Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande kas tighets mätare.

1958-07-22 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:10, Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande kas tighets mätare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

1

Nr B 10

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet

att förse bilar och motorcyklar med registrerande

kas tighets mätare.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr B 67, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Edström hemställt

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till sådan ändring av vägtrafikförordningen rörande registrerande hastighetsmätare,

att samtliga bilar och motorcyklar skulle vara skyldiga att

efter viss övergångstid vara utrustade med registrerande hastighetsmätare

av typ som ständigt registrerar hastigheten under de sista 200—300 m

fordonet färdats».

Beträffande motiveringen till yrkandet har motionären hänvisat till

motionerna nr I: 40 och II: 46 vid 1958 års A-riksdag, över dessa motioner

— som icke slutbehandlades av riksdagen före riksdagsupplösningen —- inhämtade utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

yttrande av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. En redogörelse för

innehållet i yttrandet lämnas nedan i utlåtandet.

Gällande bestämmelser

Enligt stadgande i 3 § 1 mom. in) i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 skall bil vara försedd med instrument på vilket föraren under

färd kan avläsa hilens hastighet (hastighetsmätare). I förordningen saknas

däremot motsvarande föreskrift med avseende å motorcyklar.

Bestämmelser om registrerande hastighetsmätare för vissa fordon återfinnes

i 3 § 6 mom. vägtrafikförordningen, där det stadgas: »Å buss, som

är byggd för befordran av fler än 30 personer (passagerare) utöver föraren,

och på lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, skall, därest Kungl. Maj:t så

förordnar, finnas instrument, som på ett varaktigt sätt upptecknar dels

vid varje tidpunkt under färd bilens hastighet, dels körtiden, dels ock den

tillryggalagda våglängden (färdskrivare).» Färdskrivare skall, heter det

vidare, vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.

Närmare föreskrifter om registrerande hastighetsmätare återfinnes i

kungl. kungörelse den 29 juni 1956 om skyldighet att å vissa motorfordon

1—1099 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

föra färdskrivare. Enligt kungörelsen skall i bilregister införd buss, som är

byggd för befordran av flera än 30 personer (passagerare) utöver föraren

och framdrives annorledes än med elektrisk kraft, vara utrustad med instrument,

som på ett varaktigt sätt upptecknar dels vid varje tidpunkt

under färd bilens hastighet, dels körtiden, dels ock den tillryggalagda vägsträckan

(färdskrivare), under förutsättning att bussen antingen är godkänd

för användning i beställningstrafik eller är godkänd för användning

i sådan linjetrafik, som framgår å vägsträcka, vilken är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda län eller användes i annan trafik än

yrkesmässig. Skyldighet att föra färdskrivare omfattar enligt kungörelsen

vidare i bilregister införd lastbil, vars maximilast överstiger 6 ton, ävensom

annan i dylikt register införd lastbil jämte släpfordon, vilkas sammanlagda

maximilast överstiger 10 ton, därest lastbilens totalvikt överstiger 7 ton.

Från skyldighet att föra färdskrivare är brandbilar undantagna. Vidare

kan länsstyrelse på ansökan och efter prövning i varje särskilt fall medgiva,

att skyldighet att å motorfordon föra färdskrivare icke skall föreligga

beträffande buss, som är godkänd för användning uteslutande i linjetrafik

och som endast framföres å lokal busslinje huvudsakligen inom tättbebyggda

områden.

Färdskrivare skall enligt kungörelsen vara så konstruerad, att bilens

hastighet kan avläsas vid varje tidpunkt under färd, att färdskrivarens

upptecknande endast med svårighet kan genom yttre påverkan å densamma

göras missvisande, samt att de tidpunkter, då byte av förare ägt rum, genom

anordning å färdskrivaren kan registreras på uppteckningen. Föreskrifter

om sättet för färdskrivares anbringande på fordon meddelas av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Därest statens biltrafiknämnd så förordnar,

skall medelst färdskrivare gjord uppteckning avseende fordon, som användes

i yrkesmässig trafik, överlämnas till länsstyrelsen i det län, där fordonet

är registrerat. Sådant förordnande skall innehålla anvisningar om

tid och sätt för upptecknings överlämnande samt om länsstyrelsens befattning

med uppteckningen.

