Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, full sgsselsåttning och trygghet i anställningen, m. m.

1958-11-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:17, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, full sgsselsåttning och trygghet i anställningen, m. m.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

9

Nr B 17

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning för

säkrande av rätt till arbete, full sgsselsåttning och

trygghet i anställningen, m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

B 126, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henning Nilsson

i Gävle m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om utarbetande av förslag till lagstiftning i överensstämmelse med

vissa i motionen angivna punkter samt att detta snarast möjligt måtte föreläggas

riksdagen.

De punkter som sålunda borde lagfästas har i motionen angivits på följande

sätt.

»1. Envars rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och

tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet förankras

i lag.

2. Samhälleliga planeringsåtgärder för upprätthållande av produktion och

full sysselsättning inledes.

3. Kapitalisterna berövas rätten att själva avgöra om företag skall drivas

eller slå igen. Där de vägrar att hålla i gång viktig produktion, övertar samhället

företagen och driver dem i egen regi.

4. Skyldighet för företag att varsla om planerade förändringar av driften

i så god tid, exempelvis två månader i förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna

kan överväga och vidta lämpliga åtgärder.»

Beträffande motiveringen hänvisar motionärerna till motionen II: 149 vid

1958 års A-riksdag, vilken icke blev slutbehandlad av riksdagen före dess

upplösning.

Vad angår de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 149.

I fråga om lagfästandet av rätten till arbete m. m. hänvisar motionärerna

till artikel 23 moment 1 i den av Förenta Nationernas generalförsamling

år 1948 antagna förklaringen om människans rättigheter.

Artikel 23 moment 1 i förklaringen om människans rättigheter lyder:

»Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och

tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.»

Förklaringen om människans rättigheter antogs den 10 december 1948

av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan

må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning

och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter

samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder säkerställa

ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,

såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden under

deras överhöghet».

I två likalydande motioner (I: 319 och II: 381) vid 1953 års riksdag yrkades,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

förslag till lag på grundval av ovannämnda artikel 23 moment 1 samt att

Kungl. Maj:t måtte utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter, särskilt

med avseende på företag i s. k. enskild ägo.

Skälen för motionärernas hemställan eller beskaffenheten av de »tillämpningsföreskrifter»,

varom motionärerna hemställde, hade icke angivits i

motionerna.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 34 år 1953, hänvisade till att den svenska arbetslagstiftningen,

liksom i regel den svenska lagstiftningen över huvud taget, icke

innehåller sådana allmänna deklarationer som de i förklaringen om människans

rättigheter uppställda samt hemställde att motionerna icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid 1955 års riksdag framställdes i två likalydande motioner (1:5 och

II: 3) enahanda yrkande som i förevarande motion.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motioner i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 22, anförde rörande förevarande fråga:

Vad först angår frågan om lagfästande av rätten till arbete m. m. på

giundval av artikel 23 moment 1 i Förenta Nationernas förklaring om

människans rättigheter uttalas i motionerna — i anslutning till ett påpekande

av hur frågan lösts i Norge — att det närmast vore fråga om en

principförklaring utan bindande förpliktelse för staten eller arbetsgivarna.

Såsom utskottet i yttrande i frågan vid 1953 års riksdag uttalat, innehåller

den svenska arbetslagstiftningen, liksom i regel den svenska lagstiftningen

över huvud taget, icke sådana allmänna deklarationer. Strävandena inriktas

i stället på utformningen av de åtgärder, som ger de allmänna grundsatserna

konkret innehåli, såsom i förevarande hänseende åtgärder till tryggande

av en god och jämn sysselsättning, främjande av yrkesutbildning,

astadkommande av effektiv arbetsförmedling, beredande av arbete vid kriser,

m. m. Utskottet finner det icke påkallat att i lagform uttrycka de allmänna

riktlinjerna för dessa och liknande i motionerna berörda åtgärder

och avstyrker därför motionerna i denna del.

