Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

1958-11-04 · 70 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:12, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

1

Nr B 12

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 32, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

handelsärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Om ersättningen

1 §•

För krigsskada å egendom som finnes här i riket skall, i den mån skadan

ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt grunder

som bestämmas av Konung och riksdag.

Med krigsskada förstås i denna lag skada i följd av krig mellan riket och

främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av

handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.

2 §•

Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats

a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan

anlöpande av utrikes ort och egendom som medföres på resan; samt

b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske och egendom som därvid

medföres.

3 §•

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på

a) staten tillhörig egendom, dock att under lagen inbegripas staten tillhörig

utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med

tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig

besittningsrätt;

b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under lagen

inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad jordbruksfastighet

och fastighet som innehaves med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
c)

penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 avd. Nr B 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål

för yrkesmässig verksamhet.

2 mom. Lagen äger icke heller tillämpning i fråga om fartyg, luftfartyg

eller annan egendom i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas

jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. och med

stöd därav meddelade bestämmelser.

3 mom. Från lagens tillämpning undantagas jämväl utländska fartyg och

luftfartyg samt egendom som medföres ombord, så ock främmande stat tillhörig

egendom.

Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas annan

utländsk egendom som direkt eller genom förmedling av juridisk person

helt eller till större delen äges av medborgare eller juridisk person i viss

främmande stat.

4 §•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom eller byggnad som utgör

tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt och besväras egendomen av sökt

eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av

inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg

en tiondel av egendomens värde. Var skadan större, skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till

betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock, såvitt angår fast

egendom, den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt

som avses ill kap. 2 § jordabalken.

Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf må såsom villkor för

utbetalning av ersättning föreskrivas att den användes för återuppförande

av byggnad eller därmed jämförlig åtgärd, såframt ej därigenom panthavares

eller annan sakägares säkerhet i väsentlig mån åsidosättes.

5 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

skäl föranleda till annat, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om

och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om

föreskriften blivit iakttagen.

Ersättningen må ock jämkas efter vad som prövas skäligt, när någon eljest

genom bristande omsorg om egendomen medverkat till skadan.

6 §.

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk

ersatt krigsskada, inträder försäkringsgivaren i den rätt till ersättning,

som jämlikt denna lag skolat tillkomma den skadelidande.

Statens krigsskadenämnd

7 §■

Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en för

riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens

beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka talan därom vid

domstol inom en månad från det han fick del av beslutet.

De bestämmelser som utöver denna lag erfordras om nämndens organisation

och verksamhet meddelas av Konungen.

8 §•

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,

i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej är

av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice

ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

9 §■

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning

i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avsende på krigsskadenämnden.

10 §.

Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med uppgift

att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse såsom

ltrigsskada så ock i sådana frågor om förskringsgivares ansvarighet, som

hava samband därmed.

Förfarandet i krigsskadeärenden

11 §.

Den som vill begära ersättning för krigsskada skall inom tre månader

efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigsskadenämnden

eller den som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka rätt till ersättning,

är tillfyllest att någon av dem anmäler skadan. Sker ej anmälan inom

sagda tid, bortfaller rätten till ersättning, om ej underlåtenheten kan anses

ursäktlig.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

uppkomst, art och omfattning.

Försäkringsgivare som vill begagna sig av sin rätt enligt 6 § skall göra

anmälan därom hos krigsskadenämnden inom tre månader från det han

utgav ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhöll kännedom

om de omständigheter på vilka hans rätt grundas.

12 §.

Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering

av skadan.

Är skadan ringa, må särskild värdering underlåtas, om utredningen ändock

kan anses tillfyllest.

13 §.

Värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän som krigsskadenämnden

utser och ske i enlighet med anvisningar som Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden meddelar.

Utlåtande över värderingen skall utan dröjsmål tillställas nämnden. Det

skall på lämpligt sätt delgivas envar som anmält skadan eller eljest i anledning

därav framställt anspråk hos nämnden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

14 §.

Den som är missnöjd med verkställd värdering äger inom tid som krigsskadenämnden

bestämmer inkomma med påminnelser och den ytterligare

utredning som lian vill åberopa.

Nämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering.

15 §''

Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän

underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sakägare

som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skadan

kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.

16 §.

Ersättning för krigsskada utbetalas av krigskadenämnden.

17 §•

Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning helt eller

delvis, vägrats, blivit oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller ofullständig

utredning eller av annan anledning, äger nämnden upptaga ärendet

till förnyad prövning.

18 §•

För belopp som krigsskadenämnden utbetalat i ersättning för krigsskada

inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava

mot annan.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

ratt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning

krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer,

biträda nämnden i dess verksamhet.

20 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

I föreliggande proposition har åberopats jämväl vad som anförts i proposition

nr 82 till årets förra riksdag, vilken proposition ej upptogs till slutlig

behandling före riksdagens upplösning, över det i sistnämnda proposition

lramlagda förslaget, vilket var likalydande med det förevarande, hade yttrande

av lagrådet (justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh samt regeringsrådet

Klackenberg) inhämtats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

5

I. Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges, såsom ett led i den pågående beredskapsplaneringen,

förslag till ny lag om krigsskadeskyddet avsedd att ersätta 1940 års

lag om krigsskadeersättning vilken är föråldrad. I den nya lagen lägges

tyngdpunkten vid den administrativa och organisatoriska reglering, som

visat sig nödvändig från beredskapssynpunkt. Lagen innehåller icke några

regler om finansieringen av krigsskadeersättningarna och lämnar öppet vilken

finansieringsmetod, försäkringsmässig eller skattemässig, som skall användas.

Enligt förslaget bibehålies krigsskadenämnden såsom det centrala krigsskadeorganet.

Nämnden avgör i princip slutgiltigt om ersättning skall utgå

ävensom ersättningens storlek. Kungl. Maj :t ges befogenhet att vid sidan om

nämnden inrätta ett rådgivande organ med främsta uppgift att till ledning

för bl. a. krigsskadenämnden och de civila försäkringsanstalterna lämna

auktoritativa utlåtanden i frågor rörande gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet

och det vanliga försäkringsskyddet.

Den föreslagna lagen är i princip tillämplig på all egendom, fast som lös.

Undantag göres dock för bl. a. penningar och värdepapper samt viss mera

utpräglad lyxegendom. Lagen omfattar icke statlig egendom. Icke heller har

det ansetts motiverat att den kommunala egendomen underkastas den ordinära

proceduren i krigsskadeärenden. Utjämningen av kommunernas

krigsskador avses i stället skola ske efter särskilda grunder i samband med

det statliga stödet till kommunerna efter ett krig.

II. Inledning

I syfte att skapa ekonomiskt skydd mot förluster på grund av krigsskada

å egendom antog statsmakterna kort tid efter det senaste världskrigets utbrott

lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. Lagen, som

i princip bygger på att ersättning för krigsskadad egendom skall beredas

genom en statlig krigsförsäkring gäller med vissa under krigsåren vidtagna

jämkningar alltjämt.

Den 13 november 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt försäkringsinspektionen

att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och statens

krigsskadenämnd verkställa en allmän översyn av lagstiftningen rörande

krigsskadeskyddet samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som

kunde föranledas därav.

Försäkringsinspektionen avgav i januari 1957 betänkande, kallat »Krigsskada

å egendom» (SOU 1957:5). Betänkandet innehåller förslag till ny

lagstiftning i ämnet. Vid betänkandet är fogat särskilt yttrande av byråchefen

vid inspektionen L. Vogel, vilket i viss del biträtts av byråchefen vid

inspektionen G. Brundin.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. En förteckning över

myndigheter och organisationer, som avgivit yttrande över betänkandet,

återfinnes å s. 8 i propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.

III. Gällande krigsskadelagstiftning

Enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (krigsskadelägen),

vilken ändrats genom lagar den 6 december 1940, nr 980, den

80 april 1943, nr 209, den 3 december 1943, nr 808, den 2 juni 1944, nr

248, och den 20 april 1945, nr 122, skall — i den omfattning och på de

villkor som närmare förskrives i lagen — för skada å egendom i följd av

krig, vari riket kommit, beredas ersättning genom statlig krigsförsäkring,

1 den mån skadan ej gottgöres i annan ordning. Ersättning kan också utgå

för krigsskada under neutralitetstid. Ersättning utgår i princip blott för

skada som inträffat inom landet, men kan även utgå för skada som drabbar

vissa fartyg och egendom ombord därå, när fartygen nyttjas till fiske

utanför territorialgränsen (1 § samt 45—51 §§).

Lagen äger icke tillämpning å följande egendom (2 § 1 mom. och 25 §

2 mom.):

1) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

2) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

3) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
4)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock

för byggnaderna avsedd lös egendom;

5) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är

förenad, samt frälseränta;

6) främmande stat tillhörig egendom;

7) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis;

8) fartyg (båt, pråm), vilket är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller

resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten

ager gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag

sa ock fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av minst tjugu registerton,

ävensom ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör
9)

luftfartyg;

10) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

Vidare undantages vissa kommunikationsanstalter, nämligen för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg — dock ej

järnväg eller flygplats — samt allmän farled och allmän flottled jämte

tillhörande byggnader, anläggningar och markområden (2 § 2 inom.). Dessutom

äger Kungl. Maj :t undantaga egendom, som direkt eller genom förmedling

av juridisk person helt eller till största delen äges av medborgare

i viss främmande stat (2 § 4 mom.).

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

Frågor rörande krigsförsäkring enligt lagen handlägges av statens kiigsskadenämnd

(3 §).

Den egendom, som omfattas av lagen, är uppdelad på fyra skilda grupper,

som brukar benämnas respektive fastighetskollektivet (2 kap.), varukollektivet

och maskinkollektivet (3 kap.) samt lösörekollektivet (4 kap.).

Kollektiven är i princip självförsörjande, d. v. s. ersättningen skall i första

band finansieras med avgifter för den egendom som omfattas av respektive

kollektiv. För varje kollektiv finns särskilda regler om bidragsplikt, avgiftsuppbörd,

ersättningsgrunder o. d.

Fastighetskollektivet omfattar icke blott fast egendom i egentlig mening

(.enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra)

utan även byggnader och för stadigvarande bruk avsedda elektriska

anläggningar, oavsett att de icke är hänförliga till fast egendom, sasom fastighet

anses dock icke byggnad å mark, för vilken ägaren enligt kommunalskattelagen

icke är skattskyldig, därest byggnadens värde understiger 500

kronor. I kollektivet ingår vidare vissa lösa inventarier och lager, nämligen

dels levande och döda inventarier, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel,

dels ock jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, som utvunnits

på den fastighet, där produkterna förvaras eller på fastighet i sambruk

med denna (5 §).

Värdering av krigsskadorna skall ske efter grunder, som Kungl. Maj :t

fastställer (6 §). Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Kungl.

Maj :t och riksdag beslutar. Krigsskadenämnden medges dock viss rätt att

av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande, helt eller

delvis utbetala ersättning redan under kriget. Å ersättningsbelopp, som

ej utbetalats inom sex månader från krigets slut, skall ränta utgå (7 §).

Ersättningen jämte ränta och kostnader finansieras genom kngsskadebidrag,

som erlägges efter krigets slut. Bidrag utgår för fastighet, som omfattas

av kollektivet, men ej för däri ingående lös egendom. Bidraget, som

betalas kalenderårsvis under högst tio år, bestämmes av krigsskadenämnden.

Det får uppgå till högst en halv procent för år av fastighetens taxeringsvärde

eller motsvarande värde (10 §).

Skyldighet att erlägga krigsskadebidrag åligger i regel fastighetens agare

(11 §). För bidraget åtnjuter staten förmånsrätt i fastigheten (14 §). Bidragen

uppbäres i samband med kronouppbörden (15 §). Räcker ej bidragen

att täcka skadorna jämte administrationskostnaderna, skall ersättningarna

jämkas (8 §). Staten svarar för belopp, varmed ersättningarna

kan komma att överstiga inflytande krigsskadebidrag (13 §).

Till varukollektivet räknas varor, varmed avses ej blott handelsvaror utan

även råämnen, materialier, under arbete varande och färdiga fabrikat jämte

emballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk.

1 maskinkollektivet ingår, förutom maskiner i egentlig mening, transmissioner,

inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller

för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom tdl en
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

skild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Beträffande fartyg, som är under byggnad å varv och

ännu ej sjösatts, har den anordningen vidtagits, att särskilt för varje varv

skall av krigsskadenämnden bestämmas om fartyget i fråga skall hänföras

till varu- eller maskinkollektivet.

För varu- och maskinkollektiven gäller i stort gemensamma regler. Beträffande

båda kollektiven är sålunda — utom i ett specialfall — en förutsättning

för att ersättning skall utgå att egendomen är brandförsäkrad

(16 §). Ersättningen beräknas som om den utgått enligt brandförsäkringsavtalet

(17 §) och utbetalas å tid som krigsskadenämnden i varje särskilt

tall bestämmer. Bänta å ersättningsbelopp börjar löpa då en månad förflutit

sedan anmälan om skadan gjorts och viss utredning förebragts (18 §).

Inom varukollektivet utgår avgiften med en för alla varor lika stor andel

av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften bestämmes av krigsskadenämnden.

Den skall svara mot den risk, den är avsedd att täcka, samt administrationskostnaderna

(19 §).

Även inom maskinkollektivet utgör avgiften en för alla maskiner lika

andel av brandförsäkringsbeloppet och bestämmes den av krigsskadenämnden.

Här skall den utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningen

och administrationskostnaderna. Avgiften är, för tid kriget varar,

maximerad till en procent för år av brandförsäkringsbeloppet (20 §).

Skyldigheten att erlägga avgiften åligger den som är betalningspliktig enligt

brandförsäkringsavtalet (21 §). Avgiften uppbäres i den ordning krigsskadenämnden

bestämmer. Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk

försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

att biträda vid debitering och uppbörd av avgifterna. Ersättning för denna

medverkan bestämmes av Kungl. Maj:t (22 §).

Lösörekollektivet omfattar egendom, som icke tillhör något av övriga tre

kollektiv, såframt egendomen är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg

och dess tillbehör, sjöförsäkrad. Egendomen kan dock undantas från lagens

tillämpning genom anmälan hos försäkringsgivaren. Sådan anmälan skall,

om egendomen är försäkrad då kriget bryter ut, vara gjord före krigsutbrottet

(25 §). b

Ersättning utgår i princip med det belopp som skulle ha utgått om brandeller

sjöförsäkringsavtalet tillämpats, med avdrag för fem procent av försäkringsbeloppet

(26 §).

Ersättningen utbetalas efter krigets slut å tid som krigsskadenämnden

bestämmer. Nämnden äger dock rätt att, om medel ställs till förfogande,,

redan före krigets slut utbetala ersättning. Ränta börjar löpa sex månader

efter krigets slut (27 §). Om sammanlagda ersättningsbeloppet jämte administrationskostnaderna

överstiger vad som beräknas inflyta i avgifter,

skall ersättningarna jämkas därefter (28 §).

Avgifterna bestämmes av krigsskadenämnden till viss andel av det högsta

under kriget gällande brandförsäkringsbeloppet för egendomen. Avgiften

skall utgöra högst två procent av försäkringsbeloppet. Kungl. Maj:t kan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

9

dock förordna om en begränsad avgiftshöjning för att utgående ersättningsbelopp

inte skall behöva reduceras alltför mycket (30 §). Avgiften

uppbäres efter krigets slut, men Kungl. Maj :t kan förordna om uppbörd under

kriget (31 §).

Utbetalas ersättning med högre belopp än som täckes av de avgifter som

inflyter, skall staten bära skillnaden (32 §).

Lagen innehåller jämväl vissa för samtliga kollektiv gemensamma bestämmelser,

såsom om förlust av rätt till ersättning på grund av underlåtenhet

att efterkomma i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars

iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada (34 §), anmälan

och utredning (35 §), värdering och hörande av vittnen och sakkunniga

inför domstol (36^- 39 §§) samt krigsskadenämnden och förfarandet

inför denna (40—45 §§).

Krigsskadelagens bestämmelser bör delvis ses mot bakgrunden av innehållet

i lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. m. (krigsförsäkringslagen).

Denna lag är en beredskapslag, som kan sättas i tillämpning

vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden.

Den tillämpades under krigsåren och den närmaste tiden därefter.

Enligt krigsförsäkringslagen äger staten, under närmare angivna förutsättningar,

meddela transportförsäkring mot krigsrisk samt eljest mot risk

att egendom lägges under embargo eller uppbringas eller genom annan

dylik åtgärd anhålles av främmande stat eller av den, som där tillvällat eller

söker tillvälla sig makten. Möjlighet finns även att meddela försäkring

mot sådana risker, i fråga om egendom, som lagrats i utlandet för införsel

till riket. Lagen om försäkringsavtal äger ej tillämpning å sådan statlig försäkring

som nu nämnts.

Krigsförsäkringslagen ger även staten möjlighet att i viss utsträckning

meddela återförsäkring.

Försäkring enligt lagen meddelades under den tid lagen var i tillämpning

av en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd.

IV. Behovet av ny krigsskadelagstiltning

Tidigare överväganden

Mot bakgrunden av sina under andra världskriget vunna erfarenheter påtalade

krigsskadenämnden i skrivelser till Kungl. Maj:t den 21 februari och

den 30 april 1951 behovet av en översyn av krigsskadelagen. I första band

riktades uppmärksamheten på behovet av särskilda anordningar för att säkerställa

den i lagen förutsedda förskottsinbetalningen av avgifter för varu- och

maskinkollektiven. Såsom eu sådan anordning hade i samförstånd mellan

krigsskadenämnden och försäkringsföretagen under andra världskriget beslulits

att bolagen skulle upprätta och fortlöpande föra särskilda beredskapsregister

över försäkringsavtal rörande varor och maskiner. Registren fördes

på kort, vilka samtidigt skulle kunna användas såsom postgiroinbetalnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

kort. Efter vapenstilleståndet överenskoms under år 1945 mellan nämnden

och bolagen, att registren ej vidare skulle föras. Såsom en beredskapsåtgärd

hade nämnden i början av år 1951 undersökt möjligheterna att ånyo upprätta

sådana register. Överläggningar med försäkringsföretagen och av nämnden

utförda undersökningar hade därvid visat, att ett iordningställande och

förande av tillförlitliga register för debitering och uppbörd av avgifter inom

varu- och maskinkollektiven skulle komma att medföra högst betydande

svårigheter för försäkringsbolagen samt att anordningen — i den mån den

över huvud läte sig genomföras inom överskådlig tid — skulle komma att

draga väsentliga kostnader. Svårigheterna betingades huvudsakligen av personalbrist

och begränsade lokalutrymmen och komplicerades ytterligare av

att försäkringarna i stor utsträckning utgjordes av s. k. kombinerade försäkringar,

som måste uppdelas. Krigsskadenämnden ifrågasatte ändamålsenligheten

i gällande bestämmelser för varu- och maskinkollektiven.

Med den erfarenhet man numera hade av den moderna krigföringens destruktiva

verkan på samhällsfunktionerna måste man enligt nämnden räkna

med att sådana situationer kunde uppstå, att debiterings- och uppbördssystemet

fungerade på ett otillfredsställande sätt eller kanske icke alls kunde

fungera. Det kunde också erbjuda svårigheter att under dylika förhållanden

genomföra en snabb skadeutbetalning. I en situation med varuknapphet,

där återanskaffning kunde ske endast i mycket begränsad omfattning,

kunde det i många fall te sig ändamålslöst att kontant ersätta uppkomna

skador. Nämnden förordade på anförda skäl, att skadebetalningarna

även inom varu- och maskinkollektiven i regel uppskötes till efter kriget. I

dylikt fall borde enligt nämnden även utdebiteringen kunna anstå till efter

kriget. I de sannolikt förhållandevis fåtaliga fall, där en omedelbar ersättning

motiverades av allmänintresset eller ömmande personliga förhållanden,

borde erforderliga medel kunna ställas till förfogande av statsverket.

Krigsskadenämnden berörde vidare frågekomplexet om en begränsning av

antalet försäkringskollektiv. Enligt nämnden talade vägande skäl för att antalet

kollektiv gjordes så litet som möjligt. Därvid framhölls i första hand,

att ju bredare underlag som tillämpades vid finansieringen, desto större

trygghet skapades för en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna,

Eftersom förhållandena i fråga om fast och lös egendom i flera viktiga hänseenden

vore så olikartade, syntes den lämpligaste lösningen vara ett kollektiv

för fast och ett kollektiv för lös egendom.

Krigsskadenämnden anmälde vidare, att mindre jämkningar av lagens bestämmelser

syntes böra ske i fråga om lagens lokala begränsning till det

svenska territoriet och om självrisk inom lösörekollektivet.

Svenska brandförsäkringsanstalters konsortium av år 1940 — som bildats

för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet gemensamma angelägenheter

under krig — riktade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1951

uppmärksamheten på det enligt konsortiet otillfredsställande förhållandet,

att sabotageskador — ehuru till sin natur krigsskador — på grund av bevis
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

11

svårigheter merendels komme att bedömas såsom civilskador och således

belasta de civila försäkringarna.

I anledning av nu berörda båda framställningar uppdrog på sin tid dåvarande

chefen för handelsdepartementet åt för ändamålet tillkallade utredningsmän

att verkställa en översyn av krigsskadelagen. Utredningsmännen

avlämnade den 3 september 1952 en promemoria (stencilerad) med

förslag till ändringar i lagen. Efter remissbehadling, vid vilken från en

del håll ifrågasattes lämpligheten av en försäkringsmässig utformning av

krigsskadeersättningsystemet, uiarbetades på grundval av promemorian förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen. Lagförslaget remitterades den

25 september 1953 till lagrådet.

I likhet med promemorian upptog det remitterade lagförslaget endast de

ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga ur beredskapssynpunkt och

som -— i avbidan på en mera fullständig överarbetning av lagstiftningen

— ansågs böra föreläggas riksdagen till antagande.

I huvudsak innefattade de föreslagna lagändringarna följande. Lagens

territoriella tillämplighet utvidgades. Förutom vad som redan gällde rörande

fiskefartyg utanför territorialgränsen, skulle enligt förslaget ersättning

kunna utgivas för skada, som utom riket drabbat svenskt fartyg på

resa mellan svenska hamnar utan anlöpande av utrikes ort samt egendom

ombord å fartyget. Utvidgningen motiverades främst av hänsyn till gotlandstrafiken.

