Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 70 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr B 78 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås och fröken Wetterström.

1958-07-08 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:3, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 70 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr B 78 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås och fröken Wetterström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

1

Nr B 3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av förordningen

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr B 70 i första kammaren av herr Sveningsson

samt nr B 78 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås och

fröken Wetterström.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

»1) att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse av bilaga till förordningen den H december 1956 (nr

630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Antal

ersättnings- dagar per

medlem

Daghjälpsbi- dragets storlek

i % av hela

bidragsunder- laget enl. 3 §

vid olika antal

ersättn.dgr

pr medlem

Antal

ersättnings- dagar per

medlem

Daghjälpsbi- dragets storlek

i % av hela

bidragsunder- laget enl. 3 §

vid olika antal

ersättn.dgr

per medlem

Antal

ersättnings- dagar per

medlem

Daghjälpsbi- dragets storlek

i % av hela

bidragsunder- laget enl. 3 §

vid olika antal

ersättn.dgr

per medlem

0—3

0,0

6

15,1

17

35,0

3,25

1,5

7

18,7

18

35,6

3,50

3,0

8

21,7

19

36,1

3,75

4,4

9

24,3

20

37,5

4

5,9

10

26,5

21

43,5

4,25

7,2

11

28,4

22

48,5

4,50

8,4

12

30,0

23

53,5

4,75

9,7

13

31,3

24

58,5

5

10,8

14

32,5

25

63,5

5,25

12,0

15

33,5

26

68,5

5,50

13,0

16

34,3

27 o.

däröver

75,0

Särskilda bestämmelser--— sker avrundningen uppåt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 0)58

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte företaga en översyn av statsbidragsbestämmelserna

vad angår medlem i arbetslöshetskassa

som åtnjuter tjänste- eller folkpension».

I motionerna hänvisas beträffande motiveringen till två vid 1958 års

A-riksdag väckta likalydande motioner, I: 218 och II: 248. över dessa motioner

— som icke slutbehandlades av riksdagen före riksdagsupplösningen

— avgavs på utskottets begäran yttranden av kungl. arbetsmarknadsstyrelsen

och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. För innehållet

i yttrandena lämnas en redogörelse nedan i utlåtandet.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 248 vid 1958 års A-riksdag.

Gällande bestämmelser

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa

Enligt 1 § förordningen den lb december 1956 (nr 629) om erkända

arbetslöshetskassor må registrerad understödsförening, vilken enligt sina

stadgar bereder medlem understöd i enlighet med vad i förordningen stadgas,

på sätt i förordningen närmare angives antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Med antagande följer rätt till statsbidrag.

I förordningen finnes inga fixa åldersgränser fastställda för rätten att

tillhöra erkänd arbetslöshetskassa. Det har överlämnats till kassorna själva

att bestämma åldersgränserna för rätten till medlemskap. Enligt 9 § i förordningen

skall från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller

att där kvarstå såsom medlem uteslutas bl. a. den som inte uppnått viss i

stadgarna angiven ålder. Enligt 10 § må från sådan rätt uteslutas bl. a.

den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Jämlikt bestämmelse i samma paragraf må från sådan rätt vidare uteslutas

den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan synnerlig

risk för arbetslöshet är för handen.

I 17 § nämnda förordning regleras de former, i vilka understöd må utgå

från erkänd arbetslöshetskassa. Understöd skall utgivas dels i form av ett

för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i form av familjetilltägg

till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg samt, i den mån

kassa så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Understöd

må vidare utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader

för tillträdande av arbete å annan ort. I annan form än nu sagts

må understöd icke utgivas av erkänd arbetslöshetskassa.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 är 1938

Daghjälp må enligt förordningen icke överstiga 20 kronor om dagen.

Barntillägg utgör 1 krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket sådant

tillägg skall utgå. Maketillägg och husföreståndarinnetillägg utgör

vartdera 2 kronor om dagen.

Ersättning må enligt 20 § ulgå endast till arbetslös medlem över 16 år,

som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Medlem må

icke uppbära daghjälp för mer än 156 dagar under varje försäkringsår.

Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass medgiva att

sådan hjälp får utgå för högst 210 dagar varje år. Den tid för vilken daghjälp

under ett försäkringsår må utgå skall som regel utgöra minst 120

dagar för medlem som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år (31 §).

Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen

regelbundet förekommer, eller föreligger eljest särskilda omständigheter,

äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss grupp

av dem föreskriva begränsning av rätten till daghjälp. Därvid kan stadgas

att karenstiden för erhållande av arbetslöshetshjälp — normalt sex dagar —•

skall förlängas, dock icke mer än till tre månader, vidare att daghjälp ej

skall utgivas för viss tid av året eller att den tid, för vilken daghjälp längst

må utgå under försäkringsåret, skall uppdelas i två perioder, av vilka den

ena skall omfatta tid under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Tillsynsmyndighet över arbetslöshetskassorna är kungl. arbetsmarknadsstyrelsen.

Statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa

Nu gällande bestämmelser om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

återfinnes i förordningen den 74 december 1956 (nr 630) om statsbidrag

till erkända arbetslöshetskassor. Enligt nämnda förordning utgår

statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag,

familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidraget utgår för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, dels

med ett grundbelopp av 2 kronor 25 öre vid en daghjälp av 5 kronor 50

öre, dels med ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona varmed daghjälpen

överstiger 5 kronor 50 öre. Det sammanlagda grundstatsbidraget

begränsas till högst 5 kronor för varje understödsdag, vilket belopp nås

vid en daghjälp av 16 kronor 50 öre. Om daghjälpen fastställes till lägre

belopp än 5 kronor 50 öre utgår grundstatsbidraget med 40 % av det fastställda

daghjälpsbeloppet.

Daghjälpsbidraget börjar ulgå när antalet understödsdagar per årsmedlem

i en kassa eller en klass inom en kassa överstiger 3. Det utgår för

kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader

för daghjälp efter avdrag dock av vad som svarar mot grundstatsbidraget.

Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per

medlem i överensstämmelse med en vid förordningen om statsbidrag till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 dr 1958

erkända arbetslöshetskassor fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

Denna tabell är av följande lydelse:

Antal ersättnings- dagar per medlem

Daghj älpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

Antal ersättnings- dagar per medlem

Daghj älpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

0—3

0,0

11

56,8

3,25

3,0

12

60,0

3,50

6,0

13

62,7

3,75

8,9

14

65,0

4

11,9

15

67,0

4,25

14,4

16

68,7

4,50

16,9

17

70,1

4,75

19,4

18

71,3

5

21,9

19

72,2

5,25

24,0

20

73,0

5,50

26,1

21

73,7

6

30,3

22

74,2

7

37,5

23

74,6

8

43,5

24

74,8

9

48,7

25

74,9

10

53,1

26 och där- över

75,0

Särskilda bestämmelser:

Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt

Iramgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,

varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels

procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

Familjetilläggsbidraget utgör 75 % av kassans utgifter för familjetillIägg
Förvaltningsbidraget

utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till

antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),

dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode

till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidraget

utgör 5 kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som ej överstiger

3 000, 4 kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som

överstiger 3 000 men ej 25 000, och 3 kronor per årsmedlem för det antal

årsmedlemmar, som överstiger 25 000.

