Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till hälsovårdsstadga, dels ock i ämnet väckta motioner.

1958-12-02 · 125 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 124 av 125 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:19, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till hälsovårdsstadga, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

1

Nr B 19

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till hälsovårdsstadga, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 17 oktober 1958 dagtecknad proposition, nr B 46, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden, anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen

fogat förslag till hälsovårdsstadga.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Hälsovårdsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

På kommun ankommer att handhava allmänna hälsovården inom kommunen.

2 §.

I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva

det närmaste inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen.

Särskilt åligger det nämnden

att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt den allmänna utvecklingen inom

kommunen i hälsovårdshänseende;

att verka för förbättrad hälsovård och därvid upprätta de förslag och göra

de framställningar, som äro påkallade;

att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet

eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av

åtgärder inom hälsovården;

1 — Itiliang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 avd. Nr B 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

att lämna allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av denna stadga och övriga föreskrifter angående

allmänna hälsovården.

3 §.

Länsstyrelsen har att vaka över allmänna hälsovården i länet samt tillse,

att tjänliga åtgärder vidtagas till undanröjande av missförhållande i sanitärt

avseende, varom länsstyrelsen erhåller kännedom.

4 §.

Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen med den fördelning dem emellan, som

stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Styrelserna hava, envar inom sitt

ämbetsområde, att efter samråd med därav berörda myndigheter till ledning

för hälsovårdsnämnderna meddela råd och anvisningar rörande all

männa hälsovården.

5 §•

Med hälsovårdstätort avses i denna stadga område, för vilket fastställts

stadsplan eller byggnadsplan.

6 §.

Denna stadga äger icke utan särskilt förordnande tillämpning å anordning,

anläggning eller verksamhet inom krigsmakten.

2 kap. Om hälsovårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i hälsovårdsnämnd väljas av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må

dock icke vara under fem. Om möjligt böra läkare och veterinär vara ledamöter

i nämnden.

Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna

skola inkallas till tjänstgöring.

8 §•

Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen

är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning, dock att

för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom.

kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i nästföregående stycke sägs skall gälla, dels att

i kommunens tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B it) år 1958

sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i

hälsovårdsnämnd dels ock att det icke skall vara erforderligt, att hälsovårdsnämnds

protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter

samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

9 §•

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, skola

tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån de icke hindras av andra tjänsteåligganden. De skola

därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad

till protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär skall vad sålunda

stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

10 §.

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande befattningshavare,

även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätt att närvara

och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet,

nämligen

förste provinsialläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med

stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare,

länsveterinären, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med stadsveterinär,

som är likställd med länsveterinär, samt

vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär, vilka icke på grund avvad

i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i nämndens

överläggningar.

11 §•

Ordförande i hälsovårdsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter

samt de befattningshavare, som enligt 9 § äro skyldiga att närvara vid

nämndens sammanträden, erhålla kallelse till sammanträdena. Ordföranden

skall därjämte tillse, att nämndens suppleanter och de befattningshavare,

som enligt 10 § äga rätt att närvara vid nämndens sammanträden,

erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdena.

1 kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som

skola förekomma vid sammanträdet.

12 §.

Hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt eu eller flera ledamöter i nämnden

eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i

nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta

om framställningen eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

munens fullmäktige, om föreläggande av vite eller om verkställande av

åtgärd på försumligs bekostnad.

Hälsovårdsnämnds beslut om meddelande av uppdrag enligt första stycket

skall underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, vilket fattas på grund

av sådant uppdrag, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Hälsovårdsnämnd skall årligen upprätta berättelse angående allmänna

hälsotillståndet i kommunen under nästföregående år samt angående

nämndens verksamhet under samma tid. Berättelsen skall vara avfattad i

överensstämmelse med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen i

samråd med veterinärstyrelsen.

Avskrift av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar

tillställas förste provinsialläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser

stad med stadsläkare, likställd med förste provinsialläkare, avskrift av

berättelsen skall före juni månads utgång tillställas medicinalstyrelsen och

i vad avser stad med stadsveterinär, likställd med länsveterinär, jämväl

veterinärstyrelsen.

På begäran skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas vederbörande

tjänsteläkare och tjänsteveterinär.

14 §.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;

dock att efter länsstyrelsens medgivande de på hälsovårdsinspektör

ankommande uppgifterna i stället må fullgöras av ledamot i

nämnden. Länsstyrelsen äger medgiva, att hälsovårdsinspektör anställes

gemensamt för två eller flera kommuner samt att med tjänst som hälsovårdsinspektör

förenas annan tjänst.

Till hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkända

vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av

medicinalstyrelsen på grund av annan utbildning eller förvärvad erfarenhet

förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande

uppgifter.

3 kap. Om bostad

15 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara så anordnad och inredd

samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för

dem, som uppehålla sig i byggnaden.

16 §.

I fråga om boningsrums anordnande, inredning och underhåll skall gälla,

a) att det skall vara av sådan storlek, att det erbjuder däri boende tillfredsställande

utrymme;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

5

b) att det skall vara försett med fönster, som vetter omedelbart åt det

fria och som ger rummet god dager;

c) att det genom fönster eller annan lämplig anordning skall kunna

erhålla nödig luftväxling;

d) att det skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt;

e) att det skall erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet; samt

f) att det skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste

mån betryggande skydd mot olägenheter genom lukt, vattenånga, värme,

ljud och dylikt från angränsande utrymmen.

17 §.

Beträffande särskilt utrymme för matlagning skall gälla vad i 16 §

punkterna c)—f) sägs. Sådant utrymme skall därjämte hava en med

hänsyn till matlagning ändamålsenlig inredning.

Användes särskilt utrymme för matlagning jämväl till boningsrum, skall

beträffande detsamma därutöver gälla vad i 16 § punkterna a) och b) sägs.

18 §.

Bostadslägenhet skall vara försedd med

a) förstuga, vindfång eller annan motsvarande anordning;

b) garderob eller annat för förvaring av kläder lämpligt utrymme, vilket

skall vara av erforderlig storlek och om möjligt kunna hållas tillfredsställande

uppvärmt; samt

c) egen klosett, dock att, då särskilda förhållanden föranleda därtill,

klosett må vara gemensam för flera bostadslägenheter.

Därest i bostadslägenhet finnes särskilt utrymme för matlagning, skall

till lägenheten jämväl höra skafferi, vilket skall vara av erforderlig storlek

och försett med tjänlig ventilationsanordning. I stället för skafferi må

dock annat för matvarors förvaring lämpligt utrymme kunna godtagas.

I mån av behov skall bostadslägenhet hava tillgång till tvättstuga och

torkrum.

19 §•

Bostadslägenhet skall hava lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd

och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra

hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten.

Bostadslägenhet inom fastighet med anslutning till allmän vatten- och

avloppsanläggning skall, där så med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter

finnes skäligt, vara försedd med de anordningar, som fordras

för utnyttjande av anläggningen.

20 §.

Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens

innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår i lägenheten eller

byggnaden i övrigt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej

åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt.

21 §.

I bostadslägenhet eller därtill hörande rum må icke inhysas så många

personer att våda uppstår för deras hälsa.

22 §.

Utan hinder av vad i 16—19 §§ stadgas må rum och lägenhet, som äro

avsedda att användas såsom bostad allenast under viss årstid eller eljest

i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål.

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.

23 §.

Samlingslokal skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas

och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla

sig i lokalen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling;

b) att lokalen skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd; samt

c) att inom eller i anslutning till lokalen skall, i den mån så erfordras,

finnas tillgång till klosetter och urinoarer.

Med samlingslokal avses sådan lokal, där ett större antal människor

brukar tillfälligt samlas, såsom gudstjänstlokal, offentligt sammanträdesrum,

väntsal, teater, biograf och danslokal.

24 §.

Hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem och annan dylik lokal, vari

tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten, skola vara så

anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär

olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen. Beträffande

boningsrum skall härvid iakttagas vad i 16 § sägs.

Därutöver skall gälla, att tillgång skall finnas till tvättrum eller tvättställ

samt klosetter och urinoarer i erforderligt antal.

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk

behandling, m. m.

25 §.

Badinrättning, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad,

skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,

att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Vad i första stycket sägs skall i tillämpliga delar gälla anläggning för

bassängbad utomhus, som är upplåten till allmänhetens begagnande, ävensom

annan likartad anläggning.

Vatten i badbassäng eller annan anläggning, som avses i denna paragraf,

skall vara av tillfredsställande beskaffenhet och renhet.

26 §.

Frisersalong, damfrisering och annan lokal, vari allmänheten yrkesmässigt

tillhandahålles hygienisk behandling såsom hand- och fotvård,

ansiktsbehandling, massage och ljusbehandling, skola vara så anordnade

och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej

uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling och belysning;

b) att i lokalen skall finnas tillgång till vatten i erforderlig mängd och av

tillfredsställande beskaffenhet; samt

c) att lokalen skall vara försedd med avlopp för spillvatten.

27 §.

Lokal, som avses i 26 §, bör icke användas till bostad eller annat för

yrkesverksamheten främmande ändamål.

28 §.

Envar, som är sysselsatt i sådan verksamhet som avses i 25 och 26 §§,

skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

Redskap och övrig utrustning, som användas i verksamheten, skola hållas

rena och i gott stånd.

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.

29 §.

Brunn, vars vatten användes till dryck, matlagning eller annan beredning

av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas

vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande

avstånd från anläggning, vilken kan menligt påverka vattnet.

Sådan brunn samt källa, vars vatten användes för nämnda ändamål, skola

vara överbyggda och böra i övrigt vara så inrättade, att dagvatten och orenlighet

förhindras intränga däri.

30 §.

Anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten

för ändamål, som i 29 § sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse

för dess användning.

31 §.

Vatten i brunn eller källa, som avses i 29 §, eller i anläggning, som i 30 §

sägs, eller vid allmänt vattenhämtningsställe i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde må ej förorenas.

Vad nu sagts skall ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt annan författning.

32 §.

Vatten, som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning

tillhandahålles för ändamål som i 29 § sägs, skall underkastas

fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning.

Länsstyrelsen äger förordna, att undersökning, som i första stycket sägs,

skall företagas jämväl beträffande allmän anläggning utom hälsovårdstätort.

Vidare äger länsstyrelsen förordna, att sådan undersökning skall

ske av vatten, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning,

tillhandahålles till flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan

förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden samt

anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig i ärendet.

Det åligger ägare av anläggning och ledning, vars vatten skall undersökas,

att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens utförande.

33 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning skall verkställas minst en gång varje

år. Finnes anordning för rening av vattnet, skall undersökningen omfatta

såväl det renade vattnet som råvattnet.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan

undersökningarna till tre år.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må

hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än

nu sagts.

34 §.

Bakteriologisk undersökning skall äga rum

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst en gång i veckan, därest

genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer, och

eljest minst en gång i månaden samt

vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång i månaden,

därest genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer,

och eljest minst en gång var tredje månad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla allenast

det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst fyra gånger varje år

samt

vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan

undersökningarna.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må

hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än

nu sagts. I fråga om undersökning vid anläggning utan anordning för rening

av vattnet må förordnandet ej återkallas, förrän två på varandra följande

undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för sitt ändamål.

Vid tillämpningen av första stycket i denna paragraf skall antalet personer

beräknas efter det genomsnittliga antal, som under nästföregående

kalenderår tillhandahöllos vatten genom anläggningen.

35 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras allenast av statens institut

för folkhälsan och av den, som medicinalstyrelsen förklarat behörig därtill.

Bakteriologisk undersökning må utföras allenast av statens institut för

folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium och av den, som medicinalstyrelsen

förklarat behörig därtill.

Närmare föreskrifter om förvärv av kompetens för fysikalisk-kemisk och

bakteriologisk undersökning samt taxa för dylik undersökning fastställas

av Konungen.

36 §.

Den som utfört undersökning enligt 33 eller 34 § har att däröver omedelbart

upprätta protokoll och tillställa hälsovårdsnämnden avskrift därav i två

exemplar. Ena exemplaret skall av nämnden utan dröjsmål tillställas förste

provinsialläkaren eller förste stadsläkaren.

37 §.

Den som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta,

vilken genom vatten kan överföras till andra människor, må icke vara

sysselsatt med arbete vid anläggning för rening av vatten, avsett för ändamål

som i 29 § sägs.

Finnes skäl att antaga, att den, som är sysselsatt med arbete vid sådan

anläggning, är behäftad med sjukdom eller smitta, som i nästföregående

stycke sägs, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på

kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m.

38 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att motverka vattenförorening inom kommunen.

39 §.

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet och av dagvatten

samt för rening av avloppsvatten skola vidtagas de anordningar och

åtgärder, som skäligen finnas påkallade till undvikande av sanitär olägenhet.

40 §.

Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten och annan flytande orenlighet,

som lätt kan övergå i förruttnelse, avledas i sluten avloppsledning,

såvida icke hälsovårdsnämnden annat medgiver.

41 §.

Avloppsanläggning skall vara så anordnad och inrättad samt skall så

underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

42 §.

Före påbörjandet av sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast

föra avloppsvattnet till allmän avloppsanläggning, skall skriftlig anmälan

göras till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas karta och beskrivning

över ledningen jämte därtill hörande anordningar, såframt ej dessa

handlingar eljest finnas tillgängliga för nämnden.

Angående skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion före

påbörjandet av avloppsledning för visst ändamål och före utsläppandet i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde av avloppsvatten av viss beskaffenhet

är särskilt stadgat.

8 kap. Om klosett och urinoar

43 §.

Inom eller i anslutning till byggnad, där människor uppehålla sig någon

längre tid av dygnet, skall finnas tillgång till klosetter och urinoarer i

erforderligt antal.

44 §.

Klosett och urinoar utomhus skola förläggas så att sanitär olägenhet ej

uppstår. De skola sålunda anordnas på betryggande avstånd från källa,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe, från livsmedelslokal, varom

förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, från vägg, varå finnes dörr, fönster eller

ventilationsöppning till bostad, samt från gata, väg och annan allmän

plats.

Inom byggnad belägen torrklosett eller urinoar må ej stå i omedelbar förbindelse

med boningsrum eller kök.

45 §.

Klosett och urinoar skola vara så anordnade och inredda samt skola så

underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att de skola kunna erhålla nödig luftväxling och erforderlig belysning;

b) att golvet bör vara av sådan beskaffenhet, att det icke genomsläpper

eller uppsuger fuktighet; samt

c) att vattenklosett och, där så lämpligen kan ske, urinoar skola vara

försedda med sluten ledning, varigenom orenlighet och spolvatten avledes.

46 §.

Vattenklosett må icke anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Länsstyrelsen äger dock beträffande visst område förordna, att vattenklosett

må anordnas utan sådant tillstånd.

Klosett och urinoar, som äro avsedda att upplåtas för begagnande mot

avgift, må ej anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Ansökan om tillstånd skall avfattas skriftligen. Vid ansökan skall fogas

ritning över den avsedda anläggningen, såframt ej ritning eljest finnes tillgänglig

för nämnden.

9 kap. Om renhållning

47 §.

Vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall skall uppsamlas och

omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår.

48 §.

I fråga om uppsamling och förvaring av sopor, köksavfall och annan

dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas, skall gälla,

a) att köksavfall varje dag bör bortföras från bostadslägenhet;

b) att flytande ämnen icke må hällas i därför icke avsedda förvaringskärl

för sopor eller annan dylik behållare; samt

c) att sopnedkast och soprum ävensom annan plats, där sopor och avfall

förvaras, skola vara ändamålsenligt anordnade och inredda samt skola

jämte kärl och annan behållare tillfredsställande underhållas och skötas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

49 §.

Inom hälsovårdstätort skall i fråga om anordningar för förvaring av sopor,

köksavfall och annan dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,

gälla,

a) att kärl och andra behållare skola finnas tillgängliga i erforderligt

antal samt skola vara täta och, i den mån så är påkallat för deras tömning,

lätt flyttbara;

b) att de utomhus skola vara uppställda antingen på tätt, högre än

angränsande marks yta liggande underlag eller ock i särskilt utrymme med

tättslutande och högre än angränsande marks yta liggande lock; samt

c) att kärl och annan behållare, som icke användas i sopnedkast eller

äro uppställda i särskilt utrymme under angränsande marks yta, skola vara

försedda med tättslutande lock.

Orenlighet, som avses i nästföregående stycke, må icke i avvaktan på

bortforsling förvaras annorledes än i kärl, annan behållare eller särskilt

utrymme som där sägs.

50 §.

Inom hälsovårdstätort skola gård, portgång och annat dylikt, till byggnad

hörande yttre utrymme genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i snyggt

och vårdat skick.

För förvaring av uppsamlad orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,

skall vad i 48 och 49 §§ sägs i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om renhållning av allmän plats är särskilt stadgat.

51 §.

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän

avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller på annat sätt

så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

52 §.

Vid forsling av orenlighet och avfall skall så förfaras, att sanitär olägenhet

icke uppstår. I den mån så påkallas av orenlighetens och avfallets art,

skall för forslingen användas tätt fordon eller kärl, som hålles övertäckt.

53 §.

Allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skola vara

sa belägna och anordnade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär

olägenhet icke uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande

tillsyn.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 13

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

54 §.

Bostad samt i 23 och 24 §§, 25 § första stycket och 26 § angivna inrättningar

och lokaler skola hållas fria från ohyra.

55 §.

Inom kommun eller del därav skola, så ofta förhållandena föranleda

därtill, vidtagas åtgärder till bekämpande av råttor och möss.

56 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara försedd med lämpliga

anordningar för utestängande av råttor och möss.

Inom byggnad och därtill hörande tomt eller gårdsområde skola därjämte

vidtagas de ytterligare åtgärder, som utöver vad i 55 § sägs erfordras till

bekämpande av råttor och möss.

11 kap. Om hållande av djur

57 §.

Husdjur och andra djur, som hållas i fångenskap, skola så förvaras och

skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

58 §.

Byggnad, som inrymmer stall, ladugård eller annat dylikt förvaringsrum

för djur, ävensom gödselstad eller annan upplagsplats för djurspillning skola

vara så anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att

sanitär olägenhet ej uppstår.

Byggnad och upplagsplats, som i första stycket sägs, skola ligga på betryggande

avstånd från källa, brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe,

från livsmedelslokal, varom förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, samt

såvitt angår hälsovårdstätort, från gata, väg och annan allmän plats ävensom

från bostad.

För hälsovårdstätort skall därutöver gälla,

a) att byggnad, som i första stycket sägs, bör vara försedd med sluten

ledning för avledande av flytande orenlighet; samt

b) att golv i förvaringsrum för djur samt golv och väggar i upplagsplats

för djurspillning skola vara så inrättade, att flytande orenlighet icke utrinner

därifrån eller nedtränger i marken.

59 §.

Inom hälsovårdstätort skall den fasta orenligheten från stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för djur efter uppsamling förvaras å upp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

lagsplats av sådan beskaffenhet, som angives i 58 § tredje stycket punkten b).

Den flytande orenligheten skall, om den icke avledes genom avloppsledning,

uppsamlas medelst torvströ eller annat tjänligt ämne och förvaras tillsammans

med den fasta orenligheten.

60 §.

Utöver vad i 58 och 59 §§ angives skall för ladugård gälla, att densamma

skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,

att den kan anses lämplig för sitt ändamål och fyller de skäliga hygieniska

krav, som betingas av mjölkproduktionen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att rum, vari mjölkkor hållas, skall erhålla erforderligt ljus samt vara

försett med lämplig anordning för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till

vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet;

b) att i sådant rum eller i mjölkkammare eller annat förvaringsrum för

mjölk icke må förvaras vara eller ämne, som kan antagas bibringa mjölken

främmande lukt eller smak eller eljest göra denna otjänlig till människoföda;

samt

c) att redskap, förvaringskärl och andra tillbehör vid mjölkningen och

mjölkens omhändertagande skola hållas rena och i gott stånd.

61 §.

Före anordnandet inom hälsovårdstätort av stall, ladugård eller annat

dylikt förvaringsrum för djur, av gård för hållande av pälsdjur eller hundar

eller av upplagsplats för djurspillning skall skriftlig anmälan göras till

hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas beskrivning och ritning över

den tillämnade anläggningen, såframt ej dessa handlingar eljest finnas

tillgängliga för nämnden.

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

62 §.

Anläggning för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor

eller avfall skola vara så anordnade och inrättade samt skola så underhållas,

drivas och skötas, att de ej medföra sanitär olägenhet.

63 §.

Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten eller för tillverkning av anima
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

liska gödningsämnen, fosfor, saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat, svavelsyra,

betsocker eller ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik, 6.

garveri, 7. gasverk, 8. glasbruk eller kakelfabrik, i vilka arsenik begagnas vid

tillverkningen, 9. kalkugn, 10. koksugn, 11. limkokeri, 12. masugn, 13. pudrettfabrik,

14. anläggning för skinnberedning, 15. slakteri, vilket icke är

underkastat bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan, 16. stearinfabrik,

17. stärkelsefabrik, 18. sulfatcellulosafabrik, 19. talgsjuderi, 20.

trankokeri, 21. ugn eller annan anläggning för röstning av arsenik- eller

svavelhaltig malm eller 22. upplag av ben, sill, lump, råa hudar eller

pudrett.

64 §.

Ansökan om tillstånd, som i 63 § sägs, skall avfattas skriftligen. Vid ansökan

skall fogas uppgift om de anordningar, som äro avsedda att vidtagas

till förhindrande av sanitär olägenhet.

13 kap. Om hälsovårdsordning

65 §.

De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun

eller del därav finnas erforderliga utöver denna stadga, meddelas i lokal

hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande, som reglerats genom annan

allmän författning än denna stadga. Vid meddelande av föreskrift skall tillses,

att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres

obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

66 §.

I lokal hälsovårdsordning må föreskrivas, att de i denna stadga för hälsovårdstätort

meddelade särskilda bestämmelserna skola gälla utom hälsovårdstätort.

Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning må hälsovårdsnämnd bemyndigas

att medgiva undantag från de i denna stadga för hälsovårdstätort meddelade

särskilda bestämmelserna ävensom från föreskrifterna i hälsovårdsordningen.

67 §.

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning fastställer Konungen

en normalhälsovårdsordning.

Föreskrift i lokal hälsovårdsordning må icke utan särskilda skäl innebära

väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen.

68 §.

Lokal hälsovårdsordning antages av kommunens fullmäktige på förslag

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande. Finner länsstyrelsen lokal

hälsovårdsordning påkallad, har länsstyrelsen att göra anmälan därom till

fullmäktige.

Fullmäktiges beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning skall underställas

länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.

Underlåta fullmäktige att antaga lokal hälsovårdsordning av innehåll,

som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet

men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring

eller upphävande av lokal hälsovårdsordning.

69 §.

Då lokal hälsovårdsordning eller ändring eller upphävande därav fastställts,

skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröj ligen införa

beslutet i länskungörelserna.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om beslutet

anslås och införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,

samt att tryckta exemplar av hälsovårdsordningen finnas att tillgå för

allmänheten.

14 kap. Om hälsovårdskontroll

70 §.

För särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som

utöver denna stadga och lokal hälsovårdsordning finnas erforderliga till

undvikande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med

utnyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Vid

meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 65 § andra stycket sägs.

Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat

hänseende, skall nämnden göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

71 §.

Hälsovårdsnämnd äger till förebyggande eller undanröjande av sanitär

olägenhet meddela

a) föreläggande att inom viss tid vidtaga åtgärd för undanröjande av

bristfällighet;

b) förbud mot att använda lägenhet eller lokal för avsett ändamål, intill

dess förekommande bristfällighet undanröjts;

c) förbud mot att lägenhet bebos av mer än visst antal personer eller av

minderårig eller under viss årstid;

d) förbud mot bad utomhus å viss plats;

e) förbud mot att hämta is å viss plats samt mot att till kommunen

införa is, som upptagits å viss plats utom kommunen;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr B It) år 1958

f) förbud mot att använda avloppsledning, klosett och urinoar;

g) förbud mot att hålla djur; samt

h) förbud tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk

och annan näring, dock allenast om av nämnden anbefalld åtgärd

till undanröjande av svår sanitär olägenhet icke vidtagits inom förelagd

tid.

Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning otjänligt för ändamål,

som angives i 29 § första stycket, och kan vattnets användande medföra uppenbar

hälsofara, äger hälsovårdsnämnd efter samråd med brandmyndigheten

meddela föreläggande att avstänga tillförseln av vattnet. Är vatten vid visst

vattenhämtningsställe av beskaffenhet, som nu sagts, må hälsovårdsnämnd

meddela förbud mot att där hämta vatten. Hälsovårdsnämnd äger ock meddela

förbud mot att använda vatten utan kokning.

72 §.

Utöver vad i 71 § sägs äger hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller

efter föregångna råd eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela föreläggande

och förbud, som finnas erforderliga för efterlevnaden av denna

stadga, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden jämlikt 70 § meddelad

föreskrift.

73 §.

Föreläggande och förbud må allt efter omständigheterna riktas mot ägare

eller nyttjanderättshavare av berörd egendom eller ock mot bådadera.

Vid meddelande av föreläggande eller förbud gentemot ägare av byggnad,

anläggning eller upplag må hälsovårdsnämnd ålägga ägaren att vid försäljning

omedelbart meddela nämnden uppgift om den nye ägarens namn

och adress.

74 §.

Innan hälsovårdsnämnd meddelar föreläggande eller förhud avseende

åtgärd av byggnadsteknisk art, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att

yttra sig.

75 §.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig av

nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga åtgärd, som åligger honom

jämlikt denna stadga, lokal hälsovårdsordning eller av hälsovårdsnämnd

jämlikt 70 § meddelad föreskrift, och fullgör han icke genast eller inom

föreskriven tid efter därom av nämnden erhållen tillsägelse vad han försummat,

eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse, äger nämnden

låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 and. Nr B It)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 19,58

76 §.

Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras

regelbundet återkommande besiktning av bostäder, av samlingslokaler, som

icke stå under särskild tillsyn i hälsovårdshänseende av annan myndighet,

samt av lokaler, som avses i 24—26 §§.

77 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen

är att söka i annan kommun, skall nämnden göra hänvändelse till hälsovårdsnämnden

i den andra kommunen om vidtagande av erforderliga åtgärder

till undanröjande av olägenheten. Kvarstår olägenheten, skall anmälan

om förhållandet göras till länsstyrelsen.

78 §.

Hälsovårdsnämnd äger för fullgörande av sin verksamhet till inställelse

inför nämnden kalla envar, som bor eller eljest uppehåller sig inom kommunen.

Kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma.

I kallelse må föreskrivas vite.

Uteblir den kallade och kan nämnden icke på förhandenvarande skäl

avgöra ärendet, må nämnden utfärda ny kallelse med förhöjt vite.

79 §.

Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen

mot bevis.

80 §.

Det åligger polismyndighet att lämna hälsovårdsnämnden biträde och

erforderlig handräckning.

81 §.

Vid sin tillsyn över att kommuner, hälsovårdsnämnder och särskilda befattningshavare

fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården

äger länsstyrelse förelägga vite.

82 §.

Den som har att utöva tillsyn över allmänna hälsovården skall, när helst

han så påfordrar, för fullgörande av tillsynen äga tillträde till lokal och

område ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden

giva anledning. Handräckning av polismyndigheten må begäras

om tillträde vägras utan godtagbart skäl. Tillsynen skall utövas på

sådant sätt, att den vållar minsta möjliga olägenhet för allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa annat förhållande, vilket

sålunda blivit honom kunnigt.

15 kap. Om ansvar och besvär

83 §.

Med dagsböter straffes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning,

1) den som bryter mot bestämmelsen i 20 § andra stycket;

2) den som bryter mot bestämmelsen i 31 §;

3) den som underlåter att fullgöra vad som åligger honom jämlikt 32 §

tredje stycket;

4) den som sysselsätter annan med arbete i strid mot bestämmelsen

i 37 § första stycket;

5) den som bryter mot bestämmelsen i 40 § eller eftersätter honom jämlikt

42 § första stycket åliggande anmälningsskyldighet;

6) den som anordnar klosett eller urinoar i strid mot någon av bestämmelserna

i 46 § första och andra styckena;

7) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 48 § punkten b), 51 §

och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna i 59 § samt 60 § andra

stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;

samt

10) den som utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnar eller inrättar

anläggning eller upplag, som i 63 § sägs.

84 §.

Bryter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning och skall förseelsen

föranleda ansvar, eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats med stöd av 70 §, straffes med böter, högst trehundra

kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom

förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

85 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 82 § andra stycket, straffes med dagsböter

eller fängelse.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

86 §.

Mot beslut, som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

hälsovårdsordning, må anföras besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse hos

Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Myndighet äger i sitt beslut förordna, att det skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

16 kap. Övergångsbestämmelser

87 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1960.

Genom stadgan upphävas

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566),

förordningen den 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten,

35 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller i föreskrift, som utfärdats

med stöd av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, stridande mot bestämmelserna

i denna stadga.

Där i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas. Härvid skall gälla, att vad om hälsovårdsområde sägs skall

avse kommun, att vad som sägs om område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser

för stad gälla, skall avse område, där denna stadgas särskilda bestämmelser

för hälsovårdstätort äga tillämpning, samt att vad som sägs om

område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, skall avse

område, där nämnda särskilda bestämmelser icke äga tillämpning.

88 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild hälsovårdsnämnd,

vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra

med utgången av ar 19o9. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum

år 1959.

89 §.

Den som vid denna stadgas ikraftträdande innehar befattning som heltidsanställd

tillsyningsman för allmänna hälsovården eller hälsovårdskonsulent

må utan hinder av vad i 14 § andra stycket sägs antagas till hälsovårdsinspektör.

90 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal hälsovårdsordning

skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1960, dock att sådan

hälsovårdsordning ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 21

I anledning av propositionen nr B 46 har inom riksdagen väckts 12 motioner,

nämligen

de likalydande motionerna nr B 207 i första kammaren av herr Lindahl

in. fl. samt nr B 269 i andra kammaren av herr Petterson i Degerfors m. fl.,

de likalydande motionerna nr B 208 i första kammaren av herrar Edström

och Sunne samt nr B 273 i andra kammaren av fröken Höjer och fröken

Elmén,

de likalydande motionerna nr B 209 i första kammaren av herr Andersson,

Axel Emanuel, m. fl. samt nr B 270 i andra kammaren av herrar

Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora,

de likalydande motionerna nr B 210 i första kammaren av fru Svenson

m. fl. samt nr B 271 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

de likalydande motionerna nr B 211 i första kammaren av herr Anderberg

in. fl. samt nr B 272 i andra kammaren av fru Svensson m. fl.,

motionen nr B 268 i andra kammaren av herr Svenning samt

motionen nr B 274 i andra kammaren av herr Carlsson i Huskvarna m. fl.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas

i samband med behandlingen av de delar av propositionen som beröres

av motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts för det genom propositionen framlagda

författningsförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna nr

I: B 207—211 och II: B 268—274.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens yttrande över förslag till ny hälsovårdsstadga.

Den nya stadgans bestämmelser har — i motsats till vad som

f. n. gäller — genomgående gjorts tillämpliga inom hela riket utan skillnad

mellan stadssamhällen och landsbygd. Vissa bestämmelser med skärpt

innehåll skall dock gälla för hälsovårdstätort, varmed avses område med

fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Stadgans bestämmelser skall kunna

kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antages av kommunens

fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av centrala myndigheter.

En revision av gällande lokala föreskrifter och hälsovårdsordningar

förutsättes skola ske på grundval av den nya hälsovårdsstadgan och

en av Kungl. Maj :t fastställd normalhälsovårdsordning.

I likhet med gällande hälsovårdsstadga finnes i förslaget bestämmelser

rörande bostäder och samlingslokaler, vattenförsörjning, avloppsväsende

och sanitära anordningar samt renhållning. Vidare har införts särskilda

bestämmelser om hotell och pensionat in. m. samt om badinrättningar,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

frisersalonger och andra lokaler för hygienisk behandling. Därjämte innehåller

stadgan vissa bestämmelser om ladugårdar och andra djurstall med

tillämpning inom riket i dess helhet.

Förändringar föreslås i den nuvarande hälsovårdsorganisationen. Sålunda

skall särskild hälsovårdsnämnd finnas i varje kommun, och varje

kommun skall i princip vara skyldig att ha hälsovårdsinspektör anställd.

Flera kommuner kan dock förena sig om en gemensam hälsovårdsinspektör.

Med hänsyn bl. a. till att tillgången på utbildade hälsovårdsinspektörer är

begränsad, möj liggöres vidare genom olika dispensregler undantag från

huvudregeln. Anställandet av hälsovårdskonsulenter får jämväl i framtiden

bero på frivilligt åtagande från kommunernas sida.

Hälsovårdsstadgans tillämplighet i förhållande till arbetarskyddslagen,

skogsförläggningslagen och olika författningar rörande vatten- och avloppsväsendet

behandlas i propositionen. Vidare behandlas frågan om samordning

av hälsovårdsnämndens verksamhet med andra därav berörda myndigheter,

främst inom byggnadsväsendet.

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.

Inledning

Vårt lands första hälsovårdsförfattning i mer modern bemärkelse utgjorde

den hälsovårdsstadga, som antogs den 25 september 1874 och som

trädde i kraft den 1 januari 1875. Denna omfattade fyra avdelningar, vilka

innehöll bestämmelser om hälsovårdsstyrelse i stad, om allmänna hälsovården

i stad, om hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet

samt om farsoter och smittsamma sjukdomar. År 1909 tillsattes en kommitté

med uppgift att omarbeta 1874 års hälsovårdsstadga. Kommittén

framlade år 1915 ett betänkande, vilket ligger till grund för den nu gällande

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Denna trädde i kraft

den 1 januari 1920.

1919 års hälsovårdsstadga har undergått åtskilliga ändringar. Så t. ex.

skärptes år 1936 stadgans bestämmelser om bostad, och år 1951 överfördes

till en särskild livsmedelsstadga hälsovårdsstadgans bestämmelser om

livsmedel och livsmedelslokaler m. m.

Under den nuvarande hälsovårdsstadgans giltighetstid har emellertid i

olika sammanhang framkommit önskemål om även andra ändringar av

hälsovårdsstadgans bestämmelser. Härvid har särskilt påtalats att stadgans

uppdelning av bestämmelserna i sådana för stad och därmed jämställda

samhällen, å ena, samt för landsbygden, å andra sidan, icke längre vore tillfredsställande,

främst därför att behov av skärpta hälsovårdsföreskrifter

för landsbygden uppkommit. Vidare har påyrkats en översyn av hälsovårdsstadgans

bestämmelser om hälsovårdsnämndernas befattning med bygg
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958

nadstekniska frågor. Även i åtskilliga andra hänseenden har krav på ändringar

framförts.

Behovet av ändrade bestämmelser har uppmärksammats jämväl av riksdagen

och i skrivelse den 11 maj 1948, nr 195, har riksdagen i anledning

av väckt motion hemställt om en allsidig översyn av hälsovårdsstadgan.

I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades därför den 8

oktober 1948 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning angående

översyn av 1919 års hälsovårdsstadga och därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga,1 vilka antog benämningen 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,

har den 26 oktober 1953 avlämnat betänkande med förslag till

ny hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31).

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola gälla för hela riket utan skillnad

mellan stad och landsbygd. Bestämmelser av mera skärpt innehåll skall

emellertid gälla inom de tätare befolkade områden, beträffande vilka länsstyrelserna

förordnar att de skall utgöra s. k. hälsovårdstätorter. Till skillnad

mot vad nu är fallet skall vidare enligt förslaget i varje kommun finnas

en särskild hälsovårdsnämnd. För att hälsovårdsnämnderna skall tillgodoföras

ökad sakkunskap föreslås bl. a., att varje kommun med över 10 000

invånare skall ha minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör samt att

varje landsting skall anställa en eller flera hälsovårdskonsulenter. De

ämnesområden, som regleras i förslaget, är i huvudsak desamma som i den

nu gällande hälsovårdsstadgan. Särskilda bestämmelser föreslås dock beträffande

hotell och pensionat, friluftsbad och badinrättningar samt frisérsalonger

och andra lokaler för hygienisk behandling. I stadgeförslaget har

även inarbetats bl. a. förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten.

Såsom komplement till hälsovårdsstadgans bestämmelser

skall enligt förslaget bl. a. medicinalstyrelsen i vissa avseenden äga utfärda

för hela riket bindande föreskrifter. I övriga hänseenden skall sådana

kompletterande föreskrifter kunna intagas i lokala hälsovårdsordningar.

Kommittén har jämväl framlagt förslag till normalhälsovårdsordning.

Kommitténs förslag är enhälligt.

Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium

(med bifogande av yttranden från sprängämnesinspektionen,

Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Gävle samt

Skånes handelskammare, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

samt Sveriges kemiska industrikontor), medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

arbetar skydd sstyrelsen (med bifogande av yttranden från yrkesinspektörerna),

lantbruksstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan, sty
1

Numera generaldirektören G.Y. Samuelsson, ordförande, medicinalrådet R. K. Rergman,

ledamoten av riksdagens andra kammare, lantarbetaren E. F. Y. Eriksson, hälsovårdskonsulenten

W. Jansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägare G. E. Nilsson, förste provinsialläkaren

T. G. R. Sandqvist och byggnadsingenjören E. Wohlin.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

relsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från städer,

köpingar, municipalsamhällen och landskommuner, förste provinsialläkare,

länsveterinärer, hälsovårdskonsulenter, hälsovårdsförbund och hälsovårdsnämnder),

försvarets sjukvårdsstyrelse (med bifogande av yttranden från

chefen för försvarsstaben, armé-, marin- och flygöverläkarna samt stabsläkarna

vid militärbefäls- och marindistriktsstaberna), 1951 års byggnadsutredning,

statens folkbadsutredning, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, föreningen för allmän

hälsovård, svenska läkaresällskapet, Sveriges veterinärförbund, svenska

länsveterinärföreningen, svenska stadsveterinärföreningen, svenska veterinärföreningen

för kött- och mjölkhygien, svenska distriktsveterinärföreningen,

svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, svensk sjuksköterskeförening,

svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

hyresgästernas riksförbund, svenska frisörföreningen, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens

folk, svenska mejeriernas riksförening, Sveriges hotell- och restaurantförbund,

Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, varudeklarationsnämnden,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges läkarförbund,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a., svenska petroleuminstitutet, föreningen för vattenhygien och

distriktsingenjörers förening. Därjämte har svenska pastoratens riksförbund

i skrivelse den 27 augusti 1956 till chefen för inrikesdepartementet

tramfört synpunkter på kommitténs förslag.

Vidare har till Kungl. Maj :t riktats vissa framställningar in. m. med anknytning

till hälsovårdsstadgan. Sålunda har dels riksdagen hemställt, i

skrivelse den 21 mars 1953, att en i andra kammaren väckt motion nr 403

angående tillsyn över skogsförläggningar måtte övervägas vid översynen av

1919 års hälsovårdsstadga, och i skrivelse den 18 mars 1955, att sådan ändling

i hälsovårdsstadgan måtte övervägas att i vissa fall skyldighet införes

för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd uppge ny ägare av fastigheten

dels ock riksdagens justitieombudsman i skrivelse den 27 november 1957

framhållit behovet av översyn av lokala föreskrifter rörande vatten och avlopp.

Därjämte har dels Hälsingborgs hyresgästförening i framställning den

15 november 1954 hemställt om liknande ändring av hälsovårdsstadgan som

den i riksdagens skrivelse den 18 mars 1955 angivna, dels föreningen Sveriges

kyrkogårdsföreståndare i skrivelse den 25 augusti 1956 anhållit om

kodifiering av lagstiftning om gravrätt in. in. dels ock förste provinsialläkaren

i Kronobergs län i skrivelse den 3 mars 1958 hemställt om utredning

angående bestämmelser rörande brunnars byggnad och skötsel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

25

En översiktlig redogörelse för gällande författningsbestämmelser lämnas

i propositionen på sid. 26—29. Dessutom finnes i propositionen under olika

avsnitt särskilda redogörelser för gällande författningsbestämmelser. Till

dessa redogörelser får utskottet hänvisa. Utskottet vill vidare erinra om att

i propositionen för vart och ett av följande under särskilda rubriker upptagna

avsnitt lämnas redogörelser för hälsovårdsstadgekommitténs förslag

och ovan berörda framställningar m. in. samt för de avgivna remissyttrandena.

Allmänna synpunkter

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, anför:

»Sedan tillkomsten av 1919 års hälsovårdsstadga har det svenska samhället

undergått en genomgripande utveckling, som medfört att stadgans

bestämmelser kommit att framstå som delvis föråldrade och i vissa avseenden

icke lämpade som grundval för samhällets hälsovårdande verksamhet.

