Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

1958-07-15 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 B:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

1

Nr B 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 37, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj .t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga nedanstående vid propositionen

fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation samt 2) lag om ändring i byggnadslagen den 30

juni 1947 (nr 385), dels ock anhållit om riksdagens yttrande över nedanstående

vid propositionen fogade förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr 390).

1) Propositionens förslag till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag

skall under särskild rubrik som framgår av det följande införas en ny paragraf,

betecknad såsom 113 §, av nedan angivna innehåll.

1 §•

(Gällande lydelse)

Fastighet, som--------

1. för befästning-----— —

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan an
-

(Föreslagen lydelse)

det nödigt:

ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan an
-

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1952: 689.

| Bihantj till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr B 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

läggning, som erfordras för yrkes- läggning, som erfordras för yrkesfisket.

fisket; eller

18. för sådan atomreaktor eller annan

atomenergianläggning, som är till

större gagn för orten eller eljest äger

väsentlig betydelse ur allmän synpunkt,

eller för skyddsområde kring

anläggning som nu nämnts.

Särskild rätt ■— ■— •— — - .— ___ sä^t

15. Särskilda bestämmelser om expropriation

för atomenergianläggningar.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt

för ändamål, som i 1 § 18 avses,

skall åtföljas av handlingar utvisande

att sökanden erhållit tillstånd att

uppföra anläggningen enligt vad därom

är särskilt stadgat eller gjort ansökan

om sådant tillstånd.

Är anläggningen helt eller delvis

avsedd för alstrande av elektrisk

kraft, skatt i övrigt i fråga om expropriation

för ändamålet gälla vad om

elektriska anläggningar i allmänhet

är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. 2

2) Propositionens förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

samt överskrifterna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

81 §.

I närheten--—----äro därtill.

82

Har beslut meddelats om anläggande

eller utvidgning av befästning

eller av statlig flygplats eller om tillstånd

till anläggande eller utvidgning

av annan flygplats för allmänt bruk,

eller kan avsevärt men åsamkas försvaret

genom bebyggelse eller inrättande

av varuupplag, materialgård

eller ljusanordning i närheten av militär

anläggning av annat slag, äger

länsstyrelsen förordna, att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Ej heller må utan länsstyrelsens

medgivande nybyggnad äga rum inom

område i närheten av atomreaktor

eller annan atomenergianläggning,

varest risk kan antagas föreligga

för skadlig strålning från anläggningen.

§•

Har beslut meddelats att anlägga

eller utvidga befästning eller statlig

flygplats eller har tillstånd givits att

anlägga eller utvidga annan flygplats

för allmänt bruk eller atomreaktor eller

annan atomenergianläggning, äger

länsstyrelsen förordna att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Sådant förordnande må ock

meddelas, där avsevärt men kan

åsamkas försvaret genom bebyggelse

eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning i

närheten av annan militär anläggning

än befästning eller flygplats.

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

121 §.

Med avseende-------motsvarande tillämpning.

Beträffande annat----—--inom området.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

3) Propositionens förslag till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)

Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 ävensom överskrifterna vid 99 och 142 §§ samma stadga

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret eller luftfarten. försvaret, luftfarten m. m.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid

prövning av ansökan om lov till nybyggnad

eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning

i närheten av befästning eller

annan anläggning, som avses i

81 § byggnadslagen eller omfattas

av förordnande enligt 82 § samma

lag, tvekan råda, huruvida hinder

varom förmäles i sagda paragrafer

föreligger, skall byggnadsnämnden

inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen,

såvida frågan rör civil flygplats,

samt eljest av chefen för försvarsstaben

eller annan myndighet

som denne bestämmer.

Sådant yttrande — —

Meddelas byggnadslov

Finner byggnadsnämnden vid

prövning av ansökan om lov till nybyggnad

eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning

i närheten av befästning eller

annan anläggning, som avses i 81 §

byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag,

tvekan råda, huruvida hinder varom

förmäles i sagda paragrafer föreligger,

skall byggnadsnämnden inhämta

yttrande därom av luftfartsstyrelsen

om frågan rör civil flygplats, av den

i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

om frågan rör

atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller annan

myndighet som denne bestämmer.

- 82 § byggnadslagen.

---avgivit yttrandet.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret eller luftfarten. försvaret, luftfarten m. m.

142 §.

Inom område — —-----motsvarande tillämpning.

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande om- Har länsstyrelsen beträffande område,

för vilket stadsplan, byggnads- råde, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser ic- plan eller utomplansbestämmelser ic
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B i år 1958

5

(Gällande lydelse)

ke fastställts, meddelat förordnande

enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,

må ej inom området utan byggnadsnämndens

tillstånd företagas

nybyggnad eller inrättas virkes- eller

annat varuupplag, materialgård eller

ljusanordning.

Inom sådant

(Föreslagen lydelse)

ke fastställts, meddelat förordnande

enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,

må nybyggnad ej företagas inom

området utan byggnadsnämndens

tillstånd. Avser förbudet område i

närheten av befästning eller statlig

flygplats eller annan än staten tillhörig

flygplats för allmänt bruk, må

ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden

inom området inrättas virkes-

eller annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning.

— motsvarande tillämpning.

167 §.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd

eller länsstyrelsen i fråga om

tillstånd till nybyggnad eller inrättande

av varuupplag, materialgård

eller ljusanordning i närheten av befästning,

flygplats eller annan anläggning,

som avses i 81 § byggnadslagen

eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, må talan föras

av luftfartsstyrelsen, därest frågan

rör civil flygplats, samt eljest av

chefen för försvarsstaben.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd

eller länsstyrelsen i fråga om

tillstånd till nybyggnad eller inrättande

av varuupplag, materialgård eller

ljusanordning i närheten av befästning,

flygplats eller annan anläggning,

som avses i 81 § byggnadslagen

eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, må talan föras

av luftfartsstyrelsen om frågan

rör civil flygplats, av den i atomenergilagen

omförmälda tillsynsmyndigheten

om frågan rör atomenergianläggning

samt eljest av chefen för

försvarsstaben.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1959.

1 samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr B 187 av

fru Gärde Widemar och herr Lindblom samt i andra kammaren nr B 2401

av herr Gustafsson i Skellefteå och fru Sandström.

I motionerna, som är likalydande, föreslås, »att riksdagen vid sin behandling

av ifrågavarande ärende måtte uttala, att sakägare, vars fastigheter ut
1

Motionen är i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

sätts för olika onera till följd av närheten till en atomenergianläggning, skall

beredas skälig ersättning härför, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om fortsatt skyndsam utredning av det aktuella lagstiftningskomplexet,

därvid särskilt måtte övervägas att tillerkänna sakägare

ersättning vid inlösen för atomkraftanläggning efter samma grunder

som nu tillämpas vid inlösen för vattenkraftanläggning».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för propositionen och motionerna

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa

till förutom förevarande proposition och motionerna den vid årets förra

riksdag avlämnade propositionen nr 149 i samma ämne, vilken senare proposition

icke hann upptagas till slutlig behandling av riksdagen före dess

upplösning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionens förslag till ändring i expropriationslagen avser att möjliggöra

expropriation till förmån för atomenergianläggning och skyddsområde

däromkring. Förslaget till ändring i byggnadslagen innebär att principiellt

förbud mot nybyggnad införes i närheten av sådan anläggning. I anslutning

härtill föreslås vissa ändringar i byggnadsstadgan.

Inledning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 maj 1957 har delegationen för atomenergifrågor

anmält, att vid behandlingen av ansökningar om tillstånd att

uppföra och driva atomreaktoranläggningar behov visat sig föreligga av

vissa ändringar i expropriationslagen, byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Med anledning härav har i september 1957 inom justitiedepartementet

upprättats en promemoria angående expropriation för atomkraftanläggningar

och reglering av bebyggelsen kring sådana anläggningar.

Promemorian med därvid fogade författningsförslag har varit föremål

för remissbehandling.

De frågor, som behandlats i promemorian, har därefter varit föremål för

ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

Huvuddragen av gällande rätt

Bestämmelser om anläggningar för utvinning av atomkraft är givna i lagen

den 1 juni 1956 (nr 300) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen).

Anläggning för utvinning av atomenergi ur uran, plutonium

eller annat ämne kallas i lagen atomreaktor (1 §). Atomreaktor får ej av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958 7

någon uppföras, innehavas eller drivas utan tillstånd av Konungen eller

myndighet soin Konungen bestämmer (2 §).

Atomenergilagen innehåller icke några bestämmelser om rätt för anläggningens

innehavare att påkalla inlösen eller upplåtelse av mark för anläggningen.

Stadganden, som kan tänkas bli åberopade i sådant syfte, finnes

emellertid meddelade i vissa andra författningar.

Främst märkes vissa bestämmelser i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

I 1 § av nämnda lag uppräknas de särskilda ändamål, för vilka expropriation

får äga rum. Lagrummet innehåller visserligen icke någon bestämmelse,

som direkt syftar på atomreaktorer. Några av bestämmelserna i 1 §

är emellertid så avfattade, att de kan tänkas komma till användning för att

möjliggöra inlösen eller upplåtelse av mark för atomreaktor eller därmed

sammanhängande anordningar. Speciellt förtjänar nämnas att expropriationsrätt

kan beviljas för järnväg eller spårväg för allmän trafik eller annan

anläggning för den allmänna samfärdselns främjande (1 § första stycket

2) samt för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för

tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (1 § första stycket

16).

Expropriation kan avse antingen äganderätt till fastigheten eller nyttjanderätt

eller servitutsrätt till denna (2 §). Om särskild sådan rätt till fastighet

redan tidigare tillkommer annan än kronan, kan den rättigheten bli

föremål för särskild expropriation (1 § andra stycket). Expropriation av

äganderätt innefattar i allmänhet också expropriation av eventuellt bestående

särskilda rättigheter till fastigheten (49 § andra stycket).

För expropriation gäller i övrigt reglerna i 2—74 §§ expropriationslagen.

Bland dessa må här hänvisas till de i 71 och 72 §§ givna bestämmelserna

om förundersökning.

Vad angår övriga stadganden i lagen må nämnas, att särskilda bestämmelser

är givna bl. a. rörande expropriation för elektriska svagströmsledningar

i 89, 90, 95 och 96 §§.

Viktiga stadganden av expropriationsrättsligt innehåll förekommer också

i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar (i det följande kallad elektricitetslagen).

Här må vidare hänvisas till de bestämmelser om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret eller luftfarten, vilka är meddelade i bgggnadslagen

den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan samma dag (nr 390).

