Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1902
1958-07-15 · 69 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 64 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1958 B:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1902
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
1
Nr B 2
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, dels ock i ämnet väckt
motion.
Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 30 — vilken är
av samma innehåll som en vid årets förra riksdag framlagd proposition,
nr 153, som icke hann upptagas till slutlig behandling av riksdagen före
dess upplösning — och vilken hänvisats till lagutskott samt behandlats av
tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt, i statsrådet
fört protokoll och under hänvisning till lagrådets tidigare inhämtade
utlåtande föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, dels att 1, 4—6, 9, 11 och 14 §§ lagen den 27 juni
1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1, skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag
skall införas en ny paragraf, betecknad 17 §, av nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §■
Har, för---ej erforderligt.
Menighet vare — ---eller vattendrag.
Ej heller---den föreslagna.
-* Senaste lydelse av 1 § se SFS 1941 ''■ 958, av 4 § se SFS 1957: 383 och av 14 § se
SFS 1916: 237.
1—1068 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr B 2
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
(Gällande lydelse)
Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om
expropriation i allmänhet stadgas
samt den särskilda bestämmelsen i
91 § första stycket ävensom i fråga
om elektriska starkströmsledningar
övriga i sagda lag meddelade särskilda
bestämmelser om expropriation
för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tillämpning;
och skall vad där stadgas med avseende
å upplåtelse av nyttjanderätt
för svagströmsledning gälla jämväl
beträffande upplåtelse av servitutsrätt
för starkströmsledning.
(Föreslagen lydelse)
Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om
expropriation i allmänhet stadgas
samt, i fråga om elektriska starkströmsledningar,
i sagda lag meddelade
särskilda bestämmelser om
expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tilllämpning;
och skall vad där stadgas
med avseende å upplåtelse av
nyttjanderätt för svagströmsledning
gälla jämväl beträffande upplåtelse
av servitutsrätt för starkströmsledning.
4 §•
För skada,---förstnämnda anläggning.
Har skadan---avvända densamma.
Är elektrisk anläggning till hela
sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej största
effektiva spänningen tvåhundrafemtio
volt, räknat på det i 3 § 2
inom. a) angivna sätt, skall, ändå att
anläggningen innefattar egen generator
eller transformator, vad i denna
paragraf är stadgat icke medföra
skyldighet att ersätta skada.
Vad i första stycket sägs gäller
ej skada som uppkommit inom
byggnad eller inhägnad gård genom
inverkan av ström, vilken med en
spänning av högst tvåhundrafemtio
volt, räknat så som angives i 3 § 2
mom. a), tillförts förbruknings anläggning
för starkström.
Med generator — ---dylik anläggning.
5 §.
Finnes vid elektrisk anläggnings 1 mom. Kan elektrisk anläggning
tagande i bruk, att densamma ge- genom inverkan på redan befintlig
nom inverkan å förut befintlig dy- dylik anläggning vålla skada å per
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
(Föreslagen lydelse)
lik anläggning medelst induktion eller
annorledes vållar skada å denna
eller hinder i dess drift, vare
förstnämnda anläggnings innehavare
pliktig alt ofördröjligen vidtaga
de anordningar eller förändringar
å vare sig den ena eller
den andra anläggningen, vilka
erfordras till förekommande av
dylik inverkan; underlåter han
det, äge den andra anläggningens
innehavare att på den försumliges
bekostnad verkställa vad i sådant
hänseende erfordras.
(Föreslagen lydelse)
son eller egendom eller störning i
driften, skall innehavaren av förstnämnda
anläggning vidtaga erforderliga
åtgärder vid denna för att
förebygga sådan skada eller störning.
Innehavare av starkströmsanläggning,
i vilken vid enfasigt fel
kan uppkomma jordslutningsström
med större styrka än femhundra
ampere, vare ock pliktig att, så snart
han vunnit kännedom om senare tillkommen
anläggning för svagström
eller för starkström med en spänning
av högst sexhundra volt, räknat
så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga
erforderliga åtgärder vid sin
anläggning för att förebygga att
denna genom inverkan på den
andra anläggningen medelst induktion
eller förhöjda markpotentialer
vållar skada å person eller egendom
eller annan störning ån ljudstörning.
2 mom. Kan i fall, som avses i 1
mom., erforderligt skydd med båttre
verkan eller till lägre kostnad vinnas
genom åtgärd vid den anläggning
som är utsatt för inverkan, ankommer
det på dess innehavare att
efter överenskommelse eller rättens
förordnande utföra åtgärden.
Innehavaren äger, i den mån åtgärden
ej är till båtnad för hans anläggning
genom minskning av utgifter
för dess underhåll och drift
eller annan stadigvarande förbättring
av driften, att av den som enligt
1 mom. är skyldig att vidtaga
skyddsåtgärder njuta ersättning för
utgifter vilka varit nödvändiga.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
(Gällande lydelse)
6
Har elektrisk anläggning skadats
eller dess drift hindrats genom inverkan
av elektrisk ström från
annan dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare
från ersättningsskyldighet fri, där
icke han underlåtit vidtaga de anordningar,
som jämlikt 5 § på honom
ankommit, eller eljest skadan
eller hindret föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande
eller skötsel; uppkommer skada eller
hinder å den anläggning, från
vilken strömmen utgått, och föranleddes
skadan eller hindret av vårdslöshet
vid den andra anläggningens
utförande eller skötsel, vare denna
anläggnings innehavare pliktig att
ersätta skadan eller förlusten.
Finnes vårdslöshet---varder;
(Gällande lydelse)
§•
Har elektrisk anläggning skadats
eller dess drift störts genom inverkan
av elektrisk ström från annan
dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet
fri, där icke han underlåtit
vidtaga de skyddsåtgärder
som jämlikt 5 § på honom ankommit
eller eljest skadan eller störningen
föranletts av vårdslöshet vid anläggningens
utförande eller skötsel;
uppkommer skada eller störning å
den anläggning, från vilken strömmen
utgått, och föranleddes skadan
eller störningen av vårdslöshet vid
den andra anläggningens utförande
eller skötsel, vare denna anläggnings
innehavare pliktig att ersätta skadan
eller förlusten.
sidan.
6 §.
Har innehavare av elektrisk anläggning
nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan
av en medelst överledning
från annan anläggning inkommen
elektrisk ström, och var överledningen
vållad genom vårdslöshet vid
den sistnämnda anläggningens utförande
eller skötsel, äge den, som fått
utgiva ersättningen, att av den senare
anläggningens innehavare söka
åter, vad han sålunda fått utgiva.
Finnes sådan vårdslöshet, som
nyss sagts, hava förelupit jämväl vid
den förstnämnda anläggningen, äge
rätten, med avseende å beskaffenheten
av de å ömse sidor begångna
Har innehavare av elektrisk anläggning
nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan
av eu medelst induktion eller
överledning eller eljest på ej åsyftat
sätt från annan anläggning inkommen
elektrisk ström, och var skadan
vållad genom vårdslöshet vid den
sistnämnda anläggningens utförande
eller skötsel, äge den, som fått utgiva
ersättningen, att av den senare
anläggningens innehavare söka åter
vad han sålunda fått utgiva. Finnes
sådan vårdslöshet, som nyss sagts,
hava förelupit jämväl vid den förstnämnda
anläggningen, äge rätten,
med avseende å beskaffenheten av
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
5
(Gällande lydelse)
fel, bestämma, till huru stort belopp
ersättningen skall av vardera sidan
slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet
ej någondera sidan till last,
skola båda anläggningarnas innehavare
sig emellan taga del i ersättningens
gäldande, såsom om de gemensamt
vållat skadan; doek att i
ty fall ansvarighet icke åligger innehavare
av telegraf-, telefon- eller
annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.
(Föreslagen lydelse)
de å ömse sidor begångna fel, bestämma,
till huru stort belopp ersättningen
skall av vardera sidan slutligen
gäldas. Ligger dylik vårdslöshet
ej någondera sidan till last, skola
båda anläggningarnas innehavare
sig emellan taga del i ersättningens
gäldande, såsom om de gemensamt
vållat skadan; dock att i ty fall ansvarighet
icke åligger innehavare av
telegraf-, telefon- eller annan dylik
i och för sig ofarlig anläggning.
Har skada,---sålunda uppkommit.
11
Var, som vill fordra skadestånd
enligt 4—10 §§, skall inom två år
från den dag, då skadan timade, sin
talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, have han sin talan
förlorat.
14
De i denna lag givna bestämmelser
skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av
elektrisk anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i
arbete sådan i anläggningens tjänst
anställd arbetare, som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete,
varder dödad eller skadad.
§•
Talan mot elektrisk anläggnings
ägare eller innehavare om skade
stånd enligt 4 eller 6 § skall väckas
inom två år från det skadan timade.
Försummas det, är rätt till talan förlorad.
§■
De i denna lag givna bestämmelser
skola icke medföra skyldighet för
ägare eller innehavare av elektrisk
anläggning att utgiva ersättning, då
till följd av olycksfall i arbete sådan
i anläggningens tjänst anställd arbetstagare,
som avses i lagen om
yrkesskadeförsäkring, varder dödad
eller skadad.
17 §.
Beträffande åtgärder till förebyggande
av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt
stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
I samband med propositionen har riksdagen behandlat en i anledning
av propositionen väckt motion, nr B 42, i första kammaren av herr Hesselbom,
vilken motion är av samma innehåll som en vid årets förra riksdag
väckt motion, I: 441, som heller icke hann upptagas av riksdagen till slutlig
behandling före dess upplösning. I motionen hemställes att riksdagen måtte
»dels besluta att 4 § tredje stycket i lagen den 27 juni
1902 (nr 71) ges följande lydelse.
’Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit
inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av
ström, vilken med normalt förekommande driftsspänning,
i regel högst tvåhundrafemtio volt, räknat så som angives
i 3 § 2 mom. a.), tillförts förbrukningsanläggning för starkström.
’
dels besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag snarast möjligt till en fullständig omarbetning av
lagen av den 27 juni 1902 (nr 71), varvid hänsyn bör tagas
till den tekniska utvecklingen och till vad här ovan anförts
beträffande definitionen av elektrisk anläggning».
Beträffande innehållet i propositionen och motionen får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till dessa.
Propositionens huvudsakliga innehåll jämte inledning
Det i propositionen framlagda förslaget är främst föranlett av att farliga
verkningar genom induktion från kraftledningar för särskilt hög spänning
numera kan uppträda i andra elektriska anläggningar, särskilt sådana
för svagström eller lågspänd starkström, även på stora avstånd från kraftledningarna.
Med hänsyn härtill har de nuvarande reglerna om skyldighet
att vidta och bekosta skyddsåtgärder gentemot inverkan av elektrisk
ström, enligt vilka sådan skyldighet helt åvilar innehavaren av en nytillkommande
anläggning, ansetts böra i viss omfattning ändras. Enligt förslaget
skall det sålunda i princip ankomma på de ifrågavarande kraftledningarnas
innehavare att svara för åtgärder, som erfordras för att även yngre
anläggningar för svagström eller lågspänd starkström skyddas mot induktion.
Vidare förordas sådan ändring av reglerna om ansvar för skada å
person eller annan egendom än elektrisk anläggning, att den som inom
byggnad eller inhägnad gård lider skada av elektrisk ström från en förbrukningsanläggning
för hushållsändamål o. d. får ersättning, så snart
strömmen inkommit i anläggningen på ej åsyftat sätt. Dessutom föreslås
en sådan jämkning av preskriptionsbestämmelserna, att därav framgår att
den korta preskriptionstiden av två år icke skall gälla med avseende å
sådan regresstalan mot elektrisk anläggnings innehavare, som föres av
dylik anläggnings ägare eller innehavare.
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
7
Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallades tre sakkunniga för
att i samråd med representanter för telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
samt svenska vattenkraftföreningen utreda frågor, sammanhängande
med sådana från högspänningsledningar inducerade spänningar
som kan medföra fara för person och egendom, samt överväga och
framlägga förslag till erforderliga ändringar i de regler om skadeståndsansvar
och skyldighet att vidtaga och bekosta skyddsåtgärder som finns intagna
i lagen den 27 juni 1902,innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar. De sakkunniga, som antog benämningen induktionsstörningssakkunniga,
avlämnade den 22 november 1956 ett stencilerat betänkande
med förslag till ändring i vissa delar av nämnda lag. Vid betänkandet var
fogat ett särskilt yttrande av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av ett antal myndigheter
och organisationer.
Översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska anläggningar
De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar för belysning,
drivkraft eller annat dylikt ändamål är upptagna i lagen den 27 juni
1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar -—
i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar brukar betecknas
som starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och andra
svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning avses — enligt
kungörelsen den 15 november 1957, nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar
— sådan anläggning med däri ingående särskilda föremål, i
vilken alstras, omformas eller nyttjas elektrisk ström med sådan spänning,
styrka eller frekvens, att fara för person eller egendom därav kan förorsakas.
Annan elektrisk anläggning än nu sagts utgör svagströmsanläggning.
Spänning, som uppgår till högst 250 volt (V) mellan en ledare och
jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, benämnes lågspänning.
Annan spänning benämnes högspänning.
Enligt 1902 års lag erfordras regelmässigt tillstånd (koncession) för
framdragande eller begagnande av starkströmsledning. Medan 1 § innehåller
regler om expropriation för elektrisk värmekraftanläggning eller för
starkströmsledning, är bestämmelser om koncession å starkströmsledning
samt om distributionsskyldighet, reglering av pris och övriga villkor för
leverans av ström och om förhandstillstånd upptagna i 2 §. Dessutom finns
i 3 § föreskrifter om vilka handlingar, som skall åtfölja expropriations- och
koncessionsansökningar, samt om den förberedande behandlingen av sådana
ansökningar.
I 4—12 §§ innehåller 1902 års lag vissa för starkströms- och svagströmsanläggningar
gemensamma bestämmelser rörande åtgärder mot och
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
ersättning för skada genom inverkan av elektrisk ström. Frånsett en redaktionell
ändring i 4 § har dessa bestämmelser icke ändrats sedan lagens
tillkomst.
I 4 § har innehavare av starkströmsanläggning med generator eller
transformator ålagts strikt ersättningsansvar gentemot tredje man för
skada som orsakas av ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder
dock icke, om skadan tillkommit genom händelse av högre hand eller uppkommit
vid lågspänningsanläggning som till hela sin sträckning är förlagd
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. Har den
skadelidande genom grov vårdslöshet själv vållat skadan, är jämlikt 7 §
anläggningsinnehavaren fri från ersättningsskyldighet som i 4 § sägs. Jämlikt
7 § inträder icke heller ersättningsskyldighet för skada å egendom,
som föranletts av den skadelidandes uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt
åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter mot anläggningens
ägare eller innehavare. Rätten till ersättning är dock i sistnämnda
fall bibehållen, om vårdslöshet förekommit vid anläggningens utförande
eller skötsel.
Om skyldighet att vidta och bekosta skadeförebyggande åtgärder i förhållandet
mellan två anläggningar stadgas i 5 §. Denna skyldighet bestämmes
helt med hänsyn till anläggningens prioritetsställning, dvs. innehavaren
av en yngre anläggning skall svara för det skydd som en äldre
anläggning behöver mot skadeverkningar av ström från den yngre anläggningen.
I 6 § ges regler om ersättning för skada å elektrisk anläggning. Ersättning
utgår endast om vårdslöshet föreligger hos den skadevållande anläggningens
innehavare eller vid anläggningens utförande eller skötsel.
I 8 § anges de grunder, enligt vilka ersättningsbelopp skall utdömas.
Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada
som orsakats genom inverkan av en medelst överledning från annan anläggning
inkommen ström, äger han enligt 9 § regressrätt mot denna anläggnings
innehavare, om överledningen var vållad genom vårdslöshet vid
sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Regressrätt föreligger
även mot den, som efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades
utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken i väsentlig mån ökat
faran för skada genom strömmens inverkan. Och enligt 12 § har anläggningsinnehavare
regressrätt mot den som eljest vållat skadan.
Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt, ansvarar jämlikt 10 §
jämte innehavaren anläggningens ägare för skada genom strömmen. Ägaren
svarar dock endast med anläggningen och vad därtill hör samt under
nyttjanderätten inbegripes. Ägaren har regressrätt mot innehavaren för
vad han utgivit i ersättning.
Talan om ersättning enligt lagens bestämmelser skall jämlikt 11 § anhängiggöras
vid allmän domstol. För ersättningsanspråk gäller en preskriptionstid
av två år, räknat från det skadan skedde.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Vissa slags skador ersättes icke enligt lagens bestämmelser. Detta gäller
enligt 13 § i fråga om skada å egendom, som mottagits för befordran
med elektrifierad trafikinrättning, samt enligt 14 § i fråga om olycksfall
som drabbat i anläggningens tjänst anställd arbetare; i sistnämnda fall
utgår ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
I 15 § har Kungl. Maj:t bemyndigats att meddela närmare föreskrifter
om elektriska anläggningars utförande och skötsel ävensom bestämma
villkor för entreprenörsrätt. Slutligen innehåller IG § en hänvisning till
lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
Huvuddragen av föreslagna lagändringar
De sakkunniga
Som bakgrund till sitt förslag till ändring i vissa delar av 1902 års lag
har de sakkunniga lämnat en redogörelse för störningsverkningar från
elektriska starkströmsanläggningar. Av denna framgår i huvudsak följande.
På grund av att i vårt land avstanden mellan vattenkraftstationer för
produktion av elkraft och förbrukningsställena i allmänhet är stora och
som en följd av att sådan kraft förbrukas i ständigt ökad omfattning har
man nödgats bygga överföringsledningar för allt högre spänningar. Medan
tidigare ledningar för högst 130 kilovolt (kilovolt = 1 000 volt, i fortsättningen
betecknat kV) användes, måste redan år 1936 ledningar byggas för
220 kV. Från år 1951 har ledningar för 380 kV kommit till användning.
Dessförinnan drevs ledningssystemen tör de högsta spänningarna, med få
undantag i fråga om 130 kV-näten, på samma sätt som andra högspända
ledningssystem eller så, att till ledning anslutna transformatorer i nollpunkten
förbands med jord över ett strömbegränsande organ — vanligen
en spänningstransformator eller en s. k. petersenspole. Med en sådan transformator
eller spole begränsas storleken av den ström som vid isolationsfel
till jord ledes ned i marken via en jordad anläggningsdel — den s. k.
jordslutningsströmmen. Jordslutningsströmmen vållade därför tidigare
inga större problem.
Drifttekniska och ekonomiska skäl har föranlett att ledningsnäten för
380 kV drives direktjordade, dvs. med nollpunkterna i anslutna transformatorer
direkt förbundna med jord. Sedan dessa nät sammankopplats
med anläggningar för tidigare brukade högsta spänningar, har direktjordning
av transformatornollpunkterna införts vid alla ledningsnät för 220 k\
och i stor utsträckning även i fråga om 130 kV-näten. Med direktjordningen
följer emellertid att jordslutningsströmmen icke längre begränsas.
Den kan därför nå höga värden.
Starkström kan orsaka skada å person eller egendom antingen genom
närverkan eller genom avståndsverkan. Med närverkan av ström avses
t. ex. att någon kommer i beröring med strömförande anläggningsdel eller
alt ström från ledning för högre spänning kommer in i ledning för lägre
spänning till följd av fel i mellanliggande transformator eller vid kontakt
eller överslag mellan ledningarna. Avståndsverkningarna orsakas av
variationer i de elektriska och magnetiska fälten kring ledningarna. Häiigenom
alstras spänning och ström i andra ledningar, som befinner sig i
dessa fält. Man brukar tala om influens, då störningarna orsakas av änd
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 ur 1958
ringar i det elektriska fältet, och om induktion, då störningarna beror på
ändringar i det magnetiska fältet. Induktionen är avliängig av strömstyrkan,
influensen av spänningen. Influensverkningarna avtar snabbt med
ökat avstånd från den störande ledningen, medan induktionsstörningarna
kan uppträda inom stora områden.
Under normal drift medför ledningar för de högsta spänningarna vanligen
icke fara för skada på längre avstånd. Sådana ledningar kan
emellertid genom induktion orsaka störningar i svagströmsanläggningar,
t. ex. felkoyplingar i automatiserade telefonnät. Helt annorlunda är det
däremot, då i nämnda högspänningsledningar uppkommer fel, varigenom
ström ledes till jord. Före användandet av direktjordade transformatorer
i anläggningar för över 100 kV vållade som förut nämnts då uppträdande
jordslutningsströmmar i allmänhet inga större problem. De kunde vid enfasiga
jordfel icke ens i undantagsfall tänkas överstiga några hundra ampere.
De jordslutningsströmmar, som uppkommer vid direktjordade anläggningar,
kan däremot mätas i tusentals ampere och i vissa fall uppgå
till tiotusentals ampere. De vid jordfel inducerade spänningarna i närbelägna
ledningar uppgick tidigare till högst några hundra volt. Numera kan
spänningarna uppgå till tusentals volt och i vissa fall till mer än 10 000 V.
Störningsområdet kring en direktjordad anläggning för mer än 100 kV kan
i vissa fall nå en bredd av omkring fem mil. Inom detta område kan inducerade
spänningar orsaka skada å svagströmsanläggningar och lågspända
starkströmsanläggningar med långa ledningssträckor. Därjämte kan
spänningarna via svagströms- och lågspänningsledningar intränga i byggnader
och vålla brand eller annan skada.
Farliga avståndsverkningar kan också uppträda genom förhöjda markpotentialer.
Härmed avses det förhållandet att jordslutningsströmmen,
vilken återledes via marken till anläggningen genom transformatorns jordförbindning,
medför avsevärda spänningssättningar i marken omkring de
platser, där strömmen tränger ned i och lämnar jord. På grund av jordens
motstånd mot den elektriska strömmen uppstår spänningsskillnader
dels mellan jordförbundna anläggningsdelar och marken (beröringsspänning)
och dels mellan olika punkter på markytan på ett stegs inbördes
avstånd (stegspänning). Tidigare kunde verkningarna av de vid jordfel
uppträdande förhöjda markpotentialerna huvudsakligen medföra risk för
farliga beröringsspänningar vid kontakt med strömförande anläggningsdel.
Sedan vid anläggningar för spänning över 100 kV övergång skett till
direktjordad drift, kan numera även uppträda för människor och djur
farliga stegspänningar ävensom vissa induktions- och influensverkningar
i närbelägna ledningar för svagström och lågspänd starkström.
Härefter följer i propositionen (s. 12—13) en redogörelse för olika
skyddsåtgärder, vartill utskottet får hänvisa.
Under den tid storkraftsystemen drivits direktjordade har enligt de
sakkunniga inga andra personskador rapporterats än sådana olycksfall
genom influens, vilka inträffat på grund av oförsiktighet vid arbete på
urkopplade högspänningsledningar. De materiella skadorna har varit begränsade
och huvudsakligen bestått däri, att i svagströmsanläggningarna
säkringar och överspänningsskydd förstörts. De totala reparationskostnaderna
i samband med sådana skador har för tiden 1951—november 1956
uppgått till omkring 25 00b kr. Kostnaden för skyddsåtgärder vid svagströmsanläggningar
har under samma tid för televerkets och statens järnvägars
del belöpt på sammanlagt cirka sju miljoner kr. Om åtgärder med
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S
motsvarande skyddsverkan i stället vidtagits vid befintliga kraftanläggningar,
skulle de enligt beräkning ha kostat omkring 100 miljoner kr.
De sakkunniga har framhållit, att det vid tillkomsten av 1902 års lag
icke fanns anledning att närmare uppmärksamma andra verkningar av
elektrisk ström än närverkningar genom överslag eller direkt kontakt mellan
olika ledningar och av induktion föranledda ljudstörningar i teleledningar.
Farliga avståndsverkningar nämndes ej heller i diskussionerna
kring lagen. Den av kraftindustrin numera utnyttjade tekniken för överföring
av stora effekter över långa avstånd medför däremot risker för störande
inverkan på andra elektriska anläggningar av helt annan art och
omfattning än dem, med vilka man tidigare hade anledning räkna. Det
är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion, influens
och förhöjda markpotentialer som föranlett de sakkunniga att föreslå ändringar
i lagen. Avståndsverkningar i form av korrosion å metallmantlade
jordkablar, vilkas mantlar frätes sönder genom inverkan av läckströmmar
i marken från likströmsanläggningar, samt radiostörningar genom induktion
från starkströmsanläggningar har däremot ansetts falla utanför utredningsuppdraget.
