Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
1958-07-15 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1958 B:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
1
Nr B 1
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 37, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj .t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga nedanstående vid propositionen
fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation samt 2) lag om ändring i byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385), dels ock anhållit om riksdagens yttrande över nedanstående
vid propositionen fogade förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390).
1) Propositionens förslag till
Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag
skall under särskild rubrik som framgår av det följande införas en ny paragraf,
betecknad såsom 113 §, av nedan angivna innehåll.
1 §•
(Gällande lydelse)
Fastighet, som--------
1. för befästning-----— —
16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt; eller
17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen
utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan an
-
(Föreslagen lydelse)
det nödigt:
ofullständigt jordbruk;
16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt;
17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen
utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan an
-
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1952: 689.
| Bihantj till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr B 1
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
läggning, som erfordras för yrkes- läggning, som erfordras för yrkesfisket.
fisket; eller
18. för sådan atomreaktor eller annan
atomenergianläggning, som är till
större gagn för orten eller eljest äger
väsentlig betydelse ur allmän synpunkt,
eller för skyddsområde kring
anläggning som nu nämnts.
Särskild rätt ■— ■— •— — - .— ___ sä^t
15. Särskilda bestämmelser om expropriation
för atomenergianläggningar.
113 §.
Ansökning om expropriationsrätt
för ändamål, som i 1 § 18 avses,
skall åtföljas av handlingar utvisande
att sökanden erhållit tillstånd att
uppföra anläggningen enligt vad därom
är särskilt stadgat eller gjort ansökan
om sådant tillstånd.
Är anläggningen helt eller delvis
avsedd för alstrande av elektrisk
kraft, skatt i övrigt i fråga om expropriation
för ändamålet gälla vad om
elektriska anläggningar i allmänhet
är föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. 2
2) Propositionens förslag till
Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
samt överskrifterna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.
81 §.
I närheten--—----äro därtill.
82
Har beslut meddelats om anläggande
eller utvidgning av befästning
eller av statlig flygplats eller om tillstånd
till anläggande eller utvidgning
av annan flygplats för allmänt bruk,
eller kan avsevärt men åsamkas försvaret
genom bebyggelse eller inrättande
av varuupplag, materialgård
eller ljusanordning i närheten av militär
anläggning av annat slag, äger
länsstyrelsen förordna, att vad i 81 §
sägs skall äga motsvarande tillämpning.
Ej heller må utan länsstyrelsens
medgivande nybyggnad äga rum inom
område i närheten av atomreaktor
eller annan atomenergianläggning,
varest risk kan antagas föreligga
för skadlig strålning från anläggningen.
§•
Har beslut meddelats att anlägga
eller utvidga befästning eller statlig
flygplats eller har tillstånd givits att
anlägga eller utvidga annan flygplats
för allmänt bruk eller atomreaktor eller
annan atomenergianläggning, äger
länsstyrelsen förordna att vad i 81 §
sägs skall äga motsvarande tillämpning.
Sådant förordnande må ock
meddelas, där avsevärt men kan
åsamkas försvaret genom bebyggelse
eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning i
närheten av annan militär anläggning
än befästning eller flygplats.
V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till
hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.
121 §.
Med avseende-------motsvarande tillämpning.
Beträffande annat----—--inom området.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
3) Propositionens förslag till
Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)
Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 ävensom överskrifterna vid 99 och 142 §§ samma stadga
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till
försvaret eller luftfarten. försvaret, luftfarten m. m.
99 §.
Finner byggnadsnämnden vid
prövning av ansökan om lov till nybyggnad
eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning
i närheten av befästning eller
annan anläggning, som avses i
81 § byggnadslagen eller omfattas
av förordnande enligt 82 § samma
lag, tvekan råda, huruvida hinder
varom förmäles i sagda paragrafer
föreligger, skall byggnadsnämnden
inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen,
såvida frågan rör civil flygplats,
samt eljest av chefen för försvarsstaben
eller annan myndighet
som denne bestämmer.
Sådant yttrande — —
Meddelas byggnadslov
Finner byggnadsnämnden vid
prövning av ansökan om lov till nybyggnad
eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning
i närheten av befästning eller
annan anläggning, som avses i 81 §
byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag,
tvekan råda, huruvida hinder varom
förmäles i sagda paragrafer föreligger,
skall byggnadsnämnden inhämta
yttrande därom av luftfartsstyrelsen
om frågan rör civil flygplats, av den
i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten
om frågan rör
atomenergianläggning samt eljest av
chefen för försvarsstaben eller annan
myndighet som denne bestämmer.
- 82 § byggnadslagen.
---avgivit yttrandet.
Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till
försvaret eller luftfarten. försvaret, luftfarten m. m.
142 §.
Inom område — —-----motsvarande tillämpning.
144 §.
Har länsstyrelsen beträffande om- Har länsstyrelsen beträffande område,
för vilket stadsplan, byggnads- råde, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser ic- plan eller utomplansbestämmelser ic
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B i år 1958
5
(Gällande lydelse)
ke fastställts, meddelat förordnande
enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,
må ej inom området utan byggnadsnämndens
tillstånd företagas
nybyggnad eller inrättas virkes- eller
annat varuupplag, materialgård eller
ljusanordning.
Inom sådant
(Föreslagen lydelse)
ke fastställts, meddelat förordnande
enligt 121 § andra stycket byggnadslagen,
må nybyggnad ej företagas inom
området utan byggnadsnämndens
tillstånd. Avser förbudet område i
närheten av befästning eller statlig
flygplats eller annan än staten tillhörig
flygplats för allmänt bruk, må
ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden
inom området inrättas virkes-
eller annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning.
— motsvarande tillämpning.
167 §.
4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd
eller länsstyrelsen i fråga om
tillstånd till nybyggnad eller inrättande
av varuupplag, materialgård
eller ljusanordning i närheten av befästning,
flygplats eller annan anläggning,
som avses i 81 § byggnadslagen
eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras
av luftfartsstyrelsen, därest frågan
rör civil flygplats, samt eljest av
chefen för försvarsstaben.
4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd
eller länsstyrelsen i fråga om
tillstånd till nybyggnad eller inrättande
av varuupplag, materialgård eller
ljusanordning i närheten av befästning,
flygplats eller annan anläggning,
som avses i 81 § byggnadslagen
eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras
av luftfartsstyrelsen om frågan
rör civil flygplats, av den i atomenergilagen
omförmälda tillsynsmyndigheten
om frågan rör atomenergianläggning
samt eljest av chefen för
försvarsstaben.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1959.
1 samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr B 187 av
fru Gärde Widemar och herr Lindblom samt i andra kammaren nr B 2401
av herr Gustafsson i Skellefteå och fru Sandström.
I motionerna, som är likalydande, föreslås, »att riksdagen vid sin behandling
av ifrågavarande ärende måtte uttala, att sakägare, vars fastigheter ut
1
Motionen är i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
sätts för olika onera till följd av närheten till en atomenergianläggning, skall
beredas skälig ersättning härför, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om fortsatt skyndsam utredning av det aktuella lagstiftningskomplexet,
därvid särskilt måtte övervägas att tillerkänna sakägare
ersättning vid inlösen för atomkraftanläggning efter samma grunder
som nu tillämpas vid inlösen för vattenkraftanläggning».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för propositionen och motionerna
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till förutom förevarande proposition och motionerna den vid årets förra
riksdag avlämnade propositionen nr 149 i samma ämne, vilken senare proposition
icke hann upptagas till slutlig behandling av riksdagen före dess
upplösning.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionens förslag till ändring i expropriationslagen avser att möjliggöra
expropriation till förmån för atomenergianläggning och skyddsområde
däromkring. Förslaget till ändring i byggnadslagen innebär att principiellt
förbud mot nybyggnad införes i närheten av sådan anläggning. I anslutning
härtill föreslås vissa ändringar i byggnadsstadgan.
Inledning
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 maj 1957 har delegationen för atomenergifrågor
anmält, att vid behandlingen av ansökningar om tillstånd att
uppföra och driva atomreaktoranläggningar behov visat sig föreligga av
vissa ändringar i expropriationslagen, byggnadslagen och byggnadsstadgan.
Med anledning härav har i september 1957 inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria angående expropriation för atomkraftanläggningar
och reglering av bebyggelsen kring sådana anläggningar.
Promemorian med därvid fogade författningsförslag har varit föremål
för remissbehandling.
De frågor, som behandlats i promemorian, har därefter varit föremål för
ytterligare beredning inom justitiedepartementet.
Huvuddragen av gällande rätt
Bestämmelser om anläggningar för utvinning av atomkraft är givna i lagen
den 1 juni 1956 (nr 300) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen).
Anläggning för utvinning av atomenergi ur uran, plutonium
eller annat ämne kallas i lagen atomreaktor (1 §). Atomreaktor får ej av
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958 7
någon uppföras, innehavas eller drivas utan tillstånd av Konungen eller
myndighet soin Konungen bestämmer (2 §).
Atomenergilagen innehåller icke några bestämmelser om rätt för anläggningens
innehavare att påkalla inlösen eller upplåtelse av mark för anläggningen.
Stadganden, som kan tänkas bli åberopade i sådant syfte, finnes
emellertid meddelade i vissa andra författningar.
Främst märkes vissa bestämmelser i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
I 1 § av nämnda lag uppräknas de särskilda ändamål, för vilka expropriation
får äga rum. Lagrummet innehåller visserligen icke någon bestämmelse,
som direkt syftar på atomreaktorer. Några av bestämmelserna i 1 §
är emellertid så avfattade, att de kan tänkas komma till användning för att
möjliggöra inlösen eller upplåtelse av mark för atomreaktor eller därmed
sammanhängande anordningar. Speciellt förtjänar nämnas att expropriationsrätt
kan beviljas för järnväg eller spårväg för allmän trafik eller annan
anläggning för den allmänna samfärdselns främjande (1 § första stycket
2) samt för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (1 § första stycket
16).
Expropriation kan avse antingen äganderätt till fastigheten eller nyttjanderätt
eller servitutsrätt till denna (2 §). Om särskild sådan rätt till fastighet
redan tidigare tillkommer annan än kronan, kan den rättigheten bli
föremål för särskild expropriation (1 § andra stycket). Expropriation av
äganderätt innefattar i allmänhet också expropriation av eventuellt bestående
särskilda rättigheter till fastigheten (49 § andra stycket).
För expropriation gäller i övrigt reglerna i 2—74 §§ expropriationslagen.
Bland dessa må här hänvisas till de i 71 och 72 §§ givna bestämmelserna
om förundersökning.
Vad angår övriga stadganden i lagen må nämnas, att särskilda bestämmelser
är givna bl. a. rörande expropriation för elektriska svagströmsledningar
i 89, 90, 95 och 96 §§.
