Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B 189 av herr Nihlfors.

1958-07-22 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1958 B:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B 189 av herr Nihlfors.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

1

Nr Ii 13

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om

en bättre koncentration av rättsvården på den mera

samhällsfarliga kriminaliteten.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B 189 av herr Nihlfors. I motionen

hänvisas beträffande motiveringen till en vid årets A-riksdag väckt, av riksdagen

före dess upplösning ej slutligt behandlad motion II: 352, vari bl. a.

under skilda rubriker framfördes vissa förslag rörande rapporteftergift, polisbötessystem,

tillämpningen av stadgandet om frihet från straff vid ringa

ovarsamhet i trafik ävensom rörande strafföreläggande. Det hemställes i

förevarande motion — i överensstämmelse med vad som föreslogs i motionen

II: 352 — »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it måtte hemställa

om en skyndsam utredning av vad som kan åtgöras för en bättre koncentration

av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten eller i

andra hand att i vart fall ovan under olika rubriker angivna frågor bli föremål

för skyndsam utredning».

I motionen nämnes såsom en tänkbar utväg att åstadkomma den föreslagna

koncentrationen att man i viss utsträckning skulle minska domstolarnas

arbetsbelastning genom att bl. a. ge åklagarna ökade möjligheter att

meddela strafföreläggande, befria åklagarna från vissa arbetsuppgifter genom

att tillskapa möjlighet för polisen att i vissa fall själv avgöra ärenden

samt slutligen att man skulle avlasta polisen en del av dess arbetsuppgiften

genom t. ex. rapporteftergifter och »annan nedskärning av den mindre

viktiga delen av polisarbetet».

Beträffande motiveringen för motionärens hemställan ävensom beträffande

de frågor i övrigt, som behandlas i motionen utan att utmynna i särskilda

yrkanden, får utskottet i den mån redogörelse därför icke lämnas i det

följande hänvisa till motionen II: 352.

I det följande lämnas under de huvudrubriker, varunder i motionen ifrågasatts

vidtagande av vissa åtgärder, en översiktlig framställning av gällande

bestämmelser och frågornas behandling i olika sammanhang.

A. Rapporteftergift

Hållande bestämmelser m. in.

Den princip, som i fråga om beivran av brott är förhärskande inom svensk

rätt, är den s. k. legalitetsprincipen. Denna kan i korthet sägas innebära, att

rättssatserna skall likformigt tillämpas för alla. Av principen följer alt en
1

Bihany till riksdagens protokoll I9ÖH. >9 samt. I avd. Nr Ii Vi

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr It 13 år 1958

var som misstänks för att ha överträtt lagen, skall av dem som har till uppgift

att vaka över lagarnas efterlevnad befordras till laga påföljd. Principen,

vilken för åklagarnas del inskrivits i rättegångsbalkens 20 kap. 6 §, har för

polisens vidkommande kommit till uttryck i 8 § allmänna polisinstruktionen

den 5 juni 1958. Där stadgas, att om polisman erhåller kännedom om

brott, som hör under allmänt åtal, skall han så snart ske kan avgiva rapport

därom till vederbörande förman.

Emellertid förekommer undantag från den nämnda principen. Sålunda

bär åklagare i rättegångsbalken 20 kap. 7 § tillagts befogenhet att i vissa

fall eftergiva åtal, bl. a. om å brottet icke kan följa svårare straff än böter

och det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän

synpunkt. En motsvarande befogenhet att underlåta rapport av brott,

som hör under allmänt åtal, föreligger för polisman enligt 8 § allmänna polisinstruktionen;

där stadgas att polisman äger underlåta att avgiva rapport

och låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande, därest

förseelsen är obetydlig och klart ursäktlig.

Rörande tillämpningen av stadgandet om befogenhet för polisman att underlåta

rapport har närmare anvisningar meddelats den 4 juni 1948 av chefen

för inrikesdepartementet. Ur dessa anvisningar må här återges följande

utdrag.

»Regeln att polisman är skyldig att rapportera alla brott, som faller under

allmänt åtal, är emellertid enligt polisinstruktionen ej ovillkorlig. Det

bär i viss utsträckning överlämnats åt polismannen alt själv bedöma" i vad

mån dylika brott skall göras till föremål för utredning och rapport. Bestämmelserna

härom har utformats så, att polisman när det gäller obetydliga och

klart ursäktliga förseelser äger underlåta att avge rapport och låta saken

bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande.

Med obetydliga förseelser förstås endast sådana överträdelser av

gällande författningar rörande allmän ordning och säkerhet, på vilka ej kan

tölja svårare straff än böter, d. v. s. ordnings- eller polisförseelser. Alla dylika

förseelser är givetvis icke så bagatellartade att de böra bli föremål för

rapporteftergift. Såsom obetydliga kan främst betraktas vissa enklare överträdelser

av trafikbestämmelser och ordningsstadgan för rikets städer eller

med stöd av denna utfärdade lokala ordningsföreskrifter.

Som exempel på dylika trafikförseelser kan nämnas nedstänkta eller eljest

otydliga registrerings- eller besiktningsskyltar, felande eller ofullständiga

uppgifter på namnskylt eller skylt angående tjänstevikt, maximilast,

m. m. och felaktigt anbragt sådan skylt. Till obetydliga trafikförseelser kan

vidare hänföras smärre utrustningsfel, olaga parkering, underlåtenhet alt

ge stopptecken, ange kursändring, fälla ner körriktningsvisare, begagna rätt

hörfil eller annan liknande förseelse, såvida den icke medfört fara eller hinder

för trafiken. Även smärre överskridanden av gällande hastighetsbestämmelser

och ovarsamhet vid gående, varigenom fara eller hinder för trafiken

ej uppkommer, kan anses som obetydliga förseelser.

Som exempel på förseelser mot gällande ordningsföreskrifter, vilka kan

vara obetydliga, kan anföras badning eller camping på förbjuden plats, kälkbacksåkning,

bollsparkning eller annan sport eller lek på sådan plats, nedskräpande

av allmän plats, olovligt beträdande av gräsmattor, olaga affischering,

reklam o. d., försummad gaturenhållning eder snöskottning, felande

eller ej reglementsenlig adressnummerskylt på eller vid byggnad eller fel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Ii 13 år 1958

3

aktigt anbragt sådan skylt samt att man låter hund löpa lös eller utan halsband

eller förorena på allmän plats.

För att rapport skall kunna underlåtas fordras emellertid icke endast att

förseisen är obetydlig; den måste dessutom vara klart ursäktlig. För

att en förseelse skall anses såsom ursäktlig fordras, att den icke skett uppsåtligen,

med »vett och vilja», av trots eller likgiltighet eller av grov oaktsamhet

utan heror på tillfällig glömska, missuppfattning, förbiseende eller

dylikt, som även en fullt lojal person med sunt och vaket rättsmedvetande

kan göra sig skyldig till. Som ursäktliga kan således ej betraktas förseelser,

som begås i bestämt syfte, t. ex. i vinningssyfte, eller som innefattar ett avsiktligt

åsidosättande av gällande föreskrifter.

Om en förseelse beror på tillfällig glömska eller förbiseende — en cyklist

glömmer t. ex. att vid mörkrets inbrott tända cykellyktan men rättar på tillsägelse

av polisman genast sin försummelse — eller på andra liknande omständigheter,

bör den däremot anses som ursäktlig. Såsom ursäktliga kan

vidare betraktas smärre förseelser, som beror på okunnighet om lokala ordnings-

eller trafikföreskrifter.----

Rapportering behöver ej heller ske i vissa fall, då någon handlat i en nödsituation,

t. ex. då en cyklist eller bilist för att rädda sig undan en skenande

häst eller för att undvika att köra på ett barn, som plötsligt springer ut på

vägbanan, gör sig skyldig till eu obetydligare trafikförselse, som ej vållar

trafikolycka eller hindrar eller stör trafiken. Begår fordonsföraren i anförda

exempel däremot ett grövre trafikbrott, bör detta i vanlig ordning utredas

och rapporteras. Då bör det nämligen ankomma på åklagarmyndigheten

att avgöra huruvida saken skall åtalas eller ej.------

Frågan vilka förseelser som ej bör rapporteras kan. som av det anförda

framgår, inte besvaras generellt. Som regel måste avgörandet överlämnas

till de enskilda polismännen under beaktande av omständigheterna i varje

särskilt fall.

Möjligheten till rapporteftergift far icke utnyttjas på sådant sätt att

vissa slag av förseelser över huvud taget icke rapporteras av polismännen.

