Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om svensk ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen, m. m.

1958-07-15 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1958 B:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om svensk ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

1

Nr B 8

Utlåtande i anledning av väckt motion om svensk

ratificering av 1951 års internationella konvention

angående likalönsprincipen, m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr B 123, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Persson,

Helmer, och Norling hemställt, »att riksdagen måtte uttala, att Sverige

skall ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 av

år 1951 om lika lön och åtföljande rekommendation nr 90 samt i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva denna mening till känna».

Med den i motionerna berörda konventionen avses en vid Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 antagen konvention (nr

100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Med

den i motionerna berörda rekommendationen avses en vid sagda konferens

antagen rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde.

Konventionen och rekommendationen har såsom bilagor fogats vid detta

utlåtande (Bil. A och B).

I motionen hänvisas beträffande motiveringen till en vid 1958 års

A-riksdag väckt motion, I: 122. Denna blev icke slutbehandlad före riksdagens

upplösning.

I fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen I: 122.

Inledning

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som är

uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen

skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd

att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna

i eu rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller

annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad

1087 58 Blhang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell

innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas

formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde

underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lagstiftnings-

eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter

ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år,

skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader

från sammanträdets avslutande.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

Frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde var

föremål för en första behandling vid Internationella arbetsorganisationens

33 :e sammanträde år 1950.

Till grund för diskussionerna vid nämnda sammanträde låg en av arbetsbyrån

utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar

rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt

ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt

textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig

starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen

om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för

medlemsstaterna att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest

de offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen

av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas

till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen

år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida

likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en

rekommendation eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle

sålunda beslut fattas rörande både den internationella regleringens form

och dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gick meningarna starkt isär inom vederbörande

konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen

taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i

själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande

tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke

sträcka sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intog

Sverige, Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man en
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 8 År 1958

3

ligt principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom

lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella

regleringen icke borde få form av en konvention. Däremot var dessa länder

beredda att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom

understryka sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen

såsom sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från

s.k. underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprincipen

i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed

förenade ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen

omröstning uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad

med en rekommendation.

Beträffande innehållet i konventionen (Bil. A) må följande anmärkas.

Konventionen detinierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att

uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra

sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare medlemsstaterna

att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt

med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån

sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tilllämpas

genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för

bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare

eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt

genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall

vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval

av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).

Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev

föremål för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter,

som rådde mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna

artikel, koncentrerades kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den

föreliggande arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda

arbetsprestationen (the work performed). Den senare formuleringen —- som föreslogs från arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i

arbetsvärderingen inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader,

som ett användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter

ansåges medföra. I den slutliga, av konferensen antagna texten

användes såsom nämnts uttrycket »the work to be performed», och därmed

angives, att värderingen skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I

punkt 3 av samma artikel stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvarar

— utan hänsynstagande till kön — differenser, som fastställts vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 är 1958

en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras (the

work to be performed), icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet

ansåg, att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för fastställande

av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3,

att de metoder, som bör anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften,

må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga

myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal, av

vederbörande parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen (Bil. B) behandlar metoderna för likalönsprincipens

tillämpning. Till en början angives vissa områden, inom vilka

de offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande arbetsgivaroch

arbetstagarorganisationer bör vidtaga direkta åtgärder för principens

tillämpning, nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom sådana

verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av

det allmänna. Vidare förordas att, därest så med gällande ordning för fastställande

av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtages genom lagstiftning

för en allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder

från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva

tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder

för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet

samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare.

Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhåller samma

eller likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning,

yrkesutbildning och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att

begagna de möjligheter som i nämnda hänseenden står till buds. Välfärdsoch

sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt

sådana med försörjningsplikt — bör vidtagas, och kostnaderna härför bör

bestridas på sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare

hindras. Likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande

av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning

angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 är 1958

5

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna

opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde bör genomföras.

Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde

framlade regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien

och Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.

Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 68. Konventionen

antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 med 40

nedlagda röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan

19 ombud avstod från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden

sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen,

medan arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet

av konventionen och rekommendationen.

Konventionen och rekommendationen inför 1952 års riksdag

Förevarande konvention och rekommendation underställdes 1952 års

riksdag genom proposition nr 47 år 1952. Kungl. Maj :t anhöll i propositionen

om riksdagens yttrande angående, jämte andra, nämnda konvention

och rekommendation. I propositionen avstyrktes svensk ratificering av

konventionen. Rekommendationen ansågs icke böra föranleda någon åtgärd

från svensk sida.

