Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om gmpning mot smittkoppor, dels o c k i ämnet väckta motioner.

1958-07-08 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:5, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om gmpning mot smittkoppor, dels o c k i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

1

Nr B5

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om gmpning mot smittkoppor, dels

o c k i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 14, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ympning mot smittkoppor

Härigenom förordnas som följer.

Ympningsplikt

1 §•

1 fråga om skyldighet att undergå ympning mot smittkoppor skall gälla

vad nedan sägs.

2 §•

Barn skall undergå ympning före utgången av det kalenderår under

vilket barnet fyller fyra år eller, om anstånd meddelats jämlikt 6 §, under

kalenderåret näst efter det då anståndet upphört.

3 §•

Värnpliktig skall undergå ympning, när han första gången för sin utbildning

tjänstgör vid krigsmakten.

När inkallelse sker till beredskapsövning eller för rikets försvar eller

säkerhet, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna

att ympning av värnpliktiga skall äga rum.

4 §•

Då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer påbjuda ympning i den omfattning

som prövas erforderlig.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 195S

5 §•

Den som haft smittkoppor eller under något av de sista tre åren undergått

ympning omfattas ej av ympningsplikt.

6 §•

I den mån så prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer beträffande riket i dess helhet

eller del därav förordna, att med ympning som i 2 eller 3 § sägs skall anstå

under viss tid.

7 §•

Uppskov med ympning skall meddelas den som till följd av sjukdom,

sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan befaras erhålla men av ympningen.

Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag i ympningspliktigs

omgivning fara för att han eller annan skulle lida men av ympningen, skall

likaledes uppskov medgivas.

Uppskov meddelas av den läkare eller ympare, som enligt av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer utfärdade föreskrifter är behörig

därtill.

Har barn åtnjutit uppskov enligt första stycket under tre år och kan

det fortfarande antagas erhålla men av ympningen, äger förste provinsialläkaren

eller förste stadsläkaren att efter ansökan av vårdnadshavare medgiva

undantag från den i 2 § stadgade yinpningsplikten. Finner han sig ej

kunna medgiva undantag, skall ärendet underställas medicinalstyrelsens

prövning.

8 §•

Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn

under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten

oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra

ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är

kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebyggande

barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som

nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inför

läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är ansökan rätteligen

gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten.

Värnpliktig som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock,

efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från

ympningsplikt enligt 3 §, om det under föreliggande omständigheter finnes

kunna medgivas. Vid ansökan skola fogas de handlingar som sjukvårdsstyrelsen

föreskriver.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1958

9 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger törordna, att

den som icke haft smittkoppor och som ej heller under något av de sista tre

åren undergått ympning ej må anställas vid krigsmakten eller inskrivas å

sjömanshus eller vinna anställning eller för sin utbildning tjänstgöra inom

a) den allmänna hälsovården eller sjukvården;

b) tull- eller lotsväsendet;

c) civil luftfartsverksamhet; eller

d) polisväsendet.

10 §.

Ympningsplikt anses fullgjord, när ympning slagit an eller två ympningar

företagits inom loppet av ett år.

Ympningens verkställande och anordnande

11 §•

Ympning må verkställas allenast av den som är behörig att utöva läkai

konsten eller som förordnats till ympare.

12 §.

För utrönande av ympningens verkan skall den ympade besiktigas av

ymparen eller annan som förordnats därtill.

13 §.

Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att

ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.

Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande

barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock

besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.

Intyg som i 8 § sägs skall tillhandahållas sökanden kostnadsfritt.

14 §.

Det åligger vårdnadshavare för barn under femton år att svara för att barnet

befordras till föreskriven ympning och besiktning.

15 §.

Hälsovårdsnämnden skall tillse att föreskriven ympning och besiktning,

som ej avser personal vid krigsmakten, fullgöres. För ändamålet äger nämnden

förelägga lämpligt vite. Sådant vite må ej förvandlas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

Särskilda bestämmelser

16 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som avses i 3 eller 4 §,

eller underlåter vårdnadshavare att befordra barn under femton år till

vmpning, vilken föreskrivits med stöd av 4 §, straffes med dagsböter.

Den som anställer, inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i strid

mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 § straffes ock med dagsböter.

17 §.

Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras bos länsstyrelsen

genom besvär.

Över medicinalstyrelsens, försvarets sjukvårdsstyrelses och länsstyrelses

beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär.

18 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva

undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 2 juni 1916 (nr

180) om skyddskoppympning upphör att gälla.

Barn som är fött under 1953 eller 1954 och som icke ympats före nya lagens

ikraftträdande skall undergå ympning före den 1 januari 1960; och

skall härom i övrigt gälla vad i nya lagen stadgas om ympning enligt 2 §.

I föreliggande proposition har åberopats jämväl vad som anförts enligt

de vid propositionen nr 111 till årets förra riksdag fogade protokollen över

inrikesärenden, vilken proposition icke upptogs till slutlig behandling före

riksdagens upplösning. Över det i sistnämnda proposition framlagda förslaget,

vilket var likalydande med förevarande, hade lagrådets yttrande inhämtats.

I samband med förevarande proposition har utskottet behandlat de i anledning

av propositionen väckta likalydande motionerna nr B 12 i första kammaren

av herr Edström och nr B 8 i andra kammaren av herr von Friesen

in. fl. I motionerna, vilka är av samma innehåll som de vid årets förra riksdag

väckta motionerna I; 397 och II: 503, har hemställts, »att riksdagen med

avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 111 i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 11)58 5

anhålla om ny utredning syftande till ett införande av i princip frivillig

barnvaccinering mot smittkoppor jämte i övrigt förslag till de skyddsåtgärder

som kan anses motiverade».

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen II: 503.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen föreslås att 1916 års lag om skyddskoppympning

skall ersättas med en ny lag om ympning mot smittkoppor.

Enligt den nya lagen skall barnvaccineringen liksom hittills vara obligatorisk

men en väsentlig uppmjukning har skett i fråga om möjligheterna

att erhålla befrielse från ympningsplikten. Önskar någon, som hyser allvarliga

betänkligheter mot ympning, att barn under hans vårdnad skall

befrias från ympningsplikten kan, även om medicinska skäl ej föreligger,

befrielse erhållas. Ansökan skall göras hos hälsovårdsnämnden, därvid

intyg skall bifogas utvisande bl. a. att sökanden vid personlig inställelse

inför läkare blivit upplyst om ympningens betydelse. Har ansökan gjorts

i rätt ordning skall barnet befrias från ympningsplikten.

Jämväl revaccinationstvånget för värnpliktiga har bibehållits i den nya

lagen men även från denna ympningsplikt skall när omständigheterna tilllåter

det befrielse kunna vinnas.

Kontrollen över ympningen skall enligt lagförslaget helt åvila hälsovårdsnämnderna

med biträde av folkbokföringsmyndigheter. I samband därmed

bortfaller det nu gällande förbudet mot att intaga barn som inte ympats

i vissa skolor m. m.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1959.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda

förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det

följande, hänvisa till propositionen.

Inledning

Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 mars 1957 till Kungl. Maj :t

överlämnat en av styrelsen företagen utredning angående revision av lagstiftningen

om skyddskoppympning jämte förslag till ny lag om ympning mot

smittkoppor och till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen. Enligt

medicinalstyrelsens förslag bibehålies ympningsplikten men möjligheterna

att vinna befrielse från denna plikt vidgas.

Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av hovrätten för nedre

Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, statistiska centralbyrån, skolöver
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

styrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, kanslern för rikets universitet

— efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet — och domkapitlet i Uppsala ärkestift.

Vid domkapitlets yttrande har fogats yttrande från kyrkobokföringsinspektören

i ärkestiftets södra inspektionsområde. Vidare har yttranden avgivits

av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Till överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från förste stadsläkare

och förste provinsialläkare, hälsovårdsnämnder, magistrater, kronokamrerare

samt, i något fall, poliskammare och mantalsverk. Vidare har

följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelserna för

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,

Förste provinsialläkarnes förening, Svenska stadsläkarföreningen, Svenska

provinsialläkarföreningen, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Förbundet

Allnordisk folkhälsa.

I yttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över att initiativ tagits till

en revision av vaccinationslagstiftningen och medicinalstyrelsens förslag

godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser.

Gällande rätt och tidigare ändringsförslag

Gällande svenska bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om ympning mot smittkoppor är upptagna

i lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning. Enligt

lagens 1 § är envar skyldig att till förekommande av smittkoppsjukdom och

sådan sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor (vaccination

eller revaccination). Barn skall undergå sådan ympning senast under

det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Under vissa omständigheter kan

dock med ympningspliktens fullgörande få anstå till en senare tidpunkt.

Är barnet boende å ort, för vilken ympningsmöten skall hållas, och äger

sådant möte ej rum under det år, då barnet fyller sex år (i regel hålles

ympningsmöten allenast vartannat år), må sålunda med ympningen anstå

till nästföljande år. Jämväl för det fall att förordnande om tillfällig suspendering

av ympningsplikt meddelas — varom mera i det följande — inträder

en viss förskjutning framåt av tiden för ympningspliktens fullgörande.

Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande

barn föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering)

jämväl i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller

detta beträffande 1) dem, som börjar fullgöra tjänstgöring på grund av fast

anställning bland manskapet vid hären eller marinen; 2) värnpliktiga,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958 /

som börjar första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning; samt 3)

den, som intages å tvångsarbetsanstalt. Härutöver äger emellertid Konungen

att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt för

värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar. Vidare äger

vederbörande hälsovårdsmyndighet förordna om ympning av utlänningar,

som inkommer i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten

finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i

riket.

Enligt 6 § är revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande av anställning

i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt

framträdande. Sålunda får icke någon, för såvitt han ej förut haft smittkoppor,

inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller vid

den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen

börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev

vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan

att ha i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller

någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.

Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi kan slutligen ympningsplikt

påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant

avseende meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande

tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband

eller del därav eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av

vederbörande chef (4 §).

Emellertid upptas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna

ympningsskyldigheten. För den, som förut haft smittkoppor eller vilken

undergått vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon

gång efter början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda

icke i något fall ympningsplikt (5 § 1 mom.).

Härutöver finns enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande

från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels

ock till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.

Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta

1 första hand grundas på medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 §

2 inom.), att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande

ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän

svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt

vmparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos nagon

i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den

ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen, får vidare

undantagande från ympning medgivas. Undantagande från ympning i nu

berörda fall medgives i allmänhet av vederbörande ympare; dock skall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1058

beträffande två kategorier ympningspliktiga medgivandet lämnas från annat

håll, nämligen i fråga om militärpersoner av vederbörande chef och i fråga

om personer intagna å tvångsarbetsanstalt av anstaltens direktör. Undantagandet

skall avse viss bestämd tid, högst tre år i sänder. Önskas efter det

första medgivandet förlängt undantagande, skall ny undersökning företagas

av vederbörande ympare eller nytt tjänsteläkarintvg företes. Har

ympningspliktigt barn under en tid av minst tre år varit undantaget från

ympning på den grund att det befaras erhålla men av ympningen och föreligger

fortfarande anledning antaga, att sådant men skall följa, äger medicinalstyrelsen,

efter framställning av barnets föräldrar, förmyndare eller

annan, som det åligger att ha vård om barnet, att för framtiden undantaga

detta från den obligatoriska barnympningen.

Undantagande från ympning kan också ske av andra än medicinska

skäl. Gällande lag innehåller nämligen i 5 § 3 mom. en s. k. samvetsklausul.