Den ifrågavarande kungörelsen ersätter en kungörelse av den 17 juni

1955 i samma ämne. Enligt den sistnämnda kungörelsen omfattade skyldigheten

att föra färdskrivare allenast lastbilar tillhörande ovan angivna

kategorier.

Historik

Frågan, huruvida bilar borde utrustas med registrerande hastighetsmätare

för att härigenom möjliggöra en effektivare kontroll av körhastigheterna,

har tidigt behandlats här i landet.

1920 års automobilsakkunniga gjorde detta spörsmål till föremål för en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

3

ingående undersökning. De sakkunniga framhöll, att en dylik hastighetsmätare

uppenbart skulle bliva ett gott stöd för vederbörande polismyndigheter

att kunna kontrollera de stadgade hastighetsbestäminelsernas efterlevnad.

En förutsättning för införande av en sådan apparat måste emellertid

vara, att praktiskt användbara hastighetsmätare funnes tillgängliga i

marknaden. Så vore emellertid ej fallet. De sakkunniga ansåg sig därför

ej kunna förorda, att några bestämmelser, syftande till att obligatoriskt

införa dylika mätare, intoges i förordningen om motorfordon. De sakkunniga

var emellertid icke eniga i denna punkt. Två av dem framhöll i

ett särskilt yttrande att, innan något avgörande kunde träffas i fråga om

registrerande hastighetsmätare, det vore nödvändigt, att de bleve ingående

prövade och underkastade tekniskt sakkunnig granskning. Men därest på

grund av sålunda erhållet resultat Ivungl. Maj :t skulle finna skäl föreskriva

obligatoriskt användande av apparaterna, torde bestämmelse härom då

omedelbart böra utfärdas i särskild författning. Reservanterna ansåg därför,

att i förordningen om motorfordon borde meddelas bestämmelse av

innehåll, att automobil skulle efter förordnande av Konungen vara utrustad

med hastighetsmätare av sådan beskaffenhet, att därigenom kunde utövas

kontroll över den hastighet, varmed automobil blivit framförd å viss tillryggalagd

vägsträcka.

I propositionen nr 124 till 1923 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

framhöll departementschefen, att det ej syntes erforderligt,

att i förordningen intoges en sådan bestämmelse i fråga om självregistrerande

hastighetsmätare, som av reservanterna förordats. Frågan

om konstruktionen av dylika mätare befunne sig ännu på experimentets

stadium. Det måste vara av vikt, att slutlig ställning icke toges till införande

av dylika apparater, förrän ej blott tillförlitliga konstruktioner utprovats

utan jämväl anordningen kunde genomföras för rimliga kostnader.

I vid riksdagen väckta motioner upptogs emellertid det av reservanterna

framställda yrkandet. Andra lagutskottet anförde härom i sitt utlåtande

nr 21, att anbringandet av självregistrerande hastighetsmätare å motorfordon

skulle vara av synnerligt gagn. Såvitt utskottet hade sig bekant,

förelåge ej någon sådan mätare i fullt utexperimenterat skick, men å andra

sidan ansåge utskottet det vara av vikt att dylika mätare föreskreves, så

snart sådana av fullt hållbar och tillförlitlig typ bleve tillgängliga i allmänna

marknaden till antagligt pris. Då enligt vad utskottet inhämtat

frågan om tillverkning inom landet av sådana mätare syntes vara nära

sin lösning, hade utskottet ansett motionärernas hemställan förtjänt av

beaktande; och ansåge utskottet därför, att i förordningen borde stadgas,

att Kungl. Maj:t skulle äga förordna, att automobil skulle vara försedd

med självregistrerande hastighetsmätare.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning. I motorfordonsförordningen