Vidare föreslogs den ändringen i fråga om varu- och maskinkollektiven,

att såväl avgiftsuppbörden som skaderegleringen i allmänhet skulle äga

rum först efter kriget. I anslutning härtill innehöll förslaget vissa regler om

avgiftsberäkningen, innefattande bl. a. maximering av utgående avgifter.

Ytterligare föreslogs införande av regressrätt för försäkringsbolag gentemot

staten, därest bolaget på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk

utgivit ersättning för skada, som inträffat i följd av krig.

Lagrådet godtog i utlåtande den 23 oktober 1953 över förslaget i allt väsentligt

de föreslagna ändringarna i lagstiftningen.

Genom beslut den 13 november 1953 fann emellertid Kungl. Maj :t förslaget

icke för det dåvarande böra genom proposition föreläggas riksdagen.

I stället uppdrogs åt försäkringsinspektionen att verkställa den nu genomförda

allmänna översynen av lagstiftningen.

Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen anför, att det vid liden för andra världskrigets

utbrott i åtskilliga länder förelåg ingen eller blott ringa beredskap i fråga

om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först då situationen krävde det, antogs

författningar och genomfördes eljest erforderliga åtgärder för beredande

av sådant skydd. Därav följde att skadeuppgörelserna, särskilt i vad de

måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade

och detta i sin tur medförde olägenheter av olika slag. De utomlands vidtagna

anordningarna inriktades merendels på ersättningsuppgörelserna i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigsskadelagstiftning

föreligger endast undantagsvis. Erfarenheterna från krigshärjade

länder understryker emellertid enligt inspektionens mening angelägenheten

av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid

träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt

kommande krig.

Inspektionen framhåller även, att vår nuvarande krigsskadelag, ehuru väl

anpassad efter de förhållanden som förelåg och kunde förutses under andra

världskriget, i många stycken blivit föråldrad och ej längre är användbar

för annat än ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Utvecklingen

under och efter kriget med tillkomsten av allt fruktansvärdare

förstörelsemedel har gått i sådan takt, att det enligt inspektionens åsikt utan

överdrift kan hävdas, att utgångsläget för en krigsskadelagstiftning i dag

är ett helt annat än det av år 1940. Detta påstående innebär samtidigt, att

rådande ovisshet om framtida förhållanden, i atom- och vätebombens tidsålder

mer påtaglig än någonsin, manar till den största varsamhet vid övervägandet

av lagstiftningens innehåll.

Remissyttrandena

Åsikten att en beredskapslag om ersättning för krigsskada å egendom

bör finnas redan i fredstid biträdes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Den psykologiska betydelsen av den trygghetskänsla hos befolkningen,

som en i förväg lagfäst rätt till ersättning för krigsskada medför, framhålles

bl. a. av kommerskollegium, hovrätten för Nedre Norrland samt bankoch

fondinspektionen. Kommerskollegium finner visserligen, med hänsyn

till att krigsskadeskyddet kan slutgiltigt utformas först under eller efter

ett krig, att det ur saklig synpunkt icke skulle vara något att erinra mot att

området tills vidare lämnades oreglerat. En dylik lösning skulle emellertid

kunna inge den enskilde medborgaren den uppfattningen att staten över

huvud ej vore villig att medverka till att ersättningar utbetalades för krigsskador

å egendom. Kollegium vill därför icke bestrida, att det skulle vara

mindre välbetänkt att dröja med lagstiftningen till dess ett krig redan inträffat.

Statens jordbruksnämnd understryker den betydelse de föreslagna

bestämmelserna kan ha för den enskilde medborgarens produktions- och

återuppbyggnadsvilja och därmed på försörjningen. — Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län däremot är icke helt övertygad om att en

nu genomförd lagstiftning skulle ha någon nämnvärd psykologisk betydelse

för den enskildes känsla av trygghet, helst som det i dagens läge icke kan

bli fråga om att lagstifta om annat än den formella ramen. Handelskammaren

har dock intet att erinra mot att en dylik lagstiftning nu genomföres.

Jämväl beredskapssynpunkter anföres i yttrandena till stöd för lagförslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller sålunda att ett av skälen

för lagstiftningen är behovet över huvud taget att redan under fredstid ha

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958 13

planlagt och organiserat för den situation, som kan uppkomma i händelse

av krig.

Även uppfattningen att gällande lag i många stycken är föråldrad och

användbar endast vid lindrigare krigsfall torde delas av remissinstanserna.

Kommerskollegium anser att det, mot bakgrunden av de erfarenheter om

ett modernt krigs skadeverkningar som andra världskriget givit, är naturligt

att frågan om en revision av lagstiftningen på förevarande område blivit

aktuell. Statens krigsskadenämnd anför liknande synpunkter och framhåller

särskilt den i många avseenden revolutionerande utveckling som

atomtekniken medfört. Ovissheten om framtida förhållanden är, påpekar

nämnden, i dagens läge större än någonsin. På grund av förstörelsemedlens

utveckling vet vi strängt taget ingenting om förhållandena under och efter

ett nytt krig. Därtill kommer att den civila försäkringen — på vars grundvalar

vår nuvarande krigsskadeordning är uppbyggd — i och med tillkomsten

av nya försäkringsformer, olika kombinationer av försäkringar o. s. v.

undergått och ständigt undergår en strukturförändring.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening erinrar

om att det vid remissbehandlingen av den under 1952 inom handelsdepartementet

upprättade promemorian i ämnet från flera remissinstansers sida

underströks, att en allmän översyn av krigsskadelagstiftningen vore av behovet

påkallad. Den snabba utveckling, som sedan dess ägt rum i fråga om

teknik och krigföring, hade gjort detta behov än mera påtagligt. Organisationerna

konstaterar därför med tillfredsställelse att en sådan översyn nu

ägt rum.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har i propositionen

nr 82 vid remissen till lagrådet anfört:

»Gällande lag om ersättning för krigsskada tillkom i inledningsskedet

av det andra världskriget. Trots vissa senare gjorda ändringar framstår lagen,

mot bakgrunden av erfarenheterna från skadeuppgörelserna utomlands

efter krigets slut och i betraktande av krigsteknikens utveckling, såsom

otidsenlig och föga lämpad att lägga till grund för en skadeuppgörelse

efter ett modernt krig. Såsom försäkringsinspektionen i det nu föreliggande

betänkandet framhållit, torde lagen kunna fylla sitt syfte egentligen endast

i ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Lagens utformning

av krigsskadeskyddet såsom en statlig försäkring med delvis löpande

avgiftsbetalning förutsätter sålunda bl. a. att debitering och uppbörd av avgifter

kan äga rum förhållandevis ostört. Så kan självfallet endast undantagsvis

tänkas bli fallet i ett läge, där vårt land är indraget i krig. Även i

andra hänseenden visar den administrativa sidan av det nuvarande systemet

påtagliga svagheter.

I likhet med försäkringsinspektionen finner jag av beredskapsskäl viktigt,

att bristfälligheterna i den nuvarande lagen snarast undanröjes. Denna

ståndpunkt torde även delas av remissinstanserna.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 195S

Utskottet

Nu gällande lag förutsätter att avgiftsuppbörd och ersättningsutbetalningar

delvis skall kunna verkställas under pågående krig. Med hänsyn till bl. a.

de moderna förstörelsemedlens förödande verkningar får man emellertid

utgå från att de nödvändiga yttre betingelserna härför kommer att i stor

utsträckning saknas. Dessutom förutsätter gällande lag ett omfattande och

delvis ganska komplicerat registreringsarbete redan i fredstid, ett arbete som

dock alltsedan år 1945 legat nere.

Ovannämnda förhållanden ger entydigt vid handen att den nuvarande lagen

ej är ägnad att fylla sin uppgift under ett krig av svårartad karaktär.

Med hänsyn härtill och då det måste anses vara av stort värde ur beredskapssynpunkt

att det existerar en lagstiftning om ersättning för krigsskada

ansluter sig utskottet till uppfattningen att ändrade och mera ändamålsenliga

regler är behövliga på förevarande område.

V. Krigsskadeskyddets principiella utformning

Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen har lämnat en utförlig översikt över olika ersättningssystem,

som utomlands tillämpats i samband med det senaste

världskriget, samt viss därefter tillkommen lagstiftning. Beträffande det

närmare innehållet i inspektionens framställning må här hänvisas till betänkandet

(s. 42—82).

Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen att det vid genomförandet

av skadeuppgörelserna i olika länder varit en naturlig strävan att

i möjligaste mån återupprätta tillståndet före kriget. God överensstämmelse

synes därvid ha rått i fråga om uppfattningen att samhället såsom sådant

bör medverka vid återuppbyggnaden och alla således bära krigets bördor.

Beträffande finansieringen av uppgörelserna kan två huvudsystem urskiljas:

i vissa länder har man i den utsträckning så varit möjligt tillämpat

försäkringsmässiga anordningar med anknytning till den civila brandförsäkringen

och för denna gällande principer, i andra länder har staten

påtagit sig ansvaret och medelsanskaffningen har väsentligen skett genom

beskattning. Även där försäkringssystem genomförts har det emellertid med

hänsyn till skadeomfattningen merendels visat sig nödvändigt att taga också

skattemedel i anspråk. Vilkendera lösningen som valts har det som regel

befunnits erforderligt att på olika sätt begränsa skadegottgörelserna. Endast

direkta materiella skador har i princip ersatts, viss egendom _ närmast

då sådan av lyxbetonad karaktär samt pengar och värdepapper_ har

i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med reducerade belopp, bestämmelser

om återuppbyggnadsskyldighet har flerstädes gällt, viss självrisk

har tillämpats o. s. v. Beträffande ersättningar av statsmedel har i stor

utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beaktats. Över huvud taget

har inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella natio
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

nella synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgörelserna.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det f. ö. icke är lätt att

endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en

rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid

sidan av ersättningsreglerna har nämligen också andra bestämmelser och

åtgärder — rörande lån, byggnadstillstånd in. in. — varit av betydelse, och

i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktionerna

av olika slag, såväl nationella som internationella.

För egen del anför försäkringsinspektionen, att det vid planerandet av

krigsskadelagstiftningens innehåll torde få beaktas, att fråga är om bestämmelser,

avsedda att tillämpas under extraordinära förhållanden. Ingen vet,

när eller hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba individerna.

Många skonas eller kommer lindrigt undan till liv och egendom, andra

åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna undvikas,

att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor

i de enskilda fallen.

Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste enligt inspektionens

mening läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är sålunda i

högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och samtidigt

mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall kunna fungera något

så när friktionsfritt.

Vid krigsskadeskyddets utformning bör, anför inspektionen, det primära

målet vara att skapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläggande

lagstiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Även om lösandet av

flera för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden,

synes det inspektionen i allt fall vara möjligt att på förhand åstadkomma

regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska

åtgöranden för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering,

utredning och värdering av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas

i lagen. Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga

upp en organisation, som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena

under och efter ett krig medger. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden

bör utgöra den kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp.

Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om

finansieringsmetoder och ersättningsregler anser försäkringsinspektionen

viss försiktighet böra iakttagas vid förhandsplaneringen. Det anföres såsom

självklart, att vilka bestämmelser som än antages det likväl först då kriget

blir verklighet — då skadeomfattningen och de ekonomiska resurserna kan

överblickas -— skapas erforderliga förutsättningar för den slutgiltiga utformningen

av en ersättningsuppgörelse. Olika meningar kan därför råda,

om och i vilken utsträckning grunderna för medelsanskaffning och skadeutjämning

bör i förväg fixeras. Detta hindrar å andra sidan icke, att förhandsöverväganden

rörande vissa huvudprinciper i möjligaste man göres.

Försäkringsinspektionen har ingående diskuterat valet mellan olika tänkbara

finansieringsmetoder. I huvudsak kommer två system i fråga. Del ena

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

— som plägat kallas skattesystemet — innebär, att staten i möjligaste mån

reglerar skadorna med hjälp av allmänna eller speciella skattemedel. Det

andra — som kan benämnas försäkringssystemet — innefattar ett fristående

och i princip självförsörjande krigsskadeskydd, vilket bygger på grunder

som varit eller åtminstone ansetts vara försäkringsmässiga. Bägge metoderna

har kommit till användning utomlands, var för sig eller kombinerade, och

avgörande för den form som valts har varit den totala skadeomfattningen,

det allmänna ekonomiska läget samt särskilda förhållanden och uppfattningar

i respektive länder. Helt allmänt kan väl sägas, att man i länder,

vilka varit mera utsatta för krigets härjningar, omfattat skattesystemet,

under det att i länder, där skadegörelsen varit mindre och samhällsmekanismen

även under kriget fungerat någorlunda normalt, försäkringssystemet

föredragits, låt vara att det icke sällan måst förstärkas genom tillskott av

statsmedel. Anmärkas må dock, att i neutralitetsskadorna i vårt land täcktes

med allmänna budgetmedel just därför att de var så obetydliga.

Inspektionen har vid sin undersökning av de olika alternativ som erbjuder

sig kommit till den slutsatsen, att finansieringsproblemet måste angripas

från den utgångspunkten, att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk

fråga, på vilken allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas.

Beträffande den närmare motivering som anförts till stöd för denna

ståndpunkt må här hänvisas till inspektionens framställning i betänkandet

(s. 112—137). I det följande skall endast några mera allmänna uttalanden i

frågan återgivas.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det rent principiellt icke behöver

vara — och icke heller varit — så stor skillnad mellan skattesystemet

och försäkringssystemet. Inspektionen anför.

Inom en del försäkringsanordningar, exempelvis de engelska lösegendomssystemen,

har väl sedvanliga försäkringsprinciper med förskottsbetalning av

premier, utfärdade av försäkringspoliser, riskutjämning inom en bestämd

grupp etc. i stort sett genomförts, men oftare har dock anknytningen till

civilförsäkringen och där normalt förekommande grunder varit mindre markant.

Flertalet självförsörjande och försäkringsliknande system har sålunda

icke varit försäkringsmässiga i egentlig mening. Riskerna har städse

varit okända till sin storlek. Där man likväl sökt grovt avpassa avgifterna

efter risker och vidare sökt verkställa uppbörd redan under kriget, har anordningen

fått en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I allmänhet har

man dock i större eller mindre grad nödgats fjärma sig från en sådan ordning,

och ju mer så skett, desto mer har finansieringen fått prägel av specialbeskattning,

därvid uppburna medel influtit i särbudgeter. Detta drag

har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt

rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan

efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit

betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att'' anordningen betraktats

såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt "det materiella

återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav

följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större

eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit oundviklig,

därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budgetens

bas.

En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett

besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom

de allmänna skatterna — den totala ekonomiska bördan för de enskilda medborgarna

blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den

mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för

de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och

andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör

uppmärksammas, att säravgifterna automatiskt försvinner i och med att

krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren måhända

har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst

bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas disponerande

han icke alltid lärer ha klar insikt.

Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller

behöver vara stor, hindrar detta enligt inspektionens mening likväl icke,

att den kan vara av betydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter.

En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i

varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom

i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge

egendomsägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna

att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta

har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i

krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens

tjänst.

Å andra sidan får ej förglömmas, anför inspektionen, att ett försäkringssystem

nödvändiggör extra administrativa anordningar. I praktiken har det

dessutom visat sig, att försäkringssystemen på flera håll endast delvis kunnat

utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera

skadeskyddet.

De kritiska synpunkter, som anknytes till utvägen att ordna ett försäkringsmässigt

krigsskadeskydd, kan sammanfattas sålunda. Det ligger i försäkringssystemets

väsen, att det kan väl anpassas till en skadeuppgörelse inom

rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Erfarenheterna

torde visa, att i händelse av en större krigsskadegörelse i framtiden

det är svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan

än att staten skattevägen sörjer för skadetäckningen.

EU gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskadeanordningarna

har varit, att den av skyddet omfattade egendomen hänförts

till skilda grupper, differentierade med avseende på bidragsplikt, avgiftsuppbörd,

ersättningsregler o. s. v. Avgörande för denna kollektivindelning

har merendels varit vissa från försäkringsrätten hämtade tankegångar.

Man har sålunda velat sammanföra egendom, som varit av ensartat slag och

bedömts bli tämligen lika utsatt för skaderisk, i en intressegemenskap. Det

har därvid icke ansetts obilligt, att egendomsägare inom grupper med mindre

risker och skador också sluppit lindrigare undan i bidragshänseende.

"2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 9'' saml. 2 mxl. Nr II 12

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

Även om gjorda erfarenheter i viss utsträckning bekräftat, att olika slag av

egendom med hänsyn till beskaffenhet och belägenhet ej i samma grad utsättes

för skador, torde det näppeligen kunna anses oskäligt, att de som under

kriget varit mindre utsatta för risker får lika med de mera utsatta ekonomiskt

bidraga till skadetäckningen. Över huvud taget synes det omöjligt

att precisera, hur riskerna fördelat sig eller kan komma att fördela sig, och

för övrigt förefaller det föga rimligt att på dessa frågor anlägga ett »försäkringsmässigt»

betraktelsesätt. Snarare bör grunden vara den allmänna samhällssolidariteten.

Ett krig är en hela folkets angelägenhet och det bör även

omsorgen om återställandet av förkrigsförhållandena vara. Det bör med

andra ord bli fråga om en allmän utjämning, där den ekonomiska bördan

fördelas efter medborgarnas förmögenhetsställning, efter deras allmänna

ekonomiska förmåga eller efter någon liknande princip.

Försäkringssystemet med dess kollektivindelning medför även praktiska

svårigheter och höga förvaltningskostnader.

Försäkringsinspektionen förordar, att man löser finansieringsfrågan genom

att skapa en särbudget för krigsskadeutjämningen. Det föreligger

nämligen enligt inspektionens mening ett behov av att ange särskilda

inkomstkällor för sådant ändamål.

Inspektionen har framhållit möjligheten att i en situation, som kännetecknas

av svåra krigsskador tillgripa en krigsvinst och inflationsvinstskatt

samt en engångsskatt på nettoförmögenhet. Såsom kompletterande inkomstkälla

ifrågasättes en indirekt beskattning.

Frågan om medelsanskaffningen anses icke böra regleras i den nya lagstiftningen.

Remissyttrandena

Försäkringsinspektionens förslag om krigsskadeskyddets principiella utformning

biträdes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I några

yttranden ifrågasättes emellertid om icke spörsmålet om en försäkringsmässig

finansiering bör ytterligare övervägas. Rörande innehållet i remissyttrandena

får utskottet hänvisa till s. 41—42 och 46—49 i propositionen

nr 82, där en närmare redogörelse finnes.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen

till lagrådet uttalat, att enär försäkringsinspektionens förslag i allt väsentligt

godkänts vid remissbehandlingen detsamma borde läggas till grund för

ny lagstiftning i förevarande ämne, samt vidare anfört:

»Försäkringsinspektionens förslag innebär till sin allmänna uppläggning

att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning och om medelsanskaffningen

uppskjutes till dess ersättningsfrågan blir aktuell. I stället

lägges lagens huvudvikt pa de administrativa anordningar, som erfordras

lör att krigsskadeuppgörelsen skall kunna genomföras. Denna principiella

inställning till lagens uppbyggnad, vilken icke mött någon gensaga under

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

19

remissbehandlingen, kan även jag biträda. Såväl ersättningens storlek och

grunderna för dess beräkning som sättet för medelsanskaffningen och storleken

av de medel vilka kan användas för krigsskadeersättning måste självfallet

bli beroende av förhållandena under och efter kriget. Landets ekonomiska

läge och möjligheterna i övrigt att genomföra återuppbyggnaden

blir härvid av avgörande betydelse. För uppgörelsens genomförande är emellertid

väsentligt att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter

krigsutbrottet. Detta är eu förutsättning för att erforderlig bevisning om inträffade

skadefall skall kunna säkras och för att nödvändig utredning skall

kunna ske så snabbt som möjligt. Dessutom är det av stort värde för den

skadelidande att — även om skaderegleringen ej kan ske förrän senare —

så snart som möjligt få besked huruvida skadan är krigsskada eller ej. Samtidigt

ger dessa utredningar en översikt över de sammanlagda skadebeloppen,

som krävs för medelsbehovets bedömande.

Av naturliga skäl måste lagens normer bli allmänt hållna i så måtto som

de skall möjliggöra en tillämpning alltefter de skiftande förutsättningar som

är tänkbara vid ett krigsfall. Man kan icke komma ifrån att på åtskilliga

punkter kravet på klarhet och bestämd gränsdragning måste eftergivas och

att de närmare riktlinjerna för bedömningen av åtskilliga spörsmål i sinom

tid får givas genom särskilda direktiv eller helt enkelt genom en fast praxis

i tillämpningen. Med hänsyn till att lagstiftningen är avsedd att tillämpas

under extraordinära förhållanden synes någon invändning icke kuna resas

häremot.»

I fortsättningen beröres finansieringsfrågan, därvid departementschefen

anför:

»I frågan om finansieringen av krigsskadeutjämningen torde man

vid den beredskapsmässiga planeringen vara hänvisad till mera allmänna

överväganden. Några slutgiltiga ståndpunkter kan icke tagas; fastmer synes

värdefullt att framdeles utan någon författningsmässig bundenhet fritt

kunna välja det system som bäst svarar mot existerande resurser och den

då rådande uppfattningen om vad som från samhällssynpunkt är mest gagneligt.

De överväganden, som för försäkringsinspektionens del lett fram till att

finansieringsproblemet väsentligen blir att hänföra till en skatteteknisk fråga,

synes realistiskt grundade. Inspektionens uppfattning biträdes även av

flertalet remissinstanser. Jag anser det dock icke uteslutet att en försäkringsinässig

finansiering kan vara att föredraga i det mindre sannolika läge,

där krigsskadorna är av begränsad omfattning och kostnaderna för ersättningsförfarandet

lämpligen kan läggas på respektive grupper av skyddade

egendomsägare.

