Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 68 i första kammaren av herr Bergman samt nr B 79 i andra kammaren av herrar Nilsson i Göteborg och Andreasson.

1958-11-06 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 68 i första kammaren av herr Bergman samt nr B 79 i andra kammaren av herrar Nilsson i Göteborg och Andreasson.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

1

Nr B13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utvidgning av

arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 68 i första kammaren av

herr Bergman samt nr B 79 i andra kammaren av herrar Nilsson i Göteborg

och Andreasson.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att förslag förelägges

riksdagen, att det undantag från arbetarskyddslagens tillämpningsområde,

som nu gäller för statligt och kommunalt anställda, upphäves, samt

att arbetstidslagen i enlighet med arbetstidsutredningens förslag utsträckes

att gälla även grupper av anställda, som nu är undantagna».

I motionerna åberopas motiveringen till den vid 1958 års A-riksdag

väckta motionen II: 146, vilken icke blev slutbehandlad av riksdagen före

riksdagsupplösningen.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionen II: 146.

Över motionen II: 146 inhämtade utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver yttrande från kungl. arbetarskyddsstyrelsen, varjämte

Landsorganisationen i Sverige, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Tjänstemännens

centralorganisation på utskottets begäran yttrade sig i ärendet.

Arbetarskyddslagen

Gällande rätt

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) äger, med vissa modifikationer

som i detta sammanhang saknar intresse, tillämpning å varje rörelse,

industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller

annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

I lagen förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning

utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare,

och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av

sådan arbetstagare utan att mellan dem slår någon tredje person, vilken

såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1953

Den omständigheten att lagen är i princip tillämplig å allenast rörelse

och särskilt arbetsföretag har ansetts innebära att av stat och kommun

bedriven egentlig förvaltningsverksamhet icke omfattas av lagen. Däremot

är lagen tillämplig å sådan av stat eller kommun bedriven verksamhet,

som är att anse såsom rörelse eller särskilt arbetsföretag.

Arbetarskyddslagen innehåller stadganden av mera allmänt innehåll

om arbetarskyddet. De mera detaljerade bestämmelserna i ämnet finnes

i kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) med föreskrifter angående tillämpningen

av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen). Kungörelsen innehåller

bl. a. stadganden om förhandsgranskning av arbetslokaler in. m.,

föreskrifter om vissa hygieniska anordningar, om åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall samt vissa bestämmelser angående minderåriga

arbetstagare.

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen

utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende

och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.

Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och

dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen

å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda

befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

1912 års arbetarskyddslag

Huvudregeln för arbetarskyddslagens tillämpningsområde upptogs oförändrad

från tidigare lag i ämnet, lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om

arbetarskydd. Sistnämnda lag grundade sig väsentligen på ett av yrkesfarekommittén

avgivet lagförslag. Kommittén föreslog, att lagen skulle

med vissa undantag äga tillämpning å varje verksamhet, industriell eller

icke, vari arbete utfördes för arbetsgivares räkning. Lagrådet ansåg emellertid,

att den föreslagna lagens tillämpningsområde vore för vidsträckt

och att det borde begränsas till rörelse och särskilda arbetsföretag. Härvid

borde enligt lagrådets flertal begreppet rörelse fattas i vidsträckt bemärkelse

och sålunda inbegripa icke blott all verksamhet, som utövades i och

för ett näringsyrke, utan jämväl annan på yrkesmässigt sätt bedriven

verksamhet. Dylik verksamhet, d. v. s. som icke idkades såsom näring,

bedreves enligt lagrådets mening i rätt stor omfattning även av staten och

av vissa kommuner. Lagrådets majoritet anförde härtill bland annat följande.

Att den föreslagna lagens tillämpningsområde härutinnan är alltför vidsträckt,

framträder i vissa fall redan i förhållandet enskilda emellan. Och

ännu mera visar sig detta beträffande arbetsförhållande, däri staten är

arbetsgivare. Visserligen böra stadgandena i en lag av förevarande art bliva

tillämpliga, då staten driver rörelse, ändå att den icke idkas såsom näring,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

eller uppträder såsom utövare av särskilt arbetsföretag, delta ord taget i

dess vanliga betydelse av företag, däri användes huvudsakligen kroppsarbetare.

Men annorlunda ställer det sig, då fråga är om sådan statens

verksamhet, som utövas för uppfyllandet av statens ändamål, d. v. s. den

egentliga tjänstemannaverksamheten. Vid denna verksamhet lära i regel

icke förekomma missförhållanden av den art, varå förslaget har avseende,

särskilt icke beträffande minderårigas och kvinnors användande i arbete;

och i allt fall bör uppenbarligen behovet av skydd till förekommande av

tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa till följd av arbetslokalers

osundhet, tillgodoses i helt andra former än genom kontrollföreskrifter i

en författning av allmän civillags natur. Det må icke heller förbises, hurusom

en tillämpning av de i förslaget angivna inspektionsbestämmelserna

i vissa fall skulle kunna leda till uppehåll eller hinder i arbetet eller eljest

vara olämplig. Särskilt torde detta befinnas vara fallet på det rent militära

området. Omständigheterna kunna där vara sådana, att staten måste i förslagets

mening vara att anse såsom arbetsgivare åt arbetare; men att inrymma

även denna verksamhet under de föreslagna bestämmelserna vore

knappast förenligt med de speciella krav, som föranledas av ifrågavarande

arbetsförhållandes egenartade beskaffenhet. För övrigt torde, om förslaget

skulle tillämpas å den egentliga tjänstemannaverksamheten, det näppeligen

alltid låta sig avgöra vem som i fråga om visst arbete eller viss arbetare

vore att anse såsom den enligt 52 § i förslaget ansvarige arbetsföreståndaren,

t. ex. beträffande arbete inom kollegiala ämbetsverk.

Vad nu sagts om statens verksamhet äger i huvudsak motsvarande tilllämpning

å sådan verksamhet, som drives för kommuns räkning.

I propositionen nr 104 till 1912 års riksdag med förslaget till arbetarskyddslag

ansåg sig föredragande departementschefen böra godtaga den

avgränsning av lagens tillämpningsområde, som lagrådets flertal förordat.

