Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947

1958-07-08 · 56 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:4, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

1

Nr B 4

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari

1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 29, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, anlaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956

(nr 293) om ersättning åt smittbärare,

2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket, och

3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni

1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

dels ock besluta att

a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de

på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning

enligt lagen om allmän sjukförsäkring och tilläggspenning

enligt lagen om moderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i

de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och

b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall

gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande

arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 suml. 2 avd. Nr B 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

F örslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (in- 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring1, dels att talet »90» i huvudet till den i 22 § tredje stycket

intagna tabellen skall utbytas mot »180», dels att orden »av nittio dagar»

i femte stycket samma paragraf skola utgå, dels ock att 29, 30, 38, 39, 58,

86 och 110 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio

dagar. Sådan sjukhjälp

utgår dock vid varje sjukdom

för högst nittio dagar för tid efter

utgången av den månad, varunder

försäkrad fyllt sextiosju år; och för

den som åtnjuter folkpensionsförmån

i annan form än ålderspension

utgår sjukhjälpen för högst nittio

dagar efter utgången av den månad,

varunder han börjat uppbära sådan

förmån. Uppbär den som är sjukpenningförsäkrad

enligt 7 § första

stycket annan folkpensionsförmån

än ålderspension redan före sjukdomens

första sjukperiod, skail

ifrågavarande tid av nittio dagar

räknas från utgången av den månad,

varunder han börjat uppbära dylik

förmån med ett till följd av ändrade 1

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio

dagar. Den som fyllt

sextiosju år eller åtnjuter annan

folkpensionsförmån än ålderspension

äger dock, för tid efter utgången av

den månad då han uppnått nämnda

ålder eller börjat uppbära förmånen,

vid varje sjukdom åtnjuta sjukhjälp

som nyss nämnts för högst etthundraåttio

dagar, sjukpenning likväl för

högst nittio dagar. Är den, som redan

före sjukdomens första sjukperiod

uppbär annan folkpensionsförmån

än ålderspension, sjukpenningförsäkrad

enligt 7 § första

stycket, skall nämnda tid av etthundraåttio

dagar ej räknas förrän

från utgången av den månad, varunder

han börjat uppbära dylik

förmån med ett till följd av ändra
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 22, 30, 39 och 58 §§ SFS 1953:569, beträffande 29, 86

och Ilo §§ SFS 1956:74 och beträffande 38 § SFS 1955:402.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B f år 1!)58

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inkomstförhållanden ökat belopp. de inkomstförhållanden ökat belopp.

Frän den-------minst hälften.

Vid tillämpning----—--

30

Framställning om sjukhjälp skall

göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen

avser samt i fråga om annan

sjukhjälp inom samma tid från det

den försäkrade guldit det belopp,

varför ersättning begäres, allt vid

äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon------

nämnda tid.

Framställning om sjukhjälp skall

göras, beträffande sjukpenning inom

två år från den dag sjukpenningen

avser samt i fråga om annan sjukhjälp

inom samma tid från det den

försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr

att rätten förloras.

sjuk hjälpen vägras.

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

sådana hos honom anställda arbetstagare,

som äro obligatoriskt försäkrade

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Härvid skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, som jämlikt

28 § undanlagils från försäkringen

för tilläggssjukpenning eller som är

utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven

i riket, och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för

tilläggssjukpenning. Bidraget skall

för varje kalenderår utgöra, såvitt angår

sjukvårdsför säkringen tjugofem

hundradels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

åttiofem hundradels procent, allt av

den lön i penningar eller naturaförmåner,

som arbetsgivaren under

året utgivit till sådana hos honom

anställda arbetstagare, som äro obligatoriskt

försäkrade enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring. Härvid skall

hänsyn icke tagas till arbetstagare,

som jämlikt 28 § undantagits från

försäkringen för tilläggssjukpenning

eller som är utländsk sjöman, vilken

ej är mantalsskriven i riket, och ej

heller till arbetstagares lön i vad

lönen överstiger femlontusen kronor

för år räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 §

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen

av bidrag som i denna

paragraf sägs.

Angående debitering-----

(Föreslagen lydelse)

sägs. Grundas försäkringsavgift, som

arbetsgivaren skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid

beräkningen av bidrag som i denna

paragraf sägs.

— därom förordnar.

39

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan centralsjukkassorna

i förhållande till, såvitt

angår sjukvårdsförsäkringen

antalet medlemmar vid utgången av

kalenderåret och beträffande försäkringen

för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas

och till dem anslutna

lokalsjukkassors utgifter för

tilläggssjukpenning under kalenderåret;

dock äger Konungen med riksdagen

bestämma, att viss del av bidragen

skall ingå till en fond att förvaltas

enligt grunder, som fastställas

i enahanda ordning.

I avräkning

§•

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan centralsjukkassorna.

Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

skall fördelningen

ske i förhållande till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors

utgifter under kalenderåret

för sjukhusvård och för

ändamål som avses i 41 § första

stycket a), ökade med de å samma

år belöpande utgifter för läkemedel,

som åvila kassorna. Beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

skall fördelningen ske i förhållande

till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors

utgifter för tilläggssjukpenning

under kalenderåret. Konungen äger

dock med riksdagen bestämma, att

viss del av bidragen skall ingå till

en fond att förvaltas enligt grunder,

som fastställas i enahanda ordning.

Konungen utfärdar.

58 §.

Allmän sjukkassa--------denna lag.

I den------Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B \ år W58

(Nuvarande lydelse)

Därest överenskommelse, som

Konungen träffar med främmande

stat, berör allmän sjukkassa, är

kassan pliktig att utöva verksamhet

i enlighet med vad överenskommelsen

innehåller.

Allmän sjukkassa----- ■—

(Föreslagen lydelse)

Därest förordnande meddelas beträffande

sjukhjälp till svensk

medborgare som icke är bosatt här

i riket eller med främmande stat

träffas överenskommelse som berör

allmän sjukkassa, är sådan kassa

pliktig att utöva verksamhet i enlighet

med vad förordnandet eller

överenskommelsen innehåller.

för kassan.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet

av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.

Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18 §,

äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar

eller, i fråga om sjukvårdsersättning

till barn, som i 6 § sista

stycket avses, hela beloppet.

Med avseende--

Vid tillämpningen

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet

av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.

Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18 §,

äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå fyra femtedelar.

sålunda ansvarar.

--motsvarande tillämpning.

no

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna lag helt eller

delvis å personer, som utan att vara

svenska medborgare, vistas här i

riket och å vilka lagen ej eljest är

tillämplig.

I fråga om sjukhjälp till svensk

medborgare, som icke är bosatt här

i riket, förordnar Konungen med

riksdagen.

Konungen äger ock träffa överenskommelse

med främmande makt

om tillämpning av denna lag helt

eller delvis å personer, som utan

att vara svenska medborgare vistas

här i riket och å vilka lagen ej eljest

är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

195!).

1 fall då sjukperiod löper vid

ikraftträdandet skall 22 § i dess nya

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1!)58

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lydelse tillämpas, såframt icke tillläggss

jukpenningen dessförinnan

börjat utgå med det lägre beloppet.

Bestämmelserna i 29 § första

stycket nya lydelsen skola äga tilllämpning

jämväl å sjukdom, som

inträffat före den 1 januari 1959,

såframt icke sjukhjälpstiden enligt

bestämmelsernas äldre lydelse utlöpt

dessförinnan.

Den som vid utgången av år 1958

är frivilligt försäkrad för sjukpenningtillägg

enligt 47 § första stycket

äger utan hinder av vad i 49 § första

stycket är stadgat rätt att, i den mån

de nya bestämmelserna så medgiva,

övergå till högre sjukpenningtillägg,

såvida framställning därom göres

senast den 30 juni 1959.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

/

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 7, 15 och 16 §§ lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

7

Tilläggspenning utgår -----

Tilläggspenning utgår tidigast från

och med den fyrtiofemte dagen före

den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast från och med

förlossningsdagen så länge kvinnan

utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,

dock högst för nittio

dagar, med samma belopp för dag,

som kvinnan äger uppbära i tillläggssjukpenning

för de första nittio

dagarna av en och samma sjukperiod.

Från och med den tjugoåttonde

dagen efter förlossningsdagen

utgår tilläggspenning endast

om kvinnan har eller på grund av

sjukdom är förhindrad att hava barnet

i sin vård.

Tilläggspenning utgår-----

(Föreslagen lydelse)

--för tilläggssjukpenning.

Tilläggspenning utgår tidigast från

och med den fyrtiofemte dagen före

den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast från och med

förlossningsdagen så länge kvinnan

utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,

dock högst för nittio

dagar, med samma belopp för dag,

som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning

för de första etthundraåttio

dagarna av en och samma sjukperiod.

Från och med den tjugoåttonde

dagen efter förlossningsdagen

utgår tilläggspenning endast om

kvinnan har eller på grund av sjukdom

är förhindrad att hava barnet i

sin vård.

--allmännas bekostnad.

15

Framställning om moderskapshjälp

skall göras inom sex månader,

beträffande ersättning för förlossningsutgifter

från den dag då det

belopp guldits, för vilket ersättning

begäres, i fråga om grundpenning

§•

Framställning om moderskapshjälp

skall göras inom två är, beträffande

ersättning för förlossningsutgifter

från den dag då det belopp

guldits, för vilket ersättning begäres,

i fråga om grundpenning från

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

(Nuvarande lydelse)

från förlossningsdagen samt såvitt

angår barntillägg och tilläggspenning

från den dag ersättningen avser, allt

vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter kvinna —----

16

För utgivandet av moderskapshjälp

till kvinna, som är försäkrad

i såväl lokal- som centralsjukkassa,

svarar lokalsjukkassan med rätt för

denna att från centralsjukkassan

återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits

jämlikt 3 § och hela det belopp,

som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.

(Föreslagen lydelse)

förlossningsdagen samt såvitt angåi

barntillägg och tilläggspenning frår

den dag ersättningen avser, allt vid

äventyr att rätten förloras.

— moderskapshjälpen vägras.

§•

För utgivandet av moderskapshjälp

till kvinna, som är försäkrad

i såväl lokal- som centralsjukkassa,

svarar lokalsjukkassan med rätt för

denna att från centralsjukkassan

återfå fyra femtedelar av vad som

utgivits jämlikt 3 § och hela det belopp,

som utgivits jämlikt 5, 6 och

7 §§•

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr II t år 1958

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 oeh 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning

åt smittbärare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de

första nittio dagarna av en sjukperiod,

för vilka sjukpenning utgår;

dock att ersättning åt den som åtnjuter

annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomt av tjänst alltid

skall bestämmas till det belopp för

dag räknat som skulle hava utgått

till honom, därest hela hans årsinkomst

av förvärvsarbete utgjort inkomst

av tjänst.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de

första etthundraåttio dagarna av en

sjukperiod, för vilken sjukpenning

utgår; dock att ersättning åt den

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst

alltid skall bestämmas till det belopp

för dag räknat som skulle hava

utgått till honom, därest hela hans

årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst.

Ersättningen åt-------— sagda dag.

Den som-----— om arbetsinkomst.

8 §•

Framställning om ersättning skall

göras skriftligen och senast inom

sex månader från den dag ersättningen

avser, vid äventyr alt rätten

till ersättning förloras; Konungen

Framställning om ersättning skall

göras skriftligen och senast inom

två år från den dag ersättningen avser,

vid äventyr alt rätten till ersättning

förloras.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock obetaget att, då särskilda skäl

därtill föranleda, besluta att framställning

må upptagas till prövning

ändå att den göres senare.

Vid framställningen---

Därest sökanden----

----om ingripandet.

- ---nyssnämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

11

Förslag

till

Förordning

om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, äger

vid sjukdom erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad nedan

stadgas.

2 §•

Sjukhjälp enligt denna förordning utgår i form av ersättning för utgifter,

som avses i 14—17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, ävensom för

kostnad, som avses i 18 § nämnda lag, i den mån ersättning för sådan

kostnad är tillförsäkrad samtliga försäkrade i den centralsjukkassa, som enligt

vad i 3 § sägs skall bekosta hjälpen.

Sjukhjälp utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.

Föreligger rätt till ersättning för vården jämlikt annan svensk lagstiftning

eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med

främmande makt, skall sjukhjälpen minskas med vad som i motsvarande

hänseende utgår i sådan ersättning.

3 §•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning, utgives av sjukkassa för den

ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa äger återfå sålunda utgiven sjukhjälp

av den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp skall belasta sjukvårdsförsäkringen i

vederbörande centralsjukkassa.

4 §•

Beträffande sjukhjälp enligt denna förordning skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i 14—18, 29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105—107 §§

lagen om allmän sjukförsäkring.

5 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande

av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B \ dr 1958

/ Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Den som är försäkrad jämlikt lagen

om allmän sjukförsäkring och

som lider av långvarig och allvarlig

sjukdom äger, där Konungen i fråga

om sjukdomen så bestämt, utan kostnad

erhålla läkemedel, som enligt

vad Konungen förordnat skall tillhandahållas

kostnadsfritt vid sådan

sjukdom. 3

3

I annat fall än som avses i 2 §

äger vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,

som enligt apoteksvarustadgan

den 14 november 1913 (nr 308) är

att hänföra till apoteksvara eller som

utan att utgöra apoteksvara innehåller

gift av första klassen, åtnjuta

nedsättning av fastställt pris för läkemedlet

med hälften av det belopp,

varmed priset må överstiga tre kronor.

Har under en formel förskrivits

flera läkemedel, skall prisnedsättningen

avse den sammanlagda

kostnaden. År förskrivning avsedd

att expedieras mer än en gång, skall

§•

Svensk medborgare så ock den

som, utan att vara svensk medborgare,

är försäkrad jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring äger, därest han

lider av långvarig och allvarlig sjukdom,

i fråga om vilken Konungen så

bestämt, utan kostnad erhålla läkemedel,

som enligt vad Konungen förordnat

skall tillhandahållas kostnadsfritt

vid sådan sjukdom.

§•

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom svensk medborgare vid

inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan

den 14 november

1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara

eller som utan att utgöra

apoteksvara innehåller gift av första

klassen, åtnjuta nedsättning av

fastställt pris för läkemedlet med

hälften av det belopp, varmed priset

må överstiga tre kronor. Har under

en formel förskrivits flera läkemedel,

skall prisnedsättningen avse den

sammanlagda kostnaden. Är förskrivning

avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hänföra

sig till varje expedition.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1058

(Nuvarande lydelse)

nedsättningen hänföra sig till varje

expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring skall ock gälla den

som, utan att vara försäkrad enligt

nämnda lag, här i riket är i allmän

eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning----

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts om svensk medborgare

skall ock gälla annan, under

förutsättning att han är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

eller, utan att så är fallet,

här i riket är i allmän eller enskild

tjänst.

— stycket avses.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1959.

I föreliggande proposition har åberopats jämväl vad som anförts i proposition

nr 126 till 1958 års A-riksdag, vilken proposition icke upptogs till

slutlig behandling före riksdagens upplösning. Över det i sistnämnda proposition

framlagda förslaget, vilket var likalydande med det förevarande, hade

lagrådets yttrande inhämtats.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

dels motionen nr B 40 i första kammaren av herr Kaijser,

dels ock motionen nr B 48 i andra kammaren av herr Jonsson i

Strömsund.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena lämnas nedan

under rubriken »Vårdavgifter in. in.».

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den tid under vilken tilläggssjukpenning i

sjukpenningklasserna 4—13 utgår med oreducerat belopp skall förlängas

från f. n. 90 till 180 dagar av varje sjukperiod. Den kostnadsökning, som

härigenom uppkommer finansieras enligt hittills tillämpade grunder, dvs.

genom arbetsgivarbidrag och sjukförsäkringsavgifter. Någon höjning av

arbetsgivarbidraget, som visar överskott, erfordras ej, men en höjning av

avgifterna blir måhända nödvändig i en del fall.

Vårdavgifterna för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter

förutsättes bli höjda från f. n. i allmänhet 3 kr. till 5 kr. om dagen. Eu

följd av denna åtgärd blir att det överskottsproblem, som uppkommit genom

att folkpensionen för långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter

betydligt överstiger vårdavgifterna, får eu temporär lösning. Pa
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B t är 1958

tienter, vilka är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och inte

är berätligade till någon form av folkpension, förutsättes skola erhålla

sjukhusvård utan avgift. Vidare skall för utlandssvenskar samt utlänningar,

som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade

till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att

vara medlemmar i sådan kassa, i regel endast uttagas inomlänsavgift.