Detta skulle ju innebära att straffbestämmelsen för sådan förseelse i själva

verket sattes ur kraft. Regeln om rapporteftergift avser allenast att befria

den enskilde polismannen från skyldigheten att rapportera i sådana fall, då

en rapport skulle framstå som en obillig eller överdriven tjänsteåtgärd.

Förseelse, som trätt enskild persons intresse för när, bör som regel rapporteras.

Om en förseelse orsakat skada till person eller egendom, skall

den således rapporteras, även om detta enligt de allmänna reglerna eljest

icke behövde ha skett. Undantag kan dock i vissa fall göras för obetydliga

egendomsskador. I dylika fall bör rapporteftergift ifrågakomma endast om

målsäganden förklarar sig ej göra anspråk på någon ersättning för skadan

eller också parterna är överens om sättet för skadans gottgörande. Om t. ex.

cn kollision mellan en cyklist och en bilist orsakats av åtgärd som får anses

vara klart ursäktlig, och därvid eu mindre buckla uppkommit på cykelns

stänkskärm samt cyklisten i polismannens närvaro förklarar, att han ej gör

anspråk på ersättning eller -att han godtar den ersättning som bilisten erbjuder

honom, bör således förseelsen ej rapporteras. Vid dylika bagatellartade

kollisionsskador är det lämpligt, att polismannen tillfrågar målsäganden,

huruvida han kräver ersättning, och rättar rapporteringsfrågan

efter målsägandens inställning. Finner polismannen, att förseelsen ej bör

rapporteras, bör han dock göra sådana anteckningar angående händelsen,

att den vid behov kan rekonstrueras. Sådana förhållanden kan nämligen sedermera

inträffa, ''att saken bör göras till föremål för polisutredning. Det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

kan exempelvis visa sig att kollisionen orsakat skada, som uppmärksammats

eller framträtt först senare.

Har förseelse orsakat kroppsskada bör den, även om skadan anses ringa,

alltid rapporteras. Det är nämligen merendels omöjligt att från början bedöma

följderna även av en till synes obetydlig kroppsskada.

Vad i övrigt angår de närmare förutsättningarna för rapporteftergift bör

sådan givetvis endast förekomma, då den felande vidgår förseelsen. Bestrider

han, att han gjort sig skyldig till lagöverträdelse, eller har han annan

uppfattning rörande händelseförloppet än polismannen, skall förseelsen

rapporteras i vanlig ordning. Detta gäller även därest den felande vägrar att

på polismannens tillsägelse rätta en begången försummelse.

Gör en person sig på en gång skyldig till dels ett brott av sådan svårhetsgrad,

att det bör göras till föremål för polisundersökning, dels en obetydlig

och klart ursäktlig förseelse, skall båda handlingarna rapporteras. Detsamma

gäller om någon samtidigt begår ett flertal förseelser, vilka visserligen

var för sig skulle kunna bli föremål för rapporteftergift.

Den omständigheten att en felande tidigare gjort sig skyldig till eu förseelse,

som ej rapporterats, kan äga betydelse vid bedömandet i vad mån

den nya förseelsen kan anses klart ursäktlig. Om t. ex. en person, som parkerat

sin bil på förbjuden plats och av polisen gjorts uppmärksam därpå

men ej rapporterats, någon dag senare upprepar samma förseelse, kan den

nya förseelsen ej anses ursäktlig.

Polismannen skall genast på stället avgöra, huruvida eu konstaterad förseelse

skall rapporteras eller ej. Är han tveksam, huruvida rapporteftergift

bör äga rum, skall förseelsen rapporteras. Den omständigheten att en förseelse

rapporteras behöver icke medföra, att den föranleder någon påföljd.

Beträffande samtliga förseelser, varom här är fråga, kan nämligen åklagaren

efterge åtal.

Det formella förfarandet för rapporteftergift bör anpassas efter omständigheterna

i varje särskilt fall. I allmänhet bör polismannen inskränka sig

till att upplysa den felande om att han överträtt visst straffbud, men att förseelsen

med hänsyn till omständigheterna icke kommer att rapporteras. Någon

form av »varning» från polismannens sida bör icke förekomma. Det kan

dock ibland vara befogat att polismannen erinrar den felande om vikten

av att noga iakttaga gällande föreskrifter. Även en sådan erinran skall i

regel ske muntligt. I vissa undantagsfall, såsom då den felande ej är tillstädes

vid polismannens konstaterande av eu felparkering eller annan liknande

förseelse, kan det dock vara lämpligt att den felande, t. ex. genom ett

meddelande på det felparkerade fordonet, göres uppmärksam på överträdelsen.

Då en förseelse ej rapporteras, skall den icke heller göras till föremål för

utredning. Den felande skall ej heller utfrågas om namn, adress eller andra

identitetsuppgifter. Om såsom villkor för rapporteftergift uppställts att den

felande före viss dag skall avhjälpa ett konstaterat utrustningsfel, bör polismannen

dock göra erforderliga anteckningar rörande saken. Detsamma bör,

såsom förut nämnts, gälla vid vissa slag av obetydliga kollisionsfall.

Registrering av förseelser, som ej föranlett rapport eller anteckning av

namn på de felande, har icke ansetts böra föreskrivas.

Självfallet är det av största betydelse att bestämmelserna om rapporteftergift

tillämpas så enhetligt som möjligt. Det åligger därför polischeferna

att allt efter de föreliggande förhållandena lämna polispersonalen de råd

och anvisningar, som kan behövas.»

I svar den 17 december 1957 på en interpellation i andra kammaren av

herr Eliasson i Stockholm om en bättre koncentration av rättsvården på

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 11)58

den mera samhällsfarliga kriminaliteten upplyste chefen för inrikesdepartementet

att frågan om klarläggande föreskrifter om rätt för polisbefäl att

meddela avskrivningsbeslut beträffande förseelser, som kan bli föremål för

rapporteftergift, vore under behandling i departementet.

Motionen

I motionen framhålles bl. a., att det synes föreligga betydligt större olikheter

i tillämpningen av rapporteftergift än som motiveras av skiljaktigheter

i personligt omdöme hos olika befattningshavare, och motionären finner möjligheten

böra undersökas av en omarbetning av de av inrikesdepartementet utfärdade

anvisningarna med hänsynstagande till »rådande kriminalpolitiska

läge». Härvid synes enligt motionären särskild uppmärksamhet böra ägnas

möjligheten alt undvika rapport av mindre trafikförseelser.

B. Polisbötessystem

Gällande rätt m. m.

Enligt gällande rätt finnes icke någon form för beivran av förseelse genom

omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet. I

processkommissionens betänkande diskuterades nämnda fråga kortfattat i

kapitlet om strafföreläggande. Därvid utsädes att motsvarande institut som

det för den svenska rätten ifrågasatta redan existerade i vissa främmande

länder. Det nämndes vidare att erfarenheterna av strafföreläggande i utlandet

varit övervägande gynnsamma och att tillämpningsområdet på vissa

håll utvidgats. Processkommissionen ansåg strafföreläggande böra införas

i svensk rätt och fann det ej böra möta betänkligheter att låta åklagare utfärda

föreläggande. Man diskuterade ej alternativet med polismyndighets

handhavande av institutet. Ej heller i processlagberedningens förslag övervägdes

möjligheten att låta polismyndighet utfärda strafförelägganden.

Pågående utredning

Med stöd av Kung]. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1956 pågår f. n. genom

av chefen för inrikesdepartementet tillkallade sakkunniga (polisverksamhetsutredningen)

en utredning rörande lämpliga åtgärder i syfte att effektivisera

polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten in. in. Inom

utredningen har frågan om införandet av rätt för polisen att utdöma och

upptaga böter aktualiserats och frågan har diskuterats av utredningen både

internt och vid överläggningar med representanter för polismyndigheter och

polispersonal i ett antal större städer. Det har därvid visat sig att åsikterna

varit delade i frågan huruvida polisen bör erhålla rätt att förelägga böter.

Enighet har emellertid förelegat så till vida att det ansetts önskvärt med en

förenkling av det nuvarande systemet för rapportering och handläggning av

bötesförseelser. Inom utredningen har det införskaffade materialet sammanställts

i en promemoria, i vilken uttalas, att utredningen ansett frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1!)5S

vara av sådan betydelse att den synes böra närmare utredas. Promemorian

bär överlämnats till chefen för inrikesdepartementet och därefter tillställts

justitiedepartementet, där spörsmålet om ärendets fortsatta handläggning

för närvarande överväges.