Viktiga stadganden av expropriationsrättsligt innehåll förekommer också
i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (i det följande kallad elektricitetslagen).
Här må vidare hänvisas till de bestämmelser om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret eller luftfarten, vilka är meddelade i bgggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan samma dag (nr 390).
Dessa bestämmelser är i huvudsak av följande innehåll. I närheten av belastning
eller statlig flygplats eller av annan än staten tillhörig flygplats för
allmänt bruk får ej nybyggnad företagas eller virkes- eller annat varuupplag,
materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt därigenom befästningens
eller flygplatsens användning för avsett ändamål försvåras eller eljest
avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten. Länsstyrelsen kan dock
medgiva undantag, när synnerliga skäl är därtill. Beträffande ersättning för
skada och intrång i anledning av sådana förbud, som nu nämnts, är bestämmelser
givna i 83—85 §§ byggnadslagen. Om förbudet medför, alt nybygg
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr B t år 1958
nåd eller annan nyss omförmäld åtgärd icke kan ske i den omfattning eller
på det sätt som eljest varit tillåtet och markens ägare till följd härav kan
nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
dess tidigare värde, är han berättigad till ersättning för den skada, han
härigenom lider. Kan marken över huvud ej användas för enskilt bebyggande
och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt sist sagts, är
anläggningens ägare skyldig att lösa marken, såvida ej inlösningsskyldighet
på grund av vissa andra bestämmelser i byggnadslagen åvilar vederbörande
kommun. Även vissa nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskild
rätt till marken är berättigade till ersättning. Härutöver är bestämmelser
givna bl. a. rörande avtal i ersättningsfrågan, rörande skyldighet för
anläggningens ägare att gottgöra kommunen, därest denna inlöst marken,
samt rörande forum för talan om ersättningsanspråk.
Propositionens förslag till ändringar i expropriationslagen
Departementspromemorian
Av den förut omnämnda framställningen från delegationen för atomenergifrågor
framgår, att delegationen anser, att bestämmelserna om expropriation
för atomenergianläggningar är knapphändiga och tarvar översyn. Såsom
en annan aktuell fråga, vilken bör behandlas i anslutning därtill, har
nämnts att tvekan ibland uppstått huruvida gällande bestämmelser medger
rätt att företaga erforderliga förundersökningsarbeten, såsom borrningar och
seismiska undersökningar. ,
Med avseende å sättet för framställning av atomenergi har i promemorian
omnämnts, att energien åtminstone vid hittills konstruerade atomreaktorer
primärt utvinnes i form av värme. Denna kan sedan utnyttjas för att framställa
energi i annan form, t. ex. såsom elektrisk ström eller omedelbart
såsom mekanisk energi. För överföring av energien till den plats, där den
skall utnyttjas, kan samtliga de metoder, som hittills varit brukliga, tänkas
komma till användning. På korta transportsträckor kan värmen direkt överföras
till förbrukningsstället i form av varmvatten, varmluft etc. I vissa fall
är det kanske tänkbart att överföra energi på mekanisk väg medelst drivrem,
roterande axel eller annan transmissionsanordning. På längre distanser
torde överföring i form av elektrisk kraft vara den enda praktiskt möjliga
transportmetoden.
Vad beträffar möjligheterna att förvärva mark för atomenergianläggningar
intager de anläggningar, vid vilka den utvunna energien omedelbart
omvandlas och överföres till förbrukningsstället i form av elektrisk kraft,
en särställning. Å sådana anläggningar är bestämmelserna i elektricitetslagen
tillämpliga. Rätt att inlösa mark för anläggningen kan enligt nämnda
lag tillerkännas anläggningens ägare under förutsättning att anläggningen
är avsedd för någon orts förseende med belysning eller drivkraft
eller för annat dylikt ändamål eller ock för beredande av drivkraft åt sådan
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr Ii 1 år 1958
industriell anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna.
Någon av dessa förutsättningar torde undantagslöst vara uppfylld i fråga
om anläggningar av den omfattning, att atomdrift kan komma i fråga. Inlösningsrätt
kan beviljas vare sig anläggningen innehaves av kronan, bolag,
annan sammanslutning eller enskild person. Den kan avse mark för såväl
själva anläggningen (kraftstationen) som för kraftledningarna och eventuellt
även för andra anordningar, som kan anses höra till kraftstationen. Rättigheten
kan, allteftersom behovet kräver, avse förvärv av marken med
äganderätt eller förvärv av begränsad sakrätt (servitut, nyttjanderätt) till
marken. — I vissa fall, t. ex. om anläggningen är avsedd att tillgodose järnvägarnas
behov, kan också expropriationslagen åberopas.
Vad däremot angår sådana atomenergianläggningar, vid vilka den utvunna
energien tillhandahålles i annan form än såsom elektrisk kraft, är behovet
att få anlita expropriation eller liknande förfarande icke lika väl tillgodosett.
Tvångsinlösen kan endast äga rum, om anläggningen tjänar något
av de i 1 § lagen om expropriation särskilt uppräknade ändamålen. F. n.
är särskilt vissa typer av anläggningar aktuella, nämligen sådana som har
till ändamål att tillgodose vissa bebyggelseområden med värme för uppvärmning
av bostäder och andra lokaler och eventuellt även för andra hushållsbehov.
För dylika anläggningar torde rätt till expropriation kunna beviljas
enligt den bestämmelse i expropriationslagen, som möjliggör expropriation
för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar. Möjligheterna att anlita expropriation
är emellertid även i dessa fall väsentligt beskurna genom att
sådan rätt till expropriation ej får beviljas annan än kommun, inom vars
område den mark, som expropriationen skall avse, är belägen.
Efter denna redogörelse för innebörden av nuvarande lagregler har i promemorian
framhållits vissa synpunkter på behovet av en reform. Därvid
har betonats, att landets energiförsörjning är en fråga av största vikt. Tvekan
har ansetts icke behöva råda om att den i fråga om angelägenhetsgraden
kan tävla med flertalet av de verksamhetsgrenar, för vilka rätt till expropriation
f. n. kan medgivas enligt bestämmelserna i 1 § expropriationslagen.
Den hittills viktigaste grenen av energiförsörjningen, nämligen tillvaratagandet
av vattenkraften, har sedan länge varit tillgodosedd med långtgående
bestämmelser av expropriationsrättslig karaktär. Att frågan icke direkt
omnämnts i expropriationslagen beror uteslutande på att den tarvat en
mera ingående reglering än som lämpligen kunnat komma till stand inom
ramen för denna lag. Huvudparten av reglerna har inrymts i vattenlagen och
annan lagstiftning i anslutning till denna. Även för framställning av elektrisk
energi på annat sätt än genom utnyttjande av vattenkraft kan — såsom
förut anmärkts — inlösen eller upplåtelse av mark ske tvångsvis med stöd
av bestämmelserna i elektricitetslagen. Metoden att frigöra energi genom
klyvning av atomer är visserligen föga utvecklad men har stora utvecklingsmöjligheter
och det är av vikt alt utvecklingen icke hämmas genom all verksamheten
tvingas arbeta under sämre betingelser än andra närstående verk
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
samhetsgrenar. En atomreaktor ställer speciella krav på den plats, där anläggningen
skall komma till utförande. Detta begränsar rätt avsevärt antalet
platser, som kan komma i fråga för utförande av atomkraftanläggningar.
Att från rätten att erhålla expropriation utesluta exempelvis mindre anläggningar
eller sådana som arbetar huvudsakligen med hänsyn till vinstintresset
har ej ansetts påkallat.
Beträffande den lämpligaste utformningen i lagtekniskt hänsende av de
ifrågasatta nya expropriationsrättsliga reglerna förordas i promemorian att
till 1 § expropriationslagen fogas en bestämmelse av innebörd att expropriation
skall kunna beviljas för inrättande av atomreaktor och anordningar i
anslutning till denna. En tänkbar invändning är visserligen, att en dylik
bestämmelse kommer att omfatta även vissa fall, som redan är uppmärksammade
genom bestämmelserna i elektricitetslagen. Förhållandet mellan
de två lagarna har emellertid ansetts kunna regleras genom en särskild bestämmelse
av innebörd, att fråga om expropriation för atomkraftanläggning,
vilken helt eller delvis är avsedd för alstrande av elektrisk kraft, eller
för därtill hörande starkströmsledningar skall bedömas enligt elektricitetslagen.
I anslutning till det nu anförda har i promemorian också behandlats en
annan, därmed sammanhängande fråga, nämligen omfattningen av den rätt
till undersökningsarbeten på annans fastighet, som jämlikt 71 § expropriationslagen
kan tvångsvis upplåtas av länsstyrelsen. Förundersökning för anläggande
av atomreaktorer fordrar i allmänhet relativt omfattande arbeten.
Bl. a. förekommer i stor utsträckning borrningar i marken samt seismiska
undersökningar, bestående i att man avfyrar kraftiga sprängladdningar och
mäter de vibrationer, som dessa förorsakar inom det kringliggande området.
Enligt uppgift har meningsskiljaktigheter icke sällan förekommit mellan
markägarna och undersökningspersonalen angående rätten att utföra dylika
prov.
I promemorian har framhållits, att 71 § expropriationslagen enligt sin ordalydelse
blott går ut på att tillträde skall lämnas till den fastighet, varå
förundersökningsarbeten skall äga rum. Åtskilliga omständigheter — bl. a.
den i lagrummet förekommande bestämmelsen om rätt att fälla växande
träd samt bestämmelserna i 72 § om ersättning för skada genom förundersökningen
— ger emellertid vid handen, att lagrummet avser mera än blotta
rätten att vinna tillträde till fastigheten, överhuvud innehåller lagrummet
icke någon annan uttrycklig begränsning i fråga om arten av de arbeten,
som får utföras, än den nyssnämnda bestämmelsen om växande träd. Att
undersökningen kan få omfatta sådana arbeten som t. ex. borrningar eller
grävningar i marken, torde ej behöva dragas i tvivelsmål. Ej heller torde anledning
föreligga att anse t. ex. seismiska undersökningar generellt falla
utanför stadgandets räckvidd. -— Å andra sidan har framhållits, att lagrummet
givetvis icke ger rätt att vidtaga andra åtgärder än sådana, som påkal
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
11
las med hänsyn till förundersökningens ändamål. Att anställa onödig skada
är enligt promemorian alltid förbjudet, oavsett om den är mer eller mindre
omfattande. Häri torde även ligga ett krav på att den, som verkställer undersökningsarbetet,
vid behov vidtar skäliga åtgärder för att förhindra eller
minska skadan, överhuvud får arbeten icke utföras så, att de medför större
intrång i något rättsskyddat intresse än som är ofrånkomligen nödvändigt.