I syfte att eliminera verkningarna av de höjda sjukhusavgifterna för

folkpensionärer, som inte är kroniskt sjuka, föreslås folkpensionärernas

sjukhjälpstid i vad avser ersättning för sjukhusvård förlängd till 180 dagar

i de fall då den nu är 90 dagar.

Genom höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av

folkpensionärernas sjukhjälpstid åsamkas sjukkassorna ökade utgifter för

sjukvårdsförsäkringen. Med hänsyn härtill föreslås att arbetsgivarbidraget

till sjukförsäkringen omfördelas. Bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning,

vilket f. n. utgör en procent av arbetstagarnas årslöner och

som hittills visat överskott och vid oförändrad procentsats kan antagas

göra så även i fortsättningen, föreslås sänkt till 0,85 procent av lönerna.

I stället skall enligt förslaget arbetsgivarnas bidrag till sjukvårdsförsäkringen,

som f. n. uppgår till 0,1 procent av arbetstagarnas årslöner, höjas

till 0,25 procent. I samband härmed föreslås ändrade regler för fördelningen

av sistnämnda bidrag mellan de olika centralsjukkassorna samt

rörande ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassor.

I likhet med vad som skett med överskotten å arbetsgivarbidragen för

åren 1955 och 1956 skall enligt förslaget motsvarande överskott för åren

1957 och 1958 överföras till allmänna sjukförsäkringsfonden.

Förslag framlägges om att utlandssvenskar vid tillfällig vistelse i Sverige

skall bli berättigade till sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av

ersättning för sjukvård enligt i huvudsak samma regler som nu på grund

av överenskommelse med Danmark, Island och Norge gäller för sjukkassemedlemmar

i dessa länder. Någon avgift skall således inte uttagas av de

sjukhjälpsberättigade. Utlandssvenskarna blir enligt förslaget berättigade

till läkemedelsförmåner på samma sätt som personer, vilka omfattas av

sjukförsäkringen.

Slutligen föreslås, att den tid av sex månader, efter vilken rätten till sjukhjälp

f. n. preskriberas, skall förlängas till två år.

I lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning åt smittbärare föreslås

ändringar, som i huvudsak är en följd av ändringarna i sjukförsäkringslagen.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1959.

Inledning

I proposition nr 126 till 1958 års A-riksdag yttrar föredragande departementschefen,

statsrådet Nilsson, inledningsvis bl. a. följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B i ur 1958

»Den allmänna sjukförsäkringen har nu varit i funktion i något mer än

tre år. Under denna tid har åtskilliga önskemål om ändring i bestämmelserna

rörande försäkringen framkommit. Vissa ändringar av förhållandevis

mindre räckvidd har också vid olika tillfällen vidtagits i sjukförsäkringslagen

efter dess ikraftträdande. På vissa andra, likaledes mera avgränsade

områden har det ansetts befogat att igångsätta utredningar angående omgestaltning

av gällande bestämmelser. Jag vill sålunda erinra om att utredning

genom skilda sakkunniga för närvarande pågår rörande sjukkassetaxan,

läkemedelsförmånerna samt sjukförsäkringslagens bestämmelser om

ersättning för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättningar.

Statsmakterna har sålunda inte stått främmande för att sjukförsäkringen

måste underkastas en fortlöpande översyn. Samtidigt har det stått klart, att

en mera genomgripande revision av sjukförsäkringslagen borde vidtagas,

sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande dess verkningar. Vid behandlingen

i statsrådet av propositionen nr 55 till årets riksdag, vari principerna

för en allmän pensionsreform angives, framhöll jag, att denna allmänna

översyn av sjukförsäkringslagen bör komma till stånd i samband

med att samordningsproblemen på socialförsäkringsområdet som följd av

en beslutad pensionsreform blir aktuella.

Den omständigheten att den allmänna revisionen av sjukförsäkringslagen

bör anstå till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i

hela dess vidd kan prövas behöver inte medföra att den redan beträdda

vägen med reformer på vissa begränsade avsnitt övergives. Om behovet av

ändring är mera framträdande och lösningen av de nyss berörda samordningsproblemen

inte föregripes genom ändringen, är det enligt min mening

naturligt att man fortsätter på de partiella reformernas väg. För närvarande

föreligger vissa sådana reformbehov, vilka redan nu synes böra upptagas till

prövning.

Härvid syftar jag i första hand på vissa frågor, som behandlas i en inom

social- och inrikesdepartementen upprättad, den 21 december 1957 dagtecknad

promemoria. I promemorian framlägges bl. a. förslag om utsträckning

av den tid, under vilken den högre tilläggssjukpenningen enligt 22 §

sjukförsäkringslagen utgår, från 90 till 180 dagar. Vidare anses en höjning

höra ske av vårdavgiften för salspatienter på sjukhus. Som eu konsekvens

härav föreslås vissa ändringar i sjukförsäkringslagen, innebärande bl. a.

eu förlängning av sjukhjälpstiden för folkpensionärer och en omfördelning

av arbetsgivarbidraget mellan sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Genom den föreslagna höjningen av vårdavgiften

erhålles en provisorisk lösning av ett sedan länge uppmärksammat problem,

som uppkommit genom att långtidspatienter på sinnessjukhus och

andra sjukvårdsinrättningar på grund av de nuvarande låga vårdavgifterna

får ett betydande överskott på sin folkpension, vilket de i många fall inte

har möjlighet att själva tillgodogöra sig.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

Ett annat aktuellt spörsmål rörande ändrade regler på sjukförsäkringens

fält står i samband med utvecklingen av det internationella socialpolitiska

samarbetet. Vid 1956 års riksdag fattades beslut om viss av detta samarbete

föranledd ändring i sjukförsäkringslagen. I samband med att förslag

härom framlades (prop. 22/1956) yttrade min företrädare i ämbetet,

att förda förhandlingar med främmande stater aktualiserat frågan om utlandssvenskarnas

skydd genom socialförsäkringen under tider, då de mer

eller mindre tillfälligt vistades i Sverige utan att vara bosatta här. Min

företrädare förklarade sig ha för avsikt att senare ta initiativ till en utredning

av denna fråga. Så skedde genom att han, enligt bemyndigande

den 11 maj 1956, tillkallade generaldirektören Åke Natt och Dag att biträda

med utredning av frågan om den allmänna sjukförsäkringens tillämpning

å utlandssvenskarna.»

Utredningsmannen framlade den 14 februari 1957 betänkande (stencilerat)

med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna.

Vidare har riksförsäkringsanstalten, efter av Ivungl. Maj :t den 10 januari

1958 erhållet uppdrag, avlämnat utredning och förslag rörande ändrade

bestämmelser om preskription av rätt till sjukhjälp in. in.

Den ovan nämnda departementspromemorian samt betänkandet med förslag

rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna har remisshehandlats i

vanlig ordning. En förteckning över de myndigheter och organisationer,

som yttrat sig över promemorian och betänkandet återfinnes å s. 17 i proposition

nr 126, vartill utskottet får hänvisa.

En redogörelse för gällande bestämmelser in. in. lämnas i proposition

nr 126 å s. 17—30, vartill utskottet jämväl hänvisar.

Tilläggssjukpenningen

Utredning av riksförsäkringsanstalten

På uppdrag av Ivungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt utredning

angående kostnaderna samt konsekvenserna i övrigt, därest tillläggssjukpenning

enligt 22 § SFL får utgå med oreducerat belopp under

hela sjukhjälpstiden. Från anstaltens utredning, som innefattas i en den

12 oktober 1956 dagtecknad skrivelse, må här återges följande.

Kostnadsökningen om den ifrågasatta reformen genomföres från

och med år 1958 eller 1959 har riksförsäkringsanstalten uppskattat till omkring

55 milj. kr. per år. Med hänsyn till att tilläggssjukpenningförsäkringen

som helhet betraktad dittills lämnat ett icke obetydligt överskott

skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas

genom avgiftsökning. En fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas

avgifter blir dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening

sannolikt erforderlig.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr B <7 ur 1958

Vad beträffar konsekvenserna i övrigt framhåller anstalten,

att risken för missbruk av försäkringen kommer att öka, om den nuvarande

högre sjukpenningen skall utgå under hela sjukhjälpstiden. Anstalten

påpekar vidare, att placeringen i sjukpenningklass sker efter i viss

män schematiska grunder. Rena tillfälligheter kan få till följd att försäkrad

placeras i eu annan sjukpenningklass än den han rätteligen borde tillhöra.

En felbedömning från sjukkassans sida kan få samma följd. De ekonomiska

konsekvenserna av en felplacering kan för den enskilde och för sjukkassan

få väsentligt större betydelse, om den nuvarande högre sjukpenningskalan

tillämpas för hela sjukhjälpstiden. Efter ett genomförande av den ifrågasatta

reformen kommer vidare en för hög placering i sjukkassan att i regel

få till följd, att vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste

utgiva sjukpenning med högre belopp än det, som skulle ha utgivits, om

klassplaceringen varit riktig. Den ifrågasatta ändringen av 22 § SFL skulle

inverka även på den frivilliga försäkringen enligt samma lag. På denna

punkt förutsätter riksförsäkringsanstalten att möjligheten att välja ett

sjukpenningtillägg för de 90 första sjukpenningdagarna och ett annat för

tiden därefter skulle bibehållas, även om tilläggssjukpenningen gjordes

enhetlig för hela sjukhjälpstiden. Beträffande YFL framhålles, dels att

den frivilliga försäkringen enligt nämnda lag i fråga om sjukpenningen

kan påverkas av ändring av 22 § SFL och dels att en omprövning av sarnordningstidens

längd inte bör ske annat än i samband med en omprövning

av samtliga bestämmelser, som står i förbindelse med samordningen.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att en tillämpning av SFL:s nuvarande

högre sjukpenningskala för hela sjukhjälpstiden måste få till följd

att ändringar vidtages i reglementen och avtal, som reglerar samordningen

mellan sjuklöner från arbetsgivare och sjukförsäkringens sjukpenningförmåner.

Vidare måste en anpassning ske av den kontanta hjälp, som vid

sjukdom lämnas av försäkringsinrättningar, understödsföreningar och

andra organ.

Ett genomförande av den ifrågasatta sjukpenningförhöjningen kan enligt

riksförsäkringsanstaltens mening komma att försvåra genomförandet av

andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.

yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning

Över riksförsäkringsanstaltens utredning liar yttranden avgivits av statskontoret,

försäkringsrådet, riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen

i Sverige, TCO, Statstjänstemännens riksförbund och SACO.

Endast Landsorganisationen och tre reservanter i försäkringsrådet samt

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Förslag nr B \

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

— med visst förbehåll — Svenska stadsförbundet förordar att den ifrågasatta

reformen genomföres nu. Av de återstående remissorganen är en

grupp mer eller mindre negativt inställd till en sådan reform, medan

resten visserligen är positivt inställd till tanken på att ta bort reduktionen

av sjukpenningen efter 90 dagar men anser att detta inte bör ske för närvarande.

En närmare redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas å s.

32—37 i proposition nr 126, vartill utskottet får hänvisa.

Departementspromemorian

1 promemorian konstateras till en början, att vad som anförts av riksförsäkringsanstalten

och i de yttranden, som avgivits över dess utredning,

ger vid handen, att åtskilliga skäl kan anföras mot att nu helt slopa regeln

i 22 § SFL om nedsättning av tilläggssjukpenningen efter

den nittionde sjukpenningdagen av en sjukperiod.

Sålunda erinras om att det bland annat framhållits, att en sådan åtgärd

skulle föregripa resultatet av den numera påbörjade utredningen om utformningen

av socialförsäkringsskyddet vid invaliditet och samordningen

mellan detta försäkringsskydd och motsvarande skydd vid sjukdom. Enbart

detta skäl måste anses ha sådan styrka, att det synes välbetänkt att

inte utsträcka tiden för den högre sjukpenningen från 90 till maximalt

730 dagar.

Emellertid ifrågasättes det i departementspromemorian, om man inte

utan större olägenheter skulle kunna i någon mån utsträcka den tid av 90

dagar, efter vilken tilläggssjukpenningen reduceras. Redan en utsträckning

av ifrågavarande tid med några månader skulle innebära ett värdefullt

tillskott till försörjningsresurserna för dem, som drabbas av långvarig

sjukdom. Det anses näppeligen med fog kunna göras gällande, att en

så begränsad reform skulle föregripa en önskvärd samordning mellan de

olika socialförsäkringsgrenarna. Inte heller ur kostnadssynpunkt anses det

böra medföra några betänkligheter att genomföra en dylik reform. Det

medgives, att en förlängning med några månader av tiden för den högre

sjukpenningen torde medföra en del anpassningsproblem i förhållande till

andra försäkringar, avlöningsbestämmelser in. in. Dessa problem bedöms

emellertid ge anledning till mindre svårigheter än om den högre sjukpenningen

— såsom förutsatts i riksförsäkringsanstaltens utredning —

skulle utgå under hela sjukhjälpstiden och anses i vart fall inte böra få

hindra en i och för sig önskvärd reform.

För en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen anföres i promemorian

även ett speciellt skäl. Om en person, som uppburit sjukpenning

från allmän sjukkassa under viss tid, inom 60 dagar därefter råkar ut

för en yrkesskada, kan detta enligt de nuvarande reglerna i 22 § SFL

resultera i att han under samordningstiden först får en högre och sedan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B i dr ii)58

1!)

eu lägre sjukpenning, varefter han efter samordningstidens utgång får en

högre sjukpenning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Att sjukpenningen

sålunda kan reduceras under viss del av samordningstiden, vilket

påtalats i Svenska sjukkasseförbundets yttrande och även varit föremål

för riksdagens uppmärksamhet (andra lagutskottets utlåtande nr 5 år

1957), får anses vara en mindre tillfredsställande konsekvens av samordningen

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Även om denna konsekvens

endast ytterst sällan inträder, får det anses tacknämligt om den

kan undanröjas utan komplicerande lagbestämmelser. Detta är möjligt om

tiden för den högre sjukpenningen enligt 22 § SFL förlänges med minst 60

dagar.

De anförda skälen talar enligt promemorian för att tiden för den högre

sjukpenningen förlänges i vart fall till 150 dagar. Emellertid anses det

möjligt att utan olägenheter sträcka sig något längre. En i nuvarande

läge skälig avvägning anses vara att låta den högre sjukpenningen utgå

under ett halvt år.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian sådan ändring

av 22 § SFL, att tiden för den högre sjukpenningen utsträckes från 90 till

ISO dagar.

Bifalles detta förslag, får personer, som tecknat frivillig försäkring

enligt 47 § 1 st. SFL, automatiskt möjlighet att erhålla det högre

tillägget i 180 dagar. Möjlighet bör emellertid enligt promemorian — i analogi

med vad som föreslagits av riksförsäkringsanstalten — alltjämt föreligga

att välja ett sjukpenningtillägg för de 90 första dagarna och ett

annat för liden därefter. För tiden mellan den 90 :e och 181 :a dagen kommer

då att föreligga valrätt mellan det tillägg, som tagits för tiden dessförinnan,

och det, som tagits för tiden därefter. Därjämte föreslås, att

genom ett övergångsstadgande dispens från de i 49 § 1 st. stadgade åldersoch

hälsovillkoren lämnas frivilligt försäkrad, som omedelbart före ikraftträdandet

av den ifrågasatta lagändringen är tillförsäkrad det för honom

högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 sjukpenningdagarna

och som önskar att ett för nämnda dagar gällande högre

tillägg skall utgå under 180 dagar. Det anses nämligen kunna förutsättas,

att en sådan försäkrad i regel skulle ha tillförsäkrat sig sistnämnda tillägg

för längre tid än DO dagar, om han haft möjlighet härtill. Det erinras om alt

dispens från berörda villkor lämnades (120 § 1 st.) samtliga sjukkassemedlemmar,

som gjorde framställning om frivillig försäkring under de

första sex månaderna efter SFL:s ikraftträdande. En motsvarande tidsbegränsning

anses böra föreskrivas i här föreliggande fall.

1 promemorian uttalas vidare, att det som eu konsekvens av den föreslagna

ändringen i 22 § SFL bör vidtagas en justering i 13 § 5 st.