Motionen

I motionen framföres tanken att efter utländsk förebild i svensk rätt intöra

en sådan ordning att bötesstraff för vissa förseelser, företrädesvis parkeringsförseelser

eller andra mindre förseelser av motortrafikanter, skulle

kunna åläggas redan på polisstadiet. Motionären uppehåller sig i förevarande

avsnitt vid vissa synpunkter, som redovisats i polisverksamhetsutredningens

promemoria och som berör uppkommande olägenheter av ett polisbötessystem,

samt finner dessa olägenheter icke vara av den art, att de bör

utgöra hinder för en reform. Genom en sådan skulle enligt motionären måhända

hälften av alla parkeringsförseelser kunna avgöras på ett tidigt stadium.

C. Ringa oaktsamhet i trafik

Gällande rätt in. in.

I lagen om straff för vissa trafikbrott stadgas i 1 § 1 inom.: Brister vägtratikant

i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka

betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa, dömes för

vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

För tolkningen av begreppet ringa oaktsamhet lämnar förarbetena till lagen

viss ledning. 1944 års trafiksakkunniga hade i sitt den 15 maj 1948

avlämnade betänkande (SOU 1948: 34, s. 64, 280 ff) föreslagit, att straffbar

(och alltsa åtalbar) trafikovarsamhet skulle föreligga där man genom att

åsidosätta någon i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift eller annoiledes,

av oaktsamhet åsamkat annan person skada eller skada å annans

egendom, som icke är obetydlig, eller framkallat fara för sådan skada.

I propositionen till 1951 års riksdag, som ligger till grund för den nu gällande

lagstiftningen, frånträdde departementschefen det förslag till det straffbara

områdets avgränsning, som de sakkunniga förordat. Efter att ha redogjort

för då gällande föreskrifter och för de sakkunnigas förslag och motiveringen

därför ävensom för vissa remissvar anförde departementschefen

(prop. nr 30 s. 266 ff):

För ådö mande av ansvar för trafikovarsamhet torde, såsom de sakkunniga

toreslagit, principiellt böra förutsättas, att den felande åsidosatt de föreskriftei,

vilka meddelats i trafiksäkerhetens intresse. Det allmänna varsamhetsstadgandet

i 39 § vägtrafikförordningen kan sägas utgöra en sammanfattning

av dessa föreskrifter. Det åligger sålunda vägtrafikanten att

iakttaga den omsorg och aktsamhet, som till förekommande av trafikolycka

betingas av omständigheterna. Huruvida någon olycka verkligen inträffat

eller varit nära att inträffa är i och för sig utan betydelse för bedömandet av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 10ö8

7

frågan om ovarsamhet. Så är t. ex. hos en bilist, som »ginar» en skymd

högerkurva, oaktsamheten lika stor, vare sig annat fordon nalkas på andra

sidan kurvan eller ej. Han har nämligen under alla omständigheter att räkna

med möjligheten av annalkande fordon.

De sakkunniga ha, såsom förut nämnts, begränsat straffansvaret till de

fall, då ovarsamheten medfört viss skada eller konkret fara. Det kan emellertid

knappast anses tillfredsställande för rättskänslan, att en vägtrafikant,

som uppenbart åsidosatt reglerna om varsamhet, skall kunna undgå straff

endast därför att han haft den turen, att skada eller fara ej följt. Ur allmänpreventiv

synpunkt är det vidare av största vikt, att det av trafiksäkerhetsintresset

betingade varsamhetskravet erhåller nödigt eftertryck.

Med hänsyn till vad nu sagts är det enligt min mening erforderligt, att

straffsanktionen för ovarsamhet utformas utan sådan begränsning, som av

de sakkunniga föreslagits. Förslaget bör följaktligen jämkas. Man lärer därvid

ha att välja mellan två olika utvägar. Den ena är att — såsom på sina

håll ifrågasatts — direkt i vägtrafikförordningen straffbelägga överträdelse

av de föreskrifter, vilka kunna anses vara av så grundläggande betydelse ur

trafiksäkerhetssynpunkt, att åsidosättandet av desamma — med hänsyn till

allmänpreventionen — bör vara kriminaliserat, även om i det särskilda fallet

skada eller konkret fara icke uppkommit. Den andra utvägen är att i

trafikbrottslagen upptaga en generell bestämmelse om straff för ovarsamhet,

oavsett om skada eller konkret fara föreligger eller ej. Enligt min mening

är den senare lösningen att föredraga. Behovet av straffsanktion lärer nämligen

mera fullständigt täckas genom ett generellt stadgande i trafikbrottslagen

om ansvar för ovarsamhet än genom särskilda straffbestämmelser till

detalj föreskrifter i vägtrafikförordningen. Vidare torde genom ett sådant

generellt stadgande erhållas större frihet att bedöma ansvarsfrågan i det särskilda

fallet än genom kategoriska straffstadganden för åsidosättande av

särskilda trafikregler. Slutligen synes denna lösning vara att föredraga även

ur systematisk synpunkt. Såsom förut antytts kunna nämligen de detaljregler,

vilka här komma i fråga, sägas utgöra allenast olika aspekter av det

allmänna varsamhetsstadgandet i 39 § vägtrafikförordningen och med detta

bilda ett regelkomplex, vars kriminalisering synes böra ske på enhetligt sätt.

Med anknytning till nyssnämnda stadgande synes följaktligen såsom förutsättning

för straffbarhet principiellt böra upptagas, att vederbörande brustit

i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats

av omständigheterna. Emellertid torde detta ej böra gälla utan undantag.

Hänsynen till allmänpreventionen förefaller nämligen knappast

kräva kriminalisering även av en blott ringa grad av oaktsamhet.

Med tillämpning av det anförda har i departementets förslag uti första

stycket av förevarande paragraf upptagits, att om vägtrafikant brustit i den

omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats

av omständigheterna, och oaktsamheten ej var ringa, för vårdslöshet i trafik

skall dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I fråga om innebörden av begreppet ovarsamhet synes följande anmärkning

vara på sin plats.

En vägtrafikant kan stundom ha del i uppkomsten av eu trafikolycka,

oaktat han gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet.

I dylika fall har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för

ovarsamhet, även då situationen varit sådan, all för dess bemästrande skulle

ha erfordrats en alldeles exceptionell kvicktänkthet och kallblodighet. Enligt

min mening är del cj riktigt att åt stadgandet om ansvar för ovarsamhet

i vägtrafik giva en sa vidsträckt innebörd. Detta skulle nämligen innebära,

ati man i trafikmål skärpte de principiella krav, vilka ställas i andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

mål om ansvar för oaktsamhet. Man lärer icke böra av en vägtrafikant kräva

mer, än att han innehar de kvalifikationer, som rimligen kunna förväntas

hos en normalt skicklig trafikant inom den grupp, varom fråga är, och att

han gör vad i hans förmåga står för att undvika olycksfall.

Propositionen antogs i förevarande del oförändrad av riksdagen.

Inför den nya trafiklagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1952 erinrade

riksåklagaren i cirkulär den 28 november 1951 åklagarna om innehållet

i trafikbrottslagen, varvid ämbetet bl. a. gjorde följande uttalande:

Ämbetet vill framhålla att det givetvis icke är möjligt att genom en sträng

gränsdragning fixera det straffbara området av oaktsamheten och därifrån

avskilja vad som kan bedömas såsom ringa oaktsamhet. Det må emellertid

erinras — och detta innebär endast ett understrykande av de synpunkter

som framgå ur departementschefens uttalande — att vid en trafikovarsamhet,

som föranlett personskada eller egendomsskada, som ej är obetydlig,

eller där fara framkallats för sådan skada, oaktsamheten kan vara ringa

även om skadan till äventyrs är svårartad eller faran för skada i det särskilda

fallet varit avsevärd. Å andra sidan kan oaktsamheten icke alltid betecknas

som ringa, därför att i det aktuella fallet skada ej inträffat eller

ens fara därför förelegat.

Genom 1953 års trafiksäkerhetsutredning har en undersökning verkställts

rörande bl. a. antalet i trafikolyckor delaktiga motorfordonsförare och hur

stor del av dessa som undgått åtal, enär ovarsamheten bedömts som ringa.