I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år,

utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst

78 ersättningsdagar under försäkringsåret.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

5

Historik

Statsbidragsreglerna

Vid 1953 års riksdag framlades i proposition nr 166 förslag till

en betydande höjning av de belopp, varmed ersättning vid arbetslöshet kan

utgå från de erkända arbetslöshetskassorna. I propositionen föreslogs också

vissa höjningar av statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i propositionen

bl. a., att kostnaderna för hjälp vid arbetslöshet utan tvivel vore

av den arten, att de till avsevärd del borde bäras av samhället. Den i propositionen

föreslagna kostnadsfördelningen kunde sägas innebära, att de

försäkrade skulle svara för minst cirka 40 % av understödskostnaderna

vid sådan arbetslöshet som förekommit under det senaste årtiondet. Emellertid

borde framhållas, att statens andel bleve avsevärt lägre, om man

såge till arbetslöshetskassornas inkomster, vilket berodde på att en icke

obetydlig del av inkomsterna ginge till fondering. Den föreslagna ökningen

av statens kostnadsandel torde enligt departementschefen i föreliggande

läge vara en förutsättning för en snabb höjning av ersättningsnivån. För

att arbetslöshetskassorna skulle få en tillräckligt hållbar grund för att i

praktiken kunna genomföra den åsyftade förbättringen av ersättningarna

syntes det ofrånkomligt, att åtminstone för den närmaste framtiden definitiv

ställning toges till vissa principfrågor beträffande bl. a. försäkringens

finansiering. Den bästa effekten av ett ökat statligt stöd torde enligt departementschefen

ernås, om stödet finge formen av ett förbättrat grundstatsbidrag.

Ett sådant bidrag av den föreslagna storleken gåve kassorna

möjlighet att omedelbart företa en betydande höjning av daghjälpen. Vidare

bundes därigenom även kassor med låg arbetslöshetsrisk vid försäkringen.

Beträffande dessa kassor förelåge eljest en viss risk för att de

skulle frigöra sig för att slippa den statliga kontrollen med arbetsförmedlingstvång

för arbetslösa medlemmar m. in.

I två likalydande motioner hemställdes bl. a., att riksdagen måtte bifalla

propositionen med den ändringen att grundstatsbidraget sänktes med

omkring en tredjedel och att skalan för daghjälpsbidraget utformades så

att statsbidraget stege från tre procent vid 3,25 understödsdagar per årsmedlem

till 80 å 85 % vid minst 26 understödsdagar.

Propositionen och motionerna behandlades av sammansatt stats- och

andra lagutskott i dess utlåtande nr 7. Utskottet föreslog, att riksdagen

med avslag å motionerna, såvitt de avsåge statsbidragsreglerna, måtte antaga

de genom propositionen framlagda förslagen till ändring i förordningen

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Riksdagen beslö! i enlighet med utskottets förslag.

Genom de år 1953 beslutade ändringarna om statsbidrag höjdes grundstatsbidraget

från 75 öre för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

■— enligt regler för vilka ovan redogjorts — högst 5 kronor. I fråga om

daghjälpsbidraget, för vilket procentsatserna senast fastställts år 1941, och

familjetilläggsbidraget gjordes ingen ändring. Emellertid ökades statens

kostnader lör dessa bidrag, enär bidragen utgår med viss procent av daghjälp

resp. familjetillägg samt en väsentlig höjning av understödsbeloppen

genomfördes. Beträffande slutligen förvaltningsbidraget höjdes detta med

vissa belopp.

Vid 1954 års riksdag framställdes i två likalydande motioner

yrkanden av i princip samma innehåll som de ovan nämnda motionerna

vid 1953 års riksdag.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 14 de i motionerna framställda

yrkandena. Utskottet framhöll därvid bl. a., att genom beslut vid

1953 års riksdag möjliggjorts en väsentlig förbättring beträffande ersättningarna

från arbetslöshetskassorna och att det för kassorna uppenbarligen

vore av betydelse, då de genomförde den beslutade förbättringen av

ersättningarna, att de antagna grunderna för statsbidragen icke alltför snart

ändrades.

Riksdagen godtog utskottets yttrande.

Samma yrkanden som framställts vid 1954 års riksdag återkom i motioner

vid riksdagarna ettvart av åren 1955—1957 utan att dock vinna riksdagens

bifall.

Den vid 1956 års riksdag framlagda propositionen nr 144, innehållande

bl. a förslag till ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

upptog de tidigare gällande slatsbidragsreglerna i stort sett

oförändrade.

Andra lagutskottet tillstyrkte propositionen i berörda del utan erinran,

och riksdagen fattade beslut i enlighet därmed.

Pensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen

Socialvårdskommittén framhöll i sitt betänkande angående obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) i fråga om övre åldersgräns för

tillhörighet till försäkringen, att det alltid är angeläget att undvika en

sammanblandning av hjälpformer. Om inte undantag från rätten till understöd

från arbetslöshetsförsäkringen infördes, skulle det ofta inträffa, att

hjälp samtidigt utginge från såväl folkpensioneringen som arbetslöshetsförsäkringen.

Anledningen till att äldre personer borde uteslutas från rätten

till understöd från försäkringen var att söka i deras minskade arbetsförmåga

och den ändring, som föranleddes i den enskilde individens ställning

på arbetsmarknaden. Bedömningen av om till högre ålder komna personer

hade kvar sin arbetsförmåga var en så vansklig sak, att det inte kunde

vara lämpligt att för deras del införa en understödsrätt, som var beroende

på prövningen av ett sådant villkor. Många personer bevarade, framhöll

kommittén vidare, utan tvivel ännu i ganska hög ålder sin arbetsförmåga i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

det närmaste oförändrad. Det kunde inte gärna göras gällande, att de

komme att bli mindre villiga att ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens

förfogande, om de ställdes utanför arbetslöshetsförsäkringen. De hade

enligt kommittén ofta inte regelbundna, längre anställningar utan tog i

stället tillfälliga arbeten för att förbättra sin ekonomi. Därest folkpensionärer

genom eget arbete kunde höja sin standard, vore detta att betrakta

som enbart förmånligt såväl för den enskilde som för samhället. Däremot

funnes enligt kommitténs åsikt intet motiv att tillförsäkra dem ett särskilt

understöd för det fall att de inte lyckades erhålla ett lämpligt arbete. Kommittén

ansåg därför, att från rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen

borde uteslutas var och en, som förvärvat rätt till ålderspension från

folkpensioneringen. Understödsrätten från försäkringen skulle alltså upphöra

vid 67 års ålder. Kommitténs ordförande jämte två ledamöter och tre

sakkunniga anmälde avvikande mening beträffande ifrågavarande kategoris

ställning inom försäkringen.

