Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om gmpning mot smittkoppor, dels o c k i ämnet väckta motioner.
1958-07-08 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1958 B:5, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om gmpning mot smittkoppor, dels o c k i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
1
Nr B5
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om gmpning mot smittkoppor, dels
o c k i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 14, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om ympning mot smittkoppor
Härigenom förordnas som följer.
Ympningsplikt
1 §•
1 fråga om skyldighet att undergå ympning mot smittkoppor skall gälla
vad nedan sägs.
2 §•
Barn skall undergå ympning före utgången av det kalenderår under
vilket barnet fyller fyra år eller, om anstånd meddelats jämlikt 6 §, under
kalenderåret näst efter det då anståndet upphört.
3 §•
Värnpliktig skall undergå ympning, när han första gången för sin utbildning
tjänstgör vid krigsmakten.
När inkallelse sker till beredskapsövning eller för rikets försvar eller
säkerhet, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna
att ympning av värnpliktiga skall äga rum.
4 §•
Då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer påbjuda ympning i den omfattning
som prövas erforderlig.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 5
2 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 195S
5 §•
Den som haft smittkoppor eller under något av de sista tre åren undergått
ympning omfattas ej av ympningsplikt.
6 §•
I den mån så prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer beträffande riket i dess helhet
eller del därav förordna, att med ympning som i 2 eller 3 § sägs skall anstå
under viss tid.
7 §•
Uppskov med ympning skall meddelas den som till följd av sjukdom,
sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan befaras erhålla men av ympningen.
Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag i ympningspliktigs
omgivning fara för att han eller annan skulle lida men av ympningen, skall
likaledes uppskov medgivas.
Uppskov meddelas av den läkare eller ympare, som enligt av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer utfärdade föreskrifter är behörig
därtill.
Har barn åtnjutit uppskov enligt första stycket under tre år och kan
det fortfarande antagas erhålla men av ympningen, äger förste provinsialläkaren
eller förste stadsläkaren att efter ansökan av vårdnadshavare medgiva
undantag från den i 2 § stadgade yinpningsplikten. Finner han sig ej
kunna medgiva undantag, skall ärendet underställas medicinalstyrelsens
prövning.
8 §•
Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn
under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten
oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra
ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är
kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebyggande
barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som
nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inför
läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är ansökan rätteligen
gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten.
Värnpliktig som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock,
efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från
ympningsplikt enligt 3 §, om det under föreliggande omständigheter finnes
kunna medgivas. Vid ansökan skola fogas de handlingar som sjukvårdsstyrelsen
föreskriver.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1958
9 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger törordna, att
den som icke haft smittkoppor och som ej heller under något av de sista tre
åren undergått ympning ej må anställas vid krigsmakten eller inskrivas å
sjömanshus eller vinna anställning eller för sin utbildning tjänstgöra inom
a) den allmänna hälsovården eller sjukvården;
b) tull- eller lotsväsendet;
c) civil luftfartsverksamhet; eller
d) polisväsendet.
10 §.
Ympningsplikt anses fullgjord, när ympning slagit an eller två ympningar
företagits inom loppet av ett år.
Ympningens verkställande och anordnande
11 §•
Ympning må verkställas allenast av den som är behörig att utöva läkai
konsten eller som förordnats till ympare.
12 §.
För utrönande av ympningens verkan skall den ympade besiktigas av
ymparen eller annan som förordnats därtill.
13 §.
Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att
ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.
Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande
barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock
besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.
Intyg som i 8 § sägs skall tillhandahållas sökanden kostnadsfritt.
14 §.
Det åligger vårdnadshavare för barn under femton år att svara för att barnet
befordras till föreskriven ympning och besiktning.
15 §.
Hälsovårdsnämnden skall tillse att föreskriven ympning och besiktning,
som ej avser personal vid krigsmakten, fullgöres. För ändamålet äger nämnden
förelägga lämpligt vite. Sådant vite må ej förvandlas.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
Särskilda bestämmelser
16 §.
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som avses i 3 eller 4 §,
eller underlåter vårdnadshavare att befordra barn under femton år till
vmpning, vilken föreskrivits med stöd av 4 §, straffes med dagsböter.
Den som anställer, inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i strid
mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 § straffes ock med dagsböter.
17 §.
Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras bos länsstyrelsen
genom besvär.
Över medicinalstyrelsens, försvarets sjukvårdsstyrelses och länsstyrelses
beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär.
18 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva
undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 2 juni 1916 (nr
180) om skyddskoppympning upphör att gälla.
Barn som är fött under 1953 eller 1954 och som icke ympats före nya lagens
ikraftträdande skall undergå ympning före den 1 januari 1960; och
skall härom i övrigt gälla vad i nya lagen stadgas om ympning enligt 2 §.
I föreliggande proposition har åberopats jämväl vad som anförts enligt
de vid propositionen nr 111 till årets förra riksdag fogade protokollen över
inrikesärenden, vilken proposition icke upptogs till slutlig behandling före
riksdagens upplösning. Över det i sistnämnda proposition framlagda förslaget,
vilket var likalydande med förevarande, hade lagrådets yttrande inhämtats.
I samband med förevarande proposition har utskottet behandlat de i anledning
av propositionen väckta likalydande motionerna nr B 12 i första kammaren
av herr Edström och nr B 8 i andra kammaren av herr von Friesen
in. fl. I motionerna, vilka är av samma innehåll som de vid årets förra riksdag
väckta motionerna I; 397 och II: 503, har hemställts, »att riksdagen med
avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 111 i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 11)58 5
anhålla om ny utredning syftande till ett införande av i princip frivillig
barnvaccinering mot smittkoppor jämte i övrigt förslag till de skyddsåtgärder
som kan anses motiverade».
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen II: 503.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen föreslås att 1916 års lag om skyddskoppympning
skall ersättas med en ny lag om ympning mot smittkoppor.
Enligt den nya lagen skall barnvaccineringen liksom hittills vara obligatorisk
men en väsentlig uppmjukning har skett i fråga om möjligheterna
att erhålla befrielse från ympningsplikten. Önskar någon, som hyser allvarliga
betänkligheter mot ympning, att barn under hans vårdnad skall
befrias från ympningsplikten kan, även om medicinska skäl ej föreligger,
befrielse erhållas. Ansökan skall göras hos hälsovårdsnämnden, därvid
intyg skall bifogas utvisande bl. a. att sökanden vid personlig inställelse
inför läkare blivit upplyst om ympningens betydelse. Har ansökan gjorts
i rätt ordning skall barnet befrias från ympningsplikten.
Jämväl revaccinationstvånget för värnpliktiga har bibehållits i den nya
lagen men även från denna ympningsplikt skall när omständigheterna tilllåter
det befrielse kunna vinnas.
Kontrollen över ympningen skall enligt lagförslaget helt åvila hälsovårdsnämnderna
med biträde av folkbokföringsmyndigheter. I samband därmed
bortfaller det nu gällande förbudet mot att intaga barn som inte ympats
i vissa skolor m. m.
Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1959.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det
följande, hänvisa till propositionen.
Inledning
Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 mars 1957 till Kungl. Maj :t
överlämnat en av styrelsen företagen utredning angående revision av lagstiftningen
om skyddskoppympning jämte förslag till ny lag om ympning mot
smittkoppor och till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen. Enligt
medicinalstyrelsens förslag bibehålies ympningsplikten men möjligheterna
att vinna befrielse från denna plikt vidgas.
Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av hovrätten för nedre
Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, statistiska centralbyrån, skolöver
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
styrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, kanslern för rikets universitet
— efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet — och domkapitlet i Uppsala ärkestift.
Vid domkapitlets yttrande har fogats yttrande från kyrkobokföringsinspektören
i ärkestiftets södra inspektionsområde. Vidare har yttranden avgivits
av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Till överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från förste stadsläkare
och förste provinsialläkare, hälsovårdsnämnder, magistrater, kronokamrerare
samt, i något fall, poliskammare och mantalsverk. Vidare har
följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelserna för
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,
Förste provinsialläkarnes förening, Svenska stadsläkarföreningen, Svenska
provinsialläkarföreningen, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Förbundet
Allnordisk folkhälsa.
I yttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över att initiativ tagits till
en revision av vaccinationslagstiftningen och medicinalstyrelsens förslag
godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser.
Gällande rätt och tidigare ändringsförslag
Gällande svenska bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om ympning mot smittkoppor är upptagna
i lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning. Enligt
lagens 1 § är envar skyldig att till förekommande av smittkoppsjukdom och
sådan sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor (vaccination
eller revaccination). Barn skall undergå sådan ympning senast under
det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Under vissa omständigheter kan
dock med ympningspliktens fullgörande få anstå till en senare tidpunkt.
Är barnet boende å ort, för vilken ympningsmöten skall hållas, och äger
sådant möte ej rum under det år, då barnet fyller sex år (i regel hålles
ympningsmöten allenast vartannat år), må sålunda med ympningen anstå
till nästföljande år. Jämväl för det fall att förordnande om tillfällig suspendering
av ympningsplikt meddelas — varom mera i det följande — inträder
en viss förskjutning framåt av tiden för ympningspliktens fullgörande.
Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande
barn föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering)
jämväl i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller
detta beträffande 1) dem, som börjar fullgöra tjänstgöring på grund av fast
anställning bland manskapet vid hären eller marinen; 2) värnpliktiga,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958 /
som börjar första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning; samt 3)
den, som intages å tvångsarbetsanstalt. Härutöver äger emellertid Konungen
att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt för
värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar. Vidare äger
vederbörande hälsovårdsmyndighet förordna om ympning av utlänningar,
som inkommer i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten
finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i
riket.
Enligt 6 § är revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande av anställning
i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt
framträdande. Sålunda får icke någon, för såvitt han ej förut haft smittkoppor,
inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller vid
den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen
börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev
vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan
att ha i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller
någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.
Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi kan slutligen ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant
avseende meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande
tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband
eller del därav eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av
vederbörande chef (4 §).
Emellertid upptas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna
ympningsskyldigheten. För den, som förut haft smittkoppor eller vilken
undergått vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon
gång efter början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda
icke i något fall ympningsplikt (5 § 1 mom.).
Härutöver finns enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande
från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels
ock till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.
Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta
1 första hand grundas på medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 §
2 inom.), att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande
ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt
vmparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos nagon
i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den
ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen, får vidare
undantagande från ympning medgivas. Undantagande från ympning i nu
berörda fall medgives i allmänhet av vederbörande ympare; dock skall
8 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1058
beträffande två kategorier ympningspliktiga medgivandet lämnas från annat
håll, nämligen i fråga om militärpersoner av vederbörande chef och i fråga
om personer intagna å tvångsarbetsanstalt av anstaltens direktör. Undantagandet
skall avse viss bestämd tid, högst tre år i sänder. Önskas efter det
första medgivandet förlängt undantagande, skall ny undersökning företagas
av vederbörande ympare eller nytt tjänsteläkarintvg företes. Har
ympningspliktigt barn under en tid av minst tre år varit undantaget från
ympning på den grund att det befaras erhålla men av ympningen och föreligger
fortfarande anledning antaga, att sådant men skall följa, äger medicinalstyrelsen,
efter framställning av barnets föräldrar, förmyndare eller
annan, som det åligger att ha vård om barnet, att för framtiden undantaga
detta från den obligatoriska barnympningen.
Undantagande från ympning kan också ske av andra än medicinska
skäl. Gällande lag innehåller nämligen i 5 § 3 mom. en s. k. samvetsklausul.
