Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens frän gällande bestämmelser om axeloch boggietryck på landets vägar. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 125 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr B 162 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.
1958-11-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1958 B:15, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens frän gällande bestämmelser om axeloch boggietryck på landets vägar. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 125 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr B 162 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
1
Nr B 15
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens frän
gällande bestämmelser om axel- och boggietryck på
landets vägar.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr B 125 i första kammaren av herr
Sveningsson samt nr B 162 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till känna den stora vikt riksdagen fäster
vid att möjligheter till dispens från gällande bestämmelser om axel- och
boggietryck noggrant tillvaratages».
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Gällande bestämmelser
Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får enligt 54 § 1 inom.
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 icke föras på allmän väg,
gata eller annan allmän plats:
a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, axeltryck, överstiger
6,00 ton;
h) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes
avstånd än 2,0 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonståget, även
kallat boggietryck, överstiger 8,00 ton;
c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger,
vid mindre avstånd än 2,0 meter mellan fordonets eller fordonstågets
första och sista hjulaxel, 8,00 ton,
vid avstånd mellan sagda axlar uppgående till 2,0 men ej 2,2 meter,
8,50 lon,
vid avstånd mellan samma axlar uppgående till 2,2 meter eller däröver,
8,75 ton med tillägg av 0,25 ton för varje 0,2 meter, varmed axelavståndet
överstiger 2,2 meter.
Om befogenhet för myndighet att göra undantag från nu återgivna bestämmelser
stadgas i 61 och 63 §§ i förordningen. Enligt 61 § 1 mom.
tillkommer det länsstyrelsen — såvitt angår stads område dock stadsmyndighet
— att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän plats
1 — Bilxang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 15
2 Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
eller beträffande samtliga dglika vägar inom visst område meddela erforderliga
föreskrifter, avseende bl. a. förbud mot trafik eller inskränkning i
trafiken beträffande bl. a. fordons axeltryck och bruttovikt ävensom medgivande
till större axellryck eller bruttovikt å fordon, in. in., än som tillätes
i 54 § (lokal trafikföreskrift). Vidare äger enligt 63 § 1 inom., såvitt angår
stads område, stadsmyndighet och eljest länsstyrelsen att för visst ändamål
medgiva undantag från bl. a. bestämmelserna i 54 § 1 inom. om
axeltryck in. in. ävensom från lokal trafikföreskrift, som meddelats av
myndigheten. Sådana undantag må ock meddelas, om trafiken berör såväl
stad som landsbygd inom visst län, av länsstyrelsen samt, om trafiken berör
mer än ett län, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid medgivande
av sådant undantag som nu är i fråga skall enligt 62 § 2 mom. fästas sådana
villkor, som kan anses nödiga till förebyggande av fara för trafiksäkerheten
eller skada å vägen.
Befordras med fordon last i strid mot 54 § 1 mom., skall föraren enligt
67 § fjärde stycket vägtrafikförordningen straffas med dagsböter. Även
ägaren är enligt samma stycke förfallen till sådant straff, då omständigheterna
gör sannolikt, att förseelsen skett med hans vetskap och vilja.
Bryter någon mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i
61 § eller 63 § 2 mom., straffas han enligt 68 § med dagsböter. För att
ytterligare trygga efterlevnaden av bestämmelserna om bl. a. högsta tilllåtna
axeltryck infördes fr. o. m. den 1 juli 1955 efter hörande av 1955 års
riksdag i 57 § 1 mom. vägtrafikförordningen ett stadgande om viss rätt och
plikt för polisman att hindra fortsatt färd. Finner polisman, att å fordon
tagits så stor last eller sådant antal passagerare, att den för fordonet fastställda
maximilasten eller det vid fordonets färd å vägen tillåtna högsta
axeltrycket överskridits, äger han sålunda, därest fortsatt färd med fordonet
icke kan äga rum utan fara eller olägenhet, förbjuda fortsatt färd, så ock,
där förbudet icke efterkommes, hindra färden. Har maximilasten överskridits
med mer än 20 procent eller axeltrycket med mer än 10 procent, åligger
det polismannen att vidtaga åtgärd, som nu sagts, där ej särskilda skäl
till annat föranleder.