Beträffande radiostörningarna har hänvisats till att
frågan om särskild lagstiftning rörande åtgärder mot sådana störningar är
under övervägande inom telestyrelsen.
I fråga om riskerna för farliga avståndsverkningar intar f. n. de direktjordade
kraftanläggningarna för spänningar över 100 kV en särställning.
Det driftsätt som tillämpas vid sådana anläggningar medför å ena sidan
väsentliga tekniska och ekonomiska fördelar för dessas innehavare och
därmed ur kraftförsörjningssynpunkt för det allmänna. Men med detta
driftsätt följer å andra sidan också den nackdelen, att vid fel på anläggningarna
fara för skada å person och egendom kan uppstå inom ett mycket
vidsträckt område kring ledningarna. Med hänsyn härtill kan det i och
för sig finnas fog för att vid meddelande av koncession å sådan ledning
uppställa villkor om vidtagande av särskilda åtgärder för att åstadkomma
en väsentlig reduktion av riskerna. Men då i så fall de ekonomiska fördelarna
av direktjordningen skulle bortfalla eller högst väsentligt reduceras
samt för landets kraftförsörjning besvärande drifttekniska olägenheter
kan uppstå, har de sakkunniga avstått från att kräva sådana åtgäider.
De har i stället funnit det berättigat att endast fordra, att de med avståndsverkningarna
förbundna riskerna i skälig grad nedbringas genom särskilda,
i regel mindre kostsamma åtgärder vid de störda anläggningarna.
Nu anförda omständigheter bör enligt de sakkunnigas mening föranleda
viss modifiering av lagens på prioritetsgrundsatsen byggda regler om den
inbördes skyldigheten för elektriska anläggningars innehavare att vidta
och bekosta skadeförebyggande åtgärder samt att utge skadestånd. De sakkunniga
har därför föreslagit sådan ändring av reglerna om skyddsåtgärder
i 5 §, att det skall ankomma på innehavaren av en direktjordad anläggning
för spänning (iver 100 kV att i princip vidta och bekosta även de
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
åtgärder mot induktion, influens eller inverkan från anläggningen av förhöjda
markpotentialer, vilka erfordras till skydd för senare utförda svagströmsanläggningar
och starkströmsanläggningar med en spänning av
högst 600 V. I samband härmed har de även i övrigt omarbetat reglerna
om vidtagande av skyddsåtgärder samt framlagt förslag till regler om fördelning
av kostnaderna för sådana åtgärder. De har vidare förordat, att
bestämmelserna i 6 § om ersättningsskyldighet för skada å elektrisk anläggning
jämkas så, att ersättningsansvar för anläggningsinnehavare inträder
vid underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder enligt de förslagna reglerna
i 5 §.
Såsom framgår av den översiktliga redogörelsen för gällande lagbestämmelser
äger enligt huvudregeln i 4 § tredje man, som lidit skada genom
inverkan av elektrisk ström från anläggning med egen generator eller
transformator, rätt till ersättning för skadan, även om vårdslöshet icke
förekommit vid anläggningens utförande eller skötsel. Sådan rätt föreligger
enligt paragrafens tredje stycke dock icke i det fall att skadan uppkommit
vid lågspänningsanläggning, som till hela sin sträckning är förlagd
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. På grund
av den särskilda risk för skada som avståndsverkningarna medför har de
sakkunniga föreslagit, att om vid sådan lågspänningsanläggning skadan
skett till följd av induktion eller annan dylik avståndsverkan, tredje man
skall få rätt till ersättning enligt huvudregeln. De har vidare förordat
sådan ändring av regressreglerna i 9 §, att den anläggningsinnehavare,
som utgivit ersättning till tredje man för skada genom induktion, influens
eller inverkan av förhöjda markpotentialer från annan anläggning, äger
att a\ dennas innehavare aterfa vad han utgivit, oberoende av om skadan
vållats genom vårdslöshet vid denna anläggnings utförande eller skötsel.
Slutligen har de sakkunniga föreslagit, att i 11 § som ett nytt andra
stycke införes bestämmelser, enligt vilka domstol skall i mål om vidtagande
eller bekostande av skyddsåtgärder samt om ersättning för skada
genom elektrisk ström inhämta yttrande från en särskilt härför inrättad
statens nämnd för elstörningsfrågor.
Yttrandena
Beträffande yttrandena får utskottet hänvisa till propositionen (s. 15).
Departementschefen
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anför.
1902 års lag har, oaktat den varit i kraft under mer än 50 år, i sak
icke ändrats såvitt gäller de stadganden, som varit föremål för de sakkunnigas
översyn. Under denna långa tid har skett en snabb teknisk utveckling
i vad gäller såväl produktionen som distributionen av elkraft.
Den ständigt ökande kraftförbrukningen samt de i allmänhet långa av
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
13
stånden mellan produktionsställen och förbrukningsplatser har lett till,
att överföringsledningar för allt högre spänning kommit i bruk. Drifttekniska
och ekonomiska skäl har föranlett, att anläggningar för spänning
över 100 kV i allmänhet drives direktjordade. Direktjordningen medför
stora fördelar för landets kraftförsörjning i form av jämnare och bättre
driftförhållanden men är även förbunden med nackdelar i form av ökade
risker för farliga avståndsverkningar av ström. Sålunda kan induktionsverkningar
numera uppträda inom stora områden, då fel uppkommer i
direktjordade anläggningar. Berörda förhållanden, vilka icke kunnat förutses
vid lagens tillkomst, har lett till att lagens bestämmelser blivit i vissa
avseenden föråldrade.
Det är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion
och förhöjda markpotentialer — verkningar som gör sig gällande vid fel
i kraftanläggningarna — vilka nu aktualiserat den omarbetning av vissa
lagens bestämmelser som skett i sakkunnigförslaget. Även om risken för
farliga influensverkningar ökat som en följd av att ledningar för höga
spänningar kommit till användning, torde dock böra beaktas att influensverkningarna
snabbt avtar med ökat avstånd till kraftledningen och att de
därför icke utgör lika stor fara för skada som de andra nyss nämnda avståndsverkningarna.
I främsta rummet är det angeläget att sådana skyddsanordningar kommer
till användning, som i tillräcklig omfattning begränsar de för person
och egendom farliga verkningarna av den elektriska strömmen. Detta synes
böra komma till uttryck i lagen, vars hithörande bestämmelser bör avse
vidtagande av anordningar icke blott, såsom f. n. är fallet, till skydd för
elektriska anläggningar utan även till skydd för person eller annan egendom
än elektrisk anläggning. I vad angår förhållandet mellan olika elektriska
anläggningar regleras f. n. skyldigheten att vidta och bekosta skyddsåtgärder
helt på grundval av en anläggnings prioritetsställning, dvs. innehavaren
av en yngre anläggning skall, även om denna är av ofarlig natur,
svara för erforderliga skyddsanordningar. Med hänsyn till de påtagliga
risker för skada genom induktion eller inverkan av förhöjda markpotentialer,
som driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför,
bör även enligt min mening den här uppställda prioritetsgrundsatsen underkastas
en viss modifiering. Sålunda bör dessa anläggningars innehavare
åläggas att även i förhållande till senare tillkomna anläggningar för svagström
eller lågspänd starkström —- anläggningar som är i särskild grad
utsatta för avståndsverkningarna — vidta och bekosta behövliga skyddsåtgärder
mot sådan skada.
I hög grad är även påkallat, att allmänheten i ökad omfattning får ersättning
för inträffad skada. Det kan nämligen numera knappast anses
motiverat att den, som vid eu inomliusanläggning för spänning av högst
250 V lider skada genom inverkan av eu främmande ström som inkommit
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
i anläggningen, icke skall ha samma rätt till ersättning som om skadan
inträffat vid t. ex. den matande distributionsanläggningen.
Vissa skäl, främst den snabba utveckling inom såväl starkströms- som
svagströmstekniken som ägt rum sedan lagens tillkomst, talar i och för
sig för att en fullständig överarbetning av lagens samtliga bestämmelser
kommer till stånd. Till denna fråga, som tarvar ingående överväganden,
är jag dock icke nu beredd att ta slutlig ståndpunkt. Jag kommer emellertid
att även i fortsättningen ägna frågan särskild uppmärksamhet. Under
alla förhållanden skulle för en allmän översyn av lagen krävas lång tid
på grund av de föreliggande tekniska och rättsliga spörsmålens invecklade
beskaffenhet. Jag har därför funnit det så mycket mer angeläget att icke
dröja med att framlägga förevarande förslag. Med hänsyn till att här endast
är fråga om en partiell reform av lagen, har jag ansett mig böra
föreslå endast oundgängligen nödvändiga ändringar i lagtexten.
De särskilda förslagen
!§•
Departementschefen
Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.
Jag föreslår emellertid, att i paragrafens sista stycke vidtas en redaktionell
ändring, föranledd av att 91 § lagen om expropriation tidigare upphävts.
4 §.
Gällande rätt
I 4 § regleras anläggningsinnehavares ansvarighet för skada å person
eller annan egendom än elektrisk anläggning. Som huvudregel stadgas att
innehavare av anläggning, som har egen generator eller transformator,
ansvarar oberoende av vållande för skada som orsakats genom inverkan
av elektrisk ström från anläggningen. Om anläggningen icke har egen
generator eller transformator, åvilar ansvaret i stället innehavaren av den
med sådan apparat utrustade anläggning, från vilken strömmen tillförts
förstnämnda anläggning. Det så angivna strikta ansvaret begränsas emellertid
genom särskilda undantagsbestämmelser. Sålunda föreskrives att
anläggningens innehavare icke är ansvarig för skada som tillkommit genom
händelse av högre hand, där han icke kunnat genom iakttagande av
föreskrivna skyddsåtgärder avvända skadan. År elektrisk anläggning till
hela sin sträckning förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej den största effektiva spänningen 250 V, skall
vad i 4 § eljest är stadgat icke medföra skyldighet att ersätta skada. Slutligen
föreskrives att med generator eller transformator avses i förevarande
paragraf icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning
i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning. Innehavare av svag
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958 15
strömsanläggning är därför icke ersättningsskyldig enligt förevarande stadganden
för skada som inträffar genom ström från anläggningen.
De sakkunniga och yttrandena över deras förslag
En utförligare redovisning av de sakkunnigas förslag och yttrandena
återfinnes i propositionen (s. 18—21).
De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå ändring av andra
stadganden i förevarande paragraf än beträffande den särskilda undantagsbestämmelse,
enligt vilken anläggningsinnehavare ej ansvarar strikt
för skada som uppkommit genom inverkan av ström från vissa lågspänningsanläggningar
i skyddat läge, bl. a. de s. k. husinstallationerna. Enligt
deras mening bör emellertid, om den skadegörande strömmen inkommit
i en sådan förbrukningsanläggning genom induktion, influens eller
förhöjda markpotentialer, strikt ersättningsansvar åläggas innehavaren av
den anläggning, från vilken den skadegörande strömmen utgått.
De sakkunniga har även i övrigt velat modernisera berörda stadgande.
F. n. är den däri uppställda ansvarsbegränsningen beroende av anläggningens
yttre utformning, nämligen huruvida anläggningen till hela sin
sträckning är förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan.
Enligt de sakkunniga är det emellertid lämpligt att knyta ansvarsbegränsningen
icke till anläggningens utformning utan till det faktum, att
skadan uppkommer inom byggnad eller inhägnad gård. Strömleverantörens
ansvarighet skulle härigenom vid konsumentanläggningar för lågspänning
bli begränsad till skador från ledning, som konsumenten har
framdragen utanför byggnad eller inhägnad gård, samt till skador från
sådana ledningar inom byggnad eller inhägnad gård, vilka strömleverantören
må inneha och vilka icke är hänförliga till förbrukningsanläggning
— t. ex. sådan ledning mellan servisinföring och mätare, till vilken strömleverantören
förbehållit sig dispositionsrätten.
Förslaget om införande av strikt ansvar för skada, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänning uppkommit inom byggnad eller inhägnad
gård genom induktion, influens eller förhöjda markpotentialer, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.
De sakkunnigas förslag till utvidgning av det strikta skadeståndsansvarets
tillämpningsområde har avstyrkts av svenska elverksf öreningen,
svenska vattenkraftföreningen och vattenkraftföreningens särskilda representanter,
vilka framhållit, att den distribuerade elenergin allmänt levereras
med sådan spänning och under sådana förhållanden att fara för
skada icke helt kan undvikas. De har därför funnit egendomligt att ge
den som inomhus lider skada till följd av distributionsström långt mindre
möjligheter att utfå ersättning än den som lider skada av induktionsström.
Även om riskerna för induktionsskador icke bör förringas, är
det icke oundgängligen nödvändigt att så skärpa ansvaret som skcll i de
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
sakkunnigas förslag. Tillfyllest skulle vara att i princip föreskriva skadeståndsskyldighet
för den inducerande anläggningens innehavare, då denne
visas ha varit vållande till skadan.
Departementschefen (vid lagrådsremisser
Enligt 4 § gäller som huvudregel att innehavare av elektrisk starkströmsanläggning
med egen generator eller transformator är ersättningsskyldig för
skada, som genom inverkan av ström från anläggningen tillfogas person
eller annan egendom än elektrisk anläggning, ändock att vållande till skadan
icke kan tillräknas honom. Denna strömleverantörens ersättningsskyldighet
begränsas emellertid väsentligen genom ett stadgande, vari utsäges
att, om elektrisk anläggning till hela sin sträckning är förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan och den största effektiva
spänningen ej överstiger 250 V, vad i denna paragraf är stadgat icke skall
medföra skyldighet att ersätta skada. I de fall, då berörda undantagsstadgande
skall tillämpas, är den skadelidande för rätten till ersättning hänvisad
till att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande. Huruvida
ersättning enligt 1902 års lag eller enligt allmänna skadeståndsregler utgår
för skada som inträffar vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström
beror således ofta på anläggningens yttre utformning. Har sådan anläggning
till blott en del icke det skyddade läge som nyss berörts, blir huvudregeln
tillämplig. Så är t. ex. fallet, om skadan uppkommer inom byggnad
och orsakas genom inverkan av ström från förbrukningsanläggning,
i vilken ingår en luftledning som icke tillika befinner sig inom inhägnad
gård eller som sträcker sig utanför befintlig inhägnad. Men om
skadan inträffar vid en inomhusanläggning, vilken tillförs ström via en
jordkabel eller en distributören tillhörig luftledning som slutar inuti byggnaden,
utgår icke ersättning enligt lagen ens om skadan orsakats av främmande
ström. En dylik ström kan ha tillförts inomhusanläggningen via
den matande distributionsanläggningen på flera sätt, såsom att en denna
tillhörig luftledning kommit i kontakt med en högspänningsledning eller
att distributionsanläggningen eljest mottagit induktionsström från en storkraftanläggning.
I sistnämnda fall blir även distributionsanläggningens
nolledare strömförande, och denna ström kan via nolledaren förmedlas
till skyddsjordade förbrukningsapparater såsom elspisar o. d., varvid skada
kan inträffa. På grund av den lydelse berörda undantagsstadgande erhållit
torde rätt till ersättning för skada, som må uppkomma till följd av
att farlig ström tillföres en vanlig telefonapparat, icke föreligga enligt
4 §, därest ledningen till telefonstationens växel utgöres av jordkabel.
Särskilt i betraktande av de farliga verkningar genom induktion som
numera kan uppträda inom stora områden är det icke tillfredsställande
att den som inomhus lider skada genom inverkan av främmande ström
ofta blir nödsakad att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
för att kunna få ersättning. Det lärer f. ö. ofta vara svårt att på\isa
vållande hos den inducerande anläggningens innehavare eller dennes anställda,
eftersom induktionsströmmarna ofta förorsakas av sådana jordfel
som är en följd av åska. Resultatet skulle då med nuvarande regler ej
sällan bli det, att den skadelidande icke får någon ersättning alls. De sakkunniga
har nu föreslagit, att undantagsbestämmelsen icke skall gälla,
när den skadegörande strömmen inkommit i en förbrukningsanläggning
för lågspänning till följd av induktion eller annan dylik avstandsverkan,
varmed avses influens eller förhöjda markpotentialer. Förslaget utgör ett
steg i rätt riktning för att tillförsäkra allmänheten ett behövligt skydd
mot farliga verkningar av elektrisk ström. I likhet med vissa remissinstanser
anser jag emellertid, att övervägande skäl talar för att den skadelidande
blir berättigad till ersättning enligt huvudregeln i förevarande paragraf
även i sådana fall, då strömmen inkommit i förbrukningsanläggningen
på annat ej åsyftat sätt, t. ex. genom överslag eller direkt kontakt mellan
olika ledningar. Även om i sistnämnda fall vållande till skadan ofta lärer
kunna påvisas, blir dock den skadelidandes rätt bättre tillgodosedd genom
en regel, enligt vilken ersättning utgår oavsett huruvida vållande ligger
annan till last. I den mån skada kan uppkomma genom inverkan av en
medelst elektrolytisk korrosion inkommen ström, bör enligt min mening
gälla samma ersättningsregel som i fråga om skada genom annan främmande
ström. Om skada inträffar inomhus vid en svagströmsanläggning
genom inverkan av en däri inkommen främmande ström, bör likaledes
ersättning utgå enligt huvudregeln — bortsett från det även enligt gällande
lag undantagna, i praktiken säkerligen sällsynta fallet att den främmande
strömmen härrör från en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström
inom samma byggnad.
Enligt min mening bör därför berörda undantagsstadgande framdeles
bli tillämpligt endast med avseende å skada, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänd starkström uppkommer genom inverkan av den i anläggningen
normalt förekommande strömmen. Med förbrukningsanläggning
avses här sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar,
över vilka strömleverantören icke utövar bestämmanderätten — alltså i
regel ledningar mellan mätare och uttagningsställen — jämte till dessa
ledningar anslutna förbrukningsapparater, såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin,
radiomottagningsapparat, lampor etc. I televisionsradiomottagare
transformeras spänningen upp till cirka 18 000 V. Även andra förbrukningsapparater
förekommer, i vilka spänningen upptransformeras till mer
än 250 V — t. ex. ljudradiomottagare, vissa lysrör, oljeeldningsaggregat,
diatermi- och röntgenapparater. Dylika apparater, av vilka liera är underkastade
särskilt provningstvång, är emellertid utförda på sådant sätt, att
risk för skada av den högspända strömmen är mycket liten, såvida ingrepp
ej sker i apparaten. För röntgenanläggningar gäller dessutom sär
Bihang
till riksdagens protokoll 1958. .9 samt. 3 avd. AV B 2
2—1068 68
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
skilda av kommerskollegium utfärdade föreskrifter. Om dessa föreskrifter
följs, anses skada icke kunna inträffa. Med den lydelse som undantagsstadgandet
erhållit i sakkunnigförslaget skulle apparatens ägare enligt
huvudregeln i 4 § bli strikt ersättningsskyldig för skada, som orsakas
av den högspända strömmen. Ett så strängt ansvar, vilket skulle avse även
det fall, att en montör skadas av strömmen, medan han är sysselsatt med
att i ägarens bostad avhjälpa fel i apparaten, skulle dock vara obilligt mot
apparatens ägare. Tillräckligt synes i stället vara, att denne blir ersättningsskyldig
enligt allmänna regler om vållande, såsom då han underlåter
att förekomma obehöriga ingrepp i apparaten eller eljest försummar att
iaktta gällande säkerhetsföreskrifter. Vad angår t. ex. industrier och sjukhus
är därjämte att märka, att de anställda får ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
om de skadas av elektrisk ström från maskiner
eller andra apparater, med vilka de arbetar.
Förevarande stadgande torde kunna utformas så, att strikt ersättningsansvar
enligt huvudregeln icke inträder med avseende å skada, som vid
förbrukningsanläggning för starkström uppkommer genom inverkan av
ström, vilken införts i anläggningen med en effektiv spänning av högst
250 V. Med en sådan lydelse blir stadgandet visserligen tillämpligt även
i fall, då lågspänd starkström genom separat transformator omvandlas till
högspänd ström för att generellt användas inom en förbrukningsanläggning.
Av tekniska och ekonomiska skäl är det emellertid opraktiskt att i
större omfattning förbruka högspänd starkström efter upptransformering
av lågspänd sådan ström. Något fall, i vilket en förbrukningsanläggning
utförts på nu angivna sätt, är icke känt. Skulle detta i något sällsynt undantagsfall
likväl förekomma, åligger det naturligtvis anläggningens innehavare
att iaktta särskilt stor försiktighet, om han låter utomstående få
tillträde till anläggningslokalen. För att den i stadgandet uppställda ansvarsbegränsningen
skall inträda bör slutligen gälla, att skadan uppkommit
inom byggnad eller inom inhägnad gård, varmed i förevarande hänseende
torde kunna jämställas t. ex. ett inhägnat industriområde. Av praktiska
skäl synes icke påkallat, att från ersättningsansvar enligt huvudregeln
undanta skada, som utanför byggnad eller inhägnad gård uppkommer
genom inverkan av ström från elektrisk anläggning vilken är förlagd
under jordytan.
Enligt 4 § är den som lider skada genom inverkan av elektrisk ström
f. n. hänvisad att söka ersättning av en bestämd anläggnings innehavare.
Om två starkströmsanläggningar medverkat till skadan på så sätt, att
ström från anläggning med högre spänning inkommit i anläggning med
lägre spänning och där orsakat skada till person, skall ersättningsanspråket
salunda riktas mot innehavaren av närmaste anläggning med egen
generator eller transformator. Detta innebär bl. a. att, om skada av ström
uppkommer vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström, er
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
sättningsskvldighet för skadan normalt åvilar innehavaren av den matande
distributionsanläggningen. Det förekommer emellertid fall, då distributionsanläggningen
tillförs ström från en transformatorstation som ägs
och innehas av en krattgrossist. I sadant fall är den senare ansvaiig för
skadan. Denna lösning av frågan vilken av flera anläggningsinnehavare
som skall ersätta skadan har den fördelen, att den ersättningsberättigade
icke behöver stanna i tvivelsmål mot vem han skall rikta sitt ersättningsanspråk.
Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid den, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänd starkström lider skada genom inverkan av en
medelst induktion eller annan dylik avståndsverkan från annan anläggning
inkommen ström, rikta sitt ersättningsanspråk mot innehavaren av den
anläggning, varifrån strömmen utgått. Om sådan skada i stället inträffar
vid en distributionsanläggning för lågspänd starkström, synes de sakkunniga
ha ansett, att ansvaret liksom f. n. skall åvila denna anläggnings innehavare.
Att olika regler skall gälla alltefter platsen för skadans uppkomst
synes icke lämpligt. Den skadelidande bör icke betungas med besvär och
kostnader för att söka reda på varifrån den skadegörande strömmen ursprungligen
kommit. En enskild abonnent, som lider skada genom att en
främmande ström inkommit i hans anläggning, bör i stället alltid med
sitt ersättningsanspråk kunna vända sig mot innehavaren av den anläggning
med egen generator eller transformator, från vilken den normala
driftströmmen levereras. Enligt min mening bör därför den nuvarande ordningen,
mot vilken inga anmärkningar framkommit, gälla även i fortsättningen.
Lagrådet
Tre av lagrådets ledamöter, justitieråden XValin och Hagbergh samt regeringsrådet
Klackenberg, yttrade (prop. s. 75—76).
Skadeståndsbestämmelserna i 1902 års lag äro, såsom departementschefen
framhållit, i behov av en mera genomgripande revision än som avses
med det nu föreliggande förslaget. Brister kvarstå sålunda på flera punkter.