Y F L. Den där upptagna bestämmelsen att sjukpenning ej i något fall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr B t år 1958

må utgå med lägre belopp än som skolat utgå från allmän sjukkassa om

skadan ej utgjort yrkesskada kan leda till att yrkesskadeförsäkringsinrätfning,

till följd av att den skadade i den allmänna sjukkassan är placerad

i för hög sjukpenningklass, måste utge sjukpenning med högre belopp än

som är motiverat med hänsyn till hans inkomstförhållanden. Hittills har

dock en sådan konsekvens för försäkringsinrättningarna inträffat endast

i undantagsfall, beroende på att, om skadan ej varit yrkesskada, sjukpenningen

från sjukkassan skulle ha utgått med det lägre beloppet, vilket

— trots den felaktiga klassplaceringen •—- i regel understigit sjukpenningen

efter den rätta klassen från yrkesskadeförsäkringen. Om den förordade

höjningen av sjukpenningen inom sjukförsäkringen genomföres,

kommer en för hög klassplacering i sjukkassan i regel att få till följd, att

vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste utge sjukpenning

med högre belopp än det, som skulle ha utgivits om klassplaceringen

i sjukförsäkringen varit riktig. För att denna följd inte skall inträda föreslås

ifrågavarande stadgande i YFL bli omformulerat så att det endast avser

tid efter utgången av den månad under vilken den skadade fyllt 67 år.

Härigenom kommer stadgandet att täcka just de fall, för vilka det från

början var avsett. Enligt förarbetena (prop. 60/1954 s. 228) infördes stadgandet

nämligen för att 67-åringar och äldre vid yrkesskada liksom vid

annan sjukdom skulle få sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare

kolumnen i sjukpenningskalan.

Merkostnaden för sjukkassorna om tiden för den

högre sjukpenningen förlänges till 180 dagar uppskattas

i promemorian till omkring 20 milj. kr. om året. Kostnadsökningen drabbar

försäkringen för tilläggssjukpenning, vilken finansieras dels genom arbetsgivarbidrag

och dels genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade.

Arbetsgivarbidraget till denna del av försäkringen har beräknats täcka ca

60 procent av utgifterna. Med utgångspunkt härifrån skulle av nämnda

merkostnad ca 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och

återstoden eller ca 8 milj. kr. om året genom försäkringsavgifter. Frågan

om finansieringen behandlas i ett kommande avsnitt. Här må blott nämnas,

att någon ökning av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen inte

erfordras med hänsyn till det överskott som uppstår med detta bidrags

nuvarande storlek.

Yttranden över departementspromemorian

De i promemorian framförda förslagen tillstyr k es eller lämnas i

huvudsak utan erinran av försäkringsrudet (majoriteten), medicinalstyrelsen,

statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas riksförbund.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr B b år 1958

1 avstyrkande riktning går yttrandena från statskontoret, riksförsäkringsanstallen,

Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, TCO och SACO.

En redogörelse för innehållet i remissyttrandena återfinnes å s. 39—44

i proposition nr 126.

Departementschefen ^

Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:

»Såsom jag redan inledningsvis berört är det min uppfattning, att en allmän

översyn av SFL bör komma till stånd i samband med att samordningsfrågorna

inom vårt socialförsäkringssystem i dess helhet tages upp

till prövning sedan ett positivt beslut fattats i pensionsfrågan. Vidare har

jag framhållit, att sådana partiella reformer på sjukförsäkringsområdet,

som är angelägna och inte kan befaras försvåra en kommande samordning

med andra socialförsäkringsgrenar, bör kunna genomföras utan att

resultatet av den allmänna översynen behöver avvaktas.

SFL: s sjukpenningskala är så konstruerad, att tilläggssjukpenningen

— om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna — reduceras

efter de törsta 90 sjukpenningdagarna. Anledningen till att denna

anordning valls torde främst vara att söka i önskemålet om att begränsa

kostnaderna för försäkringen. Sedan det visat sig att försäkringen för

tilläggssjukpenning lämnar ett inte obetydligt överskott är det naturligt

att tanken på en förbättring av skyddet vid sjukdomar, som föranleder

arbetsoförmåga i mer än 90 dagar, tilldragit sig särskilt intresse. Redan

1956 verkställde riksförsäkringsanstalten på uppdrag av Kungl. Maj :t en

utredning angående förutsättningarna för alt låta tilläggssjukpenningen

utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden 730 dagar. I den

nu föreliggande departementspromemorian tages frågan om utsträckning

av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling men här

från den utgångspunkten att det med hänsyn till betydelsen av att inte

försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte är möjligt

att låta orcducerad sjukpenning utgå under hela sjukhjälpstiden.

Vid remissbehandlingen såväl av riksförsäkringsanstaltens utredning som

av departementspromemorian har det från många håll vitsordats, alt behovet

av en förbättring av förmånerna vid långtidssjukdomar är framträdande.

Denna åsikt delas även av remissorgan, som av olika anledningar

inte nu vill förorda någon åtgärd på denna punkt. I viss motsats härtill

har i några fall ifrågasatts om en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen

är den mest angelägna reformen på sjukförsäkringsområdet för

närvarande.

För min del finner jag det ställt utom varje tvivel alt en sjukdom, som

varar under längre tid, utsätter den sjukes och hans familjs ekonomi för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

en mera betydande påfrestning än en sjukdom av kortare varaktighet.

Visserligen har det sagts, att en längre lids sjukdomstillstånd bör medföra

att den sjuke anpassar sig efter en levnadsstandard på lägre nivå.

Delta resonemang tar sikte på det fallet att den senare delen av sjukdomstiden

får ses som en övergång till ett invaliditetstillstånd, under vilket någon

förmåga till förvärvsarbete i huvudsak inte kommer att föreligga.

I alla de lägen då en långvarig sjukdom går till hälsa och återvunnen

arbetsförmåga är detta sätt att se uppenbarjjgen inte tillämpligt. Tvärtom

framstår det som väl så rimligt att sjukförsäkringen bereder den hårdare

drabbade långvarigt sjuke tillfredsställande kompensation för hans av

sjukdomen orsakade försämrade ekonomiska standard som att den korttidssjuke

på motsvarande sätt kompenseras.

Behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids

sjukdom synes det mig således inte behöva råda någon tvekan om. Frågan

blir då hur långt man bör utsträcka den tid, under vilken oreducerad

sjukpenning utgår. Det skall inte bestridas alt skäl kan andragas för att

denna tid, såsom i vissa remissyttranden hävdas, bör sammanfalla med

sjuklijälpstiden 730 dagar. Emellertid är det uppenbart, att en sjukdom

som varat så lång tid som upp emot två år i allmänhet redan övergått i

invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd har ett mera kroniskt

tillstånd ofta inträtt. Härvid är man inne på det fält som kan sägas

höra invalidpensioneringen till. Om man vill hålla dörren öppen för en

rationell samordning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkringssystem,

måste man därför tydligen sälta liden för den högre sjukpenningen

så att sjukförsäkringen inte griper in på områden, som vid en sådan samordning

anses böra falla under andra försäkringsgrenar. I departementspromemorian

anföres, att en tid av 180 dagar för den oreducerade tilläggssjukpenningen

inte gärna kan antagas komma att föregripa de kommande

samordningsfrågorna. Denna uppfattning synes också vara den allmänna

i remissyttrandena, även om man på ett par håll inte känner sig övertygad

om att ens en så måttlig utsträckning av liden som föreslagits utesluter

risken för svårigheter vid samordningen.

För egen del känner jag mig i likhet med flertalet remissorgan övertygad

om att det inte behöver befaras att samordningsproblemen kompliceras

av att oreducerad sjukpenning utgår under 180 dagar. Skyddet vid

sjukdomar, som inte varat längre tid än ett halvt år, torde näppeligen

kunna sägas vara en uppgitt för någon annan socialförsäkringsgren än

sjukförsäkringen. Jag kan i detta sammanhang erinra om att man inom

folkpensioneringen i fall av sådan bristande försörjningsförmåga på grund

av sjukdom eller lyte, som inte kan anses varaktig, ansett pensioneringen

— i form av sjukbidrag — böra träda till först efter en karenstid av

just sex månader. Vid en begränsning av tiden för den högre sjukpenningen

till 180 dagar lär också den fara för missbruk, som påtalades i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr B // år 1958

samband med utredningen rörande förutsättningarna för att slopa varje

nedsättning av tilläggssjukpenningen, vara av mindre betydelse. Beträffande

en i remissmaterialet framskymtande uppfattning, att en utökning

av tiden för oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör

leda till att även en motsvarande förlängning av samordningstiden mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen överväges, vill jag framhålla,

att den omständigheten att tiden i båda fallen f. n. är 90 dagar inte

innebär att det skulle föreligga något sådant inbördes samband mellan

90-dagarsregeln inom sjukpenningförsäkringen och samordningstiden, att

tiden för den högre sjukpenningen inte skulle kunna utsträckas utan en

motsvarande förlängning av samordningstiden.

Oaktat behovet av förbättrat sjukpenningskydd vid längre tids sjukdom

får anses klarlagt och en sådan reform synes kunna genomföras utan att

bli til! förfång ur samordningssynpunkt kan det naturligtvis ändå tänkas,

att åtgärder i detta hänseende inte borde vidtagas. Under remissbehandlingen

av departementspromemorian har det sålunda gjorts gällande, att

reformen är av så genomgripande betydelse för sjukförsäkringen att den

bör genomföras först i samband med en framtida allmän revision av SFL.

Vidare har det påpekats, att en förbättring av försäkringen för tilläggssjukpenning

inkräktar på möjligheterna att vidtaga andra önskvärda reformer

på sjukförsäkringsområdet.

Självfallet utgör den omständigheten att en allmän översyn av SFL planeras

en viktig anledning till återhållsamhet med ändringar dessförinnan.

Det bör dock erinras om att det kan dröja flera år innan översynen lämnar

resultat. Såsom jag förut uttalat är det inte min uppfattning att varje

ändring av SFL skall uppskjutas under denna tid. I det föregående har

jag uppställt vissa krav för att partiella reformer av sjukförsäkringen

skall anses berättigade, nämligen att de skall ha hög angelägenhetsgrad

och kunna genomföras utan att föregripa en kommande omgestaltning

av socialförsäkringssystemet. Eftersom den nu aktuella förbättringen på

sjukpenningområdet synes uppfylla dessa krav, ser jag inte något hinder

för att genomföra densamma utan att invänta den allmänna översynen

av SFL.

Vad angår frågan om inte andra förbättringar av sjukförsäkringen år

mer angelägna än den nu föreslagna är eu jämförelse av angelägenhetsgraden

hos olika reformbehov alltid vansklig. Jag ämnar inte heller ge

mig in på någon sådan. Vad jag i det föregående anfört ger dock enligt

min mening klart belägg för att förlängningen av tiden för oreducerad

sjukpenning står högt på listan över önskvärda reformer. I detta sammanhang

bör man heller inte bortse från att eu förbättring av förmånerna

från försäkringen för tilläggssjukpenning bör äga ett visst företräde med

hänsyn till att denna försäkring visat sig gå med överskott, som kan bidra

lill finansiering av reformen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

Som ett skäl för att uppskjuta den föreslagna ändringen har i en del

remissyttranden åberopats, att en kostnadskrävande och för de enskilda

irriterande omläggning av enskilda försäkringsanordningar, som kompletterar

den allmänna sjukförsäkringen, blir en följd av förslagets genomförande.

Motsvarande gäller i viss mån om bestämmelser i avtal och reglementen

m. m. angående lön vid sjukdom. Utan att på något sätt vilja underskatta

de svårigheter, som härvidlag kan uppstå, anser jag dock att dessa

invändningar inte har den styrka att de bör stå hindrande i vägen för en från

andra synpunkter önskvärd reform.

Jag förordar således, att det i departementspromemorian framförda förslaget

lägges till grund för lagstiftning. Till frågan om kostnaderna för

reformen återkommer jag i ett följande avsnitt.

En följd av att oreducerad sjukpenning får utgå under 180 dagar inom

den obligatoriska försäkringen blir, att det inom den frivilliga försäkringen

enligt 47 § 1 st. SFL blir möjligt att försäkra sig för det

högre sjukpenningtillägget under lika lång tid.

Enligt vad som upplysts sätter alla hittills tecknade försäkringar gränsen

mellan två olika stora tillägg vid 90 dagar. I likhet med vad som förutsättes

i promemorian anser jag, att någon ändring av dessa försäkringar

inte bör göras utan de försäkrades samtycke. Det bör således ankomma

på de försäkrade själva att avgöra, huruvida de vill utnyttja de möjligheter

till utvidgning av försäkringsskyddet, som den ändrade lagstiftningen

erbjuder. En förutsättning härför är enligt lagens 49 §, att vederbörande

ej fyllt 55 år och har god hälsa. I promemorian föreslås att dispens från

ifrågavarande villkor lämnas personer, som vid lagändringens ikraftträdande

är frivilligt försäkrade för det för dem högsta möjliga sjukpenningtillägget

för tiden efter de första 90 dagarna av en sjukperiod. Härvid

törutsättes dock att framställning om utvidgning av försäkringen göres

inom ett halvår efter lagändringens ikraftträdande. Jag ansluter mig till

detta förslag.

I promemorian föreslås, att även nytillträdande försäkrade skall få försäkra

sig för ett sjukpenningtillägg för de första 90 dagarna av en sjukperiod

och ett annat för tiden därefter. Häremot har jag inte något att

erinra. I motsats till vad som förutsatts i promemorian anser jag det

emellertid inte behövligt att av denna anledning ändra 47 § SFL. De i

detta lagrum upptagna regler, som det här är fråga om, sätter nämligen

endast en övre gräns för den frivilliga försäkringens omfattning. Lagstiftningen

hindrar således inte den, som vill teckna försäkring, att välja

vilket tillägg som helst, om blott maximigränsen ej överskrides. Visserligen

följer av sjukpenningskalans konstruktion att den som vill till fullo utnyttja

möjligheterna att erhålla frivillig försäkring måste teckna sig för

ett högre tillägg för de första 180 dagarna av en sjukperiod än för tiden

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr B ''i dr 1!)58

därefter, men lagen lägger inte hinder i vägen för att försäkringsskyddet

begränsas exempelvis så, att det högre tillägget utgår för ett mindre antal

dagar än 180. En annan sak är att det av praktiska skäl inte är möjligt

att tillgodose alla individuella önskemål om variationer innanför maximigränsen.

Försäkringen måste av naturliga skäl inrikta sig på att inom den

ram, som lagstiftningen uppdrar, erbjuda den berörda allmänheten valrätt

mellan vissa typer av försäkringar. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten

att utfärda de föreskrifter, som i detta avseende kan anses

erforderliga. Jag förutsätter, att den möjlighet som nu föreligger att försäkra

sig för ett tillägg för de första 90 dagarna och för ett annat för

tiden därefter härvid bibehålies.

Såsom en konsekvens av förlängningen av tiden för den högre sjukpenningen

enligt SFL föreslås slutligen i promemorian viss ändring i

13 § Y F L. Enligt femte stycket i detta lagrum får sjukpenning från

yrkesskadeförsäkringen ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med

lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt

22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning

från sjukkassa, om skadan inte utgjort yrkesskada. Det sista ledet

av denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att den 90 dagar långa

samordningstiden mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

börjar löpa dagen efter det yrkesskadan inträffade, medan den tid av 90

dagar, under vilken den högre tilläggssjukpenningen utgår, tar sin början

vid karenstidens slut, d. v. s. i regel på tredje dagen efter den då skadan

inträffade. Tiden för den högre sjukpenningen utlöper således i de flesta

fallen två dagar senare än samordningstiden. Eftersom sjukpenningen

enligt YFL nedsättes fr. o. in. månaden efter den då den skadade fyller 67

år, skulle det om den berörda regeln inte funnes kunna inträffa att en

skadad folkpensionär fick högre sjukpenning blott i 88 dagar. Om den

skadade inte varit sjukskriven alla dagar under samordningstiden skulle

han få den högre sjukpenningen ännu kortare tid än 88 dagar. Bestämmelsen

i 13 § 5 st. leder även till att en skadad, som är placerad i högre sjukpenningklass

enligt SFL än som är motiverat enligt YFL, erhåller sjukpenning

från yrkesskadeförsäkringen efter den högre klassen. Om en yrkesskadad

vid skadans inträffande varit placerad i för hög sjukpenningklass

i sjukkassan, kan bestämmelsen i 13 § medföra, att yrkesskadeförsäkringsinrättning

måste utge sjukpenning med högre belopp än som är motiverat

med hänsyn till den skadades inkomstförhållanden. Även om sjukkassan

placerar vederbörande i lägre sjukpenningklass efter samordningstidens

utgång måste sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringsinrättningen utgivas

med lägst det belopp, som enligt den högre sjukpenningklassen skulle

utgått från sjukkassan vid annan sjukdom än yrkesskada. Vid sådan sjukdom

skulle nämligen sjukpenningklassen på grund av bestämmelserna i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

11 § 3 st. SFL ej ha fått ändras under sjukperioden. Hittills har det saknat

större praktisk betydelse att yrkesskadeförsäkringen på detta sätt kunnat

få utge högre ersättning än som motiveras av den skadades inkomstförhållanden,

eftersom sjukpenning enligt SFL nedsättes efter 90 dagar.