På grundval av resultatet av undersökningen, som avsett vissa städer och

landsfiskalsdistrikt och som redovisats i en i utredningens betänkande »Traliksäkerhet

II» (SOU 1957: 18) intagen tabell, har utredningen gjort följande

uttalande:

De uppgifter, som lämnats i förestående tabell, ävensom de iakttagelser i

övrigt, som utredningen gjort vid sin genomgång av åklagarnas svar, ge vid

handen att praxis växlar på ett sätt, som icke kan anses önskvärt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Risken för en förare att bli åtalad med anledning av en

trafikolycka och därmed också risken för honom att i körkortsregistret bli

antecknad för en trafikförseelse, är högst olika här i landet beroende av på

vilken plats olyckan inträffar. Denna växlande risk hänför sig uppenbarligen

i första hand till den ojämnhet i åtalsprövningen, som föreligger de olika

åklagarna emellan.

Särskilt intresse erbjuder ett studium beträffande fördelningen av avskrivningsbesluten

å de olika grunder som angivas. Det framgår sålunda, att man

i vissa åklagardistrikt företrädesvis avskriver på grund av ringa trafikovarsamhet,

medan man däremot i andra distrikt vanligen underlåter åtal, enär

brott icke anses styrkt. I Jönköping underläts åtal mot 13 % av de inblandade

förarna, enär ovarsamheten bedömdes vara ringa, och mot 56 % av

förarna av »annan anledning», medan däremot i Solna distrikt 50 % av förarna

undgingo åtal på förstnämnda grund och ingen av »annan anledning».

Motionen

I motionen refereras trafiksäkerhetsutredningens förevarande undersökning

och framhålles att olikheterna i avskrivningsfrekvens mellan skilda

åklagare torde vara större än som är motiverat av omdömesskiljaktigheter.

Motionären anser att en utredning bör företagas för åstadkommande av stör
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första bigutskottets utlåtande nr Ii 13 år 1958

9

re enhetlighet vid tillämpningen och förmenar, att en något vidare genomsnittlig

avskrivning på grund av »ringa ovarsamhet» torde kunna genomföras.

D. Strafföreläggande

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger åklagare, när allmänt åtal skall

äga rum för brott, varå allenast böter kan följa — dock ej normerade böter

— att, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande må ej avse

dagsböter utöver fyrtio. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller

annan sådan påföljd, skall även denna påföljd föreläggas den misstänkte till

godkännande. Därest fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas med

mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej användas,

om anledning förekommer, att målsägande finnes. Jämlikt 4 § gäller

strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, som lagakraftvunnen

dom.

Tillämpningsområdet för strafföreläggande erhöll sin nuvarande omfattning

vid en år 1954 genomförd lagändring. Denna innebar en utvidgning i

förhållande till tidigare tillämpningsområde, i det antalet dagsböter som må

åläggas genom strafföreläggande höjdes från 20 till 40 samt tidigare gällande

förbud mot användande av sådant föreläggande i fråga om misstänkta

under 18 år borttogs.

Redan vid 1950 års riksdag, då nya rättegångsbalken varit i kraft blott två

år, framfördes i motioner bl. a. förslag om utvidgning av tillämpningsområdet

för strafföreläggande, vilket enligt rättegångsbalkens ursprungliga regler var

snävare än enligt nu gällande lydelse. I motionerna framhölls att straffföreläggandeinstitutet

icke kunde hindra att rena bagatellförseelser droges

inför domstol, enär strafföreläggande vore uteslutet så snart förutom böter

jämväl urbota straff inginge i straffskalan, och detta även om uppenbarligen

aldrig urbota straff ifrågakomme för den aktuella förseelsen.

I sitt yttrande över motionerna i förevarande del anförde första lagutskottet

(uti. nr 23/1950):

Vissa skäl tala---för att utvidga institutets tillämpningsområde

även till brott, där fängelse visserligen ingår i latituden men sällan eller

aldrig ådömes. Inom utskottet ba dock anförts betänkligheter mot en sådan

lösning. Man bar därvid pekat på att åklagarens verksamhet är undandragen

offentlighetens insyn och att åklagaren lätt kan bliva utsatt för obehörig

påverkan. Tydligt är att man vid en eventuell utvidgning på denna punkt

måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet vill i detta sammanhang

understryka angelägenheten av att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet

på straffrättens område i görligaste män söker utsöndra de rena bagatellförseelserna

till särskilda brottstyper med allenast böter i strafflatituden.

Vid lagändringen år 1954 anförde utskottet (ull. nr 25/1954):

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Det är naturligt att man vid sina strävanden att genom detaljreformer i

processordningen förenkla och förbilliga rättegångsförfarandet upptagit till

övervägande att utvidga användningen av institutet strafföreläggande. Genom

en reform i denna riktning avlastas arbete från domstolarna och även i

viss mån från åklagarna, då dessa slipper inställa sig inför rätta. När utskottet

--------vid 1950 års riksdag övervägde olika förslag till ändringar

i rättegångsbalken, behandlade utskottet även denna fråga. Utskottet fann

därvid särskilt böra övervägas, om icke institutets begränsning till personer,

som uppnått aderton års ålder, skulle kunna slopas. Vidare ansåg utskottet

vissa skäl tala för att utvidga institutets tillämpningsområde även till brott,

där fängelse visserligen inginge i latituden men sällan eller aldrig ådömdes.

Det framhölls dock i utlåtandet, att inom utskottet anförts betänkligheter

mot en sådan lösning.-----

I propositionen föreslås vidare, att strafföreläggande i framtiden skall få

avse högst fyrtio dagsböter i stället för såsom för närvarande högst tjugu.

Däremot tillbakavisas tanken att använda strafföreläggande även vid brott,

varå kan följa fängelse. Vid övervägande av i dessa hänseenden lämpliga begränsningar

av strafföreläggandeinstitutet bör man, såsom klargöres i propositionen,

fasthålla att strafföreläggande ger mindre starka garantier än

ett domstolsförlarande för ett objektivt riktigt avgörande, då processmaterialet

icke framlägges vid ett kontradiktoriskt förfarande. Ehuru strafföreläggande

utmärkt väl lämpar sig för användning vid förseelser av så enkel

beskaffenhet, att bedömandet kan ske mera schematiskt, kan det därför innebära

vissa risker att eftergiva kravet på domstolsprövning i mål, vars bedömande

fordrar hänsynstagande till ett vidare faktumkomplex. Utskottet

delar därför departementschefens uppfattning, att strafföreläggande endast

bör användas vid egentliga ordningsförseelser, och detta ställningstagande

synes föranleda, att strafföreläggande ej bör ifrågakomma vid brotb som

kan medföra frihetsstraff. Däremot torde några betänkligheter ej behöva

möta mot del i propositionen framlagda förslaget att höja gränsen för det

antal dagsböter, som må åläggas i strafföreläggandets form. Den förebragta

utredningen synes nämligen ge vid handen, att för vissa ordningsförseelser

straffet regelmässigt ligger över tjugu dagsböter. Även för sådana förseelser

bör strafföreläggande lämpligen kunna komma till användning, och en

förskjutning av gränsen till fyrtio dagsböter bör ej möta betänkligheter.

Framställning om utredning

De jämlikt bemyndigande den 16 november 1956 tillkallade sakkunniga

för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten har i skrivelse till

chefen för justitiedepartementet den 27 februari 1958 hemställt om en utredning

om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet

att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Beslut har ännu

icke fattats rörande den fortsatta behandlingen av det sålunda aktualiserade

spörsmålet.

Motionen

I motionen framföres i förevarande del förslag om att strafföreläggande

skall kunna tillämpas även då fängelse ingår i straffskalan för det ifrågavarande

brottet men det är uppenbart att i det konkreta fallet ej blir fråga

om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären uttalar vidare den meningen

att det ej synes föreligga anledning att begränsa institutets tillämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 1) 13 år 11)58

IL

ningsområde med hänsyn till målsägande^ I de fall då målsäganden förklarat

sig ej föra ersättningstalan bör enligt motionären hinder ej föreligga att

meddela strafföreläggande.

Remissyttranden

Över den vid 1958 års A-riksdag väckta motionen II: 352 hade första lagutskottet

i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden

från riksåklagarämbetet och 1951 års rättegångskommitté. Riksåklagarämbetet

hade vid sitt yttrande fogat bl. a. av ämbetet inhämtade yttranden

från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därjämte hade utskottet

berett Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler

och Föreningen Sveriges landsfiskaler tillfälle att avgiva yttrande

över motionen.