Här må endast erinras om att den höjda levnadsstandarden och

kraven på förbättrad hygien gjort att åtskilliga av stadgans materiella

bestämmelser nu förefaller alltför obestämda samtidigt som den tilltagande

tätortsbebyggelsen, kommunikationernas intensifiering och industrialiseringen

medfört risker för sanitär olägenhet, som icke kan bemästras med de

gällande materiella bestämmelserna. Ett hygieniskt missförhållande, som

förr ofta hade ett lokalt begränsat verkningsområde, kan nu lätt få t. o. m.

riksomfattande konsekvenser. Det föreligger därför ett obestridligt och oavvisligt

behov av en omarbetning av bestämmelserna om hälsovården, och

denna omarbetning blir så omfattande att den bör resultera i en helt ny hälsovårdsstadga.

De materiella hälsovårdsbestäinmelserna i den nya hälsovårdsstadgan bör

i huvudsak vara enhetliga för hela riket, vilket innebär en betydelsefull förbättring

för landsbygdens del t. ex. i fråga om renhållning. Detta kan dock

ej ske genom att låta de nuvarande bestämmelserna för stad bli tillämpliga

för riket i dess helhet, utan dessa bestämmelser måste omarbetas och

moderniseras. Vidare bör Jtestämmelser givas för vissa lokaler m. in., som

nu icke behandlas i stadgan, såsom hotell och pensionat, badinrättningar och

frisersalonger samt ladugårdar i deras egenskap av livsmedelslokaler.

För att kunna tillgodose de ökade kraven ur sanitär synpunkt torde det

vara angeläget att förbättra hälsovårdsorganisationen. Det måste vara väl

så betydelsefullt att ge hälsovårdsmyndigheterna en starkare ställning och

större resurser som att skärpa de materiella hälsovårdsbestäinmelserna, om

man vill åstadkomma cd bättre resultat av samhällets verksamhet för allmänna

hälsovården. I departementsförslaget ingår också bestämmelser om

en utbyggnad av hälsovårdsorganisationen.»

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Utskottet

För att en författning som hälsovårdsstadgan skall kunna sägas vara

ändamålsenlig, måste den fortlöpande anpassas efter samhällsutvecklingen.

Den nu gällande hälsovårdsstadgan av år 1919 har också under sin giltighetstid

vid flera tillfällen undergått ingripande omarbetningar. Detta oaktat

utgör den icke längre något tillfredsställande uttryck för samhällets inställning

till allmänna hälsovården. Den är därjämte, bl. a. på grund av att omarbetningarna

varit allenast av partiell natur, behäftad med vissa formella

brister. Då en genomgripande revision av den centrala hälsovårdsförfattningen

nu blivit aktuell, bör detta leda till att en helt ny författning utfärdas.

Då riksdagen i skrivelse den 11 maj 1948, nr 195, hemställde om en allsidig

översyn av hälsovårdsstadgan, skedde detta närmast i anledning av att

inom riksdagen uppmärksamheten riktats på behovet av nya bestämmelser

rörande hälsovården på landet. Enligt utskottets mening bör på hälsovårdens

område gälla i princip enhetliga bestämmelser för hela riket. En sådan enhetlighet

synes i huvudsak böra åvägabringas genom en skärpning av de för

landsbygden gällande reglerna. Vidare bör i en ny hälsovårdsstadga upptagas

föreskrifter rörande vissa verksamhetsområden, beträffande vilka särskilda

regler saknas i gällande hälsovårdsstadga. Den föreslagna stadgan

tillgodoser enligt utskottets mening de nu nämnda synpunkterna. De lösningar

av i sammanhanget uppkommande spörsmål som förslaget innehåller

finner utskottet i det stora hela välbetänkta. Utskottet vill dessutom

såsom en fördel framhålla att den föreslagna stadgan genom sin uppställning

blivit mera överskådlig än gällande stadga. De erinringar och påpekanden,

som utskottet kommer att göra i det följande, tager närmast sikte på

detaljer och berör icke förslagets allmänna principer, vilka utskottet funnit

vila på väl gjorda överväganden.

Vissa huvudfrågor i förslaget till ny hälsovårdsstadga

1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper

Departementschefen

Föredragande departementschefen erinrar till en början om att gällande

hälsovårdsstadga innehåller särskilda materiella bestämmelser för stads

stadsplanelagda område och särskilda bestämmelser för landet i övrigt samt

att vissa möjligheter finnes att utsträcka tillämpningsområdet för de bestämmelser

som avser stadsplanelagt område i stad. Han anför därefter

i huvudsak följande:

»Nyssnämnda uppdelning av hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser

i strängare sådana för stads stadsplanelagda område och mindre

stränga föreskrifter för landet har kommit att uppfattas som otidsenlig,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr B It) är 1958

då den tidigare skillnaden mellan bebyggelsen i stadssamhällen och på

landsbygden alltmer utjämnats. Såsom hälsovårdsstadgekommittén understrukit

är det ett särskilt framträdande drag i bebyggelseutvecklingen

att det utöver städer, köpingar och municipalsamhällen uppstått ett stort

antal tätorter med varierande invånarantal, vilka är i särskilt behov av

andra hälsovårdsföreskrifter än de enligt stadgan för landet gällande.

I detta läge kan diskuteras om icke en framkomlig väg för reformering av

hälsovårdsstadgan vore att i erforderlig grad omarbeta de för stads

stadsplanelagda område meddelade materiella bestämmelserna men bibehålla

de nuvarande möjligheterna att genom särskilda beslut förordna om

bestämmelsernas tillämpning utom sådant område. Kommittén har emellertid

funnit övervägande skäl tala emot en sådan ordning, och till denna

uppfattning har remissinstanserna genomgående anslutit sig. Man har

härvid särskilt framhållit de mindre goda erfarenheterna av municipalbildningen,

som enligt den tidigare gällande lagen om kommunalstyrelse

på landet i regel blev en automatisk följd av ett förordnande om att hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad skulle lända till efterrättelse för ett

område på landet som ej utgjorde egen kommun. Den nu gällande kommunallagen

från år 1953 gör visserligen icke municipalbildningen i ett

sådant fall obligatorisk utan lämnar endast möjlighet för Kungl. Maj :t

att, där särskilda skäl föreligger, besluta att vederbörande område skall

utgöra ett municipalsamhälle. Mot systemet med särskilda förordnanden

om utvidgad tillämpning av hälsovårdsföreskrifterna för stad torde emellertid

numera även kunna invändas, att det är mindre lämpligt att bibehålla

en ordning, där förordnanden om utvidgad tillämpning av stadsbestämmelserna

har karaktären av särfall, sedan utvecklingen lett till att

sådana förordnanden bör meddelas alltmer regelmässigt.

1919 års hälsovårdsstadga bereder visserligen även möjlighet för landskommun

att genom antagande av hälsovårdsordning åstadkomma hättre

hygieniska förhållanden inom kommunen eller viss del därav. Hälsovårdsstadgekommittén

har emellertid konstaterat att landskommunerna icke

utnyttjat denna möjlighet i den omfattning som kunnat anses motiverad

av de sanitära förhållandena.

Till det sagda kommer slutligen att utvecklingen på den rena landsbygden

och kommunindclningsreformen lett till att det numera knappast

kan anses föreligga några hinder för att göra en hälsovårdsstadgas materiella

bestämmelser generellt tillämpliga för hela riket. Härigenom tillgodoses

de starka önskemål om en för hela riket ensartad bedömning av sanitära

förhållanden, som gång efter annan framförts.

Under hänvisning till det anförda ansluter jag mig därför till kommitténs

åsikt alt de allmänna materiella bestämmelserna i en ny hälsovårdsstadga

hör äga tillämpning inom riket som helhet utan åtskillnad mellan stadssamhällen

och landsbygd.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 195S

Även med den nu angivna allmänna uppläggningen av hälsovårdsstadgans

materiella bestämmelser kvarstår ett behov att införa vissa strängare

föreskrifter angående de sanitära förhållandena inom verklig tätortsbebyggelse.

Anhopningen av bostäder inom ett begränsat område ställer

uppenbarligen särskilda krav på att de sanitära reglerna om bostädernas

utförande och skötsel iakttages. Vidare fordrar frågan om omhändertagande

av fast och flytande orenlighet inom sådana områden speciell uppmärksamhet.

Hälsovårdsstadgekommittén har tänkt sig att de angivna

behoven av särregler skulle tillgodoses genom införande av begreppet hälsovårdstätort,

för vilken i vissa hänseenden skulle gälla strängare föreskrifter.

Det skulle enligt kommittéförslaget ankomma på länsstyrelsen att

efter eget eller kommunalt initiativ meddela förordnande om att kommun

eller del därav skulle utgöra hälsovårdstätort.

Remissinstanserna har så gott som enhälligt anslutit sig till huvudtanken

i kommitténs förslag, att för framtiden skärpning av hälsovårdsstadgans

generella bestämmelser bör åstadkommas genom att för vissa områden

därutöver skall gälla i stadgan upptagna särbestämmelser. Det enda

alternativet till förslaget i denna del som framkommit vid remissbehandlingen

är ett system med antagande av olika typer av hälsovårdsordningar

för skilda områden, som är i behov av skärpta föreskrifter. För egen del

anser jag dock att det är klart att föredraga att i själva hälsovårdsstadgan

intaga de särbestämmelser som skall gälla för tätortsbebvggelse. Jag

delar sålunda på denna punkt kommitténs uppfattning.

Av det tidigare anförda har framgått att meningarna bland remissinstanserna

däremot varit mera delade i fråga om det av kommittén föreslagna

systemet för angivande av särbestämmelsernas tillämpningsområde. På

ett sådant system måste kunna ställas det anspråket, att det skall innebära

goda möjligheter att i tid vidtaga erforderliga dispositioner för en

begynnande tätbebyggelse samt att tillämpningsområdet skall kunna smidigt

anpassas efter utvecklingen. Kommittéförslaget synes visserligen godtagbart

ur dessa synpunkter, men mot förslaget kan resas den allvarliga

erinran att det förutsätter ytterligare en områdesindelning vid sidan av

de redan bestående. Man torde enligt min mening med skäl kunna ifrågasätta

nödvändigheten härav redan av den anledningen att kommittén förutsätter,

att i hälsovårdstätort regelmässigt skulle ingå visst enligt byggnadslagstiftningen

planlagt område. Vidare medför ett sådant system

komplikationer för allmänheten, då det gäller att beakta vilka speciella

föreskrifter som är tillämpliga på en viss fastighet. För mig förefaller det

lämpligare att, som flera remissinstanser föreslagit, redan i hälsovårdsstadgan

ange att de skärpta hälsovårdsföreskrifterna skall gälla vissa enligt

byggnadslagstiftningen planlagda områden. Ett sådant system behöver

icke innebära att man avhänder sig möjligheten till anpassning efter

de faktiska behoven. Man kan sålunda mycket väl tänka sig att bereda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

möjligheter till dispens från särbestämmelserna inom dessa planlagda

områden, och genom föreskrift om utsträckning av bestämmelsernas tilllämpning

utom samma områden kan behovet av bl. a. anpassning till

framtida exploatering tillfredsställande tillgodoses. Om sådan inskränkning

och utvidgning av särbestämmelsernas tillämpningsområde åstadkommes

genom antagande av lokal s. k. hälsovårdsordning — som enligt

förslaget skall avse att komplettera hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser

för kommun eller del av kommun — ernås en förenkling av

systemet, vilket utan tvekan är till förmån inte minst för allmänheten. Anmärkas

må jämväl att en sådan ordning som den nu angivna överensstämmer

med de principer som man valt vid utformandet av allmänna ordningsstadgan

och därtill anslutande lokala ordningsföreskrifter.

I departementsförslaget har kommittéförslagets bestämmelser om hälsovårdstätort

överarbetats efter de angivna riktlinjerna. Härvid har uttrycket

»hälsovårdstätort» bibehållits men definierats som område med fastställd

stadsplan eller byggnadsplan. De av kommittén föreslagna materiella

hälsovårdsföreskrifterna för hälsovårdstätort har i stor utsträckning bibehållits

i departementsförslaget. Utvidgning av tätortsbestämmelsernas tilllämpningsområde

skall kunna ernås genom antagande av lokal hälsovårdsordning.

Hälsovårdsnämnd kan vidare genom bestämmelse i hälsovårdsordning

tilldelas befogenhet att medge undantag från tätortsbestämmelserna.

Detaljbestämmelserna angående ordningen för antagande, ändring

och upphävande av hälsovårdsordning behandlas i ett senare avsnitt. Här

skall endast nämnas att sådan ordning kan tillkomma på initiativ av antingen

de kommunala myndigheterna eller länsstyrelsen.

Rörande den praktiska tillämpningen av möjligheterna att inskränka

eller utvidga tätortsbestämmelsernas giltighetsområde vill jag ytterligare

framhålla följande. Det är självfallet att man, innan mer ingående erfarenhet

vunnits, bör framgå med en viss försiktighet vid utvidgning av

tillämpningsområdet. Man bör härvid bl. a. beakta i vad mån det är rimligt

att befintlig bebyggelse underkastas de strängare föreskrifterna, inte

minst med hänsyn till fastighetsägarnas berättigade ekonomiska intressen.

Vid ärendenas förberedande torde vidare tillräckligt material komma

att framläggas för att kommunens ekonomiska intressen skall kunna beaktas.

Man får därjämte måhända till en början räkna med en relativt vidsträckt

användning av dispensmöjligheterna för område med fastställd

byggnadsplan men även för stadsplanelagt område, särskilt i vad avser glesbebyggda

ytterområden som icke beröres av förestående exploatering. En

hälsovårdstätort kan givetvis även innefatta sommar- och fritidsbebyggelse,

liksom hinder icke möter mot alt tätortsbestämmelserna genom antagande

av hälsovårdsordning utsträckes till ett område med huvudsakligen sådan

bebyggelse. Vad beträffar fritidsbebyggelse måste å ena sidan beaktas att

den kanske endasl befolkas under en kortare tid av året men å andra sidan

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

att de sanitära farorna framstår med särskild styrka under den varma

årstiden. För områden med genomgående fritidsbebyggelse utom stadsplan

eller byggnadsplan står även möjligheten öppen att för dem utfärda

lokal hälsovårdsordning utan att därvid förordna om tätortsbestämmelsernas

tillämpning inom området. Jag är därför icke beredd att föreslå särskilda

materiella bestämmelser för tätort av viss karaktär, t. ex. fritidsbebyggelse,

och ej heller en regel om att endast en del av hälsovårdsstadgans

tätortsbestämmelser skall gälla tätort av viss typ.

Municipalbildningen är numera under avveckling och redan bildade municipalsamhällen

har i viss omfattning upplösts. Något beaktansvärt behov

att bibehålla bestående municipalsamhällen i hälsovårdshänseende

efter ikraftträdandet av en reviderad hälsovårdsstadga anser jag icke föreligga,

varför sådana samhällen bör upplösas efter stadgans ikraftträdande.»

Utskottet

Vad som inte minst föranlett kritik mot gällande hälsovårdsstadga har

varit dess system med skilda normer i hälsovårdshänseende för stadssamhällen

och för riket i övrigt. Denna uppdelning har kommit att framstå som

alltmer otidsenlig, särskilt med hänsyn till att på landsbygden uppstått

smärre tätorter, för vilka stadsbestämmelserna icke utan särskilt förordnande

varit gällande. Genom att det stora flertalet av de materiella bestämmelserna

i den föreslagna hälsovårdsstadgan gjorts tillämpliga för riket i

dess helhet utan skillnad mellan stadssamhällen och landsbygd har alltså

ett väsentligt önskemål tillgodosetts.

De speciella tätortsförhållandena kommer alltid att medföra sanitära problem

utan motsvarighet inom glesbebyggelse, och dessa problem kräver för

sin lösning särskilda materiella hälsovårdsföreskrifter. I vilken utsträckning

sådana föreskrifter skall inflyta i den för hela riket gällande hälsovårdsstadgan

kan naturligtvis bli föremål för olika bedömanden. Utskottet

är för sin del berett att ansluta sig till den i propositionen framförda grundtanken

att i stadgan intaga sådana tätortsföreskrifter, som väsentligen är

tillämpbara inom varje tätortsbebyggelse. Avgränsningen av föreskrifternas

tillämpningsområde genom införande av begreppet »hälsovårdstätort», med

anknytning till område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan, finner

utskottet väl vald.

2. Hälsovårdsorganisationen

Departementschefen

»Såsom hälsovårdsstadgekommittén i olika sammanhang understrukit är

eu effektiv hälsovårdsorganisation av allra största betydelse för den allmänna

hälsovården.

Enligt kommittéförslaget skall det lokala hälsovårdsarbetet liksom hittills

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

i första hand vara en primärkommunal angelägenhet. Till

samma resultat har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket kommit i sitt betänkande »Hälsovård och öppen sjukvård» (SOU

1958:15). Denna kommitté understryker sålunda bl. a., att dess förslag

om överförande av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i öppen vård

från staten till landstingen icke innebär alt ansvaret för den omgivningshygieniska

tillsynen överföres från primärkommunerna till landstingen.

Den föreslagna ordningen får sålunda icke betyda, att dessa läkare generellt

befrias från sina hittillsvarande uppgifter avseende omgivningshygienen,

vartill kommittén räknar framför allt åtgärder för att motverka spridande

av smittsamma sjukdomar, teknisk hygien, bostads-, skol- och industrihygien

samt livsmedelshygien.

För egen del finner jag det också naturligt att bibehålla kommunerna vid

deras uppgifter inom omgivningshygienen. Jag anser hälsovårdsarbetet på

det kommunala planet vara av sådan grundläggande betydelse för allmänna

hälsovården, att organisatoriska åtgärder för effektivisering av hälsovårdsarbetet

i första hand bör ha till syfte att aktivisera hälsovårdsnämndernas

verksamhet. Därvid möter sådana viktiga frågor som hälsovårdsnämnds

sammansättning och formerna för samarbetet med andra kommunala organ,

som i sin verksamhet har att träffa avgöranden av betydelse för allmänna

hälsovården. En angelägenhet av största vikt är vidare anställandet av

hälsovårdsutbildad personal för fullgörande av hälsovårdsnämndens inspekterande

och rådgivande verksamhet. I det nutida svenska samhället fordras

därjämte, inte minst med hänsyn till den tekniska utvecklingen, i allt större

utsträckning tillgång till andra organ med speciella fackkunskaper och mer

långtgående erfarenhet än som kan fordras av hälsovårdsnämndens ledamöter

och tjänstemän.

En av orsakerna till att hälsovårdsarbetet hitintills på sina håll varit

mindre effektivt har utan tvivel varit avsaknaden av särskild hälsov

å r d s n ä in n d. Helt naturligt har kommunalnämndens ledamöter icke

alltid förmått att i erforderlig grad ägna sig åt hälsovårdande uppgifter vid

sidan av sina kommunala åligganden i övrigt. En förutsättning för intensifierad

hälsovård på landsbygden måste därför enligt min mening vara inrättande

av särskild hälsovårdsnämnd i varje kommun. Detta blir så mycket

mera angeläget som nu ifrågavarande förslag till hälsovårdsstadga medför,

som jag redan antytt, vidgade uppgifter för landsbygdens hälsovårdsnämnder

genom att gemensamma materiella hälsovårdsbestämmelser skall gälla

för hela riket. För att effekten av denna skärpning av bestämmelserna icke

skall äventyras måste organisatoriska möjligheter skapas för en intensifierad

hälsovård även på landsbygden. Kommitténs förslag om särskild hälsovårdsnämnd

i varje kommun har också vunnit allmän anslutning bland

remissinstanserna. Jag finner sålunda förslaget i denna del vara en reform

som utan tvekan bör genomföras.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Ett flertal remissinstanser har understrukit betydelsen av ett väl utvecklat

samarbete mellan hälsovårdsnämnden och övriga

kommunala organ. Härvid har särskilt framhållits att samarbetet

mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd i många fall hittills visat

sig mindre tillfredsställande samt att det i viss utsträckning förekommit att

dessa nämnder fattat motstridiga beslut. Önskemål om ökat inflytande för

hälsovårdsnämnden på byggnadsplaneringsfrågor har också framförts.

Att åstadkomma ett smidigt och effektivt samarbete mellan olika kommunala

organ är förvisso en angelägenhet av största vikt. Inte minst betydelsefullt

är detta med hänsyn till att ett kommunalt organ i sin verksamhet bör

beakta även andra synpunkter än dem som direkt hänför sig till det egna

facket. Under alla förhållanden är det givetvis otillfredsställande att inom

kommunens ram motstridiga beslut fattas i likartade frågor.

Man kan emellertid knappast med fog påstå att ett mindre gott samarbete

mellan t. ex. hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd skulle bero på otillräckliga

möjligheter för endera nämnden att skaffa sig upplysning om den andra

nämndens uppfattning i en viss fråga. Redan på grund härav anser jag att

en föreskrift om att de båda nämnderna skall ha en gemensam ledamot

knappast är tillräckligt befogad. Därest det i en kommun icke faller sig naturligt

att invälja en gemensam ledamot, torde det icke heller verka befrämjande

för samarbetet mellan nämnderna om en gemensam ledamot tillsättes

på grund av en tvingande bestämmelse härom. Däremot torde föreskrifter

om skyldighet för nämnderna att i olika ärenden kontakta andra nämnder ha

sitt givna värde, och i departementsförslaget till hälsovårdsstadga har intagits

en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnden att

samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet

eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av hälsovårdande

åtgärder. Att finna en lämplig form för sådan kontakt anser jag dock

i första hand böra vara varje kommuns ensak, och det borde vara självfallet

att hälsovårdsnämndens sakkunskap tillgodogöres inom byggnadsplaneringsverksamheten

liksom att besiktning av byggnader ur byggnadsteknisk

och hygienisk synpunkt samordnas. I den mån författningsbestämmelser

härom erfordras hör de närmast hemma inom byggnadslagstiftningen, och

jag återkommer till frågan i ett senare avsnitt rörande byggnadstekniska

bestämmelsers intagande i hälsovårdsstadgan, där även hälsovårdsnämndens

och byggnadsnämndens inbördes kompetens behandlas. Några föreskrifter

till vinnande av ökat inflytande för hälsovårdsnämnden på fastighetsbildningen

anser jag knappast erforderliga eller lämpliga. Samordning av hälsovårdsnämndens

och t. ex. kommunalnämndens verksamhet får ankomma

på kommunalnämnden i egenskap av kommunens styrelse.

Jag övergår härefter till frågan om hälsovårdsnämnds sammansättning

och vill då börja med spörsmålet, om i nämnden alltid

bör ingå vissa innehavare av tjänster med anknytning till hälsovården.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

33

Inledningsvis vill jag härvid framhålla som en allmän princip att antalet

självskrivna ledamöter bör inskränkas så mycket som möjligt. Jag anser

därför liksom hälsovårdsstadgekommittén att särskilda skäl bör föreligga

för att en föreskrift skall meddelas om självskrivenhet för viss befattningshavare.

Kommittén har i sitt förslag uteslutit den nuvarande tvingande bestämmelsen

om att polischef i stad samt ordföranden i köpings kommunalnämnd

skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden. De skäl som anförts från

några remissinstanser mot uteslutning av polischef anser jag ej böra tillmätas

avgörande betydelse. Förslaget att utesluta kommunalnämndens ordförande

har ej föranlett erinringar från remissinstanserna. Jag ansluter mig

därför till kommitténs förslag på dessa punkter.

En särställning i sitt förhållande till hälsovårdsarbetet inom kommunen

intar där verksamma tjänsteläkare och tjänsteveterinärer, och kommittén

har därför föreslagit att stadsläkare och stadsveterinär skall vara självskrivna

ledamöter i stads hälsovårdsnämnd samt köpingsläkare självskriven

ledamot i köpings hälsovårdsnämnd. I övrigt har kommittén tänkt att

tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan i hälsovårdsarbetet inom

kommunen skall ske i form av rätt för dem att närvara vid hälsovårdsnämndens

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,

med rätt att få sin mening antecknad till protokollet.

Kommittéförslaget har i dessa avseenden varit föremål för delade meningar

bland remissinstanserna. Å ena sidan har hävdats att självskrivna

ledamöter i princip över huvud taget icke borde förekomma i hälsovårdsnämnden.

Företrädare för denna åsikt har även hänvisat till att självskrivenheten

för de av kommittén avsedda befattningshavarna rimmade illa

med bestämmelserna i kommunallagen om vissa chefstjänstemäns uteslutande

från valbarhet till s. k. fakultativa kommunala nämnder. Å andra

sidan har framförts förslag om att tjänsteläkare och tjänsteveterinär borde

vara självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnderna inom samtliga kommuner

och ej endast i dem inom vissa städer och köpingar.

Omgivningshygienens förebyggande betydelse är allmänt erkänd, och

härav följer att frågeställningarna inom hälsovården ofta kräver medicinsk

fackkunskap för en tillfredsställande lösning. Läkarnas medverkan inom

hälsovårdsnämnderna har också hittills genomgående visat sig vara mycket

värdefull. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning, att medicinsk

sakkunskap knappast kan undvaras inom hälsovårdsarbetet om detta skall

kunna förväntas bli effektivt.

Vid bedömandet av frågan om veterinärmedicinsk sakkunskap i hälsovårdsnämnd

bör uppmärksammas, att den nya livsmedelslagstiftningen medfört

eu ökning av hälsovårdsnämndernas uppgifter inom livsmedelskontrollen,

i vilken verksamhet ofta kräves tillgång till nyssnämnda sakkunskap

samt att man genom nyligen genomförda ändringar i djurskyddslagen har

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 19

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

önskat effektivisera tillsynen över lagens efterlevnad. Enligt förevarande

förslag till hälsovårdsstadga kommer vidare hälsovårdsnämndernas befattning

med djurstall att utvidgas. Dessa omständigheter leder till att jag delar

kommitténs uppfattning att även veterinärmedicinsk sakkunskap bör tillförsäkras

hälsovårdsnämnderna.

Behovet av medverkan av läkare och veterinär i hälsovårdsnämndernas

arbete är säkerligen snarare större för hälsovårdsnämnderna på landet än

för nämnderna i städer och köpingar. Anledningen till att kommittén icke

föreslagit självskrivenhet för tjänsteläkare och tjänsteveterinär i andra än

städers och köpingars hälsovårdsnämnder torde enbart vara, att sådan

självskrivenhet ansetts vara en så tyngande belastning för vederbörande befattningshavare

att man därigenom skulle äventyra fullgörandet av hans

övriga tjänsteåligganden. Såsom jag inledningsvis anfört anser jag att självskrivet

ledamotskap i hälsovårdsnämnd för vissa befattningshavare över

huvud taget icke säkerställer deras medverkan i hälsovårdsarbetet. Däremot

torde så starka sakliga skäl tala för dessa befattningshavares ledamotskap

att de i betydande utsträckning kan förväntas bli invalda i nämnden.

Något formellt hinder för sådant inval torde icke föreligga, och enligt min

mening är sådana val att rekommendera. Emellertid synes hälsovårdsnämndens

arbete många gånger lika betjänt av medverkan från annan läkare

och veterinär än sådana i statlig eller kommunal tjänst, och då kan

lämpligen sådan läkare eller veterinär inväljas i hälsovårdsnämnd i stället

för tjänsteläkare och tjänsteveterinär.

Jag finner mig alltså icke böra förorda obligatoriskt ledamotskap i hälsovårdsnämnd

för tjänsteläkare och tjänsteveterinär men väl en i hälsovårdsstadgan

intagen rekommendation att läkare och veterinär bör vara ledamot

av nämnden. Emellertid är det att befara att tjänsteläkare och tjänsteveterinär

särskilt på landsbygden under hänvisning till sin arbetsbörda icke är beredda

att acceptera ledamotskap i hälsovårdsnämnd, och inval av annan läkare

eller veterinär kan av olika anledningar kanske i många fall ej komma i

fråga. För att i detta läge — då alltså läkare och veterinär icke ingår i nämnden

— likväl tillföra nämnden medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap

och erfarenhet har jag stannat för att föreslå att vederbörande tjänsteläkare

och tjänsteveterinär skall i princip vara skyldig att närvara vid

hälsovårdsnämndens sammanträden i den mån han icke hindras av

andra tjänsteåligganden. Han skall härvid äga rätt att deltaga i överläggningarna

och få sin mening antecknad till protokollet. Inom ramen

för ett system som det angivna torde hälsovårdsnämndens arbete kunna disponeras

så att tjänsteläkare och tjänsteveterinär får tillfälle att deltaga i

första hand vid behandling av de frågor som berör deras olika tjänsteområden.

Den angivna ordningen kan som regel knappast anses bli alltför betungande

för t. ex. provinsialläkare och distriktsveterinärer; jag vill i delta sammanhang

erinra om att flera fackmyndigheter vid remissbehandlingen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

t. o. in. ansett sig kunna förorda obligatoriskt ledamotskap i nämnden för

dessa befattningshavare. Bestämmelserna om skyldighet att närvara vid

hälsovårdsnämnds sammanträde bör kompletteras med en regel om rätt för

tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara i de fall då sådan skyldighet

icke föreligger, d. v. s. då annan läkare respektive veterinär är ledamot av

nämnden.

De här anförda synpunkterna på tjänsteläkares och tjänsteveterinärs

deltagande i hälsovårdsnämndens arbete torde äga sin tillämpning inom

samtliga kommuner. I departementsförslaget har därför icke upptagits bestämmelser

om andra former för tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan

i hälsovårdsnämnd inom stad och köping än i hälsovårdsnämnd

i övrigt.

Därest inom kommunen finnes flera tjänstedistrikt bör det ankomma på

hälsovårdsnämndens ordförande att underrätta de olika befattningshavarna,

när ärenden berörande vederbörandes distrikt kommer att behandlas vid

nämndens sammanträden. I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär

bör skyldigheten respektive befogenheten att närvara vid hälsovårdsnämndens

sammanträden åvila den i tjänstehänseende främste av dem.

Enligt kommittéförslaget skulle i stadgan intagas en rekommendation

att en av hälsovårdsnämndens ledamöter borde ha praktisk erfarenhet i

byggnadsfrågor samt att medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap

borde finnas företrädd inom nämnden även om ingen av nämndens ledamöter

är läkare eller veterinär. Vad till en början angår byggnadskunnig

person så torde det falla sig naturligt att invälja sådan person i hälsovårdsnämnden

även utan särskild rekommendation härom i författningstexten,

därest vederbörande i det särskilda fallet kan förväntas vara en

tillgång för nämnden i dess arbete. Om så icke är fallet kan det knappast

anses särskilt önskvärt att han allenast under hänvisning till särskild bestämmelse

i hälsovårdsstadgan inväljes i nämnden, måhända med förbigående

av andra för hälsovårdsarbetet mer allmänt meriterade personer.

Det anförda äger i viss mån sin tillämpning även på medverkan av medicinsk

och veterinärmedicinsk sakkunskap, men skälen för en rekommendation

i stadgan av sådan sakkunskaps medverkan försvagas därjämte

om tjänsteläkare och tjänsteveterinär deltar i nämndens arbete så som

avses i departementsförslaget. På anförda grunder har jag icke i departementsförslaget

upptagit kommitténs ifrågavarande rekommendationer. Liknande

synpunkter har gjort att däri ej heller införts bestämmelser om att

hälsovårdsnämnd bör inrymma representant för tätort inom kommunen

eller om vissa kvalifikationer i övrigt för ledamöter i nämnden, varom förslag

framförts vid remissbehandlingen.

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd

skall vara sju har mött ganska kraftigt motstånd bland remissinstanserna.

I erinringarna mot förslaget i denna del har föreslagits att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

minimiantalet borde begränsas, varvid de flesta remissinstanserna föreslagit

föreskrift om fem ledamöter, eller också att dispensmöjligheter borde

medges.

Även jag anser att en föreskrift om ett minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd

av sju personer knappast är motiverad ur effektivitetssynpunkt.

Den kan dessutom verka onödigt tyngande för arbetet inom i synnerhet

mindre kommuner. Ett visst berättigande kan möjligen en föreskrift

om ett så stort antal anses ha, om några av ledamöterna skall vara

självskrivna. Då emellertid enligt departementsförslaget några självskrivna

ledamöter icke skall finnas i hälsovårdsnämnden har jag stannat för att

föreslå ett minimiantal av fem ledamöter.

Nu angivna bestämmelser av organisatorisk art synes utan vidare kunna

gälla även för Stockholm.

Jag övergår härefter till frågor rörande hälsovårdsnämndens

tjänstemän.

Utvecklingen inte minst under de senaste decennierna har starkt accentuerat

behovet av sakkunskap i det hälsovårdande arbetet. Detta har även

kommit till uttryck vid remissbehandling av kommittéförslaget, bl. a.

såtillvida att kommitténs förslag om utvidgning till landskommunerna av

skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör — motsvarande de nuvarande

tillsyningsmännen för allmänna hälsovården — icke föranlett några erinringar

i princip. En hel del remissinstanser har tvärtom påyrkat att det av

kommittén föreslagna invånarantalet för sådan skyldighet, nämligen minst

10 000 personer, skall sänkas. Röster har också höjts för att åtminstone

deltidsanställd hälsovårdsinspektör bör finnas i varje kommun. Den nuvarande

bristen på utbildad personal har föranlett yrkanden om dispensmöjligheter

och lång övergångstid. Emellertid har det även förekommit

erinringar mot kommittéförslaget av mer principiell natur. Man har

anmärkt att invånarantalet i kommunen i och för sig icke kan anses

utslagsgivande för behovet av hälsovårdsinspektör utan att kommunens

allmänna struktur snarare borde vara avgörande härvidlag. Särskilt behov

av hälsovårdsinspektörer föreligger, framhålles från flera remissinstanser,

i tätorter över huvud taget och ej endast i städer och köpingar.

Dessa och liknande synpunkter har föranlett förslag om indelning av länen

i hälsovårdsinspektörsdistrikt. I detta sammanhang har också framförts invändningar

mot bildande av kommunalförbund för anställande av hälsovårdsinspektör.

Medicinalstyrelsen har såsom huvudinvändning mot förslaget till ny hälsovårdsstadga

anfört, att det icke innefattar skyldighet att anställa hälsovårdsinspektörer

i sådan utsträckning att en tillfredsställande hälsovårdsinspektion

och i synnerhet bostadsinspektion kan ordnas inom samtliga kommuner.

Enligt styrelsens mening kan man icke uppnå den aktivisering av

hälsovårdsnämnderna och den förbättrade tillsyn över hälsovårdsstadgans

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

efterlevnad, som särskilt omnämnts i utredningsdirektiven, utan att tillsynsfrågan

löses på ett tillfredsställande sätt. Kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket har sedermera i sitt innevarande år avgivna

betänkande anslutit sig till medicinalstyrelsens nämnda uttalanden och därvid

understrukit yrkandet på en hela riket omfattande hälsovårdsinspektion,

innefattande bl. a. fortlöpande bostadsinspektion. Skall detta ernås är det

enligt kommitténs mening nödvändigt att i hälsovårdsstadgan införes tvingande

bestämmelser om anställande av hälsovårdsinspektörer i alla kommuner,

varvid dock en deltidsanställd kraft bör vara tillfyllest inom mindre

kommuner. Tillgång till sådana hjälpkrafter utgör enligt kommittén en förutsättning

inte bara för en godtagbar hälsovårdstillsyn på det lokala planet

utan även för ett effektivt utnyttjande av den tid tjänsteläkarna kan ägna

denna uppgift.

Vad sålunda anförts utgör enligt min mening starka skäl för att i en eller

annan form skapa en författningsmässig grundval för tillgång till hälsovårdstjänsteman

i varje kommun. Det praktiska behovet härav redan under

nuvarande förhållanden framgår f. ö. av att på kommunalt initiativ anställts

hälsovårdskonsulenter, vilka bl. a. synes ha i icke obetydlig omfattning utfört

arbete, som i första hand bör ankomma på en hälsovårdsnämndens

tjänsteman. Vad angår förhållandena i framtiden är att märka, att den förbättring

av omgivningshygienen som åsyftas med införandet av gemensamma

materiella hälsovårdsföreskrifter för hela landet och skärpning av

dessa föreskrifter för hälsovårdstätorter, även i smärre landskommuner,

säkerligen skulle allvarligt äventyras, om icke organisatoriska möjligheter

för effektiv tillsyn inom alla kommuner föreligger. I detta läge anser jag

mig höra förorda en regel om skyldighet för alla kommuner att anställa

hälsovårdsinspektör.

Då behovet av hälsovårdsinspektör växlar med invånarantal och kommunstruktur,

bör det dock finnas möjlighet för flera kommuner att anställa

gemensam inspektör. I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen

att en heltidsanställd hälsovårdsinspektör med verksamhet inom

flera kommuner är att föredraga framför deltidsanställda hälsovårdsinspektörer

inom var och en av dessa kommuner. Erfarenheterna från den vid

remissbehandlingen angivna försöksverksamheten med gemensam tjänsteman

för flera kommuner och tätorter synes vara goda, varför risken för

praktiska svårigheter vid tillämpningen av ett sådant system icke torde

böra verka återhållande. Däremot bör man enligt mitt förmenande icke

införa en särskild distriktsindelning för hälsovårdsinspektörer utan anslutning

till den kommunala indelningen. Det bör ankomma på länsstyrelsen all

avgöra om och i vilken utsträckning kommun må ha hälsovårdsinspektör

anställd gemensamt med annan kommun. Vidare bör i författningstexten

införas en dispensregel, som möjliggör att med tjänsten som hälsovårdsinspektör

i undantagsfall förenas annan tjänst, detta med hänsyn till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

att en sådan organisation nu förekommer i en del kommuner. Det bör

icke heller vara uteslutet för mindre kommuner med huvudsakligen glesbebyggelse

att under en övergångstid låta ledamot av hälsovårdsnämnden

liksom hittills fullgöra de åligganden, som skall ankomma på hälsovårdsinspektör.

Avgörandet bör även i dessa fall ligga hos länsstyrelsen. Vid tilllämpning

av de nu behandlade bestämmelserna kan även den aktuella tillgången

på utbildade hälsovårdsinspektörer vinna beaktande.

Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget intagits en

bestämmelse om att varje kommun skall vara skyldig att till hälsovårdsnämndens

biträde ha anställd en eller flera hälsovårdsinspektörer men att

kommuner äger gemensamt anställa sådan inspektör. Mindre kommuner

skall ha möjlighet att erhålla länsstyrelsens dispens från skyldigheten att

ha särskild hälsovårdsinspektör anställd. Det ingår i länsstyrelsens allmänna

skyldigheter med avseende å hälsovårdsverksamheten inom kommunerna

att tillse att hälsovårdsinspektörer finnes anställda i erforderligt

antal. Den lämpligaste formen för anställande av gemensam hälsovårdsinspektör

torde vara avtal mellan kommunerna eller utvidgning av redan

förefintliga kommunalförbund till att avse även anställande av hälsovårdsinspektör.

I anslutning till vad jag nu anfört vill jag betona att en organisation av

hälsovårdsinspektörer som den nu antydda givetvis icke går att helt bygga

ut under loppet av några få år. Hälsovårdsinspektörerna utbildas f. n. vid

statens institut för folkhälsan. Utbildningstiden är numera nio månader

och för tillträde till utbildningen fordras i princip avlagd realexamen. De

nuvarande hälsovårdsinspektörernas utbildning är emellertid, som hälsovårdsstadgekommittén

framhållit, mycket växlande. En stor del av dem har

ingen egentlig hygienutbildning, och av de hygienutbildade har icke alla

genomgått kurs av nuvarande längd vid statens institut för folkhälsan utan

endast en kortare kurs vid institutet eller annorstädes. Kommittén uppger

att hälsovårdsnämnderna numera dock i allt större utsträckning fordrar

hygienutbildning som villkor för anställning som hälsovårdsinspektör. Hela

frågan om utbildningen av hälsovårdsinspektörer är sedan någon tid föremål

för särskild utredning inom inrikesdepartementet.

Hälsovårdsnämndens verksamhet kommer säkerligen i fortsättningen i

ännu högre grad än hittills att inrymma problem som för sin lösning kräver

tillgång till speciell sakkunskap utöver den som finnes representerad hos

nämndens ledamöter och tjänstemän. Sådan sakkunskap finnes redan nu på

länsplanet, t. ex. hos förste provinsialläkaren och distriktsingenjören för

vatten och avlopp. Dessutom har de av hälsovårdsförbunden anställda h ä 1- sovård s konsulenterna varit verksamma som rådgivare åt hälsovårdsnämnderna.

Hälsovårdsstadgekommittén har nu föreslagit att anställandet av hälsovårdskonsulenter

hädanefter skulle ankomma på landstingen som en obli
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

gatorisk skyldighet. Förslaget har blivit föremål för delade meningar bland

remissinstanserna.