När nu nedsättningen föreslås skola ske först efter 180 dagar, blir förhållandet

ett annat. För att förhindra att yrkesskadade på detta sätt drar

fördel av en oriktig placering i sjukpenningklass inom sjukförsäkringen

föreslås i promemorian att det senare ledet i den förevarande bestämmelsen

begränsas att avse personer över 67 år. Förslaget i promemorian torde

ha tillkommit särskilt med tanke på de fall, då placeringen i för hög sjukpenningklass

beror på försummelse från den försäkrades eller sjukkassans

sida. Emellertid kan det också inträffa, att en person enligt de för

placeringen i sjukpenningklass i sjukkassa gällande, mera schablonmässiga

reglerna fullt riktigt är placerad i en högre klass än som befinnes

motiverad inom yrkesskadeförsäkringen. Om sjukkassan efter samordningstidens

utgång omplacerar vederbörande i en lägre klass skulle en

dylik omplacering inte ha fått någon verkan under sjukdomstiden, såvida

det varit frågan om annan sjukdom än yrkesskada. Det synes då mindre

tilltalande, att den omständigheten att yrkesskada föreligger skall försätta

den försäkrade i sämre läge än om han lidit av vanlig sjukdom. Ett påpekande

i denna riktning har också gjorts i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att förorda

att den i promemorian föreslagna ändringen nu genomföres.»

Utskottet

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om tilläggssjukpenning erhöll sin

nuvarande utformning i samband med alt år 1953 beslut fattades om att

lagen skulle träda i tillämpning från och med den 1 januari 1955. Sjukpenningskalan

utformades därvid så att tilläggssjukpenningen, utom i de

tre lägsta sjukpenningklasserna, reducerades efter de 90 första sjukpenningdagarna.

Under remissbehandlingen av det förslag, som låg till grund

för lagens slutgiltiga utformning på denna punkt, hade från flera håll rests

invändningar mot en sådan reduktion, som inverkade menligt på sjukförsäkringens

effektivitet. Med rätta anfördes att den sjukes ekonomiska

situation som regel alltmer försämras ju längre en sjukdom varar och att

sjukpenningersättningen vid långvarig sjukdom blir av allt större betydelse

för den sjuke. Att man ändock stannade för att begränsa sjukpenningen på

sätt som skedde berodde främst på önskemålet att begränsa kostnaderna för

försäkringen.

Utfallet av de första åren av sjukförsäkringens verksamhet visar att försäkringen

för tilläggssjukpenningen — med utgångspunkt från de bedömanden

som legat till grund för finansieringen därav — lämnat ett icke

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

obetydligt överskott. Mot bakgrunden av vad ovan anförts ter det sig då

naturligt att ta under övervägande, i vid mån det är möjligt och lämpligt att

nu utsträcka tiden för den högre sjukpenningen.

Under den remissbehandling som föregått avlåtandet av föreliggande proposition

har genomgående vitsordats behovet av en förlängning av tiden

för den högre sjukpenningen. De invändningar som rests mot en sådan

förlängning har i stort sett följt två huvudlinjer. Dels har sålunda gjorts

gällande att en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen skulle

försvåra en rationell samordning mellan olika grenar i ett reviderat socialförsäkringssystem,

dels har anförts att reformen borde anstå i avbidan på

den allmänna översyn av sjukförsäkringslagens regler, som kommer att

aktualiseras i en nära framtid. I anslutning till den sistnämnda synpunkten

har framhållits att möjligheter borde finnas att bättre väga olika reformbehov

mot varandra än vad som kunnat ske på föreliggande utredningsmaterial.

Utskottet finner — i likhet med departementschefen — att den föreslagna

utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjukpenningen till 180

dagar icke torde komplicera berörda samordningsproblem, då skyddet

under sjukdom med en varaktighet av högst ett halvår knappast kan

komma att tilläggas någon annan socialförsäkringsgren än sjukförsäkringen.

Till frågan om reformen bör anstå i avbidan på eu framtida, mera

genomgripande revision av lagen vill utskottet uttala, att reformen måste

betraktas som angelägen. Såsom ovan påpekats bygger reformen på synpunkter

som framförts redan vid lagens tillkomst men som då främst av

skäl, som numera minskat i styrka, icke kunnat vinna beaktande. Den

torde inte heller komma i konflikt med de nya regler, som kan förväntas

komma att som ett resultat av eu sådan revision ersätta de nuvarande.

Därtill måste beaktas att en allmän revision av lagen näppeligen kan beräknas

ge praktiska resultat förrän om flera år. Till vad nu sagts kan

också läggas, att utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen helar

en brist i de nuvarande reglerna om samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

och som innebär att vid yrkesskada reducering av

sjukpenningen kan uppkomma under viss del av samordningstiden. Denna

brist har bl. a. påtalats i utskottets utlåtande nr 5 till förra årets riksdag.

Med åberopande av det anförda får utskottet tillstyrka förslaget om eu

utsträckning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen till 180 dagar.

Utskottet ansluter sig jämväl till vad departementschefen i propositionen

anfört i fråga om den frivilliga försäkringen enligt sjukförsäkringslagen

och beträffande den i departementspromemorian ifrågasatta ändringen i

Kl § yrkesskadeförsäkringslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr B A är 1!)5S

Vårdavgifter m. m.

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter in. m.

I proposition nr 126 lämnas å s. 50—53 en redogörelse för utgående

vårdavgifter vid olika anstalter samt för tidigare behandling av frågor

rörande folkpension för anstaltsvårdade. Till denna redogörelse får utskottet

hänvisa.

Departementspromemorian

Beträffande det s. k. överskottsproblemet inom folkpensioneringen uttalas

i promemorian inledningsvis, att detsamma främst gäller sådana folkpensionärer,

som är intagna på sinnessjukhus eller hem för kroniskt sjuka.

Den vårdavgift som uttages av dem uppgår i regel till tre kr. om dagen, dvs.

1 095 kr. om året. Deras folkpension är f. n. i allmänhet 2 200 kr. om året

jämte i vissa fall kommunalt bostadstillägg. De personer det här gäller har

ofta inte behov av eller ens möjlighet att för egen del förbruka skillnaden

mellan folkpensionen och vårdavgiften. Det har ansetts otillfredsställande,

att det allmänna bestrider både kostnaderna för folkpensionen och så gott

som helt och hållet de faktiska kostnaderna för anstaltsvården — vilka

numera uppgår till högst avsevärda belopp — med påföljd, att för den

anstaltsvårdades del betydande belopp hopsamlas. I många fall förhåller

det sig så, att den anstaltsvårdade måste vistas återstoden av sitt liv på

anstalt. I promemorian framhålles, att skillnaden mellan folkpensionen och

vårdavgiften kommer att ökas om den planerade höjningen av folkpensionen

kommer till stånd. Härvid erinras om att enligt allmänna pensionsberedningens

förslag folkpensionen fr. o. m. den 1 juli 1958 kommer att

utgöra 2 350 kr. eller — om ytterligare ett indextillägg tillkommer på grund

av ökning av pensionspristalet — 2 400 kr. om året.

Förutsättningarna för att lösa ifrågavarande problem, vilket alltså kommer

att förstoras under den närmaste tiden, kan enligt promemorian nu

sägas vara annorlunda och bättre än då betänkandet om de anstaltsvårdades

rätt till folkpension in. in. avgavs år 1951. Den mest väsentliga förändringen

ligger däri att man frångått 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård

och infört ersättning för utgifter för sjukhusvård som en sjukförsäkringsförmån.

Av betydelse är också, framhålles det, att de statliga

folkpensionerna numera är i princip enhetliga över hela landet.

I fortsättningen uttalas, att den lösning, som nu ligger närmast tillhands,

är att generellt höja vårdavgiften för sa Ispatienter på

olika sjukvårdsanstalter (inklusive förlossningsanstalter). En sådan höjning

anses motiverad redan därav att betydande kostnadsstegringar inträtt

sedan de nuvarande avgifterna fastställdes. Till följd av dessa kostnadsstegringar

har huvudmännen funnit sig nödsakade att höja avgifterna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1958

för vård å enskilt rum, varjämte vissa utredningar påbörjats om höjning

jämväl av avgifterna för vård å allmän sal. Höjes salsavgifterna över lag

till fem kr. per dag, vilket i och för sig bedöms såsom rimligt, kommer

skillnaden mellan folkpensionen och vårdavgiften att reduceras med i regel

730 kr. om året och för år räknat bli 525 kr. vid en folkpension om 2 350

kr. och 575 kr. vid en folkpension om 2 400 kr. Dessa skillnadsbelopp uppgår

till ung. 22 resp. 24 procent av pensionen. Som jämförelse nämnes, att

det fickpenningbelopp, som skall tillhandahållas folkpensionärer på ålderdomshem,

från början motsvarade 20 procent av pensionen.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter höjes

till fem kr. per dag. Avgiftsändring bör dock enligt förslaget inte ske i

fråga om anstalter för psykiskt efterblivna och för epileptiker; där kan

nämligen överskottsproblemet sägas redan vara löst genom den metod

för fastställande av vårdavgiften, som nu gäller och får anses vara den

lämpligaste. Även från epidemivårdanstalter bör man enligt förslaget

bortse vid avgiftsändringen.

Sammanfattningsvis anföres, att den angivna metoden att höja dagavgiften

till fem kr. i dagens läge kan sägas innebära cn någorlunda tillfredsställande

lösning på ifrågavarande överskottsproblem. Det påpekas

emellertid, att eftersom avsikten är att under loppet av 1960-talet successivt

höja folkpensionerna måste lösningen betraktas som ett provisorium.

Kostnaden för en förhöjning av vårdavgifterna kommer i regel att bestridas

av sjukkassorna eller av folkpensionsmedel. Sättes dagavgiften till

fem kr., beräknas kostnadsökningen för sjukkassorna uppgå till ca 32

milj. kr. för år.

1 promemorian påvisas vidare, att höjningen av vårdavgifterna innebär

ett betydande inkomsttillskott för sjukhushuvudmännen — främst staten,

landstingen och städerna utom landsting. Inkomsltillskottet uppgår inte

endast till förut nämnda 32 milj. kr. utan det torde röra sig om ett långt

större belopp, grovt räknat 00 milj. kr. Med hänsyn härtill synes det enligt

promemorian rimligt, att sjukhushuvudmännen i samband med den förordade

avgiftshöjningen beslutar avgifts nedsättning för vissa

p a t i e n t g r u p p e r. Härom anföres i promemorian.

åt Å sjuk vårdsanstalt intagen patient kan vara utförsäkrad från allmän

sjukkassa i fråga om ersättning för sjukhusvård vid den aktuella

sjukdomen utan att vara berättigad till något slag av folkpensionsförmån.

Särskilt de lungsjuka är aktuella i delta sammanhang. Avgiftshöjningen

hör inte få avse sådana fall. I stället hör man för dem övergå till alt, såsom

nu tillämpas av vissa sjukhushuvudmän, inte ta ut någon avgift alls.

b) I de fall, då allmän sjukkassa på grund av konvention är skyldig

alt betala ersättning för kostnader för sjukhusvård här i landet åt sådana

patienter, som inte är medlemmar i sjukkassan, bör inte få debiteras högre

avgift än för inoinlänspatient. Med hänsyn till att bosättningsbegreppet

ibland tolkas olika inom sjukförsäkringen och vid debitering av sjukhus
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

avgifter bör patient, som på grund av konvention skall omfattas av den

svenska sjukförsäkringen därest han är bosatt här i riket, vid debitering

av sjukhusavgitter alltid betraktas såsom bosatt härstädes, om vederbörande

sjukkassa med tillämpning av konventionen inskrivit honom

som kassamedlem.

c) Utomlands bosatta svenska medborgare, som här i landet vårdas på

sjukvårds- eller förlossningsanstalt, bör inte få debiteras högre avgift än

inomlänspatient.

Storleken av de minskade inkomster, som ifrågavarande avgiftsnedsättningar

kommer att medföra för sjukhushuvudmännen, har inte närmare

kunnat anges vid tiden för promemorians upprättande. Det anses dock

med all säkerhet röra sig om mycket obetydliga belopp jämfört med de

ökade inkomster, som föranledes av avgiftshöjningen.

Beträffande frågan hur höjningen och i angivna fall sänkningen bör

genomföras framhålles i promemorian följande. Det ankommer på vederbörande

huvudman att besluta om ändring av dagavgifterna. Då statligt

driftbidrag utgår till anstalt, för vilken annan än staten är huvudman,

och statsbidragsbestämmelserna förutsätter att dagavgiften är lägre än

fem kr., bör statsbidragsbestämmelserna ändras så att de inte hindrar

den här förordade avgiftshöjningen. I fråga om sjukkassornas skyldighet

att utge ersättning för sjukhusvård föreskrives i 15 § SFL bl. a., att

Kungl. Maj :t äger fastställa taxa för beräkning av dylik ersättning. Denna

fullmakt har hittills inte utnyttjats och det förutsättes, att beslut om höjning

av vårdavgifterna i enlighet med vad som föreslagits inte tas till intäkt

för att utfärda dylik taxa. Vidare förutsättes, att sjukhushuvudmännen

beslutar om avgiftsnedsättning i de fall, där sådan avsetts komma till

stånd. Skulle mot förmodan så ej bli fallet torde särskilda åtgärder få

övervägas.

\ idare nämnes i promemorian, att de ökade dagavgifterna å sjukvårdsanstalterna

leder till ökade utgifter för yrkesskadeförsäkringen samt enligt

militärersältningsförordningen och vissa andra författningar om ersättning

av statsmedel. För yrkesskadeförsäkringen antages utgiftsökningen

röra sig om 150 000 kr. om året, medan ökningen såvitt avser de särskilda

ersättningsförfattningarna torde gälla så små belopp, att de inte påverkar

beräkningen av vederbörliga anslag.

Slutligen uppmärksammas i promemorian, att en höjning av dagavgifterna

medför behov av en viss utsträckning av den för folkpensionärer

i allmänhet gällande sju k hjälpstiden

om 90 dagar, såvitt angår sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård.

Om dagavgifterna höjes utan att sagda sjukhjälpstid förlänges, kommer

nämligen folkpensionärer, som för övergående sjukdomar vårdas på sjukhus

i mer än 90 dagar, i sämre läge än nu genom att de efter sjukhjälpstidens

utgång själva får betala den högre dagavgiften.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr B A ur lt)5S

I detta sammanhang erinras i promemorian om att socialförsäkringsutredningen

i sitt i maj 1956 dagtecknade slutbetänkande (IV: Statistisk

undersökning rörande vårdtider å kroppssjukhus i Malmö) uttalade, att

det med hänsyn till pensionsfrågans läge inte annat än om synnerligen

starka skäl skulle föreligga var motiverat att, med bibehållande av nuvarande

samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjukförsäkringens

sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maximerad.

Några sådana skäl ansågs dock inte ha framkommit genom den

i betänkandet redovisade undersökningen.

Socialförsäkringsutredningens uttalande får, framhålles det i promemorian,

ses mot bakgrunden av att den för folkpensionärer i allmänhet

stadgade sjukhjälpstiden om 90 dagar gäller sjukhjälp i form av såväl

sjukpenning som ersättning för sjukhusvård. En förlängning av denna

sjukhjälpstid, såvitt angår sjukpenning, skulle onekligen föregripa utredningen

om samordning mellan sjukförsäkring och folkpensionering. Däremot

torde en förlängning av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvårdsersättning

inte få denna konsekvens. Verkställda undersökningar har enligt

promemorian visat, att ett system med olika maximum för sjukhjälpstiden

vid sjukpenning och vid sjukhusvård kan administrativt bemästras.

Något hinder mot att förlänga sjukhjälpstiden enbart såvitt rör ersättning

för sjukhusvård anses därför inte föreligga.

Med utgångspunkt från de uppgifter, som lämnats i den av socialförsäkringsutredningen

redovisade statistiska undersökningen, dragés i promemorian

den slutsatsen att en höjning av dagavgiften förefaller att motivera

endast en mindre förlängning av sjukhjälpstiden för sjukhusvården.

Hur långt man skall sträcka sig kan givetvis vara föremål för delade

meningar. Det bör beaktas, att en mera avsevärd förlängning resulterar

i en ökning av de överskottsmedel, som enligt vad förut sagts bör reduceras.