I några av remissvaren har frågan om arbetsläget hos de rättsvårdande

organen ägnats uppmärksamhet. Sålunda har stadsdomarföreningen

erinrat om den på senare år alltmera ökade arbetsbördan för domstolar, åklagare

och polisens brottsutredande organ och den därav föranledda betydande

arbetsbalans, som på många håll föreligger. Denna utveckling har enligt

föreningens uppfattning lett till en allmän försvagning av samhällets åtgärder

mot den tilltagande brottsligheten. Föreningen anser därför att en upprustning

av samhällets resurser mot brottsligheten är ofrånkomlig och att de

av motionären föreslagna åtgärderna icke kan ersätta eu dylik upprustning.

Häradshövdingeföreningen framhåller, att det icke råder något tvivel om att

läget sedan åtskilliga år tillbaka, i synnerhet i storstäderna, är sådant att

energiska åtgärder är påkallade, om den grövre kriminaliteten skall kunna

bemästras på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Motionens förstahandsyrkande avseende eu all m än utredning om

vad som kan göras för att få en bättre koncentration av rättsvården på den

mera samhällsfarliga kriminaliteten avstyrkes av flertalet av de remissinstanser,

som tagit direkt ställning härtill. Riksåklagarämbetet, som ställer sig

avvisande till en sådan utredning, anför:

1 en rättsstat måste uppenbarligen tillses att begångna lagöverträdelser

oberoende av svårhetsgraden bliva beivrade. Att — såsom motionären tydligen

tänkt sig — till ledning för de rättsvårdande organens verksamhet söka

uppdela brottsligheten i en mera samhällsfarlig och en mindre samhällsfarlig

kategori måste därför anses principiellt oriktigt och ur skilda synpunkter

olämpligt. Del torde för övrigt vara ogörligt att i praktiken genomföra

en sådan reglering. Den mycket angelägna uppgiften att bekämpa den i

egentlig mening samhällsfarliga kriminaliteten måste i första hand åvägabringas

genom att ökade resurser ställes till rättsvårdens förfogande. Därest

såsom för närvarande är fallet framför allt i de största städerna •— de

rättsvårdande organens resurser äro otillräckliga härför, måste en upprustning

ske, företrädesvis av kriminalpolisen men i sin mån även av åklagarmyndigheterna

och domstolarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Däremot ansluter sig ämbetet till tanken, att rationaliseringar och förenklingar

inom rättsvården, som kunna verkställas utan avkall på rättssäkerhetsgarantierna,

indirekt kunna leda till att möjlighet skapas att med oförändrade

personella resurser ägna större uppmärksamhet åt bekämpandet

av den i egentlig mening samhällsfarliga kriminaliteten. Det är därför angeläget

att uppmärksamheten ständigt är fäst på de möjligheter, som i detta

avseende kunna föreligga.

Liknande tankegångar uttalas av rättegångskommittén och landsfiskalsföreningen.

I dessa instansers yttranden kommer den uppfattningen till synes

att, om brottsbekämpandet är ineffektivt och långsamt därför att organen

har för liten personal, detta i första hand bör avhjälpas med ökade personella

resurser. Kommittén uttalar också att det ville synas som om åtskilligt

i detta hänseende borde på sina håll åtgöras. Kommittén tillägger dock

att möjligheterna att rationalisera och effektivisera de rättsvårdande myndigheternas

verksamhet självfallet också bör tillvaratagas, men en rationalisering

får icke bli ett självändamål, som äventyrar rättssäkerheten eller

respekten för vissa straffbud.

Häradshövdingeföreningen tillstyrker den begärda utredningen men anför

att denna ståndpunkt icke får fattas såsom ett godtagande av en utveckling,

som leder till att de rättsvårdande myndigheterna för att bättre kunna

bekämpa de farligare lagöverträdarna måste lämna de mindre farliga utan

övervakning. Enligt föreningens uppfattning föreligger ej ett sådant nödläge,

att det ens för en kortare tid är befogat att frånfalla kravet på att de

rättsvårdande myndigheterna skall vara så rustade, i fråga om personal och

i andra hänseenden, att all slags brottslighet kan hållas under tillfredsställande

kontroll. Även med denna uppfattning torde emellertid, anser föreningen,

utrymme finnas för reformer i förenklande och arbetsbesparande

syfte.

Stadsfiskalsföreningen anför:

Enligt föreningens uppfattning torde det i första hand höra åvila de särskilda

polismyndigheterna, envar inom sitt jurisdiktionsområde, att med

hänsyn till sina resurser tillse att dessa användas på effektivast möjliga sätt

och inriktas på den vid varje särskild tidpunkt besvärligaste kriminaliteten.

När det gäller kriminalpolisen, som mestadels sysslar med kriminalitet i

egentlig mening, kan ifrågasättas, huruvida så icke redan sker. De fall, som

i första hand bliva föremål för kriminalpolisens utredning, äro de, i vilka

den misstänkte gripits på bar gärning och därefter processuell tvångsåtgärd

i form av anhållande och häktning ifrågakommer. Även andra svåra brott,

som av olika skäl kräva snabbt ingripande, torde behandlas med förtursrätt.

Med nuvarande begränsade personella resurser leder antydda förfaringssätt

givetvis till att andra ärenden, varav åtskilliga i och för sig ganska

väsentliga, eftersättas.---------Med hänsyn till vad här framhållits synes

fog för det antagandet föreligga, att kriminalpolisen redan nu inom ramen

för sina starkt begränsade resurser i det väsentliga inriktat sin verksamhet

på att bekämpa den mera allvarliga brottsligheten.

Rörande det i motionen upptagna andrahandsyrkandet om utredning

angående vissa i motionen under särskilda rubriker

framförda förslag har stadsdomarföreningen tillstyrkt att dessa

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

13

förslag blir föremål för närmare överväganden. Rättegång skommittén ställer

sig däremot avvisande till en dylik utredning under framhållande av att

dessa frågor, i den mån de är av beskaffenhet att kunna generellt regleras,

på senare tid varit och fortfarande är föremål för utredning i skilda sammanhang.

I fråga om motionärens förslag om utredning lörande utvidgning av polisens

möjlighet att meddela rapporteftergift har några instanser

erinrat om att detta spörsmål f. n. är under prövning hos Kungl. Maj :t. I sak

framhåller häradshövdingef Öl eningen, att fog synes föreligga för motionärens

åsikt att genom en vidgad rapporteftergift arbetskraft skulle kunna frigöras

utan att någon egentlig risk uppstår för rättsvården. Stadsfiskalsföreningen

yttrar som sin mening att rapporteftergift endast bör få ifrågakomma

vid förseelser, för vilka straffskalan upptager allenast böter, och anser

olämpligt att utvidga tillämpningsområdet att omfatta trafikovarsamhet, för

vilket brott jämväl fängelse ingår i straffskalan. Enligt landsfiskalsföreningens

åsikt saknas anledning att omarbeta de nuvarande anvisningarna för

användningen av rapporteftergift, enär dessa är väl avvägda och icke ger

anledning till kritik. Visserligen — säger föreningen — är anvisningarna

allmänt hållna, men något annat är ej heller möjligt eller lämpligt.

Även förslaget om införande i vårt land av s. k. polisbötessystem

har föranlett några instanser till erinran om att denna fråga f. n. är under

utredning eller prövning. Häradshövdingeföreningen finner önskvärt att det

snarast undersökes i vilken form ett dylikt system kan införas, något som

skulle medföra en icke obetydlig arbetsbesparing för polis- och åklagarmyndigheter.

Enligt föreningens åsikt bör anordningen självfallet begränsas till

förseelser, för vilka endast vanliga penningböter kommer i fråga, och det

bör genom administrativa föreskrifter sörjas för att böterna blir bestämda

till enhetliga belopp. Stadsfiskalsf öreningen anser förslaget värt att närmare

utredas men påpekar att ett dylikt system för den enskilde polismannen

torde komma att medföra ytterligare arbetsmoment. Även landsfiskalsföreningen

har en positiv inställning till utredning av förevarande fråga.

Vad beträffar frågan vad som kan åtgöras för att åstadkomma större enhetlighet

vid tillämpningen av rekvisitet ringa oaktsamhet i 1 §

trafikbrottslagen har riksåklagarämbetet påtalat, att de i motionen åberopade

statistiska uppgifterna rörande avskrivningsfrekvensen i fråga om trafikmål

icke är helt rättvisande, och ämbetet hänför sig härvidlag till ett

av stalsåklagaren i Göteborg i yttrande gjort uttalande av följande innehåll:

Enligt vad jag erfarit, lära i Eskilstuna och Hälsingborg vederbörande

polismän för åklagaren föredraga åtskilliga trafikolyckor för att erhålla besked,

om förundersökning skall ske. Finnes sådan ej erforderlig, inräknas

fallen icke i statistiken. Samma beräkningsgrunder torde icke tillämpas i de

städer, där avskrivningsprocenten redovisats betydligt högre.