Dessa bestämmelser är i huvudsak av följande innehåll. I närheten av belastning

eller statlig flygplats eller av annan än staten tillhörig flygplats för

allmänt bruk får ej nybyggnad företagas eller virkes- eller annat varuupplag,

materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt därigenom befästningens

eller flygplatsens användning för avsett ändamål försvåras eller eljest

avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten. Länsstyrelsen kan dock

medgiva undantag, när synnerliga skäl är därtill. Beträffande ersättning för

skada och intrång i anledning av sådana förbud, som nu nämnts, är bestämmelser

givna i 83—85 §§ byggnadslagen. Om förbudet medför, alt nybygg
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr B t år 1958

nåd eller annan nyss omförmäld åtgärd icke kan ske i den omfattning eller

på det sätt som eljest varit tillåtet och markens ägare till följd härav kan

nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

dess tidigare värde, är han berättigad till ersättning för den skada, han

härigenom lider. Kan marken över huvud ej användas för enskilt bebyggande

och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt sist sagts, är

anläggningens ägare skyldig att lösa marken, såvida ej inlösningsskyldighet

på grund av vissa andra bestämmelser i byggnadslagen åvilar vederbörande

kommun. Även vissa nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskild

rätt till marken är berättigade till ersättning. Härutöver är bestämmelser

givna bl. a. rörande avtal i ersättningsfrågan, rörande skyldighet för

anläggningens ägare att gottgöra kommunen, därest denna inlöst marken,

samt rörande forum för talan om ersättningsanspråk.

Propositionens förslag till ändringar i expropriationslagen

Departementspromemorian

Av den förut omnämnda framställningen från delegationen för atomenergifrågor

framgår, att delegationen anser, att bestämmelserna om expropriation

för atomenergianläggningar är knapphändiga och tarvar översyn. Såsom

en annan aktuell fråga, vilken bör behandlas i anslutning därtill, har

nämnts att tvekan ibland uppstått huruvida gällande bestämmelser medger

rätt att företaga erforderliga förundersökningsarbeten, såsom borrningar och

seismiska undersökningar. ,

Med avseende å sättet för framställning av atomenergi har i promemorian

omnämnts, att energien åtminstone vid hittills konstruerade atomreaktorer

primärt utvinnes i form av värme. Denna kan sedan utnyttjas för att framställa

energi i annan form, t. ex. såsom elektrisk ström eller omedelbart

såsom mekanisk energi. För överföring av energien till den plats, där den

skall utnyttjas, kan samtliga de metoder, som hittills varit brukliga, tänkas

komma till användning. På korta transportsträckor kan värmen direkt överföras

till förbrukningsstället i form av varmvatten, varmluft etc. I vissa fall

är det kanske tänkbart att överföra energi på mekanisk väg medelst drivrem,

roterande axel eller annan transmissionsanordning. På längre distanser

torde överföring i form av elektrisk kraft vara den enda praktiskt möjliga

transportmetoden.

Vad beträffar möjligheterna att förvärva mark för atomenergianläggningar

intager de anläggningar, vid vilka den utvunna energien omedelbart

omvandlas och överföres till förbrukningsstället i form av elektrisk kraft,

en särställning. Å sådana anläggningar är bestämmelserna i elektricitetslagen

tillämpliga. Rätt att inlösa mark för anläggningen kan enligt nämnda

lag tillerkännas anläggningens ägare under förutsättning att anläggningen

är avsedd för någon orts förseende med belysning eller drivkraft

eller för annat dylikt ändamål eller ock för beredande av drivkraft åt sådan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ii 1 år 1958

industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna.

Någon av dessa förutsättningar torde undantagslöst vara uppfylld i fråga

om anläggningar av den omfattning, att atomdrift kan komma i fråga. Inlösningsrätt

kan beviljas vare sig anläggningen innehaves av kronan, bolag,

annan sammanslutning eller enskild person. Den kan avse mark för såväl

själva anläggningen (kraftstationen) som för kraftledningarna och eventuellt

även för andra anordningar, som kan anses höra till kraftstationen. Rättigheten

kan, allteftersom behovet kräver, avse förvärv av marken med

äganderätt eller förvärv av begränsad sakrätt (servitut, nyttjanderätt) till

marken. — I vissa fall, t. ex. om anläggningen är avsedd att tillgodose järnvägarnas

behov, kan också expropriationslagen åberopas.

Vad däremot angår sådana atomenergianläggningar, vid vilka den utvunna

energien tillhandahålles i annan form än såsom elektrisk kraft, är behovet

att få anlita expropriation eller liknande förfarande icke lika väl tillgodosett.

Tvångsinlösen kan endast äga rum, om anläggningen tjänar något

av de i 1 § lagen om expropriation särskilt uppräknade ändamålen. F. n.

är särskilt vissa typer av anläggningar aktuella, nämligen sådana som har

till ändamål att tillgodose vissa bebyggelseområden med värme för uppvärmning

av bostäder och andra lokaler och eventuellt även för andra hushållsbehov.

För dylika anläggningar torde rätt till expropriation kunna beviljas

enligt den bestämmelse i expropriationslagen, som möjliggör expropriation

för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar. Möjligheterna att anlita expropriation

är emellertid även i dessa fall väsentligt beskurna genom att

sådan rätt till expropriation ej får beviljas annan än kommun, inom vars

område den mark, som expropriationen skall avse, är belägen.

Efter denna redogörelse för innebörden av nuvarande lagregler har i promemorian

framhållits vissa synpunkter på behovet av en reform. Därvid

har betonats, att landets energiförsörjning är en fråga av största vikt. Tvekan

har ansetts icke behöva råda om att den i fråga om angelägenhetsgraden

kan tävla med flertalet av de verksamhetsgrenar, för vilka rätt till expropriation

f. n. kan medgivas enligt bestämmelserna i 1 § expropriationslagen.

Den hittills viktigaste grenen av energiförsörjningen, nämligen tillvaratagandet

av vattenkraften, har sedan länge varit tillgodosedd med långtgående

bestämmelser av expropriationsrättslig karaktär. Att frågan icke direkt

omnämnts i expropriationslagen beror uteslutande på att den tarvat en

mera ingående reglering än som lämpligen kunnat komma till stand inom

ramen för denna lag. Huvudparten av reglerna har inrymts i vattenlagen och

annan lagstiftning i anslutning till denna. Även för framställning av elektrisk

energi på annat sätt än genom utnyttjande av vattenkraft kan — såsom

förut anmärkts — inlösen eller upplåtelse av mark ske tvångsvis med stöd

av bestämmelserna i elektricitetslagen. Metoden att frigöra energi genom

klyvning av atomer är visserligen föga utvecklad men har stora utvecklingsmöjligheter

och det är av vikt alt utvecklingen icke hämmas genom all verksamheten

tvingas arbeta under sämre betingelser än andra närstående verk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

samhetsgrenar. En atomreaktor ställer speciella krav på den plats, där anläggningen

skall komma till utförande. Detta begränsar rätt avsevärt antalet

platser, som kan komma i fråga för utförande av atomkraftanläggningar.

Att från rätten att erhålla expropriation utesluta exempelvis mindre anläggningar

eller sådana som arbetar huvudsakligen med hänsyn till vinstintresset

har ej ansetts påkallat.

Beträffande den lämpligaste utformningen i lagtekniskt hänsende av de

ifrågasatta nya expropriationsrättsliga reglerna förordas i promemorian att

till 1 § expropriationslagen fogas en bestämmelse av innebörd att expropriation

skall kunna beviljas för inrättande av atomreaktor och anordningar i

anslutning till denna. En tänkbar invändning är visserligen, att en dylik

bestämmelse kommer att omfatta även vissa fall, som redan är uppmärksammade

genom bestämmelserna i elektricitetslagen. Förhållandet mellan

de två lagarna har emellertid ansetts kunna regleras genom en särskild bestämmelse

av innebörd, att fråga om expropriation för atomkraftanläggning,

vilken helt eller delvis är avsedd för alstrande av elektrisk kraft, eller

för därtill hörande starkströmsledningar skall bedömas enligt elektricitetslagen.

I anslutning till det nu anförda har i promemorian också behandlats en

annan, därmed sammanhängande fråga, nämligen omfattningen av den rätt

till undersökningsarbeten på annans fastighet, som jämlikt 71 § expropriationslagen

kan tvångsvis upplåtas av länsstyrelsen. Förundersökning för anläggande

av atomreaktorer fordrar i allmänhet relativt omfattande arbeten.

Bl. a. förekommer i stor utsträckning borrningar i marken samt seismiska

undersökningar, bestående i att man avfyrar kraftiga sprängladdningar och

mäter de vibrationer, som dessa förorsakar inom det kringliggande området.

Enligt uppgift har meningsskiljaktigheter icke sällan förekommit mellan

markägarna och undersökningspersonalen angående rätten att utföra dylika

prov.

I promemorian har framhållits, att 71 § expropriationslagen enligt sin ordalydelse

blott går ut på att tillträde skall lämnas till den fastighet, varå

förundersökningsarbeten skall äga rum. Åtskilliga omständigheter — bl. a.

den i lagrummet förekommande bestämmelsen om rätt att fälla växande

träd samt bestämmelserna i 72 § om ersättning för skada genom förundersökningen

— ger emellertid vid handen, att lagrummet avser mera än blotta

rätten att vinna tillträde till fastigheten, överhuvud innehåller lagrummet

icke någon annan uttrycklig begränsning i fråga om arten av de arbeten,

som får utföras, än den nyssnämnda bestämmelsen om växande träd. Att

undersökningen kan få omfatta sådana arbeten som t. ex. borrningar eller

grävningar i marken, torde ej behöva dragas i tvivelsmål. Ej heller torde anledning

föreligga att anse t. ex. seismiska undersökningar generellt falla

utanför stadgandets räckvidd. -— Å andra sidan har framhållits, att lagrummet

givetvis icke ger rätt att vidtaga andra åtgärder än sådana, som påkal
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

11

las med hänsyn till förundersökningens ändamål. Att anställa onödig skada

är enligt promemorian alltid förbjudet, oavsett om den är mer eller mindre

omfattande. Häri torde även ligga ett krav på att den, som verkställer undersökningsarbetet,

vid behov vidtar skäliga åtgärder för att förhindra eller

minska skadan, överhuvud får arbeten icke utföras så, att de medför större

intrång i något rättsskyddat intresse än som är ofrånkomligen nödvändigt.

Att avsiktligt nedriva eller allvarligt skada en byggnad eller annan mera

värdefull egendom lärer näppeligen kunna anses medgivet. Även de kringboendes

hemfridsintresse bör beaktas, så långt det kan ske.

