Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1902

1958-07-15 · 69 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1958 B:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1902

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

1

Nr B 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till lag angående ändring i lagen den 27

juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, dels ock i ämnet väckt

motion.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 30 — vilken är

av samma innehåll som en vid årets förra riksdag framlagd proposition,

nr 153, som icke hann upptagas till slutlig behandling av riksdagen före

dess upplösning — och vilken hänvisats till lagutskott samt behandlats av

tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt, i statsrådet

fört protokoll och under hänvisning till lagrådets tidigare inhämtade

utlåtande föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, dels att 1, 4—6, 9, 11 och 14 §§ lagen den 27 juni

1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag

skall införas en ny paragraf, betecknad 17 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■

Har, för---ej erforderligt.

Menighet vare — ---eller vattendrag.

Ej heller---den föreslagna.

-* Senaste lydelse av 1 § se SFS 1941 ''■ 958, av 4 § se SFS 1957: 383 och av 14 § se

SFS 1916: 237.

1—1068 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr B 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

(Gällande lydelse)

Skall enligt vad i denna paragraf

är sagt fastighet avstås eller upplåtas,

äge, där ej här nedan annorlunda

föreskrives, vad i lagen om

expropriation i allmänhet stadgas

samt den särskilda bestämmelsen i

91 § första stycket ävensom i fråga

om elektriska starkströmsledningar

övriga i sagda lag meddelade särskilda

bestämmelser om expropriation

för elektriska svagströmsledningar

motsvarande tillämpning;

och skall vad där stadgas med avseende

å upplåtelse av nyttjanderätt

för svagströmsledning gälla jämväl

beträffande upplåtelse av servitutsrätt

för starkströmsledning.

(Föreslagen lydelse)

Skall enligt vad i denna paragraf

är sagt fastighet avstås eller upplåtas,

äge, där ej här nedan annorlunda

föreskrives, vad i lagen om

expropriation i allmänhet stadgas

samt, i fråga om elektriska starkströmsledningar,

i sagda lag meddelade

särskilda bestämmelser om

expropriation för elektriska svagströmsledningar

motsvarande tilllämpning;

och skall vad där stadgas

med avseende å upplåtelse av

nyttjanderätt för svagströmsledning

gälla jämväl beträffande upplåtelse

av servitutsrätt för starkströmsledning.

4 §•

För skada,---förstnämnda anläggning.

Har skadan---avvända densamma.

Är elektrisk anläggning till hela

sin sträckning förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej största

effektiva spänningen tvåhundrafemtio

volt, räknat på det i 3 § 2

inom. a) angivna sätt, skall, ändå att

anläggningen innefattar egen generator

eller transformator, vad i denna

paragraf är stadgat icke medföra

skyldighet att ersätta skada.

Vad i första stycket sägs gäller

ej skada som uppkommit inom

byggnad eller inhägnad gård genom

inverkan av ström, vilken med en

spänning av högst tvåhundrafemtio

volt, räknat så som angives i 3 § 2

mom. a), tillförts förbruknings anläggning

för starkström.

Med generator — ---dylik anläggning.

5 §.

Finnes vid elektrisk anläggnings 1 mom. Kan elektrisk anläggning

tagande i bruk, att densamma ge- genom inverkan på redan befintlig

nom inverkan å förut befintlig dy- dylik anläggning vålla skada å per
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

(Föreslagen lydelse)

lik anläggning medelst induktion eller

annorledes vållar skada å denna

eller hinder i dess drift, vare

förstnämnda anläggnings innehavare

pliktig alt ofördröjligen vidtaga

de anordningar eller förändringar

å vare sig den ena eller

den andra anläggningen, vilka

erfordras till förekommande av

dylik inverkan; underlåter han

det, äge den andra anläggningens

innehavare att på den försumliges

bekostnad verkställa vad i sådant

hänseende erfordras.

(Föreslagen lydelse)

son eller egendom eller störning i

driften, skall innehavaren av förstnämnda

anläggning vidtaga erforderliga

åtgärder vid denna för att

förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning,

i vilken vid enfasigt fel

kan uppkomma jordslutningsström

med större styrka än femhundra

ampere, vare ock pliktig att, så snart

han vunnit kännedom om senare tillkommen

anläggning för svagström

eller för starkström med en spänning

av högst sexhundra volt, räknat

så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga

erforderliga åtgärder vid sin

anläggning för att förebygga att

denna genom inverkan på den

andra anläggningen medelst induktion

eller förhöjda markpotentialer

vållar skada å person eller egendom

eller annan störning ån ljudstörning.

2 mom. Kan i fall, som avses i 1

mom., erforderligt skydd med båttre

verkan eller till lägre kostnad vinnas

genom åtgärd vid den anläggning

som är utsatt för inverkan, ankommer

det på dess innehavare att

efter överenskommelse eller rättens

förordnande utföra åtgärden.

Innehavaren äger, i den mån åtgärden

ej är till båtnad för hans anläggning

genom minskning av utgifter

för dess underhåll och drift

eller annan stadigvarande förbättring

av driften, att av den som enligt

1 mom. är skyldig att vidtaga

skyddsåtgärder njuta ersättning för

utgifter vilka varit nödvändiga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

(Gällande lydelse)

6

Har elektrisk anläggning skadats

eller dess drift hindrats genom inverkan

av elektrisk ström från

annan dylik anläggning, vare sistnämnda

anläggnings innehavare

från ersättningsskyldighet fri, där

icke han underlåtit vidtaga de anordningar,

som jämlikt 5 § på honom

ankommit, eller eljest skadan

eller hindret föranletts av vårdslöshet

vid anläggningens utförande

eller skötsel; uppkommer skada eller

hinder å den anläggning, från

vilken strömmen utgått, och föranleddes

skadan eller hindret av vårdslöshet

vid den andra anläggningens

utförande eller skötsel, vare denna

anläggnings innehavare pliktig att

ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet---varder;

(Gällande lydelse)

§•

Har elektrisk anläggning skadats

eller dess drift störts genom inverkan

av elektrisk ström från annan

dylik anläggning, vare sistnämnda

anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet

fri, där icke han underlåtit

vidtaga de skyddsåtgärder

som jämlikt 5 § på honom ankommit

eller eljest skadan eller störningen

föranletts av vårdslöshet vid anläggningens

utförande eller skötsel;

uppkommer skada eller störning å

den anläggning, från vilken strömmen

utgått, och föranleddes skadan

eller störningen av vårdslöshet vid

den andra anläggningens utförande

eller skötsel, vare denna anläggnings

innehavare pliktig att ersätta skadan

eller förlusten.

sidan.

6 §.

Har innehavare av elektrisk anläggning

nödgats utgiva ersättning

för skada, som orsakats genom inverkan

av en medelst överledning

från annan anläggning inkommen

elektrisk ström, och var överledningen

vållad genom vårdslöshet vid

den sistnämnda anläggningens utförande

eller skötsel, äge den, som fått

utgiva ersättningen, att av den senare

anläggningens innehavare söka

åter, vad han sålunda fått utgiva.

Finnes sådan vårdslöshet, som

nyss sagts, hava förelupit jämväl vid

den förstnämnda anläggningen, äge

rätten, med avseende å beskaffenheten

av de å ömse sidor begångna

Har innehavare av elektrisk anläggning

nödgats utgiva ersättning

för skada, som orsakats genom inverkan

av eu medelst induktion eller

överledning eller eljest på ej åsyftat

sätt från annan anläggning inkommen

elektrisk ström, och var skadan

vållad genom vårdslöshet vid den

sistnämnda anläggningens utförande

eller skötsel, äge den, som fått utgiva

ersättningen, att av den senare

anläggningens innehavare söka åter

vad han sålunda fått utgiva. Finnes

sådan vårdslöshet, som nyss sagts,

hava förelupit jämväl vid den förstnämnda

anläggningen, äge rätten,

med avseende å beskaffenheten av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

5

(Gällande lydelse)

fel, bestämma, till huru stort belopp

ersättningen skall av vardera sidan

slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet

ej någondera sidan till last,

skola båda anläggningarnas innehavare

sig emellan taga del i ersättningens

gäldande, såsom om de gemensamt

vållat skadan; doek att i

ty fall ansvarighet icke åligger innehavare

av telegraf-, telefon- eller

annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

(Föreslagen lydelse)

de å ömse sidor begångna fel, bestämma,

till huru stort belopp ersättningen

skall av vardera sidan slutligen

gäldas. Ligger dylik vårdslöshet

ej någondera sidan till last, skola

båda anläggningarnas innehavare

sig emellan taga del i ersättningens

gäldande, såsom om de gemensamt

vållat skadan; dock att i ty fall ansvarighet

icke åligger innehavare av

telegraf-, telefon- eller annan dylik

i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada,---sålunda uppkommit.

11

Var, som vill fordra skadestånd

enligt 4—10 §§, skall inom två år

från den dag, då skadan timade, sin

talan hos domstol anhängiggöra.

Försummas det, have han sin talan

förlorat.

14

De i denna lag givna bestämmelser

skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av

elektrisk anläggning att utgiva ersättning,

då till följd av olycksfall i

arbete sådan i anläggningens tjänst

anställd arbetare, som avses i lagen

om försäkring för olycksfall i arbete,

varder dödad eller skadad.

§•

Talan mot elektrisk anläggnings

ägare eller innehavare om skade

stånd enligt 4 eller 6 § skall väckas

inom två år från det skadan timade.

Försummas det, är rätt till talan förlorad.

§■

De i denna lag givna bestämmelser

skola icke medföra skyldighet för

ägare eller innehavare av elektrisk

anläggning att utgiva ersättning, då

till följd av olycksfall i arbete sådan

i anläggningens tjänst anställd arbetstagare,

som avses i lagen om

yrkesskadeförsäkring, varder dödad

eller skadad.

17 §.

Beträffande åtgärder till förebyggande

av störning i radiomottagningsapparat

gäller vad därom särskilt

stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

I samband med propositionen har riksdagen behandlat en i anledning

av propositionen väckt motion, nr B 42, i första kammaren av herr Hesselbom,

vilken motion är av samma innehåll som en vid årets förra riksdag

väckt motion, I: 441, som heller icke hann upptagas av riksdagen till slutlig

behandling före dess upplösning. I motionen hemställes att riksdagen måtte

»dels besluta att 4 § tredje stycket i lagen den 27 juni

1902 (nr 71) ges följande lydelse.

’Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit

inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av

ström, vilken med normalt förekommande driftsspänning,

i regel högst tvåhundrafemtio volt, räknat så som angives

i 3 § 2 mom. a.), tillförts förbrukningsanläggning för starkström.

’

dels besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

förslag snarast möjligt till en fullständig omarbetning av

lagen av den 27 juni 1902 (nr 71), varvid hänsyn bör tagas

till den tekniska utvecklingen och till vad här ovan anförts

beträffande definitionen av elektrisk anläggning».

Beträffande innehållet i propositionen och motionen får utskottet, i den

mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till dessa.

Propositionens huvudsakliga innehåll jämte inledning

Det i propositionen framlagda förslaget är främst föranlett av att farliga

verkningar genom induktion från kraftledningar för särskilt hög spänning

numera kan uppträda i andra elektriska anläggningar, särskilt sådana

för svagström eller lågspänd starkström, även på stora avstånd från kraftledningarna.

Med hänsyn härtill har de nuvarande reglerna om skyldighet

att vidta och bekosta skyddsåtgärder gentemot inverkan av elektrisk

ström, enligt vilka sådan skyldighet helt åvilar innehavaren av en nytillkommande

anläggning, ansetts böra i viss omfattning ändras. Enligt förslaget

skall det sålunda i princip ankomma på de ifrågavarande kraftledningarnas

innehavare att svara för åtgärder, som erfordras för att även yngre

anläggningar för svagström eller lågspänd starkström skyddas mot induktion.

Vidare förordas sådan ändring av reglerna om ansvar för skada å

person eller annan egendom än elektrisk anläggning, att den som inom

byggnad eller inhägnad gård lider skada av elektrisk ström från en förbrukningsanläggning

för hushållsändamål o. d. får ersättning, så snart

strömmen inkommit i anläggningen på ej åsyftat sätt. Dessutom föreslås

en sådan jämkning av preskriptionsbestämmelserna, att därav framgår att

den korta preskriptionstiden av två år icke skall gälla med avseende å

sådan regresstalan mot elektrisk anläggnings innehavare, som föres av

dylik anläggnings ägare eller innehavare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

7

Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallades tre sakkunniga för

att i samråd med representanter för telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

samt svenska vattenkraftföreningen utreda frågor, sammanhängande

med sådana från högspänningsledningar inducerade spänningar

som kan medföra fara för person och egendom, samt överväga och

framlägga förslag till erforderliga ändringar i de regler om skadeståndsansvar

och skyldighet att vidtaga och bekosta skyddsåtgärder som finns intagna

i lagen den 27 juni 1902,innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar. De sakkunniga, som antog benämningen induktionsstörningssakkunniga,

avlämnade den 22 november 1956 ett stencilerat betänkande

med förslag till ändring i vissa delar av nämnda lag. Vid betänkandet var

fogat ett särskilt yttrande av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av ett antal myndigheter

och organisationer.

Översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska anläggningar

De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar för belysning,

drivkraft eller annat dylikt ändamål är upptagna i lagen den 27 juni

1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar -—

i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar brukar betecknas

som starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och andra

svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning avses — enligt

kungörelsen den 15 november 1957, nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar

— sådan anläggning med däri ingående särskilda föremål, i

vilken alstras, omformas eller nyttjas elektrisk ström med sådan spänning,

styrka eller frekvens, att fara för person eller egendom därav kan förorsakas.

Annan elektrisk anläggning än nu sagts utgör svagströmsanläggning.

Spänning, som uppgår till högst 250 volt (V) mellan en ledare och

jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, benämnes lågspänning.

Annan spänning benämnes högspänning.

Enligt 1902 års lag erfordras regelmässigt tillstånd (koncession) för

framdragande eller begagnande av starkströmsledning. Medan 1 § innehåller

regler om expropriation för elektrisk värmekraftanläggning eller för

starkströmsledning, är bestämmelser om koncession å starkströmsledning

samt om distributionsskyldighet, reglering av pris och övriga villkor för

leverans av ström och om förhandstillstånd upptagna i 2 §. Dessutom finns

i 3 § föreskrifter om vilka handlingar, som skall åtfölja expropriations- och

koncessionsansökningar, samt om den förberedande behandlingen av sådana

ansökningar.

I 4—12 §§ innehåller 1902 års lag vissa för starkströms- och svagströmsanläggningar

gemensamma bestämmelser rörande åtgärder mot och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

ersättning för skada genom inverkan av elektrisk ström. Frånsett en redaktionell

ändring i 4 § har dessa bestämmelser icke ändrats sedan lagens

tillkomst.

I 4 § har innehavare av starkströmsanläggning med generator eller

transformator ålagts strikt ersättningsansvar gentemot tredje man för

skada som orsakas av ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder

dock icke, om skadan tillkommit genom händelse av högre hand eller uppkommit

vid lågspänningsanläggning som till hela sin sträckning är förlagd

inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. Har den

skadelidande genom grov vårdslöshet själv vållat skadan, är jämlikt 7 §

anläggningsinnehavaren fri från ersättningsskyldighet som i 4 § sägs. Jämlikt

7 § inträder icke heller ersättningsskyldighet för skada å egendom,

som föranletts av den skadelidandes uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt

åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter mot anläggningens

ägare eller innehavare. Rätten till ersättning är dock i sistnämnda

fall bibehållen, om vårdslöshet förekommit vid anläggningens utförande

eller skötsel.

Om skyldighet att vidta och bekosta skadeförebyggande åtgärder i förhållandet

mellan två anläggningar stadgas i 5 §. Denna skyldighet bestämmes

helt med hänsyn till anläggningens prioritetsställning, dvs. innehavaren

av en yngre anläggning skall svara för det skydd som en äldre

anläggning behöver mot skadeverkningar av ström från den yngre anläggningen.

I 6 § ges regler om ersättning för skada å elektrisk anläggning. Ersättning

utgår endast om vårdslöshet föreligger hos den skadevållande anläggningens

innehavare eller vid anläggningens utförande eller skötsel.

I 8 § anges de grunder, enligt vilka ersättningsbelopp skall utdömas.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada

som orsakats genom inverkan av en medelst överledning från annan anläggning

inkommen ström, äger han enligt 9 § regressrätt mot denna anläggnings

innehavare, om överledningen var vållad genom vårdslöshet vid

sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Regressrätt föreligger

även mot den, som efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades

utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken i väsentlig mån ökat

faran för skada genom strömmens inverkan. Och enligt 12 § har anläggningsinnehavare

regressrätt mot den som eljest vållat skadan.

Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt, ansvarar jämlikt 10 §

jämte innehavaren anläggningens ägare för skada genom strömmen. Ägaren

svarar dock endast med anläggningen och vad därtill hör samt under

nyttjanderätten inbegripes. Ägaren har regressrätt mot innehavaren för

vad han utgivit i ersättning.

Talan om ersättning enligt lagens bestämmelser skall jämlikt 11 § anhängiggöras

vid allmän domstol. För ersättningsanspråk gäller en preskriptionstid

av två år, räknat från det skadan skedde.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

Vissa slags skador ersättes icke enligt lagens bestämmelser. Detta gäller

enligt 13 § i fråga om skada å egendom, som mottagits för befordran

med elektrifierad trafikinrättning, samt enligt 14 § i fråga om olycksfall

som drabbat i anläggningens tjänst anställd arbetare; i sistnämnda fall

utgår ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

I 15 § har Kungl. Maj:t bemyndigats att meddela närmare föreskrifter

om elektriska anläggningars utförande och skötsel ävensom bestämma

villkor för entreprenörsrätt. Slutligen innehåller IG § en hänvisning till

lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Huvuddragen av föreslagna lagändringar

De sakkunniga

Som bakgrund till sitt förslag till ändring i vissa delar av 1902 års lag

har de sakkunniga lämnat en redogörelse för störningsverkningar från

elektriska starkströmsanläggningar. Av denna framgår i huvudsak följande.

På grund av att i vårt land avstanden mellan vattenkraftstationer för

produktion av elkraft och förbrukningsställena i allmänhet är stora och

som en följd av att sådan kraft förbrukas i ständigt ökad omfattning har

man nödgats bygga överföringsledningar för allt högre spänningar. Medan

tidigare ledningar för högst 130 kilovolt (kilovolt = 1 000 volt, i fortsättningen

betecknat kV) användes, måste redan år 1936 ledningar byggas för

220 kV. Från år 1951 har ledningar för 380 kV kommit till användning.

Dessförinnan drevs ledningssystemen tör de högsta spänningarna, med få

undantag i fråga om 130 kV-näten, på samma sätt som andra högspända

ledningssystem eller så, att till ledning anslutna transformatorer i nollpunkten

förbands med jord över ett strömbegränsande organ — vanligen

en spänningstransformator eller en s. k. petersenspole. Med en sådan transformator

eller spole begränsas storleken av den ström som vid isolationsfel

till jord ledes ned i marken via en jordad anläggningsdel — den s. k.

jordslutningsströmmen. Jordslutningsströmmen vållade därför tidigare

inga större problem.

Drifttekniska och ekonomiska skäl har föranlett att ledningsnäten för

380 kV drives direktjordade, dvs. med nollpunkterna i anslutna transformatorer

direkt förbundna med jord. Sedan dessa nät sammankopplats

med anläggningar för tidigare brukade högsta spänningar, har direktjordning

av transformatornollpunkterna införts vid alla ledningsnät för 220 k\

och i stor utsträckning även i fråga om 130 kV-näten. Med direktjordningen

följer emellertid att jordslutningsströmmen icke längre begränsas.

Den kan därför nå höga värden.

Starkström kan orsaka skada å person eller egendom antingen genom

närverkan eller genom avståndsverkan. Med närverkan av ström avses

t. ex. att någon kommer i beröring med strömförande anläggningsdel eller

alt ström från ledning för högre spänning kommer in i ledning för lägre

spänning till följd av fel i mellanliggande transformator eller vid kontakt

eller överslag mellan ledningarna. Avståndsverkningarna orsakas av

variationer i de elektriska och magnetiska fälten kring ledningarna. Häiigenom

alstras spänning och ström i andra ledningar, som befinner sig i

dessa fält. Man brukar tala om influens, då störningarna orsakas av änd
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 ur 1958

ringar i det elektriska fältet, och om induktion, då störningarna beror på

ändringar i det magnetiska fältet. Induktionen är avliängig av strömstyrkan,

influensen av spänningen. Influensverkningarna avtar snabbt med

ökat avstånd från den störande ledningen, medan induktionsstörningarna

kan uppträda inom stora områden.

Under normal drift medför ledningar för de högsta spänningarna vanligen

icke fara för skada på längre avstånd. Sådana ledningar kan

emellertid genom induktion orsaka störningar i svagströmsanläggningar,

t. ex. felkoyplingar i automatiserade telefonnät. Helt annorlunda är det

däremot, då i nämnda högspänningsledningar uppkommer fel, varigenom

ström ledes till jord. Före användandet av direktjordade transformatorer

i anläggningar för över 100 kV vållade som förut nämnts då uppträdande

jordslutningsströmmar i allmänhet inga större problem. De kunde vid enfasiga

jordfel icke ens i undantagsfall tänkas överstiga några hundra ampere.

De jordslutningsströmmar, som uppkommer vid direktjordade anläggningar,

kan däremot mätas i tusentals ampere och i vissa fall uppgå

till tiotusentals ampere. De vid jordfel inducerade spänningarna i närbelägna

ledningar uppgick tidigare till högst några hundra volt. Numera kan

spänningarna uppgå till tusentals volt och i vissa fall till mer än 10 000 V.

Störningsområdet kring en direktjordad anläggning för mer än 100 kV kan

i vissa fall nå en bredd av omkring fem mil. Inom detta område kan inducerade

spänningar orsaka skada å svagströmsanläggningar och lågspända

starkströmsanläggningar med långa ledningssträckor. Därjämte kan

spänningarna via svagströms- och lågspänningsledningar intränga i byggnader

och vålla brand eller annan skada.

Farliga avståndsverkningar kan också uppträda genom förhöjda markpotentialer.

Härmed avses det förhållandet att jordslutningsströmmen,

vilken återledes via marken till anläggningen genom transformatorns jordförbindning,

medför avsevärda spänningssättningar i marken omkring de

platser, där strömmen tränger ned i och lämnar jord. På grund av jordens

motstånd mot den elektriska strömmen uppstår spänningsskillnader

dels mellan jordförbundna anläggningsdelar och marken (beröringsspänning)

och dels mellan olika punkter på markytan på ett stegs inbördes

avstånd (stegspänning). Tidigare kunde verkningarna av de vid jordfel

uppträdande förhöjda markpotentialerna huvudsakligen medföra risk för

farliga beröringsspänningar vid kontakt med strömförande anläggningsdel.

Sedan vid anläggningar för spänning över 100 kV övergång skett till

direktjordad drift, kan numera även uppträda för människor och djur

farliga stegspänningar ävensom vissa induktions- och influensverkningar

i närbelägna ledningar för svagström och lågspänd starkström.

Härefter följer i propositionen (s. 12—13) en redogörelse för olika

skyddsåtgärder, vartill utskottet får hänvisa.

Under den tid storkraftsystemen drivits direktjordade har enligt de

sakkunniga inga andra personskador rapporterats än sådana olycksfall

genom influens, vilka inträffat på grund av oförsiktighet vid arbete på

urkopplade högspänningsledningar. De materiella skadorna har varit begränsade

och huvudsakligen bestått däri, att i svagströmsanläggningarna

säkringar och överspänningsskydd förstörts. De totala reparationskostnaderna

i samband med sådana skador har för tiden 1951—november 1956

uppgått till omkring 25 00b kr. Kostnaden för skyddsåtgärder vid svagströmsanläggningar

har under samma tid för televerkets och statens järnvägars

del belöpt på sammanlagt cirka sju miljoner kr. Om åtgärder med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S

motsvarande skyddsverkan i stället vidtagits vid befintliga kraftanläggningar,

skulle de enligt beräkning ha kostat omkring 100 miljoner kr.