Enligt denna kan barn undantagas från ympning, därest den, som är ansvarig

för barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att

ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt

det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste

antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något

fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning anse ha inträffat i samband

med ympning av barn. önskas undantagande på nu angivna grund,

skall skriftlig ansökning därom göras hos medicinalstyrelsen. Innan ansökning

göres, åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm

inför poliskammaren, i annan stad inför magistraten och på landet hos

landsfiskalen i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina

betänkligheter mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens

inställelse skall föras protokoll, och utdrag av detta protokoll skall fogas

vid ansökningen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som

rätteligen skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från

ympning kan meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj :ts

prövning.

Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående

ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen

(5 § 4 mom.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som

under de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till

skyddskoppympningen, nämligen den s. k. postvaccinala encefaliten (eu

akut inflammation i centrala nervsystemet). För att i görligaste mån undgå

denna komplikation ansågs det bl. a. vara erforderligt, att möjlighet bereddes

till inställande av den offentliga skyddskoppympningen i den mån så

i särskilda fall kunde prövas nödvändigt ur hälso vårdssynpunkt. Enligt tillläggsstadgandet

äger Konungen att vid inträffad eller hotande epidemi av

annan sjukdom än smittkoppor eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt

förordna, att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1958

9

allmänna barnympningen — skall under viss bestämd tid icke vara gällande

beträffande landet i dess helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt

för militärpersoner och dem som intages å tvångsarbetsanstalt

skall föreligga allenast i den omfattning Konungen bestämmer. Det är att

märka, att sådant förordnande endast medför ett framskjutande av tiden

för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet upphört att gälla,

inträder åter skyldighet för dem som i följd av detsamma icke ympats att

undergå ympning.

Skyddskoppympning får verkställas endast av den som äger behörighet

att utöva läkarkonsten, dock att ympning, som påbjudes vid inträffad eller

hotande epidemi, må, därest möjlighet eljest saknas att på ett tillfredsställande

sätt ordna densamma, verkställas av medicine kandidat, som

genomgått kurs i ympning (7 §). Envar civil tjänsteläkare — med undantag

av förste provinsialläkare — är pliktig att vara ympare inom sitt tjänst - göringsdistrikt eller huvudsakliga verksamhetsområde. Detsamma gäller

läkare vid organ för förebyggande mödra- och barnavård. Medicinalstyrelsen

kan dock medgiva befrielse från denna skyldighet och skall i så fall

förordna annan ympare för distriktet eller området eller del därav (8 §).

I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det

hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning vid

organ, som nyss sagts, eller i annan ordning. På den egentliga landsbygden

skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig, företagas vid nämnda

organ och eljest på ympnings- och besiktningsmöten. Ympning vid de förebyggande

mödra- och barnavårdsorganen får äga rum hela året. Ympningsoch

besiktningsmöten skall i regel hållas vartannat år. Ympning, som företages

i den ordning, som nu sagts, liksom tvångsympning enligt 3 eller 4 §,

är kostnadsfri (12 § och 13 § 1 mom.). Här må inskjutas, att en av medicinalstyrelsen

med stöd av riksdagens beslut 1956 meddelad föreskrift medfört

att ympnings- och besiktningsmötena numera i realiteten upphört.

Skyddskoppympning skall verkställas med animalt ympämne; skulle i

fråga om ympning, som påbjudes vid epidemi, animal vaccin i tillräcklig

mängd icke stå till buds, äger dock medicinalstyrelsen tillåta, att ympning

med humaniserat ympämne (från arm till arm) må, under iakttagande av

erforderliga försiktighetsmått, äga rum (9 §). Efter verkställd ympning

skall den ympade besiktigas. Slår ympningen ej an, skall den upprepas

senast inom ett år därefter. Uppnås ej heller då positivt resultat, anses

vederbörlig ympning ändock ha ägt rum (11 §). Anmälan om verkställd

ympning på förut ej ympad person skall inom viss tid översändas till vederbörande

pastorsämbete (15 §).

Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår

barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller

läro- eller uppfostringsanstalt får icke till undervisning eller vård mottagas

lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning eller är därifrån undan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1!)5<S

tagen (16 §). Brytes häremot, straffes ledamot av styrelse för skolan eller

anstalten eller, om styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare med böter

å 5—50 kronor (22 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att

tillfällig suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har

icke heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka

intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt

(16 §). Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över

skolpliktiga barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning,

huruvida barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet

(folkskolestyrelsen) sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan

anmana föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja

att ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet

snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å

dels i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning,

och dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan.

Hälsovårdsnämnden har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn

befordras till ympning. -—- Beträffande inom kommunen bosatta barn äger

hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av viten, vilka dock ej tillhopa

må överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som är ansvariga

för barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder

ej detta till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till

länsstyrelsen, som äger att utsätta höjda viten (21 §). I fråga om barn som

vistas utom kommunen skall hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet

till motsvarande myndighet på vistelseorten. Viten som ålagts

av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse får i händelse av bristande tillgång

till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare

vissa straffbestämmelser — bl. a. bötesansvar för vissa ympningspliktiga,

som underlåter att fullgöra sin ympningsplikt — föreskrift att

förseelse mot lagen hör under allmänt åtal in. in.

Tidigare ändringsförslag

Frågorna huruvida vaccinationen skall vara obligatorisk eller frivillig,

samt, därest vaccinationstvång skall förekomma, vilka undantag från

tvånget som bör medges, har sedan lång tid tillbaka varit föremål för starka

meningsbrytningar. Den sistnämnda frågan utreddes efter hemställan av

1930 års riksdag av särskilt tillkallade sakkunniga, som 1932 avgav ett betänkande

i ämnet (SOU 1932: 37). De däri förordade ändringarna innebar

bl. a., att ympning av barn skulle äga rum senast under det kalenderår då

barnet fyllde två år, varjämte vissa lättnader medgavs beträffande barns

undantagande från ympning av medicinska skäl, att samvetsklausulen

skulle utbytas mot ett stadgande, enligt vilket, om barn varit under tre år

på medicinska indikationer undantaget från ympning, medicinalstyrelsen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

ägde för framtiden undantaga barnet därifrån och även eljest ägde medge

sådant undantagande, därest särskilda omständigheter gav anledning därtill,

samt att förbudet mot ovaccinerade barns inträde i vissa skolor och

uppfostringsanstalter skulle upphävas. — Vid remissbehandling av betänkandet

uttalades önskemål om en fullständig utredning av frågan om vilka

följder en starkt utvidgad samvetsklausul, eventuellt full valfrihet beträffande

barnympningen, kunde väntas medföra samt huruvida den obligatoriska

barnvaccinationen kunde ersättas med andra åtgärder, främst

isolering och en på vederhäftig upplysning om vaccinationens fördelar och

risker grundad frivillig vaccinering. Med anledning härav tillsattes 1934

en ny kommitté, vaccinationsutredningen, vars majoritet (tre personer, av

vilka en var läkare) i betänkande (SOU 1937: 28) avgav ett förslag till lag

om skyddskoppympning som i huvudsak innehöll följande avvikelser från

1916 års lag.

Barnvaccinationen skulle vara frivillig. Den borde emellertid på allt sätt

underlättas och uppmuntras. Sålunda gavs i lagförslaget anvisningen, att

barn till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning borde

ympas med smittkoppsvaccin, helst innan det fyllt två år, varjämte hälsovårdsnämnder

och tjänsteläkare ålades verka för ympningens genomförande

i största möjliga utsträckning. Vidare skulle vaccinering verkställas på

ovaccinerade skolbarn, om icke den, som hade vårdnaden om barnet, meddelade

förbud däremot.

Övrig i gällande lag föreskriven tvångsvaccination skulle bibehållas i

huvudsak oförändrad. Dock skulle — oberoende av inträffad eller hotande

smittkoppsepidemi — ympningsskyldighet föreligga även för den, som

kunde antagas ha kommit i beröring med viss koppsmittad, och för den,

som kommit eller av särskild anledning kunde väntas komma i beröring

med någon, som enligt vad sålunda stadgats var ympningspliktig.

Ersättning skulle utgå i vissa fall för sjukdom eller skada som uppkommit

till följd av ympningen.

Den i gällande vaccinationslag föreskrivna kontrollen från skolmyndighets

sida över barnympningspliktens fullgörande skulle ersättas med en

bestämmelse om att hälsovårdsnämnden skulle tillställa den som hade vårdnaden

om barn, vilket under nästföregående kalenderår fyllt två år men

icke undergått verksam ympning, uppmaning att låta ympa barnet jämte

uppgift om tid och plats för offentlig ympning.

Vaccinationsutredningens minoritet, bestående av två läkare, föreslog att

den obligatoriska barnympningen skulle bibehållas och äga rum senast det

kalenderår, då barnet fyllde två år, samt att samvetsklausulen skulle ersättas

med en bestämmelse, innebärande att medicinalstyrelsen på ansökan

kunde fritaga barn från ympning, om skäl förelåg för antagandet att ympningen

kunde medföra ej blott tillfällig ohälsa och att, om styrelsen inte

biföll framställningen, ärendet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kontrollen föreslogs också skärpt bl. a. på det sättet, alt den skulle förläggas

till två tidpunkter i barnets liv, nämligen dels till kalenderåret efter

det då barnet fyllt två år dels till barnets inträde i skolåldern.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 195S

I propositionen nr 182 till 1939 års riksdag framlades förslag till förordning

om skyddskoppympning, vilket nära anslöt till vaccinationsutredningens

(majoritetens) förslag. Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet

(uti. nr 35) men föll i riksdagen till följd av att kamrarna stannade

i olika beslut.

Förbundet Allnordisk folkhälsa har i skrivelser till Konungen den 25 november

1952 och den 25 september 1954 anhållit i första hand om införande

av en ny vaccinationslagstiftning, som tillförsäkrar den enskilde medborgaren

fullständig frihet med avseende på ympning mot smittkoppor, och

i andra hand om ändring av samvetsklausulen i gällande lag, så att det för

befrielse från ympning blir tillfyllest med sökandens därom till vederbörande

myndighet uttalade önskan. Skrivelserna har remitterats till medicinalstyrelsen

och av styrelsen tagits i övervägande vid avgivandet av förslaget

i förevarande ärende.

Vid 1957 års riksdag upptogs frågan om revidering av bestämmelserna

angående skyddskoppympning i de likalydande motionerna nr 7 i första

kammaren och nr 6 i andra kammaren. I motionerna föreslogs bl. a. att den

obligatoriska ympningen av barn skulle ersättas med en frivillig vaccination.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 28 — under hänvisning till

medicinalstyrelsens förslag i förevarande ärende — att det, i betraktande

av att riksdagen inom en snar framtid torde få taga ställning till ifrågavarande

lagstiftning, inte var lämpligt att taga ståndpunkt till det i motionerna

framförda förslaget om övergång till frivillig ympning. Utskottet

hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Utländsk rätt

En sammanställning av innehållet i gällande författningar om ympning

mot smittkoppor från 50 stater har gjorts av världshälsovårdsorganisationen

(WHO) 1954. Beträffande den europeiska lagstiftningen i ämnet framgår

av nämnda sammanställning och vissa kompletterande uppgifter sammanfattningsvis

följande.

Barnympning är obligatorisk i 20 europeiska stater, däribland Norge,

Danmark, Island och Sverige. Uppgifter saknas från fem, nämligen Bulgarien,

Monaco, Rumänien, Sovjetunionen och Spanien. I Schweiz är ympningen

av barn obligatorisk i nästan alla kantoner. Finland har bestämmelser

om tvångsympning, men dessa sätts inte i kraft förrän vid hotande

epidemi. I övrigt är alltså ympningen frivillig i Finland. Endast i England

är ympningen utan inskränkning helt frivillig.