Det har allmänt omvittnats att de nuvarande hälsovårdskonsulenterna

utfört ett värdefullt arbete till allmänna hälsovårdens fromma, och jag vill

gärna betyga min anslutning till denna uppfattning. Detta förhållande synes

dock icke utan vidare böra föranleda att konsulentbefattningarna i detta

sammanhang inlemmas i en obligatorisk organisation. Skarpa motsättningar

har vid remissbehandlingen framkommit i fråga om vem som i så

fall skulle stå som konsulenternas huvudman, och denna fråga torde knappast

kunna avgöras på grundval av den föreliggande utredningen. Då genom

departementsförslaget införes en utvidgad skyldighet för kommunerna att

ha hälsovårdsinspektör anställd, försvagas vidare i någon mån motiven för

en konsulentorganisation i enlighet med kommitténs förslag. Härtill kommer

emellertid att spörsmålet om en lämplig samordning av konsulenternas

verksamhet med andra befattningshavares ämbetsuppgifter icke blivit

helt klarlagt. Förste provinsialläkarorganisationen omprövas f. n. på grundval

av kommitténs för översyn av hälso- och sjukvården i riket förutnämnda

betänkande. I detta betänkande föreslås inrättande av hälsovårdskonsulentbefattningar

vid länsstyrelserna. Dessa konsulenter skulle ha

sina huvudsakliga arbetsuppgifter inom det omgivningshygieniska området

samt avlönas genom anslag, som disponeras av medicinalstyrelsen, medan

kostnaderna för deras lokaler, arbetsbiträde, resor m. m. i allmänhet skulle

bestridas av länsstyrelserna. Frågan om inrättande av obligatoriska konsulentbefattningar

bör under angivna omständigheter avgöras i samband med

den nya utformningen av förste provinsialläkarinstitutionen. Jag anser

därför att anställandet av konsulenter t. v. liksom hittills bör vara frivilligt

och jag kan icke biträda kommittéförslaget att inrätta nya, statliga eller

kommunala hälsovårdskonsulentbefattningar.

Vad som vid remissbehandlingen framkommit om behovet av förstärkning

i övrigt av konsultativa organ i hälsovårdsfrågor i synnerhet på länsplanet

torde böra beaktas vid framtida behandling av de speciella tjänsternas

utformning. Enbart hälsovårdsverksamheten kan emellertid knappast anses

böra föranleda en utbyggnad redan nu av t. ex. organisationen av

distriktsingenjörer för vatten och avlopp. Jag är ej heller beredd att i detta

sammanhang föreslå inrättande av helt nya organisationsenheter, exempelvis

vid länsstyrelserna, för tillgodoseende av hälsovårdsnämndernas behov

av vägledning i särskilda hänseenden.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: B 207 och II: B 269 hemställes »att riksdagen

i sitt yttrande över förslaget till hälsovårdsstadga måtte förorda alt

bestämmelserna i 14 § skall utgå».

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

I de likalydande motionerna 1: B 209 och II: B 270 hemställes »att riksdagen

vid yttrande över till propositionen nr B 46 fogat förslag till hälsovårdsstadga

måtte hemställa om utformning av hälsovårdsstadgans 14 § i

överensstämmelse med nu gällande ordning, så att landskommun icke ålägges

att anställa särskild hälsovårdsinspektör».

I de likalydande motionerna I. B210 och II: B 271 hemställes att riksdagen

vid yttrande över till propositionen nr B 46 fogat förslag till hälsovårdsstadga

hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana ändringar av den

föreslagna hälsovårdsstadgan »1) att 9 § utformas på sådant sätt, att tjänsteläkaren

respektive tjänsteveterinären i fall som avses uppmanas men icke

ålägges att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden; 2) att 14 § utformas

på sådant sätt, att kommun icke ålägges skyldighet att anställa

särskild hälsovårdsinspektör».

I de likalydande motionerna I: B 211 och II: B 272 föreslås att 14 § första

stycket i den nya hälsovårdsstadgan gives följande lydelse: »Till hälsovårdsnämnds

biträde skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Där förhållandena

det medgiva må dock de på hälsovårdsinspektör ankommande

uPPgifteina * stället fullgöras av ledamot i nämnden eller hälsovårdsinspektör

anställas gemensamt för två eller flera kommuner eller med tjänst som

hälsovårdsinspektör förenas annan tjänst.» Motionärerna hemställer »att

riksdagen i anledning av det framlagda förslaget till hälsovårdsstadga måtte

giva till känna att 14 § första stycket av stadgan enligt riksdagens mening

bör erhålla ändrad lydelse i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan

skisserats».

I motionen II: B 274 hemställes »att riksdagen vid sin behandling av

Kungl. Maj :ts proposition nr 46 måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag vad det

gäller åläggande för kommun att anställa hälsovårdsinspektör».

Utskottet

Såsom departementschefen och hälsovårdsstadgekommittén i olika sammanhang

framhållit, utgör en ändamålsenlig hälsovårdsorganisation en väl

så viktig förutsättning för en tillfredsställande allmän hälsovård som särskilda

materiella hälsovårdsföreskrifter, önskemålen om en förbättrad allmän

hälsovård på landsbygden torde också i viss mån vara att se som ett

uttryck för att gällande bestämmelser varit otillräckliga. Det får också anses

självfallet att, där det föreligger behov ur allmän hälsovårdssynpunkt,

dessa behov måste tillgodoses lika väl för landsbygdens del som för riket

i övrigt. Betydelsen härav kommer att bli särskilt framträdande i och med

att genom den föreslagna hälsovårdsstadgan enhetliga materiella föreskrifter

för stad och landsbygd kommer att gälla, något som innebär en skärpning

för landsbygdens del.

Från dessa utgångspunkter är det att hälsa med tillfredsställelse, att enligt

den föreslagna nya hälsovårdsstadgan särskild hälsovårdsnämnd skall

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 1!) år 1958

41

tillsättas inom varje kommun. Då dessutom enhetliga regler föreslagits för

hälsovårdsnämnds sammansättning och verksamhetsformer, har man ernått

önskvärd enhetlighet i hälsovårdsorganisationen för riket i dess helhet.

En organisationsfråga av speciellt intresse utgör formerna för medicinsk

och veterinärmedicinsk sakkunskaps medverkan inom allmänna hälsovården.

Hälsovårdsstadgekommittén föreslog regler som nära anslöt till nu gällande

bestämmelser, varvid dock tjänsteveterinär likställdes med tjänsteläkare.

Enligt kommittéförslaget skulle sålunda stadsläkare och stadsveterinär

samt köpingsläkare vara självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnd.

Inom andra hälsovårdsnämnder än de med läkare och veterinär som självskrivna

ledamöter skulle även enligt särskild författningsbestämmelse om

möjligt medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap vara företrädd. Dessa

bestämmelser kompletterades med stadgande om rätt för vederbörande

tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara vid nämndens sammanträden.

Departementschefen har emellertid tagit avstånd från systemet med självskrivna

ledamöter i hälsovårdsnämnd men i sitt förslag intagit en rekommendation

om att invälja läkare och veterinär som ledamöter i nämnden.

För det fall att läkare och veterinär icke inväljes som ledamöter upptar departementsförslaget

en bestämmelse om att tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären

skall vara skyldig att närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att ett system med självskrivna

ledamöter icke är att rekommendera. Behovet av tillgång till medicinsk

och veterinärmedicinsk sakkunskap inom hälsovårdsarbetet får anses

tillfredsställande tillgodosett, om vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär,

då läkare respektive veterinär icke är ledamot av hälsovårdsnämnd,

är närvarande vid hälsovårdsnämnds sammanträden med rätt för

dem att deltaga i nämndens överläggningar och få sin mening antecknad till

protokollet. I medvetande om den arbetsbörda som redan förut åvilar tjänsteläkare

och tjänsteveterinär inte minst på landsbygden har departementschefen

uttalat, att dessa befattningshavare genom en lämplig disposition av

nämndens sammanträden icke bör nödgas övervara behandlingen av ärenden,

som icke rör deras tjänsteområden. Utskottet anser för sin del, att hithörande

bestämmelser hör omformuleras så att därav framgår, att tjänsteläkare

och tjänsteveterinär icke skall vara skyldiga att närvara vid hälsovårdsnämnds

sammanträden i andra fall än när deras närvaro verkligen

måste anses ur saklig synpunkt erforderlig. För ett sådant ståndpunktstagande

talar inte endast dessa befattningshavares allmänt vitsordade tunga

arbetsbörda utan även tjänstedistriktens på många håll vidsträckta omfattning

och anknytning till flera kommuner. Det angivna syftet torde få anses

tillfredsställande tillgodosett, därest i paragrafen intages en bestämmelse

om all de ifrågavarande befattningshavarna, då läkare respektive veterinär

icke ingår som ledamot i hälsovårdsnämnd, skall vara skyldiga alt närvara

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens ordförande finner deras

närvaro erforderlig. Utskottet vill understryka, att en regel som den nu föreslagna

väl anknyter till det formlösa samarbete, som f. n. i stor utsträckning

äger rum mellan hälsovårdsnämnds ordförande och tjänsteläkaren.

Bestämmelserna om tjänsteläkares och tjänsteveterinärs skyldighet och

rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträden torde böra föranleda

kompletterande administrativa föreskrifter om gottgörelse åt dessa befattningshavare

av statsmedel för deras närvaro såsom för annan tjänsteförrättning.

Som utskottet nyss antytt finnes i fråga om hälsovårdsorganisationen

icke anledning att godtaga en ordning, som skulle innebära att man icke

tillgodoser förekommande behov av allmän hälsovård på landsbygden i

samma utsträckning som inom städer och därmed jämställda samhällen.

Det sagda äger sin tillämpning även på frågan om den i författning reglerade

skyldigheten att anställa tjänstemän som biträde åt hälsovårdsnämnderna.

Behovet av hälsovårdstjänsteman är emellertid icke lika stort inom alla

kommuner utan skiftar med hälsovårdsuppgifternas efter bebyggelsesstrukturen

växlande karaktär. I hälsovårdsarbetets natur ligger dock, att tillgången

till en utbildad fackman generellt sett är ägnad att stimulera och

effektivisera hälsovårdsnämndernas verksamhet.

Gällande hälsovårdsstadga utgår ifrån att särskilda hälsovårdstjänsteinän

i första hand erfordras inom städerna och har begränsat skyldigheten att ha

hälsovårdstillsyningsman anställd till att avse hälsovårdsområde, där 1 kap.

hälsovårdsstadgan är tillämplig, d. v. s. till städer och liknande samhällen.

Denna uppläggning av systemet har numera kommit att framstå såsom otidsenlig.

Skälet härtill är — liksom i fråga om uppdelningen av stadgans materiella

bestämmelser i särskilda föreskrifter för stad och särskilda föreskrifter

för landet — den fortgående utjämningen av tidigare skillnad i

strukturhänseende mellan stad och landsbygd. Hälsovårdsstadgekommittén

har därför ansett angeläget att anknyta skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör

mera till det faktiska behovet än till den formella territoriella

indelningen samt föreslagit att skyldigheten skulle gälla — förutom

städer och köpingar — även landskommun, där behov av hälsovårdsinspektör

föreligger. Därvid skulle gälla en absolut skyldighet att anställa inspektör

inom kommun med mer än 10 000 invånare. Mot kommittéförslaget i

denna del har departementschefen främst riktat den invändningen, att behovet

av hälsovårdsinspektör, mera än av invånarantalet, är beroende av

kommunens struktur i bebyggelsehänseende, särskilt då i vad avser förekomsten

av tätort sbebyggelse.

Även utskottet finner det självfallet, att man vid utformningen av författningsbestämmelser

om skyldighet för kommunerna att anställa hälsovårdstjänsteman

bör söka nå fram till en ordning, som direkt anknyter till

behovet av sådan tjänsteman, och icke, som gällande hälsovårdsstadga, i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

43

första hand utgår från rikets indelning i stad och landsbygd. Härvid är

emellertid att beakta, att en hälsovårdstjänstemans uppgifter torde växla

mellan olika kommuner allt efter bebyggelsestrukturen. Inom en kommun

med stort invånarantal och övervägande tätortsbebyggelse intar sålunda

den rena inspektionsverksamheten och därmed sammanhängande åligganden

en framträdande plats i tjänstemannens verksamhet. Inom en vidsträckt

kommun med övervägande glesbebyggelse åter träder inspektionsverksamheten

i bakgrunden, medan i stället behovet av upplysning, rådgivning och

kanske till och med vägledning av hälsovårdsnämnden i dess uppgifter blir

mer framträdande än i t. ex. de större städerna med deras bättre tillgång på

olika expertorgan. Behovet av tillgång till utbildade hälsovårdstjänstemän

för nu antydda uppgifter inom kommuner, där 1 kap. gällande hälsovårdsstadga

icke är tillämplig i någon större omfattning, har i flertalet län föranlett

anställande på frivillig väg av hälsovårdskonsulenter. Dessa har i

viss omfattning biträtt vid inspektionsverksamheten men kanske framför

allt lämnat hälsovårdsnämnden råd och anvisningar avseende nämndens

verksamhet samt verkställt utrednings- och planläggningsarbete åt nämnden,

t. ex. i fråga om renhållning inom tätort. I detta sammanhang må ytterligare

tilläggas, att en hälsovårdstjänstemans angivna uppgifter inom en

landskommun med övervägande glesbebyggelse i många fall icke synes vara

av den omfattning, att de motiverar anställande på heltid av särskild hälsovårdstjänsteman,

även om tjänstemannens medverkan är av betydande värde

för hälsovårdsarbetet inom kommunen.

Hälsovårdsstadgekonnnittén har nära anknutit skyldigheten för kommun

att anställa hälsovårdsinspektör till behovet av tjänsteman ur huvudsakligen

inspektionssynpunkt. Sådant behov har dock ansetts föreligga

inom kommuner med ända ner till 3 000 eller färre invånare, och anledningen

till att kommittén från den absoluta skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör

undantagit kommun med ända upp till 10 000 invånare har

varit ekonomiska överväganden och hänsyn till den aktuella tillgången på

utbildade hälsovårdstjänstemän. Behovet av hälsovårdstjänstemän inom

kommuner, där inspektionsverksamheten icke skulle utgöra tjänstemannens

huvudsakliga uppgift, har kommittén tänkt att tillgodose genom en obligatorisk

organisation av hälsovårdskonsulenter med landstingen som huvudmän.

Frågan, huruvida en obligatorisk konsulentorganisation framdeles kommer

att inrättas, har tills vidare lämnats öppen, bl. a. under hänvisning till

den pågående omarbetningen av förste provinsialläkarorganisationen. Det

är därför ovisst, huruvida det i framtiden kommer att finnas hälsovårdskonsulenter,

som har möjlighet att ägna sig åt uppgifter, vilka i första hand

hör ankomma på kommunala hälsovårdstjänstemän. Vid sådant förhållande

får man nu draga upp riktlinjerna för en organisation av hälsovårdsinspektörer

med den utgångspunkten, att organisationen skall i allt väsentligt till
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 ur 1958

godose det totala behovet av hälsovårdstjänstemän inom primärkommunerna.

Författningsbestämmelser i ämnet bör främst gå ut på att få inspektörer

anställda inom sådana kommuner, där arbetsuppgifterna kräver en heltidsanställd

tjänsteman. För andra kommuner kan behovet av hälsovårdstjänsteman

tillgodoses genom en för två eller flera kommuner gemensamt

anställd hälsovårdsinspektör eller med en kommunal tjänsteman, som med

hälsovårdstjänsten förenar andra uppgifter. I mindre landskommuner med

ringa tätbebyggelse torde de på en hälsovårdstjänstemän ankommande

uppgifterna kunna fullgöras av ledamot i hälsovårdsnämnd.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet ej anledning att, såsom i

motionerna I: B 207 och II: B 269,1: B 209 och II: B 270,1:B 210 och II :B 271

samt II: B 274 yrkats, inskränka på den i propositionen angivna målsättningen

för inspektörsorganisationen.

Däremot vill utskottet, i anslutning till motionerna I: B 211 och II: B 272,

ifrågasätta, om de formella reglerna i departementsförslaget måste anses

erforderliga för genomförande av den angivna målsättningen. Då det tydligen

förutsättes, att länsstyrelse, bl. a. med hänsyn till nuvarande brist på

utbildade hälsovårdstjänstemän, regelmässigt skall bevilja dispensansökningar

enligt bestämmelserna i 14 § första stycket departementsförslaget,

förefaller det som om ett dispensförfarande är mer tyngande än som är

nödvändigt för ernående av det med dispenskontrollen avsedda ändamålet.

Syftet att bereda länsstyrelserna möjlighet att åstadkomma en organisation,

som på ett ändamålsenligt sätt utnyttjar den aktuella tillgången på hälsovårdsinspektörer,

torde kunna tillgodoses även med hänvisning till länsstyrelsernas

allmänna befogenheter enligt hälsovårdsstadgan. Dessa befogenheter

innebär möjlighet för länsstyrelse att bl. a. meddela vitesföreläggande

för kommun till åstadkommande av en enligt länsstyrelsens uppfattning

nödvändig åtgärd, såsom anställande på heltid eller deltid av hälsovårdstjänsteman.

Utskottet finner sig därför böra förorda, att de särskilda

dispensbestämmelserna i 14 § uteslutes. I paragrafens första stycke skulle

i så fall utsägas, att till hälsovårdsnämnds biträde skall finnas en eller flera

hälsovårdsinspektörer, dock att de på inspektör ankommande uppgifterna i

stället må fullgöras av ledamot i nämnden, i den mån så kan ske utan uppgifternas

eftersättande.

Med sitt förslag i denna del har utskottet givetvis icke velat godtaga en

ordning, som på något sätt skulle innebära inskränkning av nuvarande

skyldighet att anställa hälsovårdstjänstemän inom områden, där 1 kap.

gällande hälsovårdsstadga nu har sin tillämpning. Givetvis föreligger inte

heller något hinder för två eller flera kommuner att sammansluta sig om en

gemensam hälsovårdsinspektör.

I detta sammanhang vill utskottet betona vikten av att länsstyrelserna,

om stadgan ändras i enlighet med vad här föreslagits, med uppmärksamhet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

45

följer utvecklingen inom kommunerna ur organisatorisk synpunkt och ingriper,

där föreliggande behov att anställa utbildad hälsovårdstjänsteman

icke självmant tillgodoses av kommunerna.

3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m.

Departementschefen

»Då hälsovårdsstadgekommittén upptagit frågan om hälsovårdsstadgans

tillämpningsområde i förhållande till arbetarskyddslagstiftningen,

torde kommittén därmed närmast ha avsett att i samband med

genomförandet av ny hälsovårdslagstiftning få denna gränsdragning närmare

klarlagd. Däremot syftar kommittén med sina uttalanden knappast

till andra ändringar i den bestående ordningen än ett överförande av vissa

inspektionsobjekt från yrkesinspektionen till den kommunala yrkestillsynen,

vilket skulle befrämja samordningen av hälsovårdstillsyn och arbetarskyddstillsyn.

För hälsovårdsmyndigheterna skulle liksom hittills endast

ifrågakomma att å arbetsplatser tillämpa hälsovårdsstadgans allmänna materiella

föreskrifter, och några speciella föreskrifter för arbetsplatser upptages

ej i förslaget till ny hälsovårdsstadga. Frånvaron av sådana bestämmelser

torde hittills ha gjort hälsovårdsnämnderna obenägna att ingripa

på arbetsplatser under arbetarskyddslagstiflningen, bl. a. av den anledningen

att ett missförhållande där i sanitärt avseende ej kunde anses beröra hälsovården

ur allmän synpunkt.

Kommittén utgår från att hälsovårdsstadgan skall äga tillämpning å företag

som avses med arbetarskyddslagstiftningen och att sådana företag skall

stå under tillsyn såväl av tillsynsorganen enligt nämnda lagstiftning som

av hälsovårdsnämnden. Då kommittén söker komma fram till en ur praktisk

synpunkt ändamålsenlig gränsdragning mellan hälsovårdsnämndens

och arbetarskyddsorganens tillsynsuppgifter inom dessa företag, skiljer

kommittén ut vissa frågor, exempelvis renhållning, ventilation och uppvärmning,

och diskuterar möjligheten att förbehålla hälsovårdsnämnderna tillsynen

över dessa frågor. Kommittén stannar emellertid för att betrakta

dem som speciella arbetarskyddsfrågor men föreslår att tillsynen över dem

skall förbehållas de kommunala tillsynsmännen enligt arbetarskyddslagen.

På frågor som hälsovårdsnämnden ej skall ha att öva tillsyn över bör

nämnden likväl under samarbete med arbetarskyddsorganen ha ett visst

inflytande. På samma sätt skall arbetarskyddsorganen ha möjlighet att

framföra sin åsikt beträffande de frågor, som faller under hälsovårdsnämndens

tillsyn.

Vid remissbehandlingen har, på något undantag när, icke ifrågasatts annat

än att hälsovårdsstadgan skall vara tillämplig även inom arbetarskyddslagstiftningens

giltighetsområde, och den av kommittén skisserade uppdelningen

av tillsynsobjekten mellan hälsovårdsnämnd och arbetarskyddsorgan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

har i huvudsak godtagits av remissorganen. För egen del finner jag det också

naturligt att den nya hälsovårdsstadgan liksom den hittills gällande skall

vara tillämplig å företag under arbetarskyddslagstiftningen, även om några

särbestämmelser för arbetslokaler icke bör införas i hälsovårdsstadgan och

tillsynen därför väsentligen bör ankomma på arbetarskyddsorganen. Jag

har emellertid intet att invända mot en samordning av hälsovårds- och

arbetarskyddsmyndigheters verksamhet inom dessa företag efter de av

kommittén uppdragna riktlinjerna. Såsom från flera håll framhållits kommer

det visserligen med en sådan ordning alltid att finnas utrymme för

kompetenskonflikter. Jag anser emellertid att hithörande frågor icke lämpligen

kan avgöras genom författningsbestämmelser utan liksom hittills får

lösas vid den praktiska tillämpningen av de materiella föreskrifterna. Jag

vill i anslutning härtill särskilt understryka vikten av att de berörda tillsynsorganen

samarbetar på ett smidigt och förtroendefullt sätt. Den nuvarande

ordningen med hälsovårdsnämnden som den myndighet, vilken utser

kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagstiftningen, synes erbjuda

en god grund för samordning av hälsovårds- och arbetarskyddstillsynen på

det kommunala planet. I den mån en närmare reglering erfordras till befordrande

av sådant samarbete torde det få ankomma på medicinalstyrelsen

och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd utarbeta råd och anvisningar

i ämnet.

Frågan om den inbördes fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan yrkesinspektionens

befattningshavare och de kommunala tillsynsmännen enligt

arbetarskyddslagen har varit föremål för prövning i samband med arbetarskyddsutredningens

betänkande »Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen»

(SOU 1955: 41). I ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen

nr 98 till 1956 års riksdag förordade härvid vederbörande departementschef

att gränsdragningen mellan den statliga och den kommunala tillsynen,

med viss modifikation beträffande tillsynen över byggnadsverksamheten,

t. v. skulle behållas i stort sett oförändrad. Att nu ånyo i detta sammanhang

upptaga frågan om jämkning av denna gränsdragning anser jag icke motiverat.

Då tillfälliga bostäder och stall vid skogsavverkningsarbeten o. dyl. blivit

föremål för sådan speciallagstiftning som s k ogsför läggning slagen,

har motivet härtill varit att tillförsäkra berörda arbetstagare

godtagbara bostäder m. in., i den mån sådana ej står till buds inom det fasta

bostadsbeståndet. De särskilda förhållandena har föranlett att lagens efterlevnad

ställts under skogsyrkesinspektionens tillsyn. Hälsovårdsnämndens

tillsyn över bostäder och stall bör i första hand vara inriktad på det fasta

beståndet av sådana lokaler, och då nu tillfälliga bostäder och stall för skogsförläggningar

ställts under särskild tillsyn av skogsyrkesinspektionen, måste

detta anses medföra en skärpt övervakning i förhållande till den uppmärksamhet

hälsovårdsnämnden kan ägna hithörande hygieniska förhållanden.

/

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

I detta läge föreligger det knappast tillräckliga skäl att göra hälsovårdsstadgans

materiella bestämmelser tillämpliga på skogsförläggningar i de

avseenden som regleras av skogsförläggningslagen eller att särskilt föreskriva

skyldighet för hälsovårdsnämnd att jämte skogsyrkesinspektionen

öva tillsyn över lagens efterlevnad. I de avseenden som ej regleras av skogsförläggningslagen

bör dock givetvis hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser

i tillämpliga delar gälla för skogsförläggningar och självfallet bör

hälsovårdsnämnd och skogsyrkesinspektionen nära samarbeta i hithörande

frågor, även om all direkt tillsynsverksamhet i fråga om skogsförläggningar

huvudsakligen får ankomma på skogsyrkesinspektionen.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit att den nya hälsovårdsstadgan liksom den nu gällande i princip

skall vara tillämplig inom militära områden samt att tillsynen

över dess bestämmelser i vad avser sådana områden skall åvila hälsovårdsnämnderna.

Vid bedömandet av dessa frågor bör uppmärksammas den ståndpunkt som

statsmakterna intog till en likartad principiell fråga vid antagandet av 1951

års livsmedelsstadga, varigenom livsmedelsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

utbröts till en särskild författning. Den befattning med livsmedel

som sker inom den militära organisationen ansågs icke böra falla

under livsmedelsstadgan och ej ställas under hälsovårdsnämndernas tillsyn.

Givetvis borde även beträffande sådan livsmedelshantering och därvid använda

livsmedels beskaffenhet, i den mån det var möjligt, ställas samma krav

som eljest, men det syntes böra ankomma på de militära myndigheterna att

själva svara härför. Det påpekades att en början till militär hälsovårdsorganisation

redan fanns. Under hänvisning till nu anförda synpunkter gjordes

livsmedelsstadgan icke direkt tillämplig på livsmedel som tillhandahålles

vid militärförläggningar och ej heller på militära serveringslokaler. I detta

sammanhang underströks även att den dåvarande militära hälsovårdsorganisationen

icke var tillräcklig men att den rätta vägen torde vara att utbygga

denna organisation. Ur rent militära synpunkter befanns det vidare mindre

lämpligt att låta lokala civila myndigheter utöva inspektionsrätt inom

samtliga militära anläggningar. Ej heller kunde det anses lämpligt att hälsovårdsnämnd

gavs möjligheter att meddela förelägganden eller förhud angående

den militära livsmedelshanteringen.

Uppenbarligen bör det icke ifrågakomma att införa en ordning, som skulle

innebära att man för militära områden godtog en lägre hygienisk standard

än den med förslaget till liälsovårdsstadga åsyftade. De omständigheter som

anfördes för att undantaga militärväsendet från livsmedelsstadgans föreskrifter

kan emellertid utan tvekan även åberopas för att undantaga militära

områden från hälsovårdsstadgans tillämplighet. Jag anser det därför angeläget

att man försöker uppnå eu tillfredsställande hygienisk standard inom

militära områden utan att civila myndigheter erhåller insyn i militära för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

hållanden, vilket ur säkerhetssynpunkt måste betecknas som mindre önskvärt.

Även hälsovårdsstadgekommittén skulle helst se att övervakningen

av sanitära förhållanden inom militära områden kunde överföras till militära

myndigheter. Att kommittén likväl avstått från att föreslå en sådan

ordning torde ha berott enbart på farhågor för att den skulle medföra mindre

goda hygieniska förhållanden inom militära områden. Avgörande för remissinstansernas

inställning till frågan synes i allt väsentligt vara deras

civila eller militära anknytning.

Vad till en början angår hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter så

torde icke samtliga de förhållanden som regleras därav återfinnas inom

militära områden, och i andra avseenden torde de speciella militära synpunkterna

böra beredas ett visst utrymme vid hälsovårdsfrågornas bedömning.

Redan dessa omständigheter talar enligt min mening för att man icke

bör göra hälsovårdsstadgan generellt tillämplig inom militära områden.

I stället kan man tänka sig att i militära författningsbestämmelser, eventuellt

genom en hänvisning till vissa delar av hälsovårdsstadgan, ange vilka

av stadgans materiella föreskrifter som skall gälla även militära områden

och i övrigt utfärda kompletterande materiella hälsovårdsföreskrifter. Vad

därefter gäller tillsynsfrågan så må till en början observeras, att ett undantagande

av militära områden från hälsovårdsnämndernas tillsyn i praktiken

icke torde innebära någon större förändring i jämförelse med hittills

rådande förhållanden. Såvitt jag har mig bekant har nämligen de civila

hälsovårdsnämnderna hittills endast i undantagsfall befattat sig med militära

hälsovårdsfrågor. Vidare torde farhågorna för den militära hälsovårdsorganisationens

bristande kapacitet vara i viss mån överdrivna, och jag vill

i detta sammanhang erinra om att hithörande organ fortlöpande utbyggts.

Under hänvisning till det anförda finner jag betänkligheter icke möta mot

att i enlighet med de militära myndigheternas bestämda yrkanden undantaga

militära områden från hälsovårdsstadgans tillämpning och hälsovårdsnämndernas

tillsyn. Detta bör ske genom att en uttrycklig undantagsbestämmelse

införes i hälsovårdsstadgan. I vad mån de civila hälsovårdsorganen på länsplanet

skall ha att öva tillsyn inom militära områden bör t. v. lämnas öppet.

Vid remissbehandlingen har framförts önskemål om särskilda föreskrifter

till underlättande av samarbetet mellan militära och civila hälsovårdsmvndigheter.

Ett sådant samarbete blir givetvis särskilt betydelsefullt vid den

av mig föreslagna ordningen med i princip endast militär hälsovårdstillsyn

inom militära områden. Vad särskilt angår det från någon remissinstans

framförda förslaget att militärläkare skall tillerkännas rätt att närvara

vid hälsovårdsnämndens sammanträden, så anser jag dock tillräckliga skäl

icke föreligga för en dylik föreskrift, varför någon sådan ej upptagits i departementsförslaget.

Behovet av föreskrifter i övrigt till reglering av samarbetet

mellan civila och militära hälsovårdsorgan i frågor av gemensamt intresse,

exempelvis avloppsförhållanden och råttutrotning, torde få övervägas i sam
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

band med de materiella hälsovårdsföreskrifterna för militära områden. Det

synes böra ankomma på vederbörande militära myndigheter att i samråd

med medicinalstyrelsen utarbeta förslag i hithörande ämnen. Även om jag

alltså icke är beredd att nu framlägga sådana förslag, vill jag likväl uttala att

de militära hälsovårdsorganen i princip bör vara berättigade att i mån av

tillgång utnyttja den civila hälsovårdsexpertisen för konsultation och

samråd, vilket icke torde utgöra någon principiell nyhet i jämförelse med

nuvarande ordning.

Såsom hälsovårdsstadgekommittén antytt intar lokaler för statlig

och kommunal förvaltning en särställning i fråga om tillsyn

ur nu ifrågakommande synpunkter såtillvida att arbetarskyddslagstiftningen

icke är tillämplig å dessa lokaler. Däremot gäller även för dem hälsovårdsstadgans

allmänna bestämmelser. Rörande hälsovårdsmyndigheternas

faktiska tillsyn å dessa lokaler gäller vid detta förhållande vad jag nyss

anfört angående hälsovårdstillsyn å arbetsplatser under arbetarskyddslagstiftningen.

Avsikten är att även den nya hälsovårdsstadgan skall äga tilllämpning

å sådana lokaler. Kommittén har emellertid föreslagit att även arbetarskyddslagstiftningen

borde göras tillämplig å desamma. Statsmakterna

har hittills vid flera tillfällen ställt sig avvisande till en sådan lösning, även

om självfallet samma standard ur arbetarskyddssynpunkt bör gälla för

dessa lokaler som för de arbetsställen, varå arbetarskyddslagstiftningen är

tillämplig. När man undantagit lokalerna från arbetarskyddslagstiftningen

har man också utgått från att så skall bli fallet även utan tillsyn av arbetarskyddsorganen,

vilket bl. a. betonats av andra lagutskottet i dess utlåtande

nr 26 vid 1952 års riksdag i anledning av väckt motion om utvidgande av

arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Huruvida lokaler för statlig och

kommunal förvaltning även i fortsättningen bör vara undantagna från

arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet anser jag vara en fråga, som

bör bedömas enbart från arbetarskyddssynpunkter. Jag är därför icke

beredd att nu — såsom hälsovårdsstadgekommittén föreslagit — vid revidering

av hälsovårdslagstiftningen förorda den avsedda utvidgningen av

arbetarskyddslagstiftningens tillämplighetsområde.

I samband med de här behandlade frågorna om den nya hälsovårdsstadgans

tillämpningsområde vill jag slutligen erinra om vad jag vid framläggande

av förslaget till ny strålskyddslag anförde angående hälsovårdsnämnds

befattning med strålskyddsfrågor. Jag framhöll därvid att hälsovårdsnämnden

borde bibehållas vid sina befogenheter enligt hälsovårdsstadgan

att vid inrättandet och driften av atomenergianläggning inskrida

mot sanitära olägenheter från denna. Nämnden borde dock icke äga befatta

sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga meddela föreskrifter som avviker

från koncessionsbestämmelserna för anläggningen. Vad jag sålunda

anförde äger sin giltighet även i vad avser den nya hälsovårdsstadgan.»

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr B 19

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Utskottet

Utskottet vill erinra om att riksdagen i skrivelse den 25 november 1958,

nr 115, till Kungl. Maj :t, i enlighet med vad utskottet hemställt i sitt utlåtande

nr B 13, anhållit om förslag till sådan ändring i arbetarskyddslagen,

att lagens tillämpningsområde utvidgas till att i princip omfatta all statlig

och kommunal verksamhet.

I övrigt föranleder vad departementschefen anfört under detta avsnitt

icke något vidare uttalande av utskottet.

4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra

författningar, m. m.

Departementschefen

»Inom många områden av samhällslivet träffas avgöranden som är eller

kan vara av betydelse ur allmän hälsovårdssynpunkt. Likväl kan det självfallet

icke överlämnas åt hälsovårdsmyndigheterna att besluta i alla dylika

frågor, utan området för dessa myndigheters befogenhet att träffa avgöranden

måste begränsas till sådana förhållanden där hälsovårdsintresset

klart dominerar eller kräver ett självständigt bedömande vid sidan av andra

fackintressen. I övrigt får det ankomma på andra myndigheter att — under

beaktande av hälsovårdsmyndigheternas åsikter som fackorgan för allmänna

hälsovården — träffa avgörandena, även när däri ingår hälsovårdsfrågor.

De nu anförda synpunkterna synes mig böra vara vägledande då det

gäller att uppdraga gränserna för det sakliga innehållet

i hälsovårdsstadgan. I stadgan bör alltså i princip inrymmas

normer i hälsovårdshänseende för de områden av samhällslivet där hälsovårdsintresset

är särskilt framträdande.

Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt förslag till hälsovårdsstadga upptagit

dels de ämnesområden som numera behandlas i 1919 års stadga och

dels vissa andra ämnesområden, varav några f. n. behandlas i fristående

författningar. Mot kommitténs avvägning härvidlag vill jag endast erinra

att bestämmelser rörande begravningsplatser enligt min mening har närmare

anknytning till författningarna rörande jordfästning, gravsättning

och eldbegängelse än till hälsovårdsstadgan. I departementsförslaget har

därför icke upptagits några bestämmelser om begravningsplatser, utan bestämmelser

härom kommer att intagas i en ny kungörelse rörande gravsättning

och eldbegängelse in. in. som är under utarbetande inom inrikesdepartementet.

Vid remissbehandlingen framförda önskemål om koncentrering av det

författningsmaterial utanför den gällande hälsovårdsstadgan, vilket ligger

till grund för hälsovårdsmyndigheternas verksamhet, anser jag lättast

kunna tillgodoses genom en sammanställande utgåva av hithörande författ
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958

ningar, varemot hälsovårdsstadgan i princip icke bör belastas med hänvisningar

till andra författningar.

Inom de ämnesområden för vilka sålunda i hälsovårdsstadgan bör intagas

materiella hälsovårdsföreskrifter finnes i många fall anknytning till

byggnadsväsendet. Detta gäller i första hand bestämmelserna rörande bostäder.

Härvid uppkommer frågan i vad mån man bör i hälsovårdsstadgan

inrymma föreskrifter av mer eller

mindre teknisk natur till reglering av byggnaders

anordnande och inredning, särskilt i de fall då motsvarande

föreskrifter även finnes inom byggnadslagstiltningen.

I direktiven för hälsovårdsstadgekommittén betonades att kommittén

borde pröva, huruvida ej hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser och

byggnadstekniska bestämmelser över huvud taget borde överflyttas till

byggnadsstadgan eller kunde inrymmas bland byggnadsstyrelsens anvisningar

till denna stadga, önskemål i sådan riktning har gång efter annan

uttalats av framför allt företrädare för byggenskapen och byggnadsvårdande

myndigheter, bl. a vid remissbehandlingen av hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till hälsovårdsstadga. Frågan har också tämligen utförligt

behandlats av 1951 års byggnadsutredning.

Vid övervägande av detta spörsmål vill jag särskilt uppehålla mig vid de

byggnadstekniska bestämmelser som avser bostäders anordnande och inredning.

Sådana bestämmelser återfinnes förutom i hälsovårdsstadgan även

i byggnadslagen, byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar till

byggnadsstadgan. Då 1951 års byggnadsutrednings förslag angående förenklad

byggnadslagstiftning kan väntas föranleda proposition till 1959 års

riksdag, synes hithörande frågor nu böra bedömas delvis med utgångspunkt

från detta förslag.

I såväl byggnadslagen som hälsovårdsstadgan finnes grundläggande

regler om förläggning och anordnande i stort av bostadshus. Hälsovårdsstadgan

och byggnadsstadgan inrymmer sedan ytterligare bestämmelser

om bl. a. byggnadernas inredning samt boningsrums anordnande och inredning.

Dessa bestämmelser kompletteras med anvisningar till hälsovårdsstadgan

av medicinalstyrelsen och anvisningar till byggnadsstadgan av

byggnadsstyrelsen. Sistnämnda anvisningar skall enligt uttalande av 1951

års byggnadsutredning innehålla de bestämmelser en byggande behöver

känna till för att byggnaden i tekniskt hänseende skall komma att överensstämma

med gällande föreskrifter på olika områden.

Den typ av byggnadstekniska bestämmelser i andra författningar än

byggnadslagstiftningen, som i synnerhet föranlett erinringar från byggenskapens

sida, torde vara sådana varigenom föreskrives ett visst utförande,

eventuellt med angivande av bestämda maximi- och minimimått, eller användande

av visst material vid utförande av olika detaljer i en byggnad.

Sådana bestämmelser återfinnes såväl i gällande hälsovårdsstadga som i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

kommittéförslaget, men därjämte i t.ex. medicinalstyrelsens råd och anvisningar

rörande bostäder m. m. Bestämmelser av denna art måste sägas vara

endast indirekt motiverade ur sanitär synpunkt, nämligen i den mån man

genom iakttagande av desamma uppnår t. ex. att ett bostadsutrymme blir

tillfredsställande ventilerat eller isolerat mot fukt och kyla. Även med

beaktande av att bestämmelser av nu angiven art otvivelaktigt underlättar

hälsovårdsnämndernas verksamhet t. ex. för övervakning av bostadsbeståndet,

måste enligt min mening också medges, att de genom sin kategoriska

utformning är ägnade att åsamka byggenskapen besvär, som icke alltid

uppväges av motsvarande vinst ur hygienisk synpunkt, varjämte de någon

gång måhända också kan inbjuda till missbruk av hälsovårdsnämnds befogenheter.

Byggnadstekniska bestämmelser i nu angiven bemärkelse torde

icke böra ingå i hälsovårdsstadgan eller i anvisningar till densamma, och

i departementsförslaget har sådana föreskrifter genomgående undvikits.

Vidare bör i hälsovårdsstadgan och anvisningar till denna undvikas bestämmelser

över huvud taget, som mera tager sikte på nybyggnader än på

byggnadsbeståndet som helhet. Hälsovårdsnämndernas övervakning av t. ex.

bostadsbyggnader bör av lätt insedda skäl i första hand inriktas på befintbga

byggnader och icke på nybyggnader, som ju i stor utsträckning kontrolleras

av byggmyndigheterna.

Med beaktande av nu anförda synpunkter måste emellertid vid utformningen

av hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter rörande byggnader

tillses, att dessa anger de allmänna och särskilda normerna i olika avseenden

för att en byggnad skall kunna anses vara sanitärt godtagbar för avsett

ändamål. Varken allmänheten eller de tillämpande myndigheterna torde vara

betjänta av endast en allmän regel om att en byggnad skall uppfylla skäliga

sanitära krav, utan särskilt i fråga om bostäder bör därjämte framhållas

att härför fordras en viss standard t. ex. i fråga om belysning, luftväxling

och isolering. På grundval av normerna i hälsovårdsstadgan — vilka liksom

hittills bör få sitt närmare innehåll angivet i råd och anvisningar, utarbetade

av medicinalstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen — har hälsovårdsmyndigheterna

att bedöma, om t. ex. ett utrymme är godtagbart som bostad

eller vad som skall fordras för att så skall bli fallet. I den mån bristerna i

hygieniskt avseende har byggnadstekniska orsaker, kan föreskrifterna i

byggnadsstadgan och anvisningarna till denna vara vägledande för hälsovårdsmyndigheternas

bedömning av även det befintliga byggnadsbeståndet.

Den utformning av hälsovårdsstadgans bestämmelser om byggnader efter

nu angivna principer, som skett i departementsförslaget, torde i allt väsentligt

tillgodose önskemålet att från hälsovårdsförfattningar utmönstra s. k,

byggnadstekniska bestämmelser.»