Kungl. Maj:ts förslag härutinnan bifölls i oförändrad form av riksdagen.

Vid tillämpningen av 1912 års arbetarskyddslag uppkom stundom frågor,

huruvida en verksamhet vore att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag

i lagens mening. Detta var särskilt fallet beträffande sådan verksamhet,

som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet var att

hänföra till rörelse, ansågs den inbegripen under lagen. Men även i andra

fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansågs böra falla under lagen, utövades

av staten eller kommun, ansågs lagen som regel vara tillämplig.

Således ansågs lagen gälla beträffande sådan verksamhet, som utövas av

exempelvis statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala

bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gasoch

vattenledningsverk. Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning

och rättskipning, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten,

inbegreps däremot icke under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan

nämnas rättsväsen, fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och

den egentliga militärtjänsten. Ej heller ansågs lagen gälla i fråga om sådan

kommunal verksamhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen,

förvaltnings-, skatte- eller andra liknande myndigheter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

1938 års arbetarskyddskommitté

1938 års arbetarskyddskommitté, vars betänkande med förslag till lag om

skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete in. in. (SOU 1946: 60) ligger till

grund för nu gällande arbetarskyddslag, föreslog som huvudregel, att lagen

skulle äga tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till

arbete för arbetsgivares räkning. Såsom skäl för lagens utformning i denna

del yttrade kommittén bl. a. följande.

Med hänsyn till den allmängiltighet och omfattning, som man numera

vill giva åt arbetarskyddslagstiftningen, och de krav på att denna skall

bereda möjlighet till avhjälpande av varje missförhållande, varå lagstiftningen

har avseende, oavsett inom vilken verksamhet detsamma förekommer,

har kommittén ansett sig böra föreslå en utvidgning av arbetarskyddslagens

tillämpningsområde. Därvid har kommittén i syfte att erhålla eu

allmängiltig tillämpning av lagen funnit, att de i lagen använda begreppen

»rörelse» och »särskilt arbetsföretag» lämpligen böra ersättas med begreppet

»verksamhet». Härigenom torde kravet på allmängiltighet bäst bliva tillgodosett

och dessutom vinnes, att man ej behöver befara, att från lagen

uteslutes någon verksamhet, varå lagens tillämpning i särskilt fall kan vara

av behovet påkallad. Genom införande av verksamhetsbegreppet behöver

ej heller uppstå tvekan, huruvida en verksamhet är underkastad lagen, och

skulle något slag av verksamhet tillkomma, blir den automatiskt inbegripen

under lagen, såvida icke verksamheten kan hänföras till sådan, som är

undantagen från lagens tillämpning.

Med införande av nyssnämnda begrepp såsom norm för lagens tillämpningsområde

följer, att lagen blir tillämplig å såväl enskild som offentlig

verksamhet. Kommunal och statlig verksamhet, som endast i begränsad

omfattning inbegripes under gällande lag, kommer sålunda att helt omfattas

av den nya lagen. Ett villkor för lagens tillämpning är emellertid, att verksamheten

är bestämd av ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Lagen äger således enligt huvudregeln icke tillämpning på sådant

slag av verksamhet, som ej beröres av ett dylikt arbetsförhållande. Verksamhet,

som utövas av endast innehavaren själv, faller följaktligen icke

under lagen.

Över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning avgavs efter

remiss yttranden från ett stort antal myndigheter och organisationer. Kommitténs

förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområdet på begreppet

verksamhet blev i yttrandena med enstaka undantag tillstyrkt eller lämnat

utan erinran. Sålunda uttalade socialstyrelsen att utvidgningen icke

komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag av verksamhet, som

den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast föga behov av ingripande,

men att den otvivelaktigt kunde anses motiverad från principiell

synpunkt. Landsorganisationen betecknade den föreslagna huvudregeln såsom

en för modern uppfattning självklar bestämning av tillämpningsområdet.

Byggnadsstyrelsen ifrågasatte däremot, huruvida det kunde anses tillräckligt

motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga

tjänstemannaverksamhet. Inom detta verksamhetsområde skulle lagens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 är 1958 5

bestämmelser få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänstelokaler

samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna

hade ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden.

För myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmelser

medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handhavandet

av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens

mening borde det avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen

att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna

uppnås även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna,

som kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet

i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler,

och detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde

på förevarande område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för atl

berättigade krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen

i Malmöhus län ansåg, att arbetarskyddslagen icke borde äga tilllämpning

på statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde

även för denna verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande,

men länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas

i annan form än som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna

lösas genom att erforderliga föreskrifter inrycktes i de för statens olika

verk utfärdade instruktionerna och tjänstereglementena. Därest emellertid

lagen ansåges böra äga tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes

det dock knappast rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter

i förhållande till andra statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man

skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk

beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet

förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde knappast anses

riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än Kungl. Maj :t.

1948 års riksdag

I det förslag till ny arbetarskyddslag, som genom propositionen nr 298

framlades för 19^8 års riksdag, angavs lagens tillämpningsområde så, att

lagen med vissa undantag ägde tillämpning å varje rörelse, industriell eller

icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom

å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt

särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt. I propositionen

erinrade föredragande departementschefen i anslutning härtill,

att den av arbetarskyddskommittén föreslagna huvudregeln vore densamma,

som på sill tid upptogs i det förslag till arbetarskyddslag, vilket 1911 remitterades

till lagrådet. Efter att ha berört lagrådets då gjorda erinringar mot

den föreslagna bestämningen av lagens tillämpningsområde, fortsatte departementschefen

:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

För min del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande

äga giltighet. Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen

framhållit, i fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen

såvitt de anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet

och utrustning. Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare

sammanhang, anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers

beskaffenhet i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i

byggnadsförfattningarna. Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,

måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga

sådan verksamhet från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud,

en omständighet som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av

lagens tillämplighet å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverksamheten

som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig

torde kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av

nu anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänstemannaverksamheten

fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.