Med hänsyn till den sålunda angivna tolkningen av lagrummet har i promemorian

ansetts, att någon anledning icke föreligger att utvidga eller närmare

definiera dess räckvidd. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna medföra

mindre önskvärda konsekvenser med avseende å tolkningen av andra

likartade lagrum i andra författningar, t. ex. i vattenlagen, byggnadslagen

och lagen om enskilda vägar.

Något förslag till ändring av hithörande stadganden har därför icke framlagts.

Remissyttrandena

I yttrandena över departementspromemorian har i huvudfrågan så gott

som genomgående framhållits, att behov föreligger av ytterligare bestämmelser

om rätt till förvärv av mark för atomkraftanläggning. I fråga om

remissyttrandenas innehåll i övrigt i denna del hänvisas till propositionen

nr 149 vid årets förra riksdag s. 16—19.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anför bl. a.:

Metoden att framvinna energi för praktiskt bruk genom klyvning av atomer

står ännu i början av sin utveckling. Tvekan behöver emellertid ej

råda om att den kommer att i framtiden få stor betydelse. Den intensiva

forsknings- och försöksverksamhet, som bedrives i många länder, bland

dem Sverige, gör det sannolikt, att utvecklingen på området kommer att gå

snabbt. Planer har redan utarbetats för atomenergianläggningar på skilda

platser i landet, och i ett par fall har uppförande av anläggningarna redan

påbörjats.

En omständighet, som kräver särskilt beaktande vid planläggning och

utförande av atomenergianläggningar, är risken för skador genom strålning

från det radioaktiva material, genom vars omvandling energi utvinnes. Det

har sedan länge varit känt, att handhavandet av radioaktiva ämnen fordrar

minutiösa säkerhetsåtgärder, för alt denna risk skall elimineras. Då det nu

gäller att utföra atomenergianläggningar i större skala än enbart för försök,

måste ovillkorligen fordras, att åtgärder vidtages, som skyddar den närboende

befolkningen mot strålningsrisken. Vid hittills planerade anläggningar

har säkerhetssynpunkten vunnit det största beaktande, och från fackman*

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

nahåll försäkras, att man vid normal drift icke behöver räkna med någon

strålningsrisk. Så länge närmare erfarenheter av atomdrift saknas, kan

man emellertid icke bortse från möjligheten av olyckshändelser, genom vilka

radioaktivt material kan komma att utspridas i trakten närmast omkring

en atomenergianläggning. Även för en dylik eventualitet bör skyddsåtgärder

vara vidtagna.

Såsom skyddsåtgärd kommer främst i fråga att välja lämplig plats för

atomenergianläggningen.

Härtill kommer att valet av förläggningsplats mången gång begränsas

även av andra hänsyn. Ett atomvärmeverk kan t. ex. icke gärna läggas på

något större avstånd från den bebyggelse eller den verksamhet, som skall

betjänas därav, eftersom energiförlusterna vid längre transportsträckor blir

betydande. Kraven på en lämplig förläggningsplats för en atomanläggning

är därför icke alltid lätta att uppfylla. Ofta torde förhållandena vara sådana,

att man icke har någon möjlighet att välja mellan olika tänkbara förläggningsplatser

utan är hänvisad att utföra anläggningen på en viss given plats,

om den över huvud skall komma till stånd.

Icke sällan torde det av nu anförda orsaker visa sig svårt för den, som

planerar en atomenergianläggning, att förvärva den för ändamålet erforderliga

marken. Den omständigheten att anläggaren ofta icke har något annat

alternativ än att förvärva ett visst bestämt markområde gör att markägaren

får en monopolställning, som han kan utnyttja för att utkräva ett orimligt

högt pris. I en del fall kan svårigheten att förvärva mark på rimliga villkor

avsevärt försvåra möjligheten att genomföra ur allmän synpunkt önskvärda

anläggningsprojekt. Även om kostnaderna för markförvärv i regel icke innebär

den största kapitalinvesteringen, är det ur allmän synpunkt icke önskvärt,

att företagen, vilka även därförutan är mycket kapitalkrävande, skall

belastas med oskäligt höga kostnader för markförvärv.

Företag med ändamål att utvinna elektrisk energi har sedan länge haft

möjlighet att använda expropriation eller liknande former av tvångsinlösen

för att få sitt markbehov tillgodosett. Sådana företag, som baseras på vattenkraft,

har dessutom i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis taga i anspråk

själva energikällan, nämligen strömfallet. Reglerna på dessa områden är direkt

motiverade av att det ur allmän synpunkt är önskvärt att förefintliga

energitillgångar blir på bästa sätt utnyttjade och att detta endast kan ske

genom att företagen ej belastas med oskäligt höga kostnader för förvärv

av mark och vattenkraft.

Knappheten i tillgången på energi är redan nu ett problem, och detta

tenderar att med tiden bli allt allvarligare. Då nu nya metoder för energiutvinning

skall omsättas i praktiken, är det alldeles särskilt viktigt, att utvecklingen

icke hämmas genom att verksamheten tvingas arbeta under

ogynnsamma ekonomiska förutsättningar.

Införandet av en ny expropriationsgrund är givetvis en fråga, som tarvar

noggrant övervägande. I förevarande fali är det allmänna intresset uppenbarligen

av sådan styrka, att en expropriationsmöjlighet bör införas. Jag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

13

kan därför i princip tillstyrka, att anläggningar för utvinning av atomenergi

utrustas med expropriationsrätt.

I det författningsförslag, som fogats vid den remitterade promemorian, har

expropriationsmöjligheten begränsats att avse enbart atomreaktorer jämte

därtill hörande ledningar och andra anordningar. Enligt min mening är

denna avgränsning alltför snäv.---- Jag föreslår därför, att bestäm
melserna

i ämnet utformas så, att expropriation kan äga rum ej blott för

atomreaktorer utan även för anläggningar med ändamål att framställa atombränsle

och andra anläggningar för atomenergiindustrien.

Möjlighet att använda expropriation bör uppenbarligen föreligga icke blott

i fråga om den mark, som användes för själva anläggningen, utan även i

fråga om markområde, som erfordras såsom skyddsområde kring densamma.

Att så skall kunna ske har förutsatts även i promemorieförslaget. För

tydlighets skull bör detta emellertid uttryckligen angivas i själva författningstexten.

Jag återkommer i det följande till frågan om skyddsområdenas

omfattning och de bestämmelser, som bör gälla för dem. Däremot

anser jag icke erforderligt att i lagtexten nämna, att expropriation kan ske

för särskilda till anläggningen hörande anordningar, såsom ledningar

o. d.

En annan fråga gäller, huruvida möjlighet att använda expropriation formellt

skall föreligga i fråga om alla anläggningar för atomindustrien eller

om den skall uttryckligen begränsas till anläggningar av viss storlek eller

eljest av större betydelse. Eftersom de anläggningar, som nu planeras eller

är under utförande, uppenbarligen är tillkomna för att tillgodose allmänna

intressen, har frågan för närvarande icke någon större aktualitet. Den snabba

utvecklingen på området medför emellertid, att ett stadgande utan en sådan

begränsning i framtiden kan komma att framstå som alltför vittgående. Jag

anser mig därför böra förorda, att expropriationsbestämmelsen begränsas

på liknande sätt som motsvarande bestämmelser i elektricitetslagen. Stadgandet

torde alltså böra avfattas så, att expropriation icke får beviljas annat

än för anläggning, som bedömes bli till större gagn för orten eller eljest

äga väsentlig betydelse nr allmän synpunkt.

I promemorian har förutsatts, att expropriationsrätt bör kunna beviljas

även för anläggning, som i första hand tillgodoser privatekonomiska intressen,

för såvitt den fyller de i övrigt uppställda kraven. Eftersom varje anläggning

av någorlunda stor omfattning är ägnad att direkt eller indirekt tillgodose

landets energibehov, oavsett vem som innehar densamma och oavsett

om den i första hand drives med hänsyn till vinstintresset, kan denna princip

icke sägas strida mot det nyss uppställda villkoret, att anläggningen

skall vara av betydelse nr allmän synpunkt. De nuvarande reglerna i vattenlagen

och elektricitetslagen om inlösen av mark och strömfall för elektriska

anläggningar är tillämpliga även om anläggningarna i första band kommer

till stånd i enskilt intresse. Någon anledning att behandla anläggningar för

atomindustrien på annat sätt torde ej föreligga.

Någon regel om alt expropriationsersättningar skall förhöjas utöver det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

belopp, som expropriationsdomstolen prövar i och för sig skäligt, kan jag

icke förorda.

Av skäl, som anförts i promemorian, torde de föreslagna nya bestämmelserna

böra infogas i expropriationslagen och alltså icke ta form av en särskild

lagstiftning. Förhållandet till elektricitetslagen torde, i enlighet med

vad som framhållits i promemorian, kunna regleras genom en föreskrift

av innebörd, att de i sistnämnda lag givna bestämmelserna skall äga tilllämpning

jämte bestämmelserna i expropriationslagen, om anläggningen

är helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft.

Jag tillstyrker sålunda att i 1 § lagen om expropriation inskjutes en bestämmelse

om expropriation för atomenergiindustriens behov av den innebörd,

som framgår av det nu anförda, och att till lagen fogas en ny paragraf,

benämnd 113 §, jämte föregående överskrift, av samma sakliga innehåll

som i det remitterade förslaget.

Vad beträffar det i framställningen från delegationen för atomenergifrågor

omnämnda spörsmålet, huruvida ett förordnande jämlikt 71 § expropriationslagen

om rätt att vinna tillträde till fastighet för förundersökning

även innefattar rätt att vid behov verkställa borrningsarbeten och seismiska

undersökningar, kan jag ansluta mig till den i promemorian uttalade meningen,

att dylika undersökningar, om de verkställes med nödigt hänsynstagande

till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Någon

ändring av gällande regler på detta område anser jag därför icke erforderlig.

Propositionens förslag till ändringar i byggnadslagstiftningen

Departementspromemorian

I den förut berörda framställningen från delegationen för atomenergifrågor

har som eitt önskemål framhållits, att möjlighet skapas att reglera bebyggelsen

i den närmaste omgivningen kring en atomreaktor ävensom att

eliminera bebyggelse i anläggningens omedelbara närhet. Storleken av

skyddsområdet beror på anläggningens utförande och de lokala meteorologiska

förhållandena. Mindre kostnadskrävande bebyggelse, t. ex. sportstugebebyggelse,

torde kunna tillåtas inom vissa delar av området. Sedan man

erhållit erfarenheter beträffande olika typer av atomenergianläggningar,

bör en omprövning kunna ske beträffande storleken av det område, inom

vilket restriktioner för bebyggelsen behöver ifrågakomma. Emedan det torde

vara svårt att i de nya lagbestämmelserna dra en gräns mellan olika typer

av bebyggelse, bör Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

ges möjlighet att inom sådant område efter särskild ansökan medgiva

bebyggelse av viss typ.