Ympningen av barn skall enligt författningarna i regel ske i mycket tidig

ålder. Endast de danska och svenska bestämmelserna synes medge att den

första vaccinationen får ske senare än 28 månader efter födelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 ur 1958

Bestämmelser om revaccination av hela befolkningen finns i 16 stater; i

allmänhet skall denna företagas i början av skolåldern. I fyra länder är

dessutom en andra allmän revaccination föreskriven. Sverige har inga motsvarande

bestämmelser. I flertalet berörda länder finns särskilda föreskrifter

om att obligatorisk, generell ympning kan påbjudas vid uppträdande av

smittkoppfall i landet eller när eljest risk för uppkomst av en smittkoppepidemi

förefinnes.

Liksom hos oss föreligger i många länder krav på genomgången ympning

vid inträde i skola, militärtjänst, vissa yrken in. m.

I de flesta europeiska länder har hälsovårdsmyndighet möjlighet att på

medicinska skäl medge befrielse från den obligatoriska barnympningen.

Befrielse på grund av samvetsbetänkligheter kan däremot beviljas endast i

Irland, Holland och Sverige. Enligt den irländska lagen om skyddsympning,

utfärdad den 24 mars 1948, skall distriktsläkare senast tre månader efter

barnets födelse anmana vårdnadshavaren att på angiven plats och tid låta

ympa barnet. Om vårdnadshavaren skriftligen före den för ympningen utsatta

tiden till distriktsläkaren framställer invändning mot att barnet

ympas, behöver anmaningen ej följas, försåvitt icke hälsovårdsministeriet

beslutat att alla barn eller den grupp barnet tillhör skall ympas. I sistnämnda

fall kan befrielse blott vinnas på medicinska skäl. Den holländska

lagen stadgar skyldighet för föräldrar och särskilda förmyndare till barn

att, innan barnet fyllt ett år, avlämna intyg att barnet ympats eller om

ympning ej skett avge förklaring angående skälen härtill. Förklaringen

skall inges till borgmästaren i barnets hemortskommun. Borgmästaren kallar

den som avgivit förklaringen att i närvaro av en läkare inställa sig för

honom eller hans ställföreträdare. Ändamålet med inställelsen är att den

som anför principiella betänkligheter mot ympningen skall få styrka dessa

och att den som anser medicinska skäl finnas för betänkligheterna skall få

rådgöra därom med läkaren. Borgmästaren får inte propagera för ympningen;

han skall endast sörja för att objektiv upplysning i ämnet lämnas

av läkaren. Den som underlåter att befordra barn till ympning eller att avge

förklaring eller som utan laga förfall underlåter att inställa sig inför borgmästaren

straffas med fängelse eller böter. Försummelse av ympningsplikt

lär dock endast undantagsvis straffas.

Då Finland och Norge relativt nyligen reviderat sina vaccinationsbestämmelser,

kan det vara skäl att något utförligare redogöra för dessa.

Finlands lag om vaccination den 14 juni 1951 gäller ej blott skyddskoppympning

ulan överhuvudtaget »införande i människokroppen av eu

mikroorganism eller av ett av denna utvecklat ämne (vaccin), som alstrar

aktiv immunitet mot sjukdom».

Det ankommer på den finska medicinalstyrelsen att förordna om allmän,

frivillig vaccination för att öka immuniteten mot smittkoppor, difteri, tyfus,

tuberkulos samt andra epidemiska och smittosamma sjukdomar. Inom för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 19ö8

svarsmakten, gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande inrättningar

förordnar i stället förvaltningsgrenens eller inrättningens överläkare

eller motsvarande högsta medicinalmyndighet om verkställande av

frivillig vaccination.

Obligatorisk ympning — vare sig det gäller smittkoppor eller någon annan

av de nyss uppräknade sjukdomarna — anordnas endast, när särskilda skäl

därtill föreligger. Vederbörande statsråd äger förordna, alt sådan allmän

obligatorisk vaccination, som för bekämpande av sjukdomen befinnes av

behovet påkallad, skall verkställas i hela landet eller på något område eller

inom försvarsmakten, gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande

inrättningar samt i sjukvårds-, förlossnings-, undervisnings-, vårdoch

arbetsanstalter eller inom andra särskilda grupper av personer.

För vissa yrkesgrupper är dock skyddskoppympning alltid obligatorisk.

Den som icke haft smittkoppor eller som icke skyddskoppympats under de

senaste 5 åren får sålunda icke mönstra såsom sjöman på fartyg i utlandstrafik,

vinna anställning vid tull- eller lotsverket eller vid den allmänna

hälso- och sjukvården, såsom medicine kandidat antagas vid sjukvårdsanstalt

i syfte att idka studier och ej heller antagas till elev i undervisningsanstalt

för barnmorskor eller sjuksköterskor eller hemvårdarinnor

eller annan därmed jämförbar undervisningsanstalt.

Uraktlåtenhet att vid påbjuden obligatorisk ympning underkasta sig sådan

eller att därtill befordra barn, för vilka man har vårdnaden, är straffbelagd.

Vid försummelse skall polismyndighet lämna nödig handräckning för vederbörandes

befordrande till vaccination.

Den norska »Lov om vaksinasjon» av den 26 november 1954 omfattar

varje slag av ympning eller insprutning, som har till syfte att immunisera

mot smittkoppor och de andra farliga infektionssjukdomar, som (social-)

departementet för varje fall beslutar. Departementet kan påbjuda ympning

av a) alla personer, som uppehåller sig i riket eller vissa delar därav när

ympningen anses nödvändig för att förhindra att en epidemi utbryter ellei

sprider sig, b) personer som har militär tjänsteplikt eller som på grund

av yrke, ålder in. m. är särskilt utsatta för akuta infektionssjukdomar och

c) personer som kommer från utlandet. Ympning som avses under b) kan

upprepas så ofta som anses nödvändigt för att upprätthålla immuniteten.

— Undantag från dessa föreskrifter medgives efter medicinaldirektörens

direktiv, när vederbörande kan antagas redan vara immun. Föreligger medicinska

eller andra tungt vägande skäl, kan socialdepartementet eller den

som av departementet förordnas därtill befria från vaccination.

I fråga om barn är ympning mot smittkoppor obligatorisk redan på grund

av stadgande i lagen. Ympningen skall ske före utgången av det kalenderår,

som följer efter födelseåret. Barnet skall vidare revaccineras innan det fyllt

10 år. Befrielse meddelas när hälsoskäl föreliggger av hälsovårdsnämndens

ordförande, som i Norge alltid är en läkare och nästan undantagslöst

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

tjänsteläkaren. Dessutom föreligger vid den obligatoriska skyddskoppympningen

samma möjligheter att få dispens, som nyss nämndes för alla av

epidemiologiska skäl särskilt påbjudna ympningar. Uraktlåtenhet att befordra

barn till ympning straffas med böter eller fängelse.

Genomgången ympning utgör villkor för tjänstgöring på fartyg i utrikes

fart, såvida man inte bevisligen haft smittkoppor. Detsamma gäller för

flygande personal i utrikes fart, för personal vid tullen och lotsverket samt

vid sjukhus, andra vårdanstalter och hälsovårdsnämnder, liksom även för

elever vid utbildningsanstalter för sjukvårdspersonal.

Betydelsen av ympning mot smittkoppor, dess skydds verkan och risker

Medicinalstyrelsens utredning

Medicinalstyrelsen framhåller, att smittkoppor alltjämt är en

utbredd och farlig sjukdom. Till belysning härav återger

styrelsen vissa av världshälsovårdsorganisationen publicerade uppgifter

från senare år samt såsom jämförelse vissa ur 1930 års sakkunnigas betänkande

sammanställda uppgifter från åren 1927—1930. Styrelsen understryker

att uppgifterna — särskilt de afrikanska och amerikanska från sistnämnda

period — på grund av bristande redovisning i allmänhet är för

låga. En sammanställning av uppgifterna ges i följande tablå.

Av Nationernas förbund respektive världshälsovårdsorganisationen rapporterade fall av

smittkoppor och dödsfall i denna sjukdom

Asien Sjukdomsfall Dödsfall

1927 ......................... 223 049 53 397

1928 ......................... 194 117 43 500

1929 ......................... 162 828 39 218

1930 ......................... 226 880 52 507

1953 ......................... 84 912 20 221

1954 ......................... 56 172 (därav Indien 46 603) 13 953 (därav Indien 11 361)

1955 ......................... 42 687 ( » » 40 133) 8 394 ( » > 8 144)

1956 (uppgifter saknas)

Afrika

1927 ......................... 15 138 (uppgifter saknas)

1928 ......................... 14 686 » »

1929 ......................... 22 104 » »

1930 ......................... 28 014 » »

1953 ......................... 20 439 1 554

1954 ......................... 26 152 2 045

1955 ......................... 17 626 1 635

1956 (uppgifter saknas)

Nord- och Mellanamerika

1927 ......................... 39 554 1 817

1928 ......................... 42 654 4 661

1929 ......................... 40 925 5 484

1930 ......................... 48 040 9 472

1953 (U.S.A. Nicaragua)....... 34 —

1954 ......................... — —

1955 .........................

1956 ......................... — —

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

Sydamerika Sjukdomsfall Dödsfall

1927 ......................... 110 69

1928 ......................... ISO _

1929 ......................... 24 2

1930 ......................... 1 _

1953 ......................... 7 059 431

1954 ......................... 11 012 283

1955 ......................... 4 052 10

1956 (uppgifter saknas)

Europa

1927 (14 länder).............. 26 262 354

1928 (15 » ).............. 21 232 314

1929 (13 » ).............. 15 820 149

1930 (15 » ).............. 16 911 170

1952 (England, Frankrike, Portugal,

Spanien)........... 247 7

1953 (England, Portugal,

Spanien)................ 42 10

1954 (Frankrike, Holland,

Spanien)................ 57 _

1955 (Belgien, Frankrike,

Grekland)............... 901 22

1956 ......................... _ _

(Under åren 1952—1956 har uppgifter ej lämnats från Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien,

Tjeckoslovakien och Östtyskland.)

Australien. Intet fall rapporterat under ovan angivna år.

1 De i Grekland inträffade smittkoppsfallen ej medräknade.

Av det anförda siffermaterialet finner medicinalstyrelsen framgå, att

smittkoppssjukdomen visserligen gått kraftigt tillbaka men att den dock

fortfarande är en folksjukdom med förödande verkningar i stora delar av

världen. Smittkopporna har vidare enligt styrelsen en exceptionellt stor

smittfarlighet, närmast likställd med mässlingens. Det beror framför allt

på vissa egenskaper hos smittämnet, på sjukdomens spridningssätt —

huvudsakligen luftvägen —- och på den mänskliga organismens mottaglighet

för sjukdomen.

Sjukdomens ytterligt stora smittsamhet och dess långa inkubationstid,

10—14 dagar, gör att faran för dess införande i vårt land, där den ej förekommit

sedan 1932, är betydande så länge sjukdomen ännu har avsevärd

utbredning inom stora delar av världen. Allteftersom den internationella

trafiken och särskilt den interkontinentala flygtrafiken växer och transporttiderna

förkortas ökas denna fara. En ytterligare stegring av risken

för smittspridning uppstår, i den mån man tvingas ge efter för de med allt

större styrka framförda kraven på att i snabbhetens och bekvämlighetens

intresse förenkla den sanitära kontrollen vid flygplatserna.