I anslutning till det anförda har föredragande departementschefen även

gjort vissa uttalanden rörande samordning av hälsovårdsnämnds

och byggnadsnämnds arbete. Denna fråga är en
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 53

ligt hans mening förtjänt av den största uppmärksamhet, och det framstår

för honom som synnerligen önskvärt, att nämnderna icke mer än nödvändigt

griper in i varandras verksamhet. Hälsovårdsnämndernas tillsyn över

det befintliga bostadsbeståndet gör det emellertid angeläget att tillförsäkra

dem etl betryggande inflytande även på nybyggnadsverksamheten. Deras

verksamhet hör nämligen såvitt möjligt vara av förebyggande art, och departementschefen

finner det icke uteslutet att även i nybyggda hus kan

uppkomma sanitärt otillfredsställande förhållanden, även om husen står i

överensstämmelse med gällande byggnadsförfattningar. Departementschefen

finner sig icke heller kunna förorda, att hälsovårdsnämnds tillsyn över

nybyggnadsverksamheten begränsas till vissa speciella fall, utan anser att

hälsovårdsnämnd i princip bör bibehållas vid sina hittillsvarande befogenheter

härvidlag. I fråga om de organisatoriska förutsättningarna för samarbetet

mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd ansluter sig departementschefen

till det förslag, som framförts av 1951 års byggnadsutredning,

nämligen att byggnadsnämnd hör göras till kontaktorgan mellan de byggande

och de specialmyndigheter, som har med byggandet att skaffa. Departementschefen

uttalar, att hälsovårdsnämnd bör beredas tillfälle att framföra

sina synpunkter på ett så tidigt stadium av byggnadsverksamheten som

möjligt, varvid dock något formellt remissförfarande icke synes erforderligt

i rutinfall. Betydelsen av att hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds

besiktningsverksamhet samordnas understrykes. Hälsovårdsnämnd bör genom

en direkt bestämmelse i hälsovårdsstadgan åläggas att samarbeta med

övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområde, samt

att samråda med byggnadsnämnden, innan hälsovårdsnämnden utfärdar föreläggande

om vidtagande av viss åtgärd av byggnadsteknisk art. Vad särskilt

beträffar den av hälsovårdsstadgekommittén bibehållna skyldigheten enligt

gällande hälsovårdsstadga att göra anmälan till hälsovårdsnämnd före

anläggandet av underjordisk avloppsledning och söka nämndens tillstånd

före anordnandet av vattenklosett, så understryker departementschefen, att

även 1951 års byggnadsutredning godtagit detta system men därvid kraftigt

framhållit värdet av den möjlighet till generella dispenser från sistnämnda

tillståndsskyldighet, som även inrymmes i kommittéförslaget. Departeinentsförslaget

har i dessa avseenden anslutits till komxnittéförslaget. Med tillmötesgående

av 1951 års byggnadsutrednings synpunkter uttalar sig departementschefen

mot att i lokala hälsovårdsordningar intages föreskrift

om ytterligare anmälnings- eller tillståndsskyldighet avseende vatten- och

avloppsledningar.

Departementschefen bär, åtminstone f. n., ställt sig avvisande till det vid

remissbehandlingen framförda önskemålet om att hälsovårdsnämnd skulle

tilldelas vidgade uppgifter inom fartygshygienens område och finner del icke

motiverat att nu införa särskilda bestämmelser i hälsovårdsstadgan rörande

f a r tygs- e I 1 e r h a in n h y g i c n.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Motioner

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 yrkas under 3) att riksdagen

skall besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t »göra framställning om

att Kungl. Maj:t måtte låta ombesörja en sammanställande utgåva av hälsovårdsförfattningarna

att för skäligt pris ställas till hälsovårdsnämnders,

andra myndigheters och hälsovårdstjänstemäns förfogande».

Utskottet

För utskottet framstår det som en angelägenhet av stor vikt att allmänheten

vid sin kontakt med olika myndigheter icke åsamkas större besvär

än som ur saklig synpunkt är oundgängligen motiverat. Ett område av samhällslivet,

där gång efter annan kritik framförts mot ett enligt mångas

förmenande alltför omständligt förfarande från myndigheternas sida, har

varit byggnadsverksamheten. Denna kritik har bl. a. föranlett tillsättandet

av 1951 års byggnadsutredning med direktiv att om möjligt söka förenkla

det s. k. byggkrånglet. Utredningen har i sitt år 1957 avgivna betänkande

»Förenklad byggnadslagstiftning» från angivna utgångspunkter skärskådat

även hälsovårdsmyndigheternas befattning med byggnadsverksamheten.

När det nu framlagda förslaget till ny hälsovårdsstadga i allt väsentligt

synes tillmötesgå de önskemål som i detta sammanhang framförts av 1951

års byggnadsutredning — i vad avser både de materiella hälsovårdsföreskrifternas

utformning och formerna för hälsovårdsmyndigheternas övervakning

över byggnadsbeståndet — är detta enligt utskottets mening att notera som

en betydande vinst ur allmän synpunkt. De riktlinjer, som departementschefen

uppdragit för samordning av hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds

verksamhet, även i den mån sådant samarbete icke.är författningsmässigt

reglerat, finner utskottet värda allt beaktande, både vid den pågående

omarbetningen av byggnadslagstiftningen och för den praktiska organisationen

inom kommunerna.

Vad departementschefen i övrigt anfört under detta avsnitt föranleder

icke något särskilt uttalande av utskottet.

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 har motionärerna hemställt,

att riksdagen skulle göra en framställning om att Kungl. Maj :t måtte

låta ombesörja en sammanställande utgåva av hälsovårdsförfattningarna.

Då departementschefen i propositionen uttalat sig för en sådan sammanställande

utgåva, torde emellertid det med motionerna avsedda syftet, vilket utskottet

finner beaktansvärt, komma att tillgodoses redan utan en sådan

framställning. Utskottet finner därför icke skäl föreslå riksdagen att göra

en särskild framställning i ämnet.

5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter

Departementschefen

»Erfarenheterna från den gällande hälsovårdsstadgans praktiska tillämpning

har gett vid handen att -—- såsom också förutsättes i stadgan — behov

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

föreligger att till ledning för den kommunala hälsovårdsverksamheten meddela

råd och anvisningar, och sådana har utfärdats i fråga om flera viktiga

ämnesområden. Därjämte har kommunerna i stor utsträckning begagnat sig

av den i hälsovårdsstadgan anvisade möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar.

Vid den nu ifrågakommande omarbetningen av hälsovårdsstadgan faller

det sig enligt min mening naturligt att i angivna hänseenden bygga vidare

på den bestående ordningen med iakttagande av vunna erfarenheter.

Principen att hälsovårdsstadgan ej bör inrymma alla erforderliga detaljföreskrifter

utan kompletteras med bestämmelser på annat håll har vunnit

praktiskt taget enhällig anslutning hos remissinstanserna. Meningarna har

däremot gått isär då det gällt att fastställa i vilken omfattning särskilda

detalj föreskrifter bör ingå i hälsovårdsstadgan. För egen del vill jag härutinnan

till en början erinra om vad jag tidigare anfört angående riktlinjerna för

byggnadstekniska föreskrifters inrymmande i hälsovårdsstadgan. Till den

närmare avvägningen i särskilda fall återkommer jag senare vid behandlingen

av de olika materiella hälsovårdsföreskrifterna. Jag vill dock redan nu

uttala att jag anser det vara angeläget att försöka reducera de i hälsovårdsstadgan

ingående detaljföreskrifterna till antal och omfattning.

Även rörande frågan vilken karaktär som bör givas de kompletterande

föreskrifterna har remissorganen varit oense. Man har dock genomgående

accepterat systemet med såväl lokala hälsovårdsordningar som centralt utfärdade

anvisningar. Vad byggnadsstyrelsen under hänvisning till erfarenheterna

av lokala byggnadsordningar haft att invända mot lokala hälsovårdsordningar

torde ej höra föranleda att man avstår därifrån, detta även under

beaktande av att 1951 års byggnadsutredning numera föreslagit att lokala

byggnadsordningar ej mer skall finnas. Härvid vill jag hänvisa till att hälsovårdsordningarna

till sin natur är mera jämtörliga med de lokala livsmedelsordningarna

och ordningsstadgorna än med byggnadsordningarna och bl. a.

innehåller ett flertal regler som ej lämpligen bör gälla riket i dess helhet. Jag

ansluter mig alltså till tanken att vid sidan av centralt utfärdade anvisningar

bibehålla möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar. Till ledning

för upprättandet av sådana bör, såsom liälsovårdsstadgekommittén föreslagit,

fastställas eu normalhälsovårdsordning.

Oenigheten bland remissinstanserna i hithörande frågor har framför allt

gällt spörsmålet i vad mån de centralt utfärdade bestämmelserna bör erhålla

bindande karaktär eller, som hittills, utgöra allenast råd och anvisningar.

Motivet för hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta de av central myndighet

utfärdade föreskrifterna i viss utsträckning få bindande karaktär

torde främst ha varit eu önskan att komma till rätta med den hittillsvarande

starkt varierande floran av kommunala föreskrifter i särskilt tekniska

frågor. Man har pekat på alt den stora variationen på området varit till

betydande besvär för allmänheten och motverkat en önskvärd standardisering

samtidigt som behovet av så långtgående lokal variation ifrågasatts.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Ett väsentligt led i den av kommittén föreslagna ordningen är också att i

lokal hälsovårdsordning ej skulle få regleras fråga som i hälsovårdsstadgan

hänvisats till reglering genom bindande föreskrift av central myndighet.

Utan tvivel står vissa fördelar att vinna med centralt utfärdade föreskrifter

av bindande karaktär men därmed är också förenade vissa påtagliga

nackdelar. Man kan sålunda icke bortse från att med systemet måste följa

en viss oöverskådlighet, och vidare må anmärkas att viss tveksamhet uppstått

i praxis rörande den närmare innebörden av den bindande karaktären

hos de anvisningar enligt 74 § byggnadsstadgan, som torde ha tjänat som

förebild för det av kommittén föreslagna systemet med bindande anvisningar

till hälsovårdsstadgan. Anvisningarnas betydelse i straffrättsligt hänseende

är också oklar. I den mån i hälsovårdsstadgan endast skulle intagas hänvisning

till bindande anvisning enligt byggnadsstadgan tillkommer den formella

oegentligheten, att anvisningar enligt byggnadsstadgan icke utan vidare

blir gällande inom hela riket. Rent sakligt måste vidare mot systemet

med bindande anvisningar rörande vatten- och avloppsförhållanden numera

även riktas den invändningen, att syftet med sådana föreskrifter icke längre

står att vinna, då det i lagen den 3 juni 1955 angående allmänna vatten- och

avloppsanläggningar lämnats öppet för sådan anläggnings huvudman att

förordna i hithörande frågor. Att bibehålla ett system med bindande föreskrifter,

med dess enligt det nyss anförda påtagliga olägenheter, enbart i de

hänseenden kommittén i övrigt föreslagit, d. v. s. i vad gäller hotell, pensionat

o. dyl., anläggningar och lokaler för bad och hygienisk behandling

samt sopnedkast och soprum, anser jag icke böra ifrågakomma. I departementsförslaget

har därför icke upptagits några stadganden om bindande anvisningar

eller föreskrifter.

Däremot bör även i fortsättningen, som hälsovårdsstadgekommittén förutsatt,

utfärdas råd och anvisningar i den omfattning de centrala hälsovårdande

myndigheterna finner erforderligt. Det är angeläget att även härvid

samråd sker med andra fackmyndigheter. Tillräckliga skäl att låta även

sådana råd och anvisningar fastställas av Kungl. Maj :t anser jag icke föreligga.

Vad hälsovårdsstadgekommittén yttrat i detta sammanhang rörande

lokala hälsovårdsordningar föranleder icke något ytterligare uttalande från

min sida. Jag vill erinra om att jag i ett tidigare avsnitt behandlat frågan

om tätortsbestämmelser för områden av speciell karaktär, såsom sommaroch

fritidsbebyggelse. Till den föreslagna normalhälsovårdsordningen återkommer

jag i ett senare avsnitt.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalanden under detta

avsnitt.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

57

6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga

Departementschefen

»Att den centrala hälsovårdsförfattningen hittills haft karaktär av stadga

och icke lag har icke medfört några olägenheter vid dess tillämpning i praktiken

och ej heller har några principiella erinringar gjorts däremot. Hälsovårdsstadgekommitténs

förslag att författningen skall bibehållas vid sin

karaktär av stadga har också vunnit så gott som allmän anslutning bland

remissinstanserna. Som kommittén framhållit är icke den föreslagna nya

författningens innehåll av sådan art att författningen behöver erhålla lags

form. Även om anpassning av författningsmaterialet till den fortgående

utvecklingen inom hälsovården i första hand får ske genom ändring av de

i anslutning till hälsovårdsstadgan utfärdade anvisningarna, kan man icke

heller bortse från att ett visst behov föreligger av att ge grundförfattningen

på området sådan karaktär, att även den kan lättare anpassas till utvecklingen

än som skulle bli fallet med en lag.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att den nya hälsovårdsförfattningen

erhåller karaktär av stadga. På grund av hälsovårdsstadgans allmänna

betydelse bör riksdagens yttrande inhämtas över förslaget till ny

stadga. I framtiden torde det emellertid böra få ankomma på Kungl. Maj :t

att — i likhet med vad som gäller beträffande livsmedelsstadgan — utan

riksdagens hörande vidtaga mindre ändringar i hälsovårdsstadgan eller

ändringar som icke kan anses beröra huvudgrunderna i stadgan.»

Utskottet

Den föreslagna nya hälsovårdsstadgan innehåller föreskrifter till reglering

av bl. a. kommuns skyldigheter med avseende å allmänna hälsovården.

En författning med sådant innehåll torde i allmänhet givas karaktär av lag.

Då motsvarighet till nyssnämnda föreskrifter finnes i nu gällande hälsovårdsstadga

och föreskrifterna icke synes innebära väsentligt utvidgade

åligganden för kommunerna, anser sig utskottet kunna godta departementschefens

uppfattning, att även den nya författningen bör utfärdas i form av

en hälsovårdsstadga. Härigenom tillgodoses önskemålet om möjlighet att

på ett smidigt sätt anpassa författningsmaterialet till den fortgående utvecklingen.

Departementschefen har också uttalat, att det i framtiden torde höra få ankomma

på Kungl. Maj :t att —- i likhet med vad som gäller beträffande livsmedelsstadgan

—- utan riksdagens hörande vidtaga mindre ändringar i hälsovårdsstadgan

eller ändringar som icke kan anses beröra huvudgrunderna i

stadgan. I anledning härav vill utskottet erinra om att utskottet vid behandling

av förslaget till livsmedelsstadga funnit det vara förenat med stora svårigheter

att bestämt ange, vilka delar av författningsförslaget som var av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande ur B 19 år 1958

den beskaffenhet att riksdagen förväntade sig att bli hörd innan de ändrades.

Motsvarande synpunkter gör sig gällande beträffande den föreslagna nya

hälsovårdsstadgan. Utskottet vill härvid understryka, att riksdagens yttrande

alltid torde böra inhämtas i fråga om samtliga ändringar i stadgan,

som icke kan betraktas som rena detaljändringar av föga räckvidd. Över

ändringar som berör kommunernas åligganden bör självfallet alltid riksdagens

yttrande inhämtas.

Begreppet sanitär olägenhet

Departementschefen

»Inom arbetet för den allmänna hälsovården uppkommer oupphörligt frågan,

huruvida ett visst förhållande i hygieniskt avseende utövar större menligt

inflytande på därav berörda personer än som ur allmän hälsovårdssynpunkt

kan anses godtagbart. Normer för gränsdragningen mellan vad som

skall betraktas som godtagbart eller icke bör i första hand återfinnas i

hälsovårdsstadgan, och det är av största vikt att dessa normer göres klara och

entydiga. Detta är ett krav ur rättssäkerhetssynpunkt, och det är ett berättigat

önskemål från såväl allmänheten som hälsovårdsmyndigheterna att

ha tillgång till lättillämpade hälsovårdsregler.

Icke minst inom ett område som den allmänna hälsovården nödgas man

emellertid — vid sidan av mer exakta regler -— acceptera normer, som icke

är entydiga i den bemärkelsen att de utesluter en skönsmässig prövning från

fall till fall av de tillämpande myndigheterna. Detta försvårar utan tvekan allmänhetens

bedömning av hälsovårdsfrågor liksom myndigheternas hälsovårdande

verksamhet. Emellertid får häremot vägas fördelen av att sådana

mer allmänt avfattade normer möjliggör att inom hälsovårdsverksamheten

hänsyn kan tagas till bl. a. lokala särförhållanden, ekonomiska realiteter och

den fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet. Jag finner

dessa fördelar vara av så avgörande betydelse, att jag inte anser det motiverat

att i princip inskränka på hälsovårdsmyndigheternas hittillsvarande

legala möjligheter till självständigt bedömande i de enskilda fallen inom ramen

för allmänna normer i hälsovårdsstadgan. Det är dock givetvis av

värde att de tillämpande myndigheterna härvid får all den vägledning som

är möjlig för åstadkommande av ett åtminstone i stort sett enhetligt resultat.

De erinringar som ur hithörande synpunkter riktats mot kommittéförslaget

till hälsovårdsstadga har främst knutits till det däri förekommande begreppet

»sanitär olägenhet». Detta begrepp intar i viss mån en nyckelställning

inom hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter. Det utgör emellertid

ingen nyhet i kommittéförslaget utan infördes i den svenska hälsovårdslagstiftningen

genom 1919 års hälsovårdsstadga. Man avsåg att med

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 ur 1958

denna term vinna ett sammanfattande uttryck för en ur allmänt hygienisk

synpunkt icke godtagbar inverkan på därav berörda personer eller allmänna

intressen av mindre goda hygieniska förhållanden. Sådan inverkan hade

tidigare betecknats på flera olika sätt, såsom »våda för inneboendes hälsa»

och »menlig inverkan på sundheten». I gällande hälsovårdsstadga har uttrycket

»sanitär olägenhet» genomgående den betydelse av otillåten inverkan,

som i förarbetena till stadgan angivits. Begreppet får i stadgan en viss belysning

genom angivande av olika faktorer, som kan orsaka »sanitär olägenhet»,

såsom bristfälligt underhåll av byggnad, osnygghet, buller, lukt och

vattenförorening. Hälsovårdsstadgekommittén torde icke med sina uttalanden

och författningsförslag ha avsett att genomföra någon ändring i denna

terminologi. Enligt min mening kan ej heller riktas några mer bärande

invändningar mot densamma, och vid överarbetningen av kommittéförslaget

har denna nomenklatur konsekvent iakttagits.

Begreppet »sanitär olägenhet» har erhållit sin närmare innebörd främst

genom rättstillämpningen under de årtionden den nu gällande hälsovårdsstadgan

varit i kraft. Härvid har dels erhållits en provkarta på faktorer som

ansetts kunna orsaka »sanitär olägenhet» och dels viss vägledning för bedömande

av hur intensiv en menlig inverkan bör vara för att »sanitär olägenhet»

skall anses föreligga.

Att i detta läge söka tillmötesgå vissa remissinstansers önskemål om en

i författningstexten intagen definition av vad som skall avses med »sanitär

olägenhet» är enligt min mening icke erforderligt eller ens lämpligt. Jag anser

mig emellertid i allt väsentligt kunna ansluta mig till vad hälsovårdsstadgekommittén

till belysning av begreppet uttalat rörande vilka faktorer

som kan tänkas ge upphov till »sanitär olägenhet», rörande dessa faktorers

närmare karaktär samt rörande vikten av att lägga en genomsnittlig människas

reaktioner till grund för bedömning av inverkans intensitet. I anledning

av viss yppad tvekan vid remissbehandlingen vill jag understryka, att

kommittén med sina uttalanden icke torde ha avsett att från begreppet »sanitär

olägenhet» undantaga den menliga inverkan genom sådan svårartad försummelse

av byggnadsunderhåll, som medför risk för olycksfall eller innebär

»förslumning» av bostadsbeståndet. Vad jag nu anfört torde stå i god

överensstämmelse med praxis på området. Vidare är jag väl medveten om att

inom begreppet »sanitär olägenhet» faller olika grader av menlig inverkan,

men detta anser jag icke vara en anledning att s. a. s. dela upp begreppet i två

nya, varav det mer kvalificerade skulle föranleda omedelbart ingripande och

det mindre kvalificerade endast råd och anvisningar från hälsovårdsmyndigheternas

sida. Det är nämligen knappast lämpligt att i relation till de

olika materiella hälsovårdsföreskrifterna ange om myndigheternas åtgärder

skall vara mer eller mindre ingripande. I stället torde rent allmänt höra framhållas,

alt hälsovårdsmyndigheterna i första hand hör söka förebygga uppkomsten

av »sanitär olägenhet», i andra hand överväga om en förefintlig

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

»sanitär olägenhet» kan elimineras genom råd, anvisningar och föreläggan*

den till den därför ansvarige och först i sista hand tillgripa åtgärder såsom

förbud att använda visst utrymme för bostad eller att fortsätta utsläppande

av avloppsvatten till viss recipient o. s. v. Då hälsovårdsverksamheten sålunda

helst bör vara av förebyggande karaktär, får hälsovårdsmyndigheterna anses

ha en generell befogenhet att taga befattning med faktiska förhållanden, som

innebär en mer påtaglig risk för uppkomsten av »sanitär olägenhet», vilket

f. ö. även kommit till uttryck i gällande hälsovårdsstadga. Självfallet kommer

det att framdeles liksom hittills fordras en omdömesgill prövning av

hälsovårdsmyndigheterna, huruvida förutsättningar för ett ingripande från

deras sida föreligger samt vilket slags åtgärd som i olika fall erfordras. Härvid

blir bl. a. graden av »sanitär olägenhet» av stor betydelse.

Vid remissbehandlingen i övrigt framkomna erinringar i terminologiskt

hänseende har vunnit beaktande i departementsförslaget.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört under detta

avsnitt.

Förslaget till ny hälsovårdsstadga

I det följande lämnas en redogörelse för huvuddragen av motiveringen

till departementsförslaget. I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till redogörelse

å sid. 134—324 i propositionen.

1 kap. Inledande bestämmelser

(1—6 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Förevarande kapitel i departementsförslaget innehåller vissa inledande

bestämmelser. I 1 § har sålunda intagits ett stadgande om att kommun —

varmed avses primärkommun — skall handhava den allmänna hälsovården

inom kommunen. Med denna bestämmelse — vars syfte endast är att

giva ett direkt uttryck för vad som redan nu får anses åligga kommunerna

med avseende å allmänna hälsovården — avses att fastslå kommunens skyldighet

att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den verksamhet som

bedrives av hälsovårdsnämnden och till särskilda åtgärder, som är påkallade

ur hälsovårdssynpunkt. Av bestämmelsen torde emellertid även få anses

följa att kommunen vid handläggning av ärenden, som kan vara av

betydelse för allmänna hälsovården inom kommunen, t. ex. planeringsfrå
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

61

gor, har att beakta hälsovårdsintresset och söka åstadkomma en lösning

som är till gagn även för detta intresse.

Någon bestämmelse om hälsovårdsområde erfordras ej längre, då hälsovårdsnämndens

verksamhetsområde enligt departementsförslaget sammanfaller

med kommungränserna.

I likhet med åtskilliga remissinstanser har jag ansett det vara av värde

att bland de grundläggande bestämmelserna om hälsovårdsorganen i 2 §

summariskt ange hälsovårdsnämnds allmänna uppgifter. Som jag utvecklat i

tidigare sammanhang kommer den hälsovårdande verksamheten framdeles

liksom hittills att väsentligen vara beroende av vad som härutinnan i praktiskt

avseende uträttas inom kommunens ram. Länsstyrelser och centrala

myndigheter kan sägas ha som en huvuduppgift alt verka vägledande och

i någon mån tillrättaläggande för det kommunala hälsovårdsarbetet. Detta

motiverar att vissa konkreta regler för hälsovårdsnämndens arbete meddelas

bland de inledande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan för att därigenom

understryka vissa grundlinjer i hälsovårdsarbetet inom kommunen.

I anslutning till departementsförslaget i denna del vill jag endast ytterligare

betona, att samarbetet mellan hälsovårdsnämnden och övriga kommunala

myndigheter är en angelägenhet av största vikt, inte minst för främjande

av hälsovårdsintresset.

De i gällande hälsovårdsstadga förekommande, mer specificerade exemplen

på hälsovårdsnämndens uppgifter har icke bibehållits i departementsförslaget.

I förslaget har dock intagits en särskild bestämmelse om hälsovårdsnämnds

uppgift i fråga om motverkande av vattenföroreningar.

Hälsovårdsstadgekonnnittén har i sitt förslag som .högsta tillsynsmyndighet

upptagit allenast medicinalstyrelsen, vilket föranlett erinringar under

remissbehandlingen. Både medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen har

sålunda hävdat, att jämväl sistnämnda styrelse borde angivas som tillsynsmyndighet,

och samma mening har framförts av andra remissinstanser. För

bedömande av frågan är av betydelse, att tillsynen över efterlevnaden av

livsmedelsstadgan tillkommer båda styrelserna med inbördes fördelning

dem emellan enligt deras instruktioner samt att det enligt den nya hälsovårdsstadgan

skall tillkomma båda styrelserna att utfärda råd och anvisningar

till hälsovårdsstadgan. Under sådana omständigheter har jag ansett

att häda styrelserna var inom sitt område hör öva högsta tillsyn över allmänna

hälsovården, varom bestämmelse intagits i 4 § departementsförslaget.

Olika befattningshavares uppgifter inom allmänna hälsovården framgår

av de för dem utfärdade instruktionerna. Att såsom hälsovårdsstadgekominittén

föreslagit i hälsovårdsstadgan intaga en uppräkning av dessa befattningshavare

tjänar enligt mitt förmenande knappast något egentligt ända
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

mål. I departementsförslaget har ej heller intagits någon erinran om att

uppgifter inom allmänna hälsovården tillkommer särskilda befattningshavare

i enlighet med deras instruktioner. Även den begränsade medverkan

vid hälsovårdstillsynen, som polismyndighet enligt 56 § gällande hälsovårdsstadga

och 128 § kommittéförslaget skall lämna i form av anmälan om

iakttagna sanitära missförhållanden, synes kunna innefattas i polisens allmänna

uppgifter. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelser i gällande

hälsovårdsstadga och kommittéförslaget har därför ej upptagits i departementsförslaget.

»

Utskottet

Utskottet har intet att erinra mot de inledande bestämmelser, som meddelas

i detta kapitel. Det är en fördel att veterinärstyrelsen, såsom skett i

departementsförslaget, jämställes med medicinalstyrelsen såsom högsta tillsynsmyndighet.

I samband med att förordnande meddelas om tillämpning

inom krigsmakten av hälsovårdsstadgan i ifrågakommande delar torde böra

regleras, i vad mån de högsta civila tillsynsmyndigheterna och länsstyrelserna

skall ha att taga befattning med militär hälsovård.

Bestämmelserna i 3 § tager formellt endast sikte på länsstyrelses verksamhet

till undanröjande av missförhållande i sanitärt avseende. Utskottet har

för sin del intet att erinra mot att med »undanröjande» i detta sammanhang

i förtydligande syfte likställes »förebyggande», varigenom enhetlighet

med regleringen av hälsovårdsnämnds uppgifter ernås.

2 kap. Om hälsovårdsnämnd

(7—14 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Kommittéförslaget upptar under 3 kap. bestämmelser rörande hälsovårdsnämnds

organisation och arbetssätt. Bestämmelserna bygger på den

förutsättningen att särskild hälsovårdsnämnd skall finnas i varje kommun,

och de innefattar vidare föreskrift om utvidgad skyldighet för kommunerna

att ha anställd hälsovårdsinspektör. Såväl dessa två frågor som frågan om

självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnd m. m. har av mig behandlats i ett

tidigare avsnitt rörande hälsovårdsorganisationen till vilket här må hänvisas.

I det följande kommer att behandlas bestämmelser angående hälsovårdsnämndens

närmare organisation och arbetsformer in. m.

Departementsförslagets 2 kap. med bestämmelser om hälsovårdsnämnd

skiljer sig väsentligt från kommittéförslagets motsvarande kapitel. Det har

nämligen ansetts i hög grad motiverat att — f. ö. i överensstämmelse med

yrkanden från åtskilliga remissinstanser — ansluta hälsovårdsstadgans

ifrågavarande bestämmelser till motsvarande bestämmelser för kommunens

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958

styrelse i kommunallagen den 18 december 1953 (i fortsättningen betecknad

KL). Härvid har i så stor utsträckning som möjligt hänvisning gjorts

till kommunallagen. Regleringen av läkares och veterinärers medverkan

i liälsovårdsarbetet har emellertid nödvändiggjort vissa särbestämmelser i

hälsovårdsstadgan. Vidare linnes i departementsförslaget vissa uttryckliga

bestämmelser om valbarhet och om delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt

in. in.»

Föredragande departementschefen lämnar vidare motivering för uteslutningen

i departementsförslaget av bestämmelser motsvarande i gällande

hälsovårdsstadga och kommittéförslaget förekommande föreskrifter rörande

dels skyldighet för hälsovårdsnämnd att sammanträda på anmodan av vissa

befattningshavare, som ej är ledamöter i nämnden, eller av myndigheter,

dels befogenhet för hälsovårdsnämnd att, där annat ej föreskrivits, antaga,

entlediga och instruera nämndens personal ävensom av bestämmelser motsvarande

kommittöförslagets stadgande om skyldighet för hälsovårdsnämnd

att avge yttrande till vissa befattningshavare. En regel om skyldighet för

hälsovårdsnämnd att sammanträda på anmodan av utomstående rimmar

enligt departementschefen illa med principerna för den kommunala självverksamheten,

varjämte den åtminstone i sin hittillsvarande och föreslagna

utformning blir ineffektiv. Möjlighet finnes dessutom för länsstyrelsen,

framhåller departementschefen, att åstadkomma rättelse, om hälsovårdsnämnd

skulle motsätta sig att trots framställningar behandla en angelägen

fråga. Om hälsovårdsnämnds tjänstemän skall anställas av nämnden eller

direkt av kommunen i likhet med övriga kommunens tjänstemän bör enligt

departementschefen överlämnas åt varje kommun att själv reglera. Skyldigheten

för hälsovårdsnämnd att avge yttrande framgår, anför departementschefen,

av i vilken omfattning myndigheter och befattningshavare är berättigade

att infordra nämndens yttrande.

Departementschefen anför vidare:

»Då det gäller att ange vilka befattningshavare som på grund av sin

tjänsteställning skall vara diskvalificerade att mottaga uppdrag som ledamot

eller suppleant i hälsovårdsnämnd föreligger däremot skäl till vissa

avvikelser från KL:s bestämmelser rörande kommunens styrelse, nämligen

i vad avser kommunens tjänstemän. En direkt tillämpning av KL:s bestämmelser

i 7 § andra stycket skulle leda till att t. ex. kommunalborgmästare

skulle vara diskvalificerad som ledamot och suppleant i hälsovårdsnämnd.

Vissa remissinstanser har som tidigare nämnts t. o. in. diskuterat möjligheten

att göra kommunalborgmästare till självskriven ledamot i nämnden

för tillgodoseende av nämndens behov av juridisk sakkunskap, och f. n.

föreligger intet hinder att välja kommunalborgmästare till ledamot eller

suppleant i nämnden. Det torde icke vara anledning att genomföra någon

ändring i nuvarande ordning härvidlag. Tvärtom talar vissa skäl emot att

göra sådan tjänsteman obehörig, såsom t. ex. önskemålet om samordning

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

av den kommunala verksamheten. Ej heller torde det vara skäl att för

hälsovårdsnämndens del införa den diskvalifikationsgrund som anges i 32 §

KL, nämligen befattning såsom chef för något till nämndens förvaltningsområde

hörande verk. Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget

undantag för hälsovårdsnämndens del gjorts från de nu angivna

bestämmelserna i KL.»

Därjämte framhåller departementschefen, att i departementsförslaget

KL:s föreskrifter rörande protokolls innehåll för hälsovårdsnämndens del

inskränkts på samma sätt som tidigare skett beträffande nykterhetsnämnd

och socialnämnd.

Departementschefen anför vidare:

»En kommunal nämnd är alltid befogad att inom sig utse ett utskott eller

liknande för viss frågas handläggning, men utan särskild förfatlningsföreskrift

om annan ordning måste likväl nämnden i dess helhet fatta beslut

i frågan. Även utan delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt kommer

dock självfallet tyngdpunkten i ärendenas behandling att alltmer överföras

till de ledamöter och tjänstemän, som har att förbereda ärendena, allteftersom

belastningen på nämnden ökas. Ett sådant överförande i viss omfattning

måste anses rationellt ur arbetssynpunkt, men då bör ej heller nämnden

som helhet ha det formella ansvaret för enskild ledamots eller tjänstemans

faktiska beslut. Behovet av sådan delegation växlar givetvis mellan olika

hälsovårdsnämnder men kan icke generellt sägas vara beroende av om

hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde i stadssamhälle eller på

landsbygden. Under hänvisning till dessa synpunkter ansluter jag mig till

hälsovårdsstadgekommitténs förslag att delegationsrätt hädanefter bör tillkomma

alla hälsovårdsnämnder inom riket och icke som hittills endast

dem i stadssamhällen.

Vid utformningen av bestämmelserna för delegation av hälsovårdsnämnds

beslutanderätt är det önskvärt att anslutning såvitt möjligt ernås till de i

43 och 45 §§ kommunallagen meddelade bestämmelserna om delegation av

kommunstyrelses och kommunal fakultativ nämnds beslutanderätt.

Vad till en början angår frågan vilka grupper av ärenden som må bli

föremål för delegation, så upptar de nämnda paragraferna i kommunallagen

inga andra begränsningar härutinnan än att framställning eller yttrande

till kommunens fullmäktige icke må beslutas annorledes än av styrelsen

samfällt. Motsvarande begränsning torde böra gälla för delegation av hälsovårdsnämnds

beslutanderätt. Även befogenheten att besluta yttrande till

Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen bör förbehållas nämnden i dess helhet liksom

befogenheten att fatta beslut om vitesföreläggande. Ej heller bör det

tillkomma annan än den samfällda nämnden att fatta beslut om verkställighet

av åtgärd på försumligs bekostnad, vartill möjlighet finnes enligt kommittéförslaget

och departementsförslaget. Däremot är jag icke beredd att

förorda en generell författningsbestämmelse om att delegationen endast

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr B It) är 1058

må avse mindre viktiga ärenden. Att jag i detta hänseende intar en annan

ståndpunkt än hälsovårdsstadgekommittén innebär emellertid icke, att delegation

enligt min uppfattning regelmässigt bör avse beslutanderätten i alla

frågor utom de av mig här tidigare angivna. Tvärtom vill jag understryka

betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att försiktighet iakttages vid

angivande av delegationens omfattning samt att hänsyn tages till de aktuella

befattningshavarnas växlande kvalifikationer. En författningsbestämmelse

i frågan synes mig emellertid knappast vara ägnad att åstadkomma den

lämpliga avgränsningen i varje särskilt fall. Härvidlag måste bl. a. beaktas

att det torde vara ogörligt att på förhand avgöra om icke en viktig principiell

fråga kan uppkomma i ett till synes mindre viktigt ärende samt att beteckningen

»mindre viktiga ärenden» knappast lämnar några garantier för

en lämplig avvägning. Det bör vidare alltid ankomma på vederbörande ledamot

eller tjänsteman att till den samfällda nämndens avgörande hänskjuta

till honom delegerade ärenden, som visar sig vara av principiell betydelse

eller medför mer betungande åligganden för de enskilda medborgarna, t. ex.

av ekonomisk art. Under angivna omständigheter torde det lämpligaste

sättet att åstadkomma den av kommittén åsyftade begränsningen av beslutanderätten

för enskild ledamot eller tjänsteman vara att i delegationsbeslutet

intaga föreskrift om förbud för vederbörande att fatta beslut av

större vikt ur principiell eller annan synpunkt. Självfallet bör vidare delegation

undvikas av ärendegrupper där frekvensen av sådana beslut erfarenhetsmässigt

är stor.

Delegationsbeslutet bör innehålla en uppräkning eller precisering av de

med delegationen avsedda ärendegrupperna. Generell delegation av alla

ärenden utom de i denna paragraf undantagna bör alltså ej förekomma.

Rörande ordningen för delegation innebär 43 § kommunallagen, att kommunens

fullmäktige kan besluta om delegationsrätt för kommunens styrelse,

vilket beslut skall underställas länsstyrelsens prövning. I 45 § samma lag

sägs vidare att kommunens fullmäktige även kan besluta om delegationsrätt

för fakultativ kommunal nämnd, vilket beslut dock icke skall underställas

länsstyrelsens prövning. Som tidigare nämnts har hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit att det, med avvikelse från gällande hälsovårdsstadga

och angivna bestämmelser i kommunallagen, enligt föreskrift i hälsovårdsstadgan

skall tillkomma hälsovårdsnämnd att själv besluta om delegation

inom ramen för de materiella bestämmelserna härom i stadgan. Sådant

delegationsbeslut skulle enligt kommittéförslaget icke underställas länsstyrelsens

prövning.

Enligt min uppfattning kan det icke anses motiverat att efter mönster av

kommunallagens motsvarande bestämmelser tillerkänna kommunens fullmäktige

något inflytande på hälsovårdsnämnds delegationsrätt. Däremot

delar jag den vid remissbehandlingen framförda åsikten att någon form

av legalitetskontroll bör bibehållas över delegationsrättens utövning, och

5—- Bihnng till riksdagens protokoll 1058. 0 sand. 2 and. Nr B 10

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

departementsförslaget inrymmer därför föreskrift om skyldighet att underställa

delegationsbeslut länsstyrelsens prövning.

I överensstämmelse med kommunallagen och kommittéförslaget innehåller

slutligen departementsförslaget en bestämmelse om skyldighet att vid

hälsovårdsnämndens nästa sammanträde anmäla beslut, som fattats efter

delegation.

Hälsovårdsnämnd torde vara berättigad att även utan stöd av särskild

författningsbestämmelse när som helst återkalla ett delegationsförordnande,

även om detta avser delegation under viss i delegationsbeslutet bestämd

tid. Någon motsvarighet till kommittéförslagets bestämmelse i 15 §

tredje stycket om återkallelse av delegationsförordnande har därför ej upptagits

i departementsförslaget.»

Utskottet

I samband med behandlingen av de grundläggande principerna för hälsovårdsorganisationen

har utskottet ovan framfört vissa erinringar mot bestämmelserna

i 9 och 14 §§ departementsförslaget.

Den genomgående anpassningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande

hälsovårdsnämnds organisation och verksamhetsformer till motsvarande

föreskrifter i kommunallagen finner utskottet vara att hälsa med

tillfredsställelse, och de avvikelser från kommunallagen som föreslagits

synes sakligt välmotiverade.

En följd av genomförandet av departementsförslaget blir att besvär över

antagande, befordran och entledigande av hälsovårdsnämnds tjänstemän

skall föras i den ordning kommunallagen föreskriver, varigenom likställighet

i detta avseende ernås med kommunaltjänstemän i allmänhet.

3 kap. Om bostad

(15—22 §§ departementsförslaget)

Departementschef en

Föredragande departementschefen uttalar inledningsvis under hänvisning

hl. a. till år 1935 och 1936 vidtagna ändringar i gällande hälsovårdsstadga,

att stadgans bostadsbestämmelser varit föremål för särskild uppmärksamhet

från statsmakternas sida och flera gånger anpassats till utvecklingen

inom samhället, samt yttrar därefter följande:

»De principiella överväganden som härvid gjorts äger i stor utsträckning

giltighet även i dagens läge, och jag är också av den uppfattningen att mera

vägande invändningar knappast kan riktas mot att man nu i en ny hälsovårdsstadga

i dess huvuddrag bibehåller den reglering av bostadsfrågorna

som genomfördes genom 1935 och 1936 års författningsbestämmelser i ämnet.

Till denna uppfattning har också hälsovårdsstadgekommittén kommit

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

och dess förslag överensstämmer i stor utsträckning med bostadsbestämmelserna

i gällande hälsovårdsstadga. Såsom jag redan i tidigare sammanhang

understrukit har vid utarbetandet av departementsförslaget befunnits angeläget

att man — med beaktande av de synpunkter som framförts av 1951

års byggnadsutredning'' i dess betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning»

— så långt möjligt försöker undvika bestämmelser som kan sägas vara av

byggnadsteknisk natur. I hälsovårdsstadgan bör endast upptagas mera allmänna

bestämmelser om de sanitära förhållandena i bostäder. Vidare må

understrykas att bestämmelserna i hälsovårdsstadgan främst tager sikte på

det befintliga bostadsbeståndet och icke på nybyggnader.

Grundläggande för hälsovårdsnämndernas verksamhet till förbättring av

bostadsstandarden är omfattningen av nämndernas bostadsinspektion.