Med utgångspunkt från de nämnda uttalandena har i promemorian framhållits,

att det f. n. är svårt att definitivt bestämma storleken av det i olika

fall erforderliga skyddsområdet. Möjligt är, att man i nuvarande läge är

beredd att överskatta behovet och att de skyddsområden, som eventuellt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958 15

utlägges, framdeles kommer att kunna minskas. Emellertid torde det icke

kunna anses försvarligt att ge skyddsområdena en mindre omfattning än

att man är övertygad om att riskerna för skadlig inverkan från reaktorn

elimineras.

Den plats, där själva reaktorn är uppförd, och ett visst område närmast

däromkring torde enligt promemorian böra hållas fria från all bebyggelse

med undantag av sådan, som eventuellt erfordras för själva reaktorn

och dess drift. Mark, som sålunda icke kan nyttjas för något annat

ändamål än reaktordriften, torde undantagslöst böra förvärvas med äganderätt

av den, som skall driva reaktorn. Vad däremot angår sådana markområden

i närheten av reaktorn, som alltjämt kan utnyttjas för annat ändamål,

t. ex. för skogsbruk, torde det i allmänhet vara mera praktiskt, att

marken belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse och

eventuellt även de föreskrifter om andra särskilda rättigheter till marken,

vilka erfordras för anläggningen. Utanför det område, som ovillkorligen bör

hållas fritt från varje slag av bebyggelse, bör man enligt promemorian räkna

med en zon, inom vilken det visserligen icke är nödvändigt att helt förhindra

varje slag av bebyggelse men där bebyggelsen måste underkastas

större eller mindre inskränkningar med hänsyn till reaktorn.

Behovet att kunna reglera bebyggelsen inom den yttre zonen kring reaktorn

kan icke anses tillgodosett enbart genom en möjlighet för anläggningens

ägare att expropriera äganderätt eller servitutsrätt till marken. Vad som

erfordras är icke ett förbud mot all bebyggelse inom hela området kring

reaktorn utan blott en möjlighet att i det särskilda fallet kunna inverka

på bebyggelsens lokalisering, täthet och utformning i övrigt. Tillskapandet

av servitut, som ger möjlighet att helt förbjuda bebyggelse inom ett vidsträckt

område kring reaktorn, innebär större våld än som är nödvändigt.

Vidare skulle det mången gång visa sig onödigt dyrbart för anläggningens

innehavare att anlita denna utväg. Det bleve i praktiken knappast möjligt

att med någon grad av säkerhet på förhand uppskatta den skada, som införandet

av en dylik reglering komme att vålla markägarna, och skadan

skulle därför säkerligen i regel bli avsevärt övervärderad. Skadeuppskattningen

bör därför lämpligen få anstå, till dess frågan om bebyggande blir

aktuell och det visar sig, i vad mån bebyggelse kan tillåtas komma till stånd

och vilka inskränkningar som måste påfordras med avseende å dess närmare

utformning. — Ej heller kan frågan om bebyggelsens lokalisering

och utformning lämpligen lösas med anlitande av de i byggnadslagstiftningen

upptagna planinstituten. — I stället har i promemorian rekommenderats

en annan lösning, nämligen alt de erforderliga bestämmelserna inarbetas

i själva byggnadslagstiftningen och utformas efter mönster av de

nuvarande i 81 ocli 82 §§ nämnda lag förekommande stadgandena om bebyggelse

i närheten av militär anläggning eller flygfält.

I promemorian liar närmare beskrivits hur de nuvarande bestämmelserna

om förbud mot bebyggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält

i praktiken fungerar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

Bland andra invändningar mot denna lösning har i promemorian angivits

den omständigheten, att ersättningsbestämmelserna i 83—85 §§ byggnadslagen

är utformade närmast med tanke på anordningar, som direkt tjänar

riksnyttans intresse, och fått en ganska restriktiv utformning. Eftersom

de tilltänkta bestämmelserna om skyddszoner kring atomreaktorer icke förestavas

av anläggarnas intresse utan i första hand har till ändamål att skydda

allmänheten och framför allt dem som bygger och bor i grannskapet mot

de faror, som atomdriften kan tänkas förorsaka, har emellertid ersättningsreglerna

i promemorian bedömts vara tämligen väl avvägda även om de utvidgas

att avse skyddszoner kring atomreaktorer. En markägare kommer

visserligen icke att kunna göra anspråk på ersättning enbart därför att han

till äventyrs nödgas i någon man omdisponera sina planer pa att bebygga

marken, men däremot utgår ersättning om möjligheterna att bebygga marken

undergår sådan minskning, att man kan tala om en verklig och påtaglig

värdeförlust. Ersättningsregeln överensstämmer vidare i huvudsak med

bestämmelserna på flera andra närstående områden (jfr t. ex. 33 a § lagen

om allmänna vägar, 3 § strandlagen och 102 § lagen om enskilda vägar).

Remissyttrandena

Att bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar kan behöva underkastas

vissa inskränkningar och i övrigt regleras med hänsyn till strålningsrisken

har vitsordats i nära nog alla yttranden.

De i promemorian angivna principerna för bestämmande av ersättning

i anledning av förbud mot bebyggelse i närheten av atomenergianläggning

har godtagits i flertalet yttranden. 1 fråga om remissyttrandenas innehåll

i övrigt i denna del hänvisas till propositionen nr 149 vid årets förra riksdag

s. 25—28.

Departementschefen

Utvinning av atomenergi i industrimässig skala fordrar avsevärda mängder

atombränsle. Ansamling av större partier därav på en och samma plats

innebär i och för sig vissa riskmoment. Vidare är tillvägagångssättet vid

energiutvinningen sådant, att det under vissa förhållanden kan tänkas medföra

risk för olyckshändelser, genom vilka radioaktivt material kan komma

att spridas utanför själva anläggningen och därigenom bli en fara för allmänheten.

Ur allmän synpunkt är det därför — såsom jag redan tidigare

framhållit — ofrånkomligt att såsom villkor för verksamhetens bedrivande

fordra långtgående skyddsåtgärder.

Behovet av kontroll från det allmännas sida tillgodoses genom atomenergilagen.

Såsom förut nämnts innehåller denna lag bestämmelser, enligt vilka

rätten att uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för

framställning av atombränsle etc. gjorts beroende av tillstånd utav Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer. I samband med tillståndsgivningen

finns möjlighet att uppställa villkor i fråga om anlägg
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 7 år 1958

ningens förläggning, utformning och kapacitet samt rörande speciella säkerhetsåtgärder

till skydd för personalen och allmänheten. Så har också

skett i fråga om de anläggningar, för vilkas utförande tillstånd hittills beviljats.

Några generella normer för vad som bör fordras ur säkerhetssynpunkt

har hittills icke kunnat utformas. De krav, som uppställts på anläggningens

förläggning och utformning samt på kontroll över driften, har emellertid

varit stränga. Härigenom anser man sig med säkerhet ha nått så långt,

att någon för allmänheten farlig strålning ej behöver befaras vid normala

driftsförhållanden. Därutöver söker man givetvis också beakta risken för

opåräknade händelser i samband med driften. De hittills planerade anläggningarna

är så utformade, att det även om en allvarlig olycka inträffar

måste anses mindre sannolikt att radioaktiv substans utsprides över omgivningen

i större mängder. Någon absolut säkerhet kan emellertid icke

skapas, och man kan alltså icke helt utesluta möjligheten av ett olycksfall,

varigenom risk för skadlig strålning kan uppstå i den närmaste omgivningen

kring en atomenergianläggning. Risken är givetvis störst i anläggningens

omedelbara närhet. Det är möjligt att allvarliga, t. o. in. livsfarliga

skador kan drabba den, som råkar vistas där då en större olycka inträffar.

Utanför detta farliga område kan skaderisker föreligga inom ytterligare

en zon. Denna fara är dock icke större än att man räknar med att kunna

praktiskt taget helt undvika personskador genom att evakuera området.

Av det anförda framgår, att kring en atomenergianläggning bör finnas

två skyddszoner, nämligen en inre zon, som ej bör få beträdas av obehöriga

och som därför icke kan utnyttjas för annat ändamål än för anläggningens

behov, samt en yttre zon, vilken icke behöver underkastas lika rigorösa

föreskrifter. Med avseende å den yttre zonen erfordras i huvudsak blott

bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra uppkomsten av sådan alltför

tät eller olämpligt utformad bebyggelse, som försvårar en snabb evakuering.

Det markområde, som ingår i den inre skyddszonen, bör anläggningens

innehavare undantagslöst förvärva med äganderätt. Att så sker bör övervakas

i samband med tillståndsgivningen enligt atomenergilagen, och i

samma ordning torde erforderliga föreskrifter kunna givas angående skyldighet

för anläggningens innehavare att hålla området inhägnat, att uppsätta

varningstavlor in. m. Markförvärvet bör, såsom tidigare anmärkts,

vid behov kunna ske medelst expropriation.

Inom den yttre zonen, där man icke behöver räkna med någon överhängande

fara för strålningsskador, finns ej något hinder för att marken

under normala förhållanden användes t. ex. för skogsbruk eller jordbruk.

Någon anledning för anläggningens innehavare alt förvärva mark inom

detta område med äganderätt föreligger därför i regel icke. Tvärtom är

det ur allmänekonomisk synpunkt önskvärt, att marken i största möjliga

2 Diliang till riksdagens protokoll i''J58. Ds(ant. 3 avd. Nr B 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

omfattning tages i bruk för andra produktiva ändamål. Vad som erfordras

ur skyddssynpunkt är blott en möjlighet att reglera uppkomsten av bebyggelse

inom området.

Bebyggelseregleringen kan, såsom framhållits i promemorian, tänkas ske

på två olika sätt. En möjlighet är att marken -— vid behov med anlitande

av expropriation — belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse.

En annan möjlighet är att frågan regleras genom en lagbestämmelse

av innebörd att bebyggelsen inom det område, som är i fråga, göres beroende

av myndighets tillstånd.