Medicinalstyrelsen framhåller ytterligare, att WHO:s regionkommitté

för Europa så sent som 1955 erinrat om att smittkopporna på senare år efter

import uppträtt epidemiskt i flera europeiska länder och fäst regeringarnas

uppmärksamhet på nödvändigheten av att fortsätta att genomföra det pro
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958 17

fylaktiska programmet mot smittkoppor så effektivt som möjligt, även

när uppenbar fara inte föreligger. I anslutning till detta uttalande omnämner

styrelsen, att smittkoppor härjade i Frankrike 1955, då 87 personer

smittades och inte mindre än 18 personer avled i sjukdomen, åamt att det

1953 i England förekom 30 smittkoppsfall, varav 8 med dödlig utgång. För

sistnämnda land, som enligt styrelsen torde ha högre hygienisk-epidemiologisk

beredskap än Sverige om man bortser från vaccinationsfrekvensen,

redovisas vidare följande statistik över smittkoppsepidemier senare år;

dödsfallen anges inom parentes.

England

År

Smittkoppsfall

År

Smittkoppsfall

1942.............

......... 7

—

1950...................

8

—

1943.............

—

—

1951...................

. . . 27

(10)

1944.............

......... 16

(3)

1952...................

... 135

(i)

1945.............

......... 4

(—)

1953...................

30

(8)

1946.............

......... 56

(14)

1954...................

—

1947.............

......... 78

(15)

1955...................

—

—

1948.............

......... .

1956...................

—

—

1949.............

......... 19

(5)

Beträffande

vaccinationens

skyddsverkan

anför

medi-

cinalstyrelsen, att det inom den medicinska vetenskapen råder en praktiskt

taget enhällig mening om att en med framgång utförd vaccination lämnar

ett till en början starkt, småningom avtagande skydd mot smittkoppor. Den

genom vaccinationen åstadkomna oemottagligheten, immuniteten, växlar

starkt hos olika personer. Den är först och främst beroende av mängden

och smittokraften hos det smittkoppsvirus, som kommer i kontakt med

den vaccinerade. Immunitetsgraden påverkas vidare av individuella egenskaper

hos den ympade, vaccinets mängd och beskaffenhet samt det sätt,

varpå ympningen sker. I detta sammanhang framhåller styrelsen, att det

ympämne och den ympningsteknik som numera användes ger avsevärt

starkare garanti för en optimal skyddsverkan än tidigare varit fallet.

Enligt medicinalstyrelsens mening är vaccinationens allmänna genomförande

hos oss och i de flesta andra länder, med vilka vi har goda kommunikationer,

den väsentliga orsaken till sjukdomens tillbakagång i vårt

land — de sista smittkoppsfallen i landet inträffade år 1922 (2 fall), 1924

(1 fall) och 1932 (10 fall, därav 1 med dödlig utgång). Styrelsen tillägger

dock, att denna utveckling även påverkats av den stigande allmänhygienen

och levnadsstandarden samt samhällets ökade möjligheter att hindra sjukdomens

spridning genom isoleringsåtgärder m. in.

Den goda skyddsverkan, som en allmänt genomförd vaccination har, kan

sålunda enligt medicinalstyrelsens mening inte undvaras. Smittkopporna

får därigenom svårare att vinna inträde i landet. Inträffar likväl ett fall,

kan hälsovårdsmyndigheterna i regel nöja sig med relativt begränsade

skyddsåtgärder. Helt annorlunda blir fallet om befolkningens motstånds2

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 and. Nr B 5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

kraft mot sjukdomen till följd av bristande vaccinering är nedsatt. I ett

sådant läge torde ett enda smittkoppsfall i regel nödvändiggöra synnerligen

omfattande extraordinära motåtgärder, i form av isolering, massvaccinering,

reserverande av sjukhus för enbart smittkoppspatienter m. in. Dessa åtgärder

kan komma att medföra oöverskådliga kostnader, rubbningar på

arbetsmarknaden samt för hälsan menliga ympningsreaktioner. Vid massvaccination,

vilken måste genomföras med stor snabbhet, kan man inte

räkna med att ymparna överlag är lika kvalificerade eller utför ympningen

med samma omsorg som de ympare, vilka utför vaccinationer under normala

tider. Den individuella hälsokontrollen kommer i en dylik akut

situation att omöjliggöras eller försvåras. Därigenom kommer i stor utsträckning

även de att ympas, som av medicinska skäl ej bör undergå

vaccination.

Medicinalstyrelsen påpekar också, att betydande olägenheter för vår försvarsberedskap

skulle uppstå, om en avsevärd del av dem, som inkallas

till värnpliktsutbildning eller krigstjänstgöring, skulle vara ovaccinerade

vid inkallelsen. — Även Sveriges ställning i det internationella arbetet

för smittsamma sjukdomars bekämpande synes fordra att vi ej redan nu

försvagar det skydd mot smittkoppor som en allmän barnvaccinering innebär,

framhåller styrelsen.

I fråga om de med vaccinationen förbundna riskerna

hänvisar medicinalstyrelsen först till ett av föreståndaren för statens bakteriologiska

laboratorium 1953 avgivet yttrande, där det heter att den allvarligaste

komplikationen, den postvaccinala encefaliten, som åren 1929—

1933 förekom med relativt hög frekvens, numera hade blivit sällsynt — ett

fall per 50 000 ympningar —■ att denna komplikation visade ökande frekvens

och svårighetsgrad med stigande ålder samt att för den som första

gången vaccinerades i vuxen ålder ympreaktionen alltid blev betydande

och faran för komplikationer avsevärt större än vid en i barnaåren företagen

vaccination. Medicinalstyrelsen uppger vidare att under åren 1924—

1954 inträffade på över 3 miljoner ympningar endast 87 fall av postvaccinal

encefalit, varav 12 fall fick dödlig utgång.

Medicinalstyrelsen refererar också i detta sammanhang en 1956 publicerad

undersökning avseende komplikationer vid skyddskoppympning i

Sverige och deras behandling. Undersökningen omfattade 544 350 primoympningar

under åren 1950—1954. Bland dessa var sammanlagda antalet

postvaccinala encefaliter 9 eller 1,6 per 100 000 ympningar. I två av dessa

fall avled den ympade. Därjämte förekom ett antal komplikationer av

andra, högst varierande slag såsom »stark ympningsreaktion», samtidigt

uppträdande annan sjukdom, vaccinationseksem m. in. Trots att hit räknats

åtskilliga fall, där det enligt undersökaren kan starkt ifrågasättas om

vaccinationen haft någon betydelse överhuvudtaget, blir antalet komplikationsfall

under de bearbetade fem åren 330 eller 60 på 100 000 primoymp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

19

ningar. Undersökningen gav vidare vid handen, att möjligheterna att bekämpa

postvaccinal encefalit avsevärt ökats.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till proposition

nr 111, s. 19—21.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:

»Det statistiska material, som redovisas i medicinalstyrelsens utredning,

ger otvetydigt vid handen att smittkoppsjukdomen är stadd på snabb tillbakagång

i världen. Totala antalet rapporterade fall av smittkoppor utgjorde

sålunda 1930 ca 320 000, varav 62 000 dödsfall, och 1955 ca 64 000, varav

10 000 dödsfall. Dessa uppgifter visar dock å andra sidan, som medicinalstyrelsen

framhåller, att smittkopporna fortfarande är en folksjukdom med

förödande verkningar i vissa delar av världen.

Den glädjande tillbakagången av sjukdomen får säkerligen tillskrivas ett

flertal olika faktorer. Höjningen av levnadsstandarden, som bl. a. medfört

förbättrade hygieniska förhållanden, och skilda samhälleliga åtgärder i

epidemibekämpande syfte, såsom isolering och desinfektion, har otvivelaktigt

verksamt bidragit till denna utveckling. Lika obestridligt torde emellertid

vara, att även den allmänt genomförda profylaktiska vaccineringen

haft stor betydelse härvidlag.

Över så gott som hela världen bygger skyddet mot smittkoppor fortfarande

i stor utsträckning på skyddskoppympning. Världshälsovårdsorganisationen

har också i sin världsomspännande kampanj för att utrota

sjukdomen vädjat till medlemsländerna att uppehålla ett högt ympskydd.

För Sveriges vidkommande skulle — med hänsyn till att något fall av

smittkoppor inte förekommit i landet de sista 25 åren — kunna göras

gällande, att allmän vaccinering inte längre erfordras. Såsom lärarkollegiet

vid karolinska institutet anfört torde emellertid risk finnas att, om befolkningen

i vårt land förlorar sin grundimmunitet mot smittkoppor, ett

enda primärfall av sjukdomen kunde leda till en omfattande epidemi,

eftersom läkarna numera inte är förtrogna med symtombilden och omedelbara

åtgärder för att hindra sjukdomens spridning därför lätt försummas.

När det gäller att bedöma vaccinationens betydelse, synes mig en väsentlig

synpunkt också vara, att man inte endast har att se till i vad mån

den ympade blir oemottaglig för smittkoppor utan även måste beakta att

vaccinationen långt eller det immuniteten avtagit i regel synes medföra

ökad motståndskraft hos den som trots ympningen drabbas av sjukdomen

samt inga eller obetydliga ympbesvär vid en revaccination. Även i de fall

då vaccinationen inte ger ett absolut skydd för hela livet, kan den sålunda

vara av utomordentligt värde.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

I förevarande sammanhang bör också beröras de med vaccinationen förbundna

hälsoriskerna. Det kan då konstateras, att riskerna för allvarligare

komplikationer i samband med vaccineringen minskat avsevärt och

möjligheterna att framgångsrikt behandla sådana komplikationer förbättrats

under de sista decennierna. Den enda komplikationen som vid tidigare

behandling av vaccinationsfrågan tillmätts egentlig betydelse är den s. k.

postvaccinala encefaliten, en akut inflammation i centrala nervsystemet.

Enligt en i vaccinationsutredningens betänkande (SOU 1937: 28) redovisad

undersökning avseende perioden 1924—1936 inträffade sålunda i vårt land

på ca 1 600 000 ympningar 54 encefalitfall, dvs. 3,4 fall per 100 000 ympningar.

10 av encefalitfallen fick dödlig utgång. En i medicinalstyrelsens

utredning refererad undersökning avseende åren 1950—1954 visar att på

ca 550 000 i landet utförda ympningar följde 9 fall av encefalit, eller 1,6 per

100 000 ympningar, samt att 2 av dessa fall ledde till döden. Man synes

alltså numera kunna hävda, att risken för skador förorsakade av yinpning

mot smittkoppor är ytterligt liten.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om smittkoppornas utbredning

i världen, om behovet av grundimmunitet mot sjukdomen även hos befolkningen

i vårt land samt om vaccinationens skyddsverkan och jämförelsevis

obetydliga hälsorisker anser jag i likhet med medicinalstyrelsen och

det stora flertalet remissinstanser, att skyddet mot sjukdomen alltjämt bör

bygga på en allmänt genomförd vaccinering.»

Obligatorisk eller frivillig yinpning

Medicinalstyrelsens utredning

Den svenska befolkningen har tack vare den obligatoriska ympningen

f. n. en påtagligt god grundimmunitet, framhåller medicinalstyrelsen. Antalet

primoympningar, av vilka det övervägande antalet utförts på barn i

de första sju levnadsåren, uppgick under sexårsperioden 1950—1955 till

nära 100 % av antalet under samma tid födda. Vid betraktande av

denna siffra bör emellertid hållas i minne att nativiteten varit i starkt sjunkande

sedan mitten av 1940-talet. Vaccinationsprocenten blir därför avsevärt

lägre om jämförelse göres mellan antalet vaccinerade ett visst år och

antalet levande födda några år före ympningsåret. Ympningen äger nämligen

blott i viss utsträckning rum under födelseåret och en del barn ympas först

6—7 år efLer födelsen. Som exempel anföres att antalet 1955 utförda primovaccinationer

utgjorde blott omkring 80 % av det genomsnittliga antalet

födda ettvart av åren 1948—1949. — Inom försvaret vaccinerades under

åren 1950—1955 260 298 personer eller i genomsnitt ca 43 400 personer

per år.