Genévekonventionen
Efter förhandlingar i Geneve tillkom den 19 september 1949 en ny internationell
konvention rörande vägtrafik (Genévekonventionen). Den trädde
i avseende å Sverige i kraft den 26 mars 1952, då samtidigt Pariskonventionen
av år 1926 upphörde att för Sveriges del gälla i förhållande till de makter,
som biträtt Genévekonventionen.
I konventionen framhålles inledningsvis, att de fördragsslutande staterna
önskar att genom fastställandet av vissa enhetliga regler främja den internationella
vägtrafikens utveckling och säkerhet.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
Enligt artikel 1 i konventionen samtycker varje fördragsslutande stat,
med bibehållande av sin befogenhet att reglera användningen av vägarna i
eget land, till att upplåta dessa vägar för internationell trafik på villkor,
som angives i konventionen. Största tillåtna mått och vikt å fordon, som
må färdas på väg inom fördragsslutande stat eller del därav, bestämmes
enligt artikel 23 genom inhemsk lagstiftning. På vissa vägar, vilka angivits
av stater, anslutna till regionala avtal, eller, i avsaknad av dylika avtal, av
en fördragsslutande stat, skall emellertid högsta tillåtna mått och vikter
vara de, som är angivna i bilaga 7 till konventionen. I artikel 2 stadgas
vidare, att till konventionen hörande bilagor skall anses såsom delar av själva
konventionen.
I punkt 2 i bilaga 7 stadgas, att på de i artikel 23 avsedda vägarna skall
tillåtna maximimått och maximivikter, med eller utan last, vara de nedan
angivna, dock under iakttagande att med fordon ej må befordras last, som
överstiger den av vederbörande myndighet i det land, där fordonet är registrerat,
fastställda maximilasten. Tillåten maximivikt skall vara på tyngst
belastad axel 8,00 ton och på tyngst belastad dubbelaxel 14,50 ton; avståndet
mellan axlarna i sistnämnda grupp skall utgöra minst 1,00 meter och understiga
2,00 meter. I punkt 3 i nämnda bilaga till konventionen utsäges vidare,
att de fördragsslutande staterna genom regionala överenskommelser kan
fastställa högre tillåtna maximivikter men att det är önskligt, att tillåten
maximivikt på mest belastade axel icke överstiger 13,00 ton.
Historik
1951 års riksdag
I propositionen nr 30 till 19 5 1 års riksdag, varigenom riksdagens
yttrande inhämtades över förslag till gällande vägtrafikförordning, anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, bl. a., att den internationella
bestämmelsen, vilken tillkommit på amerikanskt initiativ, grundade
sig väsentligen på hållfasthetsberäkningar för amerikanska vägar och
broar. Vid dessa beräkningar lärer enligt statsrådet hänsyn ej ha behövt
tagas till sådana särskilda förhållanden, som gäller för svenska broar.
Inom kommunikationsdepartementet hade, anförde statsrådet Nilsson,
närmare undersökts, huruvida det vore möjligt att — med tillämpning av
liknande metod som i 1949 års konvention — lösa spörsmålet om axeltrycksoch
bruttoviktsbestämmelserna på ett sätt, som tillbörligen tillgodosåge
såväl intresset av framkomlighet på vägarna för den tunga trafiken som
behovet av vägars och broars säkerhet och bestånd. I sådant syfte hade utarbetats
ett i tre alternativ upprättat utkast till författningstext.
I departementets utkast hade, betonade statsrådet Nilsson, nödig hänsyn
tagits till de för vårt land säregna broförhållandena. Grunderna för detta
utkast förefölle även i övrigt lämpliga. På grund härav ansåge statsrådet
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
vägtrafikförordningens hithörande stadganden böra i princip utformas i
enlighet med något av de i utkastet upptagna tre alternativen.