Att avsiktligt nedriva eller allvarligt skada en byggnad eller annan mera
värdefull egendom lärer näppeligen kunna anses medgivet. Även de kringboendes
hemfridsintresse bör beaktas, så långt det kan ske.
Med hänsyn till den sålunda angivna tolkningen av lagrummet har i promemorian
ansetts, att någon anledning icke föreligger att utvidga eller närmare
definiera dess räckvidd. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna medföra
mindre önskvärda konsekvenser med avseende å tolkningen av andra
likartade lagrum i andra författningar, t. ex. i vattenlagen, byggnadslagen
och lagen om enskilda vägar.
Något förslag till ändring av hithörande stadganden har därför icke framlagts.
Remissyttrandena
I yttrandena över departementspromemorian har i huvudfrågan så gott
som genomgående framhållits, att behov föreligger av ytterligare bestämmelser
om rätt till förvärv av mark för atomkraftanläggning. I fråga om
remissyttrandenas innehåll i övrigt i denna del hänvisas till propositionen
nr 149 vid årets förra riksdag s. 16—19.
Departementschefen
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anför bl. a.:
Metoden att framvinna energi för praktiskt bruk genom klyvning av atomer
står ännu i början av sin utveckling. Tvekan behöver emellertid ej
råda om att den kommer att i framtiden få stor betydelse. Den intensiva
forsknings- och försöksverksamhet, som bedrives i många länder, bland
dem Sverige, gör det sannolikt, att utvecklingen på området kommer att gå
snabbt. Planer har redan utarbetats för atomenergianläggningar på skilda
platser i landet, och i ett par fall har uppförande av anläggningarna redan
påbörjats.
En omständighet, som kräver särskilt beaktande vid planläggning och
utförande av atomenergianläggningar, är risken för skador genom strålning
från det radioaktiva material, genom vars omvandling energi utvinnes. Det
har sedan länge varit känt, att handhavandet av radioaktiva ämnen fordrar
minutiösa säkerhetsåtgärder, för alt denna risk skall elimineras. Då det nu
gäller att utföra atomenergianläggningar i större skala än enbart för försök,
måste ovillkorligen fordras, att åtgärder vidtages, som skyddar den närboende
befolkningen mot strålningsrisken. Vid hittills planerade anläggningar
har säkerhetssynpunkten vunnit det största beaktande, och från fackman*
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
nahåll försäkras, att man vid normal drift icke behöver räkna med någon
strålningsrisk. Så länge närmare erfarenheter av atomdrift saknas, kan
man emellertid icke bortse från möjligheten av olyckshändelser, genom vilka
radioaktivt material kan komma att utspridas i trakten närmast omkring
en atomenergianläggning. Även för en dylik eventualitet bör skyddsåtgärder
vara vidtagna.
Såsom skyddsåtgärd kommer främst i fråga att välja lämplig plats för
atomenergianläggningen.
Härtill kommer att valet av förläggningsplats mången gång begränsas
även av andra hänsyn. Ett atomvärmeverk kan t. ex. icke gärna läggas på
något större avstånd från den bebyggelse eller den verksamhet, som skall
betjänas därav, eftersom energiförlusterna vid längre transportsträckor blir
betydande. Kraven på en lämplig förläggningsplats för en atomanläggning
är därför icke alltid lätta att uppfylla. Ofta torde förhållandena vara sådana,
att man icke har någon möjlighet att välja mellan olika tänkbara förläggningsplatser
utan är hänvisad att utföra anläggningen på en viss given plats,
om den över huvud skall komma till stånd.
Icke sällan torde det av nu anförda orsaker visa sig svårt för den, som
planerar en atomenergianläggning, att förvärva den för ändamålet erforderliga
marken. Den omständigheten att anläggaren ofta icke har något annat
alternativ än att förvärva ett visst bestämt markområde gör att markägaren
får en monopolställning, som han kan utnyttja för att utkräva ett orimligt
högt pris. I en del fall kan svårigheten att förvärva mark på rimliga villkor
avsevärt försvåra möjligheten att genomföra ur allmän synpunkt önskvärda
anläggningsprojekt. Även om kostnaderna för markförvärv i regel icke innebär
den största kapitalinvesteringen, är det ur allmän synpunkt icke önskvärt,
att företagen, vilka även därförutan är mycket kapitalkrävande, skall
belastas med oskäligt höga kostnader för markförvärv.
Företag med ändamål att utvinna elektrisk energi har sedan länge haft
möjlighet att använda expropriation eller liknande former av tvångsinlösen
för att få sitt markbehov tillgodosett. Sådana företag, som baseras på vattenkraft,
har dessutom i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis taga i anspråk
själva energikällan, nämligen strömfallet. Reglerna på dessa områden är direkt
motiverade av att det ur allmän synpunkt är önskvärt att förefintliga
energitillgångar blir på bästa sätt utnyttjade och att detta endast kan ske
genom att företagen ej belastas med oskäligt höga kostnader för förvärv
av mark och vattenkraft.
Knappheten i tillgången på energi är redan nu ett problem, och detta
tenderar att med tiden bli allt allvarligare. Då nu nya metoder för energiutvinning
skall omsättas i praktiken, är det alldeles särskilt viktigt, att utvecklingen
icke hämmas genom att verksamheten tvingas arbeta under
ogynnsamma ekonomiska förutsättningar.
Införandet av en ny expropriationsgrund är givetvis en fråga, som tarvar
noggrant övervägande. I förevarande fali är det allmänna intresset uppenbarligen
av sådan styrka, att en expropriationsmöjlighet bör införas. Jag
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
13
kan därför i princip tillstyrka, att anläggningar för utvinning av atomenergi
utrustas med expropriationsrätt.
I det författningsförslag, som fogats vid den remitterade promemorian, har
expropriationsmöjligheten begränsats att avse enbart atomreaktorer jämte
därtill hörande ledningar och andra anordningar. Enligt min mening är
denna avgränsning alltför snäv.---- Jag föreslår därför, att bestäm
melserna
i ämnet utformas så, att expropriation kan äga rum ej blott för
atomreaktorer utan även för anläggningar med ändamål att framställa atombränsle
och andra anläggningar för atomenergiindustrien.
Möjlighet att använda expropriation bör uppenbarligen föreligga icke blott
i fråga om den mark, som användes för själva anläggningen, utan även i
fråga om markområde, som erfordras såsom skyddsområde kring densamma.
Att så skall kunna ske har förutsatts även i promemorieförslaget. För
tydlighets skull bör detta emellertid uttryckligen angivas i själva författningstexten.
Jag återkommer i det följande till frågan om skyddsområdenas
omfattning och de bestämmelser, som bör gälla för dem. Däremot
anser jag icke erforderligt att i lagtexten nämna, att expropriation kan ske
för särskilda till anläggningen hörande anordningar, såsom ledningar
o. d.
En annan fråga gäller, huruvida möjlighet att använda expropriation formellt
skall föreligga i fråga om alla anläggningar för atomindustrien eller
om den skall uttryckligen begränsas till anläggningar av viss storlek eller
eljest av större betydelse. Eftersom de anläggningar, som nu planeras eller
är under utförande, uppenbarligen är tillkomna för att tillgodose allmänna
intressen, har frågan för närvarande icke någon större aktualitet. Den snabba
utvecklingen på området medför emellertid, att ett stadgande utan en sådan
begränsning i framtiden kan komma att framstå som alltför vittgående. Jag
anser mig därför böra förorda, att expropriationsbestämmelsen begränsas
på liknande sätt som motsvarande bestämmelser i elektricitetslagen. Stadgandet
torde alltså böra avfattas så, att expropriation icke får beviljas annat
än för anläggning, som bedömes bli till större gagn för orten eller eljest
äga väsentlig betydelse nr allmän synpunkt.
I promemorian har förutsatts, att expropriationsrätt bör kunna beviljas
även för anläggning, som i första hand tillgodoser privatekonomiska intressen,
för såvitt den fyller de i övrigt uppställda kraven. Eftersom varje anläggning
av någorlunda stor omfattning är ägnad att direkt eller indirekt tillgodose
landets energibehov, oavsett vem som innehar densamma och oavsett
om den i första hand drives med hänsyn till vinstintresset, kan denna princip
icke sägas strida mot det nyss uppställda villkoret, att anläggningen
skall vara av betydelse nr allmän synpunkt. De nuvarande reglerna i vattenlagen
och elektricitetslagen om inlösen av mark och strömfall för elektriska
anläggningar är tillämpliga även om anläggningarna i första band kommer
till stånd i enskilt intresse. Någon anledning att behandla anläggningar för
atomindustrien på annat sätt torde ej föreligga.
Någon regel om alt expropriationsersättningar skall förhöjas utöver det
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
belopp, som expropriationsdomstolen prövar i och för sig skäligt, kan jag
icke förorda.
Av skäl, som anförts i promemorian, torde de föreslagna nya bestämmelserna
böra infogas i expropriationslagen och alltså icke ta form av en särskild
lagstiftning. Förhållandet till elektricitetslagen torde, i enlighet med
vad som framhållits i promemorian, kunna regleras genom en föreskrift
av innebörd, att de i sistnämnda lag givna bestämmelserna skall äga tilllämpning
jämte bestämmelserna i expropriationslagen, om anläggningen
är helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft.
Jag tillstyrker sålunda att i 1 § lagen om expropriation inskjutes en bestämmelse
om expropriation för atomenergiindustriens behov av den innebörd,
som framgår av det nu anförda, och att till lagen fogas en ny paragraf,
benämnd 113 §, jämte föregående överskrift, av samma sakliga innehåll
som i det remitterade förslaget.
Vad beträffar det i framställningen från delegationen för atomenergifrågor
omnämnda spörsmålet, huruvida ett förordnande jämlikt 71 § expropriationslagen
om rätt att vinna tillträde till fastighet för förundersökning
även innefattar rätt att vid behov verkställa borrningsarbeten och seismiska
undersökningar, kan jag ansluta mig till den i promemorian uttalade meningen,
att dylika undersökningar, om de verkställes med nödigt hänsynstagande
till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Någon
ändring av gällande regler på detta område anser jag därför icke erforderlig.