Jag förutsätter därvid att såväl statliga som kommunala förvaltningsmyndigheter

skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så

snart behov därav kan anses föreligga.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes

föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående

lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies.

Vid samma riksdag yrkades i motionen I: 445 den ändringen i det av

departementschefen framlagda förslaget, att lagen jämväl skulle äga tilllämpning

å den statliga och kommunala egentliga förvaltningsverksamheten.

Andra lagutskottet, som behandlade såväl propositionen som motionen,

yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 62 följande i anledning av

motionen:

För bifall till motionen tala enligt utskottets mening vissa skäl, främst

att arbetarskyddslagen i princip bör vara allmängiltig och att det därför

synes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde bör uteslutas något

verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den art, som lagen

avser att förebygga, kan tänkas förekomma. Såsom motionärerna anfört

saknas icke exempel på att i allmän tjänst anställda befattningshavare haft

att utföra sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. Å andra

sidan kunna de motiv föredragande departementschefen åberopat för förslaget

att även i fortsättningen lämna den egentliga förvaltningstjänsten

utanför arbetarskyddslagen icke frånkännas bärkraft. I detta sammanhang

må nämnas att den i propositionen intagna ståndpunkten överensstämmer

med vad som synes vara regel i utländsk arbetarskyddslagstiftning, bl. a. i

de övriga nordiska länderna. För övrigt skulle det vara förenat med vissa

lagtekniska svårigheter att inordna den egentliga förvaltningsverksamheten

under arbetarskyddslagen; ändringar i förslaget skulle krävas icke blott i

1 § utan även i vissa andra paragrafer, exempelvis 2 och 3 §§. Utskottet

anser självfallet icke att i arbetarskyddshänseende böra uppställas mindre

krav beträffande den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten än

i fråga om annan verksamhet, men utskottet utgår från att samma resultat

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

7

skall kunna uppnås genom samarbete med arbetarskyddsorganen som om

arbetarskyddslagen erhölle tillämplighet på förevarande område. Utskottet

vill kraftigt understryka departementschefens uttalande att han förutsatte

att såväl statliga som kommunala myndigheter skulle låta sig angeläget

vara att samråda med tillsynsorganen så snart behov därav kunde anses

föreligga. Det bör på olika sätt tillses, att en sådan kontakt kommer till

stånd. För statens del planeras en allmän verksstadga. Vid detta utredningsarbete

synes enligt utskottets mening böra övervägas, om icke i en

dylik stadga kunde inflyta vissa föreskrifter om verkslednings skyldigheter

i arbetarskyddshänseende. Måhända kan det även befinnas lämpligt att i

den blivande instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

beröra dessa organs ställning i fråga om den statliga och kommunala

förvaltningsverk samheten.

Utskottet vill slutligen framhålla, att utskottet utgår från att begreppen

rörelse och arbetsföretag även i fortsättningen komma att tolkas lika vidsträckt

som vid tillämpningen av gällande arbetarskyddslag.

Motionen avslogs av riksdagen, och bestämmelsen om lagens tillämpningsområde

fick det innehåll, varför ovan redogjorts.

I allmän verksstadga den 7 januari 1955 6 § 2 mom. finnes bl. a. följande

bestämmelser.

Chefen skall ägna omtanke åt personalens arbetsförhållanden och därvid

så långt möjligt sörja för trivsel i arbetet. Särskilt skall tillses, att

myndighetens lokaler äro så beskaffade och utrustade samt i övrigt i sådant

skick, att fara icke föreligger att någon av personalen ådrager sig ohälsa

i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Bestämmelserna är i stort sett oförändrade överförda från det betänkande

med förslag i ämnet, vilket låg till grund för stadgan. I betänkandet

anföres som skäl för bestämmelsen en erinran om vad utskottet anfört

i sitt ovannämnda utlåtande.

1952 års riksdag

I den vid 1952 urs riksdag väckta motionen II: 48 hemställdes »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära framläggande

av förslag till utvidgande av arbetarskyddslagens tillämpningsområde att

omfatta, med de inskränkningar som anges i 3 och 4 §§ i lagen, varje verksamhet,

vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning».

Över motionen avgavs remissyttranden av kungl. arbetarskyddsstyrelsen,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och

Svenska stadsförbundet.

Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrkte bifall till motionen. Landstingsförbundet

förklarade, alt det enligt förbundets mening icke förelåge något behov att

med hänsyn till förhållandena inom landstingens verksamhet vidga arbetarskyddslagens

tillämpningsområde. Emellertid hade förbundet intet att erinra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

mot eu sådan utvidgning, därest den av andra skäl kunde finnas påkallad.

Landskommunernas förbund och Stadsförbundet avstyrkte motionen.

Av innehållet i remissyttrandena må här allenast återges vissa delar av vad

arbetarskijddsstyrelsen anförde. Styrelsen yttrade sålunda:

I motionen avses närmast, att den statliga och kommunala egentliga

tjänstemannaverksamheten skall överföras till arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Det bör emellertid framhållas, att den i motionen föreslagna

utvidgningen till att omfatta verksamhet i stället för rörelse medför att även

vissa andra verksamheter än den ovannämnda statliga och kommunala

komma att inbegripas under lagen. Detta blir bl. a. fallet med ideella föreningar,

stiftelser och dylikt. I allmänhet torde nämligen icke den egentliga

föreningsverksamheten, som utövas av ideella föreningar, såsom fackförbund,

avdelningar av sådana förbund, nykterhetsföreningar, religiösa

föreningar, kunna betraktas som rörelse. Vidare kommer lagen att bli tilllämplig

på det husliga arbetet, som utföres i arbetsgivarens hem, varigenom

hembiträdeskåren kommer alt falla under lagen.