Enligt denna kan barn undantagas från ympning, därest den, som är ansvarig
för barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att
ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt
det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste
antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något
fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning anse ha inträffat i samband
med ympning av barn. önskas undantagande på nu angivna grund,
skall skriftlig ansökning därom göras hos medicinalstyrelsen. Innan ansökning
göres, åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm
inför poliskammaren, i annan stad inför magistraten och på landet hos
landsfiskalen i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina
betänkligheter mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens
inställelse skall föras protokoll, och utdrag av detta protokoll skall fogas
vid ansökningen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som
rätteligen skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från
ympning kan meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj :ts
prövning.
Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående
ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen
(5 § 4 mom.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som
under de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till
skyddskoppympningen, nämligen den s. k. postvaccinala encefaliten (eu
akut inflammation i centrala nervsystemet). För att i görligaste mån undgå
denna komplikation ansågs det bl. a. vara erforderligt, att möjlighet bereddes
till inställande av den offentliga skyddskoppympningen i den mån så
i särskilda fall kunde prövas nödvändigt ur hälso vårdssynpunkt. Enligt tillläggsstadgandet
äger Konungen att vid inträffad eller hotande epidemi av
annan sjukdom än smittkoppor eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt
förordna, att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1958
9
allmänna barnympningen — skall under viss bestämd tid icke vara gällande
beträffande landet i dess helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt
för militärpersoner och dem som intages å tvångsarbetsanstalt
skall föreligga allenast i den omfattning Konungen bestämmer. Det är att
märka, att sådant förordnande endast medför ett framskjutande av tiden
för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet upphört att gälla,
inträder åter skyldighet för dem som i följd av detsamma icke ympats att
undergå ympning.
Skyddskoppympning får verkställas endast av den som äger behörighet
att utöva läkarkonsten, dock att ympning, som påbjudes vid inträffad eller
hotande epidemi, må, därest möjlighet eljest saknas att på ett tillfredsställande
sätt ordna densamma, verkställas av medicine kandidat, som
genomgått kurs i ympning (7 §). Envar civil tjänsteläkare — med undantag
av förste provinsialläkare — är pliktig att vara ympare inom sitt tjänst - göringsdistrikt eller huvudsakliga verksamhetsområde. Detsamma gäller
läkare vid organ för förebyggande mödra- och barnavård. Medicinalstyrelsen
kan dock medgiva befrielse från denna skyldighet och skall i så fall
förordna annan ympare för distriktet eller området eller del därav (8 §).
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning vid
organ, som nyss sagts, eller i annan ordning. På den egentliga landsbygden
skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig, företagas vid nämnda
organ och eljest på ympnings- och besiktningsmöten. Ympning vid de förebyggande
mödra- och barnavårdsorganen får äga rum hela året. Ympningsoch
besiktningsmöten skall i regel hållas vartannat år. Ympning, som företages
i den ordning, som nu sagts, liksom tvångsympning enligt 3 eller 4 §,
är kostnadsfri (12 § och 13 § 1 mom.). Här må inskjutas, att en av medicinalstyrelsen
med stöd av riksdagens beslut 1956 meddelad föreskrift medfört
att ympnings- och besiktningsmötena numera i realiteten upphört.
Skyddskoppympning skall verkställas med animalt ympämne; skulle i
fråga om ympning, som påbjudes vid epidemi, animal vaccin i tillräcklig
mängd icke stå till buds, äger dock medicinalstyrelsen tillåta, att ympning
med humaniserat ympämne (från arm till arm) må, under iakttagande av
erforderliga försiktighetsmått, äga rum (9 §). Efter verkställd ympning
skall den ympade besiktigas. Slår ympningen ej an, skall den upprepas
senast inom ett år därefter. Uppnås ej heller då positivt resultat, anses
vederbörlig ympning ändock ha ägt rum (11 §). Anmälan om verkställd
ympning på förut ej ympad person skall inom viss tid översändas till vederbörande
pastorsämbete (15 §).
Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår
barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller
läro- eller uppfostringsanstalt får icke till undervisning eller vård mottagas
lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning eller är därifrån undan
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1!)5<S
tagen (16 §). Brytes häremot, straffes ledamot av styrelse för skolan eller
anstalten eller, om styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare med böter
å 5—50 kronor (22 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att
tillfällig suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har
icke heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka
intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt
(16 §). Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över
skolpliktiga barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning,
huruvida barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet
(folkskolestyrelsen) sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan
anmana föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja
att ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet
snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å
dels i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning,
och dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan.
Hälsovårdsnämnden har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn
befordras till ympning. -—- Beträffande inom kommunen bosatta barn äger
hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av viten, vilka dock ej tillhopa
må överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som är ansvariga
för barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder
ej detta till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till
länsstyrelsen, som äger att utsätta höjda viten (21 §). I fråga om barn som
vistas utom kommunen skall hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet
till motsvarande myndighet på vistelseorten. Viten som ålagts
av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse får i händelse av bristande tillgång
till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare
vissa straffbestämmelser — bl. a. bötesansvar för vissa ympningspliktiga,
som underlåter att fullgöra sin ympningsplikt — föreskrift att
förseelse mot lagen hör under allmänt åtal in. in.
Tidigare ändringsförslag
Frågorna huruvida vaccinationen skall vara obligatorisk eller frivillig,
samt, därest vaccinationstvång skall förekomma, vilka undantag från
tvånget som bör medges, har sedan lång tid tillbaka varit föremål för starka
meningsbrytningar. Den sistnämnda frågan utreddes efter hemställan av
1930 års riksdag av särskilt tillkallade sakkunniga, som 1932 avgav ett betänkande
i ämnet (SOU 1932: 37). De däri förordade ändringarna innebar
bl. a., att ympning av barn skulle äga rum senast under det kalenderår då
barnet fyllde två år, varjämte vissa lättnader medgavs beträffande barns
undantagande från ympning av medicinska skäl, att samvetsklausulen
skulle utbytas mot ett stadgande, enligt vilket, om barn varit under tre år
på medicinska indikationer undantaget från ympning, medicinalstyrelsen
11
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
ägde för framtiden undantaga barnet därifrån och även eljest ägde medge
sådant undantagande, därest särskilda omständigheter gav anledning därtill,
samt att förbudet mot ovaccinerade barns inträde i vissa skolor och
uppfostringsanstalter skulle upphävas. — Vid remissbehandling av betänkandet
uttalades önskemål om en fullständig utredning av frågan om vilka
följder en starkt utvidgad samvetsklausul, eventuellt full valfrihet beträffande
barnympningen, kunde väntas medföra samt huruvida den obligatoriska
barnvaccinationen kunde ersättas med andra åtgärder, främst
isolering och en på vederhäftig upplysning om vaccinationens fördelar och
risker grundad frivillig vaccinering. Med anledning härav tillsattes 1934
en ny kommitté, vaccinationsutredningen, vars majoritet (tre personer, av
vilka en var läkare) i betänkande (SOU 1937: 28) avgav ett förslag till lag
om skyddskoppympning som i huvudsak innehöll följande avvikelser från
1916 års lag.
Barnvaccinationen skulle vara frivillig. Den borde emellertid på allt sätt
underlättas och uppmuntras. Sålunda gavs i lagförslaget anvisningen, att
barn till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning borde
ympas med smittkoppsvaccin, helst innan det fyllt två år, varjämte hälsovårdsnämnder
och tjänsteläkare ålades verka för ympningens genomförande
i största möjliga utsträckning. Vidare skulle vaccinering verkställas på
ovaccinerade skolbarn, om icke den, som hade vårdnaden om barnet, meddelade
förbud däremot.
Övrig i gällande lag föreskriven tvångsvaccination skulle bibehållas i
huvudsak oförändrad. Dock skulle — oberoende av inträffad eller hotande
smittkoppsepidemi — ympningsskyldighet föreligga även för den, som
kunde antagas ha kommit i beröring med viss koppsmittad, och för den,
som kommit eller av särskild anledning kunde väntas komma i beröring
med någon, som enligt vad sålunda stadgats var ympningspliktig.
Ersättning skulle utgå i vissa fall för sjukdom eller skada som uppkommit
till följd av ympningen.
Den i gällande vaccinationslag föreskrivna kontrollen från skolmyndighets
sida över barnympningspliktens fullgörande skulle ersättas med en
bestämmelse om att hälsovårdsnämnden skulle tillställa den som hade vårdnaden
om barn, vilket under nästföregående kalenderår fyllt två år men
icke undergått verksam ympning, uppmaning att låta ympa barnet jämte
uppgift om tid och plats för offentlig ympning.
Vaccinationsutredningens minoritet, bestående av två läkare, föreslog att
den obligatoriska barnympningen skulle bibehållas och äga rum senast det
kalenderår, då barnet fyllde två år, samt att samvetsklausulen skulle ersättas
med en bestämmelse, innebärande att medicinalstyrelsen på ansökan
kunde fritaga barn från ympning, om skäl förelåg för antagandet att ympningen
kunde medföra ej blott tillfällig ohälsa och att, om styrelsen inte
biföll framställningen, ärendet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Kontrollen föreslogs också skärpt bl. a. på det sättet, alt den skulle förläggas
till två tidpunkter i barnets liv, nämligen dels till kalenderåret efter
det då barnet fyllt två år dels till barnets inträde i skolåldern.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 195S
I propositionen nr 182 till 1939 års riksdag framlades förslag till förordning
om skyddskoppympning, vilket nära anslöt till vaccinationsutredningens
(majoritetens) förslag. Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet
(uti. nr 35) men föll i riksdagen till följd av att kamrarna stannade
i olika beslut.
Förbundet Allnordisk folkhälsa har i skrivelser till Konungen den 25 november
1952 och den 25 september 1954 anhållit i första hand om införande
av en ny vaccinationslagstiftning, som tillförsäkrar den enskilde medborgaren
fullständig frihet med avseende på ympning mot smittkoppor, och
i andra hand om ändring av samvetsklausulen i gällande lag, så att det för
befrielse från ympning blir tillfyllest med sökandens därom till vederbörande
myndighet uttalade önskan. Skrivelserna har remitterats till medicinalstyrelsen
och av styrelsen tagits i övervägande vid avgivandet av förslaget
i förevarande ärende.
Vid 1957 års riksdag upptogs frågan om revidering av bestämmelserna
angående skyddskoppympning i de likalydande motionerna nr 7 i första
kammaren och nr 6 i andra kammaren. I motionerna föreslogs bl. a. att den
obligatoriska ympningen av barn skulle ersättas med en frivillig vaccination.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 28 — under hänvisning till
medicinalstyrelsens förslag i förevarande ärende — att det, i betraktande
av att riksdagen inom en snar framtid torde få taga ställning till ifrågavarande
lagstiftning, inte var lämpligt att taga ståndpunkt till det i motionerna
framförda förslaget om övergång till frivillig ympning. Utskottet
hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Utländsk rätt
En sammanställning av innehållet i gällande författningar om ympning
mot smittkoppor från 50 stater har gjorts av världshälsovårdsorganisationen
(WHO) 1954. Beträffande den europeiska lagstiftningen i ämnet framgår
av nämnda sammanställning och vissa kompletterande uppgifter sammanfattningsvis
följande.
Barnympning är obligatorisk i 20 europeiska stater, däribland Norge,
Danmark, Island och Sverige. Uppgifter saknas från fem, nämligen Bulgarien,
Monaco, Rumänien, Sovjetunionen och Spanien. I Schweiz är ympningen
av barn obligatorisk i nästan alla kantoner. Finland har bestämmelser
om tvångsympning, men dessa sätts inte i kraft förrän vid hotande
epidemi. I övrigt är alltså ympningen frivillig i Finland. Endast i England
är ympningen utan inskränkning helt frivillig.
