges ratifikation av konventionen

icke skall omfatta kap. III om skiljedom i intressetvister.

Utskottet önskar uttala sin anslutning till de från svensk sida framlagda

synpunkterna på de principer, som ligga till grund för kapitel III och beklagar,

att vederbörande instanser inom Europarådet icke kunnat acceptera

de från svensk sida framlagda förslag, för vilka redogöras i proposition. En

anordning i huvudsaklig överensstämmelse med dessa förslag skulle enligt

utskottets mening ha inneburit ett beaktansvärt framsteg i fråga om det internationella

skiljedomssystemet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition, meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande

av den europeiska konventionen den 29 april 1957

angående fredlig lösning av tvister, utom såvitt angår dess

kapitel III.

Stockholm den 27 februari 1958

På utrikesutskottets vägnar:

BICKARD SANDLEB

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Vid ärendets behandling ha närvarit:

Se under utlåtandet nr 3.

580448 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:137 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande ratifikation av europeisk konvention angående fredlig lösning av tvister. a1 i texten