Vad angår valet mellan dessa tre alternativ erinrade statsrådet Nilsson
om att vad i vägtrafikförordningen bestämdes om axeltryck etc. endast bleve
en normalregel, vilken förutsattes kunna av vederbörande myndighet för
särskilda fall i mån av behov modifieras genom undantagsföreskrifter, avseende
å ena sidan dispenser för tunga fordon och å andra sidan restriktioner
för svaga vägar och broar. Tydligen vore det lämpligast, att normalregeln
valdes så, att såväl dispensernas som restriktionernas antal hölles
inom rimliga gränser. Valet mellan de tre alternativen bleve vid sådant förhållande
närmast ett rent praktiskt problem, d. v. s. den regel borde gälla,
som vore ett uttryck för vad som kunde tillåtas på den övervägande delen
av våra vägar och broar. Vid bedömandet härav borde beaktas icke blott
antalet broar och vägkilometer utan även trafikintensiteten på de olika
vägarna. Vidare syntes vägars och broars nuvarande beskaffenhet ej böra bli
enbart utslagsgivande, utan det vore enligt statsrådets mening lämpligt,
att hänsyn toges också till de väg- och broförbättringar, som påräknades
bli utförda under de närmaste åren. Statsrådet ansåge en grundregel, vilken
i början av sin tillämplighetstid förutsatte ett ökat antal restriktioner, som
emellertid undan för undan bortfölle, vara att föredraga framför en regel,
som visserligen motsvarade dagens läge men inom några få år bleve föråldrad
på grund av vägars och broars fortskridande utveckling.
Enligt propositionen fick motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon
icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats: »a) då den vikt,
som uppbäres av någon hjulaxel, överstiger 6 ton; b) då den sammanlagda
vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes avstånd än 2 meter belägna
hjulaxlar på fordonet eller fordonståget (= boggietrycket), överstiger 8
ton». Ytterligare upptogs i propositionen bestämmelser om bl. a. maximal
bruttovikt.
I de likalydande motionerna I: 303 och II: A02 hemställdes bl. a. att de
föreslagna bestämmelserna måtte jämkas så, att ett boggietryck av 10 ton
inedgåves.
Propositionen och motionerna behandlades jämte andra motioner av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 30. I fråga om boggietrycket anförde
utskottet bl. a. alt av landets huvudvägnät — varå mer än hälften av trafikflödet
framginge — vore cirka 70 procent tillåtna för ett axeltryck av 6 ton
och ett boggietryck av 10 ton. Det förefölle bl. a. ur psykologisk synpunkt
icke riktigt, att detta förhållande icke skulle komma till synes i den grundläggande
vägtrafikförfattningen. Enligt utskottets mening skulle det föreliggande
spörsmålet på ett praktiskt sätt lösas, om man bibehölle propositionens
förslag som huvudregel men för huvudvägarna såsom undantag
från denna regel stadgade 10 ton som högsta tillåtna boggietryck.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958 5
Utskottet förordade sådan jämkning av propositionens förslag, att det
tillåtna boggietrycket bestämdes till 8 ton samt att för fordon, som fördes
på huvudväg (riks- eller länshuvudväg), denna viktsiffra ökades med 2 ton.
Vid utskottets utlåtande var fogad reservation av tre ledamöter, vilka
ansåg, att utskottet bort förorda propositionens förslag oförändrat.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande och förordade alltså att det
maximala boggietrycket på huvudväg måtte bestämmas till 10 ton. Bestämmelserna
i vägtrafikförordningen utformades på sätt riksdagen förordat.
1956 års riksdag
I de likalijdande motionerna I: 27 och II: 30 till 1 9 5 6 års riksdag
hemställdes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en
skyndsam utredning angående möjligheterna för en höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på landets vägar».
Andra lagutskottet anförde i anledning av motionerna i sitt utlåtande nr 39
bl. a. följande:
För de möjligheter, som kan föreligga att effektivare än hittills utnyttja
det nuvarande vägnätet för tyngre trafik, sätter givetvis vägarnas bärighet
en gräns. Särskilt kommer här broarnas bärkraft i blickpunkten. Undersökningar
har enligt vad som upplysts inför utskottet gjorts genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen av vissa broars bärighet, men för ett betydande
antal broar är den maximala bärigheten icke med säkerhet känd.
Då man vid sådant förhållande har måst välja axeltrycket så, att man icke
riskerar en överbelastning, torde här finnas visst utrymme för höjningar.
Detta förutsätter emellertid vissa närmare undersökningar. Bristen på
tekniker gör det emellertid f. n. svårt att verkställa dylika undersökningar
i önskvärd utsträckning. Enligt utskottets mening bör det vara möjligt
att — på sätt i viss utsräckning redan skett — i samråd mellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna å ena samt näringslivets organisationer
å andra sidan klargöra, var tillgänglig personal i första hand
bör insättas för undersökningar. I en del fall torde det för övrigt vara möjligt
att avsevärt minska påfrestningen på broarna genom att förbjuda möte
på desamma.