2§ 2 inom. h) infördes härefter en bestämmelse av den innebörd,

som riksdagen förordnat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

1927 års motorfordonssakkunniga ansåg bestämmelsen om självregistrerande

hastighetsmätare böra utgå ur förordningen. Ehuru över fem år förflutit

efter motorfordonsförordningens ikraftträdande, hade någon praktiskt

användbar självregistrerande hastighetsmätare icke framkommit i

marknaden och fråga vore om en sådan någonsin kunde uppfinnas. Ur

ekonomisk synpunkt skulle det obligatoriska införandet av självregistrerande

hastighetsmätare innebära allvarliga konsekvenser för motorfordonstrafiken.

De sakkunniga framhöll även, att införandet av självregistrerande

hastighetsmätare icke torde komma att i avsevärdare mån främja trafiksäkerheten.

I siffror fixerade hastighetsbestämmelser vore ur trafiksäkerhetssynpunkt

av förhållandevis underordnad betydelse. Vida viktigare för

trafiksäkerheten vore föreskrifter om nödig varsamhet vid möte och omkörning

samt i kurvor, vägkorsningar och andra för trafiken farliga ställen.

För ett effektivt övervakande av att dylika bestämmelser efterlevdes vore

hastighetsmätaren av föga värde.

På grund av vad de sakkunniga anförde i denna fråga, fick bestämmelsen

om självregistrerande hastighetsmätare år 1930 utgå ur niotorfordonsförordningen.

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll (SOU 1954: 38), att den

registrerande hastighetsmätaren ger polisen möjligheter att utöva en effektiv

kontroll över att tunga motorfordon icke föres med otillåtna hastigheter,

varigenom förarna torde bli mera benägna att icke överskrida de fastställda

maximihastigheterna. Därjämte, framhöll utredningen vidare, kunde den

registrerande hastighetsmätaren ur trafiksäkerhetssynpunkt väntas få den

betydelsen, att den komme att påverka förarna till ett i allmänhet lugnare

och jämnare färdsätt. Med utgångspunkt från dessa bedömanden föreslog

utredningen att tyngre lastbilar och större bussar obligatoriskt skulle vara

utrustade med registrerande hastighetsmätare.

I proposition nr 172 till 195 5 års riksdag, vilken proposition byggde

på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings förslag, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Andersson, till frågan om registrerande hastighetsmätare

bl. a. följande.

Utredningens förslag att större lastbilar och bussar skall obligatoriskt

utrustas med självregistrerande hastighetsmätare, s. k. färdskrivare, anser

jag vara välfunnet. Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste det sägas vara av

största betydelse, att polismyndigheten får möjlighet till en mera effektiv

kontroll av de tyngsta fordonens färdhastighet. Icke mindre viktigt är emellertid

att ett instrument av denna typ ger betydligt bättre möjligheter än

hittills att kontrollera förarnas körtid och därigenom hindra trafikfarliga

överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning. Både i

detta och i andra hänseenden kan instrumentet tjäna till att undanröja

meningsskiljaktigheter i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

i transportfacket. Kostnaden för instrumentet torde mer än väl uppvägas

av den nytta som bilägaren har av detsamma. Nutida färdskrivare kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

5

framställas i sådant driftsäkert utförande, att någon invändning icke torde

ur denna synpunkt kunna riktas mot att färdskrivare i vissa tall görs

obligatorisk. Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda intörandet av

en bestämmelse att färdskrivare skall finnas på buss, som är byggd för

befordran av flera än 30 personer utöver förare, och pa lastbil, vars totalvikt

överstiger 7 ton.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande

nr 34, att färdskrivaren gåve polisen möjlighet att effektivt övervaka

att gällande regler om generell hastighetsbegränsning efterleves av de

tyngre fordonens förare, vilket vore av betydande tratiksäkerhetsintresse,

och tillstyrkte, att färdskrivare gjordes obligatorisk å de tyngre fordon,

som föreslagits. Utskottet hade av överläkaren vid neurokirurgiska kliniken

i Lund, docent Lars Leksell, erhållit en skrivelse, vari föreslogs, att registrerande