De sakkunniga har framhållit, att det vid tillkomsten av 1902 års lag

icke fanns anledning att närmare uppmärksamma andra verkningar av

elektrisk ström än närverkningar genom överslag eller direkt kontakt mellan

olika ledningar och av induktion föranledda ljudstörningar i teleledningar.

Farliga avståndsverkningar nämndes ej heller i diskussionerna

kring lagen. Den av kraftindustrin numera utnyttjade tekniken för överföring

av stora effekter över långa avstånd medför däremot risker för störande

inverkan på andra elektriska anläggningar av helt annan art och

omfattning än dem, med vilka man tidigare hade anledning räkna. Det

är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion, influens

och förhöjda markpotentialer som föranlett de sakkunniga att föreslå ändringar

i lagen. Avståndsverkningar i form av korrosion å metallmantlade

jordkablar, vilkas mantlar frätes sönder genom inverkan av läckströmmar

i marken från likströmsanläggningar, samt radiostörningar genom induktion

från starkströmsanläggningar har däremot ansetts falla utanför utredningsuppdraget.

Beträffande radiostörningarna har hänvisats till att

frågan om särskild lagstiftning rörande åtgärder mot sådana störningar är

under övervägande inom telestyrelsen.

I fråga om riskerna för farliga avståndsverkningar intar f. n. de direktjordade

kraftanläggningarna för spänningar över 100 kV en särställning.

Det driftsätt som tillämpas vid sådana anläggningar medför å ena sidan

väsentliga tekniska och ekonomiska fördelar för dessas innehavare och

därmed ur kraftförsörjningssynpunkt för det allmänna. Men med detta

driftsätt följer å andra sidan också den nackdelen, att vid fel på anläggningarna

fara för skada å person och egendom kan uppstå inom ett mycket

vidsträckt område kring ledningarna. Med hänsyn härtill kan det i och

för sig finnas fog för att vid meddelande av koncession å sådan ledning

uppställa villkor om vidtagande av särskilda åtgärder för att åstadkomma

en väsentlig reduktion av riskerna. Men då i så fall de ekonomiska fördelarna

av direktjordningen skulle bortfalla eller högst väsentligt reduceras

samt för landets kraftförsörjning besvärande drifttekniska olägenheter

kan uppstå, har de sakkunniga avstått från att kräva sådana åtgäider.

De har i stället funnit det berättigat att endast fordra, att de med avståndsverkningarna

förbundna riskerna i skälig grad nedbringas genom särskilda,

i regel mindre kostsamma åtgärder vid de störda anläggningarna.

Nu anförda omständigheter bör enligt de sakkunnigas mening föranleda

viss modifiering av lagens på prioritetsgrundsatsen byggda regler om den

inbördes skyldigheten för elektriska anläggningars innehavare att vidta

och bekosta skadeförebyggande åtgärder samt att utge skadestånd. De sakkunniga

har därför föreslagit sådan ändring av reglerna om skyddsåtgärder

i 5 §, att det skall ankomma på innehavaren av en direktjordad anläggning

för spänning (iver 100 kV att i princip vidta och bekosta även de

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

åtgärder mot induktion, influens eller inverkan från anläggningen av förhöjda

markpotentialer, vilka erfordras till skydd för senare utförda svagströmsanläggningar

och starkströmsanläggningar med en spänning av

högst 600 V. I samband härmed har de även i övrigt omarbetat reglerna

om vidtagande av skyddsåtgärder samt framlagt förslag till regler om fördelning

av kostnaderna för sådana åtgärder. De har vidare förordat, att

bestämmelserna i 6 § om ersättningsskyldighet för skada å elektrisk anläggning

jämkas så, att ersättningsansvar för anläggningsinnehavare inträder

vid underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder enligt de förslagna reglerna

i 5 §.

Såsom framgår av den översiktliga redogörelsen för gällande lagbestämmelser

äger enligt huvudregeln i 4 § tredje man, som lidit skada genom

inverkan av elektrisk ström från anläggning med egen generator eller

transformator, rätt till ersättning för skadan, även om vårdslöshet icke

förekommit vid anläggningens utförande eller skötsel. Sådan rätt föreligger

enligt paragrafens tredje stycke dock icke i det fall att skadan uppkommit

vid lågspänningsanläggning, som till hela sin sträckning är förlagd

inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. På grund

av den särskilda risk för skada som avståndsverkningarna medför har de

sakkunniga föreslagit, att om vid sådan lågspänningsanläggning skadan

skett till följd av induktion eller annan dylik avståndsverkan, tredje man

skall få rätt till ersättning enligt huvudregeln. De har vidare förordat

sådan ändring av regressreglerna i 9 §, att den anläggningsinnehavare,

som utgivit ersättning till tredje man för skada genom induktion, influens

eller inverkan av förhöjda markpotentialer från annan anläggning, äger

att a\ dennas innehavare aterfa vad han utgivit, oberoende av om skadan

vållats genom vårdslöshet vid denna anläggnings utförande eller skötsel.

Slutligen har de sakkunniga föreslagit, att i 11 § som ett nytt andra

stycke införes bestämmelser, enligt vilka domstol skall i mål om vidtagande

eller bekostande av skyddsåtgärder samt om ersättning för skada

genom elektrisk ström inhämta yttrande från en särskilt härför inrättad

statens nämnd för elstörningsfrågor.

Yttrandena

Beträffande yttrandena får utskottet hänvisa till propositionen (s. 15).

Departementschefen

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anför.

1902 års lag har, oaktat den varit i kraft under mer än 50 år, i sak

icke ändrats såvitt gäller de stadganden, som varit föremål för de sakkunnigas

översyn. Under denna långa tid har skett en snabb teknisk utveckling

i vad gäller såväl produktionen som distributionen av elkraft.

Den ständigt ökande kraftförbrukningen samt de i allmänhet långa av
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

13

stånden mellan produktionsställen och förbrukningsplatser har lett till,

att överföringsledningar för allt högre spänning kommit i bruk. Drifttekniska

och ekonomiska skäl har föranlett, att anläggningar för spänning

över 100 kV i allmänhet drives direktjordade. Direktjordningen medför

stora fördelar för landets kraftförsörjning i form av jämnare och bättre

driftförhållanden men är även förbunden med nackdelar i form av ökade

risker för farliga avståndsverkningar av ström. Sålunda kan induktionsverkningar

numera uppträda inom stora områden, då fel uppkommer i

direktjordade anläggningar. Berörda förhållanden, vilka icke kunnat förutses

vid lagens tillkomst, har lett till att lagens bestämmelser blivit i vissa

avseenden föråldrade.

Det är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion

och förhöjda markpotentialer — verkningar som gör sig gällande vid fel

i kraftanläggningarna — vilka nu aktualiserat den omarbetning av vissa

lagens bestämmelser som skett i sakkunnigförslaget. Även om risken för

farliga influensverkningar ökat som en följd av att ledningar för höga

spänningar kommit till användning, torde dock böra beaktas att influensverkningarna

snabbt avtar med ökat avstånd till kraftledningen och att de

därför icke utgör lika stor fara för skada som de andra nyss nämnda avståndsverkningarna.

I främsta rummet är det angeläget att sådana skyddsanordningar kommer

till användning, som i tillräcklig omfattning begränsar de för person

och egendom farliga verkningarna av den elektriska strömmen. Detta synes

böra komma till uttryck i lagen, vars hithörande bestämmelser bör avse

vidtagande av anordningar icke blott, såsom f. n. är fallet, till skydd för

elektriska anläggningar utan även till skydd för person eller annan egendom

än elektrisk anläggning. I vad angår förhållandet mellan olika elektriska

anläggningar regleras f. n. skyldigheten att vidta och bekosta skyddsåtgärder

helt på grundval av en anläggnings prioritetsställning, dvs. innehavaren

av en yngre anläggning skall, även om denna är av ofarlig natur,

svara för erforderliga skyddsanordningar. Med hänsyn till de påtagliga

risker för skada genom induktion eller inverkan av förhöjda markpotentialer,

som driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför,

bör även enligt min mening den här uppställda prioritetsgrundsatsen underkastas

en viss modifiering. Sålunda bör dessa anläggningars innehavare

åläggas att även i förhållande till senare tillkomna anläggningar för svagström

eller lågspänd starkström —- anläggningar som är i särskild grad

utsatta för avståndsverkningarna — vidta och bekosta behövliga skyddsåtgärder

mot sådan skada.

I hög grad är även påkallat, att allmänheten i ökad omfattning får ersättning

för inträffad skada. Det kan nämligen numera knappast anses

motiverat att den, som vid eu inomliusanläggning för spänning av högst

250 V lider skada genom inverkan av eu främmande ström som inkommit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

i anläggningen, icke skall ha samma rätt till ersättning som om skadan

inträffat vid t. ex. den matande distributionsanläggningen.

Vissa skäl, främst den snabba utveckling inom såväl starkströms- som

svagströmstekniken som ägt rum sedan lagens tillkomst, talar i och för

sig för att en fullständig överarbetning av lagens samtliga bestämmelser

kommer till stånd. Till denna fråga, som tarvar ingående överväganden,

är jag dock icke nu beredd att ta slutlig ståndpunkt. Jag kommer emellertid

att även i fortsättningen ägna frågan särskild uppmärksamhet. Under

alla förhållanden skulle för en allmän översyn av lagen krävas lång tid

på grund av de föreliggande tekniska och rättsliga spörsmålens invecklade

beskaffenhet. Jag har därför funnit det så mycket mer angeläget att icke

dröja med att framlägga förevarande förslag. Med hänsyn till att här endast

är fråga om en partiell reform av lagen, har jag ansett mig böra

föreslå endast oundgängligen nödvändiga ändringar i lagtexten.

De särskilda förslagen

!§•

Departementschefen

Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.

Jag föreslår emellertid, att i paragrafens sista stycke vidtas en redaktionell

ändring, föranledd av att 91 § lagen om expropriation tidigare upphävts.

4 §.

Gällande rätt

I 4 § regleras anläggningsinnehavares ansvarighet för skada å person

eller annan egendom än elektrisk anläggning. Som huvudregel stadgas att

innehavare av anläggning, som har egen generator eller transformator,

ansvarar oberoende av vållande för skada som orsakats genom inverkan

av elektrisk ström från anläggningen. Om anläggningen icke har egen

generator eller transformator, åvilar ansvaret i stället innehavaren av den

med sådan apparat utrustade anläggning, från vilken strömmen tillförts

förstnämnda anläggning. Det så angivna strikta ansvaret begränsas emellertid

genom särskilda undantagsbestämmelser. Sålunda föreskrives att

anläggningens innehavare icke är ansvarig för skada som tillkommit genom

händelse av högre hand, där han icke kunnat genom iakttagande av

föreskrivna skyddsåtgärder avvända skadan. År elektrisk anläggning till

hela sin sträckning förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej den största effektiva spänningen 250 V, skall

vad i 4 § eljest är stadgat icke medföra skyldighet att ersätta skada. Slutligen

föreskrives att med generator eller transformator avses i förevarande

paragraf icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning

i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning. Innehavare av svag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958 15

strömsanläggning är därför icke ersättningsskyldig enligt förevarande stadganden

för skada som inträffar genom ström från anläggningen.

De sakkunniga och yttrandena över deras förslag

En utförligare redovisning av de sakkunnigas förslag och yttrandena

återfinnes i propositionen (s. 18—21).

De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå ändring av andra

stadganden i förevarande paragraf än beträffande den särskilda undantagsbestämmelse,

enligt vilken anläggningsinnehavare ej ansvarar strikt

för skada som uppkommit genom inverkan av ström från vissa lågspänningsanläggningar

i skyddat läge, bl. a. de s. k. husinstallationerna. Enligt

deras mening bör emellertid, om den skadegörande strömmen inkommit

i en sådan förbrukningsanläggning genom induktion, influens eller

förhöjda markpotentialer, strikt ersättningsansvar åläggas innehavaren av

den anläggning, från vilken den skadegörande strömmen utgått.

De sakkunniga har även i övrigt velat modernisera berörda stadgande.

F. n. är den däri uppställda ansvarsbegränsningen beroende av anläggningens

yttre utformning, nämligen huruvida anläggningen till hela sin

sträckning är förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan.

Enligt de sakkunniga är det emellertid lämpligt att knyta ansvarsbegränsningen

icke till anläggningens utformning utan till det faktum, att

skadan uppkommer inom byggnad eller inhägnad gård. Strömleverantörens

ansvarighet skulle härigenom vid konsumentanläggningar för lågspänning

bli begränsad till skador från ledning, som konsumenten har

framdragen utanför byggnad eller inhägnad gård, samt till skador från

sådana ledningar inom byggnad eller inhägnad gård, vilka strömleverantören

må inneha och vilka icke är hänförliga till förbrukningsanläggning

— t. ex. sådan ledning mellan servisinföring och mätare, till vilken strömleverantören

förbehållit sig dispositionsrätten.

Förslaget om införande av strikt ansvar för skada, som vid förbrukningsanläggning

för lågspänning uppkommit inom byggnad eller inhägnad

gård genom induktion, influens eller förhöjda markpotentialer, har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.

De sakkunnigas förslag till utvidgning av det strikta skadeståndsansvarets

tillämpningsområde har avstyrkts av svenska elverksf öreningen,

svenska vattenkraftföreningen och vattenkraftföreningens särskilda representanter,

vilka framhållit, att den distribuerade elenergin allmänt levereras

med sådan spänning och under sådana förhållanden att fara för

skada icke helt kan undvikas. De har därför funnit egendomligt att ge

den som inomhus lider skada till följd av distributionsström långt mindre

möjligheter att utfå ersättning än den som lider skada av induktionsström.

Även om riskerna för induktionsskador icke bör förringas, är

det icke oundgängligen nödvändigt att så skärpa ansvaret som skcll i de

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

sakkunnigas förslag. Tillfyllest skulle vara att i princip föreskriva skadeståndsskyldighet

för den inducerande anläggningens innehavare, då denne

visas ha varit vållande till skadan.

Departementschefen (vid lagrådsremisser

Enligt 4 § gäller som huvudregel att innehavare av elektrisk starkströmsanläggning

med egen generator eller transformator är ersättningsskyldig för

skada, som genom inverkan av ström från anläggningen tillfogas person

eller annan egendom än elektrisk anläggning, ändock att vållande till skadan

icke kan tillräknas honom. Denna strömleverantörens ersättningsskyldighet

begränsas emellertid väsentligen genom ett stadgande, vari utsäges

att, om elektrisk anläggning till hela sin sträckning är förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under jordytan och den största effektiva

spänningen ej överstiger 250 V, vad i denna paragraf är stadgat icke skall

medföra skyldighet att ersätta skada. I de fall, då berörda undantagsstadgande

skall tillämpas, är den skadelidande för rätten till ersättning hänvisad

till att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande. Huruvida

ersättning enligt 1902 års lag eller enligt allmänna skadeståndsregler utgår

för skada som inträffar vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström

beror således ofta på anläggningens yttre utformning. Har sådan anläggning

till blott en del icke det skyddade läge som nyss berörts, blir huvudregeln

tillämplig. Så är t. ex. fallet, om skadan uppkommer inom byggnad

och orsakas genom inverkan av ström från förbrukningsanläggning,

i vilken ingår en luftledning som icke tillika befinner sig inom inhägnad

gård eller som sträcker sig utanför befintlig inhägnad. Men om

skadan inträffar vid en inomhusanläggning, vilken tillförs ström via en

jordkabel eller en distributören tillhörig luftledning som slutar inuti byggnaden,

utgår icke ersättning enligt lagen ens om skadan orsakats av främmande

ström. En dylik ström kan ha tillförts inomhusanläggningen via

den matande distributionsanläggningen på flera sätt, såsom att en denna

tillhörig luftledning kommit i kontakt med en högspänningsledning eller

att distributionsanläggningen eljest mottagit induktionsström från en storkraftanläggning.

I sistnämnda fall blir även distributionsanläggningens

nolledare strömförande, och denna ström kan via nolledaren förmedlas

till skyddsjordade förbrukningsapparater såsom elspisar o. d., varvid skada

kan inträffa. På grund av den lydelse berörda undantagsstadgande erhållit

torde rätt till ersättning för skada, som må uppkomma till följd av

att farlig ström tillföres en vanlig telefonapparat, icke föreligga enligt

4 §, därest ledningen till telefonstationens växel utgöres av jordkabel.

Särskilt i betraktande av de farliga verkningar genom induktion som

numera kan uppträda inom stora områden är det icke tillfredsställande

att den som inomhus lider skada genom inverkan av främmande ström

ofta blir nödsakad att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

för att kunna få ersättning. Det lärer f. ö. ofta vara svårt att på\isa

vållande hos den inducerande anläggningens innehavare eller dennes anställda,

eftersom induktionsströmmarna ofta förorsakas av sådana jordfel

som är en följd av åska. Resultatet skulle då med nuvarande regler ej

sällan bli det, att den skadelidande icke får någon ersättning alls. De sakkunniga

har nu föreslagit, att undantagsbestämmelsen icke skall gälla,

när den skadegörande strömmen inkommit i en förbrukningsanläggning

för lågspänning till följd av induktion eller annan dylik avstandsverkan,

varmed avses influens eller förhöjda markpotentialer. Förslaget utgör ett

steg i rätt riktning för att tillförsäkra allmänheten ett behövligt skydd

mot farliga verkningar av elektrisk ström. I likhet med vissa remissinstanser

anser jag emellertid, att övervägande skäl talar för att den skadelidande

blir berättigad till ersättning enligt huvudregeln i förevarande paragraf

även i sådana fall, då strömmen inkommit i förbrukningsanläggningen

på annat ej åsyftat sätt, t. ex. genom överslag eller direkt kontakt mellan

olika ledningar. Även om i sistnämnda fall vållande till skadan ofta lärer

kunna påvisas, blir dock den skadelidandes rätt bättre tillgodosedd genom

en regel, enligt vilken ersättning utgår oavsett huruvida vållande ligger

annan till last. I den mån skada kan uppkomma genom inverkan av en

medelst elektrolytisk korrosion inkommen ström, bör enligt min mening

gälla samma ersättningsregel som i fråga om skada genom annan främmande

ström. Om skada inträffar inomhus vid en svagströmsanläggning

genom inverkan av en däri inkommen främmande ström, bör likaledes

ersättning utgå enligt huvudregeln — bortsett från det även enligt gällande

lag undantagna, i praktiken säkerligen sällsynta fallet att den främmande

strömmen härrör från en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström

inom samma byggnad.

Enligt min mening bör därför berörda undantagsstadgande framdeles

bli tillämpligt endast med avseende å skada, som vid förbrukningsanläggning

för lågspänd starkström uppkommer genom inverkan av den i anläggningen

normalt förekommande strömmen. Med förbrukningsanläggning

avses här sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar,

över vilka strömleverantören icke utövar bestämmanderätten — alltså i

regel ledningar mellan mätare och uttagningsställen — jämte till dessa

ledningar anslutna förbrukningsapparater, såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin,

radiomottagningsapparat, lampor etc. I televisionsradiomottagare

transformeras spänningen upp till cirka 18 000 V. Även andra förbrukningsapparater

förekommer, i vilka spänningen upptransformeras till mer

än 250 V — t. ex. ljudradiomottagare, vissa lysrör, oljeeldningsaggregat,

diatermi- och röntgenapparater. Dylika apparater, av vilka liera är underkastade

särskilt provningstvång, är emellertid utförda på sådant sätt, att

risk för skada av den högspända strömmen är mycket liten, såvida ingrepp

ej sker i apparaten. För röntgenanläggningar gäller dessutom sär
Bihang

till riksdagens protokoll 1958. .9 samt. 3 avd. AV B 2

2—1068 68

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

skilda av kommerskollegium utfärdade föreskrifter. Om dessa föreskrifter

följs, anses skada icke kunna inträffa. Med den lydelse som undantagsstadgandet

erhållit i sakkunnigförslaget skulle apparatens ägare enligt

huvudregeln i 4 § bli strikt ersättningsskyldig för skada, som orsakas

av den högspända strömmen. Ett så strängt ansvar, vilket skulle avse även

det fall, att en montör skadas av strömmen, medan han är sysselsatt med

att i ägarens bostad avhjälpa fel i apparaten, skulle dock vara obilligt mot

apparatens ägare. Tillräckligt synes i stället vara, att denne blir ersättningsskyldig

enligt allmänna regler om vållande, såsom då han underlåter

att förekomma obehöriga ingrepp i apparaten eller eljest försummar att

iaktta gällande säkerhetsföreskrifter. Vad angår t. ex. industrier och sjukhus

är därjämte att märka, att de anställda får ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

om de skadas av elektrisk ström från maskiner

eller andra apparater, med vilka de arbetar.

Förevarande stadgande torde kunna utformas så, att strikt ersättningsansvar

enligt huvudregeln icke inträder med avseende å skada, som vid

förbrukningsanläggning för starkström uppkommer genom inverkan av

ström, vilken införts i anläggningen med en effektiv spänning av högst

250 V. Med en sådan lydelse blir stadgandet visserligen tillämpligt även

i fall, då lågspänd starkström genom separat transformator omvandlas till

högspänd ström för att generellt användas inom en förbrukningsanläggning.

Av tekniska och ekonomiska skäl är det emellertid opraktiskt att i

större omfattning förbruka högspänd starkström efter upptransformering

av lågspänd sådan ström. Något fall, i vilket en förbrukningsanläggning

utförts på nu angivna sätt, är icke känt. Skulle detta i något sällsynt undantagsfall

likväl förekomma, åligger det naturligtvis anläggningens innehavare

att iaktta särskilt stor försiktighet, om han låter utomstående få

tillträde till anläggningslokalen. För att den i stadgandet uppställda ansvarsbegränsningen

skall inträda bör slutligen gälla, att skadan uppkommit

inom byggnad eller inom inhägnad gård, varmed i förevarande hänseende

torde kunna jämställas t. ex. ett inhägnat industriområde. Av praktiska

skäl synes icke påkallat, att från ersättningsansvar enligt huvudregeln

undanta skada, som utanför byggnad eller inhägnad gård uppkommer

genom inverkan av ström från elektrisk anläggning vilken är förlagd

under jordytan.

Enligt 4 § är den som lider skada genom inverkan av elektrisk ström

f. n. hänvisad att söka ersättning av en bestämd anläggnings innehavare.

Om två starkströmsanläggningar medverkat till skadan på så sätt, att

ström från anläggning med högre spänning inkommit i anläggning med

lägre spänning och där orsakat skada till person, skall ersättningsanspråket

salunda riktas mot innehavaren av närmaste anläggning med egen

generator eller transformator. Detta innebär bl. a. att, om skada av ström

uppkommer vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström, er
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

sättningsskvldighet för skadan normalt åvilar innehavaren av den matande

distributionsanläggningen. Det förekommer emellertid fall, då distributionsanläggningen

tillförs ström från en transformatorstation som ägs

och innehas av en krattgrossist. I sadant fall är den senare ansvaiig för

skadan. Denna lösning av frågan vilken av flera anläggningsinnehavare

som skall ersätta skadan har den fördelen, att den ersättningsberättigade

icke behöver stanna i tvivelsmål mot vem han skall rikta sitt ersättningsanspråk.

Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid den, som vid förbrukningsanläggning

för lågspänd starkström lider skada genom inverkan av en

medelst induktion eller annan dylik avståndsverkan från annan anläggning

inkommen ström, rikta sitt ersättningsanspråk mot innehavaren av den

anläggning, varifrån strömmen utgått. Om sådan skada i stället inträffar

vid en distributionsanläggning för lågspänd starkström, synes de sakkunniga

ha ansett, att ansvaret liksom f. n. skall åvila denna anläggnings innehavare.

Att olika regler skall gälla alltefter platsen för skadans uppkomst

synes icke lämpligt. Den skadelidande bör icke betungas med besvär och

kostnader för att söka reda på varifrån den skadegörande strömmen ursprungligen

kommit. En enskild abonnent, som lider skada genom att en

främmande ström inkommit i hans anläggning, bör i stället alltid med

sitt ersättningsanspråk kunna vända sig mot innehavaren av den anläggning

med egen generator eller transformator, från vilken den normala

driftströmmen levereras. Enligt min mening bör därför den nuvarande ordningen,

mot vilken inga anmärkningar framkommit, gälla även i fortsättningen.