En lämplig avvägning anses vara att — i analogi med vad som föreslagits

beträffande sjukpenningskalan — förlänga ifrågavarande sjukhjälpstid

från 90 till 180 dagar. Denna förlängning antages komma att öka

sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter med ca 4 milj. kr. om året.

Yttranden

Förslaget om höjning av vårdavgifterna vid sjukvårdsanstalterna

tillstyr k es av statskontoret, pensionsstyrelsen) medicinalstyrelsen,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening,

Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och .S’,1 CO

samt avstyrkes av riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbundet

och De lungsjukas riksförbund.

Del i promemorian framförda förslaget om att sjukhjälpstiden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

för folkpensionärer, såvitt angår ersättning för sjukhusvård,

skall utsträckas trån 90 till 180 dagar tillstyr k es eller lämnas utan

erinran av pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och De lungsjukas

riksförbund samt avstyr k es av statskontoret, riksf örsäkringsanstalten

och SACO.

En redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas å s. 57—62 i

proposition nr 126.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:

»Vårdavgifterna för salspatienter vid våra sjukvårds- och förlossningsanstalter

utgår som bekant i regel med mycket låga belopp. Detta gäller

såväl statens som städernas och landstingens anstalter. I normalfallen

uppgår dagavgiften så gott som genomgående till 3 kr. Vård enligt epidemilagen

å allmänt rum på epidemisjukhus är kostnadsfri. De avgifter, som

sjukhushuvudmännen uppbär, drabbar i allmänhet inte patienten utan

ersättes av den allmänna sjukförsäkringen. I de fall då den sjuke är utförsäkrad

erhåller han oftast folkpension, med vilken vårdavgiften kan betalas.

De nyssnämnda dagavgifterna för salspatienter motsvarar endast en

bråkdel av de verkliga vårdkostnaderna, vilka under senare år oavlåtligt

stegrats. Den nuvarande avgiftssättningen gjordes i samband med SFL:s

ikraftträdande men innebar i många fall inte någon ändring i förhållande

till vad som gällt tidigare. Avgifterna kvarstår således på en nivå, som

fastställdes då de verkliga kostnaderna för vården inte var på långt när

så höga som nu. Det må erinras om att enligt Svenska landstingsförbundets

yttrande över departementspromemorian den verkliga dagkostnaden för

en salspatient vid landstingens lasarett, som utgjorde 28 kr. 40 öre 1950

och 43 kr. 40 öre 1954, stigit till 51 kr. 60 öre 1956 och till omkring 57 kr.

1957 och väntas öka till ungefär 60 kr. innevarande år. Dessa siffror, som

torde äga sin motsvarighet även beträffande övriga sjukvårds- och förlossningsanstaller,

utgör enligt min mening redan i sig själva ett starkt skäl

för en höjning av vårdavgifterna. En höjning till föreslagna 5 kr. om dagen

framstår i nuvarande läge som skälig.

Höjes vårdavgifterna medför detta för de patienter, som åtnjuter folkpension,

att en större del av pensionen åtgår för att betala kostnaderna

på anstalten. När det gäller långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter

uppkommer f. n. ett betydande överskott å folkpensionen.

För år räknat uppgår i regel vårdavgiften till 1 095 kr. och folkpensionen

till 2 200 kr. Det årliga överskottet å dessa patienters folkpension belöper

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1958

sig sålunda nu till 1 105 kr., ett belopp som patienterna själva ofta inte

kan utnyttja utan som sparas för att slutligen tillfalla arvingarna. Detta

har särskilt med hänsyn till att det allmänna genom de låga avgifterna

subventionerar anstaltsvistelsen ansetts otillfredsställande. Problemet har

också sedan länge varit uppmärksammat, och olika riktlinjer för frågans

lösning har ifrågasatts.

Bl. a. har det föreslagits, att folkpensionen för ifrågavarande pensionstagare

skulle nedsättas till belopp, motsvarande vårdavgifterna. Å andra

sidan har den möjligheten framkastats, att vårdavgiften för långtidspatienter

med folkpension kunde fastställas till samma belopp som pensionen

med skyldighet för anstalten att tillhandahålla den sjuke fickpengar till

visst belopp. Denna metod kan f. n. sägas vara tillämpad såväl i fråga om

vårdanstalterna för psykiskt efterblivna och epileptikeranstalterna som de

kommunala ålderdomshemmen. För dem som åtnjuter kostnadsfri vård

på icke statlig vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller för epilepliker äger

sålunda den som driver anstalten att uppbära folkpensionen med skyldighet

att tillhandahålla den vårdade fickpengar till ett belopp av 360 kr. om

året eller att använda motsvarande belopp till hans nytta. För psykiskt

efterblivna kan nämnda belopp nedsättas. Då avgift utgår för vården å

ifrågavarande anstalter, dvs. efter det den vårdade fyllt 21 år, är avgiftsbeloppet

i princip lika stort som pensionen med avdrag för fickpengar. På

ålderdomshemmen uttages i allmänhet inackorderingsavgift, motsvarande

folkpensionen med ett avdrag för fickpengar. I enlighet härmed har kommunen

rätt att uppbära den inackorderades folkpension och gottgöra sig

för kostnaderna för vården eller försörjningen, varvid kommunen är skyldig

att månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade 30 kr. eller använda

motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans

personliga nytta.

Båda de här skisserade metoderna har föranlett betänkligheter i vissa

hänseenden. Den nu föreslagna höjningen av vårdavgifterna reducerar

emellertid överskottsproblemet högst väsentligt. Vården av en helårspatient

kommer efter höjningen att i allmänhet ta 1 825 kr. av folkpensionen

i anspråk. Om man utgår från att folkpensionerna höjes på sätt

Kung]. Maj :t i proposition nr 55 föreslagit årets riksdag och dessutom

beaktar att ytterligare ett indextillägg kommer att utgå fr. o. in. april i år,

kommer folkpensionen för ogift pensionär bortsett från kommunalt bostadstillägg

att fr. o. in. den 1 juli 1958 uppgå till 2 400 kr. Med frånräknande

av fickpenningbeloppet, som i överensstämmelse med förslaget i nyssnämnda

proposition förutsättes höjt till 40 kr. i månaden, begränsas överskottet för

anstaltsvårdade folkpensionärer av förevarande kategori till 95 kr. om

året eller ca 8 kr. i månaden. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet

synes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den

mån folkpensionerna, såsom förutsättes, i fortsättningen ytterligare för;j

— B i han g till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Förslag nr B 4

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

bättras, blir naturligtvis överskottsproblemet ånyo aktualiserat. Den nu

föreslagna höjningen av vårdavgifterna undanröjer därför på längre sikt

inte behovet av en mera definitiv lösning av överskottsproblemet, men den

gör det möjligt att komma tillrätta med olägenheterna i väntan på att frågan

om den slutliga lösningen prövas.

På grund av det anförda anser jag i likhet med det övervägande antalet

remissorgan, att promemorieförslaget om en höjning av vårdavgifterna

för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter till 5 kr. bör följas.

Självfallet åsyftas därmed inte någon ändring i vad som nu gäller beträffande

kostnadsfri vård å epidemivårdanstalt. Inte heller avgifterna på

anstalter för psykiskt efterblivna eller epileptiker beröres av mitt förslag.

Om det som förut angivits får anses vara en fördel att de höjda vårdavgifterna

tar en större del av folkpensionen i anspråk för pensionärer,

som mera stadigvarande är omhändertagna på anstalt, är motsatsen förhållandet

när det gäller folkpensionärer, som måste söka sjukhusvård för

mera akuta sjukdomar. Eftersom för folkpensionärerna sjukhjälpstiden i

fråga om sjukhusvård enligt SFL i regel är begränsad till 90 dagar, skulle de

högre kostnaderna för vården få betalas av folkpensionärerna själva vid sjukdomar,

som varar mer än 90 dagar. Det framstår därför som önskvärt att

mildra denna konsekvens av den föreslagna avgiftshöjningen. Jag finner

därvid den i promemorian föreslagna och i så gott som samtliga remissyttranden

förordade utsträckningen av folkpensionärernas sjukhjälpstid

till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård, vara en lämplig

åtgärd.

Även utanför folkpensionärernas krets finns såsom i promemorian påpekats

vissa långtidssjuka, främst tuberkulospatienter, vilka själva får betala

sina vårdavgifter på grund av att de är utför säkrade från sjukförsäkringen

och för vilka avgifterna kan vara betungande. Detta gäller redan med avgifternas

nuvarande storlek. Sjukhushuvudmännen har därför hittills vidtagit

vissa åtgärder i avgiftslindrande syfte. I samband med den nu förordade

höjningen av vårdavgifterna har huvudmännens organisationer godtagit den

i promemorian föreslagna principen att vårdavgift inte skall uttagas av salspatienter,

som är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och som

inte är berättigade till någon form av folkpension. Jag hälsar med tillfredsställelse

att så skett, och jag anser mig kunrfa utgå ifrån att denna regel om

avgiftsbefrielse inte skall behöva leda till svårigheter vid tillämpningen såsom

i ett remissyttrande befarats. Självfallet föreligger inte hinder för sjukhushuvudmännen

att medge avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning även

i andra fall än de här berörda. Jag vill i detta sammanhang erinra om att psykiskt

efterblivna patienter under 21 år, som vårdas å statens sinnessjukhus,

erlägger vårdavgift med 3 kr. per dag medan motsvarande klientel, som omhändertas

genom landstingens försorg, åtnjuter kostnadsfri vård. Frågan

om avgiftsbefrielse för nämnda patienter på statens sinnessjukhus, vilka i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B A år 1958

35

regel inte omfattas av sjukförsäkringen, torde få närmare prövas och avgöras

av Kungl. Maj:t.

I departementspromemorian har förslaget om avgiftshöjning förknippats

med vissa önskemål om att sjukhushuvudmännen i fortsättningen skall

tillämpa inomlänsavgifter för vissa patientgrupper, för vilka vårdavgiften

nu beräknas efter utomlänstaxan. Dessa grupper är dels utländska medborgare,

som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade

till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att

de är medlemmar av sådan kassa, och dels svenska medborgare, som är

bosatta utomlands och således inte omfattas av den allmänna sjukförsäkringen,

ehuru de som jag i ett kommande avsnitt ämnar föreslå i stor utsträckning

ändå blir berättigade till sjukhjälp, däribland ersättning för

sjukhusvård, från allmän sjukkassa. I sammanhanget föreslås också i promemorian,

att utländska medborgare, som enligt konventionsbestämmelser

är sjukförsäkrade här i landet, i avgiftshänseende skall behandlas

som härstädes bosatta svenska medborgare. Sjukhushuvudmännens organisationer

har förklarat sig villiga att rekommendera de sålunda föreslagna

avgiftsnedsättningarna. Såsom ett villkor för avgiftsnedsättning för utlandssvenskar

i de fall, då rätt till ersättning från sjukförsäkringen inte är för

handen, synes dock böra fordras, att vederbörande inte i det land, där han

eller hon är bosatt, kan erhålla tillfredsställande sjukhus- eller förlossningsvård,

som ersättes av socialförsäkringen i bosätlningslandet. Av det

föregående framgår, att Svenska stadsförbundet, med hänsyn till ovissheten

angående de ekonomiska konsekvenserna för förbundets medlemmar av avgiftsnedsältningarna,

förbehåller sig rätt att ompröva sitt ställningstagande

sedan några års erfarenhet vunnits. Detta finner jag rimligt. Det torde vidare

förhålla sig så, att några nya konventioner av det slag Stadsförbundet

omnämner inte kan väntas komma i tillämpning innan den ifrågasatta tidpunkten

för nämnda omprövning är inne.

Såväl höjningen av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna ankommer

på beslut av anstalternas huvudmän. Någon ändring i sjukhuslagen torde

inte erfordras för att städerna och landstingen skall kunna träffa beslut om

den avsedda utvidgade tillämpningen av inomlänstaxan. I vissa fall synes

såsom i promemorian förutskickas ändring få ske i gällande statsbidragsbestämmelser

m. in. Den Kungl. Maj:t i 15 § SFL lämnade fullmakten att

fastställa taxa för beräkning av den ersättning för sjukhusvård, som sjukförsäkringen

har att utge, torde med den ståndpunkt sjukhushuvudmännens

företrädare intagit till de föreliggande förslagen inte nu behöva utnyttjas.»

Motioner

I motionen nr 1: B 40 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte framhålla vikten av att den höjning av vårdavgifterna på sjukvårdsanstalter,

som föreslagits i prop. B 29 (126/1958), icke måtte träffa de kro
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

niskt sjuka folkpensionärer, som för sin kroniska sjukdom väl är i behov av

vård å sjukvårdsanstalt vissa perioder men som dessemellan kan vårdas i

hemmet, på ett sådant sätt att det för dem innebär en försämring av deras

nuvarande förhållanden och att deras vård i hemmet försvåras».

I motionen nr II: B 48 yrkas »att det i propositionen gjorda uttalandet att

vårdavgiften vid vissa sjukhus borde höjas till 5 kr. pr dag för salspatienter

inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

att frågan om anstaltsvårdades rätt till sina folkpensioner blir föremål

för ny, allsidig och förutsättningslös utredning».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till de vid 1958 års A-riksdag väckta motionerna med nr

respektive I: 414 och II: 520.

Utskottet

Det s. k. överskottsproblemet beträffande anstaltsvårdade folkpensionärer

har sedan länge och i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet.

De successiva höjningarna av folkpensionerna — särskilt accentuerade

under senare år — har, i förening med den omständigheten att vårdavgifterna

på anstalterna i många fall bibehållits oförändrade sedan lång tid

tillbaka, alltmer skärpt problemet. Skilda förslag har framlagts och olika

vägar har prövats utan att någon allmängiltig lösning ännu kunnat vinnas.

Såsom en temporär lösning på överskottsproblemet förordas i propositionen

en höjning av vårdavgifterna för salspatienter på sjukvårds- och

förlossningsanstalter från 3 till 5 kronor per dag, varvid även anföres att

den starka stegringen av de verkliga vårdkostnaderna under senare år

redan i och för sig utgör ett starkt skäl för höjning av vårdavgifterna. Beslut

om sådan höjning ankommer på anstalternas huvudmän. De kommunala

sjukhushuvudmännens organisationer har lämnat sin anslutning till

den förordade höjningen, samtidigt som de förklarat sig beredda att rekommendera

att i samband därmed avgiftslindringar eller avgiftsbefrielser

genomföres för vissa patientgrupper.

Utskottet finner angeläget att någonting snarast göres åt överskottsproblemet.

Den i propositionen förordade avgiftshöjningen synes godtagbar

såsom en temporär lösning. Den angivna metoden har den fördelen, att

den snabbt ger resultat samtidigt som den medför relativt ringa administrativ

omgång. Utskottet vill dock understryka att det här endast rör sig om en

temporär lösning, som icke bringar problemet ur världen för framtiden.

Den ytterligare höjning av folkpensionsförmånerna, varom enighet råder,

kommer relativt snart att ånyo aktualisera frågan. För den allra närmaste

tiden torde dock metoden ge en acceptabel lösning. Utskottet vill här framhålla

att fr. o. m. den 1 juli 1958 ålderspensionen för ensamstående uppgår

till 2 450 kronor för år, inberäknat index- och standardtillägg. Till samma

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr B l dr 1058

belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget i de fall då full tilläggspension

utgår. Räknar man med en vårdavgift av 5 kronor per dag eller

1 825 kronor för år och frånräknas fickpenningbeloppet, numera fastställt

till 480 kronor för år, begränsas storleken av överskottet för anstaltsvårdade

folkpensionärer av förevarande kategorier till 145 kronor om året.

Av vad nu anförts framgår, att utskottet avvisar den i motionen II: B 48

framförda tanken att någon höjning av vårdavgifterna icke bör ske.

De av departementschefen anförda skälen för en utsträckning av sjukhjälpstiden

för folkpensionärer till 180 dagar finner utskottet bärande,

varför utskottet tillstyrker att så sker. Såsom i motionerna I:B40 och

II: B 48 framhålles hindrar dock icke en sådan ändring att vissa folkpensionärer

kan komma i en sämre situation till följd av att vårdavgifterna

höjes. I den förstnämnda motionen har särskilt pekats på de kroniskt

sjuka folkpensionärer, som för sin kroniska sjukdom väl är i behov av

vård på sjukvårdsanstalt vissa perioder men som dessemellan med fördel

kan vårdas i hemmet. De synpunkter som i motionerna framförts förtjänar

enligt utskottets mening att beaktas. Utskottet förutsätter också att hithörande

spörsmål kommer att uppmärksammas vid det förestående utredningsarbete,

som syftar till att samordna olika socialförsäkringsgrenar.