Medicinalstyrelsen är dock medveten om att luckor i vaccinationsskyddet

mot smittkoppor finns inom vissa områden i landet, beroende bl. a. på

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr B ä ur 1958

otillräcklig upplysning om ympningens värde, på propaganda — ej sällan

av ovederhäftig skrämselkaraktär —- från vaccinationsmotståndare och på

slapphet hos hälsovårds- och skolmyndigheter vid utövande av kontrollen.

Trots detta anser styrelsen utgångsläget i vårt land vara gott, om det skulle

gälla att inför en hotande epidemi snabbt mobilisera ett betryggande försvar.

Hur stor del av befolkningen som bör ha vaccinerats för att erforderlig

grundimmunitet mot sjukdomen skall förefinnas anses ej möjligt att ange

med bestämdhet. Erfarenheterna från England, där smittkopporna utom de

senaste åren förekommit så gott som varje år, ger enligt medicinalstyrelsen

vid handen att en vaccination, som utföres på blott omkring 40 %av

landets befolkning, ej är tillräcklig för att man med den hälsovårdsorganisation

vårt land är i stånd att upprätthålla skall kunna hindra att en smittkoppsepidemi

får förödande verkningar. Å andra sidan bedömer styrelsen

möjligheterna som goda att utan alltför omfattande extraordinära åtgärder

bekämpa en dylik epidemi, även om 1/4 av befolkningen skulle vara ovaccinerad.

Det kan synas, säger medicinalstyrelsen, som om tillräckligt goda resultat

skulle kunna nås genom en frivillig vaccination. En sådan ur allmänna

synpunkter tilltalande väg att lösa problemet vill styrelsen rekommendera,

så snart förutsättningar därför kan antagas vara för handen. Erfarenheterna

från länder, där ympningstvång ej föreligger, är dock inte uppmuntrande.

I Finland, där vaccinationen blev frivillig genom 1951 års lag, ympades

under åren 1948—1951 i genomsnitt 95 % av antalet levande födda.

Redan 1952 nedgick ympningsfrekvensen till 62 % och fortsatte därefter

att sjunka så att genomsnittet för perioden 1952—1955 blev 58 %. Enligt

uppgifter hämtade ur engelska hälsovårdsministeriets årsrapporter ympades

under perioden 1950—1955 i genomsnitt ej tullt 40 % av barnen upp

till 4 års ålder. Irland och Holland, där det visserligen formellt föreligger

vaccinationstvång men möjligheterna att få befrielse är synnerligen stora,

uppvisar än lägre siffror. Sålunda var under åren 1952—1954 ympningsfrekvensen

i Irland beträffande barn under 15 år ej fullt 15 %. En förklaring

till denna låga siffra anses delvis vara att finna i det förhållandet, att

irländarna då de stod under brittisk överhöghet var underkastade vaccinationstvång

medan ympningen i England var frivillig, vilket irländarna

betraktade som en politisk orättvisa. I Holland ympades under perioden

1947—1954 i genomsnitt endast ca 35 % av barnen i de två första levnadsåren.

En tendens till höjning av ympningsfrekvensen har dock varit märkbar

under senare år och kan enligt holländska uppgifter tillskrivas vissa

aktioner från myndigheternas sida och propaganda från de privata s. k.

korsorganisationerna.

De sålunda anförda uppgifterna angående omfattningen av barnvaccinationen

i länder, där ympningen är frivillig eller möjligheterna att undan
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr D 5 ar 1958

taga barnen från ympning är synnerligen vidsträckta, talar enligt medicinalstyrelsen

mot antagandet att det skulle lyckas att på frivillighetens

väg åstadkomma den grundimmunitet hos befolkningen som styrelsen

anser erforderlig. Att härvidlag dra några slutsatser av den nästan 100- procentiga anslutning, som den frivilliga BCG-ympningen mot tuberkulos

i spädbarnsåldern för närvarande har, är enligt medicinalstyrelsens mening

inte möjligt. Sistnämnda ympning avser att åstadkomma skydd mot en

sjukdom, vars verkningar är allmänt kända, medan smittkoppor är en

farsot, som få människor i vårt land liaft någon erfarenhet av. I motsats

till vad som i regel är fallet med BCG-ympningen förorsakar skyddskoppympningen

i åtskilliga fall mer eller mindre uttalade besvär. Visserligen

gäller detta mest vid ympning i högre åldrar, men allmänheten torde ej

ha någon mera klar föreställning om detta förhållande. En ytterligare anledning

till BCG-ympningens stora omfattning torde sammanhänga med

att den, till skillnad mot skyddskoppympningen, lämpligen bör utföras

redan å barnbördshus under de första levnadsdagarna, vilket också sker

i nära 100-procentig utsträckning. Av förstnämnda två skäl är det även

svårt att grunda ett antagande om anslutningen till en frivillig skyddskoppympning

på uppgifter om antalet frivilliga ympningar med trippelvaccin

mot difteri, kikhosta och stelkramp. Det kan för övrigt anmärkas

att anslutningen till denna senare ympning i hög grad beror på, i vilken

utsträckning vaccin tillhandahålles kostnadsfritt och hur frågan om ersättningen

till ymparna är ordnad.

Vissa andra omständigheter talar enligt medicinalstyrelsen emellertid

för att en frivillig vaccination skulle få en allmännare anslutning nu än då

frågan förra gången var föremål för statsmakternas ställningstagande. Ett

par tidigare föreliggande anledningar till motstånd mot vaccinationen har

nämligen numera bortfallit. De offentliga ympningsinötenas avskaffande

är en av dessa. Genom att ympningen i stället sker vid mödra- och barnavårdscentraler

eller barnavårdsstationer kommer den av många att uppfattas

som en åtgärd likställd med andra vid dessa organ företagna sjukdomsförebyggande

åtgärder, i fråga om vilka mödrarna vant sig vid att

med förtroende följa läkarens råd och anvisningar. Att ympningen förlagts

till dessa organ har för övrigt medfört den fördelen att ympningen

i regel kan utföras vid den lämpligaste tiden för vaccinationen, omkring

—2-årsåldern, då ympningsreaktionerna om de över huvud uppkommer

blir lindrigast. En annan omständighet som är ägnad att nedbringa vaccinationsmotståndarnas

antal är att ympskadorna minskat i antal och blivit

lindrigare, vilket bland annat beror på fortgående förbättringar av ympämne,

vaccinationsteknik och behandlingsmetoder mot postvaccinala komplikationer.

Den »vaccinationsvana», som landets befolkning bibragts

under en lång följd av år, motsäger också ett antagande om en kraftig

sänkning av vaccinationsprocenten vid övergång till frivillig vaccinering.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1!)58

Medicinalstyrelsen hyser dock farhågor för att ett beslut om upphävande

av plikten att vaccinera barnen kommer att medföra en alltför betydande

sänkning av vaccinationsprocenten. Ett sådant beslut kommer nämligen

med all sannolikhet att inge en stor del av allmänheten — vilken ju ej

haft någon erfarenhet av smittkoppor under det senaste kvartsseklet —

den föreställningen att risken för en smittkoppsepidemi i landet av statsmakterna

bedömts vara i det närmaste obefintlig. Även om en intensiv

upplysningskampanj inledes för att stimulera till allmän skyddskoppympning

av barnen, torde den ha små utsikter att rubba denna inställning.

Snarare torde skäl finnas att antaga att den propaganda, som vaccinationsmotståndarna

med åberopande av statsmakternas beslut kan väntas bedriva,

kommer att vinna gehör.

Medicinalstyrelsen anser alltså, att en allmän obligatorisk skyddskoppympning

av barn icke kan undvaras så länge smittkoppor ännu är en allmänt

förekommande sjukdom i stora delar av världen. Styrelsen finner

det erforderligt att denna barnympningsplikt upprätthålles kontinuerligt

för att därmed skapa garantier för att erforderlig grundimmunitet förefinnes

redan innan sjukdomen införes i vårt land. Vid sitt ställningstagande

har styrelsen beaktat det labila utrikespolitiska läget och världshälsovårdsorganisationens

vädjan att uppehålla ett högt ympskydd mot

smittkoppor under den intensiva världsomspännande kampanj som f. n.

pågår med målet att utrota sjukdomen.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i remissyttrandena lår utskottet hänvisa till proposition

nr 111, s. 25—27.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:

»I föregående avsnitt bar jag ansett mig kunna slå fast, att skyddet mot

smittkoppor i vårt land även i fortsättningen bör bygga på en genom allmän

vaccinering framkallad grundimmunitet hos befolkningen. Av olika skäl,

som jag återkommer till i ett senare sammanhang, bör denna vaccinering

förläggas till barnaåren.

Vad bär närmast gäller att taga ställning till är frågan, huruvida det kan

förväntas att tillräckligt stor del av landets befolkning skulle bli vaccinerad,

om man övergår från obligatorisk till frivillig vaccination. Givet är nämligen,

att något tvång inte bör upprätthållas på förevarande område längre

än som kan anses nödvändigt.

Den uppställda frågan är ytterligt vansklig att besvara redan av den anledningen,

alt det är långt ifrån klarlagt hur stor del av befolkningen som

behöver vara vaccinerad för alt erforderlig grundimmunitet skall finnas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

Medicinalstyrelsen har antagit, att det skulle räcka med 75 procent. Häremot

har remissinstanserna inte gjort andra invändningar — frånsett Förbundet

Allnordisk folkhälsa som anser vaccinationens roll i epidemibekämpandet

obetydlig — än att lärarkollegiet vid karolinska institutet betraktar

den uppgivna siffran som absolut minimum medan förste stadsläkaren i

Malmö finner det sannolikt att den lägsta gränsen för godtagbar vmpningsfrekvens

går någonstans mellan 60 och 40 procent, de tal som gäller för

Finland resp. England. Till vad som sist anförts vill jag knyta den reflexionen,

att den omständigheten att i Finland inte förekommit något fall av

smittkoppor under de år ympningsfrekvensen uppgått till blott ca 60 procent

inte kan anses visa att en sådan omfattning av vaccinationen är tillräcklig

även på längre sikt. Ännu 1951 ympades nämligen i Finland flera

personer än antalet levande födda samma år. Den del av finska folket,

som undergått vaccination, utgör alltså fortfarande betydligt mer än 60

procent av hela befolkningen. För egen del är jag under förhandenvarande

omständigheter beredd att godtaga medicinalstyrelsens antagande som utgångspunkt

för de fortsatta övervägandena.

Liksom medicinalstyrelsen är jag av den uppfattningen, att man inte kan

draga några bestämda slutsater rörande anslutningen till en frivillig vaccinering

av omfattningen av de frivilliga vmpningarna mot tuberkulos, difteri

och kikhosta. Det förhållandet att dessa smittsamma sjukdomar för inte

länge sedan haft stor utbredning i vårt land och fortfarande till en del är

allmänt förekommande synes nämligen liksom andra av styrelsen angivna

faktorer göra varje jämförelse osäker. Visserligen torde det i viss utsträckning

vara möjligt att genom upplysning och propaganda stimulera till deltagande

i vaccineringen, men jag delar medicinalstyrelsens farhågor för att

en övergång till frivillig vaccination av allmänheten kommer att uppfattas

som ett tecken på att smittkopporna inte längre betraktas såsom en för vårt

land aktuell sjukdom och därför skulle medföra en alltför kraftig sänkning

av ympningsfrekvensen.