1950 års besparingsutredning framhöll i en promemoria den 14 november

1950, att åtgärder borde övervägas för att förhindra att exempelvis folkpensionärer

och andra kategorier, som i annan ordning blir tillgodosedda,

kommer i åtnjutande av ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen anförde i sitt betänkande

med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor in. in.

(SOU 1955: 27) bl. a.

Gällande ordning leder i många fall till att äldre personer, som blir arbetslösa

av annan anledning än akut sjukdom, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan

under den maximala ersättningstiden och därefter definitivt

lämnar förvärvslivet. Detta förhållande gäller emellertid inte endast

personer, fyllda 67 år. Många lämnar sin anställning på grund av pensionering

eller av annan anledning före 67 års ålder. Även i dessa fall blir

följden ofta den att medlemmen, om han söker annat arbete men inte lyckas

erhålla sådant, uppbär ersättning under den maximala tiden, innan

han definitivt lämnar förvärvslivet och arbetslöshetskassan. En åldersgräns

vid 67 år är därför i själva verket föga effektiv, då det gäller att förhindra

det man vill undvika i detta sammanhang nämligen att arbetslivet

avslutas med en ersättningsperiod. Att möta detta med en lägre gräns än

67 år går cj heller då den före 67 år utgående invalidpensionen i mindre

grad än ålderspensionen kan tagas till intäkt för inskränkningen. Den som

får eu dylik är i så hög grad arbetsoförmögen att kassaersättning ej kan

utgå.

Även om det är klart både att arbetslöshetsförsäkringens handhavande

är förknippat med praktiska svårigheter beträffande de äldre medlemmarna

och att försäkringen ekonomiskt belastas genom utbetalning av ersättning

till dessa åldersgrupper, talar å andra sidan vägande skäl mot det av

social vårdskommittén och besparingsutredningen framlagda förslaget, att

personer med ålderspension skall utestängas från försäkringen.

Det är sålunda ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern,

i stor utsträckning fortfarande är verksamma i yrkesarbete och måste betraktas

som fullt arbetsföra. Enligt 1950 års folkräkning uppgick antalet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

personer i åldersgruppen 65—69 år till sammanlagt 271 201, varav 90 861

(33,5 procent) hade förvärvsarbete. I åldersgruppen 70 år och däröver uppgick

antalet till 456 016, varav 65 259 (14,3 procent) hade förvärvsarbete.

Den fortgående ökningen av medellivslängden och förskjutningen inom

befolkningen i riktning mot ett starkt ökat antal personer i de högre

åldersgrupperna talar för att antalet yrkesverksamma personer i dessa

åldersgrupper kommer att stiga. För dessa yrkesverksamma grupper synes

behovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de nått folkpensionsåldern.

Om en sådan person drabbas av arbetslöshet, synes det rimligt, att

han kan få komma i åtnjutande av det skydd mot skadorna för inkomstbortfallet

vid arbetslöshet, som erbjudes genom arbetslöshetsförsäkringen.

Med utgångspunkt från det anförda ansåg utredningen att arbetslöshetskassorna

fortfarande själva borde äga bestämma, huruvida ifrågavarande

åldersgrupper skulle uteslutas.

I proposition nr 744 till 1 9 5 6 års riksdag anförde föredragande

departementschefen bl. a.

Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspensionärer

fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För

dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt

legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall

på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhållas, att försäkringens

arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av

sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt

utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning

gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbetsför

och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som

nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga inskränkningar

i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkringsersättning.

Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att

ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan

hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den

praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre

kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn

till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vanskligt

att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande

blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses

arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder

måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen påpekat

leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir

arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal ersättningstid

och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte

anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till

ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan

endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensionärer,

kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknadsläge

ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas

hänföra sig till dem.

Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning

inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha

opaginerad Kontrollera mot PDF

!)

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills

vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålderspensionärer

inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till

ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar,

d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under

vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstämmelse

med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för

ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och

samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anledning

att begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålderspensionärer,

bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas

av kassorna själva.

Jag förutsätter, alt folkpensionärernas ställning inom försäkringen upptages

till förnyat övervägande i samband med frågan om ett effektivare

pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lösning.

De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett provisorium.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58 förklarade sig andra lagutskottet

ej ha funnit anledning till erinran mot de synpunkter departementschefen

anfört. Utskottet framhöll att reglerna borde betrakas som ett

provisorium i avvaktan på lösningen av frågan om ålderdomsskyddet.

Motionerna

I motionerna återges en uppställning rörande storleken av de till de

största kassorna för år 1956 utbetalade grundstats- och daghjälpsbidragen.

Uppställningen utvisar också antalet ersättningsdagar per medlem

samt relationen mellan utgivna bidrag och inbetalade medlemsavgifter.

Därefter anför motionärerna:

Av uppställningen framgår, att de tre i avsnittet byggnads- och anläggningsverksamhet

ingående kassorna uppburit daghjälpsbidrag med tillhopa

15 388 706 kr. Detta motsvarar 78 % av hela det av statsverket i daghjälpsbidrag

utbetalade beloppet 19 769 022 kr. Av hela grundstatsbidraget om

22 968 880 kr. gick 10 577 294 kr. eller 46 % till de tre byggnadskassorna,

och dit gick också 52 % (4 053 433 kr.) av familjetilläggsbidraget om

7 838 982 kr. De tre stora byggnadskassorna hade den 31 december 1956

165 432 medlemmar eller 13 % av medlemsantalet i samtliga erkända arbetslöshetskassor.

Eftersom alltså kassor med 13 % av samtliga kassamedlemmar uppburit

30 019 433 kr. eller 60% av hela det i statsbidrag till försäkringsersättningen

utbetalade beloppet om 50 576 884 kr., borde arbetslösheten inom

dessa kassor ha varit uppseendeväckande hög. Som framgår av den ovan

gjorda uppställningen var också det genomsnittliga antalet ersättningsdagar

förhållandevis högt inom byggnadskassorna. Detta är emellertid något för

dessa normalt, ly i byggnadsverksamheten är både arbetet mer säsongbundet

och platsbyten — med åtföljande hög arbetslöshet — vanligare än

inom andra näringsgrenar. Att byggnadsfackens arbetslöshet under år 1956

icke varit i jämförelse med andra år uppseendeväckande hög framgår av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

nedanstående uppställning, som anger den procentuella arbetslösheten i

fackförbunden inom byggnads- och anläggningsverksamheten samt — såsom

jämförelse — inom industrien.