hastighetsmätare också skulle införas på lättare lastbilar och

bussar samt på personbilar, motorcyklar och mopeder. I skrivelsen redogjordes

för en sådan apparat, som registrerade hastigheten under den senast

tillryggalagda vägsträckan. Registreringen kunde automatiskt utplånas efter

exempelvis 500 meters körning och kunde för de sista 500 meterna avläsas

av polisen. Förslagsställaren uppgav, att en sådan registrerande mätare

torde kunna utföras så, att den fyller kraven på enkelhet, hållbarhet och

lågt pris. Beträffande detta förslag framhöll utskottet, att en sådan registrerande

hastighetsmätare onekligen skulle vara av stort värde såväl för

bedömandet av förarens skuld vid trafikolycka som för polisens övervakning

av vägsträckor, som kräver anpassad hastighet. Utskottet uttalade

önskvärdheten av att de tekniska framsteg, som kunde föreligga eller göras

på området, följdes av Kungi. Maj :t.

Motionen

I fråga om de skäl, som åberopats till stöd för motionsyrkandet, får utskottet

hänvisa till motionen nr 1: 40 vid 1058 års A-riksdag.

Remissyttrandet

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt remissyttrande

följande.

Ifrågavarande motioner åsyftar förslag till sådan ändring av vägtrafikförordningen,

att samtliga bilar och motorcyklar skulle vara skyldiga att

efter viss övergångstid vara utrustade med registrerande hastighetsmätare

av typ, som ständigt registrerar hastigheten under de sista 200—300 in

fordonet färdats. Såsom motiv för en sådan åtgärd har anförts dels att en

sådan mätare skulle medge eu effektiv kontroll av fordonets hastighet

omedelbart före en inträffad olycka, dels att vetskapen alt hastigheten i

händelse av eu olycka alltid kan objektivt kontrolleras kommer att verka

dämpande på många omdömeslösa bilister.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr Ii 10 år 1958

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar motionärernas synpunkter angående

värdet av att erhålla tillförlitliga uppgifter på hastigheten hos de i

en trafikolycka invecklade fordonen omedelbart före olyckan. Därigenom

skulle inte blott utredningsarbetet för fastställande av de inblandade förarnas

ansvar i hög grad underlättas, utan man skulle även få värdefulla

möjligheter att studera hastighetens roll vid uppkomsten av trafikolyckor

och därav kunna draga betydelsefulla slutsatser rörande effekten av hastighetsnedsättningar

m. in. Däremot befarar styrelsen, att motionärerna överskattat

den registrerande hastighetsmätarens preventiva betydelse för uppkomsten

av trafikolyckor. De omdömeslösa bilisterna torde inte låta sig

påverkas av den anförda omständigheten att deras hastighet kan kontrolleras

i händelse av olycka. En bilförare i allmänhet räknar heller inte med

att han skall förorsaka någon olycka och därför har han föga anledning

att beakta hastighetsmätarens roll.

Förhoppningarna på den registrerande hastighetsmätaren kan emellertid

infrias endast under förutsättning att man kan konstruera och tillhandahålla

till rimligt pris en apparat, som fyller mycket höga anspråk på funktionssäkerhet

och som ej medger några »otillåtna» ingrepp som stör dess

funktion och ger felaktiga värden. Motionärerna har framhållit, att registrerande

hastighetsmätare nu kan utan stor svårighet framställas av lämpligt

företag. De har också angivit en tänkbar princip för en sådan mätare.