Den nuvarande indelningen av den skyddade egendomen i olika kollektiv

ar förestavad av administrativa synpunkter. Den försäkringsmässiga uppbyggnaden

av krigsskadeskyddet förutsätter nämligen olika avgiftsformer

för olika slag av egendom. Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit

till finansieringsfrågan — innebärande att man vid ett krigsfall praktiskt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

taget torde vara helt hänvisad till att skattevägen anskaffa erforderliga medel

till skadeutjämningen — kommer den väsentliga grunden för kollektivindelningen

att bortfalla. Det torde därför vara riktigast att för framtiden

slopa den nuvarande egendomsgrupperingen. Därmed torde även betydande

administrativa fördelar vinnas.»

Lagrådet

Lagrådet har yttrat:

»Enligt föreliggande lagförslag skall för krigsskada å egendom, i den mån

sitadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt

av Konung och riksdag beslutade grunder.

Beträffande finansieringen innehåller lagförslaget sålunda ingenting utöver

att ersättningen skall utgå av statsmedel. Föredragande departementschefen

har likväl förklarat, att han icke ansåge det uteslutet att en försäkringsmässig

finansiering kan framför andra alternativ vara att föredraga

i det mindre sannolika läge, där krigsskadorna äro av begränsad omfattning

och kostnaderna för ersättningsförfarandet lämpligen kunna läggas

på respektive grupper av skyddade egendomsägare.

Nu gällande krigsskadeersättningslag är byggd på att skyddet skall erbjudas

i form av statlig krigsförsäkring. Att detta system övergivits i förslaget

beror tydligen mindre på att systemet såsom sådant befunnits vara

behäftat med väsentliga brister än därpå att nutida förstörelsemedel ansetts

ändra utgångsläget för en krigsskadelagstiftning. 1 försäkringsinspektionens

betänkande framhålles sålunda, att ett försäkringssystem väl kan

anpassas till en skadeuppgörelse inom rimliga gränser men ej är lika användbart

i svårare krigsfall. I händelse av en större krigsskadegörelse vore

det svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än

att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen.

Med förslagets allmänna uppläggning — såsom en beredskapslagstiftning

som främst tar sikte på krigsfall med omfattande ödeläggelse_ är det för
klarligt

att finansieringen av krigsskadeskyddet föreslagits skola ske skattevägen.

Flera remissinstanser, som representera näringslivet och närmare

berört de olika situationer förslaget förutser att täcka, ha emellertid ansett

företräde böra givas åt en försäkringsmässig finansiering för krigsfall med

mindre omfattande skadegörelse och i sina yttranden mer eller mindre ingående

motiverat denna ståndpunkt.

Det är självfallet ogörligt att med någon grad av säkerhet uttala sig om

sannolikheten av att krigsskadorna, i fall då lagen avses komma till användning,

bli mycket omfattande eller mera begränsade. Lagrådet anser

föi sin del, att lagstiftningen vid sådant förhållande bort utformas med i

första hand det fallet som utgångspunkt att vårt land endast mera periferiskt

beröres av ett krig och ej drabbas av egendomsskador som kunna anses

katastrofala. Enligt vad erfarenheten visat är det i en dylik situation

möjligt att bevara en försäkringsmässig ordning för utjämning av riskerna,

aven om påfrestningarna kunna te sig avsevärda, och det är ju likaledes

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

21

i en sådan situation som anspråken på en rättsligt normerad reglering ställas

högre. Att man likväl, för att undvika en större apparat, eventuellt ersätter

uppkomna krigsskador med statsmedel, när de äro av ringa omfattning,

innebär icke något avsteg från kravet på rättslig normering, eftersom

ersättning i sådant läge givetvis icke kan utgå med mindre belopp än om

ett redan lagfäst försäkringssystem fått träda i tillämpning.

Såsom i olika sammanhang vitsordats är uppenbarligen en krigsskadelagstiftning,

byggd på försäkringsmässiga grunder, på ett helt annat sätt än

nu föreliggande förslag ägnad att inge en känsla av trygghet. Det måste

likaså vara lättare att hos allmänheten vinna förståelse för en reglering,

där försäkringskollektiven själva bestrida kostnaderna för riskfördelningen,

än för en reglering, vilken framstår som bekostad av skattebetalarna i allmänhet.

Vad nu sagts utesluter icke, att det system som utformats i gällande lag

är i behov av väsentlig förenkling. Om sådan förenkling sker, böra de rent

praktiska omständigheter som anförts mot en försäkringsmässig ordning

bli av underordnad betydelse, särskilt beträffande de viktigare cgendomskollektiven.

I fråga om det dominerande fastighetskollektivet kan man med

fog räkna med att utdebitering låter sig relativt enkelt genomföra. Särskild

förmånsrätt kan tillskapas och, om skadegörelsen blir stor, skulle även

ett system med botteninteckningar kunna fungera. I fråga om fartyg och

luftfartyg in. m. förutsätter redan förslaget, att krigsriskförsäkring skall,

med löpande premieuppbörd, meddelas för viktigare fall. Maskinkollektivet

bör kunna utan större svårighet registreras och beläggas med avgifter, om

man begränsar sig till mera betydelsefulla objekt. Och motorfordonskollektivet

är redan i stort sett registrerat av annan anledning. Varu- och lösörekollektiven

bereda vissa svårigheter som dock ingalunda framstå som

oöverstigliga, om man nöjer sig med en summarisk reglering. Om avgifterna

— frånsett krigsriskförsäkringen för fartyg och luftfartyg m. in. —

i enkelhetens intresse upptagas i efterhand, kan man tänka sig, att likväl

i lag eller administrativ författning till vederbörandes ledning meddelas

storleken av de avgifter man högst får räkna med i förhållande till egendomens

värde. Den omständigheten att avgifter uttagas i efterhand utesluter

icke, att anordningen har karaktären av försäkring, därest plikten

för kollektivet att deltaga och erlägga avgifter stadgats före skadefallet.

Det må tilläggas, att den försäkringsmässiga regleringen torde, om den

förenklas så att eu del mindre betydelsefull egendom lämnas utanför, kunna

kompletteras med ersättning som finansieras i annan ordning.

Skulle skadegörelsen bli mera omfattande kan det — såsom förutsättes

i den norska lagstiftningen på området — bli nödvändigt att mer eller

mindre finansiera ersättningen på annat sätt än enligt försäkringsmässiga

grunder. Å andra sidan måste i ett dylikt läge svårigheterna att upprätthålla

ersättningsfördelning efter rättsliga normer bli särskilt framträdande till

följd av det ekonomiska trycket. Tidigare antagna grunder kunna då vara

av värde. Om man tror alt samhället lättast hämtar sig genom att indu
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

strin och annan näringsverksamhet får knyta an till det tidigare läget och

med hjälp av därpå grundade ersättningar arbeta vidare, måste det vara

särskilt angeläget att så långt som möjligt söka bevara systemet med en

uppgörelse efter försäkringsmässiga grunder. För det fall att skadan fått

katastrofal omfattning kan dock naturligen en sådan skadereglering icke

genomföras. Enligt lagrådets mening bör emellertid en försäkringsmässig

ordning, även om den vid större skadegörelse visar sig otillräcklig, åtminstone

kunna tjäna som botten för ersättningsregleringen.

Det är uteslutet att här gå närmare in på alla de synpunkter för och

emot som behandlas i betänkandet. Såvitt lagrådet kan bedöma hade man

emellertid bort kunna nå fram till en ändamålsenlig försäkringsmässig reglering

genom en genomgripande förenkling av nu gällande lag. Med hänsyn

till frågans utomordentliga vikt, i all synnerhet beträffande fast egendom,

anser sig lagrådet böra hemställa, att denna möjlighet ytterligare överväges

innan förslag till lag i ämnet framlägges.

För den händelse nu föreliggande förslag, trots de anförda betänkligheterna,

skulle framläggas för riksdagen vill lagrådet hemställa, att inom

lagens ram förberedes ett ändamålsenligt system för finansiering som kan

anses motsvara en försäkringsmässig reglering, så att en dylik ordning kan

vara fastställd när lagens tillämpning blir aktuell, med de förbehåll för

katastrofsituation som man eventuellt anser sig nödsakad att angiva.»

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande

anfört i propositionen nr 82:

»Möjligheterna att ge den tillämnade krigsskadelagen en försäkringsmässig

utformning har ingående undersökts av försäkringsinspeklionen under

utredningsarbetet. Inspektionen har emellertid efter försök att finna ett för

olika krigsfall användbart försäkringssystem för krigsskadeersättning sett

sig nödsakad avstå från tanken att bygga lagen på försäkringsmässig grund.

Tyngdpunkten i förslaget har därför lagts vid den administrativa och organisatoriska

reglering som erfordras ur beredskapssynpunkt. Ett väsentligt

skäl till denna allmänna uppläggning av lagstiftningen är att de avgifter

som vid en försäkringsliknande anordning kan uttagas inte på långt när

kan komma att förslå till skadornas täckande i ett svårare läge. Ett annat

viktigt skäl är att ett försäkringssystem förutsätter en vidlyftig administrativ

apparat, som måste befaras icke komma att fungera under krigsförhållanden.

Härtill kommer de invändningar av principiell natur som kan riktas

mot ett system, vilket förutsätter att höga försäkringsavgifter skall kunna

lagas ut lång tid efter det skaderiskerna upphört.

Remissbehandlingen av försäkringsinspektionens förslag gav starkt stöd

för inspektionens uppläggning av lagstiftningen. Förslaget godtogs sålunda

av flertalet i emissinstanser och föranledde icke allvarligare erinran från

något håll. Det tillstyrktes av samtliga sakkunniga myndigheter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

I det till lagrådet remitterade förslaget har försäkringsinspeklionens synpunkter

på lagstiftningens uppläggning i stort godtagits. Vid lagrådsremissen

framhöll jag, att sättet för medelsanskaffningen måste bli beroende av

förhållandena under och efter kriget. Samtidigt betonade jag betydelsen av

att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter ett krigsutbrott.

Det nu av lagrådet antydda försäkringssystemet torde, trots viss förenkling,

icke principiellt skilja sig från de försäkringsmässiga anordningar som

under ärendets tidigare handläggning prövats och måst underkännas såsom

grund för beredskapslagen. Systemet företer också i stort sett samma svagheter

som dessa. Sålunda förutser lagrådet att dess ordning liksom tidigare

prövade system i svårare lägen måste kompletteras med finansiering skattevägen.

Den särskilda registrering som tänkes ligga till grund lör försäkringen

fordrar redan i fredstid en betydande förvaltningsapparat, som för

närvarande icke finnes. Skall registreringen kunna ligga till grund för såväl

en försäkringsmässig reglering av uppkommande skador som framtida avgiftsbetalning,

fordras att den hålles aktuell. Detta förutsätter att regelbunden

kontakt upprätthålles mellan registreringsmyndigheten och dem som

anslutit sig till försäkringsanordningen, något som måste befaras bli ogörligt

under krigsförhållanden. Vidare skall avgifterna betalas först efter krigets

slut och lagrådets ordning närmar sig således från de avgiftsskyldigas

synpunkt sett en skattefinansiering. I förhållande till ett skattesystem medför

den även den uppenbara nackdelen att avgifterna utgår utan erforderlig

hänsyn till de avgiftsskyldigas betalningsförmåga.

Vad som av försäkringsinspektionen och eljest från sakkunnigt håll anförts

mot ett lagfästande av försäkringssystemet äger alltså i allt väsentligt

giltighet i fråga om den av lagrådet skisserade ordningen. Den innebär en

utformning av förevarande beredskapslag, som så begränsar dess praktiska

värde, att den ej kan användas i lägen, vilka dessvärre måste bedömas som

sannolika om vårt land skulle drabbas av kriget. Ehuru jag till fullo förstår

de skäl som gör en försäkringsmässig reglering av krigsskadeskyddet

i och för sig önskvärd kan jag icke förorda en sådan inriktning av lagen

att vår beredskap på området blir otillfredsställande. Jag kan inte heller

finna att något skulle vinnas genom att ytterligare utreda denna fråga.

En annan sak är att den fortsatta beredskapsplaneringen för krigsskadeskyddet

givetvis bör taga sikte även på mindre svåra krigslägen och att finansieringsmetoder,

som speciellt kan vara lämpade för sådana fall, bör

förberedas. I enlighet med vad jag anförde vid remissen till lagrådet synes

härvid uppmärksamhet böra ägnas även åt anordningar, som syftar till ett

försäkringsliknande skydd mot krigsskador. I första hand bör dock planeringen

ske för ett svårare läge.»

Utskottet

Vid utformningen av krigsskadeskyddet bar man i princip två skilda syslem

alt välja på, det ena byggt på försäkringsliknande grunder och det andra

baserat på eu skattemässig finansiering. Utskottet vill till att börja med upp
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

taga frågan om möjligheterna att ge krigsskadeskyddet en försäkringsliknande

utformning.

Ett renodlat försäkringsmässigt system skulle innebära, att den skyddade

egendomen skulle bära försäkringsavgifter, som varierade med den risk att

utsättas för krigsskada egendomen löpte. Ett sådant system torde vara omöjligt

att genomföra redan av det skälet att det under ett krig är ogörligt att

gradera de olika risker för krigsskada skilda slag av egendom är utsatt för.

I de fall, där man använt sig av ett försäkringsliknande system, har heller

icke tillämpats en avgiftssättning, som i likhet med den civila skadeförsäkringen

noga följer variationerna i fråga om risker för olika slag av försäkrad

egendom. Man har i stället sammanfört egendomen i stora kollektiv, inom

vilka premiesättningen varit oberoende av sådana varationer. Däremot har

avgiftsskillnader mellan de olika kollektiven förekommit. Skillnaderna har

haft sin orsak i olikheter beträffande risken för krigsskada. Emellertid har

kollektivindelningen ofta icke varit betingad av riskolikheter utan av att

man därigenom velat skapa ett någotsånär lätthanterligt system för bl. a.

avgiftsdebiteringen. Detta är sålunda fallet med nu gällande lag om krigsskadeersättning.

Ett utmärkande drag hos en försäkring är i allmänhet att premierna uppbäres

före eller under försäkringstiden. I fråga om krigsskadeförsäkringen

möter detta stora svårigheter, bl. a. därför att riskerna — i motsats till vad

i allmänhet är fallet beträffande den civila skadeförsäkringen — alltid är

ytterst svåra att beräkna. Man kan naturligtvis tänka sig ett system, där premiebetalningen

sker med korta intervaller och storleken av premierna växlar,

allteftersom kriget medför större eller mindre förstörelse. Men ett sådant

system fordrar omfattande registrering och svåra administrativa överväganden.

Det ter sig därför svårt att genomföra, om man beaktar den stora anspänning

av landets personella resurser och de svårigheter att upprätthålla

ordinarie kommunikationer som ett krig får beräknas medföra. Vid de överväganden,

som under senare år ägt rum för att ersätta vår nuvarande lag

om krigsskadeersättning med en ny, på försäkringsmässiga grunder byggd

lagstiftning, har man också utgått från att premierna skulle" erläggas först

efter kriget. I konsekvens härmed skulle i princip inga ersättningar utbetalas

förrän efter krigets slut.

Då man väger ett försäkringsmässigt system mot ett annat system för

krigsskadeskyddets utformning, måste man sålunda utgå från att förstnämnda

system innebär, att avgiftsdebitering och ersättningsutbetalning

skall i piincip ske först efter kriget. Men även ett sådant system synes medföra

svårigheter. Utskottet vill här — i anslutning till försäkringsinspektionens

ingående överväganden i ämnet — fästa uppmärksamheten på några

av dessa, som uppkommer i särskilt hög grad i fråga om ett tilltänkt kollektiv

för varulager.

Man kan i fråga om varulager välja två vägar för debiteringen av avgifter

efter kriget; antingen uttages avgifterna allenast för de varulager som

finns efter kriget, eller så får alla som under kriget ägt varulager erlägga

avgifter. Båda alternativen är förenade med stora nackdelar. Vid det först
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

nämnda alternativet får man ta i beaktande, att varulagren efter ett krig i

allmänhet är fåtaliga och knappa samt att det därför icke torde ställa sig

lätt att av deras ägare uttaga avgifter, som skulle i någon utsträckning förslå

till att gottgöra dem som genom kriget fått sina varulager skadade eller

förstörda. Vidare må framhållas att en avgift å varulager efter kriget kan

tänkas verka avhållande på dem som har för avsikt att skaffa sig sådana.

En sådan verkan synes utskottet högst olycklig ur samhällsekonomisk synpunkt.

Vad så angår alternativet att debitera avgifter å dem som haft varulager

under kriget, må först och främst framhållas, att ett sådant förfarande förutsätter

registrering av de under kriget existerande varulagren. Såsom ovan anförts

är ett omfattande registreringsarbete under pågående krig något som icke

ter sig särskilt realistiskt att genomföra. Vidare kan man inte utan vidare förutsätta,

att den som under kriget ägt ett varulager skall efter kriget vara i stånd

att erlägga krigsskadeavgift för detta. Man kan dessutom icke bortse från

risken för att juridiska personer — - vilka för övrigt torde vara ägare till de

största värdena i varulager — kommer att inför risken att få betala dryga

krigsskadeavgifter på grund av sitt innehav av varulager under kriget gå i

likvidation för att därefter återuppstå som nya rättssubjekt.

De nu antydda svårigheterna med ett försäkringsmässigt system visar enligt

utskottets mening att ett sådant system knappast är användbart för ett

svårt krigsfall. Härtill må läggas att detta system ur rättvisesynpunkter ter

sig diskutabelt. Systemets uppdelning av egendomen å skilda kollektiv kan sålunda

medföra, att om krigets förstörelse företrädesvis träffar vissa slag av

egendom, ägare av egendom inom ifrågavarande kollektiv kommer att drabbas

hårdare av avgifter än de, vilkas egendom tillhör andra kollektiv.

De nackdelar som enligt vad ovan anförts vidlåder ett krigsskadeersättningssystem,

som är byggt på försäkringsliknande grunder, saknas i ett

system, som baseras på en finansiering genom skatter efter kriget. Sistnämnda

system medför enligt utskottets mening främst den fördelen att

man därigenom kan fördela krigsbördorna efter envars förmåga att bära

desamma. På så sätt har man möjlighet att vid utdebiteringen av skatter

till täckande av krigsskador handla efter principen, att kriget är en hela folkets

angelägenhet. För övrigt synes den principiella skillnaden mellan de

båda systemen i många avseenden icke särskilt stor. De avgifter, som i ett

försäkringsliknande system skall uttagas efter kriget, torde sålunda icke

mycket skilja sig från en specialskatt. I ett avseende synes emellertid ett försäkringsmässigt

system vara ett skattefinansierat system överlägset. Det förra

systemet innebär nämligen — i motsats till vad som är fallet beträffande det

senare — att man på förhand fastslår att avgifter (försäkringspremier) skall

utgå inom varje kollektiv för alt användas till ersättning åt dem, som inom

kollektivet fått sin egendom krigsskadad. Härigenom har försäkringssystemet

ansetts innebära en större trygghet för att någon ersättning verkligen

skall komma att utgå än det skattefinansieradc systemet, där frågan om och

i vilken grad krigsskador skall ersättas alltid blir beroende av möjligheterna

att uttaga skatt efter kriget. Utskottet anser dock — såsom i det föregående

redovisats — nackdelarna med försäkringssystemet vara så avsevärda, att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

man icke kan lägga det till grund för en lagstiftning om ersättning för krigsskada

å egendom.

Emellertid har i propositionen frågan om hur krigsskadeersätlningarna

i framtiden skall finansieras lämnats öppen. Det har sålunda ansetts omöjligt

att nu binda sig för en viss form av beskattning för att anskaffa de erforderliga

medlen. Utskottet är av samma mening. Det måste anses lämpligt

att frågan om finansieringen löses definitivt först efter kriget, då man har

möjlighet att erhålla en klarare uppfattning om såväl omfattningen av skadegörelsen

som storleken av tillgängliga resurser. I detta sammanhang vill

utskottet påpeka, att den omständigheten att denna fråga enligt förslaget

lämnats öppen icke utesluter möjligheten att i framtiden tillgripa en försäkringsliknande

finansieringsform. Denna finansieringsform kan — såsom departementschefen

och lagrådet uttalat — visa sig användbar vid ett lindrigt

krigsfall. Utskottet förutsätter, att — såsom departementschefen anfört —

den fortsatta beredskapsplaneringen tar sikte även på finansieringsmetoder,

som kan vara lämpade för mindre svåra krigsfall.

Man kan naturligtvis ställa frågan vilket värde som ligger i en lagstiftning

om ersättning för krigsskada å egendom, som bygger på förutsättningen

att för ersättningsutbetalningar erforderliga medel skall anskaffas

genom beskattning först efter krigets slut. Utskottet vill för sin del härtill

anföra följande. För det första uppfattar utskottet lagen som en statsmakternas

utfästelse om att krigsskador å egendom skall i princip ersättas i den

utsträckning tillgängliga resurser det tillåter. För det andra utgör en sådan

lagstiftning ett betydelsefullt förberedelsearbete för att landet, om kriget

skulle komma, skall under detsamma äga en effektiv organisation, vilken i

möjligaste mån insamlar och säkrar material av betydelse för den kommande

krigskadeuppgörelsen.

Såsom nyss framhållits, uppfattar utskottet eu ny lag om ersättning för

krigsskada såsom ett löfte till egendomsägarna att sådan ersättning skall utgå

så långt tillgängliga resurser medger. Detta innebär naturligtvis ej en utfästelse

om full ersättning. Skadorna kan ju bli så omfattande att detta helt

enkelt ter sig omöjligt. I stället torde man kunna uttrycka målet för en krigsskadeuppgörelse

så, att krigets bördor med avseende å egendomsskada skall,

så långt förhållandena det medger, fördelas på alla någotsånär lika.

Under hänvisning till vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till den

principiella utformning av krigsskadeskyddet som lagförslaget innebär.

VI. Förslag till ny krigsskadelag

A. Krigsskadeskyddets omfattning

Försäkringsinspektionen

Beträffande begreppet krigsskada erinrar försäkringsinspektionen

om att enligt nuvarande lagstiftning endast materiell skada ersättes.

Detta har i lagen uttryckts i orden »skada å egendom». Däremot utgår ej er
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

sättning för skada i form av mistad avkastning av en fastighet, förluster genom

driftsavbrott eller andra liknande inkomstbortfall, föranledda av krigsskada.