Arbetslöshet i fackförbunden i procent

Byggnads- och

anläggnings-

Industri

verksamhet

1950

............ 5,6

1,2

1951

............ 4,2

1,0

1952 ............

5,1

1,5

1953 ............

6,0

1,9

1954 ............

............ 5,4

1,8

1955 ............

............ 5,6

1,5

1956

6,8

1,9

Arbetslösheten inom byggnadsfacken är avsevärt högre än den genomsnittliga

och kunde därför vid i övrigt lika villkor för de olika facken motivera

särskilda förmåner till byggnadskassorna. Det bör emellertid framhållas,

att den relativt höga lönenivån inom byggnadsbranschen motiverats

av bl. a. den större arbetslöshetsrisken.

Under år 1955 var den genomsnittliga timlönen för vuxna manliga industriarbetare

4 kr. 64 öre och för byggnadsarbetare 5 kr. 98 öre. Skillnaden är

29 % och innebär alltså att den större lönen väl kompenserar en cirka fyra

enheter högre arbetslöshetsprocent. Statsbidragen till byggnadskassorna

borde därför rätteligen utgå enligt andra grunder än bidragen till övriga

kassor. Genom den schablonmässiga bidragsgivningen blir byggnadsarbetarna

dubbelkompenserade för sin större arbetslöshetsprocent.

Vi anser det lämpligt att nedbringa den påtalade överkompensationen och

förordar att detta sker genom en ändring av reglerna för utbetalande av

daghjälpsbidrag på sätt framgår av nedan intagna förslag till sänkta bidragsprocentsatser.

Härigenom skulle viss höjning av medlemsavgifterna

nödvändiggöras. Storleken därav för de femton största kassorna, beräknad

på grundval av utgifterna 1956, framgår av omstående sammanställning,

vari även anges det mediandaghjälpsbelopp, för vilket respektive kassors

medlemmar var försäkrade.

Medlemsavgifterna skulle som synes — utom beträffande byggnadskassorna

— antingen förbli oförändrade eller endast höjas obetydligt.

Vi anser icke att en ökad fondering är påkallad. De totala fonderna uppgick

vid slutet av 1956 till 279 milj., vilket innebar en ökning under året

med drygt 20 milj. Dessa siffror bör ses i relation till den under året utbetalade

försäkringsersättningen — 85 milj. — varav 50 milj. i statsbidrag.

Om de ändrade reglerna varit i kraft 1956 hade statsbidraget utgått med ca

40 milj.

Till frågan om pensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen

anför motionärerna:

Arbetslöshetsförsäkringens syfte får anses vara att underlätta försörjningen

under den tid som förgår, innan en arbetslös genom egna och arbetsförmedlingens

ansträngningar erhållit nytt arbete. Den förutsätter i enlig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

het härmed både arbetsvillighet och arbetsförmåga. Det får antagas icke ha

varit lagstiftarnas avsikt att understöd skall utges för den som frånträder

sin tjänst vid i förväg bestämd ålder och erhåller med tjänsten förenad pension.

Pensionsåldern bör och torde också i allmänhet vara så bestämd att

arbetstagaren, när pensionsålder uppnås, icke längre förmår fullgöra sin

uppgift på tillfredsställande sätt. Kan han alltjämt utföra sitt arbete lär han,

åtminstone under perioder av full eller överfull sysselsättning, beredas tillfälle

att kvarstå i tjänst och tidpunkten för pensioneringen alltså förskjutas.

Det är uppenbart att den som avgått ur tjänst med pension icke är arbetslös

i den mening, som bör grunda rätt till understöd. Om stadgarna icke innehåller

inskränkande bestämmelser betraktas emellertid även en pensionär

såsom arbetslös och understödsberättigad såvida han anmäler sig på arbetsförmedlingen

och icke kan anvisas för honom lämpligt arbete, något som

naturligt nog oftast inte är möjligt. Kännedom om denna lucka har på sina

håll lett till den uppfattningen att medlemmarna alltid har rätt till minst ett

understöd, nämligen när de själva och andra räknar med att de definitivt

upphört att vara arbetstagare.

Medan en inskränkning i rätten till arbetslöshetsunderstöd för dem, som

avgått med pension vid fastställd ålder, får anses vara starkt motiverad,

kan andra synpunkter anmäla sig i fråga om arbetstagare utan rätt till

tjänstepension. För dessa anses emellertid folkpensionen bereda en dräglig

försörjning. Så länge denna i huvudsak bestrides av skattemedel är det icke

tillfredsställande att vissa folkpensionärer, nämligen medlemmarna i arbetslöshetskassorna,

därutöver skall erhålla av staten delvis bekostade arbetslöshetsunderstöd.

Denna inadvertens blir än mer framträdande sedan planerade

förbättringar i folkpensionen genomförts. Närmast till hands synes

ligga en bestämmelse, som innebär att statsbidrag icke i någon form skall

lämnas arbetslöshetskassa i fråga om medlemmar som fyllt 67 år. Men statsbidrag

synes icke heller böra utgå för understöd till medlemmar, som avgått

ur tjänst med pension före 67 års ålder.

Innan ett avgörande i berörda avseende träffas erfordras emellertid en

utredning, och vi förordar därför att en sådan snarast verkställes.

Remissyttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.:

Genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen uttages av de försäkrade

varje år betydande belopp avsedda till arbetslöshetsersättning. Genom arbetslöshetsförsäkringen

avlastas därigenom samhället stora kostnader för

arbetslösheten. Trots det statsbidrag, som utgår till arbetslöshetskassorna,

anser styrelsen att finanseringen av den hjälp, som arbetslöshetsförsäkringen

ger de arbetslösa, sker på ett för staten mycket fördelaktigt sätt. År

1956 utgjorde sålunda de försäkrades avgifter till arbetslöshetskassorna 53,6

miljoner kronor och statsbidraget 55,1 miljoner kronor. Försäkringsersättningen

uppgick till 84,9 miljoner kronor.

Beträffande grunderna för beräkningen av dagh jälpsbidraget innebär det

av motionärerna framlagda förslaget en reduktion av detta bidrag till

hälften av vad som utgår enligt gällande bestämmelser, då utbetalningen

i eu daghjälpsklass uppgår till högst 19 dagars ersättning per årsmedlcm.