Även om man bortser från de formella svårigheterna att vid tolkningen

av begreppet rörelse komma fram till en någorlunda klar gränsdragning

mellan sådan verksamhet som omfattas av lagen och sådan som faller utanför

densamma, innebär bibehållandet av rörelsebegreppet ej oväsentliga

materiella olägenheter. I motionen har sålunda framhållits, att minderåriga,

anställda vid verksamhetsgrenar, som äro undantagna från lagens tillämpning,

undandragas från de läkarundersökningar och årliga läkarbesiktningar,

som föreskrivas i lagen. Vidare har i motionen påpekats, att yrkesinspektionen

icke kan effektivt ingripa i sådana fall, då statligt eller kommunalt

anställd personal nödgats tjänstgöra i lokaler, som äro otillfredsställande

från hälsosynpunkt. Styrelsen får understryka vad härutinnan i

motionen andragits och finner det icke vara skäligt att i nu förevarande

hänseenden — åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete —

skillnad göres mellan industriell eller annan rörelse, som faller under lagen,

och den del av den statliga och kommunala verksamhet, som är undantagen

därifrån. Det må i detta sammanhang erinras om att lagen äger tilllämpning

å åtskillig statlig och kommunal drift, t. ex. statens järnvägar,

statens vattenfallsverk, telegrafverket, postverket, kommunala bad-, fattigvårds-

och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk.

---Vissa föreskrifter i den nya lagen — detta gäller framför allt

i fråga om nattvila och veckovila — ha en social syftning och beröra arbetstagarnas

personliga förhållanden. Från arbetstagarnas ståndpunkt måste

det därför te sig svårförståeligt, varför vissa grupper, anställda i statlig

eller kommunal tjänst, icke genom lagens stöd skola vara tillförsäkrade

samma förmåner som komma andra grupper med liknande arbetsuppgifter

inom industriell eller annan rörelse till godo.

Om 1 § i arbetarskyddslagen ändras så, att lagen omfattar all verksamhet,

oavsett om denna bedrives i form av rörelse eller icke, kommer att —

under förutsättning att arbetsgivare- och arbetstagareförhållande föreligger

— till lagen hänföras framför allt sådan statens verksamhet, som avser

allmän förvaltning och rättskipning, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten,

ävensom den egentliga militärtjänsten, sådan kommunal

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

verksamhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,

skatte- eller andra liknande myndigheter, sådan verksamhet, som bedrives

av ideella föreningar, samt husligt arbete. Några särskilda olägenheter synas

i allmänhet icke vara förknippade med en sådan utvidgning av lagens

tillämpningsområde. I den mån på grund av speciella förhållanden avsteg

från vissa bestämmelser i lagen kunna vara motiverade, synas dispenser

kunna lämnas på sätt som hittills skett inom det område som lagen för

närvarande omfattar. Det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida icke vissa

verksamhetsgrenar, t. ex. den egentliga militärtjänsten och polisväsendet,

eller visst slag av arbete, t. ex. husligt arbete, helt eller delvis böra undantagas

från lagens tillämpning med hänsyn till att arbetarskyddssynpunkterna

här kunna få vika för andra intressen. För ett ställningstagande i

sistnämnda spörsmål torde en närmare utredning vara erforderlig.

Som ett skäl mot att lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten

har anförts (prop. nr 298/1948, s. 74), att man i allt fall måste undantaga

sådan verksamhet från lagens bestämmelser om föreläggande och förbud.

Redan nu gäller emellertid beträffande statlig verksamhet, som faller

under lagen — järnvägar, post, telegraf, örlogsvarv, etc. — att i stället för

föreläggande och förbud ett särskilt förfarande enligt 60 § arbetarskyddslagen

skall komma till användning.

Styrelsen får slutligen omnämna, att arbetstidsutredningen på remiss

till olika myndigheter och organisationer utsänt ett preliminärt förslag till

ny arbetstidslagstiftning, enligt vilket ifrågasättes att för nämnda lagstiftnings

del utbyta begreppet rörelse mot begreppet arbete.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 26

över motionen:

Utskottet behandlade 1948 frågan om lagens tillämpningsområde och

uttalade då, att arbetarskyddslagen i princip borde vara allmängiltig och

att det därför syntes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde borde

uteslutas något verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den

art, som lagen avser att förebygga, kunde tänkas förekomma. Utskottet,

som icke ville frångå det av departementschefen framlagda förslaget, yttrade,

bland annat, att utskottet självfallet icke ansåge, att i arhetarskyddshänseende

borde uppställas mindre krav beträffande den statliga och kommunala

förvaltningsvcrksamlicten än i fråga om annan verksamhet, men

att utskottet utginge från att samma resultat skulle kunna uppnås genom

samarbete med arbetarskyddsorganen, som om arbetarskyddslagen erhölle

tillämplighet på förevarande område.

Förhållandena efter 1948 ha, såvitt utskottet har sig bekant, icke inneburit

sådana förändringar, att utskottet nu har anledning att frångå den

uppfattning, som utskottet då gav uttryck åt. Detta innebär emellertid icke,

att utskottet saknar förståelse för de olägenheter, som följa av den nuvarande

avgränsningen av lagens tillämpning. Såsom motionärerna anfört

- - och såsom jämväl framgår av utskottets utlåtande 1948 — saknas icke

exempel på alt i allmän tjänst anställda befattningshavare haft alt utföra

sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. I och för sig äro

missförhållanden av nu antydd art även länkbara inom enskild verksamhet,

som för närvarande icke omfattas av lagen, t. ex. ideella föreningars

verksamhet. 1 kritiken av lagens nuvarande tillämplighetsregel har vidare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

pekats på de svårigheter, som inställt sig vid tolkningen av begreppet rörelse.