Den metod för bebyggelsereglering, som består i att anläggningens innehavare

förskaffar sig servitutsrätt till det kringliggande markområdet, har

flera fördelar framför den andra metoden. Den är effektiv, den fordrar

icke någon mera ingående övervakning eller annan insats från myndigheternas

sida, den garanterar markägarna full ersättning för intrång och

den medför i allmänhet icke någon risk för dem att lida förluster genom

förbiseende av gällande föreskrifter. Särskilt väl lämpar den sig för sådana

fall, då det från början står klart, att icke någon som helst bebyggelse

eller i allt fall icke någon bostadsbebyggelse kan tillåtas uppkomma inom

ett visst område. Jag förutsätter att metoden konsekvent bör komma till

användning, när detta villkor kan anses uppfyllt, och att tillsynsmyndigheten

övervakar att så sker. Genom de av mig förordade ändringarna i expropriationslagen

skapas möjlighet att vid behov pålägga servitut även

mot markägarens bestridande.

Det nu anförda innebär emellertid icke att behovet av bestämmelser om

tillståndstvång för rätt att bebygga mark i närheten av atomenergianläggningar

bortfaller. Jag har tidigare framhållit att man f. n. icke har någon

möjlighet att exakt bedöma hur stora skyddsområdena bör vara och att

man därför av säkerhetsskäl nödgas tills vidare räkna med större skyddsområden

än som framdeles torde visa sig nödvändiga. Bortsett härifrån är

förhållandena i många, kanske de flesta fall sådana att bebyggelse mycket

väl kan tillåtas uppkomma inom skyddsområdet, låt vara i begränsad omfattning.

I så fall kan av anläggningens innehavare icke skäligen fordras

att området belägges med servitut, som innebär totalt förbud mot bebyggelse.

Detta kan f. ö. vara mindre lämpligt även ur allmänekonomisk synpunkt.

Jag anser därför, att vid sidan av möjligheten att införa bebyggelseförbud

medelst servitut bör gälla en generell lagregel av innebörd, att byggnad

icke utan särskilt tillstånd får uppföras inom området omkring en

atomenergianläggning.

Någon anledning att — såsom i ett remissyttrande föreslagits — utvidga

bestämmelserna att gälla även andra åtgärder än nybyggnad föreligger enligt

min uppfattning icke.

Däremot bör bestämmelserna — i likhet med de föreslagna nya expropriationsrättsliga

reglerna — gälla icke blott atomreaktorer utan även andra

anläggningar för atomindustrien.

Tillståndsgivningen synes, i överensstämmelse med vad som enligt bygg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

nadslagen gäller i andra likartade fall, böra ankomma på länsstyrelsen

med rätt för den centrala tillsynsmyndigheten att hos Kungl. Maj :t överklaga

beslut varigenom tillstånd beviljas. Härutinnan föreslås alltså icke

någon ändring i promemorieförslaget.

De nu förordade nya lagreglerna torde, i överensstämmelse med vad som

förutsatts i promemorian, böra få sin plats i anslutning till de nuvarande

bestämmelserna i 81 och 82 §§ byggnadslagen om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret eller luftfarten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om ersättning till markägare i

anledning av den föreslagna regeln om tillståndstvång för byggande i närheten

av atomenergianläggningar.

Det finnes icke någon allmän lagregel eller rättslig princip om rätt

för markägare till ersättning i anledning av lagregler eller administrativa

påbud, som inskränker möjligheterna för markägare och andra att utnyttja

sin egendom på sätt som eljest varit möjligt. Såsom exempel kan nämnas,

att någon rätt till ersättning i allmänhet icke inträder vare sig då nybyggnadsförbud

införes enligt bestämmelserna i byggnadslagen eller byggnadsrätten

inom ett planlagt område begränsas t. ex. genom bestämmelser om

hushöjd eller våningstal. De mera speciella ersättningsregler, som finnes,

är motiverade av skälighetshänsyn och har i allmänhet begränsats att avse

sådana fall, då intrånget är mera betydande samt leder till avsevärd och

påtaglig ekonomisk förlust för den enskilde. Ett exempel på dylika speciella

lagregler erbjuder den förut refererade bestämmelsen i 83 § byggnadslagen.

Liknande regler återfinnes i lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda

vägar, strandlagen, naturskyddslagen m. fl. författningar.

De nu angivna principerna gäller emellertid blott i fall, då ingripande sker

i det allmännas intresse. Då ingripandet, såsom i förevarande fall, dessutom

har till ändamål att skapa förutsättningar för privat företagsamhet, ligger

det kanske närmare till hands att ersättningsreglerna utformas i anslutning

till vad som gäller i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare i

allmänhet.

En bedömning efter de allmänna regler, som anses gälla inom grannelagsrätten,

är emellertid knappast ägnad att ge något för markägarna

gynnsammare resultat. Det torde få anses fastslaget, att en fastighetsägare

icke kan påräkna ersättning för olägenheter genom t. ex. immissioner, som

härrör från driften på en grannfastighet, med mindre olägenheterna överstiger

ett visst, icke alltför ringa mått (den s. k. toleranspunkten).

Ett annat jämförelseobjekt erbjuder ersättningsreglerna i expropriationslagen

och andra författningar med expropriationsrättsligt innehåll. Vid sådan

upplåtelse av servitut eller annan särskild rätt till fastighet, som sker

med stöd av dylika författningar, gäller som allmän regel, alt markägaren

får ersättning för varje intrång, som orsakas av upplåtelsen. Det bör emellertid

redan nu anmärkas, att en jämförelse med dessa bestämmelser haltai

bl. a. i det hänseendet, att ett tillståndstvång av den karaktär, som här för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

ordats, i motsats till ett bebyggelseservitut icke i och för sig innebär några

inskränkningar i möjligheterna att utnyttja marken.

En skälig lösning av ersättningsfrågan torde enligt min mening icke

kunna uppnås annat än genom en kompromiss mellan de nu antydda synpunkterna.

I princip bör markägaren anses berättigad till ersättning av

anläggningens innehavare för det intrång, som förorsakas honom genom

att han förhindras att nyttja sin mark på sätt som eljest skulle ha skett.

Vid utformningen av ersättningsreglerna bör emellertid beaktas, att det

allmännas intresse av att skydda befolkningen för faror jämte ovissheten

om dessas omfattning i många fall leder till en mera omfattande reglering,

än som ur anläggningsinnehavarens synpunkt kan framstå såsom rimlig.

Enbart den omständigheten att tillståndstvång införes för rätt att bebygga

ett visst område kan icke i och för sig anses utgöra ett sådant intrång,

som bör berättiga till ersättning. En skadevärdering på förhand är

i regel icke möjlig, eftersom omfattningen av skadan helt beror på hur

tillståndsgivningen handhaves. Motivet för att införa ett system med tillståndstvång

jämsides med metoden att belägga marken med servitut består

— såsom förut framhållits — till stor del just i svårigheterna att med

nuvarande begränsade erfarenheter bedöma, i vilken omfattning bebyggelse

framdeles kan tillåtas uppkomma i närheten av atomenergianläggningar.

En lagregel av innebörd att skadevärderingen uppskjutes till den tidpunkt,

då skadan faktiskt inträffat, kan icke anses strida mot markägarnas berättigade

intressen. Ersättningsregeln bör därför utformas efter denna princip.

För att ersättning skall utgå bör vidare gälla, att inskränkningarna i

möjligheterna att bebygga marken är av ekonomisk betydelse för markägaren,

d. v. s. att egendomen ger ett sämre ekonomiskt utbyte och därför

i ägarens hand har ett lägre värde än om han fått utnyttja den fritt.

Vad som kan bli föremål för tvekan är i huvudsak blott om ersättningsregeln

bör begränsas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i

83 § byggnadslagen, d. v. s. så att ersättning utgår endast i fall då inskränkningen

i bebyggelserätten leder till att marken kan utnyttjas blott på sätt

som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller om rätt

till ersättning skall föreligga utan dylik begränsning.

Ur rent ekonomisk synpunkt torde det icke vara av alltför stor betydelse,

vilkendera lösningen som väljes. Om bebyggelse ej medgives i önskad omfattning,

torde förhållandena i regel vara sådana, att ersättning kommer

att utgå i båda fallen. Erfarenheterna från tillämpningen av den nuvarande

bestämmelsen i 83 § byggnadslagen och liknande regler i andra författningar

ger icke vid handen, att de skulle leda till att intrång av nämnvärd betydelse

ej blir ersatt. Däremot har bestämmelserna otvivelaktigt den verkan,

att de underlättar frivilliga uppgörelser i fall, då intrånget är av måttlig

omfattning, och förhindrar processer om praktiskt betydelselösa ersättningsbelopp.

För min del skulle jag av principiella skäl närmast vara böjd för alt i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år i958

21

detta fall förorda att ersättning förklaras skola utgå utan den nyss angivna

begränsningen, om man behövde räkna med att skyddsområden av ifrågavarande

karaktär verkligen kommer att visa sig behövliga för all framtid.

Det är emellertid väl tänkbart att denna extra skyddsåtgärd i längden

kommer att visa sig obehövlig och att bebyggelse framdeles kommer att

kunna tillåtas i betydligt större omfattning än vad man nu nödgas räkna

med. Vid sådant förhållande torde de föreslagna nya reglerna få anses i övervägande

grad motiverade av det allmänna intresset att icke underlåta något,

som kan tjäna att skydda befolkningen, och alltså icke såsom tillkomna

i anläggarnas intresse. Till stöd för denna mening talar också det förhållandet,

att knappast något företag för utvinning av atomenergi ännu kan

kalkylera med någon avsevärd ekonomisk vinst utan snarast har karaktär

av en i det allmännas intresse bedriven experimentverksamhet.

Jag förordar därför att de ersättningsregler, som enligt 83 § byggnadslagen

gäller vid förbud mot bebyggelse med hänsyn till militär anläggning

eller flygfält, göres tillämpliga även i nu förevarande fall. Jag vill dock

härvid framhålla, att denna lösning icke under alla förhållanden bör betecknas

som definitiv. Skulle utvecklingen gå därhän, att regeln visar sig

ge ett mindre tillfredsställande resultat, bör en lagändring övervägas.

Genom det nu anförda har jag som min mening uttalat, att reglerna om

skyddsområden kring atomreaktorer i stora drag bör följa de linjer som

angivits i de vid promemorian fogade förslagen till ändringar i byggnadslagen

och byggnadsstadgan. Dock anser jag, att dessa bör jämkas i vissa

hänseenden. Redan i det föregående har jag uttalat mig för att bestämmelserna

om skyddsområden får en sådan avfattning, att de blir tillämpliga

på alla anläggningar för atomindustrien och alltså icke enbart på atomreaktorer.