Ympningen av barn skall enligt författningarna i regel ske i mycket tidig
ålder. Endast de danska och svenska bestämmelserna synes medge att den
första vaccinationen får ske senare än 28 månader efter födelsen.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 ur 1958
Bestämmelser om revaccination av hela befolkningen finns i 16 stater; i
allmänhet skall denna företagas i början av skolåldern. I fyra länder är
dessutom en andra allmän revaccination föreskriven. Sverige har inga motsvarande
bestämmelser. I flertalet berörda länder finns särskilda föreskrifter
om att obligatorisk, generell ympning kan påbjudas vid uppträdande av
smittkoppfall i landet eller när eljest risk för uppkomst av en smittkoppepidemi
förefinnes.
Liksom hos oss föreligger i många länder krav på genomgången ympning
vid inträde i skola, militärtjänst, vissa yrken in. m.
I de flesta europeiska länder har hälsovårdsmyndighet möjlighet att på
medicinska skäl medge befrielse från den obligatoriska barnympningen.
Befrielse på grund av samvetsbetänkligheter kan däremot beviljas endast i
Irland, Holland och Sverige. Enligt den irländska lagen om skyddsympning,
utfärdad den 24 mars 1948, skall distriktsläkare senast tre månader efter
barnets födelse anmana vårdnadshavaren att på angiven plats och tid låta
ympa barnet. Om vårdnadshavaren skriftligen före den för ympningen utsatta
tiden till distriktsläkaren framställer invändning mot att barnet
ympas, behöver anmaningen ej följas, försåvitt icke hälsovårdsministeriet
beslutat att alla barn eller den grupp barnet tillhör skall ympas. I sistnämnda
fall kan befrielse blott vinnas på medicinska skäl. Den holländska
lagen stadgar skyldighet för föräldrar och särskilda förmyndare till barn
att, innan barnet fyllt ett år, avlämna intyg att barnet ympats eller om
ympning ej skett avge förklaring angående skälen härtill. Förklaringen
skall inges till borgmästaren i barnets hemortskommun. Borgmästaren kallar
den som avgivit förklaringen att i närvaro av en läkare inställa sig för
honom eller hans ställföreträdare. Ändamålet med inställelsen är att den
som anför principiella betänkligheter mot ympningen skall få styrka dessa
och att den som anser medicinska skäl finnas för betänkligheterna skall få
rådgöra därom med läkaren. Borgmästaren får inte propagera för ympningen;
han skall endast sörja för att objektiv upplysning i ämnet lämnas
av läkaren. Den som underlåter att befordra barn till ympning eller att avge
förklaring eller som utan laga förfall underlåter att inställa sig inför borgmästaren
straffas med fängelse eller böter. Försummelse av ympningsplikt
lär dock endast undantagsvis straffas.
Då Finland och Norge relativt nyligen reviderat sina vaccinationsbestämmelser,
kan det vara skäl att något utförligare redogöra för dessa.
Finlands lag om vaccination den 14 juni 1951 gäller ej blott skyddskoppympning
ulan överhuvudtaget »införande i människokroppen av eu
mikroorganism eller av ett av denna utvecklat ämne (vaccin), som alstrar
aktiv immunitet mot sjukdom».
Det ankommer på den finska medicinalstyrelsen att förordna om allmän,
frivillig vaccination för att öka immuniteten mot smittkoppor, difteri, tyfus,
tuberkulos samt andra epidemiska och smittosamma sjukdomar. Inom för
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 19ö8
svarsmakten, gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande inrättningar
förordnar i stället förvaltningsgrenens eller inrättningens överläkare
eller motsvarande högsta medicinalmyndighet om verkställande av
frivillig vaccination.
Obligatorisk ympning — vare sig det gäller smittkoppor eller någon annan
av de nyss uppräknade sjukdomarna — anordnas endast, när särskilda skäl
därtill föreligger. Vederbörande statsråd äger förordna, alt sådan allmän
obligatorisk vaccination, som för bekämpande av sjukdomen befinnes av
behovet påkallad, skall verkställas i hela landet eller på något område eller
inom försvarsmakten, gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande
inrättningar samt i sjukvårds-, förlossnings-, undervisnings-, vårdoch
arbetsanstalter eller inom andra särskilda grupper av personer.
För vissa yrkesgrupper är dock skyddskoppympning alltid obligatorisk.
Den som icke haft smittkoppor eller som icke skyddskoppympats under de
senaste 5 åren får sålunda icke mönstra såsom sjöman på fartyg i utlandstrafik,
vinna anställning vid tull- eller lotsverket eller vid den allmänna
hälso- och sjukvården, såsom medicine kandidat antagas vid sjukvårdsanstalt
i syfte att idka studier och ej heller antagas till elev i undervisningsanstalt
för barnmorskor eller sjuksköterskor eller hemvårdarinnor
eller annan därmed jämförbar undervisningsanstalt.
Uraktlåtenhet att vid påbjuden obligatorisk ympning underkasta sig sådan
eller att därtill befordra barn, för vilka man har vårdnaden, är straffbelagd.
Vid försummelse skall polismyndighet lämna nödig handräckning för vederbörandes
befordrande till vaccination.
Den norska »Lov om vaksinasjon» av den 26 november 1954 omfattar
varje slag av ympning eller insprutning, som har till syfte att immunisera
mot smittkoppor och de andra farliga infektionssjukdomar, som (social-)
departementet för varje fall beslutar. Departementet kan påbjuda ympning
av a) alla personer, som uppehåller sig i riket eller vissa delar därav när
ympningen anses nödvändig för att förhindra att en epidemi utbryter ellei
sprider sig, b) personer som har militär tjänsteplikt eller som på grund
av yrke, ålder in. m. är särskilt utsatta för akuta infektionssjukdomar och
c) personer som kommer från utlandet. Ympning som avses under b) kan
upprepas så ofta som anses nödvändigt för att upprätthålla immuniteten.
— Undantag från dessa föreskrifter medgives efter medicinaldirektörens
direktiv, när vederbörande kan antagas redan vara immun. Föreligger medicinska
eller andra tungt vägande skäl, kan socialdepartementet eller den
som av departementet förordnas därtill befria från vaccination.
I fråga om barn är ympning mot smittkoppor obligatorisk redan på grund
av stadgande i lagen. Ympningen skall ske före utgången av det kalenderår,
som följer efter födelseåret. Barnet skall vidare revaccineras innan det fyllt
10 år. Befrielse meddelas när hälsoskäl föreliggger av hälsovårdsnämndens
ordförande, som i Norge alltid är en läkare och nästan undantagslöst
15
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
tjänsteläkaren. Dessutom föreligger vid den obligatoriska skyddskoppympningen
samma möjligheter att få dispens, som nyss nämndes för alla av
epidemiologiska skäl särskilt påbjudna ympningar. Uraktlåtenhet att befordra
barn till ympning straffas med böter eller fängelse.
Genomgången ympning utgör villkor för tjänstgöring på fartyg i utrikes
fart, såvida man inte bevisligen haft smittkoppor. Detsamma gäller för
flygande personal i utrikes fart, för personal vid tullen och lotsverket samt
vid sjukhus, andra vårdanstalter och hälsovårdsnämnder, liksom även för
elever vid utbildningsanstalter för sjukvårdspersonal.
Betydelsen av ympning mot smittkoppor, dess skydds verkan och risker
Medicinalstyrelsens utredning
Medicinalstyrelsen framhåller, att smittkoppor alltjämt är en
utbredd och farlig sjukdom. Till belysning härav återger
styrelsen vissa av världshälsovårdsorganisationen publicerade uppgifter
från senare år samt såsom jämförelse vissa ur 1930 års sakkunnigas betänkande
sammanställda uppgifter från åren 1927—1930. Styrelsen understryker
att uppgifterna — särskilt de afrikanska och amerikanska från sistnämnda
period — på grund av bristande redovisning i allmänhet är för
låga. En sammanställning av uppgifterna ges i följande tablå.
Av Nationernas förbund respektive världshälsovårdsorganisationen rapporterade fall av
smittkoppor och dödsfall i denna sjukdom
Asien Sjukdomsfall Dödsfall
1927 ......................... 223 049 53 397
1928 ......................... 194 117 43 500
1929 ......................... 162 828 39 218
1930 ......................... 226 880 52 507
1953 ......................... 84 912 20 221
1954 ......................... 56 172 (därav Indien 46 603) 13 953 (därav Indien 11 361)
1955 ......................... 42 687 ( » » 40 133) 8 394 ( » > 8 144)
1956 (uppgifter saknas)
Afrika
1927 ......................... 15 138 (uppgifter saknas)
1928 ......................... 14 686 » »
1929 ......................... 22 104 » »
1930 ......................... 28 014 » »
1953 ......................... 20 439 1 554
1954 ......................... 26 152 2 045
1955 ......................... 17 626 1 635
1956 (uppgifter saknas)
Nord- och Mellanamerika
1927 ......................... 39 554 1 817
1928 ......................... 42 654 4 661
1929 ......................... 40 925 5 484
1930 ......................... 48 040 9 472
1953 (U.S.A. Nicaragua)....... 34 —
1954 ......................... — —
1955 .........................
1956 ......................... — —
16
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
Sydamerika Sjukdomsfall Dödsfall
1927 ......................... 110 69
1928 ......................... ISO _
1929 ......................... 24 2
1930 ......................... 1 _
1953 ......................... 7 059 431
1954 ......................... 11 012 283
1955 ......................... 4 052 10
1956 (uppgifter saknas)
Europa
1927 (14 länder).............. 26 262 354
1928 (15 » ).............. 21 232 314
1929 (13 » ).............. 15 820 149
1930 (15 » ).............. 16 911 170
1952 (England, Frankrike, Portugal,
Spanien)........... 247 7
1953 (England, Portugal,
Spanien)................ 42 10
1954 (Frankrike, Holland,
Spanien)................ 57 _
1955 (Belgien, Frankrike,
Grekland)............... 901 22
1956 ......................... _ _
(Under åren 1952—1956 har uppgifter ej lämnats från Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien,
Tjeckoslovakien och Östtyskland.)
Australien. Intet fall rapporterat under ovan angivna år.
1 De i Grekland inträffade smittkoppsfallen ej medräknade.
Av det anförda siffermaterialet finner medicinalstyrelsen framgå, att
smittkoppssjukdomen visserligen gått kraftigt tillbaka men att den dock
fortfarande är en folksjukdom med förödande verkningar i stora delar av
världen. Smittkopporna har vidare enligt styrelsen en exceptionellt stor
smittfarlighet, närmast likställd med mässlingens. Det beror framför allt
på vissa egenskaper hos smittämnet, på sjukdomens spridningssätt —
huvudsakligen luftvägen —- och på den mänskliga organismens mottaglighet
för sjukdomen.
Sjukdomens ytterligt stora smittsamhet och dess långa inkubationstid,
10—14 dagar, gör att faran för dess införande i vårt land, där den ej förekommit
sedan 1932, är betydande så länge sjukdomen ännu har avsevärd
utbredning inom stora delar av världen. Allteftersom den internationella
trafiken och särskilt den interkontinentala flygtrafiken växer och transporttiderna
förkortas ökas denna fara. En ytterligare stegring av risken
för smittspridning uppstår, i den mån man tvingas ge efter för de med allt
större styrka framförda kraven på att i snabbhetens och bekvämlighetens
intresse förenkla den sanitära kontrollen vid flygplatserna.