Grundsatsen att endast skada å själva egendomen ersättes bör enligt försäkringsinspektionens

mening gälla även framdeles. Under ett krig drabbas

naturligt nog en stor del av befolkningen av ekonomiska förluster. Klart är

emellertid, att en skadeutjäinning näppeligen kan omfatta alla av kriget vållade

inkomstminskningar. Den övervägande delen av dessa kan för övrigt

förväntas bero på andra omständigheter än att ägarens direkla avkastning av

egendom minskat eller uteblivit på grund av krigsskada å egendomen. Redan

av detta skäl ter det sig ogörligt att i en krigsskadeutjämning generellt inbegripa

inkomstförluster. I fråga om s t i 11 e s t ån d s f ö r 1 u s t er säger

sålunda inspektionen att även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning

för kapitalförlust utgår, kompensationen i det enskilda fallet ändock

kan bli otillräcklig. Icke sällan får nämligen, anför inspektionen, egendomsägare

förutsättas lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan

beaktas vid ränteberäkningen. Inspektionen anser emellertid, att någon utfästelse

om ersättning för sådana förluster icke nu bör göras. Det anföres

bl. a., att man här närmar sig det allmänna problemet om sådana av kriget

vållade realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det

tillhör enligt inspektionens mening i första hand folkhushållningspoliliken

och den allmänna ekonomiska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka

begränsa och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generella

anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom

synes alltså icke böra träffas härutinnan.

I fråga om kravet på orsakssammanhang mellan kriget

och skadan anknyter försäkringsinspektionens förslag till den nu i

krigsskadelagen upptagna definitionen av krigsskada såsom »skada i följd

av krig». Med orden »i följd av krig» avsågs enligt förarbetena till lagen att

utmärka, att ett verkligt orsakssammanhang skall föreligga mellan kriget

och skadan. Den närmare beskaffenheten av detta orsakssammanhang fann

man emellertid ej böra i lagen angivas, enär genom ett sådant förfarande en

ej önskvärd bundenhet måhända skulle kunna bli följden. Eftersom skador

under ett modernt krig kan uppkomma av mångahanda orsaker, ansågs det

ej möjligt eller ens önskvärt att på förhand bestämma för vilka skador ersättning

skall utgå. Med det använda uttrycket torde emellertid böra fordras,

att orsakssammanhanget mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset.

De synpunkter, som vid krigsskadelagens tillkomst anfördes rörande svådigheterna

att träffa eu i detalj bindande definition av begreppet krigsskada,

får, anför försäkringsinspektionen, mot bakgrunden av erfarenheterna från

andra världskriget numera anses i än högre grad giltiga. Varje krig bidrager

genom krigföringens tekniska utveckling med nya exempel på skadefall

och ger anledning till uppkomsten av nya ersättningsproblem. Ytterligare

erfarenheter har vunnits om den ej sällan komplicerade naturen av skador

under krigsförhållanden. Civila och krigspräglade faktorer inverkar omväx
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

lande och samverkar ofta vid uppkomsten av skador och kanske än mer med

avseende på skadornas omfattning. Det framstår därför såsom tämligen

klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan

helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en detaljutformning

av definitionen med hänsyn till de många okända faktorerna

ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge bestämningen

en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles

kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan

skador i följd av krig och andra skador.

Inspektionen gör i detta sammanhang viss jämförelse med den nya norska

lagen »om erstatning for krigskade på eiendom og interesse», vilken antogs

den 17 juli 1953 och träder i kraft när så i administrativ väg förordnas. I

nämnda lag betecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse,

som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig,

oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a. att, om

kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, denna

kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom

civil skadeförsäkring.

Enligt försäkringsinspektionens mening synes den norska krigsskadedefinitionen

i och för sig vara lämpligt avpassad. Under utredningsarbetet har

även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande

formulering. Den kortare bestämningen i nuvarande lag förefaller emellertid

inspektionen vara ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den

norska regeln, och gällande definition har därför i inspektionens förslag med

endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »skada,

som uppkommit i följd av krig» lämnar enligt inspektionen i stor utsträckning

den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i

första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre

tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed

enligt inspektionens uppfattning icke uteslutas, att även skador av mera sekundär

krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt

lagen.

Till belysning av den praktiska tillämpningen av begreppet krigsskada bär

i betänkandet givits vissa exempel. Därvid har skilts mellan vad försäkringsinspektionen

kallat »direkta» och »indirekta» krigsskador.

Vad gäller direkt krigsskada är det naturligt, anför inspektionen, att

såsom sådan skall anses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med

krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning,

sprängning, flygplans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat motsvarande

sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering

av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade

av kvarlämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna

krigsmakten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Direkt

krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

krigsoperationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktande.

Ej heller får bortses från skador å egendom, vilka av skilda anledningar

kan inträffa i samband med evakueringar.

För att belysa, huru fall av indirekta skador praktiskt lösts — och

för framtiden kan lösas -— lämnar inspektionen några exempel, hämtade

från våra grannländer.

Under det att brandkårerna i en finsk stad var upptagna med släckning

av bränder efter ett just avslutat bombanfall, utbröt i en annan del av staden

en vanlig civilbrand, mot vilken brandmännen således icke kunde ingripa.

Denna brandskada bedömdes såsom krigsskada och ersättning utbetalades

genom krigsförsäkringen.

Ett danskt rättsfall gällde en brand i en utställningslokal, i vilken tyska

soldater inkvarterats. Försäkringsbolaget hävdade, att beläggningen med

tyska soldater var det karakteristiska för skadans uppkomst och att skadan

alltså borde betraktas såsom krigsskada. Från krigsförsäkringens sida invändes,

att skada till följd av oförsiktighet vid tobaksrökning — den antagliga

brandorsaken — vore en allmänt civil skadeorsak och att soldaters

tobaksrökning icke medförde större risk för brand än andra människors.

I domen fastslogs, att skadeorsaken var okänd samt att, även om branden

vållats av en tysk soldat genom vårdslöshet vid tobaksrökning, försäkringsbolaget

likväl icke kunde fritagas från ersättningsskyldighet enligt den

gällande försäkringen.

Särskilt intresse erbjuder den praxis som förekom i Norge. Enligt överenskommelse

mellan försäkringsorganisationer och krigsskadeinstitutionerna

inrättades en fristående rådgivande nämnd, Grensenemnden, vilken hade

till huvudsaklig uppgift att i gränsfall uttala sig om ersättningsskyldigheten.

Nämnden bestod av tre framstående jurister. För dess verksamhet gällde,

att då enighet ej förelåg mellan vederbörande försäkringsbolag och krigsskademyndigheten,

huruvida en skada var att anse såsom krigsskada eller

civilskada eller om fördelning av ansvarigheten, nämndens utlåtande skulle

inhämtas. Utlåtandet skulle av nämnden avgivas efter fri prövning enligt

rätt och billighet. Det skulle innehålla en sammanfattande utredning i saken

samt en konklusion med förslag till lösning av den föreliggande frågan.

Försäkringsinspektionen lämnar följande redogörelse för de riktlinjer,

som Grensenemnden följde vid bedömningen om krigsskada förelåg. I allmänhet

var fråga om brandskador.

Befanns den visade eller antagna brandorsaken vara helt eller väsentligen

präglad antingen av krigssituationen eller av civila faktorer, var slutsatsen

given. Annorlunda ställde det sig, därest exempelvis brandorsaken var att

betrakta som rent civil, men mer eller mindre krigspräglade faktorer fick

antagas ha bidragit till riskökningen eller skadeomfattningen. Som exempel

på omständigheter, vilka i större cllesr mindre grad ansetts böra påverka

denna bedömning, kan nämnas: lokaler har använts till förvaring av ammunition,

bensin eller andra explosiva och särskilt eldfarliga ämnen; provisoriska

ledningar har installerats; eu allmän förändring av lokals normala

ändamål har ägt rum; trupp har varit inkvarterad. I flera fall togs särskild

hänsyn till att det vid utredningen icke varit möjligt att höra de tyskar,

som suttit inne med viktiga upplysningar, eller att en brands släckning

försvårats eller omöjliggjorts genom ingripanden från ockupations
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

maktens sida. Med dylika bedömningsgrunder ansågs krigsskada föreligga

vid exempelvis brand i skolhus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal

och förrådslokal för bensin, medan civilskada befanns vara för handen

vid brand i hotell, där tyska underofficerare hade sitt logi (»hotellet

användes för normalt ändamål, om tysk eller annan bodde där spelade i

och för sig ej någon avgörande roll»). I fall, där inslag av såväl krigssom

civilskada förekom och de samverkande faktorerna befanns väga ungefär

lika tungt, förordades vanligtvis en hälftendelning av ansvarigheten

mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen.

Spörsmålet hur de indirekta skadorna bör bedömas finner inspektionen

endast kunna besvaras så: en skada är att räkna såsom krigsskada i den

mån den beror på krigspräglade omständigheter. Vid bedömandet torde det

i stor utsträckning bli fråga om gradskillnader. Detta kan föranleda, att

vissa skador till en del räknas som krigsskada och till en del som civilskada

— så t. ex. när skadan uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på

grund av krigsbetingade faktorer. En av de synpunkter, som enligt inspektionens

mening bör beaktas, är att förekomsten av krigspräglade risker icke

får medföra, att kravet på aktsamhet eftersättes. Vid mörkerkörning bör

exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av

mörkläggningspapper kan ej skada till följd av ovarsamhet hänföras till

krigsskada etc. Men om krigsförhållandena direkt hindrat vederbörande att

iaktta den aktsamhet, som omständigheterna eljest skulle ha påkallat, bör

skälig hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana

synpunkter får olika vikt alltefter förutsättningarna i det enskilda fallet.

Så bör t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet

varit omöjliga att övervinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa

principer vid bedömning av skadan, lärer med andra ord prövning av och

hänsynstagande till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då

icke alla skiftande omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses,

är det önskvärt, att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir

alltför beskuren.

Inspektionen behandlar särskilt frågan om ersättning av skador som

uppkommit före ett krigsutbrott. I ett läge, då krig hotar,

har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksamhet

med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också

av annan anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan ses i

sin rätta belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas

såsom orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande

lag kan utläsas, att avsikten varit att också dylika fall skall, därest

övriga förutsättningar är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen

anser lämpligt, att denna avsikt kommer till uttryck i lagen, och det

nu framlagda förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att

såsom krigsskada skall anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit

men sedermera visat sig äga samband med kriget.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

31

Annorlunda bedömes frågan om ersättning för s k a d o r d å k r i g hotat

men ej utbrutit. Försäkringsinspektionen vill lika litet som utredningsmännen

1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att

också sådana skador inrymmes under lagbestämmelserna. Såsom grund härtill

anföres främst det rent principiella skälet att lagstiftningen dock är avsedd

för krigsfall. De skador, som här åsyftas, är trots allt så pass särpräglade,

att de icke lämpligen bör regleras enligt förevarande lag. Om behov av

skadeersättningar uppkommer, torde enligt inspektionens mening kunna

förutsättas att frågan tillfredsställande löses i särskild ordning genom statliga

åtgärder, och att krigsskadeordningens tekniskt-administrativa apparat

därvid utnyttjas. Det praktiska resultatet av en särordning för skaderegleringen

lärer då i stort bli detsamma som om krigsskadelagen vore tillämplig

å ifrågavarande skador.

Försäkringsinspektionen framhåller, att bedömningen av skador i gränsområdet

mellan krigsskada och civilskada kompliceras av krigsskadeskyddets

förhållande till civilförsäkringen.

De allmänna försäkringsvillkoren för skadeförsäkring i anslutning till lagen

den 8 april 1927 om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse, enligt

vilken meddelad försäkring icke omfattar förlust eller skada, vars uppkomst

eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med

bl. a. krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig

förklarats eller icke, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upplopp eller

åtgärd av makthavare, som obehörigen tillvällat sig makten.

Inspektionen påpekar att försäkringsvillkorens krigsklausul utgår från

en mera omfattande definition av begreppet krigsskada än den som nu gäller

och som lagts till grund för inspektionens förslag. Denna bristande överensstämmelse

kan enligt inspektionens mening i många gränsfall befaras

medföra otillfredsställande verkningar. Förutom det att försäkringsbolagen

på grund av bevisningssvårigheter kan nödgas utge ersättningar för skador,

vilka rätteligen borde bedömas såsom krigsskador — en fråga, som inspektionen

återkommer till — kan inträffa, att en skadelidande försäkringstagare

ej tillerkännes ersättning av vare sig försäkringsbolaget eller krigsskadenämnden.

Det skulle därför, anför inspektionen, otvivelaktigt vara till

stor fördel, om dylika befarade olägenheter kunde helt förebyggas. Detta

syfte skulle väl i princip kunna vinnas antingen genom att skadebegreppet

i krigsskadelagstiftningen anpassades efter det begrepp, som ligger till grund

för civilförsäkringens krigsklausul, eller tvärtom genom att sistnämnda klausul

anpassades till krigsskadelagens begreppsbestämning. Den förra metoden

skulle betyda, att det bleve försäkringsgivarens avtal med försäkringstagaren,

som avgjorde belastningen för krigsskadeorganisationen. Fn sådan

lösning förefaller emellertid inspektionen icke lämplig. Den senare metoden

synes i princip vara riktigare men möter särskilt den olägenheten, att den

kan ogynnsamt påverka försäkringsbolagens återförsäkringsförbindelser med

utlandet. Hur än försäkringsreglerna och krigsskadebestämmelserna utfor
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

mas, skulle enligt inspektionens uppfattning vid den praktiska tillämpningen

tolkningssvårigheter likväl uppstå. Med hänsyn härtill har inspektionen

sökt en lösning efter andra linjer.

I huvudsak innebär försäkringsinspektionens förslag i denna del följande.

I mera rutinmässiga fall skall ersättningsfrågan avgöras av krigsskadenämnden

— som föreslås bibehållen med liknande uppgifter som nu —

och nämndens beslut är i princip slutgiltigt. Inspektionen understryker vikten

av att krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrågors

bedömande. Härigenom och genom ett ömsesidigt samarbete mellan nämnden

och försäkringsbolagen, allt i enlighet med vad också gällande ordning

förutsatt, torde enligt försäkringsinspektionens mening goda förutsättningar

skapas för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande.

Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande

försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av skadeomfattningen eller

av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas

att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående skiljeorgan.

I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan

krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ,

förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att

med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarigheten

för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada

eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet

och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall efter vilka

grunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att

bestämma ersättningens storlek.

Även om en skiljenämnd inrättas, står det emellertid klart, att skadelidande

kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan

prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skiljenämnd

antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett

domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudicerande leda till icke

önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsskadelagstiftningen. Om

antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl komplikationerna

icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för

krigsskadenämnden att ompröva skadeärenden föreslås inflyta också i den

nya lagen. För den händelse skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara

skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det

torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags specialdomstol — förslagsvis

benämnd statens krigsskaderåd — med uppgift att träffa för samtliga

parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträffad skada. Inspektionen

anför härom ytterligare.

Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett eftersättande

av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid

de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dessutom ett in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr R 12 år 1958

33

grepp i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller

sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkringsgivarens

ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, närmast kommit

till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv

medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsentliga

rättsintresse i detta speciella sammanhang måste ligga i att det ej uppstår

någon lucka mellan krigsskadeutjämningen och civilförsäkringsskyddet, och

det problemet synes icke böra lösas enbart på grundval av försäkringsbolagens

krigsklausuler utan genom en jämkning i enlighet med de principer

som här förordats. I övrigt vill inspektionen framhålla, att under sådana

extraordinära förhållanden, som lärer råda i samband med ett krig, »fredsmässiga»

normer icke torde kunna i allo upprätthållas. Risken för att den

enskildes rättssäkerhet skall skjutas åt sidan synes för övrigt ytterligt ringa,

om krigsskaderådet — såsom inspektionen vill förorda — består av tre jurister,

vilka utövat domarämbete. Praktiska hänsyn måste i sammanhanget

väga tyngre och väsentliga fördelar skulle genom det nu skisserade systemet

ernås genom att de allmänna domstolarna avlastades från mål av ifrågavarande

slag samt regleringen av krigsskador bleve snabbare och effektivare.

För att ett krigsskaderåd, om behovet så påkallar, skall kunna utan onödig

tidsutdräkt tillsättas bär i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt

vilken Ivungl. Maj:t skall äga föranstalta om inrättandet av ett dylikt organ.

Understrykas må emellertid, att en sådan anordning bör vidtagas först i sista

hand och under extraordinära förhållanden. I en mera normal situation bör

alltså, så långt möjligt, en frivillig ordning enligt det förut sagda eftersträvas.

I detta sammanhang behandlar försäkringsinspektionen frågan om r egr

essrätt för försäkringsgivare i vissa fall. Enligt vad i det

föregående antytts kan försäkringsbolagen — vilka vid åberopande av krigsfareundantaget

i försäkringsvillkoren får anses i princip skyldiga att styrka

förekomsten av därunder inrymda omständigheter — till följd av bevisningssvårigheter

nödgas reglera skador, som i själva verket är att bedöma

såsom krigsskador. Särskilt kan så bli fallet vid sabotageskador, vilka ofta

är svåra att leda i bevis. Givet är dock, att motsvarande olägenheter för försäkringsbolagen

kan uppkomma även vid skador av annan karaktär. Spörsmålet

behandlades på sin tid i 1952 års promemoria.

Till förebyggande av de vådor ur samhällelig synpunkt som utgivandet av

betydande försäkringsbelopp i anmärkta sammanhang skulle kunna medföra

föreslogs i promemorian införandet av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen

gentemot krigsskadenämnden. Enbart en regel om regressrätt

skulle dock enligt promemorian icke helt lösa det ifrågavarande problemet

:

Då krigsskadeersättning enligt krigsskadelagen i allmänhet utbetalas

först efter kriget är uppenbart att ej heller den bolagen regressvis tillerkända

ersättningen kan utbetalas tidigare. Enligt de civila brandförsäkringsavtalen

förfaller däremot skadeersättningen i allmänhet till betalning genast.

Vid ett långvarigt krig skulle härigenom betydande likviditetssvårigheter

kunna uppkomma för bolagen. Väljer man den här föreslagna lösningen

med införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen

gentemot krigsskadenämnden, torde det därför bli erforderligt all försäkringsbolagen

berättigas att, i fall där regressrätt föreligger, uppskjuta betal
I!

Iiilutng till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr It 12

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

ningen av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskjuter

utbetalningen av krigsskadeersättning. Förordnande om sådant anstånd,

som nu sagts, torde i mån av behov kunna utfärdas jämlikt lagen den 3 maj

1940 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld in. m. (moratorielag).

Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl ägnad

att lagfästas. Genom en bestämmelse om regressrätt vinnes från de synpunkter,

det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på

sabotageskador, utan stadgandet kan enligt inspektionens mening få betydelse

även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade

gränsdragningsproblemet krigsskada — civilskada.

I fråga om krigsskadeskyddets territoriella omfattning

anföres i betänkandet att det i princip måste fordras, att skadan

drabbat inom landet befintlig egendom för att ersättning skall utgå. Vissa

förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel.

Enligt nuvarande lagstiftning göres undantag endast i fråga om krigsskada

å vissa mindre fiskefartyg samt sådan skada å ombord därå befintlig

egendom. Ifrågavarande skador skall följaktligen ersättas även för det fall

att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den

svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit,

att dessa smärre fiskefartyg av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i

ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års

lag om statlig krigsförsäkring m. m. och att de förty borde hänföras under

krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför

territorialgränsen. Den lokala begränsningen befanns under andra världskriget

vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på

Gotlandstrafiken efter den s. k. Hansakatastrofen i november 1944. Eftersom

denna olycka inträffat på internationellt vatten, kunde ersättning för

uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskadelagen.

Ersättningsfrågan måste i stället lösas i särskild ordning, därvid riksdagen

anvisade medel för ändamålet och krigsskadenämnden efter verkställd

utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj:t

godkänt förslag utbetalade ersättningar.

Försäkringsinspektionen föreslår den utvidgningen av gällande undantag,

att även krigsskada som inträffat utanför den svenska territorialgränsen

skall ersättas, om skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg

(båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort

eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller om skadan träffat egendom

ombord å svenkt fartyg i fall som nyss sagts. Motsvarande föreslås

skola gälla jämväl för svenskt luftfartyg och ombord därå befintlig egendom.

Genom den föreslagna bestämmelsen blir lagen tillämplig i den vidgade utsträckning,

varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken

försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

35

Rem issy 11 rand ena

Begreppet krigsskada behandlas endast i ringa utsträckning i

yttrandena och försäkringsinspektionens uttalanden i ämnet möter i regel

ej gensaga.

Förslaget att endast materiell skada skall vara ersättningsgill

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I fråga om e rsättning

för stilleståndsför luster förekommer dock annan

mening i vissa utlåtanden. En närmare redogörelse för innehållet i dessa

finnes å s. 42 samt 51—52 i propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande orsakssammanhanget

mellan kriget och skadan har ej föranlett invändningar från

remissinstansernas sida. Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena

får utskottet hänvisa till den redogörelse därför som lämnas å s. 42—

43 i propositionen nr 82.

Uppfattningen att krigsskadebegreppet bör omfatta även sådana av kriget

förorsakade skador som uppkommit före ett krigsutbrott

biträdes eller lämnas oemotsagd av remissinstanserna.

Även förslaget att lagstiftningen icke skall omfatta skador, uppkomna

då krig hotat men ej utbrutit, lämnas utan erinran i

flertalet yttranden, överståthållarämbetet och hovrätten för Nedre Norrland

förordar dock, att lagstiftningen göres tillämplig även på dylika skador. Hovrätten

anser att skillnaden mellan sådana skador och skador som inträffat

före ett sedermera verkligen utbrutet krig är så oväsentlig, att den olika

behandlingen synes stötande för rättskänslan. Åtminstone om krigsskadeskyddet

uppbygges så som försäkringsinspektionen föreslagit synes det ej

möta vare sig principiella eller praktiska svårigheter att detsamma omfattar

även skador av nu förevarande art. överståthållarämbetet, som anser

att rätt till ersättning för inkomstbortfall i samband med obligatorisk utrymning

av tätorter vid krigshot bör lagfästas, påpekar att utrymningsåtgärder

måste vidtagas på ett tidigt stadium och kan tänkas genomförda utan

att landet sedermera indrages i krig.