En betydelsefull fråga är vad som i 4—10 §§ skall förstås med »elektrisk
anläggning». I förslaget brukas detta uttryck, liksom i 1902 års lag, utan
att i lagtexten närmare angives vad därmed åsyftas. Under förarbetena till
lagen uttalades inom högsta domstolen att det med skäl kunde ifi ågasättas,
huruvida språkbruket tilläte att en biledning, som endast hade till ändamål
att från elektricitetsverkets huvudledning för konsumtion emottaga
elektrisk ström, i och för sig betraktad kunde betecknas som en självständig
elektrisk anläggning. Även det riksdagsutskott som behandlade förslaget
till lag i ämnet fäste uppmärksamheten vid den svårighet som följde
med användandet av uttrycket elektrisk anläggning men omnämnde särskilt
»konsumtionsanläggningar vilka, såsom i regel förlagda inomhus,
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
oftast förbruka ström av lågspänning». Vidare uttalade utskottet, att en
»telefonapparat jämte sin till centralstationen förande ledning» måste vara
att anse såsom en särskild anläggning i det fall att ägaren ej är densamma
som till huvudanläggningen (stationen).
I det remitterade förslaget användes, förutom uttrycket elektrisk anläggning,
i 4 § även uttrycket förbrukningsanläggning, tydligen för att
därmed utmärka ett särskilt slag av elektriska anläggningar. Föredragande
departementschefen anför härom, att med förbrukningsanläggning avsåges
sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka strömleverantören
icke utövar bestämmanderätten — alltså i regel ledningar mellan
mätare och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater,
såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin, radiomottagningsapparat,
lampor o. s. v. Det antydes ej någon skillnad mellan det fall att
förbrukningsapparaten tillhör fastighetsägaren eller att den utgör t. ex.
en hyresgästs egendom. Ej heller göres något uttalande i frågan huruvida
en elspis o. d., som tillhör annan än fastighetsägaren, i och för sig kan
anses utgöra elektrisk anläggning.
Närmast till hands synes ligga, att omfattningen av en konsumtionsanläggning
(i den bemärkelse riksdagsutskottet avsett) ej anses växla alltefter
de apparater som vid det ena eller andra tillfället äro anslutna vid
uttagningsställena eller efter äganderätten till sådana apparater. Till anläggningen
skulle då i regel icke hänföras vanliga lösa förbrukningsapparater.
Tillkoppling av sådana apparater innefattar med angiven utgångspunkt
endast ett sätt att använda den elektriska anläggningen. Det
är även ovisst, om den bestämning av begreppet förbrukningsanläggning
som departementschefen givit utan vidare låter sig använda exempelvis vid
tillämpning av 5 och 6 §§ i lagen. Måhända får man i vissa hänseenden analogt
tillämpa de regler som gälla skada å den egentliga anläggningen även
vid skada å förbrukningsapparat, oavsett vem som är ägare därtill. Under
alla omständigheter förekomma svårbedömda gränsfall. Vid den nu aktuella
begränsade revisionen av lagen torde dessa frågor få lämnas öppna
och överlämnas att besvaras i rättstillämpningen.
Departementschefen
Beträffande innebörden av det i förslagets 4 § använda begreppet förbrukningsanläggning,
har lagrådets flesta ledamöter, i motsats till vad jag
uttalat i det remitterade protokollet, funnit det ligga närmast till hands
att i regel icke hänföra vanliga lösa förbrukningsapparater till en förbrukningsanläggning.
Det är visserligen tvivelaktigt, om den tolkning angående
rätta innebörden av uttrycket förbrukningsanläggning, för vilken
de flesta av lagrådets ledamöter uttalat sig, låter förena sig med vad som
ur tekniska synpunkter är naturligt att hänföra till sådan anläggning. Då
uppmärksamheten nu emellertid fästs på att frågan angående omfatt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr K 2 år 1958
21
ningen av en förbrukningsanläggning kan, mot vad jag tidigare räknat
med, vara tveksam, anser jag mig kunna ansluta mig till den ståndpunkten,
att vad som skall förstås med sådan anläggning får, i avbidan på den
allmänna översyn av lagen som torde bli nödvändig, överlämnas åt rättstillämpningen
att besvara.
Motionen
Vad begreppet »elektrisk anläggning» beträffar har lagrådet i sitt yttrande
diskuterat därmed sammanhängande tolkningsfrågor men ansett att
dessa frågor vid den nu aktuella revisionen av lagen får lämnas öppna och
överlämnas att besvaras vid rättstillämpningen. Detta är dock ingen tillfredsställande
rättsordning. Man bör på en lag kunna ställa det kravet att
de, som har att rätta sig efter lagen, vet vad de olika lagbestämmelserna
innebär i fråga om skyldigheter och rättigheter. Såväl (ten skadelidande
(fastighetsägaren-konsumenten) som den skadevållande (kraftdistributören)
bör på förhand veta om lagen medger skadestånd respektive medför
skadeståndsskyldighet vid inträffad skada.
Den vanligast förekommande standardspänningen till jord är 220 volt.
Vid landsbvgdsdistribution måste man dock särskilt inom glesbygder hålla
en högre spänning för att spänningen skall kunna hållas vid ett tillräckligt
högt värde vid inträffande högbelastning. Detta medför emellertid att spänningen,
t.ex. nattetid då belastningen är mycket låg, kan komma att väsentligt
överstiga 220 volt. De transformatorer, som användes för matning av
lågspänningsnät, brukar i allmänhet utföras för en s.k. tomgångsspänning
av mellan 230 och 240 volt till jord. Om hänsyn även tages till den spänningshöjning,
som uppkommer vid låg belastning till följd av minskat spänningsfall
i den matande högspänningsledningen, kan spänningen på förbrukningsplatsen
tillfälligtvis komma att även under normala driftsförhållanden
överstiga den angivna gränsen, 250 volt till jord.---
En måttlig spänningshöjning kan, med nu gällande bestämmelser om
isolationstillstånd och skydd mot oavsiktlig beröring av spänningsförande
del, inte sägas åstadkomma ökad risk för skada på anläggningen som sådan
eller på person eller egendom. Eu sådan spänningshöjning kan dock medföra
skada på till anläggningen anslutna lampor eller andra bruksföremål,
främst genom att lampornas eller bruksföremålens brukstid förkortas. Eu
konsument eller anläggningsägare kan vid den nu i lagen angivna spänningsgränsen
kräva skadestånd så snart spänningen överstigit 250 volt,
utan att den högre spänningen tillförts anläggningen genom överledning
eller avståndsverkan genom induktion från annan anläggning med högre
spänning. Detta kan knappast anses vara lagstiftarnas mening.
Departementschefen har för sin del ansett att det berörda undantagsstadgandet
framdeles skall bli tillämpligt endast med avseende å skada, som
vid förbrukningsanläggning för lågspänd starkström uppkommer genom
inverkan av den i anläggningen normalt förekommande strömmen (sid. 22).
Under hänvisning härtill och vad ovan anförts synes eu annan lydelse av
4 § vara motiverad. Lagparagrafen bör därför formuleras så att undantagsstadgandet
ges tillämpning vid de spänningar, som vid normalt förekommande
driftsförhållanden kan uppkomma i lågspänningsanläggningar.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958
5§.
Vidtagande av skyddsåtgärder (1 mom. och 2 mom. första stycket)
Gällande rätt
I 5 § stadgas f. n. att innehavare av en elektrisk anläggning, som då
den tas i bruk befinnes genom induktion eller annorledes vålla skada å
förut befintlig sådan anläggning eller hinder i dess drift, är pliktig att
ofördröjligen vidta de anordningar eller förändringar å endera anläggningen,
vilka erfordras till förekommande av dylik inverkan. Vidare föreskrives
att, om denne underlåter göra vad på honom ankommer, den andra
anläggningens innehavare äger att på den försumliges bekostnad verkställa
vad i sådant hänseende erfordras.
De sakkunniga och yttrandena över deras förslag
I detta avsnitt får utskottet utöver vad nedan upptages hänvisa till propositionen
(s. 25—33).
De sakkunniga har icke ansett sig böra uppta frågan om vidtagande av
åtgärder till skydd för tredje man. Som skäl för sin ståndpunkt
har de anfört, att frågan icke omfattats av utredningsuppdraget och att
den kan sägas vara reglerad i administrativa författningar, genom vilka
avses att trygga en nöjaktig säkerhetsteknisk standard vid elektriska anläggningar.
En omarbetning av 1902 års lag är ej heller behövlig för att
genomföra eventuellt erforderliga ändringar i avseende på skyldigheten att
vidta skyddsåtgärder gentemot tredje man. Eftersom innehavare av elektrisk
anläggning i 1902 års lag ålagts en i princip oinskränkt tredjemansansvarighet,
är det i regel även utan särskilt stadgande klart vem som har
att vidta erforderliga skadeförebyggande åtgärder.
Enligt den föreslagna huvudregeln åligger det — i överensstämmelse
med prioritetsprincipen — innehavaren av senare utförd elektrisk anläggning
att vidta skyddsåtgärder som skäligen finns påkallade för att förebygga,
att anläggningen genom induktion eller annorledes vållar skada
å en äldre anläggning eller hinder i dess drift samt för att förebygga att
förstnämnda anläggning utsättes för sådan skada eller sådant hinder genom
inverkan från tidigare tillkommen elektrisk anläggning. 5 § i dess
nuvarande lydelse saknar visserligen direkt motsvarighet till föreskriften
att anläggningens innehavare skall vidta skyddsåtgärder även till undvikande
av skada å den egna anläggningen. I denna del innebär dock förslaget
endast en vidare utveckling av gällande rättsuppfattning, att en ny
anläggnings innehavare har att vidkännas de ekonomiska konsekvenserna
av sådan menlig inverkan, om icke vårdslöshet legat en äldre anläggnings
innehavare till last. Vad som i ett visst fall skall anses konstituera prioritet
i förhållandet mellan olika anläggningar bör enligt de sakkunnigas
mening liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Vid
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
23
meddelande av koncession å anläggning kan dock göras förtydligande uttalanden
i frågan.
Enligt undantagsregeln skall innehavare av vissa högspänningsanläggningar
vidta skyddsåtgärder mot skada eller hinder, som genom induktion
eller annan dylik avståndsverkan — varmed åsyftas influens och
förhöjda markpotentialer -— kan uppkomma för vissa senare utförda
elektriska anläggningar. De sakkunniga har nämligen funnit berättigat,
att innehavaren av en särskilt farlig högspänningsanläggning ålägges att
fortlöpande tillse, att anläggningen icke genom sådana avståndsverkningar
orsakar skador å främst svagströms- och lågspända starkströmsanläggningar.
Någon särskild efterforskningsplikt i förhållande till senare tillkomna
anläggningar av sistnämnda natur har dock icke föreslagits för innehavaren
av den farliga anläggningen. I lagtextförslaget har därför angetts, att
skyldigheten endast skall gälla gentemot en för honom känd anläggning.
Detta bör i sin tur ses mot bakgrunden av den upplysningsplikt som föreslås
skola åvila den som ämnar utföra elektrisk anläggning.
Beträffande frågan vilka farliga anläggningar som beröres av undantagsregeln
har de sakkunniga till en början anfört, att omfattningen av
det område, inom vilket farliga avståndsverkningar kan uppträda, i avgörande
grad är beroende av jordslutningsströmmens styrka. Då stora
jordslutningsströmmar kan uppkomma vid de direktjordade anläggningarna,
har de funnit det motiverat att inskränka den på större »farlighet»
grundade skyldigheten att vidta skyddsåtgärder till direktjordade
och med dem i fråga om sättet för transformatornollpunkternas jordning
jämställda anläggningar. I avsikt att från sådan skyldighet utesluta anläggningar,
vilka icke ens vid direktjordning ger upphov till mer omfattande
avståndsverkningar, har gränsen mellan en farlig och en mindre farlig
anläggning dragits vid en sådan jordslutningsström som vid enfasigt jordfel
kan överstiga 500 ampere. Detta värde har ansetts lämpligt med hänsyn
till att det ligger klart över de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga
jordfel i system vilka är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole
e. d., men samtidigt avsevärt under de strömvärden, som kan uppträda
vid sådana direktjordade högspänningsanläggningar, vilka föranleder
särskilda störningsbegränsande åtgärder. Den föreslagna regeln är sålunda
tillämplig å direktjordade och därmed i fråga om farligt driftsätt jämställda
anläggningar för spänning över 100 kV.
Kretsen av de starkströmsanläggningar, som skall komma i ånjutande
av det utvidgade skyddet, har bestämts i anslutning till en i kommerskollegii
kungörelse den 5 maj 1939 med föreskrifter angående utförande
och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar använd gräns mellan
olika slag av sådana anläggningar, nämligen 600 V, vilken är den högsta
spänning som förekommer i normala förbrukningsanläggningar. Särskilda
skyddsanordningar mot avståndsverkningar vid anläggningar för högre
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
spänningar behöver i regel icke vidtas utöver de åtgärder, som enligt
nämnda föreskrifter skall utföras vid arbete på anläggningarna.
Med avseende å den närmare innebörden av skyldigheten att vidta
skadeförebyggande åtgärder har de sakkunniga anfört följande.
Elektriska anläggningar måste på grund av administrativa föreskrifter
om sådana anläggningars utförande eller med hänsyn till driftsäkerhet
och kvalitet alltid utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet
och störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör vidtas
och bekostas av anläggningsinnehavaren utan hänsyn till prioritet i
förhållande till andra anläggningar.---
I praktiken är det icke möjligt att driva skyddskraven så långt, att störningar
elektriska anläggningar emellan helt elimineras. Skyddsåtgärder
med så vittgående syfte skulle f. ö. många gånger vara tekniskt outförbara
och ställa sig alltför betungande för samhället och näringslivet. Man måste
därför avstå från att kräva garanti för absolut störningsfrihet. Vad som
med skäl kan fordras är i stället att sådana skyddsåtgärder vidtas, som
på teknikens rådande ståndpunkt anses ge rimlig grad av driftsäkerhet och
riskfrihet. Då dessa fordringar kan förändras med teknikens utveckling,
kan någon hestämd norm icke uppställas i lagen. I fråga om åtgärder mot
störningar, som medför fara för olycksfall eller brand genom elektrisk
ström, bör minimikraven framgå av administrativa föreskrifter, medan
åtgärder mot störningar av ofarlig natur lämpligen får grundas på normer
och praxis. Vid fastställande av sådana föreskrifter och normer torde
även beaktas om kostnaden för en skyddsåtgärd står i rimlig proportion
till den skada som avses eliminerad genom åtgärden.---
De sakkunniga har även behandlat frågan vid vilken anläggning berörda
skyddsåtgärder skall utföras. Åtgärderna bör i första hand utföras
vid den anläggning, vars innehavare föreslagits skola svara för åtgärderna.
Skyddsåtgärderna kan emellertid vara av många olika slag
och kan med hänsyn till verkningsgraden utföras alternativt vid den störande
eller den störda anläggningen eller vid dem båda. Det är angeläget
att lagbestämmelserna underlättar valet i varje särskilt fall av den
lämpligaste åtgärden. I enlighet härmed har föreslagits en bestämmelse,
enligt vilken skyddsåtgärd skall få vidtas vid annan anläggning än den
som i första hand kommer i fråga, därest detta skulle medföra bättre
verkan eller leda till lägre kostnad. I regel synes böra undvikas att en
skyddsåtgärd utföres av annan än innehavaren av den anläggning, vid
vilken åtgärden skall komma till utförande. För det fall att åtgärden lämpligen
skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör det därför i
första hand ankomma på dennas innehavare att dra försorg därom. Den
omständigheten, att en skyddsåtgärd skall vidtas vid en av annan innehavd
anläggning och alltså utföras av dess innehavare, bör dock icke leda
till att det primära ansvaret för att åtgärden kommer till stånd överflyttas
på denna anläggnings innehavare. Med hänsyn till angelägenheten av att
alla ur teknisk och ekonomisk synpunkt påkallade skyddsåtgärder blir verk
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
ställda, är en dylik uppdelning av ansvaret olämplig, särskilt som det
ibland kan framstå som tveksamt var åtgärden bör utföras. Enligt sakkunnigförslaget
bör därför initiativplikten alltid åvila en bestämd anläggnings
innehavare oberoende av var skyddsåtgärderna skall ''vidtas. I de
fall, då åtgärden skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör
initiativplikten anses fullgjord, när efter erforderlig utredning anmodan
härom framställts till den andre anläggningsinnehavaren, som därefter har
att svara för att åtgärden kommer till stånd.
De sakkunnigas uttalande att de icke ansett sig böra till behandling
uppta frågan om vidtagande av åtgärder till skydd för tredje
man har icke kommenterats i det stora flertalet yttranden. Uttalandet
har emellertid bemötts av hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen, vilka förordat en reglering
av frågan i 1902 års lag.
Den av de sakkunniga upptagna huvudregeln om vidtagande av åtgärder
till skydd för elektrisk anläggning har, bortsett från vissa detaljer,
icke berörts i de avgivna yttrandena.
Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid
funnit önskvärt, att lagtexten upptar något uttryck till ledning för bedömandet
när en anläggning skall anses ha tillkommit. De har nämligen ansett det
vara en föga lämplig utväg att i denna fråga lita till förtydligande uttalanden
i administrativ väg i samband med meddelande av koncession.
Frågan om ersättning för materiell skada genom elektrolytisk korrosion
har av telestyrelsen upptagits till närmare behandling. Denna form
av skadegörelse, som består däri att telekablars metallhöljen fiätes sönder
genom inverkan av läckströmmar från likströmsanläggningar, har på senare
år blivit mer och mer aktuell och visat sig valla ett stort antal fel
i telekabelnäten. Eftersom i huvudregeln använts uttryckssättet att anläggning
vållar skada genom »induktion eller annorledes», utgår styrelsen
från att huvudregeln är tillämplig, då läckströmmar från en likströmsanläggning
orsakar korrosionsskador å äldre teleanläggning. Det är även
önskvärt, att bestämmelser fastställes för det fall, att läckströmmar från
likströmsanläggning vållar korrosion å senare tillkommen telekabel. Med
hänsyn till frågans komplicerade karaktär och till den omständigheten att
även innehavare av andra anläggningar, t. ex. gas- och vattenledningar, är
berörda av korrosionsfrågan, har styrelsen emellertid förklarat sig icke
vara beredd att nu lämna något förslag till lagbestämmelser.
Den föreslagna undantagsregeln har tillstyrkts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sveriges häradshövdingar,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.
Svenska elverksföreningen har ställt sig tveksam till undantagsregeln
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
och sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på svårigheten att bedöma vilka
konsekvenser avsteget från prioritetsgrundsatsen kan komma att, med teknikens
fortsatta utveckling, få för innehavarna av de störande anläggningarna.
Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig kunna acceptera att prioritetsprincipen
frångås endast i vad gäller skyddsåtgärder, som är nödvändiga
för att hindra tara för liv eller förstörelse av egendom, och alltså icke beträffande
åtgärder mot enbart ljudstörningar eller annat hinder för ostörd
drift. Till motivering av sin ståndpunkt har styrelsen anfört.
Rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelsefull
belastning för krattintresset. En ägare av en kraftledning får
icke möjlighet att såsom hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna
för sin ledning. Han måste alltid räkna med att i framtiden sådana nya
elektriska anläggningar kan komma till utförande, som kräver skvddsåtgärder,
och att han blir betalningsskyldig för dessa. Härvid bör särskilt
uppmärksammas, att det icke blott kan bli fråga om skydd för sådana lågspännings-
och svagströmsledningar som f. n. är allmänt nyttjade, utan
det kan tänkas, att helt nya arter av ledningar eller elektriska anläggningar
kommer till användning, vilka är mer känsliga för induktion än de
nuvarande och därför kräver mer vittgående skvddsåtgärder än de nu
brukliga.
Störningar, som medtör ljudstörningar eller annat hinder för ostörd
drift, uppträder vid normal drift hos kraftledningen och har intet samband
med de för liv och egendom farliga störningarna. De kan sålunda tänkas
förekomma i en lednings omedelbara närhet oberoende av arten av jordning
av nollpunkten i det system, vari ledningen ingår.
Avstyrkande yttranden har lämnats av svenska vattenkraftföreningen
och de förut nämnda representanterna för samma förening. Representanterna
har därvid anfört följande.
Mot den föreslagna rubbningen av prioritetsgrundsatsen i fråga om skyldigheten
att utföra skyddsåtgärder kan allvarliga erinringar riktas. Erforderligt
skydd i fråga om särskilt farliga anläggningar kommer för närvarande
till stånd, icke vid den störande utan hos den störda anläggningen.
Detta sammanhänger med att kostnaden vid ett sådant utförande blir
10 20 gånger lägre än om den störande skulle ombesörja åtgärderna vid
sin anläggning. Under dessa förhållanden hade utförandet av skyddsåtgärderna
lämpligen bort åläggas den störda yngre anläggningen och starkströmsanläggningen
därtill bort förpliktas endast undantagsvis, då tekniska
eller ekonomiska skäl det föranleda. En sådan ansvarsfördelning borde
kompletteras med föreskrift att, innan skyddsåtgärd hos den störde utföres,
den störande skall beredas tillfälle taga del av förslag till sådan åtgärd.
Det bär förordade systemet skulle överensstämma med det, som för närvarande
tillämpas, då fråga är om äldre kraftledningar, vilka kunna störa
nytillkomna teleledningar.---
Mot vad sålunda anförts i fråga om kostnaderna för skyddsåtgärder har
telestyrelsen invänt, att det, da mer än en ledning påverkas av eu och samma
kraftledning, kan ställa sig ekonomiskt gynnsammare att vidta skyddsåtgärderna
vid kraftledningen än vid den andra ledningen. Detta inträffar,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
27.
så snart det är fråga om två kablar med olika sträckning, vilka skall skyddas
mot induktion från en kraftledning.
Departementschefen (vid lagrådsremisser
Beträffande skyddsåtgärder till förebyggande av skada för tredje
man yttrade departementschefen bl. a.
Enär de åtgärder som ifrågakommer till skydd för tredje man synes
i stora delar sammanfalla med dem som användes för att förebygga skada
å elektrisk anläggning, torde hinder icke möta mot att frågan om skydd
för tredje man och för elektrisk anläggning regleras genom samma bestämmelser.
I överensstämmelse med nu anförda synpunkter har jag låtit
överarbeta de sakkunnigas förslag till regler om vidtagande av skyddsåtgärder.
Det må anmärkas att reglerna om vidtagande av åtgärder till
skydd för tredje man torde få betydelse huvudsakligen för tillämpningen
av regressbestämmelserna i 9 §.
Departementschefen övergick härefter till att behandla de särskilda stadgandena
angående vilken av två eller flera elektriska anläggningars innehavare
som har att vidta behövliga skyddsåtgärder.
Som huvudregel bör alltjämt gälla, att det skall åligga innehavaren
av en senare tillkommen anläggning att ofördröj ligen vidta åtgärder för
att mot inverkan av ström från anläggningen skydda en annan, förut befintlig
anläggning. Såsom jag nyss anfört bör förpliktelsen att vidta
skyddsåtgärder även avse åtgärder till förekommande av att strömmen
vållar skada för tredje man genom förmedling av den äldre anläggningen.
5 § i dess nuvarande lydelse tar formellt sikte endast på det fall, att en
nytillkommande anläggning befinnes vålla skada, då den tas i bruk. För
att ge huvudregeln en mer generell avfattning bör i stället föreskrivas, att
innehavare av elektrisk anläggning skall ofördröj ligen vidta åtgärder för
att förebygga, att anläggningen genom inverkan å förut befintlig dylik anläggning
medelst induktion eller annorledes vållar skada å person eller
egendom eller störning i driften. Jag delar de sakkunnigas uppfattning
att skyddsåtgärderna bör komma till stånd, icke såsom f. n. generellt medges
i 5 § vid endera anläggningen, utan i första hand vid den anläggning,
vars innehavare skall svara för åtgärderna. I huvudregeln har därför
föreskrivits, att den senare tillkomna anläggningens innehavare skall vidta
åtgärderna vid sin anläggning. I stället för orden »vidtaga anordningar
eller förändringar», som förekommer i den nuvarande texten och i sakkunnigförslaget,
har i det inom departementet utarbetade lagtextförslaget
använts uttrycket »vidtaga åtgärder» för att utmärka att vederbörande
bär att icke blott utföra skyddsanordningar utan även svara för att anordningarna
vidmakthålles. Enär »hinder i driften», som användes i den
nuvarande texten, närmast för tanken pa att dritten blir bruten, hai i
stället begagnats »störning i driften» för att tydligare utmärka att härmed
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
närmast avses ofarliga induktionsstörningar i teleanläggning. Även utan
uttryckligt stadgande härom torde vara självklart, att den senare tillkomna
anläggningens innehavare själv har att vidta åtgärder på sin egen
anläggning för att förhindra, att skada eller driftstörning uppkommer vid
hans anläggning genom inverkan av ström från äldre anläggning. Jag har
därför icke medtagit den bestämmelse, som härutinnan föreslagits av de
sakkunniga.