Därefter höjs bidragsprocenten hastigt för att vid 27 ersättningsdagar per

opaginerad Kontrollera mot PDF

1- Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

årsmedlem uppgå till 75 % eller samma värde som enligt gällande statsbidragsgrunder

uppnås vid 26 ersättningsdagar per årsmedlem. I detta

sista intervall är procentsatsens stegring så stark, att daghjälpsbidraget

stiger mer än den utbetalda daghjälpen. Detta är enligt styrelsens mening

icke tillfredsställande.

I det gynnsamma arbetsmarknadsläge, som varit för handen under en

längre följd av år, har det endast undantagsvis inträffat, att antalet ersättningsdagar

överstigit 19 per årsmedlem. Om arbetslösheten icke undergår

en mycket väsentlig ökning kommer därför den föreslagna bidragsskalan

att innebära eu minskning av daghjälpsbidraget till inemot hälften.

De avgifter, som motionärerna beräknat vara erforderliga i samband med

en sänkning av statsbidraget, torde ha erhållits genom "att den kostnadsökning

för medlemmarna, som uppkommit genom sänkningen av statsbidraget,

fördelats jämnt på samtliga avgifter. En sådan metod är icke tillfredsställande,

i det att den bygger på endast ett års erfarenhet och icke

innefattar erforderlig säkerhetsbelastning.

Vid bedömningen av statsbidragets storlek bör uppmärksammas statsbidragets

starkt återförsäkrande effekt vid stegringen av en arbetslöshetskassas

utgifter i samband med ökad arbetslöshet. Det synes knappast lämpat

att genom en sänkning av statsbidraget minska denna återförsäkrande

el lekt i en lid, da arbetslöshetskassornas kostnader för försäkringsersättningar

mera väsentligt höjts.

Härtill kommer att statsbidraget möjliggör en utjämning av avgifterna

mellan olika arbetslöshetskassor. I en frivillig försäkring torde det icke

vara möjligt att på annat sätt åstadkomma en dylik utjämning mellan olika

kassor. Trots detta varierar för närvarande avgifterna med hänsyn till i

första hand arbetslöshetsrisken mellan 1 och 21 öre i veckan per tillförsäkrad

daghjälpskrona. En sänkning av statsbidraget skulle medföra en

icke önskvärd ytterligare ökning av differensen i avgifterna olika kassor

emellan. Redan med nuvarande splittring i avgiftsnivån riktas understundom

kritik mot de alltför stora avgiftsdifferenserna. Särskilt kommer denna

kritik från försäkrade i kassor inom låglöneyrken med säsongarbetslöshet.

Framhållas må även, att frågan om fördelningen av de erkända arbetslöshetskassornas

kostnader mellan staten och de försäkrade varit föremål

för prövning i riksdagen så sent som år 1953, varvid såväl grundstatsbidraget

som förvaltningsbidraget höjdes medan procentsatserna för daghjälpsbidraget

bibehölls oförändrade.

Motionärerna har vidare ansett en ökad fondering icke vara påkallad. De

totala fonderna uppgick i slutet av 1956 till 279 miljoner, vilket innebär en

ökning under året med drygt 20 miljoner kronor.

Fondökningen har under de senaste tio åren i genomsnitt legat mellan

19 och 20 miljoner kronor per år. Denna ökning motsvarar icke ökningen av

antalet medlemmar och försäkringsförmånerna under denna lid. Detta visas

av följande siffror. År 1947 motsvarade den samlade fonderingen per årsmedlem

15 dagars ersättning. Detta antal steg år 1952 till 21 dagar men har

sedan sjunkit och utgjorde år 1956 endast 13 (lagar. Den årliga fondökningen

motsvarade vid tioårsperiodens början ungefär 1,5 dagars ersättning. Under

åren 1955 och 1956 motsvarade fondökningen endast 0,8 dagars aktuell försäkringsersättning.

Om statsbidraget till arbetslöshetskassorna minskas, utan att avgifterna

böjs i däremot svarande grad, bleve följden härav en enligt arbetsmarknads
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 dr 195S

styrelsens uppfattning icke försvarlig sänkning av kassornas säkerhetsmarginaler.

Emellertid förutsätter motionärerna en avgiftshöjning motsvarande

den föreslagna minskningen av daghjälpsbidraget. Detta skulle medföra,

att säkerhetsmarginalerna upprätthålles och att fondbildningen skulle bibehållas

vid sin nuvarande nivå, om förutsättningarna i övrigt är oförändrade.

Som jämförelse kan vidare nämnas, att fonderna i de svenska arbetslöshetskassorna

väsentligt understiger fonderna per årsmedlem inom såväl den

frivilliga danska arbetslöshetsförsäkringen som den obligatoriska norska

arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser icke att fonderingen

i de svenska arbetslöshetskassorna är tillräcklig eller att fondbildningen

överstiger vad som kan vara skäligt och lämpligt.

Beträffande motionärernas förslag om verkställande av en översyn av statsbidragsbestämmelserna

i fråga om medlem i arbetslöshetskassa, som åtnjuter

tjänste- eller folkpension, vill styrelsen anföra följande.

Enligt nuvarande författningsbestämmelser påverkas icke rätten till ersättning

av det förhållandet, att en kassamedlem uppbär tjänstepension.

Uppfylies avgiftsvillkoren samt villkoren i övrigt om arbetsförhet in. in. bar

medlem rätt till ersättning oavsett tjänstepension. Detta gäller dock ej i några

kassor, som i sina stadgar infört särskilda begränsningar av ersättningsrätten

för tjänstepensionärer. 1951 års utredning angående arbetslöshetsförsäkringen

ansåg att tjänstepension icke borde påverka rätten till ersättning.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner denna fråga väsentligen vara beroende av

hur tjänstepensionering kan komma att ordnas för de anställda i gemen. Om

rätt till tjänstepension i en eller annan form lagfästes, bör frågan om tjänstepensionärernas

ställning inom arbetslöshetsförsäkringen upptagas till prövning.

Vad slutligen angår folkpensionärernas rätt till ersättning i arbetslöshetskassorna

vill arbetsmarknadsstyrelsen nämna, att flertalet kassor med stöd

av numera gällande bestämmelser genomfört en begränsning för den, som

fyllt 67 år, av rätten till ersättning till högst 78 dagar under ett försäkringsår.

Enligt proposition nr 144 till 1956 års riksdag med förslag till förordning om

erkända arbetslöshetskassor in. in. betraktades de föreslagna bestämmelserna

om folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen som ett

provisorium. Det förutsattes, att denna fråga skulle upptagas till förnyat

övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem

än den nuvarande folkpensioneringen bringades till en lösning.