Förekomsten av svaga broar omöjliggör givetvis i eu del fall tyngre
genomgångstrafik. Detta förhållande behöver dock ej innebära att vägsträckorna
mellan broarna icke skulle tillåtas för tyngre trafik. Där man
inom ett område har att räkna med huvudsakligen lokal trafik torde väsentliga
fördelar stå att vinna genom att högsta tillåtna axeltryck bestämmes
med hänsyn till bärigheten hos vägavsnitten mellan broarna, därvid
tyngre trafik förbjudes endast över broarna. I samamnhanget må framhållas,
att transportavstånden för godstrafiken på landsvägarna — t. ex.
inom skogsbruket — i allmänhet är relativt korta. Då hänsyn till de lokala
förhållandena bär spelar eu avgörande roll, synes överläggningar mellan
länsstyrelserna och representanter för det lokala näringslivet kunna vara av
värde.
Vägbanans bärighet påverkas i regel starkt av växlingarna i årstiderna
och av de klimatiska förhållandena i övrigt. Vägarna torde sålunda tåla
en vida större belastning då vägkroppen är tjälad samt sommartid då väg
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
banan är hård och fast. Under tjällossningsperioden och under tider då
vägbanan uppmjukats genom ihållande regn inverkar tung trafik på vägen
däremot ogynnsamt. Vägslitaget särskilt på grusvägar blir då onormalt högt
och kräver hårdare begränsning av axeltrycket och i vissa fall förbud för
tyngre lastbilstrafik. Det är givetvis ett önskemål att de nämnda faktorernas
inverkan beaktas, då axeltryeksbestämmelserna utformas. Med dessa frågor
torde man kunna komma till rätta genom att utnyttja dispensmöjligheterna
i gällande lagstiftning. Tillfälliga inskränkningar kan skona vägarna för
onödigt stor förstörelse under svaghetsperioder. Å andra sidan — och detta
är ett intresse icke minst för skogsbruket — torde högre axeltryck dispensvägen
kunna tillåtas t. ex. när marken är frusen.
En särskild fråga — av betydelse icke minst för genomgångstrafiken —
gäller samordningen mellan länen i avseende å det tillåtna axeltrycket.
Enligt uppgifter som varit för utskottet tillgängliga synes det ha brustit
i denna samordning. Här synes ett intensifierat samråd över länsgränserna
lätt kunna åstadkommas.
Givetvis måste man räkna med att en ökad användning av tyngre lastbilar
på vägarna medför ökade kostnader för vägunderhåll. Man har här
att väga mot varandra å ena sidan de vinster, som följer av att den bestående
fordonsparken kan utnyttjas fullt ut, och å andra sidan kostnaderna för
det ökade underhållsarbetet ävensom för de förstärkningsarbeten av broar
eller särskilda vägavsnitt som kan bli erforderliga. I fråga om underhållskostnaderna
torde vissa beräkningar kunna göras på grundval av erfarenheterna
beträffande de vägar inom vissa län, för vilka sedan några år tillbaka
genom dispens medgivits ett från 6 till 7 eller 8 ton förhöjt axeltryck. I fråga
om förlusterna för näringslivet i anledning av att den bestående fordonsparken
ej kunnat utnyttjas fullt ut har vissa beräkningar redan gjorts. Även
om det måste anses vanskligt att fastställa storleken av dylika förluster är
det dock uppenbart, att en väsentlig fördyring av transportkostnaderna måste
följa av att axeltrycket icke anpassats efter fordonsbeståndet.
En höjning av axeltrycket är givetvis av intresse också ur den synpunkten,
att de svenska delarna av det europeiska huvudvägnätet skulle bättre
anpassas till förhållandena på kontinenten. En dylik anpassning skulle
givetvis befrämja det internationella trafikutbytet.
Utskottet — som ovan berört vissa möjligheter till anpassning av axeltrycksbestämmelserna
efter fordonsbeståndet och näringslivets behov av
tyngre trafik, utan att ändring göres i vägtrafikförordningens bestämmelser
i ämnet — kan för sin del i förevarande läge icke tillstyrka en ändring av de
generella bestämmelserna i vägtrafikförordningen. För en sådan utredning
som motionärerna begärt skulle väl, även om man synes böra inrikta sig på
mera lokala frågor, föreligga vissa arbetsuppgifter. Emellertid synes det
utskottet som om den ytterligare anpassning av axeltryeksbestämmelserna,
som kan vara möjlig, kan genomföras genom vägförvaltningarna i länen
i nära samarbete med näringslivets organisationer och i förekommande
fall efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Utskottet avstyrkte härefter motionernas yrkande om en särskild utredning
men hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. nr 347).