Härefter uttalar ämbetet, att även med beaktande av eventuella felkällor

i det statistiska materialet måste dock därav framgå att en påtaglig ojämnhet

förekommer i fråga om atalsprövningen olika åklagarmyndigheter cmcl
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

ian. Dock anmärker ämbetet, att det kan tänkas att den ojämnhet vid åtalsbedömningen

som föreligger blir i viss mån utjämnad genom domstolens

bedömning av de mål, som underställes densamma. Det är nämligen enligt

ämbetets mening möjligt, att i de distrikt, där endast en relativt liten de!

av de i trafikolyckor delaktiga förarna blir ålalade, sakfällningsprocenten är

högre än i distrikt, där större delen av de delaktiga förarna blir åtalade. Del

skulle därför kunna tänkas, att om antalet sakfällda förare sattes i relation

till antalet delaktiga förare, så skulle skillnaderna mellan de olika distrikten

visa sig bli i någon mån utjämnade. Ämbetet anför därefter ytterligare:

Emellertid är det under alla omständigheter klart, att den ojämna åtalsprövningen

icke är tillfredsställande och att densamma i och för sig motiverar

en undersökning av möjligheterna att åvägabringa en mera enhetlig

praxis. Svårigheterna att meddela riktlinjer, som skulle möjliggöra en enhetlig

praxis i hithörande frågor, äro dock så stora att riksåklagarämbetet

för sin del vill ifrågasätta, huruvida det över huvud taget skall visa sig

möjligt att åstadkomma sådana riktlinjer för åklagarna. "De faktorer, som

samverka till en trafikolycka, äro nämligen så mångahanda och så skiftande,

att det torde vara en mycket vansklig uppgift"att åstadkomma täckande

typfall. Och om sådana fall skulle kunna angivas, uppstår måhända

ä andra sidan risk för att reglerna komma att tillämpas alltför schematiskt.

På grund härav ställer sig ämbetet tveksamt till frågan, huruvida något står

att vinna genom en utredning av spörsmålet. Ämbetet vill för övrigt i detta

sammanhang erinra om att enligt vad ämbetet kunnat konstatera domstolarnas

bedömning av ansvarsfrågorna vid trafikolyckor är mycket oenhetlig.

I anledning av uttalandet i motionen att en något vidare genomsnittlig avskrivning

av fall av ringa ovarsamhet borde kunna genomföras har riksåklagarämbetet

ifrågasatt, om icke en ökad avskrivning rent faktiskt skulle

komma att motverka de kraftigare ingripanden mot olämpliga förare, som

bl. a. åsyftades med de vid 1958 års A-riksdag behandlade ändringarna i tralik

lagstift ningen. Ämbetet anser det nämligen ligga i sakens natur, att länsstyrelserna

blir mindre benägna att ingripa mot förare, om de icke kon

stödja sig på fällande dom eller godkänt strafföreläggande, i den mån detta

institut efter en eventuell lagändring kan få användas vid trafikbrott.

Häradshövdingeföreningen håller för sannolikt att det är möjligt att «e110111

utredning komma fram till en enhetligare tillämpning av åtalsprövn

i ligen i trafikmål och anser det icke uteslutet att det därigenom skulle

bli möjligt att i någon större utsträckning än nu sker undvika åtal i lindriga

ovarsamhetsfall.

Stadsfiskalsföreningen säger sig icke kunna tillstyrka motionen i denna

del. Att genom direkta anvisningar föreskriva vad som rymmes under begreppet

ringa oaktsamhet anser föreningen svårt för att inte säga omöjligt

med hänsyn till den mångfald variationer, som kan förekomma. Enligt föreningens

mening torde problemet i stället kunna bemästras på annat sätt,

t. ex. genom överläggningar på allmänna och lokala åklagarmöten.

Avstyrkande i denna del är även landsfogdeföreningen och landsfisknls/öreningen.

Den förstnämnda föreningen förklarar sig vara av den uppfattningen

att tillräckliga anvisningar redan finns genom riksåklagarämbetets

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1953

15

cirkulär och att det icke är möjligt att härutöver ge generella anvisningar.

Enligt föreningens uppfattning bör nämligen varje trafikolycka bedömas

individuellt. Landsfiskalsföreningen anser icke heller möjligt eller lämpligt

att ge mera detaljerade anvisningar med hänsyn till de mycket skiftande

situationer det här gäller att bedöma.

Rörande den i motionen föreslagna åtgärden att utvidga tillämpningsområdet

för institutet strafföreläggande anmärker riksåklagarämbetet

att de i motionen anförda synpunkterna i huvudsak ansluter sig till vad

ämbetet tidigare i olika sammanhang föreslagit. Ämbetet erinrar om att

ämbetet i utlåtande år 1953 över ett av 1951 års rättegångskommitté avgivet

förslag om utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde uttalat sig

lör att strafföreläggande skulle få användas — förutom vid bötesbrott — i

fråga om förseelser, för vilka högst sex månaders fängelse ingick i straffskalan

men där domstolarna regelmässigt utdömer bötesstraff, såvida målsäganden

på ett sätt som ej rimligen kan ge anledning till komplikationer

förklarat sig ej skola föra ersättningstalan. Under erinran om den av de

sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten nyligen

gjorda framställningen i ämnet har ämbetet ansett sig kunna utgå

från att en utredning i frågan nu kommer till stånd.

Förevarande förslag avstyrkes av rättegångskommittén och häradshövdingeföreningen.

Dessa remissinstanser erinrar om att tillämpningsområdet

för strafföreläggande nyligen utvidgats och de anser tillräckliga skäl icke

föreligga att ånyo ompröva denna fråga. Föreningen uttalar därjämte betänkligheter

mot att alltför mycket vidga åklagarnas dömande verksamhet.

Tillstyrkande är däremot stadsfiskalsf öreningen och landsfiskalsf öreningen,

vilka instämmer i de synpunkter motionären anför. Landsfogdeföreningen

anser att strafföreläggande bör kunna få användas även i fall där målsägande

finnes men där det av en eller annan anledning är uppenbart att

målsäganden icke skall föra talan. Då frågan om en vidgad användning av

strafföreläggande enligt föreningens mening redan torde vara utredd anser

föreningen en lagändring efter nyss antydda linjer möjlig alt genomföra

utan ny utredning.

Utskottet

Det är ett i olika sammanhang ofta påtalat förhållande att samhällets

rättsvårdande organ under efterkrigstiden ställts inför alltmer ökade arbetsuppgifter

och att svårigheter uppkommit att bemästra situationen. Ett flertal

faktorer synes ha samverkat vid uppkomsten av det i vissa hänseenden

oroväckande läget. Vid sidan av den ökade allvarligare brottsligheten, som

genom sin utveckling icke blott i kvantitativt utan även i kvalitativt hänseende

kommit att kräva allt större arbetsinsatser av såväl polis som åklagare

och domstolar, har motorismens hastiga expansion ocii därmed följande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr Ii 13 år 1953

övervakningsuppgifter och utredningar av trafikolycksfall medfört en svår

belastning på de rättsvårdande organen. Härtill kommer att åtminstone tidvis

och på sina håll svårigheter förelegat och alltjämt föreligger att erhålla

de personella förstärkningar, som den ökade arbetsbelastningen fordrar. I

viss utsträckning har ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser kunnat

ske genom rationaliseringar och förenklingar; uppenbart är emellertid

att en sådan utväg är möjlig endast i begränsad omfattning, om avkall ej

skall göras på de anspråk, som hittills ställts på rättsvårdens kvalitet. Utskottet

anser det givetvis angeläget att alla tänkbara möjligheter till rationaliseringar

prövas men vill understryka vikten av att vid strävandena att

komma till rätta med nuvarande svårigheter den för en rättsstat grundläggande

rättssäkerheten icke äventyras.

I motionen förordas att rättsvården i nuvarande ansträngda läge koncentreras

på den mera samhällsfarliga kriminaliteten och föreslås att en utredning

verkställes i detta syfte. Rimligtvis måste en sådan koncentration innebära

att områden, där överträdelser av gällande föreskrifter skulle kunna bedömas

som mindre »samhällsfarliga» bleve konsekvent eftersatta från rättsvårdssynpunkt.