I medvetande härom har också bälsovårdsstadgekommittén föreslagit

den utvidgningen av skyldigheten att förrätta fortlöpande bostadsinspektion,

som må ligga i att sådan skyldighet skulle förefinnas inom

hälsovårdstätort och icke, så som f. n., endast inom de områden, där gällande

hälsovårdsstadgas bestämmelser för stad är tillämpliga. Som skäl för

att icke utsträcka skyldigheten till hela riket har kommittén åberopat

ekonomiska hänsyn och bristen på personal. Den övervägande delen av de

remissinstanser som yttrat sig i frågan har uttalat sig för bestämmelser

om fortlöpande bostadsinspektion inom hela riket och endast ett par remissinstanser

har intagit en mer restriktiv hållning än hälsovårdsstadgekommittén.

I departementsförslaget har i kapitlet om hälsovårdskontrollen upptagits

föreskrift om att fortlöpande bostadsinspektion skall anordnas inom hälsovårdstätort,

varemot någon bestämmelse om sådan inspektion i övrigt

icke inrymmes i förslaget. Jag har alltså icke ansett mig kunna f. n. föreslå

författningsbestämmelse om obligatorisk, fortlöpande bostadsinspektion

inom hela riket. För en sådan skyldighet talar utan tvekan att bostadsbeståndet

även utom hälsovårdstätort i viss utsträckning kräver en förbättring,

men i detta sammanhang bör jämväl ihågkommas att bebyggelsen på

den egentliga landsbygden i betydande grad utgöres av enfamiljshus och

egnahem, beträffande vilka ingripanden av hälsovårdsmyndigheterna icke

kan anses påkallade i samma utsträckning som eljest. Genom att hälsovårdstätort

enligt departementsförslaget till skillnad från kommittéförslaget alltid

skall omfatta område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan kommer

likväl den grundläggande skyldigheten att anordna fortlöpande bostadsinspektion

att något utvidgas i jämförelse med kommittéförslaget. Jag vill

också understryka vad även hälsovårdsstadgekommittén framhållit, nämligen

att hälsovårdsnämnd givetvis liksom hittills är skyldig att öva tillsyn

över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort. Nämnderna torde f. ö.

själva finna mest ändamålsenligt att för denna verksamhet uppgöra någon

form av plan och uppdraga dess realiserande åt viss eller vissa personer. Då

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

behovet av kvalificerad personal är särskilt starkt framträdande just för

denna verksamhet, innebär departementsförslaget med sina bestämmelser

om att hälsovårdsinspektör skall finnas i varje kommun en god utgångspunkt

för rationell tillsyn över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort.

Någon anledning att nu föreslå ändrade regler för distriktssköterskornas

medverkan inom bostadsvården anser jag icke föreligga.

De materiella bostadsbestäm melserna i såväl kommittéförslaget

som departementsförslaget gäller riket i dess helhet. De i gällande

hälsovårdsstadga kvarstående smärre olikheterna härvidlag har alltså

icke bibehållits. Vidare har det icke befunnits lämpligt att, såsom vissa

remissinstanser förordat, i stadgan inarbeta medicinalstyrelsens råd och

anvisningar rörande bostäder eller att över huvud taget tynga författningstexten

med detalj föreskrifter i större utsträckning än som kan anses oundgängligen

nödvändigt. Även härvidlag synes de avvägningar som gjordes

vid den senaste revisionen av stadgans bostadsbestämmelser framstå som

lämpliga. Tilläggas må att hälsovårdsnämndernas bostadsvårdande verksamhet

alltid kommer att vara mera en fråga om en lämplig avvägning i

det särskilda fallet — vilket även kommit till uttryck i gällande liälsovårdsstadgas

bestämmelser om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela

förelägganden och vidtaga övriga åtgärder — än en fråga om materiell

detaljreglering i hälsovårdsstadgan.

Begreppet »bostad» innefattar, som påpekats vid remissbehandlingen,

i avsaknad av annan definition utan tvivel varje byggnadsanordning

för boende med någon varaktighet och således även t. ex. fritids- och

sommarbebyggelse. Detta förhållande bör dock enligt min mening lika litet

nu som tidigare, då frågan diskuterats, föranleda att i hälsovårdsstadgan

intages skilda materiella bestämmelser för olika typer av bostäder, vilket

bl. a. skulle medföra en icke önskvärd detaljrikedom, men däremot bör

en generell undantagsbestämmelse införas för bebyggelse, som ej utnyttjas

som bostad året om. En sådan bestämmelse har upptagits i 22 § departementsförslaget.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om hälsovårdsnämnds

befogenhet att meddela förbud mot att använda ett utrymme som

bostad under viss årstid. Vidare märkes att departementsförslaget lika litet

som gällande hälsovårdsstadga ger någon anvisning om hur gränsen skall

dragas mellan »boningsrum» och »bostadslägenhet». Lokaler vari tillfällig

bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten faller dock icke direkt

under 3 kap. departementsförslaget. Om personalrum t. ex. vid ett sjukhus

skall anses som boningsrum eller bostadslägenhet får avgöras från fall till

fall under beaktande bl. a. av tillgången till gemensamma utrymmen,

toalettanordningar o. dyl.

I anledning av den tvekan som framkommit vid remissbehandlingen rörande

vad som i detta sammanhang skall avses med begreppet »boningsrum»

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B It) år 1058

69

vill jag uttala, att därunder redan av språkliga skäl i regel icke kan innefattas

varje rum i en bostadslägenhet. Hälsovårdsstadgans bestämmelse om

skyldighet att i boningsrum ha fönster får anses i första hand taga sikte på

sådana rum som vardagsrum, sovrum o. dyl. men däremot icke på t. ex.

badrum, toalettrum, förvaringsrum för kläder eller rum av genomgångskaraktär

såsom serveringsrum och tamburer. Att kök icke annat än under

vissa förhållanden kan betecknas som boningsrum framgår direkt av

hälsovårdsstadgans bestämmelser. När det sedan gäller vissa gränsfall,

såsom t. ex. en möblerbar hall, torde man vara nödsakad att överlämna

åt de tillämpande myndigheternas bedömande att avgöra, om ett sådant

rum i ett särskilt fall är av den karaktär att det bör betecknas som

boningsrum. Vägledande härvidlag bör bl. a. vara i vilken utsträckning den

boende kan förväntas uppehålla sig i rummet, särskilt under den tid av

dygnet då dagsljus råder, och över huvud taget vilken funktion rummet har

inom bostadslägenheten.

Vatten- och avloppsfrågorna är uppenbarligen av den största betydelse

för bostadshygienen. I medvetande härom kompletterades vid 1936 års

ändringar i hälsovårdsstadgan bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdsnämnd

att allmänt verka för dessa frågor inom hälsovårdsområdet

med en föreskrift om att bostadslägenhet i stad skulle förses med vattenoch

avloppsledning, om den för rimlig kostnad kunde anknytas till allmän

sådan ledning, samt om att sådan lägenhet under alla förhållanden skulle

äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. För landsbygdens del ansåg

man sig icke kunna gå så långt men meddelade bestämmelse om att bostadslägenhet

skulle ha tillgång till gott dricksvatten. Bestämmelserna

skiljer sig från hälsovårdsstadgans övriga bostadsföreskrifter såtillvida, att

de ej blott avser förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet utan

även direkt tager sikte på eu fortlöpande höjning av bostadsstandarden.

Efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitléns förslag och remissbehandlingen

av detsamma har hithörande frågor i väsentliga avseenden

reglerats genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Sådan anläggning har till ändamål att bereda vattenförsörjning

och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och kan omhänderhas

av antingen kommun eller annan. Lagen reglerar förhållandena mellan

den, som omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning, samt

ägarna av de fastigheter, vilka anslutits till anläggningen eller vilkas anslutning

ifrågasättes. I lagen föreskrives skyldighet för kommun att, där det

till förekommande av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och

avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller

tillse att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart

omständigheterna det medger. För sådan anläggning skall bestämmas visst

verksamhetsområde, inom vilket sedan föreligger anslutningsrätt och anslutningstvång

för där belägna fastigheter. En sådan fastighet skall sålunda,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr B 1!) år 1958

på begäran av sin ägare eller av den allmänna anläggningens huvudman,

anslutas till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan

med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Enligt uttalanden vid

lagens tillkomst innebär anslutningstvånget icke skyldighet för vederbörande

fastighetsägare att vidtaga anordningar för faktisk anslutning,

d. v. s. att anordna tappställen och avloppsbrunnar å fastigheten, utan

härutinnan skall icke gälla annat tvång än det hälsovårdsmyndigheten av

sanitära skäl äger utöva. — Anmärkas må även att regler om anslutningsrätt

och anslutningstvång i fråga om avloppsledningar utom allmän vatten-

och avloppsanläggnings verksamhetsområde finnes i 8 kap. vattenlagen.

De synpunkter, som föranledde gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser

om ordnande av vattenförsörjning och avlopp inom hälsovårdsområdets

ram samt om bostadslägenhets förseende med vatten genom anslutning till

allmän vattenledning och med avlopp för spillvatten genom anslutning till

allmän avloppsledning, kan sägas även ligga till grund för 1955 års lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I den mån hithörande förhållanden

blivit reglerade genom nämnda lag bör de icke längre behandlas i

hälsovårdsstadgan. Frågan om en viss fastighet bör i lagens mening anslutas

till allmän vatten- och avloppsanläggning eller ej bör alltså bedömas

uteslutande på grundval av lagens bestämmelser. Lagen reglerar emellertid

som nyss angivits icke skyldigheten att vidtaga de på fastighetsägaren

ankommande anc-rdningarna för att åstadkomma faktisk anslutning.

Sådana regler — som är betingade endast av fastighetens egna sanitära

behov — bör liksom hittills intagas i hälsovårdsstadgan. Bl. a. för att markera

skillnaden mot lagbestämmelserna bör de enligt min mening icke

formellt erhålla karaktär av tvångsföreskrift utan i stället utformas så att

de anger den faktiska anslutningen till allmän vatten- och avloppsanläggning

som den lösning av frågorna vilken, där så kan ske, i första hand bör

ifrågakomma.

Departementsförslagets bestämmelser har utformats i enlighet med det

nu anförda. Med allmän vatten- och avloppsanläggning avses alltså sådan

anläggning enligt 1955 års lag. För stads del torde bestämmelserna icke innebära

någon saklig ändring i de hittills gällande reglerna. För de områden,

som icke varit underkastade gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för

stad, kan departeinentsförslaget sägas innebära en anpassning till det läge,

som inträtt efter tillkomsten av nämnda lag. Departementsförslaget går dock

för sistnämnda områdens del icke så långt som kommittéförslaget med dess

generella anslutningstvång.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 yrkas att riksdagen

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 1!) år 1958

71

måtie besluta att i skrivelse till Ivungl. Maj:t förklara att riksdagen icke

kunnat tillstyrka förslaget till hälsovårdsstadga i oförändrat skick samt

föreslå att tf) § e) i nya hälsovårdsstadgan gives följande utformning, nämligen

»att det skall erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet och kyla».

I motionen II: B 268 anföres att gällande bestämmelser rörande boningsrum

medfört svårigheter vid tillämpningen i praktiken enär de ej innehållit

tillräckliga föreskrifter om värmeisolering. Den föreslagna nya bestämmelsen

i 10 § att boningsrum skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt synes

motionären icke erbjuda bättre garantier för tillräcklig värmeisolering

än de hittillsvarande. På grund härav anser motionären att det torde vara

lämpligt att i § 16 e) efter ordet »fuktighet» tillägga »och kyla».

Utskottet

Bostadsstandarden är en faktor, som i särskilt hög grad är av betydelse

ur allmän hälsovårdssynpunkt. Helt naturligt har därför hälsovårdsstadgans

bostadsbestämmelser, vilka innehåller miniminormerna för denna standard,

varit föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida. Den

genomgripande omarbetning av dessa bestämmelser, som företogs under

1930-talet, syftade direkt till att undanröja vissa då mycket påtagliga

brister i bostadsbeståndet. Del är med stor tillfredsställelse utskottet anser

sig kunna konstatera, alt bostadsbeståndet under tiden därefter undergått

en väsentlig förbättring, inte minst i vad avser landsbygden.

Det nu sagda innebär emellertid ej, att förhållandena numera överallt

skulle vara idealiska eller ens godtagbara. Utskottet vill i detta sammanhang

hänvisa till det faktum, att rådande bostadsbrist föranlett godtagande tills

vidare av bostadsutrymmen, som under normala förhållanden på bostadsmarknaden

utan tvekan skulle underkänts. Hälsovårdsmyndigheternas

ständiga arbete för att förbättra bostadsstandarden har under sådana omständigheter

mången gång varit vanskligt, icke minst inom tätorter med

äldre bostadsbestånd.

Hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser har emellertid efter sin senaste

omarbetning visat sig i allt väsentligt ändamålsenliga, och utskottet ansluter

sig till departementschefens uppfattning, att anledning nu saknas att vidtaga

några större ändringar i desamma. Den formella överarbetning som bestämmelserna

underkastats i departementsförslaget har lett till större överskådlighet

och ökad klarhet.

I de likalydande motionerna 1: 1? 208 och II: B 273 samt i motionen II: B

268 har motionärerna yrkat, att genom särskild föreskrift i 16 § departementsförslaget

skulle anges, alt boningsrum skall erbjuda erforderligt skydd

mot kyla. Som skäl för detta yrkande har anförts, att den nuvarande utformningen

av bostadsbestämmelserna — som i denna del i sak överensstämmer

med departementsförslaget — medfört svårigheter för hälsovårdsmyn
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

digheterna att vinna beaktande för sina påpekanden avseende boningsrums

värmeisolering.

Utskottet vill i anledning av motionerna till en början framhålla, att redan

bestämmelserna i 15 § departementsförslaget tager sikte på tillfredsställande

värmeisolering av varje del av ett bostadshus. De allmänna bestämmelserna

i 15 § preciseras sedan i bl. a. 16 §. Härutinnan överensstämmer departementsförslaget

helt med gällande hälsovårdsstadga. Att den gällande ordningen

icke uteslutit förelägganden avseende boningsrums värmeisolering

bekräftas av praxis; det av motionärerna åberopade avgörandet av regeringsrätten

ger icke anledning till så vittgående slutsatser som motionärerna

velat göra gällande. Då vidare i departementsförslaget under 16 § intagits

en särskild bestämmelse om att boningsrum skall kunna hållas tillfredsställande

uppvärmt, ligger häri, såsom departementschefen även framhållit,

fordran på sådan värmeisolering av rummet, som till vinnande av tillfredsställande

uppvärmning erfordras med hänsyn till värmekällan. Att under

sådana förhållanden i författningstexten ange en av de faktorer, som bidrar

till uppvärmningen, nämligen värmeisoleringen, anser utskottet icke motiverat

och avstyrker därför motionerna i denna del.

Departementschefen har genom vissa uttalanden närmare belyst begreppet

»boningsrum». Utskottet finner härav framgå, att en klar gränsdragning

i varje enskilt fall knappast torde vara möjlig. Emellertid vill utskottet

understryka, att även om ett utrymme icke kan anses i full utsträckning

utgöra ett boningsrum, så att alla bestämmelser i 16 § blir tillämpliga

på rummet, vissa av dessa bestämmelser likväl bör vara gällande för rummet.

Det förefaller sålunda uppenbart, att t. ex. ett badrum i en bostadslägenhet

måste kunna hållas tillfredsställande uppvärmt.

Bestämmelserna om bostadslägenhets förseende med vatten och avlopp

är helt naturligt av den största betydelse. Den utformning, som hithörande

bestämmelser — under hänsynstagande till den fortgående standardförbättringen

inom landet och föreskrifterna i 1955 års lag om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar — erhållit i 19 § departementsförslaget,

finner utskottet ändamålsenlig och lämplig. Utskottet vill särskilt understryka

värdet av att på grundval av 19 § hälsovårdsstadgan en individuell prövning

av förutsättningarna för bostadsbyggnads anslutning till allmän vatten-

och avloppsanläggning blir möjlig. Vid en sådan prövning kommer

bl. a. andra möjligheter att ordna vattenförsörjningen att vinna beaktande.

Finnes t. ex. vattenledning mellan byggnaden och en brunn, vilken icke

visat tendens att sina ens vid utnyttjande i full utsträckning under torrperioder,

föreligger enligt utskottets mening knappast förutsättning för ett

föreläggande med stöd av hälsovårdsstadgan att vidtaga faktiska anordningar

för byggnadens anslutning till allmän anläggning för vattenförsörjning.

Saknas vattenledning mellan byggnaden och brunnen, föreligger däremot

viss anledning att räkna med att de som hämtat vatten från brunnen

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

måhända ålagt sig en viss återhållsamhet vid utnyttjandet av brunnens vatten.

I detta läge synes en standardförbättring i fråga om bostadshusets vattenförsörjning

i form av anslutning till den allmänna anläggningen motiverad,

i synnerhet om man på goda grunder kan antaga, att brunnen skulle

sina om den utnyttjades hårdare.

I anslutning till bestämmelserna i 20 § andra stycket departementsförslaget

vill utskottet framhålla, att desamma lämnar möjlighet att ingripa

mot olägenheter som åsamkas grannar genom missbruk av utrymmen, som

är gemensamma för lägenheterna i ett bostadshus. Återkommande oväsen

särskilt nattetid t. ex. i en trappuppgång torde sålunda falla under dessa

bestämmelser.

22 § departementsförslaget finner utskottet vara ett välkommet tillrättaläggande

av en formell oegentlighet i gällande hälsovårdsstadga.

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.

(23 och 24 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt de likalydande bestämmelserna i 8 § 6 mom. och 43 § 6 mom. gällande

hälsovårdsstadga är samlingslokal en lokal, varest vanligen ett större

antal människor samlas. Till sådan lokal hänföres lokaler som kyrka eller

annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum,

till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal, serveringseller

utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

Hälsovärdsstadgekommittén

Kommittén har icke funnit erforderligt att i stadgan införa någon definition

av begreppet samlingslokal. Beträffande begreppets innebörd kan enligt

kommittén framhållas att till samlingslokal bör räknas även klassrum och

samlingsrum i skolor samt samlingsrum i anstalter av olika slag, såsom sjukhus,

ålderdomshem, barnhem, barnkrubbor, fångvårds- och tvångsarbetsanstalter,

alkoholistanstalter och liknande. Kommittén vill särskilt understryka,

att det åligger hälsovårdsnämnd att övervaka de sanitära förhållandena

i skolor.

Departementschefen

»Jag delar hälsovårdsstadgekommitténs av remissinstanserna vitsordade

uppfattning, alt det föreligger behov av mera utförliga föreskrifter rörande

den sanitära standarden i samlingslokaler samt hotell, pensionat och dylika

lokaler. Departementsförslaget bygger härutinnan i allt väsentligt på kommittéförslagets

bestämmelser i ämnet.

Likaså är jag ense med kommittén om att fortlöpande besiktning av

dessa lokaler hör ordnas genom hälsovårdsnämndernas försorg, men av

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

ekonomiska skäl och med hänsyn till den otillräckliga personaltillgången

kan jag icke nu föreslå tvingande bestämmelser om anordnande av sådan

besiktning annat än i hälsovårdstätort.

Den i gällande hälsovårdsstadga intagna definitionen av sådan lokal, nämligen

»lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas», har föranlett

tveksamhet i flera avseenden vid den praktiska tillämpningen av

hälsovårdsstadgan. Då de sanitära intressen, som skall tillgodoses med

hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser i ämnet, huvudsakligen har

sin anknytning till vad som i vanligt språkbruk numera menas med ordet

»samlingslokal», har i departementsförslaget intagits en definition som

mer än motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga torde överensstämma

med allmänna språkbruket härutinnan. Denna definition har

exemplifierats. Med den utformning bestämmelsen sålunda erhållit har de

tillämpande myndigheterna heretts möjlighet att under de materiella föreskrifterna

hänföra även andra, med de som exempel nämnda likartade

lokaler.

Med departementsförslagets utformning har avsetts att något inskränka

den krets av lokaler varom nu är fråga. Från exemplifieringen har uteslutits

serverings- och utskänkningslokaler, vilka i den utsträckning det kan anses

erforderligt är underkastade hälsovårdsnämnds tillsyn enligt bestämmelserna

i livsmedelsstadgan, samt natthärbärgen, vilka faller under bestämmelserna

i 24 § departementsförslaget om hotell och pensionat in. in. Vidare har i författningstexten

ej upptagits skolor, fattigvårdsanstalter och sjukhus. Att beteckna

sådana inrättningar i deras helhet som samlingslokaler strider uppenbarligen

mot allmänt språkbruk, och deras sanitära förhållanden torde tillfredsställande

övervakas genom andra myndigheters försorg. Frågan om särskilda

materiella hälsovårdsföreskrifter borde utfärdas för arbetslokaler var

föremål för prövning vid genomförandet av 1936 års ändringar i hälsovårdsstadgan

och besvarades då nekande. De då anförda skälen för att icke meddela

sådana föreskrifter anser jag alltjämt vara bärande, varför arbetslokaler

ej heller nu skall falla under stadgans föreskrifter om samlingslokaler.

Genom departementsförslagets utformning har emellertid också de för

samlingslokaler avsedda bestämmelserna utsträckts till en ny kategori av

sådana lokaler, nämligen väntsalar, varmed torde få avses såväl större vänthallar

i järnvägs- och busstationer, som smärre väntrum.

Jag är fullt medveten om att gränsdragningssvårigheter framdeles liksom

hittills kommer att uppstå vid bestämmandet av vad som skall avses med

samlingslokal i hälsovårdsstadgans mening. Vad som härvidlag hittills synes

ha vållat den största svårigheten är frågan i vilken utsträckning hälsovårdsnämnd

ägt att befatta sig med vissa allmänna inrättningar, såsom sjukhus

och fångvårdsinrättningar. Med gällande hälsovårdsstadgas bestämmel
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

ser kunde sålunda ifrågasättas, om en sådan anläggning i sin helhet skulle

vara underkastad hälsovårdsnämndens tillsyn eller om nämndens tillsyn

skulle avse endast vad som inom anläggningen kunde betecknas som samlingslokal.

Enligt departementsförslaget betecknas icke längre t. ex. ett

sjukhus i sin helhet som en samlingslokal utan hälsovårdsnämndens tillsyn

har begränsats till vad som kan betecknas som en samlingslokal i

egentlig mening. I den mån sådan lokal förekommer inom anläggning, som

i sin helhet är underkastad hygienisk tillsyn av andra särskilda befattningshavare

eller myndigheter än hälsovårdsnämnd, kan det emellertid enligt

min mening ej anses föreligga något påtagligt behov av att samlingslokalen

blir föremål för hälsovårdsnämndens tillsyn. Bland föreskrifterna om hälsovårdsnämnds

fortlöpande besiktning av bl. a. samlingslokaler har däiför

gjorts undantag för lokaler, som står under annan myndighets tillsyn i

hälsovårdshänseende.»

Utskottet

Departementsförslagets definition av begreppet samlingslokal och framför

allt den i anslutning till definitionen givna exemplifieringen anknyter

utan tvekan bättre till gängse språkbruk än gällande hälsovårdsstadgas

motsvarande bestämmelser. Utskottet vill emellertid understryka, att hälsovårdsmyndigheternas

befogenhet att öva tillsyn över sanitära förhållanden

i inrättningar såsom skolor, fångvårdsanstalter och sjukhus ej inskränkts

genom förslaget. Vad departementschefen uttalat rörande hälsovårdsnämnds

tillsyn över samlingslokaler inom en anläggning, som i sin helhet är underkastad

hygienisk tillsyn av andra särskilda befattningshavare eller myndigheter

än allmänna hälsovårdsmyndigheter, torde emellertid böra iakttagas

även vid hälsovårdsnämnds tillsyn över nämnda anläggning. Någon

fortlöpande tillsyn av hälsovårdsnämnden vid sidan av den andra tillsynsmyndighetens

verksamhet torde sålunda i allmänhet icke kunna anses

behövlig, men å andra sidan är det av värde att hälsovårdsnämnden genom

stickprovsundersökningar bildar sig en uppfattning om den hygieniska

standarden inom just t. ex. skolor och privata sjukhus. \ id misstanke om

mindre goda sanitära förhållanden inom en inrättning såsom de nu angivna

och framför allt då anmälan om sanitärt missförhållande inkommit till

nämnden bör nämnden självfallet verkställa besiktning och därefter vidtaga

eventuellt erforderliga åtgärder, i första hand genom att framlägga sina

synpunkter inför inrättningens styrelse.

I olika sammanhang har departementschefen uttalat, att hälsovårdsstadgans

bestämmelser med avseende å byggnader och anordningar i första hand

tager sikte på det fasta beståndet. Det kan sålunda bli föremål för viss

tveksamhet i vilken utsträckning bestämmelserna i 24 § departemcnlsförslagel

är att tillämpa med avseende å s. k. tåghem, d. v. s. för eu tid stationärt

uppställda järnvägsvagnar. Utskottet vill emellertid understryka, att

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

enligt utskottets bestämda uppfattning den hygieniska standarden i sådana

tåghem bör bli föremål för den lokala hälsovårdsnämndens tillsyn. Därjämte

vill utskottet rikta uppmärksamheten på att de sanitära förhållandena på tåg

över huvud taget ofta lämnar en del övrigt att önska ur hygienisk synpunkt.

I medvetande om att de lokala hälsovårdsnämnderna i praktiken knappast

har några möjligheter att ingripa häremot vill utskottet betona angelägenheten

av att vederbörande centrala tillsynsmyndigheter söker åstadkomma

erforderliga rättelser.

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, in.in.

(25—28 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Gällande hälsovårdsstadga innehåller inga särskilda bestämmelser rörande

anordnande, inredning, underhåll och skötsel av anläggningar för bad

och för vad hälsovårdsstadgekommittén benämner hygienisk behandling eller

för därmed likartad verksamhet. Förslaget att nu i hälsovårdsstadgan

införa sådana bestämmelser har icke rönt något motstånd under remissbehandlingen.

Jag delar kommitténs åsikt att behov föreligger att genom särskilda

föreskrifter i hälsovårdsstadgan närmare reglera hithörande förhållanden.

Den första fråga som då uppställer sig är, vilka anläggningar och lokaliteter

av nu ifrågakommande slag som bör bli föremål för särskild reglering.

Vad då till en början angår platser där utomhusbad kan bedrivas redan utan

att särskilda anordningar för badet kommit till utförande, d. v. s vanliga friluftsbad,

så anser jag att sådana platser icke bör bli föremål för reglering

genom föreskrift om tillståndsskyldighet. Det är emellertid angeläget att

hälsovårdsnämnderna övar tillsyn särskilt över kommunala badplatser och

vissa andra utomhusbad, stundom på enskilt område, vartill allmänheten,

eventuellt mot avgift, äger tillträde.

Att särskilda föreskrifter bör gälla för bassängbad utomhus torde utan

vidare stå klart. Härutöver bör emellertid, såsom vid remissbehandlingen

kraftigt understrukits, sådana föreskrifter gälla även för anläggningar, som

av småbarn utnyttjas för bad, även om de icke är att betrakta som badanläggningar

i egentlig mening, alltså s. k. plaskdammar.

Slutligen bör meddelas föreskrifter för inrättning, där allmänheten yrkesmässigt

tillhandahålles inomhusbad.

Vad som skall avses med hygienisk behandling torde böra framgå av en

exemplifiering i författningstexten. Utöver de av kommittén upptagna kategorierna

av sådan behandling, nämligen rakning, hårbehandling och skönhetsvård,

anser jag i likhet med vissa remissinstanser att under hithörande

lokalbestämmelser bör föras även sådan verksamhet som massage och ljus
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

behandling men däremot ej t. ex. sjukgymnastik. Å andra sidan anser jag

att från hälsovårdsstadgans bestämmelser i ämnet bör undantagas sådana

lokaler av angiven art, där verksamheten icke bedrives som yrke.

Bad och hygienisk behandling har som nämnts hittills icke varit underkastade

några särskilda föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Det är under

sådana förhållanden enligt min mening befogat att framgå med en viss

försiktighet vid meddelande av författningsbestämmelser i ämnet och framför

allt att icke utan tvingande skäl föreskriva för allmänheten besvärande

former för hälsovårdsmyndigheternas befattning med hithörande frågor.

Vad som i första hand erfordras är enligt min mening en fortlöpande kontroll

från hälsovårdsnämndens sida av de nu ifrågakommande lokaliteterna,

och föreskrift härom har i departementsförslaget intagits i kapitlet om

hälsovårdskontrollen. Att föreskriva tillståndstvång för ifrågavarande inrättningar

och lokaler anser jag i varje fall f. n. vara att gå för långt, och i

departementsförslaget har icke upptagits några bestämmelser motsvarande

kommittéförslagets föreskrifter i detta avseende. Däremot ligger det givetvis

i vederbörandes eget intresse att här liksom i andra sammanhang på förhand

inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter på en viss anläggning. —

Hälsovårdsnämnds allmänna befogenheter att meddela förelägganden och

eventuellt förbud är ju helt oberoende av om tillståndstvång föreligger

eller ej.

Hälsovårdsstadgekommittén har icke föreslagit några materiella bestämmelser

för andra utomhusbad än bassängbad. Jag delar kommitténs uppfattning

att hithörande frågor icke lämpar sig för reglering genom bestämmelser

i hälsovårdsstadgan men vill samtidigt erinra om de möjligheter som

finnes att i annan ordning meddela erforderliga föreskrifter. När det gäller

förhållanden som kan anses beröra allmänna ordningen på platsen kan

sålunda med stöd av allmänna ordningsstadgan utfärdas lokala ordningsföreskrifter,

varjämte poliskammaren eller polischefen i orten för särskilda

fall äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I lokala hälsovårdsordningar

samt av hälsovårdsnämnd kan vidare meddelas erforderliga föreskrifter

i hälsovårdshänseende. På motsvarande sätt kan ordnings- och

hälsovårdsförhållandena på campingplats o. dyl. regleras.

Jag delar kommitténs uppfattning att i hälsovårdsstadgan bör ingå en

uttrycklig föreskrift om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela badförbud,

och en sådan föreskrift har i departementsförslaget intagits i det

senare kapitlet om hälsovårdskontrollen.»

Motion

I motionen II: B 268 föreslås att 27 § i nya hälsovårdsstadgan på lämpligt

sält omarbetas, så alt förbud införes mot att använda boningsrum som

frisersalong och damfrisering.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr B It) år 1!)5S

Utskottet

Genom bestämmelserna i detta kapitel har hälsovårdsmyndigheterna

givits förbättrade möjligheter att ingripa mot sanitära missförhållanden

vid badinrättningar och liknande anläggningar samt i frisérsalonger o. d.

Inte minst betydelsefullt i detta sammanhang är kontinuerlig övervakning

från dessa myndigheters sida av de ifrågavarande inrättningarna och lokalerna,

och departementsförslaget upptar också i ett senare kapitel föreskrift

om obligatorisk sådan besiktningsverksamhet inom hälsovårdstätort. Utskottet

vill för sin del betona vikten av att hälsovårdsnämnderna kontinuerligt

håller sig underrättade om förhållandena även vid allmänna bad- och

lägerplatser, oaktat dessa icke regleras av några materiella föreskrifter i

detta kapitel.

I och för sig är givetvis den sanitära standarden inom andra lokaler för

s. k. hygienisk behandling än de i 26 § departementsförslaget angivna av

lika stor betydelse. Utskottet delar emellertid departementschefens uppfattning,

att anledning knappast föreligger att intensifiera de lokala hälsovårdsmyndigheternas

kontroll i fråga om t. ex. lokaler för sjukgymnastik

eller liknande, snarare medicinsk än hygienisk behandling.

I anslutning till motionen II: B 268 vill utskottet framhålla, att det utan

tvekan är ett starkt önskemål att boningsrum icke användes för sådan verksamhet

som avses med bestämmelserna i 26 §. Enligt utskottets mening är

emellertid införandet av ett absolut förbud mot att använda boningsrum för

sådan verksamhet med hänsyn till sina ekonomisk^konsekvenser för många

smärre näringsutövare knappast att rekommendera. Utskottet kan därför

icke förorda bifall till motionärens yrkande om sådan förbudsbestäinmelse

men vill samtidigt framhålla, att hälsovårdsmyndigheterna givetvis är oförhindrade

att meddela ett förbud i den mån detta betingas av omständigheterna

i ett visst fall liksom att meddela förelägganden om vidtagande av

åtgärder till motverkande av olägenheter av att lokalen användes som

boningsrum.

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.

(29—37 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Frågor sammanhängande med vattenförsörjningen inom kommunerna

har under senare år konnnit att få en alltmer framskjuten plats. Härtill har

bidragit såväl den ständigt ökande vattenkonsumtionen som den tilltagande

föroreningen av vattentillgångarna, och man har i stor utsträckning sett sig

nödsakad att vidtaga omfattande reningsåtgärder och utnyttja avlägset belägna

vattentillgångar för att kunna täcka konsumtionsbehovet av lämpligt

vatten.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Då allmänna hälsovården i 1 § departementsförslaget anges som en angelägenhet

ankommande på kommunen, innefattar detta även skyldighet för

kommunerna att vidtaga skäliga åtgärder för kommunens förseende med

konsumtionsvatten. Genom tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar har kommunerna dessutom ålagts särskilda

skyldigheter med avseende å bl. a. vattenförsörjningen. Enligt föreskrifterna

i 3 § nämnda lag ankommer det sålunda på kommunen att, där det till förekommande

av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för

visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller tillse, att allmän

vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna

det medger.

Denna efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitténs betänkande

tillkomna lag har i viss mån skapat ett nytt utgångsläge för hälsovårdsnämndernas

verksamhet till förmån för vattenförsörjningen inom kommunerna.

Inom verksamhetsområdet för allmänna vatten- och avloppsanläggningar

i lagens mening ankommer på hälsovårdsnämnderna närmast att

bedöma i vilken utsträckning faktisk anslutning till sådana anläggningar

för framför allt bostadslägenheter är sanitärt motiverad. Utanför sådana

anläggningars verksamhetsområde åter kan hälsovårdsnämndernas verksamhet

för vattenförsörjningen sägas vara att dels undersöka behovet av

allmänna anläggningar samt i förekommande fall göra framställningar härom

till kommunens styrelse eller länsstyrelsen och dels att verka för en tillfredsställande

vattenförsörjning för enskilda fastigheters behov, varvid

särskild uppmärksamhet måste ägnas brunnar och anordningarna vid dessa

samt vattendistributionen. Härutöver har hälsovårdsnämnderna att skaffa

sig en allmän översikt över beskaffenheten av de inom kommunen utnyttjade

vattentillgångarna samt över övriga, för tillgodogörande inom kommunen

lämpliga vattentillgångar. Där i särskilda fall sanitärt otillfredsställande

förhållanden uppenbaras, har hälsovårdsnämnderna att meddela råd och

anvisningar samt eventuellt förelägganden och förbud. Att nämnden i sin

verksamhet skall ägna särskild uppmärksamhet åt sådana vattentillgångar,

varav många är beroende och som icke är underkastade särskild kontroll i

övrigt, är utan vidare klart, liksom att detta förhållande icke får undanskymma

betydelsen av att även enskilda brunnar och smärre vattenförsörjningsanläggningar

ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Hälsovårdsnämndernas här antydda verksamhet inom ramen för lagen

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar torde icke böra bli föremål

för reglering i hälsovårdsstadgan i vidare mån än som följer av bestämmelserna

i 2 § departementsförslaget om nämndens allmänna skyldigheter.

Men jag anser också, all dessa bestämmelser är lill fyllest som grund för

nämndernas verksamhet i övrigt till förmån för vattenförsörjningen, och

jag kan icke finna att denna verksamhet skulle främjas genom ett allmänt

stadgande som det i 47 § kommiltéförslaget intagna eller särskilda före
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

skrifter som de i 55 § första stycket samma förslag angivna. Någon motsvarighet

till dessa bestämmelser återfinnes därför inte i departementsförslaget.

I hälsovårdsstadgans kapitel om vattenförsörjning och vattenundersökning

bör däremot, såsom också kommittén föreslagit, intagas materiella bestämmelser

rörande brunnar, vattenverk och vattenledningar o. dyl., förbud mot

förorenande av vattentillgångar samt grundläggande stadganden om vattenundersökning

i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års förordning

om kontroll av vattenledningsvatten ävensom vissa bestämmelser angående

personal vid vattenverk. Formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds

befogenheter att meddela förelägganden in. in. avseende vattenförsörjningen

har i departementsförslaget intagits i kapitlet om hälsovårdskontrollen. Motsvarighet

till de i 1941 års förordning i övrigt förekommande formella föreskrifterna

finnes, som hälsovårdskommittcn framhållit, redan förut i hälsovårdsstadgan.

Även om isens betydelse för hushållsändamål o. dyl. numera minskats,

utgår departementsförslaget från att hälsovårdsnämnderna skall bibehållas

vid sin nuvarande befattning med hithörande frågor. Bestämmelser i ämnet

finnes i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontroll.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att i livsmedelsstadgan finnes

vissa föreskrifter om vatten och is i livsmedelshanteringen.

Med hänsyn till att begreppen »vattenverk» och »vattentäkt» i vattenlagen

har en annan betydelse än samma uttryck i 1941 års förordning om kontroll

av vattenledningsvatten har dessa uttryck icke kommit till användning i

departementsförslaget till hälsovårdsstadga.

Kommittéförslaget upptar i 53 § tredje stycket och i 54 § tredje stycket

bestämmelser om rätt för medicinalstyrelsen att utfärda särskilda föreskrifter

i angivna hänseenden. Bestämmelserna har hämtats från 12 § 1941 års

förordning. Sedan förordningen inarbetats i hälsovårdsstadgan torde utfärdande

av ifrågavarande föreskrifter böra falla inom medicinalstyrelsens allmänna

skyldighet att i anslutning till stadgan utfärda råd och anvisningar.

Någon motsvarighet till kommittéförslaget i denna del har därför icke upptagits

i departementsförslaget. I detta sammanhang må erinras om att medicinalstyrelsen

utfärdat särskilda föreskrifter angående sättet för utförande av

fysikalisk-kemislt och bakteriologisk undersökning av vattenledningsvatten

samt om avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta den kontroll av vattenledningsvatten,

som sker enligt 1941 års förordning i ämnet, få en så vid omfattning

som enligt 49 § kommittéförslaget har mött en hel del invändningar

under remissbehandlingen. Härvid har framför allt uttalats farhågor

för förslagets konsekvenser för smärre näringsidkare med egna vatten
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 81

anläggningar samt för innehavare av ladugårdar med egen vattenförsörjning.

De synpunkter som sålunda framförts vid remissbehandlingen torde ha

varit bestämmande redan för den avgränsning av kontrollverksamheten som

stadgas i 1941 års förordning. Kontroll enligt förordningen skall nämligen

ske av vatten, som i stad eller inom område å landet där 1 kap. gällande

hälsovårdsstadga är tillämplig, genom allmän vattenledning tillhandahålles

till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring

av kärl eller redskap, vilka användes vid beredning eller förvaring av livsmedel.

Länsstyrelse äger vidare förordna, att sådan kontroll jämväl skall

avse vatten, som inom område å landet, där de i 2 kap. gällande hälsovårdsstadga

meddelade bestämmelserna är tillämpliga, genom allmän vattenledning

tillhandahålles för nyss nämnt ändamål. Tillhandahålles genom

vattenledning, som är anordnad för enskilt bruk, vatten för samma ändamål

till flera hushåll eller eljest i stor omfattning, må länsstyrelse förordna,

att kontroll skall ske även av sådant vatten.

Jag delar de farhågor som vid remissbehandlingen framförts för att en

sådan utvidgning av kontrollverksamheten som kommittén föreslagit skulle

kunna bli alltför besvärande och ekonomiskt betungande för många enskilda,

varjämte ett angivande av kontrollverksamhetens omfattning i enlighet

med kommittéförslaget torde komma att medföra en hel del gränsdragningsproblem.

Dessutom finner jag den av föreningen för vattenhygien

framförda kritiken mot kommitténs målsättning i denna del av förslaget

värd beaktande. Det är enligt min uppfattning berättigat att antaga,

att behovet av kontroll kan tillgodoses genom att vattenundersökning

blir obligatorisk i ungefär samma omfattning som f. n., med möjlighet

att därutöver i särskilda fall förordna om sådan undersökning.

I departementsförslaget har därför endast genomförts den utvidgning av

undersökningsverksamhetens nuvarande omfattning, som ligger i att sådan

vattenundersökning som avses i 1941 års förordning skall bli obligatorisk

inom hälsovårdstätort i stället för som nu inom område där 1 kap.

gällande hälsovårdsstadga är tillämplig.