Den 15 juni 1956 förordnade Kungl. Maj.t, att tryckt exemplar av riks
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
dagens skrivelse samt andra lagutskottets ifrågavarande utlåtande skulle
överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom länsstyrelserna i
samtliga län för kännedom och för vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden,
vilka i utskottets utlåtande angivits, kunde ifrågakomma för att
tillgodose det däri angivna syftet.
1958 års A-riksdag
I proposition nr 69 till 1958 års A-riksdag, varigenom riksdagens
yttrande inhämtades över förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
in. in., föreslogs slopande av bestämmelsen i 54 § 1 inom. andra
stycket vägtrafikförordningen att eljest tillåtet största boggietryck för
motordrivet fordon finge på huvudväg överskridas med 2 ton. I en till grund
för förslaget liggande skrivelse framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att den belastning, som tillätes på en viss väg, icke bör bero uteslutande på
vägens bärighet och icke ha något samband med dess benämning. Tillåtna
boggietryck och bruttovikter framgår, fortsatte styrelsen, av kungörelser, som
länsstyrelserna varje år utfärdar före mars månads utgång. Såväl länsstyrelserna
som vägmyndigheterna strävar målmedvetet efter att höja belastningen
så mycket som möjligt, anförde styrelsen vidare, och ett upphävande
av särbestämmelserna om huvudvägar kommer därför icke att medföra någon
sänkning av de i praktiken gällande belastningsbestämmelserna för
ifrågavarande vägar.
Riksdagen hade ingen erinran mot propositionens förslag i ifrågavarande
del. Ändring av vägtrafikförordningen i enlighet med förslaget har skett
genom SFS nr 222/1958.
Motionerna
I motionerna anföres följande.
I vägplaneringen syftar man för närvarande till att höja axeltrycket till
10 ton. I dag tillätes dock generellt endast 6 ton, men genom särskilda bestämmelser
för vissa vägar har största axeltryck höjts till 7 ton på 24 %
och till 8 ton på 7 % av vägnätet. För riksvägarna är andelen vägar med
sådana bärigheter 97 %.
Samtidigt går fordonsutvecklingen mot allt större enheter, och en allt
större del av landets transportbehov täckes genom ökade insatser av landsvägstrafiken.
Under sådana förhållanden innebär de restriktiva axel- och
boggietrycksbestämmelserna växande förluster i form av outnyttjad transportkapacitet.
Det blir därför allt nödvändigare att i avvaktan på en successiv
upprustning av vägnätet utnyttja alla tillfällen att göra undantag från de
generella bestämmelserna om axel- och boggietryck.
I andra lagutskottets utlåtande nr 39/1956 understrykes, att vägbanans
bärighet i regel starkt påverkas av växlingarna i årstiderna och av de klimatiska
förhållandena i övrigt. Därvid anföres att vägarna tål en större belastning,
då vägkroppen är tjälad, samt på sommaren då vägen är hård och
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
fast. Dessa förhållandens inverkan bör beaktas då axeltrycksbestänimelser
utformas. Genom att utnyttja dispensmöjligheter i gällande lagstiftning torde
man kunna åstadkomma en anpassning av bestämmelserna till olika förhållanden.
Detta är av särskilt intresse för skogsbrukets tunga transporter
vintertid. I många fall kan dispens även på relativt korta sträckor, t. ex. för
timmertransport mellan större timmerpartier och sågverk, medföra avsevärda
vinster.
Vi har anledning tro att ytterligare möjligheter finnes att reducera de förluster
som bestämmelserna om lågt axel- och boggietryck medför och att
därför riksdagens synpunkter ytterligare bör beaktas. Det vore enligt vår
mening av värde om riksdagen ånyo gav till känna icke blott önskvärdheten
utan även nödvändigheten av att tillfällen till dispens från gällande axeloch
boggietrycksbestämmelser i största utsträckning tillvaratages.