Medicinalstyrelsens ståndpunkt att den allmänna obligatoriska skyddskoppympningen

av barn bör bibehållas, så länge smittkoppor ännu är en

allmänt förekommande sjukdom i stora delar av världen, gillas av nästan

alla remissinstanserna. På de skäl jag här utvecklat vill även jag biträda

denna mening.»

Undantagande från ympningsplikt

Medicinalstyrelsens utredning

Medicinalstyrelsen inleder förevarande avsnitt med förklaringen, att

syftet med den obligatoriska barnvaccinationen inte äventyras om smärre

grupper av barn befrias från ympningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är lttöS

Sådan befrielse bör sålunda för det första liksom nu få ske på medicinska

skäl, dvs. om vederbörande ympare eller tjänsteläkare finner

någon till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna

komma att erhålla men av ympningen. Likaså bör även i fortsättningen

undantagande från ympning medges för viss tid, om ymparen på grund

av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den ympningspliktiges omgivning

finner anledning antaga att hälsofara för den ympningspliktige

eller annan skulle uppstå genom ympningen.

Medicinalstyrelsen föreslår när det gäller befrielse på medicinska skäl

ingen annan ändring än en förenkling av proceduren. Den förenkling styrelsen

åsyftar består däri, att avgörandet om befrielse för framtiden från

fullgörandet av ympningsplikten överflyttas från medicinalstyrelsen till

länsstyrelserna, som enligt medicinalstyrelsens uppfattning har goda förutsättningar

att — efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare eller

i svårare fall medicinalstyrelsen — meddela beslut i dessa ärenden.

Beträffande frågan om befrielse från ympningsplikten på grund

av samvetsskäl refererar medicinalstyrelsen först ett uttalande av

vaccinationsutredningen rörande den nuvarande s. k. samvetsklausulen.

Efter att ha påpekat klausulens underliga blandning av subjektiva och

objektiva förutsättningar för befrielse från ympningstvånget, anför vaccinationsutredningen.

Avgörande skall visserligen vara vårdnadshavarens (faderns och moderns

eller förmyndarens) mening om vaccinationens farlighet för barnet,

men endast under förutsättning att denna mening är stödd på faktiska omständigheter.

Det duger icke, att han fått denna mening genom än så grundliga

studier eller genom fullt vederhäftiga faktiska uppgifter, muntliga

eller i tryck återgivna, från annan person, utan han måste liava personlig

erfarenhet om något fall av ohälsa i samband med vaccination av barn.

Detta krav motiverades vid klausulens tillkomst därmed, att det vore en

garanti mot ett undandragande från ympning allenast på lösliga stämningar

eller meningar, som uppkommit endast genom läsning av agitationsskrifter

eller i följd av lösa hörsägner; det leder emellertid tydligen mycket

längre. Och då det är fullkomligt obestridligt å ena sidan att ympning

kan medföra ohälsa och å andra sidan att de fall, då detta sker, äro ytterligt

sällsynta, är det mindre tilltalande och kan nästan betecknas såsom ett

gäckeri, att den orolige vårdnadshavarens möjlighet att utan lagbrott få

barnet undantaget från ympning gjorts beroende på huruvida han händelsevis

har personlig erfarenhet om något dylikt fall.

Medicinalstyrelsen instämmer i kritiken mot den nuvarande samvetsklausulen

och finner det nödvändigt att ersätta denna med en bestämmelse,

som samtidigt med att bristerna i klausulen undanröjes dock får en så begränsad

tillämpning att den erforderliga grundimmuniteten mot smittkoppor

hland landets barn ej går förlorad.

Med det anförda som bakgrund förordar medicinalstyrelsen, att möjlighet

till dispens får stå öppen för de föräldrar eller andra målsmän, som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 ur 1958

hyser en fast och allvarlig övertygelse om att ympningen skulle för barnet

medföra ohälsa eller avsevärd risk för ohälsa, som är av icke blott tillfällig

karaktär. Styrelsen utgår nämligen från att antalet barn till sådana

föräldrar eller målsmän inte är eller kominer att bli så stort, att ett undantagande

av dessa barn skulle leda till otillräcklig grundimmunitet i landet.

Sin uppfattning härvidlag stöder styrelsen främst på det förhållandet, att

såväl antalet ansökningar om befrielse från ympningsplikten, i vilka samvetsklausulen

åberopats, som antalet ådömda viten för underlåtenhet att

befordra barn till ympning under senare år varit obetydligt. Det årliga antalet

sådana dispensansökningar har sålunda sedan 1950 uppgått till högst

140; 1956 var antalet ansökningar 89. Enligt styrelsens mening finns det

inte heller anledning antaga att de djupt övertygade vaccinationsmotståndarnas

antal framdeles skall växa. Snarare kan en minskning emotses, inte

blott som en följd av de genomförda förbättringarna i fråga om ympningsförfarandet

utan även på grund av den alltjämt fortskridande reduceringen

av ympskadornas frekvens och intensitet.

På den procedur som bör tillämpas vid urskiljandet av de djupt övertygade

vaccinationsmotståndarna bör enligt medicinalstyrelsen ställas det

kravet, att den möjliggör en icke allenast rent formell prövning av fastheten

i varje sökandes övertygelse. Detta innebär att prövningen ej kan grundas

på ett enbart skriftligt förfarande. Därav följer i sin tur att prövningen

ej kan ske hos medicinalstyrelsen eller annan central instans utan måste

förläggas till ett lokalt organ, vilket kan nås av de dispenssökande utan

alltför stora kostnader och besvär. Kan till prövningsinstans utses någon

som har god kännedom om ortsbefolkningen, ökas därmed också förutsättningarna

för ett riktigt bedömande. En ytterligare fordran som medicinalstyrelsen

anser böra uppställas är att ett avgörande av en dispensansökan

ej skall kunna träffas utan att garantier vunnits för att vederbörande

dispenssökande erhållit upplysning om skyddskoppympningens betydelse

och möjliga följdverkningar.

Medicinalstyrelsen upptar härefter frågan om läkarens roll i nämnda

procedur. Allmänheten är van vid att vända sig till läkaren för medicinsk

rådgivning men ej för att få frågor av icke medicinsk art avgjorda av

denne. Enligt medicinalstyrelsens mening bör tjänsteläkaren på den ort,

där den som söker dispens är bosatt, på det sätt medverka vid handläggningen

av dispensärendet att han först undersöker huruvida undantag från

vaccination kan lämnas på medicinska grunder. Är så ej fallet skall han —

om de skäl sökanden åberopar till stöd för sin begäran att erhålla befrielse

eller de slutsatser sökanden drager av vissa åberopade faktiska omständigheter

enligt läkarens åsikt strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet

— klargöra detta för sökanden. Läkaren skall också upplysa sökanden

om ympningens betydelse och möjliga följdverkningar; för underlättande

av denna läkarens uppgift avser medicinalstyrelsen att utarbeta en kort

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

upplysningsbroschyr. Om den som hänvänt sig till läkaren för att få dispens,

trots den upplysning han fått, säger sig vilja fullfölja sin avsikt att söka

dispens, skall läkaren lämna honom ett intyg om rådfrågningen och om att

upplysning givits i angivna hänseenden. Av intyget skall även framgå att

läkaren ej funnit sådana omständigheter föreligga, som kan föranleda undantag

från ympning av medicinskt godtagbara skäl.

Det avgörande beslutet huruvida en ansökan om vaccinationsbefrielse på

icke medicinska skäl skall beviljas bör däremot ligga hos annan än läkaren.

Av följande möjligen tänkbara lokala organ eller personer — domhavanden,

länsstyrelsen, magistraten eller kommunalborgmästaren i städerna och

kommunalnämnden eller dess ordförande på landet, den lokala polismyndigheten

och hälsovårdsnämnden — anser medicinalstyrelsen att valet bör

slå mellan de två sistnämnda, dock att i städer med kommunalborgmästare

även denne kan komma i fråga.

Medicinalstyrelsen finner det lämpligast att ifrågavarande beslutanderätt

lägges på hälsovårdsnämnden eller delegation av denna. Hälsovårdsnämnden

har framför polismyndigheten den fördelen att den är väl insatt i vaccinationslagstiftningen

och kan vid handläggningen av ifrågavarande ärenden

bättre än polismyndigheten klargöra för dispenssökanden bl. a. de

konsekvenser som en utebliven ympning medför för barnet efter uppväxtåren,

t. ex. vid början av värnpliktstjänstgöring eller i vissa yrken, vid utrikesresor

osv. Hälsovårdsnämnden har också, bl. a. genom den förutsatta

rätten att kunna delegera sin beslutanderätt, större möjligheter än polismyndigheten

att ägna erforderlig tid åt ifrågavarande uppgift. Denna är för

övrigt rätt artskild från polismyndighetens verksamhet i övrigt. Styrelsen

nämner i anslutning härtill att landsfiskalerna uttryckt önskemål om att

slippa den befattning med samvetsklausulens tillämpning som nu åligger

dem. Ett genomförande av styrelsens förslag torde komma att öka antalet

dispensansökningar och därmed sannolikt även medföra mera arbete för

prövningsinstansen än som nu åsamkas landsfiskalerna och de myndigheter

som i städerna f. n. medverkar vid samvetsklausulens tillämpning. Av styrelsens

förslag beträffande kontrollen av ympningen, vilket behandlas i

följande avsnitt, framgår att hälsovårdsnämnderna kommer att på ett tidigare

stadium och mera aktivt än hittills följa lagens tillämpning. Genom

att även nu ifrågavarande uppgift lägges på hälsovårdsnämnderna får dessa

under länsstyrelserna band om så gott som all verksamhet, som har med

skyddskoppympningen att göra. Detta ökade ansvar bör enligt medicinalstyrelsens

förmenande verka i hög grad stimulerande för nämnderna och

vara till båtnad för vårt försvar mot smittkoppor.

Beträffande den fortsatta gången av ett dispensärende, sedan den som

avser att söka dispens erhållit förutnämnda läkarintyg, föreslår medicinalstyrelsen

följande ordning. Skriftlig ansökan om dispens göres till hälsovårdsnämnden

i orten, som kallar sökanden till personlig inställelse inför

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år J95S

sig. Vid sammanträdet skall läkarintyget företes och sökanden beredas tillfälle

att ge uttryck för sin åsikt. På grundval av vad härvid förekommit

och av vad eljest kan vara för nämnden känt om sökanden har nämnden

att göra ett bedömande av huruvida sökandens påstående om vaccinationens

skadlighet är grundat på en fast övertygelse. Finner nämnden detta

vara fallet, skall beslut meddelas om undantagande av ifrågavarande barn

från ympning. Skulle hälsovårdsnämnden finna att sökandens framställning

inte är grundad på en fast övertygelse har nämnden att meddela beslut

om avslag å ansökningen. Bevis om nämndens beslut i ärendet skall tillhandahållas

sökanden kostnadsfritt. Avslagsbeslut skall kunna överklagas

hos länsstyrelsen. Vid handläggningen av sådant besvärsmål bör, om besvären

avser annat än det formella förfarandet, en reell prövning av allvaret

i klagandens övertygelse ånyo företagas. Till följd härav torde det i

regel bli nödvändigt att kräva personlig inställelse av klaganden även inför

länsstyrelsen. Det synes medicinalstyrelsen inte påkallat att medge besvärsrätt

över länsstyrelsens beslut i dessa ärenden.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till proposition

nr 111, s. 32—37.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:

»Enligt nu gällande lag kan undantagande från den obligatoriska barnvaccineringen

ske såväl på grund av medicinska skäl som med hänsyn till

samvetsbetänkligheter mot ympningen. Såsom framgått av vad jag tidigare

anfört föreligger intet behov att skärpa dessa bestämmelser; snarare torde

utrymme finnas för vissa lättnader utan att den eftersträvade grundimmuniteten

hos befolkningen går förlorad.