Mot en sådan tanke måste rent principiellt allvarliga invändningar

resas. Även om naturligtvis vissa förfaranden straffsanktionerats för

att skydda intressen av en högre valör, medan andra kriminaliseringar skett

för att tillgodose mindre centrala intressen, måste det dock förutsättas att

vägande skäl förelegat för varje kriminalisering. Ett förfarande som i det

enskilda fallet ter sig som en obetydlig förseelse kan ofta vara av den art

att det, om det praktiseras av många, skapar väsentliga olägenheter. Att i

mera betydande utsträckning underlåta att beivra vissa överträdelser skulle

vidare uppenbarligen lätt kunna medföra, att den uppfattningen vunne insteg

att de ifrågavarande stadgandena opåtalat kunde negligeras med en så

småningom skeende uppluckring av respekten för givna föreskrifter såsom

följd. Vådorna härav tarvar ingen närmare belysning. En så stor ökning av

antalet fall av underlåten beivran av förseelser, att man kunde tala om en

koncentration av rättsvården på den allvarligare brottsligheten, torde med

hänsyn till det sagda icke vara möjlig.

Även från andra synpunkter av allmän karaktär torde det kunna starkt

ifrågasättas, om det beträngda läget inom rättsvården hör mötas med en

koncentration till ett visst område av tillgängliga resurser. En sådan lösning

skulle nämligen kunna innebära att de mest iögonenfallande bristerna

tillfälligt doldes och att överblicken och därmed kontrollen över läget omärkligt

försvårades, ja, kanske rent av omöjliggjordes, för de ansvariga myndigheterna.

Rättsvården i stort torde under alla omständigheter vara mest betjänt

av att föreliggande brister får komma till synes; endast om så är fallet

föreligger förutsättningar för att ändamålsenliga motåtgärder kan sättas in

i tid.

Av det sagda framgår att utskottet icke kan biträda motionärens förslag

om en allmän utredning i syfte att åvägabringa en koncentration av rättsvården

på den mera samhällsfarliga kriminaliteten. Denna utskottets inställ
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

ning utesluter emellertid icke att utskottet kan finna vissa av de i motionen

särskilt framförda uppslagen värda beaktande.

Det är självfallet i nuvarande bekymmersamma situation i särskild grad

angeläget att omsorgsfull prövning sker av olika vägar att genom sådana

reformer, vilka kan genomföras utan avkall på rättssäkerhetskravet, söka

åstadkomma önskvärd effektivisering av rättsvården. Emellertid bör det

framhållas att — enligt vad utskottet nu kan bedöma — tänkbara reformåtgärder

av den mera begränsade omfattning som här kan ifrågakomma

icke skulle medföra särskilt betydande resultat vad gäller bekämpandet av

den omfattande kriminaliteten. Det vill i stället synas som om effektiva åtgärder

i detta syfte nödvändigt måste i första hand inriktas efter andra linjer.

Härvid träder, såsom också antytts av flera remissinstanser, önskemålet

om en upprustning av de rättsvårdande organens resurser i förgrunden.

Behovet av en dylik upprustning framför allt vad gäller polisens resurser

synes i särskild grad vara framträdande i de stora städerna. Det ankommer

icke på utskottet att i förevarande ärende ingå i bedömning av härmed förknippade

spörsmål, av vilka för övrigt flera f. n. är föremål för utredning,

men utskottet kan med tanke på dagens läge icke underlåta att understryka

att snabba och ingripande åtgärder är av nöden.

Utskottet skall härefter till närmare granskning upptaga de i motionen

under särskilda rubriker angivna förslagen till åtgärder.

Ett begränsat avsteg från den i svensk rätt antagna principen att alla som

gör sig skyldiga till lagöverträdelse skall utan åtskillnad befordras till laga

påföljd har kommit till uttryck genom den polisman enligt 8 § allmänna polisinstruktionen

tillagda befogenheten att meddela s. k. rapporteftergift. Denna

befogenhet innebär att polisman kan, om förseelse är obetydlig och klart

ursäktlig, underlåta rapportering därav och låta saken bero vid ett påpekande

eller en erinran till den felande. I de år 1948 av chefen för inrikesdepartementet

utfärdade anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen

har närmare utvecklats och exemplifierats vad som bör förstås med obetydliga

och klart ursäktliga förseelser. Bl. a. har däri anförts att med obetydliga

förseelser avses endast sådana överträdelser av gällande författningar

rörande allmän ordning och säkerhet, på vilka ej kan följa svårare straff

än böter, d. v. s. ordnings- eller polisförseelser.

Motionären anser det böra undersökas huruvida möjlighet finnes att omarbeta

anvisningarna, och det synes vara motionärens mening att rapporteftergift

borde få en vidare användning än de nuvarande anvisningarna

medger. Vid en omarbetning skulle enligt vad som framhålles i motionen

särskilt uppmärksammas de mindre trafikförseelserna, däribland även sådana

som föranlett kollisioner. Därest en jämn bearbetning av parkeringsförseelserna

icke kunde upprätthållas, borde — framhåller motionären —

parkeringsövervakningen koncentreras på »farliga parkeringar» och eftersättas

i fråga i om de s. k. tidsparkeringarna.

Enligt utskottets mening skulle någon större minskning av arbetsbelast
2

llihang till riksdagens protokoll 1998. 9 samt. 1 avd. Nr It 13

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

ningen hos polis och åklagare ej kunna åstadkommas på den sålunda föreslagna

vägen med mindre en betydande utvidgning av rapporteftergiftens

användningsområde genomföres. Med hänsyn till de principiella invändningar,

som — enligt vad utskottet ovan i den allmänna motiveringen anfört

— kan resas mot ett betydande eftersättande av kravet på beivran av

lagöverträdelser, torde emellertid en mera omfattande sådan utvidgning

icke kunna ifrågakomma. Det måste sålunda anses uteslutet att generellt

öppna möjlighet till rapporteftergift för förseelser, beträffande vilka straffskalan

upptager jämväl frihetsstraff. Detta innebär att den stora mängden

trafikbrott, innefattande oaktsamhet i trafik, icke faller inom rapporteftergiftens

tillämpningsområde. På samma sätt förhåller det sig i åtskilliga

andra fall, i vilka kriminaliseringen skett sålunda att under en och samma

straff skala, vari jämväl fängelse ingår, rymmes såväl förseelser av förhållandevis

lindrigt slag som brott av mera allvarlig karaktär. Skulle i anslutning

till önskemålet om ökad möjlighet till användning av institutet straffföreläggande

en omreglering ske av vissa straffskalor för trafikbrott — en

fråga vartill utskottet nedan skall återkomma i samband med behandlingen

av detta institut — kan naturligtvis en begränsad användning av rapporteftergift

tänkas komma i fråga beträffande vissa lindriga fall av trafikoaktsamhet.

Reglerna om rapporteftergift bör vidare vara generella, och från

denna synpunkt torde det vara uteslutet att med avseende å någon eller

några utvalda brottsgrupper, t. ex. de i motionen angivna parkeringsförseelserna,

skapa särskilda normer som medger en vidsträcktare rapporteftergift

än vad eljest gällande ordning föreskriver. Vad särskilt angår trafikförseelserna

måste därjämte beaktas, att trafikens på senare år alltmera

ökade ansvällning från allmänpreventiv synpunkt sett snarast understryker

angelägenheten av att trafikbestämmelserna strikt upprätthålles i tilllämpningen.

Från dessa utgångspunkter har utskottet svårt att se att ändringar i reglerna

om rapporteftergift skulle kunna medföra någon avsevärd vinning för

tillgodoseende av motionens allmänna syfte. Detta utesluter naturligtvis icke

att en översyn av anvisningarna kan vara befogad i syfte att något vidga

rapporteftergiftens tillämpningsområde och för att anpassa anvisningarna

efter nyare lagstiftning, exempelvis på trafiklagstiftningens område. Enligt

vad utskottet inhämtat är emellertid frågan om vidgad rätt för polisman

att meddela rapporteftergift samt frågan om befogenhet för polisbefäl att

meddela avskrivningsbeslut i fall, där förseelse rapporterats av underordnad

polisman, f. n. under övervägande inom inrikesdepartementet. Det synes

under sådana förhållanden icke påkallat att något initiativ från riksdagens

sida tages i denna fråga.

I motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polisbötessystem,

d. v. s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande av

böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något

skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat

med standardiserade böter, och användningen tager företrädesvis sikte på

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

mindre förseelser av motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt sjnes

betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det att

härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis- och åklagarmyndigheterna.