Lagrådet

Tre av lagrådets ledamöter, justitieråden XValin och Hagbergh samt regeringsrådet

Klackenberg, yttrade (prop. s. 75—76).

Skadeståndsbestämmelserna i 1902 års lag äro, såsom departementschefen

framhållit, i behov av en mera genomgripande revision än som avses

med det nu föreliggande förslaget. Brister kvarstå sålunda på flera punkter.

En betydelsefull fråga är vad som i 4—10 §§ skall förstås med »elektrisk

anläggning». I förslaget brukas detta uttryck, liksom i 1902 års lag, utan

att i lagtexten närmare angives vad därmed åsyftas. Under förarbetena till

lagen uttalades inom högsta domstolen att det med skäl kunde ifi ågasättas,

huruvida språkbruket tilläte att en biledning, som endast hade till ändamål

att från elektricitetsverkets huvudledning för konsumtion emottaga

elektrisk ström, i och för sig betraktad kunde betecknas som en självständig

elektrisk anläggning. Även det riksdagsutskott som behandlade förslaget

till lag i ämnet fäste uppmärksamheten vid den svårighet som följde

med användandet av uttrycket elektrisk anläggning men omnämnde särskilt

»konsumtionsanläggningar vilka, såsom i regel förlagda inomhus,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

oftast förbruka ström av lågspänning». Vidare uttalade utskottet, att en

»telefonapparat jämte sin till centralstationen förande ledning» måste vara

att anse såsom en särskild anläggning i det fall att ägaren ej är densamma

som till huvudanläggningen (stationen).

I det remitterade förslaget användes, förutom uttrycket elektrisk anläggning,

i 4 § även uttrycket förbrukningsanläggning, tydligen för att

därmed utmärka ett särskilt slag av elektriska anläggningar. Föredragande

departementschefen anför härom, att med förbrukningsanläggning avsåges

sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka strömleverantören

icke utövar bestämmanderätten — alltså i regel ledningar mellan

mätare och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater,

såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin, radiomottagningsapparat,

lampor o. s. v. Det antydes ej någon skillnad mellan det fall att

förbrukningsapparaten tillhör fastighetsägaren eller att den utgör t. ex.

en hyresgästs egendom. Ej heller göres något uttalande i frågan huruvida

en elspis o. d., som tillhör annan än fastighetsägaren, i och för sig kan

anses utgöra elektrisk anläggning.

Närmast till hands synes ligga, att omfattningen av en konsumtionsanläggning

(i den bemärkelse riksdagsutskottet avsett) ej anses växla alltefter

de apparater som vid det ena eller andra tillfället äro anslutna vid

uttagningsställena eller efter äganderätten till sådana apparater. Till anläggningen

skulle då i regel icke hänföras vanliga lösa förbrukningsapparater.

Tillkoppling av sådana apparater innefattar med angiven utgångspunkt

endast ett sätt att använda den elektriska anläggningen. Det

är även ovisst, om den bestämning av begreppet förbrukningsanläggning

som departementschefen givit utan vidare låter sig använda exempelvis vid

tillämpning av 5 och 6 §§ i lagen. Måhända får man i vissa hänseenden analogt

tillämpa de regler som gälla skada å den egentliga anläggningen även

vid skada å förbrukningsapparat, oavsett vem som är ägare därtill. Under

alla omständigheter förekomma svårbedömda gränsfall. Vid den nu aktuella

begränsade revisionen av lagen torde dessa frågor få lämnas öppna

och överlämnas att besvaras i rättstillämpningen.

Departementschefen

Beträffande innebörden av det i förslagets 4 § använda begreppet förbrukningsanläggning,

har lagrådets flesta ledamöter, i motsats till vad jag

uttalat i det remitterade protokollet, funnit det ligga närmast till hands

att i regel icke hänföra vanliga lösa förbrukningsapparater till en förbrukningsanläggning.

Det är visserligen tvivelaktigt, om den tolkning angående

rätta innebörden av uttrycket förbrukningsanläggning, för vilken

de flesta av lagrådets ledamöter uttalat sig, låter förena sig med vad som

ur tekniska synpunkter är naturligt att hänföra till sådan anläggning. Då

uppmärksamheten nu emellertid fästs på att frågan angående omfatt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr K 2 år 1958

21

ningen av en förbrukningsanläggning kan, mot vad jag tidigare räknat

med, vara tveksam, anser jag mig kunna ansluta mig till den ståndpunkten,

att vad som skall förstås med sådan anläggning får, i avbidan på den

allmänna översyn av lagen som torde bli nödvändig, överlämnas åt rättstillämpningen

att besvara.

Motionen

Vad begreppet »elektrisk anläggning» beträffar har lagrådet i sitt yttrande

diskuterat därmed sammanhängande tolkningsfrågor men ansett att

dessa frågor vid den nu aktuella revisionen av lagen får lämnas öppna och

överlämnas att besvaras vid rättstillämpningen. Detta är dock ingen tillfredsställande

rättsordning. Man bör på en lag kunna ställa det kravet att

de, som har att rätta sig efter lagen, vet vad de olika lagbestämmelserna

innebär i fråga om skyldigheter och rättigheter. Såväl (ten skadelidande

(fastighetsägaren-konsumenten) som den skadevållande (kraftdistributören)

bör på förhand veta om lagen medger skadestånd respektive medför

skadeståndsskyldighet vid inträffad skada.

Den vanligast förekommande standardspänningen till jord är 220 volt.

Vid landsbvgdsdistribution måste man dock särskilt inom glesbygder hålla

en högre spänning för att spänningen skall kunna hållas vid ett tillräckligt

högt värde vid inträffande högbelastning. Detta medför emellertid att spänningen,

t.ex. nattetid då belastningen är mycket låg, kan komma att väsentligt

överstiga 220 volt. De transformatorer, som användes för matning av

lågspänningsnät, brukar i allmänhet utföras för en s.k. tomgångsspänning

av mellan 230 och 240 volt till jord. Om hänsyn även tages till den spänningshöjning,

som uppkommer vid låg belastning till följd av minskat spänningsfall

i den matande högspänningsledningen, kan spänningen på förbrukningsplatsen

tillfälligtvis komma att även under normala driftsförhållanden

överstiga den angivna gränsen, 250 volt till jord.---

En måttlig spänningshöjning kan, med nu gällande bestämmelser om

isolationstillstånd och skydd mot oavsiktlig beröring av spänningsförande

del, inte sägas åstadkomma ökad risk för skada på anläggningen som sådan

eller på person eller egendom. Eu sådan spänningshöjning kan dock medföra

skada på till anläggningen anslutna lampor eller andra bruksföremål,

främst genom att lampornas eller bruksföremålens brukstid förkortas. Eu

konsument eller anläggningsägare kan vid den nu i lagen angivna spänningsgränsen

kräva skadestånd så snart spänningen överstigit 250 volt,

utan att den högre spänningen tillförts anläggningen genom överledning

eller avståndsverkan genom induktion från annan anläggning med högre

spänning. Detta kan knappast anses vara lagstiftarnas mening.

Departementschefen har för sin del ansett att det berörda undantagsstadgandet

framdeles skall bli tillämpligt endast med avseende å skada, som

vid förbrukningsanläggning för lågspänd starkström uppkommer genom

inverkan av den i anläggningen normalt förekommande strömmen (sid. 22).

Under hänvisning härtill och vad ovan anförts synes eu annan lydelse av

4 § vara motiverad. Lagparagrafen bör därför formuleras så att undantagsstadgandet

ges tillämpning vid de spänningar, som vid normalt förekommande

driftsförhållanden kan uppkomma i lågspänningsanläggningar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958

5§.

Vidtagande av skyddsåtgärder (1 mom. och 2 mom. första stycket)

Gällande rätt

I 5 § stadgas f. n. att innehavare av en elektrisk anläggning, som då

den tas i bruk befinnes genom induktion eller annorledes vålla skada å

förut befintlig sådan anläggning eller hinder i dess drift, är pliktig att

ofördröjligen vidta de anordningar eller förändringar å endera anläggningen,

vilka erfordras till förekommande av dylik inverkan. Vidare föreskrives

att, om denne underlåter göra vad på honom ankommer, den andra

anläggningens innehavare äger att på den försumliges bekostnad verkställa

vad i sådant hänseende erfordras.

De sakkunniga och yttrandena över deras förslag

I detta avsnitt får utskottet utöver vad nedan upptages hänvisa till propositionen

(s. 25—33).

De sakkunniga har icke ansett sig böra uppta frågan om vidtagande av

åtgärder till skydd för tredje man. Som skäl för sin ståndpunkt

har de anfört, att frågan icke omfattats av utredningsuppdraget och att

den kan sägas vara reglerad i administrativa författningar, genom vilka

avses att trygga en nöjaktig säkerhetsteknisk standard vid elektriska anläggningar.

En omarbetning av 1902 års lag är ej heller behövlig för att

genomföra eventuellt erforderliga ändringar i avseende på skyldigheten att

vidta skyddsåtgärder gentemot tredje man. Eftersom innehavare av elektrisk

anläggning i 1902 års lag ålagts en i princip oinskränkt tredjemansansvarighet,

är det i regel även utan särskilt stadgande klart vem som har

att vidta erforderliga skadeförebyggande åtgärder.

Enligt den föreslagna huvudregeln åligger det — i överensstämmelse

med prioritetsprincipen — innehavaren av senare utförd elektrisk anläggning

att vidta skyddsåtgärder som skäligen finns påkallade för att förebygga,

att anläggningen genom induktion eller annorledes vållar skada

å en äldre anläggning eller hinder i dess drift samt för att förebygga att

förstnämnda anläggning utsättes för sådan skada eller sådant hinder genom

inverkan från tidigare tillkommen elektrisk anläggning. 5 § i dess

nuvarande lydelse saknar visserligen direkt motsvarighet till föreskriften

att anläggningens innehavare skall vidta skyddsåtgärder även till undvikande

av skada å den egna anläggningen. I denna del innebär dock förslaget

endast en vidare utveckling av gällande rättsuppfattning, att en ny

anläggnings innehavare har att vidkännas de ekonomiska konsekvenserna

av sådan menlig inverkan, om icke vårdslöshet legat en äldre anläggnings

innehavare till last. Vad som i ett visst fall skall anses konstituera prioritet

i förhållandet mellan olika anläggningar bör enligt de sakkunnigas

mening liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Vid

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

23

meddelande av koncession å anläggning kan dock göras förtydligande uttalanden

i frågan.

Enligt undantagsregeln skall innehavare av vissa högspänningsanläggningar

vidta skyddsåtgärder mot skada eller hinder, som genom induktion

eller annan dylik avståndsverkan — varmed åsyftas influens och

förhöjda markpotentialer -— kan uppkomma för vissa senare utförda

elektriska anläggningar. De sakkunniga har nämligen funnit berättigat,

att innehavaren av en särskilt farlig högspänningsanläggning ålägges att

fortlöpande tillse, att anläggningen icke genom sådana avståndsverkningar

orsakar skador å främst svagströms- och lågspända starkströmsanläggningar.

Någon särskild efterforskningsplikt i förhållande till senare tillkomna

anläggningar av sistnämnda natur har dock icke föreslagits för innehavaren

av den farliga anläggningen. I lagtextförslaget har därför angetts, att

skyldigheten endast skall gälla gentemot en för honom känd anläggning.

Detta bör i sin tur ses mot bakgrunden av den upplysningsplikt som föreslås

skola åvila den som ämnar utföra elektrisk anläggning.

Beträffande frågan vilka farliga anläggningar som beröres av undantagsregeln

har de sakkunniga till en början anfört, att omfattningen av

det område, inom vilket farliga avståndsverkningar kan uppträda, i avgörande

grad är beroende av jordslutningsströmmens styrka. Då stora

jordslutningsströmmar kan uppkomma vid de direktjordade anläggningarna,

har de funnit det motiverat att inskränka den på större »farlighet»

grundade skyldigheten att vidta skyddsåtgärder till direktjordade

och med dem i fråga om sättet för transformatornollpunkternas jordning

jämställda anläggningar. I avsikt att från sådan skyldighet utesluta anläggningar,

vilka icke ens vid direktjordning ger upphov till mer omfattande

avståndsverkningar, har gränsen mellan en farlig och en mindre farlig

anläggning dragits vid en sådan jordslutningsström som vid enfasigt jordfel

kan överstiga 500 ampere. Detta värde har ansetts lämpligt med hänsyn

till att det ligger klart över de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga

jordfel i system vilka är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole

e. d., men samtidigt avsevärt under de strömvärden, som kan uppträda

vid sådana direktjordade högspänningsanläggningar, vilka föranleder

särskilda störningsbegränsande åtgärder. Den föreslagna regeln är sålunda

tillämplig å direktjordade och därmed i fråga om farligt driftsätt jämställda

anläggningar för spänning över 100 kV.

Kretsen av de starkströmsanläggningar, som skall komma i ånjutande

av det utvidgade skyddet, har bestämts i anslutning till en i kommerskollegii

kungörelse den 5 maj 1939 med föreskrifter angående utförande

och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar använd gräns mellan

olika slag av sådana anläggningar, nämligen 600 V, vilken är den högsta

spänning som förekommer i normala förbrukningsanläggningar. Särskilda

skyddsanordningar mot avståndsverkningar vid anläggningar för högre

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

spänningar behöver i regel icke vidtas utöver de åtgärder, som enligt

nämnda föreskrifter skall utföras vid arbete på anläggningarna.

Med avseende å den närmare innebörden av skyldigheten att vidta

skadeförebyggande åtgärder har de sakkunniga anfört följande.

Elektriska anläggningar måste på grund av administrativa föreskrifter

om sådana anläggningars utförande eller med hänsyn till driftsäkerhet

och kvalitet alltid utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet

och störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör vidtas

och bekostas av anläggningsinnehavaren utan hänsyn till prioritet i

förhållande till andra anläggningar.---

I praktiken är det icke möjligt att driva skyddskraven så långt, att störningar

elektriska anläggningar emellan helt elimineras. Skyddsåtgärder

med så vittgående syfte skulle f. ö. många gånger vara tekniskt outförbara

och ställa sig alltför betungande för samhället och näringslivet. Man måste

därför avstå från att kräva garanti för absolut störningsfrihet. Vad som

med skäl kan fordras är i stället att sådana skyddsåtgärder vidtas, som

på teknikens rådande ståndpunkt anses ge rimlig grad av driftsäkerhet och

riskfrihet. Då dessa fordringar kan förändras med teknikens utveckling,

kan någon hestämd norm icke uppställas i lagen. I fråga om åtgärder mot

störningar, som medför fara för olycksfall eller brand genom elektrisk

ström, bör minimikraven framgå av administrativa föreskrifter, medan

åtgärder mot störningar av ofarlig natur lämpligen får grundas på normer

och praxis. Vid fastställande av sådana föreskrifter och normer torde

även beaktas om kostnaden för en skyddsåtgärd står i rimlig proportion

till den skada som avses eliminerad genom åtgärden.---

De sakkunniga har även behandlat frågan vid vilken anläggning berörda

skyddsåtgärder skall utföras. Åtgärderna bör i första hand utföras

vid den anläggning, vars innehavare föreslagits skola svara för åtgärderna.

Skyddsåtgärderna kan emellertid vara av många olika slag

och kan med hänsyn till verkningsgraden utföras alternativt vid den störande

eller den störda anläggningen eller vid dem båda. Det är angeläget

att lagbestämmelserna underlättar valet i varje särskilt fall av den

lämpligaste åtgärden. I enlighet härmed har föreslagits en bestämmelse,

enligt vilken skyddsåtgärd skall få vidtas vid annan anläggning än den

som i första hand kommer i fråga, därest detta skulle medföra bättre

verkan eller leda till lägre kostnad. I regel synes böra undvikas att en

skyddsåtgärd utföres av annan än innehavaren av den anläggning, vid

vilken åtgärden skall komma till utförande. För det fall att åtgärden lämpligen

skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör det därför i

första hand ankomma på dennas innehavare att dra försorg därom. Den

omständigheten, att en skyddsåtgärd skall vidtas vid en av annan innehavd

anläggning och alltså utföras av dess innehavare, bör dock icke leda

till att det primära ansvaret för att åtgärden kommer till stånd överflyttas

på denna anläggnings innehavare. Med hänsyn till angelägenheten av att

alla ur teknisk och ekonomisk synpunkt påkallade skyddsåtgärder blir verk
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

ställda, är en dylik uppdelning av ansvaret olämplig, särskilt som det

ibland kan framstå som tveksamt var åtgärden bör utföras. Enligt sakkunnigförslaget

bör därför initiativplikten alltid åvila en bestämd anläggnings

innehavare oberoende av var skyddsåtgärderna skall ''vidtas. I de

fall, då åtgärden skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör

initiativplikten anses fullgjord, när efter erforderlig utredning anmodan

härom framställts till den andre anläggningsinnehavaren, som därefter har

att svara för att åtgärden kommer till stånd.

De sakkunnigas uttalande att de icke ansett sig böra till behandling

uppta frågan om vidtagande av åtgärder till skydd för tredje

man har icke kommenterats i det stora flertalet yttranden. Uttalandet

har emellertid bemötts av hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen, vilka förordat en reglering

av frågan i 1902 års lag.

Den av de sakkunniga upptagna huvudregeln om vidtagande av åtgärder

till skydd för elektrisk anläggning har, bortsett från vissa detaljer,

icke berörts i de avgivna yttrandena.

Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid

funnit önskvärt, att lagtexten upptar något uttryck till ledning för bedömandet

när en anläggning skall anses ha tillkommit. De har nämligen ansett det

vara en föga lämplig utväg att i denna fråga lita till förtydligande uttalanden

i administrativ väg i samband med meddelande av koncession.

Frågan om ersättning för materiell skada genom elektrolytisk korrosion

har av telestyrelsen upptagits till närmare behandling. Denna form

av skadegörelse, som består däri att telekablars metallhöljen fiätes sönder

genom inverkan av läckströmmar från likströmsanläggningar, har på senare

år blivit mer och mer aktuell och visat sig valla ett stort antal fel

i telekabelnäten. Eftersom i huvudregeln använts uttryckssättet att anläggning

vållar skada genom »induktion eller annorledes», utgår styrelsen

från att huvudregeln är tillämplig, då läckströmmar från en likströmsanläggning

orsakar korrosionsskador å äldre teleanläggning. Det är även

önskvärt, att bestämmelser fastställes för det fall, att läckströmmar från

likströmsanläggning vållar korrosion å senare tillkommen telekabel. Med

hänsyn till frågans komplicerade karaktär och till den omständigheten att

även innehavare av andra anläggningar, t. ex. gas- och vattenledningar, är

berörda av korrosionsfrågan, har styrelsen emellertid förklarat sig icke

vara beredd att nu lämna något förslag till lagbestämmelser.

Den föreslagna undantagsregeln har tillstyrkts av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sveriges häradshövdingar,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Svenska elverksföreningen har ställt sig tveksam till undantagsregeln

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

och sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på svårigheten att bedöma vilka

konsekvenser avsteget från prioritetsgrundsatsen kan komma att, med teknikens

fortsatta utveckling, få för innehavarna av de störande anläggningarna.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig kunna acceptera att prioritetsprincipen

frångås endast i vad gäller skyddsåtgärder, som är nödvändiga

för att hindra tara för liv eller förstörelse av egendom, och alltså icke beträffande

åtgärder mot enbart ljudstörningar eller annat hinder för ostörd

drift. Till motivering av sin ståndpunkt har styrelsen anfört.

Rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelsefull

belastning för krattintresset. En ägare av en kraftledning får

icke möjlighet att såsom hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna

för sin ledning. Han måste alltid räkna med att i framtiden sådana nya

elektriska anläggningar kan komma till utförande, som kräver skvddsåtgärder,

och att han blir betalningsskyldig för dessa. Härvid bör särskilt

uppmärksammas, att det icke blott kan bli fråga om skydd för sådana lågspännings-

och svagströmsledningar som f. n. är allmänt nyttjade, utan

det kan tänkas, att helt nya arter av ledningar eller elektriska anläggningar

kommer till användning, vilka är mer känsliga för induktion än de

nuvarande och därför kräver mer vittgående skvddsåtgärder än de nu

brukliga.

Störningar, som medtör ljudstörningar eller annat hinder för ostörd

drift, uppträder vid normal drift hos kraftledningen och har intet samband

med de för liv och egendom farliga störningarna. De kan sålunda tänkas

förekomma i en lednings omedelbara närhet oberoende av arten av jordning

av nollpunkten i det system, vari ledningen ingår.

Avstyrkande yttranden har lämnats av svenska vattenkraftföreningen

och de förut nämnda representanterna för samma förening. Representanterna

har därvid anfört följande.

Mot den föreslagna rubbningen av prioritetsgrundsatsen i fråga om skyldigheten

att utföra skyddsåtgärder kan allvarliga erinringar riktas. Erforderligt

skydd i fråga om särskilt farliga anläggningar kommer för närvarande

till stånd, icke vid den störande utan hos den störda anläggningen.

Detta sammanhänger med att kostnaden vid ett sådant utförande blir

10 20 gånger lägre än om den störande skulle ombesörja åtgärderna vid

sin anläggning. Under dessa förhållanden hade utförandet av skyddsåtgärderna

lämpligen bort åläggas den störda yngre anläggningen och starkströmsanläggningen

därtill bort förpliktas endast undantagsvis, då tekniska

eller ekonomiska skäl det föranleda. En sådan ansvarsfördelning borde

kompletteras med föreskrift att, innan skyddsåtgärd hos den störde utföres,

den störande skall beredas tillfälle taga del av förslag till sådan åtgärd.

Det bär förordade systemet skulle överensstämma med det, som för närvarande

tillämpas, då fråga är om äldre kraftledningar, vilka kunna störa

nytillkomna teleledningar.---

Mot vad sålunda anförts i fråga om kostnaderna för skyddsåtgärder har

telestyrelsen invänt, att det, da mer än en ledning påverkas av eu och samma

kraftledning, kan ställa sig ekonomiskt gynnsammare att vidta skyddsåtgärderna

vid kraftledningen än vid den andra ledningen. Detta inträffar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

27.

så snart det är fråga om två kablar med olika sträckning, vilka skall skyddas

mot induktion från en kraftledning.

Departementschefen (vid lagrådsremisser

Beträffande skyddsåtgärder till förebyggande av skada för tredje

man yttrade departementschefen bl. a.

Enär de åtgärder som ifrågakommer till skydd för tredje man synes

i stora delar sammanfalla med dem som användes för att förebygga skada

å elektrisk anläggning, torde hinder icke möta mot att frågan om skydd

för tredje man och för elektrisk anläggning regleras genom samma bestämmelser.

I överensstämmelse med nu anförda synpunkter har jag låtit

överarbeta de sakkunnigas förslag till regler om vidtagande av skyddsåtgärder.

Det må anmärkas att reglerna om vidtagande av åtgärder till

skydd för tredje man torde få betydelse huvudsakligen för tillämpningen

av regressbestämmelserna i 9 §.

Departementschefen övergick härefter till att behandla de särskilda stadgandena

angående vilken av två eller flera elektriska anläggningars innehavare

som har att vidta behövliga skyddsåtgärder.

Som huvudregel bör alltjämt gälla, att det skall åligga innehavaren

av en senare tillkommen anläggning att ofördröj ligen vidta åtgärder för

att mot inverkan av ström från anläggningen skydda en annan, förut befintlig

anläggning. Såsom jag nyss anfört bör förpliktelsen att vidta

skyddsåtgärder även avse åtgärder till förekommande av att strömmen

vållar skada för tredje man genom förmedling av den äldre anläggningen.