Med stöd av vad sålunda anförts får arbetsmarknadsstyrelsen avstyrka,

att daghjälpsbidraget sänkes i enlighet med motionärernas förslag. Beträffande

frågan om tjänste- och folkpensionärernas ställning i arbetslöshetsförsäkringen

vill styrelsen föreslå, alt denna fråga upptages till prövning, då tjänsteoch

folkpensioneringen erhållit en mera definitiv och allmängiltig utformning.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför:

Den av motionärerna upptagna frågan angående uttormningen av daghjälpsbidraget

har redan behandlats av två kungliga utredningar nämligen

av socialvårdskommittén år 1942 och av 1951 års kommitté för översyn

av arbetslöshetsförsäkringen. Vid båda dessa tillfällen konstaterades att

det icke var möjligt atl inom statsbidragsförordningens ram göra en uppdelning

mellan säsongkassor och andra arbetslöshetskassor samt alL en sänkning

av det s. k. daghjälpsbidraget icke är försvarbar dels ur administrativ

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

synpunkt och dels med hänsyn till medlemmarnas insatser genom avgiftsbetalningar.

Dessa utredningar har funnit, att om en inskränkning måste

ske, bör den äga rum genom begränsning av antal daghjälpsdagar under den

tid av året, då i vederbörande fack arbetslösheten regelmässigt är större än

normalt. Arbetslöshetskassorna har också ansett utredningarnas slutsatser

vara rimliga, och de, som arbetar inom fack med mera regelmässig säsongbegränsning

av arbetstillgången, har även infört sådan begränsning i ersättningsrätten.

Motionärernas förslag innebär en sänkning av daghjälpsbidraget, och vi

får i anslutning härtill framhålla, att avsikten med dess utbyggnad och

nuvarande utformning är, att de skall verka utjämnande i fråga om avgiftsbelastning

inom olika kassor och yrkesgrupper. Skulle motionen bifallas,

måste följden bli en motsatt utveckling och en sådan är av flera skäl icke

önskvärd. Den föreslagna ändringen kommer att betyda ytterligare belastningar

för kassor, som redan nu har betydande svårigheter, och kommer

för den enskilda medlemmen att innebära avsevärt högre avgifter, än vad

som redan utgår utöver den genomsnittliga normala för övriga kassor.

Motionärerna är medvetna om att förslaget innebär en ökad avgiftsbelastning

för sådana grupper, som enligt motionärernas mening har inkomstbortfall

vid arbetslöshet kompenserad i själva lönesättningen, och i motionen

bär också exemplifierats lönedifferenser upp till 29 c/c i fråga om timlöner.

Man har dock härvid förbisett, att vissa av ifrågavarande arbetargrupper har

en arbetslöshet, som med minst 100 % överstiger vad som kan anses normalt

för övriga arbetargrupper och som också utgör anledningen till den höga

belastningen för kassor med regelmässig säsongarbetslöshet. De grupper,

för vilka en omläggning av statsbidraget skulle bli särskilt kännbar, är de

anställda inom t. ex. byggnadsindustrin, lantbruket, skogsbruket och vissa

grupper som tillhör transport- och konservindustrin. Motionärerna tycks ha

förbisett, att årslönerna för byggnadsarbetarna icke nämnvärt överstiger

de genomsnittliga och för övriga grupper är så skiftande att de i vissa fall

t. o. in. är lägre än vad som är genomsnitt inom industrin. Till detta kommer

den redan nu fastställda begränsningen för rätten till ersättning inom

de kassor, som har säsongarbetslöshet, vilket innebär att t. ex. byggnadsarbetarna

under tiden december—mars kan erhålla ersättning för högst

36 dagar och murarna för högst 30 dagar under motsvarande tid. Liknande

begränsningar finnes även inom andra industrier med säsongarbete. I dessa

kassor är trots detta avgifterna avsevärt högre än vad som normalt gäller

för kassor utan säsongbegränsning.

Motionärernas syfte synes ha varit att begränsa statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.

För att motverka en minskning av kassornas inkomster,

som måste bli följden härav, föreslås en höjning av avgifterna specificerad

enligt särskild i motionen ingående tabell. Den nivå, på vilken flera arbetslöshetskassors

medlemsavgifter efter den föreslagna justeringen skulle komma

att ligga, torde medföra att en fortsatt tillhörighet och rekrytering till

försäkringen motverkas. Det ligger härvid nära ''till hands att medlemmarna

i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på det s. k. kontantunderstödet,

som utgår utan prestationer i fråga om avgifter från arbetarnas

sida. Detta understöd, som visserligen är behovsprövat, understiger endast

obetydligt de belopp som utbetalas genom försäkringen. Då ifrågavarande

understöd helt utgår av medel från kommunerna och statskassan, kan befaras

att det allmännas omkostnader för hjälp åt arbetslösa snarare ökas än

minskas, om förslaget genomföres. Arbetslöshetskassornas medlemmar

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

svarar dock för omkring hälften av utbetalda försäkringsersättningar. I

motsats till motionärerna anser vi, att man genom statsbidragets utformning

bör eftersträva en utjämning för att lätta trycket på de kassor, som

skall svara för skyddet av inkomstbortfall vid arbetslöshet inom områden

som av olika skäl är särskilt hårt belastade. Vi kan helt instämma i följande

uttalande av 1951 års kommitté: »Vidare kan framhållas, att det ur såväl

samhällets som den enskilde individens synpunkt är lämpligare att ersättning

utgår från arbetslöshetsförsäkringen än från den helt av allmänna medel

bekostade kontantunderstödsverksamheten.»

I motionen anföres: »Vi anser icke en ökad fondering påkallad.»

Otvivelaktigt föreligger en god fondbildning inom många kassor. Så är

emellertid inte förhållandet för de kassor, som drabbas av den föreslagna

inskränkningen i rätten till statsbidrag. För dem är behovet av en ökad fondbildning

alldeles uppenbar trots de redan nämnda nu utgående högre medlemsavgifterna.

Det är sålunda felaktigt att fondbildningen hos kassorna

överlag är god. Vi vill också framhålla att statsbidraget enligt arbetslöshetskasseförordningen

skall utbetalas årsvis och i efterskott, vilket förutsätter

att kassorna har egna tillgångar för att möta tillfälliga påfrestningar, som

är större än normalt. Byggnadsarbetarnas kassa skulle t. ex. behöva ha en

fondbildning på i runt tal 70 milj. kr., medan fonden i dag icke uppgår till

hälften av detta belopp. Kassan måste sålunda regelbundet begära förskott på

statsbidraget för att klara sina förpliktelser gentemot medlemmarna. Inför

en eventuell konjunkturförsämring får det betraktas som ansvarslöst att

minska beredskapen. Vid en hastigt inbrytande arbetsmarknadskris väntas

planering av arbetsuppgifter för de ofrivilligt arbetslösa taga avsevärd tid.