Propositionens förslag till ändringar i byggnadslagstiftningen
Departementspromemorian
I den förut berörda framställningen från delegationen för atomenergifrågor
har som eitt önskemål framhållits, att möjlighet skapas att reglera bebyggelsen
i den närmaste omgivningen kring en atomreaktor ävensom att
eliminera bebyggelse i anläggningens omedelbara närhet. Storleken av
skyddsområdet beror på anläggningens utförande och de lokala meteorologiska
förhållandena. Mindre kostnadskrävande bebyggelse, t. ex. sportstugebebyggelse,
torde kunna tillåtas inom vissa delar av området. Sedan man
erhållit erfarenheter beträffande olika typer av atomenergianläggningar,
bör en omprövning kunna ske beträffande storleken av det område, inom
vilket restriktioner för bebyggelsen behöver ifrågakomma. Emedan det torde
vara svårt att i de nya lagbestämmelserna dra en gräns mellan olika typer
av bebyggelse, bör Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
ges möjlighet att inom sådant område efter särskild ansökan medgiva
bebyggelse av viss typ.
Med utgångspunkt från de nämnda uttalandena har i promemorian framhållits,
att det f. n. är svårt att definitivt bestämma storleken av det i olika
fall erforderliga skyddsområdet. Möjligt är, att man i nuvarande läge är
beredd att överskatta behovet och att de skyddsområden, som eventuellt
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958 15
utlägges, framdeles kommer att kunna minskas. Emellertid torde det icke
kunna anses försvarligt att ge skyddsområdena en mindre omfattning än
att man är övertygad om att riskerna för skadlig inverkan från reaktorn
elimineras.
Den plats, där själva reaktorn är uppförd, och ett visst område närmast
däromkring torde enligt promemorian böra hållas fria från all bebyggelse
med undantag av sådan, som eventuellt erfordras för själva reaktorn
och dess drift. Mark, som sålunda icke kan nyttjas för något annat
ändamål än reaktordriften, torde undantagslöst böra förvärvas med äganderätt
av den, som skall driva reaktorn. Vad däremot angår sådana markområden
i närheten av reaktorn, som alltjämt kan utnyttjas för annat ändamål,
t. ex. för skogsbruk, torde det i allmänhet vara mera praktiskt, att
marken belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse och
eventuellt även de föreskrifter om andra särskilda rättigheter till marken,
vilka erfordras för anläggningen. Utanför det område, som ovillkorligen bör
hållas fritt från varje slag av bebyggelse, bör man enligt promemorian räkna
med en zon, inom vilken det visserligen icke är nödvändigt att helt förhindra
varje slag av bebyggelse men där bebyggelsen måste underkastas
större eller mindre inskränkningar med hänsyn till reaktorn.
Behovet att kunna reglera bebyggelsen inom den yttre zonen kring reaktorn
kan icke anses tillgodosett enbart genom en möjlighet för anläggningens
ägare att expropriera äganderätt eller servitutsrätt till marken. Vad som
erfordras är icke ett förbud mot all bebyggelse inom hela området kring
reaktorn utan blott en möjlighet att i det särskilda fallet kunna inverka
på bebyggelsens lokalisering, täthet och utformning i övrigt. Tillskapandet
av servitut, som ger möjlighet att helt förbjuda bebyggelse inom ett vidsträckt
område kring reaktorn, innebär större våld än som är nödvändigt.
Vidare skulle det mången gång visa sig onödigt dyrbart för anläggningens
innehavare att anlita denna utväg. Det bleve i praktiken knappast möjligt
att med någon grad av säkerhet på förhand uppskatta den skada, som införandet
av en dylik reglering komme att vålla markägarna, och skadan
skulle därför säkerligen i regel bli avsevärt övervärderad. Skadeuppskattningen
bör därför lämpligen få anstå, till dess frågan om bebyggande blir
aktuell och det visar sig, i vad mån bebyggelse kan tillåtas komma till stånd
och vilka inskränkningar som måste påfordras med avseende å dess närmare
utformning. — Ej heller kan frågan om bebyggelsens lokalisering
och utformning lämpligen lösas med anlitande av de i byggnadslagstiftningen
upptagna planinstituten. — I stället har i promemorian rekommenderats
en annan lösning, nämligen alt de erforderliga bestämmelserna inarbetas
i själva byggnadslagstiftningen och utformas efter mönster av de
nuvarande i 81 ocli 82 §§ nämnda lag förekommande stadgandena om bebyggelse
i närheten av militär anläggning eller flygfält.
I promemorian liar närmare beskrivits hur de nuvarande bestämmelserna
om förbud mot bebyggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält
i praktiken fungerar.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
Bland andra invändningar mot denna lösning har i promemorian angivits
den omständigheten, att ersättningsbestämmelserna i 83—85 §§ byggnadslagen
är utformade närmast med tanke på anordningar, som direkt tjänar
riksnyttans intresse, och fått en ganska restriktiv utformning. Eftersom
de tilltänkta bestämmelserna om skyddszoner kring atomreaktorer icke förestavas
av anläggarnas intresse utan i första hand har till ändamål att skydda
allmänheten och framför allt dem som bygger och bor i grannskapet mot
de faror, som atomdriften kan tänkas förorsaka, har emellertid ersättningsreglerna
i promemorian bedömts vara tämligen väl avvägda även om de utvidgas
att avse skyddszoner kring atomreaktorer. En markägare kommer
visserligen icke att kunna göra anspråk på ersättning enbart därför att han
till äventyrs nödgas i någon man omdisponera sina planer pa att bebygga
marken, men däremot utgår ersättning om möjligheterna att bebygga marken
undergår sådan minskning, att man kan tala om en verklig och påtaglig
värdeförlust. Ersättningsregeln överensstämmer vidare i huvudsak med
bestämmelserna på flera andra närstående områden (jfr t. ex. 33 a § lagen
om allmänna vägar, 3 § strandlagen och 102 § lagen om enskilda vägar).
Remissyttrandena
Att bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar kan behöva underkastas
vissa inskränkningar och i övrigt regleras med hänsyn till strålningsrisken
har vitsordats i nära nog alla yttranden.
De i promemorian angivna principerna för bestämmande av ersättning
i anledning av förbud mot bebyggelse i närheten av atomenergianläggning
har godtagits i flertalet yttranden. 1 fråga om remissyttrandenas innehåll
i övrigt i denna del hänvisas till propositionen nr 149 vid årets förra riksdag
s. 25—28.
Departementschefen
Utvinning av atomenergi i industrimässig skala fordrar avsevärda mängder
atombränsle. Ansamling av större partier därav på en och samma plats
innebär i och för sig vissa riskmoment. Vidare är tillvägagångssättet vid
energiutvinningen sådant, att det under vissa förhållanden kan tänkas medföra
risk för olyckshändelser, genom vilka radioaktivt material kan komma
att spridas utanför själva anläggningen och därigenom bli en fara för allmänheten.
Ur allmän synpunkt är det därför — såsom jag redan tidigare
framhållit — ofrånkomligt att såsom villkor för verksamhetens bedrivande
fordra långtgående skyddsåtgärder.
Behovet av kontroll från det allmännas sida tillgodoses genom atomenergilagen.
Såsom förut nämnts innehåller denna lag bestämmelser, enligt vilka
rätten att uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för
framställning av atombränsle etc. gjorts beroende av tillstånd utav Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. I samband med tillståndsgivningen
finns möjlighet att uppställa villkor i fråga om anlägg
-
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 7 år 1958
ningens förläggning, utformning och kapacitet samt rörande speciella säkerhetsåtgärder
till skydd för personalen och allmänheten. Så har också
skett i fråga om de anläggningar, för vilkas utförande tillstånd hittills beviljats.
Några generella normer för vad som bör fordras ur säkerhetssynpunkt
har hittills icke kunnat utformas. De krav, som uppställts på anläggningens
förläggning och utformning samt på kontroll över driften, har emellertid
varit stränga. Härigenom anser man sig med säkerhet ha nått så långt,
att någon för allmänheten farlig strålning ej behöver befaras vid normala
driftsförhållanden. Därutöver söker man givetvis också beakta risken för
opåräknade händelser i samband med driften. De hittills planerade anläggningarna
är så utformade, att det även om en allvarlig olycka inträffar
måste anses mindre sannolikt att radioaktiv substans utsprides över omgivningen
i större mängder. Någon absolut säkerhet kan emellertid icke
skapas, och man kan alltså icke helt utesluta möjligheten av ett olycksfall,
varigenom risk för skadlig strålning kan uppstå i den närmaste omgivningen
kring en atomenergianläggning. Risken är givetvis störst i anläggningens
omedelbara närhet. Det är möjligt att allvarliga, t. o. in. livsfarliga
skador kan drabba den, som råkar vistas där då en större olycka inträffar.
Utanför detta farliga område kan skaderisker föreligga inom ytterligare
en zon. Denna fara är dock icke större än att man räknar med att kunna
praktiskt taget helt undvika personskador genom att evakuera området.
Av det anförda framgår, att kring en atomenergianläggning bör finnas
två skyddszoner, nämligen en inre zon, som ej bör få beträdas av obehöriga
och som därför icke kan utnyttjas för annat ändamål än för anläggningens
behov, samt en yttre zon, vilken icke behöver underkastas lika rigorösa
föreskrifter. Med avseende å den yttre zonen erfordras i huvudsak blott
bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra uppkomsten av sådan alltför
tät eller olämpligt utformad bebyggelse, som försvårar en snabb evakuering.
Det markområde, som ingår i den inre skyddszonen, bör anläggningens
innehavare undantagslöst förvärva med äganderätt. Att så sker bör övervakas
i samband med tillståndsgivningen enligt atomenergilagen, och i
samma ordning torde erforderliga föreskrifter kunna givas angående skyldighet
för anläggningens innehavare att hålla området inhägnat, att uppsätta
varningstavlor in. m. Markförvärvet bör, såsom tidigare anmärkts,
vid behov kunna ske medelst expropriation.
Inom den yttre zonen, där man icke behöver räkna med någon överhängande
fara för strålningsskador, finns ej något hinder för att marken
under normala förhållanden användes t. ex. för skogsbruk eller jordbruk.
Någon anledning för anläggningens innehavare alt förvärva mark inom
detta område med äganderätt föreligger därför i regel icke. Tvärtom är
det ur allmänekonomisk synpunkt önskvärt, att marken i största möjliga
2 Diliang till riksdagens protokoll i''J58. Ds(ant. 3 avd. Nr B 1
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
omfattning tages i bruk för andra produktiva ändamål. Vad som erfordras
ur skyddssynpunkt är blott en möjlighet att reglera uppkomsten av bebyggelse
inom området.
Bebyggelseregleringen kan, såsom framhållits i promemorian, tänkas ske
på två olika sätt. En möjlighet är att marken -— vid behov med anlitande
av expropriation — belägges med servitut, innefattande förbud mot bebyggelse.
En annan möjlighet är att frågan regleras genom en lagbestämmelse
av innebörd att bebyggelsen inom det område, som är i fråga, göres beroende
av myndighets tillstånd.