De föreslagna anordningarna för gränsdragning krigsskadeskyddet

— civilförsäkringen möter i flertalet yttranden icke gensaga.

En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena återfinnes å s. 44—45 i

propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.

Införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot

krigsskadenämnden möter ej invändningar bland remissinstanserna.

Handelskammaren i Göteborg anser ett införande av specialmoratorium

för försäkringsbolagen rimligt men påpekar svårigheten att avgöra om rätt

till betalningsanstånd föreligger, försåvitt moratoriet icke konstrueras så att

inga som helst skadeersättningar skall utbetalas, vilket väl knappast kunde

anses vara meningen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens territoriella omfattning

godtages genomgående av remissinstanserna. Gotlands handelskam
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

mare hälsar utvidgningen med tillfredsställelse under hänvisning till dess

betydelse för Gotlandstrafiken och de gotländska fiskarna.

Luftfartsstyrelsen påpekar att ersättning icke utgår för det fall att ett

svenskt luftfartyg, som ulför en flygning mellan orter inom riket och som

därvid av väderförhållanden, krigshandling, motorstörning eller annan oförutsedd

händelse tvingas landa på en för sträckan utsedd alternativflygplats

utom riket, utsättes för krigsskada. Styrelsen upplyser att dylika alternativflygplatser,

helägna utom riket, utsetts för ett flertal inrikes flyglinjer. Styrelsen

anser att lagens tillämplighet i rummet bör utvidgas att omfatta även

krigsskada som i nu avsett fall utom riket drabbar luftfartyg jämte egendom

ombord därå. — Såsom senare skall närmare utföras ifrågasätter sjöfartsstyrelsen

att lagen icke skall innehålla någon territoriell begränsning såvitt

rör sjöfarten.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen

till lagrådet anfört:

»Nuvarande krigsskadelag tar sikte enbart på materiell skada. Däremot

ersättes ej förluster i form av inkomstbortfall. Lagen har icke heller

avseende på personskada.

Försäkringsinspektionen har föreslagit, att denna principiella avgränsning

av krigsskadeskyddet bibehålies i den nya lagstiftningen. Inspektionens

ståndpunkt har i det väsentliga godtagits av remissinstanserna. På en

punkt har emellertid delade meningar gjort sig gällande. Sålunda har bl. a.

från industrihåll uttryckts önskemål om att möjlighet beredes till ersättning

för stilleståndsförluster, varmed i första hand åsyftas förluster på grund av

driftsavbrott, som orsakats av krigsförhållanden. En motsatt ståndpunkt har

utvecklats av statens jordbruksnämnd.

Det bör understrykas, alt en krigsskadeutjämning av den typ som här överväges

måste kunna ske efter schablonmässiga normer. Delta är en förutsättning

för att ersättningsförfarandet över huvud skall kunna äga rum i

hanterlig form. Uppenbarligen kan det icke ifrågakomma att efter generella

regler ersätta inkomstbortfall på grund av driftsavbrott och liknande inskränkningar

i näringslivet. Ett krigsläge kommer att på praktiskt taget alla

samhällsområden medföra intäktsförluster och inkomstminskningar, och

dessa skadeverkningar lärer många gånger väl kunna mäta sig med de rent

materiella skadorna. Det är därför icke möjligt att inom ramen för den

ifrågasatta lagstiftningen ta hänsyn till sådana ekonomiska skadeverkningar,

som har sin grund i driftsavbrott och liknande krigsstörningar. Detta

gäller även inkomstbortfall på grund av att radioaktiv beläggning för kortare

eller längre tid omöjliggör utnyttjandet av en industrianläggning eller, enligt

civilförsvarstyrelsens exempel, ett jordbruk. I den mån ifrågavarande skador

finnes böra ersättas, torde det få ske i särskild ordning. Jag biträder

på grund av det anförda försäkringsinspektionens mening att krigsskadeskyddet

skall begränsas till enbart skada å egendom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

I gällande lag avses med krigsskada i första hand skada, som uppkommit

i följd av krig. Från början förutsatte lagens tillämpning att Sverige

indragits i kriget, men lagen utvidgades 1943 till att gälla även krigsskada

under neutralitetstid. Av förarbetena till lagen framgår, att det var avsikten

att lagen i viss utsträckning skulle kunna tillämpas även beträffande skador,

som inträffat innan krig utbrutit och som naturligen borde betraktas såsom

orsakade av handlingar med krigsändamål. Däremot omfattar lagen icke

skador, som inträffat under krigsfara därest krig icke brutit ut. Försäkringsinspektionen

föreslår, att begreppet krigsskada i den nya lagstiftningen skall

i allt väsentligt bestämmas på samma sätt som i gällande lag. Endast den

olikheten föreslås att lagen uttryckligen såsom krigsskada nämner sådan

skada, som inträffat före krigsutbrott och är en följd av handling som äger

samband med kriget. Genom detta förtydligande kommer möjligen vissa

skador som icke faller under gällande lag att omfattas av krigsskadeskyddet.

Detta förslag har i allmänhet icke föranlett kritik under remissbehandlingen.

Från ett par håll har emellertid ifrågasatts en utvidgning av krigsskadebegreppet

till att omfatta även skador, som uppkommit då krig hotat men

ej utbrutit.

För egen del finner jag den principiella avgränsning av begreppet krigsskada

som försäkringsinspektionen föreslagit lämplig och ändamålsenlig. Jag

anser sålunda, att lagstiftningen icke bör omfatta skador som uppkommit i

ett krigshotande läge som icke övergått till krig. De skäl inspektionen anfört

mot att inrymma ifrågavarande skadefall under lagen synes bärande. Det

må tillägas, att det i dessa fall allmänt måste stöta på speciella svårigheter

att bedöma skadans rätta karaktär, och att skaderegleringen därför knappast

kan planeras efter samma mönster som för verkliga krigsskador. Skulle

dylika skador uppkomma får frågan om ersättning för dem upptagas till

särskild prövning.

För att en skada skall bedömas såsom krigsskada fordras, att ett orsakssammanhang

mellan kriget och skadan i en eller annan form låter sig påvisas.

Att närmare söka fastställa hur detta krav bör vara uppfyllt för att

ersättning skall ifrågakomma synes lönlöst. Det är uppenbart att de faktorer,

som bär är av betydelse, är utomordentligt skiftande, och att någon

verklig ledning för ett kommande krigsfall knappast kan ges i dag. Det må

därför vara tillräckligt att hänvisa till de synpunkter, som anförts av försäkringsinspektionen

och framkommit vid remissbehandlingen. Den redogörelse

för utomlands tillämpade ersättningsnormer, som inspektionen lämnat

i betänkandet, kan komma att bli en värdefull hjälp vid bedömningen

av likartade spörsmål i vårt eget land.

I detta sammanhang må något beröras förhållandet mellan det tillämnade

krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Försäkringsinspektionen

har med rätta understrukit betydelsen av att försäkringstagarna

i ett krigsläge kan lila till all skadad egendom blir ersatt antingen genom

civil försäkringen eller enligt det statliga krigsskadeskyddet. Det synes natur
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

ligt, att krigsskadelagen, som delvis syftar till att komplettera det vanliga

försäkringsskyddet, så nära som möjligt ansluter sig till gränsen för detta.

Likväl är icke lämpligt att skapa en sådan anknytning till den civila försäkringen

att det enskilda försäkringsavtalet i de individuella fallen blir avgörande

för vad som är att hänföra under krigsskadelagen. I stället synes

en ändamålsenlig lösning slå att vinna efter de linjer, som inspektionen

angivit. Förslaget bygger härvidlag på den enligt min mening riktiga uppfattningen,

att lagens definition »skada i följd av krig» tillåter en sådan

smidig tillämpning, att det statliga ersättningsförfarandet i de allra flesta

fall bör kunna taga vid där det civila försäkringsavtalet upphör att vara

tillämpligt. De skadefall, som vid en sådan ordning skulle lämnas oreglerade,

torde praktiskt taget inskränka sig till sådana, som visserligen innefattas

i civilförsäkringens s. k. krigsklausul men vilka icke kunna betecknas såsom

krigsskador i den meningen att de bör omfattas av det nu behandlade

krigsskadeskyddet. I vilken mån ersättning skall utgivas i dessa mellanfall

— t. ex. skador i följd av krigsliknande operationer, som ej kan sättas

i samband med förr eller senare utbrutet krig — får därför bero av särskilda

överväganden framdeles

För att förebygga att skadefall på gränsen mellan krigsskada och civil

skada oriktigt blir lämnade helt utan ersättning förutsätter den antydda

ordningen viss samordning av ersättningsförfarandet enligt krigsskadelagen

och den civila skaderegleringen. Såsom försäkringsinspektionen framhållit

och vid remissbehandlingen understrukits av krigsskadenämnden synes goda

förutsättningar finnas för att den nödvändiga samordningen skall kunna

uppnås genom ett fritt samarbete mellan det statliga skadereglerande organet

och försäkringsanstalterna.

Det statliga organet — krigsskadenämnden — måste därför få

en sådan sammansättning, att det är väl ägnat för den förhållandevis fria

prövning av lämplighets- och skälighetssynpunkter, som tolkningen av

krigsskadebegreppet förutsätter. Härtill återkommer jag senare.

Att enbart lita till samarbetet mellan krigsskadenämnden och försäkringsanstalterna

synes dock icke tillfyllest för att i alla lägen komma till rätta

med gränsdragningsproblemen. Man måste räkna med sådana fall, där intressena

skär sig och enighet icke uppnås, liksom över huvud med tveksamma

fall, som kräver medverkan av elt speciellt kvalificerat organ.

Försäkringsinspektionens förslag innebär, att i första hand ett fristående

skiljeorgan skapas efter mönster av den norska Grensenemnden. Detta skiljeorgan

skulle grundas på överenskommelse mellan krigsskadenämnden och

försäkringsanstalterna och ha till uppgift att avgöra frågor om ansvarigheten

för inträffade skador, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada

eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet

och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall huru denna fördelning

skall ske. Däremot skulle organet ej ha att bestämma ersättningens

storlek. Skiljeorganets avgöranden skulle vara bindande för krigsskade
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

nämnden och försäkringsanstalterna. Det skulle emellertid stå försäkringstagare

fritt att under åberopande av försäkringsavtalet vända sig till domstol

för prövning av fråga om försäkringsgivarens ansvarighet.

I lägen, där skadorna får stor omfattning och de svårbedömbara fallen

kan beräknas bli många, tänker sig försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t

skall äga inrätta en specialdomstol, statens krigsskaderåd, med

uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten

för inträffad skada.

Den av försäkringsinspektionen föreslagna ordningen för prövning av

krigsskadefrågor har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Dock

bär tveksamhet yppats om behovet av att i kommande lagstiftning upptaga

bestämmelser om ett statens krigsskaderåd. Meningarna går även isär i fråga

om den funktion rådet bör ha och om de förhållanden som bör betinga

dess inrättande. Från ett par håll understrykes, att rådet bör inrättas först

i den händelse skadeomfattningen blir betydande, varemot bl. a. krigsskadenämnden

förordar, att rådet inrättas redan i början av en ersättningsuppgörelse.

Vid bedömningen av gränsdragningsfrågorna synes till en början böra

betonas värdet av en fast och enhetlig praxis vid tillämpningen av krigsskadebestäminelserna.

Av betydelse är att krigsskadebegreppet tolkas lika för

försäkrad egendom och oförsäkrad. Det synes naturligt, att ansvaret härför

i första hand vilar på krigsskadenämnden. Det torde nämligen finnas anledning

förvänta, att det helt övervägande antalet ersättningsärenden rörande

försäkrad egendom skall komma att avgöras av nämnden i samförstånd med

den berörda försäkringsinrättningen. Så snart skadeuppgörelsen fortgått

någon tid, torde nämndens avgöranden dessutom i allmänhet kunna grundas

på utgången i äldre likartade ersättningsärenden.

För prövningen av ansvarighetsfrågan i de ärenden, i vilka någon uppgörelse

inte nås, eller där eljest ett auktoritativt utlåtande med hänsyn till

ärendets principiella karaktär finnes påkallat, kan emellertid behov föreligga

av ett organ med särskild sakkunskap. I och för sig kan synas önskvärt,

att ett sådant organ skall äga besluta i underställda frågor med bindande

verkan för samtliga berörda parter. Detta skulle förutsätta, att organet

prövade såväl krigsskadelagens tillämplighet som i vad mån förefintlig

krigsklausul kunde åberopas. Att utsträcka organets kompetens till att på

delta sätt avgöra civilrättsliga tvister på försäkringsväsendets område leder

emellertid till konflikt med domstolarnas nuvarande behörighet och kan

icke ske utan en ganska vidlyftig reglering av området för organets dömande

funktioner. Det måste även anses betänkligt att utan speciellt vägande skäl

beröva försäkringstagare rätten alt inför vanlig domstol hävda sina anspråk

på grund av ett försäkringsavtal blott därför att försäkringsgivaren åberopar

krigsklausul i kontraktet. En smidigare och mera tilltalande lösning erbjuder

sig därest det tilltänkta organet ges karaktären av ett rådgivande organ,

som efter framställning kan lämnas auktoritativa uttalanden i frågor röran
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

de ansvarigheten för inträffad skada. Därest en sådan nämnd ges en högst

kvalificerad sammansättning torde dess uttalanden — liksom fallet var

med Grensenemndens i Norge — komma att praktiskt taget undantagslöst

följas av de beslutande myndigheterna och av försäkringsgivarna. Man vinner

då samma effekt som om organet givits en rent dömande funktion samtidigt

som man icke inkräktar på de rättssäkerhetsgarantier som det innebär

för den enskilde att kunna domstolsvägen få en krigsklausulfråga prövad.

Ett organ av det nu förordade slaget synes få inrättas så snart frågor om

krigsskadeersättning i mera betydande omfattning blir aktuella.

Mot bakgrunden av det nu anförda torde knappast behov föreligga att i

den tillämnade beredskapslagen upptaga regler om ett särskilt doinstolsorgan

med bl. a. uppgifter, som nu tillkommer de allmänna domstolarna. Skulle

i ett ytterlighetsläge finnas fog för ett organ med makt att ensamt avgöra

hur ansvaret för inträffade skador bör fördelas, förefaller det ligga närmast

till hands att utbygga det rådgivande organ, som enligt vad jag nyss anfört,

sannolikt kommer att inrättas redan i begynnelsen av en ersättningsuppgölelse.

Skapandet av en instans med dömande befogenheter torde kräva särskild

lagstiftning. Med sådan lagstiftning synes emellertid böra anstå.

Såsom försäkringsinspektionen föreslagit bör försäkringsgivare åtnjuta

regressrätt gentemot staten i den mån försäkringsgivaren på grund

av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, som

är att anse som krigsskada. Vid ett långvarigt krig kan det, såsom förutsatts

av inspektionen, bliva erforderligt att utnyttja moratorielagen för att

undvika att försäkringsbolagen råkar i likviditetssvårigheter. Ett sådant

specialmoratorium för försäkringsbolagen beträffande utbetalningen av ersättning

för vissa skador i gränsområdet mellan krigs- och civilskada torde

icke, såsom från något håll befarats, behöva medföra några praktiska

s''eu igheter. Enligt 2 § moratorielagen får förordnande om moratorium begränsas

till att avse viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas ha råkat

i särskilda betalningssvårigheter. Enligt samma paragraf äger Kungl. Maj :t

uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva huruvida villkor, som

kan ha uppställts för åtnjutande av förmån enligt lagen, är uppfyllt i fråga

om viss gäldenär.

I fråga om lagens territoriella omfattning bör i princip

gälla att det statliga krigsskadeskyddet skall avse enbart egendom som befinner

sig inom riket. Regeln härom kan emellertid inte vara undantagslös.

Enligt nuvarande krigsskadelag gäller för vissa mindre fiskefartyg, att skada

som drabbat fartyget eller därå befintlig egendom ersättes, även om skadan

uppkommit under fiske utanför den svenska territorialgränsen. Samma

bör gälla i fortsättningen. Därutöver synes, i enlighet med försäkringsinspektionens

förslag, krigsskadeskyddet böra omfatta fartyg och luftfartyg,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

41

som på resa mellan orter i riket utan att anlöpa utrikes ort passerar internationellt

vatten och där tillfogas krigsskada.

Luftfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande riktat uppmärksamheten på

det fallet att ett svenska luftfartyg, under flygning mellan orter inom riket,

på grund av väderleksförhållanden, krigshandling eller annan oförutsedd

händelse tvingas landa på en för flygrouten utsedd »alternativflygplats»

utom riket och där tillfogas krigsskada. Styrelsen har föreslagit,

att krigsskadeskyddet skall omfatta även krigsskada som i dessa fall utom

riket drabbar luftfartyg jämte egendom ombord. De åsyftade skadefallen

torde emellertid, liksom förhållandet var under det andra världskriget, i regel

komma att täckas jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring. En utvidgning

av krigsskadeskyddet enligt luftfartsstyrelsens förslag synes därför

sakna praktiskt värde. I den mån fall kan tänkas, som ej kommer att omfattas

av nämnda försäkringsskydd, torde dessa i allt fall vara så fåtaliga

att ersättningsfrågan icke påkallar någon jämkning av principerna för

krigsskadelagens territoriella tillämplighet.»

Utskottet

Utskottet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i lagförslaget,

att endast materiell skada skall ersättas. Denna uppfattning innebär,

att ersättning skall utgå för värdet av skadade eller förstörda ägodelar men

icke för förluster, som kan ha uppkommit för ägaren genom att han varit i

avsaknad av ägodelarna eller genom att han, på grund av att de utsatts för

skador, icke kunnat bruka dem. Skulle krigsskadeskyddet omfatta även förluster

av nu nämnt slag, komme ersättningsuppgörelserna att bli synnerligen

komplicerade. Dessutom må framhållas att liknande förluster kan under

ett krig tänkas uppstå utan att egendom blir förstörd eller skadad. Härvid

behöver allenast erinras om att exempelvis industrier under krig kan

komma att stå stilla på grund av att råvaror icke kan anskaffas, på grund

av att brist på arbetskraft av en eller annan anledning uppkommit, in. in.

Enligt förslaget skall krigsskadeskyddet omfatta skada, som uppkommit

i följd av krig, ävensom skada i följd av handling som finnes ha ägt

samband med sedermera utbrutet krig. Utskottet finner den sålunda gjorda

avgränsingen av krigsskadebegreppet ändamålsenlig. Det torde vara omöjligt

att på förhand bestämma vilka skador i samband med ett krig som skall

räknas såsom krigsskador. Detta spörsmål får i stället överlämnas till praxis

efter kriget. Utskottet utgår från att man härvid kommer alt tillämpa liberala

principer, så att skador, som orsakats av krigspräglade faktorer, också

blir bedömda såsom krigsskador.

Enligt utskottets mening föreligger icke någon anledning atl utsträcka

krigsskadeskyddet till att avse även skador, uppkomna under tid

då ett krig, som aldrig blivit av, hotat att utbryta. Detta

får dock icke innebära, att sådana skador icke kan påräkna någon ersättning,

utan får — såsom föredragande departementschefen framhållit — frågan

härom lösas i särskild ordning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 195S

Ftågan om krigsskadeskyddets omfattning berör även frågan om dettas

förhållande till civilförsäkringen. Såsom närmare redovisats

i propositionen föreligger svårigheter att teoretiskt lösa detta spörsmål

så, att en skada under krig alltid blir bedömd antingen såsom civilskada,

som ersättes genom civil skadeförsäkring, eller såsom krigsskada. Emellertid

torde problemet i praktiken icke erbjuda oöverstigliga svårigheter, därest

begreppet skada i följd av krig icke tolkas alltför snävt. Härigenom torde

man kunna nå sådana resultat, att praktiskt taget alla skador, som på

grund av de civila försäkringsavtalens krigsskadeklausul icke kan räknas

såsom civilskador, kommer att bedömas såsom krigsskador. Dock kommer

— såsom departementschefen framhållit — exempelvis skador till följd av

vissa krigsliknande handlingar att falla utanför de båda nämnda skadebegreppen.

I likhet med vad departementschefen antytt anser utskottet att frågan

om ersättning för sådana skador får vara beroende av särskilda överväganden

framdeles.

Vad i propositionen föreslagits rörande tillvägagångssättet för lösande av

frågor, huruvida en viss skada skall ersättas av den civila försäkringen eller

jämlikt den föreslagna lagen, förefaller utskottet välbetänkt. Man torde sålunda

kunna förutsätta, att de utlåtanden rörande frågor av nämnda slag,

som kan komma att avgivas av ett rådgivande organ, skall i de allra flesta

fall följas av krigsskademyndigheterna och försäkringsgivarna. Ett rådgivande

organ har dessutom den fördelen, att det i sin verksamhet icke kan

komma att träda parterna i försäkringsavtalen för nära i deras rätt att

få eventuella tvistefrågor prövade vid allmän domstol.

Slutligen vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse över att lagens tilllämpningsområde

i territoriellt avseende blivit utsträckt till att omfatta

även sjö- och lufttrafik mellan svenska orter, vilken går utanför rikets

territorium utan att likväl utrikes ort anlöpes. Härigenom kommer bl. a.

gotlandstrafiken in under det skydd den föreslagna lagen är avsedd att bereda.

B. Skaderegleringen

Försäkringsinspektionen

Under denna rubrik tar försäkringsinspektionen till en början upp vissa

allmänna principspörsmål av betydelse för regleringen av krigsskador.

Den första frågan är i vad mån förändringar i penningvärdet,

som inträffat under tiden från det skadan skedde och till dess den

reglerats, skall få inverka på ersättningen för skadan.

Inspektionen anför bl. a. att ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet

är en förutsättning icke endast för att skadeutjämningen, om övriga

förutsättningar därför föreligger, skall bli så fullständig som möjligt,

utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kunna

undvikas. Annars riskeras, att den reala ersättningen blir relativt lägre

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

43

i fall, där eu större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och

skaderegleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre.

Med det här anförda avvisar inspektionen en sådan metod som att i ett

läge, där medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning,

reducera ersättningarna helt enkelt genom att icke lämna kompensation för

prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten. Om medelstillgången

icke förslår till full real skadeersättning, är det enligt inspektionens

mening mest rationellt — åtminstone om en prisstegring av större omfattning

ägt rum — att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regleringstidpunkten

och att detta omräknade belopp sedan reduceras.

Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde

det, anför inspektionen, dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova

formler vid en omräkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl

olikheter i prisutvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer

härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda

endast ungefärliga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en

överkompensation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke

åstadkommas. Statsmakterna bör följaktligen icke binda sig vid att söka

iaktta någon detaljrättvisa i förevarande hänseende.

Såsom av det nyss anförda framgått anser försäkringsinspektionen det

ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersättningsbeloppen i möjligaste

mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. Härvid

måste emellertid enligt inspektionens mening uppmärksammas, att inflationstilläggen

i en hel del fall lätt kan ge upphov till vad inspektionen betecknar

såsom inflationsvins t, d. v. s. kompensationen kommer att

enligt inspektionens syn överstiga egendomsskadans reala värde för den

skadelidande. Om delta problem icke erhåller en lämplig lösning, befarar inspektionen,

att eventuellt inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin

tur skulle leda till att andra skadelidande får för liten ersättning och att

därigenom full rättvisa ej nås. Inspektionen åskådliggör vad som åsyftas

med följande exempel.

En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till

följd av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats,

200 000 kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 — 80 000 =)

120 000 »efterkrigskronor», vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet

av ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren

förlorat hälften av inteckningsfordringens realvärde. 1 absoluta tal

räknat utgör inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor»

eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under

kriget utsatts för totalskada Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under

förutsättning att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteclcningshavare

för förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen

endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru delta

innebär eu minskning av fordringen med halva realvärdet. Om på fastighetsägarens

del utfaller 120 000 kronor, kommer ägaren i åtnjutande av eu

tredubbel real kompensation, cflersom den mot ägareandelen svarande re
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

altäckningen utgör endast 40 000 »efterkrigskronor». Bestämmes däremot

ersättningsbeloppet till (40 000 + 80 000 =) 120 000 kronor, erhåller ägaren

full — men icke mer än full — gottgörelse för sin realförlust å egendomen

samtidigt som täckning beredes för inteckningshavarens nominella

fordran.

Inspektionen anför mot att ersättning i det givna exemplet utgår med det

högre beloppet, bl. a. att det icke ingår i syftet med en krigsskadeutjamning

att gottgöra även uteblivna inflationsvinster. Ersättning för sådana förluster

skulle vidare enligt inspektionens mening innebära ett brott mot den

huvudprincip, vilken är avsedd att tillgodoses bl. a. just genom inflationstilläggen,

nämligen den att reala egendomsförluster i görligaste mån skall

proportionellt lika ersättas.

Enligt inspektionens åsikt skulle den teoretiskt rationella lösningen av nu

framlagda problem ej bestå i sådana jämkningar av inflationstilläggen, som

här ifrågasatts, utan skulle gå ut på eu allmän utjämning av de vinster respektive

förluster, vilka gäldenärer och fordringsägare kan ha gjort genom

krigsinflation. De tekniska svårigheterna att genomföra en sådan utjämning

synes emellertid inspektionen vara så avsevärda, att det förefaller

ovisst om problemet verkligen på allvar kommer att angripas annat än om

en krigsinflation når påfallande kraftiga proportioner. Om det sålunda ej

skulle komma till stånd en direkt utjämning mellan dem som vunnit och

dem som förlorat på en krigsinflation, återstår metoden att i större eller

mindre grad draga in inflationsvinster genom en krigskonjunkturbeskattning.

Inspektionen finner det emellertid kunna ifrågasättas, om det är lämpligt

att först betala ut en krigsskadeersättning, vilken inbegriper kompensation

för utebliven inflationsvinst, och därefter låta ett skatteorgan till större

eller mindre del draga in samma inflationsvinst. Det förefaller då ändamålsenligare

att direkt jämka inflationstillägget vid utgivandet av skadeersättningen.

Avslutningsvis anför inspektionen att det under alla förhållanden

framstår såsom angeläget, att ifrågavarande problem blir löst på ett eller

annat sätt.

Gentemot försäkringsinspektionens syn på denna fråga hävdas i det vid

betänkandet fogade särskilda yttrandet att krigsskadeersättning i det valda

exemplet bör utgå med 200 000 kronor. I yttrandet utvecklas närmare principiella

och praktiska skäl för att fastighetsägarens rätt till skadeersättning

icke bör bero av hans skuld å fastigheten.

Försäkringsinspektionens förslag innefattar, att i princip ränta skall

utgå på krigsskadeersättning. Det förordas likväl icke, att det från statsmakternas

sida i lagen göres någon ovillkorlig utfästelse om räntetillägg.

Man bör nämligen kunna avstå från räntetillägg dels då fråga är om korta

perioder, dels då ersättningarna avser skador å vissa slag av egendom, exempelvis

personligt lösöre och privata motorfordon. Härtill kommer, att

grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas. Inspektionen

utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

45

I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skadeståndssammanhang,

räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigsskadelidande,

i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest

blir resultatet icke endast att ersättningen för krigsskada blir ofullständig

— vilket den ändock kan bli — utan även att den blir ojämn. Man måste

nämligen räkna med, att det ofta kommer att förflytta avsevärd tid mellan

skadetillfället och skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och räntefaktorn,

blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som

får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad tämligen

snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning bör,

till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning

av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts.

Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till räntefaktorn

har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som

användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis personligt

lösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes

åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande.

I frågan huruvida villkor o in återuppbyggnad borde uppställas

för utbekommande av ersättning anför försäkringsinspektionen alt

redan vid krigsskadelagens tillkomst uppmärksammades detta spörsmål.

Därvid framhölls bl. a., att ett av lagstiftningens huvudsyften måste anses

vara säkerställande av återuppbyggnaden efter kriget. Med hänsyn

härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldighet måhända på sin

plats. Emellertid ansågs det svårt alt förutse, om och i vilken utsträckning

återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga om fastigheter i orter

med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes därför betänkligt

att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla förhållanden skulle

användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av förstörda eller skadade

fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp till

iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnades.

Härtill kom att, då skada å ej endast byggnader utan även mark och

skog skulle ersättas, det i vissa fall kunde vara omöjligt att helt använda

utfallande ersättningsbelopp till skadas avhjälpande. Skäl syntes dock tala

lör att ersättning, som ej användes till skadas avhjälpande, beräknades efter

särskilda grunder till förhindrande av obehörig vinst för den ersättningsberättigade.

Enligt inspektionens mening äger dessa synpunkter alltjämt giltighet. För

den krigsskadeutjämning, som nu kan förutses, anser inspektionen några

allmängiltiga regler beträffande återuppbyggnad och nyanskaffning icke böra

i förväg fastställas.

Försäkringsinspektionen berör vissa frågor om begr ä n s n i n g a v

skadeersättningen.

Sålunda tagcs upp frågan om bagatellskador skall ersättas och

om regler rörande viss självrisk bör uppställas. Bestämmelser härom

bär tillämpats på flera håll utomlands och varit motiverade av ekonomiska

synpunkter på önskemålet alt cj onödigtvis tynga förvaltningsapparaten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

Inspektionen ställer sig avvisande mot att införa ovillkorliga regler om

småskador och självrisk. Det anföres bl. a. att det icke tydligt framgått av

gjorda erfarenheter huruvida åsyftade fördelar alltid nåtts. Härjämte får

enligt inspektionens mening beaktas, att ett uteslutande av smärre skador

och bestämmelser om självrisk icke sällan torde komma att förhållandevis

hårdare drabba egendomsägare, vilka mer än andra är i behov av gottgörelse

för lidna förluster. Vad särskilt angår gällande självriskregel inom det

svenska lösörekollektivet har denna icke fungerat helt tillfredsställande,

och önskemål har därför framställts om en uppmjukning av bestämmelsen,

i vart fall så att undantag från densamma i det enskilda fallet bleve möjligt.

Om en person förstör kläder eller utrustning av något slag vid bekämpandet

av en krigsbrand eller i samband med räddning av krigsnödställda,

kan det helt visst te sig obilligt och även vara ägnat att motverka sådana

åtgärder, om uppkomna ersättningsanspråk avvisas på grund på av en regel

om självrisk.

I vad mån begränsande föreskrifter av ifrågavarande slag bör ifrågakomma

får därför enligt inspektionen bero på medelstillstången och uppgörelsens

karaktär i en aktuell situation. Statsmakterna bör emellertid icke

frånhända sig möjligheten att i viss utsträckning avvisa krav på gottgörelse

för krigsskador avseende smärre belopp. Det lärer härvid icke kunna

bortses från att lämpliga begränsningar kan bli av betydelse ur administrativa

synpunkter.

Inspektionen anför, att man i vårt land, liksom i andra länder, alltefter

knappheten på tillgängliga medel synes böra räkna med att ersättning får

utebli eller starkt reduceras, när fråga är om krigsskador å lyxbetonad

egendom, t. ex. påkostade husfasader, särskilt dyrbara möbler, antikviteter,

äkta mattor, konst- och frimärkssamlingar.

I fråga om krigsskador å personligt lösöre anföres, att kontrollsvåriglieterna

ofta lärer vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finansieringsordning

icke är avsedd att komma till användning och civilförsäkringsbeloppen

således ej, såsom för närvarande, skall utgöra grundval

för avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäkringshandlingar

i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta

skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och

resurserna så begränsade, att en viss standardisering av ersättningbeloppen

måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet

fastställas till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde,

likaså förlust av bohag till en fyrarumslägenhet o. s. v. Till grund

för en dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande

hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas

standardvärden för kläder och andra personliga tillhörigheter.

Vidare framhåller inspektionen beträffande motorfordon för p riv

a t bruk att det kan ifrågakomma att bestämma ersättning för krigs
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

47

skador å sådana fordon efter schablonmässiga grunder så att ersättningen

begränsas för t. ex. lyxbilar.

Försäkringsinspektionen understryker, att man — bortsett från sådana

generella begränsningar, som kan gälla bagatellskador eller hänföra sig till

självrisk, in. m. -— i princip bör eftersträva att full ersättning utges för

krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdeförändringar

och ränteförluster.

År det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna

reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras beträflande

vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardiseringsmetoder

kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en sådan

ordning är nödtvungen, bör emellertid enligt inspektionens mening en i

möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna ifrågakomma.

Inspektionen anser det vara ytterst angeläget att alla praktiska

möjligheter för att genomföra en likformighet utnyttjas. En annan sak är,

att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden

delvis misslyckas. En del skador blir sålunda ersatta redan under kriget

därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt

att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Senare

inträffar emellertid skador av sådan omfattning, att det framstår såsom

ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning.

Det kan, anför inspektionen, självfallet icke bli tal om att av redan gottgjorda

egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som

dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt undgått

krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigsskadeersättningarna

av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli oundvikliga

synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att

göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt.

Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången

dessutom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i begränsad

utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huruvida

man ändå icke — trots önskemålet om att kompensationsgraden skall

vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmässiga

och sociala prioritetsbehov. Enligt inspektionens uppfattning förefaller

det emellertid som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en

tidsprioritering vid skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den

allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att erforderlig

hänsyn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,

men frågan härom får anses ligga utanför krigsskadeskyddssystemet.

Beträffande förfarandet i ersättningsärenden överensstämmer

försäkringsinspektionens förslag i stort med gällande bestämmelser.

Inspektionen framhåller bl. a., att erfarenheterna från skadeuppgörelserna

i samband med andra världskriget givil vid handen, att det av flera skäl

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av skadorna

snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och övrigt

material till underlag för värderingen och den kommande skaderegleringen

utan onödig tidsutdräkt insamlas. Om värdering snart nog kan förtagas,

är detta helt naturligt fördelaktigt, men det är i första hand av vikt

att sakuppgifter — framför allt rörande skadas orsak och omfattning —

blir noterade. Oavsett finansieringssystemet synes det ofrånkomligt att försäkringsbolagens

expertis och material utnyttjas vid utredning och värdering

av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföretagen

arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbeståndet,

något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande.

Viktigt är även, anför inspektionen, att försäkringstagarna får sig inpräntad

betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar.

Slutlig ståndpunkt i väsentliga frågor av betydelse för skaderegleringen,

I. ex. spörsmål om reduktion av ersättningsbeloppen, kan icke tas förrän

skadeomfattningen och den ekonomiska situationen låter sig överblicka.

Med hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen

ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen att i sinom tid fastställa de

grunder, efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta

spörsmålen om räntegottgörelse, inverkan av penningvärdeförändringar och

eventuellt erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag

för statsmakternas ståndpunktstagande härutinnan så fort ske kan

bör genom krigsskadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar

och värderingsutlåtanden samt delvis på statistisk väg snarast möjligt göras

en omsorgsfull beräkning av den totala skadeomfattningen.

Beträffande bestämmandet av ersättning i det enskilda fallet anföres följande

synpunkter på det praktiska förfarandet.

Därest skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd

härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten

bjuder en att räkna med — torde det visa sig önskvärt, icke minst med

tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes

redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normalfallet

böra ske genom att krigsskadenämnden tillställes skadeanmälaren ett

besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att

vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämkningar

kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till reduceringsgrunder

samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdeförändringar.

Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestämmande

blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked härom

tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis».

Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för

ränteberäkning och inverkan av penningvärdeförändringar intill den tidpunkt,

då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis erhåller

den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erforderliga

justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och inflalionstillägg

kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunderna.

Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år W58

49

krigsskadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhända

också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt

inträdande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning visade

sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörelserna

i Danmark och Finland efter andra världskriget.

Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan

beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och

att således slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt

meddelas.

I fråga om utbetalning av skadeersättning gör försäkringsinspeklionen

vissa allmänna uttalanden. Det anföres att en omfattande skadereglering

uppenbarligen ej kan verkställas på en gång över hela skadeområdet

utan får beräknas pågå en längre tid, kanske en lång följd av år.

Därest situationen, såväl i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att

regleringen ej behöver uppskjutas, synes det inspektionen dock självklart,

att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med

en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter

i den belastning på medborgarna som ligger i att vissa av dem i större

utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall

skaderegleringen tjäna en real återuppbyggnad, som måste ses i sitt samband

med andra återuppbyggnadsuppgifter. Dessa problem låter sig naturligen

icke lösas enbart genom att ersättningar utbetalas, utan här blir enligt

inspektionens mening i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste tagas

till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, angelägenhetsgraden

i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och

personella resurser o. s. v. Av sådana och liknande skäl blir det nödvändigt

att statsmakterna efter sociala och folkhushållningsmässiga indikationer

fastställer en viss prioritetsordning för skaderegleringen ävensom i övrigt

drager upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörelsen

och tidpunkten för dess igångsättande bör fastställas i samma ordning.

Dessa svåra uppgifter kan enligt inspektionens uppfattning slutligt lösas

först sedan kännedom vunnits om den aktuella situationens krav och möjligheter.

I vissa fall föreligger behov av att lämna skadeersättning med förtur. Inspektionen

anför.

Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegleringen

bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obetaget

att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur allmänna

samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet

bör lämnas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kommer in i

bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsansträngningarna

och för folkförsörjningen — skador å viktiga industrianläggningar,

kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men

vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna

ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för

fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas

tjänst. Det förefaller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker mellan

krigsskadenämden och krigshu hållningsmyndighctcr av olika slag för

4 llihang till riksdagens protokoll 1958. 0 samt. 2 avd. Nr B 12

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

åstadkommande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika skador

synes en beredskapsfond har stor betydelse. Den anordningen bör också

övervägas, att där krigsskadenämnden icke direkt kan utbetala ersättningar,

medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas

bör dock, att vid förhandsutbetalningar av vad slag de vara må en restriktiv

tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skadelidande,

vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför

stora utbetalningar lätt kan få inflationsdrivande verkningar.

Remissyttrandena

Vad försäkringsinspektionen anfört har i allmänhet vunnit gillande hos

remissinstanserna, dock att det övervägande antalet av dem anslutit sig till

vad som i det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet framförts i fråga

om ersättning för skador å intecknad fastighet. En redogörelse för innehållet

i remissyttrandena finnes å s. 49—51 samt 52—54 i propositionen nr 82,

vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen

till lagrådet anfört:

»Försäkringsinspektionens förslag rörande det praktiska förfarandet vid

skaderegleringen har lämnats utan erinran av remissinstanserna,

iiven jag finner den allmänna gången av skaderegleringen böra utformas i

enlighet med det föreliggande förslaget.

Beträffande de grunder, enligt vilka skadeersättning skall bestämmas och

utgivas, innebär inspektionens förslag i huvudsak, att det överlämnas åt

Kungl. Maj :t och riksdagen att framdeles fastställa vad som bör gälla. En

sådan ordning är enligt min mening ofrånkomlig. Det torde, såsom redan

antytts, knappast låta sig göra att utan kännedom om den totala skadeomfattningen

och om de ekonomiska resurserna bestämma de principer efter

vilka skadeutjämningen skall äga rum. Det förefaller även naturligast, att

frågorna i vilken mån kompensationen för liden skada skall innefatta räntegottgörelse

eller jämkas med hänsyn till penningvärdeförändringar i sin

helhet bedömes i samband med en allmän prövning av möjligheterna att

ersätta krigsskadorna. Skäl talar även för att man icke på detta stadium tar

ställning till hur reduktion av ersättningarna skall ske i händelse till buds

stående medel ej förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande.

.lag delar försäkringsinspektionens mening att man nu icke bör meddela

några regler om återuppbyggnadsskyldighet i samband med att ersättning

utgives.

De synpunkter och uppslag, vilka i nu nämnda och närbesläktade spörsmål

rörande ersättningsprinciperna framförts i betänkandet och undei remissbehandlingen,

torde få tjäna som ett värdefullt underlag för de bedömningar

som i en framtid kan komma att pakallas i samband med en skadeuppgörelse.

»

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

51

Lagrådet

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh har yttrat:

»Enligt vad föredragande departementschefen uttalat innebär föreliggande

lagförslag, att frågorna om krigskadeersättningens närmare utformning

och om medelsanskaffningen uppskjutas till dess ersättningsfrågan

blir aktuell. I stället lägges enligt motiveringen lagens huvudvikt på de administrativa

anordningar som erfordras för att krigsskadeuppgörelsen skall

kunna genomföras. I annat sammanhang uttalas, att lagen självfallet icke

är uttryck för ett löfte om full gottgörelse för krigsskada eller om att varje

slag av krigsskada å egendom kommer att omfattas av skadeutjämningen.

Det är uppenbarligen svårt att med utgångspunkt från dessa uttalanden

bedöma vad den föreslagna lagen i rättsligt hänseende har för betydelse.

Såsom förslaget utformats innehåller det dock i 1 § en generell princip om

att ersättning skall beredas för krigsskada. Särskilt med hänsyn till den

detaljerade regleringen i 2 och 3 §§ ger förslaget också anledning till antagande

att de grunder som omförmälas i 1 § icke gärna kunna innefatta en

utvidgning av de undantag som uppräknas i 3 §. Vi utgå från att lagförslaget

sådant det föreligger måste innebära, att skaderegleringen skall ske

enligt grunder som kunna betecknas som rättsliga normer. Detta behöver ej

föranleda att all slags egendom er sättes i samma utsträckning. I fråga om

lyxbetonad egendom torde det exempelvis få anses tillåtligt att reducera ersättningen

enligt snäva normer i fall då ej undantaget i 3 § 1 mom. d) i förslaget

är tillämpligt.

Vi vilja understryka att, om förslaget framlägges, någon tvekan icke bör

råda om att det får uppfattas på nyss nämnt sätt. Endast under denna

förutsättning kan lagen tänkas ge någon som helst trygghet. Det ligger i

sakens natur, att man likväl icke kan avse att på förhand binda sig för sättet

att genomföra återuppbyggnaden efter en större katastrof. Frågan om

modifikationer tränger sig då under alla omständigheter fram.»

Regeringsrådet Klackenberg har anfört:

»För den händelse den nya lagen skulle bygga på en finansiering av krigsskadeersättningarna

skattevägen, är jag för min del närmast benägen att

understryka departementschefens reservationer mot att uppfatta lagen såsom

ett löfte om att full gottgörelse skall utgå eller om att varje slag av

krigsskada å egendom kommer att ersättas. Det synes mig vara orealistiskt

att söka fixera lagen såsom en av statsmakterna utfärdad rättslig garanti

gentemot förmögenhetsägarna, att framtidens skattebetalare skulle i det

ovissaste av alla lägen restituera värdet av deras förstörda egendom. I synnerhet

om vårt land skulle ha drabbats av katastrofala skador och ansträngningarna

efter utståndet krig helt måste inriktas på att få produktionen

i gång och samhällsfunktionerna i övrigt att löpa, ter det sig orimligt att

de ansvariga i detta efterkrigstidens samhälle skulle av ifrågavarande lagregler

vara betagna möjligheten alt laga efter lägligliet och vid dispositionen

av för ändamålet tillgängliga statsmedel förhindrade att låta hänsynen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

till folkhushållets återuppbyggnadsbehov på skilda områden gå före kravet

på likformiga restitutioner. Man bör nog även vara försiktig med att på

grund av dylik lagstiftning hängiva sig åt illusioner i fråga om de statsfinansiella

eller politiska möjligheterna för dylika ersättningsanspråk att

med något slags förtur göra sig gällande i ett dylikt krisläge, där anspråken

på den redan förut hårt ansträngda statsbudgeten komma att bli enorma.

Ersättningarna för egendomsskador lära icke komma att betraktas som mera

trängande utgiftsändamål än exempelvis den av utredningen berörda nödiga

iörsörjningen av dem, som lidit svåra personliga förluster eller skador under

kriget, såsom krigsänkor och krigsinvalider. Och om finansieringen av

ersättningarna för krigsskador å egendom icke skulle ske genom ett system

av förmögenhetsskatter på ett sådant sätt, att det i realiteten bleve en omfördelning

mellan egendomsägarna, kan man icke bortse från svårigheten att

hos det stora flertalet av egendomslösa inkomsttagare vinna gehör för kravet

att de skulle påtaga sig skatter för att i viss mån restituera den gamla

förmögenhetsordningen.