Medicinalstyrelsen framhåller ytterligare, att WHO:s regionkommitté
för Europa så sent som 1955 erinrat om att smittkopporna på senare år efter
import uppträtt epidemiskt i flera europeiska länder och fäst regeringarnas
uppmärksamhet på nödvändigheten av att fortsätta att genomföra det pro
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958 17
fylaktiska programmet mot smittkoppor så effektivt som möjligt, även
när uppenbar fara inte föreligger. I anslutning till detta uttalande omnämner
styrelsen, att smittkoppor härjade i Frankrike 1955, då 87 personer
smittades och inte mindre än 18 personer avled i sjukdomen, åamt att det
1953 i England förekom 30 smittkoppsfall, varav 8 med dödlig utgång. För
sistnämnda land, som enligt styrelsen torde ha högre hygienisk-epidemiologisk
beredskap än Sverige om man bortser från vaccinationsfrekvensen,
redovisas vidare följande statistik över smittkoppsepidemier senare år;
dödsfallen anges inom parentes.
England
År
Smittkoppsfall
År
Smittkoppsfall
1942.............
......... 7
—
1950...................
8
—
1943.............
—
—
1951...................
. . . 27
(10)
1944.............
......... 16
(3)
1952...................
... 135
(i)
1945.............
......... 4
(—)
1953...................
30
(8)
1946.............
......... 56
(14)
1954...................
—
1947.............
......... 78
(15)
1955...................
—
—
1948.............
......... .
1956...................
—
—
1949.............
......... 19
(5)
Beträffande
vaccinationens
skyddsverkan
anför
medi-
cinalstyrelsen, att det inom den medicinska vetenskapen råder en praktiskt
taget enhällig mening om att en med framgång utförd vaccination lämnar
ett till en början starkt, småningom avtagande skydd mot smittkoppor. Den
genom vaccinationen åstadkomna oemottagligheten, immuniteten, växlar
starkt hos olika personer. Den är först och främst beroende av mängden
och smittokraften hos det smittkoppsvirus, som kommer i kontakt med
den vaccinerade. Immunitetsgraden påverkas vidare av individuella egenskaper
hos den ympade, vaccinets mängd och beskaffenhet samt det sätt,
varpå ympningen sker. I detta sammanhang framhåller styrelsen, att det
ympämne och den ympningsteknik som numera användes ger avsevärt
starkare garanti för en optimal skyddsverkan än tidigare varit fallet.
Enligt medicinalstyrelsens mening är vaccinationens allmänna genomförande
hos oss och i de flesta andra länder, med vilka vi har goda kommunikationer,
den väsentliga orsaken till sjukdomens tillbakagång i vårt
land — de sista smittkoppsfallen i landet inträffade år 1922 (2 fall), 1924
(1 fall) och 1932 (10 fall, därav 1 med dödlig utgång). Styrelsen tillägger
dock, att denna utveckling även påverkats av den stigande allmänhygienen
och levnadsstandarden samt samhällets ökade möjligheter att hindra sjukdomens
spridning genom isoleringsåtgärder m. in.
Den goda skyddsverkan, som en allmänt genomförd vaccination har, kan
sålunda enligt medicinalstyrelsens mening inte undvaras. Smittkopporna
får därigenom svårare att vinna inträde i landet. Inträffar likväl ett fall,
kan hälsovårdsmyndigheterna i regel nöja sig med relativt begränsade
skyddsåtgärder. Helt annorlunda blir fallet om befolkningens motstånds2
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 and. Nr B 5
18 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
kraft mot sjukdomen till följd av bristande vaccinering är nedsatt. I ett
sådant läge torde ett enda smittkoppsfall i regel nödvändiggöra synnerligen
omfattande extraordinära motåtgärder, i form av isolering, massvaccinering,
reserverande av sjukhus för enbart smittkoppspatienter m. in. Dessa åtgärder
kan komma att medföra oöverskådliga kostnader, rubbningar på
arbetsmarknaden samt för hälsan menliga ympningsreaktioner. Vid massvaccination,
vilken måste genomföras med stor snabbhet, kan man inte
räkna med att ymparna överlag är lika kvalificerade eller utför ympningen
med samma omsorg som de ympare, vilka utför vaccinationer under normala
tider. Den individuella hälsokontrollen kommer i en dylik akut
situation att omöjliggöras eller försvåras. Därigenom kommer i stor utsträckning
även de att ympas, som av medicinska skäl ej bör undergå
vaccination.
Medicinalstyrelsen påpekar också, att betydande olägenheter för vår försvarsberedskap
skulle uppstå, om en avsevärd del av dem, som inkallas
till värnpliktsutbildning eller krigstjänstgöring, skulle vara ovaccinerade
vid inkallelsen. — Även Sveriges ställning i det internationella arbetet
för smittsamma sjukdomars bekämpande synes fordra att vi ej redan nu
försvagar det skydd mot smittkoppor som en allmän barnvaccinering innebär,
framhåller styrelsen.
I fråga om de med vaccinationen förbundna riskerna
hänvisar medicinalstyrelsen först till ett av föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium 1953 avgivet yttrande, där det heter att den allvarligaste
komplikationen, den postvaccinala encefaliten, som åren 1929—
1933 förekom med relativt hög frekvens, numera hade blivit sällsynt — ett
fall per 50 000 ympningar —■ att denna komplikation visade ökande frekvens
och svårighetsgrad med stigande ålder samt att för den som första
gången vaccinerades i vuxen ålder ympreaktionen alltid blev betydande
och faran för komplikationer avsevärt större än vid en i barnaåren företagen
vaccination. Medicinalstyrelsen uppger vidare att under åren 1924—
1954 inträffade på över 3 miljoner ympningar endast 87 fall av postvaccinal
encefalit, varav 12 fall fick dödlig utgång.
Medicinalstyrelsen refererar också i detta sammanhang en 1956 publicerad
undersökning avseende komplikationer vid skyddskoppympning i
Sverige och deras behandling. Undersökningen omfattade 544 350 primoympningar
under åren 1950—1954. Bland dessa var sammanlagda antalet
postvaccinala encefaliter 9 eller 1,6 per 100 000 ympningar. I två av dessa
fall avled den ympade. Därjämte förekom ett antal komplikationer av
andra, högst varierande slag såsom »stark ympningsreaktion», samtidigt
uppträdande annan sjukdom, vaccinationseksem m. in. Trots att hit räknats
åtskilliga fall, där det enligt undersökaren kan starkt ifrågasättas om
vaccinationen haft någon betydelse överhuvudtaget, blir antalet komplikationsfall
under de bearbetade fem åren 330 eller 60 på 100 000 primoymp
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
19
ningar. Undersökningen gav vidare vid handen, att möjligheterna att bekämpa
postvaccinal encefalit avsevärt ökats.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till proposition
nr 111, s. 19—21.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:
»Det statistiska material, som redovisas i medicinalstyrelsens utredning,
ger otvetydigt vid handen att smittkoppsjukdomen är stadd på snabb tillbakagång
i världen. Totala antalet rapporterade fall av smittkoppor utgjorde
sålunda 1930 ca 320 000, varav 62 000 dödsfall, och 1955 ca 64 000, varav
10 000 dödsfall. Dessa uppgifter visar dock å andra sidan, som medicinalstyrelsen
framhåller, att smittkopporna fortfarande är en folksjukdom med
förödande verkningar i vissa delar av världen.
Den glädjande tillbakagången av sjukdomen får säkerligen tillskrivas ett
flertal olika faktorer. Höjningen av levnadsstandarden, som bl. a. medfört
förbättrade hygieniska förhållanden, och skilda samhälleliga åtgärder i
epidemibekämpande syfte, såsom isolering och desinfektion, har otvivelaktigt
verksamt bidragit till denna utveckling. Lika obestridligt torde emellertid
vara, att även den allmänt genomförda profylaktiska vaccineringen
haft stor betydelse härvidlag.
Över så gott som hela världen bygger skyddet mot smittkoppor fortfarande
i stor utsträckning på skyddskoppympning. Världshälsovårdsorganisationen
har också i sin världsomspännande kampanj för att utrota
sjukdomen vädjat till medlemsländerna att uppehålla ett högt ympskydd.
För Sveriges vidkommande skulle — med hänsyn till att något fall av
smittkoppor inte förekommit i landet de sista 25 åren — kunna göras
gällande, att allmän vaccinering inte längre erfordras. Såsom lärarkollegiet
vid karolinska institutet anfört torde emellertid risk finnas att, om befolkningen
i vårt land förlorar sin grundimmunitet mot smittkoppor, ett
enda primärfall av sjukdomen kunde leda till en omfattande epidemi,
eftersom läkarna numera inte är förtrogna med symtombilden och omedelbara
åtgärder för att hindra sjukdomens spridning därför lätt försummas.
När det gäller att bedöma vaccinationens betydelse, synes mig en väsentlig
synpunkt också vara, att man inte endast har att se till i vad mån
den ympade blir oemottaglig för smittkoppor utan även måste beakta att
vaccinationen långt eller det immuniteten avtagit i regel synes medföra
ökad motståndskraft hos den som trots ympningen drabbas av sjukdomen
samt inga eller obetydliga ympbesvär vid en revaccination. Även i de fall
då vaccinationen inte ger ett absolut skydd för hela livet, kan den sålunda
vara av utomordentligt värde.
20 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
I förevarande sammanhang bör också beröras de med vaccinationen förbundna
hälsoriskerna. Det kan då konstateras, att riskerna för allvarligare
komplikationer i samband med vaccineringen minskat avsevärt och
möjligheterna att framgångsrikt behandla sådana komplikationer förbättrats
under de sista decennierna. Den enda komplikationen som vid tidigare
behandling av vaccinationsfrågan tillmätts egentlig betydelse är den s. k.
postvaccinala encefaliten, en akut inflammation i centrala nervsystemet.
Enligt en i vaccinationsutredningens betänkande (SOU 1937: 28) redovisad
undersökning avseende perioden 1924—1936 inträffade sålunda i vårt land
på ca 1 600 000 ympningar 54 encefalitfall, dvs. 3,4 fall per 100 000 ympningar.
10 av encefalitfallen fick dödlig utgång. En i medicinalstyrelsens
utredning refererad undersökning avseende åren 1950—1954 visar att på
ca 550 000 i landet utförda ympningar följde 9 fall av encefalit, eller 1,6 per
100 000 ympningar, samt att 2 av dessa fall ledde till döden. Man synes
alltså numera kunna hävda, att risken för skador förorsakade av yinpning
mot smittkoppor är ytterligt liten.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om smittkoppornas utbredning
i världen, om behovet av grundimmunitet mot sjukdomen även hos befolkningen
i vårt land samt om vaccinationens skyddsverkan och jämförelsevis
obetydliga hälsorisker anser jag i likhet med medicinalstyrelsen och
det stora flertalet remissinstanser, att skyddet mot sjukdomen alltjämt bör
bygga på en allmänt genomförd vaccinering.»
Obligatorisk eller frivillig yinpning
Medicinalstyrelsens utredning
Den svenska befolkningen har tack vare den obligatoriska ympningen
f. n. en påtagligt god grundimmunitet, framhåller medicinalstyrelsen. Antalet
primoympningar, av vilka det övervägande antalet utförts på barn i
de första sju levnadsåren, uppgick under sexårsperioden 1950—1955 till
nära 100 % av antalet under samma tid födda. Vid betraktande av
denna siffra bör emellertid hållas i minne att nativiteten varit i starkt sjunkande
sedan mitten av 1940-talet. Vaccinationsprocenten blir därför avsevärt
lägre om jämförelse göres mellan antalet vaccinerade ett visst år och
antalet levande födda några år före ympningsåret. Ympningen äger nämligen
blott i viss utsträckning rum under födelseåret och en del barn ympas först
6—7 år efLer födelsen. Som exempel anföres att antalet 1955 utförda primovaccinationer
utgjorde blott omkring 80 % av det genomsnittliga antalet
födda ettvart av åren 1948—1949. — Inom försvaret vaccinerades under
åren 1950—1955 260 298 personer eller i genomsnitt ca 43 400 personer
per år.