Begreppet »allmän vattenledning» avser enligt 1941 års förordning såväl

kommunala som vissa enskilda anläggningar. Enligt uttalande år 1941 av

föredragande departementschefen torde en vattenledning böra anses som

allmän, om den är anordnad för att tillgodose vattenförsörjning inom ett

samhälle eller ett bostadsområde med ett icke alltför obetydligt antal fastigheter

samt rätten att vinna anslutning till ledningen står öppen för varje

fastighetsägare inom samhället eller området. Den omständigheten att den,

som anlägger vattenledning för eget behov, överenskommer med en eller

flera av sina grannar om anslutning till ledningen, bör däremot icke i och

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 19

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

lör sig medföra, att ledningen betraktas som allmän. Efter tillkomsten av

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar bör det icke ifrågakomma

att vidare vid sidan av lagens begrepp »allmän vatten- och avloppsanläggning»

bibehålla begreppet »allmän vattenledning» i förordningens

bemärkelse, i synnerhet som sådana ledningar hädanefter i allt väsentligt

torde komma att ingå i de allmänna anläggningar som avses i lagen. I departementsförslaget

har därför uttrycket »allmän vattenledning» utbytts

mot »allmän anläggning för vattenförsörjning», varmed här som eljest avses

allmän anläggning i den bemärkelse den har enligt nyssnämnda lag.

Bestämmelserna---angående personal vid anläggning för rening

av konsumtionsvatten motsvarar 54 § kommittéförslaget. Departementsförslaget

avser liksom kommittéförslaget endast arbete vid själva reningsanordningarna

inom vattenverk men föreslås skola gälla alla reningsanläggningar

och inte endast dem, som enligt 49 § kommittéförslaget skulle vara

underkastade vattenkontroll. Med avvikelse från kommittéförslaget upptages

vidare bestämmelse om skyldighet för vederbörande att efter anmodan

av hälsovårdsnämnd på kommunens bekostnad genomgå läkarundersökning

men däremot icke någon föreskrift om att vid anställnings början

förete friskintyg.»

Utskottet

Utskottet vill understryka vattenförsörjningens väsentliga betydelse för

den hygieniska standarden inom en kommun och samtidigt även betona den

fara, som är förenad med att vatten av mindre god kvalitet levereras till

kommunens invånare. Med dessa utgångspunkter finner utskottet det naturligt,

att i hälsovårdsstadgan nu inarbetats bestämmelserna om kontinuerlig

kontroll av vattenledningsvatten. Bestämmelserna i 37 § departementslörslaget

till motverkande av att sjukdom eller smitta sprides med konsumtionsvatten

anser utskottet också i hög grad befogade. Enligt utskottets

mening kan skäl anföras för att utbygga sistnämnda bestämmelser med en

föreskrift om skyldighet för den som söker där avsett arbete att förete läkarintyg-

I avbidan på resultatet av den pågående utredningen om obligatorisk

läkarundersökning av vissa grupper av livsmedelsarbetare vill utskottet

emellertid icke nu föreslå en sådan bestämmelse.

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet

(38—42 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Under de senaste årtiondena har utnyttjandet av landets vattentillgångar,

inte minst som recipienter för avloppsvatten, kraftigt ökats. Härtill har

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

83

bidragit en omfattande utbyggnad av bostadsbeståndets sanitetstekniska

utrustning och en intensifierad industriell verksamhet. Denna utveckling

bär bl. a. föranlett tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar med syfte att stimulera och rationalisera vattenoch

avloppsverksamheten inom kommunens ram. Vidare har olika myndigheter

med vattenvårdande uppgifter utbyggts och omorganiserats för att

man såvitt möjligt skall sanera vattentillgångarna eller åtminstone motverka

den tilltagande vattenföroreningen.

De antydda statliga åtgärderna har emellertid icke syftat till att förändra

de uppgifter och befogenheter med avseende å avloppsväsendet, som tillkommit

hälsovårdsmyndigheterna på grundval av gällande hälsovårdsstadga,

utan tvärtom har vid olika tillfällen betygats värdet av hälsovårdsnämndernas

och länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende. Länsstyrelserna

har också tillagts vidgade uppgifter inom vattenvården.

Vid utarbetandet av bestämmelser rörande vattenförorening i en ny hälsovårdsstadga

ifrågakommer närmast att bedöma hälsovårdsnämndernas uppgifter

och befogenheter i fråga om avloppsväsendet. I likhet med hälsovårdsstadgekommittén

anser jag det icke befogat att i princip ändra på nämndernas

nuvarande ställning i detta hänseende, och departementsförslaget

innehåller icke heller någon bestämmelse om inskränkning av hälsovårdsnämndernas

befattning med avloppsfrågorna. Jag vill emellertid något närmare

uppehålla mig vid hälsovårdsnämndernas ifrågavarande uppgifter.

Inledningsvis må härvid anmärkas, att anledning numera saknas att göra

någon skillnad mellan stad och landsbygd i fråga om hälsovårdsnämnds

allmänna befattning med avloppsväsendet, även om avloppsfrågorna självfallet

liksom hittills kommer att bli mer angelägna ur allmän hälsovårdssynpunkt

vid tätbebyggelse än vid ren landsbygdsbebyggelse. Hälsovårdsnämndernas

verksamhet skall ju emellertid i detta sammanhang liksom i

andra fall i hela riket ha till syfte att förebygga eller undanröja sanitär

olägenhet.

Nämndernas befattning med avloppsfrågorna torde till en början böra gå

ut på att bedöma, huruvida sanitära hänsyn påkallar vidtagande av anordningar

för avledande av flytande orenlighet och dagvatten inom kommunen.

Om så anses vara fallet, har nämnden att verka för tillkomsten av

allmän avloppsanläggning enligt 1955 års lag, där förutsättningarna därför

är för handen, och eljest för att de enskilda fastigheternas innehavare t. ex.

anordnar täckta avloppsledningar, varvid vattenlagens bestämmelser om

bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång kan bli att tillämpa.

Vidare skall hälsovårdsnämnderna bedöma, huruvida sanitära hänsyn gör

det påkallat att vidtaga särskilda åtgärder för renande av avloppsvatten,

samt verka för vidtagande av sådana åtgärder i den utsträckning de skäligen

bör ifrågakomma. Vid bedömande av vilken reningsgrad, som skall

kunna fordras i fråga om avloppsvatten vilket avledes till vattendrag, sjö

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958

eller annat vattenområde, kan vägledning hämtas av bestämmelserna i 8

kap. vattenlagen. Det torde icke kunna ifrågakomma att vid sidan av dessa

bestämmelser uppställa några allmänna sanitära miniminormer i hälsovårdsstadgan.

I vilken utsträckning reningsåtgärder i olika fall kan påfordras

är emellertid, såsom i skilda sammanhang framhållits, i hög grad

en ekonomisk avvägningsfråga, i vad gäller både allmänna och enskilda avloppsanläggningar.

Avgöranden enligt vattenlagen torde ge viss ledning för

bedömandet även av vad som skäligen kan fordras ur hälsovårdssynpunkt.

Slutligen har hälsovårdsnämnderna att öva tillsyn ur sanitär synpunkt

över avloppsanläggningars anordnande och skötsel.

Vid fullgörandet av sina nu antydda uppgifter kommer hälsovårdsnämnderna

i kontakt med flera myndigheter med delvis likartade uppgifter, särskilt

inom vattenvården. Frågan om organisation av vattenvården, såväl

centralt som på det lokala planet, har varit föremål för bedömande senast

vid 1958 års riksdag, och för framtiden torde kunna förväntas en intensifierad

tillsyns- och saneringsverksamhet genom vatteninspektionen och fiskeritjänstemännen,

distriktsingenjörerna och länsstyrelserna. Vattenvårdsfrågor

av regional eller i övrigt större betydelse torde kunna förväntas vinna

en lösning med tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna genom dessa

myndigheters verksamhet; en av vatteninspektionens uppgifter är just att

samordna den vattenvårdande verksamheten hos olika myndigheter. Numera

finnes alltså vid sidan av hälsovårdsnämnderna andra myndigheter, som är

särskilt ägnade att bedöma vattenvårdsfrågorna i deras större sammanhang

eller ur olika speciella synpunkter, såsom i vad avser deras inverkan på

fiske och naturskydd eller i vad avser deras tekniska lösning. Denna utveckling

kan icke undgå att påverka hälsovårdsnämndernas motsvarande

verksamhet. Det bör emellertid som jag'' nyss framhållit enligt min

mening inte nu ifrågakomma att genom författningsbestämmelser formellt

inskränka hälsovårdsnämndernas vattenvårdande verksamhet lika litet som

deras befattning med avloppsfrågor i övrigt. I detta sammanhang är nämligen

bl. a. att beakta, att den centrala myndigheten inom vattenvården,

statens vatteninspektion, enligt uttalande av vederbörande departementschef

i propositionen nr 173 till 1956 års riksdag tills vidare har att utöva

tillsyn ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till

inspektionens resurser kan ske. Så mycket mer angeläget är det i stället

att inom ramen för gällande bestämmelser samordna nämndernas arbete

med övriga vattenvårdande myndigheters verksamhet. Härvid torde hälsovårdsnämnderna

utan risk för de sanitära intressena kunna koncentrera

sig på sådana frågor, som ej speciellt behandlas av de övriga myndigheterna.

Vid den år 1958 företagna omorganisationen av vattenvården i stort har

också i viss mån frågan om den lokala organisationen lämnats öppen i avbidan

på erfarenhetens rön.

Om man mot bakgrunden av det anförda söker bedöma vilka allmänna

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 195S

bestämmelser som erfordras i hälsovårdsstadgan som grundval för hälsovårdsnämndernas

befattning med avloppsfrågorna, så torde det visserligen

kunna anses ingå i hälsovårdsnämndernas allmänna skyldigheter enligt

2 § departementsförslaget att verka för avloppsfrågornas lösning enligt de

angivna riktlinjerna. Vattenföroreningsfrågan är emellertid av särskild

betydelse, och jag anser det motiverat att i detta kapitel intaga en erinran

om att hälsovårdsnämnden skall tillse att erforderliga och skäliga åtgärder

vidtages för att motverka vattenförorening. Motsvarighet härtill linnes i

57 § kommittéförslaget. Att utvidga nuvarande anmälningsskyldighet eller

införa skyldighet att söka hälsovårdsnämnds tillstånd beträffande avloppsledningar

o. dyl. anser jag icke böra ifrågakomma. Hälsovårdsnämndernas

befogenhet att meddela förelägganden och förbud i avloppsärenden behandlas

i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontrollen,

varför i nu ifrågavarande kapitel ej heller finnes någon motsvarighet till

60 § första stycket andra punkten kommittéförslaget.

Däremot har jag ansett det påkallat att i förevarande kapitel upptaga

materiella bestämmelser rörande vad som i olika avseenden skall fordras

i avloppshänseende. Dessa bestämmelser är, såsom framgår av det följande,

delvis nya men avser då endast att vara ett uttryck för hälsovårdsmyndigheternas

motsvarande formella befogenheter enligt gällande rätt.

Departementsförslaget innehåller sålunda en uttrycklig föreskrift om

skyldighet för vederbörande att, till undvikande av sanitär olägenhet, vidtaga

särskilda anordningar och åtgärder för avledande av flytande orenlighet

och dagvatten samt för renande av avloppsvatten, i båda fallen i den

utsträckning så skäligen kan anses påkallat. Liksom hittills blir vid den

härvidlag ifrågakommande skälighetsbedömningen de ekonomiska synpunkterna

av stor vikt, och en allsidig avvägning måste i varje särskilt tall

ske mellan sanitära, ekonomiska och tekniska synpunkter.

I departementsförslaget har vidare, i överensstämmelse med gällande

hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, intagits föreskrifter om avledande

av diskvatten o. dyl. — vilken fråga kommittén behandlat i kapitlet om renhållning

— om utförande, underhåll och skötsel av avloppsanläggning samt

om skyldighet att före anordnande av vissa avloppsledningar göra anmälan

härom till hälsovårdsnämnden. Anmälningsskyldigheten har dock knutits

till begreppet »sluten» avloppsledning, varmed i departementsförslaget avses

varje annan ledning än öppet dike eller öppen ränna, samt vidare utformats

med anpassning till bestämmelserna i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

De generella bestämmelserna i detta kapitel kompletteras med föreskrifter

i andra kapitel om omhändertagande av visst slags avloppsvatten, t. ex.

från vattenklosett.

Kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder inom avloppsväsendct framgår

i första band av bestämmelserna i lagen den 3 juni 1955 om allmänna

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

vatten- och avloppsanläggningar, varjämte kommuns allmänna skyldigheter

enligt 1 § departementsförslaget givetvis även äger tillämpning på avloppsfrågorna.

Härvid är även att beakta de allmänna principerna för kommunal

verksamhet.

Den---föreskrivna anmälningsskyldigheten torde genom anknyt
ningen

till »sluten» i stället för »underjordisk» ledning samt till allmän

avloppsanläggning — varmed här som eljest avses sådan anläggning enligt

1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar —- i stället för

närbelägen allmän avloppsledning icke ha undergått någon större förskjutning

i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Med bestämmelsen om undantag från skyldigheten att anmäla avloppsledning

avses icke blott ledningar av angiven art inom verksamhetsområdet

för allmän avloppsanläggning enligt nyssnämnda lag utan även ledningar

utom verksamhetsområdet med uppgift att allenast föra avloppsvatten till

sådan allmän anläggning.»

Motioner

I de likalydande motionerna I:B208 och 11: B 273 yrkas att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t »hemställa om att i normalhälsovårdsordning

för tätort måtte intagas bestämmelse om tillståndstvång

för avfallskvarn».

I motionen 11: B 27k hemställes »att i hälsovårdsstadgan införes en bestämmelse

om att tillstånd till markinfiltration av flytande orenlighet skall

inhämtas av hälsovårdsnämnd samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till erforderlig författningstext».

Utskottet

Avlopps- och vattenföroreningsfrågorna har under senare år varit föremål

för kontinuerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida och föranlett

ett flertal åtgärder till komplettering av författningsbestämmelserna i ämnet.

De nu föreslagna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan samt de överväganden

som legat till grund för desamma förefaller att väl ansluta sig till

övriga hithörande författningar samt utgör enligt utskottets mening en

lämplig avvägning för tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna.

Utnyttjandet av s. k. avfallskvarnar för förmalning av hushållsavfall

är ur vissa synpunkter en lämplig lösning för omhändertagande av sådant

avfall, bl. a. genom att den sopmängd som måste bortforslas från bebyggelse

därigenom minskas. Emellertid medför användandet av avfallskvarnar även

ökade anspråk på avloppsnätet i form av krav på större rördimensioner och

mer omfattande reningsanläggningar, varjämte det buller som avfallskvarnarna

åstadkommer kan verka störande för dem som vistas i närliggande

lägenheter. Användandet av avfallskvarnar är alltså en fråga med såväl eko
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958

nomiska konsekvenser för kommunens vidkommande som hygieniska

aspekter. I likhet med motionärerna i de likalydande motionerna I: B 208 och

II: B 273 anser därför utskottet, att ett lokalt förbud mot att utan tillstånd

av hälsovårdsnämnden inkoppla och använda avfallskvarn i viss utsträckning

kan vara berättigat. Utskottet delar däremot inte motionärernas uppfattning

om att det skulle vara lämpligt att intaga en sådan bestämmelse i

en blivande normalhälsovårdsordning. Utskottet finner det nämligen naturligt

att åt varje kommun överlämnas att avgöra, huruvida de kommunala

myndigheterna bör verka för eller emot användningen av avfallskvarnar.

Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke kunna biträda ifrågavarande

motionsyrkande.

I motionen II: B 274 har motionärerna föreslagit införande i hälsovårdsstadgan

av en föreskrift om att tillstånd till markinfiltration av flytande

orenlighet skall inhämtas av hälsovårdsnämnden. Departementschefen har

uppmärksammat denna hygieniska fråga och hänvisat till möjligheterna att

i lokal hälsovårdsordning intaga erforderliga bestämmelser, t. ex. bestämmelser

liknande den av motionärerna ifrågasatta förbudsföreskriften. I

likhet med departementschefen anser utskottet, att ett tillstånds- eller anmälningsförfarande

av hänsyn till det besvär detta vållar allmänheten icke

bör förekomma i andra fall än där det är verkligt påkallat ur saklig synpunkt.

Något behov av ett dylikt förfarande i fråga om markinfiltration av

avloppsvatten synes icke föreligga beträffande stora delar av vårt land. Ej

ens överallt inom hälsovårdstätort torde finnas behov av anmälnings- eller

tillståndstvång. I de fall där förbud mot markinfiltration bör införas, finnes

möjlighet att i lokal hälsovårdsordning intaga bestämmelser därom. Utskottet

får med hänsyn härtill föreslå, att motionärernas angivna yrkande icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

8 kap. Om klosett och urinoar

(43—46 §§ departementsförslaget)

Hälsovård ss ladgckonuni It én

Rörande den i 63 § 2 mom. kommittéförslaget föreslagna befogenheten för

länsstyrelse alt medge dispens från skyldigheten att söka hälsovårdsnämnds

tillstånd för anordnande av valtenklosett anför kommittén följande:

»Förslaget i denna del är tillkommet i förenklingssyfte. Där ett väl anlagt

avloppssystem av tillfredsställande kapacitet finnes och där avloppsvattnet

bortledes till en recipient av sådan beskaffenhet, att sanitär olägenhet icke

behöver befaras, är det icke lika nödvändigt att kontrollera spillvattnets avledande,

om delta avledande sker direkt till avloppssystemet. I dylika fall hör

länsstyrelsen kunna förordna, alt inom visst område vattenklosett får anordnas

utan atl hälsovårdsnämndens medgivande behöver inhämtas i varje sär
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

skilt fall. Ett dylikt medgivande bör givetvis kunna återkallas, t. ex. om det

skulle visa sig att belastningen på avloppssystemet blir för stor. Att kommittén

föreslagit, att rätten att förordna i dessa frågor skall ankomma på länsstyrelsen,

sammanhänger med, att utvecklingen tenderar till att alltmera göra

länsstyrelsen till ett centralorgan inom länet för vatten- och avloppsfrågor,

utrustat med erforderlig teknisk sakkunskap.»

Departementschefen

»Den sanitetstekniska standarden inom landet med avseende å olika avträdesanordningar

har undergått en betydande utveckling sedan tillkomsten

av gällande hälsovårdsstadga. Detta har även föranlett ändringar i hälsovårdsstadgans

ursprungliga bestämmelser i ämnet, men dessa ändringar har

närmast avsett att förebygga olägenheter ur vattenföroreningssynpunkt

genom den tilltagande användningen av vattenklosetter. Stadgans allmänna

bestämmelser rörande avträden tar emellertid i väsentlig grad enbart sikte

på de hygieniska risker, som är förenade med användningen av torrklosetter

i stadssamhällen.

Vid utarbetande av en ny hälsovårdsstadga med väsentligen samma materiella

bestämmelser för hela riket synes den sålunda antydda utvecklingen

böra föranleda, att bestämmelserna ges en mer allmän utformning, så att

de huvudsakligen kommer att taga sikte på de hygieniska risker, som är

förenade med såväl vatten- som torrklosetter och urinoarer. De av torrklosetts

användning i stad betingade bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

torde f. ö. numera för tätorternas del icke längre ha tillnärmelsevis

samma betydelse som vid sin tillkomst, och att såsom hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit i väsentliga delar utsträcka deras tilllämpningsområde

till landsbygden anser jag icke utan vidare böra ske.

Dessutom måste det, som jag i tidigare sammanhang anfört, vara ett starkt

önskemål att icke belasta författningstexten med detaljbestämmelser, icke

minst om dessa är av byggnadsteknisk karaktär och väsentligen blir av

betydelse för nybyggnader.

Utifrån de nu anförda synpunkterna har kommittéförslaget överarbetats

inom departementet. Det är min förvissning att bestämmelserna även i den

utformning de erhållit i departementsförslaget skall visa sig ändamålsenliga

till vinnande av förbättrade hygieniska förhållanden. Bestämmelserna torde

kunna gälla för hela riket. Det är dock självfallet att kraven på de olika

hygieniska anordningarna framdeles liksom hittills i praktiken måste

ställas högre inom tätbebyggelse än eljest, då ju hithörande olägenheter

starkt accentueras vid sammanträngd bebyggelse. Det torde därför ofta

bli påkallat att i lokal hälsovårdsordning intaga ytterligare föreskrifter i

ämnet. Däremot torde icke — med den allmänna utformning bestämmelserna

nu erhållit — erfordras någon motsvarighet till bestämmelsen i 26 § första

stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga om befogenhet för hälso
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

vårdsnämnden att medge lindring i föreskrifterna rörande anordningar vid

avträden och urinkurar. Ej heller har i departementsförslaget upptagits

någon motsvarighet till 71 § kommittéförslaget, då hälsovårdsnämnden

även utan särskild bestämmelse torde kunna inom ramen för de materiella

föreskrifterna fastställa vad som i sanitärt avseende skäligen bör kunna

fordras av toalettanordningar för tillfälligt bruk. De materiella bestämmelserna

i detta liksom i andra kapitel är emellertid avfattade med sikte på

bestående anordningar.

Jag är ense med hälsovårdsstadgekommittén om att i hälsovårdsstadgan

icke bör upptagas särskilda bestämmelser till reglering av de hygieniska förhållandena

vid järnvägar och hamnar.

Jag delar kommitténs uppfattning att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom

hittills i princip bör fordras för inrättande av vattenklosett, men jag

finner det även värdefullt att, såsom kommittén också föreslagit, tillerkänna

länsstyrelsen möjlighet att dispensera från tillståndstvånget. Dispensmöjligheten

avser främst sådana områden inom vilka allmän avloppsanläggning

finnes, men i departementsförslaget har länsstyrelsens dispensbefogenhet

icke uttryckligen begränsats på detta sätt. Beträffande andra områden än

de nyss nämnda bör viss försiktighet iakttas vid prövning av frågan om

meddelande av dispens.

Frågan i vad mån avloppsvatten skäligen hör undergå rening innan det

utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde måste, såsom jag framhållit

i det föregående kapitlet rörande avledande av flytande orenlighet

in. in., bedömas under hänsynstagande inte enbart till sanitära utan även

ekonomiska och tekniska in. fl. synpunkter. I nämnda kapitel har ej heller

hälsovårdsnämnd tillerkänts någon befogenhet att enbart efter ett sanitärt

bedömande föreskriva att avloppsvatten skall renas. Samma synpunkter

gör sig gällande i fråga om rening av avloppsvatten från vattenklosett.

Någon befogenhet att föreskriva rening av sådant vatten torde därför ej

heller höra tillerkännas hälsovårdsnämnden. Hithörande bestämmelser i

13 § 4 mom. och 42 § 2 inom. gällande hälsovårdsstadga samt i 63 § 1 mom.

kommittéförslaget kan också sägas allenast innebära, att hälsovårdsnämnden

som villkor för tillstånd att inrätta vattenklosett äger föreskriva, att

avloppsvattnet därifrån skall renas. Eu sådan befogenhet torde inrymma:-''

redan i nämndens allmänna befogenhet att icke bevilja en ansökan om tillstånd

alt inrätta vattenklosett, och någon särskild författningsbestämmelse

härom erfordras således icke. Departementsförslaget saknar därför motsvarighet

till de nämnda bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga och

kommittéförslaget. Jag vill emellertid understryka att hälsovårdsnämnden

även enligt departementsförslaget är bibehållen vid sin nuvarande befogenhet

alt förklara sig icke kunna bifalla en ansökan om inrättande av vatten
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

klosett, därest icke avloppsvattnet därifrån på visst sätt renas. I detta

sammanhang vill jag också erinra om den tidigare refererade bestämmelsen

i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen med villkor för utsläppande av avloppsvatten

från bl. a. vattenklosett.

Gällande hälsovårdsstadga bygger på den förutsättningen att tillstånd

till inrättande av vattenklosett icke skall medges om icke avloppsvattnet

därifrån föres omedelbart ut i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag

eller annat vattenområde, och endast för landsbygdens del godtages

avledande av avloppsvattnet på annat sätt, men då skall särskilda

skäl härtill föreligga och avledandet får icke vålla olägenhet. Genom dessa

bestämmelser har understrukits att frågan om inrättande av vattenklosett

i hög grad är en avvägningsfråga mellan fördelarna av tillgång till vattenklosett

och nackdelarna av föroreningarna från densamma. Till den syn på

denna avvägningsfråga, som kommit till uttryck i de gällande bestämmelserna,

kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Det torde emellertid böra

framhållas att vattenklosett i allt högre grad kommit att anses som standardutrustning

i nybyggda hus, varför hälsovårdsnämnderna icke torde

vara påfallande restriktiva vid beviljande av tillstånd till vattenklosett. Så

mycket mer angeläget blir det då att beakta föroreningsfrågan. Härvid

bör göras en förutsättningslös bedömning av vilken form för avledande av

avloppsvattnet, som i det aktuella fallet medför minsta olägenhet. Det är

icke uteslutet att markinfiltration i vissa fall kan vara ett acceptabelt alternativ

till utsläppande i en redan förut hårt belastad recipient. Inom tätbebyggelse

bör dock markinfiltration godtagas endast i enstaka undantagsfall.

Hänsyn måste också tagas till de aktuella reningsresurserna i en allmän

avloppsanläggning, så att belastningen på dessa icke ökas i hastigare

takt än anläggningens huvudman av ekonomiska och tekniska skäl kan

utbygga reningsanordningarna.»

Utskottet

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att särskilda bestämmelser

rörande de hygieniska förhållandena vid järnvägar och hamnar icke

hör intagas i hälsovårdsstadgan, men vill också framhålla, att användandet

av toalettanordningarna på tåg och fartyg medför betydande risker för

sanitära olägenheter. Det är därför angeläget, att vederbörande myndigheter

har sin uppmärksamhet riktad på dessa problem och om möjligt försöker

komma fram till praktiska lösningar, som tillfredsställer skäliga hygieniska

krav. Behovet av att i lokala hälsovårdsordningar eller annorstädes intaga

särskilda föreskrifter i ämnet bör även uppmärksammas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

91

9 kap. Om renhållning

(47—53 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»De i gällande hälsovårdsstadga förekommande bestämmelserna för stad

rörande omhändertagande av flytande orenlighet, köksavfall, sopor o. dyl.

och rörande bortforsling av orenlighet in. m. samt de bestämmelser, som

finnes för landet rörande renhållning vid bostäder, motiverades vid sin tillkomst

av en önskan att komma till rätta med vissa då allmänt förekommande

missförhållanden. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är

dock bestämmelserna såvitt angår landsbygden alltjämt ytterligt knapphändiga.

Vid en förnyelse av hälsovårdsstadgan anser jag i likhet med hälsovårdsstadgekommittén

att man även på detta område bör fastslå vissa

principer med generell giltighet inom hela riket. Vådorna av en otillfredsställande

inre och yttre renhållning hänger emellertid i väsentlig mån

samman med tätbebyggelse, och kommittéförslaget ansluter därför också

till gällande hälsovårdsstadga såtillvida, att kommittén funnit erforderligt

att meddela ett flertal föreskrifter med giltighet endast inom hälsovårdstätort.

Det kan givetvis råda delade meningar om hur långt detaljregleringen,

särskilt då för hälsovårdstätorternas del, bör utsträckas i fråga om renhållning.

Mot en så ingående reglering som kommittéförslagets talar emellertid

enligt mitt förmenande flera omständigheter. Som jag nyss nämnt

motiverades vissa av gällande hälsovårdsstadgas detalj föreskrifter, vilka

upptagits i kommittéförslaget, av särskilda vid stadgans tillkomst rådande

missförhållanden. Dessa torde numera i stor utsträckning ha övervunnits

och någon mer påtaglig risk för att de åter skall framträda synes icke

föreligga. Vidare är renhållningsväsendet ett område, som f. n. i hög grad

genomgår en utveckling mot rationellare arbetsmetoder. Det synes angeläget

att icke genom detaljerade bestämmelser i hälsovårdsstadgan lägga

hinder i vägen för denna utveckling. Slutligen är renhållningsfrågorna

ett område av allmänna hälsovården, som i hög grad är beroende av de

olika lokala förhållandena, bl. a. förekomsten av kommunala renhållningsverk.

Det faller sig då naturligt alt låta detaljbestämmelser rörande renhållningen

inflyta i lokala hälsovårdsordningar i stället för i hälsovårdsstadgan.

Kommitténs förslag till normalhälsovårdsordning inrymmer också

ett flertal bestämmelser angående just renhållning.

Det må även framhållas att eu så långt gående reglering som gällande

hälsovårdsstadga uppvisar ansetts böra kompletteras med ett flertal föreskrifter

om befogenhet att meddela dispens från de materiella bestämmelserna.

Något påtagligt behov av att disponera just renhållningsbestäm
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

melserna på detta sätt kan knappast anses föreligga, utan det torde vara

lämpligt att i detta sammanhang liksom eljest reservera hälsovårdsstadgan

för mer allmänt hållna bestämmelser, som sedan får kompletteras i råd

och anvisningar samt lokala hälsovårdsordningar.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslaget i denna

del överarbetats inom departementet. Härvid har emellertid kommittéförslagets

disposition i allt väsentligt bibehållits.

Skyldigheten att verkställa renhållning på allmän plats inom stadsplanelagt

område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser

för stad äger tillämpning, regleras till sin allmänna omfattning

av föreskrifterna i 3 § allmänna ordningsstadgan den 14 december

1956. Vem skyldigheten i olika fall skall åligga framgår av lagen samma

dag om skyldighet att renhålla gata in. in. Även om denna s. 1c. gaturenhållning

sålunda i första hand är att betrakta som en ordningsfråga,

kan givetvis bristfällig gaturenhållning även förorsaka sanitära olägenheter,

och det bör då ankomma på hälsovårdsnämnden att göra de framställningar

m. in. som föranledes av omständigheterna. De allmänna bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan angående sättet för uppsamling, förvaring,

bortforsling och uppläggning av avfall och orenlighet äger f. ö. sin

tillämplighet även på gaturenhållningen.

Vid tillkomsten av allmänna ordningsstadgan förutsattes under hänvisning

till hälsovårdsstadgekommitténs förslag att den s. k. gårdsrenhållningen

skulle — på motsvarande sätt som gaturenhållningen i allmänna

ordningsstadgan — regleras i en ny hälsovårdsstadga. I avbidan härpå överfördes

till 35 § allmänna ordningsstadgan i vissa föreskrifter i ämnet från

1868 års ordningsstadga för rikets städer. I departementsförslaget har nu

intagits föreskrifter i angivet hänseende, varför 35 § allmänna ordningsstadgan

torde böra upphävas i samband med ikraftträdandet av den nya

hälsovårdsstadgan.

Kommittén har genom sitt förslag velat utvidga den i allmänna ordningsstadgan

föreskrivna skyldigheten i detta hänseende dels såtillvida, att

skyldigheten att hålla gårdar, portgångar och andra dylika till byggnader

hörande yttre utrymmen i tillfredsställande skick skulle gälla för hela

riket och icke som nu allenast inom tättbebyggd del av stad, köping och

annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning,

och dels såtillvida att inom hälsovårdstätort skyldigheten skulle avse

även obebyggd mark, som ej är gata, väg eller allmän plats.

I departementsförslaget har gårdsrenhållningsslcyldigheten i nuvarande

bemärkelse fått gälla allenast inom hälsovårdstätort, då det ansetts lämpligt

att anknyta skyldigheten till dess nuvarande tillämpningsområde.

Någon föreskrift om renhållning av sådan inom hälsovårdstätort belägen

obebyggd mark, som ej är allmän plats, har vidare icke upptagits i de
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

partementsförslaget. Anledningen härtill är, att frågan om renhållning av

sådan mark kan vara en fråga, där antingen ordningssynpunkterna eller

hälsovårdssynpunkterna dominerar, allt efter markens karaktär. Med den

av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle på grund av hälsovårdsstadgan

skyldighet föreligga att utföra renhållning t. ex. inom ett i hälsovårdstätort

beläget skogsparti, vilket knappast kan anses motiverat ur

hälsovårdssynpunkt. Vid allmänna ordningsstadgans tillkomst förutsattes

f. ö. att renhållningen inom sådana områden skulle kunna i mån av

behov regleras i lokal ordningsstadga. Renhållningen av andra obebyggda

markområden inom hälsovårdstätort åter kan framstå som ett huvudsakligen

sanitärt krav. I detta läge har det ansetts lämpligast att överlämna

åt de lokala myndigheterna att allt efter omständigheterna intaga

föreskrifter om renhållning av obebyggd mark inom hälsovårdstätort i

antingen lokal ordningsstadga eller lokal hälsovårdsordning, varemot några

bestämmelser i ämnet som nämnts icke upptagits i departementsförslaget.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad som anföres i propositionen under detta

avsnitt.

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

(54—56 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Såsom hälsovårdsstadgekommittén uttalat har en avsevärd förbättring

inträtt i fråga om bekämpandet av ohyra under den tid som förflutit sedan

de nuvarande bestämmelserna i ämnet infördes i hälsovårdsstadgan. Nu

rådande förhållanden torde icke heller motivera skärpta författningsbestämmelser

för bekämpande av ohyra. De nuvarande bestämmelserna

torde emellertid i enlighet med kommittéförslaget böra ges en klarare utformning

i den nya hälsovårdsstadgan.

Bestämmelserna avser f. n. endast boningsrum jämte därtill hörande utrymme

ävensom kläder och bohag. Då i den nya hälsovårdsstadgan vissa

andra lokaler gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet i form av nya

eller utvidgade materiella hälsovårdsbestämmelser samt för särskild tillsyn

av hälsovårdsnämnderna, anser jag det motiverat att låta bestämmelserna

om ohyra gälla även dessa lokaler. I departementsförslaget

har därför ifrågavarande bestämmelser gjorts tillämpliga även på de i

förslaget tidigare angivna samlingslokalerna, på hotell och dylika lokaler,

vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles tillfällig hostad, samt

på lokaler, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad

eller hygienisk behandling såsom rakning, hårvård m. in. Departements
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958

förslaget ansluter sig härutinnan i sak nära till kommittéförslaget, som

velat draga in lokaler såsom de nu angivna under bestämmelserna om

ohyra genom den i 83 § andra stycket intagna föreskriften om befogenhet

för hälsovårdsnämnden att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande

och utrotande av ohyra.

Med den sistnämnda bestämmelsen i sitt förslag har kommittén även

avsett att möjliggöra åtgärder mot ohyra i gångkläder, även om dessa

åtgärder icke vidtages i samband med åtgärder mot ohyra i bostad. En

sådan utvidgning av skyldigheten att vidtaga eller underkasta sig åtgärder

mot ohyra skulle möjliggöra sådana ingrepp på person, vilka icke kan anses

motiverade av den föreliggande utredningen och vilka f. ö. torde fordra författningsbestämmelser

av lags karaktär. I departementsförslaget har därför

icke upptagits några föreskrifter, som möjliggör sådana åtgärder mot

person.

Angelägenheten av regelbundet återkommande åtgärder mot råttor och

möss framhölls redan vid införandet år 1930 av de särskilda bestämmelserna

härom i hälsovårdsstadgan. Erfarenheten har också gett vid handen,

att det är nödvändigt att vidtaga bekämpningsåtgärder med jämna mellanrum,

om man skall kunna komma till rätta med dessa skadedjur. Utvecklingen

har också lett därhän, att sådana regelbundet återkommande åtgärder

i form av giftutläggning numera i det övervägande antalet kommuner

i stor utsträckning utföres och bekostas av kommunen. Det är angeläget

att i den nya hälsovårdsstadgan intaga positiva bestämmelser i anslutning

till denna utveckling. Kommittéförslaget har i denna del inte heller blivit

föremål för några egentliga erinringar vid remissbehandlingen. I departementsförslaget

upptages bestämmelser om kommunala åtgärder mot råttor

och möss i 55 §. Med åtgärder avses här främst giftutläggning, men i den

mån nya likartade metoder för bekämpningen kan framkomma bör kommunens

åtgärder även omfatta andra metoder än giftutläggning. Kommuns

skyldigheter att anslå medel för bekämpning av råttor och möss liksom för

annan allmän hälsovård framgår av 1 § departementsförslaget.

Den kommunala giftutläggningen för bekämpning av råttor och möss bör

ske inte bara kontinuerligt utan även i större sammanhang — inom ett

visst område av kommunen, inom kommunen som helhet eller samtidigt

inom flera kommuner — vilket även understrukits av hälsovårdsstadgekommittén.

Erforderlig samverkan mellan olika kommuner får i sista

hand åstadkommas genom länsstyrelsens ingripande, och länsstyrelsen har

givetvis även att öva tillsyn över att inom de enskilda kommunerna erforderliga

bekämpningsåtgärder kommer till utförande.

Giftutläggning inom större områden mot råttor och möss måste liksom hittills

kompletteras med särskilda åtgärder inom de enskilda fastigheterna.

Jag vill erinra om den stora betydelsen i detta sammanhang av att vissa

andra bestämmelser i hälsovårdsstadgan, främst då renhållningsföreskrif
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 11) dr 1958

95

terna, noggrant efterleves. Vidare bör i förevarande kapitel i enlighet med

kommittéförslaget intagas föreskrift om s. k. råttsäkring av bostadsbyggnad.

En motsvarande föreskrift för de livsmedelslokaler, som anges i 8 §

livsmedelsstadgan, finnes intagen i 10 § livsmedelsstadgan. Såsom kommittén

också föreslagit bör i hälsovårdsstadgan även intagas en bestämmelse

om skyldighet för den enskilde att vidtaga även andra åtgärder än råttsäkring

inom viss fastighet. I fråga om giftutläggning avser denna bestämmelse

att utgöra ett komplement till föreskrifterna om den kommunala

giftutläggningen för bekämpning av råttor och möss. Giftutläggning vid

sidan av den kommunala torde närmast böra ifrågakomma vid sådana anläggningar,

som erbjuder särskilt goda levnadsbetingelser för råttor och

möss, t. ex. industriell verksamhet med avfall, som är begärligt som föda

för djuren.

Det är visserligen angeläget att vid bekämpning av råttor och möss så

effektiva medel som möjligt kommer till användning, liksom att dessa

medel icke medför fara för människor eller andra djur än just råttor och

möss. Till vinnande av dessa syften synes det emellertid icke erforderligt

eller lämpligt att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelser motsvarande

87 och 88 §§ kommittéförslaget. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

torde effektiva medel kunna förväntas framkomma vid fri konkurrens i

förening med lämplig upplysningsverksamhet. Skyddssynpunkterna torde

lämpligen böra tillgodoses genom bestämmelser i giftstadgan och därtill

anslutande författningar, vilka f. n. är underkastade översyn genom giftstadgeutredningen.

I departementsförslaget har därför icke upptagits någon

motsvarighet till 87 och 88 §§ kommittéförslaget.

Skyldigheten att vidtaga åtgärder mot ohyra, råttor och möss avser

såväl förebyggande som bekämpande och utrotande åtgärder.»

Utskottet

Såsom departementschefen framhållit har förekomsten av ohyra i boningshus

väsentligt minskat under de senaste decennierna. Det är dock givetvis

angeläget att hälsovårdsmyndigheterna ägnar kontinuerlig uppmärksamhet

åt utvecklingen på detta område, så att icke förekomsten av ohyra åter börjar

öka. De materiella bestämmelserna i 54 § departementsförslaget torde

bättre än motsvarande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga ge ett uttryck

för nuvarande syn på hithörande frågor.

Att de nya reglerna för bekämpande av råttor och möss avfattats i direkt

anslutning till den i många kommuner rådande praxis, att kommunen i allt

väsentligt vidtager och bekostar giftutläggning, synes främja en effektiv bekämpning

och föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet vill i

detta sammanhang framhålla, att kostnaderna för åtgärder enligt 56 § regelmässigt

bör åvila fastighetsägarna.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

11 kap. Om hållande av djur

(57—61 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser rörande stall, fähus och svinhus,

omhändertagandet av djurspillning samt hållandet av mindre djur

tager i allt väsentligt sikte på att förebygga sanitär olägenhet i omgivningen

genom djurens hållande. Av denna anledning finnes för landsbygdens del

med dess relativt glesa bebyggelse endast bestämmelser om visst avstånd

mellan å ena sidan stall, fähus, svinhus och upplag av spillning samt å

andra sidan livsmedelslokal enligt 8 § livsmedelsstadgan, ävensom om

skydd mot förorening av boningshus, livsmedelslokal, brunn o. dyl. samt allmän

plats. De för stad meddelade bestämmelserna är däremot väsentligt mer

detaljerade och genom dem tillgodoses dessutom i någon mån andra intressen,

såsom arbetarskydd och djurskydd, men deras väsentliga syfte är

dock skyddet för omgivningen.

De i en ny hälsovårdsstadga ingående bestämmelserna rörande hållande av

djur synes likaledes i första hand böra syfta till att förhindra, att djurens

hållande orsakar sanitär olägenhet för omgivningen. Däremot kan det enligt

min mening icke anses motiverat att i hälsovårdsstadgan intaga bestämmelser

som annat än indirekt är till förmån för arbetarskyddet, då arbetarskyddssynpunkterna

bör tillgodoses genom den speciella arbetarskyddslagstiftningen.

Ej heller finnes det anledning att i hälsovårdsstadgan intaga

bestämmelser, som i första band är motiverade ur djurskyddssynpunkt, då

djurskyddsintresset numera — till skillnad från vad tidigare var förhållandet

— tillgodoses genom 1944 års djurskyddslag.