Frågan om samhälleliga planeringsåtgärder för upprätthållande

av produktion och full sysselsättning är

föremål för behandling av den år 1955 tillsatta stabiliseringsutredningen,

vilkens arbete kommer alt fortgå även under innevarande år (1958 års

riksdagsberättelse I Fi 19). I direktiven för utredningen (1956 års riksdagsberättelse

I Fi 31) anföres sålunda bl. a.:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

Den fulla sysselsättningens upprätthållande utgör en målsättning, vars

konkreta innebörd behöver ytterligare klarläggas. Härvid måste en avvägning

ske i förhållande till andra målsättningar av aktuellt intresse. En sådan

är bevarandet av ett stabilt penningvärde. En annan, varom enighet torde

råda i vårt land, utgör fria organisationer på arbetsmarknaden, som utan

direktiv från det allmännas sida träffar uppgörelse rörande lönevillkor och

arbetsförhållanden. Den ekonomiska politiken måste vidare vara inriktad på

att främja höjd produktivitet och ett snabbt framåtskridande, på en skälig

inkomstfördelning och på bevarandet av förutsättningarna för ett fritt, omfattande

och balanserat handelsutbyte med andra länder. Det är uppenbart,

att dessa olika målsättningar, om de tas i en mycket preciserad form, lätt

kan komma i konflikt med varandra. Det lär därvid mera vara fråga om

att åstadkomma en avvägning mellan de olika målsättningarna, som särskilt

på litet längre sikt inte torde vara oförenliga, än att generellt ge någon av

dem prioritet framför de andra. Det bör ankomma på kommittén att söka

finna ut i vilken utsträckning förutsättning finns för en omfattande anslutning

till en rimlig avvägning mellan de olika målsättningarna.

Det är uppenbart att den fulla sysselsättningens realiserande kräver en

samordnad användning av den ekonomiska politikens olika medel. Den nya

utredningen bör därför undersöka, i vad mån det är möjligt att utforma

riktlinjer för användningen av de medel som kan stå till förfogande. Det

gäller härvidlag att draga praktiska slutsatser av de vetenskapliga undersökningarna

och andra överväganden. En utformning av rättesnören och regler

för den praktiska politiken bör därvid försökas, så långt detta är möjligt

och bedöms vara av värde, även om de vetenskapliga undersökningarna

resulterat i eu mera skeptisk syn och ett understrykande av problemens komplicerade

art.

Enligt en presskommuniké den 5 juni 1958 har chefen för socialdepartementet,

statsrådet Nilsson, efter förslag av Landsorganisationen i Sverige

tillkallat den s. k. syssclsättningsbcredningen som ett led i åtgärderna för

att trygga den fulla sysselsättningen. I beredningen ingår bl. a. statsrådet

Nilsson såsom ordförande, chefen för arbetsmarknadsstyrelsen samt representanter

för arbetsmarknadens parter.

År 1944 träffades mellan dåvarande arbetsmarknadskommissionen och

eu för Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund gemensam

kommitté, sedermera ombildad till Industriens produktionsråd, en överenskommelse

om frivilligt varsel vid driflsnedläggelser, driftsinskränkningar

och permitleringar. Enligt överenskommelsen

hade industriföretagen att till myndigheterna meddela det antal arbetare,

som under de närmast följande två månaderna väntades behöva permitteras

eller avskedas.

Bakgrunden till alt denna överenskommelse träffades var, att man i slutet

av kriget räknade med att under en övergångsperiod svårigheter skulle

kunna uppstå att upprätthålla sysselsättningen framför allt inom de industrier,

vilkas kapacitet i betydande grad togs i anspråk för militära beställningar.

I början av år 1952 hölls mellan arbetsmarknadsstgrelsen å ena sidan och

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industriens

jiroduktionsråd å andra sidan — i syfte att få till stånd eu cffektiviscring

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

och aktualisering av varselsystemet — överläggningar rörande åtgärder i

anledning av driftsnedläggelse och driftsinskränkning m. m. Dessa överläggningar

resulterade i en överenskommelse, som innebar en omorganisation

av varselsystemet. I fortsättningen skulle sålunda uppgifter om driftsnedläggelse

etc. lämnas från företagsledningen till länsarbetsnämnden (länsarbetsdirektören

eller arbctsförmedlingsinspektören). Vid företagens kontakt

med länsarbetsnämnden bör enligt överenskommelsen uppgifter lämnas

om vid vilken tidpunkt avskedandena eller permitteringarna avses

komma att genomföras, antalet anställda som beröres, driftsinskränkningens

hållanden senast två månader före driftsnedläggelsen;