Medicinalstyrelsen är dock medveten om att luckor i vaccinationsskyddet
mot smittkoppor finns inom vissa områden i landet, beroende bl. a. på
21
Andra lagutskottets utlåtande nr B ä ur 1958
otillräcklig upplysning om ympningens värde, på propaganda — ej sällan
av ovederhäftig skrämselkaraktär —- från vaccinationsmotståndare och på
slapphet hos hälsovårds- och skolmyndigheter vid utövande av kontrollen.
Trots detta anser styrelsen utgångsläget i vårt land vara gott, om det skulle
gälla att inför en hotande epidemi snabbt mobilisera ett betryggande försvar.
Hur stor del av befolkningen som bör ha vaccinerats för att erforderlig
grundimmunitet mot sjukdomen skall förefinnas anses ej möjligt att ange
med bestämdhet. Erfarenheterna från England, där smittkopporna utom de
senaste åren förekommit så gott som varje år, ger enligt medicinalstyrelsen
vid handen att en vaccination, som utföres på blott omkring 40 %av
landets befolkning, ej är tillräcklig för att man med den hälsovårdsorganisation
vårt land är i stånd att upprätthålla skall kunna hindra att en smittkoppsepidemi
får förödande verkningar. Å andra sidan bedömer styrelsen
möjligheterna som goda att utan alltför omfattande extraordinära åtgärder
bekämpa en dylik epidemi, även om 1/4 av befolkningen skulle vara ovaccinerad.
Det kan synas, säger medicinalstyrelsen, som om tillräckligt goda resultat
skulle kunna nås genom en frivillig vaccination. En sådan ur allmänna
synpunkter tilltalande väg att lösa problemet vill styrelsen rekommendera,
så snart förutsättningar därför kan antagas vara för handen. Erfarenheterna
från länder, där ympningstvång ej föreligger, är dock inte uppmuntrande.
I Finland, där vaccinationen blev frivillig genom 1951 års lag, ympades
under åren 1948—1951 i genomsnitt 95 % av antalet levande födda.
Redan 1952 nedgick ympningsfrekvensen till 62 % och fortsatte därefter
att sjunka så att genomsnittet för perioden 1952—1955 blev 58 %. Enligt
uppgifter hämtade ur engelska hälsovårdsministeriets årsrapporter ympades
under perioden 1950—1955 i genomsnitt ej tullt 40 % av barnen upp
till 4 års ålder. Irland och Holland, där det visserligen formellt föreligger
vaccinationstvång men möjligheterna att få befrielse är synnerligen stora,
uppvisar än lägre siffror. Sålunda var under åren 1952—1954 ympningsfrekvensen
i Irland beträffande barn under 15 år ej fullt 15 %. En förklaring
till denna låga siffra anses delvis vara att finna i det förhållandet, att
irländarna då de stod under brittisk överhöghet var underkastade vaccinationstvång
medan ympningen i England var frivillig, vilket irländarna
betraktade som en politisk orättvisa. I Holland ympades under perioden
1947—1954 i genomsnitt endast ca 35 % av barnen i de två första levnadsåren.
En tendens till höjning av ympningsfrekvensen har dock varit märkbar
under senare år och kan enligt holländska uppgifter tillskrivas vissa
aktioner från myndigheternas sida och propaganda från de privata s. k.
korsorganisationerna.
De sålunda anförda uppgifterna angående omfattningen av barnvaccinationen
i länder, där ympningen är frivillig eller möjligheterna att undan
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr D 5 ar 1958
taga barnen från ympning är synnerligen vidsträckta, talar enligt medicinalstyrelsen
mot antagandet att det skulle lyckas att på frivillighetens
väg åstadkomma den grundimmunitet hos befolkningen som styrelsen
anser erforderlig. Att härvidlag dra några slutsatser av den nästan 100- procentiga anslutning, som den frivilliga BCG-ympningen mot tuberkulos
i spädbarnsåldern för närvarande har, är enligt medicinalstyrelsens mening
inte möjligt. Sistnämnda ympning avser att åstadkomma skydd mot en
sjukdom, vars verkningar är allmänt kända, medan smittkoppor är en
farsot, som få människor i vårt land liaft någon erfarenhet av. I motsats
till vad som i regel är fallet med BCG-ympningen förorsakar skyddskoppympningen
i åtskilliga fall mer eller mindre uttalade besvär. Visserligen
gäller detta mest vid ympning i högre åldrar, men allmänheten torde ej
ha någon mera klar föreställning om detta förhållande. En ytterligare anledning
till BCG-ympningens stora omfattning torde sammanhänga med
att den, till skillnad mot skyddskoppympningen, lämpligen bör utföras
redan å barnbördshus under de första levnadsdagarna, vilket också sker
i nära 100-procentig utsträckning. Av förstnämnda två skäl är det även
svårt att grunda ett antagande om anslutningen till en frivillig skyddskoppympning
på uppgifter om antalet frivilliga ympningar med trippelvaccin
mot difteri, kikhosta och stelkramp. Det kan för övrigt anmärkas
att anslutningen till denna senare ympning i hög grad beror på, i vilken
utsträckning vaccin tillhandahålles kostnadsfritt och hur frågan om ersättningen
till ymparna är ordnad.
Vissa andra omständigheter talar enligt medicinalstyrelsen emellertid
för att en frivillig vaccination skulle få en allmännare anslutning nu än då
frågan förra gången var föremål för statsmakternas ställningstagande. Ett
par tidigare föreliggande anledningar till motstånd mot vaccinationen har
nämligen numera bortfallit. De offentliga ympningsinötenas avskaffande
är en av dessa. Genom att ympningen i stället sker vid mödra- och barnavårdscentraler
eller barnavårdsstationer kommer den av många att uppfattas
som en åtgärd likställd med andra vid dessa organ företagna sjukdomsförebyggande
åtgärder, i fråga om vilka mödrarna vant sig vid att
med förtroende följa läkarens råd och anvisningar. Att ympningen förlagts
till dessa organ har för övrigt medfört den fördelen att ympningen
i regel kan utföras vid den lämpligaste tiden för vaccinationen, omkring
—2-årsåldern, då ympningsreaktionerna om de över huvud uppkommer
blir lindrigast. En annan omständighet som är ägnad att nedbringa vaccinationsmotståndarnas
antal är att ympskadorna minskat i antal och blivit
lindrigare, vilket bland annat beror på fortgående förbättringar av ympämne,
vaccinationsteknik och behandlingsmetoder mot postvaccinala komplikationer.
Den »vaccinationsvana», som landets befolkning bibragts
under en lång följd av år, motsäger också ett antagande om en kraftig
sänkning av vaccinationsprocenten vid övergång till frivillig vaccinering.
23
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1!)58
Medicinalstyrelsen hyser dock farhågor för att ett beslut om upphävande
av plikten att vaccinera barnen kommer att medföra en alltför betydande
sänkning av vaccinationsprocenten. Ett sådant beslut kommer nämligen
med all sannolikhet att inge en stor del av allmänheten — vilken ju ej
haft någon erfarenhet av smittkoppor under det senaste kvartsseklet —
den föreställningen att risken för en smittkoppsepidemi i landet av statsmakterna
bedömts vara i det närmaste obefintlig. Även om en intensiv
upplysningskampanj inledes för att stimulera till allmän skyddskoppympning
av barnen, torde den ha små utsikter att rubba denna inställning.
Snarare torde skäl finnas att antaga att den propaganda, som vaccinationsmotståndarna
med åberopande av statsmakternas beslut kan väntas bedriva,
kommer att vinna gehör.
Medicinalstyrelsen anser alltså, att en allmän obligatorisk skyddskoppympning
av barn icke kan undvaras så länge smittkoppor ännu är en allmänt
förekommande sjukdom i stora delar av världen. Styrelsen finner
det erforderligt att denna barnympningsplikt upprätthålles kontinuerligt
för att därmed skapa garantier för att erforderlig grundimmunitet förefinnes
redan innan sjukdomen införes i vårt land. Vid sitt ställningstagande
har styrelsen beaktat det labila utrikespolitiska läget och världshälsovårdsorganisationens
vädjan att uppehålla ett högt ympskydd mot
smittkoppor under den intensiva världsomspännande kampanj som f. n.
pågår med målet att utrota sjukdomen.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i remissyttrandena lår utskottet hänvisa till proposition
nr 111, s. 25—27.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:
»I föregående avsnitt bar jag ansett mig kunna slå fast, att skyddet mot
smittkoppor i vårt land även i fortsättningen bör bygga på en genom allmän
vaccinering framkallad grundimmunitet hos befolkningen. Av olika skäl,
som jag återkommer till i ett senare sammanhang, bör denna vaccinering
förläggas till barnaåren.
Vad bär närmast gäller att taga ställning till är frågan, huruvida det kan
förväntas att tillräckligt stor del av landets befolkning skulle bli vaccinerad,
om man övergår från obligatorisk till frivillig vaccination. Givet är nämligen,
att något tvång inte bör upprätthållas på förevarande område längre
än som kan anses nödvändigt.
Den uppställda frågan är ytterligt vansklig att besvara redan av den anledningen,
alt det är långt ifrån klarlagt hur stor del av befolkningen som
behöver vara vaccinerad för alt erforderlig grundimmunitet skall finnas.
24 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
Medicinalstyrelsen har antagit, att det skulle räcka med 75 procent. Häremot
har remissinstanserna inte gjort andra invändningar — frånsett Förbundet
Allnordisk folkhälsa som anser vaccinationens roll i epidemibekämpandet
obetydlig — än att lärarkollegiet vid karolinska institutet betraktar
den uppgivna siffran som absolut minimum medan förste stadsläkaren i
Malmö finner det sannolikt att den lägsta gränsen för godtagbar vmpningsfrekvens
går någonstans mellan 60 och 40 procent, de tal som gäller för
Finland resp. England. Till vad som sist anförts vill jag knyta den reflexionen,
att den omständigheten att i Finland inte förekommit något fall av
smittkoppor under de år ympningsfrekvensen uppgått till blott ca 60 procent
inte kan anses visa att en sådan omfattning av vaccinationen är tillräcklig
även på längre sikt. Ännu 1951 ympades nämligen i Finland flera
personer än antalet levande födda samma år. Den del av finska folket,
som undergått vaccination, utgör alltså fortfarande betydligt mer än 60
procent av hela befolkningen. För egen del är jag under förhandenvarande
omständigheter beredd att godtaga medicinalstyrelsens antagande som utgångspunkt
för de fortsatta övervägandena.
Liksom medicinalstyrelsen är jag av den uppfattningen, att man inte kan
draga några bestämda slutsater rörande anslutningen till en frivillig vaccinering
av omfattningen av de frivilliga vmpningarna mot tuberkulos, difteri
och kikhosta. Det förhållandet att dessa smittsamma sjukdomar för inte
länge sedan haft stor utbredning i vårt land och fortfarande till en del är
allmänt förekommande synes nämligen liksom andra av styrelsen angivna
faktorer göra varje jämförelse osäker. Visserligen torde det i viss utsträckning
vara möjligt att genom upplysning och propaganda stimulera till deltagande
i vaccineringen, men jag delar medicinalstyrelsens farhågor för att
en övergång till frivillig vaccination av allmänheten kommer att uppfattas
som ett tecken på att smittkopporna inte längre betraktas såsom en för vårt
land aktuell sjukdom och därför skulle medföra en alltför kraftig sänkning
av ympningsfrekvensen.