Varken den nuvarande 5 § eller de sakkunnigas förslag innehåller något
uttryck till ledning för bedömandet när en elektrisk anläggning skall anses
ha tillkommit. Alltefter de olika slagen av anläggningar torde skilda
fakta få betydelse, såsom datum för meddelad koncession eller tidpunkten
för ledningsarbetenas påbörjande. Förhållandena synes vara så skiftande
att generella regler här svårligen kan uppställas. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning, att frågan liksom hittills får överlämnas åt rättstillämpningen.
Spörsmålet torde icke ha vållat några egentliga svårigheter.
Såväl växelströms- som likströmsanläggningar omfattas av huvudregeln.
Särskilt i fråga om likströmsanläggningar bör uppmärksamhet ägnas
åt den avståndsverkan som består däri, att läckströmmar träffar t. ex. en
jordkabels metallmantel och fräter sönder denna, s. k. elektrolytisk korrosion.
De sakkunnigas ståndpunkt synes vara den, att korrosionen icke
regleras i gällande lag eller i sakkunnigförslaget. Lika med telestyrelsen,
som i sitt yttrande utförligt behandlat korrosionsproblemet, anser jag dock
att huvudregeln bör gälla även i fråga om skyddsåtgärder som erfordras
mot korrosionen. Däremot är jag icke beredd att nu tillmötesgå telestyrelsens
önskan om en särskild bestämmelse för det fall att en äldre likströmsanläggning
genom korrosion orsakar skada å en senare tillkommen
jordkabel. Frågan om en sådan bestämmelse är nämligen av komplicerad
natur och torde kräva omfattande utredning av med korrosionen sammanhängande
problem. Därest en dylik bestämmelse skulle framdeles visa
sig vara erforderlig, torde frågan då få tas upp till behandling.
Den särskilda fara för avståndsverkningar, som driften av direktj ordade
kraftanläggningar för högre spänning än 100 kV medför, har föranlett
de sakkunniga att med frångående av prioritetsprincipen föreslå
en undantagsregel, enligt vilken innehavare av en sådan anläggning
skall vidta skyddsåtgärder även i förhållande till vissa yngre anläggningar.
Förslaget har mötts med kritik främst av svenska vattenkraftföreningen
och dess särskilda representanter, vilka förordat att utförandet
av skyddsåtgärderna lämpligen bör åligga innehavaren av en störd yngre
anläggning och att den störande anläggningens innehavare bör förpliktas
därtill endast undantagsvis, då tekniska eller ekonomiska skäl det föranleder.
Driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför emellertid
enligt min mening å ena sidan så stora tekniska och ekonomiska
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 1958
29
fördelar för dessa anläggningars innehavare och å andra sidan så betydande
risker för skada eller driftstörning å främst svagströms- och lågspända
starkströmsanläggningar, att det icke kan anses oskäligt att ålägga
de direktjordade anläggningarnas innehavare att vidta även de skyddsåtgärder,
som påkallas av senare tillkomna anläggningar. I enlighet härmed
har sakkunnigförslaget, efter viss omarbetning, upptagits i 1 mom. andra
stycket av departementsförslaget.
I anslutning till sakkunnigförslaget har i lagtexten den i störningshänseende
farliga anläggningen betecknats, icke som en direktjordad anläggning
för spänning över 100 kV, utan som en anläggning, i vilken vid enfasigt
jordfel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än
500 ampere. Det senare uttryckssättet har valts med hänsyn till att bestämmelsen
bör vara tillämplig även i fråga om en anläggning, vars transformatornollpunkter
jordats över endast i ringa mån strömbegränsande
organ. Såsom de sakkunniga anfört ligger gränsen 500 ampere klart över
de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga jordfel i anläggningar, vilka
är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole eller annat effektivt
strömbegränsande organ, men samtidigt under de strömvärden som kan
uppträda vid sådant fel i direktjordade högspänningsanläggningar.
Den omständigheten, att anläggningens transformatornollpunkter är
direkt förbundna med jord, medför under normal drift icke farligare avståndsverkningar
än om mellan nollpunkt och jord skulle ha insatts ett
verksamt strömbegränsande organ. Icke heller har genom direktjordningen
risken för ljudstörningar i telefonanläggningar ökat. Däremot har
den risk för obehöriga kopplingsförlopp i automatiserade telefonnät förstorats,
som föranledes av att i direktjordad anläggning förekommande
150-periodiga strömmar under normal drift går via nollpunkterna ned i
jorden. Den egentliga fareökningen uppkommer emellertid vid fel på anläggningen,
då stora strömmar ledes ned i jorden. Den felbehäftade anläggningen
bortkopplas visserligen normalt efter 0,1—0,5 sekunder, men
under denna tid kan uppkomma farliga avståndsverkningar genom induktion
eller förhöjda markpotentialer. Däremot har direktjordningen i och
för sig icke ökat faran för skada genom influens. Med hänsyn till det
anförda bör det åligga eu direktjordad anläggnings innehavare att ofördröj
ligen vidta åtgärder för att förebygga att anläggningen genom inverkan
å vissa senare tillkomna anläggningar medelst induktion eller förhöjda
markpotentialer vållar skada å person eller egendom eller annan
störning än ljudstörning.
I fråga om kretsen av de anläggningar, som skall få komma i åtnjutande
av skydd enligt undantagsregeln, ansluter jag mig till de sakkunnigas
förslag, enligt vilket sådana anläggningar utgöres av dels svagströmsanläggningar
och dels starkströmsanläggningar för en högsta spänning av
000 V. Såsom de sakkunniga framhållit bör innehavaren av eu särskilt
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
farlig anläggning ha skyldighet att vidta skyddsåtgärder endast i förhållande
till sådan anläggning, om vilken han erhållit kunskap.
Enligt undantagsregeln skall skyddsåtgärderna ofördröjligen utföras vid
den anläggning, i vilken den angivna jordslutningsströmmen kan uppkomma.
Beträffande den närmare innebörden av skyldigheten att
vidta skadeförebvggande åtgärder enligt huvudregeln eller undantagsregeln
har de sakkunniga anfört, att elektrisk anläggning alltid
måste utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet och
störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör därför vidtas och
bekostas av anläggningens innehavare utan hänsyn till anläggningens
prioritet i förhållande till andra anläggningar. Vad som avses med minimistandard
i nämnda hänseenden har de sakkunniga närmare utvecklat. Jag
hänvisar härutinnan till deras synpunkter i ämnet.
Med skyddsåtgärder enligt 5 § i lagen avses således skadeförebyggande
anordningar, vilka behöver komma till utförande, sedan minimikraven på
anläggningens störningsfrihet och störningskänslighet uppfyllts. De anordningar
mot närverkan av ström, vilka utföres vid exempelvis korsningar
mellan olika ledningar, torde vara fullt betryggande. Ej heller torde
det bereda svårigheter att erhålla effektivt skydd mot influensverkningar
från större kraftledningar, eftersom dessa verkningar uppträder blott på
kort avstånd från ledningarna. Vad däremot angår inverkan på framförallt
svagströmsledningar och lågspända starkströmsledningar genom induktion
från direktjordad anläggning för spänning över 100 kV är det
f. n. icke möjligt att åstadkomma skydd med full effektivitet. Bland
skyddsåtgärder mot farlig induktion märkes främst anordningar för att
snabbt och automatiskt koppla från den inducerande anläggningen samt
uppsättande av överspänningsskydd i telefonledningar. En annan skyddsåtgärd
är att flytta undan en telefonledning, så att induktionsverkningarna
i denna så mycket som möjligt begränsas.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att man av tekniska och ekonomiska
skäl måste avstå från att kräva garanti för absolut skydd mot induktion
och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder vidtas, som
rimligen kan anses påkallade. Vilka skyddsanordningar som i det särskilda
fallet skall komma till utförande torde i sin tur böra framgå av
administrativa föreskrifter. I vad gäller starkströmsanläggningar innehåller
kommerskollegii säkerhetsföreskrifter detaljerade tekniska bestämmelser
om sådana anläggningars utförande och skötsel, vilka säkerhetsföreskrifter
dock behöver kompletteras i vissa avseenden. Såvitt angår
svagströmsanläggningar finns f. n. bestämmelser, som utfärdats av dels
telestyrelsen och dels järnvägsstyrelsen på grundval av internationella
överenskommelser. Dessa bestämmelser torde, efter viss överarbetning,
kunna läggas till grund för utfärdandet av administrativa föreskrifter.
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 31
Såsom förut berörts skall skyddsåtgärderna komma till stånd vid den
anläggning (anläggningen A), vars innehavare enligt huvudregeln eller undantagsregeln
svarar för deras vidtagande. Eftersom skyddsåtgärderna
kan vara av olika slag och utföras alternativt vid den störande eller den
störda anläggningen eller vid dem båda, synes lagen böra uppta en regel
som underlättar valet av de i varje särskilt fall lämpligaste åtgärderna.
För att en skyddsåtgärd skall få utföras vid annan anläggning (anläggningen
B), torde emellertid vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör i anslutning
till sakkunnigförslaget härför krävas, att utförandet av åtgärden
vid anläggningen B medför bättre skyddsverkan för den störda anläggningen
eller föranleder lägre kostnader — utan att skyddseffekten minskas
— än om en annan åtgärd kommit till utförande vid anläggningen A. Är
A en nytillkommande direktjordad ledning för högre spänning än 100 kV
samt B en redan befintlig jordkabel för svagström, kan bättre skydd erhållas
mot induktion i B, t. ex. om en kopparlina nedlägges i marken
längs B än om den placeras utefter A. Är ordningsföljden mellan anläggningarna
den motsatta, kan även komma i fråga att svagströmskabeln utförs
med extra mantel av koppar samt dessutom med en speciell armering
i stället för att skyddsåtgärder mot induktion vidtas vid A. I allmänhet
blir kostnaderna lägre, om skyddsåtgärder utföres vid svagströmsanläggningen
B i stället för vid A. Vid den ekonomiska jämförelsen får
dock beaktas även sådana kostnader, som är förbundna med att en redan
befintlig ledning kan behöva flyttas eller en nytillkommande ledning förläggas
i en annan och därför längre sträckning än den som utan hänsyn
till induktionsverkningarna skulle ha ifrågakommit. Kostnad för ändring
av en lednings sträckning bör naturligen räknas som kostnad för skyddsåtgärd,
liksom hänsyn också bör tas till de utgifter som föranledes av
en skyddsanordnings framtida underhåll, överhuvudtaget kan en mångfald
olika situationer uppkomma, som påkallar varierande skyddsåtgärder.
Den allmänna normen bör då gälla, att sådana åtgärder skall vidtas som
ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter medför bästa resultat.
Om viss skyddsåtgärd av tekniska eller ekonomiska skäl bör utföras
vid anläggningen B, bör det ankomma på dennas innehavare att vidta åtgärden.
Huruvida sådana förutsättningar är för handen, bör bli föremål
för utredning, som anläggningarnas innehavare låter verkställa. Det torde
få förutsättas, att denna vanligen leder till överenskommelse om vilken
åtgärd som skall utföras samt var och av vem den skall vidtas. Det kan
emellertid icke undvikas, att understundom blir tvistigt hur frågan om
skyddsåtgärder skall lösas. Särskilt om det då objektivt sett är tveksamt
var viss åtgärd skall utföras, är det olämpligt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, B:s innehavare skall med befriande verkan för A:s innehavare
bli skyldig att vidta åtgärden enbart på den grund, all A:s innehavare anmodat
honom därtill. Såsom förutsättning för att förpliktelsen skall övergå
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
på B:s innehavare bör i stället gälla att, där överenskommelse ej kan träffas,
rätten finner att åtgärden skall komma till stånd vid anläggningen B.
I 2 mom. första stycket av departementsförslaget har upptagits ett stadgande
med det innehåll, jag här förordat.
.lag delar helt de sakkunnigas uppfattning att det som regel bör undvikas
att en skyddsåtgärd vidtas av annan än innehavaren av den anläggning, där
den skall komma till utförande. För det fall att någon underlåter att
inom skälig tid fullgöra sin förpliktelse att vidta skyddsåtgärder,
har de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att
innehavaren av annan berörd elektrisk anläggning äger verkställa åtgärderna.
Ett sådant stadgande får naturligen betydelse endast om den försumlige
vägrar att låta den andra anläggningens innehavare vidta skyddsåtgärder.
Vid tvist kan emellertid rätten på yrkande av part ålägga den
försumlige att vidta åtgärder vid sin anläggning vid äventyr att, om han
tredskas, skyddsåtgärderna får på hans bekostnad verkställas genom den
vinnandes försorg. Det i domen angivna äventyret är att anse som en anvisning
om hur domen skall verkställas. Att rätten kan besluta om sättet
för domens verkställighet — i de fall då såsom här fråga icke är om en
personlig prestation — följer dock redan av allmänna rättsgrundsatser.
Något uttryckligt stadgande, motsvarande det av de sakkunniga föreslagna,
är därför icke erforderligt. För att undvika dröjsmål med domens verkställighet
kan rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordna,
att domen må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft.
Lagrådet (s. 76—77)
I 1 mom. av förevarande paragraf i förslaget angives, att innehavare av
elektrisk anläggning skall vidtaga erforderliga åtgärder vid anläggningen
för att förebygga viss inverkan på annan anläggning. I motiveringen till
bestämmelsen uttalar föredragande departementschefen, att man av tekniska
och ekonomiska skäl måste avstå från att kräva garanti för absolut
skydd mot induktion och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder
vidtagas som rimligen kunna anses påkallade. För att överensstämmelse
skall vinnas med den tankegång på vilken gällande ersättningsregler i 6 §
vila måste dock åtgärderna förutsättas vara sådana att de — frånsett
skada genom högre hand — förhindra att eljest ersättningsgill skada uppstår.
Lagtexten i den föreslagna 5 § innehåller f. ö. icke någon antydan
att åtgärder som i och för sig skulle vara erforderliga må underlåtas av
tekniska eller ekonomiska hänsyn. Olägenheter, som ej kunna betecknas
som otillåtna inunissioner i grannelagsrättens mening, böra dock få tålas,
i den mån det skulle vara alltför betungande att förebygga dem.
Att i 1 mom., såsom skett i förslaget, angiva att åtgärderna skola vidtagas
»vid anläggningen» torde vara mindre lämpligt. Visserligen kan åtgärd
enligt 2 mom. alternativt få utföras vid den anläggning som skall
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
skyddas, men en tredje utväg kan vara att föredraga. Orden »vid anläggningen»
torde därför böra utgå ur första och andra styckena i 1 inom.
I övrigt torde lydelsen av första stycket böra jämkas så, att därav tydligare
framgår att fråga är om den inverkan som ny eller ändrad anläggning
kan utöva å redan befintlig anläggning.
Vad angår 2 mom. i samma paragraf torde första stycket andra punkten,
som anger att rätten i brist på överenskommelse äger föreskriva
vilken åtgärd som skall vidtagas, kunna utgå; även i andra fall som behandlas
i lagen kan självfallet rättsligt avgörande bli av nöden. Lydelsen
av första punkten torde lämpligen böra jämkas så, att den anger \em
som har att utföra åtgärden. Stadgandet kan i sådan händelse få innehålla,
att om i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd mot inverkan
på annan anläggning kan med fördel vinnas genom åtgärd vid den
anläggningen, det skall ankomma på dess innehavare att efter anmodan
utan dröjsmål utföra åtgärden.
Departementschefen (s. 80—81)
Lagrådet har föreslagit en sådan redaktionell jämkning av första stycket
i 5 § 1 mom., att därav tydligare framgår att fråga är om den inverkan
som ny eller ändrad anläggning kan utöva pa redan befintlig anläggning.
Att ändring vidtas med avseende å utförandet av elektrisk anläggning
torde dock icke böra påverka dess en gång vunna prioritetsställning i förhållande
till övriga sådana anläggningar i andra fall än då ändringen avser
en starkströmsanläggning och är så omfattande att ny koncession bör
krävas. I dylikt fall har enligt min mening inträtt sådana förhållanden,
att en annan anläggning än den ursprungliga får anses ha kommit till
stånd. Jag förordar därför, att den yngre anläggningen liksom i det remitterade
förslaget anges endast som »elektrisk anläggning» i motsats till
en redan befintlig dylik anläggning.
Lagrådet har förordat, att andra punkten i 5 § 2 mom. första stycket,
som anger att rätten i brist på överenskommelse mellan anläggningarnas
innehavare föreskriver vilken åtgärd som skall vidtas, får utgå och stadgandena
i nämnda stycke ersättes med en bestämmelse av innehåll att
om i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd mot inverkan på annan
anläggning kan med fördel vinnas genom åtgärd vid den anläggningen,
det skall ankomma på dess innehavare att efter anmodan utan dröjsmål
utföra åtgärden. Lagrådet har härutinnan yttrat, att även i andra fall
som behandlas av lagen rättsligt avgörande självfallet kan bli av nöden.
Detta är visserligen riktigt, men i förevarande fall har dock rättens avgörande
en särskild betydelse. Först genom detsamma övergår nämligen skyldighet
att vidta skyddsåtgärd från den primärt ansvarige anläggningsinnehavaren
på innehavaren av den anläggning, där åtgärden kan med bättre
verkan eller till lägre kostnad utföras. Att alltid kräva rättens medver
3—1068
58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr B 2
34 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
kan i förevarande fall torde emellertid icke vara erforderligt. Där överenskommelse
om åtgärderna kan träffas av anläggningarnas innehavare, bör
dom icke vara behövlig. Skillnaden mellan den av mig redovisade
ståndpunkten och lagrådets förslag blir sålunda den, att i förra
fallet den för åtgärders vidtagande primärt ansvarige anläggningsinnehavaren
svarar för skada, som inträffar under tiden fram till dess genom
överenskommelse eller dom skyldigheten att vidta skyddsåtgärder övergått
på den andra anläggningens innehavare. Lagrådets förslag torde däremot
ha till följd att skyldighet att ersätta skada kan komma att åvila den
andra anläggningens innehavare. Jag anser mig därför icke kunna biträda
lagrådets förslag i denna del utan vidhåller den uppfattning, åt vilken jag
givit uttryck i remissprotokollet.
Fördelning av kostnaderna för skyddsåtgärder (2 mom. andra stycket)
Gällande rätt
1902 års lag innefattar icke uttryckligen någon fullständig reglering
av frågan om vem som skall vidkännas kostnaderna för utförande och
vidmakthållande av de skyddsanordningar, som erfordras i anledning av
att elektriska anläggningar kan verka störande på varandra. Den nuvarande
5 § innehåller emellertid bestämmelser, vilka klart bygger på prioritetsgrundsatsen,
dvs. på principen att innehavaren av senare tillkommen
anläggning skall vidta och bekosta erforderliga skyddsåtgärder. I samma
paragraf sägs också att, om innehavaren av en senare tillkommen anläggning
underlåter att vidta skyddsåtgärder, den äldre anläggningens innehavare
äger att på den försumliges bekostnad verkställa vad i sådant hänseende
erfordras. Även 6 §, som behandlar frågan om ersättningsskyldighet
anläggningsinnehavare emellan, ger uttryck åt samma princip. Denna
torde ha avsetts vara generellt tillämplig i kostnadsfrågan.
De sakkunniga
Nuvarande och överblickbara framtida förhållanden ger icke anledning
till att i allmänhet frångå prioritetsgrundsatsen som norm för fördelning
av kostnaderna för skyddsåtgärder. De sakkunniga har därför uppställt
den huvudregeln, att kostnaden skall åvila innehavaren av den senast tillkomna
anläggningen.
Emellertid göres i två fall avsteg från huvudregeln, nämligen dels då
den äldre anläggningen får särskild nytta av skyddsåtgärderna och dels
då denna utgör en anläggning, i vilken vid enfasigt jordfel förekommande
jordslutningsström kan överstiga 500 ampere i ledning eller felställe,
dvs. i allmänhet en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV som
drives med direkt jordade transformatornollpunkter.
I förstnämnda avseende har de sakkunniga föreslagit, att innehavare
av en äldre anläggning, för vilken åtgärderna visas vara till stadigvarande
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 35
gagn genom minskade utgifter för underhåll och drift eller genom förbättrade
driftförhållanden i övrigt, skall bidra till kostnaden för åtgärderna
med högst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett stadgande
med sådant innehåll utgör icke någon egentlig nyhet utan överensstämmer
med vad som redan nu tillämpas. Det föreslagna stadgandet kan
sägas icke innebära annat än att till fördelning enligt lagens bestämmelser
icke bör ifrågakomma större del av kostnaden för en åtgärd än som
motiveras ur skyddssynpunkt.
Vad åter gäller en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV,
som drives med direkt jordade transformatornollpunkter, kan de skäl,
som talar för att låta anläggningens innehavare inta en särställning i fråga
om skyldighet att vidta skyddsåtgärder, även anföras för att till dennes
nackdel i viss mån modifiera prioritetsprincipen vid fördelning av kostnaderna
för dylika åtgärder. Eftersom avståndsverkningarna från en sådan
högspänningsanläggning kan uppträda inom ett mycket vidsträckt område,
möter det utomordentliga svårigheter att redan i samband med anläggningens
tillkomst bedöma de olägenheter, som anläggningen kan komma
att medföra för framtida elektriska anläggningar av mindre riskskapande
natur. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om högspänningsanläggningen
bör få komma till stånd, med mindre dess störningsområde starkt reduceras
genom särskild utformning av anläggningen. Detta är väl åtminstone till
en viss gräns tekniskt möjligt men ställer sig ur ekonomisk synpunkt avsevärt
ofördelaktigare än att vidta skadeförebyggande åtgärder vid de
störda anläggningarna, vare sig dessa tillkommit före eller efter högspänningsanläggningen.
En sådan uppmjukning av prioritetsgrundsatsen, som
innebär att högspänningsanläggningens innehavare kan i skälig omfattning
förpliktas bidra till kostnaden för skyddsåtgärder till förmån för senare
tillkomna anläggningar, torde för kraftindustrin vara att föredra
framför det andra alternativet, nämligen att genom föreskrift om störningsbegränsning
göra en inskränkning i möjligheterna att anordna kraftöverföringen
ekonomiskt. De sakkunniga har därför föreslagit ett undantagsstadgande
av innehåll att högspänningsanläggningens innehavare må,
efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för nödiga skyddsåtgärder
mot induktion eller annan dylik avståndsverkan i senare tillkomna
svagströmsanläggningar och starkströmsanläggningar för en spänning
av högst 600 V. I stadgandet har ej angivits efter vilka grunder skälighetsprövningen
skall ske. Den bidragsskyldighet, som åvilar högspänningsanläggningens
innehavare, har därjämte föreslagits skola i allmänhet maximeras
till tre fjärdedelar av kostnaden, vilken andel dock får höjas om
synnerliga skäl är därtill. Den fördelning som skall ske enligt förevarande
stadgande avser den i förekommande fall med hänsyn till båtnaden reducerade
kostnaden.
I fråga om den föreslagna skälighetsprövningen har de sakkunniga framhållit
följande.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Givetvis hade det varit önskvärt att fördelningsprinciperna kunnat åtminstone
i huvudsak fastslås i lagtexten, detta särskilt med hänsyn till angelägenheten
av att innehavare av elektriska anläggningar skall kunna i
godo göra upp förekommande meningsskiljaktigheter. Det torde emellertid
vara omöjligt att på ett ens tillnärmelsevis nöjaktigt sätt i förväg ange vilka
fördelningsprinciper som bör tillämpas i alla de vitt skiftande fall som kan
tänkas uppkomma och som bör bedömas med hänsyn till teknikens ståndpunkt.