Remissyttrandet
Väg och vattenbyggnadsstyrelsen anför:
Enligt gällande vägtrafikförordning är det största generellt tillåtna axeltrycket
6 ton och det största tillåtna boggietrycket, vid ett avstånd av 2,0 in
eller mindre mellan hjulaxlarna, 8 ton. Vidare är ett fordons eller fordonstågs
bruttovikt maximerad till 8,0 ton, när avståndet mellan första och sista
hjulaxeln är mindre än två meter, och till 33,5 ton när samma avstånd är
22,0 in., allt i enlighet med en till vägtrafikförordningen fogad tabell. Sagda
axel- och boggietryck samt bruttovikter är att betrakta som normalvärden,
vilka vederbörande lokala myndigheter äger ändra genom särskilda föreskrifter.
Som även framhålles av motionärerna har axeltrycket genom sådana
lokala föreskrifter redan höjts till 7,0 ton på ca 24 procent och till 8,0 ton på
ca 7 procent av landets vägar. Boggietrycket har därjämte höjts till 10,0 ton
på ca 53 procent, 11,0 ton på ca 9 procent och 12,0 ton på ca 1 procent av vägnätet.
Vidare kan nämnas att 16 av landets länsstyrelser, efter rekommendation
därom från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i början av innevarande
år, föreskrivit, att de i ovannämnda tabellbilaga angivna värdena på tillåten
bruttovikt generellt eller i vissa fall får höjas med lika många ton som det
för vägen i fråga medgivna boggietrycket överstiger 8 ton.
Genom cirkulär den 15/6 1956 har Kungl. Maj it anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen att vidtaga de åtgärder, som kunna
ifrågakomma för att snarast möjligt söka tillgodose den tyngre lastbiltrafikens
behov av höjda axel- och boggietryck. Med anledning därav igångsattes
inom styrelsen bl. a. en inventering av broars bärförmåga. Hittills har denna
inventering, som är mycket omfattande och tidskrävande, genomförts för
samtliga riksvägar. Enär broarna framför allt i det sekundära vägnätet utgör
flaskhalsar, har därjämte redan undersökts ett antal broar av denna kategori.
Berörda vägförvaltningar har efter hand lämnats meddelande om dels de ev.
förhöjda axel- och boggietrycken som kunnat tillåtas, dels vilka åtgärder
som kan vidtagas för att vid de svagare broarna skall uppnås en bärförmåga
motsvarande 12,0 resp. 14,5 tons boggietryck. I anslutning härtill har styrelsen
i årets petita äskat särskilda anslag av underhållsmedel för ombyggnad
och förstärkning av ett antal mindre broar, vilka för närvarande utgör
hinder för höjning av axel- och boggietryck på vissa vägar.
För att bereda den tyngre trafiken möjligheter att bättre utnyttja vägarnas
större bärighet under vintern kan lokalt utfärdas antingen allmänna före
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
skrifter för vissa vägar och/eller meddelas särskilda dispenser från gällande
trafikföreskrifter avseende vissa fordon, företag e. d. och på vissa angivna
vägar. Innevarande år har inom nio län utfärdats särskilda s. k. vinterkungörelser
för trafiken, varvid bl. a. medgivits 1—2 tons högre axeltryck än eljest
gällande under den tid vägarna är tjälade. Dessutom har vissa länsstyrelser
på ansökan meddelat generella dispenser från gällande belastningsbestämmelser
till bl. a. vissa större skogsbolag in. fl. avseende vissa angivna vägar.
Allteftersom styrelsens ovannämnda inventering av broars bärförmåga
fortskrider och ekonomiska möjligheter skapas att i förekommande fall vidtaga
erforderliga förstärkningsåtgärder, får man räkna med att allt flera
önskemål om högre tillåten belastning såväl allmängiltigt som under viss
del av vintern, kommer att bli tillgodosedda. Helt naturligt är de allmänna
förutsättningarna för en generell höjning av tillåtna belastningar under vintern
större i de norra delarna av landet. Det är också i första hand i de nordligaste
länen som särskilda vinterkungörelser med längre varaktighet har
kunnat utfärdas.