Den metod för bebyggelsereglering, som består i att anläggningens innehavare
förskaffar sig servitutsrätt till det kringliggande markområdet, har
flera fördelar framför den andra metoden. Den är effektiv, den fordrar
icke någon mera ingående övervakning eller annan insats från myndigheternas
sida, den garanterar markägarna full ersättning för intrång och
den medför i allmänhet icke någon risk för dem att lida förluster genom
förbiseende av gällande föreskrifter. Särskilt väl lämpar den sig för sådana
fall, då det från början står klart, att icke någon som helst bebyggelse
eller i allt fall icke någon bostadsbebyggelse kan tillåtas uppkomma inom
ett visst område. Jag förutsätter att metoden konsekvent bör komma till
användning, när detta villkor kan anses uppfyllt, och att tillsynsmyndigheten
övervakar att så sker. Genom de av mig förordade ändringarna i expropriationslagen
skapas möjlighet att vid behov pålägga servitut även
mot markägarens bestridande.
Det nu anförda innebär emellertid icke att behovet av bestämmelser om
tillståndstvång för rätt att bebygga mark i närheten av atomenergianläggningar
bortfaller. Jag har tidigare framhållit att man f. n. icke har någon
möjlighet att exakt bedöma hur stora skyddsområdena bör vara och att
man därför av säkerhetsskäl nödgas tills vidare räkna med större skyddsområden
än som framdeles torde visa sig nödvändiga. Bortsett härifrån är
förhållandena i många, kanske de flesta fall sådana att bebyggelse mycket
väl kan tillåtas uppkomma inom skyddsområdet, låt vara i begränsad omfattning.
I så fall kan av anläggningens innehavare icke skäligen fordras
att området belägges med servitut, som innebär totalt förbud mot bebyggelse.
Detta kan f. ö. vara mindre lämpligt även ur allmänekonomisk synpunkt.
Jag anser därför, att vid sidan av möjligheten att införa bebyggelseförbud
medelst servitut bör gälla en generell lagregel av innebörd, att byggnad
icke utan särskilt tillstånd får uppföras inom området omkring en
atomenergianläggning.
Någon anledning att — såsom i ett remissyttrande föreslagits — utvidga
bestämmelserna att gälla även andra åtgärder än nybyggnad föreligger enligt
min uppfattning icke.
Däremot bör bestämmelserna — i likhet med de föreslagna nya expropriationsrättsliga
reglerna — gälla icke blott atomreaktorer utan även andra
anläggningar för atomindustrien.
Tillståndsgivningen synes, i överensstämmelse med vad som enligt bygg
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
nadslagen gäller i andra likartade fall, böra ankomma på länsstyrelsen
med rätt för den centrala tillsynsmyndigheten att hos Kungl. Maj :t överklaga
beslut varigenom tillstånd beviljas. Härutinnan föreslås alltså icke
någon ändring i promemorieförslaget.
De nu förordade nya lagreglerna torde, i överensstämmelse med vad som
förutsatts i promemorian, böra få sin plats i anslutning till de nuvarande
bestämmelserna i 81 och 82 §§ byggnadslagen om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret eller luftfarten.
Jag övergår nu till att behandla frågan om ersättning till markägare i
anledning av den föreslagna regeln om tillståndstvång för byggande i närheten
av atomenergianläggningar.
Det finnes icke någon allmän lagregel eller rättslig princip om rätt
för markägare till ersättning i anledning av lagregler eller administrativa
påbud, som inskränker möjligheterna för markägare och andra att utnyttja
sin egendom på sätt som eljest varit möjligt. Såsom exempel kan nämnas,
att någon rätt till ersättning i allmänhet icke inträder vare sig då nybyggnadsförbud
införes enligt bestämmelserna i byggnadslagen eller byggnadsrätten
inom ett planlagt område begränsas t. ex. genom bestämmelser om
hushöjd eller våningstal. De mera speciella ersättningsregler, som finnes,
är motiverade av skälighetshänsyn och har i allmänhet begränsats att avse
sådana fall, då intrånget är mera betydande samt leder till avsevärd och
påtaglig ekonomisk förlust för den enskilde. Ett exempel på dylika speciella
lagregler erbjuder den förut refererade bestämmelsen i 83 § byggnadslagen.
Liknande regler återfinnes i lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda
vägar, strandlagen, naturskyddslagen m. fl. författningar.
De nu angivna principerna gäller emellertid blott i fall, då ingripande sker
i det allmännas intresse. Då ingripandet, såsom i förevarande fall, dessutom
har till ändamål att skapa förutsättningar för privat företagsamhet, ligger
det kanske närmare till hands att ersättningsreglerna utformas i anslutning
till vad som gäller i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare i
allmänhet.
En bedömning efter de allmänna regler, som anses gälla inom grannelagsrätten,
är emellertid knappast ägnad att ge något för markägarna
gynnsammare resultat. Det torde få anses fastslaget, att en fastighetsägare
icke kan påräkna ersättning för olägenheter genom t. ex. immissioner, som
härrör från driften på en grannfastighet, med mindre olägenheterna överstiger
ett visst, icke alltför ringa mått (den s. k. toleranspunkten).
Ett annat jämförelseobjekt erbjuder ersättningsreglerna i expropriationslagen
och andra författningar med expropriationsrättsligt innehåll. Vid sådan
upplåtelse av servitut eller annan särskild rätt till fastighet, som sker
med stöd av dylika författningar, gäller som allmän regel, alt markägaren
får ersättning för varje intrång, som orsakas av upplåtelsen. Det bör emellertid
redan nu anmärkas, att en jämförelse med dessa bestämmelser haltai
bl. a. i det hänseendet, att ett tillståndstvång av den karaktär, som här för
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
ordats, i motsats till ett bebyggelseservitut icke i och för sig innebär några
inskränkningar i möjligheterna att utnyttja marken.
En skälig lösning av ersättningsfrågan torde enligt min mening icke
kunna uppnås annat än genom en kompromiss mellan de nu antydda synpunkterna.
I princip bör markägaren anses berättigad till ersättning av
anläggningens innehavare för det intrång, som förorsakas honom genom
att han förhindras att nyttja sin mark på sätt som eljest skulle ha skett.
Vid utformningen av ersättningsreglerna bör emellertid beaktas, att det
allmännas intresse av att skydda befolkningen för faror jämte ovissheten
om dessas omfattning i många fall leder till en mera omfattande reglering,
än som ur anläggningsinnehavarens synpunkt kan framstå såsom rimlig.
Enbart den omständigheten att tillståndstvång införes för rätt att bebygga
ett visst område kan icke i och för sig anses utgöra ett sådant intrång,
som bör berättiga till ersättning. En skadevärdering på förhand är
i regel icke möjlig, eftersom omfattningen av skadan helt beror på hur
tillståndsgivningen handhaves. Motivet för att införa ett system med tillståndstvång
jämsides med metoden att belägga marken med servitut består
— såsom förut framhållits — till stor del just i svårigheterna att med
nuvarande begränsade erfarenheter bedöma, i vilken omfattning bebyggelse
framdeles kan tillåtas uppkomma i närheten av atomenergianläggningar.
En lagregel av innebörd att skadevärderingen uppskjutes till den tidpunkt,
då skadan faktiskt inträffat, kan icke anses strida mot markägarnas berättigade
intressen. Ersättningsregeln bör därför utformas efter denna princip.
För att ersättning skall utgå bör vidare gälla, att inskränkningarna i
möjligheterna att bebygga marken är av ekonomisk betydelse för markägaren,
d. v. s. att egendomen ger ett sämre ekonomiskt utbyte och därför
i ägarens hand har ett lägre värde än om han fått utnyttja den fritt.
Vad som kan bli föremål för tvekan är i huvudsak blott om ersättningsregeln
bör begränsas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i
83 § byggnadslagen, d. v. s. så att ersättning utgår endast i fall då inskränkningen
i bebyggelserätten leder till att marken kan utnyttjas blott på sätt
som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller om rätt
till ersättning skall föreligga utan dylik begränsning.
Ur rent ekonomisk synpunkt torde det icke vara av alltför stor betydelse,
vilkendera lösningen som väljes. Om bebyggelse ej medgives i önskad omfattning,
torde förhållandena i regel vara sådana, att ersättning kommer
att utgå i båda fallen. Erfarenheterna från tillämpningen av den nuvarande
bestämmelsen i 83 § byggnadslagen och liknande regler i andra författningar
ger icke vid handen, att de skulle leda till att intrång av nämnvärd betydelse
ej blir ersatt. Däremot har bestämmelserna otvivelaktigt den verkan,
att de underlättar frivilliga uppgörelser i fall, då intrånget är av måttlig
omfattning, och förhindrar processer om praktiskt betydelselösa ersättningsbelopp.
För min del skulle jag av principiella skäl närmast vara böjd för alt i
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år i958
21
detta fall förorda att ersättning förklaras skola utgå utan den nyss angivna
begränsningen, om man behövde räkna med att skyddsområden av ifrågavarande
karaktär verkligen kommer att visa sig behövliga för all framtid.
Det är emellertid väl tänkbart att denna extra skyddsåtgärd i längden
kommer att visa sig obehövlig och att bebyggelse framdeles kommer att
kunna tillåtas i betydligt större omfattning än vad man nu nödgas räkna
med. Vid sådant förhållande torde de föreslagna nya reglerna få anses i övervägande
grad motiverade av det allmänna intresset att icke underlåta något,
som kan tjäna att skydda befolkningen, och alltså icke såsom tillkomna
i anläggarnas intresse. Till stöd för denna mening talar också det förhållandet,
att knappast något företag för utvinning av atomenergi ännu kan
kalkylera med någon avsevärd ekonomisk vinst utan snarast har karaktär
av en i det allmännas intresse bedriven experimentverksamhet.
Jag förordar därför att de ersättningsregler, som enligt 83 § byggnadslagen
gäller vid förbud mot bebyggelse med hänsyn till militär anläggning
eller flygfält, göres tillämpliga även i nu förevarande fall. Jag vill dock
härvid framhålla, att denna lösning icke under alla förhållanden bör betecknas
som definitiv. Skulle utvecklingen gå därhän, att regeln visar sig
ge ett mindre tillfredsställande resultat, bör en lagändring övervägas.
Genom det nu anförda har jag som min mening uttalat, att reglerna om
skyddsområden kring atomreaktorer i stora drag bör följa de linjer som
angivits i de vid promemorian fogade förslagen till ändringar i byggnadslagen
och byggnadsstadgan. Dock anser jag, att dessa bör jämkas i vissa
hänseenden. Redan i det föregående har jag uttalat mig för att bestämmelserna
om skyddsområden får en sådan avfattning, att de blir tillämpliga
på alla anläggningar för atomindustrien och alltså icke enbart på atomreaktorer.