Utan tvivel torde gränsdragningen härvidlag i många fall även te sig

godtycklig och svårförståelig.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagen den 16 maj 1930

om arbetstidens begränsning såsom huvudregel för tillämpningen innehåller

stadgande som principiellt överensstämmer med arbetarskyddslagens

tillämplighetsregel, och att arbetstidsutredningen erhållit i uppdrag

att undersöka förutsättningarna för en utvidgning av tillämplighetsområdet

för arbetstidslagstift ningen. Utredningen har utarbetat ett preliminärt

förslag till ny arbetstidslag och däri — enligt vad utskottet erfarit

— föreslagit utbyte av begreppet rörelse mot begreppet arbete. Därest

slutgiltigt förslag i denna riktning framlägges, synes förevarande spörsmål

komma i ett annat läge. Utskottet anser icke att riksdagen, innan

definitiv ställning tagits till frågan om arbetstidslagstiftningens framtida

tillämpningsområde, hos Kungl. Maj :t bör begära framläggande av förslag

enligt motionärernas hemställan. Utskottet förutsätter emellertid, att

Kungl. Maj :t ägnar uppmärksamhet åt frågan huruvida en vidsträcktare

tillämpning av arbetstidslagstiftningen bör föranleda motsvarande förändring

av huvudregeln för arbetarskyddslagens tillämpning. Därvid synes

även böra beaktas icke blott de synpunkter, som kunna tala för viss överensstämmelse

mellan arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, utan jämväl

den kritik mot arbetarskyddslagens nuvarande utformning, som ovan

berörts.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte

som sin mening ge till känna vad utskottet ovan anfört.

Arbetstidsutredningen har — såsom i fortsättningen närmare skall beröras

i sitt den 2 juli 1954 avlämnade betänkande »Ny arbetstidslagstiftning

och partiell arbetstidsförkortning» (SOU 1954: 22) framlagt förslag till allmän

arbetstidslag, vilken med vissa inskränkningar skall äga tillämpning

å varje arbete, till vilket arbetstagare mot vederlag användes för arbetsgivares

räkning. Något förslag i anledning av betänkandet har Kungl. Maj :t ännu

icke framlagt. Ej heller har riksdagens tillkännagivande i anledning av motionen

ännu föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstijrelsen hänvisar till sitt yttrande i anledning av motionen

11:48 vid 1952 års riksdag samt förklarar att vid en blivande ändring av

arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde denna fråga enligt styrelsens

mening torde böra tagas under övervägande även för arbetarskyddslagens

vidkommande. Därvid vore det enligt styrelsen önskvärt att såvitt möjligt

likformiga bestämmelser införes i arbetarskyddslagen och arbetstidslagstiftningen.

Landsorganisationen tillstyrker bifall till den i motionerna begärda utvidgningen

av arbetarskyddslagens tillämpningsområde samt hänvisar till att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 13 är 1958

Landsorganisationen i sitt remissyttrande över 1938 års arbetarskyddskommittés

betänkande betecknat den i betänkandet föreslagna bestämningen av

tillämpningsområdet såsom för modern uppfattning självklar. I nämnda

yttrande hade vidare framhållits, att det vore mindre svårförklarligt att statsmakterna

1912 föredrog lagrådets restriktivare förslag än att begränsningen

under så många år upprätthållits i trots av det inom de undantagna verksamheterna

allt mera framträdande skyddsbehovet. I förevarande yttrande

anför Landsorganisationen därutöver:

LO kan icke finna någon vare sig principiell eller praktisk motivering

för att från en lagstiftning om arbetarskydd undantaga arbetstagare som är

sysselsatta inom den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten.

Organisationen kan i denna del helt ansluta sig till vad som anfördes i 1946

års betänkande. Ingen lärer väl vilja ifrågasätta det naturliga och självklara

i kravet att här ifrågavarande arbetstagare skall vara tillförsäkrade

samma skvdd mot ohälsa och olycksfall i arbetet som gäller inom arbetsmarknaden

i övrigt, och det är omöjligt att förklara varför inte så skulle kunna

ske genom att skyddet beredes genom arbetarskyddslagen utan — om det

över huvud författningsreglerades — endast genom mot bestämmelserna i

denna lag svarande föreskrifter i de olika myndigheternas instruktioner och

tjänstereglementen. Vad angår den praktiska motiveringen för en utvidgning

av lagens tillämpningsområde kan LO — utöver vad som i det avseendet anföres

i remitterade motionen — erinra om vad som underströks i den ovannämnda

motionen 1948, nämligen att utvecklingen inom tjänstemännens arbetsområde

medfört vissa ganska framträdande förändringar: antalet kontorsanställda

hade kraftigt ökat och den maskinella utrustningen på kontoren

utvidgats. Förekomsten av ej sällan osunda eller rent av hälsovådliga

arbetslokaler hade aktualiserat de arbetshygieniska frågorna, och den ökade

maskinanvändningen hade medfört ökade risker för vissa yrkessjukdomar

och även för olycksfall. Det funnes ingen anledning att i arbetarskyddshänseende

behandla stats- och kommunaltjänstemännen på annat sätt än förvaltningspersonal

inom det enskilda näringslivet.

Landskommunernas förbund anför i förbundets remissvar:

Vad först angår arbetarskyddslagens tillämpningsområde förutsattes i

samband med lagens tillkomst, alt ett tillfredsställande arbetarskydd skulle

kunna åstadkommas även på de kommunala arbetsplatser, för vilka lagen

icke gällde, och att detta skulle kunna ske genom frivillig samverkan mellan

kommunala myndigheter och de officiella arbetarskyddsorganen. I det av

1951 års byggnad s ut red ning avgivna betänkandet om förenklad byggnadslagtiftning

(SOU 1957:21) har utredningen berört frågan om hur arbetarskyddssynpunkterna

lämpligen bör tillgodoses i samband med kommunal

byggnadsverksamhet ( s. 155 tf). Efter att ha diskuterat olika möjligheter

stannar utredningen för följande slutomdöme: »Överhuvud vill utredningen

ifrågasätta, om den lämpligaste utvägen alt få eu bättre samordning

av de olika myndigheternas verksamhet är all införa tvingande bestämmelser

om samråd eller inhämtande av yttranden. Behovet av samarbete torde

erkännas på ömse håll. Den naturliga utvägen torde vara att såväl yrkesinspektörerna

som byggnadsnämnderna hos arbetarskyddsstyrelsen resp.

länsstyrelsen anmäler mera påtagliga fall av bristande samarbete och att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

dessa sistnämnda myndigheter vid behov gör vederbörande befattningshavare

uppmärksamma på vad som brister.»