Genom den tilltagande tätbebyggelsen har risken för sanitär olägenhet i

omgivningen av djurens hållande givetvis utsträckts till nya områden. Samtidigt

hålles emellertid numera betydligt färre djur inom tätbebyggelse än

vid tillkomsten av gällande hälsovårdsstadga. Detta gäller främst de stadsplanelagda

områdena i stad, för vilka de nuvarande bestämmelserna i 1

kap. hälsovårdsstadgan ju i första hand är avsedda. Den antydda utvecklingen

måste givetvis i hög grad påverka utformningen av hithörande bestämmelser

till skydd för omgivningen. För landet som helhet torde sålunda böra

fastslås, att hållandet av djur icke får medföra sanitär olägenhet, varjämte

allmänna regler för anordnande, inredning, underhåll och skötsel av stall,

ladugårdar och andra byggnader för förvaring av djur torde böra meddelas.

Vid sidan härav är det påkallat att meddela särbestämmelser för hälsovårdstätort

rörande beskaffenheten av golv i rum för hållande av djur och i

upplagsplats för djurspillning samt rörande omhändertagandet av djurens

spillning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

För hälsovårdsstadgekommittén har det framstått som synnerligen önskvärt

att till vinnande av bättre mjölkkvalitet förbättra ladugårdarnas anordnande

och inredning samt bereda hälsovårdsnämnderna ökad insyn i ladugårdshanteringen.

Kommittén har till vinnande av dessa syften föreslagit

bestämmelser av byggnadsteknisk art samt angående ladugårdspersonalens

hygien ävensom föreskrift, med tillämpning inom hela landet, om skyldighet

att till hälsovårdsnämnden förhandsanmäla uppförande av stadigvarande

djurstall samt att avvakta nämndens godkännande av djurstallet innan detta

tages i bruk. Kommittéförslaget har i denna del blivit föremål för kraftig

kritik vid remissbehandlingen. Härvid har framhållits att värdet av de föreskrivna

byggnadsanordningärna i viss utsträckning måste anses tvivelaktigt

ur mjölkproduktionssynpunkt samt hindrande för den byggnadstekniska

utvecklingen och pågående förnyelse av metoderna för ladugårdsskötsel.

Jordbrukets ekonomiska bärkraft har vidare icke ansetts vara sådan att man

utan att riskera allvarliga konsekvenser kan föreskriva en upprustning av

byggnadsbeståndet i den utsträckning kommittén förordat. Slutligen har

understrukits att byggnadsverksamheten inom jordbruksnäringen i mycket

stor utsträckning är underkastad övervakning av myndigheter, som måste

anses besitta mer speciell sakkunskap inom detta område än vad som kan

förväntas hos de flesta hälsovårdsnämnder.

De invändningar mot kommittéförslaget, som sålunda framkommit vid

remissbehandlingen, synes mig värda beaktande, då frågan om reglering

av den s. k. ladugårdshygienen — vilken fråga lämnades helt oreglerad vid

utfärdandet av livsmedelsstadgan just i avbidan på en ny hälsovårdsstadga —

nu måste upptagas till prövning. Genom en allmänt avfattad bestämmelse om

de fordringar, som måste ställas på ladugårdar i deras egenskap av lokaler

för livsmedelsproduktion, torde således hälsovårdsnämnderna böra beredas

en grundval för tillsyn å ladugårdarna i denna deras egenskap, men härutöver

bör stor återhållsamhet iakttagas vid införande av detalj föreskrifter

i hälsovårdsstadgan rörande ladugårdarnas anordnande, inredning, underhåll

och skötsel. Av betydelse i detta sammanhang är även, att veterinärstyrelsen

på grundval av den nämnda allmänna bestämmelsen kan utfärda

råd och anvisningar för mjölkproduktionen. Någon sådan långtgående reglering

i hälsovårdsstadgan som den i livsmedelsstadgan för där avsedda livsmedelslokaler

intagna kan icke ifrågakomma. A andra sidan torde hälsovårdsstadgans

hithörande föreskrifter, om de begränsas på nu antytt sätt,

lämpligen kunna göras tillämpliga för hela riket och några särbestämmelser

för tätorter ur mjölkproduktionssynpunkt torde icke erfordras. Vidare bör

de nya föreskrifterna avse alla ladugårdar och icke, såsom motsvarande bestämmelser

i livsmedelsstadgan, endast lokaler för framställning eller beredning

av livsmedel, avsedda för försiiljning eller för servering åt allmänheten.

Vissa av de materiella bestämmelserna i kommittéförslaget lager, såsom

framgår av övergångsbestämmelserna i 141 och 142 §§ samma förslag, vä7—Bihang

till riksdagens protokoll 1998. 9 samt. 2 and. Nr B 19

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

sentligen sikte på nybyggnader. Såsom jag tidigare utvecklat bör sådana

bestämmelser i princip undvikas i hälsovårdsstadgan.

Kommittéförslagets bestämmelser angående ladugårdspersonalens hygien

är utformade i anslutning till livsmedelsstadgans motsvarande föreskrifter.

Sistnämnda föreskrifter äger visserligen icke tillämpning på personal i ladugårdar,

i vilka mjölk produceras endast för annat ändamål än försäljning

eller servering, men föreskrifter av denna art är icke så motiverade för

andra ladugårdar och det finnes enligt min mening icke tillräckliga skäl

för att i hälsovårdsstadgan intaga särskilda bestämmelser om ladugårdspersonalens

hygien vid sidan om livsmedelsstadgans föreskrifter i ämnet.

I departementsförslaget har därför icke upptagits några sådana bestämmelser.

Lika väl som i fråga om bostäder torde för hälsovårdsnämndernas befattning

med ladugårdar och byggnader över huvud taget för hållande av djur

böra gälla, att nämnderna bör koncentrera sin uppmärksamhet på det befintliga

beståndet. Under sådana förhållanden och med hänsyn till den i

jämförelse med kommittéförslaget mer begränsade befattning med ladugårdar,

som enligt min mening bör åligga hälsovårdsnämnderna, är det icke

påkallat att införa ett tillståndsförfarande i fråga om ladugårdar sådant

som det i 90 § 1 mom. tredje stycket kommittéförslaget angivna. Ej heller

synes det av andra skäl erforderligt att till hela riket eller till hälsovårdstätort

utsträcka den nu för i första hand stadsplanelagt område i stad gällande

skyldigheten att avvakta hälsovårdsnämndens tillstånd innan stall,

fähus eller svinhus tages i bruk. Vad särskilt angår stadsplanelagt område

i stad så torde förekomsten numera därinom av angivna byggnader icke

heller motivera något sådant tillståndstvång, och kommittéförslaget upptar

ej heller tillståndstvång för annan byggnad än ladugård. Däremot bör

man av hänsyn till risken för sanitär olägenhet för omgivningen fordra anmälan

till hälsovårdsnämnden, innan stall, ladugård och svinhus samt

gård för pälsdjur eller hundar anlägges inom hälsovårdstätort. Föreskrift

härom har därför upptagits i departementsförslaget.

Anmärkas må i detta sammanhang att frågan om ytterligare åtgärder

till förbättring av konsumtionsmjölkens beskaffenhet är föremål för utredning

av 1954 års mjölkkommitté.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslagets kapitel

om hållande av djur överarbetats inom departementet. Härvid har även en

viss omdisponering av bestämmelserna skett. Hälsovårdsnämndens formella

befogenheter avseende hållandet av djur framgår av departementsförslagets

kapitel om hälsovårdskontrollen.»

Utskottet

Utformningen av den nya hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande djurstall

och särskilt då ladugårdar jämte härtill anslutande föreskrifter erbju
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

99

der särskilda svårigheter. Mot de materiella bestämmelserna i deras nu föreslagna

utformning torde icke med fog kunna göras gällande, att de allmänt

sett blir alltför betungande för lantbruket. Vidare torde, i vad avser hälsovårdstätort,

behov föreligga att i vissa hänseenden precisera eller skärpa

bestämmelserna. De lösningar av förevarande problem, som departementsförslaget

innebär, anser utskottet böra godtagas.

I anslutning till bestämmelserna i 59 § departementsförslaget vill utskottet

framhålla, att desamma torde lämna öppet i vad mån ett mer eller mindre

tillfälligt upplag av gödsel ute på ett fält skall vara underkastat föreskrifterna

i 58 § tredje stycket punkten b), enär det är tveksamt om här föreligger

ett upplag i hälsovårdsstadgans bemärkelse. Utskottet anser emellertid,

att behovet av särskilda anordningar till undvikande av sanitär olägenhet

för omgivningen av sådana upplag alltid bör tillgodoses, eventuellt efter

särskild föreskrift i lokal hälsovårdsordning.

Då nu förbud icke meddelas mot anordnande av boningsrum i samma

byggnad som stall och ladugård etc., förtjänar det enligt utskottets uppfattning

särskilt understrykas, att de i 16 § departementsförslaget angivna

fordringarna för att ett boningsrum skall vara godtagbart som sådant givetvis

gäller även boningsrum i de nu nämnda byggnaderna. Särskilt 16 §

punkten f) torde vara av betydelse i detta sammanhang.

Enligt utskottets uppfattning har de nu sedan några år tillämpade prissättningsbestämmelserna

för mjölk, som levereras till mejerierna, medfört

en påtaglig förbättring av mjölkens kvalitet. Det finnes därför icke skäl att

nu i hälsovårdsstadgan intaga mer detaljerade bestämmelser till främjande

av ladugårdshygienen än dem departementsförslaget innehåller. Om ytterligare

bestämmelser i ämnet skulle finnas påkallade i anledning av de förslag

1954 års mjölkkommitté kan komma att framlägga, synes å andra sidan

intet hinder föreligga för statsmakterna att bygga ut de nu föreslagna bestämmelserna.

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

(62—64 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Hälsovårdsstadgekommittén har med sitt förslag till bestämmelser om

åtgärder till motverkande av olägenheter från industriell eller annan verksamhet

in. in. väsentligen anslutit sig till det system som redan finnes i nu

gällande hälsovårdsstadga. Det är alltså mot bakgrunden av en lång tids

erfarenheter som kommittén anser sig kunna konstatera, att den nuvarande

ordningen för att komma till rätta med sanitära missförhållanden av nu

ifrågakommande art i stort sett visat sig ändamålsenlig och att några

väsentliga invändningar mot denna ordning icke framställts.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

De erinringar av mer principiell karaktär, som vid remissbehandlingen

riktats mot kommittéförslaget i denna del, avser också i huvudsak icke

av kommittén föreslagna nyheter utan en ordning, som kommittén övertagit

från tidigare hälsovårdsstadgor. Även om samhällsförhållandena numera

är helt annorlunda än för bara några årtionden sedan -—-jag tänker

i detta sammanhang särskilt på den industriella expansionen och den tilltagande

tätbebyggelsen — kan också dessa remissinvändningar sägas vara

i huvudsak bemötta genom kommitténs nyss återgivna uttalande om den

nuvarande ordningens ändamålsenlighet, till vilket jag i allt väsentligt

ansluter mig. Det synes mig sålunda i och för sig fullt befogat att hävda,

att industrins lokalisering är en fråga, som måste bedömas ur vidare

synpunkter än de renodlat sanitära, och det är också riktigt, att ekonomiska

skäl måste beaktas vid bedömande av vilka åtgärder, som skall

kunna påfordras av en industri till motverkande av sanitära olägenheter.

Även med en intensifierad planeringsverksamhet, omfattande allt större

områden, måste man emellertid räkna med sanitära olägenheter i omgivningen

av vissa industrier, och smärre industrier liksom mer hantverksmässiga

rörelser beröres icke av planeringsverksamheten. Vad angår

de ekonomiska hänsynen så visar praxis, att de kan i tillfredsställande

grad vinna beaktande inom ramen för den nuvarande ordningen. Det möter

också allvarliga betänkligheter mot att, såsom vissa remissinstanser förordat,

beröva hälsovårdsmyndigheterna deras hittillsvarande befogenheter

att i detta fall liksom i andra sammanhang i sista hand avgöra, vad som

skall anses godtagbart ur sanitära synpunkter. Vid remissbehandlingen

har icke heller framförts något egentligt alternativ till den nuvarande

ordningen.

Under hänvisning till det anförda är jag sålunda beredd att ansluta mig

till kommitténs förslag om att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom hittills

skall fordras för inrättande av sådana industrier och rörelser i övrigt,

som visat sig särskilt ägnade att medföra sanitär olägenhet för grannskapet.

Härmed vill jag dock icke ha sagt att hälsovårdsnämnderna utan

vidare skulle vara skickade att träffa alla hithörande, ofta säkerligen

mycket svåra avgöranden. De torde emellertid vara lämpade att från lokala

utgångspunkter i första hand bedöma vilka olägenheter ett företag kan

medföra för omgivningen. Då det göres gällande att hälsovårdsnämnderna

icke besitter erforderlig fackmässig sakkunskap i olika ämnen, vill jag

häremot framhålla, att sådan sakkunskap i tilltagande grad står dem till

buds genom utbyggandet av statliga expertorgan, såsom statens institut

för folkhälsan och de vattenvårdande myndigheterna. Jag utgår också

som något självklart från att hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet tager

hänsyn till de avgöranden av hithörande frågor, t. ex. i fråga om samhällsplanering,

som av andra myndigheter träffas i ett större sammanhang.

Hälsovårdsnämnd bör även lämna byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig ur

planeringssynpunkt i ärenden om tillstånd till anläggning av industri m. m.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Utan egentligt samband med frågan, vilken ordning som är den mest

ändamålsenliga för tillgodoseende av sanitära fordringar med avseende å

industrier o. dyl., torde det alltid komma att uppstå vissa konfliktsituationer

mellan en befintlig industri och en senare i dess närhet anlagd

bostadsbebyggelse. Dessa konfliktsituationer har understrukits av flera remissinstanser

med krav på hänsynstagande till industrins prioritetsställning.

Frågan är enligt min mening värd allt beaktande men ligger något

vid sidan av hälsovårdsstadgans ämnesområde. Det kan sålunda icke

komma i fråga att ur sanitär synpunkt tillerkänna en äldre industri en

så skyddad ställning, att ett samhälles utveckling genom bostadsbebyggelse

i industrins närhet omöjliggöres, och ej heller kan det anses vara de bostadsbyggandes

ensak att skydda sig mot sanitär olägenhet från industrin.

Reglering av frågor om skadestånd på grund av menlig påverkan på grannfastigheter

faller givetvis icke inom ramen för hälsovårdslagstiftningen,

men det må framhållas att grannelagsrätten knappast tillerkänner prioriteten

någon avgörande betydelse för ersättningsfrågans bedömande, varemot

vanligheten i orten av ifrågakommande olägenheter torde tillmätas

stor vikt. Alldeles oavsett den civilrättsliga regleringen av hithörande spörsmål

måste emellertid alltid ur allmän hälsovårdssynpunkt en viss standard

upprätthållas i fråga om t. ex. bostäder, innebärande bl. a. visst skydd

mot sanitär olägenhet från närbelägna industrier. Praxis visar f. ö. att de

dömande och förvaltande myndigheterna från sina olika utgångspunkter

i hithörande sammanhang ofta kommer till ungefär samma resultat vid

sin bedömning av likartade fall, något som givetvis är att hälsa med tillfredsställelse.

I likhet med hälsovårdsstadgekommittén anser jag, att de nuvarande

åliggandena för hälsovårdsnämnden att vaka över att fabriker och näringar

och, beträffande stad, även vissa upplag icke inrättas eller drives så att

de medför sanitära olägenheter, bör komma till uttryck i den nya hälsovårdsstadgan

genom en för hela riket gällande positiv bestämmelse om

att de angivna anläggningarna och upplagen icke får orsaka sanitär olägenhet.

Hälsovårdsnämndens formella befogenheter avseende nu ifrågakommande

anläggningar och upplag regleras i departementsförslagets kapitel

om hälsovårdskontrollen, men jag vill redan här framhålla, att departementsförslaget

därvidlag ansluter sig till gällande hälsovårdsstadga och

kommittéförslaget. Enligt dessa bestämmelser äger hälsovårdsnämnden i

sista hand tills vidare förbjuda eu viss rörelses drift, men endast under

förutsättning att vederbörande underlåter att inom föreskriven tid verkställa

av nämnden anbefalld åtgärd samt att den påtalade olägenheten

är av allvarlig art. Motsvarande synpunkter torde böra beaktas vid prövning

av ansökan om tillstånd till nyanläggning.

Utöver den angivna generella föreskriften om sättet för anläggande och

drift av ifrågavarande rörelser och upplag upptar departementsförslaget,

i likhet med gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, eu förteck
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

ning över vissa anläggningar och upplag, som icke får anordnas eller inrättas

utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Mot ett system med en sådan

förteckning har vid remissbehandlingen gjorts gällande, att förteckningen

aldrig kan göras uttömmande i den bemärkelsen, att den skulle omfatta

alla tänkbara rörelser och upplag, som kräver hälsovårdsnämndernas beaktande.

Häremot vill jag erinra om att bestämmelsen om tillståndstvång

bör ses som en kompletterande föreskrift till underlättande av den tillsyn,

som hälsovårdsnämnden på grundval av den nyss nämnda allmänna

bestämmelsen om sättet för industriers anordnande och drift har att utöva

till förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet från dessa rörelser.

Hälsovårdsnämnden har alltså samma möjligheter att ingripa mot en

viss rörelse, vare sig denna finnes upptagen i förteckningen om tillståndstvång

eller ej. Att såsom vid remissbehandlingen från något håll föreslagits

låta förteckningen utgöra endast en exemplifiering och generellt föreskriva

tillståndsskyldighet för rörelser, som kan medföra sanitär olägenhet, anser

jag uteslutet redan ur rättssäkerhetssynpunkt.

Departementsförslagets förteckning ansluter sig nära till gällande hälsovårdsstadgas

motsvarande föreskrifter. Den enda inskränkning som härvid

skett är, att från skyldighet att söka tillstånd enligt hälsovårdsstadgan

undantagits mejeri samt sådant slakteri, som på grund av bestämmelserna

i 9 § livsmedel sstadgan är underkastat anmälningsskyldighet för godkännande

av hälsovårdsnämnden. Anledningen till uteslutningen är att hälsovårdsnämnden

vid prövningen enligt livsmedelsstadgan av mejeriernas och

de angivna slakteriernas ändamålsenlighet såsom livsmedelslokaler givetvis

även kan enligt hälsovårdsstadgan pröva deras farlighet ur sanitär

synpunkt för omgivningen, varför det — inte minst ur allmänhetens synpunkt

— måste anses överflödigt med anmälan både enligt livsmedelsstadgan

och hälsovårdsstadgan.

I departementsförslaget har icke upptagits några anläggningar och upplag

utöver dem som finnes angivna i gällande hälsovårdsstadga, detta med

av\ ikelse från hälsovårdsstadgekommitténs förslag. Som skäl härför kan

anföras i huvudsak följande. Helt allmänt vill jag understryka att det

uppenbarligen bör fordras tungt vägande skäl för att införa bestämmelser

om utvidgad anmälningsskyldighet och tillståndsprövning, och det bör stå

alldeles klart att ett sådant förfarande är nödvändigt för att komma till

rätta med påtagliga olägenheter. Vad angår de nu ifrågasatta utvidgningarna

kan det till en början knappast anses motiverat att, som kommittén i

stor utsträckning föreslagit, medtaga ytterligare sådana anläggningar, beträffande

vilka redan föreligger förprövningsskyldighet eller anmälningsskyldighet

enligt kungl. kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning

rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., enbart

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

på grund av den vattenförorening dessa anläggningar medför. Vad vidare

gäller upplag av olja och bensin samt bensinstationer så delar jag den

från flera remissinstanser framförda åsikten, att man icke utan tvingande

skäl bör införa ytterligare anmälningsskyldighet och tillståndstvång för

dessa, även om de myndigheter som nu har att mottaga sådana anmälningar

vid sin prövning icke har att i första hand beakta hälsovårdssynpunkter

utan säkerhetssynpunkter. Jag vill även i detta sammanhang framhålla

möjligheten av att för tillgodoseende av sanitära synpunkter, såsom

nu sker, i lokala hälsovårdsordningar intaga bestämmelser rörande sådana

upplag och anläggningar, men jag vill också understryka betydelsen av

att hälsovård sordningarna härutinnan göres så enhetliga som möjligt för

hela riket, vilket torde kunna åstadkommas genom samverkan med sprängämnesinspektionen

vid deras utformning. Vad gäller upplag av kol och

koks så synes dessa icke medföra sådan risk för sanitär olägenhet, att

man i fråga om dem bör införa en anmälningsskyldighet, vilken skulle

medföra besvär för en stor del av allmänheten. Flygplats, idrottsplats och

övriga anläggningar enligt 103 § andra stycket kommittéförslaget torde

icke tillkomma utan att hälsovårdsnämnden även utan särskild anmälan

erhåller kännedom om dem. Uteslutningen av dessa anläggningar i departementsförslaget

har ansetts kunna ske i förvissning om att hälsovårdssynpunkterna

kommer att vinna beaktande vid samhällsplaneringen.

Att — såsom vissa remissinstanser föreslagit -— utvidga förteckningen

till att omfatta ytterligare företag, utöver dem kommittén föreslagit, har

jag, delvis på nyss anförda skäl, icke ansett mig kunna förorda. Härtill

kommer att det icke utan mycket ingående undersökningar i varje särskilt

fall är möjligt att bedöma behovet av att medtaga en anläggning i förteckningen

och att förutse konsekvenserna för vederbörande närings utövare.

Jag vill emellertid ännu en gång framhålla, att hälsovårdsnämnderna

på grundval av den allmänna bestämmelsen i 62 § departementsförslaget

har att öva tillsyn över varje näringsutövning med hänsyn till

den risk den medför för sanitär olägenhet i omgivningen.

Den nu behandlade förteckningen torde tillhöra de avsnitt av hälsovårdsstadgan,

som må kunna ändras av Kungl. Maj :t utan riksdagens

hörande. Det blir därigenom möjligt att samtidigt anpassa ifrågavarande bestämmelser

efter utveckling.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 hemställes, utöver

vad som redovisats ovan under »3 kap. Om bostad», att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå ett tillägg till 63 § i nya

hälsovårdsstadgan av följande lydelse: »Flygplats må ej heller anordnas

utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.»

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Utskottet

Frågan om industrins lokalisering har fått en alltmer framträdande plats

i dagens svenska samhälle. Det har framstått som önskvärt att vid startande

av nya industriella rörelser arbetsmarknadssynpunkterna vinner ökat beaktande,

och många kommuner har funnit det angeläget att söka draga till

sig industrier samt skapa fördelaktiga villkor för de industrier, som redan

finnes inom kommunen. I detta läge torde hälsovårdsnämndernas befogenhet

enligt gällande hälsovårdsstadga att ur sanitär synpunkt pröva, huruvida

vissa angivna »fabriker och näringar» må komma till stånd, samt att

som ett yttersta medel att komma till rätta med sanitär olägenhet från en

sådan rörelse tills vidare förbjuda dess drift, ha utnyttjats med påfallande

försiktighet. Under sådana omständigheter är det av stor vikt, att hälsovårdsnämnderna

har sin uppmärksamhet ständigt riktad på olägenheter

särskilt för bostadsbebyggelsen från industrier och liknande rörelser och,

med utnyttjande av sina formella befogenheter i övrigt, söker förmå vederbörande

att vidtaga de åtgärder som ur sanitär synpunkt erfordras till omgivningens

skydd.

Den i 63 § departementsförslaget intagna förteckningen kan givetvis aldrig

bli fullständig i den meningen, att den skulle omfatta varje verksamhet,

som kan tänkas medföra påtagliga sanitära vådor för omgivningen. Utskottet

vill i detta sammanhang understryka departementschefens uttalande,

att bestämmelserna om tillståndstvång är att se som en komplettering till

de materiella föreskrifterna i 62 § om sättet för industriers och andra näringars

anordnande och drift. Med hänsyn härtill och till de ovan antydda

riktlinjerna för tillståndsbefogenhetens användande i praktiken framstår

det icke som utan vidare givet, att förteckningen omedelbart hör utökas med

nya verksamhetsgrenar efter hand som dessa visar sig medföra sanitär olägenhet

för omgivningen. Viss omarbetning av förteckningen synes dock utskottet

redan nu motiverad, men i avsaknad av närmare utredning nödgas

utskottet avstå från att framlägga några mer omfattande förslag härutinnan.

Utskottet anser sig därför inte nu böra föreslå några andra ändringar av

förteckningen än att punkten 8 uteslutes ur förteckningen, samt att punkten

18 utvidgas till att omfatta varje slag av cellulosafabrik. Beträffande den

föreslagna uteslutningen av punkten 8 vill utskottet anföra, att arsenik numera

icke torde användas vid ifrågavarande tillverkning på sådant sätt, att

den medför påtaglig sanitär våda för omgivningen. Vidkommande sistnämnda

ändring vill utskottet framhålla, att fabrikation av sulfitcellulosa

torde vara förenad med minst lika stora sanitära vådor som fabrikation av

sulfatcellulosa. Efterhand som material framkommer för en allsidig bedömning

av en viss verksamhets menliga inflytande på omgivningen, torde

förteckningen böra underkastas ytterligare omarbetning. Vid ifrågasatt utvidgning

av förteckningen bör beaktas de synpunkter, som anförts i propositionen

och för vilka utskottet nu givit uttryck.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 har yrkats, att i 63 §

skall intagas en bestämmelse om att flygplats icke må anläggas utan tillstånd

av hälsovårdsnämnden. Motionärerna torde med sitt yrkande närmast

ha avsett att skapa en garanti för att flygplatsers läge väljes med beaktande

av även hälsovårdssynpunkter. Till detta syfte vill utskottet uttala

sin anslutning. Emellertid torde de flygplatser, som orsakar de mest påtagliga

olägenheterna för omgivningen ur bullersynpunkt, vara de största

anläggningarna med en intensiv flygtrafik. Vid val av plats för dessa flygplatser

kan ej liälsovårdssynpunkterna få vara i sista hand avgörande. Att

i hälsovårdsstadgan införa tillståndstvång för flygplatser synes därför utskottet

omotiverat. Utskottet finner emellertid angeläget att betona, att

hälsovårdssynpunkter — exempelvis genom hörande av hälsovårdsnämnden

— i den utsträckning det är möjligt måste vinna beaktande vid frågor om

anläggning av flygplats. I den mån särskilda författningsbestämmelser

härom erfordras, torde de icke ha sin plats i hälsovårdsförfattningarna utan

inom luftfartslagstiftningen och därtill anslutande författningar. Under

hänvisning till det anförda föreslår utskottet, att motionärernas nu behandlade

yrkande icke föranleder något vidare riksdagens yttrande.

13 kap. Om hälsovårdsordning

(65—69 §§ departementsförslaget)

Departementschef en

»Som jag i ett tidigare avsnitt rörande kompletterande hälsovårdsföreskrifter

anfört, synes det befogat att vid sidan av hälsovårdsstadgan och

centralt utfärdade råd och anvisningar även framdeles ha lokala hälsovårdsordningar.

Jag har också uttalat, att i hälsovårdsordningarna bör kunna

förordnas, att de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort meddelade särskilda

bestämmelserna skall gälla även utom sådan ort samt att hälsovårdsnämnd

generellt skall äga medge undantag såväl från de särskilda tätortsbestämmelserna

som från föreskrift i hälsovårdsordning. Slutligen har jag

anslutit mig till tanken att upprätta en normalhälsovårdsordning, vilken

skall fastställas av Kungl. Maj :t och från vilken avvikelse icke får göras i

lokal hälsovårdsordning utan att särskilda skäl därför föreligger.

Genom de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna om hälsovårdsordning

har meddelats föreskrifter rörande hälsovårdsordnings innehåll och

formerna för dess antagande, ändring och upphävande. Hälsovårdsstadgekommittén

utformade sina motsvarande stadganden i stor utsträckning i

överensstämmelse med liknande bestämmelser i livsmedelsstadgan. I departementsförslaget

har även beaktats de bestämmelser i liknande ämnen, som

meddelats i 1956 års allmänna ordningsstadga, och så stor överensstämmelse

som möjligt har härvid eftersträvats.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Avgörande för frågan om en lokal hälsovårdsordning bör upprättas måste

vara det lokala behovet ur allmän hälsovårdssynpunkt av att skärpa eller

komplettera hälsovårdsstadgans föreskrifter i olika avseenden. Det skall

alltså vara fråga om föreskrifter, som är nödvändiga för att komma till rätta

med eller förebygga sanitär olägenhet inom ett visst område. Denna princip

har kommit till uttryck genom stadgandena i departementsförslaget rörande

hälsovårdsordnings innehåll. Av dessa bestämmelser framgår, att i hälsovårdsordning

icke får återges föreskrift, som finnes intagen i hälsovårdsstadgan.

Ej heller får i hälsovårdsordning intagas bestämmelse angående förhållande,

som reglerats genom annan allmän författning. Av största vikt är

också, att genom bestämmelserna i hälsovårdsordning icke göres större inskränkning

i allmänhetens handlingsfrihet än som måste anses motsvara ett

verkligt behov ur allmän hälsovårdssynpunkt. Den sistnämnda begränsningen

har även kommit till uttryck i 7 § allmänna ordningsstadgan, och jag

ansluter mig helt till vad som i anslutning till detta författningsrum anfördes

av föredragande departementschefen till understrykande av principens

grundläggande karaktär. Det är av vikt att man icke överbetonar betydelsen

av en generell reglering och att hänsyn tages till hälsovårdsmyndigheternas

möjligheter att komma till rätta med sanitära missförhållanden redan på

grundval av de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Härvid är

också att beakta att kommunerna kan ha ett intresse av föreskrifter, som

ur teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig kommunal

verksamhet men som går utöver vad som ur allmän hälsovårdssynpunkt

är påkallat. Bestämmelser som otvetydigt ej är sanitärt påkallade får emellertid

ej intagas i hälsovårdsordning. I gränsfall bör under alla förhållanden

tillses att bestämmelserna ej, såsom nu i stor utsträckning synes ske,

utan tvingande skäl straffsanktioneras.

Till »allmän författning» torde icke kunna räknas anvisningar av central

myndighet, t. ex. sådana som utfärdas av byggnadsstyrelsen med stöd av

bygSna<isstadgan, och ej heller stadsplan eller andra detaljplaner för byggnadsväsendet.

För undvikande av konflikt mellan hälsovårdsordningar och

bestämmelser av nu angiven art bör till en början icke i hälsovårdsordning

intagas alltför detaljerade föreskrifter, särskilt icke i tekniska frågor.

Hälsovårdsordningens föreskrifter bör vidare avfattas med beaktande av

bestämmelser i även annat än allmän författning, och vid deras utformning

bör tillses, att man icke onödigtvis lägger hinder i vägen för utvecklingen

inom olika områden. De nu anförda synpunkterna bör tillämpas

vid länsstyrelsens prövning av hälsovårdsordningarna. Skulle trots allt

i ett visst fall verklig kollision uppkomma mellan t. ex. anvisningar till

byggnadsstadgan och bestämmelser i en hälsovårdsordning, torde en t. v.

acceptabel lösning kunna uppnås genom utnyttjande av de dispensbefogenheter,

som tillkommer kommunala organ såsom hälsovårdsnämnd och

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

byggnadsnämnd samt länsstyrelserna. Det ligger givetvis i hög grad i allmänhetens

intresse, att kollisionsfrågor löses på det kommunala planet.

I departementsförslaget förutsättes att hälsovårdsordning icke skall kunna

innehålla föreskrift, varigenom hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser

inskränkes eller mildras. Ej heller skall hälsovårdsnämnden genom bestämmelse

i hälsovårdsordning kunna bemyndigas att medge undantag från dessa

allmänna bestämmelser. Däremot torde Kungl. Maj:t enligt allmänna regler

äga dispensera från bestämmelser i en författning av hälsovårdsstadgans

karaktär. Denna dispensrätt kompletteras för hälsovårdsstadgans del

med att hälsovårdsnämnd som nämnts i hälsovårdsordning skall kunna

bemyndigas att medge undantag från de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort

meddelade särskilda bestämmelserna, i vad avser såväl hälsovårdstätort

i stadgans bemärkelse som annat område, där bestämmelserna

genom föreskrift i hälsovårdsordning gjorts tillämpliga. Likaså kan motsvarande

bemyndigande meddelas i vad avser andra föreskrifter, som intagits

i hälsovårdsordning.

En hälsovårdsnämnd som anser hälsovårdsordning erforderlig inom kommunenkar

i första hand att göra framställning hos kommunens fullmäktige

om antagande av hälsovårdsordning. Om framställningen icke föranleder

önskad åtgärd, är nämnden emellertid oförhindrad att vända sig till länsstyrelsen,

som då har att bedöma behovet av hälsovårdsordning samt i förekommande

fall föranstalta om upprättande därav. Till skillnad från vad nu

gäller har länsstyrelsen enligt kommitté- och departementsförslagen samma

möjlighet och skyldighet att föranstalta om hälsovårdsordning inom hela

länet, utan skillnad mellan stad och land eller mellan hälsovårdstätort och

landet i övrigt.

Som tidigare nämnts skall varje hälsovårdsordning underställas länsstyrelsen

för fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen att

antingen utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda

hälsovårdsordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att

fastställa en hälsovårdsordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar.

Redaktionella ändringar utan saklig betydelse bör dock länsstyrelsen

liksom hittills ha möjlighet att företaga. Länsstyrelsen har att pröva hälsovårdsordnings

både laglighet och lämplighet. Har länsstyrelsen vägrat

att fastställa en underställd hälsovårdsordning, och fattar fullmäktige därefter

icke nytt beslut i frågan, som länsstyrelsen anser sig kunna godtaga,

har länsstyrelsen att begagna sin initiativrätt för att åstadkomma

erforderliga föreskrifter. För det fall att länsstyrelsen härvid nödgas själv

förordna i ämnet, skall länsstyrelsens beslut underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Anledningen härtill är att länsstyrelsens förordnande innebär ett visst

ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som har sin grund i ett motsatsförhållande

mellan länsstyrelsen och kommunens fullmäktige.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Jag vill i detta soni i andra sammanhang understryka betydelsen av samarbete

mellan olika myndigheter. I vilken ordning fråga om lokala hälsovårdsföreskrifter

än uppkommer, måste de lokala myndigheterna liksom

länsstyrelsen tillse att alla berörda myndigheter inom angränsande förvaltningsområden

beredes tillfälle att yttra sig över de tillämnade föreskrifterna.

Departementsförslaget har i fråga om kungörelseförfarandet i samband

med antagande, ändring eller upphävande av hälsovårdsordning helt anslu

tits till motsvarande föreskrifter i 24 § allmänna ordningsstadgan. Däremot

innefattar det vissa avvikelser från motsvarande bestämmelser i livsmedelsstadgan.

Föreskrifterna i en av länsstyrelsen fastställd hälsovårdsordning

bör i regel i sin helhet intagas i länskungörelserna. Kungörelsen i ortspressen

bör vara så pass utförlig, att allmänheten får kännedom om vilka föreskrifter

som fastställts. För de tryckta exemplar av hälsovårdsordningen som skall

finnas att tillgå för allmänheten äger kommunen taga betalt.

Enligt 12 § lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

äger huvudmannen för sådan anläggning meddela erforderliga närmare

föreskrifter angående anläggningens brukande. Sådana föreskrifter

skall, där de ej föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande,

underställas länsstyrelsens prövning. Då allmän vatten- och avloppsanläggning

är underkastad de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan

angående vattenförsörjning och vattenundersökning samt angående avledade

av flytande orenlighet in. in., är det väl formellt icke uteslutet att i

hälsovårdsordning meddela föreskrifter rörande t. ex. ledningars utförande

och beskaffenhet med tillämpning även på allmän vatten- och avloppsanläggning.

I den mån föreskrifter meddelats med stöd av 12 § nämnda lag kan

det emellertid icke anses föreligga något sanitärt behov av att med tillämpning

på allmän vatten- och avloppsanläggning meddela motsvarande bestämmelser

i hälsovårdsordning, varför något sådant icke bör förekomma. Det

är utan tvekan lämpligast att föreskrifter rörande vatten- och avloppsanläggning

i första hand meddelas med stöd av 12 § lagen om allmänna sådana

anläggningar. Föreligger behov av att vid sidan om tillämplighetsområdet

för lagen meddela föreskrifter av angiven art, möter dock givetvis intet

hinder mot att dessa intages i hälsovårdsordning.

Riksdagens justitieombudsman har i skrivelse den 27 november 1957 till

Konungen framfört vissa kritiska synpunkter på utformningen av gällande

lokala föreskrifter beträffande vatten- och avloppsväsendet, vilka fastställts

av länsstyrelserna, samt framhållit, att hithörande rättsområde är i behov

av grundlig översyn. Denna översyn borde taga sikte på ett samlat övervägande

av lagligheten och behövligheten av sådana föreskrifter, som plägar

intagas i lokala vatten- och avloppsstadgor. -I anslutning till de av justitieombudsmannen

i skrivelsen anförda synpunkterna vill jag utöver vad jag

tidigare anfört uttala följande rörande innehållet i hälsovårdsordningar enligt

bestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

109

Några bestämmelser om anslutningstvång till vatten- och avloppsanläggningar

synes icke böra intagas i hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgekommittén

har visserligen i sitt förslag till normalhälsovårdsordning upptagit

en bestämmelse om anslutningstvång till allmän avloppsledning i gata eller

allmän plats vid viss fastighet, men frågan om tvång att ansluta fastighet till

allmän såväl vatten- som avloppsanläggning får numera anses reglerad genom

föreskrifterna i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

även om dessa föreskrifter icke kan åberopas för att framtvinga de åtgärder

som erfordras för faktisk anslutning. I den mån faktisk anslutning är betingad

av sanitära skäl, har hälsovårdsmyndigheterna möjlighet att på

grundval av hälsovårdsstadgan förelägga vederbörande vid vite att utföra de

faktiska anslutningsåtgärderna. Jag kan alltså icke finna det erforderligt

att, såsom hittills ofta skett i lokala föreskrifter, skärpa hälsovårdsstadgans

bestämmelser i ämnet därhän, att underlåten anslutning generellt straffbelägges,

och det är uppenbart att bestämmelser av sådant innehåll icke kan

grundas på lokala särförhållanden, varför det även ur denna synpunkt icke

är tillräckligt motiverat att intaga dem i hälsovårdsordning.

I samband med 1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan övervägdes frågan

om förhandskontroll över anläggandet av avloppsledningar. Då man

stannade för att endast föreskriva anmälningsplikt för sådana underjordiska

avloppsledningar, som ej är avsedda allenast för att föra ut avloppsvattnet

från fastighet till angfänsande allmän ledning, synes detta, såsom justitieombudsmannen

framhåller i sin nyssnämnda skrivelse, vara att uppfatta

som ett kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggande

av avlopp. Några motsvarande överväganden har icke förekommit från statsmakternas

sida i fråga om förhandskontroll av vattenledningar. Tillståndstvång

för anläggande av vattenledningar kan emellertid icke anses sanitärt

betingat och ej heller anses ha anknytning till lokala särförhållanden. Justitieombudsmannen

ifrågasätter lagligheten av lokala föreskrifter om tillståndstvång

med hittillsvarande rättsliga grundval men framhåller att det

naturligen kan förtjäna övervägas, om de intressen som föranlett sådana

föreskrifter är av den styrka, att rådande praxis bör lagfästas. Enligt min

mening kan lokala sanitära förhållanden icke anses motivera anmälningsskyldighet

eller tillståndstvång för vatten- och avloppsanläggningar utöver

den i departementsförslaget upptagna skyldigheten att före påbörjandet

av annan sluten avloppsledning än servisledning till allmän vatten- och

avloppsanläggning göra anmälan härom till hälsovårdsnämnden. I hälsovårdsordning

hör därför icke föreskrivas ytterligare anmälnings- eller tillståndsskyldighet

i fråga om vatten- och avloppsanläggningar.

Däremot ställer jag mig icke avvisande till tanken att i hälsovårdsordning

intaga sådana föreskrifter som att kärl för sopor måste vara av typ,

som godkänts av

. Med det anförda har jag icke heller

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

velat utesluta möjligheten att i hälsovårdsordning för t. ex. ett område med

fritidsbebyggelse föreskriva, att vattenklosetter icke får anordnas.

Hälsovårdsstadgekommittén har funnit det berättigat att godtaga de allmänt

förekommande lokala bestämmelserna om kompetenskrav på den som

arbetar med avloppsledningar. Enligt min uppfattning kan det emellertid

icke med fog hävdas att bestämmelser om sådant s. k. entreprenörtvång är

erforderliga ur sanitär synpunkt. Jag anser därför att bestämmelser i ämnet

ej bör intagas i hälsovårdsordningar.

Det bör enligt min åsikt icke heller ifrågakomma att straffsanktionera

bestämmelser om besiktning och godkännande av t. ex. ledningsarbeten.