5 § i dess nuvarande lydelse tar formellt sikte endast på det fall, att en

nytillkommande anläggning befinnes vålla skada, då den tas i bruk. För

att ge huvudregeln en mer generell avfattning bör i stället föreskrivas, att

innehavare av elektrisk anläggning skall ofördröj ligen vidta åtgärder för

att förebygga, att anläggningen genom inverkan å förut befintlig dylik anläggning

medelst induktion eller annorledes vållar skada å person eller

egendom eller störning i driften. Jag delar de sakkunnigas uppfattning

att skyddsåtgärderna bör komma till stånd, icke såsom f. n. generellt medges

i 5 § vid endera anläggningen, utan i första hand vid den anläggning,

vars innehavare skall svara för åtgärderna. I huvudregeln har därför

föreskrivits, att den senare tillkomna anläggningens innehavare skall vidta

åtgärderna vid sin anläggning. I stället för orden »vidtaga anordningar

eller förändringar», som förekommer i den nuvarande texten och i sakkunnigförslaget,

har i det inom departementet utarbetade lagtextförslaget

använts uttrycket »vidtaga åtgärder» för att utmärka att vederbörande

bär att icke blott utföra skyddsanordningar utan även svara för att anordningarna

vidmakthålles. Enär »hinder i driften», som användes i den

nuvarande texten, närmast för tanken pa att dritten blir bruten, hai i

stället begagnats »störning i driften» för att tydligare utmärka att härmed

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

närmast avses ofarliga induktionsstörningar i teleanläggning. Även utan

uttryckligt stadgande härom torde vara självklart, att den senare tillkomna

anläggningens innehavare själv har att vidta åtgärder på sin egen

anläggning för att förhindra, att skada eller driftstörning uppkommer vid

hans anläggning genom inverkan av ström från äldre anläggning. Jag har

därför icke medtagit den bestämmelse, som härutinnan föreslagits av de

sakkunniga.

Varken den nuvarande 5 § eller de sakkunnigas förslag innehåller något

uttryck till ledning för bedömandet när en elektrisk anläggning skall anses

ha tillkommit. Alltefter de olika slagen av anläggningar torde skilda

fakta få betydelse, såsom datum för meddelad koncession eller tidpunkten

för ledningsarbetenas påbörjande. Förhållandena synes vara så skiftande

att generella regler här svårligen kan uppställas. Jag delar de sakkunnigas

uppfattning, att frågan liksom hittills får överlämnas åt rättstillämpningen.

Spörsmålet torde icke ha vållat några egentliga svårigheter.

Såväl växelströms- som likströmsanläggningar omfattas av huvudregeln.

Särskilt i fråga om likströmsanläggningar bör uppmärksamhet ägnas

åt den avståndsverkan som består däri, att läckströmmar träffar t. ex. en

jordkabels metallmantel och fräter sönder denna, s. k. elektrolytisk korrosion.

De sakkunnigas ståndpunkt synes vara den, att korrosionen icke

regleras i gällande lag eller i sakkunnigförslaget. Lika med telestyrelsen,

som i sitt yttrande utförligt behandlat korrosionsproblemet, anser jag dock

att huvudregeln bör gälla även i fråga om skyddsåtgärder som erfordras

mot korrosionen. Däremot är jag icke beredd att nu tillmötesgå telestyrelsens

önskan om en särskild bestämmelse för det fall att en äldre likströmsanläggning

genom korrosion orsakar skada å en senare tillkommen

jordkabel. Frågan om en sådan bestämmelse är nämligen av komplicerad

natur och torde kräva omfattande utredning av med korrosionen sammanhängande

problem. Därest en dylik bestämmelse skulle framdeles visa

sig vara erforderlig, torde frågan då få tas upp till behandling.

Den särskilda fara för avståndsverkningar, som driften av direktj ordade

kraftanläggningar för högre spänning än 100 kV medför, har föranlett

de sakkunniga att med frångående av prioritetsprincipen föreslå

en undantagsregel, enligt vilken innehavare av en sådan anläggning

skall vidta skyddsåtgärder även i förhållande till vissa yngre anläggningar.

Förslaget har mötts med kritik främst av svenska vattenkraftföreningen

och dess särskilda representanter, vilka förordat att utförandet

av skyddsåtgärderna lämpligen bör åligga innehavaren av en störd yngre

anläggning och att den störande anläggningens innehavare bör förpliktas

därtill endast undantagsvis, då tekniska eller ekonomiska skäl det föranleder.

Driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför emellertid

enligt min mening å ena sidan så stora tekniska och ekonomiska

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 1958

29

fördelar för dessa anläggningars innehavare och å andra sidan så betydande

risker för skada eller driftstörning å främst svagströms- och lågspända

starkströmsanläggningar, att det icke kan anses oskäligt att ålägga

de direktjordade anläggningarnas innehavare att vidta även de skyddsåtgärder,

som påkallas av senare tillkomna anläggningar. I enlighet härmed

har sakkunnigförslaget, efter viss omarbetning, upptagits i 1 mom. andra

stycket av departementsförslaget.

I anslutning till sakkunnigförslaget har i lagtexten den i störningshänseende

farliga anläggningen betecknats, icke som en direktjordad anläggning

för spänning över 100 kV, utan som en anläggning, i vilken vid enfasigt

jordfel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än

500 ampere. Det senare uttryckssättet har valts med hänsyn till att bestämmelsen

bör vara tillämplig även i fråga om en anläggning, vars transformatornollpunkter

jordats över endast i ringa mån strömbegränsande

organ. Såsom de sakkunniga anfört ligger gränsen 500 ampere klart över

de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga jordfel i anläggningar, vilka

är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole eller annat effektivt

strömbegränsande organ, men samtidigt under de strömvärden som kan

uppträda vid sådant fel i direktjordade högspänningsanläggningar.

Den omständigheten, att anläggningens transformatornollpunkter är

direkt förbundna med jord, medför under normal drift icke farligare avståndsverkningar

än om mellan nollpunkt och jord skulle ha insatts ett

verksamt strömbegränsande organ. Icke heller har genom direktjordningen

risken för ljudstörningar i telefonanläggningar ökat. Däremot har

den risk för obehöriga kopplingsförlopp i automatiserade telefonnät förstorats,

som föranledes av att i direktjordad anläggning förekommande

150-periodiga strömmar under normal drift går via nollpunkterna ned i

jorden. Den egentliga fareökningen uppkommer emellertid vid fel på anläggningen,

då stora strömmar ledes ned i jorden. Den felbehäftade anläggningen

bortkopplas visserligen normalt efter 0,1—0,5 sekunder, men

under denna tid kan uppkomma farliga avståndsverkningar genom induktion

eller förhöjda markpotentialer. Däremot har direktjordningen i och

för sig icke ökat faran för skada genom influens. Med hänsyn till det

anförda bör det åligga eu direktjordad anläggnings innehavare att ofördröj

ligen vidta åtgärder för att förebygga att anläggningen genom inverkan

å vissa senare tillkomna anläggningar medelst induktion eller förhöjda

markpotentialer vållar skada å person eller egendom eller annan

störning än ljudstörning.

I fråga om kretsen av de anläggningar, som skall få komma i åtnjutande

av skydd enligt undantagsregeln, ansluter jag mig till de sakkunnigas

förslag, enligt vilket sådana anläggningar utgöres av dels svagströmsanläggningar

och dels starkströmsanläggningar för en högsta spänning av

000 V. Såsom de sakkunniga framhållit bör innehavaren av eu särskilt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

farlig anläggning ha skyldighet att vidta skyddsåtgärder endast i förhållande

till sådan anläggning, om vilken han erhållit kunskap.

Enligt undantagsregeln skall skyddsåtgärderna ofördröjligen utföras vid

den anläggning, i vilken den angivna jordslutningsströmmen kan uppkomma.

Beträffande den närmare innebörden av skyldigheten att

vidta skadeförebvggande åtgärder enligt huvudregeln eller undantagsregeln

har de sakkunniga anfört, att elektrisk anläggning alltid

måste utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet och

störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör därför vidtas och

bekostas av anläggningens innehavare utan hänsyn till anläggningens

prioritet i förhållande till andra anläggningar. Vad som avses med minimistandard

i nämnda hänseenden har de sakkunniga närmare utvecklat. Jag

hänvisar härutinnan till deras synpunkter i ämnet.

Med skyddsåtgärder enligt 5 § i lagen avses således skadeförebyggande

anordningar, vilka behöver komma till utförande, sedan minimikraven på

anläggningens störningsfrihet och störningskänslighet uppfyllts. De anordningar

mot närverkan av ström, vilka utföres vid exempelvis korsningar

mellan olika ledningar, torde vara fullt betryggande. Ej heller torde

det bereda svårigheter att erhålla effektivt skydd mot influensverkningar

från större kraftledningar, eftersom dessa verkningar uppträder blott på

kort avstånd från ledningarna. Vad däremot angår inverkan på framförallt

svagströmsledningar och lågspända starkströmsledningar genom induktion

från direktjordad anläggning för spänning över 100 kV är det

f. n. icke möjligt att åstadkomma skydd med full effektivitet. Bland

skyddsåtgärder mot farlig induktion märkes främst anordningar för att

snabbt och automatiskt koppla från den inducerande anläggningen samt

uppsättande av överspänningsskydd i telefonledningar. En annan skyddsåtgärd

är att flytta undan en telefonledning, så att induktionsverkningarna

i denna så mycket som möjligt begränsas.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att man av tekniska och ekonomiska

skäl måste avstå från att kräva garanti för absolut skydd mot induktion

och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder vidtas, som

rimligen kan anses påkallade. Vilka skyddsanordningar som i det särskilda

fallet skall komma till utförande torde i sin tur böra framgå av

administrativa föreskrifter. I vad gäller starkströmsanläggningar innehåller

kommerskollegii säkerhetsföreskrifter detaljerade tekniska bestämmelser

om sådana anläggningars utförande och skötsel, vilka säkerhetsföreskrifter

dock behöver kompletteras i vissa avseenden. Såvitt angår

svagströmsanläggningar finns f. n. bestämmelser, som utfärdats av dels

telestyrelsen och dels järnvägsstyrelsen på grundval av internationella

överenskommelser. Dessa bestämmelser torde, efter viss överarbetning,

kunna läggas till grund för utfärdandet av administrativa föreskrifter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 31

Såsom förut berörts skall skyddsåtgärderna komma till stånd vid den

anläggning (anläggningen A), vars innehavare enligt huvudregeln eller undantagsregeln

svarar för deras vidtagande. Eftersom skyddsåtgärderna

kan vara av olika slag och utföras alternativt vid den störande eller den

störda anläggningen eller vid dem båda, synes lagen böra uppta en regel

som underlättar valet av de i varje särskilt fall lämpligaste åtgärderna.

För att en skyddsåtgärd skall få utföras vid annan anläggning (anläggningen

B), torde emellertid vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör i anslutning

till sakkunnigförslaget härför krävas, att utförandet av åtgärden

vid anläggningen B medför bättre skyddsverkan för den störda anläggningen

eller föranleder lägre kostnader — utan att skyddseffekten minskas

— än om en annan åtgärd kommit till utförande vid anläggningen A. Är

A en nytillkommande direktjordad ledning för högre spänning än 100 kV

samt B en redan befintlig jordkabel för svagström, kan bättre skydd erhållas

mot induktion i B, t. ex. om en kopparlina nedlägges i marken

längs B än om den placeras utefter A. Är ordningsföljden mellan anläggningarna

den motsatta, kan även komma i fråga att svagströmskabeln utförs

med extra mantel av koppar samt dessutom med en speciell armering

i stället för att skyddsåtgärder mot induktion vidtas vid A. I allmänhet

blir kostnaderna lägre, om skyddsåtgärder utföres vid svagströmsanläggningen

B i stället för vid A. Vid den ekonomiska jämförelsen får

dock beaktas även sådana kostnader, som är förbundna med att en redan

befintlig ledning kan behöva flyttas eller en nytillkommande ledning förläggas

i en annan och därför längre sträckning än den som utan hänsyn

till induktionsverkningarna skulle ha ifrågakommit. Kostnad för ändring

av en lednings sträckning bör naturligen räknas som kostnad för skyddsåtgärd,

liksom hänsyn också bör tas till de utgifter som föranledes av

en skyddsanordnings framtida underhåll, överhuvudtaget kan en mångfald

olika situationer uppkomma, som påkallar varierande skyddsåtgärder.

Den allmänna normen bör då gälla, att sådana åtgärder skall vidtas som

ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter medför bästa resultat.

Om viss skyddsåtgärd av tekniska eller ekonomiska skäl bör utföras

vid anläggningen B, bör det ankomma på dennas innehavare att vidta åtgärden.

Huruvida sådana förutsättningar är för handen, bör bli föremål

för utredning, som anläggningarnas innehavare låter verkställa. Det torde

få förutsättas, att denna vanligen leder till överenskommelse om vilken

åtgärd som skall utföras samt var och av vem den skall vidtas. Det kan

emellertid icke undvikas, att understundom blir tvistigt hur frågan om

skyddsåtgärder skall lösas. Särskilt om det då objektivt sett är tveksamt

var viss åtgärd skall utföras, är det olämpligt att, såsom de sakkunniga

föreslagit, B:s innehavare skall med befriande verkan för A:s innehavare

bli skyldig att vidta åtgärden enbart på den grund, all A:s innehavare anmodat

honom därtill. Såsom förutsättning för att förpliktelsen skall övergå

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

på B:s innehavare bör i stället gälla att, där överenskommelse ej kan träffas,

rätten finner att åtgärden skall komma till stånd vid anläggningen B.

I 2 mom. första stycket av departementsförslaget har upptagits ett stadgande

med det innehåll, jag här förordat.

.lag delar helt de sakkunnigas uppfattning att det som regel bör undvikas

att en skyddsåtgärd vidtas av annan än innehavaren av den anläggning, där

den skall komma till utförande. För det fall att någon underlåter att

inom skälig tid fullgöra sin förpliktelse att vidta skyddsåtgärder,

har de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att

innehavaren av annan berörd elektrisk anläggning äger verkställa åtgärderna.

Ett sådant stadgande får naturligen betydelse endast om den försumlige

vägrar att låta den andra anläggningens innehavare vidta skyddsåtgärder.

Vid tvist kan emellertid rätten på yrkande av part ålägga den

försumlige att vidta åtgärder vid sin anläggning vid äventyr att, om han

tredskas, skyddsåtgärderna får på hans bekostnad verkställas genom den

vinnandes försorg. Det i domen angivna äventyret är att anse som en anvisning

om hur domen skall verkställas. Att rätten kan besluta om sättet

för domens verkställighet — i de fall då såsom här fråga icke är om en

personlig prestation — följer dock redan av allmänna rättsgrundsatser.

Något uttryckligt stadgande, motsvarande det av de sakkunniga föreslagna,

är därför icke erforderligt. För att undvika dröjsmål med domens verkställighet

kan rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordna,

att domen må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft.

Lagrådet (s. 76—77)

I 1 mom. av förevarande paragraf i förslaget angives, att innehavare av

elektrisk anläggning skall vidtaga erforderliga åtgärder vid anläggningen

för att förebygga viss inverkan på annan anläggning. I motiveringen till

bestämmelsen uttalar föredragande departementschefen, att man av tekniska

och ekonomiska skäl måste avstå från att kräva garanti för absolut

skydd mot induktion och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder

vidtagas som rimligen kunna anses påkallade. För att överensstämmelse

skall vinnas med den tankegång på vilken gällande ersättningsregler i 6 §

vila måste dock åtgärderna förutsättas vara sådana att de — frånsett

skada genom högre hand — förhindra att eljest ersättningsgill skada uppstår.

Lagtexten i den föreslagna 5 § innehåller f. ö. icke någon antydan

att åtgärder som i och för sig skulle vara erforderliga må underlåtas av

tekniska eller ekonomiska hänsyn. Olägenheter, som ej kunna betecknas

som otillåtna inunissioner i grannelagsrättens mening, böra dock få tålas,

i den mån det skulle vara alltför betungande att förebygga dem.

Att i 1 mom., såsom skett i förslaget, angiva att åtgärderna skola vidtagas

»vid anläggningen» torde vara mindre lämpligt. Visserligen kan åtgärd

enligt 2 mom. alternativt få utföras vid den anläggning som skall

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

skyddas, men en tredje utväg kan vara att föredraga. Orden »vid anläggningen»

torde därför böra utgå ur första och andra styckena i 1 inom.

I övrigt torde lydelsen av första stycket böra jämkas så, att därav tydligare

framgår att fråga är om den inverkan som ny eller ändrad anläggning

kan utöva å redan befintlig anläggning.

Vad angår 2 mom. i samma paragraf torde första stycket andra punkten,

som anger att rätten i brist på överenskommelse äger föreskriva

vilken åtgärd som skall vidtagas, kunna utgå; även i andra fall som behandlas

i lagen kan självfallet rättsligt avgörande bli av nöden. Lydelsen

av första punkten torde lämpligen böra jämkas så, att den anger \em

som har att utföra åtgärden. Stadgandet kan i sådan händelse få innehålla,

att om i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd mot inverkan

på annan anläggning kan med fördel vinnas genom åtgärd vid den

anläggningen, det skall ankomma på dess innehavare att efter anmodan

utan dröjsmål utföra åtgärden.

Departementschefen (s. 80—81)

Lagrådet har föreslagit en sådan redaktionell jämkning av första stycket

i 5 § 1 mom., att därav tydligare framgår att fråga är om den inverkan

som ny eller ändrad anläggning kan utöva pa redan befintlig anläggning.

Att ändring vidtas med avseende å utförandet av elektrisk anläggning

torde dock icke böra påverka dess en gång vunna prioritetsställning i förhållande

till övriga sådana anläggningar i andra fall än då ändringen avser

en starkströmsanläggning och är så omfattande att ny koncession bör

krävas. I dylikt fall har enligt min mening inträtt sådana förhållanden,

att en annan anläggning än den ursprungliga får anses ha kommit till

stånd. Jag förordar därför, att den yngre anläggningen liksom i det remitterade

förslaget anges endast som »elektrisk anläggning» i motsats till

en redan befintlig dylik anläggning.

Lagrådet har förordat, att andra punkten i 5 § 2 mom. första stycket,

som anger att rätten i brist på överenskommelse mellan anläggningarnas

innehavare föreskriver vilken åtgärd som skall vidtas, får utgå och stadgandena

i nämnda stycke ersättes med en bestämmelse av innehåll att

om i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd mot inverkan på annan

anläggning kan med fördel vinnas genom åtgärd vid den anläggningen,

det skall ankomma på dess innehavare att efter anmodan utan dröjsmål

utföra åtgärden. Lagrådet har härutinnan yttrat, att även i andra fall

som behandlas av lagen rättsligt avgörande självfallet kan bli av nöden.

Detta är visserligen riktigt, men i förevarande fall har dock rättens avgörande

en särskild betydelse. Först genom detsamma övergår nämligen skyldighet

att vidta skyddsåtgärd från den primärt ansvarige anläggningsinnehavaren

på innehavaren av den anläggning, där åtgärden kan med bättre

verkan eller till lägre kostnad utföras. Att alltid kräva rättens medver
3—1068

58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr B 2

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

kan i förevarande fall torde emellertid icke vara erforderligt. Där överenskommelse

om åtgärderna kan träffas av anläggningarnas innehavare, bör

dom icke vara behövlig. Skillnaden mellan den av mig redovisade

ståndpunkten och lagrådets förslag blir sålunda den, att i förra

fallet den för åtgärders vidtagande primärt ansvarige anläggningsinnehavaren

svarar för skada, som inträffar under tiden fram till dess genom

överenskommelse eller dom skyldigheten att vidta skyddsåtgärder övergått

på den andra anläggningens innehavare. Lagrådets förslag torde däremot

ha till följd att skyldighet att ersätta skada kan komma att åvila den

andra anläggningens innehavare. Jag anser mig därför icke kunna biträda

lagrådets förslag i denna del utan vidhåller den uppfattning, åt vilken jag

givit uttryck i remissprotokollet.

Fördelning av kostnaderna för skyddsåtgärder (2 mom. andra stycket)

Gällande rätt

1902 års lag innefattar icke uttryckligen någon fullständig reglering

av frågan om vem som skall vidkännas kostnaderna för utförande och

vidmakthållande av de skyddsanordningar, som erfordras i anledning av

att elektriska anläggningar kan verka störande på varandra. Den nuvarande

5 § innehåller emellertid bestämmelser, vilka klart bygger på prioritetsgrundsatsen,

dvs. på principen att innehavaren av senare tillkommen

anläggning skall vidta och bekosta erforderliga skyddsåtgärder. I samma

paragraf sägs också att, om innehavaren av en senare tillkommen anläggning

underlåter att vidta skyddsåtgärder, den äldre anläggningens innehavare

äger att på den försumliges bekostnad verkställa vad i sådant hänseende

erfordras. Även 6 §, som behandlar frågan om ersättningsskyldighet

anläggningsinnehavare emellan, ger uttryck åt samma princip. Denna

torde ha avsetts vara generellt tillämplig i kostnadsfrågan.

De sakkunniga

Nuvarande och överblickbara framtida förhållanden ger icke anledning

till att i allmänhet frångå prioritetsgrundsatsen som norm för fördelning

av kostnaderna för skyddsåtgärder. De sakkunniga har därför uppställt

den huvudregeln, att kostnaden skall åvila innehavaren av den senast tillkomna

anläggningen.

Emellertid göres i två fall avsteg från huvudregeln, nämligen dels då

den äldre anläggningen får särskild nytta av skyddsåtgärderna och dels

då denna utgör en anläggning, i vilken vid enfasigt jordfel förekommande

jordslutningsström kan överstiga 500 ampere i ledning eller felställe,

dvs. i allmänhet en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV som

drives med direkt jordade transformatornollpunkter.

I förstnämnda avseende har de sakkunniga föreslagit, att innehavare

av en äldre anläggning, för vilken åtgärderna visas vara till stadigvarande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 35

gagn genom minskade utgifter för underhåll och drift eller genom förbättrade

driftförhållanden i övrigt, skall bidra till kostnaden för åtgärderna

med högst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett stadgande

med sådant innehåll utgör icke någon egentlig nyhet utan överensstämmer

med vad som redan nu tillämpas. Det föreslagna stadgandet kan

sägas icke innebära annat än att till fördelning enligt lagens bestämmelser

icke bör ifrågakomma större del av kostnaden för en åtgärd än som

motiveras ur skyddssynpunkt.

Vad åter gäller en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV,

som drives med direkt jordade transformatornollpunkter, kan de skäl,

som talar för att låta anläggningens innehavare inta en särställning i fråga

om skyldighet att vidta skyddsåtgärder, även anföras för att till dennes

nackdel i viss mån modifiera prioritetsprincipen vid fördelning av kostnaderna

för dylika åtgärder. Eftersom avståndsverkningarna från en sådan

högspänningsanläggning kan uppträda inom ett mycket vidsträckt område,

möter det utomordentliga svårigheter att redan i samband med anläggningens

tillkomst bedöma de olägenheter, som anläggningen kan komma

att medföra för framtida elektriska anläggningar av mindre riskskapande

natur. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om högspänningsanläggningen

bör få komma till stånd, med mindre dess störningsområde starkt reduceras

genom särskild utformning av anläggningen. Detta är väl åtminstone till

en viss gräns tekniskt möjligt men ställer sig ur ekonomisk synpunkt avsevärt

ofördelaktigare än att vidta skadeförebyggande åtgärder vid de

störda anläggningarna, vare sig dessa tillkommit före eller efter högspänningsanläggningen.

En sådan uppmjukning av prioritetsgrundsatsen, som

innebär att högspänningsanläggningens innehavare kan i skälig omfattning

förpliktas bidra till kostnaden för skyddsåtgärder till förmån för senare

tillkomna anläggningar, torde för kraftindustrin vara att föredra

framför det andra alternativet, nämligen att genom föreskrift om störningsbegränsning

göra en inskränkning i möjligheterna att anordna kraftöverföringen

ekonomiskt. De sakkunniga har därför föreslagit ett undantagsstadgande

av innehåll att högspänningsanläggningens innehavare må,

efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för nödiga skyddsåtgärder

mot induktion eller annan dylik avståndsverkan i senare tillkomna

svagströmsanläggningar och starkströmsanläggningar för en spänning

av högst 600 V. I stadgandet har ej angivits efter vilka grunder skälighetsprövningen

skall ske. Den bidragsskyldighet, som åvilar högspänningsanläggningens

innehavare, har därjämte föreslagits skola i allmänhet maximeras

till tre fjärdedelar av kostnaden, vilken andel dock får höjas om

synnerliga skäl är därtill. Den fördelning som skall ske enligt förevarande

stadgande avser den i förekommande fall med hänsyn till båtnaden reducerade

kostnaden.