Såvitt styrelsen kunnat utläsa har emellertid någon apparat ännu inte

färdigställts, vilket även styrkts vid förfrågningar som styrelsen gjort. Det

är därför nu för tidigt att uttala sig om möjligheterna att få fram en praktiskt

användbar mätare enligt den angivna principen. All erfarenhet talar

emellertid för, att stora svårigheter och långvariga och kostsamma prov

återstår innan den färdiga produkten är nådd. Om möjligheterna att få

fram en mätare, som ej kan påverkas av åtgärder från fordonsägaren, är

det för närvarande omöjligt att göra något uttalande. Styrelsen bedömer

emellertid utsikterna därtill som mycket små. Det bör framhållas att fordonsägaren

själv torde få små möjligheter att kontrollera apparatens funktion,

eftersom den skall plomberas av polisen. Om det därför vid en olycka

skulle visa sig att mätaren ej fungerat, synes fordonsägaren knappast kunna

ställas till ansvar annat än vid uppenbara ingrepp i apparaten. Det synes

därför ofrånkomligt att ett eventuellt åläggande att anskaffa sådana mätare

måste kombineras med åtgärder för en fortlöpande kontroll över att mätarna

fungerar — en mycket stor arbetsuppgift för polisen, eftersom det rör

sig om ett fordonsantal om 1—1,5 miljon.

Kostnaderna för en registrerande hastighetsmätare av föreslagen typ är

givetvis ytterst svåra att uppskatta så länge någon fabrikation ännu ej

kommit i gång. Även om det skulle röra sig om en mycket omfattande tillverkning,

kan dock priset knappast komma att understiga 100—200 kronor

inklusive montering. Eftersom det för närvarande finns omkring 1 miljon

bilar och 350 000 motorcyklar, skulle ett genomförande av förslaget komma

att förorsaka utgifter av storleksordningen 100—300 miljoner kronor.

Sådana utgifter kan enligt styrelsens uppfattning ej rimligen åläggas fordonsägarna

på de lösa förutsättningar, som redovisats i motionerna.

Med utgångspunkt från det anförda avstyrker styrelsen förslaget att

personbilar och motorcyklar skall förses med registrerande hastighetsmätare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 195S

7

Utskottet

I föreliggande motion föreslås att i vägtrafikförordningen skall inrymmas

bestämmelser om att samtliga bilar och motorcyklar efter en viss övergångstid

skall vara utrustade med registrerande hastighetsmätare av typ,

som ständigt registrerar hastigheten under de sista 200—300 meterna fordonet

färdats. Såsom skäl för förslaget anföres dels att en sådan mätare

skulle medge en effektiv kontroll av fordonets hastighet omedelbart före

en inträffad olycka, dels att vetskapen om att hastigheten omedelbart före

en inträffad olycka alltid kan objektivt kontrolleras kommer att verka

dämpande på många omdömeslösa bilister. I motionen har angivits den

tänkbara principen för en sådan mätare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i avgivet remissutlåtande förklarat

sig dela motionärens synpunkter angående värdet av att erhålla tillförlitliga

uppgifter angående hastigheten hos de i en trafikolycka invecklade

fordonen omedelbart före olyckan. Däremot har styrelsen sagt sig befara,

att motionären överskattat den registrerande hastighetsmätarens preventiva

betydelse för uppkomsten av trafikolyckor. Styrelsen har vidare

framhållit, att förhoppningarna om den registrerande hastighetsmätaren

kan infrias endast under förutsättning att man kan konstruera och tillhandahålla

en apparat, som fyller mycket högt ställda anspråk på funktionsduglighet

och icke medger otillbörliga ingrepp, som stör dess funktion

och ger felaktiga värden. Enligt styrelsen är det ännu för tidigt att uttala

sig huruvida det är möjligt att åstadkomma en praktiskt användbar mätare

enligt den i motionen angivna principen. Vidare anser styrelsen, att det för

närvarande icke går att göra något uttalande om möjligheterna att få fram

en mätare som ej kan påverkas av åtgärder från fordonsägaren. Kostnaden

för en hastighetsmätare av den föreslagna typen uppskattar styrelsen

knappast kan komma att ligga under 100—200 kronor per styck inklusive

montering. På grundval härav beräknar styrelsen med utgångspunkt från

nuvarande fordonsbestånd kostnaderna för att genomföra förslaget till

100—300 miljoner kronor. Sådana utgifter kan enligt styrelsens uppfattning

ej rimligen åläggas fordonsägarna på de förutsättningar, som redovisats i

motionen, och styrelsen avstyrker därför det i motionen framlagda förslaget.