Beträffande de fall av permitteringar och avskedanden för vilka rapporteringsskyldighet

föreligger och den tidpunkt då länsarbetsnämnden skall

underrättas har överenskommelsen följande huvudsakliga innebörd. Meddelande

till länsarbetsnämnden lämnas

a) vid definitiv driftsnedläggelse i mycket god tid och under alla förhållanden

senast två månader före driftsnedläggelsen;

b) vid driftsinställelse, varmed avses totalt driftstopp under mer än 14

dagar, senast två månader före driftsinställelsen;

c) \id diiftsinskränkning av mera väsentlig betydelse senast två månader

iöre åtgärdens vidtagande eller, om i undantagsfall inskränkningen icke

rimligen kunnat förutses redan två månader i förväg, i så god tid som möjligt;
d)

vid korttidspermittering — varmed avses permittering av mera väsentlig

betydelse, meddelad på viss tid, ej överstigande 14 dagar — i god

tid före permitteringstillfället;

e) vid fortlöpande arbetstidsförkortning — varmed avses sådan inskränkning

av arbetstiden, en eller flera dagar per vecka, som berör en mera väsentlig

del av arbetsstyrkan — i god tid före åtgärdens vidtagande; samt

f) vid permittering eller avskedande av säsongarbetare i så god tid som

möjligt, innan arbetskraften kommer att friställas.

Beträffande underrättelse till de anställda om driftsnedläggelse finns

bestämmelser i ett mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

i Sverige år 1946 träffat avtal om företagsnämnder. Enligt 6 §

i avtalet skall, när fråga uppkommer om nedläggande, inställelse eller väsentlig

inskränkning av ett företags drift, i så god tid som möjligt innan dyhk

åtgärd vidtages, samråd därom äga rum inom företagsnämnden. Därest

sadan åtgärd anmäles till offentlig myndighet, skall enligt samma bestämmelse

dylik anmälan delgivas nämnden och denna fortlöpande hållas underrättad

om ärendets utveckling.

Vidare gäller — med vissa undantag — enligt 7 § i avtalet att vid uppsägning

eller permittering av arbetare från anställning, som varat minst nio

månader,^ skall arbetsgivaren lämna varsel om den ifrågasatta åtgärden med

uppgift å de arbetare, vilka anses böra uppsägas eller permitteras. Varsel

skall senast fjorton dagar före uppsägningen eller meddelandet om permitteringen

lamnas till en för arbetarna därtill utsedd representant i företags
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

13

nämnden. Påkallas på grnnd av omständighet, som ej kunnat av arbetsgivaren

förutses, minskning av arbetsstyrkan inom kortare tid än den sålunda

föreskrivna varseltiden, skall varsel lämnas så fort ske kan. Då så från någondera

sidan begäres, skall samråd ofördröj ligen äga rum inom nämnden

rörande den tilltänkta åtgärden.

Vid 1952 års riksdag hemställdes i en motion i andra kammaren (II: 141)

om utredning rörande anmälningsskyldighet för industriföretag om inskränkningar

i driften. Motionen hänvisades till bankoutskottet och behandlades

i dess utlåtande nr 15.

Över motionen avgavs yttranden av arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund

och Tjänstemännens centralorganisation.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation tillstyrkte

det i motionen framställda förslaget om en utredning rörande den ifrågasatta

anmälningsskyldigheten. Organisationerna tog dock icke ställning till

frågan om formen för en skärpt reglering av ifrågavarande spörsmål. TCO

framhöll sålunda, att det vore uppenbart att det skulle innebära en klar

lördel om skyldighet förelåge för företaget att meddela kommun och arbetsmarknadsorganen

om en förestående driftsinskränkning. Huruvida detta

borde åstadkommas lagstiftningsvägen eller via överenskommelser mellan

industrien och arbetsmarknadsstyrelsen borde enligt TCO utredas.