I fråga om den föreslagna skälighetsprövningen har de sakkunniga framhållit

följande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

Givetvis hade det varit önskvärt att fördelningsprinciperna kunnat åtminstone

i huvudsak fastslås i lagtexten, detta särskilt med hänsyn till angelägenheten

av att innehavare av elektriska anläggningar skall kunna i

godo göra upp förekommande meningsskiljaktigheter. Det torde emellertid

vara omöjligt att på ett ens tillnärmelsevis nöjaktigt sätt i förväg ange vilka

fördelningsprinciper som bör tillämpas i alla de vitt skiftande fall som kan

tänkas uppkomma och som bör bedömas med hänsyn till teknikens ståndpunkt.

Det är särskilt med tanke härpå som de sakkunniga även föreslår

inrättandet av en nämnd för elstörningsfrågor. Genom dess verksamhet

synes man kunna förvänta att riktlinjer för bedömande av hithörande

spörsmål relativt snabbt skall utkristalliseras och successivt anpassas efter

den fortgående tekniska utvecklingen.

Emellertid torde det vara på sin plats att i detta sammanhang nämna

några exempel på när fråga om kostnadsfördelning med tillämpning av

den sist behandlade regeln kan uppkomma. Om ett blankledningsknippe

teleledningar beröres av en senare utförd högspänningsanläggning med direktjordad

nollpunkt har sistnämnda anläggningsinnehavare haft att vidta

och bekosta nödiga skyddsåtgärder. Det har härvid visat sig bäst att utföra

åtgärderna vid teleanläggningen. Senare uppkommer behov av att på

samma stolplinje upplägga ytterligare ledningar, vilka icke skyddas för

störningar från högspänningsanläggningen genom de redan vidtagna

skyddsåtgärderna. Därest dessa utförts vid högspänningsanläggningen,

hade de däremot erbjudit skydd även för de senare framdragna teleledningarna.

Under sådana förhållanden kan det enligt de sakkunnigas uppfattning

ej anses oskäligt att teleanläggningens innehavare beredes möjlighet

att av högspänningsanläggningens innehavare utfå en del av kostnaderna

för de nytillkommande skyddsåtgärderna. För kostnadsfördelningsfrågan

bör emellertid inte enbart den ekonomiska jämförelsen vara avgörande

utan hänsyn bör tas även till andra omständigheter, t. ex. i vad mån behovet

av de nya teleledningarna var att förutse vid tiden för utförandet av de

ursprungliga skyddsåtgärderna. Bedömningen härvidlag kan föranleda eu

jämkning i ena eller andra riktningen. — Om under samma förhållanden

framdragandet av de nya teleledningarna aktualiserar kablifiering av teleanläggningen,

bör vid fördelning av kostnaderna väl beaktas, att ytterligare

störningsskydd därefter icke torde erfordras, men även att kablifieringen

kan medföra förmåner för teleanläggningens innehavare i form av minskade

underhållskostnader, högre trafikkapacitet o. d. — Vid skälighetsprövningen

bör hänsyn tas även till sådana omständigheter som att de aktuella

störningarna måhända kunnat begränsas genom val av annan sträckning av

den för störning utsatta ledningen. — Som exempel på sådana omständigheter

som bör kunna föranleda att en förhållandevis stor kostnadsandel pålägges

den störande anläggningen må nämnas det fallet, att denna anläggning,

ehuru äldre än den för störningar utsatta anläggningen, efter dennas

tillkomst omlagts till farligare driftsätt. — Med kostnad för skyddsåtgärd

avses kostnad för såväl utförande som underhåll av anordningen. Vid fördelning

av kostnaden torde det i en del fall visa sig skäligt och praktiskt

att låta innehavaren av den anläggning, vid vilken åtgärden vidtagits, inom

ramen för hans bidragsskyldighet i första hand stå för underhåll av skyddsåtgärden.

Som skäl för att bidragsskyldigheten i allmänhet skulle vara maximerad

till tre fjärdedelar av kostnaden har de sakkunniga anfört, att en icke så
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 37

lunda begränsad bidragsskyldighet skulle kunna tänkas leda till att nytillkommande,

för induktion eller annan dylik avståndsverkan utsatta

elektriska anläggningar ur teknisk-ekonomisk synpunkt icke projekterades

med skälig hänsyn till den tidigare utförda högspänningsanläggningen.

Med den föreslagna begränsningen torde dock i det enskilda fallet kunna

nås ett resultat, som överensstämmer med skälighetens krav. I enstaka

undantagsfall kan emellertid billighetsskäl tala för en mer vittgående bidragsskyldighet,

varför möjlighet härtill ej bör vara helt utesluten. Så kan

vara fallet i förhållandet mellan en högspänningsanläggning och en lågspänningsanläggning

med ringa ekonomisk bärkraft, vars tillkomst ur

skilda synpunkter framstår som särskilt önskvärd.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har i yttrandena upptagits till närmare granskning

endast såvitt avser det undantag från huvudregeln, som gäller i fråga

om direktjordad anläggning för högre spänning än 100 kV. I övrigt har

förslaget lämnats utan erinran.

Berörda undantagsstadgande har i sin helhet tillstyrkts av Svea hovrätt,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sveriges

häradshövdingar, landsbygdens elnämnd, svenska järnvägsföreningen,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

I princip tillstyrkande yttranden, ehuru med vissa anmärkningar mot

stadgandets utformning, har avgivits av justitiekanslersämbetet, hovrätten

för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och svenska elverksföreningen.

Stadgandet har avstyrkts av svenska vattenkraftföreningen och föreningens

särskilda representanter. Representanterna har framhållit, att

rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelsefull

belastning för kraftintresset. Högspänningsanläggningens innehavare

skulle, om förslaget genomföres, icke ha möjlighet att såsom hittills göra

en bärande kalkyl över kostnaderna för sin anläggning. Han måste alltid

räkna med att i framtiden sådana nya elektriska anläggningar kan komma

till utförande, vilka kräver skyddsåtgärder, och att han blir betalningsskyldig

för dessa. Härvid bör uppmärksammas, att det icke blott kan bli

fråga om skydd för sådana lågspännings- och svagströmsledningar, som

f. n. är allmänt nyttjade, utan att även helt nya arter av ledningar eller

elektriska anläggningar kan komma till användning — anläggningar som

är betydligt mer känsliga för induktion än de nuvarande och därför kräver

mer vittgående skyddsåtgärder än de nu brukliga.

Mot vad vattenkraftföreningens representanter sålunda anfört har telestyrelsen

invänt, att på kraftsidan — där man har kännedom om oförutsedda

utgifter för skador eller driftstörningar i följd av åska, brand,

olycksfall etc. — erfarenbeter mycket snart torde kunna samlas, så att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

storleken av kostnaderna även för åtgärder mot induktion kan förutses.

Tillkomsten av framtida, allt störningskänsligare anläggningar torde icke

behöva befaras, eftersom vetskapen om risk för farliga avståndsverkningar

på telesidan utlöst en verksamhet som tagit sikte på att förbättra olika

teleanordningars förmåga att uthärda överspänningar.

Mot stadgandets utformning har till en början vattenfallsstyrelsen, liksom

i fråga om undantagsregeln angående skyldighet för den direktjordade

högspänningsanläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, anfört

att prioritetsgrundsatsen hör frångås endast i vad gäller skyddsåtgärder,

som är nödvändiga för att hindra fara för liv eller förstörelse av

egendom, men däremot ej beträffande åtgärder mot driftstörningar. Samma

mening har uttalats av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.

Vad angår den föreslagna skälighetsprövningen har hovrätten för Nedre

Norrland anmärkt, att det knappast är tillfredsställande att underlåta varje

antydan om efter vilka grunder prövningen bör företas. Stadgandet blir

härigenom alltför vagt. Det torde ej möta oöverstigliga svårigheter att i

lagtexten införa åtminstone ett eller annat exempel på omständigheter att

beakta vid förevarande prövning.

Den föreslagna maximeringen av bidragsskyldigheten till tre fjärdedelar

av kostnaden har föranlett invändningar från vissa remissinstanser.

Sålunda har svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen och

vattenkraftföreningens representanter påyrkat att bidragsskyldigheten begränsas

till hälften av kostnaden. Vattenkraftföreningens representanter

har motiverat sin ståndpunkt med att förslaget i denna del icke synes

vara ägnat att i tillräcklig grad medföra intresse hos en störd anläggnings

innehavare för kostnadsbesparing vid utförandet av skyddsåtgärder.

Å andra sidan har telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, med instämmande

av justitiekanslersämbetet, uttalat sig mot att lagtexten upptager

någon direkt maximering av bidragsskyldigheten. Därvid har bl. a.

framhållits att verkningarna av en dylik fixerad maximiandel är synnerligen

svåra att förutse, att en begränsning av bidragsskyldigheten föreligger

redan med den föreslagna skälighetsprövningen och att det därför icke

finns risk för att nya svagströmsanläggningar skulle projekteras utan

nödig hänsyn till en tidigare utförd direktjordad högspänningsanläggning.

Hovrätten för Nedre Norrland har slutligen ifrågasatt om ej de föreslagna

stadgandena i förevarande moment bör i sin helhet överarbetas

icke blott formellt utan även materiellt. Hovrätten har därvid yttrat.

Enligt de sakkunnigas förslag göres undantag från huvudregeln i två

fall, det ena när åtgärden är den äldre anläggningen till stadigvarande

gagn och det andra när nämnda anläggning är i särskild grad störande.

Det synes hovrätten icke uteslutet att tänka sig en vidare ram för möjligheterna

att åstadkomma en rimlig fördelning av kostnaden för ifrågavarande

skyddsåtgärder. Sålunda förefaller det icke oskäligt att en äldre,

störande starkströmsanläggning, även om den icke är av sådan beskaffen
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

39

het som förslaget förutsätter, bidrar till kostnaden, t. ex. när den efter den

störda anläggningens tillkomst omlagts till farligare driftsätt. Å andra

sidan synes undantag från huvudregeln också böra kunna ske beträffande

en äldre, störd anläggning, när den är särskilt störningskänslig och därför

kräver skydd utöver vad i vanliga fall skulle ha erfordrats. Med nämnda

utvidgningar av undantagsfallen till nackdel för äldre anläggningar

skulle givetvis följa att, där undantagssituation förelåge å såväl den äldre

som den sist tillkomna anläggningens sida — såsom vid förhållandet

mellan en äldre, kvalificerat farlig högspänningsanläggning och en senare

tillkommen speciellt störningskänslig lågspännings- eller svagströmsanläggning

— man vid kostnadsfördelningen finge ta hänsyn till den senare

anläggningens i och för sig undantagsgrundande förhållanden.

Om vad hovrätten här anfört anses förtjäna beaktande skulle förevarande

moment förslagsvis kunna utformas sålunda, att till huvudregeln

i första punkten anknötes en bestämmelse av innehåll, att nämnda regel

skulle gälla i den mån icke innehavaren av den äldre anläggningen skäligen

borde bidraga till kostnaden med hänsyn till båtnaden av åtgärden, ändrade

driftförhållanden, anläggningens farlighet eller störningskänslighet eller

andra särskilda omständigheter. I anslutning härtill kunde härefter upptagas

den föreslagna maximeringen av ersättningsskyldigheten.

Departementschefen (vid lagrådsremisser

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lösning av frågan, hur

kostnaderna för skyddsåtgärder bör fördelas mellan innehavare av elektriska

anläggningar, utgår från den uppfattningen att det i allmänhet saknas

anledning överge den i nuvarande 5 § undantagslöst gällande prioritetsgrundsatsen,

enligt vilken innehavaren av en yngre anläggning skall

vidta och helt bekosta åtgärder till skydd för en äldre anläggning. Som

huvudregel gäller därför att kostnaden skall åvila den yngre anläggningens

innehavare. Denna regel modifieras emellertid i sakkunnigförslaget

till en början genom ett stadgande av innehåll att, om åtgärderna medför

båtnad för den äldre anläggningen, dennas innehavare skall bidra till kostnaden

med högst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett sådant

stadgande säges icke utgöra någon egentlig nyhet utan överensstämma med

vad som redan nu tillämpas. Någon erinran mot detta stadgande har icke

heller framkommit under remissbehandlingen.

De sakkunnigas förslag innehåller emellertid även en annan och mer

betydelsefull modifiering av huvudregeln. I fråga om de i störningshänseendc

farligaste anläggningarna — dvs. sådana anläggningar för högre

spänning än 100 kV som drives med direkt jordade transformatornollpunkter

— föreslås sålunda ett stadgande, enligt vilket anläggningens

innehavare må, efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för

nödvändiga åtgärder till skydd för eu senare tillkommen, för honom

känd svagströmsanläggning eller för eu dylik starkströinsanläggning för

en spänning av högst 000 V. Bidragsskyldigheten för den äldre anläggningens

innehavare avser den i förekommande fall, efter avdrag av värdet å

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

båtnaden för den yngre anläggningen, återstående kostnaden och har begränsats

till högst tre fjärdedelar därav, vilken andel får överskridas endast

om synnerliga skäl föranleder därtill. Mot detta stadgande har från visst håll

riktats den principiella invändningen, att innehavaren av den störande högspänningsanläggningen

skulle, om förslaget genomfördes, icke ha möjlighet

att som hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna för anläggningen

utan måste räkna med att bli betalningsskyldig för åtgärder till

skydd för framtida anläggningar. Härvid borde särskilt uppmärksammas

att sådana nya arter av elektriska anläggningar kunde tänkas komma till

utförande, som blir mer störningskänsliga och därför kräver mer vittgående

skyddsåtgärder än de nu brukliga.

Enligt min mening vilar de sakkunnigas förslag, även såvitt gäller undantagsstadgandet

med avseende å direktjordad anläggning för spänning

över 100 kV, på principiellt riktiga grunder — låt vara att stadgandena

icke uttryckligen reglerar även kostnaderna för åtgärder till skydd för

person eller annan egendom än elektrisk anläggning. De skäl, som jag

förut åberopat för att föreslå den i 1 mom. upptagna undantagsregeln,

talar med samma styrka även för att pålägga innehavaren av direktjordad

högspänningsanläggning kostnader för åtgärder mot induktion eller inverkan

av förhöjda markpotentialer i senare tillkomna anläggningar för

svagström eller för starkström å högst 600 V.

Som telestyrelsen anfört torde sådana erfarenheter snart vinnas, att

innehavare av direktjordad högspänningsanläggning kan beräkna kostnaderna

för framtida skyddsåtgärder. Det får framdeles övervägas, huruvida

tillkomsten av helt nya arter störningskänsliga elektriska anläggningar påkallar

en reglering, som avviker från huvudgrunderna i de sakkunnigas

förslag. Någon avgörande betydelse torde därför icke böra tillmätas den

invändningen, att högspänningsanläggningens innehavare skulle, om förslaget

genomfördes, icke kunna göra en bärande kalkyl över kostnaderna

för anläggningen.

Mot utformningen av undantagsstadgandet med avseende å direktjordad

högspänningsanläggning kan väsentligen anmärkas, att lagtexten icke ger

någon ledning för frågan, hur skälighetsprövningen bör utföras. Detta är,

såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, icke tillfredsställande, eftersom

stadgandet härigenom blir alltför vagt. En sådan omarbetning av

sakkunnigförslaget bör därför ske, att det klart framgår, i vilken omfattning

innehavaren av en befintlig högspänningsanläggning skall bekosta

skyddsåtgärder i förhållande till senare utförda anläggningar för låg spänning.

Enligt min mening bör det åligga den, som vidtar erforderliga skyddsåtgärder

vid sin anläggning antingen enligt huvudregeln eller enligt undantagsregeln

i 1 mom. av departementsförslaget, att svara för den härav

föranledda kostnaden. I förstnämnda avseende överensstämmer denna ord
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 41

ning helt med gällande rätt och sakkunnigförslaget. Att innehavaren av

eu redan utförd direktjordad högspänningsanläggning får bekosta sådana

skyddsanordningar, som kommer till stånd för att begränsa induktionseller

markpotentialverkningar i senare tillkomna anläggningar för svagström

eller lågspänd starkström, synes innebära en rimlig avvägning mellan

här motstående intressen och tillika vara en naturlig följd av att han

enligt 1 mom. är pliktig att utföra och underhålla dessa anordningar.

Möjligen kan invändas att högspänningsanläggningens innehavare därmed

också får bekosta anordningar till skydd för svagströmsanläggningar, som

utan bärande skäl förlagts till ett för induktionsverkningarna särskilt utsatt

område. Regeln i 2 mom. första stycket av departementsförslaget —

enligt vilken svagströmsanläggnings innehavare kan under vissa förutsättningar

av rätten åläggas att vidta särskilda åtgärder vid denna anläggning

— torde dock utgöra ett visst korrektiv mot att svagströmsanläggningar

projekteras utan skälig hänsyn till risken för induktion från högspänningsanläggning.

I 2 mom. andra stycket av departementsförslaget har upptagits en kostnadsregel

för det fall, att elektrisk anläggnings innehavare enligt momentets

första stycke vidtagit skyddsåtgärd. Regeln har givits det innehållet,

att den som enligt 1 mom. är skyldig att vidta skyddsåtgärd vid sin anläggning

skall, ändå att skyddsåtgärd på grund av föreskrifterna i 2 mom.

första stycket vidtagits vid annan elektrisk anläggning, gälda nödig kostnad

för åtgärden. Ersättning skall således lämnas endast för viss eller

vissa bestämda åtgärder, om vilka överenskommelse träffats eller vilka

rätten vid tvist ålagt sistnämnda anläggnings innehavare att utföra.

Sådana åtgärder kan bestå t. ex. däri, att sträckningen av befintlig eller

planerad elektrisk ledning ändras, att luftledningar ersättes med jordkabel

eller att överspänningsskydd uppsättes i svagströmsledning. Uppsättande

av överspänningsskydd torde bli den vanligaste åtgärden för att

skydda svagströmsledning mot induktion. Med kostnad för skyddsåtgärd

avses såväl material- som arbetskostnad för uppsättande och underhåll

av skyddsanordningar. Anläggningsinnehavare, som vidtar onödigt omfattande

eller särskilt dyrbara skyddsåtgärder, ehuru andra sådana i och

för sig varit tillräckliga, bör dock själv få vidkännas den härav föranledda

extra kostnaden. Som nödig kostnad bör därför räknas endast utgifter

i samband med att sådana anordningar kommer till stånd, vilka

erfordras för att åstadkomma tillräckligt skydd. Minskade intäkter, som

föranledes av att strömmen måste brytas för att skyddsåtgärder skall

kunna utföras vid anläggningen, torde även anses som nödig kostnad, liksom

också utgifter som föranledes av att anläggningens innehavare nödgas

under tiden köpa ersättningskraft för att kunna fullgöra gjorda leveransåtaganden.

I vissa fall kan skyddsanordning bereda andra fördelar för den elek
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

triska anläggning, där den vidtas, än såsom skydd mot inverkan av ström

från annan sådan anläggning. Sålunda medför en jordlina ovanför ledarna

i en högspänningsledning icke blott minskad risk för induktion i svagströmsledningar

utan även förbättrat åskskydd för högspänningsledningen.

Om en telefonledning fraindras såsom jordkabel, kan — utöver skydd

mot induktion — erhållas ökad trafikkapacitet samtidigt som kabeln fordrar

mindre tillsyn än luftledningar. Medför sålunda skyddsåtgärd båtnad

för anläggningen i form av minskning av utgifter för dess underhåll och

drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, bör det skäligen

åligga anläggningens innehavare att i motsvarande mån själv bära kostnaden.

I enlighet härmed har kostnadsregeln avfattats. Därvid har även

beaktats att endast den kostnad, som är motiverad uteslutande ur skyddssynpunkt,

skall ersättas. Med hänsyn härtill saknas enligt min uppfattning

anledning att, såsom de sakkunniga förordat, till viss andel av kostnaden

maximera ersättningsskyldigheten.

Lagrådet (s. 77)

Andra stycket i 2 mom. torde, om första stycket jämkas på sätt nu angivits,

kunna förenklas väsentligt. Med hänsyn vidare till vad som i remissprotokollet

anförts angående omfattningen av ersättningsskyldigheten

torde uttrycket »nödig kostnad» i förslaget böra utbytas mot »skälig ersättning».

Departementschefen (s. 81)

Med anledning av vad lagrådet i övrigt anfört under 5 § föreslår jag, att

i 1 mom. andra stycket anges, hur strömmens spänning skall räknas. Tilllika

förordar jag att omfattningen av den i 2 mom. andra stycket medgivna

rätten till ersättning för skyddsåtgärd anges såsom ersättning för

utgifter vilka varit nödvändiga.

6§.

Gällande rätt

Enligt 6 § gäller f. n. att, om elektrisk anläggning skadats eller dess

drift hindrats genom inverkan av ström från annan sådan anläggning,

sistnämnda anläggnings innehavare är ersättningsskyldig, där han underlåtit

vidtaga föreskrivna skyddsåtgärder eller skadan eller hindret eljest

föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Har

skada eller hinder uppkommit å den anläggning, från vilken strömmen

utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet vid den andra

anläggningens utförande eller skötsel, är denna anläggnings innehavare

pliktig ersätta skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid

båda anläggningarnas utförande eller skötsel, äger rätten med avseende

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

43

å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna felen bestämma till hur

stort belopp skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan.

De sakkunniga

De sakkunniga — enligt vilka anledning ej finns att införa strikt ersättningsansvar

för skada å elektrisk anläggning — har förordat, att ersättningsreglerna

i förevarande paragraf anknytes till underlåtenhet att

vidta de skyddsåtgärder och fullgöra den upplysningsplikt som de föreslagit.

Innebörden av ersättningsreglerna undergår härigenom en viss förskjutning,

eftersom enligt sakkunnigförslaget skyldigheten att vidta skadeförebyggande

åtgärder utsträckes, vilket medför en motsvarande utvidgning

av ersättningsplikten. En dylik utsträckning av ersättningsansvaret har de

sakkunniga funnit ändamålsenlig, då skadeståndets funktion i förevarande

fall icke minst är att trygga att nödiga säkerhetsanordningar finns. Genom

jämkning eller bortfall av ersättningsskyldighet samt överflyttning av

ansvaret i händelse av vållande från den störda anläggningens sida, under

beaktande av bl. a. reglerna i 9 § andra stycket, torde förutsättningar

finnas för en i det enskilda fallet skälig fördelning av slcadeståndsplikten.

Särskild störningskänslighet hos en anläggning till följd av otillfredsställande

teknisk standard har ansetts böra beaktas vid bestämmandet

av skadestånd.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Frågan om ersättningsansvaret för skada, som trots vidtagna skyddsåtgärder

kan uppkomma i svagströmsanläggning genom induktion från kraftledning,

har ingående behandlats av telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och svenska

järnvägsföreningen. Enligt dessa remissorgan bör ersättningsbestämmelserna

utformas så, att kraftledningens innehavare blir ersättningsskyldig

oberoende av vållande å hans sida. Enligt järnvägsstyrelsen är det dock

rimligt, att undantag från ersättningsskyldigheten medges i fall, då skadan

föranletts av att svagströmsanläggningens innehavare underlåtit vidta

föreskrivna skyddsåtgärder eller av att eljest förekommit vårdslöshet vid

anläggningens utförande eller skötsel.

De tre remissorganen har anfört bl. a. följande. Mot skada genom

strömmens närverkan finns fullgoda, med stöd av långvarig erfarenhet

utbildade skyddsanordningar. Helt annorlunda förhåller det sig med skador

genom strömmens avståndsverkan och skyddsåtgärder mot dessa.