Styrelsen är medveten om att det inom exempelvis beståndet av skolbyggnader

finns åtskilligt att anmärka ur arbetarskyddssynpunkt. Någon överblick

över de i motionerna angivna bristerna har styrelsen emellertid icke,

varför det undandrager sig styrelsens bedömning, huruvida erforderliga förbättringar

kan ske på frivillighetens väg eller om det är nödvändigt att utvidga

arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Under dessa omständigheter

anser sig styrelsen böra fästa Utskottets uppmärksamhet vid det härovan

citerade uttalandet av byggnadsutredningen.

Landstingsförbundets styrelse framhåller i sitt för förbundet avgivna

remissyttrande att enligt styrelsens mening inga olägenheter uppkommit av

det förhållandet att exempelvis skolor och förvaltningsbyggnader är undantagna

från arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Emellertid förklarar

styrelsen att den icke vill motsätta sig en utvidgning av lagens tillämpningsområde

även till undervisningsväsendet och förvaltningsverksamheten, om

vid en undersökning sådana förhållanden uppenbaras att en dylik utvidgning

är erforderlig.

Stadsförbundets styrelse erinrar i sitt för förbundet avgivna remissvar om

att styrelsen i yttrande över 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande

förklarat att styrelsen icke hade något att invända mot den av kommittén

föreslagna bestämningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, och

funnit det ligga i sakens natur att ingen verksamhet skulle fritagas från

skyddsåtgärder, som med hänsyn till dess arbetsförhållanden rimligen kunde

ifrågasättas. I fortsättningen anför styrelsen:

Styrelsen vidhåller den principiella inställning, som styrelsen sålunda givit

uttryck åt, och har alltså för sin del icke något att erinra mot en utvidgning

av arbetarskyddslagens tillämpningsområde i överensstämmelse med förenämnda

kommittéförslag. Genom en dylik ändring av lagens bestämmelser

torde de i föreliggande motioner framförda önskemålen om ett bättre arbetarskydd

bliva tillgodosedda. Styrelsen vill emellertid framhålla, att den

utvidgning av tillämpningsområdet, som nu ifrågasättes, måste föregås av en

översyn av bl. a. bestämmelserna i 3 kap. arbetarskyddslagen om arbetstiden

och dess förläggning för utredning av vilka ändringar häri, som eventuellt

kunna vara påkallade med hänsyn till den speciella naturen hos de nya

verksamhetsgrenar, som skulle komma att falla under lagen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) förklarar i sitt remissvar sig

icke ha någon erinran mot motionärernas förslag samt hänvisar till att TCO

i sitt yttrande över 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande anfört att

organisationen ansåg det som en stor fördel att statlig och kommunal verksamhet

i största utsträckning härigenom skulle komma att underkastas lagens

bestämmelser. Med hänvisning härtill och mot bakgrund av gjorda erfarenheter

anser TCO att det icke är tillfredsställande, att de offentliganställda

undantagits från lagens tillämpning. Dessutom torde enligt organisationen

en del arbetstagare i offentlig tjänst för närvarande arbeta under sådana för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958 13

hållanden, att en fortlöpande kontroll från yrkesinspektionens sida vore

önskvärd.

Arbetstidslagstiftningen

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning (allmänna

arbetstidslagen) är tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt på hus-,

väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt arbetsföretag,

såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivares räkning i regel användes

flera än fyra arbetare (1 §).

Från lagens tillämpning undantages:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete, som bedrives av staten,

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) skeppstjänst, som omförmäles i sjöarbetstidslagen, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet ej är att hänföra

till skogsarbete,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives såsom

självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,

som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock

att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för

allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger

tillämpning, samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans

bostad (1 §).

Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens

familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde (2 §).

Såsom ovan framgått regleras vissa arbetsområden av särskilda arbetstidslagar.

De särskilda arbetstidslagarna är lantarbetstidslagen, arbetstidslagen

för detaljhandeln samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Arbetstidsutredningen

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades

den s. k. arbetstidsutredningen. Utredningens uppdrag bestod i att verkställa

en översyn av arbetstidslagstiftningen. I direktiven anförde föredragande

departementschefen bl. a., att andra lagutskottet år 1945 framhållit

att frågan om allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde borde tagas

under omprövning. En allmän översyn av arbetstidslagstiftningen, berörande

bl. a. nämnda fråga borde därför ske.

Arbetstidsutredningen avlämnade den 2 juli 1954 sitt betänkande del V,

benämnt »Ny arbetstidslagstiflning och partiell arbetstidsförkortning» (SOU

1954: 22). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till allmän arbetstidslag. Förslaget

innebär i fråga om lagens tillämpningsområde i huvudsak följande.

Lagen skall i princip omfatta alla arbetstagare som mot vederlag användes

till arbete för arbetsgivares räkning. Från denna regel finnes vissa inskränkande

undantag, vilka dock är väsentligt mindre omfattande än de undantag

som återfinnes i nu gällande arbetstidslagstiftning. Undantagen omfattar

dels vissa grupper arbeten, dels vissa grupper arbetstagare. Följande arbeten

skall icke falla under den föreslagna allmänna arbetstidslagen, nämligen

a) okontrollerbart arbete,

b) oregelbundet arbete,

c) arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning,

d) arbete, som bedrives av lots- och fyrinrättningen,

e) arbete, som åvilar militär eller civilmilitär personal inom försvar sväsendet

samt personal inom polisväsendet och brandväsendet,

f) skeppstjänst och fiske,

g) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare.

Från den allmänna arbetstidslagen undantages vidare de arbetstagare,

som faller under den nya arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,

som utredningen samtidigt föreslagit.

De största ändringarna innebär att arbete som bedrives av staten införes

under lagstiftningen. Detsamma gäller sjuk- och fattigvård samt arbete

som utföres av trafikpersonal vid järnväg. Nuvarande undantag för företag

med mindre än fyra arbetare slopas.

Följande arbetstagargrupper föreslås skola läggas utanför den allmänna

arbetstidslagen.

a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill är att hänföra maka eller

make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och

styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar,

b) företagsledare eller arbetsledare, som ej annat än tillfälligtvis själv

deltar i arbetet,

c) kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal

utom i rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 är 1958

därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning,

d) arbetstagare, som utan att vara hänförlig till någon av de under b)

eller c) angivna intar en med sådan arbetstagare jämförlig ställning.