Utskottet vill uttala att ett av ledmotiven vid detta utredningsarbete bör

vara att tillse, att inga luckor uppstår mellan det skydd som olika socialförsäkringsgrenar

lämnar. Det synes vidare kunna vara motiverat att undersöka,

i vad mån en tänkbar väg till bättre skydd för de utförsäkrade

enligt sjukförsäkringslagen kan vara att söka i en generösare utformning av

invalidbegreppet. Att nu föreslå riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta särskild

skrivelse på sätt i motionen I:B40 förordats finner utskottet med

hänsyn till det läge, vari hithörande spörsmål för närvarande befinner sig,

icke motiverat. Ej heller anser utskottet mot bakgrunden av den ståndpunkt

utskottet intagit till förslaget om en höjning av vårdavgifterna skäl föreligga

att i enlighet med yrkandet i motionen II: B 48 hemställa om en särskild

utredning av de anstaltsvårdades rätt till folkpension. Jämväl delta

spörsmål torde naturligen konmia upp till bedömande i samband med den

översyn av socialförsäkringssystemet som förestår.

Utskottet vill slutligen uttala sin tillfredsställelse över att de kommunala

sjukhushuvudmännens organisationer förklarat sig beredda att rekommendera

sina medlemmar att medge vissa avgiftsnedsättningar och avgiftsbefrielser

på sätt i propositionen närmare redovisats. Utskottet förutsätter,

att rekommendationerna kommer att följas av huvudmännen. I sammanhanget

vill utskottet understryka departementschefens uttalande att avgiftslindringar

kan tänkas även i andra fall än de i propositionen berörda. Det

kan här framhållas alt, enligt vad utskottet inhämtat, Svenska landstingsförbundets

styrelse i skrivelse den t) juni 1958 till landstingens förvaltningsutskott

hemställt, att förvaltningsutskotten måtte föreslå landstingen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

bl. a. att för tuberkulösa, som är utförsäkrade från allmänna sjukförsäkringen

men åtnjuter någon form av folkpension, uttaga en sjukvårdsavgift

av allenast en krona per dag. Utskottet ifrågasätter om icke avgiftslindring

på liknande sätt skulle kunna införas även för andra långtidssjuka folkpensionärer

än de tuberkulossjuka.

Sjukförsäkring för utlandssvenskar

Utredningsmannens förslag

I enlighet med sina direktiv har utredningsmannen i stort sett begränsat

utredningen till spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar

under tid då de vistas i Sverige utan att likväl vara bosatta här. En redogörelse

för utredningsmannens förslag och yttrandena däröver lämnas å

s. 66—74 i proposition nr 126, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:

»Den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen omfattar med få undantag,

som i detta sammanhang är utan intresse, alla svenska medborgare, som

är bosatta här i riket. Sådana svenska medborgare, som är bosatta i främmande

länder, är inte underkastade sjukförsäkringsplikt och har ej heller

möjlighet att frivilligt ansluta sig till det svenska sjukförsäkringssystemet.

Denna ordning framstår i många avseenden som naturlig. De svenskar,

som har sitt hemvist utom rikets gränser, de s. k. utlandssvenskarna, bildar

med hänsyn till sin anknytning till hemlandet inte någon enhetlig grupp.

Bland dem finns personer, som blivit så rotfasta i bosättningslandet, att

medborgarskapet är nära nog den enda förbindelselänken med Sverige,

medan andra endast för någon kortare tid är bosatta utomlands och i

övrigt står i nära förbindelse med hemlandet. Det är givet, att inte samma

synpunkter gör sig gällande i fråga om alla utlandssvenskar då man

har att bedöma i vad mån det svenska samhällets anordningar för social

omvårdnad bör utsträckas till dem. Vad särskilt angår skyddet vid sjukdom

torde det framstå som opåkallat alt utsträcka den obligatoriska sjukförsäkringen

till att omfatta sådana utlandssvenskar, som inte upprätthåller

någon närmare kontakt med hemlandet. I vissa andra fall kan det

i och för sig sägas föreligga skäl att låta utlandssvenskar bli delaktiga av

den förmån, som den allmänna sjukförsäkringen innebär. Detta gäller särskilt

då vederbörande är verksam i något svenskt företag utomlands eller

eljest företräder svenska intressen. Självfallet skulle det dock innebära stora

svårigheter att på ett rättvist och ändamålsenligt sätt dra upp gränserna

för vilka utlandssvenskar, som borde tillhöra den allmänna sjukförsäkringen.

Vidare skulle, såvitt angår förhållandena utomlands, sådana prak
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1!)58

tiska spörsmål som registreringen av de försäkrade, avgiftsindrivning och

sjukkontroll bli förenade med betydande svårigheter. Av skäl som här

antytts framstår det krav på bosättning i Sverige, som gällande lagstiftning

uppställer för svenska medborgares tillhörighet till försäkringen, som

en i stort sett väl motiverad regel.

Speciella synpunkter gör sig emellertid gällande i fråga om utlandssvenskarnas

skydd vid sjukdom under tillfällig vistelse i Sverige. Utlandssvenskar

på besök i hemlandet får vid sjukdomsfall, som föranleder sjukhusvård,

för närvarande vidkännas vårdavgifter, som för många är mycket

betungande. Detsamma gäller i fall då barn till utlandssvenskar vistas i hemlandet

för studier och blir i behov av sjukhusvård. Därest de förslag som framlagts

i det föregående genomföres, kommer visserligen vårdavgifterna i fall

som de antydda framdeles att bestämmas till samma jämförelsevis låga belopp

som för här i landet bosatta svenskar, men enligt min mening framstår

det likväl som en brist i vårt sociala trygghetssystem att någon motsvarighet

till det skydd, som sjukförsäkringen bereder härstädes bosatta svenska

medborgare, inte finns för utlandssvenskar, som uppehåller sig i riket.

Efter SFL:s tillkomst har denna fråga kommit i en i viss mån ny belysning

genom utvecklingen på det internationella socialpolitiska området. Enligt

den i anslutning till 1955 års nordiska konvention om social trygghet träffade

överenskommelsen om överflyttning mellan sjukkassor och sjukhjälp

vid tillfällig vistelse äger sålunda personer, som är medlemmar i dansk,

isländsk eller norsk sjukkassa, oavsett nationalitet, vid tillfällig vistelse i

Sverige från den svenska sjukförsäkringen erhålla ersättning för utgifter

för sjukvård. Den år 1956 ingångna konventionen med Storbritannien och

Nordirland tillerkänner motsvarande förmån åt brittiska medborgare vid

tillfällig vistelse i Sverige. Svenska medborgare, som är bosatta i Storbritannien

och Nordirland, får däremot vid besök i Sverige själva stå för eventuella

sjukvårdskostnader.

När således medborgare i främmande länder i viss utsträckning har rätt

till ersättning från den svenska sjukförsäkringen vid tillfällig vistelse härslädes

— ett förhållande som kan tänkas vinna större utbredning genom

överenskommelser med ytterligare stater — har fragan om utlandssvenskarnas

sjukförsäkringsskydd då de tillfälligt vistas i hemlandet fåll ökad

aktualitet. Problemet bar också med den stegrade internationella samfärdseln

efter krigsslutet fått större betydelse. Dessa omständigheter har ansetts

motivera en utredning av spörsmålet i hela dess vidd. Utredningen

har lett till att vissa förslag till lösning av frågan framlagts.

Vad angår utlandssvenskarna i allmänhet har utredningsmannen föreslagit,

att de skall få möjlighet att för tid varunder de tillfälligt vistas i Sverige

teckna försäkring avseende samma förmåner, som ingår i den allmänna sjukförsäkringens

sjukvårdsförsäkring. För detta ändamål skulle inrättas en säiskild,

till den allmänna sjukförsäkringen anknuten frivillig försäkring, som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr B \ år 1958

skulle meddelas av de allmänna centralsjukkassorna och finansieras med

avgifter av de försäkrade själva. Förslaget har vunnit remissorganens gillande

utom i ett fall. Svenska sjukkasseförbundet har sålunda ansett, att

frågan bör lösas på annat sätt än genom tillskapandet av en särskild försäkring.

Förbundet menar, att den av utredningsmannen föreslagna försäkringen

inte skulle få någon nämnvärd anslutning och på grund härav inte

utgöra någon verklig lösning av det föreliggande problemet. Utvecklingen på

konventionsområdet kan enligt förbundets mening väntas leda till att antalet

personer, som har intresse av den frivilliga försäkringen, gradvis minskas.

Mot bakgrunden av det anförda finner förbundet, att det administrativa bestyret

med den föreslagna försäkringen blir oproportionerligt stort. Med hänsyn

härtill och då frågan kostnadsmässigt är av liten betydelse föreslår förbundet,

att alla utlandssvenskar skall bli berättigade till sjukvårdsförmåner

vid tillfällig vistelse här i landet på samma sätt, som nu gäller för medlemmar

av svensk nationalitet i danska, isländska och norska sjukkassor, och

som av utredningsmannen föreslås för svenskar, bosatta i länder med vilka

Sverige ingått överenskommelser av samma typ som den brittiska konventionen

om social trygghet.

För egen del finner jag de av Svenska sjukkasseförbundet anförda synpunkterna

beaktansvärda. Genom den förut berörda överenskommelsen med

Danmark, Island och Norge är det sörjt för att svenska medborgare, som är

bosatta i dessa länder, i allmänhet är tillförsäkrade sjukhjälp från svensk

sjukkassa vid tillfällig vistelse här i riket utan att särskild försäkring behöver

tecknas härstädes. Härigenom är sjukförsäkringsfrågan löst för viktiga

grupper av de utlandssvenskar, som på grund av bosättning i relativ närhet

till Sverige kan väntas i större utsträckning besöka hemlandet. Vid bifall

till utredningsmannens tidigare refererade förslag blir förhållandet detsamma

beträffande ännu en grupp av utlandssvenskar, nämligen sådana som är

bosatta i Storbritannien och Nordirland. Det är sannolikt, att den vidare utvecklingen

på konventionsområdet leder till att svenskar, som är bosatta i

andra förhållandevis närbelägna länder än de förut nämnda, på motsvarande

sätt kan beredas sjukhjälp vid tillfällig vistelse i Sverige. Det måste därför

noga övervägas, om det är lämpligt att för det tämligen ringa antal i mera

avlägsna länder bosatta svenskar, som kan antagas komma till Sverige på

tillfälliga besök, tillskapa en särskild försäkringsform med åtföljande

administrativt arbete. Detta är så mycket mera tveksamt som den föreslagna

försäkringen just på grund av sin frivilliga karaktär kan befaras

inte motsvara sitt syfte att bereda skydd i de fall, då detta verkligen är påkallat.

Mot Svenska sjukkasseförbundets förslag att bereda alla utlandssvenskar

sjukhjälp vid tillfällig vistelse härstädes på i huvudsak samma

sätt som utredningsmannen förordat beträffande svenskar, bosatta i vissa

konventionsländer, kan enligt min mening egentligen endast resas den invändningen

att sjukförsäkringen inte bör svara för sjukhjälp åt personer,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

som inte genom avgiftsbetalning bidrar till kostnaderna för densamma.

Även om säkra hållpunkter saknas för att beräkna de kostnader, som en

på detta sätt anordnad förmån kan antagas medföra för den allmänna

sjukförsäkringen, torde man dock, såsom Svenska sjukkasseförbundet anfört,

kunna utgå från att de blir av mycket ringa betydelse. Från denna

synpunkt torde således några betänkligheter inte behöva hysas. Större vikt

bör tillmätas den mera principiella sidan av saken. Onekligen kan det

anses strida mot försäkringstanken att ålägga försäkringen förpliktelser

gentemot personer, som inte omfattas av densamma och som inte betalar

försäkringsavgifter. I det sistnämnda hänseendet föreligger dock redan nu

vissa undantag i SFL. Sålunda omfattar sjukvårdsförsäkringen vissa grupper,

som är befriade från avgiftsskyldighet. Detta gäller bl. a. personer,

vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte uppgår till 1 200

kronor, samt folkpensionärer. Det bör därför enligt min mening inte föreligga

något hinder för att på det mycket begränsade område, som det här

är fråga om, göra ett ytterligare undantag från försäkringsprincipen, helst

som undantaget främst är betingat av administrativa skäl.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att utlandssvenskar vid

besök i hemlandet utan försäkring blir berättigade till sjukvårdsförmåner

enligt de regler som gäller för sjukvårdsför säkringen inom den allmänna

sjukförsäkringen. Såsom en förutsättning härför bör gälla att vårdbehovet

uppkommit under vistelsen i Sverige. Även i andra fall blir emellertid som

framgått av framställningen i ett tidigare avsnitt utlandssvenskarna i fortsättningen

vida gynnsammare ställda än nu genom att de i regel får ligga

på sjukvårds- och förlossningsanstalter för inomlänsavgiften fem kr. om

dagen. Med den lösning som av mig föreslagits i fråga om utlandssvenskar i

allmänhet erfordras inte någon särskild reglering för svenskar, bosatta

i vissa konventionsländer. Inte lieller torde något behov av den av utredningsmannen

föreslagna utvidgningen av SFL:s tillämpningsområde föreligga.

Önskemålet om förmåner åt utlandssvenskar vid barnsbörd synes

likaså i stort sett bli uppfyllt genom den nyssnämnda avgiftsnedsättningen.

Utlandssvenskarna bör givetvis som ett komplement till sjukvårdsförmånerna

erhålla kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel vid vistelse i Sverige

på samma villkor som gäller för sjukförsäkrade personer.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till det i propositionen framlagda förslaget, innebärande

att utlandssvenskar vid besök i hemlandet utan försäkring — och

alltså utan att för dem uppkommer skyldighet att betala någon försäkringsavgift

— blir berättigade till sjukvårdsförmåner enligt de grunder som

gäller för sjukvårdsförsäkringen inom den allmänna sjukförsäkringen. Till

förebyggande av att utlandssvenskar uppsöker hemlandet endast för att

komma i åtnjutande av sjukhusvård bör, såsom föreslagits, ersättning utgå

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

endast för det fall, att vårdbehovet uppkommit under vistelsen i Sverige.

Likaså biträder utskottet förslaget att utlandssvenskarna under vistelse i

Sverige skall komma i åtnjutande av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

på samma villkor som gäller för dem som är försäkrade enligt sjukförsäkringslagen.

Granskningen av de framlagda författningsförslagen ger anledning till

erinran från utskottets sida allenast i vad avser förslaget rörande ändring

i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Enligt

förslagets ordalydelse skulle de berörda förmånerna tillkomma svensk

medborgare oavsett huruvida han vistas här i riket eller utomlands. Då avsikten

emellertid är att förmånerna skall utgå till utlandssvenskarna allenast

vid vistelse här i riket, bör författningstexten omformuleras i enlighet

härmed. Utskottet föreslår att bestämmelserna utformas på sätt framgår

av utskottets hemställan nedan.

Finansieringsfrågor m. m.

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen m. in.

I proposition nr 146 till 1956 års riksdag behandlades frågan om fondering

av arbetsgivarbidrag för år 195 5. Härvid erinrades, att

arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning

beräknats täcka ca 60 procent av kostnaderna för dessa försäkringar.

Kungl. Maj:t föreslog, att inkomsterna av de på år 1955 belöpande

arbetsgivarbidragen till försäkringarna i fråga skulle, i vad de översteg

60 procent av utgifterna för motsvarande ändamål, ingå till en särskild

fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Det efter angivna grunder

fonderade överskottet beräknades komma att uppgå till omkring 55

milj. kr. Fondens medel skulle, i den mån de ej behövde tagas i anspråk

för utbetalningar från fonden, placeras hos riksgäldskontoret mot ränta.

Någon viss regel för fondmedlens utnyttjande ansågs ej böra fastställas,

förrän ytterligare erfarenheter av den allmänna sjukförsäkringen vunnits.

Skulle, innan en sådan regel blivit fastställd, behov föreligga att utnyttja

fondmedlen, borde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Beträffande syftet med fonderingen erinrades i propositionen om vad

härom anförts i förarbetena till 39 § SFL. Avsikten var enligt förarbetena,

att medel som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunkturer

i landet och hög sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden skulle disponeras

i utjämnande syfte under tider, då en försämring av konjunkturläget

och sysselsättningsgraden fick till följd en minskning av arbetsgivarbidragen,

vilken inte uppvägdes av någon motsvarande sänkning av

sjukkassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

De i propositionen framlagda förslagen föranledde inte någon erinran

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

från andra lagutskottet (uti. nr 28). Med anledning av en i ämnet väckt

motion anförde utskottet bl. a., att om arbetsgivarbidragen icke skulle

komma att svara mot den del av försäkringskostnaderna, som från början

avsetts, borde enligt utskottets mening, när tillräcklig erfarenhet vunnits,

en omprövning ske av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek,

i syfte att anpassa bidragen till vad de enligt statsmakternas mening

vid försäkringens tillkomst borde täcka.