Arbetsmarknadsstyrelsen underströk i sitt yttrande, att det för arbetsmarknadsmyndigheterna

självfallet vore av största vikt att på ett så tidigt

stadium som möjligt erhålla kännedom om förestående driftsnedläggelser,

driftsinskränkningar och permitteringar inom näringslivet. Under hänvisning

till den då nyligen träffade, ovan i huvudsak återgivna överenskommelsen

rörande effektivisering och aktualisering av varselsystemet uttalade

sig emellertid arbetsmarknadsstyrelsen för att den frivilliga överenskommelsen

bibehölles.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund avstyrkte i

gemensamt utlåtande motionen under hänvisning till den träffade frivilliga

överenskommelsen. Enligt Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet

funnes icke anledning att ifrågasätta det rådande varselsystemets betydelse

som ett smidigt och effektivt system för lämnande av förhandsinformationer

till de statliga arbetsmarknadsorganen om planerade driftsinskränkningar

och driftsnedläggelser.

Efter påpekanden från Industriens produktionsråd hade, framhölls vidare

i utlåtandet, i en del fall företagen ändrat sina dispositioner och utsträckt

avvecklingsperiodcn.

Bankoutskottet fann det angeläget, att garantier skapades för att företagen

fullgjorde viss rapportskyldighet vid inskränkningar i driften. Med

hänsyn till den år 1952 träffade frivilliga överenskommelsen om viss varselskyldighet

ansåg utskottet det emellertid icke erforderligt att föreslå riksdagen

alt hemställa hos Kungl. Maj:t om utredning i ämnet och hemställde,

att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagen åtgärd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Efter 1952 års riksdagsbehandling av varselfrågan har viss utbyggnad

av det frivilliga systemet skett. Arbetsmarknadsstyrelsen tillställde i mitten

av år 1952 statliga verk med arbetarpersonal, förvaltningarna i Sveriges

städer, köpingar och landskommuner samt företag, som icke var anslutna

till Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, tryckta

meddelanden med informationer om den år 1952 träffade frivilliga överenskommelsen

om varselskyldighet och framhöll, att det vore angeläget, att

det nya varselsystemet tillämpades även av arbetsgivare, som icke vore

anslutna till de organisationer, med vilka överenskommelsen träffats. Överenskommelse

om förhandsinformationer vid personalinskränkningar har

härefter, enligt vad som från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtats, träffats

med Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperationens förhandlingsorganisation.

Vid 1954 års riksdag hemställdes i två likalgdande motioner (1:8 och

II: 15), att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om förslag till lag, som stipulerade skyldighet för företag att minst två

månader i förväg underrätta arbetsmarknadsorganen om planerade driftsinskränkningar.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända

utlåtande nr 6 år 1954. Utskottet framhöll, att svåra arbetsmarknadsproblem

kunde uppkomma, då företag nedlade eller inskränkte driften,

samt alt det vore av stor vikt, att arbetsmarknadsorganen i god tid

erliölle vetskap om de förändringar i driften, som företagen planerade.

Efter en redogörelse för det frivilliga varselsystem som tillämpades uttalade

utskottet, att utskottet med hänsyn till den utveckling det frivilliga

varselsystemet undergått icke fann erforderligt att nu i lag stadga skyldighet

för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen om planerad driftsnedläggelse

eller driftsinskränkning. Därest erfarenheten gåve vid handen,

att systemet icke fungerade med tillräcklig effektivitet, borde spörsmålet

emellertid kunna upptagas till förnyat övervägande. Utskottet förutsatte,

att arbetsmarknadsstyrelsen uppmärksamt skulle följa systemets tillämpning

och taga de initiativ, som kunde påkallas av förhållandena på området.

Vid 1955 års riksdag framställdes i de förutnämnda motionerna I: 5 och

11:3 enahanda yrkande i fråga om varselskyldigheten som i förevarande

motion. I sitt ovannämnda utlåtande nr 22 anförde andra lagutskottet rörande

denna fråga:

Beträffande frågan om skyldighet för företag att i god tid varsla om

planerade förändringar av driften, så att arbetsmarknadsmyndigheterna

kan överväga och vidtaga lämpliga åtgärder, syftar motionärerna till en

konkret utformning i lag av sådan skyldighet. Utskottet vill här — såsom

skett i tidigare utskottsutlåtanden i ämnet — hänvisa till att mellan

arbetsmarknadsstyrelsen samt organisationer å arbetsgivarsidan sedan

ilera år föreligger en överenskommelse om underrättelse till arbetsmark
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

15

nadsorganen vid driftsnedläggelse och driftsinskränkning m. in. Därest erfarenheten

ger vid handen, att detta system icke fungerar med tillräcklig

effektivitet, bör spörsmålet om en lagstiftningsvägen genomförd reglering

av frågan enligt utskottets mening upptagas till övervägande. Såsom utskottet

i tidigare uttalande anfört har utskottet förutsatt, att arbetsmarknadsstyrelsen

uppmärksamt följer systemets tillämpning och tar de initiativ,

som kan påkallas av förhållandena på området. Arbetsmarknadsstyrelsen

har emellertid icke påfordrat någon ändring av gällande överenskommelse

eller hemställt om dennas ersättande med lagstiftning i ämnet.