Beskrivningen av skyddsområdet — vilken givetvis icke kan gå

ut på att exakt definiera dess omfattning — torde böra jämkas så, att det

klart framgår, att därmed avses hela det område, inom vilket man i praktiken

behöver räkna med någon risk för skadlig strålning. Däremot lärer

i detta sammanhang böra bortses från annan eventuellt tänkbar menlig

inverkan än sådan som sammanhänger med strålningsrisken. Vissa redaktionella

ändringar torde också böra företagas i förslagen.

Departementschefen har slutligen föreslagit, att de föreslagna författningsändringarna

skall träda i kraft den 1 januari 1959.

Lagrådsbeliandlingen

Ivungl. Maj:t beslöt den 14 mars 1958 inhämta lagrådets utlåtande över

i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden samma dag intagna

förslag till dels lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation, dels lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr

385 )J

1 De till lagrådet den 14 mars 1958 remitterade förslagen var — frånsett dels några redaktionella

jämkningar i förslaget till lag angående ändring i expropriationslagen, dels ikraftträdandebestämmelserna

— likalydande med de å sid. 1—!5 härovan intagna med 1) och 2) betecknade lagförslagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

Lagrådet yttrade den 26 mars 1958:

Skadlig strålning från atomenergianläggning lärer enligt grannelagsrättsliga

regler vara att hänföra till otillåten immission, om den icke är av helt

underordnad betydelse. Huruvida enbart risk för sådan strålning kan likställas

med immission är mera tveksamt. Det synes emellertid icke uteslutet, att

ingripande enligt den allmänna grannelagsrätten kan ske mot den som utnyttjar

sin mark för sådan anläggning som innebär speciella risker för omgivningen.

Risken för skadlig strålning kan t. ex. medföra, att en rörelse

måste nedläggas eller att bostäder övergivas.

Om en atomenergianläggning anses påkalla att ägarna av kringliggande

mark åläggas särskilda begränsningar i möjligheterna att utnyttja denna, är

det enligt lagrådets mening tydligt, att dessa begränsningar måste anses ha

tillkommit i anläggningens intresse — för att denna skall kunna komma till

stånd -—- och att anläggningens innehavare bör gottgöra markägaren dennes

förlust åtminstone i den mån den överstiger det intrång som han enligt

grannelagsrätten är pliktig att tåla. Lagrådet måste sålunda taga avstånd

från den synpunkten, att ersättning skulle vara mindre motiverad därför att

de av anläggningen påkallade begränsningarna avse att skydda befolkningen

mot hälsofara. En annan sak är att alla måste till en viss grad lämpa sig efter

nya former för näringslivet, kommunikationer o. d. utan att kunna göra anspråk

på ersättning för olägenheter därav. Med hänsyn till den ovisshet som

råder i frågan vilka skyddszoner som på längre sikt komma att anses behövliga

kring atomenergianläggningar och då de ersättningsregler som byggnadslagen

innehåller torde, i de hänseenden som där avses, ge utrymme för

en tillämpning som ansluter till den allmänna grannelagsrätten anser lagrådet

likväl den föreslagna regleringen kunna godtagas i avvaktan på ytterligare

erfarenheter.

Två av lagrådets ledamöter, justitierådet Hagbergh och regeringsrådet

Klackenberg, var till viss del av skiljaktig mening och yttrade bl. a.:

Det kan ifrågasättas om den i förslaget till ändring i bijggnadslagen valda

metoden att förhindra eller begränsa nybyggnad inom den yttre riskzonen

vid en atomenergianläggning är den ur olika synpunkter lämpligaste. Enligt

förslaget skall detta syfte inom planlagt område tillgodoses genom att byggnadsnämnd

vid prövning av individuella ansökningar om lov till nybyggnad

enligt direktiv från den i atomenergiiagen omförmälda tillsynsmyndigheten

(delegationen för atomenergifrågor) beaktar risken för skadlig strålning. När

sådan risk föreligger, skulle byggnadsnämnd icke äga lämna byggnadslov,

utan för nybyggnad skulle enligt det föreslagna andra stycket av 81 § krävas

länsstyrelsens medgivande. Beträffande rena landsbygden, där skyldighet att

söka byggnadslov icke gäller, skulle länsstyrelsen genom förordnande jämlikt

121 § andra stycket byggnadslagen äga införa krav på tillstånd av byggnadsnämnd

för nybyggnad inom riskområdet. Byggnadsnämnd skulle dock

icke själv kunna ge sådant tillstånd, utan härför skulle krävas medgivande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B t år 1058

23

av länsstyrelsen. Nu nämnda bestämmelser ha utformats i nära anslutning

till gällande förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten,

utan att därvid beaktats att prövningen huruvida viss nybyggnad åsamkar

försvaret eller luftfarten avsevärt men merendels har en individuell karaktär,

som lämpligen kan bedömas vid den sedvanliga byggnadslovgivningen,

medan nybyggnad »inom område i närheten av atomreaktor eller annan

atomenergianläggning, varest risk kan antagas föreligga för skadlig strålning

från anläggningen» enligt förslaget skulle kräva länsstyrelsens medgivande.

Det finnes i sistnämnda fall icke mycket utrymme för en prövning av

byggnadsnämnden. Något sakligt skäl att lösa de förevarande problemen efter

samma linjer som frågan om bebyggelse till hinder för försvaret eller

luftfarten torde över huvud knappast föreligga. Helt skilda utgångspunkter

gälla för inskränkningarna av bebyggelsen.

Det enligt förslaget åsyftade individuella prövningsförfarandet synes vara

administrativt onödigt tungrott. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det ej anses

tillfredsställande att enskilda markägare icke kunna få bindande besked,

huruvida nybyggnad må ske, förrän i samband med prövning av ansökan om

byggnadslov. En administrativ förhandsprövning av de erforderliga inskränkningarna

av bebyggelsen inom den yttre riskzonen torde — trots den ovisshet,

som enligt remissprotokollet råder i den fackmässiga bedömningen av

hur långt risken för skadlig strålning sträcker sig, och det i remissprotokollet

antydda önskemålet att i möjlig mån uppskjuta skadevärderingen —- vara

att föredraga ur allmän och enskild synpunkt. Även med hänsyn till det allvarliga

intrång, som bebyggelseinskränkningarna kunna innebära för markägare,

synes det allmänna icke böra undandraga sig en dylik administrativ

prövning. Atomenergianläggningarna lära väl bli av sådana dimensioner och

till sitt antal så ringa, att det icke kan anses bli administrativt alltför betungande

att vid varje anläggnings tillkomst i ett sammanhang pröva, var

gränserna för riskområdet geografiskt skola dragas och vilka inskränkningar

i nybyggnadsverksamheten som äro erforderliga. I ett i förväg fattat beslut

böra sålunda huvuddragen av dylika inskränkningar angivas, exempelvis

om bebyggelse av viss karaktär kan medgivas och om olika inskränkningar

skola gälla inom skilda delar av riskområdet. Ovissheten i den fackmässiga

bedömningen av strålningsriskerna kan föranleda att besluten göras

tidsbegränsade. Någon erinran mot att lägga beslutanderätten i dylikt hänseende

hos länsstyrelsen synes icke vara att göra, om det föreskrives att besluten

skola fattas efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi alt ändringarna i byggnadslagen

utformas så, att de i vart fall icke utesluta eu administrativ prövning

av förut angiven karaktär. I

I anledning av förenämnda båda yttranden anförde departementschefen

den 28 mars 1958:

Lagrådet har icke påyrkat någon ändring i de remitterade förslagen. De

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

synpunkter, som två lagrådsledamöter framfört på utformningen av vissa

bestämmelser i byggnadslagen, torde bli föremål för övervägande i samband

med pågående översyn av nämnda lag. Vissa redaktionella jämkningar torde

böra vidtagas i det under 1) angivna lagförslaget.

Sedan propositionen nr 149 till åreits förra riksdag förfallit, beslöt Kungl.

Maj :t därefter den 6 juni 1958 att inhämta lagrådets utlåtande över de härovan

intagna med 1) och 2) betecknade lagförslagen. Lagrådet lämnade

samma dag förslaget till lag om ändring av expropriationslagen utan erinran.

Beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen erinrade

justitierådet Iiagbergh och regeringsrådet Klackenberg om sitt härovan

återgivna yttrande den 26 mars 1958.

Utskottet

Oaktat utvecklingen på teknikens område numera gjort det möjligt att

klyva atomer och tillvarataga den energi som därvid frigöres, är likväl kunskapen

om dessa processer ännu ofullständig, och det är tydligt, att man

ännu under lång tid måste räkna med att all verksamhet inom detta område

kommer att vara förenad med betydande risker. Samtidigt är det emellertid

uppenbart att exploateringen av denna nya energikälla bör stödjas och uppmuntras.

Sedan dessa spörsmål efter det senaste världskriget fått praktisk aktualitet,

har den svenska expropriationslagstiftningen icke ändrats med

tanke på att särskilt tillgodose behovet av mark för atomenergianläggningar.

Redan med gällande rätt föreligger i åtskilliga lägen möjlighet att genom

expropriation förvärva mark, som erfordras för en dylik anläggning.

Det har dock visat sig att nuvarande lagstiftning icke i alla lägen tillgodoser

föreliggande behov; särskilt har detta visat sig vara fallet vid planeringen av

sådana anläggningar som skall producera värme.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag att möjlighet öppnas att erhålla

expropriation för atomenergianläggning liksom för skyddsområde däromkring.

Mot det sätt varpå föreliggande lagstiftning utformats har utskottet

ej funnit anledning till uttalanden i vidare mån än vad som framgår av

det följande.

Såsom ett av motiven vid tillkomsten av förevarande lagstiftning har angivits

behovet att vinna klarhet om innebörden av de bestämmelser, som

reglerar rätten att innan expropriation skett få beträda annans mark för

att där verkställa förundersökning.1

Innan en atomenergianläggning kan komma till stånd, är det i regel nödvändigt

att göra tämligen omfattande undersökningar av den mark, där anläggningen

skall uppföras. Bland de arbeten som därvid ifrågakommer har

1 Propositionen nr 149 vid årets förra riksdag s. 12.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

nämnts borrningar i marken och seismiska undersökningar. \ id de senar^

avfyras vid eller strax under markytan sprängladdningar om — enligt uppgift

från vattenfallsstyrelsen — vanligen mellan ett och fyra hektogram

nitrolit eller — vid sprängningar i vatten — borelit. Genom att mäta de

vibrationer, som vid sprängningarna uppstår i omgivningen, kan fastställas

bl. a. avståndet till fast berggrund och förekomsten av sprickor i berg.