En av utredningens ledamöter reserverade sig mot att arbete, som åvilar

personal inom brandväsendet, skulle falla utanför lagen. Vidare reserverade

sig två ledamöter mot förslaget att lagen icke skulle omfatta kontors- och

förvaltningspersonal.

Betänkandet har remissbehandlats men i övrigt icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utredningen om kortare arbetstid

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande tillkallades,

i juni 1954, efter vederbörligt bemyndigande sakkunniga för att biträda med

utredning om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän

förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade

under namnet utredningen om kortare arbetstid, framlade i juli 1956 betänkande

(SOU 1956:20—21) med förslag till lagstiftning om allmän förkortning

av den ordinarie arbetstiden, som enligt då gällande bestämmelser

utgjorde 48 timmar i veckan, till 45 timmar i veckan. I överensstämmelse

med sina direktiv föreslog utredningen inte någon ändring beträffande lagstiftningens

tillämpningsområde och upptog inte heller andra spörsmål,

som behandlats av arbetstidsutredningen.

I proposition nr 80 till 1957 års riksdag framlades förslag till en allmän

arbetstidsförkortning i enlighet med utredningens om kortare arbetstid förslag.

I propositionen uttalade föredragande departementschefen, statsrådet

Ericsson, att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den

kortare ordinarie arbetstiden, tiden torde vara inne att ta ställning till de

av arbetstidsutredningen framlagda förslagen angående arbetstidslagstiftningens

tillämpningsområde och systematiska utformning.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitl av riksdagen godkända

utlåtande nr 14, i vilket bl. a. nämnda uttalande av föredragande

departementschefen förklarades icke ha givit utskottet anledning till erinran

eller särskilt yttrande.

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstgrelsen framhåller — såsom förut anmärkts — önskvärdheten

av likformiga bestämmelser i arbelstidslagstiftningen och arbetarskyddslagen.

Styrelsen hänvisar vidare till sill remissyttrande över arbetstidsutredningens

betänkande och anför därom:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Vad beträffar arbetstidsutredningens---betänkande---har

Arbetarskyddsstyrelsen---med avseende å lagens tillämpningsområde

uttalat, att Styrelsen funne det väl motiverat, att den nuvarande generella

begränsningen till rörelse med minst fyra arbetstagare helt slopades. Förslaget

innebär i detta hänseende, att lagen skall vara tillämplig »å varje

arbete» i den mån detta icke särskilt undantagits genom uttrycklig bestämmelse

i lagen. Så är exempelvis fallet med brandväsendet medan

hälso- och sjukvården i olika former skulle föras in under lagen. Styrelsen

tillstyrkte, att så komme att ske med vissa från praktisk synpunkt föga

betydelsefulla modifikationer. I fråga om brandväsendet innebär Styrelsens

yttrande, att Styrelsen anslöt sig till den mening, som omfattades av utredningens

majoritet på denna punkt.

Landsorganisationen anför i sitt remissvar:

LO uttalar sin principiella anslutning till motionärernas förslag att allmänna

arbetstidslagen i enlighet med arbetstidsutredningens förslag 1954

utsträckes att gälla även grupper av anställda som nu är undantagna. LO

anser tiden vara inne för en utvidgning av lagens tillämpningsområde till

att i princip omfatta varje verksamhet, såväl privat som offentlig, i vilken

arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Samtliga de av

motionärerna berörda frågorna angående arbetstidsregleringen torde emellertid

vara sådana, till vilka statsmakterna ansett att ställning bör tagas

först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den i fjol genomförda

allmänna arbetstidsförkortningen (se Kungl. Maj:ts prop. 1957 nr 80,

s. 27). Ehuru LO inte kan finna några hållbara skäl för att uppskjuta

ställningstagandet i varje fall till frågan om lagens tillämpningsområde

i avvaktan på erfarenheterna av arbetstidsförkortningen, vill organisationen,

med hänsyn till den av statsmakterna så nyligen intagna ståndpunkten,

icke i nuvarande sammanhang påyrka några omedelbara åtgärder i

motionens syfte men understryker angelägenheten av att arbetstidsutredningens

förslag i nu ifrågavarande delar omprövas utan onödig tidsutdräkt.

Landskommunernas förbund hänvisar i sitt remissvar till de yttranden

förbundet avgivit över ovannämnda betänkanden av arbetstidsutredningen

och utredningen om kortare arbetstid. I yttrandet över det förstnämnda

betänkandet anförde förbundets styrelse, att den icke hade något att erinra

emot det principiella underlaget för förslaget, nämligen att det vore

fråga om en ren skyddslagstiftning, avsedd att omfatta alla arbetstagare,

som mot vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning. Styrelsen

hade emellertid i vissa detaljfrågor en annan uppfattning än den som

framlagts i betänkandet. Så var bl. a. fallet beträffande kommunalt anställd

vaktmästarpersonal, där styrelsen hävdade att arbetstiden för denna

grupp icke vore kontrollerbar och att gruppen följaktligen borde falla

utanför arbetstid slagstiftningen.

Landstingsförbundet har anfört:

De problem, som för landstingens vidkommande skulle komma att uppstå

om allmänna arbetstidslagen göres tillämplig på landstingens viktigaste

verksamhetsområde, hälso- och sjukvården, har förbundets styrelse tidigare

belyst i bl. a. yttranden över dels arbetstidsutredningens betänkande del V

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 är 1958

17

med förslag till ny arbetstidslagstiftning samt partiell arbetstidsförkortning,

dels ett av utredningen om kortare arbetstid framlagt betänkande

med förslag till ändringar i gällande arbetstidslagar.