Man kan nämligen icke genom att vidta rimliga skyddsåtgärder eliminera

risken för att genom strömmens avståndsverkan skador uppstår på svagströmsanläggningar

eller hinder i dessas drift. Sålunda kan skador t. ex.

uppstå vid jordfel i eu högspänningsanläggning med lång urkopplings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

tid på grund av fel på brytare eller reläsystem, vilka fel ej kan helt förebyggas

och ej heller behöver vara föranledda av vårdslöshet. Denna risk

måste anses ha ökat i väsentlig grad genom tillkomsten av ledningar, drivna

med direktjordad nollpunkt. Då detta för starkströmssidan förmånliga

driftsätt tolereras etter vidtagande av åtgärder på svagströmssidan t. ex.

i form av inkoppling av överspänningsskydd — sådana kan ej 100- procentigt eliminera riskerna för skador eller driftsolägenheter — förefaller

det ofrånkomligt, att den störande anläggningens innehavare blir

ersättningsskvldig, även om han icke underlåtit vidta föreskrivna skyddsåtgärder

och oaktat annan vårdslöshet vid denna anläggnings utförande eller

skötsel ej förekommit. Utan en regel om sådan ersättningsskyldighet

skulle svagströmsanläggningens innehavare i praktiken få vidkännas huvudparten

av kostnaderna för ifrågavarande skador. Enligt järnvägsstyrelsen

torde icke behöva befaras att en bestämmelse om strikt ansvar för

högspänningsanläggningens innehavare skulle leda till att en svagströmsanläggning

utföres och skötes med mindre aktsamhet, därest den av styrelsen

föreslagna begränsningen i ansvaret vid vårdslöshet å svagströmsanläggningens

sida infördes.

Departementschefen

Enligt 6 § inträder f. n. ersättningsskyldighet för skada å eller hinder

i driften av elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström, endast

om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid den »skadegörande»

anläggningens utförande eller skötsel. Denna anläggnings innehavare

svarar emellertid icke blott för egen och underordnads vårdslöshet

utan även för vårdslöshet av annan, som haft befattning med anläggningen,

och därjämte för sådan ovarsamhet vid anläggningens utförande

eller skötsel, som förekommit innan han tillträdde anläggningen.

Därutöver gäller att underlåtenhet att vidta föreskrivna skyddsåtgärder

räknas anläggningens innehavare till last som sådan vårdslöshet, vilken

medför skyldighet att ersätta skada.

De sakkunniga har icke funnit anledning att överge grundsatsen om

vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel såsom villkor för

anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet för inträffad skada. Telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen — vilka här

representerar svagströmsintressena — har emellertid påyrkat sådan ändring

av reglerna i förevarande paragraf, att en kraftanläggnings innehavare

ålägges strikt ansvar för skada, som trots vidtagna skyddsåtgärder

uppkommer å svagströmsanläggning genom induktion från kraftanläggningen.

Hittills inträffade induktionsskador å svagströmsanläggningar har

huvudsakligen utgjorts av förstörda överspänningsskydd å teleledningar

och avsmälta strömsäkringar i sådana anläggningar. Det årliga värdet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

45

av skadorna har hittills för televerkets och statens järnvägars vidkommande

tillhopa i genomsnitt understigit 5 000 kronor. I fråga om de

privata järnvägarna föreligger inga uppgifter, men det finns grundad anledning

räkna med att skadorna där varit mycket små.

Vidare torde böra uppmärksammas att frågan om strikt ansvar i förhållandet

mellan starkströms- och svagströmsanläggningar tidigare varit

väckt. I ett år 1938 till lagrådet remitterat förslag (jfr prop. 1938: 137) till

lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§ i 1902 års lag förordade dåvarande

chefen för handelsdepartementet sådan ändring av sistnämnda paragraf,

att densamma skulle bli tillämplig endast i förhållandet mellan starkströmsanläggningar.

Förslaget innebar alltså att skada av elektrisk ström

å svagströmsanläggning skulle ersättas såsom skada å annan egendom,

dvs. den »skadegörande» starkströmsanläggningens innehavare skulle bli

strikt ansvarig för sådan anläggningsskada. Förslaget kritiserades emellertid

av lagrådet som i sitt utlåtande framhöll, att en svagströmsanläggning

vore med hänsyn till sin beskaffenhet och sin särskilda mottaglighet för

skada genom den elektriska strömmens inverkan icke helt jämförlig med

annan egendom, för vilken fara kunde uppkomma genom starkströmsanläggningen,

och att det vore i riktig uppfattning härav som stadgandena i

förevarande paragraf tillkommit. Vidare uttalade lagrådet bl. a., att förslagets

ståndpunkt i viss mån stode i strid med den uppfattning som fått

uttryck i lagens regler om vidtagande av skyddsåtgärder. Lagstiftaren

hade där tydligen utgått från att, då svagströmsanläggning utfördes i närheten

av en redan befintlig starkströmsanläggning, den förra anläggningens

innehavare i regel hade att själv vidta erforderliga anordningar till förebyggande

av skada eller hinder i anläggningens drift genom induktion från

starkströmsanläggningen. I anledning av vad lagrådet sålunda och i övrigt

uttalade upptogs i propositionen icke något ändringsförslag beträffande 6 §.

Vad lagrådet då anförde torde alltjämt äga giltighet, låt vara att det

påtalade motsatsförhållandet mellan det i 1938 års lagrådsremiss upptagna

förslaget till ändring av 6 § och reglerna om vidtagande av skyddsåtgärder

genom nu föreliggande lagförslag såtillvida utjämnats, som skyldigheten

att vidta anordningar mot induktion i svagströmsanläggning här föreslagits

skola åvila innehavaren av en direktjordad kraftanläggning utan

avseende å dess prioritetsställning i förhållande till svagströmsanläggningen.

I förhållandet mellan andra kraftanläggningar — vilka under

ogynnsamma omständigheter också kan orsaka induktionsskador — samt

svagströmsanläggningar är emellertid icke avsett att göra ändring i nuvarande

regler om skyddsåtgärder, varför innehavaren av eu nytillkommande

svagströmsanläggning alltjämt skall svara för skyddet mot induktion

från äldre kraftanläggningar som icke är direktjordade. Ur materiell

synpunkt är det icke motiverat alt göra sådan åtskillnad mellan direktjordade

och andra kraftanläggningar, att strikt ansvar för induktions
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

skada å svagströmsanläggning ålägges endast innehavare av direktjordade

anläggningar. Icke heller kan ifrågakomma att i förhållandet mellan icke

direktjordade kraftanläggningar, å ena, samt svagströmsanläggningar, å

andra sidan, föreskriva strikt ansvar allenast för innehavaren av en i

jämförelse med svagströmsanläggningen yngre kraftanläggning. Då således

en regel om strikt ansvar för induktionsskada å svagströmsanläggning

i och för sig borde bli tillämplig å innehavare av varje inducerande

kraftanläggning — även en sådan som är äldre än den ifrågavarande svagströmsanläggningen

— skulle det påtalade motsatsförhållandet alltjämt

förefinnas i viss omfattning. De av lagrådet gjorda anmärkningarna skulle

icke heller i sin helhet förfalla, därest i enlighet med järnvägsstyrelsens

förslag undantag från den strikta ersättningsskyldigheten gjordes för fall,

då skadan föranletts av vårdslöshet vid svagströmsanläggningens utförande

eller skötsel.

Att märka är vidare att skydd mot induktion från kraftanläggningar

redan nu och även framdeles vanligen torde uppsättas vid de för induktionsverkningarna

utsatta anläggningarna, eftersom detta medför lägre kostnader

än om skydd med motsvarande verkan skulle anbringas å kraftanläggningarna.

Underhållet av skyddsanordningar lärer i sådana fall ankomma

på innehavarna av svagströmsanläggningar. Detta talar i viss mån

mot en regel om strikt ansvar för kraftanläggningarnas innehavare.

Driften av starkströmsanläggning innefattar emellertid sådana faromoment

att särskilt stränga krav bör uppställas vid bedömande av huruvida en

sådan anläggning handhafts med tillräcklig aktsamhet. Stor noggrannhet

måste iakttas vid tillsynen av isolatorer och brytorgan samt icke minst

skyddsanordningar. Om sådan materiel hålles i gott skick, torde nämligen

risken för skada genom induktion eller annan inverkan av starkströmmen

avsevärt begränsas. Det är därför synnerligen angeläget, att kontroll av

anläggningsmaterielens funktionsduglighet sker i den omfattning och med

all den noggrannhet som är möjlig. Såsom vårdslöshet vid anläggningens

skötsel bör anses exempelvis underlåtenhet att utöva erforderlig tillsyn

å anläggningen eller dröjsmål med att avhjälpa uppkomna fel. Detta gör

att skillnaden mellan strikt ansvar och ansvarighet grundad på vårdslöshet

i realiteten många gånger icke blir så stor.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig icke kunna

biträda telestyrelsens, järnvägsstyrelsens och svenska järnvägsföreningens

förslag. Jag förordar i stället att de nuvarande bestämmelserna med vissa

jämkningar bibehålies. Jag har därvid beaktat, att under remissbehandlingen

framställts anmärkning mot att i sakkunnigförslaget icke upptagits

nuvarande stadgande om jämkning av ersättningsskyldigheten, då anläggningsskadan

föranletts av vårdslöshet vid båda de ifrågavarande anläggningarnas

utförande eller skötsel. Som vårdslöshet vid en anläggnings utförande

eller skötsel bör framdeles räknas underlåtenhet av anläggning
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958 47

ens innehavare att vidta skyddsåtgärder enligt de nya bestämmelserna i

5 §, i den mån sådan underlåtenhet medverkat till skadans uppkomst.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att särskild störningskänslighet

hos en anläggning till följd av otillfredsställande teknisk standard bör sålunda

beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i förevarande paragraf,

att skadeståndet jämkas till nackdel för anläggningens innehavare.

Därjämte torde det nuvarande uttrycket »hinder» i driften böra, i likhet

med vad som föreslagits beträffande 5 §, utbytas mot »störning». Det må

slutligen anmärkas att, om den föreslagna bestämmelsen i 5 § 2 mom.

andra stycket antages, innehavare av direktjordad högspänningsanläggning

i regel torde bli skyldig att bekosta underhållet av skyddsanordningar

å svagströmsanläggningar och därmed även utbyte av dylika anordningar,

som förstörts genom induktion från högspänningsanläggningen.

9§.

Gällande rätt

Förevarande paragraf innehåller vissa regressbestämmelser.

Till en början lämnas föreskrifter som reglerar hur skadestånd till

utomstående skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska anläggningar,

vilka tillsammans orsakat skadan. Innehavare av dylik anläggning,

som utgivit ersättning för skada orsakad genom inverkan av

en medelst överledning från annan anläggning inkommen ström, äger

därvid att av den andra anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda

utgivit, under förutsättning att överledningen vållats genom vårdslöshet

vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Vidare föreskrives

att, om sådan vårdslöshet förekommit jämväl vid förstnämnda anläggning,

rätten äger, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor

begångna felen, bestämma till hur stort belopp ersättningen skall slutligen

gäldas av vardera sidan. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan till

last, skall båda anläggningarnas innehavare ta del i ersättningens gäldande

som om de gemensamt vållat skadan. I sistnämnda fall är dock

innehavare av telegraf-, telefon- eller annan dylik i och för sig ofarlig anläggning

icke ersättningsskyldig.

Slutligen stadgas att —- om skada som avses i denna lag föranletts av

att någon, efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens

samtycke vidtagit åtgärd som i väsentlig mån ökat faran för

skada genom den elektriska strömmens inverkan — den som vidtagit åtgärden

är gentemot anläggningens innehavare ansvarig för skadan, därest

han insett eller bort inse faran.

De sakkunniga

De sakkunnigas förslag berör endast de tidigare bestämmelserna i paragrafen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

Under hänvisning till den särskilda risken för skada vid såväl induktion

och annan avståndsverkan som vid överslag eller direkt kontakt

mellan olika ledningar har de sakkunniga funnit, att regressbestämmelserna

bör förenklas på det sätt, att ansvaret i princip oberoende av vållande

pålägges innehavaren av den anläggning, från vilken den skadegörande

strömmen utgått. Denna anläggning framstår också som den i regel särskilt

farliga i jämförelse med den strömmen förmedlande anläggningen.

I detta sammanhang är även att beakta, att man torde vara nödsakad

acceptera toleransregler för inducerade spänningar, som icke helt eliminerar

risken för olycksfall genom induktion. Vid vållande av den strömmen

förmedlande anläggningens innehavare eller personal bör dock regressansvaret

helt eller delvis bortfalla. Med hänsyn härtill och då beteckningen

»överledning» bör ersättas med det tydligare uttrycket »induktion eller

överledning eller på annat ej åsyftat sätt» har de sakkunniga till en början

föreslagit en regel av innehåll att innehavare av elektrisk anläggning, som

nödgats utge ersättning för skada genom inverkan av en medelst induktion

eller överledning eller på annat ej åsyftat sätt från annan anläggning

inkommen elektrisk ström, skall äga att av den senare anläggningens

innehavare söka åter vad han sålunda utgivit, i den mån skadan ej

vållats genom vårdslöshet vid den förra anläggningens utförande eller

skötsel.

Yttrandena

En utförligare sammanfattning finnes i propositionen (s. 55).

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så

gott som samtliga yttranden.

Svenska vattenkraftföreningen och representanterna för samma förening

har avstyrkt förslaget om införande av strikt regressansvar, under

framhållande av att det är tillfyllest att i princip föreskriva skadeståndsskyldighet

för den inducerande anläggningen, då denna visas ha varit

vållande till skadan.

Departementschefen (vid lagrådsremisser

Har två elektriska anläggningar medverkat till skada för utomstående,

äger f. n. den anläggningsinnehavare, som utgivit ersättning för skadan,

regressrätt mot innehavaren av den andra anläggningen, främst på grund

av att vårdslöshet förekommit vid denna anläggnings utförande eller

skötsel. Har sådan vårdslöshet förekommit i fråga om båda anläggningarna,

bestämmer rätten med hänsyn till felen å ömse sidor hur ersättningen

skall fördelas mellan anläggningarnas innehavare. Om vårdslöshet

icke ligger någondera sidan till last, skall innehavare av starkströmsan
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

läggningar gemensamt ta del i ersättningens gäldande, vilket närmast torde

innebära, att ersättningen fördelas lika mellan dem, varemot innehavare

av svagströmsanläggning är för sådant fall befriad från ersättningsskyldighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättningsskyldigheten fördelas på

följande sätt mellan innehavare av starkströmsanläggningar. Har till följd

av vårdslöshet vid en anläggnings (A) utförande eller skötsel ström genom

induktion, överledning eller på annat ej åsyftat sätt inkommit i annan

anläggning (B) utan att sådan vårdslöshet förekommit vid B:s utförande

eller skötsel, äger innehavaren av B full regressrätt för skadestånd som

han utgivit enligt 4 §. Har vårdslöshet icke förekommit vid någondera

anläggningen, skall innehavaren av A, från vilken ström genom induktion,

influens eller förhöjda markpotentialer inkommit i B och där orsakat

skada för utomstående, återgälda B:s innehavare vad denne nödgats

utge i ersättning för skadan. I den mån sådan skada vållats genom

vårdslöshet vid B:s utförande eller skötsel skall regressansvaret bortfalla.

Har åter skada skett genom inverkan av ström som på annat ej åsyftat

sätt — t. ex. genom kontakt mellan anläggningarnas luftledningar — inkommit

i B utan att därvid vårdslöshet ligger någondera sidan till last,

skall ersättningsansvaret enligt särskild regel delas lika mellan anläggningarnas

innehavare. Den nuvarande föreskriften om jämkning av regressansvaret,

därest skadan vållats genom vårdslöshet vid båda anläggningarnas

utförande eller skötsel, har icke medtagits i sakkunnigförslaget.

Sådan jämkning har nämligen förutsatts skola ske enligt allmänna rättsgrundsatser.

Vad åter angår förhållandet mellan en starkströmsanläggning och en

svagströmsanläggning, vilka gemensamt orsakat skada å person eller annan

egendom än elektrisk anläggning, är att märka att ersättningsansvaret

gentemot tredje man åvilar starkströmsanläggningens innehavare enligt

4 §. Sakkunnigförslaget innehåller blott ett enda stadgande hur skadeståndsansvaret

skall slutligen fördelas mellan anläggningarnas innehavare.

Enligt detta stadgande är svagströmsanläggningens innehavare fri från regressansvar,

därest vårdslöshet icke förekommit vid denna anläggnings utförande

eller skötsel. Kan dylik vårdslöshet däremot tillräknas svagströmsanläggningens

innehavare, torde denne enligt sakkunnigförslaget vara regresspliktig

icke jämlikt uttrycklig bestämmelse utan jämlikt allmänna

rättsgrundsatser. Möjligen skulle den regresspliktiges ansvar härigenom

bli mildrat, eftersom enligt allmänna rättsregler för ersättningsansvar kräves

vållande av anläggningens innehavare eller dennes underordnade. Har

anläggningens innehavare tillträtt anläggningen, sedan denna en tid varit

i bruk, torde han enligt allmänna grundsatser icke alltid kunna göras

ansvarig för därefter inträffad skada, som har sin grund i vårdslöshet

4—loos 58 Bihang till riksdagens vrotokoll 1958. 9 sand. 3 avd. Nr B 2

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

vid anläggningens utförande. En sådan konsekvens av förslaget kan icke

gärna ha åsyftats.

Den av de sakkunniga föreslagna regleringen av frågan, hur ersättningsskyldigheten

skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska anläggningar,

som medverkat till skada å person eller annan egendom än

elektrisk anläggning, avviker från gällande rätt i vissa avseenden. Jag

vin särskilt nämna det fall, att ström till följd av induktion övergått

från en starkströmsanläggning till annan sådan anläggning och där

åstadkommit skada som nyss sagts, utan att vårdslöshet förekommit vid

någondera anläggningens utförande eller skötsel. Strikt regressansvar

åvilar då den inducerande anläggningens innehavare såväl enligt de nuvarande

stadgandena som enligt sakkunnigförslaget. Skillnaden är blott

den, att enligt förslaget regressansvar föreligger med avseende å hela det

för skadan utgivna beloppet, varemot enligt 9 § i dess nuvarande lydelse

regressansvaret torde få anses vara begränsat till hälften av det erlagda

skadeståndet. Under den tid, storkraftledningarna drivits direktjordade,

har hittills inga person- eller egendomsskador inträffat till följd av induktion

i annan starkströmsledning. Vad nu sagts om induktion gäller i lika

mån inverkan av influens eller förhöjda markpotentialer. Med hänsyn till

det nu anförda synes det knappast motiverat att f. n. utvidga regressansvaret

på sätt de sakkunniga förordat.

På grund härav talar enligt min mening övervägande skäl för att de nuvarande

stadgandena i 9 § i sak bibehålies. Vissa mindre jämkningar av

desamma synes dock böra ske. Sålunda förefaller lämpligt att i anslutning

till de sakkunnigas förslag utbyta begreppet »överledning» mot uttrycket

»induktion eller överledning eller eljest på ej åsyftat sätt», varigenom torde

tydligare än f. n. utmärkas att stadgandena är tillämpliga i alla fall, då

ström från en elektrisk anläggning vare sig genom avståndsverkan eller

genom närverkan, mot vad som varit avsett, inkommit i en annan sådan

anläggning och där orsakat skada för utomstående. En sådan ändring som

den nu förordade torde även föranleda, att vårdslöshet vid anläggnings utförande

eller skötsel i lagtexten bör anges vara orsak till skadans uppkomst

och alltså icke till »överledningen» av strömmen. I anledning av vad en

remissinstans anfört vill jag framhålla, att vårdslöshet vid anläggnings utförande

ellei skötsel enligt nuvarande lydelse av 9 § även torde innefatta

underlåtenhet av anläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, dock

endast i den mån underlåtenheten varit orsak till inträffad skada.

Lika med de sakkunniga anser jag även, att en anläggnings särskilda

störningskänslighet till följd av icke tillfredsställande teknisk standard bör

liksom beträffande 6 § här beaktas vid bedömandet av huruvida vårdslöshet

förekommit vid en anläggnings utförande eller skötsel.

Lagrådet

Under 6 och 9 §§ har lagrådet bl. a. yttrat (s. 77—78).

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

Föredragande departementschefen har under 6 § inledningsvis uttalat

sig om det ansvar som må åvila innehavaren av elektrisk anläggning för

vårdslöshet av dem som haft befattning med anläggningen. Lagrådet anser

sig för sin del ej böra taga ståndpunkt till detta uttalande om tolkningen

av gällande lag.

Under 6 § har föredragande departementschefen vidare uttalat att han,

i likhet med de sakkunniga som utarbetat förslag i ämnet, ansåge att särskild

störningskänslighet hos en anläggning till följd av otillfredsställande

teknisk standard borde beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i

paragrafen på det sättet att skadeståndet jämkades till nackdel för anläggningens

innehavare. Uttalandet synes mer generellt än som later sig

förena med lagtexten. Väl torde försummelse i underhållet eller underlåtenhet

att följa givna föreskrifter i fråga om utrustningen böra komma

i betraktande så som nyss nämnts, men däremot synes den omständigheten,

att en äldre i och för sig fullt användbar anläggning ej längre är

tekniskt modern, i allmänhet icke kunna motivera att ersättning för skada

som åsamkas dess innehavare skall jämkas.

Vad nu sagts gäller jämväl ett uttalande under 9 § i remissprotokollet

om verkan av en anläggnings särskilda störningskänslighet.

11 §•

Gällande rätt

I 11 § stadgas f. n. att den som vill fordra skadestånd enligt 4—10 §§

skall anhängiggöra sin talan hos domstol inom två år från den dag, då

skadan timade, vid äventyr att han eljest förlorat sin talan.

De sakkunniga och yttrandena över de sakkunnigas förslag

I de delar propositionen icke härutinnan fullständigt återgives får utskottet

hänvisa till denna (s. 58—60).

De sakkunniga har förordat, att en preskriptionsfrist av samma

längd som den, vilken nu gäller för talan om skadestånd enligt 1902 ars

lag, föreskrives för talan om ersättning för skyddsåtgärder.

De nu aktuella frågorna om skyddsåtgärder mot induktion eller annan

dylik avståndsverkan samt om skada genom sådan inverkan av elektrisk

ström kräver för sitt bedömande i regel speciell teknisk sakkunskap,

vilken vid behov kan tillföras domstol. De sakkunniga har därför funnit,

att en särskild nämnd — förslagsvis kallad statens nämnd för elstörningsfrågor

— bör inrättas för att tillhandagå domstolarna med upplysningar

i de speciella frågorna om induktion eller annan dylik avståndsverkan.

Behovet av sakkunskap i övriga elektrotekniska frågor torde däremot

få anses vara tillgodosett genom den verksamhet som bcdrives av

kommerskollegium och statens elektriska inspektion.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

Preskription sbestämmelsen har berörts endast i två yttranden.

Sålunda har svenska elverksföreningen anfört, att den icke har något

att erinra mot den föreslagna kompletteringen av nuvarande bestämmelse,

under bibehållande av preskriptionstiden två år. Svea hovrätt har emellertid

riktat kritik mot preskriptionstidens längd, såvitt gäller regressanspråk.

Hovrätten har påpekat den ogynnsamma ställning, vari en

elektrisk anläggnings innehavare råkar, om han omedelbart före preskriptionstidens

utgång utsätts för ersättningskrav från tredje man. I sådant

fall kan nämligen anläggningsinnehavaren bli avskuren från möjligheten

till regresstalan enligt 9 §. Skäl föreligger att jämka preskriptionsbestämmelsen

för att förhindra sådan verkan.

Inrättandet av en statens nämnd för elstörningsfrågor har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre

Norrland, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, landsbygdens elnämnd,

svenska järnvägsföreningen och svenska vattenkraftföreningen.

Enligt telestyrelsen, som ställt sig synnerligen tveksam till behovet av

den föreslagna nämnden, bör åtminstone tillsvidare anstå med inrättandet

av denna. Mellan telestyrelsen eller järnvägsstyrelsen, å ena, samt vattenfallsstyrelsen,

å andra sidan, har elstörningsfrågorna hittills kunnat avgöras

genom överenskommelse i varje särskilt fall. I allmänhet har så

vant förhållandet även då det gällt mellanhavanden med enskilda kraftföretag.

Det är därför möjligt, att alla hithörande frågor kan lösas genom

överenskommelser.

Inrättandet av den föreslagna nämnden har avstyrkts av statskontoret,

kommerskollegium, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund,

vilka funnit det angeläget att söka undvika en utvidgning av

den statliga verksamheten.

Departementschefen (vid lagrådsremissen bl.a.)