Över konventionen och rekommendationen hade delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, Likalönskommittén, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

För egen del anförde delegationen bland annat följande. Av de till delegationen

avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde framginge att samtliga hörda myndigheter

och organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke

borde tillträdas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning,

framför allt med hänsyn till att eu ratificering av konventionen skulle innebära

ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för

arbetsmarknadens parter alt utan påverkan från statsmakterna genom fria

avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Delegationen

funne några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning

av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

I fråga om rekommendationen uttalade delegationen, att densamma i

punkt 6 innehölle vissa riktlinjer rörande sysselsättnings- och socialpolitiska

åtgärder för underlättandet av likalönsprincipens tillämpning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

vilka i stort sett sammanfölle med dem som från svenskt håll hävdats

under den tidigare konferensbehandlingen av likalönsspörsmålet. Det torde

enligt delegationen kunna förutsättas, att dessa riktlinjer liksom rekommendationens

övriga bestämmelser, i den mån detta kunde befinnas lämpligt

och önskvärt, komrne att beaktas av arbetsmarknadens parter, bl. a.

av arbetsmarknadens nämnd för kvinnofrågor, vilken nyligen upprättats

av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt.

Vad beträffade frågan huruvida rekommendationens bestämmelser borde

beaktas vid lönesättningen för statsanställda, torde överväganden härutinnan

lämpligen böra ske i samband med att ställning toges till Likalönskommitténs

i en nära framtid förväntade utredning. Med hänsyn till vad sålunda

anförts ävensom till den av delegationen intagna ståndpunkten till

frågan om svensk ratificering av konventionen i ämnet funne delegationen

några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen

icke för närvarande påkallade.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i propositionen,

efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena

samt chefen för civildepartementet följande.

»I fråga om en svensk anslutning till konventionen angående lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag avstyrker

följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a vissa riktlinjer i fråga om

åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet

med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens

värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar

för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas

av arbetsmarknadens parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens

nämnd för kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska

arbetsgivareföreningen gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas

sida med anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill

icke för närvarande påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella

reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,

finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna

fråga bör anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén —

som sysslar med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.

»

Över propositionen avgavs utlåtande, nr 21, av andra lagutskottet. Utskottet

anslöt sig till vad föredragande departementschefen yttrat i propositionen

och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

7

Motioner rörande likalönsprincipen

Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats

av riksdagen, förutom i anledning av den ovan berörda propositionen

nr 47 år 1952, också på grund av yrkanden, som framställts i motioner.

Vid 1948 och 1950 års riksdagar framställda motioner i ämnet avslogs

under huvudsaklig motivering, att frågan om lönesättning borde avgöras

genom fria förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och

icke genom lagstiftning.

Vid 1953 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 320

och II: 380) om förslag till lag på grundval av artikel 23 moment 2 i den av

Förenta Nationerna år 1948 antagna förklaringen om människans rättigheter.

Artikel 23 moment 2 i förklaringen om människans rättigheter lyder:

»Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.» Andra lagutskottet

fann ej anledning frångå den uppfattning i frågan, som riksdagen

tidigare uttalat, och avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 5. Riksdagen

godkände utlåtandet.

Vid 1954 års riksdag hemställdes i en motion (11:75) om lagstiftning

på grundval av nämnda artikel 23 moment 2. Andra lagutskottet, som

behandlade motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, hänvisade

bl. a. till att löneutvecklingen gått i riktning mot större likställighet

mellan män och kvinnor samt att parterna på den privata arbetsmarknaden

tidigare avstyrkt, att frågan reglerades genom lagstiftning. Utskottet

anslöt sig till denna uppfattning och ansåg, att frågan borde lösas genom

fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, samt avstyrkte

motionen.

Vid 1955 års riksdag yrkades i två likalydande motioner, nr 17 i

första kammaren av herr öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 22

i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm, »att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till lag på

grundval av art. 23, moment 2, i den av Förenta Nationerna år 1948 antagna

''Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna’; samt att sådant förslag

framlägges i så god tid, att lagen —vid bifall av riksdagen — kan träda i

kraft den 1 januari 1956». Motionerna behandlades av andra lagutskottet

i dess utlåtande nr 16. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, och riksdagen godkände utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag framställdes i två likalydande motioner, nr

356 i första kammaren av fru Gärde Widemar m.fl. samt nr 270 i andra

kammaren av fröken Elmén m. fl., samma yrkande som i förevarande

motion. Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 37, att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, samt anförde därvid:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

En ratificering av 1951 års konvention angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde innebär enligt artikel 2 i konventionen,

att statsmakterna åtager sig att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning

för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning

så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde».

Enighet torde råda därom, att strävandena att förbättra kvinnornas ställning

på arbetsmarknaden bör främjas och att åtgärder av olika slag i sådant

syfte är erforderliga.

Den fråga, som utskottet i anledning av förevarande motioner haft att

taga ställning till, gäller emellertid icke dessa vidare frågeställningar utan

endast, huruvida sådana förutsättningar föreligger eller bör av statsmakterna

tillskapas, att Sverige kan ratificera nämnda konvention om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde.