Om lagen sålunda i de svårare lägen, där en finansiering med statsmedel

blir nödvändig, icke kan vara en garanti för att förlorad eller skadad egendom

ersättes, är det enligt min mening önskvärt att detta kommer till ett

klarare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten. Under rubriken

»Rätt till ersättning» i 1 § stadgas endast att, i den mån krigsskada å egendom

ej gottgöres i annan ordning, ersättning skall beredas av statsmedel

enligt av Konung och riksdag beslutade grunder. Det torde vara mera adekvat

att angiva att ersättning av statsmedel skall beredas i den omfattning

och på de villkor, som beslutas av Konung och riksdag. Av samma skäl bör

enligt min mening till den 3 § 1 mom. gjorda uppräkningen av olika slag

av egendom, som är undantagen från krigsskadeskyddet, fogas ett tillägg

avseende annan egendom, om vars undantagande Konung och riksdag må

besluta. Det kan ju visa sig nödvändigt att senare utfylla undantagen exempelvis

beträffande lyxegendom — enligt förslaget omfattande endast smycken,

ädla stenar och pärlor — med andra slag av improduktiva eller svårkontrollerade

förmögenhetsplaceringar. Om man förutser, att ändringar i

dylik riktning kunna bli nödvändiga, är det mera tilltalande, att de göras

inom den antagna lagens ram än att de skola framstå som svikna löften till

egendomsägarna.»

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande

anfört i propositionen nr 82:

»Det förhållandet att den nya lagen ej reglerar finansieringen av en skadeuppgörelse

innebär icke att lagen till sitt syfte i något principiellt avseende

skiljer sig från den nuvarande. Med lagen avses, såsom lagrådets flesta ledamöter

ansett sig böra utgå ifrån, att skapa de nödvändiga förutsättningarna

för en reglering av krigsskadeuppgörelsen efter rättsliga normer. Skadegörelsen

under ett krig drabbar befolkningen olika. Samhällssolidariteten

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

53

kräver därför att skadorna så långt det inom ramen för tillgängliga resurser

är möjligt utjämnas efter riktlinjer som tillfredsställer kravet på rätt och

billighet. Självfallet innebär icke detta att all slags egendom skall ersättas i

samma utsträckning. Såsom nyssnämnda ledamöter anfört kan ersättning

för lyxbetonad egendom komma att reduceras högst betydligt. Hinder föreligger

icke heller mot att ersättning beräknas schablonmässigt när så finnes

påkallat t. ex. i fråga om bohag. För fullständighetens skull bör kanske tillläggas,

att den tillämnade lagen lika litet som den på försäkringsmässiga

grunder uppbyggda norska lagen i ett svårt läge lägger hinder i vägen för

en skadeuppgörelse, som av nödvändiga hänsyn till det allmännas hästa mera

ser till folkförsörjningens krav än till den enskildes anspråk på ersättning

tör förlorad egendom. Detta förändrar givetvis icke den tillämnade lagens

nyss angivna syfte.»

Utskottet

Såsom tidigare framhållits, innebär det föreliggande lagförslaget ej en

utfästelse till egendomsägarna om full ersättning för krigsskador å egendom.

Däremot bör förslaget •— såsom föredragande departementschefen och

lagrådets majoritet uttalat — uppfattas så, att de medel, som efter kriget

är tillgängliga för en ersättningsuppgörelse rörande krigsskador å egendom,

skall fördelas efter grunder, som kan betecknas såsom rättsliga normer. Ersättning

skall sålunda i princip utgå, icke i förhållande till vederbörandes

behov därav utan i förhållande till den krigsskada hans egendom varit utsatt

för. I annat fall torde nämligen lagförslagets värde ur trygghetssynpunkt

för egendomsägarna vara ringa.

I förslaget stadgas, att krigsskadeersättning skall utgå enligt grunder som

Konung och riksdag bestämmer. Med hänsyn till att redan i den föreslagna

lagen får anses ha fastslagits principen om en ersättningsuppgörelse efter

rättsliga normer, synes man vid fastställandet av nämnda grunder icke kunna

frångå denna princip. Detta utesluter enligt utskottets uppfattning dock

icke att i grunderna skall kunna inflyta regler, som innebär smärre avvikelser.

Sålunda kan man tänka sig framtida regler om att hänsyn icke

skall tagas till mindre förluster i ränta eller genom penningvärdeförsämring,

om att bagatellskador eller en mindre del av skadan skall bäras av

den skadelidande, om att viss egendom, särskilt sådan av lyxkaraktär, skall

värderas efter schablonartade grunder o. s. v.

I konsekvens med det ovan anförda vill utskottet framhålla, att Konung

och riksdag vid fastställandet av de grunder, enligt vilka ersättningsuppgörelsen

efter ett krig skall ske, har att i huvudsak ta ställning till frågan, i

vilken grad skadorna skall ersättas. Denna fråga går icke att besvara förrän

efter krigets slut. Först då kan det bli möjligt att skaffa sig eu någorlunda

klar överblick över såväl omfattningen av krigsskadorna som storleken

av tillgängliga resurser för deras ersättande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

C. Krigsskadeskyddets organisation

Försäkringsinspektionen

Såsom framgått av det tidigare anförda föreslår försäkringsinspektionen,

att krigsskadenämnden även framgent skall vara det centrala

krigsskadeorganet.

De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen

av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad

räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och orsakade

i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nämndens

nuvarande utformning och befogenheter också för framtiden kan tänkas

fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är

det enligt inspektionen uppenbart, att det icke lika väl lämpar sig för bemästrandet

av en större skadeomfattning. Målet måste numera vara att

åstadkomma en organisationsapparat, som kan bli effektiv också under svårare

förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet

får en mera hållfast struktur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Därutöver

gäller det att tillse, att organisationen i sin helhet utbygges genom

regionala och lokala organ.

Försäkringsinspektionen föreslår en sådan ändring i krigsskadenämndens

sammansättning att antalet tjänstgörande ledamöter

lätt kan utvidgas. Till grund härför redovisas följande bedömanden rörande

nämndens verksamhet i olika lägen.

Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av

lindrigare art — det i och för sig minst sannolika — torde man kunna räkna

med att skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nuvarande

stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna tillfredsställande

klara arbetsuppgifterna.

I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbindelseavbrott

och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt

visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter

under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa

planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre

troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större omfattning

äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället hli, att

skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan

slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhållanden

inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord komma

att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten

fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador,

att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till

särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar

från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet.

Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej torde

ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräknas

bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst påkallad.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas betingad

av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en

större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella resurser

bör utökas.

I enlighet med vad nämnden själv förordat, föreslås i betänkandet, att

nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift

att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra

i nämnden. Utöver de fem ordinarie ledamöterna skall enligt förslagen

tio suppleanter ingå i nämnden. Ledamöter och suppleanter förordnas liksom

hittills av Kungl. Maj :t.

Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej

bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl uppstår.

För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den

reservanordningen, att krigsskadenämnden — om ej Kungl. Maj :ts förordnande

utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas

— skall äga själv utse suppleanter.

Beträffande tjänstgöringen i nämnden anföres följande.

Det är ytterst angeläget att till ledamöter och suppleanter utses personer,

vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i

anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också

frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss utsträckning kan givetvis

pensionerade ämbetsmän och försäkringstjänstemän ifrågakomma för

tjänstgöring i nämnden, men ett anlitande enbart av »överåriga» är, med

hänsyn till de påfrestningar som kan påräknas under evakuerings- och

andra extraordinära förhållanden, icke att rekommendera. Försäkringsinspektionen

vill understryka vikten av att suppleanterna icke endast blir

»namn på papperet» utan utväljes bland personer, som redan i fredstid

kan bereda sig för sitt eventuella värv under ofredstider. Det synes lämpligt,

att även suppleanterna hålles fortlöpande informerade om olika krigsskadefrågor

och att i sådant syfte nämndssammanträden mera regelbundet

äger rum.

Ifrågavarande »suppleanter» är icke att betrakta såsom suppleanter i

egentlig mening — med den enda uppgiften att vid förfall ersätta ordinarie

ledamöter — utan snarare såsom adjungerade ledamöter, vilka vid behov

kan tillkallas för att förstärka nämnden. Därest läget så kräver, kan, efter

vad här förordats, i nämnden tjänstgöra femton ledamöter. Vid en sådan

utbyggnad av organisationen bör nämnden kunna arbeta på avdelningar,

förslagsvis på fem avdelningar med tre ledamöter i varje.

Med hänsyn till de uppgifter, som åvilar nämnden, föreslår inspektionen

att nuvarande kvalifikationskrav beträffande vissa ledamöter

i huvudsak upprätthålles. Inspektionen förordar sålunda, att i nämnden

skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet och sakkunskap

i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning att, vid en

utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, i varje avdelning kommer att

ingå en domare och en försäkringsman.

Inspektionen finner däremot inte skäl föreligga för alt i nämnden låta representera

skilda intresseorganisationer, och anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

....1 ?k.!lda saJimianhang har röster höjts för att i nämnden borde ingå också

toretradare for olika intresseorganisationer — för näringslivet, för fastighetsagare

och hyresgäster etc. — och utan tvivel skulle en dylik, mera allsidig

representation mången gång vara av värde. Det torde emellertid stå

k:ar..’ . sadan anordning icke gärna är tänkbar under krig. Även om

torsakringsinspektionen ställer sig positiv till den tanke, som sålunda kommit

till uttryck, anser sig inspektionen därför icke böra nu förorda en ytterligare

utvidgning^ av krigsskadenämnden. Det lärer stå Kungl. Mai :t fritt

att om och nar så anses lämpligt, förstärka organisationen efter nyssnämnda

linjer. Om sa sker, yill emellertid inspektionen för sin del framhålla

^kvardheten av att en dylik förstärkning göres i form av ett rådgivande

organ, vilket skall hallas orienterat om det aktuella läget beträffande krigsskadeskyddet

och underställas frågor av principiell räckvidd men däremot

ej deltaga i nämndens avgöranden av enskilda skadefall. För sist angivna

andamal kraves uppenbarligen en smidigare organisationsapparat.

I fråga om krigsskadenämndens beslutförhet föreslår försäkringsinspektionen

en viss uppmjukning av gällande bestämmelser. Främst med

tanke på att nämnden även framdeles bör i princip ensam avgöra skadearenden,

förordas den huvudregeln, att tre ledamöter, varav en med domarerfarenhet,

deltager i avgörandet av ersättningsfrågor och att ärenden

av större betydelse om möjligt avgöres av nämnden i dess helhet. Inspektionen

anser dock den utvägen böra öppnas, att ärende, i vilket fordrad skadeersättning

ej överstiger förslagsvis 1 000 kronor och vilket ej bedömes

■v ara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande

eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna

huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obligatoriska föreskrift, att

ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut.

I vissa fall skall enligt inspektionens förslag länsstyrelserna såsom r eglobala

organ äga besluta om ersättning för krigsskador, som inträffat

i länet. Det kan nämligen befaras, att krigsskadenämnden till följd av

lörbindelseavbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur

funktion. Vid förfall för nämnden bör annan myndighet kunna gripa in och

å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skaderegleringar,

Den lokalorganisation, som inspektionen i det följande kommer

att förorda, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den

saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och utgivande

av ersättningar myndighetsauktoritet. Enligt inspektionen bör det

ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för

denna länsstyrelsernas verksamhet.

I betänkandet har även dragits upp riktlinjerna för en lokal organisation.

Inspektionen har härvid anknutit till ett av Svenska försäkringsbolags

riksförbund utarbetat förslag till vissa beredskapsåtgärder på

försäkringsväsendets område. Förslaget — som icke slutgiltigt fastställts —

innebär i huvudsak att redan i fredstid inrättas lokala organ, som vid krig

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

^kall kunna betjäna allmänheten, mottaga skadeanmälningar, registrera

skador samt, om möjligt, utreda skadefall. De skall samarbeta med krigsskadenämnden.

Organen benämnes distriktcentraler eller D-centraler. Tills

'' idare har räknats med att en eller två sådana centraler skall finnas i varje

län.

Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala

krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda planerade

lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för

krigsskadeskyddet. Med denna organisation som underlag torde i övrigt eriorderliga

anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organisationen

bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central finnes

en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet.

Utöver centralerna bör finnas lokala representanter — stundom, i större

kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkommuner

— vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande

D-central. Detaljerna i den lokala organisationen får enligt förslaget utarbetas

av krigsskadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Genom

nämndens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verksamhet

ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas.

Remissyttrandena

Förslaget rörande organisationen godtages eller lämnas i allt väsentligt

utan erinran av remissinstanserna. I allmänhet behandlas organisationstörslaget

ej närmare i yttrandena. Utskottet får beträffande vad remissyttrandena

innehåller i ifrågavarande hänseenden hänvisa till den redogörelse

som finnes å s. 54—55 i propositionen nr 82.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen

till lagrådet anfört:

»Beträffande organisationen för krigsskadeskyddet innebär försäkringsinspektionens

förslag en betydande utbyggnad av vad som nu gäller.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen föreslås, att statens krigsskadenämnd

även framgent skall utgöra det centrala krigsskadeorganet.

För närvarande består nämnden av fem ledamöter och lika många suppleanter.

Med hänsyn till nämndens krävande uppgifter föreslås en kraftig

förstärkning av nämnden. Sålunda skall enligt förslaget nämnden redan i

fredstid tillföras ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av

krig eller jämförliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Inspektionen har

såsom en skälig avvägning tänkt sig att, utöver de fem ordinarie ledamöterna,

tio suppleanter skall ingå i nämnden. Därest läget så krävde skulle

följaktligen i nämnden kunna tjänstgöra femton ledamöter. Verksamheten

skulle härigenom kunna bedrivas på avdelningar, förslagsvis fem avdelningar

med tre ledamöter på varje avdelning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

I principiell överensstämmelse med vad nu gäller föreslår inspektionen,

att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet

och sakkunskap i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning

att, vid en utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, en domare och

en sakkunnig skall kunna ingå i varje avdelning.

Med avseende på nämndens beslutförhet föreslås en viss uppmjukning av

den nuvarande regeln att minst tre, däribland ordföranden eller vice ordtöranden,

skall deltaga i nämndens beslut. Enligt förslaget skall sålunda

ärende, som avser mindre belopp och ej har principiell betydelse, kunna

avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande

på avdelning inom nämnden.

Den av försäkringsinspektionen föreslagna organisationen av nämnden

har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även enligt min mening synes

förslaget väl ägnat att läggas till grund för det beredskapsmässiga organisationsarbetet.

Frånsett reglerna om nämndens beslutförhet, vilka bör fästas i blivande

lag, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda

erforderliga föreskrifter angående nämndens organisation och verksamhet.

I anledning av vad statskontoret anfört rörande krigsskadenämndens

verksamhet i fred synes böra framhållas, att nämnden redan tagit aktiv

del i den beredskapsmässiga planeringen för krigsskadeskyddet och att det

torde vara lämpligt att nämnden i fortsättningen bibehålies för beredskapsuppgifterna

på detta område. Däremot synes med den föreslagna förstärkningen

av nämnden kunna anstå tills vidare.

Kostnaderna för krigsskadenämndens verksamhet i fred torde liksom för

närvarande få bestridas från tionde huvudtitelns förslagsanslag till Kostnader

för vissa nämnder m. in.

Försäkringsinspektionens förslag till lokal organisation har lämnats utan

erinran av remissinstanserna och synes även enligt min mening innefatta

en godtagbar lösning.

Den här behandlade organisationen torde icke alltid förslå i ett läge där

det är av vikt att inträffade skador av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen

skyndsamt ersättes. Det är därför tänkbart, att i dylika situationer

ersättning för krigsskada kommer att utbetalas i annan ordning, t. ex.

genom länsstyrelsernas förmedling. I särskild ordning torde få närmare

regleras hur dessa ersättningar skall inverka på den rätt till krigsskadeersättning,

som kan komma att sedermera fastställas av krigsskadenämnden.

Det må tilläggas, att länsstyrelserna, vid sidan av dessa speciella skadereglerande

uppgifter, i ett utsatt läge kan komma att jämlikt administrativa

fullmaktslagen få övertaga krigsskadenämndens uppgifter.»

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

59

Utskottet

Vad i propositionen föreslagits angående krigsskadeskyddets organisation

finner utskottet välbetänkt. Utskottet vill i detta sammanhang endast understryka

vikten utav att redan i fredstid erforderligt organisatoriskt förberedelsearbete

utföres för att krigsskadeorganisationen skall kunna så långt

möjligt fylla sina funktioner under krig.

D. Fondbildning

För säkring sinspektionen

Såsom antytts i samband med redogörelsen för försäkringsinspektionens

förslag såvitt rör skaderegleringen, förordar inspektionen att det av beredskapsskäl

skapas en begränsad fond, vars medel reserveras för att täcka

krigsskador. Det föreslås, att anstalter härför träffas genom att, till en

början, av allmänna budgetmedel avsättes tio miljoner kronor årligen under

fem års tid.

En motsatt mening anföres av byråchefen Vogel i det särskilda yttrandet

till betänkandet. Den ifrågasatta fonden har enligt hans uppfattning icke

någon reell eller psykologisk betydelse. Det anföres, att erforderliga belopp

av mycket större storleksordning kan via beredskapsanslag ställas till

förfogande för genomförande av erforderlig skadereglering under pågående

krig och att detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla

av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den

av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större

fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdeförsämring,

innan den behöver tagas i anspråk och att därför ytterligare insamling

av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli

nödvändig. En sådan ordning synes, anföres det, icke tillfredsställande från

de enskilda medborgarnas synpunkt.

Remissyttrandena

Förslaget om inrättande av en fond avstyrkes av en överväldigande majoritet

av remissinstanserna. En närmare redogörelse för dessas inställning

finnes å s. 55—56 i propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen bär i propositionen nr 82 vid remissen

till lagrådet anfört:

»Beträffande slutligen den av försäkringsinspektionen förordade beredsk

ap s fonden bar förslaget härom mött övervägande kritik från remissinstanserna.

I huvudsak har invänts, att en fond som den föreslagna

skulle sakna egentligt värde, både ekonomiskt och psykologiskt. Även för

egen del finner jag tveksamt om något står att vinna med en fond av den

begränsade omfattning, som inspektionen ifrågasatt. Härjämte torde, såsom

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 195S

kommerskollegium anfört, vägande skäl kunna anföras mot att en fondbildning

av detta slag över huvud kommer till stånd i nuvarande läge. Jag är

följaktligen icke beredd tillstyrka att en fond skapas för ifrågavarande ändamål.

»

Utskottet

Såsom i det föregående framhållits, kan den omständigheten att den föreslagna

lagen icke innehåller några bestämmelser om hur krigsskadeersättningarna

skall finansieras, vara ägnad att inge egendomsägarna en viss

känsla av otrygghet. Ett sätt att motverka detta förhållande vore naturligtvis

att i förväg — eventuellt redan i fredstid — fondera vissa medel för

framtida krigsskadeersättningar. Emellertid må framhållas att det aldrig

torde komma i fråga att i förväg fondera medel i sådan utsträckning, att

de kan tänkas täcka någon mera avsevärd del av krigsskadorna. Med hänsyn

härtill anser utskottet föga vara att vinna med en fondbildning för

ifrågavarande ändamål och delar därför föredragande departementschefens

uppfattning att någon sådan icke nu bör komma i fråga.

VII. Detaljutformningen av lagförslaget

I det följande lämnas en redogörelse för specialmotiveringen till vissa av

lagens bestämmelser. Beträffande specialmotiveringen i övrigt tillåter sig utskottet

hänvisa till s. 65—87 samt 103—105 i propositionen nr 82. Det må

framhållas, att föredragande departementschefen, såvitt ej annat framgår av

detta utlåtande, funnit de av lagrådet framförda ändringsförslagen böra följas.

1 §•

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen

till lagrådet anfört:

»Innehållet i krigsskadebegreppet har redan berörts i det tidigare anförda.

Sålunda bör med krigsskada i första rummet avses skada, som uppkommit

i följd av krig, vare sig riket varit indraget däri eller ej. Lagen avser följaktligen

att täcka även skador under neutralitetstid, blott skadorna är att

se som en följd av krigföringen utanför våra gränser.

Begreppet krigsskada bör emellertid såsom tidigare utvecklats även täcka

vissa skador som inträffat före ett krigsutbrott. Att i lagtexten närmare avgränsa

de skador, som här bör ifrågakomma för ersättning, synes icke möjligt.

Det får i stället — om så blir aktuellt — ankomma på de tillämpande

myndigheterna att göra den gränsdragning som med hänsyn till omständigheterna

finnes skälig. I den föreslagna paragrafen har endast det allmänna

kravet uppställts, att skadan skall ha uppkommit i följd av förhållanden,

som äger samband med ett sedermera utbrutet krig. Icke heller för dessa

fall är någon förutsättning att vårt land blir indraget i kriget.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

Det bör anmärkas, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan

krigstillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och

’blindgångare’ o. s. v.

Av den allmänna motiveringen framgår, att endast sådan skada skall

ersättas som direkt hänför sig till den ifrågavarande egendomen. Däremot

är icke syftet att i förevarande ordning ersätta ekonomiska följ dskador såsom

inkomstbortfall och utebliven handelsvinst. I nu gällande lag — vilken

intager samma restriktiva ståndpunkt — uttryckes denna begränsning i

orden ''skada å egendom’. I princip samma uttryckssätt har använts i den

föreslagna lagen. Det må påpekas, att det i förslaget begagnade uttrycket,

krigsskada å egendom, med hänsyn till skadebegreppets allmänna innehåll

lärer täcka även följdskador och således i viss mån gå utöver vad som angivits

vara lagstiftningens ändamål. Detta torde emellertid vara utan betydelse,

enär lagen endast avser att ange den yttre ramen för skadeuppgörelsen

och den reella avgränsningen av ersättningsrättens omfattning kommer

att bero av statsmakternas beslut. Med hänsyn främst härtill har skadebegreppet

i gällande krigsskadelag ansetts utan olägenhet kunna upptagas

i den nya lagen.»