Ej heller eljest har, sedan riksdagen senast under fjolåret behandlade frågan,

förekommit något som enligt utskottets bedömande bör föranleda till

ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet kan därför icke heller

i denna del tillstyrka motionerna.

Utskottet

I motionen hemställes om lagstiftning, vari fastslås envars rätt till arbete,

till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden

och till skydd mot arbetslöshet. En sådan deklaration överensstämmer

med artikel 23 moment 1 i Förenta Nationernas förklaring om människans

rättigheter. Frågan om lagstiftning på grundval av nämnda stadgande

har tidigare behandlats av riksdagen. I enlighet med vad utskottet

hemställt har riksdagen därvid förklarat, att sådan lagstiftning icke borde

komma i fråga. Såsom skäl härför har anförts, att den svenska arbetslagstiftningen,

liksom i regel den svenska lagstiftningen över huvud taget, icke

innehåller sådana allmänna deklarationer som de i förklaringen om de

mänskliga rättigheterna uppställda samt att strävandena i vårt land i stället

inriktas på utformningen av de åtgärder, som ger de allmänna grundsatserna

konkret innehåll, såsom i förevarande hänseende åtgärder till tryggande

av en god och jämn sysselsättning, främjande av yrkesutbildning, åstadkommande

av effektiv arbetsförmedling, beredande av arbete vid kriser,

in. in. Utskottet anser de anförda skälen alltjämt äga giltighet.

Vad så angår frågan om lagstiftning rörande samhälleliga planeringsåtgärder

för upprätthållande av produktion och full sysselsättning vill utskottet

hänvisa till att problemen rörande produktionens och den fulla sysselsättningens

upprätthållande är föremål för övervägande av den år 1955

tillkallade stabiliseringsutredningen. Vidare må erinras om att nämnda

problem fortlöpande följes av den efter förslag av Landsorganisationen i

Sverige i maj 1958 tillkallade s. k. sysselsättningsberedningen. Enligt utskottets

mening saknas skäl att tillgripa lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande

område.

Vidkommande slutligen yrkandet om att i lag skall föreskrivas skyldighet

för företag att varsla om planerade förändringar av driften i så god tid,

exempelvis två månader i förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna kan

överväga och vidta lämpliga åtgärder, vill utskottet erinra om att denna

fråga vid tidigare tillfällen behandlats av riksdagen i anledning av motioner

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

med liknande yrkanden. Dessa har därvid i enlighet med utskottets hemställan

icke vunnit riksdagens bifall. I sin motivering härför har utskottet

hänvisat till att mellan arbetsmarknadsstyrelsen samt organisationer å arbetsgivarsidan

sedan flera år förelegat en överenskommelse om underrättelse

till arbetsmarknadsorganen vid driftsnedläggelse och driftsinskränkning

m. m. Vidare har anförts, att arbetsmarknadsstyrelsen — som förutsatts

uppmärksamt följa tillämpningen av överenskommelsen och taga de initiativ

förhållandena på området kunde påkalla — icke påfordrat någon ändring i

överenskommelsen eller hemställt att denna skulle ersättas med lagstiftning.

Någon ändring i de förhållanden som sålunda åberopats såsom skäl

för tidigare avslagsbeslut i ämnet har, såvitt utskottet kan finna, icke inträffat.

Ej heller i övrigt har förekommit något, som kan motivera ett ändrat

ställningstagande från riksdagens sida till förevarande fråga.

På grund av vad sålunda anförts och då utskottet ej heller finner skäl för

bifall till motionsyrkandena i övrigt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: B 126, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,

fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Edström och Eric Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, fröken Sandell,

fröken Höjer, herr Fredriksson*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson

i Alvesta* och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

581716 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.