Då ej heller maskinell eller annan utrustning i behövlig utsträckning omedelbart

kan anskaffas och planerade arbeten igångsättas har arbetslöshetsförsäkringen

stor betydelse som en första beredskap. Denna beredskaps effektivitet

får ej undergrävas. I motionen synes man ha utgått från en tidpunkt,

då högkonjunktur varit rådande inom alla branscher utom byggnadsbranschen.

En försämrad konjunktur berör även andra sysselsättningsområden

och drabbar alla arbetslöshetskassor, vilka därmed får se sina fonder

minskade och sämre möjligheter att lämna effektiv hjälp. Daglijälpsbidraget

underlättar för kassorna att i ett sådant läge fullgöra sina stadgeenliga

förpliktelser. Dessa synpunkter har även understrukits av 1951 års

kommitté, vilken i konsekvens härmed föreslog förbättring av då utgående

daghjälpsbidrag, vilket förslag godkändes av riksdagen.

I motionens senare del föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhåller om, att Kungl. Maj :t företager en översyn beträffande rätten till

ersättning vad det gäller medlem av arbetslöshetskassa, som åtnjuter tjänsteeller

folkpension. Denna fråga bar emellertid redan uppmärksammats saväl

av 1951 års utredning som av vederbörande statsråd i propositionen om

ändrade bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen till 1956 års riksdag,

som förutsatt att dessa frågor skall tagas upp till översyn så snart frågan om

förbättrade folkpensioner bringats till sin lösning. Det torde därför vara

lämpligt att ytterligare eu tid avvakta med den av motionärerna föreslagna

utredningen.

Med stöd av vad bär ovan anförts får vi avstyrka motionärernas förslag

i fråga om ändring av dagbjälpsbidraget.

Beträffande pensionärernas ställning inom försäkringen föreslår vi att

inga åtgärder vidtages i avvaktan på folk- och tjänstepensioneringens lösning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

Utskottet

Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen har sedan den år 1935

trädde i verksamhet efter hand vuxit sig allt starkare och omfattade vid

senaste årsskiftet 45 kassor med sammanlagt 1 273 000 försäkrade.

I föreliggande motioner föreslås i syfte att nedbringa statens kostnader

för arbetslöshetsförsäkringen ändrade regler beträffande statsbidraget till

de erkända arbetslöshetskassorna. Förslaget går ut på en kraftig sänkning

av det s. k. daghjälpsbidraget. Jämfört med vad nu gäller skulle ett genomförande

av förslaget innebära en nedskärning av detta bidrag till inemot

hälften, om man utgår från den arbetslöshetsfrekvens, som redovisats inom

kassorna under de senaste åren.

Motionärerna har framhållit att tillgängliga siffror ger vid handen, att

under senare år kassorna tillhörande byggnadsbranschen — byggnadsarbetarnas,

murarnas och målarnas kassor — inom försäkringens ram redovisat

den största arbetslösheten i relation till sin medlemsomslutning och tagit

en mycket stor del av utgående statsbidrag i anspråk. Den stora arbetslösheten

inom dessa kassor vill motionärerna närmast förklara med hänvisning

till den säsongarbetslöshet, som normalt förekommer inom dessa yrken.

Motionärerna menar vidare, att ifrågavarande kategorier är kompenserade

för denna säsongarbetslöshet genom en i förhållande till andra jämförliga

yrkesgrupper förmånlig lönesättning. En ändring av statsbidragsreglerna

på sätt som föreslagits skulle enligt motionärerna framtvinga en

höjning av de enskilda försäkringstagarnas försäkringsavgifter, varvid höjningarna

skulle bli störst inom de nämnda kassorna. Dessa kassors procentuella

andel av utgående statsbidrag skulle också minska.

Med anledning av motionärernas förslag vill utskottet framhålla, att den

försäkringsform, varom här är fråga, är förenad med sådana fördelar såväl

för den enskilde som för samhället, att arbetslöshetsförsäkringen framstår

som den lämpligaste formen för kontantstöd vid arbetslöshet. Det måste

därför betraktas som ett angeläget samhällsintresse att understödja den

vidare utvecklingen av arbetslöshetskassornas verksamhet. En sänkning

av daghjälpsbidraget på sätt i motionerna föreslagits skulle allvarligt försämra

statsunderstödet för särskilt kassor med hög arbetslöshet, d. v. s.

de kassor, som normalt har de högsta försäkringsavgifterna och är i störst

behov av statligt stöd. Höjningar av försäkringsavgifterna skulle framtvingas

och skulle framför allt bli märkbara i kassor som nyss nämnts.

Följden skulle också bli att skillnaderna i avgiftsbelopp mellan olika kassor

ytterligare accentuerades med därav följande irritation hos medlemmarna

i de hårdast drabbade kassorna. Höjningen av avgifterna skulle också kunna

få som följd att en del arbetstagare funne det mindre förmånligt att vara

ansluten till arbetslöshetsförsäkringen, vilket i sin tur kunde komma att

leda till att den helt med statliga och kommunala medel finansierade kon
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

tantunderstödsverksamheten finge i allt större utsträckning gripa in. En

sådan utveckling kan icke vara önskvärd.

Vad särskilt gäller kassor med säsongarbetslöshet är att märka, att gällande

regler ger tillsynsmyndigheten befogenhet att för dessa kassor föreskriva

begränsning i ersättningsrätten under lågsäsong. Ett flertal kassor

har också infört bestämmelser om sådan begränsning. Bl. a. gäller detta

kassorna inom byggnadsbranschen. Enligt de regler som för närvarande

gäller för dessa kassor sättes antalet ersättningsdagar under begränsningsperioden

— som omfattar tiden den 1 december—den 31 mars — i viss

proportion till utfört arbete under de två närmast föregående begränsningsperioderna.

Som ett exempel på hur dessa regler verkar kan anföras,

att under begränsningsperioden den 1 december 1957—den 31 mars 1958

med tillämpning därav maximala ersättningstiden inom byggnadsarbetarnas,

murarnas och målarnas kassor utgjorde respektive 36, 30 och 42

dagar. Säsongbegränsningsreglerna blev senast föremål för statsmakternas

bedömande år 1956, då nu gällande förordning om erkända arbetslöshetskassor

tillkom. I det av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen

avgivna betänkande, som låg till grund för proposition i ämnet, hade föreslagits

att någon ändring i reglerna i jämförelse med vad tidigare gällde ej

borde ske. Den nya förordningen utformades också i enlighet härmed. Några

skäl att nu upptaga detta spörsmål till förnyad prövning i syfte att ernå

ytterligare säsongbegränsningar föreligger enligt utskottets mening ej.

Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka yrkandet om

ändrade grunder för beräkning av daghjälpsbidraget.

I motionerna har vidare yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl.