Utskottet finner för sin de!, alt en hastighetsmätare av den föreslagna

typen skulle få en relativt begränsad betydelse ur ren trafiksäkerhetssynpunkt.

Även om tekniska möjligheter skulle förefinnas att framställa en

mätare av godtagbar konstruktion skulle — såvitt nu kan bedömas — kostnaderna

för eu sådan mätare bli så stora, att det med hänsyn till vad som

slår att vinna icke kan anses försvarligt att såsom en obligatorisk skyldighet

ålägga fordonsägarna att förse sina fordon med dylik apparatur.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

att förevarande motion, nr I: B 67, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 juli 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Evensson, fru Carlqvist,

herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell, herrar Magnusson, Edström och

Eric Carlsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell, herrar Lothigius, Sundelin, Carlsson i

Göteborg* och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell samt herrar Edström och Anderson i Sundsvall,

vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

En väsentlig brist ur trafiksäkerhetssynpunkt i nuvarande lagstiftning

är, att användningen av registrerande hastighetsmätare begränsats till de

tyngsta fordonen. Ett av motiven härför är, att dessa på grund av större

levande kraft, längre bromssträckor etc. utgör relativt stor risk i trafiken.

Det ojämförligt största antalet trafikolycksfall inträffar emellertid med

lättare motorfordon, särskilt personbilar.

Genom sammanblandning av olika motiv har de nu gällande lagbestämmelserna

i detta avseende med hänsyn till olycksfallsprofylax och olycksfallsutredningar

icke blivit helt tillfredsställande. Sålunda är varken den

totala körtiden, hastigheten vid varje tidpunkt under färden eller den sammanlagda

tillryggalagda vägsträckan som regel av avgörande betydelse vid

olyckshändelser. Den i detta sammanhang ojämförligt viktigaste faktorn

är fordonets hastighet under den senast tillryggalagda vägsträckan omedelbart

före olyckshändelsen. För registrering av hastigheten under de senaste

100 å 300 meterna är den färdskrivare, som nu stadgas i lagen, ej

särskilt lämpad.

Enligt utskottets mening bör därför de nuvarande bestämmelserna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958 9

ändras så att det gives möjlighet att utrusta de tunga motorfordonen med

registrerande hastighetsmätare av annan typ än de nuvarande färdskrivarna,

enklare och mer ändamålsenliga ur ren trafiksäkerhetssynpunkt samt

billigare ur servicesynpunkt — sådana som för närvarande sedan flera år

tillbaka användes på t.ex. Stockholms Spårvägars bussar — samt att registrerande

hastighetsmätare görs obligatoriska för alla motorfordon (bilar

och motorcyklar). Bestämmelserna bör icke träda i kraft förrän sådana

registrerande hastighetsmätare blir tillgängliga i marknaden, vilka fyller

rimliga krav på ändamålsenlighet, hållbarhet och lågt pris. Reformen bör

även lämpligen så genomföras att bestämmelser utfärdas, att från visst

datum alla nya bilar och motorcyklar skall vara utrustade med sådana

registrerande hastighetsmätare, vilka kontrolleras genom typbesiktning,

samt att samtidigt stadgas att från ett exempelvis fem år senare datum

ej heller äldre motorfordon må användas utan sådana mätare. Kostnaden

för den enskilde motorfordonsägaren blir därigenom i hög grad reducerad.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,

nr I:B67, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag

till ändring av de i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 intagna bestämmelserna rörande registrerande hastighetsmätare

i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

2—1099 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. Nr B 59

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.