I propositionen diskuteras huruvida rätten att efter medgivande av länsstyrelse

göra förundersökning å annans mark jämväl skall anses innefatta

rätt att gräva, borra eller utföra för seismiska undersökningar erforderliga

sprängningar å annans mark. 71 § expropriationslagen talar om rätt att för

expropriation upprätta karta eller eljest verkställa nödig förundersökning å

annans fastighet. Departementschefen har som sin mening uttalat att borrningar

och seismiska undersökningar, om de utföres med nödigt hänsynstagande

till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Såsom

vattenfallsstyrelsen i sitt remissyttrande påpekat har motsvarande bestämmelse

i vattenlagen (14 kap. 5 §) tolkats på annat sätt i två av Kungl. Maj:t

den 27 juni 1957 avgjorda besvärsmål, vari ett kraftverksbolags ansökningar

att i samband med förundersökning för kraftverksbyggen få utföra seismiska

jorddjupsbestämningar medelst sprängningar lämnats utan bifall.

Dessa båda avgöranden synes i viss utsträckning ha uppfattats såsom prejudikat.

Med hänsyn till behovet att i samband med förundersökning kunna

göra även seismiska undersökningar har vattenfallsstyrelsen hemställt, att

gällande bestämmelser i ämnet måtte förtydligas och utformas på ett sådant

sätt att det klart framgår, att rätt att göra förundersökning även omfattar

rätt att göra seismiska undersökningar.

Då den seismiska undersökningsmetoden här i landet varit i allmänt bruk

endast omkring tio år, är det naturligt att spörsmålet, huruvida 71 § expropriationslagen

och motsvarande bestämmelser i åtskilliga andra lagar skall

anses omfatta även rätt att i samband med förundersökning företaga seismiska

undersökningar, knappast låter sig omedelbart besvara genom ett studium

av lagar och förarbeten.

Det framgår dock att man vid avfattningen av 71 § expropriationslagen

räknat med att uppkommande skador skulle vara av obetydlig omfattning

och enkel beskaffenhet.1 I de fall ifrågavarande sprängningar företages på

platser, som ligger avsides från bebyggelse och annan värdefullare egendom,

synes det utskottet sannolikt alt uppkommande skador kommer alt

hålla sig inom nyss angivna gränser. I andra fall, särskilt när fråga är om

sprängning i eller i närheten av vatten, kan det möjligen tänkas att sådana

skador, som icke rymmes inom angivna gränser, kan uppkomma.

I likhet med departementschefen anser utskottet att spörsmålet bör kunna

överlämnas åt avgörande i praxis. Oavsett vilken tolkning som vid tilllämpningen

skall ges åt gällande rätt är det ett allmänt intresse att rätten

till förundersökning icke ges för snäva gränser. Om så sker kan nämligen

den i vars intresse undersökningarna sker många gånger komma i en svår

> NJA 1918 avd. II s. 267.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

situation genom att andra lagliga möjligheter ej står honom till buds. Läget

torde ofta vara sådant att rätt till expropriation eller inlösen av undersökningsområdet

icke föreligger, bortsett från att dylikt förfarande i

regel skulle komma att i avsevärd mån försena undersökningen. Det s. a. s.

normala tillvägagångssättet är naturligtvis att inhämta fastighetsägarens

medgivande. Emellertid är ej heller detta tillvägagångssätt alltid användbart,

särskilt icke, då marken är samfälld för flera fastigheter, vilket ofta

nog är fallet just på sådana platser där förundersökningar behöver göras.

Är delägarna talrika medför det i regel mycket stora svårigheter att inhämta

varje delägares samtycke. Skulle det visa sig att spörsmålet om omtattningen

av rätten till förundersökning i praxis ej kan få en lösning som

tillfredsställer de olika intressen, som föreligger i dessa frågor, bör saken

utan dröjsmål göras till föremål för lagstiftning.

Utskottet vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på det förhållandet

att den, som lider skada till följd av förundersökning enligt expropriationslagen

och därför vill kräva ersättning, är hänvisad att utföra sin talan

vid allmän domstol och därmed är underkastad rättegångsbalkens regler om

rättegångskostnader. Det torde böra övervägas — i vart fall vid

en genom lagstiftning genomförd utvidgning av förundersökningsbegreppet

— att låta expropriationslagens för den skadelidande förmånligare regler i

fråga om möjligheterna att få ersättning för rättegångskostnader gälla även

i hithörande fall.

I frågan på vilket sätt bebyggelsen i närheten av en atomenergianläggning

skall regleras hyser utskottet sympatier för den

metod, som härutinnan närmare förordats av två av lagrådets ledamöter (sid.

22 f. ovan). Den i propositionen förordade lösningen överensstämmer emellertid

med den ordning, som redan gäller vid reglering av bebyggelse med

hänsyn till försvaret och luftfarten. De svårigheter och olägenheter som

ifrågavarande lagrådsledamöter pekat på, torde vara tillfinnandes även i

samband med nämnda slag av reglering och på dessa områden ha större och

mera allmän räckvidd. Utskottet finner det angeläget att dessa frågor i samband

med det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen erhåller

en positiv lösning. I avvaktan på detta förslag anser utskottet att den

av departementschefen förordade lösningen kan godtagas.

I detta ärende har flera olika fall av ersättningsfrågor aktualiserats. Vad

till en början angår expropriationsersättningen har departementschefen

föreslagit att denna skall bestämmas efter samma grunder,

som eljest gäller vid expropriation, vilket innebär att ersättning utgår för

den avträdda egendomens eller rättighetens fulla värde och utan någon förhöjning

därav. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

tolk har under åberopande av vattenlagens bestämmelser om inlösen föreslagit

att ersättning i princip bör utgå med 150 procent av eljest utgående

belopp. Detta har departementschefen sagt sig icke kunna förorda. I motionerna

I: B 187 och II: B 240 har framhållits att atomenergianläggningarna

till sin allmänna karaktär står vattenkraftanläggningarna nära. Lag
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr B l år 1958

stiftningen tillgodoser för båda kategorierna även privatekonomiska intressen.

Då ersättningarna med hänsyn härtill i fråga om vattenkraftanläggningar

bestämts till 150 procent är det enligt motionärerna svårt att motivera

andra regler för atomenergianläggningar.

Det lagrum som av motionärerna och nyssnämnda remissinstanser åsyftas

torde vara 9 kap. 48 § vattenlagen. Enligt denna paragraf jämförd med 49

och 50 §§ gäller i huvudsak följande. Om annans fasta egendom eller vissa

särskilt uppräknade rättigheter tages i anspråk genom inlösen enligt vattenlagen

skall ersättning utgå med 150 procent. Föreligger icke något av de

särskilt uppräknade fallen skall ersättningen bestämmas till fulla värdet

utan någon förhöjning. Sistnämnda regel gäller även för vissa fall då ingreppet

sker för allmänt ändamål.

Vad motionärerna anfört i denna del föranleder utskottet att undersöka,

varför vattenlagen intager denna från svensk expropriationsrätt i övrigt avvikande

ståndpunkt.

Regeln att ersättning skall utgå med 150 procent av värdet har gammal

hävd i vattenlagstiftningen och synes första gången ha införts genom Kungl.

förordningen den 20 januari 182b om utrivning av vattenverk, vilka genom

uppdämning skada jord och förhindra dess odling. Bakgrunden till denna

förordning är följande.1 Klagomål hade anställts däröver att ägare av lagligen

anlagda vattenverk genom dämning kunde saklöst åstadkomma översvämningar

och skadegörelse å ovanför liggande mark. Genom 1824 års

förordning avsåg man att förhindra detta, vilket skedde genom föreskrift

att vattenverkets ägare ålades att finna sig i att verket ändrades eller utrevs.

Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll hade tidigare förekommit i

den svenska rätten, men detta torde ha varit första gången man införde expropriationsrätt

till förmån för enskild.2 Vid ifrågavarande tid var emellertid

uppfattningen om äganderätten såsom »okränkbar och helig» ännu så

stark att man ansåg att den av ingreppet drabbade borde ha ersättning ej

blott för skadan utan med hälften därtill.

Bestämmelsen i 1824 års förordning överfördes till 1879 års lag om dikning

och annan avledning av vatten och motiverades då på följande sätt.3

Den rättsgrund, som bjuder skyldighet för den enskilde att underordna

sin fördel under det allmännas och att förty nöjas med ersättning inom de

gränser staten bestämmer, kan således ej med samma giltighet åberopas vid

enskilda företag, och vid dessa bör derföre den, som lider tvånget, vara, så

vidt möjligt är, skyddad för all annan uppoffring än den, som ligger i sjelfva

det tvungna afträdandet. Han bör således bekomma full godtgörelse eller

--- — så stor ersättning alt den kan anses svara ej blott emot den afhända

egendomens allmänna värde, utan äfven emot dess särskilda, af egaren billigtvis

beräknade och förväntade. Då nu emellertid detta värde för egaren

ofta kan vara bestämdt genom individuella förhållanden hvilka ej alltid kunna

genom direkt bevisning ådagaläggas, och —- hvad särskild t vattenverk

angår — någon sådan jemförelsegrund, som den i expropriationslagen för
1

Holmbäck, Föreläsningar, del III, 1941, s. 6

2 Naumans tidskrift 1872 s. 437.

• NJA 1879 avd. II nr 1 s. 43.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

utsatta, mången gång torde saknas, synes i förevarande fall det angifna

syftemålet bäst vinnas genom att i lag stadgas en viss förhöjning öfver värdet.

Motsvarande bestämmelser inflöt också i andra författningar av vattenrättsligt

innehåll, varom närmare hänvisas till NJA 1919 avd. II s. 326. Vid

tillkomsten år 1918 av den nu gällande regeln i vattenlagen anfördes till motivering

följande.

I första hand fästes avseende vid, huruvida genom skada å fast egendom

sker inskränkning i möjligheten av dess framtida utveckling till ökad produktivitet

eller icke. År det förra händelsen, föreskrives 150 procent ersättning,

i annat fall 100 procent. I enlighet med denna princip skall det bebyggda

strömfallet ävensom jord och---fiske gottgöras med förhöjt

belopp, självständiga byggnader av annat slag än vattenverk och vad därmed

jämställes samt vattenställen och dylika förmåner, som ingenting

avkasta, ävensom lös egendom och skada av övergående natur betalas endast

med 100 procent.