Det är särskilt med tanke härpå som de sakkunniga även föreslår
inrättandet av en nämnd för elstörningsfrågor. Genom dess verksamhet
synes man kunna förvänta att riktlinjer för bedömande av hithörande
spörsmål relativt snabbt skall utkristalliseras och successivt anpassas efter
den fortgående tekniska utvecklingen.
Emellertid torde det vara på sin plats att i detta sammanhang nämna
några exempel på när fråga om kostnadsfördelning med tillämpning av
den sist behandlade regeln kan uppkomma. Om ett blankledningsknippe
teleledningar beröres av en senare utförd högspänningsanläggning med direktjordad
nollpunkt har sistnämnda anläggningsinnehavare haft att vidta
och bekosta nödiga skyddsåtgärder. Det har härvid visat sig bäst att utföra
åtgärderna vid teleanläggningen. Senare uppkommer behov av att på
samma stolplinje upplägga ytterligare ledningar, vilka icke skyddas för
störningar från högspänningsanläggningen genom de redan vidtagna
skyddsåtgärderna. Därest dessa utförts vid högspänningsanläggningen,
hade de däremot erbjudit skydd även för de senare framdragna teleledningarna.
Under sådana förhållanden kan det enligt de sakkunnigas uppfattning
ej anses oskäligt att teleanläggningens innehavare beredes möjlighet
att av högspänningsanläggningens innehavare utfå en del av kostnaderna
för de nytillkommande skyddsåtgärderna. För kostnadsfördelningsfrågan
bör emellertid inte enbart den ekonomiska jämförelsen vara avgörande
utan hänsyn bör tas även till andra omständigheter, t. ex. i vad mån behovet
av de nya teleledningarna var att förutse vid tiden för utförandet av de
ursprungliga skyddsåtgärderna. Bedömningen härvidlag kan föranleda eu
jämkning i ena eller andra riktningen. — Om under samma förhållanden
framdragandet av de nya teleledningarna aktualiserar kablifiering av teleanläggningen,
bör vid fördelning av kostnaderna väl beaktas, att ytterligare
störningsskydd därefter icke torde erfordras, men även att kablifieringen
kan medföra förmåner för teleanläggningens innehavare i form av minskade
underhållskostnader, högre trafikkapacitet o. d. — Vid skälighetsprövningen
bör hänsyn tas även till sådana omständigheter som att de aktuella
störningarna måhända kunnat begränsas genom val av annan sträckning av
den för störning utsatta ledningen. — Som exempel på sådana omständigheter
som bör kunna föranleda att en förhållandevis stor kostnadsandel pålägges
den störande anläggningen må nämnas det fallet, att denna anläggning,
ehuru äldre än den för störningar utsatta anläggningen, efter dennas
tillkomst omlagts till farligare driftsätt. — Med kostnad för skyddsåtgärd
avses kostnad för såväl utförande som underhåll av anordningen. Vid fördelning
av kostnaden torde det i en del fall visa sig skäligt och praktiskt
att låta innehavaren av den anläggning, vid vilken åtgärden vidtagits, inom
ramen för hans bidragsskyldighet i första hand stå för underhåll av skyddsåtgärden.
Som skäl för att bidragsskyldigheten i allmänhet skulle vara maximerad
till tre fjärdedelar av kostnaden har de sakkunniga anfört, att en icke så
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 37
lunda begränsad bidragsskyldighet skulle kunna tänkas leda till att nytillkommande,
för induktion eller annan dylik avståndsverkan utsatta
elektriska anläggningar ur teknisk-ekonomisk synpunkt icke projekterades
med skälig hänsyn till den tidigare utförda högspänningsanläggningen.
Med den föreslagna begränsningen torde dock i det enskilda fallet kunna
nås ett resultat, som överensstämmer med skälighetens krav. I enstaka
undantagsfall kan emellertid billighetsskäl tala för en mer vittgående bidragsskyldighet,
varför möjlighet härtill ej bör vara helt utesluten. Så kan
vara fallet i förhållandet mellan en högspänningsanläggning och en lågspänningsanläggning
med ringa ekonomisk bärkraft, vars tillkomst ur
skilda synpunkter framstår som särskilt önskvärd.
Yttrandena
De sakkunnigas förslag har i yttrandena upptagits till närmare granskning
endast såvitt avser det undantag från huvudregeln, som gäller i fråga
om direktjordad anläggning för högre spänning än 100 kV. I övrigt har
förslaget lämnats utan erinran.
Berörda undantagsstadgande har i sin helhet tillstyrkts av Svea hovrätt,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sveriges
häradshövdingar, landsbygdens elnämnd, svenska järnvägsföreningen,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.
I princip tillstyrkande yttranden, ehuru med vissa anmärkningar mot
stadgandets utformning, har avgivits av justitiekanslersämbetet, hovrätten
för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och svenska elverksföreningen.
Stadgandet har avstyrkts av svenska vattenkraftföreningen och föreningens
särskilda representanter. Representanterna har framhållit, att
rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelsefull
belastning för kraftintresset. Högspänningsanläggningens innehavare
skulle, om förslaget genomföres, icke ha möjlighet att såsom hittills göra
en bärande kalkyl över kostnaderna för sin anläggning. Han måste alltid
räkna med att i framtiden sådana nya elektriska anläggningar kan komma
till utförande, vilka kräver skyddsåtgärder, och att han blir betalningsskyldig
för dessa. Härvid bör uppmärksammas, att det icke blott kan bli
fråga om skydd för sådana lågspännings- och svagströmsledningar, som
f. n. är allmänt nyttjade, utan att även helt nya arter av ledningar eller
elektriska anläggningar kan komma till användning — anläggningar som
är betydligt mer känsliga för induktion än de nuvarande och därför kräver
mer vittgående skyddsåtgärder än de nu brukliga.
Mot vad vattenkraftföreningens representanter sålunda anfört har telestyrelsen
invänt, att på kraftsidan — där man har kännedom om oförutsedda
utgifter för skador eller driftstörningar i följd av åska, brand,
olycksfall etc. — erfarenbeter mycket snart torde kunna samlas, så att
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
storleken av kostnaderna även för åtgärder mot induktion kan förutses.
Tillkomsten av framtida, allt störningskänsligare anläggningar torde icke
behöva befaras, eftersom vetskapen om risk för farliga avståndsverkningar
på telesidan utlöst en verksamhet som tagit sikte på att förbättra olika
teleanordningars förmåga att uthärda överspänningar.
Mot stadgandets utformning har till en början vattenfallsstyrelsen, liksom
i fråga om undantagsregeln angående skyldighet för den direktjordade
högspänningsanläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, anfört
att prioritetsgrundsatsen hör frångås endast i vad gäller skyddsåtgärder,
som är nödvändiga för att hindra fara för liv eller förstörelse av
egendom, men däremot ej beträffande åtgärder mot driftstörningar. Samma
mening har uttalats av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.
Vad angår den föreslagna skälighetsprövningen har hovrätten för Nedre
Norrland anmärkt, att det knappast är tillfredsställande att underlåta varje
antydan om efter vilka grunder prövningen bör företas. Stadgandet blir
härigenom alltför vagt. Det torde ej möta oöverstigliga svårigheter att i
lagtexten införa åtminstone ett eller annat exempel på omständigheter att
beakta vid förevarande prövning.
Den föreslagna maximeringen av bidragsskyldigheten till tre fjärdedelar
av kostnaden har föranlett invändningar från vissa remissinstanser.
Sålunda har svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen och
vattenkraftföreningens representanter påyrkat att bidragsskyldigheten begränsas
till hälften av kostnaden. Vattenkraftföreningens representanter
har motiverat sin ståndpunkt med att förslaget i denna del icke synes
vara ägnat att i tillräcklig grad medföra intresse hos en störd anläggnings
innehavare för kostnadsbesparing vid utförandet av skyddsåtgärder.
Å andra sidan har telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, med instämmande
av justitiekanslersämbetet, uttalat sig mot att lagtexten upptager
någon direkt maximering av bidragsskyldigheten. Därvid har bl. a.
framhållits att verkningarna av en dylik fixerad maximiandel är synnerligen
svåra att förutse, att en begränsning av bidragsskyldigheten föreligger
redan med den föreslagna skälighetsprövningen och att det därför icke
finns risk för att nya svagströmsanläggningar skulle projekteras utan
nödig hänsyn till en tidigare utförd direktjordad högspänningsanläggning.
Hovrätten för Nedre Norrland har slutligen ifrågasatt om ej de föreslagna
stadgandena i förevarande moment bör i sin helhet överarbetas
icke blott formellt utan även materiellt. Hovrätten har därvid yttrat.
Enligt de sakkunnigas förslag göres undantag från huvudregeln i två
fall, det ena när åtgärden är den äldre anläggningen till stadigvarande
gagn och det andra när nämnda anläggning är i särskild grad störande.
Det synes hovrätten icke uteslutet att tänka sig en vidare ram för möjligheterna
att åstadkomma en rimlig fördelning av kostnaden för ifrågavarande
skyddsåtgärder. Sålunda förefaller det icke oskäligt att en äldre,
störande starkströmsanläggning, även om den icke är av sådan beskaffen
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
39
het som förslaget förutsätter, bidrar till kostnaden, t. ex. när den efter den
störda anläggningens tillkomst omlagts till farligare driftsätt. Å andra
sidan synes undantag från huvudregeln också böra kunna ske beträffande
en äldre, störd anläggning, när den är särskilt störningskänslig och därför
kräver skydd utöver vad i vanliga fall skulle ha erfordrats. Med nämnda
utvidgningar av undantagsfallen till nackdel för äldre anläggningar
skulle givetvis följa att, där undantagssituation förelåge å såväl den äldre
som den sist tillkomna anläggningens sida — såsom vid förhållandet
mellan en äldre, kvalificerat farlig högspänningsanläggning och en senare
tillkommen speciellt störningskänslig lågspännings- eller svagströmsanläggning
— man vid kostnadsfördelningen finge ta hänsyn till den senare
anläggningens i och för sig undantagsgrundande förhållanden.
Om vad hovrätten här anfört anses förtjäna beaktande skulle förevarande
moment förslagsvis kunna utformas sålunda, att till huvudregeln
i första punkten anknötes en bestämmelse av innehåll, att nämnda regel
skulle gälla i den mån icke innehavaren av den äldre anläggningen skäligen
borde bidraga till kostnaden med hänsyn till båtnaden av åtgärden, ändrade
driftförhållanden, anläggningens farlighet eller störningskänslighet eller
andra särskilda omständigheter. I anslutning härtill kunde härefter upptagas
den föreslagna maximeringen av ersättningsskyldigheten.
Departementschefen (vid lagrådsremisser
Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lösning av frågan, hur
kostnaderna för skyddsåtgärder bör fördelas mellan innehavare av elektriska
anläggningar, utgår från den uppfattningen att det i allmänhet saknas
anledning överge den i nuvarande 5 § undantagslöst gällande prioritetsgrundsatsen,
enligt vilken innehavaren av en yngre anläggning skall
vidta och helt bekosta åtgärder till skydd för en äldre anläggning. Som
huvudregel gäller därför att kostnaden skall åvila den yngre anläggningens
innehavare. Denna regel modifieras emellertid i sakkunnigförslaget
till en början genom ett stadgande av innehåll att, om åtgärderna medför
båtnad för den äldre anläggningen, dennas innehavare skall bidra till kostnaden
med högst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett sådant
stadgande säges icke utgöra någon egentlig nyhet utan överensstämma med
vad som redan nu tillämpas. Någon erinran mot detta stadgande har icke
heller framkommit under remissbehandlingen.
De sakkunnigas förslag innehåller emellertid även en annan och mer
betydelsefull modifiering av huvudregeln. I fråga om de i störningshänseendc
farligaste anläggningarna — dvs. sådana anläggningar för högre
spänning än 100 kV som drives med direkt jordade transformatornollpunkter
— föreslås sålunda ett stadgande, enligt vilket anläggningens
innehavare må, efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för
nödvändiga åtgärder till skydd för eu senare tillkommen, för honom
känd svagströmsanläggning eller för eu dylik starkströinsanläggning för
en spänning av högst 000 V. Bidragsskyldigheten för den äldre anläggningens
innehavare avser den i förekommande fall, efter avdrag av värdet å
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
båtnaden för den yngre anläggningen, återstående kostnaden och har begränsats
till högst tre fjärdedelar därav, vilken andel får överskridas endast
om synnerliga skäl föranleder därtill. Mot detta stadgande har från visst håll
riktats den principiella invändningen, att innehavaren av den störande högspänningsanläggningen
skulle, om förslaget genomfördes, icke ha möjlighet
att som hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna för anläggningen
utan måste räkna med att bli betalningsskyldig för åtgärder till
skydd för framtida anläggningar. Härvid borde särskilt uppmärksammas
att sådana nya arter av elektriska anläggningar kunde tänkas komma till
utförande, som blir mer störningskänsliga och därför kräver mer vittgående
skyddsåtgärder än de nu brukliga.
Enligt min mening vilar de sakkunnigas förslag, även såvitt gäller undantagsstadgandet
med avseende å direktjordad anläggning för spänning
över 100 kV, på principiellt riktiga grunder — låt vara att stadgandena
icke uttryckligen reglerar även kostnaderna för åtgärder till skydd för
person eller annan egendom än elektrisk anläggning. De skäl, som jag
förut åberopat för att föreslå den i 1 mom. upptagna undantagsregeln,
talar med samma styrka även för att pålägga innehavaren av direktjordad
högspänningsanläggning kostnader för åtgärder mot induktion eller inverkan
av förhöjda markpotentialer i senare tillkomna anläggningar för
svagström eller för starkström å högst 600 V.
Som telestyrelsen anfört torde sådana erfarenheter snart vinnas, att
innehavare av direktjordad högspänningsanläggning kan beräkna kostnaderna
för framtida skyddsåtgärder. Det får framdeles övervägas, huruvida
tillkomsten av helt nya arter störningskänsliga elektriska anläggningar påkallar
en reglering, som avviker från huvudgrunderna i de sakkunnigas
förslag. Någon avgörande betydelse torde därför icke böra tillmätas den
invändningen, att högspänningsanläggningens innehavare skulle, om förslaget
genomfördes, icke kunna göra en bärande kalkyl över kostnaderna
för anläggningen.
Mot utformningen av undantagsstadgandet med avseende å direktjordad
högspänningsanläggning kan väsentligen anmärkas, att lagtexten icke ger
någon ledning för frågan, hur skälighetsprövningen bör utföras. Detta är,
såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, icke tillfredsställande, eftersom
stadgandet härigenom blir alltför vagt. En sådan omarbetning av
sakkunnigförslaget bör därför ske, att det klart framgår, i vilken omfattning
innehavaren av en befintlig högspänningsanläggning skall bekosta
skyddsåtgärder i förhållande till senare utförda anläggningar för låg spänning.
Enligt min mening bör det åligga den, som vidtar erforderliga skyddsåtgärder
vid sin anläggning antingen enligt huvudregeln eller enligt undantagsregeln
i 1 mom. av departementsförslaget, att svara för den härav
föranledda kostnaden. I förstnämnda avseende överensstämmer denna ord
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 41
ning helt med gällande rätt och sakkunnigförslaget. Att innehavaren av
eu redan utförd direktjordad högspänningsanläggning får bekosta sådana
skyddsanordningar, som kommer till stånd för att begränsa induktionseller
markpotentialverkningar i senare tillkomna anläggningar för svagström
eller lågspänd starkström, synes innebära en rimlig avvägning mellan
här motstående intressen och tillika vara en naturlig följd av att han
enligt 1 mom. är pliktig att utföra och underhålla dessa anordningar.
Möjligen kan invändas att högspänningsanläggningens innehavare därmed
också får bekosta anordningar till skydd för svagströmsanläggningar, som
utan bärande skäl förlagts till ett för induktionsverkningarna särskilt utsatt
område. Regeln i 2 mom. första stycket av departementsförslaget —
enligt vilken svagströmsanläggnings innehavare kan under vissa förutsättningar
av rätten åläggas att vidta särskilda åtgärder vid denna anläggning
— torde dock utgöra ett visst korrektiv mot att svagströmsanläggningar
projekteras utan skälig hänsyn till risken för induktion från högspänningsanläggning.
I 2 mom. andra stycket av departementsförslaget har upptagits en kostnadsregel
för det fall, att elektrisk anläggnings innehavare enligt momentets
första stycke vidtagit skyddsåtgärd. Regeln har givits det innehållet,
att den som enligt 1 mom. är skyldig att vidta skyddsåtgärd vid sin anläggning
skall, ändå att skyddsåtgärd på grund av föreskrifterna i 2 mom.
första stycket vidtagits vid annan elektrisk anläggning, gälda nödig kostnad
för åtgärden. Ersättning skall således lämnas endast för viss eller
vissa bestämda åtgärder, om vilka överenskommelse träffats eller vilka
rätten vid tvist ålagt sistnämnda anläggnings innehavare att utföra.
Sådana åtgärder kan bestå t. ex. däri, att sträckningen av befintlig eller
planerad elektrisk ledning ändras, att luftledningar ersättes med jordkabel
eller att överspänningsskydd uppsättes i svagströmsledning. Uppsättande
av överspänningsskydd torde bli den vanligaste åtgärden för att
skydda svagströmsledning mot induktion. Med kostnad för skyddsåtgärd
avses såväl material- som arbetskostnad för uppsättande och underhåll
av skyddsanordningar. Anläggningsinnehavare, som vidtar onödigt omfattande
eller särskilt dyrbara skyddsåtgärder, ehuru andra sådana i och
för sig varit tillräckliga, bör dock själv få vidkännas den härav föranledda
extra kostnaden. Som nödig kostnad bör därför räknas endast utgifter
i samband med att sådana anordningar kommer till stånd, vilka
erfordras för att åstadkomma tillräckligt skydd. Minskade intäkter, som
föranledes av att strömmen måste brytas för att skyddsåtgärder skall
kunna utföras vid anläggningen, torde även anses som nödig kostnad, liksom
också utgifter som föranledes av att anläggningens innehavare nödgas
under tiden köpa ersättningskraft för att kunna fullgöra gjorda leveransåtaganden.
I vissa fall kan skyddsanordning bereda andra fördelar för den elek
-
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
triska anläggning, där den vidtas, än såsom skydd mot inverkan av ström
från annan sådan anläggning. Sålunda medför en jordlina ovanför ledarna
i en högspänningsledning icke blott minskad risk för induktion i svagströmsledningar
utan även förbättrat åskskydd för högspänningsledningen.
Om en telefonledning fraindras såsom jordkabel, kan — utöver skydd
mot induktion — erhållas ökad trafikkapacitet samtidigt som kabeln fordrar
mindre tillsyn än luftledningar. Medför sålunda skyddsåtgärd båtnad
för anläggningen i form av minskning av utgifter för dess underhåll och
drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, bör det skäligen
åligga anläggningens innehavare att i motsvarande mån själv bära kostnaden.
I enlighet härmed har kostnadsregeln avfattats. Därvid har även
beaktats att endast den kostnad, som är motiverad uteslutande ur skyddssynpunkt,
skall ersättas. Med hänsyn härtill saknas enligt min uppfattning
anledning att, såsom de sakkunniga förordat, till viss andel av kostnaden
maximera ersättningsskyldigheten.
Lagrådet (s. 77)
Andra stycket i 2 mom. torde, om första stycket jämkas på sätt nu angivits,
kunna förenklas väsentligt. Med hänsyn vidare till vad som i remissprotokollet
anförts angående omfattningen av ersättningsskyldigheten
torde uttrycket »nödig kostnad» i förslaget böra utbytas mot »skälig ersättning».
Departementschefen (s. 81)
Med anledning av vad lagrådet i övrigt anfört under 5 § föreslår jag, att
i 1 mom. andra stycket anges, hur strömmens spänning skall räknas. Tilllika
förordar jag att omfattningen av den i 2 mom. andra stycket medgivna
rätten till ersättning för skyddsåtgärd anges såsom ersättning för
utgifter vilka varit nödvändiga.
6§.
Gällande rätt
Enligt 6 § gäller f. n. att, om elektrisk anläggning skadats eller dess
drift hindrats genom inverkan av ström från annan sådan anläggning,
sistnämnda anläggnings innehavare är ersättningsskyldig, där han underlåtit
vidtaga föreskrivna skyddsåtgärder eller skadan eller hindret eljest
föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Har
skada eller hinder uppkommit å den anläggning, från vilken strömmen
utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet vid den andra
anläggningens utförande eller skötsel, är denna anläggnings innehavare
pliktig ersätta skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid
båda anläggningarnas utförande eller skötsel, äger rätten med avseende
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
43
å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna felen bestämma till hur
stort belopp skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan.
De sakkunniga
De sakkunniga — enligt vilka anledning ej finns att införa strikt ersättningsansvar
för skada å elektrisk anläggning — har förordat, att ersättningsreglerna
i förevarande paragraf anknytes till underlåtenhet att
vidta de skyddsåtgärder och fullgöra den upplysningsplikt som de föreslagit.
Innebörden av ersättningsreglerna undergår härigenom en viss förskjutning,
eftersom enligt sakkunnigförslaget skyldigheten att vidta skadeförebyggande
åtgärder utsträckes, vilket medför en motsvarande utvidgning
av ersättningsplikten. En dylik utsträckning av ersättningsansvaret har de
sakkunniga funnit ändamålsenlig, då skadeståndets funktion i förevarande
fall icke minst är att trygga att nödiga säkerhetsanordningar finns. Genom
jämkning eller bortfall av ersättningsskyldighet samt överflyttning av
ansvaret i händelse av vållande från den störda anläggningens sida, under
beaktande av bl. a. reglerna i 9 § andra stycket, torde förutsättningar
finnas för en i det enskilda fallet skälig fördelning av slcadeståndsplikten.
Särskild störningskänslighet hos en anläggning till följd av otillfredsställande
teknisk standard har ansetts böra beaktas vid bestämmandet
av skadestånd.
Yttrandena
De sakkunnigas förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Frågan om ersättningsansvaret för skada, som trots vidtagna skyddsåtgärder
kan uppkomma i svagströmsanläggning genom induktion från kraftledning,
har ingående behandlats av telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och svenska
järnvägsföreningen. Enligt dessa remissorgan bör ersättningsbestämmelserna
utformas så, att kraftledningens innehavare blir ersättningsskyldig
oberoende av vållande å hans sida. Enligt järnvägsstyrelsen är det dock
rimligt, att undantag från ersättningsskyldigheten medges i fall, då skadan
föranletts av att svagströmsanläggningens innehavare underlåtit vidta
föreskrivna skyddsåtgärder eller av att eljest förekommit vårdslöshet vid
anläggningens utförande eller skötsel.
De tre remissorganen har anfört bl. a. följande. Mot skada genom
strömmens närverkan finns fullgoda, med stöd av långvarig erfarenhet
utbildade skyddsanordningar. Helt annorlunda förhåller det sig med skador
genom strömmens avståndsverkan och skyddsåtgärder mot dessa.
Man kan nämligen icke genom att vidta rimliga skyddsåtgärder eliminera
risken för att genom strömmens avståndsverkan skador uppstår på svagströmsanläggningar
eller hinder i dessas drift. Sålunda kan skador t. ex.
uppstå vid jordfel i eu högspänningsanläggning med lång urkopplings
-
44 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
tid på grund av fel på brytare eller reläsystem, vilka fel ej kan helt förebyggas
och ej heller behöver vara föranledda av vårdslöshet. Denna risk
måste anses ha ökat i väsentlig grad genom tillkomsten av ledningar, drivna
med direktjordad nollpunkt. Då detta för starkströmssidan förmånliga
driftsätt tolereras etter vidtagande av åtgärder på svagströmssidan t. ex.
i form av inkoppling av överspänningsskydd — sådana kan ej 100- procentigt eliminera riskerna för skador eller driftsolägenheter — förefaller
det ofrånkomligt, att den störande anläggningens innehavare blir
ersättningsskvldig, även om han icke underlåtit vidta föreskrivna skyddsåtgärder
och oaktat annan vårdslöshet vid denna anläggnings utförande eller
skötsel ej förekommit. Utan en regel om sådan ersättningsskyldighet
skulle svagströmsanläggningens innehavare i praktiken få vidkännas huvudparten
av kostnaderna för ifrågavarande skador. Enligt järnvägsstyrelsen
torde icke behöva befaras att en bestämmelse om strikt ansvar för
högspänningsanläggningens innehavare skulle leda till att en svagströmsanläggning
utföres och skötes med mindre aktsamhet, därest den av styrelsen
föreslagna begränsningen i ansvaret vid vårdslöshet å svagströmsanläggningens
sida infördes.