Sammanfattningsvis framhölls i dessa yttranden, att med hänsyn till

de speciella förhållanden, under vilka hälso- och sjukvård måste bedrivas,

det är motiverat att dessa vårdgrenar liksom hittills undantagas från allmänna

arbetstidslagens tillämpningsområde. Om detta icke är möjligt,

måste dock under alla förhållanden betryggande garantier skapas för att

arbetet inom sjukvården kan bedrivas på sådant sätt, att någon sänkning

av sjukvårdens standard icke måste vidtagas. Det föreslogs därför som ett

alternativ att i lagen skulle intagas särregler avseende sjukvården beträffande

dygnsmaximum, arbetsperiodens begränsning och antalet övertidstimmar

per år. Om dessa synpunkter kunde tillgodoses, ansåg sig styrelsen

icke böra motsätta sig arbetstidsutredningens förslag i denna del.

Dessa synpunkter anser styrelsen alltjämt bärande.

Erinras må även att föredragande departementschefen i proposition nr

80/1957 angående ändring av allmänna arbetstidslagen bl. a. uttalat, att

först sedan erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens följder syntes

de frågor, som arbetstidsutredningens förslag behandlar, sålunda bl. a. en

utvidgning av lagens tillämpningsområde, böra upptagas till prövning. Styrelsen

vill för sin del helt ansluta sig till detta departementschefens uttalande.

Stadsförbundet hänvisar i sitt av dess styrelse avgivna remissyttrande

till vad styrelsen anfört i sitt yttrande över arbetstidsutredningens ovannämnda

betänkande. I sistnämnda yttrande anförde styrelsen icke någon

erinran mot den principiella uppläggningen i betänkandet. Däremot kunde

styrelsen icke dela utredningens uppfattning i en del spörsmål av mera

sekundär natur. Sålunda uttalade styrelsen avvikande mening bl. a. i

frågan, huruvida kommunalt anställd vaktmästarpersonal skulle anses utföra

kontrollerbart arbete, samt i frågan, huruvida förvaltnings- och kontorspersonal

borde undantagas från allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde.

Tjänstemännens centralorganisation förklarar sig icke ha någon erinran

mot motionärernas förslag och hänvisar därvid till sitt remissyttrande

i anledning av arbetstidsutredningens förutnämnda betänkande, därvid

organisationen, under hänvisning till av den framförda erinringar i detaljfrågor,

tillstyrkte utredningens förslag till ny arbetstidslag.

Utskottet

1 motionerna hemställes, att arbetarskyddslagens tillämpningsområde

måtte utvidgas till att omfatta jämväl de delar av statlig och kommunal

verksamhet, som för närvarande faller utanför lagen. Härmed åsyftas den

av siat och kommun bedrivna egentliga förvaltningsverksamheten, som,

genom alt tillämpningsområdet anknutits till begreppen rörelse och särskilt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 13

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

arbetsföretag, ansetts icke omfattas av lagen. Vidare hemställer motionärerna,

att — i enlighet med arbetstidsutredningens förslag — en liknande utvidgning

måtte ske i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde.

Utskottet tar först upp frågan om en utvidgning av arbetstidslagens tilllämpningsområde.

Härutinnan har arbetstidsutredningen år 1954 framlagt

förslag, innebärande en utvidgning av tillämpningsområdet till i princip all

statlig och kommunal verksamhet. Emellertid har föredragande departementschefen

i propositionen angående den vid 1957 års riksdag beslutade

förkortningen av den ordinarie arbetstiden uttalat, att arbetstidsutredningens

förslag i fråga om arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde icke torde

böra prövas, förrän erfarenheter vunnits rörande vei-kningarna av den

kortare ordinarie arbetstiden, vilket uttalande av riksdagen lämnats utan

erinran. Utskottet anser den av departementschefen uttalade uppfattningen

välbetänkt och finner därför icke skäl föreslå riksdagen att nu vidtaga någon

åtgärd i anledning av denna del av motionärernas yrkande.

Vad härefter angår frågan, huruvida arbetarskyddslagen bör göras tilllämplig

å den egentliga förvaltningsverksamheten, har denna fråga tidigare

varit föremål för riksdagens prövning. Därvid har riksdagen, i enlighet

med vad utskottet föreslagit, ansett sig icke böra frångå nu gällande bestämmelser.

Riksdagen har dock uttalat, att arbetarskyddslagen i princip

borde vara allmängiltig och att det syntes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde

borde uteslutas något verksamhetsområde, inom vilket missförhållande

av den art, som lagen avser att förebygga, kunde tänkas förekomma.

Emellertid har det ansetts, att arbetarskyddssynpunkterna inom

den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten i alla fall kunde bli

tillfredsställande beaktade genom samarbete mellan vederbörande statliga

eller kommunala förvaltning, å ena, och arbetarskyddsorganen, å andra

sidan. Vidare har mot den föreslagna utvidgningen anförts, att frågan

härom borde prövas i samband med motsvarande fråga beträffande arbetstidslagstiftningen.

Utskottet är fortfarande av den uppfattningen, att arbetarskyddslagen i

princip bör vara tillämplig å varje verksamhet, där den har en uppgift att

fylla. Såsom flertalet remissinstanser framhållit och såsom även framkommit

vid tidigare riksdagsbehandlingar av förevarande fråga, saknas icke

exempel på missförhållanden ur arbetarskyddssynpunkt inom statlig och

kommunal förvaltning. Med hänsyn härtill och då det slutliga ställningstagandet

till motsvarande spörsmål rörande arbetstidslagstiftningen — såsom

ovan anförts — torde dröja, anser utskottet de av motionärerna begärda

ändringarna i arbetarskyddslagen nu böra genomföras. Såsom framhållits

i vissa remissvar torde dock härvid frågan om vissa modifikationer

beträffande offentlig verksamhet med mera särartade uppgifter kunna komma

att bli föremål för övervägande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958 19

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I:B68 och II: B 79, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om förslag till sådan ändring i arbetarskyddslagen,

att dess tillämpningsområde utvidgas till att i princip omfatta

all statlig och kommunal verksamhet; samt

B. att motionerna I: B 68 och II: B 79, i den mån de icke

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 november 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Åkesson* och Eric Carlsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Gustavsson i

Alvesta*, Björkman och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under B

av herr Nilsson i Göteborg, fröken Sandell och herr Johansson i Södertälje.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.