Från flera håll har också uttalats önskemål om en undersökning

huruvida detta system skulle kunna införas i vart land. Även utskottet

anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge

undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rättsordning

och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet

eller beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma

kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda,

ä mycket stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets

användning enbart å sistnämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära

en väsentlig lättnad.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut upptagits i detta utlåtande,

har polisverksamhetsutredningen utfört viss förberedande utredning av

förevarande spörsmål och i en till chefen för inrikesdepartementet överlämnad

promemoria uttalat, att frågan enligt utredningens mening vore av den

vikt att den syntes böra närmare övervägas. Enligt vad utskottet inhämtat

har denna promemoria därefter överlämnats till chefen för justitiedepartementet,

och inom detta överväges f. n. huru ärendet i fortsättningen skall

handläggas. Då alltså frågan är under övervägande hos Kungl. Maj:t, anser

utskottet icke erforderligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.

Även frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för institutet straffföreläggande

har upptagits av motionären. Enligt gällande bestämmelser kan

strafföreläggande komma till användning endast då fråga är om brott, varå

allenast böter kan följa, dock ej normerade böter. Vidare gäller att strafföreläggande

ej må användas, om anledning förekommer att målsägande finnes.

Motionärens förslag innebär att strafföreläggande skulle få användas även

vid brott, för vilka straffskalan upptager fängelse, om det i det konkreta

fallet är uppenbart att påföljden bör stanna vid det högsta antal dagsböter,

som må föreläggas i strafföreläggande, eller fyrtio dagsböter. Därjämte föreslås

i motionen utvidgning av tillämpningsområdet till sådana fall, där

målsägande finnes, såvitt denne förklarat sig icke föra ersättningstalan.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet

vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssammanhang haft anledning överväga

omfånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Utskottet

har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning av

tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straffskalan

men sällan eller aldrig ådömes, senast år 1954 stannat för den uppfattningen

att strafföreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser

och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej bör ifrågakomina

vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Visserligen har intet förekommit

som tyder på att erfarenheterna från tillämpningen av strafföreläggande

hittills varit annat än goda, men utskottet anser icke enbart på grund härav

skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare ställningstagande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad,

vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare varit

inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens

område skulle i görligaste män söka utsöndra de rena bagatellförseelserna

till särskilda brottstyper med allenast böter i straffskalan. I motionen

har denna tanke ånyo upptagits, och motionären finner särskilt angeläget

att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande trafikbrotten.

För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämförligt största bland

de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har förevarande spörsmål

helt nyligen aktualiserats genom en framställning till chefen för justitiedepartementet

från de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.

I denna framställning har nämligen hemställts om en

utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet

att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Enligt vad utskottet

inhämtat överväges f. n. inom departementet frågan om ärendets

fortsatta behandling. Vid kommande undersökning av detta spörsmål torde

det även bli nödvändigt att uppmärksamma den i motionen väckta frågan

om strafföreläggandeinstitutets utvidgning till att avse även brott, där målsägande

finnes. Motionens syfte synes sålunda härigenom komma att bli i

avsevärd mån tillgodosett. En mera vittomfattande undersökning, avseende

åtskilliga andra brottsgrupper, kan i nuvarande läge icke anses påkallad

eller lämplig. Därest den nu antydda vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig

är det emellertid enligt utskottets mening önskvärt att efter hand

genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinslitutet.

På grund av det anförda finner utskottet icke skäl föreslå riksdagen att

hos Kungl. Maj :t begära utredning av förevarande spörsmål.

I fråga om ringa oaktsamhet i trafik framhålles i motionen med stöd av en

utav trafiksäkerhetsutredningen företagen undersökning att en högst skiftande

praxis utbildat sig bland åklagarna i fråga om avskrivning av trafikmål

på grund av att oaktsamheten bedömes såsom ringa och sålunda fallande

utom det straffbara området. Motionären förmenar att genomsnittligt

sett en något större frekvens av avskrivningar av trafikmål på förevarande

grund torde kunna genomföras och förordar en utredning i syfte att åstadkomma

en mera enhetlig praxis härvidlag.

Det torde icke kunna bestridas, att varken själva lagen eller dess förarbeten

ger någon bestämd ledning för bedömandet av vilka fall av trafikovarsamhet

som är att anse som ringa och därför ej straffbara. Detta sammanhänger

givetvis med att omständigheterna i de enskilda fallen är så

växlande att varje lagregel i ämnet med nödvändighet måste givas en synnerligen

allmän avfattning. Konkreta beskrivningar av vad som skall anses

utgöra ringa ovarsamhet skulle, även om de berörde ett mycket stort antal

situationer, likväl endast träffa ett begränsat område av ringa trafikovarsamhet.

Å andra sidan skulle sådana beskrivningar uppenbarligen lätt leda

till att varje fall, på vilket beskrivningen passade in, komme att betraktas

som ringa, ehuru i det enskilda fallet någon tillkommande, i lagen icke förut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1!)58

sedd omständighet borde utesluta ett sådant bedömande. Lagtillämpningen

skulle sålunda lätt tendera att bli schablonmässig. Härvid skulle visserligen

praxis bli mera enhetlig, men rättskipningen skulle i materiellt hänseende

otvivelaktigt förlora härpå. Med hänsyn till det sagda finner utskottet det

icke antagligt att eu utredning i syfte att åvägabringa en fastare reglering

av fallen av ringa trafikovarsamhet skulle kunna leda till några positiva

resultat. En utredning kan icke heller anses påkallad med hänsyn till den

ledning för åklagarna, som domstolspraxis i viss utsträckning lämnar och

framdeles kommer att lämna.

De av trafiksäkerhetsutredningens undersökning belysta skillnaderna i

praxis på förevarande område synes emellertid — även om siffermaterialet

vid en närmare analys skulle befinnas icke vara helt rättvisande — vara

så stora, att det torde vara påkallat att åtgärder överväges för åstadkommande

av en mera enhetlig bedömning. En nära till hands liggande möjlighet

att nå ett sådant resultat synes vara att åklagarna genom centralt —

exempelvis genom riksåklagarämbetet — insamlad statistik över ifrågavarande

avskrivningar fortlöpande finge överblick över avskrivningsfrekvensen

hos samtliga åklagare. Genom jämförelse mellan den genomsnittliga avskrivningsfrekvensen

och sin egen praxis kunde därvid varje åklagare få

en viss uppfattning om huruvida hans tillämpning av lagstadgandet vore

restriktiv eller motsatsen. Det torde kunna förutsättas att en åklagare som

härvid funne sin praxis påtagligt avvika från genomsnittet konnne att jämka

sin tillämpning till hättre överensstämmelse med tillämpningen i stort. I

varje fall skulle de mest iögonenfallande skillnaderna i praxis härigenom

kunna undvikas. I samma riktning skulle, såsom stadsfiskalsföreningen i sitt

remissyttrande påpekat, överläggningar i frågan mellan åklagarna vid allmänna

och lokala åklagarmöten komma att verka. En annan sak är att en

på angivet sätt uppnådd mera enhetlig praxis måhända icke skulle komma

att innebära en på det hela taget större avskrivningsfrekvens än den nuvarande;

det kan lika väl tänkas att praxis stabiliserar sig på en lägre nivå.

I så måtto faller spörsmålet utanför ramen för förevarande motion, vars

grundläggande tanke är att minska de rättsvårdande organens belastning

med ärenden, som icke härrör från »den mera samhällsfai liga kriminaliteten».

På anförda skäl och då den av utskottet antydda utvägen för åstadkommande

av en enhetligare praxis i varje fall icke torde tarva någon särskild

utredning finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärens

förslag härutinnan.

Av det anförda framgår alt utskottet icke kan biträda motionärens begäran

om utredning. Till en del har detta, såsom framgått, sin grund i att utskottet

ansett betänkligheter möta mot den principiella inriktningen av de

framförda förslagen. I övriga delar har motionens utredningskrav, ehuru utskottet

härutinnan i vissa hänseenden funnit motionen innehålla beaktansvärda

uppslag till effektiviseringar inom rättsvården, icke rönt bifall av anledning

antingen att berörda spörsmål f. n. är under prövning på ansvarigt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

håll eller ock att motionärens syfte ansetts kunna tillgodoses på annan väg

än den motionären tänkt sig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: B 189, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 juli 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Per Olofsson, Lodenius, fru

Gärde Widemar, herrar Nyström, Erik Svedberg, Arvidson och Alexanderson;

samt

från andra kammaren: herr Rylander, fru Johansson, herr Onsjö, fru

Boman, herr Jacobsson i Sala, fröken Bergegren, herr Andersson i Storfors

och fru Lidman-Frostenson.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

581251 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.