Maj :t hemställa om en översyn av statsbidragsbestämmelserna vad angår

medlem i arbetslöshetskassa som åtnjuter tjänste- eller ålderspension. Med

anledning härav vill utskottet hänvisa till att vederbörande departementschef

i proposition till 1956 års riksdag med förslag angående förordning

om erkända arbetslöshetskassor in. m. uttalat, att han förutsatte, att folkpensionärernas

ställning inom försäkringen skulle upptagas till förnyat

övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem

bringades till sin lösning och att de enligt propositionen förordade reglerna

därför borde betraktas som ett provisorium. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande underströk utskottet ytterligare dessa synpunkter. Vad sålunda

uttalats äger alltjämt giltighet. Utskottet utgår ifrån att pensionärernas ställning

inom arbetslöshetsförsäkringen med nödvändighet kommer upp till

bedömande vid den översyn av olika socialförsäkringsregler som förestår

och som bl. a. tar sikte på samordningsproblemen. Utskottet finner med

hänsyn till det läge, vari hithörande spörsmål för närvarande befinner sig,

icke erforderligt att föreslå särskild riksdagsskrivelse i ämnet på sätt

motionärerna yrkat.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr B 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att förevar ande motioner, I: B 70 och II: B 78, i vad

däri föreslagits ändrad lydelse av bilaga till förordningen

den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd, samt

B. att motionerna I: B 70 och II: B 78, i den mån de icke

besvarats genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juli 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, Sunne, fru

Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz, Åkesson och Lars Larsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Bengtsson i Varberg, Lothigius, Johansson i Södertälje, Wahrendorff

och Rimmerfors.

Reservation

I. vid utskottets hemställan under A

av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande, som å s. 16 börjar med »Med

anledning» och å s. 17 slutar med »av daghjälpsbidraget» bort ersättas med

text av följande lydelse:

»Såsom i motionen framhålles är det icke tillfredsställande att ca 60 %

av statsbidraget till försäkringsersättningen utgår till tre kassor med ett

medlemstal av blott 13 % av samtliga kassamedlemmar. De tre fackförbunden

under byggnads- och anläggningsverksamhet ha sålunda under år

1956 uppburit över 30 miljoner kronor. Löneförmånerna för dessa tre fack

äro sedan länge avpassade för att neutralisera en viss säsongarbetslöshet.

Även om dessa kassor infört ett maximital för dagersättning under tiden

1 dec.—31 mars synes det icke försvarligt att dessa i regel väl avlönade

fackarbetare i så stor utsträckning som nu sker subventioneras av staten,

och därmed i stor utsträckning av andra, lägre betalda arbetare.

Som i motionen framhålles borde rätteligen det här påvisade förhållandet,

som pågått i många år, föranleda att särskilda grunder borde gälla

för byggnadskassorna än för andra. Genom en sådan ändring av reglerna

för utbetalande av daghjälpsbidrag som i motionen föreslås ernås emellertid

att det i huvudsak blir byggnadskassorna som vid oförändrade ersättningsbelopp

skulle behöva höja veckoavgifterna och detta med belopp •—

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

mellan en och två kronor per vecka — soin äro mycket obetydliga. Utskottet

vill därför förorda den föreslagna ändringen av förordningen om

statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Vad remissinstanserna anfört angående kassornas fondbildning, som

hittills ökat med ca 20 miljoner kronor per år finner utskottet icke ha den

tyngd att detta bör avskräcka från genomförande av den föreslagna ändringen.

Det kan nämligen icke anses vara erforderligt med en försäkringsmatematisk

täckning av alla tänkbara risker då man måste räkna med att

statsmakterna vid större arbetslöshetstillfällen komma att ordna arbetstillfällen

i erforderlig utsträckning. Kassorna ha aldrig avsetts skola ensamma

bestrida kostnaderna vid perioder av mera omfattande arbetslöshet.

Under hänvisning till vad utskottet anfört och vad i övrigt anförts i

motionerna tillstyrker utskottet förslaget om ändring av statsbidragsreglerna,

dock att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid ingången av

nästa försäkringsår eller alltså den 1 september 1958».

b) att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte med bifall i hithörande del till

motionerna I: B 70 och II: B 78 antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse av bilaga till förordningen den 14 december 1956 (nr 630)

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Antal

ersättnings- dagar per

medlem

Daghjälpsbi- dragets storlek

i % av hela

bidragsunder- laget enl. 3 §

vid olika antal

ersättn.dgr

per medlem

Antal

ersättnings- dagar per

medlem

Daghjälpsbi- dragets storlek

i % av hela

bidragsunder- laget enl. 3 §

vid olika antal

ersättn.dgr

per medlem

Antal

ersättnings- dagar per

medlem

Daghjälpsbi- dragets storlek

i % av hela

bidragsunder- laget enl. 3 §

vid olika antal

ersättn.dgr

per medlem

0—3

0,0

6

15,1

17

35,0

3,25

1,5

7

18,7

18

35,6

3,50

3,0

8

21,7

19

36,1

3,75

4,4

9

24,3

20

37,5

4

5,9

10

26,5

21

43,5

4,25

7,2

11

28,4

22

48,5

4,50

8,4

12

30,0

23

53,5

4,75

9,7

13

31,3

24

58,5

5

10,8

14

32,5

25

63,5

5,25

12,0

15

33,5

26

68,5

5,50

13,0

16

34,3

27 o.

däröver

75,0

Särskilda bestämmelser---sker avrundningen uppåt.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1958.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958

Reservation

II. vid utskottets hemställan under B

av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande, som å s. 17 börjar med »I motionerna»

och slutar med »motionärerna yrkat» bort ersättas med text av

följande lydelse:

»Vad i motionen anföres därom, att det icke kan antagas ha varit lagstiftarnas

avsikt, att understöd från arbetslöshetskassa skall utges för den

som frånträder sin tjänst vid i förväg bestämd ålder och erhåller med tjänsten

förenad pension kan utskottet biträda. Likaså synes det utskottet icke

vara tillfredsställande att även de som inträda i folkpensionsåldern regelmässigt

skola kunna erhålla understöd från arbetslöshetskassa.

Dessa bli i allmänhet friställd arbetskraft på grund av nedsatt arbetsförmåga

och icke av skäl för vilka arbetslöshetsförsäkringen inrättats.

Utskottet anser sig fördenskull kunna biträda yrkandet i motionen om

en översyn av hithörande bestämmelser.»

b) att utskottet bort hemställa,

B. att riksdagen måtte med bifall i hithörande del till

motionerna I: B 70 och II: B 78 i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj :t måtte företaga en översyn av

statsbidragsbestämmelserna vad angår medlem i erkänd

arbetslöshetskassa som åtnjuter tjänste- eller folkpension.

IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG

ESSELTE AB. STOCKHOLM 1958

806340

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.