Beskrivningen av skyddsområdet — vilken givetvis icke kan gå
ut på att exakt definiera dess omfattning — torde böra jämkas så, att det
klart framgår, att därmed avses hela det område, inom vilket man i praktiken
behöver räkna med någon risk för skadlig strålning. Däremot lärer
i detta sammanhang böra bortses från annan eventuellt tänkbar menlig
inverkan än sådan som sammanhänger med strålningsrisken. Vissa redaktionella
ändringar torde också böra företagas i förslagen.
Departementschefen har slutligen föreslagit, att de föreslagna författningsändringarna
skall träda i kraft den 1 januari 1959.
Lagrådsbeliandlingen
Ivungl. Maj:t beslöt den 14 mars 1958 inhämta lagrådets utlåtande över
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden samma dag intagna
förslag till dels lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, dels lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385 )J
1 De till lagrådet den 14 mars 1958 remitterade förslagen var — frånsett dels några redaktionella
jämkningar i förslaget till lag angående ändring i expropriationslagen, dels ikraftträdandebestämmelserna
— likalydande med de å sid. 1—!5 härovan intagna med 1) och 2) betecknade lagförslagen.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
Lagrådet yttrade den 26 mars 1958:
Skadlig strålning från atomenergianläggning lärer enligt grannelagsrättsliga
regler vara att hänföra till otillåten immission, om den icke är av helt
underordnad betydelse. Huruvida enbart risk för sådan strålning kan likställas
med immission är mera tveksamt. Det synes emellertid icke uteslutet, att
ingripande enligt den allmänna grannelagsrätten kan ske mot den som utnyttjar
sin mark för sådan anläggning som innebär speciella risker för omgivningen.
Risken för skadlig strålning kan t. ex. medföra, att en rörelse
måste nedläggas eller att bostäder övergivas.
Om en atomenergianläggning anses påkalla att ägarna av kringliggande
mark åläggas särskilda begränsningar i möjligheterna att utnyttja denna, är
det enligt lagrådets mening tydligt, att dessa begränsningar måste anses ha
tillkommit i anläggningens intresse — för att denna skall kunna komma till
stånd -—- och att anläggningens innehavare bör gottgöra markägaren dennes
förlust åtminstone i den mån den överstiger det intrång som han enligt
grannelagsrätten är pliktig att tåla. Lagrådet måste sålunda taga avstånd
från den synpunkten, att ersättning skulle vara mindre motiverad därför att
de av anläggningen påkallade begränsningarna avse att skydda befolkningen
mot hälsofara. En annan sak är att alla måste till en viss grad lämpa sig efter
nya former för näringslivet, kommunikationer o. d. utan att kunna göra anspråk
på ersättning för olägenheter därav. Med hänsyn till den ovisshet som
råder i frågan vilka skyddszoner som på längre sikt komma att anses behövliga
kring atomenergianläggningar och då de ersättningsregler som byggnadslagen
innehåller torde, i de hänseenden som där avses, ge utrymme för
en tillämpning som ansluter till den allmänna grannelagsrätten anser lagrådet
likväl den föreslagna regleringen kunna godtagas i avvaktan på ytterligare
erfarenheter.
Två av lagrådets ledamöter, justitierådet Hagbergh och regeringsrådet
Klackenberg, var till viss del av skiljaktig mening och yttrade bl. a.:
Det kan ifrågasättas om den i förslaget till ändring i bijggnadslagen valda
metoden att förhindra eller begränsa nybyggnad inom den yttre riskzonen
vid en atomenergianläggning är den ur olika synpunkter lämpligaste. Enligt
förslaget skall detta syfte inom planlagt område tillgodoses genom att byggnadsnämnd
vid prövning av individuella ansökningar om lov till nybyggnad
enligt direktiv från den i atomenergiiagen omförmälda tillsynsmyndigheten
(delegationen för atomenergifrågor) beaktar risken för skadlig strålning. När
sådan risk föreligger, skulle byggnadsnämnd icke äga lämna byggnadslov,
utan för nybyggnad skulle enligt det föreslagna andra stycket av 81 § krävas
länsstyrelsens medgivande. Beträffande rena landsbygden, där skyldighet att
söka byggnadslov icke gäller, skulle länsstyrelsen genom förordnande jämlikt
121 § andra stycket byggnadslagen äga införa krav på tillstånd av byggnadsnämnd
för nybyggnad inom riskområdet. Byggnadsnämnd skulle dock
icke själv kunna ge sådant tillstånd, utan härför skulle krävas medgivande
Tredje lagutskottets utlåtande nr B t år 1058
23
av länsstyrelsen. Nu nämnda bestämmelser ha utformats i nära anslutning
till gällande förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten,
utan att därvid beaktats att prövningen huruvida viss nybyggnad åsamkar
försvaret eller luftfarten avsevärt men merendels har en individuell karaktär,
som lämpligen kan bedömas vid den sedvanliga byggnadslovgivningen,
medan nybyggnad »inom område i närheten av atomreaktor eller annan
atomenergianläggning, varest risk kan antagas föreligga för skadlig strålning
från anläggningen» enligt förslaget skulle kräva länsstyrelsens medgivande.
Det finnes i sistnämnda fall icke mycket utrymme för en prövning av
byggnadsnämnden. Något sakligt skäl att lösa de förevarande problemen efter
samma linjer som frågan om bebyggelse till hinder för försvaret eller
luftfarten torde över huvud knappast föreligga. Helt skilda utgångspunkter
gälla för inskränkningarna av bebyggelsen.
Det enligt förslaget åsyftade individuella prövningsförfarandet synes vara
administrativt onödigt tungrott. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det ej anses
tillfredsställande att enskilda markägare icke kunna få bindande besked,
huruvida nybyggnad må ske, förrän i samband med prövning av ansökan om
byggnadslov. En administrativ förhandsprövning av de erforderliga inskränkningarna
av bebyggelsen inom den yttre riskzonen torde — trots den ovisshet,
som enligt remissprotokollet råder i den fackmässiga bedömningen av
hur långt risken för skadlig strålning sträcker sig, och det i remissprotokollet
antydda önskemålet att i möjlig mån uppskjuta skadevärderingen —- vara
att föredraga ur allmän och enskild synpunkt. Även med hänsyn till det allvarliga
intrång, som bebyggelseinskränkningarna kunna innebära för markägare,
synes det allmänna icke böra undandraga sig en dylik administrativ
prövning. Atomenergianläggningarna lära väl bli av sådana dimensioner och
till sitt antal så ringa, att det icke kan anses bli administrativt alltför betungande
att vid varje anläggnings tillkomst i ett sammanhang pröva, var
gränserna för riskområdet geografiskt skola dragas och vilka inskränkningar
i nybyggnadsverksamheten som äro erforderliga. I ett i förväg fattat beslut
böra sålunda huvuddragen av dylika inskränkningar angivas, exempelvis
om bebyggelse av viss karaktär kan medgivas och om olika inskränkningar
skola gälla inom skilda delar av riskområdet. Ovissheten i den fackmässiga
bedömningen av strålningsriskerna kan föranleda att besluten göras
tidsbegränsade. Någon erinran mot att lägga beslutanderätten i dylikt hänseende
hos länsstyrelsen synes icke vara att göra, om det föreskrives att besluten
skola fattas efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten.
På grund av vad sålunda anförts hemställa vi alt ändringarna i byggnadslagen
utformas så, att de i vart fall icke utesluta eu administrativ prövning
av förut angiven karaktär. I
I anledning av förenämnda båda yttranden anförde departementschefen
den 28 mars 1958:
Lagrådet har icke påyrkat någon ändring i de remitterade förslagen. De
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
synpunkter, som två lagrådsledamöter framfört på utformningen av vissa
bestämmelser i byggnadslagen, torde bli föremål för övervägande i samband
med pågående översyn av nämnda lag. Vissa redaktionella jämkningar torde
böra vidtagas i det under 1) angivna lagförslaget.
Sedan propositionen nr 149 till åreits förra riksdag förfallit, beslöt Kungl.
Maj :t därefter den 6 juni 1958 att inhämta lagrådets utlåtande över de härovan
intagna med 1) och 2) betecknade lagförslagen. Lagrådet lämnade
samma dag förslaget till lag om ändring av expropriationslagen utan erinran.
Beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen erinrade
justitierådet Iiagbergh och regeringsrådet Klackenberg om sitt härovan
återgivna yttrande den 26 mars 1958.
Utskottet
Oaktat utvecklingen på teknikens område numera gjort det möjligt att
klyva atomer och tillvarataga den energi som därvid frigöres, är likväl kunskapen
om dessa processer ännu ofullständig, och det är tydligt, att man
ännu under lång tid måste räkna med att all verksamhet inom detta område
kommer att vara förenad med betydande risker. Samtidigt är det emellertid
uppenbart att exploateringen av denna nya energikälla bör stödjas och uppmuntras.
Sedan dessa spörsmål efter det senaste världskriget fått praktisk aktualitet,
har den svenska expropriationslagstiftningen icke ändrats med
tanke på att särskilt tillgodose behovet av mark för atomenergianläggningar.
Redan med gällande rätt föreligger i åtskilliga lägen möjlighet att genom
expropriation förvärva mark, som erfordras för en dylik anläggning.
Det har dock visat sig att nuvarande lagstiftning icke i alla lägen tillgodoser
föreliggande behov; särskilt har detta visat sig vara fallet vid planeringen av
sådana anläggningar som skall producera värme.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag att möjlighet öppnas att erhålla
expropriation för atomenergianläggning liksom för skyddsområde däromkring.
Mot det sätt varpå föreliggande lagstiftning utformats har utskottet
ej funnit anledning till uttalanden i vidare mån än vad som framgår av
det följande.
Såsom ett av motiven vid tillkomsten av förevarande lagstiftning har angivits
behovet att vinna klarhet om innebörden av de bestämmelser, som
reglerar rätten att innan expropriation skett få beträda annans mark för
att där verkställa förundersökning.1
Innan en atomenergianläggning kan komma till stånd, är det i regel nödvändigt
att göra tämligen omfattande undersökningar av den mark, där anläggningen
skall uppföras. Bland de arbeten som därvid ifrågakommer har
1 Propositionen nr 149 vid årets förra riksdag s. 12.
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
nämnts borrningar i marken och seismiska undersökningar. \ id de senar^
avfyras vid eller strax under markytan sprängladdningar om — enligt uppgift
från vattenfallsstyrelsen — vanligen mellan ett och fyra hektogram
nitrolit eller — vid sprängningar i vatten — borelit. Genom att mäta de
vibrationer, som vid sprängningarna uppstår i omgivningen, kan fastställas
bl. a. avståndet till fast berggrund och förekomsten av sprickor i berg.