Utskottet
I föreliggande motioner hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna den stora vikt riksdagen fäster vid att möjligheter
till dispens från gällande bestämmelser om axel- och boggietryck på
landets vägar noggrant tillvaratages. Motionärernas hemställan torde böra
ses mot bakgrunden av en av 1956 års riksdag på förslag av utskottet avlåten
skrivelse till Kungl. Maj:t, vari — med angivande av olika möjligheter till
förslagets realiserande — bl. a. framhölls önskvärdheten av att så långt
möjligt skedde en anpassning av axel- och boggietrycken till vad som var
möjligt och försvarligt med hänsyn till lokala vägförhållanden och de växlingar
i vägarnas bärighet, som följde med olika årstider. Motionärerna förklarar
sig ha anledning tro, att ytterligare möjligheter finnes att reducera
de förluster i form av outnyttjad transportkapacitet, som bestämmelserna
om lågt axel- och boggietryck medför, och att därför riksdagens synpunkter
ytterligare bör beaktas.
Enligt gällande vägtrafikförordning är det största generellt tillåtna axeltrycket
på våra vägar 6 ton och det största tillåtna boggietrycket vid ett avstånd
av 2 meter eller mindre mellan hjulaxlarna 8 ton. Dessa axel- och
boggietryck är att betrakta som normalvärden, som vederbörande lokala
myndigheter — länsstyrelse eller stadsmyndighet — äger ändra genom särskilda
föreskrifter. Vidare kan för visst ändamål medgivas undantag från
eljest gällande bestämmelser.
I anledning av riksdagens ovan berörda skrivelse vid 1956 års riksdag
förordnade Kungl. Maj:t i juni 1956, att ett tryckt exemplar av skrivelsen
jämte andra lagutskottets utlåtande i ärendet skulle överlämnas till vägoch
vattenhyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i samtliga län för kännedom
och vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden vilka utskottet i
utlåtandet angivit kunde ifrågakomma för all tillgodose det däri angivna
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr B 7.5
10 Andra lagutskottets utlåtande nr B t5 år 1958
syftet. Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande över
föreliggande motioner igångsatte styrelsen i anledning härav bl. a. en inventering
av broarnas bärförmåga. En sådan inventering har ansetts erforderlig,
enär broarna, framför allt i det sekundära vägnätet, utgör flaskhalsar,
när det gäller att bedöma vilka tryck som kan tillåtas för vägarna.
Efter hand som inventeringen fortskridit har berörda vägförvaltningar lämnats
meddelanden om vilka tryck som kan tillåtas och vilka åtgärder som
kan vidtagas för att ernå större bärförmåga. Styrelsen har även i årets petita
äskat särskilda anslag av underhållsmedel för ombyggnad och förstärkning
av ett antal mindre broar. Av styrelsens yttrande framgår vidare, att för
att bereda den tyngre trafiken möjligheter att bättre utnyttja vägarnas
större bärighet under vintern innevarande år inom nio län utfärdats s. k.
vinterkungörelser för trafiken, varvid för tid då vägarna är tjälade medgivits
1—2 tons högre axeltryck än eljest. Dessutom har vissa länsstyrelser
på ansökan meddelat generella dispenser från gällande belastningsbestämmelser
till vissa större skogsbolag m. fl. avseende vissa angivna vägar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anför vidare i sitt yttrande, att man efter hand
som styrelsens inventering av broars bärförmåga fortskrider och ekonomiska
möjligheter skapas att i förekommande fall vidtaga erforderliga förstärkningsåtgärder
får räkna med att allt flera önskemål om högre tillåten
belastning, såväl allmängiltigt som under viss del av vintern, kommer att
bli tillgodosedda.
Utskottet delar för sin del helt motionärernas uppfattning angående värdet
av att vägarnas kapacitet till fullo utnyttjas, när det gäller att fastställa
högsta tillåtna vägbelastningar. Det måste även vara ett angeläget intresse
att tillse att vägarna hålles vid en sådan standard, att de moderna trafikmedlens
transportmöjligheter så långt möjligt kan utnyttjas. Av särskild
vikt synes även vara att i möjligaste mån likformiga regler kommer att
gälla för olika delar av landet. Framför allt synes böra eftersträvas samordning
av bestämmelserna för angränsande län. Av den redogörelse som
ovan lämnats framgår emellertid, att vederbörande myndigheter för närvarande
ägnar stor uppmärksamhet åt de i motionerna berörda problemen.
Det synes utskottet därför icke påkallat att föreslå riksdagen att nu återigen
ingå till Kungl. Maj :t med skrivelse i ämnet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: B 125 och II: B 162, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 november 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
11
Andra lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Äkesson och Eric Carlsson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg*,
fröken Sandell*, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Gustavsson i
Alvesta, Björkman och Königson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.