Ej heller är det motiverat att straffbelägga avvikelser i fråga om t. ex.

ledningars tekniska utförande och beskaffenhet eller bristande underhåll

och skötsel av vatten- och avloppsanläggningar. Att såsom på sina

håll förekommit i hälsovårdsordning intaga straffpåföljd för överträdelse

av sådana föreskrifter, som det enligt bemyndigande i hälsovårdsordningen

skall ankomma på hälsovårdsnämnd eller annan att utfärda, är

givetvis helt förkastligt, då brottsbeskrivningen måste klart framgå av de

bestämmelser, som underställes länsstyrelsen för fastställelse.

I hittillsvarande lokala föreskrifter finnes vidare vissa straffbestämmelser,

som icke kan anses sanitärt betingade och som därför ej bör intagas i hälsovårdsordning.

Jag syftar på bestämmelser som straffsanktion av förbud mot

att öppna eller stänga vattenanläggnings ventiler o. dyl. eller att olovligen

öppna vattenledning, som avstängts på grund av utebliven avgiftsbetalning.

Det bör icke heller ifrågakomma att i hälsovårdsordningen intaga speciella

ansvarsregler för fastighetsägare, t. ex. att han skall straffas som vore han

själv gärningsman om han underlåter att anmäla av annan begången förseelse.

Sådana frågor bör överlämnas till reglering enligt allmänna principer.

Slutligen vill jag understryka betydelsen av att i hälsovårdsordning undvikes

bestämmelser av byggnadsteknisk art. Man bör sålunda sträva efter att

i hälsovårdsordningen ange det åsyftade målet ur sanitär synpunkt, t. ex. att

ett golv icke skall genomsläppa vätska, i stället för att meddela föreskrifter

om det material, varav golvet skall bestå.

I samband med utfärdandet av den nya hälsovårdsstadgan torde det böra

ankomma på kommunerna att föranstalta om att nu gällande lokala hälsovårdsföreskrifter

bringas i överensstämmelse med normalhälsovårdsordningen

och de principer, som enligt vad jag nu anfört bör gälla för hälsovårdsordningar.

I fråga om normalhälsovårdsordning har departementsförslaget anslutits

till livsmedelsstadgans system såtillvida att det skall ankomma på Kungl.

Maj :t att fastställa en sådan, ^id överarbetandet av kommitténs förslag till

normalhälsovårdsordning kommer samråd att ske med bl. a. svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

in

Motioner

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 hemställes, utöver vad

som redovisats ovan under »3 kap. Om bostad», att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå följande utformning av 66 § sista

punkten i nya hälsovårdsstadgan: »Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning

må hälsovårdsnämnd bemyndigas medgiva undantag från föreskrifterna

i hälsovårdsordningen.»

Utskottet

I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 har yrkats, att befogenheten

enligt 66 § andra stycket departementsförslaget att genom föreskrift

i lokal hälsovårdsordning bemyndiga hälsovårdsnämnd att medge

undantag från hälsovårdsbestämmelser måtte begränsas till att avse föreskrift

i lokal hälsovårdsordning. Befogenheten skulle alltså icke omfatta

hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort. Enligt motionärernas

mening skulle undantagsbestämmelsen annars för hälsovårdstätorts

del kunna medföra en icke godtagbar försämring.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att undantag från hälsovårdsstadgans

tätortsbestämmelser som regel icke bör medges. Visserligen går

de föreslagna tätortsbestämmelserna i många avseenden icke så långt som

motsvarande föreskrifter i 1 kap. gällande hälsovårdsstadga. Emellertid

måste man beakta, att tätortsbestämmelserna genom anknytning till begreppet

hälsovårdstätort fått ett vidare tillämpningsområde än de nuvarande

föreskrifterna i 1 kap. hälsovårdsstadgan i regel har. Härtill kommer, att

tätortsbestämmelserna skall kunna utsträckas att gälla även utom hälsovårdstätort,

d. v. s. utom område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan.

Under sådana omständigheter föreligger utan tvivel behov av möjlighet

till lokal dispens från tätortsbestämmelserna, lika väl som det visat sig erforderligt

att i gällande hälsovårdsstadga införa flera bestämmelser om befogenhet

att lokalt dispensera från många av stadgans för stad meddelade

föreskrifter. Utskottet föreslår därför, att motionärernas nu angivna yrkande

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Enligt stadgande i 67 § andra stycket departementsförslaget må föreskrift

i lokal hälsovårdsordning icke utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse

från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Utskottet

förutsätter att med »avvikelse» i detta sammanhang icke avses uteslutning

av bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Det torde nämligen icke

alltid vara erforderligt att samtliga normalhälsovårdsordningens bestämmelser

intages i den lokala hälsovårdsordningen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

14 kap. Om hälsovårdskontroll

(70—82 §§ departementsförslaget)

Riksdagens skrivelse nr 135/1955

Som tidigare nämnts har riksdagen i skrivelse den 18 mars 1955 hemställt,

att sådan ändring i hälsovårdsstadgan måtte övervägas att i vissa

fall skyldighet införes för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd uppge

ny ägare av fastigheten. I de motioner, som föranledde riksdagens hemställan

(nr 61 i första kammaren och nr 72 i andra kammaren), har föreslagits

att i hälsovårdsstadgan måtte införas sådan bestämmelse, att fastighetsägare

som meddelats förbud att för bostadsändamål uthyra boningsrum

eller lägenhet, skall vara skyldig att vid försäljning av fastigheten

lämna hälsovårdsnämnden uppgift å den nye ägarens namn och adress

samt att bestämmelsen förbindes med straffsanktion. Andra lagutskottet

har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 år 1955 uttalat att utskottet

kommit till den uppfattningen att det i motionerna framlagda förslaget

är värt att närmare övervägas. Hälsovårdsnämnden skulle genom

det föreslagna systemet redan på ett tidigt stadium få kännedom om överlåtelse

av sådan fastighet, beträffande vilken förbud meddelats, och skulle

då omedelbart kunna meddela den nye ägaren motsvarande förbud, i förekommande

fall i förening med vite. På så sätt skulle en betydande effektivisering

av hälsovårdsstadgans tvångsmedel åstadkommas. Utöver det

fall då förbud att använda boningsrum eller lägenhet för bostadsändamål

meddelats syntes det utskottet böra övervägas om icke en motsvarande

föreskrift bör införas för fall då föreläggande meddelats att avhjälpa viss

felaktighet. Behov av anmälningsskyldighet torde enligt utskottets mening

föreligga oavsett vilken form av bostadsupplåtelse förbudet avser, och

föreskriften torde böra förenas med straffsanktion. Erinran om anmälningsskyldigheten

bör lämpligen intagas i hälsovårdsnämndens beslut.

Hälsovårdsstadgekommittén

I anslutning till 123 § 1 mom. kommittéförslaget uttalar kommittén, att

den icke funnit sig kunna biträda framförda förslag om att beslut av hälsovårdsnämnd

angående utdömning av bostadslägenhet skulle anmälas till

inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken. Flera skäl för denna

ståndpunkt anföres, varvid kommittén särskilt framhåller att man med ett

sådant förfarande knappast skulle kunna uppnå den önskvärda effektiviseringen

av bostadsbestämmelserna, icke ens om bestämmelse infördes om att

ett utdömningsbeslut skulle vara gällande även mot ny ägare. Det kunde visserligen

vara av värde att få fastslaget, att ett utdömningsbeslut skulle

gälla oberoende av vem som vore ägare av huset, men det ur praktisk synpunkt

viktiga vore dock, att det eventuella vite som var förknippat med

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 113

beslutet även övergick på den nye ägaren. En sådan övergång av vite från

en person till en annan anser kommittén av principiella skäl utesluten. Till

utveckling härav anför kommittén, att den nye ägaren av en fastighet icke

kan anses ha ådagalagt den tredska, som är en förutsättning för åläggande

av vite.

Ej heller har kommittén ansett sig böra föreslå en straffbestämmelse

med tillämpning på fastighetsägare, som trots meddelat förbud av hälsovårdsnämnden

uthyr eller upplåter lägenhet till bostad, varvid även ny

ägare av fastigheten skulle kunna straffas. Det är nämligen enligt kommitténs

uttalande icke säkert, att ett bötesstraff skulle kunna utkrävas

snabbare mot en ny ägare än ett mot denne förnyat vitesföreläggande.

En ny ägare som delges ett utdömningsbeslut, meddelat mot en tidigare

ägare, skulle även om bötesstraff finnes stadgat kunna vinna tid genom

ett överklagande av själva utdömningsbeslutet. Det förefaller vidare kommittén

som om ett vite skulle utgöra en kraftigare påtryckning än hotet

om ett straff, vilket väl i allmänhet skulle inskränka sig till ett ej alltför

högt antal dagsböter.

Under hänvisning till det anförda har kommittén icke ansett sig böra

föreslå någon ändring i den nuvarande ordningen i förevarande hänseende.

Departementschefen

»I departementsförslaget har vissa av bestämmelserna i kommittéförslagets

kapitel om hälsovårdskontrollen införts bland de inledande bestämmelserna

i 1 kap. Så är förhållandet med stadgandena i 119 § om de centrala

myndigheternas skyldighet att meddela råd och anvisningar samt

med föreskrifterna i 120 och 121 §§ om länsstyrelses och hälsovårdsnämnds

åligganden inom allmänna hälsovården.

Till nu förevarande kapitel i departementsförslaget har däremot koncentrerats

de formella bestämmelserna rörande hälsovårdsnämnds, länsstyrelses

och centrala myndigheters befogenheter med avseende å allmänna

hälsovården, varjämte här också meddelas vissa riktlinjer för hälsovårdsnämndernas

verksamhet.

En viktig fråga i detta sammanhang är hur ett föreläggande av hälsovårdsnämnd

i fråga om fastighet, vilken efter föreläggandets meddelande

övergår till ny ägare, skall kunna göras effektivt. Med fog kan nämligen

hävdas att de nuvarande förhållandena härvidlag i vissa avseenden är

mindre tillfredsställande. Kommittén har också utförligt uppehållit sig

vid spörsmålet men för sin del icke kunnat förorda någon ändring i den

nu gällande ordningen. För egen del anser jag icke heller på de av kommittén

anförda skälen en lösning efter de av kommittén diskuterade

alternativen —- anteckning i fastighetshoken av hälsovårdsnämndens föreläggande

eller eu övergång av föreläggandet på ny ägare — godtagbar.

Däremot har jag funnit vad riksdagen 1955 framhållit erbjuda vissa möj8

— llihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 19

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

ligheter att uppnå önskvärda förbättringar. Jag har dock ansett lämpligast

att ge de ifrågakommande bestämmelserna i ämnet den utformningen,

att hälsovårdsnämnd generellt tillägges befogenhet att vid vite ålägga

ägare av byggnad, anläggning eller upplag att vid försäljning omedelbart

anmäla den nye ägarens namn och adress till nämnden. Sådant åläggande

bör kunna meddelas antingen på samma gång som t. ex. ett föreläggande

att vidtaga viss åtgärd eller också senare, då nämnden fått kännedom

om att försäljning skett eller förberedes. Åläggandet bör förbindas med

bestämmelse om vitespåföljd.

Såväl i gällande hälsovårdsstadga som enligt kommittéförslaget förutsättes,

att hälsovårdsnämnden skall äga meddela föreskrifter i olika hänseenden

vid sidan av de lokala hälsovårdsordningarna, t. ex. rörande renhållning.

I departementsförslaget har icke upptagits någon bestämmelse

om sådan befogenhet för hälsovårdsnämnden i anslutning till de materiella

hälsovårdsföreskrifterna i tidigare kapitel, utan i stället meddelas----

en generell befogenhet för hälsovårdsnämnd att meddela erforderliga föreskrifter

utöver bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning.

Befogenheten begränsas emellertid såtillvida, att det skall röra sig

om behov i det särskilda fallet, varför---intagits en erinran om att

behov av mer allmänna föreskrifter skall anmälas av nämnden till kommunens

fullmäktige, på vilka det ankommer att intaga ifrågakommande

föreskrifter i den lokala hälsovårdsordningen.

Den nu behandlade befogenheten för hälsovårdsnämnden är avsedd att

tillgodose behovet av lokala föreskrifter i särskilt två hänseenden. Med

stöd av densamma kan hälsovårdsnämnden till en början meddela de

bestämmelser, som i ett akut läge visar sig erforderliga till undvikande

av sanitär olägenhet, t. ex. i fråga om renhållning o. dyl. Härvid kan sålunda

föreskrivas, att — t. ex. då sanitära olägenheter uppstått eller förutses

under en period av osedvanligt stark värme — sopor och annat avfall

skall dagligen bortforslas från viss ort eller att vid forsling av visst slags

orenlighet särskilda försiktighetsåtgärder skall iakttagas. Men vidare kan

nämnden med tillämpning av ifrågavarande befogenhet utfärda sanitära

föreskrifter t. ex. för en viss badplats eller ett visst lägerområde, som

börjat bli så allmänt begagnat alt anhopningen av människor föranleder

särskilda sanitära åtgärder. Befogenheten kan utnyttjas även med avseende

å enskilda områden eller lokaler. Som jag tidigare i olika sammanhang

framhållit torde det emellertid oftast, då det rör sig om mer stadigvarande

anläggningar, vara lämpligt att intaga föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning.

Föreskrifter--— kan utfärdas att gälla tills vidare eller för ett

visst bestämt tillfälle, då särskilt behov av hälsovårdsföreskrifter föreligger.

Befogenheten att utfärda föreskrifter inrymmer även möjlighet att utfärda

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

förbud mot att t. ex. ett visst lägerområde användes för det avsedda ändamålet.

Det är emellertid angeläget att denna möjlighet tillämpas med försiktighet

och över huvud taget endast kommer till användning då verkligt

starka skäl talar för ett förbud.

Då befogenheter, likartade dem som nu behandlats, enligt 8 § allmänna

ordningsstadgan tillkommer polismyndigheten för upprätthållande av allmän

ordning, är det av vikt att hälsovårdsnämnden tager erforderlig kontakt

med nämnda myndighet vid ifrågasatt tillämpning av bestämmelserna,

t. ex. i vad avser ett lägerområde.

Till skillnad från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men

i överensstämmelse med 31 § allmänna ordningsstadgan har befogenheten

att föreskriva vite i departementsförslaget icke begränsats till sådana fall,

där särskild påföljd ej är bestämd för underlåtenhet att ställa sig ett

föreläggande eller förbud till efterrättelse. Möjlighet finnes alltså att meddela

föreläggande vid vite för att framtvinga iakttagandet av en bestämmelse,

som redan är straffsanktionerad. Vitesförelägganden är i sådana fall

framför allt av betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt

tredska efter utdömande av straff men kan också tillgripas då ett åtal t. ex.

icke skulle kunna medföra tillräckligt snabbt resultat eller då ett kanske

relativt ringa bötesstraff icke kan förväntas förmå vederbörande att vidtaga

en viss åtgärd.»

Motioner

I de likalydande motionerna I:B210 och II: B 271 hemställes »att 76 §

utformas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd själv äger avgöra när och

i vilken utsträckning besiktning skall ske av bostäder och lokaler, som i

övrigt avses».

Utskottet

Den genom bestämmelserna i 70 § föreslagna generella befogenheten för

hälsovårdsnämnd att meddela erforderliga föreskrifter för särskilda fall

finner utskottet vara ägnad att effektivisera hälsovårdsarbetet. Det under

senare år allt intensivare camping- och badlivet har på sina håll skapat sanitära

problem, som visat sig svåra att komma till rätta med, även om numera

kommunerna i många fall tagit initiativ härvidlag, bl. a.- i form av lokala

ordnings- och hälsovårdsföreskrifter. I praktiken torde det emellertid liksom

hittills bli svårt att ingripa mot sanitära missförhållanden på enskild

mark, som upplåtes till allmänhetens begagnande utan att markens ägare

betingar sig särskild avgift härför. Detta är enligt utskottets uppfattning att

beklaga men synes, i varje fall t. v., få accepteras. Hithörande frågor torde

emellertid också kunna i någon mån vinna sin lösning genom att kravet på

erforderliga sanitära anordningar beaktas vid beviljande av anslag för främjande

av fritidsverksamheten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Bestämmelserna i 73 § andra stycket departementsförslaget kommer utan

tvekan att medföra en avsevärd förbättring av hälsovårdsmyndigheternas

formella möjligheter att hindra vederbörande att undandraga sig ett föreläggande.

De är därför att hälsa med tillfredsställelse, och utskottet delar

departementschefens uppfattning att det nu valda alternativet är att föredraga

framför andra tänkbara lösningar av hithörande spörsmål.

Utskottet förutsätter, att stadgandet i 74 § icke i praktiken skall få föranleda

t. ex. ett formellt remissförfarande i detaljärenden. Det är tvärtom

angeläget att var kommun för sig tillvaratager de möjligheter som lämnas

öppna genom bestämmelsen för att finna en för just den kommunen lämplig

form för samarbetet mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd. Sålunda

bör kommunerna undersöka möjligheterna att skapa ett gemensamt ritningsarkiv

för nämnderna, så att allmänheten icke i onödan nödgas tillhandahålla

dubbla ritnihgsexemplar över t. ex. ett avloppssystem.

I de likalydande motionerna I: B 210 och II: B 271 har yrkats, att 76 §

departementsförslaget utförmas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd själv

äger avgöra när och i vilken utsträckning besiktning skall ske av bostäder

och övriga i paragrafen avsedda lokaler. Motionen föranleder utskottet att

till en början framhålla, att en regelbundet återkommande besiktning i detta

sammanhang icke innebär, att nämnden skulle vara skyldig att schablonmässigt

t. ex. vart tredje år besiktiga varje bostad inom kommunen utan

hänsyn till det växlande sanitära behovet av sådan besiktning. I medicinalstyrelsens

råd och anvisningar rörande bostadsinspektion — vilka torde

komma att äga tillämpning även efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande

— rekommenderas tvärtom, att inspektionsfrekvensen skall avpassas

efter det växlande behovet. Bostäder där trångboddhet eller sanitärt

otillfredsställande förhållanden i övrigt är mest att befara bör alltså besiktigas

väsentligt oftare än andra bostäder. Vidare minskas naturligtvis behovet

av inspektion efter hand som bostadsstandarden stiger, men inom

överskådlig tid framåt kommer dock att finnas ett uttalat behov av sådan

inspektion inom flertalet kommuner, även utom hälsovårdstätort. Inspektionsverksamheten

är nämligen grundvalen för hälsovårdsnämndernas verksamhet

för höjande av bostadsstandarden. Utan inspektion skulle nämnderna

bli väsentligen hänvisade till att ingripa i sådana fall, där anmälan om

sanitärt missförhållande inkommit till nämnden. Från en sådan utformning

av hälsovårdsnämndernas bostadsverksamhet har statsmakterna tagit avstånd

redan genom de under 1930-talet genomförda ändringarna av hithörande

bestämmelser i hälsovårdsstadgan, och utskottet finner icke skäl

att i dagens läge göra något annat bedömande härvidlag. Inte minst under

rådande bostadsbrist är det angeläget, att hälsovårdsnämnderna fortlöpande

håller sig underrättade om vilka utrymmen som utnyttjas till bostad. Man

torde inte heller kunna bortse från den synpunkten, att en bostadsinspektion

utan direkt stöd i form av en författningsföreskrift lättare uppfattas

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

som ett otillbörligt intrång i privatlivet. 76 § torde därför utgöra ett stöd

för hälsovårdsnämndernas bostadsverksamhet även utom hälsovårdstätort.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionärernas angivna

yrkande.

15 kap. Om ansvar och besvär

(83—86 §§ departementsförslaget)

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén redovisar en framställning av hyresgästernas riksförbund om

begränsning av rätten att anföra besvär över hälsovårdsnämnds beslut. Genom

en sådan begränsning borde man enligt framställningen kunna undanröja

den olägenhet med det nuvarande systemet, som består i att en fastighetsägare

genom överklaganden under mycket lång tid kan förhala vidtagande

av nödvändiga och brådskande åtgärder.

I anslutning till 133 § framhåller kommittén, att 2 mom. i denna paragraf

saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga. Kommittén uttalar,

att ett föreläggande utan vitespåföljd närmast har karaktären av uppmaning,

råd eller anvisning. Med hänsyn till angelägenheten av att besvär endast

anföres i sådana fall, där en ytterligare prövning av ärendet är betingad av

rättssäkerhetens krav, anser kommittén att det över huvud taget icke bör

vara tillåtet att anföra besvär över föreläggande eller förbud, om särskild

påföljd i form av straff eller vite icke är utsatt för underlåtenhet att efterkomma

föreläggandet eller förbudet.

Enligt kommitténs uppfattning bör man emellertid icke stanna härvid

utan även förbjuda överklaganden av ett upprepat vitesföreläggande, som

tillkommit som följd av att vederbörande underlåtit att ställa sig till

efterrättelse ett tidigare vitesföreläggande, vilket han icke överklagat. Kommittén

framhåller att sakfrågan i beslutet om förnyat vitesföreläggande

redan får anses avgjord genom det tidigare beslutet, och att det icke kan

anses tillfredsställande, att i samma sak samma beslut upprepade gånger

kan dragas under högre myndighets prövning med åtföljande tidsspillan. Det

torde enligt kommitténs mening icke vara en obillig begäran, att den som erhåller

ett vitesföreläggande redan första gången saken blir aktuell tager

ställning till om han anser föreläggandet motiverat eller ej. Har han icke

anfört besvär redan första gången, bör han anses ha godtagit föreläggandet.

Departementschefen

»Förseelser mot hälsovårdsstadgan bör enligt min mening straffbeläggas

huvudsakligen då man icke lämpligen kan framtvinga efterlevnaden av en

bestämmelse genom vitesföreläggande. Liksom hittills bör straffet vara

dagsböter, och i 83 § departementsförslaget har angivits vilka förseelser mot

stadgan som skall vara straffbara. Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar

12!) och 130 §§ kommittéförslaget.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

I fråga om förseelser mot lokal hälsovårdsordning och mot föreskrift, som

hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av 70 §, har i 84 § departementsförslaget

upptagits bestämmelser om både penningböter och dagsböter. Dessa

bestämmelser har utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter

i 28 § allmänna ordningsstadgan. Normalstraffet skall vara penningböter och

dagsböter bör ifrågakomma först vid allvarligare förseelser. I lokal hälsovårdsordning

eller särskild föreskrift skall icke utsättas straff utan endast

hänvisas till denna paragraf i hälsovårdsstadgan.

De nu behandlade förseelserna bör liksom hittills lyda under allmänt åtal,

men någon särskild bestämmelse härom torde icke erfordras.

I 85 § departementsförslaget har upptagits bestämmelser om straff för

obehörigt yppande av förhållande, varom den som har att öva tillsyn enligt

hälsovårdsstadgan erhållit kunskap under sin tjänst. Bestämmelserna har

utformats i anslutning till motsvarande föreskrifter i arbetarskyddslagen

och livsmedelsstadgan.

Enligt hälsovårdsstadgan ådömda böter och viten torde, liksom fallet är

med böter och viten enligt livsmedelsstadgan, böra tillfalla kronan. Med hänsyn

till innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter

och viten fordras ingen särskild föreskrift härom i hälsovårdsstadgan.

Kommittéförslagets besvärsbestämmelser har blivit föremål för en hel del

erinringar under remissbehandlingen. Härvid har särskilt framhållits, att

bestämmelserna bör anslutas till de allmänna reglerna enligt lagen den 4

juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut samt

att de föreslagna inskränkningarna i besvärsrätten icke är godtagbara ur

rättssäkerhets- eller effektivitetssynpunkt.

I 86 § departementsförslaget har icke angivits någon särskild besvärstid, i

följd varav bestämmelserna i nyssnämnda lag skall gälla. Vid äventyr av

talans förlust skall alltså besvär över nu ifrågakommande beslut ha inkommit

till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet, men för menighet skall besvärstiden vara fem veckor.

Såsom kommittén och även flera remissinstanser framhållit föreligger

otvivelaktigt ett visst behov av att komma till rätta med det missförhållande

som består i att en med hälsovårdsnämnds föreläggande eller förbud

avsedd person utan saklig grund kan förhala beslutets verkställighet genom

överklaganden. Denna olägenhet framträder emellertid självfallet icke endast

inom allmänna hälsovården. Vidare måste det vara en grundläggande

princip inom hälsovårdsverksamheten liksom inom andra myndigheters

verksamhetsområden, att den som myndighets beslut angår skall ha möjlighet

att få myndighetens bedömande omprövat av högre instans. Även om det

inom ett visst område av den allmänna verksamheten skulle föreligga särskilt

starka skäl att införa undantag från denna grundprincip, bör frågan om

sådana undantag enligt min mening icke bedömas isolerad för en viss gren

av statsverksamheten utan utredas i ett större sammanhang. Mot den av

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

kommittén föreslagna begränsningen av besvärsrätten kan också riktas

flera anmärkningar. Den avsedda ordningen skulle sålunda, såsom också vid

remissbehandlingen framhållits, icke helt undanröja föreliggande missförhållanden,

och vidare synes kommittén icke tillräckligt ha beaktat att ett

föreläggande eller förbud även utan påföljd i form av vite kan vara av stor

betydelse för den därav drabbade, liksom att underlåtenhet att överklaga

ett beslut icke alltid innebär att man accepterat detsamma i sakligt hänseende.

På grund av de nu anförda synpunkterna har i departementsförslaget

icke upptagits någon bestämmelse om inskränkning i de allmänna reglerna

rörande befogenhet att anföra besvär över myndighets beslut.

Besvärsbestämmelsen i 86 § departementsförslaget är ej uttömmande.

Besvär över hälsovårdsnämnds beslut skall sålunda i vissa fall anföras enligt

kommunallagen. Så är fallet i fråga om beslut rörande anställande etc.

av befattningshavare hos nämnden. Mot medicinalstyrelsens beslut enligt

33 och 34 §§ må besvär anföras i den ordning som anges i instruktionen för

styrelsen.»

Utskottet

Ansvarsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga torde endast i undantagsfall

ha kommit att tillämpas. Det är att förmoda att så kommer att

bli fallet även med de nu föreslagna ansvarsbestämmelserna. Utskottet

finner emellertid sistnämnda bestämmelser ofrånkomliga som komplement

till hälsovårdsnämndens möjligheter att ingripa med vitesförelägganden

och befogenhet att vidtaga åtgärd på vederbörandes egen bekostnad.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att någon inskränkning

av möjligheterna att anföra besvär över hälsovårdsmyndighets beslut av

allmänna skäl icke bör ifrågakomma, i varje fall icke utan en mera allsidig

utredning av frågan.

16 kap. Övergångsbestämmelser

(87—90 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

»Den nya hälsovårdsstadgan torde böra träda i kraft den 1 januari 1960.

Under tiden fram till nämnda dag bör nuvarande lokala föreskrifter

och hälsovårdsordningar hinna omarbetas i anslutning till den normalhälsovårdsordning,

som kommer att fastställas av Kungl. Maj :t. Särskild

föreskrift bland övergångsbestämmelserna gör det möjligt att antaga lokal

hälsovårdsordning enligt den nya hälsovårdsstadgan redan före stadgans

ikraftträdande.

Det synes icke erforderligt att i hälsovårdsstadgan intaga en uttrycklig

bestämmelse med åläggande för hälsovårdsnämnd att undersöka i vad mån

de nya bestämmelserna bör föranleda ändring i lokala föreskrifter och

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

hälsovårdsordningar. Någon motsvarighet till 144 § andra stycket kommittéförslaget

har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Att såsom kommittén i 136 § av sitt förslag förordat införa en särskild

bestämmelse om successiv förnyelse av hälsovårdsnämnds ledamöter kan

icke anses erforderligt eller lämpligt. Däremot har i departementsförslaget

intagits de föreskrifter, som erfordras till reglering av övergången från hittillsvarande

till nu föreslagen sammansättning av hälsovårdsnämnd.

Genom övergångsbestämmelse i departementsförslaget har i ett flertal

författningar förekommande hänvisningar till områden, där 1 respektive 2

kap. gällande hälsovårdsstadga är tillämpliga, angivits hädanefter skola

avse hälsovårdstätort respektive annat område än hälsovårdstätort. Denna

övergångsbestämmelse innebär givetvis icke att de hittillsvarande tillämpningsområdena

för 1 respektive 2 kap. hälsovårdsstadgan skulle vara identiska

med hälsovårdstätort respektive område utom sådan tätort. Emellertid

torde den föreslagna anpassningen icke medföra några mera beaktansvärda

sakliga förändringar utan tills vidare kunna godtagas. Efter hand som olika

författningar ändras eller förnyas bör givetvis en närmare prövning ske

av den lämpligaste anpassningen till den nya hälsovårdsstadgans indelning

av riket i hälsovårdstätorter och andra områden.

Utöver vad som framgår av departementsförslagets övergångsbestämmelser

bör en del ytterligare ändringar vidtagas i andra författningar. Sålunda

bör ur 79 § kommunallagen uteslutas bestämmelsen om möjlighet att besluta

att område på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle,

därest Kungl. Maj :t förordnar att för området skall lända

till efterrättelse vad om stad är föreskrivet i hälsovårdsstadgan. Denna ändring

torde få ske i samband med vissa andra ändringar i kommunallagen,

varom proposition kan förväntas till 1959 års riksdag. Vidare bör vissa formella

föreskrifter i livsmedelsstadgan, vilka går tillbaka på motsvarande bestämmelser

i gällande hälsovårdsstadga men som avviker från departementsförslaget

till ny hälsovårdsstadga, ändras i samband med andra ändringar

i livsmedelsstadgan, vilka avses skola ske under år 1959. En av hälsovårdsstadgekommittén

föreslagen ändring i 78 § byggnadsstadgan, innebärande

att byggnadsnämnd vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall vara

skyldig tillse att hälsovårdsnämndens medgivande till anordnande av vattenklosett

i förekommande fall inhämtats, torde få övervägas i samband med

den pågående revisionen av byggnadslagstiftningen. I samband med andra

ändringar under år 1959 i kungl. förordningen den 19 november 1914 ang.

stämpelavgiften får bedömas ett av hälsovårdsstadgekommittén föreslaget

bilägg till förordningen av innebörd att hälsovårdsnämnd skulle befrias

från skyldighet att erlägga stämpelavgift för statsmyndigheters expeditioner.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad som anföres i propositionen under detta

avsnitt.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

Utskottets hemställan

121

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,

nr B 46, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet ovan anfört;

B. att förevar ande motioner,

1) I: B 207 och II: B 269,

2) I: B 208 och II: B 273,

3) I: B 209 och II: B 270,

4) I: B 210 och II: B 271,

5) I: B 211 och II: B 272,

6) II: B 268 samt

7) II: B 274,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 2 december 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,

fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Lars Larsson, Alvar Andersson och

Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Odhe, Lothigius, fröken Höjer, herr Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm

och fru Svensson.

Reservationer

I. beträffande »6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning~m. m.»:

av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i denna del av

utskottets yttrande ytterligare bort anföras följande:

Den i 33 § departementsförslaget föreskrivna skyldigheten att verkställa

fysikalisk-kemisk undersökning minst en gång varje år finner utskottet

onödigt betungande. I allmänhet torde vara tillräckligt, om sådan undersökning

sker vart tredje år. Nämnda skyldighet bör därför begränsas i enlighet

härmed, varvid paragrafens andra stycke kan utgå.

Synpunkter, liknande de här ovan anförda, äger enligt utskottets mening

giltighet även beträffande den i 34 § departementsförslaget uppställda

regeln, att bakteriologisk undersökning skall äga rum vid anläggning, vari

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

tillgodogöres grundvatten, minst en gång var tredje månad, därest genom

anläggningen tillhandahålles vatten åt mindre än 4 000 personer. Tiden

mellan undersökningarna synes i detta fall utan olägenhet kunna förlängas

till ett år.

Den i 35 § departementsförslaget angivna begränsningen i fråga om

kretsen av institutioner och andra, som skall äga utföra resp. fysikaliskkemisk

och bakteriologisk undersökning, anser utskottet böra utformas så,

att den avser allenast »den, som medicinalstyrelsen förklarat behörig därtill».

Härigenom ernås att statens institut för folkhälsan och statens bakteriologiska

laboratorium icke erhåller särskild auktorisation i fråga om

förevarande slag av undersökningar. En sådan auktorisation synes icke

utskottet motiverad med hänsyn till bl. a. förekomsten av lokala institutioner,

vilka är väl skickade att utföra ifrågavarande undersökningar.

Utskottet anser, att den i 36 § departementsförslaget föreskrivna skyldigheten

att tillställa förste provinsialläkaren eller förste stadsläkaren ett

exemplar av protokollet över undersökning enligt 33 eller 34 § bör gälla

allenast för det fall, att ifrågavarande läkare begärt att erhålla sådant

protokoll. I annat fall skulle läkaren bli överhopad med dylika protokoll,

något som säkerligen är till ringa gagn för hans ämbetsutövning å förevarande

område. Enligt utskottets mening skulle paragrafen få en lämplig

utformning, därest orden »utan dröjsmål» utbyttes mot orden »på anmodan».

II. beträffande »7 kap. Om avledande av flytande orenlighet»

a) av herrar Sunne, Edström och fröken Höjer, vilka ansett, att andra

stycket i denna del av utskottets yttrande bort ersättas med text av följande

lydelse:

Under senaste år har man å skilda ställen i vårt land börjat utnyttja

s. k. avfallskvarnar för förmalningen av hushållsavfall. Sådana kvarnar

ställer ökade anspråk på avloppsnätet i form av krav på större rördimensioner

och mer omfattande reningsanläggningar, varjämte det buller som

dessa kvarnar åstadkommer kan verka störande för dem som vistas i närliggande

lägenheter.

Enligt en utredning som verkställts inom medicinalstyrelsen skulle ett mer

allmänt införande av avfallskvarnar medföra en ökning av slamhalten i

avloppsvattnet med cirka 50 procent. Detta skulle kräva en betydande och

med stora kostnader förenad utökning av åtgärderna till motverkande av

vattenförorening.

Medicinalstyrelsen, som i detta ärende hört såväl statens institut för

folkhälsan som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, säger vidare: »Sett mot

bakgrunden av de skador, som på lång sikt måste bedömas bli en följd

av ett mera allmänt införande av avfallskvarnar, synes fördelarna av desamma

under i Sverige rådande förhållanden icke särskilt stora. Hushållssopornas

sammansättning är i vårt land sådan att man kan bli kvitt endast

s. 123 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

123

en mindre del av dem via en avfallskvarn, då därmed icke kan bortskaffas

t. ex. papper, glas, porslin och konservburkar.

Något motiverat behov av att installera avfallskvarnar i vårt land synes

sålunda f. n. icke föreligga. Även ett införande i mindre omfattning av

dylika kvarnar synes, med hänsyn till behovet av ökade reningsåtgärder

och framför allt den ökade föroreningsverkan som recipienterna kommer

att utsättas för, böra i möjligaste mån begränsas. Anläggningsfrågor av

denna art synes bl. a. med hänsyn därtill böra bedömas restriktivt av hälsovårdsnämnderna.

»

Som framgår av detta är användandet av avfallskvarnar en fråga med

såväl ekonomiska konsekvenser för kommunens vidkommande som hygieniska

aspekter. I likhet med motionärerna i de likalydande motionerna

I: B 208 och II: B 273 anser därför utskottet, att i normalhälsovårdsordning

för tätort bör intagas bestämmelse om tillståndstvång för avfallskvarn.

Därigenom erinras de kommunala myndigheterna om de vådor som kan

bli förknippade med en mer utbredd användning av sådana kvarnar.

b) av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i denna del

av utskottets yttrande ytterligare bort anföras följande:

I 42 § departementsförslaget stadgas skyldighet att vid anmälan om sluten

avloppsledning foga karta och beskrivning över ledningen, såframt ej dessa

handlingar eljest finnes tillgängliga för hälsovårdsnämnden. Utskottet föreslår,

att nämnda skyldighet ytterligare begränsas på så sätt, att den endast

ifrågakommer då nämnden särskilt anmodat vederbörande att inkomma

med handlingarna.

III. beträffande »8 kap. Om klosett och urinoar»:

av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i denna del av

utskottets yttrande ytterligare bort anföras följande:

I 46 § departementsförslaget stadgas skyldighet att vid ansökan om tillstånd

att anordna vattenklosett foga ritning över anläggningen, såframt ritning

ej eljest finnes tillgänglig för hälsovårdsnämnden. I likhet med vad

som anförts uti reservationen under II b) anser utskottet, att ritning skall

behöva ingivas endast i de fall, då hälsovårdsnämnden anmodat vederbörande

därom.

IV. beträffande »13 kap. Om hälsovårdsordning»:

av herr Edström.

V. beträffande »14 kap. Om hälsovårdskontroll»:

av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson, Lothigius och Wahrendorff,

vilka ansett, att fjärde stycket i denna del av utskottets yttrande bort

ersättas med text av följande lydelse:

I de likalydande motionerna I:B210 och II: B 271 har yrkats, att 76 §

departementsförslaget utformas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd själv

äger avgöra när och i vilken utsträckning besiktning skall ske av bostäder

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958

och övriga i paragrafen avsedda lokaler. I anslutning till motionerna vill

utskottet till en början framhålla, att behovet av förevarande inspektionsverksamhet

icke generellt kan sägas vara beroende av huruvida lokalerna

och bostäderna ligger inom eller utom hälsovårdstätort. Enligt utskottets

mening kan det sålunda finnas visst fog för att både inom och utom hälsovårdstätort

regelbundet besiktiga sådana lokaler som hotell, pensionat och

frisersalonger. Vad däremot beträffar bostäder, så finner utskottet att det

ej kan anses nödvändigt med rutinmässigt återkommande besiktning av

en kommuns alla bostäder, vare sig inom eller utom hälsovårdstätort.

I den mån behov av bostadsinspektion föreligger, så torde detta vara att

finna företrädesvis inom de områden, där 1 kap. gällande hälsovårdsstadga

nu är tillämpligt, medan hälsovårdsnämnderna i övrigt torde äga tillfredsställande

kännedom om bostadsbeståndet i kommunen även utan rutinmässig

inspektionsverksamhet. Några bestämmelser i hälsovårdsstadgan om skyldighet

att fortlöpande förrätta bostadsinspektion inom områden, där 1 kap.

gällande hälsovårdsstadga ej är tillämpligt, erfordras alltså icke. Där 1 kap.

nu är tillämpligt, torde vidare hälsovårdsnämnderna själva även utan uttrycklig

författningsföreskrift vara medvetna om behovet av bostadsinspektion

samt om nödvändigheten av att tillgodose detta behov.

Under hänvisning till det anförda vill utskottet föreslå, att 76 § departementsförslaget

erhåller sådan utformning, att hälsovårdsnämnd därigenom,

utan skillnad mellan hälsovårdstätort och annat område, ålägges skyldighet

att utföra regelbundet återkommande besiktning av samlingslokaler, som

icke står under särskild tillsyn i hälsovårdshänseende av annan myndighet,

samt av lokaler som avses i 24—26 §§ departementsförslaget, men att åt

nämndens eget bedömande överlämnas att avgöra i vilken utsträckning

inspektion av bostäder på grund av föreliggande behov bör ske.

VI. beträffande »15 kap. Om ansvar och besvär»:

av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i utskottets yttrande

i denna del bort efter första stycket intagas ett stycke av följande

lydelse:

Tolkningen av begreppet »sanitär olägenhet» kommer i fortsättningen liksom

hittills att i flera fall bli av grundläggande betydelse för tillämpning av

straffbestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Det hade under sådana omständigheter

varit värdefullt ur rättssäkerhetssynpunkt, om begreppet kunnat

på något sätt närmare definieras. Utskottet har emellertid, såsom framgår

av vad tidigare anförts, anslutit sig till departementschefens uttalande, att

någon ur alla synpunkter tillfredsställande definition av begreppet knappast

är möjlig. Med hänsyn till ansvarspåföljderna förutsätter utskottet

dock att ett missförhållande skall ha uppnått en viss intensitet innan myndigheterna

anser »sanitär olägenhet» i hälsovårdsstadgans bemärkelse föreligga.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 125

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition. .............................................. 1

Författningsförslaget................................................... 1

Motioner.............................................................. 21

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 21

Inledning............................................................. 22

Allmänna synpunkter................................................... 25

Vissa huvudfrågor i förslaget till ny hälsovårdsstadga............... 26

1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper 26

2. Hälsovårdsorganisationen........................................... 30

3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m......................... 45

4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra författningar,

m. m..................................................... 50

5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter............................... 54

6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga .......................... 57

Begreppet sanitär olägenhet............................................. 58

Förslaget till ny hälsovårdsstadga........................................ 60

1 kap. Inledande bestämmelser....................................... 60

2 kap. Om hälsovårdsnämnd......................................... 62

3 kap. Om bostad................................................... 66

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m................ 73

5 kap. Omlokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m.m. 76

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m............... 78

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet............................ 82

8 kap. Om klosett och urinoar........................................ 87

9 kap. Om renhållning............................................... 91

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss......................... 93

11 kap. Om hållande av djur.......................................... 96

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m......... 99

13 kap. Om hälsovårdsordning......................................... 105

14 kap. Om hälsovårdskontroll......................................... 112

15 kap. Om ansvar och besvär......................................... 117

16 kap. Övergångsbestämmelser........................................ 119

Utskottets hemställan.................................................. 121

Reservationer......................................................... 121

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.