När frågan om ratificering av konventionen, innan den underställdes

1952 års riksdag, remitterades till olika myndigheter och organisationer för

yttrande, visade det sig, att enighet förelåg om att konventionen icke borde

biträdas av Sverige, framför allt med hänsyn till att en ratificering skulle

innebära ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt

för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom

fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Utskottet

uttalar sin anslutning till nämnda princip och kan alltså icke tillstyrka,

att statsmakterna skulle ingripa i lönefrågorna på den privata sektorn

av arbetsmarknaden. Enligt utskottets mening är arbetstagarnas egna

organisationer bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande

avseenden.

Såvitt avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land, att

statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen

genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den

ovan återgivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpningen»

av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomförd

undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna

betänkande, skulle likalönsprincipens fullständiga genomförande på det

statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för

löner, beräknad efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per

år. För samtliga statliga och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka

med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader

för pensioner, övertidsersättning in. m. Ett genomförande av likalönsprincipen

på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även

för det privata näringslivet.

Med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till principen om den privata

arbetsmarknadens frihet kan utskottet icke tillstyrka att konventionen

nu ratificeras.

Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till

frågan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,

huruvida en successiv höjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna

fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens

parter visat ett positivt intresse för genomförandet av förbättringar

samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande

till männens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer

har också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika samman
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

9

hang gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall ägnas

kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsyn

till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på

lönemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam

riktning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet

Frågan om ratificering av den vid Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1951 antagna konventionen nr 100 angående lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde har tidigare behandlats

av riksdagen dels år 1952 i anledning av proposition i ämnet, dels ock år

1956 i anledning av motioner med samma yrkande som den förevarande.

Vid nämnda båda tillfällen har riksdagen som sin mening förklarat att

ratificering icke borde ske. Såsom skäl för denna ståndpunkt har åberopats

att en ratificering skulle innebära att man frångick den hittills allmänt

godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan

från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser

i lönefrågor. Enligt utskottets mening är nämnda skäl alltjämt bärande.

Emellertid vill utskottet framhålla att förevarande spörsmål kan tänkas

komma i ett annat läge såsom följd av genomförandet av ett frihandelsområde

i Västeuropa, varom förhandlingar sedan en tid pågått. I dessa

förhandlingar lär frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats. Det är

därför möjligt att man från svensk sida kan komma att ta ställning till

problemet om likalönsprincipen såsom en del av det större problemkomplexet

om genomförandet av frihandelsområdet.

Utskottet anser dock att under rådande förhållanden Sverige icke bör

biträda konventionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: B 123, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juli 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B S dr 1958

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson

och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd, fru Ekendahl, herr Bengtsson

i Varberg*, fru Eriksson i Ängelholm och herr Rimmerfors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell och fröken Wetterström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

11

Bilaga A

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken

fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika

lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt

de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,

av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är

förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften

på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter, så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 är 1958

framt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas

av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller,

där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara -— utan hänsynstagande till kön

— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,

som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-

och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i

denna konvention.

Artiklarna 5—14.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 6—15 av konventionen

(nr 99) angående ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket,

dock att då i artiklarna 8 mom. 4, 9 mom. 3 och 14 mom. 1 a) av

sistnämnda konvention hänvisas till artikel 10, detta i förevarande konvention

motsvaras av i artiklarna 7 mom. 4, 8 mom. 3 och 13 mom. 1 a) upptagna

hänvisningar till artikel 9.

Bilaga B

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken

fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,

antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recommendation, 1951).

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer

rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på

sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser

i vederbörande land,

då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tilllämpningen

av de i konventionen fastslagna principerna,

då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av

dessa principer beakta den ordning härutinnan, som med fördel tillämpats

i vissa länder,

förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens

artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Intenationella

arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,

insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra

desamma.

1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana

saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas

a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den

centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom

delstats-, provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt

över lönesättningen.

2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tilllämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1

nämnda, beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det

allmänna, särskilt såvitt avser

a) fastställandet av minimi- eller andra lönesatser inom sådana industrier

och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig

myndighet;

b) industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;

samt

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser

i kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är

förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för eu allmän tillämpning

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga

och lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig

kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov

råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares

organisationer, där sådana finnas, ett omedelbart genomförande av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes

möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,

böra lämpliga anordrtingar snarast möjligt vidtagas eller påkallas i syfte

att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom åtgärder

som innebära

a) eu minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor

för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra

arbete av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet

med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna

i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga

åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet;

i sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig

tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och

arbetsförmedling;

b) böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till

yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
c)

böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares

behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna

bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder

för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom

avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande

av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning

angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra

skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra

företagas.

Sthlm 1958. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.