Lagrådet

Lagrådet har anfört:

»Enligt andra stycket i paragrafen förstås med krigsskada sådan skada

som uppkommit i följd av krig mellan riket och främmande makt eller

mellan främmande makter, så ock skada i följd av förhållanden som äga

samband med sedermera utbrutet krig. I motiveringen påpekas, att det i

förslaget begagnade uttrycket krigsskada å egendom — med hänsyn till

skadebegreppets allmänna innehåll — torde täcka även följdskador och sålunda

i viss mån gå utöver vad som i annat sammanhang angivits vara lagstiftningens

ändamål. Föredragande departementschefen har ansett detta

vara utan betydelse, enär lagen endast avsåge att ange den yttre ramen

för skadeuppgörelsen och den reella avgränsningen av ersättningens omfattning

komme att bero av statsmakternas beslut. Beträffande uttalandet

om skadebegreppets innehåll vill lagrådet endast nämna, att lagrådet icke

är berett att som principiell utgångspunkt i detta sammanhang godtaga

vad som vid tillämpning av 6 kap. strafflagen och annan skadeståndslagstiftning

anses utgöra ersättningsgill skada med anledning av vållande

in. m. Jämförelse bör närmast ske med vanlig brandförsäkring, där utgångspunkterna

äro andra.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet hemställa att andra stycket får innehålla,

att med krigsskada förstås skada i följd av krig mellan riket och

främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av

handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.»

Regeringsrådet Klackenberg erinrade om vad han inledningsvis anfört

beträffande 1 §.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

3 §•

Försäkringsinspektionen

I fråga om kommunal och därmed jämförlig egendom ävensom kommunikationsanstalter

anför inspektionen, att det redan vid krigsskadelagens

tillkomst rådde stor tvekan om vilka praktiska skäl som motiverade att

dessa egendomsgrupper undantogs från lagens tillämpning. I fråga om den

kommunala egendomen framhåller inspektionen, att somliga kommuner i

väsentligt större omfattning än andra kommuner kan träffas av krigsskador,

särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. in.,

och att en interlokal utjämning därför måste kunna äga rum. Ifrågavarande

egendomsgrupper bör därför enligt inspektionen omfattas av krigsskadeskyddet.

Remissyttrandena

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska

landstingsförbundet ansluter sig till förslaget att kommunal e g e nd

o in icke vidare skall undantagas från krigsskadelagens regler, medan

andra remissinstanser förordar att gällande undantag för dylik egendom

skall bibehållas. Statskontoret erinrar sålunda om att det vid tillkomsten

av krigsskadelagen yppades tveksamhet huruvida kommun eller annan menighet

tillhörig egendom skulle omfattas av lagen eller ej och anför:

För en sådan ordning ansågs — vad anginge primärkommunerna — tala,

att flertalet av dessa vore mycket små och att skatteunderlaget, som utgjorde

den huvudsakliga grunden för deras ekonomiska liv, ofta vore så obetydligt,

att extra påfrestningar, även om de vore tämligen små, skulle kunna

förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet. Liknande synpunkter

gjorde sig i större eller mindre grad gällande även beträffande övriga

berörda menigheter. Häremot anfördes emellertid, att det måste betecknas

som föga rationellt att låta de mindre enheterna, kommunerna, med de

mycket stora olikheter, som förefunnes i fråga om förhållandet mellan värdet

av förvaltningsfastigheter och skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera

de erforderliga medlen för att inbetala dem till den större enheten,

staten (se prop. 1940: 267, s. 29—30). Riksdagens beslut blev, att krigsskadelagen

icke skulle omfatta egendomen i fråga. Sedan detta beslut fattades,

ha nyss anförda skäl, som åberopades för att kommunerna skulle

bli delaktiga av skyddet, avsevärt förlorat i styrka genom den nya kommunindelningen.

Mot bakgrunden härav kan statskontoret — även med

beaktande av den föreslagna ändrade finansieringsordningen för skaderegleringen

— icke biträda nu föreliggande förslag om att upphäva undantaget

för berörda egendom. Skulle någon av kommunerna eller menigheterna,

som det här gäller, drabbas särskilt hårt av krigsskador, återstår givetvis

den möjligheten att i särskild ordning medgiva ekonomisk gottgörelse.

Stockholms handelskammare anser att i stort sett samma motiv kan åberopas

för att kommunal egendom skall undantagas från lagstiftningen som

för undantagandet av statlig egendom. Även om vid den tidsprioritering,

som måste bli erforderlig vid skaderegleringen, i första hand beaktas de be
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

63

hov som är angelägna ur folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,

kan det enligt kammarens mening ifrågasättas om allmänna och enskilda

egendomsägare skall konkurrera om till förfogande stående skadeersättningsmedel.

Iståndsättandet av det allmänna tillhöriga krigsskadade anläggningar

bör betraktas som en angelägenhet utanför krigsskadelagens område.

I den mån det anses önskvärt att redan nu garantera en utjämning

av de krigsskador som i olika hög grad kan drabba skilda kommuner —

vilket i och för sig måste anses riktigt — torde syftet kunna tillgodoses genom

en i särskild ordning genomförd interkommunal utjämning inom ramen

för en särbudget, finansierad i huvudsak genom medel, som kommunerna

ställer till förfogande. Även kommerskollegium finner — under hänvisning

till vad handelskammaren anfört — starka skäl tala för att viss

kommunal egendom liksom för närvarande bör vara undantagen från lagens

tillämpning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund synes icke motsätta sig att lagen

omfattar jämväl den kommunala egendomen. Riksförbundet understryker

betydelsen av den interlokala utjämningen kommunerna emellan men förordar

med hänsyn till de förhållandevis betydande värden det här kan röra

sig om, exempelvis broar och andra kommunikationsanläggningar, att utjämningen

kommunerna emellan sker enligt ett särbudgetsystem för den

kommunala egendomen. Genom ett sådant system skapas en möjlighet att

åstadkomma en standardutjämning mellan kommunerna inbördes, om så

befinnes önskvärt.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82'' vid remissen

till lagrådet — efter att ha framhållit att lagen uppenbarligen icke hade

någon funktion att fylla i fråga om den statliga egendomen samt att det vore

mindre lämpligt om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma

grunder som skador på privat egendom — anfört följande.

»Det nyss anförda kan i mycket sägas gälla även för den k o in m u n a 1 a

egendomen. Likväl skiljer sig kommunernas krigsskadeproblem i väsentliga

hänseenden från statens. Det är icke rimligt att räkna med att varje kommun

för sig skall bära bördan av en svår krigsskadegörelse. Såsom inspektionen

framhållit kan somliga kommuner komma att drabbas av krigsskador

i väsentligt större omfattning än andra kommuner och en interlokal utjämning

måste därför kunna äga rum. Härför erfordras statens medverkan. Den

nu planerade krigsskadelagen torde emellertid knappast utgöra något lämpligt

instrument för det ekonomiska bistånd, som kommunerna kan behöva

under och efter ett krig. Lagstiftningen måste, med hänsyn till att den

riktar sig till de många enskilda skadelidande, bygga på medverkan från

den skadelidande beträffande varje individuell skada, och skadebedömningen

har karaktären av en administrativ rättsprövning av varje enskilt fall.

Kn sådan ordning lämpar sig icke för kommunernas del. Det kan sålunda

icke gärna komma i fråga alt låta kommunernas rätt till ersättning bli be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

roende av om skadeanmälan göres i rätt tid eller att tillämpa samma värderingsförfarande

för de kommunala anläggningstillgångarna som för enskild

egendom. I fråga om skador på flera områden, t. ex. sjukvårdens och

kommunikationsväsendets, kan speciella hänsyn få tas till en kommuns

ekonomiska situation, övervägande skäl torde även tala för att kommunernas

behov av ersättning för lidna krigsskador bedömes efter mera generella

normer samtidigt med att man efter ett utståndet krig planerar för upprustningen

av det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador

torde därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det

vanliga krigsskadeskyddet.

Av den kommunala egendomen bör dock lagen omfatta sådana fastigheter,

som upplåtits åt enskild med arrenderätt eller tomträtt ävensom s. k.

ofria tomter, vilka upplåtits med till tiden obegränsad besittningsrätt.»

Lagrådet

Lagrådet bar anfört:

»Det under 1 mom. b) gjorda undantaget för kommuns och annan menighets

egendom — utom utarrenderade jordbruksfastigheter och fastigheter,

som innehavas med tomträtt eller ständig besittningsrätt — är betydligt

mera omfattande än motsvarande undantag i gällande lag. I 2 § 1

mom. gällande lag undantagas, under c) kommun eller annan menighet

tillhöriga allmänna platser liksom begravningsplatser samt under d) kommuns

eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning

och för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,

sundhetsvård, religionsvård eller undervisning ävensom för byggnaderna

avsedd lös egendom. Vidare undantagas i 2 mom. generellt för allman

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock

ej järnväg eller flygplats, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte

till de undantagna kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara

behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden. Tomtområde

som hör till undantagen byggnad är likaledes i gällande lag enligt

3 mom. undantaget från lagens tillämpning. Dessa undantag ha utformats

i nära anslutning till bestämmelserna i 5 § kommunalskattelagen om fastigheter

som äro undantagna från skatteplikt vid den kommunala fastighetsbeskattningen.

Utöver nyss angivna kommunala fastigheter skulle enligt

remissförslaget från det lagstadgade krigsskadeskyddet undantagas

bl. a. fastigheter avsedda för den kommunala affärsverksamheten, såsom

gas- och elektricitetsverk, vattenledningsverk och i vissa fall även kraftstationsanläggningar.

Vidare skulle undantagas kommunerna omedelbart tillhöriga

bostadsfastigheter. Sistnämnda undantag skulle träffa särskilt

slumpmässigt i fråga om den under sista decenniet mycket omfattande kommunala

bostadsbebyggelsen. Ofta står en kommunal bostadsstiftelse eller

ett kommunalt bostadsaktiebolag formellt som ägare till bostadsfastigheterna,

och i dylika fall skulle fastigheterna utan vidare omfattas av krigsskadeskyddet,

men i sådana kommuner, där bostadsfastigheterna stå under

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

direkt kommunal förvaltning, skulle de vara undantagna. Slutligen skulle

all kommunal lös egendom — t. ex. motorfordon — undantagas.

Försäkringsinspektionens förslag innebar, att krigsskadeskyddet skulle

vidgas att omfatta all kommunal egendom. Enligt vad inspektionen framhöll

äro motiven till gällande undantag att finna i den för fastighetskollektivet

stadgade finansieringsordningen. Det ansågs föga rationellt att låta de

mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora olikheter, som förefunnes

i fråga om förhållandet mellan värdet av förvaltningsfastigheter och

skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga medlen för

att inbetala dem till den större enheten, staten. Efter den föreslagna omläggningen

av finansieringssystemet förelåge enligt inspektionens mening

ej anledning att begränsa skyddet på sätt som skett i gällande lag. Då somliga

kommuner kunde träffas av krigsskador i väsentligt större omfattning

än andra, måste en interlokal utjämning äga rum. Inspektionen ansåge därför

den kommunala och därmed jämförliga egendomen ävensom icke statliga

kommunikationsanstalter böra omfattas av krigsskadeskyddet.

Departementschefen har förklarat sig dela försäkringsinspektionens uppfattning,

att en interlokal utjämning av de kommunala skadorna måste äga

rum och att statens medverkan härför erfordras. Enligt departementschefens

mening är emellertid den planerade beredskapslagen icke något lämpligt

instrument för det ekonomiska bistånd som kommunerna kunna behöva

under och efter ett krig. Departementschefen har framhållit, att lagen

bygger på medverkan från den skadelidande beträffande varje individuell

skada och att skadebedömningen har karaktären av en administrativ rättsprövning

av varje enskilt fall. En sådan ordning lämpade sig icke för kommunernas

del. Vidare uttalar departementschefen, att i fråga om skador på

flera områden, t. ex. sjukvårdens och kommunikationsväsendets, speciella

hänsyn kunna komma att få tagas till en kommuns ekonomiska situation.

Kommunernas behov av ersättning finge bedömas efter mera generella normer

samtidigt med att man efter ett krig planerade för upprustningen av

det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador syntes

därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det vanliga krigsskadeskyddet.

Enligt lagrådets mening äro de åberopade skälen mot att utnyttja den

administrativa apparat, som avses med den nya lagen, för reglering av skador

på kommunal egendom icke tillräckligt tungt vägande för att motivera

den väsentliga utvidgning av de nuvarande undantagen som förslaget innebär.

En försäkringsmässig ordning för skadereglering kan uppenbarligen

icke utesluta kommunal egendom som är att jämställa med enskild egendom.

Lagrådet anser, att i allt fall från lagens tillämping icke bör undantagas

annan kommunal egendom än som avses i 2 § 1 mom. c) och d) i gällande

lag.

Regeringsrådet Klackenberg har därutöver yttrat:

»Därest krigsskadeskyddet icke ordnas försäkringsmässigt ulan, i enlig
5

Bihang till riksdagens protokoll 191)8. 9 samt. 2 avd. Nr B 12

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

het med lagförslaget, finansieras av statsmedel, har uppenbarligen vad som

tidigare ansetts utgöra ett avgörande hinder emot att de kommunala förvaltningsbyggnaderna

in. in. ingå under skadeskyddet bortfallit. I sådant

fall synes mig övervägande skäl tala för att undantaget i lagen för den

kommunala egendomen bör helt utgå. Det är väl riktigt, som departementschefen

framhållit, att speciella hänsyn kunna behöva tagas till skador å

särskilt samhällsviktiga kommunala anläggningar. Men så har ock förutsatts

kunna ske under pågående krig för enskilda anläggningars del, och

nämnda omständighet synes då icke böra utgöra något hinder för att låta

kommunerna deltaga i den allmänna krigsskadeersättningen i lika mån

som enskilda. Därest departementschefens antydan att kommunernas behov

jämväl skulle bedömas efter mera generella normer skulle åsyfta, att särskilda

mera gynnsamma grunder skola efter utståndet krig fastställas för

kommunala krigsskadeersättningar, synes det mig — under nyss angiven

förutsättning — befogat att kommunerna, i avvaktan på dylika grunder,

må för all sin egendom bli delaktiga i skadeskyddet enligt den föreslagna

lagen.

.lag erinrar vidare om vad jag inledningsvis anfört om 3 § i förslaget.»

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande

anfört i propositionen nr 82.

»I fråga om lagens tillämpning på den kommunala egendomen vill jag

ännu en gång understryka det i och för sig självklara att kommunerna efter

ett krig måste kunna räkna på statens medverkan för en utjämning av lidna

krigsskador. Såsom jag närmare redovisat i mitt anförande vid lagrådsremissen

talar emellertid starka skäl för att utjämningen av kommunernas

krigsskador icke underkastas den procedur som krigsskadelagen innehåller.

Det förefaller sålunda helt meningslöst att ålägga kommunerna en löpande

anmälningsplikt i fråga om inträffade skador. Den centrala registreringen av

krigsskador — som redan för den enskilda egendomen kräver betydande administration

— behöver icke belastas med skadorna på den kommunala egendomen.

I fråga om dessa torde, när behov föreligger, tillförlitliga uppgifter

utan omgång kunna införskaffas direkt från kommunerna. Skadeutredningnen

torde i stor utsträckning kunna överlåtas på kommunerna själva att

verkställa. Väsentligast torde emellertid vara att statens ekonomiska bistånd

till kommunerna i anledning av krigsskadegörelse torde få bedömas från

synpunkter som på ett avgörande sätt skiljer sig från dem som kommer att

läggas till grund för ersättningsuppgörelsen i fråga om enskild egendom.

Beträffande sistnämnda egendom är avsikten att ersättningsfrågan i stort

sett skall kunna bedömas genom en rättslig prövning i varje individuellt fall

av skadans uppkomst, art och omfattning. För kommunernas del är en sådan

begränsning av förutsättningarna för statens medverkan till en skadeutjämning

uppenbarligen alltför snäv. Det är nämligen knappast tänkbart

att en krigsskadeuppgörelse för kommunernas del skall kunna genomföras

utan att varje enskild kommuns behov av statligt bidrag beaktas som en av
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

67

görande faktor vid sidan om den skadegörelse som drabbat kommunen. Detta

följer redan av att det vid ett krigsslut måste vara en primär uppgift för

statsmakterna att sörja för att kommunerna blir i stånd att på ett så tillfredsställande

sätt som möjligt fullgöra sina allmänna uppgifter. Det vore

verklighetsfrämmande om statens bidrag till en kommuns upprustning med

avseende på t. ex. skollokaler berodde enbart på omfattningen av de skador

som under kriget drabbat kommunens skolbyggnader och icke avvägdes mot

det aktuella behovet under efterkrigstiden. Dessutom medför befolkningsförändringarna

under ett krig att kommuner med tidigare gles befolkning

efter ett krig kan ha sitt invånarantal mångdubblat. Det får även räknas

med att svårt krigshärjade kommuner, som före kriget haft en eller flera

tätorter, efter kriget saknar befolkningsunderlag, som motiverar att kommunens

anläggningar återuppbygges i sin tidigare omfattning.

Det anförda torde vara till fyllest för att visa att kommunernas ersättningsfrågor

icke låter sig bedömas i samma former som planerats för skadeuppgörelsen

med avseende på enskild egendom. Det gör härvidlag ingen skillnad

att man för en begränsad skadeuppgörelse kan finna lämpligt att finansiera

ersättningarna enligt ett försäkringsliknande system. Icke heller har

det i princip något att betyda att den kommunala bostadsbebyggelsen i allmänhet

formellt äges av bolag eller stiftelser och till följd härav är underkastad

den administrativa reglering som den tilltänkta lagen innehåller.

Tvärtom synes bl. a. praktiska skäl kunna anföras för att skillnad göres

mellan egendom som äges och förvaltas av ett från kommunen avskilt rättssubjekt

och sådan egendom som kommunen direkt handhar.

Jag finner därför icke anledning frångå min förut redovisade uppfattning

att utjämningen av kommunernas krigsskador torde få ske efter särskilda

grunder utom ramen för det vanliga krigsskadeskyddet. Vid sidan om formerna

för ett mera direkt ekonomiskt bidrag från staten till kommunerna

erbjuder i detta sammanhang den kommunala skatteutjämningen med statligt

stöd särskilt intresse. Den utredning rörande en allmän kommunalskatteutjämning,

som på föranstaltande av chefen för finansdepartementet torde

komma att påbörjas inom den närmaste framtiden, bör närmare kunna klarlägga

möjligheterna för staten att inom ett sådant system såväl lämna effektiv

ekonomisk hjälp som bibehålla kommunerna vid största möjliga frihet

vid planeringen av återuppbyggnaden.

Utskottet

I det föregående har framhållits att ersättningsuppgörelsen efter ett krig

skall enligt den föreslagna lagen ske efter grunder, som kan betecknas såsom

rättsliga normer, d. v. s. ersättningarna skall icke bestämmas av föreliggande

behov utan av storleken av lidna skador. Emellertid skulle tillämpningen

av sådana grunder beträffande den kommunala egendomen icke vara

särskilt ändamålsenlig. Att ge de olika kommunerna ersättning för lidna

krigsskador i förhållande till skadornas storlek synes sålunda icke välbetänkt.

Härutinnan torde vara tillräckligt alt erinra om att ett krig kan med
-

föra sådana strukturförändringar

fråga om bebyggelse, befolkningstät
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

het, industriers lokalisation in. m., att det icke är tänkbart att hjälpen till

den kommunala återuppbyggnaden skall utgå efter samma normer till alla

kommuner.

Av det ovan sagda torde framgå att den föreslagna lagen icke lämpligen

bör omfatta även den kommunala egendomen. Detta innebär — såsom ock

föredragande departementschefen framhållit — emellertid icke att kommunerna

skall lämnas utan skydd mot krigsskador å sin egendom. Utskottet

vill för sin del understryka vikten av att efter ett krig jämväl skada å kommunal

egendom ersättes och att därvid tillämpas ett utjämningsförfarande

de olika kommunerna emellan. Denna utjämning torde få ske i särskild

ordning, därvid bl. a. den kommunala skatteutjämningen med statligt stöd

synes kunna användas som ett verksamt medel.

De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden

av föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har

icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Vin. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr

B 32.

Stockholm den 4 november 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ragnar Bergh;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg’,

Lundberg, fröken Wetterström, fröken Sandell*, herrar Wahrendorff, Königson*

och Carlsson i Göteborg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Lundberg.

Reservation

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958

69

Innehållsförteckning

Författningsförslag .................................... ...... 1

I. Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 5

II. Inledning ................................................ . . 5

III. Gällande krigsskadelagstiftning .............. ................ 6

IV. Behovet av ny krigsskadelagstiftning............................ 9

Tidigare överväganden.................................... 9

Försäkringsinspektionen .................................. 11

Remissyttrandena ............ 12

Departementschefen ................................ 13

Utskottet ................................................ 14

V. Krigsskadeskyddets principiella utformning...................... 14

Försäkringsinspektionen ...... 14

Remissyttrandena ...................... 18

Departementschefen .................................... 18

Lagrådet ................................................ 20

Departementschefen ...................................... 22

Utskottet ................................................ 23

VI. Förslag till ny krigsskadelag................ ................ 26

A. Krigsskadeskyddets omfattning ............................ 26

Försäkringsinspektionen .................................. 26

Remissyttrandena ........................................ 35

Departementschefen .. 36

Utskottet ................................................ 41

B. Skaderegleringen ...... 42

Försäkringsinspektionen .................................. 42

Remissyttrandena .......... 50

Departementschefen ...................................... 50

Lagrådet ........ 51

Departementschefen . ............................. 52

Utskottet ................................ 53

C. Krigsskadeskyddets organisation............................ 54

Försäkringsinspektionen ................ 54

Remissyttrandena ...................................... 57

Departementschefen .......................... 57

Utskottet ........ 59

D. Fondbildning ........................................ . . 59

Försäkringsinspektionen .................................. 59

Remissyttrandena ........................................ 59

Departementschefen ........ 59

Utskottet ................................................ 60

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 11)58

VII. Detaljutformningen av lagförslaget............................ 60

1 §......................................................... 60

Departementschefen .................... 60

Lagrådet .................................. 61

3 §....................................................... 62

Försäkringsinspektionen .................................. 62

Remissyttrandena ........................................ 62

Departementschefen ...................................... 63

Lagrådet ................................................ 64

Departementschefen ...................................... 66

Utskottet . . 67

VIII. Utskottets hemställan ............ 68

Reservation .......................... 68

581544 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.