Vad beträffar undantagandet på medicinska grunder

skall enligt medicinalstyrelsens förslag ymparen liksom hittills kunna meddela

uppskov med ympningen för en tid av högst tre år för varje gång,

dels om den ympningspliktige på grund av sjukdom, sjukdomsanlag eller

allmän svaghet kan komma att erhålla men av ympningen och dels om anledning

finns att antaga att ympningen på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag

hos någon i den ympningspliktiges omgivning skulle kunna medföra

hälsofara för den ympningspliktige eller annan person. Barn som under

minst tre år i följd på grund av sitt eget hälsotillstånd varit befriat från

ympningen skall liksom enligt gällande lag kunna undantagas från barnvaccineringen

för framtiden. Styrelsen föreslår ingen annan ändring i vad

som nu gäller i denna del än att prövningen av ansökning om permanent

befrielse överflyttas från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1058

Den sålunda föreslagna decentraliseringen innebär i och för sig en önskvärd

förenkling. Emellertid synes mig fog finnas för den kritik som på förevarande

punkt framförts av en del remissinstanser och som går ut på att

ifrågavarande uppgift bör handhas av myndighet eller befattningshavare

med medicinsk sakkunskap. Sålunda har som alternativ'' till medicinalstyrelsens

förslag nämnts häsovårdsnämnden, tjänsteläkaren och förste provinsialläkaren.

Den prövning som skall förekomma i här avsedda ärenden

har i mångt och mycket karaktären av en överprövning av ymparens beslut

om temporära uppskov med ympningen. Eftersom ympningen regelmässigt

verkställes och enligt medicinalstyrelsens förslag även i fortsättningen

skall verkställas av läkare vid organ för förebyggande barnavård

och av annan tjänsteläkare än förste provinsialläkare eller därmed likställd

förste stadsläkare, förefaller det i belysning av det förut sagda lämpligast

att låta dessa båda sistnämnda befattningshavare pröva ansökningarna

om permanent befrielse från ympningsplikten och ifall skäl för bifall

föreligger meddela beslut om befrielse. Däremot torde det inte böra ankomma

på dem att avslå sådan ansökan. I de fall då förste provinsialläkaren

eller förste stadsläkaren anser sig icke kunna meddela befrielse, bör

det i stället åligga honom att underställa ärendet medicinalstyrelsens prövning.

Över medicinalstyrelsens beslut bör besvär kunna anföras hos Kungl.

Maj :t. Med den sålunda förordade ordningen kommer den eftersträvade

decentraliseringen att ernås.

Jag övergår härefter till frågan om undantagande från bainvaccineringen

på andra än medicinska skäl. Utformningen av

den nuvarande s. k. samvetsklausulen är uppenbarligen otillfredsställande.

Särskilt gäller detta det i klausulen ingående kravet på personlig erfarenhet

av något fall av ej blott tillfällig ohälsa i samband med vaccination av

barn.

Medicinalstyrelsens förslag att undantagande från ympningsplikten skall

kunna ske därest hälsovårdsnämnden efter prövning i viss ordning finner

ansökan om dispens grundad på allvarlig övertygelse om ympningens hälsorisker,

anser jag heller inte godtagbart, vare sig med avseende på grunderna

för dispensen eller i fråga om förfarandet för att erhålla sådan. Jag

är sålunda ense med de remissinstanser, som vänder sig mot tanken att

hälsovårdsnämnden skall ha att pröva allvaret i sökandens övertygelse.

Likaså delar jag den av en remissmyndighet framförda meningen, alt även

religiösa och etiska betänkligheter mot ympningen bör kunna utgöra grund

för befrielse. Förfarandet skulle innebära att sökanden först skulle vända

sig till tjänsteläkaren för att av honom bli upplyst om ympningens betydelse

och möjliga följdverkningar och därefter, försedd med tjänsteläkarens

intyg all sådan upplysning lämnats och att undantagande från ympning

ej kan ske på medicinska skäl, personligen inställa sig inför hälso
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 är 1958

vårdsnämnden för att redogöra för sin åsikt. Detta anser jag i likhet med

åtskilliga remissinstanser vara alltför omständligt.

Enligt min mening gäller det här endast att tillse, dels att människor

inte blott av bekvämlighet eller för att undgå de måttliga obehag en ympning

med normala reaktioner medför för barnet och dess omgivning begär

befrielse från ympningen och dels att vederbörande vårdnadshavare erhåller

upplysning om allt som kan vara av betydelse för ett rätt bedömande av

ympningens värde och risker. Båda dessa syften torde bli tillräckligt tillgodosedda

om det som en förutsättning för befrielse kräves, att vårdnadshavaren

inställer sig med barnet hos ympare och för honom anmäler sina

betänkligheter. Såsom medicinalstyrelsen föreslagit skall det då åligga ymparen

att undersöka huruvida medicinska skäl för undantagande föreligger

och om så ej är förhållandet meddela vårdnadshavaren sådan upplysning

rörande ympningen som nyss sagts. Vidhåller denne ändock sin önskan

att barnet skall undantagas från ympningen, bör han ha att skriftligen anmäla

sin önskan till hälsovårdsnämnden och vid anmälan foga läkarintyg

med samma innehåll som enligt medicinalstyrelsens förslag. Hälsovårdsnämndens

prövning bör vara begränsad till att föreskrivna formalia iakttagits.

Har så skett, skall hälsovårdsnämnden alltså meddela beslut om befrielse

från ympningsplikten och kostnadsfritt tillställa sökanden bevis

härom. I motsatt fall bör sökanden underrättas om att hans anmälan inte

kunnat medföra önskad befrielse och om skälen härför. Hälsovårdsnämndens

beslut bör kunna överklagas och överprövas i samma ordning som

andra avgöranden av hälsovårdsnämnd.

Med den här föreslagna ordningen för befrielse på grund av samvetsskäl

synes nära nog alla de av remissinstanserna påtalade bristerna i medicinalstyrelsens

förslag i denna del hotas utan att man torde behöva befara att

barnen härigenom kommer att undantagas från ympning i väsentligt större

utsträckning än vad som skulle blivit följden med den av medicinalstyrelsen

föreslagna ordningen.»

Ny lag om ympning

Allmänna synpunkter

Medicinalstyrelsens utredning

Medicinalstyrelsen påpekar, att vår nuvarande lagstiftning till skydd

mot smittkoppor genom skyddskoppympning har varit i stort sett oförändrad

sedan 1916. Tid efter annan har — inte minst i riksdagen — väckts förslag

om ändringar i denna lagstiftning, men allenast smärre modifikationer

har blivit genomförda.

På skäl som redovisats i det föregående bär medicinalstyrelsen funnit

tiden ännu ej mogen för övergång till en frivillig ympning. Däremot anser

styrelsen möjligheterna till vaccinationsbefrielse av andra än medicinska

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

skäl böra utökas väsentligt. Styrelsen har vidare funnit att vaccinationslagstiftningen

även i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revidering. Med

anledning härav har styrelsen bl. a. utarbetat förslag till ny lag om ympning

mot smittkoppor.

Medicinalstyrelsen har övervägt huruvida icke lagen den 18 juli 1942

(nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet och lagen den 30 maj

1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. in. borde inarbetas

i den nya lagen. Därmed skulle alla lagbestämmelser som reglerai

skyldighet att undergå ympning till skydd mot smittsam sjukdom eller

annan infektionssjukdom bli sammanförda i en enda lag. Med hänsyn till

det speciella område för vilket förstnämnda lag gäller och då 1952 års lag

endast är tillämplig under extraordinära förhållanden har styrelsen emellertid

avstått från att söka sammanarbeta de tre lagarna till en författning.

Remissyttrandena

I remissyttrandena uttalar man allmänt sin tillfredsställelse med att initiativ

tagits till en revision av gällande lagstiftning om skyddskoppympning.

Det framlagda förslaget godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser,

och i flera fall uttalar man sin fulla anslutning till den föreslagna

regleringen. Sålunda anser t. ex. medicinska fakulteten i Uppsala,

att det föreliggande lagförslaget är väl motiverat och att dess antagande

skulle innebära ett väsentligt framsteg jämfört med nu gällande ordning.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet uttalar, att förslaget är väl ägnat

att tillgodose barnens rätt och samhällets berättigade krav på skydd mot

en av de farligaste smittsamma sjukdomarna.

Den kritik som förekommer i remissyttrandena riktar sig endast i några

fall, nämligen i yttranden från förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden

i Malmö, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och Förbundet

Allnordisk folkhälsa mot förslagets huvudprinciper. Sålunda anser förste

stadsläkaren och hälsovårdsnämnden i Malmö, att gällande lag om skyddskoppympning

endast bör underkastas smärre ändringar i avvaktan på öveigång

till helt frivillig vaccination. Vidare anser man, att en reform på vaccinationslagstifLningens

område inte bör begränsas till smittkoppympning.

Den moderna nordiska lagstiftningen på detta område, den finska lagen av

år 1951 och den norska av år 1954, reglerar inte endast vaccination mot

smittkoppor ulan ger vederbörande regering eller myndighet rätt att påbjuda

ympningar även mot andra infektionssjukdomar, om det epidemiologiska

läget så kräver. Förhållandena i Sverige karakteriseras häst darav,

att om en större epidemi skulle uppkomma myndigheterna inte bär möjlig
-

het att påbjud;

sjukdomen. Vi

fördelade på o

stämmclser för

ympningar mot den aktuella

Lämpande av smittkoppor är

i karantänskungörelsen bemedan

vissa allmänna

nitta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

föreskrifter ges i epidemilagen. Någon ändring i dessa förhållanden kommer

inte till stånd, om den av medicinalstyrelsen föreslagna lagen stadfästes.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och Förbundet Allnordisk

folkhälsa baserar sin kritik på den av dem hävdade principiella uppfattningen

att ympning mot smittkoppor i fortsättningen bör vara helt frivillig.

Nämnda förbundsstyrelse tillägger, att om vaccinationstvång i någon

iorm skall bibehållas bör detta endast avse barn. Bestämmelserna om

vaccination som behörighetsvillkor för vissa särskilt utsatta yrkesutövare

bör överföras till de författningar som reglerar övriga behörighetsvillkor.

Vaccinationslagen bör i övrigt väsentligen ges karaktären av beredskapslag

för sådana undantagssituationer, då smittorisk akualiseras.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i proposition nr 111 anfört:

»Det har länge stått klart, att 1916 års lag om skyddskoppympning behöver

revideras. Från tid till annan har olika propåer härom framkommit

och 1939 ledde dessa till att ett förslag till ny lagstiftning i ämnet förelädes

riksdagen. Förslaget blev emellertid inte antaget.

De frågor som huvudsakligen föranlett ändringsförslagen och som varit

föremål för starka meningsbrytningar är de förut behandlade spörsmålen

om barnvaccineringen bör vara obligatorisk eller frivillig och i vad mån

undantagande därifrån bör kunna medges på andra än medicinska skäl.

1 flera fall föranleder de av mig förordade lösningarna härutinnan ändring

av nu gällande bestämmelser. Som kommer att framgå av min fortsatta

framställning är jag av den uppfattningen att ändringar bör göras

jämväl på åtskilliga andra punkter. Med hänsyn härtill har jag funnit

det ändamålsenligt att — såsom medicinalstyrelsen föreslagit — en helt

ny lag i ämnet utfärdas.