Departementschefen
Enligt 6 § inträder f. n. ersättningsskyldighet för skada å eller hinder
i driften av elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström, endast
om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid den »skadegörande»
anläggningens utförande eller skötsel. Denna anläggnings innehavare
svarar emellertid icke blott för egen och underordnads vårdslöshet
utan även för vårdslöshet av annan, som haft befattning med anläggningen,
och därjämte för sådan ovarsamhet vid anläggningens utförande
eller skötsel, som förekommit innan han tillträdde anläggningen.
Därutöver gäller att underlåtenhet att vidta föreskrivna skyddsåtgärder
räknas anläggningens innehavare till last som sådan vårdslöshet, vilken
medför skyldighet att ersätta skada.
De sakkunniga har icke funnit anledning att överge grundsatsen om
vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel såsom villkor för
anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet för inträffad skada. Telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen — vilka här
representerar svagströmsintressena — har emellertid påyrkat sådan ändring
av reglerna i förevarande paragraf, att en kraftanläggnings innehavare
ålägges strikt ansvar för skada, som trots vidtagna skyddsåtgärder
uppkommer å svagströmsanläggning genom induktion från kraftanläggningen.
Hittills inträffade induktionsskador å svagströmsanläggningar har
huvudsakligen utgjorts av förstörda överspänningsskydd å teleledningar
och avsmälta strömsäkringar i sådana anläggningar. Det årliga värdet
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
45
av skadorna har hittills för televerkets och statens järnvägars vidkommande
tillhopa i genomsnitt understigit 5 000 kronor. I fråga om de
privata järnvägarna föreligger inga uppgifter, men det finns grundad anledning
räkna med att skadorna där varit mycket små.
Vidare torde böra uppmärksammas att frågan om strikt ansvar i förhållandet
mellan starkströms- och svagströmsanläggningar tidigare varit
väckt. I ett år 1938 till lagrådet remitterat förslag (jfr prop. 1938: 137) till
lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§ i 1902 års lag förordade dåvarande
chefen för handelsdepartementet sådan ändring av sistnämnda paragraf,
att densamma skulle bli tillämplig endast i förhållandet mellan starkströmsanläggningar.
Förslaget innebar alltså att skada av elektrisk ström
å svagströmsanläggning skulle ersättas såsom skada å annan egendom,
dvs. den »skadegörande» starkströmsanläggningens innehavare skulle bli
strikt ansvarig för sådan anläggningsskada. Förslaget kritiserades emellertid
av lagrådet som i sitt utlåtande framhöll, att en svagströmsanläggning
vore med hänsyn till sin beskaffenhet och sin särskilda mottaglighet för
skada genom den elektriska strömmens inverkan icke helt jämförlig med
annan egendom, för vilken fara kunde uppkomma genom starkströmsanläggningen,
och att det vore i riktig uppfattning härav som stadgandena i
förevarande paragraf tillkommit. Vidare uttalade lagrådet bl. a., att förslagets
ståndpunkt i viss mån stode i strid med den uppfattning som fått
uttryck i lagens regler om vidtagande av skyddsåtgärder. Lagstiftaren
hade där tydligen utgått från att, då svagströmsanläggning utfördes i närheten
av en redan befintlig starkströmsanläggning, den förra anläggningens
innehavare i regel hade att själv vidta erforderliga anordningar till förebyggande
av skada eller hinder i anläggningens drift genom induktion från
starkströmsanläggningen. I anledning av vad lagrådet sålunda och i övrigt
uttalade upptogs i propositionen icke något ändringsförslag beträffande 6 §.
Vad lagrådet då anförde torde alltjämt äga giltighet, låt vara att det
påtalade motsatsförhållandet mellan det i 1938 års lagrådsremiss upptagna
förslaget till ändring av 6 § och reglerna om vidtagande av skyddsåtgärder
genom nu föreliggande lagförslag såtillvida utjämnats, som skyldigheten
att vidta anordningar mot induktion i svagströmsanläggning här föreslagits
skola åvila innehavaren av en direktjordad kraftanläggning utan
avseende å dess prioritetsställning i förhållande till svagströmsanläggningen.
I förhållandet mellan andra kraftanläggningar — vilka under
ogynnsamma omständigheter också kan orsaka induktionsskador — samt
svagströmsanläggningar är emellertid icke avsett att göra ändring i nuvarande
regler om skyddsåtgärder, varför innehavaren av eu nytillkommande
svagströmsanläggning alltjämt skall svara för skyddet mot induktion
från äldre kraftanläggningar som icke är direktjordade. Ur materiell
synpunkt är det icke motiverat alt göra sådan åtskillnad mellan direktjordade
och andra kraftanläggningar, att strikt ansvar för induktions
-
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
skada å svagströmsanläggning ålägges endast innehavare av direktjordade
anläggningar. Icke heller kan ifrågakomma att i förhållandet mellan icke
direktjordade kraftanläggningar, å ena, samt svagströmsanläggningar, å
andra sidan, föreskriva strikt ansvar allenast för innehavaren av en i
jämförelse med svagströmsanläggningen yngre kraftanläggning. Då således
en regel om strikt ansvar för induktionsskada å svagströmsanläggning
i och för sig borde bli tillämplig å innehavare av varje inducerande
kraftanläggning — även en sådan som är äldre än den ifrågavarande svagströmsanläggningen
— skulle det påtalade motsatsförhållandet alltjämt
förefinnas i viss omfattning. De av lagrådet gjorda anmärkningarna skulle
icke heller i sin helhet förfalla, därest i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag undantag från den strikta ersättningsskyldigheten gjordes för fall,
då skadan föranletts av vårdslöshet vid svagströmsanläggningens utförande
eller skötsel.
Att märka är vidare att skydd mot induktion från kraftanläggningar
redan nu och även framdeles vanligen torde uppsättas vid de för induktionsverkningarna
utsatta anläggningarna, eftersom detta medför lägre kostnader
än om skydd med motsvarande verkan skulle anbringas å kraftanläggningarna.
Underhållet av skyddsanordningar lärer i sådana fall ankomma
på innehavarna av svagströmsanläggningar. Detta talar i viss mån
mot en regel om strikt ansvar för kraftanläggningarnas innehavare.
Driften av starkströmsanläggning innefattar emellertid sådana faromoment
att särskilt stränga krav bör uppställas vid bedömande av huruvida en
sådan anläggning handhafts med tillräcklig aktsamhet. Stor noggrannhet
måste iakttas vid tillsynen av isolatorer och brytorgan samt icke minst
skyddsanordningar. Om sådan materiel hålles i gott skick, torde nämligen
risken för skada genom induktion eller annan inverkan av starkströmmen
avsevärt begränsas. Det är därför synnerligen angeläget, att kontroll av
anläggningsmaterielens funktionsduglighet sker i den omfattning och med
all den noggrannhet som är möjlig. Såsom vårdslöshet vid anläggningens
skötsel bör anses exempelvis underlåtenhet att utöva erforderlig tillsyn
å anläggningen eller dröjsmål med att avhjälpa uppkomna fel. Detta gör
att skillnaden mellan strikt ansvar och ansvarighet grundad på vårdslöshet
i realiteten många gånger icke blir så stor.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig icke kunna
biträda telestyrelsens, järnvägsstyrelsens och svenska järnvägsföreningens
förslag. Jag förordar i stället att de nuvarande bestämmelserna med vissa
jämkningar bibehålies. Jag har därvid beaktat, att under remissbehandlingen
framställts anmärkning mot att i sakkunnigförslaget icke upptagits
nuvarande stadgande om jämkning av ersättningsskyldigheten, då anläggningsskadan
föranletts av vårdslöshet vid båda de ifrågavarande anläggningarnas
utförande eller skötsel. Som vårdslöshet vid en anläggnings utförande
eller skötsel bör framdeles räknas underlåtenhet av anläggning
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958 47
ens innehavare att vidta skyddsåtgärder enligt de nya bestämmelserna i
5 §, i den mån sådan underlåtenhet medverkat till skadans uppkomst.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att särskild störningskänslighet
hos en anläggning till följd av otillfredsställande teknisk standard bör sålunda
beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i förevarande paragraf,
att skadeståndet jämkas till nackdel för anläggningens innehavare.
Därjämte torde det nuvarande uttrycket »hinder» i driften böra, i likhet
med vad som föreslagits beträffande 5 §, utbytas mot »störning». Det må
slutligen anmärkas att, om den föreslagna bestämmelsen i 5 § 2 mom.
andra stycket antages, innehavare av direktjordad högspänningsanläggning
i regel torde bli skyldig att bekosta underhållet av skyddsanordningar
å svagströmsanläggningar och därmed även utbyte av dylika anordningar,
som förstörts genom induktion från högspänningsanläggningen.
9§.
Gällande rätt
Förevarande paragraf innehåller vissa regressbestämmelser.
Till en början lämnas föreskrifter som reglerar hur skadestånd till
utomstående skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska anläggningar,
vilka tillsammans orsakat skadan. Innehavare av dylik anläggning,
som utgivit ersättning för skada orsakad genom inverkan av
en medelst överledning från annan anläggning inkommen ström, äger
därvid att av den andra anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda
utgivit, under förutsättning att överledningen vållats genom vårdslöshet
vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Vidare föreskrives
att, om sådan vårdslöshet förekommit jämväl vid förstnämnda anläggning,
rätten äger, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor
begångna felen, bestämma till hur stort belopp ersättningen skall slutligen
gäldas av vardera sidan. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan till
last, skall båda anläggningarnas innehavare ta del i ersättningens gäldande
som om de gemensamt vållat skadan. I sistnämnda fall är dock
innehavare av telegraf-, telefon- eller annan dylik i och för sig ofarlig anläggning
icke ersättningsskyldig.
Slutligen stadgas att —- om skada som avses i denna lag föranletts av
att någon, efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens
samtycke vidtagit åtgärd som i väsentlig mån ökat faran för
skada genom den elektriska strömmens inverkan — den som vidtagit åtgärden
är gentemot anläggningens innehavare ansvarig för skadan, därest
han insett eller bort inse faran.
De sakkunniga
De sakkunnigas förslag berör endast de tidigare bestämmelserna i paragrafen.
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Under hänvisning till den särskilda risken för skada vid såväl induktion
och annan avståndsverkan som vid överslag eller direkt kontakt
mellan olika ledningar har de sakkunniga funnit, att regressbestämmelserna
bör förenklas på det sätt, att ansvaret i princip oberoende av vållande
pålägges innehavaren av den anläggning, från vilken den skadegörande
strömmen utgått. Denna anläggning framstår också som den i regel särskilt
farliga i jämförelse med den strömmen förmedlande anläggningen.
I detta sammanhang är även att beakta, att man torde vara nödsakad
acceptera toleransregler för inducerade spänningar, som icke helt eliminerar
risken för olycksfall genom induktion. Vid vållande av den strömmen
förmedlande anläggningens innehavare eller personal bör dock regressansvaret
helt eller delvis bortfalla. Med hänsyn härtill och då beteckningen
»överledning» bör ersättas med det tydligare uttrycket »induktion eller
överledning eller på annat ej åsyftat sätt» har de sakkunniga till en början
föreslagit en regel av innehåll att innehavare av elektrisk anläggning, som
nödgats utge ersättning för skada genom inverkan av en medelst induktion
eller överledning eller på annat ej åsyftat sätt från annan anläggning
inkommen elektrisk ström, skall äga att av den senare anläggningens
innehavare söka åter vad han sålunda utgivit, i den mån skadan ej
vållats genom vårdslöshet vid den förra anläggningens utförande eller
skötsel.
Yttrandena
En utförligare sammanfattning finnes i propositionen (s. 55).
De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så
gott som samtliga yttranden.
Svenska vattenkraftföreningen och representanterna för samma förening
har avstyrkt förslaget om införande av strikt regressansvar, under
framhållande av att det är tillfyllest att i princip föreskriva skadeståndsskyldighet
för den inducerande anläggningen, då denna visas ha varit
vållande till skadan.
Departementschefen (vid lagrådsremisser
Har två elektriska anläggningar medverkat till skada för utomstående,
äger f. n. den anläggningsinnehavare, som utgivit ersättning för skadan,
regressrätt mot innehavaren av den andra anläggningen, främst på grund
av att vårdslöshet förekommit vid denna anläggnings utförande eller
skötsel. Har sådan vårdslöshet förekommit i fråga om båda anläggningarna,
bestämmer rätten med hänsyn till felen å ömse sidor hur ersättningen
skall fördelas mellan anläggningarnas innehavare. Om vårdslöshet
icke ligger någondera sidan till last, skall innehavare av starkströmsan
-
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
läggningar gemensamt ta del i ersättningens gäldande, vilket närmast torde
innebära, att ersättningen fördelas lika mellan dem, varemot innehavare
av svagströmsanläggning är för sådant fall befriad från ersättningsskyldighet.
Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättningsskyldigheten fördelas på
följande sätt mellan innehavare av starkströmsanläggningar. Har till följd
av vårdslöshet vid en anläggnings (A) utförande eller skötsel ström genom
induktion, överledning eller på annat ej åsyftat sätt inkommit i annan
anläggning (B) utan att sådan vårdslöshet förekommit vid B:s utförande
eller skötsel, äger innehavaren av B full regressrätt för skadestånd som
han utgivit enligt 4 §. Har vårdslöshet icke förekommit vid någondera
anläggningen, skall innehavaren av A, från vilken ström genom induktion,
influens eller förhöjda markpotentialer inkommit i B och där orsakat
skada för utomstående, återgälda B:s innehavare vad denne nödgats
utge i ersättning för skadan. I den mån sådan skada vållats genom
vårdslöshet vid B:s utförande eller skötsel skall regressansvaret bortfalla.
Har åter skada skett genom inverkan av ström som på annat ej åsyftat
sätt — t. ex. genom kontakt mellan anläggningarnas luftledningar — inkommit
i B utan att därvid vårdslöshet ligger någondera sidan till last,
skall ersättningsansvaret enligt särskild regel delas lika mellan anläggningarnas
innehavare. Den nuvarande föreskriften om jämkning av regressansvaret,
därest skadan vållats genom vårdslöshet vid båda anläggningarnas
utförande eller skötsel, har icke medtagits i sakkunnigförslaget.
Sådan jämkning har nämligen förutsatts skola ske enligt allmänna rättsgrundsatser.
Vad åter angår förhållandet mellan en starkströmsanläggning och en
svagströmsanläggning, vilka gemensamt orsakat skada å person eller annan
egendom än elektrisk anläggning, är att märka att ersättningsansvaret
gentemot tredje man åvilar starkströmsanläggningens innehavare enligt
4 §. Sakkunnigförslaget innehåller blott ett enda stadgande hur skadeståndsansvaret
skall slutligen fördelas mellan anläggningarnas innehavare.
Enligt detta stadgande är svagströmsanläggningens innehavare fri från regressansvar,
därest vårdslöshet icke förekommit vid denna anläggnings utförande
eller skötsel. Kan dylik vårdslöshet däremot tillräknas svagströmsanläggningens
innehavare, torde denne enligt sakkunnigförslaget vara regresspliktig
icke jämlikt uttrycklig bestämmelse utan jämlikt allmänna
rättsgrundsatser. Möjligen skulle den regresspliktiges ansvar härigenom
bli mildrat, eftersom enligt allmänna rättsregler för ersättningsansvar kräves
vållande av anläggningens innehavare eller dennes underordnade. Har
anläggningens innehavare tillträtt anläggningen, sedan denna en tid varit
i bruk, torde han enligt allmänna grundsatser icke alltid kunna göras
ansvarig för därefter inträffad skada, som har sin grund i vårdslöshet
4—loos 58 Bihang till riksdagens vrotokoll 1958. 9 sand. 3 avd. Nr B 2
50 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
vid anläggningens utförande. En sådan konsekvens av förslaget kan icke
gärna ha åsyftats.
Den av de sakkunniga föreslagna regleringen av frågan, hur ersättningsskyldigheten
skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska anläggningar,
som medverkat till skada å person eller annan egendom än
elektrisk anläggning, avviker från gällande rätt i vissa avseenden. Jag
vin särskilt nämna det fall, att ström till följd av induktion övergått
från en starkströmsanläggning till annan sådan anläggning och där
åstadkommit skada som nyss sagts, utan att vårdslöshet förekommit vid
någondera anläggningens utförande eller skötsel. Strikt regressansvar
åvilar då den inducerande anläggningens innehavare såväl enligt de nuvarande
stadgandena som enligt sakkunnigförslaget. Skillnaden är blott
den, att enligt förslaget regressansvar föreligger med avseende å hela det
för skadan utgivna beloppet, varemot enligt 9 § i dess nuvarande lydelse
regressansvaret torde få anses vara begränsat till hälften av det erlagda
skadeståndet. Under den tid, storkraftledningarna drivits direktjordade,
har hittills inga person- eller egendomsskador inträffat till följd av induktion
i annan starkströmsledning. Vad nu sagts om induktion gäller i lika
mån inverkan av influens eller förhöjda markpotentialer. Med hänsyn till
det nu anförda synes det knappast motiverat att f. n. utvidga regressansvaret
på sätt de sakkunniga förordat.
På grund härav talar enligt min mening övervägande skäl för att de nuvarande
stadgandena i 9 § i sak bibehålies. Vissa mindre jämkningar av
desamma synes dock böra ske. Sålunda förefaller lämpligt att i anslutning
till de sakkunnigas förslag utbyta begreppet »överledning» mot uttrycket
»induktion eller överledning eller eljest på ej åsyftat sätt», varigenom torde
tydligare än f. n. utmärkas att stadgandena är tillämpliga i alla fall, då
ström från en elektrisk anläggning vare sig genom avståndsverkan eller
genom närverkan, mot vad som varit avsett, inkommit i en annan sådan
anläggning och där orsakat skada för utomstående. En sådan ändring som
den nu förordade torde även föranleda, att vårdslöshet vid anläggnings utförande
eller skötsel i lagtexten bör anges vara orsak till skadans uppkomst
och alltså icke till »överledningen» av strömmen. I anledning av vad en
remissinstans anfört vill jag framhålla, att vårdslöshet vid anläggnings utförande
ellei skötsel enligt nuvarande lydelse av 9 § även torde innefatta
underlåtenhet av anläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, dock
endast i den mån underlåtenheten varit orsak till inträffad skada.
Lika med de sakkunniga anser jag även, att en anläggnings särskilda
störningskänslighet till följd av icke tillfredsställande teknisk standard bör
liksom beträffande 6 § här beaktas vid bedömandet av huruvida vårdslöshet
förekommit vid en anläggnings utförande eller skötsel.
Lagrådet
Under 6 och 9 §§ har lagrådet bl. a. yttrat (s. 77—78).
51
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Föredragande departementschefen har under 6 § inledningsvis uttalat
sig om det ansvar som må åvila innehavaren av elektrisk anläggning för
vårdslöshet av dem som haft befattning med anläggningen. Lagrådet anser
sig för sin del ej böra taga ståndpunkt till detta uttalande om tolkningen
av gällande lag.
Under 6 § har föredragande departementschefen vidare uttalat att han,
i likhet med de sakkunniga som utarbetat förslag i ämnet, ansåge att särskild
störningskänslighet hos en anläggning till följd av otillfredsställande
teknisk standard borde beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i
paragrafen på det sättet att skadeståndet jämkades till nackdel för anläggningens
innehavare. Uttalandet synes mer generellt än som later sig
förena med lagtexten. Väl torde försummelse i underhållet eller underlåtenhet
att följa givna föreskrifter i fråga om utrustningen böra komma
i betraktande så som nyss nämnts, men däremot synes den omständigheten,
att en äldre i och för sig fullt användbar anläggning ej längre är
tekniskt modern, i allmänhet icke kunna motivera att ersättning för skada
som åsamkas dess innehavare skall jämkas.
Vad nu sagts gäller jämväl ett uttalande under 9 § i remissprotokollet
om verkan av en anläggnings särskilda störningskänslighet.
11 §•
Gällande rätt
I 11 § stadgas f. n. att den som vill fordra skadestånd enligt 4—10 §§
skall anhängiggöra sin talan hos domstol inom två år från den dag, då
skadan timade, vid äventyr att han eljest förlorat sin talan.
De sakkunniga och yttrandena över de sakkunnigas förslag
I de delar propositionen icke härutinnan fullständigt återgives får utskottet
hänvisa till denna (s. 58—60).
De sakkunniga har förordat, att en preskriptionsfrist av samma
längd som den, vilken nu gäller för talan om skadestånd enligt 1902 ars
lag, föreskrives för talan om ersättning för skyddsåtgärder.
De nu aktuella frågorna om skyddsåtgärder mot induktion eller annan
dylik avståndsverkan samt om skada genom sådan inverkan av elektrisk
ström kräver för sitt bedömande i regel speciell teknisk sakkunskap,
vilken vid behov kan tillföras domstol. De sakkunniga har därför funnit,
att en särskild nämnd — förslagsvis kallad statens nämnd för elstörningsfrågor
— bör inrättas för att tillhandagå domstolarna med upplysningar
i de speciella frågorna om induktion eller annan dylik avståndsverkan.
Behovet av sakkunskap i övriga elektrotekniska frågor torde däremot
få anses vara tillgodosett genom den verksamhet som bcdrives av
kommerskollegium och statens elektriska inspektion.
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Preskription sbestämmelsen har berörts endast i två yttranden.
Sålunda har svenska elverksföreningen anfört, att den icke har något
att erinra mot den föreslagna kompletteringen av nuvarande bestämmelse,
under bibehållande av preskriptionstiden två år. Svea hovrätt har emellertid
riktat kritik mot preskriptionstidens längd, såvitt gäller regressanspråk.
Hovrätten har påpekat den ogynnsamma ställning, vari en
elektrisk anläggnings innehavare råkar, om han omedelbart före preskriptionstidens
utgång utsätts för ersättningskrav från tredje man. I sådant
fall kan nämligen anläggningsinnehavaren bli avskuren från möjligheten
till regresstalan enligt 9 §. Skäl föreligger att jämka preskriptionsbestämmelsen
för att förhindra sådan verkan.
Inrättandet av en statens nämnd för elstörningsfrågor har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, landsbygdens elnämnd,
svenska järnvägsföreningen och svenska vattenkraftföreningen.
Enligt telestyrelsen, som ställt sig synnerligen tveksam till behovet av
den föreslagna nämnden, bör åtminstone tillsvidare anstå med inrättandet
av denna. Mellan telestyrelsen eller järnvägsstyrelsen, å ena, samt vattenfallsstyrelsen,
å andra sidan, har elstörningsfrågorna hittills kunnat avgöras
genom överenskommelse i varje särskilt fall. I allmänhet har så
vant förhållandet även då det gällt mellanhavanden med enskilda kraftföretag.
Det är därför möjligt, att alla hithörande frågor kan lösas genom
överenskommelser.
Inrättandet av den föreslagna nämnden har avstyrkts av statskontoret,
kommerskollegium, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund,
vilka funnit det angeläget att söka undvika en utvidgning av
den statliga verksamheten.
Departementschefen (vid lagrådsremissen bl.a.)
Vad angår den av de sakkunniga föreslagna nämnden för elstörningsfragor
vill jag framhålla, att det givetvis är av största betydelse,
att domstolarna i mål, som gäller skyddsåtgärder eller skadestånd i anledning
av induktion eller annan inverkan av elektrisk ström, får tillgång
till yttranden av dem som besitter särskild teknisk sakkunskap. Fördenskull
synes dock icke nödvändigt att låta inrätta en särskild nämnd. Erforderlig
sakkunskap bör kunna tillhandahållas, förutom av kommerskollegium
och statens elektriska inspektion, av landets universitet och högskolor.