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna nämnden för elstörningsfragor

vill jag framhålla, att det givetvis är av största betydelse,

att domstolarna i mål, som gäller skyddsåtgärder eller skadestånd i anledning

av induktion eller annan inverkan av elektrisk ström, får tillgång

till yttranden av dem som besitter särskild teknisk sakkunskap. Fördenskull

synes dock icke nödvändigt att låta inrätta en särskild nämnd. Erforderlig

sakkunskap bör kunna tillhandahållas, förutom av kommerskollegium

och statens elektriska inspektion, av landets universitet och högskolor.

I mål t. ex. mellan kraftföretag i enskild ägo samt järnvägsstyrelsen

synes även kunna anlitas experter från vattenfallsstyrelsen och telestyrelsen.

Mot inrättandet av en särskild nämnd talar även det förhållandet,

att tvister i berörda frågor kan förväntas endast sällan bli hänskjutna

till rättslig prövning. Av dessa skäl har jag ansett mig icke höra förorda,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S

53

att den föreslagna nämnden kominer till stånd. Naturligtvis står det berörda

intressenter fritt att själva skapa en organisation, som kan på ett

tidigt stadium tillhandagå parterna med råd och upplysningar i hithörande

frågor.

Lagrådet (s. 78—79)

Enligt It § i dess nuvarande lydelse skall den som vill fordra skadestånd

enligt 4—10 §§ väcka talan hos domstol inom två år från den dag skadan

timade; försummas det har han förlorat sin talan.

Det remitterade förslaget har upptagit vissa kompletterande föreskrifter

till den nuvarande huvudregeln. Till en början föreslås den särbestämmelsen

beträffande ersättningstalan enligt 5 § 2 inom., alt sådan talan skall

väckas inom två år från det skyddsåtgärd som där avses blev utförd. Vidare

föreslås en helt ny preskriptionsregel, såvitt avser regressanspråk, i följd

varav den tvååriga preskriptionsregeln skulle åsyfta allenast primär talan

om skadestånd mot ägare eller innehavare av elektrisk anläggning. Den

nya regeln innehåller att, om den mot vilken anspråk på skadestånd gjorts

gällande vill mot annan föra talan enligt 9 eller 10 §, sådan talan skall

väckas inom ett år från det skadeståndet blev guldet eller, om han genom

dom förpliktats gälda skadestånd, från det domen vann laga kraft mot

honom. Slutligen föreslås den undantagsbestämmelsen att, där på grund

av samma händelse ömsesidiga skadeståndsanspråk föreligga, det ena anspråket

må, utan hinder av att talan förlorats på grund av att föreskriven

tid därför försuttits, kvittas mot det andra.

Det kan enligt lagrådets mening vara föremål för någon tvekan, huruvida

It § i gällande lag skall anses omfatta regresstalan enligt 9 § (jfr 12 §).

Lagrådet anser emellertid, att det bör klargöras att sådan regresstalan

faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Något större praktiskt

behov av en kort preskriptionstid för dylik regresstalan synes ej -— lika

litet som i det fall varom i 12 § sägs — föreligga, helst som det oftast torde

vara fråga om regress mellan anläggningar som stå i kontraktsförhållande

med varandra. Ej heller torde det krav på ersättning, som kan framställas

med stöd av 5 § 2 mom. andra stycket i det remitterade förslaget, behöva

underkastas någon dylik preskription. Lagrådet förordar därför, att i 11 §

upptages eu preskriptionsregel endast för de fall då den som lider skada

vill föra talan om ersättning. Regeln torde kunna innehålla, alt talan mot

ägare eller innehavare av anläggning om skadestånd enligt 4 eller 6§ skall

väckas inom två år från det skadan timade vid äventyr att, om det försummas,

rätt till talan är förlorad.

Departementschefen förklarar sig ämna beakta vad lagrådet ovan anfört

(s. 81).

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

14 §.

Departementschefen

Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.

Jag föreslår emellertid, att i paragrafen vidtas vissa redaktionella ändringar

med anledning av att lagen om försäkring för olycksfall i arbete

upphävts genom lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

16 §.

Departementschefen (vid lagrådsremisser

Såsom jag anfört inledningsvis under 5 § har i sakkunnigförslaget

bland bestämmelserna om skyddsåtgärder upptagits en hänvisning till

blivande lagstiftning om åtgärder till förebyggande av radiostörningar.

Störning å radioanläggning — inklusive televisionsanläggning — är visserligen

ett typiskt exempel på inverkan genom induktion från starkströmsanläggning,

men på grund av radiostörningarnas speciella karaktär

har de därmed sammanhängande problemen icke varit föremål för de sakkunnigas

överväganden. Inom telestyrelsen utredes emellertid frågan om

åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat, vilken

utredning är i det närmaste avslutad. Utredningen lärer resultera i ett

förslag till särskild lag, innefattande bestämmelser icke blott om skyddsåtgärder

mot sådana störningar utan även om fördelning av kostnader,

som föranledes av dylika åtgärder. Då det kan förväntas att dessa spörsmål

erhåller en särskild reglering, torde i 1902 års lag, lämpligen som ett

nytt andra stycke i förevarande paragraf, böra intagas en hänvisning till

speciallagstiftning i ämnet.

Lagrådet (s. 79)

16 §.

Under denna paragraf föreslås en bestämmelse, som angiver att beträffande

åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat

gäller vad därom särskilt stadgas. Det är ej närmare utrett i vad mån

gällande lag innebär skydd mot radiostörningar från elektrisk anläggning

(jfr prop. 137/1938 s. 51 f). Vidare är oklart, huruvida den föreslagna

bestämmelsen skall ha någon betydelse innan åsyftad lagstiftning om radiostörningar

kommit till stånd. Lagrådet hemställer vid sådant förhållande,

att bestämmelsen får utgå i avbidan på den särskilda lagstiftning som därmed

åsyftas.

Departementschefen (s. 81—82)

Lagrådet har hemställt, att den särskilda bestämmelse, som i det remitterade

förslaget upptagits såsom ett andra stycke i 16 § och som anger

att beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagnings
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

55

apparat gäller vad därom särskilt stadgas, får utgå i avbidan på den särskilda

lagstiftning som därmed åsyftas. Huruvida s. k. radiostörningar

kan anses reglerade i 1902 års lag synes icke ha uppmärksammats tidigare

än i samband med ett till lagrådet år 1938 remitterat förslag (prop. 1938:

137) till lag angående ändrad lydelse av bl. a. 6 § i lagen. Föredragande

departementschefen uttalade (anf. prop. s. 52), att han fann det uteslutet

att, såsom från visst håll ifrågasatts, den föreslagna lagändringen skulle

indirekt föranleda att ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag blev tillämpliga

å radiostörningar. De sakkunniga liksom remissinstanserna i förevarande

lagstiftningsärende synes även ha utgått från att sådana störningar

icke regleras av denna lag. Vad nu anförts utgör enligt min mening tillräckliga

skäl för den ståndpunkten, att gällande lag icke innebär skydd

mot radiostörningar från elektrisk anläggning. Åtgärder mot dylika störningar

är därför tillsvidare oreglerade i avbidan på den emotsedda särskilda

lagstiftningen i ämnet. Detta synes böra komma till uttryck i 1902

års lag. Jag förordar därför, att den föreslagna hänvisningen beträffande

radiostörningar bibehålies. Då hänvisningen synes ha ringa samband med

den nuvarande bestämmelsen i 16 §, föreslår jag att den i stället upptas

i en ny paragraf, betecknad 17 §.

Bestämmelser om nya lagens ikraftträdande

De sakkunniga och yttrandena över de sakkunnigas förslag

En utförligare redogörelse återfinnes i propositionen (s. 62—64).

De nya stadgandena skall i regel icke äga tillämpning i fråga om anläggningar,

för vilka gäller koncession som meddelats före lagens ikraftträdande.

De ifrågasatta ändringarna i 1902 års lag skulle nämligen, om

de genomfördes utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning

för innehavare av sådana äldre anläggningar som ger upphov till risker

för störningar vid andra anläggningar. Synnerliga skäl bör krävas för att

ge den nya lagen generellt tillbakaverkande kraft och sådana skäl föreligger

icke. En dylik undantagsställning till förmån för äldre anläggningar

är dock motiverad endast så länge den vid de nya bestämmelsernas införande

gällande koncessionen är i kraft, varför anläggningen bör bli underkastad

de nya stadgandena i samband med att ny koncession meddelades.

De nya reglerna föreslås dock bli tillämpliga i fråga om sådana äldre

anläggningar, för vilka koncessionerna förbundits med villkor om skyldighet

för anläggningarnas innehavare att i fråga, varom förmäles i

lagen, underkasta sig ny lagstiftning eller Kungl. Maj :ts avgörande eller

vid vilka eller koncessionens meddelande övergång skett till driftsätt,

som medför större risk för skada eller hinder än tidigare driftsätt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

De föreslagna övergångsbestämmelserna har i allmänhet lämnats utan

erinran av remissinstanserna.

Enligt svenska vattenkraftföreningen bör för de nya bestämmelsernas

tillämplighet fordras att det är uppenbart, att det ändrade driftsättet medför

större risk för skada eller hinder än det driftsätt som förutsattes vid

koncessionens meddelande.

Representanterna för svenska vattenkraftföreningen har avstyrkt förslaget

att de nya bestämmelserna skall tillämpas på äldre anläggningar,

vid vilka övergång skett till farligare driftsätt, enär det ofta torde vara

omöjligt eller i vart fall förenat med stora svårigheter att fastställa vilket

driftsätt som förutsattes vid koncessionens meddelande.

En allmän tidsbestämd övergångsbestämmelse har förordats av föreningen

Sveriges häradshövdingar och svenska elverksföreningen. Häradshövdingeföreningen

har, efter återgivande av övergångsstadgandet, härvid

anfört följande.

Stadgandet har motiverats med att ändringarna skulle, därest de genomfördes

utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning för innehavare

av sådana äldre anläggningar, som ge upphov till risker för störningar

vid andra anläggningar. Detta är visserligen riktigt, men försämringen

torde bli av större ekonomisk betydelse endast i fråga om regeln

om skyldighet för anläggningar för mycket hög spänning att deltaga i

kostnaderna för nödiga skyddsåtgärder med avseende å senare tillkomna

anläggningar för svagström eller för starkström med en högsta spänning

av 600 volt. De berörda högspänningsanläggningarna medföra emellertid

stora risker för störningar och skador med därav följande hinder mot lokalisering

av andra elektriska anläggningar till vidsträckta räjonger av

landet. De rättssubjekt, som innehava högspänningsanläggningarna, vinna

stora fördelar genom att driva dem på det farliga sättet. Verksamheten är

också av sådan art, att ingripanden från samhällets sida sedan länge

ansetts nödiga och att ändrade bestämmelser icke gärna kunna framstå såsom

oväntade. Det synes därför motiverat att de utan nämnd inskränkning

bliva underkastade de nya reglerna. Den försämrade räntabiliteten

för högspänningsanläggningarna, som härav må följa, torde på längre

sikt kunna elimineras genom höjda taxor för strömleveranserna. Dessa

komma att så småningom drabba samtliga konsumenter av elström. Alternativet

är emellertid väsentligt ökade driftkostnader vid nya anläggningar

inom störningsräjongerna, i vissa fall kanske så stora kostnader, att nya

anläggningar icke kunna förläggas dit.

Departementschefen

De nya reglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1959. Vid valet

av tidpunkt för ikraftträdandet har beaktats att de nya reglerna torde

medföra behov av vissa ändringar i kungörelsen den 15 november 1957

om elektriska starkströmsanläggningar. Därjämte är det min avsikt att

senare framlägga förslag till en särskild svagströmskungörelse, vartill ett

utkast framlagts av kommerskollegium. Dessa administrativa bestämmelser

torde böra genomföras samtidigt som nya lagen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

Självfallet bör de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ vinna tillämpning

i förhållandet mellan berörda anläggningar, så snart koncession å

den direktjordade högspänningsanläggningen meddelats efter nya lagens

ikraftträdande. Med avseende å sådan högspänningsanläggning, för vilken

koncession dessförinnan meddelats, skall enligt de sakkunniga nya lagen

däremot gälla endast under vissa uttryckligen angivna förutsättningar.

En sådan förutsättning är, att i koncessionen intagits förbehåll om

skyldighet för anläggningens innehavare att i fråga, varom i nämnda paragrafer

förmäles, underkasta sig ny lagstiftning. Härmed har de sakkunniga

tydligen åsyftat det i kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar

och motsvarande äldre författningar intagna stadgandet, till vilket hänvisas

i koncessionerna, nämligen att innehavare av elektrisk anläggning

skall iaktta ändrade bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft.

Ett förbehåll med denna innebörd kan dock ej gärna åberopas för tilllämpning

av sådana nya regler som här avses. I 13 kap. 1 § i nämnda

kungörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1958, har emellertid innehavare

av elektrisk starkströmsanläggning ålagts att ställa sig till efterrättelse

ändrade bestämmelser till motverkande av induktion från anläggningen.

Med avseende å direktjordad högspänningsanläggning, som koncessionerats

efter denna dag, kan sålunda nya lagen tillämpas med stöd

av nämnda bestämmelse.

De sakkunniga har vidare föreslagit, att nya lagen blir tillämplig, såvida

i koncessionen förbehåll gjorts därom, att anläggningens innehavare

skall underkasta sig Kungl. Maj :ts avgörande i fråga, varom förmäles i

lagen. Det må till en början nämnas att koncession tidigare meddelats

för ett mindre antal direktjordade högspänningsanläggningar utan att

något motsvarande förbehåll skett. Fr. o. m. år 1951 har emellertid i koncessionerna

intagits föreskrifter, som i det övervägande antalet fall fått

det innehållet, att tvister om vidtagande och bekostande av skyddsåtgärder

samt om ersättning för skada i anledning av induktion skall underställas

Kungl. Maj :ts avgörande, i den mån dessa frågor ej är reglerade

genom ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag. Dylika förbehåll har meddelats

för att möjliggöra tillämpning av nya lagregler av det slag som nu är

i fråga. Med hänsyn till den utformning, som föreskrifterna erhållit, torde

det emellertid vara i allt fall underkastat tvivel, i vad mån föreskrifterna

verkligen möjliggör tillämpning av de nya reglerna å förut koncessionerade,

direktjordade högspänningsanläggningar. 1902 års lag torde nämligen

även med nuvarande avfattning reglera hithörande frågor.

Nya lagen bör enligt de sakkunniga också vinna tillämpning å sådan

äldre högspänningsanläggning, vilken drives på sätt som medför större

risk för skada än det driftsätt som förutsattes vid koncessionens meddelande.

Härmed har åsyftats det tämligen vanliga fallet, alt en högspänningsanläggning,

efter alt ha varit i bruk en tid, blivit direkt jordad ■

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

något som otvivelaktigt ökar faran för skada genom induktion. Vid det

förnyade drifttillstånd, som till följd av driftomläggningen meddelats, har

emellertid icke uppställts några särskilda villkor angående utförande av

skyddsåtgärder eller reglering av framtida skador. Det är därför tveksamt,

om anläggningens innehavare på här åberopad grund kan anses

skyldig att underkasta sig nya regler.

För att bedöma i vad mån de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ bör

tillämpas på äldre direktjordad högspänningsanläggning torde böra något

beröras koncessionens rättsliga natur. Enligt min mening innebär koncession

å elektrisk starkströmsledning, att ledningens innehavare tillförsäkrats

rätt att under löpande koncessionstid driva den anläggning, vari

ledningen ingår, utan att behöva riskera att nya förpliktelser ålägges honom

i de avseenden, som vid koncessionens meddelande varit föremål för

bedömande. I överensstämmelse härmed har också tidigare genomförda

bestämmelser om reglering av pris på elektrisk ström och om skyldighet

att leverera eller transitera ström ansetts kunna tillämpas med avseende

å redan befintliga anläggningar endast om härför funnits stöd i förbehåll

som intagits i koncessionen. Här må nu uppmärksammas att i koncessionen

uttryckligen lämnas tillstånd att utföra och under viss tid begagna

elektrisk ledning med iakttagande av gällande föreskrifter rörande elektriska

anläggningar. Detta torde närmast vara att anse, icke som ett koncessionsförbehåll

i egentlig mening utan som en erinran om att koncessionshavaren

skall följa de bestämmelser, som redan på grund av lag eller

annan författning gäller bl. a. i fråga om skyldigheten att utföra och bekosta

skyddsåtgärder i förhållande till annan anläggning. Men även om koncessionens

innehåll i denna del skulle vara att uppfatta som ett koncessionsvillkor,

lärer detta — så allmänt som det utformats — dock ej rätt

gärna kunna innebära, att anläggningens innehavare tillförsäkrats en

okränkbar rätt alt under så lång tid som 40 år, för vilken koncession ofta

förklaras vai a gällande, få ha anläggningen utförd på sätt som sedermera

bedöms vara otillräckligt ur säkerhetssynpunkt. Det förhållandet, att koncession

meddelats före nya lagens ikraftträdande utan förbehåll om iakttagande

av ändrad lagstiftning, finner jag därför icke utgöra hinder för

att på anläggningen tillämpa de föreslagna bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§.

Frågan om dessa bestämmelser skall tillämpas med avseende å en redan

befintlig direktjordad högspänningsanläggning torde i stället böra bedömas

enligt allmänna grundsatser. Härvid måste avgöras om hänsynen till anläggningsinnehavarens

intressen kräver, att de nya bestämmelserna icke

göres tillämpliga på anläggningen. De nuvarande lagreglerna om skyddsåtgärder

i förhållandet mellan elektriska anläggningar tillkom för mer än

50 år sedan. Med hänsyn till dåtida förhållanden, då någon risk för skada

genom avståndsverkan av elektrisk ström icke ansågs föreligga, torde berörda

regler, vilka helt utformats efter prioritetsgrundsatsen, få anses ha

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

innefattat en skälig avvägning av anläggningsinnehavarnas inbördes skyldigheter.

Utvecklingen inom starkströmstekniken har emellertid lett till

att anläggningar för mycket höga spänningar numera tagits i bruk, anläggningar

som av tekniska och ekonomiska skäl drivs direktj ordade och

som därför även på stort avstånd medför betydande risk för skada. Förhållandena

nu är därför helt annorlunda än de var vid lagens tillkomst

och påkallar i viss omfattning en annan avvägning av anläggningsinnehavarnas

inbördes skyldigheter. Enligt min mening kan ur de synpunkter,

som nu anförts, tillämpning av de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ å

redan lconcessionerad, direktjordad högspänningsanläggning icke gärna anses

innebära ett åsidosättande av några innehavarens berättigade anspråk.

Bestämmelserna avses dock skola tillämpas endast i fråga om sådana

förhållanden som aktualiseras efter nya lagens genomförande. Av allmänna

rättsgrundsatser följer nämligen att de nya reglerna icke vinner

tillämpning i fråga om skada, som inträffar före lagens ikraftträdande, liksom

ej heller beträffande skyddsåtgärd som dessförinnan vidtagits. Någon

uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej erfordras. Risken för att någon,

som under den närmaste tiden utför elektrisk anläggning för låg spänning,

underlåter att vidta skyddsåtgärd i avvaktan på att nya lagen träder

i kraft torde få anses ringa.

Utskottet

Den snabba utveckling som ägt rum inom den elektriska teknikens

område sedan tillkomsten av 1902 års lag om elektriska anläggningar,

vilken i väsentliga delar är oförändrad, har som departementschefen framhållit

gjort det angeläget att lagen reformeras. I propositionen föreslås

emellertid blott en partiell reform, grundad på ett av induktionsstornmgssakkunniga

i november 1956 avgivet betänkande, huvudsakligen för att

åstadkomma modernare regler angående skyldigheten att vidta erforderliga

skyddsåtgärder till förekommande av skador genom avståndsverkan

från direktjordade högspänningsanläggningar. Beträffande behovet av en

reform i övrigt har departementschefen uttalat, att den tekniska utvecklingen

talar för att en fullständig överarbetning av lagens samtliga bestämmelser

kommer till stånd och att han kommer att ägna frågan särskild

uppmärksamhet men att han icke nu är beredd att taga slutlig ståndpunkt

därtill.

Utskottet vill för sin del, med instämmande i vad som anföres i motionen

I; 15 42 om behovet av en snar omarbetning av 1902 års lag, understryka

det angelägna i att eu sådan överarbetning kommer till stånd. Även om

lagen icke hittills i någon större utsträckning föranlett tvister som bringats

inför domstols prövning, är det likväl uppenbart, att den även efter den

föreslagna partiella reformen icke tillfredsställer nuvarande behov av lag
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S

stiftning på detta viktiga område. Med tanke på den snabba ökningen av

elkraftförbrukningen samt av behovet att överföra stora energieffekter över

allt längre avstånd med stegrade risker för skador å person och egendom

bor enligt utskottets mening en överarbetning av hela lagen snarast påbörjas.

Den oklarhet, som råder om vad som menas med elektrisk anläggning,

bär ej genom propositionen bringats ur världen. Som framgår av propositionen

rader i denna fråga högst delade meningar, och departementschefen

har förklarat, att vad som skall förstås med förbrukningsanläggning får

överlämnas åt rättstillämpningen att besvara i avbidan på den allmänna

översynen av lagen. Det är sålunda ovisst om till förbrukningsanläggning

i den mening, vari uttrycket förekommer i propositionens förslag till

ändrad lydelse av 4 §, är att hänföra sådana lösa förbrukningsapparater

som t. ex. lampor och radioapparater, vilket synes vara departementschefens

åsikt, eller om, som lagrådets majoritet synes anse, anslutningen

av dylika apparater blott är ett sätt att använda anläggningen. Denna skillnad

är ingalunda betydelselös utan skulle under vissa förhållanden kunna

leda till helt olika utgång i exempelvis ett mål om personskada, beroende

på vilken uppfattning domstolen ansluter sig till. Uttrycket anläggningförefaller

även kunna ha olika innebörd i skilda paragrafer i lagen. Det

ar därför möjligt att vad som enligt 4 § skall betraktas som en gemensam

anläggning, enligt 5 och 6 §§, därest anläggningen utförts i etapper, skall

anses utgöra flera självständiga anläggningar. Ej heller är det, som nedan

närmare kommer att utvecklas, säkert att den i propositionen under 4 §

givna definitionen på en förbrukningsanläggning såsom en vanligen fastighetsägaren

tillhörig ledning, över vilken strömleverantören icke utövar bestämmanderätten,

är tillämplig i det fall att fastighetsägaren och distributören

är samma person.

I 4 § tredje stycket brukas uttrycket inhägnad gård, utan att propositionen

föreslår någon ändring, för att beteckna område, inom vilket undantag

från huvudregeln om strikt skadeståndsansvar skall gälla i fråga om

skada från lågspänningsanläggning. Nämnda uttryck är emellertid mycket

obestämt, som bl. a. framgår av ett nyligen i högsta domstolen avgjort mål

(NJA 19o6 s. 229). Detta avgörande tyder visserligen på att för undantagsregelns

tillämplighet ställes jämförelsevis höga krav på avstängningsanordningens

effektivitet, men även denna tolkning av uttrycket inhägnad

gård ger givetvis utrymme åt vitt skilda meningar för undantagsregelns

giltighet i olika praktiskt förekommande fall. Utskottet vill därför uttala

som sin uppfattning, att lagtexten även i detta hänseende är i behov av en

översyn så att den får en mera klargörande lvdelse.

När det gäller fördelning av skadestånd vid vållande från den skadades

egen sida kan bl. a. med hänsyn till utgången i ett par av högsta domstolen

avgjorda mål (NJA 1944 s. 646 och 1948 s. 182) ifrågasättas, om 1902 års

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

61

lag i sin nuvarande utformning medger en fullt tillfredsställande ordning.

I anslutning till 1948 års dom lämnade justitierådet Karlgren en utförlig

analys av skadeståndsreglerna i 1902 års lag, vari han förklarade, att den

princip, som enligt praxis gäller vid tillämpning av lagen — intet skadestånd

vid grovt medvållande och full ersättning då den skadades eget

vållande varit måttligt — måste anses otillfredsställande, men att han icke

ville förorda ett frångående av dittillsvarande fasta rättstillämpning i dylika

fall, helst som det funnes anledning förvänta att frågan i en eventuell ny

lagstiftning på området skulle bli föremål för vederbörligt övervägande.

— Ehuru hithörande stadganden i 1902 års lag icke direkt beröres i propositionen,

synes de skadeståndsrättsliga konsekvenserna av bestämmelserna

i 1902 års lag kunna anföras som ett ytterligare motiv att överse lagen.