Såväl i medicinalstyrelsens utredning som i ett par remissyttranden har

vissa frågor rörande lagens innehåll i systematiskt avseende berörts. Medicinalstyrelsen

har sålunda övervägt att i den nya lagen inarbeta nu gällande

författningar angående skyddskoppympning vid försvarsväsendet och

skyddskoppympning vid krig eller krigsfara m. in. men har kommit till det

resultatet att ett sådant sammanförande inte bör ske. I remissyttrandena

framföres från något håll den meningen, att en ny vaccinationslag inte

hör begränsas till att avse blott ympning mot smittkoppor utan liksom de

moderna finska och norska lagarna i ämnet även bör gälla ympning mot

andra infektionssjukdomar. Vidare antydes i samma yttrande lämpligheten

av alt alla regler om bekämpande av smittkoppor, varav en del upptagits i

epidemilagen och karantänskungörelsen, sammanföres i en författning.

Slutligen är man i ett yttrande inne på tanken att lagen inte skall innehålla

andra bestämmelser om ympning under normala förhållanden än sådana

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958 33

som avser barnvaccineringen och att lagen i övrigt väsentligen bör bli en

beredskapslag.

Vad först beträffar frågan, huruvida lagens tillämplighet bör utsträckas

så att med sLöd av lagen ympning kan påbjudas även mot andra infektionssjukdomar

än smittkoppor, är jag av den åsikten att så inte nu bör ske.

Det har inte ådagalagts, att behov föreligger under normala förhållanden

att påbjuda allmän ympning mot annan sjukdom än smittkoppor. Då riket

befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest då utomordentliga förhållanden

påkallar det, äger Konungen enligt lagen om skyddsympning vid krig

eller krigsfara in. in. förordna om ympning mot varje smittsam sjukdom.

Beträffande försvarsväsendets personal äger Konungen enligt lagen om

skyddsympning inom försvarsväsendet påbjuda ympning mot smittsam

sjukdom eller annan infektionssjukdom — förutom under krig eller krigsfara

— vid inträffad eller hotande epidemi och, såvitt avser icke smittsam

infektionssjukdom av svårartad natur, då skydd däremot finnes erforderligt.

I båda lagarna hänvisas till att i fråga om ympning mot smittkoppor

gäller särskilda bestämmelser. Regler finns sålunda som gör det

möjligt att påbjuda ympning mot såväl smittkoppor som andra smittsamma

sjukdomar i situationer med speciell risk för omfattande epidemier.

Nu ifrågavarande lagstiftning bör därför enligt min mening begränsas till

att avse ympning mot smittkoppor. I huvudsak kommer bestämmelserna

att gälla den under normala förhållanden obligatoriska ympningen, varför

föga synes vara att vinna genom att i en lag sammanföra dessa bestämmelser

och bestämmelserna i nyssnämnda båda lagar om skyddsympning.

Andra epidemibekämpande åtgärder än ympning regleras huvudsakligen

i epidemilagen och karantänskungörelsen. Dessa författningar innehåller i

stor utsträckning enhetliga bestämmelser för en lång rad av smittsamma

sjukdomar. Att då bryta ut smittkopporna ur detta sammanhang och i en

särskild författning upptaga — förutom regler om ympning — samma bestämmelser

som i epidemilagen och karantänskungörelsen synes mig innebära

en onödig dubblering. Å andra sidan bör lagen om ympning mot smittkoppor

enligt min mening för överskådlighetens skull innehålla alla grundläggande

regler om skyldighet att undergå sådan ympning.

Jag finner sålunda medicinalstyrelsens förslag, vilket i princip godtagits

av så gott som samtliga remissinstanser, i systematiskt avseende väl ägnat

att läggas till grund för den nya vaccinationslagstiftningen.»

Specialmotivering

Beträffande specialmotiveringen till den föreslagna lagen får utskottet

hänvisa till proposition nr 111, s. 42—63.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

Lagrådet

Lagrådets yttrande har inhämtats över föreliggande lagförslag, vilket

därvid föranlett erinringar i allenast några avseenden Erinringarna, som

huvudsakligen är av formell natur, har av departementschefen beaktats vid

den slutliga utformningen av lagförslaget.

En redogörelse för vad sålunda förekommit återfinnes i proposition nr

111 å s. 68—71.

Utskottet

Smittkoppor har otvivelaktigt varit en av mänsklighetens farligaste farsoter.

Inom den medicinska vetenskapen synes råda en praktiskt taget fullständig

enighet om att vaccinationen är av stort värde för att förebygga

sjukdomens uppkomst och spridning. Likaledes råder enighet om att vaccination,

som företages för första gången, bör ske vid tidig ålder. Därvid är

nämligen obehagen av vaccinationen i allmänhet förhållandevis obetydliga

och risken för komplikationer liten. Vid förstagångsvaccination i vuxen ålder

däremot uppstår oftare mera påtagliga obehag, varjämte risken för komplikationer

ökar.

Av medicinalstyrelsen har angivits, att Sveriges befolkning kunde antagas

vara någorlunda tillfredsställande skyddad mot smittkoppor, om den till

minst 75 procent undergått vaccination. Detta antagande har i stort sett

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Utskottet anser det angivna

procenttalet kunna läggas till grund för ställningstagande till frågan om

behovet av vaccination och därmed sammanhängande spörsmål.

Förevarande proposition innebär bl. a. att den obligatoriska vaccinationen

av barn bibehålies men att möjligheterna till befrielse därifrån på andra

än medicinska skäl betydligt utökas. I de i anledning av propositionen väckta

motionerna har yrkats avslag å denna samt hemställts om ny utredning,

syftande till införande av en i princip frivillig barnvaccination.

I likhet med motionärerna anser utskottet att på förevarande område frivillighet

i princip är att föredraga framför tvång. Emellertid hyser utskottet

tvivel, huruvida frivillig vaccination mot smittkoppor skulle få önskvärd

omfattning. Härutinnan vill utskottet framhålla följande.

Sverige har efter år 1932 varit förskonat från smittkoppor. Det är därför

sannolikt, att befolkningen numera saknar erforderlig förståelse för den

fara en smittkoppsepidemi innebär. Med hänsyn härtill kan befaras att en

alltför stor del av befolkningen vid frivillig barnvaccination skulle på grund

av de med vaccinationen förenade obehagen och riskerna föredraga att underlåta

vaccination av sina barn. Härvid kan en missvisande propaganda

från vaccinationsmotståndare komma att spela en icke obetydlig roll. En

övergång till frivillig barnvaccination skulle också kunna tagas till intäkt för

att vaccinationen saknade praktisk betydelse såsom skydd mot smittkoppor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

Det kan hävdas, att frivillig vaccination mot en del allvarliga sjukdomar

förekommer i stor utsträckning samt att frivillig smittkoppsvaccination

i vissa länder, såsom England, givit relativt tillfredsställande resultat. Med

hänsyn härtill skulle kunna göras gällande, att det är antagligt att även en

frivillig barnvaccination mot smittkoppor skulle vinna önskvärd anslutning.

Häremot vill emellertid utskottet invända, att allmänheten har påtagliga

erfarenheter av de sjukdomar, mot vilka den frivilliga vaccination som för

närvarande äger rum är avsedd, och därför hyser en helt annan förståelse

för betydelsen av vaccination mot dessa sjukdomar.

Enligt utskottets mening kan sålunda tiden ännu icke anses mogen för

en övergång till frivillig barnvaccination. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att enligt vad utskottet inhämtat Världshälsovårdsorganisationen

nyligen rekommenderat alla länder där vaccination mot smittkoppor är

obligatorisk att fortsätta med vaccinationen tills en i organisationens regi

pågående kampanj för att utrota sjukdomen i hela världen törts till ett

framgångsrikt slut.

Givetvis bör tvånget i en lagstiftning om obligatorisk barnvaccination icke

göras hårdare än absolut nödvändigt. De nu gällande bestämmelserna om

undantagande på andra än medicinska skäl från barnvaccinationen är —

såsom framhållits från flera håll — godtyckligt verkande och onödigt

stränga. Regierna i 8 § i förslaget utgör däremot en avsevärd uppmjukning

av nämnda bestämmelser. De nya reglerna innebär att envar, som hyser allvarliga

betänkligheter mot vaccination, skall kunna få barn under sin vårdnad

undantaget från den obligatoriska vaccinationen genom att fullgöra

ett föreskrivet ansökningsförfarande. Det blir sålunda beroende på vårdnadshavare^

initiativ, om barnet skall befrias från vaccination. Härigenom

kan förväntas att i stort sett icke fler än de, som hyser allvarliga betänkligheter

mot vaccination, skall utnyttja undantagsbestämmelsen. Utskottet

anser att genom de nya reglerna uppnåtts en tillfredsställande avvägning

mellan tvång och frivillighet. Emellertid bör det tvång, som även de nya

reglerna innebär, icke behållas längre än nödvändigt. Skulle exempelvis

faran för smittkoppors införande och spridning i landet i betydande grad

minska, bör sålunda frågan om övergång till i princip frivillig vaccination

utan dröjsmål ånyo upptagas till övervägande.

Utskottet anser — i likhet med vad i propositionen föreslagits — att

strängare regler i fråga om vaccination mot smittkoppor bör gälla för

grupper, som på grund av yrke eller annan verksamhet löper särskild risk

att utsättas för smitta eller lätt kan överföra sådan. Beträffande den i 8 §

andra stycket i förslaget stadgade möjligheten för försvarets sjukvårdsstyrelse

att undantaga värnpliktig, som hyser allvarliga betänkligheter mot

vaccination, från vaccinationsplikt vill utskottet framhålla önskvärdheten

av att sådant undantagande såvitt möjligt medgives beträffande värnpliktiga,

som icke tidigare undergått vaccination och hyser betänkligheter där
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

emot, enär en förstagångsvaccination på en vuxen person oftare medför

mera påtagliga obehag och större risk för komplikationer än en sådan på

ett barn i de första levnadsåren. Emellertid är utskottet väl medvetet om

att frågan om värnpliktigs undantagande från vaccination bör bedömas även

med utgångspunkt från andra synpunkter, såsom exempelvis nödvändigheten

av att en hög epidemiologisk beredskap upprätthålles inom försvaret.

I övrigt föranleder propositionen intet yttrande från utskottets sida.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: B 12

och II: B 8, såvitt angår fråga om förslag till lag om ympning

mot smittkoppor — bifalla förevarande proposition,

nr B 14;

B. att motionerna I: B 12 och II: B 8, i vad mån de icke

besvarats genom vad utskottet hemställt under A, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juli 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STBAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

fru Svenson, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Kaiiser och

Edström;

från andra kammaren: herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer,

herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Rimmerfors, fru Svensson och

herr Björkman.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 5 år 1958

37

Reservation

av fröken Höjer, som ansett att utskottets utlåtande bort ha följande

lydelse.

Genom att vaccinationen av barn nästan allmänt utföres å mödra- och

barnavårdscentraler och barnavårdsstationer, där den är kostnadsfri, kommer

den även vid en övergång till frivillighet på förevarande område att

vinna tillfredsställande anslutning. Gällande lagregler bör för övrigt — såsom

är fallet enligt gällande lag och även föreslagits i propositionen — ge

möjlighet att, då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, påbjuda

obligatorisk vaccination i erforderlig utsträckning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen

måtte

A. med bifall till motionerna I: B 12 och II: B 8, såvitt angår

fråga om förslag till lag om ympning mot smittkoppor,

avslå förevarande proposition, nr B 14;

B. med bifall till motionerna I: B 12 och II: B 8, i vad mån

de icke besvarats genom vad utskottet hemställt under A,

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ny utredning syftande

till ett införande av i princip frivillig barnvaccination

mot smittkoppor jämte i övrigt förslag till de skyddsåtgärder

som kan anses motiverade.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.