Medicinalstyrelsens ståndpunkt att den allmänna obligatoriska skyddskoppympningen
av barn bör bibehållas, så länge smittkoppor ännu är en
allmänt förekommande sjukdom i stora delar av världen, gillas av nästan
alla remissinstanserna. På de skäl jag här utvecklat vill även jag biträda
denna mening.»
Undantagande från ympningsplikt
Medicinalstyrelsens utredning
Medicinalstyrelsen inleder förevarande avsnitt med förklaringen, att
syftet med den obligatoriska barnvaccinationen inte äventyras om smärre
grupper av barn befrias från ympningen.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är lttöS
Sådan befrielse bör sålunda för det första liksom nu få ske på medicinska
skäl, dvs. om vederbörande ympare eller tjänsteläkare finner
någon till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna
komma att erhålla men av ympningen. Likaså bör även i fortsättningen
undantagande från ympning medges för viss tid, om ymparen på grund
av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den ympningspliktiges omgivning
finner anledning antaga att hälsofara för den ympningspliktige
eller annan skulle uppstå genom ympningen.
Medicinalstyrelsen föreslår när det gäller befrielse på medicinska skäl
ingen annan ändring än en förenkling av proceduren. Den förenkling styrelsen
åsyftar består däri, att avgörandet om befrielse för framtiden från
fullgörandet av ympningsplikten överflyttas från medicinalstyrelsen till
länsstyrelserna, som enligt medicinalstyrelsens uppfattning har goda förutsättningar
att — efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare eller
i svårare fall medicinalstyrelsen — meddela beslut i dessa ärenden.
Beträffande frågan om befrielse från ympningsplikten på grund
av samvetsskäl refererar medicinalstyrelsen först ett uttalande av
vaccinationsutredningen rörande den nuvarande s. k. samvetsklausulen.
Efter att ha påpekat klausulens underliga blandning av subjektiva och
objektiva förutsättningar för befrielse från ympningstvånget, anför vaccinationsutredningen.
Avgörande skall visserligen vara vårdnadshavarens (faderns och moderns
eller förmyndarens) mening om vaccinationens farlighet för barnet,
men endast under förutsättning att denna mening är stödd på faktiska omständigheter.
Det duger icke, att han fått denna mening genom än så grundliga
studier eller genom fullt vederhäftiga faktiska uppgifter, muntliga
eller i tryck återgivna, från annan person, utan han måste liava personlig
erfarenhet om något fall av ohälsa i samband med vaccination av barn.
Detta krav motiverades vid klausulens tillkomst därmed, att det vore en
garanti mot ett undandragande från ympning allenast på lösliga stämningar
eller meningar, som uppkommit endast genom läsning av agitationsskrifter
eller i följd av lösa hörsägner; det leder emellertid tydligen mycket
längre. Och då det är fullkomligt obestridligt å ena sidan att ympning
kan medföra ohälsa och å andra sidan att de fall, då detta sker, äro ytterligt
sällsynta, är det mindre tilltalande och kan nästan betecknas såsom ett
gäckeri, att den orolige vårdnadshavarens möjlighet att utan lagbrott få
barnet undantaget från ympning gjorts beroende på huruvida han händelsevis
har personlig erfarenhet om något dylikt fall.
Medicinalstyrelsen instämmer i kritiken mot den nuvarande samvetsklausulen
och finner det nödvändigt att ersätta denna med en bestämmelse,
som samtidigt med att bristerna i klausulen undanröjes dock får en så begränsad
tillämpning att den erforderliga grundimmuniteten mot smittkoppor
hland landets barn ej går förlorad.
Med det anförda som bakgrund förordar medicinalstyrelsen, att möjlighet
till dispens får stå öppen för de föräldrar eller andra målsmän, som
26
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 ur 1958
hyser en fast och allvarlig övertygelse om att ympningen skulle för barnet
medföra ohälsa eller avsevärd risk för ohälsa, som är av icke blott tillfällig
karaktär. Styrelsen utgår nämligen från att antalet barn till sådana
föräldrar eller målsmän inte är eller kominer att bli så stort, att ett undantagande
av dessa barn skulle leda till otillräcklig grundimmunitet i landet.
Sin uppfattning härvidlag stöder styrelsen främst på det förhållandet, att
såväl antalet ansökningar om befrielse från ympningsplikten, i vilka samvetsklausulen
åberopats, som antalet ådömda viten för underlåtenhet att
befordra barn till ympning under senare år varit obetydligt. Det årliga antalet
sådana dispensansökningar har sålunda sedan 1950 uppgått till högst
140; 1956 var antalet ansökningar 89. Enligt styrelsens mening finns det
inte heller anledning antaga att de djupt övertygade vaccinationsmotståndarnas
antal framdeles skall växa. Snarare kan en minskning emotses, inte
blott som en följd av de genomförda förbättringarna i fråga om ympningsförfarandet
utan även på grund av den alltjämt fortskridande reduceringen
av ympskadornas frekvens och intensitet.
På den procedur som bör tillämpas vid urskiljandet av de djupt övertygade
vaccinationsmotståndarna bör enligt medicinalstyrelsen ställas det
kravet, att den möjliggör en icke allenast rent formell prövning av fastheten
i varje sökandes övertygelse. Detta innebär att prövningen ej kan grundas
på ett enbart skriftligt förfarande. Därav följer i sin tur att prövningen
ej kan ske hos medicinalstyrelsen eller annan central instans utan måste
förläggas till ett lokalt organ, vilket kan nås av de dispenssökande utan
alltför stora kostnader och besvär. Kan till prövningsinstans utses någon
som har god kännedom om ortsbefolkningen, ökas därmed också förutsättningarna
för ett riktigt bedömande. En ytterligare fordran som medicinalstyrelsen
anser böra uppställas är att ett avgörande av en dispensansökan
ej skall kunna träffas utan att garantier vunnits för att vederbörande
dispenssökande erhållit upplysning om skyddskoppympningens betydelse
och möjliga följdverkningar.
Medicinalstyrelsen upptar härefter frågan om läkarens roll i nämnda
procedur. Allmänheten är van vid att vända sig till läkaren för medicinsk
rådgivning men ej för att få frågor av icke medicinsk art avgjorda av
denne. Enligt medicinalstyrelsens mening bör tjänsteläkaren på den ort,
där den som söker dispens är bosatt, på det sätt medverka vid handläggningen
av dispensärendet att han först undersöker huruvida undantag från
vaccination kan lämnas på medicinska grunder. Är så ej fallet skall han —
om de skäl sökanden åberopar till stöd för sin begäran att erhålla befrielse
eller de slutsatser sökanden drager av vissa åberopade faktiska omständigheter
enligt läkarens åsikt strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet
— klargöra detta för sökanden. Läkaren skall också upplysa sökanden
om ympningens betydelse och möjliga följdverkningar; för underlättande
av denna läkarens uppgift avser medicinalstyrelsen att utarbeta en kort
27
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
upplysningsbroschyr. Om den som hänvänt sig till läkaren för att få dispens,
trots den upplysning han fått, säger sig vilja fullfölja sin avsikt att söka
dispens, skall läkaren lämna honom ett intyg om rådfrågningen och om att
upplysning givits i angivna hänseenden. Av intyget skall även framgå att
läkaren ej funnit sådana omständigheter föreligga, som kan föranleda undantag
från ympning av medicinskt godtagbara skäl.
Det avgörande beslutet huruvida en ansökan om vaccinationsbefrielse på
icke medicinska skäl skall beviljas bör däremot ligga hos annan än läkaren.
Av följande möjligen tänkbara lokala organ eller personer — domhavanden,
länsstyrelsen, magistraten eller kommunalborgmästaren i städerna och
kommunalnämnden eller dess ordförande på landet, den lokala polismyndigheten
och hälsovårdsnämnden — anser medicinalstyrelsen att valet bör
slå mellan de två sistnämnda, dock att i städer med kommunalborgmästare
även denne kan komma i fråga.
Medicinalstyrelsen finner det lämpligast att ifrågavarande beslutanderätt
lägges på hälsovårdsnämnden eller delegation av denna. Hälsovårdsnämnden
har framför polismyndigheten den fördelen att den är väl insatt i vaccinationslagstiftningen
och kan vid handläggningen av ifrågavarande ärenden
bättre än polismyndigheten klargöra för dispenssökanden bl. a. de
konsekvenser som en utebliven ympning medför för barnet efter uppväxtåren,
t. ex. vid början av värnpliktstjänstgöring eller i vissa yrken, vid utrikesresor
osv. Hälsovårdsnämnden har också, bl. a. genom den förutsatta
rätten att kunna delegera sin beslutanderätt, större möjligheter än polismyndigheten
att ägna erforderlig tid åt ifrågavarande uppgift. Denna är för
övrigt rätt artskild från polismyndighetens verksamhet i övrigt. Styrelsen
nämner i anslutning härtill att landsfiskalerna uttryckt önskemål om att
slippa den befattning med samvetsklausulens tillämpning som nu åligger
dem. Ett genomförande av styrelsens förslag torde komma att öka antalet
dispensansökningar och därmed sannolikt även medföra mera arbete för
prövningsinstansen än som nu åsamkas landsfiskalerna och de myndigheter
som i städerna f. n. medverkar vid samvetsklausulens tillämpning. Av styrelsens
förslag beträffande kontrollen av ympningen, vilket behandlas i
följande avsnitt, framgår att hälsovårdsnämnderna kommer att på ett tidigare
stadium och mera aktivt än hittills följa lagens tillämpning. Genom
att även nu ifrågavarande uppgift lägges på hälsovårdsnämnderna får dessa
under länsstyrelserna band om så gott som all verksamhet, som har med
skyddskoppympningen att göra. Detta ökade ansvar bör enligt medicinalstyrelsens
förmenande verka i hög grad stimulerande för nämnderna och
vara till båtnad för vårt försvar mot smittkoppor.
Beträffande den fortsatta gången av ett dispensärende, sedan den som
avser att söka dispens erhållit förutnämnda läkarintyg, föreslår medicinalstyrelsen
följande ordning. Skriftlig ansökan om dispens göres till hälsovårdsnämnden
i orten, som kallar sökanden till personlig inställelse inför
28
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år J95S
sig. Vid sammanträdet skall läkarintyget företes och sökanden beredas tillfälle
att ge uttryck för sin åsikt. På grundval av vad härvid förekommit
och av vad eljest kan vara för nämnden känt om sökanden har nämnden
att göra ett bedömande av huruvida sökandens påstående om vaccinationens
skadlighet är grundat på en fast övertygelse. Finner nämnden detta
vara fallet, skall beslut meddelas om undantagande av ifrågavarande barn
från ympning. Skulle hälsovårdsnämnden finna att sökandens framställning
inte är grundad på en fast övertygelse har nämnden att meddela beslut
om avslag å ansökningen. Bevis om nämndens beslut i ärendet skall tillhandahållas
sökanden kostnadsfritt. Avslagsbeslut skall kunna överklagas
hos länsstyrelsen. Vid handläggningen av sådant besvärsmål bör, om besvären
avser annat än det formella förfarandet, en reell prövning av allvaret
i klagandens övertygelse ånyo företagas. Till följd härav torde det i
regel bli nödvändigt att kräva personlig inställelse av klaganden även inför
länsstyrelsen. Det synes medicinalstyrelsen inte påkallat att medge besvärsrätt
över länsstyrelsens beslut i dessa ärenden.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till proposition
nr 111, s. 32—37.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:
»Enligt nu gällande lag kan undantagande från den obligatoriska barnvaccineringen
ske såväl på grund av medicinska skäl som med hänsyn till
samvetsbetänkligheter mot ympningen. Såsom framgått av vad jag tidigare
anfört föreligger intet behov att skärpa dessa bestämmelser; snarare torde
utrymme finnas för vissa lättnader utan att den eftersträvade grundimmuniteten
hos befolkningen går förlorad.