Gällande och föreslagna regler ger föga klarhet om när en elektrisk anläggning

skall anses ha blivit utförd tidigare än annan anläggning eller

när eu redan befintlig anläggning genom ändring i anläggningens utförande

skall anses ha mist sin prioritetsställning i förhållande till annan anläggning.

Även om det naturligtvis såsom hittills kan överlämnas åt rättstillämpningen

att bedöma hithörande och liknande frågor, anser utskottet

spörsmålen intaga en så central plats i lagen, att lagstiftaren bör ge någon

vägledning, hur olika praktiskt viktiga problem bör lösas, genom en mera

klargörande utformning av bestämmelserna.

Beträffande de allmänna principer, för vilka propositionen eljest ger

uttryck, vill utskottet uttala sin fulla anslutning till departementschefens

uppfattning, att det är skäligt att prioritetsgrundsatsen modifieras till nackdel

för innehavare av högspänningsanläggning, som genom att driva anläggningen

med direktjordad nollpunkt ernår stor ekonomisk och teknisk

fördel till olägenhet för annan elektrisk anläggning. Det synes utskottet

vara ett naturligt betraktelsesätt att innehavaren av den särskilt farlica

o

anläggningen ålägges att vidta och bekosta behövliga skyddsåtgärder mot

sådan skada.

Utskottet övergår härefter till att behandla de olika förekommande frågorna

i den ordning de paragrafvis upptagits i propositionen.

Vad till en början gäller föreslagen ändring av 4 § innebär denna eu

annan och klarare begränsning av det undantag som nu gäller från huvudregeln

om att st arks t römsan läggning, vilken har egen generator eller transformator,

ansvarar oberoende av innehavarens vållande för skada som

orsakats tredje man genom inverkan av ström från anläggningen. Det

nuvarande undantaget är nämligen så avgränsat, att det i alltför hög grad

är avhängigt av den yttre utformningen av en husinstallation vid vilken

skada uppkommit, huruvida den skadelidandes rätt til! ersättning är

grundad på allmänna skadeståndsregler om vållande eller reglerna om

strikt ansvar i 1902 års lag. Det räcker ju f. n. att blott eu obetydlig del

av eu elektrisk ledning tillhörande lågspänningsanläggningen når utanför

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

byggnad och icke befinner sig inom inhägnad gård eller under jordytan

för att huvudregeln skall gälla. Genom propositionen, som här överensstämmer

med de sakkunnigas förslag, erhålles en klarare regel, i det ansvarsbegränsningen

anknytes till det faktum att skadan uppkommer inom

byggnad eller inhägnad gård. Härigenom har området för de fall då strikt

ansvar föreligger för distributören på ett sätt begränsats. Samtidigt föreslås

emellertid också en mycket viktig utvidgning, såtillvida som undantagsregelns

tillämplighet icke vidare skall bero av om förbrukningsanläggningen

i och för sig utgör en lågspänningsanläggning utan i stället skall

betingas av att den spänning, som tillföres anläggningen, ej överstiger den

för en lågspänningsanläggning högsta tillåtna, 250 volt till jord. Genom

denna utvidgning undgår man det otillfredsställande förhållandet, att den,

som inomhus lider skada på grund av att den distribuerade strömmen,

t. ex. genom induktion från en annan anläggning, tillföres husinstallationen

med för hög spänning, blir nödsakad att åberopa allmänna skadeståndsregler

om vållande från den inducerande anläggningens sida, vilket i de

flesta fall torde vara svårt att styrka. Även då strömmen inkommit i förbrukningsanläggningen

på annat ej åsyftat sätt, exempelvis genom överslag

eller direkt kontakt mellan olika ledningar eller genom inverkan av

elektrolytisk korrosion, skall enligt förslaget samma ersättningsregel gälla.

Mot vad sålunda föreslagits i denna del har utskottet intet att erinra.

För att frånskilja inomhusskada vid distributionsanläggning har i lagtexten

införts termen förbrukningsanläggning, samtidigt som departementschefen

i sin motivering förklarat att därmed avses sådana, vanligen

fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka strömleverantören

icke utövar bestämmanderätten — alltså i regel ledningar mellan mätare

och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater.

Bortsett från att tre ledamöter i lagrådet anfört betänkligheter

mot denna bestämning, vilka dock ej föranlett dem att föreslå någon annan

regel och som närmast synes ha avseende på var förbrukningsanläggningens

slutpunkt är belägen, vill utskottet för sin del påpeka, att bestämningen

knappast är helt godtagbar, såvitt gäller anläggningens begynnelsepunkt.

Det är ju intet ovanligt fall att distributören även är ägare av den byggnad

där strömmen förbrukas (ex. större företag med eget elektricitetsverk),

varvid distributören har bestämmanderätten ända till förbrukningspunkten.

Det synes därför utskottet som om det rent tekniska utförandet här bör

tillmätas avgörande betydelse, så att förbrukningsanläggningen i allmänhet

— oavsett vem som har bestämmanderätten — skall anses börja vid mätare

eller dylikt.

I propositionen har i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag från

huvudregeln om strikt ansvar icke såsom enligt gällande lydelse undantagits

skada av ström från anläggning under jordytan. De motiv

som påkallat ändringen framgår dock ej av vare sig de sakkunnigas be
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

63

tänkande eller departementschefens uttalande. I regel torde, när skada

inträffar vid underjordisk anläggning för lågspänning, detta antingen ske

inom byggnad eller vad som får anses därmed likställt, t. ex. källarvåning,

tunnelbana, berggarage, luftskyddsrum, underjordisk bekvämlighetsinrättning

o. s. v., då undantagsregeln om att ansvar endast kan utkrävas på

grund av vållande gäller, eller också äga rum i samband med arbete å

anläggningen, varvid bestämmelsen i 14 § vanligen blir tillämplig, vilken

föreskriver att då olycksfall drabbar i anläggningens tjänst anställd arbetare

ersättning utgår enligt yrkesskadeförsäkringslagen. För den händelse

att skada i något fall skulle uppkomma ovan jord genom inverkan av ström

från elektrisk lågspänningsanläggning under jord, förefaller det utskottet

skäligt, att huvudregeln om strikt ansvar får gälla. Med hänsyn härtill anser

utskottet i likhet med departementschefen lämpligt, att undantagsregeln

ej skall omfatta skada genom inverkan av ström från underjordisk lågspänningsanläggning.

I motionen 1: B 42 anföres att det vid landsbygdsdistribution, särskilt

inom glesbygder, förekommer att ledningsnätet måste hålla högre spänning

än 220 volt till jord för att spänningen icke skall bli för låg vid inträffande

högbelastning, vilket orsakar att spänningen på förbrukningsplatsen vid

tider då belastningen är låg tillfälligtvis kan komma att även under normala

driftsförhållanden överstiga den i 4 § angivna högsta gränsen, 250 volt till

jord. Det framhålles vidare att den rådande tendensen till anslutning av

alltmer effektkrävande bruksföremål är ägnad att medföra en ytterligare

accentuering av dessa förhållanden, varvid det är för kostnadskrävande

att vid relativt små transformatorstationer åstadkomma jämnare spänningsförhållanden,

vilket eljest tekniskt kan ske genom insättandet av

automatiska spänningsreglerande organ. Motionären menar att det knappast

kan vara riktigt, att skador på lampor och andra bruksföremål genom

dylik måttlig spänningshöjning skall medföra strikt ansvar.

Under 1957 års riksdag uttalade utskottet (nr 22 s. 49) — i anslutning

till behandlingen av en proposition med förslag till vissa ändringar i 1902

års lag samt motioner med hemställan om prövning av behovet och möjligheterna

att minska kostnaderna för användning av el-energi till hushållsmaskiner

på landsbygden — att koncessionshavare har att tillhandahålla

kraft för alla normala förbrukningsändamål, ehuru det f. n. knappast kan

krävas, att landsbygdsnäten generellt skall vara avpassade till en belastningsförmåga,

som under dygnstider med toppförbrukning av elkraft utan

spänningsfall tål inkoppling av apparater med hög effektförbrukning. Utskottet

förklarade vidare att det ej fanns anledning att nu inskrida mot

att distributörerna på sina håll utformar sina taxor för elkraft till dylika

apparater med tanke härpå men att det å andra sidan torde bli möjligt att,

efter genomförandet av de föreslagna lagändringarna och sedan ett utökat

ekonomiskt bistånd fått verka eu tid, få till stånd en sådan upprustning

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958

av landsbygdsnätet, att det snart kan anses normalt att lanthushållen

brukar elektriska hushållsapparater även med högt effektbehov. I annat

sammanhang uttalade utskottet i sitt utlåtande, att det icke var erforderligt

att, som i ett par motioner yrkades, uttryckligen föreskriva att anläggningen

skall hållas i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och

helast ningsbarhet.

Vad utskottet sålunda anfört år 1957 överensstämmer alltjämt med dess

uppfattning och föranleder utskottet att nu anföra följande. Det torde vara

riktigt, att det ännu finnes landsbygdsnät som icke har den tekniska

standard, att de alltid under normala driftsförhållanden kan hindra spänningen

att överstiga gränsen 250 volt till jord. Utskottet är väl medvetet

om att den tekniska ofullkomligheten hos åtskilliga detaljdistributionsföretag

sammanhänger med bristande ekonomisk bärkraft och att det nödvändiga

rationaliseringsarbetet icke kan genomföras på en gång. Då de

ändringar i 1902 års lag som genomfördes under fjolåret just hade till syfte

att göra det möjligt att ingripa mot de brister som vidlåder landsbygdens

elkraftförsörjning måste, såsom utskottet i 1957 års utlåtande framhållit,

strävan på något längre sikt vara att med olika metoder, främst av ekonomisk

art, stödja landsbygdsnätets upprustning, så att detta kan ske under

minsta möjliga tvång. I den mån elkraftföretagen åtager sig en ökad distribution

får detta givetvis icke ske med avkall på ledningsnätets driftsäkerhet.

I och för sig är redan en spänningshöjning från 220 volt, som börjar

bli alltmer normal driftspänning, till 250 volt under de omständigheter

som i motionen angivits ägnad att medföra skadliga verkningar på elektriska

bruksföremål, särskilt sådana apparater som frysboxar, vissa kylskåp

och televisionsapparater, vilka är mycket känsliga även för relativt små

spänningsvariationer. Det kan då icke anses stå i överensstämmelse med

kravet på en tillfredsställande driftsäkerhet, att dessa variationer får bli

så stora att spänningen överstiger 250 volt. Det är givetvis mycket svårt

att styrka, att viss skada uppstått genom inverkan av ström med en

spänning obetydligt överstigande 250 volt. Med hänsyn bl. a. härtill möter

det enligt utskottets mening inga betänkligheter att i lagen ange ett fixerat

högsta mått på den spänning som skall utgöra gräns för strömleverantörens

strikta ansvar. Denna gräns bör icke heller sättas högre än den nuvarande

gränsen mellan lågspänning och högspänning, 250 volt till jord.

Av anförda skäl finner sig utskottet icke böra tillstyrka ändring av

propositionen i denna del.

Skyldigheten för innehavare av elektrisk anläggning att vidta

skyddsåtgärder för att förebygga att skada åsamkas tredje man genom

förmedling av annan elektrisk anläggning har hittills ansetts till fyllest

reglerad i administrativa föreskrifter och genom lagens bestämmelser om

anläggningsinnehavares ersättningsskyldighet för dylik skada. I likhet med

departementschefen finner utskottet det vara riktigt, att frågan vem som

opaginerad Kontrollera mot PDF

t).'')

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 195S

hav att vidta skyddsåtgärder gentemot tredje man avgöres genom särskild

bestämmelse i lagen, såsom fallet är beträffande åtgärder till skydd för

elektrisk anläggning, liksom även att ett stadgande härom får ingå i 5 §

1 7110m. första stycket enligt vad i propositionen föreslagits.

Propositionen har soin huvudregel bibehållit skyldigheten för innehavaren

av eu senare tillkommen elektrisk anläggning att ofördröjligen vidta

åtgärder för att mot inverkan av ström från anläggningen skydda annan,

förut befintlig anläggning. Som ett väsentligt undantag från denna prioritetsprincip

har dock införts en regel av innebörd, att innehavare av direktjordad

kraftanläggning för högre spänning än 100 kV — i lagtexten uttryckt

som starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma

jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere — skall vidta

skyddsåtgärder även i förhållande till yngre anläggningar för en högsta

spänning av 600 volt. Som skäl härför har i propositionen anförts, att

driften av dircktjordade högspänningsanläggningar medför så stora tekniska

och ekonomiska fördelar för dessa anläggningars innehavare och

så betydande risker för skada eller driftstörning å lågspända starkströmsanläggningar,

att det icke kan anses oskäligt att ålägga de dircktjordade

anläggningarnas innehavare att vidta även de skyddsåtgärder, som påkallas

av senare tillkomna anläggningar.

Utskottet ger sin odelade anslutning till denna grundsats. Departementschefen

har emellertid beträffande frågan, när en elektrisk anläggning, vars

utförande ändrats, skall anses ha mist sin prioritet i förhållande till eu

senare tillkommen anläggning, efter anmärkning av lagrådet gjort det uttalandet,

att sådan ändring icke bör påverka dess prioritetsställning i andra

fall, än då ändringen avser eu starkströmsanläggning och är så omfattande

att ny koncession bör krävas.

För närvarande fordras ej generellt koncession för att beträffande eu

ISO kV-ledning övergå till direktjordat system. Även spänningshöjning kan

i vissa fall ske utan att nytt koncessionstillstånd krävs. Vidare kan inom

områdeskoncession sträckning utbyggas utan att ny koncession behövs.

Beträffande vissa starkströmsledningar meddelas i 2 kap. kungl. kungörelsen

den 15 november 1957 om elektriska starkströmsanläggningar (SFS

m- 601) undantag från skyldighet att söka koncession. Vissa lågspänningsanläggningar

tillkomna före ikraftträdandet av fjolårets ändring av 1902

års lag är enligt övergångsbestämmelserna alltjämt fritagna från koncessionstvång.

Enligt utskottets uppfattning hör för prioritetsställningen snarast vara

avgörande, om ändringen så väsentligt påverkar anläggningens farlighet i

förhållande till annan anläggning att den i delta avseende framstår som

ny. 1 de flesta praktiskt betydelsefulla fall då detta förekommer torde förhållandena

vara sådana, att ny koncession fordras eller borde krävas. Lagrådet

har ansett atl det av lagtexten hör framgå, att fråga är om den in5—loos

58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. fl samt. 3 avd. Nr B 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

G6

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S

verkan, som »ny eller ändrad» anläggning kan utöva å redan befintlig

anläggning. Oaktat utskottet har den uppfattningen att här föreligger en

fråga, som icke genom propositionen fått en helt klargörande lösning, finner

utskottet spörsmålet t. v. kunna överlåtas åt rättstillämpningen i avbidan

på den översyn av 1902 års lag, som utskottet förutsätter snart skall komma

till stånd.

Mot den föreslagna lydelsen av 5 § 1 mom. har lagrådet tillika uttalat,

att den, såvitt gäller skyldigheten att vidta skadeförebyggande åtgärder,

ej innehåller någon antydan att åtgärder, som i och för sig skulle vara

erforderliga, må underlåtas av tekniska eller ekonomiska hänsyn. Ehuru

utskottet delar lagrådets betänkligheter mot att eu sådan begränsning av

skyldigheten icke framgår av lagens formulering, synes dock förslaget i

denna del kunna godtagas, då det härvidlag i huvudsak överensstämmer

med nuvarande text och skyldighetens omfattning är avsedd att som hittills

bli beroende av administrativa säkerhetsföreskrifter samt av telestyrelsen

och järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser.

Enligt lagens nuvarande lydelse skall skyddsåtgärder utföras av den

yngre anläggningens innehavare vid antingen den störda eller den störande

anläggningen. I förslaget har upptagits en regel, att åtgärderna i första

hand skall utföras vid den anläggning, vars innehavare har att svara för

åtgärderna. Som undantag härifrån stadgas likväl i 5 § 2 mom. första

stycket i förslaget, att skyddsåtgärd kan få utföras vid den störda anläggningen,

om detta medför bättre skvddsverkan eller föranleder lägre kostnader.

I själva verket torde undantagsregeln komma att få en vidsträckt

tillämpning, eftersom kostnaderna i allmänhet blir lägre, om de utföres vid

svagströmsanläggning. För att en överflyttning av skyldigheten att utföra

skyddsåtgärd skall få äga rum fordras överenskommelse mellan parterna

eller rättens förordnande därom. Det torde icke i propositionen ha avsetts

att den störda anläggningens innehavare skall äga utverka rättens beslut

härom enligt förevarande moment. Med denna innebörd av lagrummet,

vilken tillräckligt tydligt synes vara markerad genom användningen av

uttrycket »ankommer det på dess innehavare», har utskottet intet att erinra

mot förslaget.

I 5 § 2 mom. andra stycket har i propositionen upptagits en reglering av

kostnadsfördelningen beträffande skyddsåtgärder. Härom innehåller

1902 års lag f. n. intet stadgande, men prioritetsgrundsatsen har hittills

ansetts generellt tillämplig i kostnadsfrågan. Enligt propositionen skall

sagda grundsats alltjämt gälla som huvudregel, i det att den som vidtar

åtgärd vid sin anläggning har att svara för den därav föranledda kostnaden.

För det fall, att elektrisk anläggnings innehavare enligt momentets första

stycke vidtagit skyddsåtgärd, skall kostnaden däremot ersättas av den

störande anläggningens innehavare. Sistnämnda regel modifieras dock i två

fall, nämligen dels då åtgärden medför båtnad för den störda anläggningen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

07

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 1958

varvid dess innehavare får avstå från bidrag till kostnaden med högst det

belopp, vartill båtnaden skattas, och dels i fråga om icke nödvändig utgift,

vilken ej ersättes.

Utskottet biträder i denna del av förslaget departementschefens uppfattning

och anser även i likhet med honom, att det ej bör ske någon allmän

skälighetsavvägning vid kostnadsfördelningen.

Prövningen av en utgifts nödvändighet bör främst avse det rent tekniska

utförandet av de bestämda skyddsåtgärder, som parterna kommit överens

om eller rätten ålagt den störda anläggningens innehavare att ombesörja.

Sådana åtgärder kan som departementschefen anfört bestå t. ex. däri att

sträckningen av befintlig eller planerad elektrisk ledning ändras, att luftledningar

ersättes med jordkabel eller att överspänningsskvdd uppsättes i

svagströmsledning.

Det kan emellertid tänkas att skyddsåtgärder visserligen är behövliga

för att åstadkomma erforderligt skydd med hänsyn till det sätt, varpå ett

anläggningsföretag faktiskt förlagts och utförts, men att deras nödvändighet

ändå framstår som tveksam ur den synpunkten, att de måhända kunnat

göras mindre dyrbara eller omfattande, om anläggningen utförts eller förlagts

annorlunda. Utskottet anser det icke uteslutet, att en bedömning av

skyddsåtgärds nödvändighet under hänsynstagande till sistnämnda förhållanden

någon gång bör leda till att utgift härför anses icke ersättningsgill.

Det synes dock utskottet uppenbart, att utgift för skyddsåtgärd icke

annat än i undantagsfall — då ett annat utförande eller en annan placering

av anläggningen, som hade medfört billigare skyddsåtgärder, ur mera allmänna

ekonomiska och tekniska synpunkter skulle ha varit ungefärligen

lika fördelaktig för anläggningens innehavare — må på denna grund underkännas

som onödig. I allmänhet blir det väl fråga om telestyrelsen eller

järnvägsstyrelsen tillhöriga svagströmsanläggningar, beträffande vilka dessa

överväganden i regel redan göres av högt kvalificerad personal innan anläggningen

kommer till utförande, varför den ovan antydda möjligheten i

praktiken icke lär komma att vålla svårigheter vid den föreslagna bestämmelsens

tillämpning. Förefintligheten av ett sådant jäinkningsmotiv torde

emellertid utgöra ett visst korrektiv mot att svagströmsanläggning projekteras

utan skälig hänsyn till risken för induktion från högspänningsanläggning.

Ett ytterligare korrektiv förefinnes däri, att ramen för de skyddsåtgärder,

som skall anses vara »erforderliga», uppåt begränsas av vad som

rimligen är påkallat.

I (i § ges regler om ersättningsskyldighet mellan elektriska

anläggningars innehavare vid skada å anläggning eller hinder

i driften genom inverkan av elektrisk ström. Sådan skyldighet inträder

endast om skadan eller hindret föranletts av underlåtenhet vid den skadegörande

anläggningen all vidta de skyddsåtgärder, som enligt 5 § ankommer

på dess innehavare, eller eljest av vårdslöshet vid den anläggningens

s. 68 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B ''2 är 1958

68

utförande eller skötsel. Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarnas

utförande eller skötsel äger rätten bestämma till hur stort belopp

skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan. I 6 § föreslås nu endast

en ändring av ordalydelsen, så att därav skall framgå att ersättningsskyldighet

föreligger ej blott vid avbrott i driften utan även vid mindre betydande

störningar, t. ex. ofarliga induktionsstörningar i teleanläggning.

Departementschefen uttalar emellertid att han i likhet med de sakkunniga

anser, att särskild störningskänslighet hos en anläggning till följd av

otillfredsställande teknisk standard bör beaktas på så sätt, att skadeståndet

jämkas till nackdel för ifrågavarande anläggnings innehavare. Häremot

har lagrådet invänt, att detta uttalande synes alltför generellt och att den

omständigheten, att en äldre i och för sig fullt användbar anläggning ej

längre är tekniskt modern, i allmänhet icke kan motivera att ersättning

för skada som åsamkas dess innehavare skall jämkas. Utskottet vill för

sin del instämma i vad lagrådet sålunda yttrat.

Vad propositionen föreslår i 9§ om visst förtydligande av regressbestämmelserna

och i 11 §, att preskriptionstiden på två år icke

gäller regresstalan jämlikt 9 §, ger ej utskottet anledning till något särskilt

uttalande.

I 17 § föreslås i propositionen ett särskilt stadgande, som i fråga om

åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparåt

hänvisar till vad därom särskilt stadgas. Den lagstiftning som här åsyftas

är under utarbetande men kan med säkerhet icke träda i kraft samtidigt

med nu förevarande lagändringar. Därför har lagrådet uttalat, att bestämmelsen

bör utgå i avbidan på den åsyftade lagstiftningen.

Med hänsyn till att någon tvekan alltjämt kan råda, i vad mån 1902 års

lag f. n. omfattar skydd mot radiostörningar från elektrisk anläggning och

då det är lämpligt att nu slutgiltigt fastslå, att radiostörningar icke omfattas

av lagen, samt förslag till särskild lagstiftning om radiostörningar

torde vara att förvänta under loppet av nästa år, anser sig utskottet trots

lagrådets vägande principinvändning icke böra föreslå att stadgandet i I 7 §

skall utgå.

Övergångsstadgandet till lagändringarna innebär att de nya bestämmelserna

skall tillämpas i fråga om sådana förhållanden, som inträffar

efter utgången av innevarande år, oavsett att koncession redan förvärvats,

men däremot ej såvitt angår dessförinnan skedda skador eller vidtagna

skyddsåtgärder. Detta är en enkel och klar regel. Med tanke på alt den

snabba utvecklingen inom starkströmslekniken medfört i många hänseenden

starkt ändrade förhållanden, ter det sig rimligt att i viss utsträckning

inskränka anläggningsinnehavares genom koncession vunna rättighet att

utan nya rättsliga förpliktelser driva anläggningen i enlighet med koncessionsvillkoren.

Mot vad i denna del föreslagits har utskottet därför intet

att erinra.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 195S 69

Pa grund av del anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionen 1:13 42,

i vad däri hemställes om antagande av viss i motionen föreslagen

lydelse av 4 § tredje stycket lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

— för sin del antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget

;

B. att motionen 1:13 42 i övrigt, i den mån den icke besvarats

med vad utskottet ovan anfört, ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juli 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,

Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Robert Johansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Hansson i

Skegrie, Andersson i Ryggestad, Nyberg, Nilsson i Östersund, Bengtsson i

Göteborg och Hedin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.