Riksdagen biföll propositionen.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har av influtna arbetsgivarbidrag,

belöpande på år 1955, avsatts 76 535 842 kr. till allmänna sjukförsäkringsfonden.

I proposition nr 130 till 1957 års riksdag föreslogs att allmänna sjukförsäkringsfonden

skulle tillföras det belopp, varmed de på år 1956

belöpande arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tillläggssjukpenning

och tilläggspenning översteg 80 procent av de under året

i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål.

Fonderingen beräknades komma att avse ca 40 milj. kr. För förvaltningen

av de fonderade medlen samt dessas utnyttjande borde gälla samma regler

som för de på år 1955 belöpande bidrag, vilka tillförts fonden.

Med anledning av det förut citerade yttrandet av andra lagutskottet i

dess utlåtande nr 28 vid 1956 års riksdag framhölls i propositionen, att

förutsättningar för den i yttrandet avsedda omprövningen ännu inte förelåg.

Försäkringen hade nämligen varit i verksamhet endast något mer än

två år, under vilken tid sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten

låg, och dessutom beräknades överskottet av arbetsgivarbidrag för år 1956

bli avsevärt mindre än för år 1955.

I en i anledning av propositionen väckt motion (11:613) yrkades att

riksdagen »måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn

av de bestämmelser som reglerar storleken av arbetsgivarbidragen till

allmänna sjukförsäkringen, samt att, därest betydande överskott skulle

uppstå även för innevarande år, förslag om ändrade regler förelägges 1958

års riksdag».

I sill av riksdagen godkända utlåtande (nr 27), vari andra lagutskottet

hemställde att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet

bl. a. följande.

Utskottet kan väl dela departementschefens åsikt att förutsättningarna

för eu omprövning av arbetsgivarbidragens storlek icke för närvarande ar

för handen. Därest emellertid utfallet av sjukförsäkringen även under innevarande

år skulle bli sådant att enligt hittills tillämpade grunder för överförande

av medel till allmänna sjukförsäkringsfonden fortsatt betydande

fondering skulle ifrågakomma, synes det dock motiverat att upptaga berörda

spörsmål till övervägande. Vid sådan prövning kan finnas anledning

att även beakta de ökade anspråk på försäkringen, som ett tillgodoseende

av framförda önskemål om förbättrade försäkringsförmåner kan komma

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr B i är 1958

att ställa. Det må i sammanhanget erinras om att riksdagen vid 1956 års

höstsession hemställt om en utredning i syfte atl pröva möjligheterna att

efter vissa angivna riktlinjer förkorta eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen

i fall av yrkesskada samt att riksförsäkringsanstalten

nyligen verkställt en utredning angående kostnaderna och konsekvenserna

i övrigt, därest tilläggssjukpenningen inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

finge utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t samt riksförsäkringsanstalten såsom

tillsynsmyndighet för den allmänna sjukförsäkringen har sin uppmärksamhet

riktad på frågan om arbetsgivarbidragens storlek och vidtager de

åtgärder som med beaktande av samtliga omständigheter kan vara motiverade

för ernående av en lämplig fördelning av kostnaderna för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning mellan arbetsgivarna och de försäkrade. Med

hänsyn till det anförda synes det utskottet icke påkallat att riksdagen i

enlighet med det förslag som framlagts i motionen II: 613 nu gör eu särskild

framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har i februari 1958 till den

allmänna sjukförsäkringsfonden överförts 59 247 640 kr.

Enligt en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär uppskattning

beräknas ar betsgivar bidra get för år 1957 komma att

uPPgå till omkring 290 milj. kr. Den del av bidraget, som avser enbart försäkringarna

för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, beräknas uppgå

till omkring 265 milj. kr. En beräkning av de försäkrades avgifter för år

1957 för försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning har

givit vid handen, att dessa avgifter torde komma att uppgå till ungefär 185

milj. kr. De allmänna sjukkassornas utgifter under år 1957 för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning kan preliminärt beräknas uppgå till omkring

366 milj. kr.

Arbetsgivarbidrag och avgifter avseende försäkringarna för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning, tillhopa (265 + 185) 450 milj. kr., kan sålunda

beräknas överstiga utgifterna för försäkringarna med omkring

(450—366) 85 milj. kr. Med tillämpning av motsvarande regler som för

åren 1955 och 1956 skulle, om fondering beslutades för år 1957, till allmänna

sjukförsäkringsfonden för nämnda år komma att överföras ett

belopp av omkring ^265 — G°1()^66^ 45 milj. kr.

Be part em ents promem or ian

I promemorian påpekas, att arbetsgivarbidraget till försäkringarna för

tilläggssjukpenning och tilläggspenning för åren 1955 och 1956 betydligt

överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, och

att överskottet, som uppgick till ca 76,6 milj. kr. 1955 och i promemorian

beräknas till ungefär 61,3 milj. kr. 1956, skall fonderas centralt. Trots den

ökade sjukligheten på hösten 1957 kan det enligt promemorian antagas, att

ett överskott på inemot 55 milj. kr. uppkommer på arbetsgivarbidraget för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 ur 1958

detta år. Om central fondering enligt hittills tillämpade grunder sker även

för år 1957, vilket förordas i promemorian, konuner den centrala fonden

att nppgå till bortåt 200 milj. kr. Härigenom erhålles en mycket betryggande

säkerhet mot opåräknade påfrestningar. Det anmärkes i detta sammanhang,

att en betydande lokal fondering ägt rum hos sjukkassorna. Vid

utgången av 1957 kan den lokala fondering, som ägt rum under SFL:s

giltighetstid, beräknas uppgå till ca 200 milj. kr. Härtill kommer betydande

fonder, som övertagits från den frivilliga sjukförsäkringen i de tidigare

erkända sjukkassorna.

Vid ungefär oförändrad sjuklighet och oförändrade löneförhållanden kan

man enligt promemorian med nuvarande lagregler räkna med ett överskott

å ifrågavarande arbetsgivarbidrag även för 1958 och följande år. Hur stort

detta överskott blir är beroende på flera faktorer, som inte nu kan med

säkerhet bedömas, framför allt lönenivån, sysselsättningsgraden och sjukfrekvensen.

I promemorian anser man sig dock utan alltför stor risk för

felbedömning kunna räkna med att, om nuvarande regler bibehålies, överskottet

för år 1958 och de närmaste åren därefter kommer att uppgå till

minst 55 milj. kr. om året. Av detta överskott kommer ca 12 milj. kr. om

året att tagas i anspråk för att täcka kostnaderna för den förordade

utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjukpenninge

n.

I promemorian erinras vidare om att enligt vad som anförts i ett tidigare

avsnitt sjukkassornas ökade utgifter för sjukhusvård

kommer att uppgå till sammanlagt omkring 36 milj. kr. om året, därest

vårdavgiften höjes till fem kr. för dag och sjukhjälpstiden för folkpensionärer

i allmänhet förlänges till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård.

Enligt promemorian synes det rimligt att finansiera denna kostnadsökning

genom att ta i anspråk en del av det årliga överskott, som

enligt vad som tidigare anförts beräknas uppkomma å arbetsgivarbidraget

till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Härför erfordras

eu omfördelning av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. Hela

bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen uppgår f. n. till 1,14 procent

av de anställdas på visst sätt beräknade löner. Av den beräknade lönesumman

går 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning, 0,1 procent

till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent till försäkringen för tilläggspenning.

Därest omfördelningen sker så, att sjukvårdsförsäkringen får

0,25 i stället för som nu 0,1 procent av den lönesumma, på vilken bidraget

beräknas, tillföres sjukvårdsförsäkringen ca 38 milj. kr. per år eller praktiskt

taget samma belopp, som behövs för alt täcka de ökade kostnaderna

för sjukhusvård. I promemorian föreslås därför, att arbetsgivarbidraget till

sjukförsäkringen omfördelas så att 0,85 procent av de lönesummor, på

vilka bidraget beräknas, användes till försäkringens utgifter för tilläggssjukpenning

och 0,25 procent till utgifter för sjukvård.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr B l år 1958

Beträffande de i promemorian framförda förslagens inverkan på försäkringsavgifterna

anföres, att enligt riksförsäkringsanstallens

utredning en fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas

avgifter sannolikt skulle bli erforderlig, om den högre sjukpenningen

kommer att gälla hela sjukhjälpstiden. Även om reformen begränsas på sätt

i promemorian förordats, torde en omprövning av central sjukkassornas avgifter

bli erforderlig men fallen av avgiftshöjning torde dock bli fåtaligare.

Det påpekas vidare, att också den begränsade reformen kräver nya tariffer

för den för förvärvsarbetande avsedda frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg.

Slutligen tillägges, att premiesatserna för den frivilliga försäkringen

enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör överses, vilket måhända i

vissa fall kan leda till någon sänkning av premierna.

I promemorian framhålles, att ansvarsfördelningen mellan

centralsjukkassor och lokalsjukkassor för vinnande av

administrativ enkelhet är så avvägd, att det blivit möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget

tillfalla centralsjukkassorna. Det anses inte lämpligt att

göra någon avvikelse från denna princip i fråga om det förhöjda arbetsgivarbidraget

till sjukvårdsförsäkringen. Även detta bör sålunda enligt promemorieförslaget

i sin helhet tillfalla centralsjukkassorna.

Det erinras om att för närvarande lokalsjukkassa enligt 86 § SFL äger

att — med vissa undantag — från vederbörande central sjukkassa återfå

tre fjärdedelar av sina utgifter enligt sjukvårdsförsäkringen. Om dagavgiften

på sjukhusen höjes från tre till fem kr. och hela det bidrag, som avses

kompensera sjukkassornas ökade utgifter i anledning av höjningen,

tillfaller centralsjukkassorna, skulle följden bli alt högre sjukhusvårdskostnader

än nu skulle stanna å lokalsjukkassorna, vilket i sin tur skulle leda

till avgiftshöjningar i dessa kassor. Denna icke önskvärda konsekvens undvikes,

om reglerna beträffande fördelningen av ansvaret för sjukhusvårdsersättning

ändras så, att lokalsjukkassa skall äga att från vederbörande

centralsjukkassa återfå 85 procent av utgifterna för denna ersättning.

Emellertid har vid utarbetandet av promemorian i enkelhetens intresse

undersökts alternativet att fastställa en gemensam fördelningsgrund för

ansvaret för samtliga utgifter enligt sjukvårdsförsäkringen utom utgifter

enligt 18 §. Om utgiftssiffrorna för år 1956 räknas upp med hänsyn till en

höjd sjukhusvårdsavgift enligt vad i promemorian föreslagits och fördelningsgrunden

80./. 20 överlag tillämpas, har det visat sig att belastningen

å lokal sjukkassorna totalt blir något mindre än om som fördelningsgrund

tillämpas 85 ./. 15 för sjukhusvården och 75 ./. 25 för sjukvården i övrigt.

Minskad belastning å lokalsjukkassorna leder till en viss i och för sig

önskvärd avgiftsutjämning mellan kassorna. Fördelningsgrunden 80 ./. 20

förordas därför i fråga om samtliga här ifrågavarande sjukvårdsutgifter.

I samband härmed föreslås att specialregeln om sjukvårdskostnader för

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

vissa barn, vilken visat sig vara ekonomiskt betydelselös och vålla administrativt

merarbete, skall slopas.

Kostnaderna för förlossningsutgifter enligt lagen om moderskapshjälp

föreslås fördelade enligt samma grunder som förordats beträffande sjukvårdsutgifter

enligt SFL.

Fördelningen av arbetsgiva r bidragen mellan centralsjukkassorna

sker, anföres det i promemorian, vad beträffar

arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen i förhållande till antalet

medlemmar vid utgången av det kalenderår, å vilket bidraget belöper, medan

arbetsgivarbidraget till försäkringarna för tilläggssjukpenning och

tilläggspenning fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till dessa

kassors och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter under kalenderåret

enligt nämnda försäkringar. Vidare erinras om att det nuvarande arbetsgivarbidraget

till sjulcvårdsförsäkringen infördes med anledning av att

huvudparten av kostnaderna för läkemedelsreformen skulle bestridas av

denna försäkring och att syftet med bidraget var att nedbringa avgifterna

för försäkringen. Eftersom försäkringens kostnader för läkemedelsförmånerna

fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till medlemsantalet,

framstår det som naturligt att det nu utgående arbetsgivarbidraget fördelas

efter motsvarande grund. Den i promemorian föreslagna ökningen av

arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen syftar i huvudsak till att

kompensera sjukkassorna för ökade utgifter för sjukhusvård. Det förefaller

därför, heter det i promemorian, ligga närmast till hands att fördela

bidragsökningen i förhållande till sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter. Från

såväl praktisk synpunkt som rättvisesynpunkt synes det emellertid enligt

promemorian vara lämpligast att betrakta allt arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen

som bidrag till denna försäkring i dess helhet och sålunda

— i motsvarighet till vad som gäller arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenning

och tilläggspenning — fördela bidraget i förhållande till centralsjukkassornas

och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för sjukvårdsförsäkringen

inberäknat centralsjukkassornas utgifter för läkemedelsförmånerna.

I sjukvårdsutgifterna anses likväl vid fördelningen av bidraget

inte böra medräknas utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt 18 §

SFL, enär utgivandet av ersättning för sådana åtgärder inte utgör en obligatorisk

prestation.

I promemorian föreslås slutligen, att del för 1957 uppkommande överskottet

å arbetsgivarbidragen skall fonderas centralt enligt

samma grunder som gäller beträffande motsvarande överskott för 1955 och

1956.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 11)58

Betänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar

Såsom i det föregående nämnts skulle enligt utredningsmannens förslag

för utlandssvenskarna inrättas en frivillig sjukförsäkring, som avsågs bli

avgiftsfinansierad. Utredningsmannen påpekade, att de allmänna sjukkassornas

utgifter i regel till vissa delar täckes av statsbidrag men att till

utgifter av de slag, som avses i den föreslagna försäkringen för utlandssvenskar,

f. n. ej utgår något statsbidrag, när utgiften föranledes av överenskommelse

med främmande makt. Utgiften belastar i dylikt fall i sin

helhet vederbörande centralsjukkassas sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Anledningen härtill torde, anför utredningsmannen, bl. a. ligga däri, att

kravet på en viss riskutjämning beträffande ifrågavarande, förhållandevis

ringa utgifter anses, i varje fall tills en längre tids erfarenhet vunnits, bli

vederbörligen tillgodosett genom att utgifterna belastar centralsjukkassorna

och ej lokalsjukkassorna. Med hänsyn till de i viss mån jämförbara

förhållandena beträffande försäkringen för utlandssvenskar föreslår utredningsmannen,

att åtminstone tills vidare något statsbidrag ej heller skall

utgå till denna. I den mån avgifterna till försäkringen icke skulle förslå

till bestridandet av utgifterna, föreslås överskjutande belopp skola belasta

centralsjukkassans sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Yttranden

I yttrandena över departementspromemorian göres ingen invändning

mot att kostnaderna för en förlängning av tiden för ore

ducerad tilläggssju k penning från 90 till 180 dagar skall bestridas

på sätt i promemorian förutsättes, dvs. efter samma principer i

fråga om kostnadsfördelningen som f. n. gäller inom försäkringen för tillläggssjukpenning.

Däremot anföres i vissa yttranden kritik mot vad som i promemorian

föreslås beträffande sättet för finansiering av sjukkassornas kostnader

i anledning av de högre vårdavgifterna och för

utsträckningen av sju k hjälpstiden för folkpensionärer.

En redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas å s. 84—80 i

proposition nr 126.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:

»Försäkringarna för tilläggssjukpenning enligt SFL och tilläggspenning

enligt lagen om moderskapshjälp har under de år lagarna varit i kraft

lämnat inte obetydliga överskott. Vid försäkringarnas tillkomst beräknades,

att arbetsgivarbidragen skulle svara för omkring 60 procent av kostnaderna

och de försäkrades avgifter för resten. Sedan det visat sig att de

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

influtna arbetsgivarbidragen för åren 1955 och 1956 väsentligt överstigit

60 procent av utgifterna för försäkringarna, har statsmakterna beslutat

att de överskjutande beloppen skall fonderas centralt. Den sålunda bildade

allmänna sjukförsäkringsfonden har på detta sätt tillförts för 1955 omkring

76,6 milj. kr. och för 1956 omkring 59,2 milj. kr. Även för 1957 uppstår

med det nyss angivna beräkningssättet ett överskott å arbetsgivarbidragen,

vilket kan uppskattas till ungefär 45 milj. kr. Om även detta

belopp fonderas centralt, såsom jag i det följande förordar, kommer således

fonden, räntor oberäknade, att uppgå till över 180 milj. kr. Tillfogas bör,

att inte heller de försäkrades avgifter till försäkringarna för tilläggssjukpenning

och tilläggspenning helt behövt tagas i anspråk för försäkringarnas

utgifter. En betydande lokal fondering'' har därigenom kunnat ske.

Också för de kommande åren synes man vid oförändrad lagstiftning

kunna räkna med överskott å de ifrågavarande försäkringarna. Såvitt angår

arbetsgivarbidragen torde de årliga överskotten med gällande bestämmelsei

kunna väntas hålla sig i storleksordningen 50 milj. kr.

Kostnaderna för den förordade förlängningen av tiden för

oreducerad tilläggssju k penning från 90 till 180 dagar bör

finansieras efter samma grunder som nu gäller för tilläggssjukpenningen.

Härom torde några delade meningar inte rada. Om kostnaden för reformen

i överensstämmelse med den i promemorian gjorda beräkningen uppskattas

till 20 milj. kr. om året, vilket synes innebära en viss säkerhetsmarginal,

skall sålunda 60 procent eller 12 milj. kr. bestridas med arbetsgivarbidrag

och återstoden eller 8 milj. kr. med avgifter från de försäkrade själva. För

den del av kostnadsökningen, som skall bestridas med arbetsgivarbidrag,

står eljest uppkommande överskott å dessa bidrag till buds. Vad beträffar

försäkringsavgifterna torde reformen föranleda en omprövning, som måhända

i vissa fall kan medföra avgiftshöjningar. Även för de frivilliga försäkringarna

enligt SFL och YFL torde en översyn av premiesatserna fa göras

som en följd av reformen.

Den höjning av vårdavgifterna vid sjukvårds- och förlossningsanstalterna,

som i det föregående förutsättes, kan för sjukkassorna beräknas

medföra ökade utgifter för sjukhusvård med omkring 32

milj. kr. om året och den i samband därmed föreslagna förlängningen av

folkpensionärernas sjukhjälpstid torde åsamka kassorna en årlig merutgift

av omkring 4 milj. kr. I promemorian föreslås, att större delen av

det överskott å arbetsgivarbidragen, som inte åtgår för den nyssberörda förbättringen

av förmånerna inom sjukpenningförsäkringen, skall tagas i anspråk

för att täcka de ökade kostnader, som höjningen av vårdavgifterna

förorsakar sjukvårdsförsäkringen. Detta förslag har i flertalet remissyttranden

lämnats utan gensaga. I flera fall har det dock föranlett erinringar.

Kritiken kan sägas följa två huvudlinjer. Den ena innebär, att den centrala

funderingen inom sjukförsäkringen ännu inte nått en storlek, som kan anses

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Förslag nr B 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 är 1958

tillräcklig, och att kommande överskott på arbetsgivarbidragen även i

fortsättningen bör fonderas och inte tagas i anspråk för andra ändamål.

Enligt den andra huvudinvändningen förfäktas, att det inte är riktigt att

anlita bidrag från arbetsgivarna för att bekosta förmåner, som kommer

andra än arbetstagare till del. Denna uppfattning förknippas med åsikten

att i den mån den centrala fonderingen nått en tillfyllestgörande nivå —

i några yttranden hävdas att så nu är fallet — arbetsgivarbidragets storlek

bör omprövas.

I och för sig är det riktigt, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet till sjukförsäkringen

grundas på deras ansvar för sina anställda. Det är således i

princip den på de anställda belöpande delen av kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen,

som arbetsgivarna skall bidraga till. Enär det inte är möjligt

att avgränsa sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda från övriga

kostnader, utgår emellertid arbetsgivarbidraget till denna försäkring i dess

helhet. Beräkningen av detta bidrag måste i praktiken ske efter en schablon,

och i SFL har i detta hänseende valts metoden att sätta bidraget till en viss

procent av de anställdas löner. Hur stort detta procenttal skall vara är en

avvägningsfråga, som får bedömas med hänsynstagande till olika faktorer

såsom försäkringens utgifter för sjukvårdsförmånerna och den belastning,

som åvilar arbetsgivarna för andra grenar av sjukförsäkringen. För närvarande

bidrar arbetsgivarna med 0,1 procent på arbetstagarnas löner till

sjukvårdsförsäkringen och med 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning.

Bidraget till sjukvårdsför säkringen har närmast varit avsett

för försäkringens utgifter för läkemedelsförmånerna. Det är emellertid

ingalunda givet att arbetsgivarna endast bör bidraga till denna del av

sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda. När sjukkassornas

utgifter för sjukvård stiger, exempelvis genom att avgifterna på sjukhusen

höjes, och försäkringen för tilläggssjukpenning samtidigt inte tar hela den

därför avsedda delen av arbetsgivarbidraget i anspråk, synes det mig rimligt

att arbetsgivarbidraget omfördelas mellan de två försäkringsgrenarna

i enlighet med det ändrade lägets krav. Jag förordar därför, att arbetsgivarbidraget

i fortsättningen fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till

sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjukpenning och 0,25 procent till utgifterna

för sjukvård. Till frågan om den fortsatta fonderingen torde jag

få återkomma i det följande.

Enligt 86 § SFL är ansvarsfördelningen mellan lokalsjukkassor

och centralsjukkassor så ordnad att lokalsjukkassorna

svarar för utgivandet av dels ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen

och dels sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för de första

90 sjukhjälpsdagarna, medan centralsjukkassorna svarar för sjukpenning

för tiden därefter. Lokalsjukkassa äger att av sin central sjukkassa återfå

i regel 75 procent av vad kassan utgivit. På grund av denna avvägning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1058

lokalsjukkassornas och centralsjukkassornas inbördes ansvar bär det varit

möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget tillfalla centralsjukkassorna. Denna

i administrativt hänseende gynnsamma anordning bör bibehållas. För att

detta skall kunna ske utan att lokalsjukkassornas slutliga utgifter ökar till

följd av vårdavgifternas höjning och folkpensionärernas förlängda sjukhjälpstid

föreslås i promemorian, att lokalsjukkassorna skall slutligt svara

för 20 och centralsjukkassorna för 80 procent av de ersättningar enligt

sjukvårdsförsäkringen, som lokalsjukkassorna utger; utgifter för sjukvårdande

åtgärder enligt 18 § SFL förutsattes dock liksom hittills skola

helt stanna på lokalsjukkassorna. En motsvarande ändring föreslås

för moderskapsförsäkringens vidkommande. Likaså föreslås, att fördelningen

mellan de olika centralsjukkassorna av arbetsgivarbidraget

till sjukvårdsförsäkringen, som nu sker i förhållande till

medlemsantal, i stället skall göras med hänsyn till de årliga utgifterna för

denna försäkring och för läkemedelsförmånerna. Mot dessa förslag har jag

ingen invändning att göra. Jag förordar också, att den i 86 § intagna speciella

regeln beträffande sjukvårdsersättning till vissa barn utgår.

De ökade kostnader för sjukförsäkringen, som blir en följd av den föreslagna

sjukhjälpen till utlandssvenskarna, torde bli av förhållandevis

ringa storlek. Jag anser därför, att något statsbidrag till sjukkassorna

för dessa kostnader inte påkallas.

Höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att medföra vissa

ökade kostnader för yrkesskadeförsäkringen och för statsverket

enligt olika författningar om ersättning av statsmedel i anledning

av kroppsskador, ådragna under tjänstgöring för det allmänna m. m. Kostnadsökningen

synes för yrkesskadeförsäkringens del inte behöva leda till

höjda avgifter, och i de övriga fallen torde den inte inverka på beräkningen

av vederbörande statsanslag.

Förslaget om att 1957 års överskott å arbetsgivarbidragen skall f o nderas

efter samma grunder som motsvarande överskott för de båda

föregående åren har inte mött någon invändning, och för egen del vill

jag också förorda detsamma. Såsom jag tidigare omnämnt har viss kritik

riktats mot att härefter upphöra med avsättningarna till allmänna sjukförsäkringsfonden.

Härvid har det pekats på att de överskott, som uppkommit

för år 1956 och kan förväntas för år 1957, är något mindre än man vid promemorians

tillkomst hade anledning att räkna med. Även enligt min mening

finns det visst fog för att anse att den centrala fond, som bildas genom

avsättning av överskotten för åren 1955—1957, blir väl knapp. Då det

samtidigt, som jag i det följande återkommer till, av andra skäl inte torde

vara möjligt att sätta vissa av de föreslagna ändringarna i kraft före den

1 januari 1959, synes det lämpligt, att uppskjuta ikraftträdandet även av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1958

de ändrade bestämmelserna om arbetsgivarbidragets fördelning till nämnda

tidpunkt. På detta vis kommer även överskottet för innevarande år att stå

till förfogande för fondering. Härigenom kan fonden antagas bli tillförd

ytterligare omkring 50 milj. kr. Jag föreslår därför att beslut fattas om

att jämväl uppkommande överskott å arbetsgivarbidraget för år 1958 fonderas

enligt samma grunder som motsvarande överskott för tidigare år.»

Utskottet

Utskottet biträder det i propositionen framlagda förslaget till omfördelning

av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen samtidigt som utskottet

tillstyrker förslaget om fondering av 1957 och 1958 års överskott på arbetsgivarbidraget

till sjukpenningförsäkringen. Enligt propositionen kommer

omfördelningen av arbetsgivarbidraget att föra med sig att, jämfört med

vad tidigare gällt, ett belopp av 38 milj. kronor för år som eljest skulle

tillförts försäkringen för tilläggssjukpenning kommer att tillfalla sjukvårds1

örsäkringen. Förlängningen av tiden för den högre sjukpenningen medför

vidare att ytterligare 12 milj. kronor per år av bidraget behöver tas i anspråk

för försäkringen för tilläggssjukpenning. Tillhopa kan alltså — om

man utgår från vad nu gäller — sägas uppkomma en ytterligare belastning

på arbetsgivarbidraget till sjukpenningförsäkringen av 50 milj. kr. för år

eller lika med det belopp vartill överskottet eljest beräknats för de närmaste

åren. Om de gjorda beräkningarna visar sig riktiga, skulle alltså med utgångspunkt

från hitintills tillämpade principer för fonderingen, några

medel icke bli tillgängliga för fondering i allmänna sjukförsäkringsfonden

under de närmaste åren. Detta förhållande bör dock enligt utskottets mening

icke ge anledning till betänkligheter, då fonden efter de fonderingar,

som i enlighet med propositionens förslag skall verkställas för 1957 och

1958, kommer att omfatta betydligt över 200 milj. kronor. Härtill kommer

en betydande lokal fondering hos sjukkassorna.

Vid den bebådade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen torde

arbetsgivarbidragens storlek och fördelning ånyo aktualiseras. Det är

enligt utskottets mening nödvändigt för bedömandet av skäligheten av

bidragen, att utredning härvidlag förebringas rörande hur stor del av

kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen som är att hänföra till kassamedlemmar

som är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning.

Propositionens förslag om ändrad ansvarsfördelning mellan lokalsjukkassor

och centralsjukkassor föranleder ej erinran från utskottets sida

liksom ej heller departementschefens uttalande rörande finansieringen av

försäkringen för utlandssvenskarna.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

53

Ikraftträdande

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den däri förordade förbättringen av förmånerna

från sjukförsäkringen och höjningen av vårdavgifterna skall genomföras

den 1 juli 1958. Omfördelningen av arbetsgivarbidraget och den

ändrade ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa anses

böra ske vid ett årsskifte. Det synes enligt promemorian möjligt att låta

de nya bestämmelserna härom lända till efterrättelse redan från den 1 januari

1958, vilket därför förordas.

Yttranden

En redogörelse för innehållet i remissyttrandena såvitt avser förevarande

spörsmål lämnas i proposition nr 126 å s. 89—90.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:

»Genomförandet av den föreslagna förlängningen av tiden för oreducerad

sjukpenning torde för sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens vidkommande

kräva vissa förberedelser. Därjämte kan behov uppstå av att

anpassa lönebestämmelser och enskilda försäkringsavtal in. m. efter det

nya läget. I anledning av vad som i vissa yttranden anförts beträffande

avtalsbestämmelser om sjuklön vill jag dock framhålla, att dessa i flera fall

— liksom motsvarande föreskrifter i de statliga avlöningsreglementena —

är utformade på så sätt att en utsträckning av tiden för den oreducerade

sjukpenningen inte i och för sig medför behov av ändrade bestämmelser.

Då tillräcklig tid bör stå till förfogande för förberedelser och erforderliga

anpassningsåtgärder, synes ifrågavarande lagändring inte böra sättas i kraft

förrän den 1 januari 1959.

Höjningen av vårdavgifterna på landstingens anstalter synes av Svenska

landstingsförbundets yttrande att döma inte bli genomförd före den 1

januari 1959. Inte heller för övriga anstalters del synes höjningen böra

verkställas tidigare. I det föregående har jag förordat, att det överskott,

som för 1958 kan väntas uppkomma på arbetsgivarbidraget, tillföres allmänna

sjukförsäkringsfonden. Omfördelningen av detta bidrag bör därför

anstå till nästkommande årsskifte.

Med hänsyn till det anförda synes det lämpligt, att samtliga de av mig

i de föregående avsnitten föreslagna åtgärderna träder i kraft den 1 januari

1959.»

Utskottet

Utskottet har intet att erinra mot den föreslagna tidpunkten för de nya

bestämmelsernas ikraftträdande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Andra lagutskottets utlåtande nr B b år 1958

Specialmotivering

Beträffande specialmotiveringen till de föreslagna författningsändringarna

får utskottet hänvisa till redogörelse i proposition nr 126 å s. 91—98.

Lagrådet

Lagrådets yttrande har inhämtats över förslagen till lag angående ändring

i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring och lag angående

ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp. Förslagen

har därvid föranlett erinringar i allenast ett par avseenden. Erinringarna

har av departementschefen beaktats vid den slutliga utformningen

av lagförslagen.

En närmare redogörelse för vad sålunda förekommit lämnas å s. 99—102

i proposition nr 126.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr

293) om ersättning åt smittbärare samt

4) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket;

B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra

vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till förordning om

ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel — måtte för sin del antaga

nämnda förslag med den ändringen att 2 och 3 §§ erhåller följande, såsom

utskottets förslag betecknade lydelse:

(Gällande lydelse) (Utskottets förslag)

2 §•

Den som — — — — — — — — — — — — — — sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall ock gälla svensk

medborgare som utan att vara försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring vistas här i riket.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958

55

(Gällande lydelse)

3

I annat-----------

Vad nu sagts om den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

skall ock gälla den som,

utan att vara försäkrad enligt nämnda

lag, här i riket är i allmän eller

enskild tjänst.

Från prisnedsättning — — — —

(Utskottets förslag)

§•

--------varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

skall ock gälla den som,

ulan att vara försäkrad enligt nämnda

lag, vistas här i riket under förutsättning

att han är svensk medborgare

eller härstädes är i allmän eller

enskild tjänst.

---------stycket avses.

C. att riksdagen måtte besluta att

a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de

på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning

enligt lagen om allmän sjukförsäkring och lilläggspenning enligt

lagen om moderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i de

allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och

b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall

gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande

arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden; samt

D. att förevarande motioner

1) I: B 40 samt

2) II: B 48 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juli 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

fru Svenson, fru Hamrin-Thorell, herrar Kaijser, Lars Larsson och

Edström;

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,

herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, Johansson i Södertälje, Fredriksson,

Rimmerfors och Königson.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr B \ år 1958

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen .......................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring .......... 2

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp 7

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 § § lagen om ersättning åt

smittbärare .......................................................... 9

Förslag till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som

icke äro bosatta i riket ................................................

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel .......................... 12

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 13

Inledning .............................................................. 15

Tilläggssjukpenningen .................................................. 16

Vårdavgifter m. m. .................................................... 28

Sjukförsäkring för utlandssvenskar ...................................... 38

Finansieringsfrågor m. m. .............................................. 42

Ikraftträdande .......................................................... 53

Specialmotivering ...................................................... 54

Lagrådet .............................................................. 54

Utskottets hemställan .................................................. 54

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58

800342

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.