Vad beträffar undantagandet på medicinska grunder
skall enligt medicinalstyrelsens förslag ymparen liksom hittills kunna meddela
uppskov med ympningen för en tid av högst tre år för varje gång,
dels om den ympningspliktige på grund av sjukdom, sjukdomsanlag eller
allmän svaghet kan komma att erhålla men av ympningen och dels om anledning
finns att antaga att ympningen på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag
hos någon i den ympningspliktiges omgivning skulle kunna medföra
hälsofara för den ympningspliktige eller annan person. Barn som under
minst tre år i följd på grund av sitt eget hälsotillstånd varit befriat från
ympningen skall liksom enligt gällande lag kunna undantagas från barnvaccineringen
för framtiden. Styrelsen föreslår ingen annan ändring i vad
som nu gäller i denna del än att prövningen av ansökning om permanent
befrielse överflyttas från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.
29
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1058
Den sålunda föreslagna decentraliseringen innebär i och för sig en önskvärd
förenkling. Emellertid synes mig fog finnas för den kritik som på förevarande
punkt framförts av en del remissinstanser och som går ut på att
ifrågavarande uppgift bör handhas av myndighet eller befattningshavare
med medicinsk sakkunskap. Sålunda har som alternativ'' till medicinalstyrelsens
förslag nämnts häsovårdsnämnden, tjänsteläkaren och förste provinsialläkaren.
Den prövning som skall förekomma i här avsedda ärenden
har i mångt och mycket karaktären av en överprövning av ymparens beslut
om temporära uppskov med ympningen. Eftersom ympningen regelmässigt
verkställes och enligt medicinalstyrelsens förslag även i fortsättningen
skall verkställas av läkare vid organ för förebyggande barnavård
och av annan tjänsteläkare än förste provinsialläkare eller därmed likställd
förste stadsläkare, förefaller det i belysning av det förut sagda lämpligast
att låta dessa båda sistnämnda befattningshavare pröva ansökningarna
om permanent befrielse från ympningsplikten och ifall skäl för bifall
föreligger meddela beslut om befrielse. Däremot torde det inte böra ankomma
på dem att avslå sådan ansökan. I de fall då förste provinsialläkaren
eller förste stadsläkaren anser sig icke kunna meddela befrielse, bör
det i stället åligga honom att underställa ärendet medicinalstyrelsens prövning.
Över medicinalstyrelsens beslut bör besvär kunna anföras hos Kungl.
Maj :t. Med den sålunda förordade ordningen kommer den eftersträvade
decentraliseringen att ernås.
Jag övergår härefter till frågan om undantagande från bainvaccineringen
på andra än medicinska skäl. Utformningen av
den nuvarande s. k. samvetsklausulen är uppenbarligen otillfredsställande.
Särskilt gäller detta det i klausulen ingående kravet på personlig erfarenhet
av något fall av ej blott tillfällig ohälsa i samband med vaccination av
barn.
Medicinalstyrelsens förslag att undantagande från ympningsplikten skall
kunna ske därest hälsovårdsnämnden efter prövning i viss ordning finner
ansökan om dispens grundad på allvarlig övertygelse om ympningens hälsorisker,
anser jag heller inte godtagbart, vare sig med avseende på grunderna
för dispensen eller i fråga om förfarandet för att erhålla sådan. Jag
är sålunda ense med de remissinstanser, som vänder sig mot tanken att
hälsovårdsnämnden skall ha att pröva allvaret i sökandens övertygelse.
Likaså delar jag den av en remissmyndighet framförda meningen, alt även
religiösa och etiska betänkligheter mot ympningen bör kunna utgöra grund
för befrielse. Förfarandet skulle innebära att sökanden först skulle vända
sig till tjänsteläkaren för att av honom bli upplyst om ympningens betydelse
och möjliga följdverkningar och därefter, försedd med tjänsteläkarens
intyg all sådan upplysning lämnats och att undantagande från ympning
ej kan ske på medicinska skäl, personligen inställa sig inför hälso
-
30 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1958
vårdsnämnden för att redogöra för sin åsikt. Detta anser jag i likhet med
åtskilliga remissinstanser vara alltför omständligt.
Enligt min mening gäller det här endast att tillse, dels att människor
inte blott av bekvämlighet eller för att undgå de måttliga obehag en ympning
med normala reaktioner medför för barnet och dess omgivning begär
befrielse från ympningen och dels att vederbörande vårdnadshavare erhåller
upplysning om allt som kan vara av betydelse för ett rätt bedömande av
ympningens värde och risker. Båda dessa syften torde bli tillräckligt tillgodosedda
om det som en förutsättning för befrielse kräves, att vårdnadshavaren
inställer sig med barnet hos ympare och för honom anmäler sina
betänkligheter. Såsom medicinalstyrelsen föreslagit skall det då åligga ymparen
att undersöka huruvida medicinska skäl för undantagande föreligger
och om så ej är förhållandet meddela vårdnadshavaren sådan upplysning
rörande ympningen som nyss sagts. Vidhåller denne ändock sin önskan
att barnet skall undantagas från ympningen, bör han ha att skriftligen anmäla
sin önskan till hälsovårdsnämnden och vid anmälan foga läkarintyg
med samma innehåll som enligt medicinalstyrelsens förslag. Hälsovårdsnämndens
prövning bör vara begränsad till att föreskrivna formalia iakttagits.
Har så skett, skall hälsovårdsnämnden alltså meddela beslut om befrielse
från ympningsplikten och kostnadsfritt tillställa sökanden bevis
härom. I motsatt fall bör sökanden underrättas om att hans anmälan inte
kunnat medföra önskad befrielse och om skälen härför. Hälsovårdsnämndens
beslut bör kunna överklagas och överprövas i samma ordning som
andra avgöranden av hälsovårdsnämnd.
Med den här föreslagna ordningen för befrielse på grund av samvetsskäl
synes nära nog alla de av remissinstanserna påtalade bristerna i medicinalstyrelsens
förslag i denna del hotas utan att man torde behöva befara att
barnen härigenom kommer att undantagas från ympning i väsentligt större
utsträckning än vad som skulle blivit följden med den av medicinalstyrelsen
föreslagna ordningen.»
Ny lag om ympning
Allmänna synpunkter
Medicinalstyrelsens utredning
Medicinalstyrelsen påpekar, att vår nuvarande lagstiftning till skydd
mot smittkoppor genom skyddskoppympning har varit i stort sett oförändrad
sedan 1916. Tid efter annan har — inte minst i riksdagen — väckts förslag
om ändringar i denna lagstiftning, men allenast smärre modifikationer
har blivit genomförda.
På skäl som redovisats i det föregående bär medicinalstyrelsen funnit
tiden ännu ej mogen för övergång till en frivillig ympning. Däremot anser
styrelsen möjligheterna till vaccinationsbefrielse av andra än medicinska
31
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
skäl böra utökas väsentligt. Styrelsen har vidare funnit att vaccinationslagstiftningen
även i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revidering. Med
anledning härav har styrelsen bl. a. utarbetat förslag till ny lag om ympning
mot smittkoppor.
Medicinalstyrelsen har övervägt huruvida icke lagen den 18 juli 1942
(nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet och lagen den 30 maj
1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. in. borde inarbetas
i den nya lagen. Därmed skulle alla lagbestämmelser som reglerai
skyldighet att undergå ympning till skydd mot smittsam sjukdom eller
annan infektionssjukdom bli sammanförda i en enda lag. Med hänsyn till
det speciella område för vilket förstnämnda lag gäller och då 1952 års lag
endast är tillämplig under extraordinära förhållanden har styrelsen emellertid
avstått från att söka sammanarbeta de tre lagarna till en författning.
Remissyttrandena
I remissyttrandena uttalar man allmänt sin tillfredsställelse med att initiativ
tagits till en revision av gällande lagstiftning om skyddskoppympning.
Det framlagda förslaget godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser,
och i flera fall uttalar man sin fulla anslutning till den föreslagna
regleringen. Sålunda anser t. ex. medicinska fakulteten i Uppsala,
att det föreliggande lagförslaget är väl motiverat och att dess antagande
skulle innebära ett väsentligt framsteg jämfört med nu gällande ordning.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet uttalar, att förslaget är väl ägnat
att tillgodose barnens rätt och samhällets berättigade krav på skydd mot
en av de farligaste smittsamma sjukdomarna.
Den kritik som förekommer i remissyttrandena riktar sig endast i några
fall, nämligen i yttranden från förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden
i Malmö, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och Förbundet
Allnordisk folkhälsa mot förslagets huvudprinciper. Sålunda anser förste
stadsläkaren och hälsovårdsnämnden i Malmö, att gällande lag om skyddskoppympning
endast bör underkastas smärre ändringar i avvaktan på öveigång
till helt frivillig vaccination. Vidare anser man, att en reform på vaccinationslagstifLningens
område inte bör begränsas till smittkoppympning.
Den moderna nordiska lagstiftningen på detta område, den finska lagen av
år 1951 och den norska av år 1954, reglerar inte endast vaccination mot
smittkoppor ulan ger vederbörande regering eller myndighet rätt att påbjuda
ympningar även mot andra infektionssjukdomar, om det epidemiologiska
läget så kräver. Förhållandena i Sverige karakteriseras häst darav,
att om en större epidemi skulle uppkomma myndigheterna inte bär möjlig
-
het att påbjud;
sjukdomen. Vi
fördelade på o
stämmclser för
ympningar mot den aktuella
Lämpande av smittkoppor är
i karantänskungörelsen bemedan
vissa allmänna
nitta
32 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
föreskrifter ges i epidemilagen. Någon ändring i dessa förhållanden kommer
inte till stånd, om den av medicinalstyrelsen föreslagna lagen stadfästes.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och Förbundet Allnordisk
folkhälsa baserar sin kritik på den av dem hävdade principiella uppfattningen
att ympning mot smittkoppor i fortsättningen bör vara helt frivillig.
Nämnda förbundsstyrelse tillägger, att om vaccinationstvång i någon
iorm skall bibehållas bör detta endast avse barn. Bestämmelserna om
vaccination som behörighetsvillkor för vissa särskilt utsatta yrkesutövare
bör överföras till de författningar som reglerar övriga behörighetsvillkor.
Vaccinationslagen bör i övrigt väsentligen ges karaktären av beredskapslag
för sådana undantagssituationer, då smittorisk akualiseras.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:
»Det har länge stått klart, att 1916 års lag om skyddskoppympning behöver
revideras. Från tid till annan har olika propåer härom framkommit
och 1939 ledde dessa till att ett förslag till ny lagstiftning i ämnet förelädes
riksdagen. Förslaget blev emellertid inte antaget.
De frågor som huvudsakligen föranlett ändringsförslagen och som varit
föremål för starka meningsbrytningar är de förut behandlade spörsmålen
om barnvaccineringen bör vara obligatorisk eller frivillig och i vad mån
undantagande därifrån bör kunna medges på andra än medicinska skäl.
1 flera fall föranleder de av mig förordade lösningarna härutinnan ändring
av nu gällande bestämmelser. Som kommer att framgå av min fortsatta
framställning är jag av den uppfattningen att ändringar bör göras
jämväl på åtskilliga andra punkter. Med hänsyn härtill har jag funnit
det ändamålsenligt att — såsom medicinalstyrelsen föreslagit — en helt
ny lag i ämnet utfärdas.