Även om principen om ersättning med 150 procent först påträffas inom

vattenrättens område och i dag — bortsett från gruvrätten, varom mera

nedan — icke synes förekomma utanför detta speciella område, har principen

likväl tidvis haft betydligt vidsträcktare tillämpning. Då vårt land år

1855 fick sin första expropriationslag föreskrevs däri att ersättning med

150 procent skulle vara regel. Lagen hade särskilt stor betydelse för järnvägsbyggandet

men den föreskrivna ersättningsregeln visade sig bli för betungande

för järnvägsägarna. I den nya expropriationsförordning som antogs

år 1866 bestämdes, att ersättning blott skulle utgå efter fulla värdet,

varigenom förhöjningen med 50 procent således togs bort. Då 1866 års förordning

år 1917 ersattes med den nu gällande expropriationslagen lämnades

principen om ersättning efter fulla värdet utan förhöjning orörd.

Vid tvångsavhändelser enligt elektricitetslagen gällde enligt lagens ursprungliga

lydelse av år 1902 att ersättning skulle utgå med 150 procent. Om

expropriationen skedde för kronans räkning skulle dock ersättningen motsvara

100 procent. Föreskriften om förhöjning avlägsnades ur lagen år

1941.1

Såvitt utskottet har sig bekant gäller principen om ersättning med 150

procent för närvarande — bortsett från vattenlagen — ej annorstädes än i

gruvrätten. Vid tillkomsten av 1938 års gruvlag infördes i 37 § såsom en

nyhet principen om ersättning med 150 procent. Detta var emellertid föranlett

av alldeles speciella skäl, i det att man avsåg att bereda jordägaren viss

kompensation för att hans ställning i andra hänseenden genom nämnda

lagstiftning försämrades.

På grundval av det nu sagda anser sig utskottet kunna uttala att principen

om ersättning med förhöjt belopp icke står i överensstämmelse med den

svenska expropriationslagstiftningens allmänna grundsatser. Det förhållandet

att vattenlagen i denna fråga intager en annan ståndpunkt beror på

särskilda och historiska förhållanden. Varken dessa eller andra omständig- 1

1 NJA 1941 avd. II s. 524 f; prop. nr 317/1941 s. 27.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

29

heter — t. ex. den att atomenergianläggningar i likhet med vattenkraftanläggningar

kan komma att producera elektricitet — kan gärna åberopas till

stöd för den ifrågavarande principens utvidgning också till andra lagstiftningsområden,

varest tvångsavhändelser kan förekomma. Då dessa frågor

diskuteras bör det ej heller förbises, att expropriationslagens liksom vattenlagens

ersättningsregler icke är inskränkta endast till ersättning för värdet

av avstådd mark utan också omfattar ersättning för annan skada som genom

expropriationen vållas fastighetsägaren. Omfattar expropriationen endast

en del av en fastighet, skall vidare ersättning lämnas för det intrång

som därav vållas å återstoden. — Utskottet finner på ovan anförda skäl

ej anledning att för närvarande tillstyrka motionärernas hemställan i förevarande

del. Utskottet vill emellertid icke motsätta sig att förevarande ersättningsfrågor,

om förhållandena så påfordrar, i framtiden upptages till

övervägande i därför lämpat sammanhang.

Förutom genom själva expropriationen kan skador och intrång — och

som följd därav ersättningsanspråk — tänkas uppkomma dels genom den

bebyggelsereglering, som genom de föreslagna ändringarna i byggnadslagstiftningen

skall kunna genomföras, dels genom strålning eller risk för strålning

från atomenergianläggningar såväl vid normal drift som vid störningar

i driften, dels ock genom ingrepp från myndigheters sida i samband med

exempelvis utrymning eller avspärrning av område som drabbats eller hotas

av skador från atomenergianläggning. Givetvis kan andra skadefall tänkas.

Vad först angår frågan om ersättning på grund av bebyggelsereglering

har i motionerna framhållits att denna reglering inom

den yttre skyddszonen skall ske i enlighet med byggnadslagstiftningens bestämmelser

om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

Motionärerna finner den föreslagna ordningen otillfredsställande enär

ersättningstrågorna därigenom icke kan avgöras omedelbart i samband med

atomenergianläggningens planering utan får anstå till dess nybyggnadsfrågan

för den enskilde markägaren blir aktuell. Härigenom synes också avvägningen

mellan intresset av att anläggningen kommer till stånd och det intrång

den förorsakar att skjutas på framtiden, vilket ej är tillfredsställande.

Inför man, menar motionärerna, byggnadslagstiftningens restriktiva ersättningssystem

även på detta område, avlägsnar man sig än mer från vattenlagens

regler, som bygger på principen om full ersättning för varje intrång.

Till en början må anmärkas att regleringen av nybebyggelse och annan

verksamhet inom den yttre skyddszonen förutsättes komma all ske ej blott

på grundval av bestämmelserna i byggnadslagstiftningen utan också genom

servitut. I de fall servitut tillkommer genom expropriation skall ersättning

ulga med tulla värdet. I de fall nybebyggelse kommer att regleras genom

byggnadslagstiftningen, skall ersättning utgå, om till följd av regleringen

nybyggnad ej han ske i den omfattning eller på det sätt som förut varit lilllåtet

och den drabbade fastighetsägaren i anledning härav icke kan nyttja

sin fastighet på annat sätt än som står i uppenbart missförhållande till dess

tidigare värde. Nu angivna princip överensstämmer med vad i allmänhet gäl
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

ler inom byggnadslagstiftningen. Utskottet finner därför ej skäl att tillstyrka

någon annan ordning för frågans lösning. En analogi med vattenlagen synes

i detta fall ej ligga särskilt nära till hands, särskilt som det icke är uteslutet

att omfattningen av den yttre skyddszonen i en framtid kan komma att

inskränkas. Mera närliggande förefaller en jämförelse exempelvis med de

regler som gäller då bebyggelsereglering sker med hänsyn till enskild flygplats

för allmänt bruk. Ersättningsreglerna följer då byggnadslagstiftningens

allmänna regler.

Vidkommande härefter frågan om ersättning för skador uppkomna

genom radioaktiv strålning eller förluster på grund

av risk för sådan strålning har departementschefen gjort en generell hänvisning

till de allmänna men ej lagfästa regler som finnes om immissioner och

därvid framhållit att ersättning därför icke kan påräknas, med mindre olägenheterna

överstiger ett visst icke alltför ringa mått. Lagrådet har diskuterat

huruvida även risk för skadlig strålning skall kunna medföra ersättningsskyldighet.

Lagrådet finner saken tveksam men anser det icke uteslutet att

frågan skall kunna besvaras jakande. Motionärerna upptager även detta

spörsmål och anser att här föreligger en olöst fråga.

Det är riktigt att frågan såtillvida är olöst som skriven lag ej föreligger.

Däremot finnes beträffande immissioner en tämligen fast rättssedvänja som

följes av domstolarna. Det är sålunda alls icke uteslutet att ersättning enligt

grannelagsrätten skall kunna utdömas för immissioner från atomenergianläggning.

Av vad lagrådet uttalat synes även finnas anledning att räkna

med att ersättning skall kunna utgå även då enbart risk för skadlig strålning

föreligger. På grund av ovissheten om huru ett givet skadefall vid en

framtida rättegång kommer att avgöras, föreligger dock obestridligen på

detta område en viss rättsosäkerhet.

Enligt vad utskottet inhämtat förberedes för närvarande i justitiedepartementet

tillsättandet av en utredning för undersökning av i vad mån särskilda

skadeståndsregler är behövliga beträffande skador av atomenergianläggningar,

såsom i fråga om strikt ansvar, obligatorisk ansvarsförsäkring och

sammanhängande spörsmål. Utskottet räknar med att även de här aktuella

problemen kommer att behandlas vid denna utredning.

Vad slutligen beträffar frågan om ersättning på grund av ingrepp

från myndighets sida i samband med utrymning eller

avspärrning av område, som drabbats eller hotas av skador från atomenergianläggning,

har i motionerna påpekats att det kan bli erforderligt att ålägga

befolkningen inom det yttre skyddsområdet skyldighet att utrymma området.

I vilken mån skyldigheten att underkasta sig dylikt intrång kan grunda

rätt till ersättning är enligt motionärerna ovisst. I detta ämne hänvisar

utskottet till vad chefen för inrikesdepartementet statsrådet Johansson anfört

till statsrådsprotokollet den 13 december 1957 i samband med Kungl. Maj:ts

beslut samma dag att bemyndiga inrikesministern att tillkalla en sakkunnig

jämte experter för utredning av frågan om åtgärder för att skydda allmänheten

mot skador av radioaktiv strålning i samband med allvarligare driftstörningar

vid atomenergianläggningar, m. m. Statsrådet anförde bl. a.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958

31

Åtskilliga lagstiftningsfrågor synes kräva beaktande under utredningen.

Lagstiftning torde sålunda i första hand bli nödvändig för att utrusta myndigheterna

med sådana befogenheter att de vid behov kan beordra åtgärder

av allmän räckvidd, såsom alarmering av befolkningen inom områden som

belagts eller väntas bli belagda med radioaktivt stoft, temporärt förbud att

nyttja vattentäkter och vissa födoämnen eller beordrande av utrymning och

avspärrning. Särskilda bestämmelser torde också erfordras rörande skyldighet

för myndigheter och enskilda att i olika hänseenden medverka till

att lindra skadeverkningarna av händelser, varom här är fråga. — Det är ej

meningen att utredningen skall omfatta frågor om ersättning åt den som lidit

skada i följd av atomenergiverksamhet i vidare mån än då fråga är om

ianspråktagande av egendom eller arbetskraft.

Från inrikesdepartementet har inhämtats att utredningsman förordnats

den 27 februari 1958- Utskottet hoppas att utredningen snabbt skall leda till

resultat.

Vad härovan anförts om påbörjade eller planerade utredningar utesluter

självfallet icke att utvecklingen på samtliga de områden, som beröres av förevarande

proposition även i fortsättningen bör följas med den allra största

uppmärksamhet. De föreslagna lösningarna är i flera fall och måste av naturliga

skäl ha karaktär av provisorier — detta gäller särskilt de delar av

propositionen som avser ändringar i byggnadslagstiftningen, inbegripet frågan

om grannelagsrättens tillämplighet. Utskottet räknar med att hittillsvarande

lagstiftning på atomenergiens område efter hand kan komma att

avlösas av en mera omfattande och fullständig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

A. antaga de vid propositionen fogade lagförslagen;

B. till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen vid granskning

av det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om

ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) ej funnit

skäl att göra andra uttalanden än utskottet i förevarande

utlåtande upptagit; samt

C. besluta att motionerna I: B 187 och II: B 240 i den mån

de icke besvarats genom vad utskottet härovan anfört ej

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juli 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,

Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Robert Johansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Andersson i

Ryggestad, Nyberg, Nilsson i Östersund, Bengtsson i Göteborg, Grebäck och

Hedin.

'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.

681133 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.