I mål t. ex. mellan kraftföretag i enskild ägo samt järnvägsstyrelsen
synes även kunna anlitas experter från vattenfallsstyrelsen och telestyrelsen.
Mot inrättandet av en särskild nämnd talar även det förhållandet,
att tvister i berörda frågor kan förväntas endast sällan bli hänskjutna
till rättslig prövning. Av dessa skäl har jag ansett mig icke höra förorda,
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S
53
att den föreslagna nämnden kominer till stånd. Naturligtvis står det berörda
intressenter fritt att själva skapa en organisation, som kan på ett
tidigt stadium tillhandagå parterna med råd och upplysningar i hithörande
frågor.
Lagrådet (s. 78—79)
Enligt It § i dess nuvarande lydelse skall den som vill fordra skadestånd
enligt 4—10 §§ väcka talan hos domstol inom två år från den dag skadan
timade; försummas det har han förlorat sin talan.
Det remitterade förslaget har upptagit vissa kompletterande föreskrifter
till den nuvarande huvudregeln. Till en början föreslås den särbestämmelsen
beträffande ersättningstalan enligt 5 § 2 inom., alt sådan talan skall
väckas inom två år från det skyddsåtgärd som där avses blev utförd. Vidare
föreslås en helt ny preskriptionsregel, såvitt avser regressanspråk, i följd
varav den tvååriga preskriptionsregeln skulle åsyfta allenast primär talan
om skadestånd mot ägare eller innehavare av elektrisk anläggning. Den
nya regeln innehåller att, om den mot vilken anspråk på skadestånd gjorts
gällande vill mot annan föra talan enligt 9 eller 10 §, sådan talan skall
väckas inom ett år från det skadeståndet blev guldet eller, om han genom
dom förpliktats gälda skadestånd, från det domen vann laga kraft mot
honom. Slutligen föreslås den undantagsbestämmelsen att, där på grund
av samma händelse ömsesidiga skadeståndsanspråk föreligga, det ena anspråket
må, utan hinder av att talan förlorats på grund av att föreskriven
tid därför försuttits, kvittas mot det andra.
Det kan enligt lagrådets mening vara föremål för någon tvekan, huruvida
It § i gällande lag skall anses omfatta regresstalan enligt 9 § (jfr 12 §).
Lagrådet anser emellertid, att det bör klargöras att sådan regresstalan
faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Något större praktiskt
behov av en kort preskriptionstid för dylik regresstalan synes ej -— lika
litet som i det fall varom i 12 § sägs — föreligga, helst som det oftast torde
vara fråga om regress mellan anläggningar som stå i kontraktsförhållande
med varandra. Ej heller torde det krav på ersättning, som kan framställas
med stöd av 5 § 2 mom. andra stycket i det remitterade förslaget, behöva
underkastas någon dylik preskription. Lagrådet förordar därför, att i 11 §
upptages eu preskriptionsregel endast för de fall då den som lider skada
vill föra talan om ersättning. Regeln torde kunna innehålla, alt talan mot
ägare eller innehavare av anläggning om skadestånd enligt 4 eller 6§ skall
väckas inom två år från det skadan timade vid äventyr att, om det försummas,
rätt till talan är förlorad.
Departementschefen förklarar sig ämna beakta vad lagrådet ovan anfört
(s. 81).
54 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
14 §.
Departementschefen
Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.
Jag föreslår emellertid, att i paragrafen vidtas vissa redaktionella ändringar
med anledning av att lagen om försäkring för olycksfall i arbete
upphävts genom lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.
16 §.
Departementschefen (vid lagrådsremisser
Såsom jag anfört inledningsvis under 5 § har i sakkunnigförslaget
bland bestämmelserna om skyddsåtgärder upptagits en hänvisning till
blivande lagstiftning om åtgärder till förebyggande av radiostörningar.
Störning å radioanläggning — inklusive televisionsanläggning — är visserligen
ett typiskt exempel på inverkan genom induktion från starkströmsanläggning,
men på grund av radiostörningarnas speciella karaktär
har de därmed sammanhängande problemen icke varit föremål för de sakkunnigas
överväganden. Inom telestyrelsen utredes emellertid frågan om
åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat, vilken
utredning är i det närmaste avslutad. Utredningen lärer resultera i ett
förslag till särskild lag, innefattande bestämmelser icke blott om skyddsåtgärder
mot sådana störningar utan även om fördelning av kostnader,
som föranledes av dylika åtgärder. Då det kan förväntas att dessa spörsmål
erhåller en särskild reglering, torde i 1902 års lag, lämpligen som ett
nytt andra stycke i förevarande paragraf, böra intagas en hänvisning till
speciallagstiftning i ämnet.
Lagrådet (s. 79)
16 §.
Under denna paragraf föreslås en bestämmelse, som angiver att beträffande
åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt stadgas. Det är ej närmare utrett i vad mån
gällande lag innebär skydd mot radiostörningar från elektrisk anläggning
(jfr prop. 137/1938 s. 51 f). Vidare är oklart, huruvida den föreslagna
bestämmelsen skall ha någon betydelse innan åsyftad lagstiftning om radiostörningar
kommit till stånd. Lagrådet hemställer vid sådant förhållande,
att bestämmelsen får utgå i avbidan på den särskilda lagstiftning som därmed
åsyftas.
Departementschefen (s. 81—82)
Lagrådet har hemställt, att den särskilda bestämmelse, som i det remitterade
förslaget upptagits såsom ett andra stycke i 16 § och som anger
att beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagnings
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
55
apparat gäller vad därom särskilt stadgas, får utgå i avbidan på den särskilda
lagstiftning som därmed åsyftas. Huruvida s. k. radiostörningar
kan anses reglerade i 1902 års lag synes icke ha uppmärksammats tidigare
än i samband med ett till lagrådet år 1938 remitterat förslag (prop. 1938:
137) till lag angående ändrad lydelse av bl. a. 6 § i lagen. Föredragande
departementschefen uttalade (anf. prop. s. 52), att han fann det uteslutet
att, såsom från visst håll ifrågasatts, den föreslagna lagändringen skulle
indirekt föranleda att ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag blev tillämpliga
å radiostörningar. De sakkunniga liksom remissinstanserna i förevarande
lagstiftningsärende synes även ha utgått från att sådana störningar
icke regleras av denna lag. Vad nu anförts utgör enligt min mening tillräckliga
skäl för den ståndpunkten, att gällande lag icke innebär skydd
mot radiostörningar från elektrisk anläggning. Åtgärder mot dylika störningar
är därför tillsvidare oreglerade i avbidan på den emotsedda särskilda
lagstiftningen i ämnet. Detta synes böra komma till uttryck i 1902
års lag. Jag förordar därför, att den föreslagna hänvisningen beträffande
radiostörningar bibehålies. Då hänvisningen synes ha ringa samband med
den nuvarande bestämmelsen i 16 §, föreslår jag att den i stället upptas
i en ny paragraf, betecknad 17 §.
Bestämmelser om nya lagens ikraftträdande
De sakkunniga och yttrandena över de sakkunnigas förslag
En utförligare redogörelse återfinnes i propositionen (s. 62—64).
De nya stadgandena skall i regel icke äga tillämpning i fråga om anläggningar,
för vilka gäller koncession som meddelats före lagens ikraftträdande.
De ifrågasatta ändringarna i 1902 års lag skulle nämligen, om
de genomfördes utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning
för innehavare av sådana äldre anläggningar som ger upphov till risker
för störningar vid andra anläggningar. Synnerliga skäl bör krävas för att
ge den nya lagen generellt tillbakaverkande kraft och sådana skäl föreligger
icke. En dylik undantagsställning till förmån för äldre anläggningar
är dock motiverad endast så länge den vid de nya bestämmelsernas införande
gällande koncessionen är i kraft, varför anläggningen bör bli underkastad
de nya stadgandena i samband med att ny koncession meddelades.
De nya reglerna föreslås dock bli tillämpliga i fråga om sådana äldre
anläggningar, för vilka koncessionerna förbundits med villkor om skyldighet
för anläggningarnas innehavare att i fråga, varom förmäles i
lagen, underkasta sig ny lagstiftning eller Kungl. Maj :ts avgörande eller
vid vilka eller koncessionens meddelande övergång skett till driftsätt,
som medför större risk för skada eller hinder än tidigare driftsätt.
56
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
De föreslagna övergångsbestämmelserna har i allmänhet lämnats utan
erinran av remissinstanserna.
Enligt svenska vattenkraftföreningen bör för de nya bestämmelsernas
tillämplighet fordras att det är uppenbart, att det ändrade driftsättet medför
större risk för skada eller hinder än det driftsätt som förutsattes vid
koncessionens meddelande.
Representanterna för svenska vattenkraftföreningen har avstyrkt förslaget
att de nya bestämmelserna skall tillämpas på äldre anläggningar,
vid vilka övergång skett till farligare driftsätt, enär det ofta torde vara
omöjligt eller i vart fall förenat med stora svårigheter att fastställa vilket
driftsätt som förutsattes vid koncessionens meddelande.
En allmän tidsbestämd övergångsbestämmelse har förordats av föreningen
Sveriges häradshövdingar och svenska elverksföreningen. Häradshövdingeföreningen
har, efter återgivande av övergångsstadgandet, härvid
anfört följande.
Stadgandet har motiverats med att ändringarna skulle, därest de genomfördes
utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning för innehavare
av sådana äldre anläggningar, som ge upphov till risker för störningar
vid andra anläggningar. Detta är visserligen riktigt, men försämringen
torde bli av större ekonomisk betydelse endast i fråga om regeln
om skyldighet för anläggningar för mycket hög spänning att deltaga i
kostnaderna för nödiga skyddsåtgärder med avseende å senare tillkomna
anläggningar för svagström eller för starkström med en högsta spänning
av 600 volt. De berörda högspänningsanläggningarna medföra emellertid
stora risker för störningar och skador med därav följande hinder mot lokalisering
av andra elektriska anläggningar till vidsträckta räjonger av
landet. De rättssubjekt, som innehava högspänningsanläggningarna, vinna
stora fördelar genom att driva dem på det farliga sättet. Verksamheten är
också av sådan art, att ingripanden från samhällets sida sedan länge
ansetts nödiga och att ändrade bestämmelser icke gärna kunna framstå såsom
oväntade. Det synes därför motiverat att de utan nämnd inskränkning
bliva underkastade de nya reglerna. Den försämrade räntabiliteten
för högspänningsanläggningarna, som härav må följa, torde på längre
sikt kunna elimineras genom höjda taxor för strömleveranserna. Dessa
komma att så småningom drabba samtliga konsumenter av elström. Alternativet
är emellertid väsentligt ökade driftkostnader vid nya anläggningar
inom störningsräjongerna, i vissa fall kanske så stora kostnader, att nya
anläggningar icke kunna förläggas dit.
Departementschefen
De nya reglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1959. Vid valet
av tidpunkt för ikraftträdandet har beaktats att de nya reglerna torde
medföra behov av vissa ändringar i kungörelsen den 15 november 1957
om elektriska starkströmsanläggningar. Därjämte är det min avsikt att
senare framlägga förslag till en särskild svagströmskungörelse, vartill ett
utkast framlagts av kommerskollegium. Dessa administrativa bestämmelser
torde böra genomföras samtidigt som nya lagen.
57
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Självfallet bör de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ vinna tillämpning
i förhållandet mellan berörda anläggningar, så snart koncession å
den direktjordade högspänningsanläggningen meddelats efter nya lagens
ikraftträdande. Med avseende å sådan högspänningsanläggning, för vilken
koncession dessförinnan meddelats, skall enligt de sakkunniga nya lagen
däremot gälla endast under vissa uttryckligen angivna förutsättningar.
En sådan förutsättning är, att i koncessionen intagits förbehåll om
skyldighet för anläggningens innehavare att i fråga, varom i nämnda paragrafer
förmäles, underkasta sig ny lagstiftning. Härmed har de sakkunniga
tydligen åsyftat det i kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar
och motsvarande äldre författningar intagna stadgandet, till vilket hänvisas
i koncessionerna, nämligen att innehavare av elektrisk anläggning
skall iaktta ändrade bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft.
Ett förbehåll med denna innebörd kan dock ej gärna åberopas för tilllämpning
av sådana nya regler som här avses. I 13 kap. 1 § i nämnda
kungörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1958, har emellertid innehavare
av elektrisk starkströmsanläggning ålagts att ställa sig till efterrättelse
ändrade bestämmelser till motverkande av induktion från anläggningen.
Med avseende å direktjordad högspänningsanläggning, som koncessionerats
efter denna dag, kan sålunda nya lagen tillämpas med stöd
av nämnda bestämmelse.
De sakkunniga har vidare föreslagit, att nya lagen blir tillämplig, såvida
i koncessionen förbehåll gjorts därom, att anläggningens innehavare
skall underkasta sig Kungl. Maj :ts avgörande i fråga, varom förmäles i
lagen. Det må till en början nämnas att koncession tidigare meddelats
för ett mindre antal direktjordade högspänningsanläggningar utan att
något motsvarande förbehåll skett. Fr. o. m. år 1951 har emellertid i koncessionerna
intagits föreskrifter, som i det övervägande antalet fall fått
det innehållet, att tvister om vidtagande och bekostande av skyddsåtgärder
samt om ersättning för skada i anledning av induktion skall underställas
Kungl. Maj :ts avgörande, i den mån dessa frågor ej är reglerade
genom ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag. Dylika förbehåll har meddelats
för att möjliggöra tillämpning av nya lagregler av det slag som nu är
i fråga. Med hänsyn till den utformning, som föreskrifterna erhållit, torde
det emellertid vara i allt fall underkastat tvivel, i vad mån föreskrifterna
verkligen möjliggör tillämpning av de nya reglerna å förut koncessionerade,
direktjordade högspänningsanläggningar. 1902 års lag torde nämligen
även med nuvarande avfattning reglera hithörande frågor.
Nya lagen bör enligt de sakkunniga också vinna tillämpning å sådan
äldre högspänningsanläggning, vilken drives på sätt som medför större
risk för skada än det driftsätt som förutsattes vid koncessionens meddelande.
Härmed har åsyftats det tämligen vanliga fallet, alt en högspänningsanläggning,
efter alt ha varit i bruk en tid, blivit direkt jordad ■
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
något som otvivelaktigt ökar faran för skada genom induktion. Vid det
förnyade drifttillstånd, som till följd av driftomläggningen meddelats, har
emellertid icke uppställts några särskilda villkor angående utförande av
skyddsåtgärder eller reglering av framtida skador. Det är därför tveksamt,
om anläggningens innehavare på här åberopad grund kan anses
skyldig att underkasta sig nya regler.
För att bedöma i vad mån de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ bör
tillämpas på äldre direktjordad högspänningsanläggning torde böra något
beröras koncessionens rättsliga natur. Enligt min mening innebär koncession
å elektrisk starkströmsledning, att ledningens innehavare tillförsäkrats
rätt att under löpande koncessionstid driva den anläggning, vari
ledningen ingår, utan att behöva riskera att nya förpliktelser ålägges honom
i de avseenden, som vid koncessionens meddelande varit föremål för
bedömande. I överensstämmelse härmed har också tidigare genomförda
bestämmelser om reglering av pris på elektrisk ström och om skyldighet
att leverera eller transitera ström ansetts kunna tillämpas med avseende
å redan befintliga anläggningar endast om härför funnits stöd i förbehåll
som intagits i koncessionen. Här må nu uppmärksammas att i koncessionen
uttryckligen lämnas tillstånd att utföra och under viss tid begagna
elektrisk ledning med iakttagande av gällande föreskrifter rörande elektriska
anläggningar. Detta torde närmast vara att anse, icke som ett koncessionsförbehåll
i egentlig mening utan som en erinran om att koncessionshavaren
skall följa de bestämmelser, som redan på grund av lag eller
annan författning gäller bl. a. i fråga om skyldigheten att utföra och bekosta
skyddsåtgärder i förhållande till annan anläggning. Men även om koncessionens
innehåll i denna del skulle vara att uppfatta som ett koncessionsvillkor,
lärer detta — så allmänt som det utformats — dock ej rätt
gärna kunna innebära, att anläggningens innehavare tillförsäkrats en
okränkbar rätt alt under så lång tid som 40 år, för vilken koncession ofta
förklaras vai a gällande, få ha anläggningen utförd på sätt som sedermera
bedöms vara otillräckligt ur säkerhetssynpunkt. Det förhållandet, att koncession
meddelats före nya lagens ikraftträdande utan förbehåll om iakttagande
av ändrad lagstiftning, finner jag därför icke utgöra hinder för
att på anläggningen tillämpa de föreslagna bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§.
Frågan om dessa bestämmelser skall tillämpas med avseende å en redan
befintlig direktjordad högspänningsanläggning torde i stället böra bedömas
enligt allmänna grundsatser. Härvid måste avgöras om hänsynen till anläggningsinnehavarens
intressen kräver, att de nya bestämmelserna icke
göres tillämpliga på anläggningen. De nuvarande lagreglerna om skyddsåtgärder
i förhållandet mellan elektriska anläggningar tillkom för mer än
50 år sedan. Med hänsyn till dåtida förhållanden, då någon risk för skada
genom avståndsverkan av elektrisk ström icke ansågs föreligga, torde berörda
regler, vilka helt utformats efter prioritetsgrundsatsen, få anses ha
59
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
innefattat en skälig avvägning av anläggningsinnehavarnas inbördes skyldigheter.
Utvecklingen inom starkströmstekniken har emellertid lett till
att anläggningar för mycket höga spänningar numera tagits i bruk, anläggningar
som av tekniska och ekonomiska skäl drivs direktj ordade och
som därför även på stort avstånd medför betydande risk för skada. Förhållandena
nu är därför helt annorlunda än de var vid lagens tillkomst
och påkallar i viss omfattning en annan avvägning av anläggningsinnehavarnas
inbördes skyldigheter. Enligt min mening kan ur de synpunkter,
som nu anförts, tillämpning av de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ å
redan lconcessionerad, direktjordad högspänningsanläggning icke gärna anses
innebära ett åsidosättande av några innehavarens berättigade anspråk.
Bestämmelserna avses dock skola tillämpas endast i fråga om sådana
förhållanden som aktualiseras efter nya lagens genomförande. Av allmänna
rättsgrundsatser följer nämligen att de nya reglerna icke vinner
tillämpning i fråga om skada, som inträffar före lagens ikraftträdande, liksom
ej heller beträffande skyddsåtgärd som dessförinnan vidtagits. Någon
uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej erfordras. Risken för att någon,
som under den närmaste tiden utför elektrisk anläggning för låg spänning,
underlåter att vidta skyddsåtgärd i avvaktan på att nya lagen träder
i kraft torde få anses ringa.
Utskottet
Den snabba utveckling som ägt rum inom den elektriska teknikens
område sedan tillkomsten av 1902 års lag om elektriska anläggningar,
vilken i väsentliga delar är oförändrad, har som departementschefen framhållit
gjort det angeläget att lagen reformeras. I propositionen föreslås
emellertid blott en partiell reform, grundad på ett av induktionsstornmgssakkunniga
i november 1956 avgivet betänkande, huvudsakligen för att
åstadkomma modernare regler angående skyldigheten att vidta erforderliga
skyddsåtgärder till förekommande av skador genom avståndsverkan
från direktjordade högspänningsanläggningar. Beträffande behovet av en
reform i övrigt har departementschefen uttalat, att den tekniska utvecklingen
talar för att en fullständig överarbetning av lagens samtliga bestämmelser
kommer till stånd och att han kommer att ägna frågan särskild
uppmärksamhet men att han icke nu är beredd att taga slutlig ståndpunkt
därtill.
Utskottet vill för sin del, med instämmande i vad som anföres i motionen
I; 15 42 om behovet av en snar omarbetning av 1902 års lag, understryka
det angelägna i att eu sådan överarbetning kommer till stånd. Även om
lagen icke hittills i någon större utsträckning föranlett tvister som bringats
inför domstols prövning, är det likväl uppenbart, att den även efter den
föreslagna partiella reformen icke tillfredsställer nuvarande behov av lag
-
60 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S
stiftning på detta viktiga område. Med tanke på den snabba ökningen av
elkraftförbrukningen samt av behovet att överföra stora energieffekter över
allt längre avstånd med stegrade risker för skador å person och egendom
bor enligt utskottets mening en överarbetning av hela lagen snarast påbörjas.
Den oklarhet, som råder om vad som menas med elektrisk anläggning,
bär ej genom propositionen bringats ur världen. Som framgår av propositionen
rader i denna fråga högst delade meningar, och departementschefen
har förklarat, att vad som skall förstås med förbrukningsanläggning får
överlämnas åt rättstillämpningen att besvara i avbidan på den allmänna
översynen av lagen. Det är sålunda ovisst om till förbrukningsanläggning
i den mening, vari uttrycket förekommer i propositionens förslag till
ändrad lydelse av 4 §, är att hänföra sådana lösa förbrukningsapparater
som t. ex. lampor och radioapparater, vilket synes vara departementschefens
åsikt, eller om, som lagrådets majoritet synes anse, anslutningen
av dylika apparater blott är ett sätt att använda anläggningen. Denna skillnad
är ingalunda betydelselös utan skulle under vissa förhållanden kunna
leda till helt olika utgång i exempelvis ett mål om personskada, beroende
på vilken uppfattning domstolen ansluter sig till. Uttrycket anläggningförefaller
även kunna ha olika innebörd i skilda paragrafer i lagen. Det
ar därför möjligt att vad som enligt 4 § skall betraktas som en gemensam
anläggning, enligt 5 och 6 §§, därest anläggningen utförts i etapper, skall
anses utgöra flera självständiga anläggningar. Ej heller är det, som nedan
närmare kommer att utvecklas, säkert att den i propositionen under 4 §
givna definitionen på en förbrukningsanläggning såsom en vanligen fastighetsägaren
tillhörig ledning, över vilken strömleverantören icke utövar bestämmanderätten,
är tillämplig i det fall att fastighetsägaren och distributören
är samma person.
I 4 § tredje stycket brukas uttrycket inhägnad gård, utan att propositionen
föreslår någon ändring, för att beteckna område, inom vilket undantag
från huvudregeln om strikt skadeståndsansvar skall gälla i fråga om
skada från lågspänningsanläggning. Nämnda uttryck är emellertid mycket
obestämt, som bl. a. framgår av ett nyligen i högsta domstolen avgjort mål
(NJA 19o6 s. 229). Detta avgörande tyder visserligen på att för undantagsregelns
tillämplighet ställes jämförelsevis höga krav på avstängningsanordningens
effektivitet, men även denna tolkning av uttrycket inhägnad
gård ger givetvis utrymme åt vitt skilda meningar för undantagsregelns
giltighet i olika praktiskt förekommande fall. Utskottet vill därför uttala
som sin uppfattning, att lagtexten även i detta hänseende är i behov av en
översyn så att den får en mera klargörande lvdelse.
När det gäller fördelning av skadestånd vid vållande från den skadades
egen sida kan bl. a. med hänsyn till utgången i ett par av högsta domstolen
avgjorda mål (NJA 1944 s. 646 och 1948 s. 182) ifrågasättas, om 1902 års
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
61
lag i sin nuvarande utformning medger en fullt tillfredsställande ordning.
I anslutning till 1948 års dom lämnade justitierådet Karlgren en utförlig
analys av skadeståndsreglerna i 1902 års lag, vari han förklarade, att den
princip, som enligt praxis gäller vid tillämpning av lagen — intet skadestånd
vid grovt medvållande och full ersättning då den skadades eget
vållande varit måttligt — måste anses otillfredsställande, men att han icke
ville förorda ett frångående av dittillsvarande fasta rättstillämpning i dylika
fall, helst som det funnes anledning förvänta att frågan i en eventuell ny
lagstiftning på området skulle bli föremål för vederbörligt övervägande.
— Ehuru hithörande stadganden i 1902 års lag icke direkt beröres i propositionen,
synes de skadeståndsrättsliga konsekvenserna av bestämmelserna
i 1902 års lag kunna anföras som ett ytterligare motiv att överse lagen.