Såväl i medicinalstyrelsens utredning som i ett par remissyttranden har
vissa frågor rörande lagens innehåll i systematiskt avseende berörts. Medicinalstyrelsen
har sålunda övervägt att i den nya lagen inarbeta nu gällande
författningar angående skyddskoppympning vid försvarsväsendet och
skyddskoppympning vid krig eller krigsfara m. in. men har kommit till det
resultatet att ett sådant sammanförande inte bör ske. I remissyttrandena
framföres från något håll den meningen, att en ny vaccinationslag inte
hör begränsas till att avse blott ympning mot smittkoppor utan liksom de
moderna finska och norska lagarna i ämnet även bör gälla ympning mot
andra infektionssjukdomar. Vidare antydes i samma yttrande lämpligheten
av alt alla regler om bekämpande av smittkoppor, varav en del upptagits i
epidemilagen och karantänskungörelsen, sammanföres i en författning.
Slutligen är man i ett yttrande inne på tanken att lagen inte skall innehålla
andra bestämmelser om ympning under normala förhållanden än sådana
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958 33
som avser barnvaccineringen och att lagen i övrigt väsentligen bör bli en
beredskapslag.
Vad först beträffar frågan, huruvida lagens tillämplighet bör utsträckas
så att med sLöd av lagen ympning kan påbjudas även mot andra infektionssjukdomar
än smittkoppor, är jag av den åsikten att så inte nu bör ske.
Det har inte ådagalagts, att behov föreligger under normala förhållanden
att påbjuda allmän ympning mot annan sjukdom än smittkoppor. Då riket
befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest då utomordentliga förhållanden
påkallar det, äger Konungen enligt lagen om skyddsympning vid krig
eller krigsfara in. in. förordna om ympning mot varje smittsam sjukdom.
Beträffande försvarsväsendets personal äger Konungen enligt lagen om
skyddsympning inom försvarsväsendet påbjuda ympning mot smittsam
sjukdom eller annan infektionssjukdom — förutom under krig eller krigsfara
— vid inträffad eller hotande epidemi och, såvitt avser icke smittsam
infektionssjukdom av svårartad natur, då skydd däremot finnes erforderligt.
I båda lagarna hänvisas till att i fråga om ympning mot smittkoppor
gäller särskilda bestämmelser. Regler finns sålunda som gör det
möjligt att påbjuda ympning mot såväl smittkoppor som andra smittsamma
sjukdomar i situationer med speciell risk för omfattande epidemier.
Nu ifrågavarande lagstiftning bör därför enligt min mening begränsas till
att avse ympning mot smittkoppor. I huvudsak kommer bestämmelserna
att gälla den under normala förhållanden obligatoriska ympningen, varför
föga synes vara att vinna genom att i en lag sammanföra dessa bestämmelser
och bestämmelserna i nyssnämnda båda lagar om skyddsympning.
Andra epidemibekämpande åtgärder än ympning regleras huvudsakligen
i epidemilagen och karantänskungörelsen. Dessa författningar innehåller i
stor utsträckning enhetliga bestämmelser för en lång rad av smittsamma
sjukdomar. Att då bryta ut smittkopporna ur detta sammanhang och i en
särskild författning upptaga — förutom regler om ympning — samma bestämmelser
som i epidemilagen och karantänskungörelsen synes mig innebära
en onödig dubblering. Å andra sidan bör lagen om ympning mot smittkoppor
enligt min mening för överskådlighetens skull innehålla alla grundläggande
regler om skyldighet att undergå sådan ympning.
Jag finner sålunda medicinalstyrelsens förslag, vilket i princip godtagits
av så gott som samtliga remissinstanser, i systematiskt avseende väl ägnat
att läggas till grund för den nya vaccinationslagstiftningen.»
Specialmotivering
Beträffande specialmotiveringen till den föreslagna lagen får utskottet
hänvisa till proposition nr 111, s. 42—63.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 5
34 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
Lagrådet
Lagrådets yttrande har inhämtats över föreliggande lagförslag, vilket
därvid föranlett erinringar i allenast några avseenden Erinringarna, som
huvudsakligen är av formell natur, har av departementschefen beaktats vid
den slutliga utformningen av lagförslaget.
En redogörelse för vad sålunda förekommit återfinnes i proposition nr
111 å s. 68—71.
Utskottet
Smittkoppor har otvivelaktigt varit en av mänsklighetens farligaste farsoter.
Inom den medicinska vetenskapen synes råda en praktiskt taget fullständig
enighet om att vaccinationen är av stort värde för att förebygga
sjukdomens uppkomst och spridning. Likaledes råder enighet om att vaccination,
som företages för första gången, bör ske vid tidig ålder. Därvid är
nämligen obehagen av vaccinationen i allmänhet förhållandevis obetydliga
och risken för komplikationer liten. Vid förstagångsvaccination i vuxen ålder
däremot uppstår oftare mera påtagliga obehag, varjämte risken för komplikationer
ökar.
Av medicinalstyrelsen har angivits, att Sveriges befolkning kunde antagas
vara någorlunda tillfredsställande skyddad mot smittkoppor, om den till
minst 75 procent undergått vaccination. Detta antagande har i stort sett
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Utskottet anser det angivna
procenttalet kunna läggas till grund för ställningstagande till frågan om
behovet av vaccination och därmed sammanhängande spörsmål.
Förevarande proposition innebär bl. a. att den obligatoriska vaccinationen
av barn bibehålies men att möjligheterna till befrielse därifrån på andra
än medicinska skäl betydligt utökas. I de i anledning av propositionen väckta
motionerna har yrkats avslag å denna samt hemställts om ny utredning,
syftande till införande av en i princip frivillig barnvaccination.
I likhet med motionärerna anser utskottet att på förevarande område frivillighet
i princip är att föredraga framför tvång. Emellertid hyser utskottet
tvivel, huruvida frivillig vaccination mot smittkoppor skulle få önskvärd
omfattning. Härutinnan vill utskottet framhålla följande.
Sverige har efter år 1932 varit förskonat från smittkoppor. Det är därför
sannolikt, att befolkningen numera saknar erforderlig förståelse för den
fara en smittkoppsepidemi innebär. Med hänsyn härtill kan befaras att en
alltför stor del av befolkningen vid frivillig barnvaccination skulle på grund
av de med vaccinationen förenade obehagen och riskerna föredraga att underlåta
vaccination av sina barn. Härvid kan en missvisande propaganda
från vaccinationsmotståndare komma att spela en icke obetydlig roll. En
övergång till frivillig barnvaccination skulle också kunna tagas till intäkt för
att vaccinationen saknade praktisk betydelse såsom skydd mot smittkoppor.
35
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
Det kan hävdas, att frivillig vaccination mot en del allvarliga sjukdomar
förekommer i stor utsträckning samt att frivillig smittkoppsvaccination
i vissa länder, såsom England, givit relativt tillfredsställande resultat. Med
hänsyn härtill skulle kunna göras gällande, att det är antagligt att även en
frivillig barnvaccination mot smittkoppor skulle vinna önskvärd anslutning.
Häremot vill emellertid utskottet invända, att allmänheten har påtagliga
erfarenheter av de sjukdomar, mot vilka den frivilliga vaccination som för
närvarande äger rum är avsedd, och därför hyser en helt annan förståelse
för betydelsen av vaccination mot dessa sjukdomar.
Enligt utskottets mening kan sålunda tiden ännu icke anses mogen för
en övergång till frivillig barnvaccination. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att enligt vad utskottet inhämtat Världshälsovårdsorganisationen
nyligen rekommenderat alla länder där vaccination mot smittkoppor är
obligatorisk att fortsätta med vaccinationen tills en i organisationens regi
pågående kampanj för att utrota sjukdomen i hela världen törts till ett
framgångsrikt slut.
Givetvis bör tvånget i en lagstiftning om obligatorisk barnvaccination icke
göras hårdare än absolut nödvändigt. De nu gällande bestämmelserna om
undantagande på andra än medicinska skäl från barnvaccinationen är —
såsom framhållits från flera håll — godtyckligt verkande och onödigt
stränga. Regierna i 8 § i förslaget utgör däremot en avsevärd uppmjukning
av nämnda bestämmelser. De nya reglerna innebär att envar, som hyser allvarliga
betänkligheter mot vaccination, skall kunna få barn under sin vårdnad
undantaget från den obligatoriska vaccinationen genom att fullgöra
ett föreskrivet ansökningsförfarande. Det blir sålunda beroende på vårdnadshavare^
initiativ, om barnet skall befrias från vaccination. Härigenom
kan förväntas att i stort sett icke fler än de, som hyser allvarliga betänkligheter
mot vaccination, skall utnyttja undantagsbestämmelsen. Utskottet
anser att genom de nya reglerna uppnåtts en tillfredsställande avvägning
mellan tvång och frivillighet. Emellertid bör det tvång, som även de nya
reglerna innebär, icke behållas längre än nödvändigt. Skulle exempelvis
faran för smittkoppors införande och spridning i landet i betydande grad
minska, bör sålunda frågan om övergång till i princip frivillig vaccination
utan dröjsmål ånyo upptagas till övervägande.
Utskottet anser — i likhet med vad i propositionen föreslagits — att
strängare regler i fråga om vaccination mot smittkoppor bör gälla för
grupper, som på grund av yrke eller annan verksamhet löper särskild risk
att utsättas för smitta eller lätt kan överföra sådan. Beträffande den i 8 §
andra stycket i förslaget stadgade möjligheten för försvarets sjukvårdsstyrelse
att undantaga värnpliktig, som hyser allvarliga betänkligheter mot
vaccination, från vaccinationsplikt vill utskottet framhålla önskvärdheten
av att sådant undantagande såvitt möjligt medgives beträffande värnpliktiga,
som icke tidigare undergått vaccination och hyser betänkligheter där
-
36
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
emot, enär en förstagångsvaccination på en vuxen person oftare medför
mera påtagliga obehag och större risk för komplikationer än en sådan på
ett barn i de första levnadsåren. Emellertid är utskottet väl medvetet om
att frågan om värnpliktigs undantagande från vaccination bör bedömas även
med utgångspunkt från andra synpunkter, såsom exempelvis nödvändigheten
av att en hög epidemiologisk beredskap upprätthålles inom försvaret.
I övrigt föranleder propositionen intet yttrande från utskottets sida.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: B 12
och II: B 8, såvitt angår fråga om förslag till lag om ympning
mot smittkoppor — bifalla förevarande proposition,
nr B 14;
B. att motionerna I: B 12 och II: B 8, i vad mån de icke
besvarats genom vad utskottet hemställt under A, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 juli 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STBAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
fru Svenson, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Kaiiser och
Edström;
från andra kammaren: herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer,
herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Rimmerfors, fru Svensson och
herr Björkman.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
37
Reservation
av fröken Höjer, som ansett att utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse.
Genom att vaccinationen av barn nästan allmänt utföres å mödra- och
barnavårdscentraler och barnavårdsstationer, där den är kostnadsfri, kommer
den även vid en övergång till frivillighet på förevarande område att
vinna tillfredsställande anslutning. Gällande lagregler bör för övrigt — såsom
är fallet enligt gällande lag och även föreslagits i propositionen — ge
möjlighet att, då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, påbjuda
obligatorisk vaccination i erforderlig utsträckning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte
A. med bifall till motionerna I: B 12 och II: B 8, såvitt angår
fråga om förslag till lag om ympning mot smittkoppor,
avslå förevarande proposition, nr B 14;
B. med bifall till motionerna I: B 12 och II: B 8, i vad mån
de icke besvarats genom vad utskottet hemställt under A,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ny utredning syftande
till ett införande av i princip frivillig barnvaccination
mot smittkoppor jämte i övrigt förslag till de skyddsåtgärder
som kan anses motiverade.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.