I propositionen diskuteras huruvida rätten att efter medgivande av länsstyrelse
göra förundersökning å annans mark jämväl skall anses innefatta
rätt att gräva, borra eller utföra för seismiska undersökningar erforderliga
sprängningar å annans mark. 71 § expropriationslagen talar om rätt att för
expropriation upprätta karta eller eljest verkställa nödig förundersökning å
annans fastighet. Departementschefen har som sin mening uttalat att borrningar
och seismiska undersökningar, om de utföres med nödigt hänsynstagande
till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Såsom
vattenfallsstyrelsen i sitt remissyttrande påpekat har motsvarande bestämmelse
i vattenlagen (14 kap. 5 §) tolkats på annat sätt i två av Kungl. Maj:t
den 27 juni 1957 avgjorda besvärsmål, vari ett kraftverksbolags ansökningar
att i samband med förundersökning för kraftverksbyggen få utföra seismiska
jorddjupsbestämningar medelst sprängningar lämnats utan bifall.
Dessa båda avgöranden synes i viss utsträckning ha uppfattats såsom prejudikat.
Med hänsyn till behovet att i samband med förundersökning kunna
göra även seismiska undersökningar har vattenfallsstyrelsen hemställt, att
gällande bestämmelser i ämnet måtte förtydligas och utformas på ett sådant
sätt att det klart framgår, att rätt att göra förundersökning även omfattar
rätt att göra seismiska undersökningar.
Då den seismiska undersökningsmetoden här i landet varit i allmänt bruk
endast omkring tio år, är det naturligt att spörsmålet, huruvida 71 § expropriationslagen
och motsvarande bestämmelser i åtskilliga andra lagar skall
anses omfatta även rätt att i samband med förundersökning företaga seismiska
undersökningar, knappast låter sig omedelbart besvara genom ett studium
av lagar och förarbeten.
Det framgår dock att man vid avfattningen av 71 § expropriationslagen
räknat med att uppkommande skador skulle vara av obetydlig omfattning
och enkel beskaffenhet.1 I de fall ifrågavarande sprängningar företages på
platser, som ligger avsides från bebyggelse och annan värdefullare egendom,
synes det utskottet sannolikt alt uppkommande skador kommer alt
hålla sig inom nyss angivna gränser. I andra fall, särskilt när fråga är om
sprängning i eller i närheten av vatten, kan det möjligen tänkas att sådana
skador, som icke rymmes inom angivna gränser, kan uppkomma.
I likhet med departementschefen anser utskottet att spörsmålet bör kunna
överlämnas åt avgörande i praxis. Oavsett vilken tolkning som vid tilllämpningen
skall ges åt gällande rätt är det ett allmänt intresse att rätten
till förundersökning icke ges för snäva gränser. Om så sker kan nämligen
den i vars intresse undersökningarna sker många gånger komma i en svår
> NJA 1918 avd. II s. 267.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
situation genom att andra lagliga möjligheter ej står honom till buds. Läget
torde ofta vara sådant att rätt till expropriation eller inlösen av undersökningsområdet
icke föreligger, bortsett från att dylikt förfarande i
regel skulle komma att i avsevärd mån försena undersökningen. Det s. a. s.
normala tillvägagångssättet är naturligtvis att inhämta fastighetsägarens
medgivande. Emellertid är ej heller detta tillvägagångssätt alltid användbart,
särskilt icke, då marken är samfälld för flera fastigheter, vilket ofta
nog är fallet just på sådana platser där förundersökningar behöver göras.
Är delägarna talrika medför det i regel mycket stora svårigheter att inhämta
varje delägares samtycke. Skulle det visa sig att spörsmålet om omtattningen
av rätten till förundersökning i praxis ej kan få en lösning som
tillfredsställer de olika intressen, som föreligger i dessa frågor, bör saken
utan dröjsmål göras till föremål för lagstiftning.
Utskottet vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på det förhållandet
att den, som lider skada till följd av förundersökning enligt expropriationslagen
och därför vill kräva ersättning, är hänvisad att utföra sin talan
vid allmän domstol och därmed är underkastad rättegångsbalkens regler om
rättegångskostnader. Det torde böra övervägas — i vart fall vid
en genom lagstiftning genomförd utvidgning av förundersökningsbegreppet
— att låta expropriationslagens för den skadelidande förmånligare regler i
fråga om möjligheterna att få ersättning för rättegångskostnader gälla även
i hithörande fall.
I frågan på vilket sätt bebyggelsen i närheten av en atomenergianläggning
skall regleras hyser utskottet sympatier för den
metod, som härutinnan närmare förordats av två av lagrådets ledamöter (sid.
22 f. ovan). Den i propositionen förordade lösningen överensstämmer emellertid
med den ordning, som redan gäller vid reglering av bebyggelse med
hänsyn till försvaret och luftfarten. De svårigheter och olägenheter som
ifrågavarande lagrådsledamöter pekat på, torde vara tillfinnandes även i
samband med nämnda slag av reglering och på dessa områden ha större och
mera allmän räckvidd. Utskottet finner det angeläget att dessa frågor i samband
med det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen erhåller
en positiv lösning. I avvaktan på detta förslag anser utskottet att den
av departementschefen förordade lösningen kan godtagas.
I detta ärende har flera olika fall av ersättningsfrågor aktualiserats. Vad
till en början angår expropriationsersättningen har departementschefen
föreslagit att denna skall bestämmas efter samma grunder,
som eljest gäller vid expropriation, vilket innebär att ersättning utgår för
den avträdda egendomens eller rättighetens fulla värde och utan någon förhöjning
därav. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
tolk har under åberopande av vattenlagens bestämmelser om inlösen föreslagit
att ersättning i princip bör utgå med 150 procent av eljest utgående
belopp. Detta har departementschefen sagt sig icke kunna förorda. I motionerna
I: B 187 och II: B 240 har framhållits att atomenergianläggningarna
till sin allmänna karaktär står vattenkraftanläggningarna nära. Lag
-
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr B l år 1958
stiftningen tillgodoser för båda kategorierna även privatekonomiska intressen.
Då ersättningarna med hänsyn härtill i fråga om vattenkraftanläggningar
bestämts till 150 procent är det enligt motionärerna svårt att motivera
andra regler för atomenergianläggningar.
Det lagrum som av motionärerna och nyssnämnda remissinstanser åsyftas
torde vara 9 kap. 48 § vattenlagen. Enligt denna paragraf jämförd med 49
och 50 §§ gäller i huvudsak följande. Om annans fasta egendom eller vissa
särskilt uppräknade rättigheter tages i anspråk genom inlösen enligt vattenlagen
skall ersättning utgå med 150 procent. Föreligger icke något av de
särskilt uppräknade fallen skall ersättningen bestämmas till fulla värdet
utan någon förhöjning. Sistnämnda regel gäller även för vissa fall då ingreppet
sker för allmänt ändamål.
Vad motionärerna anfört i denna del föranleder utskottet att undersöka,
varför vattenlagen intager denna från svensk expropriationsrätt i övrigt avvikande
ståndpunkt.
Regeln att ersättning skall utgå med 150 procent av värdet har gammal
hävd i vattenlagstiftningen och synes första gången ha införts genom Kungl.
förordningen den 20 januari 182b om utrivning av vattenverk, vilka genom
uppdämning skada jord och förhindra dess odling. Bakgrunden till denna
förordning är följande.1 Klagomål hade anställts däröver att ägare av lagligen
anlagda vattenverk genom dämning kunde saklöst åstadkomma översvämningar
och skadegörelse å ovanför liggande mark. Genom 1824 års
förordning avsåg man att förhindra detta, vilket skedde genom föreskrift
att vattenverkets ägare ålades att finna sig i att verket ändrades eller utrevs.
Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll hade tidigare förekommit i
den svenska rätten, men detta torde ha varit första gången man införde expropriationsrätt
till förmån för enskild.2 Vid ifrågavarande tid var emellertid
uppfattningen om äganderätten såsom »okränkbar och helig» ännu så
stark att man ansåg att den av ingreppet drabbade borde ha ersättning ej
blott för skadan utan med hälften därtill.
Bestämmelsen i 1824 års förordning överfördes till 1879 års lag om dikning
och annan avledning av vatten och motiverades då på följande sätt.3
Den rättsgrund, som bjuder skyldighet för den enskilde att underordna
sin fördel under det allmännas och att förty nöjas med ersättning inom de
gränser staten bestämmer, kan således ej med samma giltighet åberopas vid
enskilda företag, och vid dessa bör derföre den, som lider tvånget, vara, så
vidt möjligt är, skyddad för all annan uppoffring än den, som ligger i sjelfva
det tvungna afträdandet. Han bör således bekomma full godtgörelse eller
--- — så stor ersättning alt den kan anses svara ej blott emot den afhända
egendomens allmänna värde, utan äfven emot dess särskilda, af egaren billigtvis
beräknade och förväntade. Då nu emellertid detta värde för egaren
ofta kan vara bestämdt genom individuella förhållanden hvilka ej alltid kunna
genom direkt bevisning ådagaläggas, och —- hvad särskild t vattenverk
angår — någon sådan jemförelsegrund, som den i expropriationslagen för
1
Holmbäck, Föreläsningar, del III, 1941, s. 6
2 Naumans tidskrift 1872 s. 437.
• NJA 1879 avd. II nr 1 s. 43.
28 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
utsatta, mången gång torde saknas, synes i förevarande fall det angifna
syftemålet bäst vinnas genom att i lag stadgas en viss förhöjning öfver värdet.
Motsvarande bestämmelser inflöt också i andra författningar av vattenrättsligt
innehåll, varom närmare hänvisas till NJA 1919 avd. II s. 326. Vid
tillkomsten år 1918 av den nu gällande regeln i vattenlagen anfördes till motivering
följande.
I första hand fästes avseende vid, huruvida genom skada å fast egendom
sker inskränkning i möjligheten av dess framtida utveckling till ökad produktivitet
eller icke. År det förra händelsen, föreskrives 150 procent ersättning,
i annat fall 100 procent. I enlighet med denna princip skall det bebyggda
strömfallet ävensom jord och---fiske gottgöras med förhöjt
belopp, självständiga byggnader av annat slag än vattenverk och vad därmed
jämställes samt vattenställen och dylika förmåner, som ingenting
avkasta, ävensom lös egendom och skada av övergående natur betalas endast
med 100 procent.