Gällande och föreslagna regler ger föga klarhet om när en elektrisk anläggning
skall anses ha blivit utförd tidigare än annan anläggning eller
när eu redan befintlig anläggning genom ändring i anläggningens utförande
skall anses ha mist sin prioritetsställning i förhållande till annan anläggning.
Även om det naturligtvis såsom hittills kan överlämnas åt rättstillämpningen
att bedöma hithörande och liknande frågor, anser utskottet
spörsmålen intaga en så central plats i lagen, att lagstiftaren bör ge någon
vägledning, hur olika praktiskt viktiga problem bör lösas, genom en mera
klargörande utformning av bestämmelserna.
Beträffande de allmänna principer, för vilka propositionen eljest ger
uttryck, vill utskottet uttala sin fulla anslutning till departementschefens
uppfattning, att det är skäligt att prioritetsgrundsatsen modifieras till nackdel
för innehavare av högspänningsanläggning, som genom att driva anläggningen
med direktjordad nollpunkt ernår stor ekonomisk och teknisk
fördel till olägenhet för annan elektrisk anläggning. Det synes utskottet
vara ett naturligt betraktelsesätt att innehavaren av den särskilt farlica
o
anläggningen ålägges att vidta och bekosta behövliga skyddsåtgärder mot
sådan skada.
Utskottet övergår härefter till att behandla de olika förekommande frågorna
i den ordning de paragrafvis upptagits i propositionen.
Vad till en början gäller föreslagen ändring av 4 § innebär denna eu
annan och klarare begränsning av det undantag som nu gäller från huvudregeln
om att st arks t römsan läggning, vilken har egen generator eller transformator,
ansvarar oberoende av innehavarens vållande för skada som
orsakats tredje man genom inverkan av ström från anläggningen. Det
nuvarande undantaget är nämligen så avgränsat, att det i alltför hög grad
är avhängigt av den yttre utformningen av en husinstallation vid vilken
skada uppkommit, huruvida den skadelidandes rätt til! ersättning är
grundad på allmänna skadeståndsregler om vållande eller reglerna om
strikt ansvar i 1902 års lag. Det räcker ju f. n. att blott eu obetydlig del
av eu elektrisk ledning tillhörande lågspänningsanläggningen når utanför
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
byggnad och icke befinner sig inom inhägnad gård eller under jordytan
för att huvudregeln skall gälla. Genom propositionen, som här överensstämmer
med de sakkunnigas förslag, erhålles en klarare regel, i det ansvarsbegränsningen
anknytes till det faktum att skadan uppkommer inom
byggnad eller inhägnad gård. Härigenom har området för de fall då strikt
ansvar föreligger för distributören på ett sätt begränsats. Samtidigt föreslås
emellertid också en mycket viktig utvidgning, såtillvida som undantagsregelns
tillämplighet icke vidare skall bero av om förbrukningsanläggningen
i och för sig utgör en lågspänningsanläggning utan i stället skall
betingas av att den spänning, som tillföres anläggningen, ej överstiger den
för en lågspänningsanläggning högsta tillåtna, 250 volt till jord. Genom
denna utvidgning undgår man det otillfredsställande förhållandet, att den,
som inomhus lider skada på grund av att den distribuerade strömmen,
t. ex. genom induktion från en annan anläggning, tillföres husinstallationen
med för hög spänning, blir nödsakad att åberopa allmänna skadeståndsregler
om vållande från den inducerande anläggningens sida, vilket i de
flesta fall torde vara svårt att styrka. Även då strömmen inkommit i förbrukningsanläggningen
på annat ej åsyftat sätt, exempelvis genom överslag
eller direkt kontakt mellan olika ledningar eller genom inverkan av
elektrolytisk korrosion, skall enligt förslaget samma ersättningsregel gälla.
Mot vad sålunda föreslagits i denna del har utskottet intet att erinra.
För att frånskilja inomhusskada vid distributionsanläggning har i lagtexten
införts termen förbrukningsanläggning, samtidigt som departementschefen
i sin motivering förklarat att därmed avses sådana, vanligen
fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka strömleverantören
icke utövar bestämmanderätten — alltså i regel ledningar mellan mätare
och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater.
Bortsett från att tre ledamöter i lagrådet anfört betänkligheter
mot denna bestämning, vilka dock ej föranlett dem att föreslå någon annan
regel och som närmast synes ha avseende på var förbrukningsanläggningens
slutpunkt är belägen, vill utskottet för sin del påpeka, att bestämningen
knappast är helt godtagbar, såvitt gäller anläggningens begynnelsepunkt.
Det är ju intet ovanligt fall att distributören även är ägare av den byggnad
där strömmen förbrukas (ex. större företag med eget elektricitetsverk),
varvid distributören har bestämmanderätten ända till förbrukningspunkten.
Det synes därför utskottet som om det rent tekniska utförandet här bör
tillmätas avgörande betydelse, så att förbrukningsanläggningen i allmänhet
— oavsett vem som har bestämmanderätten — skall anses börja vid mätare
eller dylikt.
I propositionen har i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag från
huvudregeln om strikt ansvar icke såsom enligt gällande lydelse undantagits
skada av ström från anläggning under jordytan. De motiv
som påkallat ändringen framgår dock ej av vare sig de sakkunnigas be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
63
tänkande eller departementschefens uttalande. I regel torde, när skada
inträffar vid underjordisk anläggning för lågspänning, detta antingen ske
inom byggnad eller vad som får anses därmed likställt, t. ex. källarvåning,
tunnelbana, berggarage, luftskyddsrum, underjordisk bekvämlighetsinrättning
o. s. v., då undantagsregeln om att ansvar endast kan utkrävas på
grund av vållande gäller, eller också äga rum i samband med arbete å
anläggningen, varvid bestämmelsen i 14 § vanligen blir tillämplig, vilken
föreskriver att då olycksfall drabbar i anläggningens tjänst anställd arbetare
ersättning utgår enligt yrkesskadeförsäkringslagen. För den händelse
att skada i något fall skulle uppkomma ovan jord genom inverkan av ström
från elektrisk lågspänningsanläggning under jord, förefaller det utskottet
skäligt, att huvudregeln om strikt ansvar får gälla. Med hänsyn härtill anser
utskottet i likhet med departementschefen lämpligt, att undantagsregeln
ej skall omfatta skada genom inverkan av ström från underjordisk lågspänningsanläggning.
I motionen 1: B 42 anföres att det vid landsbygdsdistribution, särskilt
inom glesbygder, förekommer att ledningsnätet måste hålla högre spänning
än 220 volt till jord för att spänningen icke skall bli för låg vid inträffande
högbelastning, vilket orsakar att spänningen på förbrukningsplatsen vid
tider då belastningen är låg tillfälligtvis kan komma att även under normala
driftsförhållanden överstiga den i 4 § angivna högsta gränsen, 250 volt till
jord. Det framhålles vidare att den rådande tendensen till anslutning av
alltmer effektkrävande bruksföremål är ägnad att medföra en ytterligare
accentuering av dessa förhållanden, varvid det är för kostnadskrävande
att vid relativt små transformatorstationer åstadkomma jämnare spänningsförhållanden,
vilket eljest tekniskt kan ske genom insättandet av
automatiska spänningsreglerande organ. Motionären menar att det knappast
kan vara riktigt, att skador på lampor och andra bruksföremål genom
dylik måttlig spänningshöjning skall medföra strikt ansvar.
Under 1957 års riksdag uttalade utskottet (nr 22 s. 49) — i anslutning
till behandlingen av en proposition med förslag till vissa ändringar i 1902
års lag samt motioner med hemställan om prövning av behovet och möjligheterna
att minska kostnaderna för användning av el-energi till hushållsmaskiner
på landsbygden — att koncessionshavare har att tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål, ehuru det f. n. knappast kan
krävas, att landsbygdsnäten generellt skall vara avpassade till en belastningsförmåga,
som under dygnstider med toppförbrukning av elkraft utan
spänningsfall tål inkoppling av apparater med hög effektförbrukning. Utskottet
förklarade vidare att det ej fanns anledning att nu inskrida mot
att distributörerna på sina håll utformar sina taxor för elkraft till dylika
apparater med tanke härpå men att det å andra sidan torde bli möjligt att,
efter genomförandet av de föreslagna lagändringarna och sedan ett utökat
ekonomiskt bistånd fått verka eu tid, få till stånd en sådan upprustning
64 Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
av landsbygdsnätet, att det snart kan anses normalt att lanthushållen
brukar elektriska hushållsapparater även med högt effektbehov. I annat
sammanhang uttalade utskottet i sitt utlåtande, att det icke var erforderligt
att, som i ett par motioner yrkades, uttryckligen föreskriva att anläggningen
skall hållas i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och
helast ningsbarhet.
Vad utskottet sålunda anfört år 1957 överensstämmer alltjämt med dess
uppfattning och föranleder utskottet att nu anföra följande. Det torde vara
riktigt, att det ännu finnes landsbygdsnät som icke har den tekniska
standard, att de alltid under normala driftsförhållanden kan hindra spänningen
att överstiga gränsen 250 volt till jord. Utskottet är väl medvetet
om att den tekniska ofullkomligheten hos åtskilliga detaljdistributionsföretag
sammanhänger med bristande ekonomisk bärkraft och att det nödvändiga
rationaliseringsarbetet icke kan genomföras på en gång. Då de
ändringar i 1902 års lag som genomfördes under fjolåret just hade till syfte
att göra det möjligt att ingripa mot de brister som vidlåder landsbygdens
elkraftförsörjning måste, såsom utskottet i 1957 års utlåtande framhållit,
strävan på något längre sikt vara att med olika metoder, främst av ekonomisk
art, stödja landsbygdsnätets upprustning, så att detta kan ske under
minsta möjliga tvång. I den mån elkraftföretagen åtager sig en ökad distribution
får detta givetvis icke ske med avkall på ledningsnätets driftsäkerhet.
I och för sig är redan en spänningshöjning från 220 volt, som börjar
bli alltmer normal driftspänning, till 250 volt under de omständigheter
som i motionen angivits ägnad att medföra skadliga verkningar på elektriska
bruksföremål, särskilt sådana apparater som frysboxar, vissa kylskåp
och televisionsapparater, vilka är mycket känsliga även för relativt små
spänningsvariationer. Det kan då icke anses stå i överensstämmelse med
kravet på en tillfredsställande driftsäkerhet, att dessa variationer får bli
så stora att spänningen överstiger 250 volt. Det är givetvis mycket svårt
att styrka, att viss skada uppstått genom inverkan av ström med en
spänning obetydligt överstigande 250 volt. Med hänsyn bl. a. härtill möter
det enligt utskottets mening inga betänkligheter att i lagen ange ett fixerat
högsta mått på den spänning som skall utgöra gräns för strömleverantörens
strikta ansvar. Denna gräns bör icke heller sättas högre än den nuvarande
gränsen mellan lågspänning och högspänning, 250 volt till jord.
Av anförda skäl finner sig utskottet icke böra tillstyrka ändring av
propositionen i denna del.
Skyldigheten för innehavare av elektrisk anläggning att vidta
skyddsåtgärder för att förebygga att skada åsamkas tredje man genom
förmedling av annan elektrisk anläggning har hittills ansetts till fyllest
reglerad i administrativa föreskrifter och genom lagens bestämmelser om
anläggningsinnehavares ersättningsskyldighet för dylik skada. I likhet med
departementschefen finner utskottet det vara riktigt, att frågan vem som
opaginerad Kontrollera mot PDF
t).'')
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 195S
hav att vidta skyddsåtgärder gentemot tredje man avgöres genom särskild
bestämmelse i lagen, såsom fallet är beträffande åtgärder till skydd för
elektrisk anläggning, liksom även att ett stadgande härom får ingå i 5 §
1 7110m. första stycket enligt vad i propositionen föreslagits.
Propositionen har soin huvudregel bibehållit skyldigheten för innehavaren
av eu senare tillkommen elektrisk anläggning att ofördröjligen vidta
åtgärder för att mot inverkan av ström från anläggningen skydda annan,
förut befintlig anläggning. Som ett väsentligt undantag från denna prioritetsprincip
har dock införts en regel av innebörd, att innehavare av direktjordad
kraftanläggning för högre spänning än 100 kV — i lagtexten uttryckt
som starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma
jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere — skall vidta
skyddsåtgärder även i förhållande till yngre anläggningar för en högsta
spänning av 600 volt. Som skäl härför har i propositionen anförts, att
driften av dircktjordade högspänningsanläggningar medför så stora tekniska
och ekonomiska fördelar för dessa anläggningars innehavare och
så betydande risker för skada eller driftstörning å lågspända starkströmsanläggningar,
att det icke kan anses oskäligt att ålägga de dircktjordade
anläggningarnas innehavare att vidta även de skyddsåtgärder, som påkallas
av senare tillkomna anläggningar.
Utskottet ger sin odelade anslutning till denna grundsats. Departementschefen
har emellertid beträffande frågan, när en elektrisk anläggning, vars
utförande ändrats, skall anses ha mist sin prioritet i förhållande till eu
senare tillkommen anläggning, efter anmärkning av lagrådet gjort det uttalandet,
att sådan ändring icke bör påverka dess prioritetsställning i andra
fall, än då ändringen avser eu starkströmsanläggning och är så omfattande
att ny koncession bör krävas.
För närvarande fordras ej generellt koncession för att beträffande eu
ISO kV-ledning övergå till direktjordat system. Även spänningshöjning kan
i vissa fall ske utan att nytt koncessionstillstånd krävs. Vidare kan inom
områdeskoncession sträckning utbyggas utan att ny koncession behövs.
Beträffande vissa starkströmsledningar meddelas i 2 kap. kungl. kungörelsen
den 15 november 1957 om elektriska starkströmsanläggningar (SFS
m- 601) undantag från skyldighet att söka koncession. Vissa lågspänningsanläggningar
tillkomna före ikraftträdandet av fjolårets ändring av 1902
års lag är enligt övergångsbestämmelserna alltjämt fritagna från koncessionstvång.
Enligt utskottets uppfattning hör för prioritetsställningen snarast vara
avgörande, om ändringen så väsentligt påverkar anläggningens farlighet i
förhållande till annan anläggning att den i delta avseende framstår som
ny. 1 de flesta praktiskt betydelsefulla fall då detta förekommer torde förhållandena
vara sådana, att ny koncession fordras eller borde krävas. Lagrådet
har ansett atl det av lagtexten hör framgå, att fråga är om den in5—loos
58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. fl samt. 3 avd. Nr B 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
G6
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 år 195S
verkan, som »ny eller ändrad» anläggning kan utöva å redan befintlig
anläggning. Oaktat utskottet har den uppfattningen att här föreligger en
fråga, som icke genom propositionen fått en helt klargörande lösning, finner
utskottet spörsmålet t. v. kunna överlåtas åt rättstillämpningen i avbidan
på den översyn av 1902 års lag, som utskottet förutsätter snart skall komma
till stånd.
Mot den föreslagna lydelsen av 5 § 1 mom. har lagrådet tillika uttalat,
att den, såvitt gäller skyldigheten att vidta skadeförebyggande åtgärder,
ej innehåller någon antydan att åtgärder, som i och för sig skulle vara
erforderliga, må underlåtas av tekniska eller ekonomiska hänsyn. Ehuru
utskottet delar lagrådets betänkligheter mot att eu sådan begränsning av
skyldigheten icke framgår av lagens formulering, synes dock förslaget i
denna del kunna godtagas, då det härvidlag i huvudsak överensstämmer
med nuvarande text och skyldighetens omfattning är avsedd att som hittills
bli beroende av administrativa säkerhetsföreskrifter samt av telestyrelsen
och järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser.
Enligt lagens nuvarande lydelse skall skyddsåtgärder utföras av den
yngre anläggningens innehavare vid antingen den störda eller den störande
anläggningen. I förslaget har upptagits en regel, att åtgärderna i första
hand skall utföras vid den anläggning, vars innehavare har att svara för
åtgärderna. Som undantag härifrån stadgas likväl i 5 § 2 mom. första
stycket i förslaget, att skyddsåtgärd kan få utföras vid den störda anläggningen,
om detta medför bättre skvddsverkan eller föranleder lägre kostnader.
I själva verket torde undantagsregeln komma att få en vidsträckt
tillämpning, eftersom kostnaderna i allmänhet blir lägre, om de utföres vid
svagströmsanläggning. För att en överflyttning av skyldigheten att utföra
skyddsåtgärd skall få äga rum fordras överenskommelse mellan parterna
eller rättens förordnande därom. Det torde icke i propositionen ha avsetts
att den störda anläggningens innehavare skall äga utverka rättens beslut
härom enligt förevarande moment. Med denna innebörd av lagrummet,
vilken tillräckligt tydligt synes vara markerad genom användningen av
uttrycket »ankommer det på dess innehavare», har utskottet intet att erinra
mot förslaget.
I 5 § 2 mom. andra stycket har i propositionen upptagits en reglering av
kostnadsfördelningen beträffande skyddsåtgärder. Härom innehåller
1902 års lag f. n. intet stadgande, men prioritetsgrundsatsen har hittills
ansetts generellt tillämplig i kostnadsfrågan. Enligt propositionen skall
sagda grundsats alltjämt gälla som huvudregel, i det att den som vidtar
åtgärd vid sin anläggning har att svara för den därav föranledda kostnaden.
För det fall, att elektrisk anläggnings innehavare enligt momentets första
stycke vidtagit skyddsåtgärd, skall kostnaden däremot ersättas av den
störande anläggningens innehavare. Sistnämnda regel modifieras dock i två
fall, nämligen dels då åtgärden medför båtnad för den störda anläggningen,
opaginerad Kontrollera mot PDF
07
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 1958
varvid dess innehavare får avstå från bidrag till kostnaden med högst det
belopp, vartill båtnaden skattas, och dels i fråga om icke nödvändig utgift,
vilken ej ersättes.
Utskottet biträder i denna del av förslaget departementschefens uppfattning
och anser även i likhet med honom, att det ej bör ske någon allmän
skälighetsavvägning vid kostnadsfördelningen.
Prövningen av en utgifts nödvändighet bör främst avse det rent tekniska
utförandet av de bestämda skyddsåtgärder, som parterna kommit överens
om eller rätten ålagt den störda anläggningens innehavare att ombesörja.
Sådana åtgärder kan som departementschefen anfört bestå t. ex. däri att
sträckningen av befintlig eller planerad elektrisk ledning ändras, att luftledningar
ersättes med jordkabel eller att överspänningsskvdd uppsättes i
svagströmsledning.
Det kan emellertid tänkas att skyddsåtgärder visserligen är behövliga
för att åstadkomma erforderligt skydd med hänsyn till det sätt, varpå ett
anläggningsföretag faktiskt förlagts och utförts, men att deras nödvändighet
ändå framstår som tveksam ur den synpunkten, att de måhända kunnat
göras mindre dyrbara eller omfattande, om anläggningen utförts eller förlagts
annorlunda. Utskottet anser det icke uteslutet, att en bedömning av
skyddsåtgärds nödvändighet under hänsynstagande till sistnämnda förhållanden
någon gång bör leda till att utgift härför anses icke ersättningsgill.
Det synes dock utskottet uppenbart, att utgift för skyddsåtgärd icke
annat än i undantagsfall — då ett annat utförande eller en annan placering
av anläggningen, som hade medfört billigare skyddsåtgärder, ur mera allmänna
ekonomiska och tekniska synpunkter skulle ha varit ungefärligen
lika fördelaktig för anläggningens innehavare — må på denna grund underkännas
som onödig. I allmänhet blir det väl fråga om telestyrelsen eller
järnvägsstyrelsen tillhöriga svagströmsanläggningar, beträffande vilka dessa
överväganden i regel redan göres av högt kvalificerad personal innan anläggningen
kommer till utförande, varför den ovan antydda möjligheten i
praktiken icke lär komma att vålla svårigheter vid den föreslagna bestämmelsens
tillämpning. Förefintligheten av ett sådant jäinkningsmotiv torde
emellertid utgöra ett visst korrektiv mot att svagströmsanläggning projekteras
utan skälig hänsyn till risken för induktion från högspänningsanläggning.
Ett ytterligare korrektiv förefinnes däri, att ramen för de skyddsåtgärder,
som skall anses vara »erforderliga», uppåt begränsas av vad som
rimligen är påkallat.
I (i § ges regler om ersättningsskyldighet mellan elektriska
anläggningars innehavare vid skada å anläggning eller hinder
i driften genom inverkan av elektrisk ström. Sådan skyldighet inträder
endast om skadan eller hindret föranletts av underlåtenhet vid den skadegörande
anläggningen all vidta de skyddsåtgärder, som enligt 5 § ankommer
på dess innehavare, eller eljest av vårdslöshet vid den anläggningens
Tredje lagutskottets utlåtande nr B ''2 är 1958
68
utförande eller skötsel. Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarnas
utförande eller skötsel äger rätten bestämma till hur stort belopp
skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan. I 6 § föreslås nu endast
en ändring av ordalydelsen, så att därav skall framgå att ersättningsskyldighet
föreligger ej blott vid avbrott i driften utan även vid mindre betydande
störningar, t. ex. ofarliga induktionsstörningar i teleanläggning.
Departementschefen uttalar emellertid att han i likhet med de sakkunniga
anser, att särskild störningskänslighet hos en anläggning till följd av
otillfredsställande teknisk standard bör beaktas på så sätt, att skadeståndet
jämkas till nackdel för ifrågavarande anläggnings innehavare. Häremot
har lagrådet invänt, att detta uttalande synes alltför generellt och att den
omständigheten, att en äldre i och för sig fullt användbar anläggning ej
längre är tekniskt modern, i allmänhet icke kan motivera att ersättning
för skada som åsamkas dess innehavare skall jämkas. Utskottet vill för
sin del instämma i vad lagrådet sålunda yttrat.
Vad propositionen föreslår i 9§ om visst förtydligande av regressbestämmelserna
och i 11 §, att preskriptionstiden på två år icke
gäller regresstalan jämlikt 9 §, ger ej utskottet anledning till något särskilt
uttalande.
I 17 § föreslås i propositionen ett särskilt stadgande, som i fråga om
åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparåt
hänvisar till vad därom särskilt stadgas. Den lagstiftning som här åsyftas
är under utarbetande men kan med säkerhet icke träda i kraft samtidigt
med nu förevarande lagändringar. Därför har lagrådet uttalat, att bestämmelsen
bör utgå i avbidan på den åsyftade lagstiftningen.
Med hänsyn till att någon tvekan alltjämt kan råda, i vad mån 1902 års
lag f. n. omfattar skydd mot radiostörningar från elektrisk anläggning och
då det är lämpligt att nu slutgiltigt fastslå, att radiostörningar icke omfattas
av lagen, samt förslag till särskild lagstiftning om radiostörningar
torde vara att förvänta under loppet av nästa år, anser sig utskottet trots
lagrådets vägande principinvändning icke böra föreslå att stadgandet i I 7 §
skall utgå.
Övergångsstadgandet till lagändringarna innebär att de nya bestämmelserna
skall tillämpas i fråga om sådana förhållanden, som inträffar
efter utgången av innevarande år, oavsett att koncession redan förvärvats,
men däremot ej såvitt angår dessförinnan skedda skador eller vidtagna
skyddsåtgärder. Detta är en enkel och klar regel. Med tanke på alt den
snabba utvecklingen inom starkströmslekniken medfört i många hänseenden
starkt ändrade förhållanden, ter det sig rimligt att i viss utsträckning
inskränka anläggningsinnehavares genom koncession vunna rättighet att
utan nya rättsliga förpliktelser driva anläggningen i enlighet med koncessionsvillkoren.
Mot vad i denna del föreslagits har utskottet därför intet
att erinra.
Tredje lagutskottets utlåtande nr B 2 är 195S 69
Pa grund av del anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte — med avslag å motionen 1:13 42,
i vad däri hemställes om antagande av viss i motionen föreslagen
lydelse av 4 § tredje stycket lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
— för sin del antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget
;
B. att motionen 1:13 42 i övrigt, i den mån den icke besvarats
med vad utskottet ovan anfört, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 juli 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Hansson i
Skegrie, Andersson i Ryggestad, Nyberg, Nilsson i Östersund, Bengtsson i
Göteborg och Hedin.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.