Även om principen om ersättning med 150 procent först påträffas inom
vattenrättens område och i dag — bortsett från gruvrätten, varom mera
nedan — icke synes förekomma utanför detta speciella område, har principen
likväl tidvis haft betydligt vidsträcktare tillämpning. Då vårt land år
1855 fick sin första expropriationslag föreskrevs däri att ersättning med
150 procent skulle vara regel. Lagen hade särskilt stor betydelse för järnvägsbyggandet
men den föreskrivna ersättningsregeln visade sig bli för betungande
för järnvägsägarna. I den nya expropriationsförordning som antogs
år 1866 bestämdes, att ersättning blott skulle utgå efter fulla värdet,
varigenom förhöjningen med 50 procent således togs bort. Då 1866 års förordning
år 1917 ersattes med den nu gällande expropriationslagen lämnades
principen om ersättning efter fulla värdet utan förhöjning orörd.
Vid tvångsavhändelser enligt elektricitetslagen gällde enligt lagens ursprungliga
lydelse av år 1902 att ersättning skulle utgå med 150 procent. Om
expropriationen skedde för kronans räkning skulle dock ersättningen motsvara
100 procent. Föreskriften om förhöjning avlägsnades ur lagen år
1941.1
Såvitt utskottet har sig bekant gäller principen om ersättning med 150
procent för närvarande — bortsett från vattenlagen — ej annorstädes än i
gruvrätten. Vid tillkomsten av 1938 års gruvlag infördes i 37 § såsom en
nyhet principen om ersättning med 150 procent. Detta var emellertid föranlett
av alldeles speciella skäl, i det att man avsåg att bereda jordägaren viss
kompensation för att hans ställning i andra hänseenden genom nämnda
lagstiftning försämrades.
På grundval av det nu sagda anser sig utskottet kunna uttala att principen
om ersättning med förhöjt belopp icke står i överensstämmelse med den
svenska expropriationslagstiftningens allmänna grundsatser. Det förhållandet
att vattenlagen i denna fråga intager en annan ståndpunkt beror på
särskilda och historiska förhållanden. Varken dessa eller andra omständig- 1
1 NJA 1941 avd. II s. 524 f; prop. nr 317/1941 s. 27.
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
29
heter — t. ex. den att atomenergianläggningar i likhet med vattenkraftanläggningar
kan komma att producera elektricitet — kan gärna åberopas till
stöd för den ifrågavarande principens utvidgning också till andra lagstiftningsområden,
varest tvångsavhändelser kan förekomma. Då dessa frågor
diskuteras bör det ej heller förbises, att expropriationslagens liksom vattenlagens
ersättningsregler icke är inskränkta endast till ersättning för värdet
av avstådd mark utan också omfattar ersättning för annan skada som genom
expropriationen vållas fastighetsägaren. Omfattar expropriationen endast
en del av en fastighet, skall vidare ersättning lämnas för det intrång
som därav vållas å återstoden. — Utskottet finner på ovan anförda skäl
ej anledning att för närvarande tillstyrka motionärernas hemställan i förevarande
del. Utskottet vill emellertid icke motsätta sig att förevarande ersättningsfrågor,
om förhållandena så påfordrar, i framtiden upptages till
övervägande i därför lämpat sammanhang.
Förutom genom själva expropriationen kan skador och intrång — och
som följd därav ersättningsanspråk — tänkas uppkomma dels genom den
bebyggelsereglering, som genom de föreslagna ändringarna i byggnadslagstiftningen
skall kunna genomföras, dels genom strålning eller risk för strålning
från atomenergianläggningar såväl vid normal drift som vid störningar
i driften, dels ock genom ingrepp från myndigheters sida i samband med
exempelvis utrymning eller avspärrning av område som drabbats eller hotas
av skador från atomenergianläggning. Givetvis kan andra skadefall tänkas.
Vad först angår frågan om ersättning på grund av bebyggelsereglering
har i motionerna framhållits att denna reglering inom
den yttre skyddszonen skall ske i enlighet med byggnadslagstiftningens bestämmelser
om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.
Motionärerna finner den föreslagna ordningen otillfredsställande enär
ersättningstrågorna därigenom icke kan avgöras omedelbart i samband med
atomenergianläggningens planering utan får anstå till dess nybyggnadsfrågan
för den enskilde markägaren blir aktuell. Härigenom synes också avvägningen
mellan intresset av att anläggningen kommer till stånd och det intrång
den förorsakar att skjutas på framtiden, vilket ej är tillfredsställande.
Inför man, menar motionärerna, byggnadslagstiftningens restriktiva ersättningssystem
även på detta område, avlägsnar man sig än mer från vattenlagens
regler, som bygger på principen om full ersättning för varje intrång.
Till en början må anmärkas att regleringen av nybebyggelse och annan
verksamhet inom den yttre skyddszonen förutsättes komma all ske ej blott
på grundval av bestämmelserna i byggnadslagstiftningen utan också genom
servitut. I de fall servitut tillkommer genom expropriation skall ersättning
ulga med tulla värdet. I de fall nybebyggelse kommer att regleras genom
byggnadslagstiftningen, skall ersättning utgå, om till följd av regleringen
nybyggnad ej han ske i den omfattning eller på det sätt som förut varit lilllåtet
och den drabbade fastighetsägaren i anledning härav icke kan nyttja
sin fastighet på annat sätt än som står i uppenbart missförhållande till dess
tidigare värde. Nu angivna princip överensstämmer med vad i allmänhet gäl
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
ler inom byggnadslagstiftningen. Utskottet finner därför ej skäl att tillstyrka
någon annan ordning för frågans lösning. En analogi med vattenlagen synes
i detta fall ej ligga särskilt nära till hands, särskilt som det icke är uteslutet
att omfattningen av den yttre skyddszonen i en framtid kan komma att
inskränkas. Mera närliggande förefaller en jämförelse exempelvis med de
regler som gäller då bebyggelsereglering sker med hänsyn till enskild flygplats
för allmänt bruk. Ersättningsreglerna följer då byggnadslagstiftningens
allmänna regler.
Vidkommande härefter frågan om ersättning för skador uppkomna
genom radioaktiv strålning eller förluster på grund
av risk för sådan strålning har departementschefen gjort en generell hänvisning
till de allmänna men ej lagfästa regler som finnes om immissioner och
därvid framhållit att ersättning därför icke kan påräknas, med mindre olägenheterna
överstiger ett visst icke alltför ringa mått. Lagrådet har diskuterat
huruvida även risk för skadlig strålning skall kunna medföra ersättningsskyldighet.
Lagrådet finner saken tveksam men anser det icke uteslutet att
frågan skall kunna besvaras jakande. Motionärerna upptager även detta
spörsmål och anser att här föreligger en olöst fråga.
Det är riktigt att frågan såtillvida är olöst som skriven lag ej föreligger.
Däremot finnes beträffande immissioner en tämligen fast rättssedvänja som
följes av domstolarna. Det är sålunda alls icke uteslutet att ersättning enligt
grannelagsrätten skall kunna utdömas för immissioner från atomenergianläggning.
Av vad lagrådet uttalat synes även finnas anledning att räkna
med att ersättning skall kunna utgå även då enbart risk för skadlig strålning
föreligger. På grund av ovissheten om huru ett givet skadefall vid en
framtida rättegång kommer att avgöras, föreligger dock obestridligen på
detta område en viss rättsosäkerhet.
Enligt vad utskottet inhämtat förberedes för närvarande i justitiedepartementet
tillsättandet av en utredning för undersökning av i vad mån särskilda
skadeståndsregler är behövliga beträffande skador av atomenergianläggningar,
såsom i fråga om strikt ansvar, obligatorisk ansvarsförsäkring och
sammanhängande spörsmål. Utskottet räknar med att även de här aktuella
problemen kommer att behandlas vid denna utredning.
Vad slutligen beträffar frågan om ersättning på grund av ingrepp
från myndighets sida i samband med utrymning eller
avspärrning av område, som drabbats eller hotas av skador från atomenergianläggning,
har i motionerna påpekats att det kan bli erforderligt att ålägga
befolkningen inom det yttre skyddsområdet skyldighet att utrymma området.
I vilken mån skyldigheten att underkasta sig dylikt intrång kan grunda
rätt till ersättning är enligt motionärerna ovisst. I detta ämne hänvisar
utskottet till vad chefen för inrikesdepartementet statsrådet Johansson anfört
till statsrådsprotokollet den 13 december 1957 i samband med Kungl. Maj:ts
beslut samma dag att bemyndiga inrikesministern att tillkalla en sakkunnig
jämte experter för utredning av frågan om åtgärder för att skydda allmänheten
mot skador av radioaktiv strålning i samband med allvarligare driftstörningar
vid atomenergianläggningar, m. m. Statsrådet anförde bl. a.
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1 år 1958
31
Åtskilliga lagstiftningsfrågor synes kräva beaktande under utredningen.
Lagstiftning torde sålunda i första hand bli nödvändig för att utrusta myndigheterna
med sådana befogenheter att de vid behov kan beordra åtgärder
av allmän räckvidd, såsom alarmering av befolkningen inom områden som
belagts eller väntas bli belagda med radioaktivt stoft, temporärt förbud att
nyttja vattentäkter och vissa födoämnen eller beordrande av utrymning och
avspärrning. Särskilda bestämmelser torde också erfordras rörande skyldighet
för myndigheter och enskilda att i olika hänseenden medverka till
att lindra skadeverkningarna av händelser, varom här är fråga. — Det är ej
meningen att utredningen skall omfatta frågor om ersättning åt den som lidit
skada i följd av atomenergiverksamhet i vidare mån än då fråga är om
ianspråktagande av egendom eller arbetskraft.
Från inrikesdepartementet har inhämtats att utredningsman förordnats
den 27 februari 1958- Utskottet hoppas att utredningen snabbt skall leda till
resultat.
Vad härovan anförts om påbörjade eller planerade utredningar utesluter
självfallet icke att utvecklingen på samtliga de områden, som beröres av förevarande
proposition även i fortsättningen bör följas med den allra största
uppmärksamhet. De föreslagna lösningarna är i flera fall och måste av naturliga
skäl ha karaktär av provisorier — detta gäller särskilt de delar av
propositionen som avser ändringar i byggnadslagstiftningen, inbegripet frågan
om grannelagsrättens tillämplighet. Utskottet räknar med att hittillsvarande
lagstiftning på atomenergiens område efter hand kan komma att
avlösas av en mera omfattande och fullständig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
A. antaga de vid propositionen fogade lagförslagen;
B. till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen vid granskning
av det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) ej funnit
skäl att göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit; samt
C. besluta att motionerna I: B 187 och II: B 240 i den mån
de icke besvarats genom vad utskottet härovan anfört ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 juli 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Andersson i
Ryggestad, Nyberg, Nilsson i Östersund, Bengtsson i Göteborg, Grebäck och
Hedin.
'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.
681133 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.